RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1910. Första Kammaren. Nr 32.

Tisdagen den 24 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3,3 0 e. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 84, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

nr 85, med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
vissa i Kungl. Maj:ts statsverksproposition gjorda framställningar om
anslag för statens järnvägar; och

nr 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af tullverkets utgiftsstater för år 1911 m, m.;

bevillningsutskottets memorial nr 24, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande vissa delar af bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning med tulltaxa för inkommande varor, dels och
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial nr 19, om användande af riksbankens
vinst för år 1909;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 33, i anledning af väckt motion om styckning i egnahemslägenheter
af förra majorsbostället 2 mantal Hammar nr 1 i Värmlands
län m. in.; och

nr 111, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckta motioner om höjning af det i årets statsverksproposition
äskade förslaget för bidrag till vägunderhållet å landet och om ändrad
lydelse af 60 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet;

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning af dels de i Kungl. Maj:ts proposition nr 96
innefattade förslagen till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 32. 1

Nr 32. 2

Tisdagen den 24 Maj.

och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om
vissa arbetsaftal, lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken,
lag om ändring af 2 § lagen angående medling i arbetstvister den
31 december 1906, lag angående ändring af 158 § utsökningslagen
samt lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall
i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907, dels åtskilliga med föranledande af nämnda förslag
väckta motioner;

nr 7, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bestridande af kostnaderna för arbetsdomstolen under
år 1911, dels en af friherre Palmstierna med föranledande af nämnda
proposition väckt motion; och

nr 8, i anledning af dels det i Kungl. Maj:ts proposition nr 96
innefattade förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt
25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen, dels åtskilliga med nämnda förslag
sammanhängande motioner; äfvensom

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 27, i fråga om en af friherre E. Palmstierna väckt motion,
nr 1, med begäran om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undersökning
rörande inom landet befintliga karteller och truster m. m.; samt

nr 28, angående väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sådan planläggning af statens och kommunernas arbeten,
att vid uppkommande allmännare arbetslöshet största möjliga antal
arbetare må kunna beredas arbete.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet
till äktenskap; och

nr 128, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphäfvande af lagen den 1 juli 1898 om anteckning
i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 470, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, nr 49, med anledning af
herr Kronlunds motion, nr 180, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
ändringar i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar m. m., beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende till
sitt tillfälliga utskott nr 1.

Tisdagen den 24 Maj.

3 J(r 32.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande den 21 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen
lagutskottets utlåtande nr 50, jordbruksutskottets utlåtande nr 110
äfvensom första särskilda utskottets memorial nr 5.

Herr von Mentzer uppläste en af honom och herr Elcman undertecknad
motion, nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag till
lag om ändrad lydelse 18 kap. 13 § strafflagen.

Denna motion hänvisades till lagutskottet.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag

a) till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

nr 121, angående ersättning till vissa lägenhetsinnehafvare för
förlust vid bortförande af byggnader från det till statens järnvägar
upplåtna området af kronans öfverloppsmark omkring Gellivare malmberg; nr

122, i anledning af väckta motioner, om beviljande af anslag
till låneunderstöd åt enskilda järnvägar;

nr 123, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af ett hospital å Frösön invid Östersund;

nr 124 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel för år 1910 för fortsatt utveckling af statens
telefonväsende; samt

nr 126, i anledning af Kungl. Majrts proposition, angående anslag
till uppförande af bostad för direktören och öfverläkaren vid
allmänna barnbördshuset i Stockholm; och

b) till Riksdagens skrifvelse, nr 125, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående beredande af lånemedel för år 1910 för fortsatt
utveckling af statens telefonväsende.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,6 4 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Kr $2. 4

Onsdagen den 25 Maj.

Onsdagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Upplästes ett ingifvet läkarintyg af följande lydelse:

Att landshöfding v. Oélreich ännu lider af luftrörskatarr och
på denna grund fortfarande och tills vidare är förhindrad att deltaga
i Riksdagens förhandlingar, intygar.

Stockholm den 24 maj 1910.

I. Hedmius,

Med. d:r, leg. läkare.

Anmäldes ooii bordlädes:

sammansatta stats- och hankoutskottets utlåtande, nr 4, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande af en lånefond
för befrämjande af handtverk och därmed jämförlig mindre
industri; äfvensom

sammansätta, lag- och jordbruksutskottets memorial, nr 3, med
hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta lag- och jordbruksutskottets
sekreterare.

Herr talmannen ti 11 känn agat, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra kammaren omröstningar jämlikt § 65 riksdagsordningen
komme att vid kamrarnas sammanträden tordagen den
2 nästkommande juni anställas öfver de för sådana omröstningar
föreslagna voteringspropositioner, som då vore af båda kamrarna godkända.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
nästlidne dag bordlagda memorial nr 84.

Onsdagen den 25 Maj.

5 Nr 32.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial nr 85, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
vissa i Kungl. Maj:ts statsverksproposition gjorda framställningar
om anslag för statens järnvägar, godkändes de i detta memorial
föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
sistlidne dag bordlagda utlåtande nr 86.

Vid föredragning af bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial nr 24, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande vissa delar af bevillningsutskottets betänkande nr 23, i
anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med tulltaxa för inkommande varor, dels ock i ämnet väckta
motioner, godkändes de i detta memorial föreslagna voteringspropoeitioner.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets nästlidne dag bordlagda memorial nr 19 äfvensom
jordbruksutskottets samma dag bordlagda utlåtande nr 33.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
sistlidne dag bordlagda memorial nr 111, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut angående väckta motioner om höjning af det i
årets statsverksproposition äskade förslagsanslaget för bidrag till vägunderhållet
å landet och om ändrad lydelse af 60 § i lagen den
23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Punkten I.

Lades till handlingarna.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos men bordlädes på flere ledamöters begäran andra
särskilda utskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden nr 6—8,

Nr 32. 6

Onsdagen den 25 Maj.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrader
Jag anhåller att få föreslå, att andra särskilda utskottets utlåtanden
nr 6, 7 och 8 måtte uppföras på föredragningslistan vid
det plenum, som kommer att hållas nästkommande måndag.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
Första kammarens tillfälliga utskotts sistlidne dag bordlagda utlåtanden,
nr 27 och 28.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 21 och 24 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 50, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om föreningar, lag om ändrad lydelse
af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, lag om ändrad lydelse af
11 kap. 15 § rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse af 10 § i
förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars
1862 samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906, dels ock i anledning däraf väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1910 dagtecknad proposition, nr 83,
hade Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag om föreningar, lag om ändrad
lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, lag om ändrad
lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse af
10 § i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning
den 4 mars 1862 samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast
egendom den 4 maj 1906.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft i
anledning af nämnda proposition väckta motioner bland andra, inom
Första kammaren nr 72 af herr Joh. Nilsson samt inom Andra
kammaren nr 260 af herr A. J. Christiernson, nr 263 af herr Jakob
Pettersson från Södertälje och nr 264 af herr Jöns Jönsson i Slätåker.

Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af herr af Eken stam
som yttrade: I afseende å föredragningssättet tillåter jag mig hemställa
:

att först föredrages utskottets förslag till lag om föreningar
paragrafvis med rubrik sist;

7 Mr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

att vid behandlingen af 1 § öfverläggningen må omfatta förslaget
i dess helhet;

att efter genomgåendet af detta lagförslag företages till afgörande
hvart och ett af öfriga under punkten 1 framställda lagförslag;

att därpå föredrages utskottets hemställanden i punkterna 1—4;

att lagtext ej må behöfva uppläsas i vidare mån än sådant af
någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslagen eller något af dem komma att
i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att
vid ärendets förnyade behandling i afseende å de delar, som blifvit
med eller utan ändring godkända- föreslå sådana jämkningar, som
af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas; samt

att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kamrarnas
beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkterna 1—4.

Utskottet hade på angifna grunder hemställt i punkten 1, att
Riksdagen, i anledning af Kungl. Majrts ifrågavarande proposition
och de i ärendet af herrar Nilsson, Christiernson, Pettersson från
Södertälje och Jönsson väckta motioner måtte antaga förslag till

Ä) lag om föreningar,

JB) lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 §
strafflagen,

C) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,

_D) lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig
preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 samt,

E) lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906,

samtliga dessa förslag så lydande, som utskottets utlåtande utvisade.

Utskottets förslag till lag om föreningar

1 §■

Denna paragraf lydde sålunda:

Förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intresse genom att,

Lagförslag om
föraningar.

Nr 32. 8

Onsdagen den 25 Maj.

anskaffa lifsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller
afsätta alster af medlemmarnas verksamhet eller
bereda bostäder åt medlemmarna eller
anskaffa lån åt medlemmarna eller
idka annan ekonomisk verksamhet

må kunna i enlighet med hvad i denna lag sägs varda registrerad
såsom ekonomisk förening.

Hvad nu är stadgadt skall ock gälla om förening, som genom
idkande af handel eller annan verksamhet, hvarmed följer skyldighet
att föra handelsböcker, vill vinna annat ändamål än främjande
af medlemmarnas ekonomiska intressen.

Herr Bergendahl: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande
förslaget har, såsom synes af en reservation och såsom man
äfven inhämtat från andra håll, väckt vissa betänkligheter. Man
har tyckt, att lagens bestämmelser äro för vidtomfattande och invecklade,
och man har fruktat, att särskildt för ideella föreningar
lagen skulle komma att utgöra en tvångströja, som hindrade föreningarnas
rörelsefrihet, ja, som kunde verka hämmande på den viktiga
föreningsverksamheten. Jag förstår mycket väl dessa betänkligheter,
ty när man ser lagen med dess 112 paragrafer, verkar den
nog något skrämmande. Men om man granskar den närmare och
ser på de särskilda bestämmelserna, så finner man nog, att det icke
är mycket af dem, som kan eftergifvas, om föreningarna skola erhålla
den rättsliga gestaltning, som erfordras. Bestämmelserna äro
icke heller så invecklade, att man kan ifrågasätta några väsentliga
ändringar härutinnan. Jag tror därför, att när man har blifvit mera
hemmastadd på detta område, man skall hafva rätt lätt att inrätta
sig därefter. Det uppstår ju för hvarje särskildt slag af föreningar
ett slags normalreglemente, hvilket nybildade föreningar taga i tilllämpning
i den mån, de anse det med deras särskilda ändamål förenligt.
Dessa normalreglementen komma naturligtvis att anpassa
sig efter denna lags bestämmelser.

Det har i reservationen anmärkts, att det vore önskvärdt, att
bestämmelserna rörande de ekonomiska föreningarna skildes från bestämmelserna
rörande ideella föreningar, och det har i reservationen
begärts en skrifvelse till Kungl. Maj:t i detta syfte. Beträffande
detta spörsmål har redan den kommitté, som afgaf sitt betänkande
år 1903, framhållit lämpligheten af att stadganden rörande såväl
ekonomiska som icke ekonomiska föreningar sammanfördes i en gemensam
lag. Vidare har lagrådet, som fann, att den särskilda afdelning,
som handlade om ideella föreningar, vore svår att till sitt
innehåll öfverskåda, hemställt, huruvida det icke borde tagas under
öfvervägande, att de båda afdelningarna om ekonomiska föreningar
och om ideella föreningar kunde samarbetas på det sätt, att, där en
regel i sjkifva verket vore gemensam för båda föreningstyperna, en
enda för dem båda afsedd bestämmelse meddelades.

Lagförslag om
föreningar.
(Forts.)

Onsdagen den 25 Maj.

9 Nr *2.

Från mycket auktoritativt håll har således ifrågasatts just det- Lagförslag om
sammanförande af bestämmelserna, som Kungl. Maj:t låtit vidtaga, förening0*-Det har också synts mig vara synnerligen ändamålsenligt, och jag '' ''

tror, att det skulle vara till skada, om man nu återginge till ett
särskiljande af de olika stadgarna för de särskilda föreningarna, som
hafva så mycket gemensamt.

En fråga af principiell betydelse förekommer i 3 §, hvilken
jag redan nu ber att få upptaga till skärskådande, eftersom jag
icke har något yrkande att göra, då denna paragraf skall afgöras.

Det är frågan om rätten för enkannerligen konsumtionsföreningar
att sälja till utomstående. Lagutskottet har tagit bort denna rätt.

I fråga om densamma har aktiebolagskommittén framhållit, att det
icke kunde ifrågasättas att medgifva de ifrågavande föreningarna rätt
till handelsrörelse i hvilken omfattning som helst, utan att begränsning
vore nödvändig. Aktiebolagskommittén har emellertid ansett,
att något medgifvande därutinnan dock borde ske, hvarför kommittén
föreslagit, att, om en förening skulle hafva rättighet sälja till
utomstående, sådant borde intagas i dess stadgar, äfvensom att försäljningen
icke finge äga rum i större omfattning, än att försäljningssumman
för hvad som under ett kalenderår afyttrats till andra än
medlemmar, uppginge till högst en fjärdedel af försäljningssumman
af under året samtliga afyttrade förnödenheter. Denna bestämmelse
har justitieministern ansett icke vara ändamålsenlig. Han har sagt,
att en kontroll öfver att den medgifna försäljningsrätten icke öfverskredes
torde vara fullständigt illusorisk. I det kungliga förslaget
har därför ifrågasatts, att försäljning skulle få ske till utomstående,
men endast emot kontant betalning. Lagutskottet har för sin del
icke funnit någon af dessa bestämmelser fullt tillfredsställande och
har ansett, att den i det kungliga förslaget medgifna rätten vore liktydig
med en nästan obegränsad rätt att försälja till hvem som helst.

För mig synes det vara närmast öfverensstämmande med föreningsbegreppet,
att försäljning icke sker till utomstående. Vi hafva
hufvudsakligen tre särskilda former, i hvilka handelsverksamhet uppträder.
Först och främst hafva vi då här den handelsverksamhet, som
idkas af enskilda näringsidkare eller af handelsbolagen, där de särskilda
handelsidkarne ansvara för affärsförbindelserna med hela sin förmögenhet,
hela sin peronliga egendom, och där handelsvinst utgör ändamålet
för handels verksamheten. Vidare hafva vi aktiebolagen, som
ansvara med aktiekapitalet, och där ju profiten också är den drifvande
faktorn. För att omgärda detta kapital med nödiga rättsliga
garantier föreskrifver lagen, att för så vidt viss del af kapitalet är
förbrukadt, aktiebolaget skall träda i likvidation. Den tredje formen
af handelsverksamheten utöfvas af föreningarna, hvilka i regel icke
hafva något af lagen omgärdadt rörelsekapital. Dess medlemmar ansvara
icke personligen i något afseende, och föreningarna böra icke
hafva profiten till syfte för sin verksamhet, utan ägna sig åt den

Nr 82. 10

Onsdagen den 25 Maj.

Lagf&rslag om sociala uppgiften att underlätta de särskilda föreningsmedlemmarnes
föreningar, hushållning. Däri har man gifvetvis begränsningen.

1 '' Om nu föreningarna finge oinskränkt rätt att sälja till utomstå ende,

skulle föreningarna kastas in i den allmänna konkurrensen. De
måste då tillämpa samma arbetsmetoder som andra, hvilka drifva
oinskränkt sådan verksamhet. Och äfven hos dem skulle profiten
blifva den drifvande faktorn. Helt visst vore det likväl att förrycka
föreningarnas sociala uppgift, om man förändrade deras karaktär till
ekonomiska sammanslutningar, som arbetade under fullt kapitalistiska
former och med fullt kapitalistiska metoder.

Men äfven om man står på denna, som de t "sy nes mig, principiellt
fullt riktiga ståndpunkt, måste man dock medgifva, att de faktiska
förhållandena kunna vara sådana, att en eftergift härutinnan är nödvändig.
Föreningarna kunna ju erhålla varor, som äro underkastade
förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde; de
behöfva afyttra af dessa varor till utomstående, eftersom medlemmarnes
konsumtionsbehof icke räcker till att konsumera det hela.
Eller det kan tänkas, att en förening för att vinna billigare inköpspris
eller lägre fraktkostnader blir nödsakad att inköpa större partier,
än föreningens konsumtionsbehof kräfver. Äfven i detta fall blir
det nödvändigt att sälja till utomstående.

Jag har i lagutskottet föreslagit att denna rätt att sälja till utomstående
skulle medgifvas sådana föreningar, som äro föreningar
med till beloppet begränsad personlig ansvarighet. Personer, som
ingå i föreningen, ikläda sig att svara för ett visst ansvarsbelopp.
Då hade man en kreditbas att stå på, och försäljningsrätten kunde
ställas i förhållande till detta ansvarsbelopp, Emellertid insåg jag,
att en del förändringar i lagförslaget i sådant fall skulle vara behöfliga,
och jag kan nu icke urgera detta förslag, som icke biff vit
godtaget af lagutskottet.

Skulle man kunna vara med om Kungl. Majt:s förslag om rätt
att sälja till utomstående, borde därtill fogas ett straffbud för det
fall att den i detta förslag medgifna försäljningsrätten öfverskredes
äfvensom en föreskrift om en ovillkorlig afsättning af minst 10 %
af handelsvinsten till reservfonden samt att en balansräkning uppgjordes
och ordnades i öfverensstämmelse med hvad aktiebolagslagen
föreskrifver om balansräknings uppgörande. I sådant fall finge man
ju någon större trygghet för de kreditförhållanden, hvari föreningen
kunde träda.

Jag tror alltså, att det kunde vara skäl i att taga under närmare
öfvervägande, huruvida och i hvad mån en eftergift i nu berörda
afseende skulle kunna göras. Jag vet icke, om det är lämpligt,
att när vi komma till § 3, yrka återremiss af densamma. Detta
beror mycket på hur utgången af hela förslaget blir i Andra kammaren.
Emellertid vill jag hafva sagt, att jag anser det vara nödvändigt,
att det ordnas på något sätt, så att föreningar få rätt att
sälja till utomstående, hvilket ju är förhållandet i främmande län -

Onsdagen den 25 Maj.

11 Nr 32.

der, där dock restriktioner med afseende på utöfvandet af en sådan Lagjorslag om
rätt gifvits i olika riktningar. föreningar.

Hvad nu förslaget i dess helhet beträffar, så synes det mig va- '' ''

ra ett synnerligt godt förslag, äfven om man kanske skulle kunna
önska någon lättnad här och där för de ideella föreningarna. Man
märker, att på denna lagstiftning är nedlagdt ett stort och värdefullt
arbete. Man kan därför icke annat än beklaga, om detta lagförslag
icke skulle komma att gå igenom.

Då det synes mig, att dét föreligger ett stort behof af att gifva
de ekonomiska föreningarna en fastare rättslig organisation samt då
det är af synnerlig vikt, att de ideella föreningarna få en rättslig
gestaltning, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till § 1 i förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den nu föredragna
paragrafen.

8 §■

Godkändes.

5 §.

Förevarande paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag)

3 §•

Ekonomisk förening, som idkar
handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet
att föra handelsböcker, må allenast
mot kontant betalning försälja
till andra än medlemmar i
föreningen. Hvad sålunda stadgats
äge dock ej tillämpning i
fråga om förening, som hufvudsakligen
afsätter alster af medlemmarnas
eller föreningens verksamhet.

Ideell förening må icke idka
handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet att föra
handelsböcker, eller för främjande
af medlemmarnas ekonomiska
intressen eljest idka ekonomisk
verksamhet.

(i utskottets förslag)

3 §

Ekonomisk förening, som idkar
handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet
att föra handelsböcker, må icke
försälja till andra än medlemmar
i föreningen. Hvad sålunda stadgats
äge dock ej tillämpning i
fråga om förening, som hufvudsakligen
afsätter alster af med
lemmarnas eller föreningens verksamhet.

Ideell förening må icke idka
handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet att föra
handelsböcker, eller för främjande
af medlemmarnas ekonomiska
intressen eljest idka ekonomisk
verksamhet.

Nr 32. 12

Onsdagen den 25 Maj.

Lagförslag

föreningar

(Forts.)

* Herr Gezelius: Jag delar, herr talman, utskottets principiella
''• betänkligheter mot att inrymma rätt för föreningar att idka handel
med utomstående, men anser å andra sidan att praktiska hänsyn
kräfva ett eftergifvande till någon del af den principiella ståndpunkten.
Jag skulle därför för min del hafva velat vara med om
en viss rätt till handel med utomstående och skulle icke tvekat att
acceptera Kungl. Maj:ts förslag i den delen, men därför hade jag
fordrat att två förutsättningar skulle hafva förelegat, som tyvärr icke
kunna anses förefinnas. Den första och väsentligaste är att man i
sammanhang därmed finge till stånd en föreningslagstiftning af den
ungefärliga innebörd, som det föreliggande förslaget innehåller, att
man således gåfve åt denna form af sammanslutning den ökade
stadga, som man därmed skulle vunnit i jämförelse med den nuvarande.
Den andra förutsättningen var, att man finge tillnärmelsevis
effektiva garantier för att den medgifna rätten att försälja endast
mot kontant till utomstående ock blefve respekterad. De bestämmelser,
som i det af seendet föreligga i förslaget eller i 103 § kan
jag i likhet med utskottet icke finna vara till fyllest. Det är alldeles
påtagligt för mig, att en stor del föreningar skulle låta sina
föreståndare i samförstånd med föreningarna öfverskrida tillåtelsen
att sälja mot kontant och försälja på kredit. Den synpunkten har
icke heller varit främmande för förslaget, som talar om det fall, då
föreningar frikalla sina föreståndare från den skadeståndsskyldighet,
hvarom nämnda paragraf talar. De vägar, som skulle synas mig
vara närmast att tänka på för att vinna ökad säkerhet i detta afseende,
vore dels en kriminell påföljd, straff för olaga handel vid
öfverträdande af förbudet om försäljning på kredit och dels — och
det synes mig vara värdt beaktande — att, om trots lagens förbud
försäljning till utomstående skedde på kredit och varor utborgades,
skulle däraf uppkommande fordran icke kunna göras gällande. Det
är en form för att vinna säkerhet för att lagen efterföljes, som har
iakttagits på andra områden. Jag ber att få hänvisa till gällande
förordningar angående försäljning af brännvin, af vin och Öl. Syftet
med bestämmelsen i nämnda förordningar är att göra förbudet, såvidt
möjligt, effektivt.

Emellertid synes det mig vara föga sannolikhet för, att en lagstiftning
sådan som den nu föreslagna f. n. skall blifva af Riksdagen
beslutad. Jag har därför icke velat framställa något särskildt yrkande
i sakens nuvarande skede i fråga om föreningsrätt till försäljning till
utomstående.

Då jag emellertid haft anledning yttra mig i denna punkt, ber
jag att med några ord få påpeka en sak i paragrafens andra punkt,
som talar om såsom ett undantag från hvad i Kungl. Maj:ts förslag
framställes i första punkten, att »hvad således stadgas äger dock
icke tillämpning i fråga om föreningar, som hufvudsakligen afse alster
af medlemmars eller föreningens verksamhet». Detta stadgande har
tillkommit med den affattning i första punkten, som i det kungl.

Onsdagen den 25 Maj.

13 5r 32.

förslaget fanns. Det står kvar oförändradt i utskottets förslag, ehuru Lagförslag om
utskottet har så väsentligt ändrat bestämmelsen i första punkten, föreningar.
Den reella påföljden af ett stadgande sådant, som det nu här af (Forts-)
utskottet föreslagits, synes mig vara, att produktionsföreningarna
gifvas en så ofantligt stor och mycket större rätt och frihet än föreningar,
som idka handel eller annan verksamhet, hvarmed följer
skyldighet att föra handelsböcker. För produktionsföreningarna blir
rätten, såvidt jag kan förstå, öppen att försälja både mot kontant
och på kredit. Det är särskildt anmärkningsvärdt att gifva dem en
dylik rätt, då man inrymmer äfven sådan verksamhet, som är resultatet
icke af medlemmarnes i föreningen utan af föreningens verksamhet.
Jag har ansett orden »eller efter föreningens» i denna
punkt bort utgå.

Det har uttalats betänkligheter emot att göra några som helst
restriktioner i denna bestämmelse, då man befarar, att det skulle
drabba föreningar, sammanslutningar ibland jordbrukarne. Jag tror
för min del icke, att någon som helst fara föreligger därför. Jag
her särskildt att få erinra om, att i gällande förordning angående
handelsböcker och handelsräkningar äro från skyldighet att föra handelsböcker
undantagna »jordbrukare och idkare af de näringar, hvilka
med jordbruket sammanhänga».

Men om man nu ger en sådan rätt, som förslaget skulle gifva produktionsföreningar,
så har man lämnat helt fri den uppspirande produktionsföreningsverksamheten
på alla områden, där en sådan kommer till
stånd, och jag kan icke fritaga mig från den uppfattningen, att det
är en inkonsekvens i lagstiftningen, som därmed skulle begås. Det
finnes redan nu i vissa yrkesgrenar produktionsföreningar, som sysselsätta
andra än föreningens medlemmar. Det finnes sådana produktionsföreningar,
som idka handel till en mycket afsevärd del.

Teoretiskt kan jag tänka mig deras verksamhet omfatta handel till
49, men produktion till 51 %. En sådan affärsverksamhet skulle
ställas på en principiellt och praktiskt helt och hållet motsatt ståndpunkt,
än den lagstiftningen, enligt lagutskottets förslag, vill gifva
åt föreningar, som endast idka handel. Jag tror det vore klokt att
med en viss varsamhet reglera äfven produktionsföreningarnas verk
samhet, allrahelst då man vill göra det så strängt i fråga om föreningar,
som idka handel.

Jag har emellertid endast velat lägga fram dessa synpunkter,
då jag icke har någon förhoppning att ett yrkande i enlighet därmed
skulle vinna någon anslutning.

Grefve Ha milton, Alexandor: Enligt den affattning, som 3 §
erhållit i utskottets förslag, skulle med tillämpning på landtmännens
inköpsföreningar förbud för försäljning till andra än medlemmar af
föreningen finnas för de föreningar, som hafva den begränsade uppgiften
att köpa och sälja foder och gödningsämnen, under det att
de, som hade den mycket mera omfattande uppgiften att afsätta

Nr 32.

Lagförslag a
föreningar.

(Forts)

14 Onsdagen den 25 Maj.

spannmål, hufvudsakligen inköpt från medlemmar, skulle vara fria
från denna begränsning. Sedt från den af utskottet framhållna faran
för den allmänna krediten synes detta förhållande vara egendomligt.

Nu är det emellertid så, att en utvidgad försäljningsrätt är ett
lifsvillkor för flere af de under namn af »Landtmännens inköpsföreningar»
bildade sammanslutningarna.

Detta gör sig i synnerhet märkbart i glest befolkade trakter
och där föreningen hufvudsakligen består af mindre jordbrukare,
sålunda just där föreningsformen har sin största betydelse.

Att så skall vara fallet, är ju äfven tydligt, ty föreningen kan
under dessa förhållanden ej finna den stora omsättning, utan hvilken
föreningen ej kan upptaga konkurrensen med den enskilde affärsmannen
och utan hvilken föreningen sålunda ej kan bestå. Det är
sålunda nödvändigt att ej genom en snäf lagstiftning inkräkta på de
ekonomiska föreningarnas verksamhet.

Om det nu kan anföras skäl mot föreningarnas obegränsade frihet
i försäljningsväg, bör man ej som utskottet gå till den andra
ytterligheten att stadga förbud.

Aktiebolagskommittén har ansett en begränsning lämplig, så att
försäljning till utomstående finge omfatta en viss bråkdel af försäljningen
under ett kalenderår. För min del tror jag, att kontrollen
häröfver ej vore omöjlig. Redan nu måste föreningarna skilja på
affärsrörelsen med utomstående, ty för denna måste skattas, under
det att den med medlemmarne är fri.

Jag beklagar, att herr Bergendahl icke lät motiveringen följas
af en kläm, ty jag står ungefär på samma plan som han. Som nu
är fallet måste man välja mellan utskottets och Kungi. Maj:ts förslag;
och då tvekar jag icke att ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag, till
hvilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende på förevarande paragraf endast yrkats, att
motsvarande paragraf i Kungl. Maj:ts förslag skulle godkännas.

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafens
lydelse enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till
berörda yrkande; och förklarades propositionen på godkännande af
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

4-25 §§.

Godkändes.

14 §.

Förevarande paragraf lydde på följande sätt:

Onsdagen den 25 Maj.

15 Bir 82.

(Forts.)

Medlem i ideell förening äge att efter egenhändigt underskrifven Lagförslag om
anmälan när som helst utträda ur föreningen; dock må, där stad- föreningar.
garna icke innehålla sådana bestämmelser, att afgifter kunna beslutas
utan begränsning till visst belopp, i stadgarna föreskrifvas viss tid,
högst sex månader, hvarunder medlem efter anmälan om utträde
skall kvarstå i föreningen.

Vid denna paragraf hade reservation afgifvits af herr Gezelius,
hvilken likväl ej däri framlagt sin åsikt.

Herr Gezelius: Jag ber att få påkalla kammarens uppmärk samhet

ett ögonblick för den uppfattning jag har om 14 §, ehuru
jag icke heller här skall besvära kammaren med något yrkande.

14 § motsvarar 82 § i Kungl. Maj:ts ursprungliga, till lagrådet
remitterade förslag. Den skiljer sig i fråga om affattningen i en enligt
mitt förmenande mycket väsentlig punkt från samma 82 §.
Där stadgas nämligen en ovillkorlig rätt för medlemmar af ideella
föreningar att, efter skriftlig anmälan, när som helst utträda ur föreningen.
På grund af en anmärkning, som gjordes af lagrådet mot
en motsvarande bestämmelse rörande ekonomiska föreningar, för
hvilken lagrådet ansett äfven skäl tala i fråga om de ideella, har i
det förslag, som lagts fram för Riksdagen, inryckts en bestämmelse,
som under vissa förutsättningar förhindrar medlem af ideell förening
att när som helst utträda ur densamma. Skälet hvarför en sådan
inskränkning i den ideella föreningens medlemmars rätt har kommit
till stånd, är, såvidt jag kan se, uteslutande af ekonomisk art.
Man har velat skydda äfven de ideella föreningarna från att genom
ett alltför hastigt utträdande ur desamma af föreningsmedlemmar
ställa föreningen i en ekonomiskt prekär, icke beräknad ställning.
Men då har det synts mig, som om den synpunkten bättre och fullt
tillfredsställande kunde tillgodosetts på den vägen, att man af utträdande
föreningsmedlem hade kraft en större ansvarsskyldighet för
utgående afgifter än den, som 19 § i förslaget redan ålägger medlem,
blott man hade skyddat den personliga frihet, som jag måste
anse ligga i rätten för en medborgare att utträda ur en förening,
när han icke längre kan samarbeta däri i fråga om ett ideellt syfte.

Den definition, som lämnas i § 2 i lagförslaget på ideella föreningar,
visar ju, att därmed afses förening, som fullföljer bland
annat ett religiöst, ett politiskt eller ett sällskapligt syfte. Att under
några förutsättningar kunna tvinga en person att sex månader, sedan
han uttryckligen tillkännagifvit, att han icke längre vill tillhöra en
dylik förening, stanna kvar i den, synes mig vara ett mycket betänkligt
ingrepp i den personliga frihet, som ett sundt föreningslif
äfven kräfver, och det är icke en likgiltig sak, mina herrar, i praktiken.
För att herrarne skola förstå mig, ber jag att få taga ett
konkret exempel. Herrarne veta att afsikten är med detta lagförslag,
att fackföreningarna skulle komma att som regel hänföras till de

Nr 32. 16

Onsdagen den 25 Maj.

Lagförslag om ideella föreningarna. Herrarne känna ock att fackföreningarna i
föreningar. rnyCket stor omfattning hafva bestämt sin politiska ståndpunkt genom
^ or s-'' beslut på föreningssammanträden. Ingenting hindrar, särskildt om
jag nu håller mig till en rent politisk förening, att föreningens majoritet
beslutar, att föreningen skall ansluta sig till det eller det politiska
partiet — vi kunna ju se framåt i tiden och säga — till en
anarkistisk grupp. Då skall en medlem, som tillhör minoriteten,
kunna vara tvingad att tillhöra samma förening under vissa förutsättningar,
de i 14 § angifna, under sex månader efter ett sådant
besluts tillkomst. Man kan ju säga, att han kan skydda sig genom
att bryta lag och stadgar, men den formen lärer icke tillfredsställa.
Det finnes andra mindre krassa exempel, hvarigenom jag skulle
kunna påvisa, hvartill bestämmelsen kunde leda. Jag har därför i
utskottet arbetat för att slå fast den principen, att, i fråga om ideella
föreningar åtminstone, man icke skulle välja den väg, som här tagits,
för att skydda föreningarnas berättigade intresse af att erhålla viss
stabilitet i ekonomiskt afseende.

Af samma skäl, som jag angaf i mitt yttrande angående 3 §,
skall jag, som jag utlofvade i början af mitt anförande, icke framställa
något yrkande.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter föreliggande
paragraf godkändes.

Öfriga delar af förslaget.

Godkändes.

Återstående i punkten upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställanden.

Biföllos i hvad de ej besvarats genom kammarens föregående
beslut.

Om anslag till. Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 21 och 24 innevarande
landtmätenun- jjjaj bordlagda utlåtande nr 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proordnanfe”*
position angående anslag till landtmäteriundervisningens ordnande.

I anslutning till hvad Kungl. Maj:t, under åberopande af utdrag
af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 8 april 1910,
i en till Riksdagen samma dag aflåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition nr 186, i ämnet föreslagit, hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, att Riksdagen måtte på extra stat för

Onsdagen den 25 Maj.

17 Nr 32.

år 1911 till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 33,300
kronor att användas till landtmäteriundervisningens ordnande och
bedrifvande under läsåret 1910—1911 i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett af landtmäteristyrelsen den 6 november 1909 framställdt,
i statsrådsprotokollet närmare angifvet förslag, med rätt för
Kungl. Maj:t att utaf sagda belopp under år 1910 af tillgängliga
medel förskottsvis för ändamålet utanordna erforderligt belopp.

Reservation hade afgifvits af herr J. E. Berggren, som, med
instämmande af herrar A. T. Odelberg, E. A. Lindblad, I. G. Bos
och P. O. Lundett, hemställt, att Riksdagen med tillkännagifvande,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat oförändrad
antagas,, på extra stat för år 1911 till Kungl. Maj:ts förfogande anvisade
ett belopp af 23,000 kronor att användas till landtmäteriundervisningens
ordnande och bedrifvande under läsåret 1910—1911
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad utskottet i förevarande
reservation föreslagit och med rätt för Kungl. Maj:t att utaf sagda
belopp under år 1910 af tillgängliga medel förskottsvis för ändamålet
utanordna erforderligt belopp.

Herr Berggren: Det är en sedan ganska lång tid tillbaka känd
sak, att landtmäteriundervisningen i Sverige stått tämligen lågt. Först
år 1904 vidtogos vissa förbättringar på detta område från statsmakternas
sida, och sedan dess har undervisningen utvidgats så, att
då landtmäterieleverna förut endast erhållit 7 månaders undervisning,
har tiden för undervisningen under dessa senare år förlängts till tvååriga
kurser, af hvilka den senare kursen dock varit frivillig.

Kungl. Maj:t fordrar nu, att landtmäteriundervisningen skall
göras treårig med endast ettårig elevtid. Såsom skäl härför angifvas
de större fordringar, som numera ställas på landtmätarne, och de
mångfaldiga uppgifter de hafva att fylla. Om man emellertid granskar
dessa skäl och tillser hur det förhåller sig i verkligheten, så finner
man, att de tåla en väsentlig reducering. Det förhåller sig i praktiken
icke så, att landtmätarne numera användas till alla de förrättningar
och utredningar, som förut lämnats dem i uppdrag på en
tid, då specialiseringen icke var så stor, som den nu är. Nu hafva
på särskilda områden utbildats särskilda fackmän, som hvar och en
hafva sina bestämda åligganden och som till följd af sin praktiska
utbildning kunna utföra dessa åligganden på ett efter tidsförhållandena
anpassadt och mest lämpligt sätt.

På dessa felaktiga och vilseledande förutsättningar är hela denna
af Kungl. Maj:t framlagda plan för landtmäteriundervisningens ordnande
byggd. I undervisningen innefattas ett ganska djupt ingående
studium i en hel mängd ämnen, som för den praktiske landtmätaren
till väsentliga delar icke äro af behofvet påkallade, emedan landtmätarnes
åligganden icke omfatta alla de områden, rörande hvilka
undervisning enligt denna plan skulle komma att meddelas. Jag vill

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 32. 2

Om anslag till
landtmäteriundervisningens

ordnande.
(Forts.)

Hr 82. 18

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till särskild! framhålla sådana arbeten, som tillhöra flottningsregleringar,
landbtnäteriun- }-)Vgganc[e af dammar, väg- och vattenbyggnader, sjö- och älfregleordnande,
ringar och dylikt. För närvarande ingå icke sådana arbeten i landt(Forts.
) mätarens verksamhet äfven om befogenhet härför i vissa fall finnes
på papperet. Nu äga vi för dessa områden speciellt utbildade fackmän,
särskilda flottningsingenjörer, väg- och vattenbyggnadsofficerare,
civilingenjörer samt landtbruksingenjörer. Att nu föra in landtmätarnes
verksamhet på ett nytt och främmande område och för den skull
bereda dem en härför erforderlig undervisning, som förut icke gifvits
dem, anser jag vara icke behöflig! och icke heller lämpligt. Det
kommer icke att bli billigare eller bättre för allmänheten, om den
skulle använda landtmätare för en del förrättningar, hvartill det nu
finnes särskild! utbildade ingenjörer. Enär landtmätarne hafva sin
egentliga verksamhet inom skiftesverket och endast i undantagsfall
skulle komma att handlägga förrättningar, som afsåge vattenståndsregleringar,
dammbyggnader och flottningsleder m. m., så kunna de
ej heller i regel erhålla någon rutin häruti, hvarför undersökningarna
måste taga längre tid, utan att ändock säkerhet skulle finnas, att de
uppgjorda planerna och kostnadsförslagen blefve tillförlitliga, och
följden blefve, att icke några fördelar utan rentaf skada uppstode
för allmänheten.

Nu framhålles, att sorgliga erfarenheter vittna om, att landtmätare
behöfva utvidgad undervisning. Ja, det känna vi mycket
väl till, och sannolikt komma många talare efter mig att såsom skäl
för antagande af Kungl. Maj:ts förslag framhålla detta faktum, som
dock beror icke blott på okunnighet utan delvis på bristande intresse.
Ja, landtmäteriundervisningen måste ökas, men Kungl. Maj:ts förslag
behöfver eller bör därför icke antagas oförändradt, och det är min
fullkomliga öfvertygelse, att, genom att göra landtmäteriundervisningen
tvåårig och bibehålla elevtiden i två år, såsom jag i reservationen
föreslagit, landtmätarne skola blifva fullt kompetenta för
alla de åligganden, som jordbruket och skiftesverket kan kräfva af dem.

Hvad landtmätarne sakna och behöfva undervisning i, det är
kunskap i agronomi, förmåga att uppskatta jordens bärings- och
alstringsförmåga. Det är däri en väsentligen ökad undervisning behof
ves.

Det behöfves vidare utvidgad kunskap i mätningskonst och
juridik, och det medges uttryckligt i reservationen, att de hafva behof
däraf — men det är viktigt att icke onödigt förlänga studietiden
för dem, och därför bör en del högre matematik kunna utelämnas,
som de med all sannolikhet icke få tillfälle att tillämpa och således
icke hafva nytta af i praktiken. Den tid, som åtgår till inlärande
häraf, kan anses bortkastad och det skapas öfverkvalificerad arbetskraft
och kan äfven hafva andra följder med sig, som nu ej ses.

Orsaken till att ett erforderligt ordnande af landtmäteriundervisningen
blifvit fördröjd här i Sverige, är, att frågan härom blifvit
sammankopplad med fråga om ordnande af undervisningen på andra

19 Nr 82.

Onsdagen den 25 Maj.

områden. Landtmäteristyrelsens mångfaldiga framställningar i ärendet
ha icke ledt till något resultat, förrän »de sakkunnige», ursprungligen
utsedda för helt andra uppgifter, nu framkommit med sitt
förslag, som gillats af landtmäteristyrelsen och ligger till grund för
Kungl. Maj:ts förslag.

Åtskilliga förslag hafva emellertid före detta varit å bane. Sålunda
uppstod en tid tanken att förlägga landtmäteriundervisningen
till Ultuna. Sedan detta visat sig olämpligt, framkom en åsikt, att
ett läroverk borde upprättas, vid hvilket flera skilda kårer med närliggande
verksamhetsområde kunde få sin fullständiga utbildning.
Äfven detta förslag har öfvergifvits, och Kungl. Maj:t har stannat
vid nu ifrågavarande förslag, men såväl de sakkunnige som landtmäteristyrelsen
och äfven den ärade departementschefen ha framhållit,
att hela ordnandet af denna undervisning för närvarande måste betraktas
som ett provisorium, och att det icke är slutgiltigt ordnadt
med detta förslag; och härtill vill jag särskildt nämna, att frågan
om lokaler är icke på ringaste sätt utredd. Skall man utvidga kursen
till treårig i stället för att den förut varit tvåårig, erfordras ökadt
utrymme, föreläsningssalar, ritsalar och åtskilliga rum för skilda
ändamål. Allt detta har icke tagits i betraktande, utan skulle medlen
härför tills vidare utgå ur nionde hufvudtitelns anslag till expenser.
Huru stora utgifterna härför komma att blifva, omförmäles icke,
men att de icke blifva så oväsentliga torde vara säkert.

Det är i allmänhet sa, att då man länge legat på en fråga och
funderat och funderat och sökt utreda densamma utan att egentligen
komma någon vart, anser man sig slutligen skyldig att göra något,
ehuru man känner sig osäker, och så tar man ett hopp ut i vida
fältet. Det har Riksdagen gjort förut utan att rätt veta hvart det
skulle leda. Fastän denna fråga är af ringa statsfinansiell betydelse,
anser jag, att man bör gå försiktigt till väga och åtminstone tills
vidare endast utvidga kursen så, som här i reservationen angifves.

Jag yrkar af slag på utskottets hemställan och bifall till min
reservation.

Grefve Po sse: Då jag i utskottet deltagit i behandlingen af

föreliggande fråga, ber jag nu att få säga några ord.

Det är väl alldeles klart — det kunna vi väl alla vara öfverens
om — att de landtmätarne åliggande göromålen i vårt land äro ganska
omfattande och maktpåliggande. Det må nu vara så, som det
i reservationen framhållits, att vissa dylika göromål numera icke nödvändigt
behöfva af landtmätaren utföras, emedan andra sakkunnige
äro att tillgå; i allt fall vill jag därvid erinra, att landtmätaren skall,
om så påfordras, utföra alla honom enligt författning åliggande förrättningar,
och då är det ju äfven nödvändigt att han äger erforderlig
kompetens och skicklighet härför. Härtill har kommit, att landtmätarnes
utbildning behöfver ytterligare förbättras, emedan anspråk
på triangelmätning mer och mer framträdt här i landet. Det är icke

Om anslag till
landtmäteriundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 32. 20

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till hos oss så lyckligt som t. ex. i Danmark, där jorden dels är af
landtmäteriun-mem likartad beskaffenhet, dels af större värde än hos oss, och där
de™d2ndénS man nästan uteslutande kan använda den mera dyrbara triangelmät(Forts.
) ningen. I Sverige är jorden såväl af mera olikartad beskaffenhet som
af växlande värde, och därför nödgas man ofta hos oss vid jordmätningar
behålla den gamla grafiska metoden, som väl är ofullständig
och mindre tillförlitlig men dock billigare att utföra. Då emellertid
äfven i vårt land finnes värdefull jord, måste man kräfva, att landtmätaren
kan verkställla triangelmätning, så att man kan erhålla
exakta uppgifter om jordens gränser.

Enligt min mening torde vi väl ock kunna vara öfverens om,
att utbildningen för våra landtmätare hittills varit bristfällig, och att
då ökade pretentioner uppstått på deras tjänstduglighet, utbildningen
ock bör blifva större samt mångsidigare. Kungl. Maj:t har ock som
bekant under de senare åren i någon mån beaktat detta, och för
den skull inrättat en 2-årig teoretisk elevkurs i hvilken jämväl ingått
undervisning i triangelmätning.

Innan Kungl. Maj:t framlade sin nu föreliggande proposition har frågan
om landtmätarnes utbildning underkastats en ganska grundlig utredning.
Såväl landtmäteristyrelsen som landtbruksstyrelsen och styrelsen
för Ultima landtbruksinstitut, den sistnämnda efter kollegierådets
hörande, äfvensom skiftesstadgekommittén ha i ärendet afgifvit yttranden.
Dessutom hafva tillkallats särskilda sakkunniga. De förslag
och yttranden, som afgifvits från en del af dessa myndigheter, hafva
varit mer långt gående än det, som nu upptagits i den kungl. propositionen,
hvadan en afprutning å myndigheternas förslag redan
skett. Det på denna utredning byggda, af Kungl. Maj:t framlagda
förslaget har nu af jordbruksutskottet fullständigt tillstyrkts, men
mot detsamma har, såsom herrarne veta, reservation afgifvits af den
föregående talaren, och skillnaden mellan denna reservation och Kungl.
Maj :ts af utskottet tillstyrkta förslag består däri, att reservanten anser,
att landtmätaraspiranterna borde, innan de få komma in på
landtmäterikursen i Stockholm, förut ha genomgått 2 års praktisk
elevkurs hos landtmätare, i stället för af Kungl. Maj:t föreslagen ettårig.
Som särskildt skäl härför har reservanten åberopat, att bland
rikets landtmätare skulle numera, sedan distriktslandtmätare blifvit
utnämnda, ha skett en sortering, och att man härigenom fått bättre
utbildade landtmätare än förut. Denna reservantens uppfattning kan
jag emellertid ej finna fullt riktig. Kungl. Maj:t har nämligen icke
vid utnämningen till distriktslandtmätare haft andra landtmätare att
välja på än de hitintillls bristfälligt utbildade och de sålunda gjorda
utnämningarna ha nog icke i och för sig kunnat göra dem kunnigare
och bättre.

Att den praktiska utbildningen för eleverna är behöflig medgifves
nog allmänt, men detta är ju ock en af förutsättningarna för
genomförandet af Kungl. Maj:ts förslag, då enligt desamma ingen
kan utnämnas till distriktslandtmätare eller extra landtmätare, utan

Onsdagen den 25 Maj.

21 Nr ås -

att ha under 5 års tid före utnämningen deltagit i praktiska landtmäteri- Om anslag till
göromål. Härigenom torde sålunda den praktiska utbildningen blif- hwdtnUtieriunvit
väl tillgodosedd. Att den blifvande landtmätaren, såsom reser- Anande*
vanten menar, skulle komma alldeles främmande för landmäterigöro- (Forts.'')
mål och tillbringa 2 år såsom elev hos någon af våra nuvarande,
ofta mindre kunniga landtmätare, tror jag icke skulle vara till någon
nämnvärd nytta. Dessa kunna ju icke utbilda folk i ämnen, som
de själfva icke studerat. Triangelmätningen bedrifves nu blott af
några få af våra landtmätare, men insikt i denna mätning skulle
hädanefter i allmänhet komma att fordras.

Genom reservationen synes gå en fruktan för, att landtmätarne
efter genomgången förökad kurs skulle komma att äfven förrätta
till vattenrätten hörande göromål och således i någon mån ingripa
på landtbruksingenjörernas verksamhetsområde. Det må nu så vara,
att landtmätarne efter den föreslagna utbildningen kunna komma att
utföra flera vattenafledningar, än de hittills gjort, men då i författningen,
som nämndt, är föreskrifvet, att de skola vara kompetenta
härtill, böra de väl ock erhålla den för ändamålet nödiga utbildningen.
Konkurrensen på detta område med landtbruksingenjörema
torde nog icke blifva farlig, ty dessa hafva 5 års teoretisk utbildning,
under det landtmätaren icke få åtnjuta mer än 3 års dylik utbildning.
Det synes därför som om den vattuskräck, som måhända gripit
reservanten, vore obehöflig. Nu, sedan såväl göromålen som verksamhetsområdet
närmare bestämts för landtmätarne, och deras löner
ha tidsenligt reglerats, tycker jag, att det vore märkvärdigt, om man
skulle säga som så: Ni få icke ha tillräckligt med kunskaper, vi äro
på detta område rädda för öfverkvalificeradt folk. Hvad är det vidare
för kostnad, som enligt reservantens mening skulle kunna inskränkas?
Det lär väl icke vara skillnaden mellan dessa 23,000 kronor,
som reservanten själf förordat, och dessa 33,300, som Kungl. Maj:t
begärt, och som utskottet tillstyrkt, utan kostnaden skulle väl då
afse landtmätarnes dyrare utbildning, då de enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle få ligga längre tid här i Stockholm och mindre tid i
landsorten. Men detta tro icke landtmätarne själfva. De tro icke,
att Kungl. Majds förslag skall blifva så farligt, och till bevis härom
ber jag få uppläsa ett tillkännagifvande af samtliga styrelsemedlemmar
i Sveriges landtmätareförening. De yttra:

»Undertecknade, styrelsemedlemmar i Sveriges landtmätareförening,
tillåta sig härmed göra det uttalande, att Sveriges landtmätare
för att kunna nöjaktigt verkställa de göromål, som enligt lag och
författningar åligga dem, äro i verkligt behof af all den utbildning,
som är afsedd att beredas dem enligt Kungl. Majds nådiga proposition
till innevarande års Riksdag angående anslag till landtmätareundervisningens
ordnande, och att vi — på samma gång vi äro öfvertygade
om, att någon inskränkning icke utan men kan ske uti däri
ingående undervisningsplan — jämväl äro förvissade att densamma
icke på någorlunda nöjaktigt sätt kan genomgås på kortare tid än i

Hr 32. 22

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till berörda nådiga proposition finnes angifvet. Stockholm den 3 maj
landtmaUnun-1910.» Härefter följa underskrifter af sju styrelseledamöter, med
ordnande, bvilka bland andra förste landtmätaren i Stockholms län instämt.

(Forts.) Det där talet om att det skulle blifva för dyrbart för landt mätarne

att ligga tre år i Stockholm tror jag icke är med verkliga
förhållandet öfverensstämmande, och jag ber herrarne observera, att
dessa kurser icke heller äro fortgående. Enligt Kung! Maj:ts förslag
skola nämligen landmätarne först genomgå kurser i två år i
hufvudstaden, och sedan hafva de rättighet att återgå till de praktiska
landtmäterigöromålen, där de ju kunna förtjäna något penningar.
Härefter få de komma tillbaka till kursen i Stockholm och
fortsätta densamma när det passar för dem själfva.

Såsom en illustration till behöfligheten af en bättre, mångsidigare
och fördjupad utbildning för landtmätarekåren vill jag nämna
att jag häromdagen var uppe i landtmäteristyrelsen och erhöll då
där en »redogörelse beträffande lefnadsålder, förut vunna befordringar
inom landtmäteristaten samt särskilda meriter m. m.» rörande
våra landtmätare — arbetet är tryckt 1909. Öfver allt på högersidorna
i denna redogörelse finner man vidlyftiga noter, och då trodde
jag i början att alla dessa redogjorde för särskilda examina, som
landtmätarna tagit eller för förordnanden, som de haft. Men då
jag närmare granskade dessa noter fann jag, till min förvåning, att
de innehöllo idel uppgifter om böter, återtagande af förordnanden
samt förbud för nya förordnanden för en betydlig del af våra landtmätare.
Nu önska de emellertid att få en bättre utbildning, och
då tycker jag, att vi skola icke hindra dem utan låta dem få det.

Vidare tillåter jag mig anföra ett uttalande i saken af professor
Rosén vid generalstaben, en af landets bästa auktoriteter i nu
föreliggande fråga. Han har just i dessa dagar afgifvit ett yttrande
om landtmätarnes utbildning, hvilket lyder sålunda:

»Då jag anmodats att uttala mig om landtmäteriundervisningens
ifrågasatta omläggning, tror jag mig först böra nämna, att jag
sedan några år med intresse följt denna frågas utveckling i vårt
land, ägnat uppmärksamhet äfven åt utlandets facklitteratur på området
och sålunda sökt förskaffa mig insikt och åsikt i denna angelägenhet.

I den nyligen till Riksdagen aflämnade nådiga propositionen
(nr 186) angående landtmäteriundervisningens ordnande är nu en
sammanfattning gjord af de olika förslag till frågans lösning, som
hittills framkommit. Af särskild betydelse synas mig däribland de
af tillkallade sakkunnige år 1909 lämnade utredningar och förslag,
hvilka tyvärr icke varit tillgängliga i tryck. Såväl i princip som i
de flesta af de detaljer, jag af det koncentrerade utdraget kan bedöma,
synes mig detta förslag vara ändamålsenligt, måttfullt afvägdt
och från vetenskaplig-teknisk synpunkt tillfredsställande. De skäl
för kursens omfattning och indelning, som anföras såväl af de tillkallade
sakkunniga som af landtmäteristyrelsen, äro klara, skulle

Onsdagen den 25 Maj.

23 Nr 32.

lätt ytterligare kunna understrykas med anförande af erfarenhetsrön °m anslag till
från undervisningsanstalter i utlandet, och äro, hvad våra särskilda landtmatenunsvenska
förhållanden beträffa, öfvertygande. Att sparsamhetssyn- ordnande?8
punkten, såväl hvad beträffar anslag som utbildningstid, strängt iakt- (Forts.)
tagits, kan icke klandras; för min del anser jag dock, att kursens
praktiska tillämpningsöfningar äro väl knappt tillmätta, hvilket väl
förklaras af de större kostnader, som häraf skulle uppstå. Ett viktigt
framsteg är i hvarje fall, att undervisningen icke längre som
hittills till större delen öfverlämnas åt den praktiserande landtmätaren,
utan att utbildningen i hufvudsak sker under särskilda lärares
ledning. Endast då kan teori och praktik på lämpligt sätt förenas
och en planlagd ''undervisning komma till stånd. A andra sidan
kan man icke fordra att undervisningskursen ensam skall vara
i stånd att utbilda eleven till en fullfärdig praktiskt duglig landtmätare;
detta kan endast praktiken själf under tjänsteutöfningen
göra. Men landtmäteriundervisningsanstalten kan och bör meddela
lärjungen de kunskaper, som göra det möjligt för honom att själf
på kortaste tid utbilda sig till en praktiskt dugande tjänsteman.

Jag tror, att den nu föreslagna omläggningen af undervisningen syf
tar mot detta mål. Kunskapsmåttet är väl afpassadt. Det teoretiska
ämnesurvalet torde säkerligen ej utan skada kunna vidare inskränkas.

I detta sammanhang är det väl öfverflödigt att nämna, att jag
anser förverkligandet af landtmäteriets gamla önskemål: obligatorisk
kurs i trigonometrisk mätningsmetod såsom en trängande nödvändighet.
Det har emot denna metod anförts dess större kostnad, men
dels har man därvid ej tagit i betraktande metodens i jämförelse
med äldre förfaringssätt vida större användbarhet och varaktighet,
dels har enligt min åsikt det större priset hittills ofta betingats af
den för ringa tillgången på praktiserande triangelmätare. Här ligger
ock för allmänhetens intressen den stora olägenheten af, att landtmäteriundervisningens
ordnande förhalats år från år. För sex år
sedan tog landtmäteristyrelsen initiativet till ett tidsenligt ordnande
af denna utbildning. Endast nödtorftigt och provisoriskt har sedan
dess i frivilliga kurser lämnats undervisning i ämnen, som hvarje
landtmätare borde känna och i metoder, hvilkas praktiska tillämpning
är i full gång; det fordras nu allvarliga åtgärder för att göra
slut på detta tillstånd och bringa utbildningen åtminstone i jämnbredd
med, hvad det praktiska lifvet fordrar.

Då nu senast landtmäteristyrelsen anlitat alla utvägar för att ytterligare
inknappa unndervisningsanslaget i fråga — i alla händelser en
obetydlighet i förhållande till de stora rättsliga och ekonomiska värden,
hvilkas vård det här gäller — synes mig endast den risken
kunna förefinnas, att man blott får något halfgånget, icke det, som
bör begäras. Men här finnes en säker garanti, att det bästa möjliga
kommer att göras af det ringa anslag, som beräknats, och den
är landtmäteriets under det sista årtiondet äfven för utomstående i
ögonen fallande målmedvetna sträfvan att reformera sig själft och

Jfr 32. 24

Onsdagen den 26 Maj.

Om anslag till
landtmäteriundervisningens

ordnande.

(Forts)

anpassa sig till de nya kräfvande uppgifterna. Krafvet på bättre
utbildning är ett led i denna sträfvan, och för min del tvekar jag
icke att anse det utgöra den angelägnaste delen: utan bättre utbildad
personal kan mätningsväsendet icke väsentligt förbättras. Stockholm
den 4 maj 1910. Karl C. P. Rosén, professor vid generalstaben.»

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag,
som är detsamma som Kungl. Maj:ts förslag.

Herr statsrådet Nyländer: Herr talman, mina herrar! Vid
läsningen af den reservation, som bifogats detta utlåtande och till
hvilken den förste ärade talaren yrkat bifall, har äfven jag, liksom
den närmast föregående talaren, icke kunnat undgå att få den uppfattningen,
att den ärade reservanten hyser någon sorts rädsla för
att landtmätarne, om de få den utbildning, som i Kungl. Maj:ts
proposition afses, skulle känna sig hågade att inlåta sig på landtbruksingenjörernas
områden och där konkurrera med dem om arbetsförtjänsten.
Detta är dock, förmodar jag, en missuppfattning från min
sida. Vare nu härmed huru som helst, så synes mig det af reservanten
framlagda förslaget vid närmare granskning ingalunda kunna
lösa denna viktiga undervisningsfråga och ej heller vara ägnadt att
tillfredsställa hvarken landtmätarne själfva eller allmänheten.

Att den utbildning, som hittills lämnats våra landtmätare, ingalunda
är nöjaktig, därom äro nog alla ense, och de båda föregående
talarne hafva äfven uttalat denna mening. Reservanten har själf i
sin reservation framhållit och medgifvit, att i åtskilliga hänseenden
»en förbättrad utbildning och utvidgad kunskap erfordras för landtmätarne».
Det är för att i någon mån fylla denna brist i undervisningen
och utbildningen, som Kungl. Maj:t nu framlagt denna proposition.
Detta förslag utgör resultatet af en förutgången noggrann
och omsorgsfull utredning i ärendet, till hvilken utredning bidragit
såväl landtmäteristyrelsen, styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut och
lärarkollegiet därstädes som ock särskildt tillkallade sakkunniga, landtbruksstyrelsen
och skiftesstadgekommittén. Det bör sålunda enligt
min mening vara synnerligen noggrant och omsorgsfullt genomtänkt,
och man har vid slutbehandlingen af detta ärende sökt taga
all möjlig hänsyn såväl därtill, att undervisningstiden ej skall blifva
onödigt lång, som ock att kostnaderna måtte kunna nedbringas till
de minsta möjliga.

Reservanten klandrar emellertid den föreslagna omfattningen af
landtmätarnes undervisning och påstår, att därigenom skulle danas
»universaltjänstemän», som skulle göra åtskilliga andra tjänstemän
och kårer alldeles öfverflödiga. Å nej, så lätt går det nog icke att
utbilda dylika universaltjänstemän. Kungl. Maj:ts förslag innebär
endast hvad, som af verkliga fackmän anses oundgängligen nödvändigt,
för att utbilda dessa tjänstemän så, att de kunna på -ett tillfredsställande
sätt sköta sina maktpåliggande och mångskiftande viktiga
uppgifter.

Onsdagen den 25 Maj.

25 Nr 32.

Så är det den s. k. kulturtekniska kursen, som reservanten sär- Om anslag till
skildt fäst sig vid och som af honom anses delvis onödig. Jag vill
då först framhålla, att denna kurs ej skulle vara obligatorisk utan ordnandetills
vidare frivillig för dem, som ville förvärfva kompetens för att (Forts.)
på egen hand verkställa jordfördelningsförrättningar. Men jag är
viss därom att, om denna kurs kommer till stånd, de flesta skola
vara villiga att genomgå och begagna sig af densamma. Redan utexaminerade
landtmätare hafva upprepade gånger gjort framställning
om att få genomgå en dylik kurs.

Denna kulturtekniska kurs afser att öka landtmätarnes kompetens
att riktigt verkställa ägofördelningar och skiftesläggningar samt
att bedöma, i hvilka fall jordförbättringar kunna i sammanhang med
skiftesförrättningar verkställas. Vid nästan hvarje skiftesläggning
brukar det uppstå frågor angående omläggning af diken, anläggning
eller omläggning af vägar och i sammanhang därmed om rifvande
af gamla och uppförande af nya, låt vara mindre, broar, flyttning
af större eller mindre byggnader och dylikt. Gifvet är, att det är
af synnerlig vikt, att förrättningsmannen då icke står okunnig i hithörande
ärenden. Men omfattningen af den nu föreslagna kulturtekniska
kursen gör honom ingalunda kompetent att fullgöra eller
åtaga sig en landtbruksingenjörs speciella åligganden, något som
också med bestämdhet framhålles i det af landtbruksstyrelsen afgifna
yttrandet.

Målet för reservanten har tydligen också varit det, att pressa
ihop hela den teoretiska undervisningen till två läsår. För att nå
detta mål har reservanten utan någon som helst närmare motivering
förklarat, att undervisningen i vissa ämnen icke behöfver taga i anspråk
den tid, som sakkunniga föreslagit, utan att den kan afprutas
med åtskilliga timtal. Det afprutas 50 timmar här och 50 timmar
där samt 250 timmar i ett annat ämne o, s. v., så att summa 850
timmar afdragas, dock utan närmare angifvande, från hvilka ämnen
alla dessa timmar skola tagas. Åtminstone har jag icke i reservationen
kunnat se, hvarifrån reservanten kunnat få det timtalet.

Emellertid kommer reservanten på det sättet till ett timantal, som
bör kunna fördelas på två år.

Jag nämnde, att ingen motivering är anförd; men det är i ett
fall, som reservanten har, såsom skäl för minskningen i tiden för ämnet
rättskunskap, åberopat sig på ett motiv, i det han anför ett yttrande
af landtbruksstyrelsen, »att eleverna under de sista tre åren genomgått
en någorlunda tillfredsställande kurs i rättskunskap», men granskar
man närmare detta yttrande och läser det i dess sammanhang,
så finner man, att det syftar på andra årskursen under första året
för nya undervisningsplanens tillämpning, under hvilket år samma
kurs i hufvudsak kommer att få naturen af en tillfällig kurs i triangelmätning
för redan examinerade landtmätare. Herrarne kunna
närmare läsa härom på sidan 47 i Kungl. Maj:ts proposition. Vid
jämförelse med innehållet å sid. 51 i samma kungl. proposition

Nr 32. 26

Onsdagen den 25 Maj.

Om. anslag till synes äfven, att uttalandet i öfrigt är motiv för nedsättning af andervisningens
s till rättskunskap med 1,500 kronor, under första läsåret. Under
ordnande, innevarande läsår äro för undervisning i rättskunskap anslagna 231
(Forts.) timmar eller samma timantal, som ägnats däråt under senast föregående
två läsår. Nu säger reservanten, att undervisningstiden i
detta ämne skall minskas till 200 timmar, och detta, ehuru han
förut i sin reservation framhållit och betonat, att rättskunskap är
ett hufvudämne, i hvilket en förbättrad och utvidgad kunskap måste
bibringas landtmätarne. Huru detta skall kunna ske genom'' minskning
i undervisningstiden, det kan jag icke förstå, och det må vara
reservantens ensak att utfundera. Alltså, reservantens förslag innebär
i detta hänseende en uppenbar försämring af landtmätames nuvarande
undervisning. Att detta förslag icke kan motsvara långt
gående fordringar synes mig uppenbart redan däraf, att de kurser
på sammanlagdt två läsår, som hittills varit anordnade, visat sig så
otillräckliga, att utvidgningen af dem befunnits ovillkorligen nödvändig.
Det är den för den teoretiska utbildningen tillmätta tiden,
som visat sig vara alltför knapp. Och hvarje förslag, som icke tager
nödig hänsyn härtill, torde, enligt min mening, komma att visa sig
oförmöget att af hjälpa de rådande bristerna.

Kungl. Majrts förslag innebär enligt min uppfattning den ovederläggliga
fördelen, att det bereder tillfälle till erforderlig ökning i den
teoretiska undervisningen utan att förlänga den sammanlagda utbildningstiden,
som skulle blifva fortfarande som hittills fyra år, efter
det att man aflagt studentexamen. Detta har kunnat ske genom att
inskränka den nuvarande elevtiden från två till ett år. Då emellertid
denna inskränkning af reservanten framhållits såsom en försämring,
tillåter jag mig påpeka, att man i det föreliggande förslaget
på ett, enligt mitt förmenande, lämpligt sätt genom att kombinera
den teoretiska undervisningen med kurser i praktiskt landtmäteri
under läsårens sommarmånader sökt åt den praktiska utbildningen
gifva full ersättning härför. Härigenom har också vunnits ej endast,
att den teoretiska undervisningen kan göras mera lefvande och af
mera intresse för eleverna, utan ock att den praktiska utbildningen
i väsentligt högre grad, än fallet är, då den meddelas hos en landtmätare,
kan inriktas på hvad som är af särskild vikt för den" praktiske
landtmätaren att känna. Härtill kommer också den omständigheten,
att eleven i alla händelser skall, såsom hittills, genomgå
ett helt års praktiska öfningar hos en praktiserande landtmätare
samt vidare, att aflagd landtmäteriexamen i och för sig icke berättigar
till själfständig verksamhet. Den utexaminerade eleven måste
under minst 5 år efter aflagd examen arbeta i landtmäteri såsom
medhjälpare -— landtmäteriauskultant — innan han såsom extra
landtmätare kan få mottaga förordnanden att verkställa landtmäteriförrättningar.
Praktisk utbildning synes mig således ingalunda komma
att saknas för den blifvande landtmätaren.

Vidare har reservanten såsom skäl för af slag å den kungl. pro -

Onsdagen den 25 Maj.

27 Nr 82.

positionen anfört något, som synes mig icke få tolkas på det sätt Om anslag till
som det af reservanten citerats, nämligen »att den af de sakkunnige landtmätenunverkställda
utredningen och det nu framlagda förslaget endast vore *''ordnande^8
att anse såsom ett provisoriskt anordnande af landtmäteriundervis- (Forts.)
ningen, till dess den af Kungl. Maj:t anbefallda utredningen, huruvida
denna undervisning jämte erforderliga kurser för landtbrukslärare
och för andra tjänstemän inom närliggande områden kunde
sammanföras i ett gemensamt institut eller högskola» blefve känd. - —

Af den kungl. propositionen torde för en hvar klart och tydligt
framgå, att det provisoriska anordnandet icke afser själfva undervisningen
utan endast den yttre organisationen af det hela och det därmed
sammanhängande sättet att beräkna ersättningen till lärare, anskaffning
af lärarekrafter och dylika frågor. Beträffande själfva undervisningen
har jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet särskildt
framhållit och betonat, att det föreliggande förslaget säkerligen skulle
på ett varaktigt och fullt tillfredsställande sätt lösa ifrågavarande
undervisningsfråga.

Slutligen kan jag icke underlåta att ytterligare påpeka ett citat,
som reservanten gör, då han lösrycker stycken ur deras sammanhang.

Han framhåller att »jämväl departementschefen vid jämförelse emellan
skillnaden af omfattningen i undervisningen under de första årens
2-åriga kurs och den af honom nu föreslagna 3-åriga säger denna
skillnad vara mera skenbar än verklig». Läser man yttrandet i dess
sammanhang — något som man naturligen bör göra —- finner man,
att jämförelsen afser å ena sidan den föreslagna 2-åriga obligatoriska
kursen och å andra sidan den hittillsvarande geodetiska utbildningen,
d. v. s. den nuvarande landtmäterikursen och den trigonometriska
kursen. Herr Berggrens referat är sålunda icke riktigt eller i sitt
sammanhang fullständigt återgifvet och kan därför lätt ge anledning
till misstydning.

Då alltså det af reservanten framställda förslaget synes mig i
åtskilliga delar otillfredsställande och uppenbarligen icke är fotadt
på några noggranna beräkningar, samt då det dessutom delvis skulle
medföra försämring i stället för förbättring i undervisningen, så kommer
det utan tvifvel att möta oöfverstigliga svårigheter att därpå
bygga den blifvande landtmäteriundervisningen. Och då jag är lifligt
öfvertygad därom, att denna kammare till fullo inser vikten af,
att denna betydelsefulla undervisningsfråga på ett rätt sätt löses,
hoppas jag, att kammaren benäget skall biträda Kungl. Maj:ts förslag
i enlighet med utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld: Efter de sakrika anföranden, som senast
hållits af chefen för jordbruksdepartementet och af representanten
för utskottet, har jag knappast något nytt att tillägga, men jag anser
frågan vara af den stora vikt, att jag icke kan underlåta att begagna
mig af ordet.

Det har redan påpekats, att det går igenom hela reservationen

Nr 82. 28

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till
landtmäteriundervisningens

ordnande.
(Forts.)

ett uttryck af en oro för, att landtmätarne skulle på något vis kunna
konkurrera med landtbruksingenjörerna, men det synes mig också
tydligt, att det går igenom reservationen en ton af underskattning af
landtmätarnes verksamhet, som jag anser vara ganska betänklig.
Det är ju af ingen förnekadt, att våra landtmätares kunskaper icke
äro jämförliga med dem, som fordras hos landtmätarne i andra länder,
exempelvis Danmark och Tyskland. Och redan det borde i och
för sig vara ett tillräckligt skäl för oss att se till, att deras kunskaper
blifva kraftigt upphjälpta. Det går icke att nöja sig med
samma mätningsmetod, som man hade för 100 eller 5Ö år sedan.
Marken börjar blifva för dyrbar. Man får icke anlägga en norrlandssynpunkt
på den här frågan. I Norrland finnes jorden i så många
tusen tunnland, att en liten remsa mer eller mindre på grund af
mätningsfel icke gör något. I vissa delar af vårt land har marken
blifvit så dyrbar, att man icke kan nöja sig med någon annan mätningsmetod
än den allra bästa, d. v. s. triangelmätningen. Och då
fordras det också, att landtmätarne skola vara fullt hemmastadda
och icke blott nödtorftigt hemmastadda däri. Det är ju meningen,
att vi så småningom skola komma därhän, att vi få ett fullständigt
katasterverk till fyllnad af jordregistret. Men då är det också absolut
nödvändigt, att vi skyndsamt öfvergå till bättre mätningsmetoder.
Den gamla mätningsmetoden har kunnat vara tillräcklig för
enklare förrättningar, men den räcker icke till vid alla tillfällen.

Vidare är att beakta den viktiga frågan om jordgradering. Där
kan man icke nöja sig med en klen underbyggnad hos landtmätaren.
Vi måste fordra af honom, att han har goda kunskaper i hvad, som
hör till den saken. Allmänheten har rätt att fordra en fullgod utbildning.
Det förekommer så ofta vid uppskattning af jord vid laga
skifte, att landtmätaren måste afgöra, huruvida sidländt mark är
lämplig för odling eller icke. Då måste han ju hafva litet kunskap
om, hur det skall gå till att undersöka sådant. Icke behöfver landtmätaren
därför komma i kollision med landtbruksingenjörerna. Jag
är fullkomligt öfvertygad om att ännu mycket, mycket länge kommer
arbetet att räcka till för båda dessa klasser af tjänstemän. Jag
skulle kunna anföra exempel på landtmätare, som hafva känt det
så nödvändigt att skaffa sig bättre kunskap i fråga om hydraulik,
dammbyggnader och dylikt, att de på egen bekostnad gått som extra
elever vid tekniska högskolan för att blifva kompetenta i de sakerna.

Det är ett yttrande, som redan är påvisadt af jordbruksministern
och som har särskildt förvånat mig, nämligen att icke denna af
Kungl. Maj:t vidgade undervisning skulle vara af behofvet påkallad.
Det är dock besynnerligt, när alla myndigheter utan undantag ansett
den vara af behofvet påkallad. Af landtmätarne själfva befinnes den
vara så. Reservantens uppgift om de ökade utgifter, som skulle
uppkomma, om landtmätarne skulle sysselsätta sig med torrläggningsfrågor,
den förefaller mig ganska egendomlig. Man får väl dock
säga, att ju större insikt den tjänsteman har, som skall verkställa

Onsdagen den 25 Maj.

29 Nr 32.

ett arbete, desto större trygghet har man för, att arbetet icke blir Om anslag till
onödigt fördyradt. Det kan icke bestridas, att det dyraste af allt är ^dlmmfngens
okunnigheten. Konsekvensen af reservantens resonemang skulle ju ordnande.
fordra, att en landtbruksingenjör skulle tillkallas i alla skiftesfrågor, (Forts.)
som beröra torrläggning af vattensjuk mark, men jag undrar, huru
det då ginge med kostnaderna. Jag undrar, om det icke blir dyrare
då, än om en enda tjänsteman hade kunnat utföra de göromålen.
Landtmätaren behof ver ju därför icke hafva samma utbildning som
en landtbruksingenjör. Och det är ju klart, att i svårare fall måste
en landtbruksingenjör användas, men det kan förekomma enklare
saker, där landtmätarens kunskap kan vara tillräcklig, om han fått
någon. Och hvad vägfrågor beträffar, förekomma de ju i de allra
flesta fall vid skiften och styckningar, då det ofta fordras anläggning
af utfartsväg, och då måste man kunna i någon mån beräkna kostnaderna.
Icke behöfver landtmätaren därför vara fackman. Han
behöfver ju blott ha någon reda på, huru en väg skall anläggas och
kunna beräkna kostnaderna därför. Han är för öfrigt enligt lag
skyldig att behandla dessa frågor.

Jordbruksministern har redan så grundligt påvisat, huru godtyckligt
reservanten inskränkt undervisningstiden. Han har kortat
af kurserna med 50 timmar här, 250 timmar där och 300 timmar
där, och därigenom slumpvis satt ned det hela med 850 timmar.

Detta förefaller mig, minst sagdt, litet oförsiktigt.

Hvad är det frågan här i verkligheten gäller? För såvidt jag kan
förstå, gäller det, huruvida vårt land skall få en landtmätarkår, som
är verkligt sakkunnig, som står i nivå med tidens fordringar och
som står i nivå med hvad folket har rätt att fordra, eller skall nödgas
nöja sig med landtmätare, hvilkas bristfälliga kunskaper blifvit
nödtorftigt uppreparerade och af hjälpta, så att de kunna för någon
tid räcka till. Det förefaller mig, att valet icke skulle vara svårt,
och jag hemställer därför om bifall till utskottets förslag.

Herr Berg, Lars: Jag hade icke tänkt yttra mig i den här
frågan, men då man nu ifrån flera håll insinuerat, enligt hvad jag
vet alldeles obefogadt, att reservationen skulle hvila på en sorts
jalousie de métier, en oro för att landtmätarkåren skulle tränga in
på reservantens områden, en insinuation, som lyckligtvis är bra ovanlig
här i denna kammare mot en sakkunnig reservant, så har detta
gjort, att jag har begärt ordet.

Jag är också yrkesman. Jag är uppfostrad i vår tekniska undervisnings
barndom, jag är verkligen en produkt af förra århundradets
ytliga lärokurser, då teknici måste uppfostras till mångsyssleri och generalgeni
med det resultat, som herrarne nogsamt kunna finna. Jag är dessutom
säkerligen den ende ledamoten här i kammaren, som haft den
utomordentliga äran att under en lång tid hafva varit lagligen inskrifven
såsom landtmäterielev i kungl. generallandtmäterikontoret,
så att jag äfven från den sidan har någon erfarenhet. Jag har dess -

Sr 32. 30

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till utom uppnått en sådan ålder, att jag icke gärna kan misstänkas för
^dervUningensi^ a^'' jal°usie de nrétier tala mot landtmätarnes här föreslagna utordnande.
“ omordentliga utbildning. Jag är öfvertygad, på grund af detta mitt
(Forts.) långa lif och dessa mina studier, som hafva omfattat många olika
grenar af den tekniska vetenskapen och administrationen, att ett
mindre tillfredsställande förslag än det nu föredragna icke gärna kan
tänkas. Det är visserligen sant, såsom herr jordbruksministern yttrat,
att stora brister förefinnas i landtmätarnes studiekurser och utbildning.
Denna har alltför länge stått stilla och icke följt med sin
tid i dithörande ämnen, men däraf följer icke, att detta förslag,
ehuru utarbetadt af mycket sakkunniga, intresserade och vetenskapligt
högt stående styrelser och korporationer, är lämpligt. Det är
riktigt, så länge det endast sträcker sig till landtmätarnes yrke och utbildningen
härtill, men det hvilar på alldeles felaktig princip i afseende
å omfattningen af landtmätarnes uppgift. Det är nämligen
så, att landtmätarens yrke i olikhet med andra, snarare kan sägas
hafva minskats än ökats i betydelse, från det allmännas sida sedt.
Medan vi ännu hade stora vidder af »okändt land», en terra incognita
samt stora vidder af sådana öde områden, som en jurist, hvilken
sitter mig nära, skulle kalla res nullius, då vore landtmätarne
af ganska stor vikt och de hade en vidsträckt uppgift äfven i geografiskt
afseende att fylla. I den vägen är den uppenbarligen nu
vida mer inskränkt än förr. Landet är storskiftadt, har, i sin helhet
och i allmänhet taladt, genomgått laga skifte och afvittring; det
är kartlagdt i mycket stor skala; genom klok lagstiftning har Sverige,
såvidt jag vet -— och jag har undersökt förhållandena härutinnan
inom våra grannländer — det dyrbaraste och vidsträcktaste
kartmateriel, väl förvaradt med dubletter, så att allt hvad landtmätarne
hafva gjort härvidlag är mycket förtjänstfullt utfördt, och detta
hafva vi såsom framtida tillgång ännu bevaradt. Hvad jag således
anser bör göras, det är att landtmätarens utbildning i och för deras
uppdrag^som till största delen består i hemmansklyfning, afsöndring,
tomtmätning, i städer och tätare bebyggda orter m. in., äfven genom
triangelmätning, men icke för något annat, bör förbättras. Man behöfver
härför visst icke försöka göra honom till en vetenskapsman i
differential och integral kalkyl. Hvad han skall läras enligt förslaget
är emellertid uppgifvet i en matsedel, som dess författare meddelat
och hvilken innehåller i stort sedt följande ämnen, som innefattas
under geodesi: instrumentlära, teori för mätningsfel och noggrannhetsgränser,
längdmätning, stakning, beräkning af plana koordinater, ytberäkning,
höjdmätning, tachymetri, felutjämningsräkning, triangulering
och vinkelfelsutjamning, punktinskärning med tillhörande felfördelning,
polygonmätning och kompasståg, högre geodesi, astronomi
samt jämförande framställning af mätningsväsendet i olika länder,
och till detta skulle behöfvas kunskaper i följande matematiska
ämnen: elementär funktionslära, differentialkalkyl, integralkalkyl,
determinantteori och analytisk rymdgeometri. Sedan kommer rätts -

31 Nr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

kunskap och en mycket lång rad ämnen, som kunna sammanfattas Om anslag till
under benämningen agronomi, nämligen kemi, mineralogi, geologi, landtmäUriunjordartslära,
jordförbättring, växtkunskap och växtodling, allmän
jordbruksekonomi, gradering och taxation, afdikning och bevattning, (Forts.)
inkl. hydrografi och hydraulik, byggnadslära och redskapslära, skogshushållning
samt vidare stadsplaneanordningar och fysisk geografi,
läran om fornlämningars kännetecken och naturskydd. Det kan ju
icke vara skal i att nu, sedan landtmäterikårens arbeten i omfattning
och betydelse förminskats och landtmätare icke behöfvas i så stort
antal, söka bibringa dem en rent vetenskaplig utbildning. Tvärtom
kräfves numera specialisering och praktisk öfning. I mitt yrke t. ex
måste man numera i alla länder specialisera sig; vare sig man är
väg- och vattenbyggare eller jurist, duger det icke för en man att
behärska hela ämnet, man måste utbilda sig i en särskild gren däraf,
och därför tror jag, att reservanten har fullkomligt rätt, då han här
föreslår, att man skulle inskränka landtmätames hufvudsakliga utbildning
till praktiskt landtmäteri. Det är icke heller någon trollkonst
att lära sig triangelmätning; mycket vetenskaplig är denna visserligen
icke, utan det fordras utom insikt i saken god och praktisk
öfning, men icke behöfver man därför kunna räkna differential- och
integralkalkyl.

Jag vill icke nu längre upptaga herrarnes tid, utan jag yrkar
afslag på utlåtandet och bifall till reservationen.

Herr Fall lön: Jag uppkallades närmast af ett yttrande utaf

en föregående ärad talare, som sade att denna fråga icke borde ses
ur norrlandssynpunkt utan ur en annan bättre och vidsträcktare
synpunkt. Jag ber då att först få säga, att jag för min del icke
alls ser den ur norrlandssynpunkt, i den bemärkelse den ärade talaren
afsåg. Jag tror att han i det sammanhang hans yttrande framkom
hellre borde hafva sagt, att frågan icke bör ses ur norrbottenssynpunkt.

För min del kan jag nämligen icke alls instämma med reservanten.
Det förekommer mig, som om det viktiga intresse, hvilket
här föreligger, ingalunda kan tillfredsställande tillgodoses genom hans
förslag. Största vikten ligger enligt min mening på en fullt rationell
utbildning och förmåga hos landtmätarne att utföra mätningar. Ingen
lärer förneka, att i detta hänseende förhållandet, såsom det nu är,
är föga tillfredsställande. Det erkänner också reservanten, men icke
dess mindre vill han underkänna värdet af föreliggande förslag just
i hvad det afser att förse landtmätarne med kunskaper i den moderna
landtmäterikonsten, triangelmätningsmetoden. Om han äfven
önskar, att de skola erhålla vissa ytliga kunskaper i detta ämne,
vill han icke, att kunskaperna skola vara så grundliga, som de enligt
min uppfattning oundgängligen böra vara, för att landtmätaren skall
kunna på ett lätt sätt tillämpa desamma vid de moderna mätningsförrättningarna.
Han anser nämligen, differential- och integral -

Nr 32. 32

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till
landtmäteriundervisningens

ordnande

(Forts.)

kalkyl, den nödvändiga granden för triangelmätning, vara obehöflig
för landtmätarnes utbildning. Jag kan icke följa honom i detta hänseende.
Ty, såvidt jag förstår, blir kunskapen i triangelmätning utan
sådana mera ingående matematiska kunskaper svår att tillämpa och
följaktligen långt ifrån så värdefull som den annars skulle vara.

Den näst föregående ärade talaren påstod att behofvet af ökad
landtmätarutbildning nu skulle vara mindre än förr, sedan laga skiften
och storskiften öfvergått landet. Mig synes, att, just med hänsyn
härtill, jorddelningen kommit in på ett nytt gebit, där ökad utbildning
och skicklighet hos landtmätarne är af behofvet påkallad,
ty nu rör man sig på mindre områden, där anspråken på noggrannhet
äro större än annars och härtill kommer att i mån af jordens
alltjämt fortgående stegring i värde anspråken på noggrannhet än
mera ökas.

Jag undrar hvad reservanten, som ock vill underkänna betydelsen
af kunskap i väg- och vattenbyggnadskonst, dikningslära o. dyl.
för landtmätarne, skulle säga, om t. ex. från den förstuga utbildningen,
som ju närmast afser vården af skogar, borttoges undervisning
i dikning och vattenafledning; det har icke ifrågasatts och kan icke
ifrågasättas, men af precis samma skäl som man icke kan göra det,
synes det mig kräfvas, att äfven åt landtmätarne gifvas nödiga kunskaper
i dessa ämnen, ty den af reservanten åberopade specialiseringen
på detta område är nog hvarken tänkbar eller lämplig.

Det har kraftigt framhållits af skiftesstadgekommittén, att ökade
kraf med hänsyn till kommande skifteslagstiftning måste ställas på
landtmätarne, i nyssnämnda ämnen. Det skulle då vara högst äfventyrligt,
om man skulle stryka ett streck öfver dessa undervisningsgrenar,
som i Kung! Maj:ts förslag blifvit tillgodosedda.

Hvad rättskunskapen angår, så lärer väl ingen med förhållandena
förtrogen vilja underkänna vikten af en ökad undervisning därutinnan
och för öfrigt skall jag endast tillåta mig påpeka, att reservantens
förslag skulle föra till sådant resultat, att landtmätarnes utbildning
på detta område skulle blifva mindre än den för närvarande
är. Detta kan ju icke heller rimligen accepteras.

Reservanten säger på ett ställe, att han anser, att åt landtmätarna
bör beredas undervisning i afdikning och vattenafledning i den
omfattning, som meddelas vid statens landtbruksinstitut. Men enligt
det föreliggande kung! förslaget skulle undervisningen på detta
område icke blifva större än den undervisning, som nu meddelas vid
något sådant statens institut. Huru har då reservanten kommit till
det resultat att undervisningstiden häruti skulle kunna helt och hållet
strykas eller innefattas i läran om jordbruket och dess skilda afdelningar? Det

förekommer vidare ett yttrande i reservationen, som fäst
min uppmärksamhet. Det sägs på ett ställe, jag hittar nu icke rätt
på det, men innehållet är, att den stora allmänheten har rätt att
fordra att åt landtmätarne meddelas sådan undervisning, som bere -

33 Sr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

der garanti för att de med tillräcklig skicklighet och omsorg skola Om anslag till
kunna fullgöra de grannlaga uppdrag, som lämnas dem. Sedermera Zandi”läfm“n''
kommer dock reservanten till sina afprutningar på det kungl. förslaget
utan att jag dock ser, att han kunnat härvidlag med fog åbe- (Forts.)
ropa den stora allmänhetens uppfattning. Allmänheten kräfver nog
hvarken den ena eller andra af dessa detaljerade bestämmelser, men
däremot att få tjänstemän, på hvilka den kan med full trygghet lita,
och i hvilkas händer den kan lägga sina intressen. Den stora allmänhet,
hvarom reservanten talar, tror jag närmast ha sina företrädare
i Andra kammaren, men från Andra kammaren har med endast
ett undantag förekommit allenast instämmanden i det kungl. förslaget,
och det lär icke finnas tvifvel om att andra kammaren kommer
att acceptera detsamma. Under sådana förhållanden synes det mig
näppeligen lämpligt, att denna kammare utan närmare undersökning
af saken accepterar reservantens förslag. Vill kammaren icke godkänna
Kungl. Maj:ts förslag, skulle, såsom tidigare påpekats, rätta
vägen vara att afslå det kungl. förslaget för att reservantens måtte
blifva underkastadt en ytterligare och närmare pröfning. För min
personliga del anser jag detta icke böra ske, då Kungl. Maj:ts förslag
synes mig godt och jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr Berggren: Jag ber om ursäkt att jag en stund kommer
att taga herrarnes tid i anspråk, men jag anser denna fråga, från
min synpunkt sedd, ganska viktig, och jag vill .därför icke alldeles
uppgifva försvaret för min ståndpunkt.

Först framställde grefve Posse åtskilliga anmärkningar och
framhöll bland annat, att landtmätarne måste vara skickliga och
kunniga i triangelmätning, men det har ju äfven jag framhållit i
mitt förslag; jag har alls icke lagt .mig emot, att de skulle få lära
sig triangelmätning, och jag kommer litet senare till en närmare redogörelse
för det antal timmar, som enligt mitt förslag äro upptagna
för undervisning i olika ämnen. I mätningskunskap meddelas för
närvarande undervisning under 162 timmar och i fältarbeten under
2 veckor; motsvarande timantal och veckotid är, enligt reservantens
förslag, 654 timmar och 3 månader under första och andra läsåret.

Jag tycker verkligen man borde närmare taga reda på hvad reservationen
innehåller, innan man kritiserar densamma.

Har man någon sakkännedom, borde man icke kunna säga, att
reservantens förslag är grundadt på hugskott eller att det föreslagna
timantalet är taget på en slump, ty det är icke fallet.

Det har framhållits, att Kungl. Maj:ts förslag är byggdt på
mycket stor sakkunskap och erfarenhet, och jag medgifver villigt
att mycket sakkunniga personer varit med om frågans utredning,
men om jag nu vågar gifva mig in på att kritisera Kungl. Maj:ts
förslag, så beror det därpå, att jag anser äfven mig något sakkunnig
i denna fråga. Jag har varit landtmäterielev under 27a år och äfven

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 32. 3

Sr 32. 34

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till praktiserat såsom landtmäteriauskultant under 3 somrar och anser
landtmäteriun- mig därför hafva rättighet att yttra mig i saken med någon liten
^''ordnande13 kännedom om, hvad som kräfves af en landtmätare och hvad han
(Forts.) behöfver veta.

Det har framhållits, att för landtmätaryrket behöfves mycket
ökad undervisning, men det är ju också en ofantligt ökad undervisning,
som i reservationen föreslås, det är endast öfverdrifterna jag
velat bortskära, och åt hvad jag för min del anser nödvändigt för
landtmätarnes utbildning har i reservationen gifvits full undervisningstid.
Anser man, att en landtmätare icke behöfver kunna förrätta
och leda stora väg- och vattenbyggnadsarbeten är undervisningstiden
enligt mitt förslag fullkomligt tillräcklig. Det är hufvudsakligen
i denna punkt som reservationen skiljer sig från Kung!. Maj:ts
förslag. Det har framhållits att vid landtbruksinstitutet meddelas
mer undervisning i detta ämne än hvad enligt min reservation skulle
medgifvas, men det är icke förhållandet; vid landtbruksinstitutet
meddelas icke undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst och åt
landtmäterielever bör icke undervisningen vara afsedd att gifva skicklighet
och kunskap i utförande af stora vattenledningsföretag, men
de böra erhålla sådan underbyggnad i väg- och vattenbyggnadskonst,
att de kunna se och meddela råd om hvar en dikning eller vattenafledning
erfordras och huru den bör planläggas.

Hvad beträffar professor Roséns uttalande anser jag det innebära,
att hela undervisningsplanen, sådan den föreligger i Kungl.
Maj :ts förslag, afser att förvandla nuvarande s. k. »landtmäterikurs» till
en landtmäterihögskola. Han framhåller flera gånger i sitt betänkande,
att detta skulle blifva en högskola. Däremot talar Kungl. Maj:ts
förslag icke om någon högskola för landtmäteriet. I Berlin finnes
en landtbrukshögskola, vid hvilken landtmätarne utbildas, men deras
kurs är endast 2-årig. Ett fåtal utbildas till ett slags öfveringenjörer
eller distriktschefer, som måste äga en högre utbildning, då de
hafva under sig en massa lägre kulturtekniska tjänstemän. Dessa
högre landtmätarebeställningar i Tyskland äro 30 å 40, men här i
Sverige skulle man vara färdig att årligen utbilda 20 stycken med
kompetens motsvarande den för sådana beställningar erforderliga,
eller på 10 år 200 stycken. Hvad i all världen behöfva vi här i Sverige
alla dessa högt utbildade landtmätare till? Det är väl bättre att
hålla sig inom den rätta marginalen och icke i detta fall öfverskrida
behof vet.

Det har från flera håll framhållits, att jag ville hindra möjligheten
för landtmätarne att erhålla nödig undervisning. Nej, visst
icke! Tvärtom, reservantens högsta önskan är att utbilda fullt
skickliga landtmätare, men man bör också tänka på att icke onödigtvis
draga ut på undervisningstiden och därigenom öka kostnaderna
för utbildningen. Hittills har landtmäterikåren rekryterats hufvudsakligen
från den mindre bemedlade medelklassen och de lägre
klasserna? Ofta är det fattiga ynglingar, som efter aflagd student -

Onsdagen den 25 Maj.

35 Nr 32.

examen taga elevplats hos landtmätare för att genast kunna förtjäna
sitt uppehälle; de äro från hemmen icke vana vid öfverflöd, kunna
ligga i bondbygden och njuta den kost, som där gifves. Men skola
fordringarna och studietiden ökas på sätt Kungl. Maj:t föreslår,
komma också kostnaderna att ökas; det blefve kanske helt andra
lager, som här komme att träda till, och det är icke sagdt, att de
nykomna vore så lämpliga eller skickade, som de andra ursprungligen
varit.

Herr statsrådet nämnde, att jag skulle hysa rädsla för ingrepp
af landtmätarne på landtbruksingenjörernas verksamhetsområde, jag
ber att icke behöfva besvara detta påstående. Men vidare framhöll
herr statsrådet, att mitt förslag icke löste undervisningsfrågan. Det
är ett påstående, hvarför han icke gifvit bevis. Beviset skulle emellertid
vara, att Kungl. Majds förslag vore grundadt på en fullständig utredning
och på sakkunnighet i ämnet. Jag har nu sökt gendrifva detta
förslag, och tror mig äfven ha gjort det, men vill ytterligare framhålla
följande: herr statsrådet framhöll, att jag icke hade skäl för
mina förslag om undervisningstidens förminskande, utan att jag
godtyckligt tagit 50 timmar här och 50 timmar där. Med anledning
häraf ber jag att få genomgå mitt förslag och därmed jämföra de senaste
årens undervisningsprogram. För landtmäterikursen under läsåret 1906
—1907 voro anslagna 140 timmar till undervisning i matematik —
jag har dessa uppgifter tryckta framför mig, så att de få väl anses
pålitliga. — Vid 1908—1909 års kurs var motsvarande tid 80 timmar
och vid 1909—1910 års kurs 75 timmar. Enligt reservantens
förslag afses till undervisning i matematik 225 timmar. I mätningskunskap
och fältarbete samt praktiskt landtmäteri undervisas läsåret
1909—1910 162 timmar och för sistnämnda arbeten afses resp. 2
och 4 veckor. Jag har åt nämnda undervisningsämne gifvit 654
timmar och för de praktiska arbetena anslagit 3 månader emellan
första och andra läsåret: det är ju ganska ansenligt. Vidare har
under läsåret 1909—1910 .till undervisning i kemi anslagits 80 timmar,
i agronomi etc. 116 timmar. Jag har åt dessa undervisningsämnen
tillsammans gifvit 390 timmar.

Juridiken har i Kungl. Maj:ts förslag gifvits 231 undervisningstimmar;
i reservationen har jag härför afsett 200, och jag ber få
säga, att när jag tog landmäteriexamen var undervisningstiden i detta
ämne 79 timmar, och ämnet blef ändock genomgånget ganska grundligt,
emedan vi hade en utmärkt’]lärare. Det må väl medgifvas,
att om också behof gjort sig gällande af att undervisningstiden i juridik
förlänges, låt vara med åtskilliga timmar, är det ett ganska
stort steg från 79 till 200 timmar och säkerligen fullkomligt tillräckligt.
Hvad Kungl. Maj:ts förslag om 231 timmar beträffar, vet
jag genom meddelande af personer, som känna till, hur undervisningen
nu bedrifves i juridik, att den kanske är onödigt vidlyftig
och att åtskilligt meddelas, som icke är för en landmätare behöfligt.
För öfrigt spela ju några timmar mer eller mindre icke någon roll.

Om anslag till
landtmäteriundervisningens

ordnande.
(Forts.)

Sr 32. 36

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till \ mitt förslag framhåller jag, att det borde tillkomma Kungl. Maj:t
landtmäteriun- att vidtaga jämkningar i timantalet för de olika undervisningsämnena
ordnande"* under de olika åren. Det förbehåller sig äfven Kungl. Maj:t i sitt
(Forts.) förslag, och således anser jag icke heller detta vara något på måfå
framkastadt, utan är det en tillämpning af fullkomligt samma metod
som Kungl. Maj:t föreslagit, nämligen att låta denna justering göras
i samråd med institutets styrelse och med de lärare, som undervisa
i ämnet. Hvad angår behållningen af undervisningen i ett ämne
under ett visst antal timmar, beror den ju såväl på lärarne som på
eleverna själfva. Vi böra komma ihåg, att eleverna numera hafva
en annan underbyggnad än de hade på min tid, och man må hoppas,
att de lärare, som nu hafva elevernas ledning om hand, äro af
helt annan kvalitet än förhållandet var under min tid; det beror så
mycket på dem, huru fort de drifva fram undervisningen. Hvad en
lärare behöfver 200 timmar för att undervisa i, kan en annan meddela
på 150 timmar eller lägre. Således, i denna sak torde icke
finnas något exakt att utgå ifrån.

Herr statsrådet slutade med att mitt förslag innebar oöfvervinneliga
svårigheter. Jag tror mig hafva visat, att så icke är förhållandet.
Det är lika lätt att sätta i gång den af mig föreslagna undervisningen
som den af Kungl. Maj:t föreslagna.

Det nämndes af en talare här angående eleverna, att det skulle
vara mycket bättre, att de finge den praktiska undervisningen vid
landmäteriinstitutet eller i landmäterikontoret, som det nu heter, än
att få den hos landmätare. Jag ber då att få anföra några rader af
hvad jag i reservationen yttrat.

»Eleven bör nämligen lära sig uppfatta och förstå terrängen
med alla dess olikheter såväl med hänsyn till rådande växtlighet
och jordmån som lutningsförhållanden och lägen i öfrigt, allt för att
på ett rationellt sätt kunna på en karta afteckna landskapet. Endast
genom ständigt ombyte af terräng, hvilket dagligen sker för en
praktisk landtmätare, vinnes öfning och förmåga härutinnan.»

Nu är det enligt Kungl. Majds förslag kanske meningen, att de
skola ut på Ladugårdsgärdet eller å en annan förhyrd del af en
egendom i samma terräng dag ut och dag in. Det är ej detsamma
som att vara ute i vida bygder med ständigt ombyte af terräng.

»Genom att närvara vid ägograderingar finnes äfven tillfälle att
inhämta någon kännedom om de olika jordarterna, deras större eller
mindre alstringsförmåga, orsakerna härtill och därpå grundade åsätta
taxeringsvärden. Eleven bör äfven hafva tillfälle att lära sig använda
vanligaste mätnings- och ytberäkningsinstrumenten och äfven
vinna någon färdighet häri.

Genom att närvara vid ett flertal landmäterisammanträden bör
han småningom kunna inhämta kunskap i väsentliga delar af landtmäteriförfattningarna
och delar af annan rättskunskap, lära sig att
affatta protokoll, uppsätta föreningar, likvider m. m. under instruktion
och ledning af principalen. Allt detta och annat mera kan ej

37 Nr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

plötsligt och på så kort tid som ett år inhämtas af en förut alldeles 0m anslag till
oinvigd. Men det är ock tydligt, att därest en dylik förkunskap landtmätenunvinnes,
undervisningen i skälfva landtmäteriexamen skall kunna göras ordnande?
mera lefvande och njutbar för eleven. Detta gäller såväl geodesi (Forts.)
som jordartslära med hvad därtill hörer och icke minst författningskunskap.
Om därför elevtiden bibehålies tvåårig, så skall med en
tvåårig kurs för landtmäteriexamen, såsom här ofvan i stora drag
föreslagits, landtmätaren utgå till sin verksamhet med större mogenhet
än med en endast ettårig elevtid och treårig kurs för landtmäteriexamen.
Uppenbart är äfven, att de kostnader elev måste vidkännas
för sin utbildning härigenom blefve betydligt mindre». — Ja, det kommer
naturligtvis att öka kostnaderna att ligga här i Stockholm mot
att vara på landet, där de också hafva litet betaldt.

Det har vidare framhållits, att landtmätarne bör vara skickliga
i jordvärdering. Det har jag också tydligt framhållit. De herrar,
som bestrida detta, hafva tydligen icke läst reservationen med någon
uppmärksamhet. Ty jag har i min reservation kraftigt framhållit,
att just jordgradering och bedömande af jordarter äro mycket viktiga
frågor.

Herr Fahlén framhöll, att hvad landtmätarne behöfva är tillfredställande
mätningskonst. Det vore besynnerligt, om de icke skulle
få god grund lagd med 225 timmars undervisning i matematik,

654 timmars undervisning i mätningskunskap, fältarbeten och praktiskt
landmäteri och 3 månaders praktik på sommaren mellan läsåren.
Jag tycker, att det är icke dåligt tilltaget, då vi förr hade
nästan ingenting.

Så talades det om behofvet af differentialkalkyl, integralkalkyl
och högre matematik. Hvad differential- och integralkalkyl beträffar,
så tror jag icke, att det är alldeles nödvändigt. Jag har aldrig
läst differential- och integralkalkyl, och min gamle lärare lektor Jäderin
har på min tillfrågan yttrat, att afsikten icke bör vara att
utbilda landtmätarne till vetenskapsmän utan endast att inöfva dem
att i praktiken kunna använda vissa formler. Däremot är det icke
nödvändigt att kunna deducera fram dessa formler.

Vidare undrade herr Fahlén, hvad man skulle säga, om man
från undervisningen vid skogsinstitutet borttoge diknings- och vattenafledningskonst.
Det tror jag visst, att man skulle ogilla, men hvad
är det för undervisning, som där gifves? Icke mer än motsvarande
kursen vid landtbruksinstitutet, och således icke mer än hvad här
af mig är föreslaget. Herr Fahlén måtte heller icke hafva fattat min mening
här. Meningen är, att gifva landtmätarne all den utbildning,
som behöfves för deras arbete, hvilket ju är ganska mycket fordrande.
Det är den onödiga påbyggnaden, som jag vill hafva bort:
och den egentliga studietiden kan då begränsas i enlighet med det
förslag jag gjort. För öfrigt tillåter mitt förslag, att ytterligare ett
100-tal timmar införas i undervisningsplanen på 2 år — om så skulle

Nr 32. 38

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till anses erforderligt för juridik och några andra ämnen. Någon öfverlandtmätenun-
ansträngning bör ändock ej kunna uppstå,

ordnande* Jag har icke kunnat finna några skäl tala för att Kungl. Maj ds
(Forts.) förslag börj antagas, utan jag ber fortfarande att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Afzelius: Om jag ber att få yttra ett par ord i denna
fråga, beror detta naturligtvis icke därpå, att jag tror mig ha några
förutsättningar för att i detalj kunna bedöma det här förslaget, att
bedöma de särskilda ämnenas absoluta eller relativa vikt eller lämpligheten
af läsplanen. Det kan jag icke göra anspråk på. Men det
finnes dock ett område, från hvilket jag har en icke obetydlig erfarenhet
— med afseende på skiften. Denna erfarenhet har gifvit
mig den lifligaste känsla af nödvändigheten och vikten af att landtmätarnes
allmänna bildningsnivå höjes.

I afseende å en skiftesförrättning gäller ju, att den kan öfverklagas
och att den kan ändras, men jag tror, att knappt på något
annat område i så hög grad gäller, att en ändring eller en rättelse
aldrig kan åstadkomma detsamma som en från början ordentligt
gjord förrättning. Alltid är det tidsförlust och kostnader. Och när
frågan slutligen skall bedömas, såsom herrarne veta, i högsta domstolen,
så sitter man där utan tillgång till den mark, om hvilken
allt rör sig. Hvad nu sagts om en skiftesförrättning i gemen, gäller
alldeles särskild! om skiftesutläggning på marken. Jag vet aldrig,
att jag känt mig så hjälplös inför någon fråga, som jag haft att på
ämbetets vägnar bedöma, som inför sådana här skiftesläggningar.
Man har en liflig känsla af att det är något, som behof ver rättas,
men man drager sig i det längsta för att skicka tillbaka ärendet och
låta vederbörande göra om det hela. Därför ligger enligt min uppfattning
stor vikt vid att dessa förrättningar göras så bra som möjligt.
För att få en skiftesläggning sådan den hör vara, skall det
naturligtvis vara en viss utbildning hos förrättningsmannen, och jag
kan icke, trots allt hvad jag hört, afvisa den tanken, att gedigen
kunskap i diknings- och vattenafledningsfrågor är af mycket stor betydelse
för verkställande af en lämplig skiftesläggning. Därför anser
jag ett bortskärande af denna del af den kulturtekniska undervisningen
vara ett mycket stort missgrepp. Men också ett kringskärande
af undervisning i rättsnormer anser jag vara mycket orätt. I dessa
skiftesförrättningar ingår tillämpning af så många normer, ganska
svåra normer, att jag vill se den utmärkte lärare, herr Berggren
talade om, som icke behöfver mer än 200 timmar för att lära den
blifvande förrättningsmannen allt hvad han behöfver kunna. ( Icke
skulle jag vilja åtaga mig det. Nog tror jag, att han skall åstadkomma
något mer än den, som undervisade min andre vän på norrbottensbänken,
som trodde att det var »res nullius», landtmätaren förr hade
att dela. Han skall vara fullt hemmastadd i dessa fina normer,
som det gäller att tillämpa. Ytligheten är mer till skada. Det är,

Onsdagen den 25 Maj.

39 Hr 32.

som sagdt, endast dessa detaljer, jag trott mig våga framhålla, men Om anslag till
det är för mig i alla fall nog att icke tveka i valet mellan Kungl.

Maj:ts, af sakkunniga myndigheter understödda och väl förberedda

förslag och reservantens. Jag röstar därför för utskottets hem- (Forts.)

ställan.

Herr Lindblad: Då jag varit med om att tillstyrka reservationen
i hufvudsak, vill jag anföra skälen därför, och jag behöfver icke,
jag kan icke lägga hvarken någon norrlandssynpunkt eller någon landtbruksingenjörssynpunkt
på densamma. Jag är den förste att kunna instämma
med den siste ärade talaren, att det behöfs bättre undervisning
för landtmätarne, men jag är ingalunda öfvertygad om att
denna undervisning bibringas dem bättre i Stockholm än ute på
landet hos en skicklig landtmätare, ty det är väl att märka, att här
har nyligen beslutits att höja kurserna från åtta månader till två år,
och det är egentligen mot de tre årens teoretiska undervisning i
Stockholm, som reservanten herr Berggren vän dt sig. Jag är öfvertygad
om att hvad vi behöfva få fram, det är att få praktiska män, som
äro vana vid jordbruksförhållanden från ungdomen. Går man att
hämta landtmätare från städerna och gifver dem aldrig så lång undervisning
i Stockholm, så får man icke fram den kategori landtmätare
man vill tillskapa, män med praktisk begåfning; det går icke att få
dem på denna undervisningens väg utan genom praktik på landet.

Om jag vore öfvertygad, att Kungl. Maj:t funnit det rätta skulle jag
obetingadt tillstyrka det. Med denna reservation lämnar man dock
saken till förnyad pröfning hos Kungl. Maj:t, och jag är öfvertygad,
att en ompröfning endast skulle befordra frågan och tillgodose äfven
sådana synpunkter, som den siste ärade talaren framhöll. Jag har
satt mig i förbindelse med en landtmätare med praktiskt omdöme i
denna sak och fått det svaret: vi vilja icke tillstyrka afknappning
på elevernas praktiska utbildningstid, emedan de behöfva både två
elev-år och dessa tre teoretiska år. Så har det sagts från landtmätarhåll.
Jag tror, om Kungl. Maj:t vill taga frågan i förnyad
ompröfning, skall man kunna behålla de två praktiska åren men
lägga till undervisning i två år i Stockholm, så att man får fram
hvad man verkligen behöfver. Nu är att märka, att såväl skiftesstadgan
som dikningslagen äro under kommittébehandling och komma
snart på Riksdagens bord. Jag tycker det är bättre att se till, hvilka
kraf man måste ställa på yrkets utöfvare än att gå och öfverkvalificera
dem och sedan efter stadgans antagande få erkänna, att mycket
af utbildningen var onödigt. Jag är förvissad, att själfva landtmäteriet
behöfver i hög grad reformeras, ty i min praktik såsom domänintendent
har jag ofta träffat på stötestenar, omöjligheter af rent formell
art. Om vi kunde få bort sådant, ja, helst hela beräkningen med
mantalet som grundval och vi finge praktiska landtmätare, skulle
hela landtmäteriet vinna på den saken. När jag undertecknade reservationen
var det därför, att jag ville, att Kungl. Maj:t skulle taga

Xr 32. 40

Onsdagen den 25 Maj.

Om anslag till frågan i förnyad ompröfning. Af den anledning ber jag att få yrka
landtmäUriun- bifall till reservationen.

dervisnmgens

ordnande.

(Forts.) Herr Odelberg, Theoder: Jag ber att få upplysa, att jag

lifligt intresserar mig för att landtmätarne skola genom statens försorg
erhålla en så god utbildning som möjligt, ty jag erkänner, att
den utbildning,, som de för närvarande erhålla är bristfällig. Men
att, som nu föreslagits, öka den teoretiska kursen från 38 veckor
till tre år med 2,334 föreläsnings- och öfningstimmar, synes mig
vara väl mycket. Det är icke för kostnaderna, som äro förenade
med denna ökade undervisning, som jag har biträdt reservationen,
utan därför att jag är fullkomligt öfvertygad att det skall låta sig
göra att under två år bibringa eleverna fullt lika goda kunskaper,
som under de af Kungl. Maj:t föreslagna tre åren. Men därför fordras,
att ej någon inskränkning göres i den praktiska elevtiden, utan
att denna fortfarande som hittills bestämmes till två år. Jag tror,
att landtmätareleverna komma till den teoretiska undervisningen
mycket bättre utrustade, om de varit ute i två år och deltagit i
mätningar i olika terräng och i laga skiften samt lärt sig tillämpa
lagar och författningar och möjligtvis själfva studerat något. Föreläsningarna
i författningskunskap och i de kulturtekniska ämnena
blifva då mer lefvande och jag tror, i motsats till en föregående
talare, herr presidenten Afzelius, att det då ej skall blifva omöjligt
att i dessa ämnen göra någon inskränkning i det af Kungl. Maj:t
föreslagna betydliga timantalet. I Kungl. Maj:ts förslag beräknas
nämligen i rättskunskap 250 föreläsningstimmar och i de kulturtekniska
ämnena 500 föreläsnings- och 300 öfningstimmar, eller långt
mer än som anses nödigt vid statens landtbruksinstitut under en
tvåårig kurs. Vi skola taga i betraktande, såsom reservanten herr
Berggren påpekade, att det är fattiga ynglingar, som ägna sig åt
denna bana. Det är skillnad på att få en lärotid på 4 år fördelad
i ena fallet på en tvåårig praktisk och en tvåårig teoretisk kurs och
i andra fallet på en ettårig praktisk och en treårig teoretisk kurs,
förlagd till Stockholm. Under den längre praktiska kursen» är möjligheten
ej utesluten att förtjäna något för bestridande af utgifterna
för uppehållet i Stockholm.

Då jag liksom reservanten är lifligt öfvertygad, att man genom
två års teoretisk och två års praktisk kurs kommer till samma resultat
som enligt Kungl. Maj:ts förslag med tre års teoretisk och
ett års praktisk kurs, har jag funnit mig böra biträda reservationen,
till hvilken jag anhåller att få yrka bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att i afseende på föreliggande utlåtande under öfverläggningen
yrkats, dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels

Onsdagen den 25 Maj.

41 Nr 32.

ock att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den af Om anslag till
herr Berggren vid utlåtandet afgifna reservationen. ^rvitnirTens

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med ordnande.
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till (Forts.)
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den af herr
Berggren vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 68;
Nej — 66.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets den 21 och 24 i Sammanjämkdenna
månad bordlagda memorial, nr 5, i anledning af kamrarnas mn9af°rslag
skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtanden nr 1 och 3 med afSprästerskaanledning
af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 85 med förslag till peta aflöning
lag om reglering af prästerskapets aflöning m. in., dels Kungl. Maj:ts m- mproposition
nr 163 med förslag till ecklesiastik boställsordning, dels
ock väckta motioner i ämnena.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna,
vid behandling af de i utskottets ofvanberörda utlåtanden nr 1 och
3 innefattade ärenden stannat i skiljaktiga beslut i vissa i utskottets
nu föredragna memorial närmare angifna afseenden.

I ändamål af sammanjämkning hade utskottet i föreliggande
memorial hemställt, att kamrarna, hvardera med frånträdande af
sina beslut, såvidt de vore stridande mot här nedan omförmälda

Nr 32. 42

Onsdagen den 25 Maj.

Sammanjämk
ningsförslag
ang. reglering
af prästerskapets
aflöning
m. m.

(Forts.)

förslag, ville för sill del antaga samma förslag, hvarje förslag under
förutsättning att jämväl de öfriga af Riksdagen godkändes, nämligen

A) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför,

B) lag om reglering af prästerskapets aflöning,

C) lag om emeritilöner för präster,

D) lag om kyrkofond,

E) grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika bostälsskogar,
och

F) ecklesiastik boställsordning,

samtliga dessa förslag så lydande som utskottets memorial utvisade.

Herr vice talmannen: Herrarne erinra sig nog att, när dessa
lagförslag, som nu åter föreligga för Riksdagen, förra gången föredrogos,
jag uttalade mina allvarliga betänkligheter mot dem och
mina synnerliga bekymmer, om de skulle blifva gällande. Nu föreligga
de ånyo och föreligga i eu ännu sämre form än då. Då hade
man kvar någon förhoppning om att man skulle kunna få en del
förbättringar i lagförslagen, om man för dessa kunde anföra goda
och obestridliga skäl. Nu föreligger eländet oförbätterligt.

Det föredragna samman jämkningsförslaget är ett mycket märkligt
sammanjämkningsförslag. Om jag först betraktar det från formell
synpunkt, så finner jag, att endast i en enda paragraf, den 2, ifråga
om emeritilönerna, har verkställts sammanjämkning efter den vanliga
formen. Vidare finner jag, att för öfrigt är det endast i fråga om
3 paragrafer i själfva löneregleringsförslaget, som Andra kammaren
har gifvit med sig och Första kammarens yrkanden hafva blifvit
accepterade. Men härvid hör det icke förbises, att Andra kammarens
beslut fattades med fem rösters pluralitet, under det de öfriga röstade
för detsamma som Första kammaren, och att under debatten i Andra
kammaren uttryckligen uttalades af de förnämsta talarne där att,
när man yrkade bifall till hvad Andra kammaren heslutit, man
gjorde det endast för att få ett kvittnings-, ett jämkningsförslag.
Men i alla de punkter, där Första kammaren fattade andra beslut,
än utskottet hemställt om, hafva Första kammarens beslut helt
enkelt kastats bort. Och den, som erinrar sig diskussionen här, vet
nog, att Första kammarens beslut icke fattades på andra grunder
än sådana, som voro fullt oemotsägliga. Allt hvad här har sagts,
allt hvad här beslöts har blifvit endast luft i sammanjämkningsförslaget,
formellt sedt.

Ser man vidare på frågan realiter, så är det ju tydligt att den
nu föreslagna formen för 3 § -— den är densamma, som förelåg i
utskottets förra betänkande — har väsentligt företräde framför Andra
kammarens beslut. Jag är viss om, att Första kammarens ledamöter
i utskottet — inom parentes säger jag detta, fastän jag icke behöfver
säga det — gjort allt hvad de kunnat för att häfda Första kam -

Onsdagen den 25 Maj.

43 Nr 32.

m. m.
(Forts.)

marens beslut. Men jag föreställer mig, att herrarne — jag menar SammanjämkFörsta
kammarens representanter — skattat medgifvandet i fråga ™n9i^gUrtng
om 3 § i jämförelse med kammarens beslut i andra paragrafer för “afprästerskahögt.
Efter min uppfattning äro Första kammarens beslut i fråga pets aflöning
om andra paragrafer minst sagdt lika viktiga som dess beslut i
fråga om 3 §.

Ja, här föreligger nu denna lönereglering. Hvad innebär den
för prästerna? Jag skall icke rifva upp något, hvarom icke redan
är beslutadt af Första kammaren, utan jag skall endast fastslå hvad
som är följden af, att Första kammarens beslut icke vunnit något
gehör. Följden blir, att en stor del af svenska prästerskapet genom
denna lönereglering får en löneförminskning, uppgående till i medeltal
40 procent. När hafva herrarne varit med om en sådan lönereglering
under senare tider? Vidare innebär sammanjämkningsförslaget,
att på svenska prästerskapet lagts ett onus, som förslaget
gör omöjligt för prästerskapet att utföra. Man har lagt på prästerna
skyldigheten att själfva bereda sig skjuts, men beröfvat dem möjligheten
att själfva hålla häst. Och hvad är följden af detta? Att
svenska prästerna måste ställa sig beroende af möjligen tillfinnandes
barmhärtiga församlingsmedlemmar, som vilja hjälpa dem — de
250 kronorna hjälpa dem icke —, och att genom denna bestämmelse
i många fall alldeles oöfvervinneliga svårigheter beredas för en nitisk
präst att utföra sitt ämbete, under det att den mindre nitiske får
en mycket god förevändning för att få försumma sitt. För det
tredje innebär detta förslag, att åtskilliga präster, som fått minimilöner
— hvad som ansetts vara det minsta för en anständig bärgning
— sedan skola gå miste om ett ålderstillägg därför, att de
hafva mera arbete eller lefva på en dyrare ort. Sammanjämkningsförslaget
innebär slutligen — ja, jag säger, slutligen: fastän uppräkningen
kunde fortsättas i långa rader, att präster, som sökt sina befattningar
och fått dem naturligtvis under förutsättning och förhoppning,
att löneförmånerna för dem skulle blifva någorlunda desamma,
som de voro, när de fingo befattningarna, äfven om de enligt sina
fullmakter äro underkastade förändringar, beröfvas hvad de ansett
sig hafva fått fullmakter på, utan att det, såsom Första kammaren
beslöt, beredas dem någon möjlighet till fyllnad genom Kungl. Maj:ts
beslut. Den som varit med om att göra upp löneregleringar och då
särskildt gifvit akt på, hvilken omsorg man lagt ned på att formulera
öfvergångsbestämmelser, så att icke några skola blifva direkt lidande
på regleringen, kan icke annat än anteckna såsom ett fenomen, att
den enda punkt i löneregleringsförslaget, som innehöll en öfvergångsbestämmelse,
har strukits. Här finnes ingen öfvergångsbestämmelse
längre.

Jag vill åtminstone hafva till protokollet antecknadt, att en
lönereglering, liknande denna, aldrig för någon ämbetsmannakår ifråga
satts, långt mindre beslutits. Och om jag någonsin har känt det
påkostande att vara riksdagsman, så är det i denna stund. Men

Nr 32. 44

Onsdagen den 25 Maj.

Sammanjämkningsförslag

ang. reglering
af prästerskapets
aflöning
m. m.
(Forts.)

■jag vågar icke be kammaren om att afstå löneregleringsförslaget.
Det finnes någon förhoppning om, att de allra värsta missförhållandena
skola kunna i någon mån öfvervinnas genom Kungl. Maj:ts åtgärder
vid fastställande af löneregleringar. Jag önskar och vill hoppas, att
Kungl. Majrts regering — icke den närvarande, ty den lär väl icke
få med dessa saker att göra, utan Kungl. Maj:ts regering i kommande
tider — må begagna de möjligheter att bota de största orättfärdigheterna
och utnyttja de tillfällen, som för Kungl. Maj:ts regering
finnas att så göra. Och säkert är, att, när dessa lagar skola begynna
tillämpas, det skall visa sig, att det måste göras förslag om modifikationer
här och modifikationer där. De herrar, som då sitta här
i kammaren, ber jag komma ihåg, hvad de varit med om nu vid
löneregleringen, och därför göra hvad de kunna för att råda bot mot
de allra svåraste betänkligheterna i här föreliggande lönereglering.

Herr Sörensson: Det är nu 14 år sedan denna fråga om utredning
rörande ny lönereglering för prästerskapet först väcktes på
tal i den svenska riksdagen. Snart därefter fattades beslut om en
sådan utredning. Den har skett, och det slutliga resultatet föreligger
i dag. Vi känna alla detta resultat, och den föregående talaren
har framhållit många detaljer däri. Jag skall icke upprepa hvad
han har sagt. Jag skall endast tillägga att det icke blifvit så, som
jag hade väntat det. Jag har deltagit i detta ärendes behandling
på alla förberedande stadier, och jag hade hoppats något bättre, än
hvad resultatet blifvit. Det skall villigt erkännas, att för en stor
del af det svenska prästerskapet, nämligen komministrarne, det nya
förslaget innehåller väsentlig förbättring i flera hänseenden. Och
jag kan icke neka till, att jag gläder mig innerligen öfver, att denna
klass af ämbetsbröder, som hitintills varit förbisedd i många hänseenden,
får en bättre tryggad ekonomisk ställning. Jag kan icke
neka till, att resultatet också i flera hänseenden ställer sig ganska
tillfredsställande för kyrkoherdarne. Men de, för hvilka det icke är
tillfredsställande, äro de skånska kyrkoherdarne. De komma att lida
en så väsentlig minskning i sina löner, att jag är fullt öfvertygad,
att 30 å 40 procent är den minskning, som kommer på mångas
lott. Och man må säga hvad man vill, att det skall vara lika för
kyrkoherdarne här och kyrkoherdarne där, så är det dock alldeles
visst, att i Skåne det rådt egendomliga förhållanden, som gjort, att
det behöfves mera för en skånsk kyrkoherde. Där är en gästfrihet,
och där är en samhällsställning, som gjort, att man ställt större
kraf på prästen där än på många andra ställen. Nu blir det omöjligt
för honom att kunna på något sätt gå till mötes dessa kraf.

Jag ber om ursäkt, om jag i denna stund tänker på den fest,
som i år firats till minne af den tidpunkt, då Skåne knöts för alltid
fast vid gamla Sverige. Redan under den närmast föregående
tiden hade på prästerna ställts stora kraf att verka för svenska
tänkesätt och svensk anslutning hos den skånska allmogen. Den

Onsdagen den 25 Maj.

45 Nr 82.

präst ansågs då vara en af de bästa, som verkade för de s. k. uniformitetssträfvandena
eller uniformiteten, och jag är viss om, att de
skånska prästerna hafva haft en ganska stor andel i, att Skåne är
så genomsvenskt som det är. Den lön, som prästerna nu få för
sina sträfvanden i dessa hänseenden under gångna tider, är icke för
dem mycket tillfredsställande. Men såsom frågan för närvarande
ligger, vågar jag icke taga på mitt ansvar att yrka af slag på detta
sammanjämkningsförslag, som visserligen för mig ingalunda är tillfredsställande.
Jag anser, att frågan bör lösas nu, och därför, herr
talman, yrkar jag bifall till det förslag, som här föreligger i sammanj
ämkningsväg.

Grefve Wachtmeister, Hans: Jag skall be att få yttra några
ord om det föreliggande sammanjämkningsförslaget. Vid första påseendet
kan det ju förefalla, som om Första kammaren måste göra
oproportionerligt stora eftergifter gentemot Andra kammaren. Men
jag tror verkligen icke, att så är förhållandet. Det beror icke på
punkternas antal, utan på deras innebörd.

Andra kammaren har visat tillmötesgående i tre eller, om man
så vill, två punkter. Den första af dessa är den, som rör 3 §.
Där hade Andra kammaren beslutit nedsättning af grundlönerna: för
kyrkoherde från 4,000 kronor till 3,500 kronor och för komminister
från 2,500 kronor till 2,000 kronor, och dessutom hade Andra kammaren
tagit herr Daniel Perssons förslag i fråga om fyllnadsbeloppen,
hvilket var högst väsentligt mera otillfredsställande än Kungl. Maj:ts
förslag. För att bedöma innebörden af Andra kammarens utskottsledamöters
eftergift i denna del, bör man komma ihåg, att summan
af kyrkoherdarnes och komministrarnes löner enligt Kungl. Maj:ts
förslag uppgår till i rundt tal 10,000,000 kronor. Skulle Andra
kammarens beslut härutinnan blifvit Riksdagens, skulle det hafva
medfört en minskning i detta lönebelopp af omkring 1,200,000 kronor.
Nu hafva Andra kammarens ledamöter i utskottet afstått från
att hålla på Andra kammarens beslut och biträdt Kungl. Maj:ts
förslag i dessa afseenden.

Vidare hafva Andra kammarens ledamöter i utskottet gått Första
kammarens ledamöter till mötes i fråga om 5 §, i hvad den afser
minimilöner för prästerna, men denna punkt sammanhänger så nära
med 3 §, att den icke har någon själfständig betydelse.

Hvad beträffar emeritilönerna, hafva Andra kammarens ledamöter
i utskottet gått med på sammanjämkning så till vida, att
dessa löner skulle blifva högst 4,500 kronor, ett medeltal mellan
det af Kungl. Maj:t föreslagna och af Första kammaren beslutade
beloppet 4,800 kronor för såväl kyrkoherde som komminister samt
de af Andra kammaren beslutade beloppen 4,000 kronor för kyrkoherde
och 2,500 kronor för komminister.

I öfriga punkter hafva ju Första kammarens ledamöter i
utskottet fått gifva efter, men det är därvid att märka, att dessa

Sammanj ämkningsförslag

ang. reglering
af prästerskapets
aflöning
m. m.
(Forts.)

?fr 82. 46

Onsdagen den 25 Maj.

Sammanjämkningsförslag

ang. reglering
af prästerskapets
aflöning
m. m.

(Forts.)

eftergifter icke i flera än tre punkter innebära afvikelser från hvad
Första kammarens utskottsledamöter i det första utlåtandet tillstyrkt.
Först är därutinnan att märka en skiljaktighet rörande maximilönerna
för prästerna. I fråga härom hade utskottet enligt Första
kammarens ledamöters mening föreslagit ett maximum af 10,000
kronor. Nu skulle detta maximum i regel blifva nedsatt till 8,000
kronor, utom för pastor primarius i Stockholm och för vissa domprostar.
Vidare skulle maximum för det lönetillägg, som Kungl.
Maj:t i vissa fall skulle kunna tilldela präster, blifva 1,000 kronor
i stället för 1,500 kronor, som Första kammarens ledamöter i
utskottet tillstyrkt. Och slutligen skulle den i kyrkofondslagen införda
bestämmelse bortfalla, enligt hvilken Kungl. Maj:t skulle kunna tilldela
präst, som vid ny lönereglerings tillämpning blefve särskild!
lidande, viss ersättning.

I dessa punkter skiljer sig sammanjämkningsförslaget från Första
kammarens utskottsledamöters mening i första betänkandet. Det må
nu vara att beklaga, men mera hafva Första kammarens representanter
icke kunnat uppnå, och jag känner mig lifligt öfvertygad om,
att det icke skulle kunnat utfalla bättre med andra ledamöter i
utskottet från denna kammare. Vi hade ju i utskottet kunnat låta
saken falla, och det kan ju Första kammaren göra. Vi hafva emel
lertid trott oss icke böra göra det, och jag hoppas, att Första kammaren
ej heller gör det. Skulle så ske, rullar Sisyphusstenen ned
för tredje gången, för tredje gången under 3 år i följd, och det
vore vi i utskottet på båda sidor om bordet öfvertygade om, att
ingen regering skulle vilja göra sig den otacksamma mödan att rulla
den upp för fjärde gången. Går ej förslaget nu, finnes ingen anledning
att antaga, att förslaget skulle gå en annan gång, utan då
får man återgå till de gamla, i sina hufvuddrag, kan man säga,
tusenåriga bestämmelserna med alla de ojämna och olämpliga förhållanden,
som därmed måste vara förbundna.

Man hade kunnat önska, att förslaget i vissa detaljer skulle
varit olika mot hvad det är, och somliga önska det ju mycket lifligt,
men förslaget måste ändock anses medföra stora och afsevärda
förmåner. Jag ber att få framställa yrkande på bifall till det föreliggande
förslaget.

Herr Ekman: Jag har icke kunnat undgå att känna mig smärtsamt
berörd, då här klandrande sagts, att denna lönereglering är
sådan, att något motstycke därtill aldrig förekommit och att den till
och med i vissa hänseenden skulle leda till orättfärdigheter. Visserligen
hade äfven jag hoppats och tänkt, att löneregleringen på en
och annan punkt skulle kunnat blifva något gynnsammare för prästerskapet,
än den är, men jag kan ändå icke annat än tycka, att
den, såsom den nu föreligger, i det hela är ganska tillfredsställande.
Det är måhända sant, att något motstycke till denna lönereglering

Onsdagen den 25 Maj.

47 Nr 32.

ej förekommit på andra områden, men man måste betänka, att icke
heller på något annat område sådana ojämnheter i aflöning finnas,
som här äro för handen. Aflöningen växlar nu för tjänster af samma
art i fråga om kyrkoherdarne från föga öfver 2,000 kronor ända upp till
14-, 15- och 16,000 kronor eller mer, och hvad komministrame beträffar
från 1,800 å 1,900 kronor ända upp till bortåt 8,000 kronor.
En viss olikhet i lönerna betingas naturligtvis af pastoratens olika storlek
och beskaffenhet, men växlingen i lönebeloppen skulle enligt det föreliggande
förslaget inskränkas till: för kyrkoherdarne från i regel
lägst 4,000 upp till 8,000 kronor — för domprostar och pastor primarius
upp till 10,000 kronor — samt för komministrame från
2,500 kronor såsom i regeln det lägsta upp till 5,000 kronor. Ungefärliga
medellönen komme att blifva för kyrkoherde 5,000 kronor
och för komminister 3,200 kronor, detta utom bostad och utom den
skjutsersättning, hvarom här förut talats.

Hvad skjutsersättningen beträffar, ber jag få erinra, att den ej
uteslutande består i de 250 kronor, som enligt förslaget skulle kunna
beviljas från kyrkofonden, utan den i lönen ingående ersättningen
efter areal innebär ju också i viss mån en ersättning för skjuts.
Ersättningen efter areal växer med församlingarnas ytvidd, och denna
ersättning kan i stora församlingar i Norrland gå upp till mellan
2- och 3,000 kronor.

Slutligen vill jag nämna ett ord om den orättfärdighet, som
förmenats vidlåda detta förslag. Denna skulle väl ligga däruti, att
en del prästmän, som nu sitta med jämförelsevis höga löner, hädanefter
skulle få dessa i flera fall betydligt nedsatta. Därom vill jag
säga, att, då lönerna enligt 1862 års författning fastställdes, så fastställdes
de att gälla för 50 år; hvarje lönereglering gäller nämligen
50 år från löneregleringsresolutionens dag. Därefter kan prästen
icke åberopa någon rätt till den förut utgående lönen, utan han
måste finna sig i hvad en ny lönereglering kan medgifva honom.
Det var vid de nu gällande löneregleringarnas uppgörande icke afsedt,
att sådana ojämnheter skulle uppstå, som sedermera hafva
uppkommit. Det var ej meningen, att de stora löner, som på många
håll nu utgå, verkligen skulle tilldelas prästerna. Men till följd af
den sedermera inträffade stegringen af jordens och skogens afkastning,
industriens utveckling och mycket annat hafva prästernas löner
på många håll vuxit oskäligt. Dessa alltför höga löner måste nedsättas,
på det att de för låga lönerna måtte kunna höjas till skäliga
belopp. Det är detta löneregleringen går ut på, och jag tror, att
man härutinnan i det stora hela träffat en lycklig medelväg. Jag
kan icke finna, att häruti ligger något orätt.

Om man än på en eller annan punkt skulle önskat förslaget
annorlunda, vågar jag dock påstå, att löneregleringen i det stora
hela är tillfredsställande och att den bör af prästerskapet med tacksamhet
mottagas.

Sammanjämkningsförslag

ang. reglering
af prästerskapets
aflöning
m. m.

(Forts.)

Nr 32. 48

Onsdagen den 25 Maj.

Sammanjämkningsförslag

ang. reglering
af prästerskapets
aflöning
m. m.

(Forts.)

Herr Wieselgren: Vid den föregående behandlingen af denna

fråga tillät jag mig att yttra några ord med hänsyn till den bestämmelse,
som då var föreslagen i 11 § 3 mom. angående skjutsfrågans
ordnande. Jag påpekade då, att med, såsom där var föreslaget,
en skjutsersättning på 250 kronor det, som är det mest önskvärda
för närvarande inom den svenska kyrkan eller jag vill hellre
säga inom det svenska kyrkliga samhället, skulle blifva i hög grad
försvåradt och motverkadt, jag menar prästerskapets utträdande i
lifvet, prästernas samarbete med sina församlingar på alla de punkter,
där verkligen ett sådant samarbete måste af tidsförhållandena anses
för synnerligen nödvändigt. Och på denna grund yrkade jag liksom
en annan ledamot af kammaren, att kammaren skulle fatta beslut
i enlighet med paragrafens lydelse i det kungl. förslaget. Det skedde
också.

Beträffande det sammanjämkningsförslag, som nu föreligger,
måste jag ju gärna erkänna, att, när det gäller hela lagförslag, samman
jämkningsmetoden måste blifva mera tänjbar, än hvad man
under andra förhållanden anser vara det lämpligaste och riktigaste
eller åtminstone »striktaste». Och jag ser här sammanjämkningen
i fråga om den nu föreslagna lydelsen af 11 § 3 mom. icke blott
i och för sig, utan jag ser den i sammanhang med sammanjämkningsförslaget
rörande 3 § i lagen om aflöningen. Jag kan ju icke neka
till, att här en förbättring i det hela är åstadkommen; men jag vill
dock betona, att denna förbättring, sedd från 11 § 3 mom. synpunkt,
egentligen kommer att tjäna de medlemmar af prästerskapet,
som äro minst lifaktiga, som äro minst nitiska och som af sig sjkifva
kräfva det minsta möjliga arbetet i församlingarna.

Jag skulle således väl hafva skäl att vidhålla mitt yrkande från
förra gången, i all synnerhet'' som det sannerligen icke är endast
denna punkt i det föreliggande förslaget, som kan framkalla kritik,
om än jag anser, att denna punkt är den väsentligaste och hufvudsakligaste.
Men jag skyggar tillbaka, jag såsom föregående två talare,
att vilja på något vis stjälpa det regleringsförslag, som ändtligen
efter ett så mångårigt och sträf samt arbete nu åstadkommits. Jag
kan detta därför, att jag måste erkänna riktigheten af den anmärkning,
som redan blifvit framförd, att det dock är en stor klass af
vårt svenska prästerskap, nämligen komministrarne, som öfver hufvud
taget kommer att genom detta förslags antagande få sin ställning
mycket förbättrad.

På samma gång jag förklarar, att jag icke anser det i allo tillfredsställande,
måste jag dock på grund af dessa omständigheter
sluta med att instämma i yrkandet om bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr Sjöholm: Den ärade representanten på jönköpingsbän ken

yttrade, att han icke fann det här förslaget så godt och så bra
som han önskat, men att han i alla fall ansåg det vara tillfreds -

49 Nr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

ställande. Ser man på innehållet i dessa lagar, har man svårt att Sammanjämkförstå,
att en så upplyst och bildad man kan vara nöjd därmed, "■ingaförslag
men förklaringsgrunden'' ligger nog däri, att detta till väsentlig del
är hans eget verk, och det är så här i världen, mina herrar, att peta aflöning
man älskar sina egna barn äfven då de äro missfoster. Herr vice m- m.
talmannen hade om dessa lagar ett annat omdöme, då han sade, (Fort*.)

att det var ett riktigt elände, och därutinnan skall jag be att till
alla delar få med honom instämma.

Denna fråga är så illa skött ifrån början, under fortsättningen
och ända till slutet, att man nära nog, jag ber om ursäkt, kan säga
att det är en skam. Jag skall nu ej tala om sjkifva sammanjämkningen,
jag tror i likhet med herr vice talmannen, att den saknar
motstycke i vår riksdagshistoria, men att man kombinerat prästvalslagen
och prästlöneregleringen är nu en märkvärdighet, som är att
lägga ad notam, ty dessa båda saker hafva naturligtvis icke det allra
ringaste sammanhang eller böra icke hafva något samband med hvarandra.
I ett fall existerar dock här ett visst samband mellan dessa
eller det råder en viss harmoni dem emellan — de äro båda lika
otillfredsställande, ja, det kan väl sägas, de äro båda lika usla.

Jag har förut för kammaren uttalat mig rörande prästvalslagen, jag
vill icke upprepa hvad jag då sade och jag behöfver icke heller
gorå det, men jag yttrade, att Riksdagens beslut skulle blifva ödesdigert
för svenska kyrkan, och nu är jag säker på att äfven den
här löneregleringen kommer att hafva ödesdigra följder både för
svenska kyrkan och svenska staten.

Detta har jag velat hafva antecknadt till protokollet, ty jag vill
icke bära något ansvar för det beslut, som Första kammaren i dag
kommer att fatta i denna fråga.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande memorial hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 20 och 21 innevarande maj Ang.ytterligart
bordlagda utlåtande nr 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition ttt jämvägsangående
utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge Vär mellan
och Järna järnvägsstationer in. in. Järna9''ärrr

I en till Riksdagen den 15 februari 1910 aflåten, till statsutskottet vägZaH^e,
för förberedande behandling öfverlämnad proposition (nr 74) hade m- m■
Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att,
under förbehåll af kostnadsfri upplåtelse af mark och kontant bidrag
af staden Södertälje, Södertälje kanal- och slussverks aktiebolag
och C. F. Liljewalchs stärbhus enligt afgifna förbindelser, besluta
dels utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge
och Järna stationer å västra stambanan, dels banans framdragande
i ändrad sträckning från Rönninge på fast bro å segelfri höjd öfver
Första Kammarens Prot. 1910. Nr 32. 4

Nr 32 50

Ang. ytterligare
gtt järnvägsspår
mellan
Hörn muff och
Järn» järnvägsstationer

m. t/i.
(Forte)

Onsdagen den 25 Maj.

Södertälje kanal norr om slussen därstädes och vidare genom staden
Södertälje, dels anordnande af ett för godstrafik afsedt sidospår mellan
Klastorp och Igelsta, dels och af ifrågavarande arbeten föranledda
stationsanordningars utförande, allt för en beräknad kostnad
af 6,280,000 kronor; samt att för påbörjande af berörda anläggningar
för år 1911 till utgående från riksgäldskontoret anvisa ett belopp
af 500,000 kronor, med rätt för Kung! Maj:t att däraf låta
förskottsvis under innevarande år af tillgängliga medel utanordna

200,000 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade skäl
hemställt, att Riksdagen med anledning af Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition måtte

a) under förbehåll af kostnadsfri upplåtelse af mark och kontant
bidrag af staden Södertälje, Södertälje kanal- och slussverks
aktiebolag och C. F. Liljewalchs stärbhus enligt afgifna förbindelser,
besluta dels utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rön
ninge och Järna stationer å västra stambanan, dels banans framdragande
i ändrad sträckning från Rönninge på fast bro å segelfri höjd
öfver Södertälje kanal norr om slussen därstädes och vidare genom
staden Södertälje, dels och af ifrågavarande arbeten föranledda stationsanordningars
utförande, allt för en beräknad kostnad af 6,200,000
kronor; samt

b) för påbörjande af berörda anläggningar för år 1911 till utgående
från riksgäldskontoret anvisa ett belopp af 500,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att däraf låta förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna 200,000 kronor.

Reservationer hade afgifvits

dels af herr G. Billing och friherre J. G. Beck-Friis, hvilka
yrkat, att utskottet måtte hemställa, att Kungl. Maj:ts förevararande
proposition måtte af Riksdagen till alla delar bifallas;

dels ock af grefve P. O. L. Klingspor samt herrar H. Andersson,
J. A. Sjö, K. StarbäcJc, A. Ekman, K. V. Bydén, J. Ström
och O. G. Erik son, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
Kungl. Maj:ts föreliggande proposition endast måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen

a) beslutade utläggning af ytterligare ett järnvägsspår å västra
stambanan från Järna station till omkring 1 kilometer söder om
Saltskogs station för en beräknad kostnad af 800,000 kronor, samt

b) för berörda anläggning för år 1911 till utgående från rijrsgäldskontoret
anvisade ett belopp af 500,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att däraf låta förskottsvis under innevarande år af
tillgängliga medel utanordna 200,000 kronor.

Onsdagen den 25 Maj.

51 Nr 32.

Herr vice talmannen: Herrarne ha kanske sett, ått jag jämte Ang.ytterligare

friherre Beck-Friis antecknat reservation till detta betänkande och *** iärnv?.gs''
yrkat bifall till Kungl. Maj:ts framställning i alla delar. Skillnaden ^Jninge “och
mellan den kungliga propositionen och utskottets förslag är den, att jama järni
den förra äskas ett anslag på 80,000 kronor afsedt att användas vägsstationer
för anläggande af en förbindelselinje mellan Klastorp och Igelsta, tf'' *''*•
men i afseende å dessa 80,000 kronor har utskottet hemställt om
afslag. Nu veta herrarne kanske allesamman, att om den nu föreslagna
järnvägsanläggningen verkställes, kommer Igelsta station icke
längre att blifva en station på hufvudlinjen. Igelstaboarna och deras
grannar hafva blifvit mycket oroade inför utsikten att mista
sin järnvägsstation och sin förbindelse med statens järnväg och därpå
kan ju ingen undra, likasom väl ingen torde kunna förneka, att
Igelstaboarna hafva rättmätiga anspråk på att i en eller annan form
få bibehålla sin förbindelse med statens järnvägar. De hafva haft
en sådan i flera tiotal år, och omkring Igelsta station har det uppstått
ett helt stationssamhälle, och ingen lärer kunna förtänka dem,
om de uppfört sina byggnader och anlagt sina affärer i förhoppning
om att de skola hafva denna sin förbindelse för framtiden orubbad.

Om jag har byggt eller gjort någon anordning vid station å statsbana,
har jag väl gjort det i full förvissning om att där alltid skulle
förblifva en orubbad järnvägsförbindelse. Nu är det emellertid så,
att denna nya Glasbergalinje skulle icke passera Igelsta, och därför
har Kungl. Maj:t föreslagit, att det skulle läggas ett spår mellan
den nuvarande Igelsta station och en plats, som heter Klastorp.

När nu utskottet afstyrker detta, är utskottets motivering, kan
det sägas, tvåsidig, ty å ena sidan skrifver utskottet, såsom om utskottet
ifrågasatte, huruvida en förbindelseled skulle finnas eller icke,
men å andra sidan förutsätter utskottet, att det skall blifva en förbindelseled,
men utskottet anser icke att denna ovillkorligen bör
ligga mellan Igelsta och Klastorp, utan att det möjligen är lämpligare
att förlägga den på annat sätt. Det är, som sagdt, en tvåsidighet
i utskottets utlåtande, och då är frågan, hvilken af dessa
sidor som är rätsidan. Men den, som varit med i utskottet, står
icke tveksam, ty under förhandlingarna i utskottet kom det mycket
klart fram, att meningen å af delningen och sedan äfven i utskottet
var, att Igelstaboarna visst icke skulle beröfvas sin förbindelse med
statens järnvägar, men att man ansåg, att det kanske vore bättre
att låta dem få förbindelse på det sätt, som redan nu finnes, än
att anlägga ett nytt spår. Detta torde varit statsutskottets mening,
och för min del anser jag alldeles afgjordt att det också bör vara
Riksdagens mening, men för att nu tvinga afdelningens ordförande
upp för att kontrasignera hvad jag sagt om utskottets mening, yrkar
jag bifall till reservationen.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Herr vice talmannen har

redan nämnt för kammaren hvad som varit utskottets mening, så

Nr 82. 52

Onsdagen den 25 Maj.

Ang.ytterligare &tt därtill har jag icke mycket att lägga. Det är ju alldeles tydett
järnväg ]jgt; att vi ej vilja beröfva Igelsta samhälle dess kontakt med stamMnninge
och banan, men vi hafva icke känt oss öfvertygade om att det förslag,
Järna järn- som föreligger i den kungliga propositionen, är det riktigaste och
vägsstationer bästa, och det är icke utan att inom Igelsta samhälle råder en ganrv
s^a s^arb känsla emot den kung! propositionen i ett afseende. I

u '' den kungl. propositionen föreslås visserligen ett sidospår mellan
Klastorp och Igelsta men blott för godstrafik, och detta har gjort
samhället misslynt med Kungl. Majds förslag. Nu tänkte vi, att
man möjligen kunde stryka tillägget om godstrafiken, men det befanns
bättre att icke fatta något beslut alls i det hänseendet, enär
det syntes oss ganska troligt att Kungl. Majd och järnvägsstyrelsen,
då de närmare fingo tänka öfver denna fråga, skulle finna skäl bibehålla
det nuvarande spåret emellan Könninge och Igelsta. Jag
föreställer mig att det för Igelsta samhälle vore en mycket större
fördel att hafva förbindelse med Rönninge, som är en större station,
och ej komma fram till en liten anhalt, som Klastorp skulle komma
att blifva. Därför tror jag, att utskottet haft ganska goda skäl att
icke för närvarande tillstyrka den kungliga propositionen i denna del
utan låta Kungl. Majd få komma tillbaka med denna fråga något
närmare utredd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Grefve Klingspor: De föregående ärade talarne hafva redogjort
för skillnaden emellan Kungl. Majds och statsutskottets olika förslag,
och jag skall nu be att få redogöra för skillnaden emellan statsutskottets
förslag, och det, som undertecknad med flera reservanter
framställt.

Denna skillnad är i det hela ganska ringa, ty såväl statsutskottet
som vi reservanter vilja bifalla Kungl. Majds förslag, nämligen att
få 500,000 kronor till utläggning af dubbelspår mellan Rönninge
och Järna stationer, och af dessa 500,000 kronor skulle 200,000 disponeras
redan för detta år. Reservanterna vilja ju på samma sätt
ställa till Kungl. Maj ds förfogande denna summa, men vi hafva
tänkt oss, att det vore bättre att under nästa år endast bygga linjen
mellan Järna och Saltskogs stationer eller en punkt en kilometer söder
om Saltskogs station af det skäl, att man då skulle under tiden
noggrannare än förut kunna söka utröna, om den här s. k. Strömslinjen
kan vara lämpligare att använda än den af Kungl. Majd föreslagna
Glasbergalinjen. När man bygger om en gammal eller anlägger
en ny bana, skall man väl se till att de olägenheter, som varit förenade
med den gamla, i någon mån blifva afhulpna och därjämte
se till, att man erhåller den kortaste vägen, på samma gång som
man får den bästa. Strömslinjen är vid jämförelse med Glasbergalinjen
väsentligt kortare, 21/2 kilometer kortare, och hvad betyder
2y2 kilometer, då det är fråga om att trafikera en järnväg? Det
står i papperen och det ha herrarne nog sett, att det kostar 22,000

Onsdagen den 25 Maj.

53 Nr 32.

kronor per kilometer om året för en enkelspårig bana, och då kan Ana, ytterligare
man val, antager jag, räkna på en kostnad af 33,000 kronor för en ettJdrnvd9sdubbelspårig.
Beräknar man sedan hvad det skulle blifva för 21/* ki- sönninge “och
lometer, kommer man ju till en summa af cirka 83,000 kronor om jama järnåret,
som det skulle blifva billigare att trafikera Strömslinjen än vägsstationer
Glasbergalinjen, och då kan det göra mindre om Strömslinjen blif- “• m;
ver något litet dyrare i anläggning än den andra linjen. '' or s''

Det är för resten ganska ovisst, om den blifver dyrare, därom
vet man ingenting bestämdt. Kungl. Maj:t säger visserligen, att dalgången
vid Strömslinjen blir ganska dyrbar därför att banan där
skulle gå fram öfver 12 å 14 meters djup lös lera. Men förra året
hörde vi civilministern säga, att Glasbergalinjen vore så förfärligt
farlig, där är lös lera och hvarjehanda svårigheter att kunna komma
fram, och vilja herrarne hafva en Bohusbana till, sade han, skall ni
taga Glasbergalinjen, Ja, mina herrar, så lät det i fjol, men nu är
det icke längre farligt med den lösa leran på denna linje, utan nu
går Glasbergalinjen mycket bra. Nu är det däremot sundet vid
Strömslinjen, som är så farligt, och där skulle , det vara 12 å 14
meters djup till fast botten. Men det är väl ej så svårt att gå fram
öfver en sådan terräng, man kan ju till en del ersätta den höga
banken, som där är föreslagen, med t. ex. en bro, hvilken nog icke
behöfde blifva så lång och icke heller så hög som ett af förslagen
vill göra den. Det är nämligen föreslaget att bygga en station bakom
järnvägens verkstäder, och då skulle man hafva en stationsplan på
en kilometer. Lägger man nu stationen en kilometer söder om Saltskog,
skulle detta medföra en jämn lutning från kanalöfvergången,
och då får man banken öfver dalgången vid Ström omkring 10 meter
lägre, än hvad annars vore möjligt, och då blefve ju banken icke
på långt när så stor.

Jag var med vid östra stambanans byggande, där var ett liknande
förhållande på den svåraste punkten å denna bana, där man
skulle gå öfver en s. k. bottenlös dalgång, och tvenne broar skulle
anläggas ej långt från hvarandra. Det gjordes mycket noggranna
undersökningar och det tycktes vara ganska svårt att säga, hur man
borde gå fram. Men då utskickades ingenjörer, som på flera olika ställen
gjorde undersökningar och kollationerade sina förslag med hvarandra,
och efter en mycket grundlig utredning kom man på detta sätt till
ett tillfredsställande resultat. Skulle man nu icke kunna göra på
samma sätt i afseende å Strömslinjen, låta undersöka den något mera
grundligt, än hvad som förut skett, och sedan se till hvad man kunde
komma till för resultat. Och det sker ju för öfrigt ingen skada, om
man uppskjuter denna fråga ett år, under hvilket man ju kan bygga
från Järna till Saltskogs station; man kan ej förlora något, men man
kan möjligen vinna ganska mycket. Det skulle kunna hända, att en
riktigt noggrann undersökning gåfve vid handen, att det skulle kunna
för statsverket ställa sig så förmånligt, att man möjligen kunde inbespara
någon million genom att taga Strömslinjen, och hvarför då

Nr 32. 54

Onsdagen den 25 Maj.

vägsstationer
m. m.
(Forts.)

Ang. ytterligare icke gorå detta försök. Vi reservanter ha åtminstone trott, att man
eu .järnvägs- bor(je „å till väga på detta sätt, och därför ber jag att få yrka bi Ränning*

och fal1 tll] var reservation.

Järna järn Grefve

Wachtmeister, Fredrik: Jag skall be att få börja

med att bemöta några af de siffror, som anfördes af den siste ärade
talaren, då han talade för sin reservation. Han nämnde, att den linje,
som reservanterna föreslagit, den nya s. k. Strömslinjen, skulle vara
21/2 kilometer kortare än den af Kungl. Maj:t föreslagna linjen, och
då kunde man lätt räkna ut, hvilken stor fördel det skulle medföra
att begagna Strömslinjen, om man tänkte på trafikkostnaden
pr kilometer. När grefve Klingspor så yttrade sig, underlät han emellertid
att räkna med den linje, hvilken man fortfarande måste hafva
kvar, nämligen från stationen vid Näset och fram till stationen vid
Södertälje och som fortfarande får lof att trafikeras af statsbanan.
Om denna linje räknas med, blir hela den mycket beprisade skillnaden
i trafiklängd ej mer än 0,6 kilometer.

I afseende å öfvergången vid Strömsundet, vet en hvar, som tagit
kännedom om handlingarna i detta ärende, att det är förutsatt att
där göra en mycket dyrbar bank, den största bank som skulle finnas
i Skandinavien, icke mindre än 350 meter lång och hvilande på en
mycket svag botten. Man är icke säker, om den kommer att stå
sig utan dryga kostnader. Nu yttrade grefve Klingspor, att den där
banken är det icke så alldeles gifvet att man behöfver bygga, ty man
kan ju bygga en bro och det blefve mycket billigare. Jag ber att
få nämna, att järnvägsstyrelsen, innan den framlade förslaget om
denna stora och dyrbara bank, undersökt möjligheterna af att där
lägga en bro, men man fann, att bron skulle blifva väl så dyr som

banken
ju den

och fördelen med en bank, när den väl är färdigbyggd, ar
att en bank är vida hållbarare än en bro, hvilken senare
alltid är underkastad ett dyrbart underhåll.

Sedan talade grefve Klingspor om — jag förstår dock ej riktigt
hvad han sade och hvad som härutinnan förekommer i reservationen
-—- att man skulle slippa ifrån så stora fyllningar, därför att man
skulle komma att få en sakta lutning där. Förstår jag honom rätt,
tänkte han visst, att den en kilometer långa stationsplanen skulle gå
i en sakta lutning, men jag undrar, om detta egentligen skulle blifva
så fördelaktigt.

Emellertid säger grefve Klingspor: vi reservanter vilja hafva dubbelspår,
men vi vilja afbida mera utredning och det är ju ingen
skada att vänta ett år, man kan börja bygga mellan Järna och Saltskog
och bevilja penningar därtill. Men jag tror, att det skulle blifva
ganska ödesdigert, om man ginge med på detta förslag, ty man riskerar
då att ej få denna svåra öfvergång färdig i tid. Nu har man
sagt, att det ej skulle behöfvas att få detta dubbelspår färdigt förrän
vid 1915 års ingång, ty det är då som det mest skulle kräfvas, när
nämligen den nya banan blifver färdig emellan Järna och Norrkö -

55 Nr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

ping. Men jag ber få fästa uppmärksamhet på att enligt entrepre- Ang.ytterligare
nadkontrakter, som äro uppgjorda för linjen Jama—Enstaberga, hvilken
sistnämnda plats ligger nära Nyköping, kommer denna del att sonninge och
blifva klar redan den 1 juli 1913, och då är det ju alldeles natur- Jämo järnligt,
att ifrån dessa trakter kommer det att blifva en mycket stor vägastationer
tillförsel på Stockholm och att det då blir mycket svårt att uppe- ''pörte)

hålla trafiken, som redan är så svår att uppehålla på det enkla spå- "

ret där. När jag säger, att jag tror det skulle vara omöjligt, om ej
beslut fattas nu i år, att kunna få det färdigt till denna tid, så beror
det på upplysningar, som jag inhämtat angående den långa tid,
det tager att bygga en så stor bro som den, hvarom här är fråga.

För det första tager det en rundlig tid att uppgöra erforderliga ritningar
och sedan tid för verkstaden att få denna bro i ordning, hvilken
tid nog måste beräknas till öfver 2 år, och då är det ju tydligt,
att om beslutet fattas först nästa riksdag, kan dubbelspåret ej
vara färdigt 1913, och det låter tänka sig, att man under slika omständigheter
ej ens får färdigt till 1914 års slut, och det vore en
riktig olycka, när man vet, hur svårt det redan nu är att ordna trafikförhållandena.

En annan olägenhet af frågans uppskjutande, som visserligen
kan anses vara af mindre vikt, men som i allt fall är en olägenhet,
är den, att, om man tager Kungl. Maj:ts förslag, har man ju fått.
ganska värderika erbjudanden från Södertälje stad både i afseende
å markupplåtelse och penningar. Södertälje stad har sagt sig vilja
göra dessa erbjudanden, men endast för den händelse, att järnvägen
blir beslutad i år. Nu tror jag väl att Södertälje stad möjligen, äfven,
ifall frågan blifver uppskjuten, kommer att stå vid dessa erbjudanden
till ett annat år, men jag vet det icke. Hvad som däremoi
lär vara alldeles säkert är, att de erbjudanden, som gjorts från
grosshandlare Liljewalchs stärbhus om de 13,000 kvadratmeterna, ej
lära stå, om icke beslut fattas vid denna riksdag.

Grefve Klingspor talade vidare om hvad civilministern, yttrade i
fjol, då han varnade för Glasbergalinjen och sade, att detta kunde
vara att skapa oss en ny Bohusbana. Jag minnes visserligen icke,
om civilministerns ord folio sig just så, men jag minns, att han talade
för den s. k. »hårnålskroken», och Glasbergalinjen togs då upp
för att slå ihjäl »hårnålskroken», och det kan ju vara möjligt, att
civilministern sade något sådant. Jag tror nog också, att civilministern
hade goda skäl, då han den gången varnade för denna linje,
ty de undersökningar, som då voro gjorda i fråga om denna linje,
voro ej så grundliga, som de, hvilka sedan blifvit utförda. Nu har
man de allra säkraste förhoppningar, att de undersökningar, som gjorts
beträffande Glasbergalinjen, äro så tillförlitliga, att man ej behöfver
hysa någon fruktan för sådana kalamiteter som de, hvilka ägt rum
vid Bohusbanan.

Jag skall be att få nämna ett par ytterligare skäl, som enligt
mitt förmenande tala kraftigt för den nu*föreslagna Glasbergalinjen

Nr 32. 56

Onsdagen den 25 Maj.

Ang. ytterlig are och mot Strömslinjen. Med Glasbergalinjens antagande slipper man
mellan med en station vid Södertälje; annars skulle man få en station

Rönninge och vid Näset och en vid Södertälje. Det är icke så, att man kan beJäma
järn- hålla den gamla stationen vid Södertälje, den är för liten och ligger
vägsstationer galet, den får lof att flyttas och det blefve kostsamt att hafva tvenne
stationer. Detta slipper man, som sagdt, om man tager den af Kungl.

^ '' Maj:t föreslagna linjen.

Ett annat skäl, som synes mig nästan mest tala emot Strömslinjen
och för Glasbergalinien, är att man då icke heller lagt något
hinder i vägen för den föreslagna nya kanalen vid Södertälje. Herrarne
veta, att Södertälje kanal nu är ganska liten och smal, och
därför är det uppgjordt ett nytt och ganska storartadt förslag till
nybyggnad, och om det någon gång kommer till utförande, går det
mycket bra med Glasbergalinjen, där man går öfver Södertälje kanal
vid norra ändan af kanalen, hvilket däremot fullständigt omöjliggöres,
om man skulle gå på Strömslinjen. Nu invänder man, att det nya
kanalförslaget såsom alldeles för dyrbart aldrig kommer till utförande.
Det talas om att det skulle kosta 4 millioner eller så omkring, och
det är väl möjligt, att det icke kommer att realiseras. Men jag tror
dock, att här föreligga så viktiga intressen, som tala för saken, att
det en gång förr eller senare kommer till utförande. Ty vi skola
komma ihåg, mina herrar, att det är icke blott här fråga om Södertälje
stads intresse. Det tror jag nog, att Södertälje stad icke skulle
mäkta att ensam bygga kanalen. Men det är på samma gång ett
stort och viktigt intresse för samtliga Mälarstäderna, hvilkas utveckling
kan vara i ganska hög grad beroende på att en sådan kanal
som denna kommer till stånd. Jag tror därför att man, innan man
förkastar tanken på att icke omöjliggöra en sådan kanal, bör noga
betänka sig.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fr än c kel: Vi stå nu åter framför den frågan, huru det

skall förfaras, då västra stambanan skall förses med dubbelspår
längre söderut. Jag ber då att få påminna om, att då någon af
våra stambanor skall förses med dubbelspår, är det vanliga förfarandet
det, att man bredvid det befintliga spåret lägger ett spår till.
Så skulle man nog ha gjort äfven på detta ställe, men här stöter
man på Södertälje kanal, och då blir det genast vind i seglen. Naturligtvis
blef det då svårigheter på detta ställe. Man kunde icke
utan vidare fortsätta med dubbelspåret på grund af den svängbro,
som ligger där.

När man nu stod inför en sådan kalamitet, att man måste
göra alla möjliga försök för att med så små kostnader som möjligt
tillgodose det behof, som föreligger, — hvilken hänsyn har då järnvägsstyrelsen
tagit till den frågan, i hvad mån detta kan vara möjligt
utan att åsamka staten allt för stora kostnader? Det enklaste sättet
är ju det, som kommit fram. Man säger: här kan man icke komma

Onsdagen den 25 Maj.

Nr 32.

57

öfver; jag behöfver en hög bro öfver kanalen. Då kommer jag lättast
ifrån det, om jag kröker min bana, oberoende af om det gör
två eller tre kilometers förlängning, och går in med det kostnadsförslag,
som en sådan anordning kräfver, äfven om det, som nu,
slutar på en summa af 6,200,000 kronor. Man får antaga, att då
järnvägsstyrelsen tillåtit sig att framkomma med ett så beskaffadt
förslag, järnvägsstyrelsen ansett, att det är staten, som betalar, och
att frågan i hvad mån det kan vara behöfligt, att statens järnvägar
lämna någon afkastning, den rör icke statens järnvägsstyrelse. Jag
tillåter mig denna anmärkning, då förslaget slutar på denna summa
af 6,200,000 kronor. Och jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att detta utgör en tredjedel af hela kostnaden för Bohusbanan,
och att detta dubbelspår blir dyrare än hela den 12 mil långa Orsa
-—Sveg-banan, som gick på 6 millioner. Men, som sagdt, denna
kostnadsfråga har icke rört järnvägsstyrelsen.

Statsutskottet har vid behandlingen af denna fråga velat gå
något försiktigare till väga, och statsutskottet har därför begärt af
järnvägsstyrelsen ett förslag på kostnaderna för att bibehålla banan
i dess gamla läge, men höja bron öfver kanalen till 10 x/2 meter,
för att kunna jämföra detta kostnadsförslag med de föreliggande.
Detta tyder på, att till och med statsutskottet ryggade tillbaka för
de kostnader, som här äro i fråga. Hvad fick man då för svar af
järnvägsstyrelsen? Jo, man fick ett svar, som var af den beskaffenheten,
att det icke var något svar. Jag har tagit del af det
och fann, att man icke kan begagna sig af det svaret. Man
var i utskottet, liksom man tydligen varit det hos Kungl. Maj:t
försatt på den förmodan, att järnvägsstyrelsens förklaring var, att
något annat än Igelstalinjen icke är möjligt, och att allt annat
bör slås ihjäl. Men här är dock att fästa afseende vid, att äfven
med den beräkning, som återfinnes i det svar, som ingått från
järnvägsstyrelsen på förfrågan om 10 1/2 metersbron, och som innehåller
mindre naturliga siffror, kostnaden vid detta förslag dock
stannar vid 3,138,000 kronor. Och det kan ju tyckas, när millionerna
rulla så, som de för närvarande göra vid statens järnvägar, att
differensen mellan 3,138,000 kronoroch 6,200,000 kronor ären bagatell!
Men jag vågar påstå, att om det hade funnits något intresse för
detta enklare förslag, hade man bort kunna lyckas genomdrifva det
förslaget. Järnvägsstyrelsens svar till Kungl. Maj:t, att man icke
kunde fästa afseende vid förslaget om en rörlig bro, tillbakavisar jag
därmed, att det bevisar, enligt min uppfattning, fullständig okunnighet
om, hvilka resultat som man numera kan vinna med rörliga
broar.

Järnvägsstyrelsen har i denna fråga intagit samma ståndpunkt
som för 10 år sedan. Jag hade då den äran att sitta såsom ledamot
i den kommitté, som skulle behandla frågan om västra stambanans
införande till Stockholm. Det program, som järnvägsstyrelsen hade
uppgjort för oss, innehöll, att västra stambanan skulle föras öfver

Ang.ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Jama järnvägsstationer

in. m.

(Forts.)

Kr 32. 58

Onsdagen den 25 Maj.

Ang.ytterligare Mälaren på segelfri höjd, emedan man kommit till den ståndpunkten,
eu järnvägs- att sjöfarten måste skiljas från järnvägstrafiken, och att man icke
miniT^och kan nöja siS med att ha det Pa annat satt Kommittén hade icke
Jama järn- annat att göra än att ställa sig detta till efterrättelse, och kommittén
vägsstationer uppgjorde sitt förslag, som var enhälligt, med en så beskaffad högm.
m. |Jr0) men det slutade på en kostnadssumma af 38 millioner. Den
(Forts.) dåvarande regeringen tyckte, att detta var allt för mycket, och ansåg
sig icke kunna lägga fram förslaget för Riksdagen, utan remitterade
det ytterligare till järnvägsstyrelsen. Hvad blef nu följden af detta?
Jo, att en ny kommitté tillsattes, som dock var mera inskränkt till
antalet; den bestod af två af Stockholms stad utsedda teknici och
två från järnvägsstyrelsen. Denna kommitté kom genast under fund
med, att man icke längre kunde hålla på principen att bygga broar
med segelfri höjd, för att klarera några segelskutor, utan att man
kunde nöja sig med att bygga en hög bro, men som var så till vida
rörlig, att vissa båtar kunde släppas igenom. Denna kommitté upptog
i sitt betänkande en bro öfver Söderarm, på 10 1/2 meters höjd,
men en s. k. klaffbro, så att den skulle kunna släppa igenom äfven
mastade fartyg.

Nu hör jag, att man säger: »Det är icke värdt att tala om

den saken, ty den behandlades i fjol. Södertälje kanal kan icke
vara nöjd med en klaffbro. Södertälje behöfver fri sjöfart.» Äfven
i detta afseende tror jag, att det skulle ha varit lyckligt, om järnvägsstyrelsen
tagit bättre reda på saken. Den bro, som här i Stockholm
var föreslagen, var afsedd att vara en klaffbro på 10 1/2 meters
höjd. Den skulle dock ha den egenskapen, att af de 29,000 fartyg,
som föras genom slussen till Mälaren, kunna släppa igenom 82 %
utan att bron behof de öppnas. Man frågar då: »Om det är möjligt
för stockholmstrafiken att vara tillgodosedd med en sådan anordning,
hvarför skulle det då icke vara möjligt för södertäljetrafiken? Den
skrifvelse, som i anledning af statsutskottets förfrågan lämnats från
kanalstyrelsen till Kungl. Maj:t, visar, huru många båtar, som kunna
gå under en sådan bro, och huru många icke. Men när man granskar
saken närmare, huru förhåller det sig då? Jo, man antager,
att dessa kanalbåtar, dessa nyköpingsbåtar och norrköpingsbåtar,
måste ha master, som skola vara högre än skorstenarna. Nu har
jag sökt få reda på, i hvad mån det är nödvändigt för ångbåtar i
en sådan sjöfart som denna att ha master, som äro högre än skorstenarna,
och man har upplyst mig om, att dessa ångbåtars master
icke ha något annat ändamål än att bära upp ångbåtens lanterna.
Men är det så, då behöfver man icke ha masterna högre än skorstenarna
och då kunna 96 % af fartygen gå under denna bro på
10 1/2 meters höjd. Jag säger detta för att styrka, att man icke
vid behandlingen af denna fråga tagit hänsyn till de medel, som
finnas för att nedsätta kostnaderna för en så beskaffad anläggning.
Dessutom vill jag påpeka, att denna samma järnvägsstyrelse, som
med ett penndrag förklarar för Kungl. Maj:t, att man icke kan nöja

Onsdagen den 25 Maj.

59 Nr 32.

sig med en rörlig bro, samtidigt bygger en rörlig bro på Bohusbanan, Ang. ytterligare
där denna korsar Göta älf. Denna älf kan ju icke mäta sig med eUJf™uan
Södertälje kanal! Men den är väl ändå af beskaffenhet, att man ^önninge oc;,
bort taga hänsyn till frågan. Och där bygger man nu en stor, rör- jama järnlig
bro. vägastationer

Hvad har man vidare för jämförelser? Man har sammanbindningsbanan
i Stockholm. Den har naturligtvis ett sådant höj dläge,
att några båtar icke kunna passera under bron. Den bron passeras
dock nu af 82 tåg per dygn, och ännu har icke någon sådan olägenhet
af denna bro uppträdt, att man kan säga, att den bron kan
anses vara ett hinder för all sjötrafik, såsom järnvägsstyrelsen behagar
påstå i den här frågan. Man har ock här i Stockholm vid
Ålkistan en nybyggd, så beskaffad bro. Den passeras af 102 tåg
per dygn, och ännu har jag icke hört talas om någon olägenhet af
den brons begagnande. Men det är icke skäl att göra någon jämförelse
mellan en sådan liten bro och Södertälje! Detta fall kan ju
möjligen mäta sig med Chicago! Chicago har för närvarande en
bro, som befares af 250 tåg per dygn på dubbelspår, och denna bro
öppnas 50 gånger per dygn. Men, som sagdt, i Södertälje räcker
icke en sådan bro!

Nu har järnvägsstyrelsen, för att riktigt slå ned principen om
en så beskaffad bro, gjort upp en tidtabell för år 1915 och visat,
att om den tidtabellen tillämpas på denna linje år 1915, skulle där
passera 72 tåg per dygn. Och då skulle man icke alls kunna öppna
bron för trafiken i kanalen. Äfven detta är en så absurd uppgift,
att man skall vara ganska obekant med järnvägsteknik för att behöfva
taga den för god. Hvarför har då denna uppgift tillkommit?

Jo, därför att man i Södertälje beträffande tågbron tillämpar ett
reglemente, som jag icke tror tillämpas på någon annan bro i Europa.

Det är föreskrifvet, att bron skall vara stängd 15 minuter, innan
tågen anlända. Ja, det är visserligen så, att det står så i reglementet,
men i verkligheten tillämpas det nog icke. Det är nog bra att ha
dessa 15 minuter, då man vill begagna sig af dem för att stänga af
alla båtar, men, som sagdt, i vanliga fall tillämpas den icke. Brovakten
har på enskild väg blifvit tillfrågad, huru det förhåller sig
med tillämpningen af denna regel, och han har svarat, att den ofta
icke tillämpas. Hvad har man nu i Södertälje gjort för att ackommodera
trafiken på kanalen, som man förklarat så svårt hindras genom
en svängbro? Jo, ingenting. Man har icke ens förskaffat sig en
elektrisk inhalningsapparat för att få båtarna fortare igenom; man
har icke ens skaffat sig elektrisk belysning, så att kanalen kan trafikeras
på natten, hvilket länge varit förhållandet vid Stockholms
sluss. Detta oaktadt säger man, att det bara är svängbron, som lägger
hinder i vägen för trafiken.

Men man säger också, att det är omöjligt att göra en klaffbro
öfver Södertälje kanal, ty det gäller hela kanalens framtid. Ja, hvad
menas då med Södertälje kanals framtid? Af öfverstelöjtnant Broomé

Nr 32. 60

Onsdagen den 25 Maj.

Ang. ytterligare har blifvit verkställd en utredning rörande Mälarens reglering. Denna
ett järnvägs- utredning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort till sin och
Rönni^elch publicerat för 2 år sedan i ett särskildt betänkande. Och i denna
Jama järn- utredning står det, att Södertälje kanal i sitt närvarande skick är dålig,
vägsstatwner och att man bör tänka sig en förbättring af kanalen, och att detta, enligt
m. m. af öfverstelöjtnant Broomé uppgjordt förslag, skulle kosta 4,600,000

(Forts.) kronor_ Detta förslag har Kungl. Maj:t icke ansett möjligt lägga
fram, ty man ansåg, att trafiken ännu icke kräfde det. »Men södertälj
eborna», säger man, »kunna ju icke nöja sig med en kanal enligt
öfverstelöjtnant Broomés förslag.» De ha uppgjort förslag till
en större kanal, som skulle kosta 6,600,000 kronor. Och om denna
kanal har öfverstelöjtnant Broomé förklarat i sin skrifvelse, att den
är så olämplig, att han icke vill tillråda Kungl. Maj:t att ens beträffande
densamma begära någon utredning; han anser den icke vara
möjlig.

Det kan ju icke förvåna, om den, som har litet intresse för att
de medel, Riksdagen lägger ned på sina stats järn vägar, och som den
förut nedlagt med nöje, därför att järnvägarna sköttes väl och lämnade
god afkastning —, det kan icke förvåna, säger jag, om en sådan
person, när han står inför sådana siffror som nu i dag 6,200,000 kronor
och nyss 21 millioner till Porjus och 11,100,000 till nya järnvägsanläggningar
frågar sig: »är det nödvändigt att nu lägga ned 6,200,000
kronor för att få denna sak genomförd?» Och man ser ju, hur hela
saken ligger. Järnvägsstyrelsen har framlagt förslaget om »hårnålskroken»
i samma skick som i fjol och har ogeneradt framlagt det,
oaktadt Första kammaren med 90 röster mot 38 och Andra kammaren
med 130 röster mot 31 afslog detta förslag. Kungl. Maj:t
har dock ansett, att detta skulle vara att fresta Riksdagen väl hårdt,
och Kungl. Maj:t har därför gått öfver till den så kallade Glasberga
linjen, som har den fördelen, att den icke medför så stor förlängning
som den föregående. Det är dock mycket märkvärdigt, att i
den kungl. propositionen som motiv för öfvergången förekommer,
att från Riksdagen uttalats den åsikten, att Glasbergalinjen vore
bättre. Jag har tagit del af den skrifvelse, som af Riksdagen aflåta
till Kungl. Maj:t i denna fråga, och jag har funnit att den i sin
motivering icke innehåller ett ord om ett dylikt företräde, utan den
innehåller kort och godt, att Riksdagen icke kunnat bifalla Kungl.
Maj:ts förslag. Således fanns icke det skälet, för att Kungl. Maj:t
skulle öfvergå till Glasbergalinjen.

Utskottet har nu tillstyrkt Glasbergalinjen, men för att göra den
mera smaklig, har det afprutat 80,000 kronor för ett bispår till
Igelsta. Ja, jag får säga, att jag tror, att utskottet har mycket
svårt att stå för detta, ty så mycket som jag haft att göra med
järnvägar, har jag alltid funnit det vara en önskan, att järnvägar, en
gång öppnade, skola fortfarande få trafikeras, åtminstone i någon form.
Det har till och med gått så långt, att när enskilda järnvägar kommit
på obestånd, Kungl. Maj:t gjort alla möjliga försök, för att tra -

Onsdagen den 25 Maj.

61 Nr 32.

fiken på dem skulle kunna uppehållas obehindradt. Och jag anser, Ang.ytterligare
att detta varit med rätta. Och jag antager, att hufvudskälet därtill, eU Jarnv^Ssatt
så skett, varit detta: »huru skulle man kunna stå till svars för R^ninge 0"A
att tillämpa vår expropriationslag, att med den lagen i handen förmå Jämajämjordägare
att afstå jord till järnvägen och sedan, när det faller oss vägsstationer
in, sluta upp med trafiken och säga: ja, nu har ni haft järnväg en m tid,

men nu få ni vara nöjda utan». Mig förefaller en sådan åtgärd or s''
ganska drakonisk. Jag kan icke finna annat, än att om man går med
på en så beskaffad åtgärd som Glasbergalinjen, man äfven bör bifalla
bispåret till Igelsta. Jag finner ingen anledning att göra denna besparing
på 80,000 kronor. Den skulle fullständigt sväfva i luften.

Redan när jag var ute och såg anordningarna, fann jag, att den
mark, som skulle afstås vid Södertälje, var upptagen till taxeringsvärdet.
Men tro herrarne verkligen, att man kommer att nöja sig
med taxeringsvärdet, då det blir fråga om att afstå denna mark?

Nej, med den erfarenhet man har om, huru det plägar ske i dylika
fall, kan man icke tro det. Då vilja de nog ha 50 procent högre
pris. Och då spela nog de 80,000 kronorna en mycket liten roll.

Nu kommer jag till reservationen. Reservanterna ha, med fästadt
afseende på att järnvägsstyrelsen, som det synes af ren okunnighet
skjutit undan frågan om en rörlig bro, ansett, att man borde försöka
en annan linje, och därför förenat sig om Strömslinjen. Hvad bevisar
detta? Jo, det bevisar, att Ret förslag, som kommit från järnvägsstyrelsen,
icke varit tillräckligt underställdt sakkunnig myndighet.

En ung, framstående man har uppgjort detta förslag. Man har icke
ens rådfrågat chefen för statens järnvägars nybyggnader. Man har
ansett, att detta arbete på 6,000,000 kronor varit ett vanligt reparationsarbete,
och att man således icke behöfde fråga chefen för nybyggnaderna.
Man har icke heller frågat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
oaktadt frågan i högsta grad berör kanalen. Och häraf
följer, att det förslag, som här föreligger, i afseende å kostnaderna
är i högsta grad otillförlitligt, hvarför det, äfven om Riksdagen i år
skulle besluta antaga det, bör undergå en noggrann revision. Det
går till och med så långt, att om en enskild järnväg begär koncession
med ritningar och stakning, om dessa äro bristfälliga, den fått
ett bleklagdt nej, emedan Kungl. Maj:t icke är van att taga emot
sådana förslag.

För mig står således frågan så, att jag anser, att den möjlighet,
som här ställes i utsikt att erhålla förnyad undersökning, är i högsta
grad beaktansvärd, och att det medför den fördelen, att man icke
uppehåller den viktiga frågan om påbörjande af dubbelspåret på den
del, hvarom det icke råder någon meningsskiljaktighet. Det är därför,
herr talman, som jag tager mig friheten yrka bifall till grefve
Klingspors m. flis reservation.

Herr statsrådet grefve H amil ton: Till en början ber jag att
få gratulera den sista talaren till den själföfvervinnelse, som han

Nr 32. 62

Onsdagen den 25 Maj.

Ang.ytterligare lyckades uppnå, i det att han yrkade bifall till reservationen. Ty
ett jumvägs- bek hans sista anförande var en återgång från den tiden, då han
svår rullan förklarade det absolut orimligt att föra fram en bro på segelfri höjd
)ärna%rn- öfver kanalen, men icke desto mindre slutade han med att yrka
vägsstationer bifall till ett förslag, som fastslog detta som det enda riktiga. Och
m. m. därför tror jag mig icke behöfva tala om, huruvida man skall föra
(Forts.) fram bron på segelfri höjd. Jag vill blott erinra om, att Kungl.

Maj:t, liksom alla, som deltagit i frågans utredning, med undantag
af herr Fränekel, alltid häfdat och äfven i fjol häfdade den åsikten,
att frågan icke kan lösas på annat sätt än genom brons framdragande
på segelfri höjd öfver kanalen. I fjol förenade sig statsutskottets
majoritet med Kungl. Maj:t om denna uppfattning. Men några
reservanter och bland dem herr Fränekel ansågo, att krafvet att föra
fram bron på segelfri höjd ingalunda var oeftergifligt. Nu i år ha
både statsutskottets majoritet och dess minoritet, med hvilken senare
herr Fränekel instämmer, enstämmigt anslutit sig till Kungl. Maj:ts
åsikt i denna punkt och förklarat, att det är det enda sätt, hvarpå
frågan kan lösas.

Nu sade herr Fränekel — det kom igen gång på gång —, att
dessa beräkningar, som gjorts af järnvägsstyrelsen, skulle vara otillförlitliga.
Som herrarne finna på sid. 14, har jag ansett mig på
grund af dessa beräkningar kunna framhålla, att alla de linjer, som
äro här upptagna, äro så fullständigt utredda, att hvilken som helst
af dem väl kan läggas till grundval för ett beslut i frågan, detta
dock med den reservationen, att Strömslinjen torde bli dyrare, än
hvad Kungl. Maj:t beräknat. Herr Fränekel gick mycket långt i sitt
klander af och sin misstro mot järnvägsstyrelsen. Han gick så långt,
att han sade det vara förvånande, att järnvägsstyrelsen kunnat tilllåtas
komma med så orimliga siffror, så orimliga beräkningar, och han
sade, att man skulle vara »ovanligt grön i järnvägsteknik för att taga
dem för goda». Man blir nästan förskräckt, när man tänker på, att
det är en gammal tjänsteman i järnvägsstyrelsen, som talar på det
det viset och tror sig ha den erfarenheten, att järnvägsstyrelsen icke
verkställer sina utredningar efter bästa förstånd och samvete och
icke grundar dem på verklig, grundlig sakkunskap. För min del
tror jag, att jag snarare föredrager den »grönhet» i järnvägsteknik, som
råder inom järnvägsstyrelsen, än den, som herr Fränekel tyckes hafva
blifvit bekant med.

Jag skall be att få erinra herrarne om, att den s. k. »harnaiskroken,
» Igelstalinjen, i fjol kostade 4,800,000 kronor. Kungl. Maj:t
har icke varit i stånd att kunna lägga fram ett billigare förslag, därför
att Kungl. Maj:t måste häfda sin bestämda uppfattning, att bron
bör föras fram på segelfri höjd. Kungl. Maj:t har ock därför måst
förorda Glasbergalinjen, hvilken verkligen vid närmare undersökning
befunnits icke innebära de faror, som jag i fjol fruktade.. Byggnadskostnaderna
stanna där vid 5,400,000 kronor. Således, i fjol uppgingo
byggnadskostnaderna enligt förslaget till 4,800,000 kronor, i år åter

Onsdagen den 25 Maj.

63 Nr 32.

uppgå de till 5,400,000 kronor. Anledningen till, att jag ansett välgång.ytterligare
kunna förorda denna dyrare linje, har varit, som herrarne känner, ettJärnvä9*-att om man tager hänsyn till både byggnadskostnaderna och trafikerings- K&nning^oOi
kostnaderna, blir Glasbergalinjen billigare. Reservanterna ha sagt, jämajärnatt
man borde hellre kasta sig på Strömslinjen. Denna Strömslinje vägsstationer
är, som sagdt, fullständigt undersökt af järnvägsstyrelsen, och den
skulle kosta minst 6,200,000 kronor, och järnvägsstyrelsen har dock sagt, ^ orts''^
att den icke kan svara för, att det skall sluta med detta belopp.
Reservanterna fordra nu en omläggning af densamma, i följd hvaraf
kostnaderna, enligt järnvägsstyrelsens uppgift, skulle uppgå till

7.450.000 kronor. Således, oafbrutet allt större och större kostnader,först

4.800.000 kronor, så 5,400,000 kronor, och sedan 6,200,000 kronor och
nu slutligen 7,450,000 kronor! Nu sade den förste talaren, som utvecklade
fördelarna af detta sista förslag, att det gör ingenting, att byggnadskostnaden
är så hög, därför att trafikeringskostnaden är så mycket
billigare, emedan den linjen är kortare. Nej, det är den icke.

På grund af förhållandenas makt är, som herrarne se, den beräknade
trafikeringskostnaden på Strömslinjen obetydligt mindre än på
< llasbergalinjen. Trafikeringskostnaden är på den senare 520,000 kronor,
och trafikeringskostnaden på Strömslinjen är 516,000 kronor. Detta
beror på, att under det att Glasbergalinjen har endast en station,
vid Södertälje, och ingen bilinje, så finnas på Strömslinjen två fullständiga
stationer och ett bispår, som äfven skall trafikeras. Detta
gör, att äfven om man kan reducera byggnadskostnaderna för Strömslinjen,
kan man ändock aldrig hoppas få ned dem så, att denna
linje blir den billigaste, om man tager hänsyn till både byggnadskostnaderna
och trafikeringskostnaderna. Den kommer alltid att bli
dyrare. Man kan icke tala om, att förkortningen spelar någon roll,
ty Strömslinjen skulle, i jämförelse med Glasbergalinjen, medföra
en förkortning i gångtiden för godstrafik af endast 2 minuter, hvilket
järnvägsstyrelsen förklarat icke vara något nämnvärdt.

Nu vet jag icke, om herr Fränekel instämde med den förste
talaren i fråga om de förbättringar, som man skulle kunna göra
därigenom, att man förde tåget vid Ström å en bro öfver det lilla
sundet, Strömssund. Gentemot detta har grefve Wachtmeister redan
framhållit, att det icke skulle bli billigare. »Vidare skulle man»,
säga reservanterna, »kunna förlägga Saltskogs station 1 kilometer
närmare Järna.» Därmed får man ju ett ännu längre sidospår till
Södertälje. »Men», säger man, »den föreslagna dyrbara banken skulle
kunna göras 10 meter lägre, emedan det skulle bli en jämn lutning
från kanalöfvergången till Ström.» Man skulle dock icke kunna
göra en dylik förändring utan betydande omläggning af en ganska
stor sträcka. Vidare talar man om, att dessa kostnader skulle vara
så oberäkneliga. Herr Fränekel inlät sig icke på att kritisera dem.

Han är en gammal järn vägstekniker och kunde kanske säga i hvad
afseende kostnaderna äro för högt tilltagna. Han yttrade sig i alla
fall högst märkvärdigt. Det var särskild! en sak, jag fäste mig vid.

Sr 32. 64

Onsdagen den 25 Maj.

Ang. ytterligare inne i Andra kammaren var det en person, som har mycket sysselett
järnvägs- sa^ sjg me(j dessa frågor, herr Ekman, som vädjade till kammaren
RönniTe^oeh och säde: »Huru orimligt äro icke dessa kostnader upptagna! Man
■Tärna fjäril-1 har upptagit markvärdet till 800,000 kronor. Tro verkligen herrarne,
vägsstationer tro landtmännen i kammaren, att man behöfver utgifva en sådan
m. m. gumma för marken?» Då upplystes det, att dessa 800,000 kronor icke

(Forts.) vorQ annat ;in markens taxeringsvärde. Här i kammaren vänder nu

herr Fränekel om saken och säger: »Huru orimligt är det icke att
icke taga upp marken till högre värde än taxeringsvärdet! Tro herrarne
verkligen, att man får den till så billigt pris?» Ja, så kan
man vända om det ibland.

Herr Fränkel gjorde en mycket underlig slutledning. Han sade:
»Denna undersökning är verkställd af en mycket ung, begåfvad tekniker,
löjtnant Bergelmer, men det är icke kritiseradt af chefen för
statens järnvägars nybyggnader, major Fogelmarck, och därför är det
icke tillförlitligt.» Det var nu ett något djärft påstående. Ty jag
skall be att få nämna, att det har kritiserats af major Fogelmarck.
Att löjtnant Bergelmer ensam fått sköta om detta, är icke underligt.
Major Fogelmarck har minsann annat att sköta med alla järnvägsbyggnader.
Då jag fick höra, att dessa beräkningar skulle vara absolut
felaktiga, ansåg jag emellertid, att något borde göras. Jag kunde
emellertid icke göra, som herr Fränekel förordade, nämligen att sätta
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att kritisera järnvägsstyrelsen. Nej,
mina herrar, att gifva ett tekniskt ämbetsverk ett sådant absolut
misstroendevotum, det vill jag icke vara med om. Då skulle väl
dessa båda ämbetsverk ständigt vara på hvarandra, järnvägsstyrelsens
utlåtanden alltid underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtanden alltid underställas järnvägsstyrelsen.
Emellertid, då jag fick höra, att major Fogelmarck
skulle komma hit, ansåg jag det lämpligt att be honom resa ut till
Södertälje och undersöka saken. Och jag sade åt löjtnant Bergelmer
att lämna honom alla erforderliga handlingar. Major Fogelmarck aflat
därefter en skrifvelse, som jag skall be att få läsa upp. Den är
mycket viktig för herrar reservanter, därför att de däri få ett visst
stöd för, att man kan pruta ned kostnaderna. Den lyder sålunda:

»Till Byrådirektören Herr S. Bergelmer.

Stockholm.

Sedan från Eder den 22 dennes erhållits följande handlingar
rörande alternativa sträckningar för byggande af dubbelspår mellan
Rönninge och Saltskog, nämligen dels kostnadsförslag för linjen nr
2 (Glasbergalinjen) och nr 4 (Strömslinjen) samt för en »linje med
fast hög bro öfver Södertälje kanal och station i högt läge vid Näset»,
slutande på en kostnadssumma af resp. 5,480,000, 6,200,000 och
7,450,000, dels profiler och planer för de båda sistnämnda linjerna
med anhållan om mitt yttrande öfver ofvannämnda kostnadsförslag,
får jag härmed meddela nedanstående.

Onsdagen den 25 Maj.

65 Nr 32.

Såvidt jag kunnat finna vid genomseende af kostnadsförslagen,
är intet att i hufvudsak erinra mot de bei''äknade kvantiteterna, sådana
dessa framgå af de mig tillställda profilerna.

Beträffande de vid kostnadsförslagens upprättande tillämpade
å-prisen kan jag icke yttra mig om de pris per kvadratmeter, som
lagts till grund vid beräkning af kostnaderna för erforderligt markförvärf,
enär jag saknar kännedom om jordprisen i allmänhet där i
trakten; prisen förefalla mig emellertid icke vara för högt upptagna.

Öfriga å-priser synas vara likformigt tillämpade på alla tre
ofvannämnda kostnadsförslagen, och har det, såsom sig bör, användts
de å-priser, som betalas till entreprenören å statsbanan Järna—Enstaberga
för de arbeten, som å denna bana utföras på entreprenad,
hvarvid dock i fråga om linjen nr 4 och »linjen med station i högt
läge på Näset» priset per kubikmeter för större delen af sidoschakten
höjts från 1,2 5 till 2:—• kronor. Enligt uppgift har detta skett
dels på grund af svårigheten att på nära håll kunna inköpa lämplig
mark till rimligt pris för dylika sidoschakt, dels ock på grund af
fyllnadsämnets långa transport å den färdiga banan i anledning häraf.
I detta speciella fall synes det mig emellertid icke vara fullt lämpligt
att utgå från det grundpris — 1,2 5 —, som betalas till entreprenören
för statsbanan Järna—Enstaberga; det gäller nämligen balett
så stort arbete, koncentreradt på en plats, att en entreprenör genom
anskaffande af lämplig arbetsmateriel helt säkert skulle kunna åtaga
sig ifrågavarande sidoschaktsarbete afsevärdt billigare än eljest, då
det gäller jämförelsevis små arbeten på spridda ställen; för min del
anser jag, att å de ställen, där priset per kubikmeter sidoschakt upptagits
till 2 kronor, detsamma utan risk bör kunna sänkas till kronor
1,50.

Det bör emellertid här framhållas, att de ifrågasatta bankarna
öfver de sänka markerna vid Ström hafva sådan höjd, att man icke
kan vara säker på att de beräknade massorna komma att visa sig
tillräckliga, i hvilket fall en ökning af kostnaderna mycket väl kan
tänkas, en ökning, hvars storlek dock icke torde vara möjlig att på
förhand med någon säkerhet bestämma.

Slutligen ber jag få nämna, att, enligt hvad som framgår af
här å byggnadsbyrån förvarade koncepthandlingar, under åren 1898
och 1899 stakningsarbeten utförts för en »Strömslinje» med hög bro
öfver kanalen; detta rörslag blef dock aldrig närmare utarbetadt,
enär det enligt undersökningsförrättarens utsago ansågs olämpligt.

Stockholm den 23/5 1910.

Hj. Fogeltnarck.

Ofveringenjör.»

Häraf finna herrarne, att en anmärkning har major Fogelmarck
framställt, nämligen att man i vissa fall kunde sätta ned å-priset
från 2 kronor till kronor 1,5 0. Om man iakttager denna reduktion,

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 32. 5

Ang .ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

m. in.

(Forts.)

Kr 32.

66

Onsdagen den 25 Maj.

Ang. ytterligare får man därigenom en minskning med 300,000 kronor, hvilket dock
ett järnvägs- jcke j n4g0n män räcker till, för att Strömsförslaget skulle bli billispår
mellan e än (piagbergalinjen, utan Strömsförslaget skulle fortfarande vara
jama 9järn- i hög grad dyrare än detta. Nu kommer härtill, att herr Fränekel

vägsstationer kanske har rätt i, att det är för lågt att upptaga marken till taxc

m. m. ringsvärdet, och då kan man mycket lätt få igen de 300,000 kronorna.
(Forts.) tror således, att beräkningarna i alla fall kunna anses ganska

riktiga.

Faktiskt ställer sig saken på det sättet, att reservanterna drifva
denna sak så, att den blifvit dyrbarare och dyrbarare för staten.
Jag hoppas därför, att kammaren vill behjerta, huru angeläget det
är, att frågan snart löses. Andra kammaren har ju redan med stor
majoritet bifallit statsutskottets förslag. Och jag behöfver icke upprepa,
hvad grefve Wachtmeister anförde om, att det är absolut nödvändigt
att redan nu få börja med detta arbete för att det skall

kunna vara färdigt, när linjen Jama—Enstaberg den 1 juli 1913

öppnas för trafik. Ty annars kommer det att bli svårigheter med
trafiken. Ja, järnvägsstyrelsen säger, att om det icke blir dubbelspår,
kommer trafiken att låsa sig.

Herr Karlsson: Det har talats så mycket om, att det vore ett
Södertäljeintresse, som här skulle tillgodoses. Jag ber att däremot
få inlägga min gensaga. Det är icke allenast ett Södertälje-intresse,
utan ett intresse för alla Mälarens hamnar. Västerås har nyligen
börjat med en större hamnbyggnad. Djupet är visserligen ännu icke
upptaget större, än som är förenligt med djupet af Stockholms slusströskel
och i den nuvarande Södertäljekanalen, men det är meningen
att, så fort Mälarens inlopp öppnas för större fartyg, fördjupa denna
hamn. Den utredning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort
angående Mälarens öppnande för djupgående fartyg, visar också, att
detta kan ske utan några så af sevärda kostnader.

Detsamma är förhållandet med staden Köping. Den har visserligen
sin hamn vid Köpingsån, men inom ganska kort tid torde nog,
till följd af den trafik som finnes, Köping också komma att bygga
en uthamn å Malmön för de stora järn- och malmtransporterna från
Bergslagen. Likadant är förhållandet med Arboga, som vid Kungsör
kan få en utmärkt hamn.

Af den statistik, som uppgjorts af kommerskollegium angående
sjöfarten och som nyligen utdelats här, framgår, att den sjöfart,
som hör under Västerås tullkammare, som har alla Mälarehamnar
utom Eskilstuna, är vida större än Södertälje sjöfart,^ och den visar
också, att under det år, statistiken afser, från Västerås tullkammardistrikt
utgått öfver 200 fartyg på utländsk trafik.

Utskottet har ju uttalat sig mycket välvilligt mot Mälareintresset,
såväl utskottets majoritet som reservanterna, då de sammanstämmande
säga: »Kanalens stora betydelse såsom en gen förbindelseled
mellan den bördiga Mälaredalen med åtskilliga ganska betydande

67 Nr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

hamnstäder vid Mälaren och sydligare kustbygder har synts utskottet Ang. ytterligare
ej kunna underskattas.» Jag ber också få erinra därom, att Mai ar- ett järnväg»-dalen icke endast är bördig i afseende på spannmål och öfriga jord- Sår mdlan,
bruksprodukter, utan att dit äfven höra de stora gruffälten i Nor- .tärna järnbergs
och Riddarhyttans bergslag, hvarifrån redan nu utskeppas be- vägsstationer
tydligt med malm och skulle kunna utskeppas ännu mera. m Som

sagdt, reservanterna hafva icke haft något emot, att Söder- (Forts-)
tälje kanal öfverbygges på segelfri höjd, men om reservanternas förslag
skulle antagas af Riksdagen, komme detta dock att innebära,
att det blefve omöjligt att bygga den nya kanal, hvarom fråga är.

Man har sagt, att kostnaderna blefve så stora, att det icke skulle
vara möjligt att bygga denna kanal. Men det har också nämnts,
att denna kanal är icke allenast ett Södertäljeintresse, utan ock ett
intresse för samtliga Mälarhamnar. Och skulle icke Stockholms stads
sluss komma att utvidgas inom de närmaste åren, så att den kan
släppa igenom större fartyg, föreställer jag mig, att det kommer att
ligga i Mälarhamnarnas intresse att se till, att de större fartygen må
kunna genom Södertälje kanal ledas in till Mälarhamnarna.

Att årskostnaden för Strömslinjen icke skulle kunna bli så
mycket billigare än Glasbergalinjen har redan berörts, och en skrifvelse,
som afgifvits af ingenjör Winell och den 23 maj utdelats här
i kammaren, visar ytterligare, att så icke skulle bli förhållandet.

När jag begärde ordet, hade jag tänkt att få tillfälle att bemöta herr
Fränekel, men då herr civilministern i så kraftiga ordalag gjort detta,
skall jag icke uppehålla tiden därmed. Jag ber endast få erinra
om det förhållandet, att slussningen här i Stockholm medför så
stora svårigheter, och att det är just detta samt sammanbindningsbanan,
som göra, att större fartyg icke passera denna väg in i Mälaren,
utan att dessa fartyg måste gå vägen genom Södertälje kanal.

Såsom jag visat, är denna fråga af synnerlig vikt för alla Mälardalens
hamnar, hamnar, därifrån transporten af malm från Bergslagen
i mångfaldiga år pågått — kanske mera förr än nu — och dit man
hoppas kunna leda en ännu större transport. Då vidare denna fråga
är af så stort nationellt intresse och då Riksdagen nyligen gjort betydliga
uppoffringar för eu annan af mellersta Sveriges sjöar — jag
menar Vänern —, skulle det förefalla oss Mälardalsbor ytterst ledsamt,
om denna fråga icke blefve löst på ett för Mälardalen och
landet i dess helhet lyckligt sätt. Jag tror, att den skulle kunna
lösas på ett godt sätt genom att nu antaga statsutskottets förslag.

Såväl herr vice talmannen som herr grefve Wachtmeister ha gifvit
vid handen, att Igelstaintresset icke bör bli lidande, om statsutskottets
förslag antagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Grefve Lagerbjelke: Efter herr Friinckels oväntade slutyrkande
kan anses fastslaget, hvad som redan var att förvänta, nämligen

Nr 32. 68

Onsdagen den 25 Maj.

An/], ytterligare att denna fråga kommer att lösas genom en bro på segelfri höjd

eif järnvägs- öfver Södertälje kanal. Man har därvid att välja mellan Ströms BönniZ^och

linjen och de båda linjerna Glasbergalinjen och Igelstalinjen. UtskottsJäma
järn- reservanternas taleman, grefve Klingspor, sökte i sitt anförande
vägsstationer visa, att Strömslinjen skulle kunna göras något billigare, än hvad

m- m- som framgår af handlingarna. Sedan har dock civilministern klart

(Forts.) Qch tydligt vigatj att något sådant icke är att förvänta. Men äfven
om så vore förhållandet, anser jag, att denna linje likväl icke
bör väljas. Därvid är till en början att beakta Södertälje stads intressen.
Denna stad har under många år haft oefterrättliga järnvägsförbindelser.
När nu banan omlägges, är det nödvändigt att tillvara
taga stadens intressen. Det finnes där en betydande industriell verksamhet
med ett årligt tillverkningsvärde af öfver 7,000,000 kronor.
Taxeringsvärdet på de fasta egendomarna inom staden uppgår till
cirka 23,000,000 kr. Inkomsten vid Södertälje järnvägsstation belöper
sig årligen till 200,000 kr. i rundt tal. Denna stads intresse är dock
icke det enda, som här inverkar. Södertälje kanal behof ver få ny riktning
från Strömsviken genom Saltskogsfjärden och sjön Maren för
att komma i fullt trafikdugligt skick. Härigenom skulle, såsom den
föregående talaren framhöll, öppnas ökade möjligheter för Mälarens
hamnar. Men man har äfven att taga i betraktande en eventuellt
ännu större kanal, den föreslagna Sveakanalen. Det dröjer väl länge,
innan denna kan blifva en verklighet, men första steget därtill är
dock taget genom Riksdagens förra året fattade beslut om utvidgning
af Trollhätte kanal. Jag anser därför, att icke Strömslinjen kan
komma i fråga, och att således endast Igelstalinjen och Glasbergalinjen
återstå. Denna fråga är väl genom de föregående uttalandena
redan afgjord till förmån för den senare linjen. Jag vill dock framhålla,
att Igelstaintresset har rättmätiga anspråk att skyddas på ett
eller annat sätt.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Berg Lars: Genom den verkställda, förnyade undersökningen
för den ifrågasatta anläggningen af en dubbelspårig järnväg
Rönninge—Järna öfver Södertälje kanal hafva visserligen framkommit
flera nya och goda synpunkter, hvilka gjorts gällande och medfört ett
lyckligt beaktande, utan att dock den tvekan, som redan vid riksdagen
förra året visade sig i afseende på järnvägens riktning och öfvergångspunkt,
kunnat höfvas. Den ger sig fortfarande till känna såväl i
utskottets utlåtande och reservationen som äfven man och man emellan
i Riksdagen. Emellertid är i år utskottet enigt därom, att en
dubbelspårsanläggning bör utföras och för icke fördröjas, hvadan
anslag därför bör beviljas för sträckningen mellan Järna och Ström
i enlighet med Kungl. Maj ris förslag. Äfven råder en lycklig enighet
därom, att trafiken å järnvägen bör föras öfver Södertälje kanal
på bro med segelfri höjd öfver kanalens högsta vattenyta. I afseende
på sistnämnda sak och gentemot min gamle vän, den väldige

Onsdagen den 25 Maj.

69 Nr 32.

stridsmannen, som här uppträdt mot brons höjdläge och svängt sitt Äng. ytterligare
skarpa Gideonssvärd, vill jag yttra några ord i förbigående. ^Ir''mellan

Sannolikt omfattar hans utredning rörande trafiken öfver andra Rönn inge och
rörliga broar ganska olika fartygstyper; i Amerika användas vid kanal- jämo järn
trafiken i regel stora pråmar. Om frågan icke löses i dag, vill jag vägsstationer
för dess framtida lösning lägga kammaren på hjärtat den sanningen, ,™''

att i afseende på Södertälje kanal råder ett särskildt förhållande på '' ° S‘

grund af skärgårdens och skärgårdstrafikens beskaffenhet, hvilken försiggår
med seglande fartyg, s. k. roslagsskutor in. m., och som, hoppas
jag, skall länge så bibehållas. Den är en naturlig binäring till
jordbruket och fisket och utgör ett ytterst billigt transportmedel, som
helt visst bör understödjas med en bro, hvarigenom rörelsen på land
och vatten blifva oberoende af hvarandra.

I propositionen lämnas ingen utredning om den juridiska sidan
af saken. Men eftersom den kommit på tal, och jag anser det vara
min skyldighet att bemöta en sådan åsikt, som herr Fränekel uttalade,
vågar jag, så mycket mera som jag biträdt vid utarbetandet af
lagarna om dikning, allmän farled samt jordägares rätt till vatten
öfver hans grund, påstå, att staten härvidlag icke har något val. Om
saken sättes på sin spets därigenom, att Södertälje kanalverk stämmer
Kungl. Maj:t och kronan, med yrkande, att hinder icke måtte
läggas i vägen för den fria sjöfarten, kan säkerligen domstolen icke
undgå att döma kronan att göra sådana anordningar, att icke i strid
med lagen någon kränkning sker af den gamla farledens frihet, en
farled, som kronan för öfrigt bidragit att skapa.

Den tvekan om järnvägens riktning, som råder i Riksdagen
och hvilken jag själf delar, kommer sig helt naturligt däraf, att järnvägsstyrelsen
har ansett Strömslinjen för den olämpligaste och dyraste,
eu linje, som dock förut allt från denna järnvägs- och brobvggnadsanläggning
antagits som den enda för ändamålet riktiga, just emedan
den är kortast och bekvämast. Styrelsens skäl härför förefalla otillförlitliga.
Visserligen kan jag icke som tekniker på något vis protestera
eller uttala min bestämda öfvertygelse, då inga undersökningsresultat
visats, men det måste jag säga, att då sådana osannolika
uppgifter förekomma som i detta fall skett, måste jag önska en utredning,
innan jag fattar min ståndpunkt. I utlandet skulle det
anses såsom högst orimligt, om en järnvägshufvudlinje, som är cirka
2 V, kilometer kortare än den, med hvilken den jämföres, och som
har ett idealiskt broläge samt i öfrigt stora fördelar, ändock icke
skulle erkännas i längden, t. ex. sedan anläggningskostnaden amorterats,
medföra minskade driftkostnader och minskade järn vägstariffer
och därför böra föredragas, äfven om dess anläggning skulle kosta en
eller annan million mera än den andra.

I kostnadsförslagens beräkningar förekomma vissa egendomliga
siffror för samma arbeten, materialier och ändamål, men som i förslaget
för Strömslinjen iiro vida högre än i de andra alternativens,
hvarpå torde böra anföras några exempel.

Nr 32. 70

Onsdagen den 25 Maj.

Ang.ytterligare En talare gjorde nyss några anmärkningar mot de beräknade

M IT mellan höga expropriationskostnadema för Strömslinjen i jämförelse med
Rönninge och Gdasbergalinjen. Herr civilministern yttrade därtill: »kanske lierrarne
Järna järn- vilja kritisera taxeringssummorna? Ja, de äro verkligen mycket
vägsstationer märkvärdiga och jag vill därvid påminna kammaren om, att taxera’
ringsvärdena inom Södertälje stad kanske icke äro så höga. Staden

är liten, men den går framåt. Men Glasbergalinjen går genom staden
och för den upptages expropriationen icke ens till hälften af
den kostnad, som beräknats för Strömslinjens expropriation, ehuru den
senare följer en steril, obebyggd moränås af sand och grus med litet
barrskog. Det är därför alldeles oförklarligt, hvarför denna mark
skall ha ett så högt taxeringsvärde, jämfördt med stadstomter. Likaså
är det oförklarligt, hur man fått organisationskostnaderna till 700,000
kronor för Strömslinjen, då de på den andra linjen antagits till
omkring 300,000 kronor, och det oaktadt befälet åtminstone lär få
sin aflöning på annat håll. Det upptages vidare en post å 450,000
kronor för mark till sidotag för fyllning af en bank, ehuru man från
denna moränås säkerligen kan få taga storartade massor af fyllnadsämnen
af bästa slag och på samma gång göra början till den nuvarande
kanalens modernisering och förbättring. Samma anmärkning
kan göras mot beräkningen af de jämförande driftkostnaderna genom
bibanans läggande till hufvudspåret, ehuru dessa icke upptaga ens
hälften af hufvudbanans trafik samt mot uppställningen af zon- och
kilom etertalen, som finnas på sista sidan af propositionen. Den uppställningen
är vilseledande, ty den är uppgjord efter en längdskillnad
mellan de jämförda alternativlinjerna af 1,880 meter, men det är nu
fråga om en längdskillnad af 2 1/2 kilometer, hvaraf framkomma
andra tal.

Hvad som varit mest afgörande för mig att sluta mig till reservationen
är, att, såvidt det framgår af propositionen, järnvägsstyrelsen
har uttryckt sig så, att man måste antaga, att den missuppfattat beskaffenheten
af den utredning, som gjorts angående Södertälje kanals
anordnande till en modern farled. Detta har vilseledt och kommer
kanske att äfven vilseleda Riksdagen vid omdömet och beslutet i afseende
å järnvägens riktning och kanalkorsningens läge. På sidan 9 af den
kungl. propositionen läser man, att »det synts järnvägsstyrelsen uppenbart,
att vid uppgörande af ett denna kanalanläggning berörande
jämvägsförslag nödig hänsyn måste tagas till det nya kanalförslaget»,
och på sidan 10 se vi, att järnvägsstyrelsen upptagit kostnadsökning
på grund af »att balanslinjen framförts + 21 meter öfver slusströskeln
äfven vid det föreslagna nya kanalläget». Det ser då ut,
som om järnvägsstyrelsen ansett sig hafva att göra med 2 broar,
nämligen en bro öfver den gamla och en öfver den tilltänkta nya
kanalen. Järnvägsstyrelsen säger vidare, att sedan frågan om dubbelspåret
senast utgjorde föremål för behandling inför Kungl. Maj:t,
»hade frågan om kanalanläggningen kommit i ett icke obetydligt förändradt
läge». »Södertälje stad skulle också hafva vidtagit förbere -

71 Nr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

dande åtgärder för förverkligandet af en dylik kanalanläggning.» Ang.ytterligare
Men om verkligen ett sådant nytt förslag finnes, så måste man fråga
sig: hvarför har det icke framlagts för Riksdagen? Hvad har det sönninge och
för dimensioner? Hvad kostar det? och hvem är dess författare? jama järnFör
min del tror jag icke, att ett sådant förslag verkligen före- vagastationer
ligger. Jag har förgäfves försökt uppspåra detsamma och därför synes (förts")
det, som om detta förslag utgör en mystifikation, så mycket större,
som det enda förslag till Södertälje Icanalleds tidsenliga anordnande
som bekostats af statsmedel och nyligen utförts på Kungl. Majds
befallning under kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ledning,
icke öfverlämnats till Riksdagen eller ens varit bekant för statsutskottet.
Hade så skett, skulle alla haft kännedom om hvad anordnandet
af en tidsenlig södertäljeled med olika djup skulle kosta,
t. ex. att den med 6 meters djup efter den gamla kanalen kostar
nära 9,000,000 kronor, men i det nya kanalläget i Engelbrekts graf
50 ja 100 %" mera, alltså 13,500,000 å 18,000,000 kronor. Kunna
de af järnvägsstyrelsen angifna förberedelserna af Södertälje stad för
kanalen i det nya kanalläget tänkas någonsin blifva slutförda?

Skola medlen anskaffas af staten eller kanalbolaget? Äfven om det
uppgifna förslaget föreligger, kan det ej bli verklighet, men det kan
lätt användas till att snedvrida stambanans korsning af kanalen på
segelfri höjd. Det är visserligen sant, att på en karta, bilagd Kungl.

Maj:ts proposition, finner man en med klar marinblå färg inlagd stor
kanal, betecknad »föreslagen ny kanalled». Men då jag granskade
den, förvandlades min förvåning till glädje. Jag återsåg där en ungdomskärlek,
och fann, att denna led, i stället för att vara en ny
kanalled, skulle kunna kallas: »kanalled, föreslagen af Engelbrekt
Engelbrektsson, år 1432.» Denna led var förut känd såsom »Engelbrekts
graf», men aldrig har den efter Södertälje kanals anläggning
på allvar tagits upp förr såsom en lämplig sträckning för en ny
kanal mellan Mälaren och hafvet. Detta måste således mer än andra
förvåna mig, tv jag hade redan för 10 år sedan fått nådig befallning
att låta verkställa en kanalundersökning här. Jag uppgjorde
instruktion därtill och förordnade undersökningsförrättare redan år
1901, och förslaget blef färdigt året därpå. En öfverslagsberäkning
gjordes därvid för fullständighetens skull öfver kostnaderna jämväl för
anläggning af en tidsenlig eventuell kanalled i samma linje som Engelbrekts
graf, med ofvan antydda resultat, på grund hvaraf och då
den som trafikled äfven blefve dålig och vida underlägsen den nuvarande
kanallinjen. Undersökningsförrättaren ansåg förslaget om
den nya kanalleden icke ens förtjänt af en detaljundersökning, hvilket
ock af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gillades, Emellertid har
genom dessa missuppfattningar om det nya kanalläget hos allmänheten
och äfven hos Riksdagen den uppfattningen spridts, att det
är just för att vinna en lycklig lösning af kanalfrågan, som Kungl.

Maj:t framlagt detta förslag, och att om kanalbron bibehålies pa
gamla stället, skulle den »nya kanalanläggningen» omöjliggöras, hvil -

Kr 32. 72

Onsdagen den 25 Maj.

Ang. ytterligare ken missuppfattning i pressen under sista tiden utspridts, t. ex. i
Mi^mdlan det i en tidning anföres följande: »d. v. s. om Riksdagen

Rimninge och antoge Strömslinjen, skulle det blifva omöjligt att utföra den plaJärna
järn- nerade omläggningen af Södertälje kanal.» »Väljes däremot Glasvägsstationer
bergalinjen, skulle nya och betydande utvecklingsmöjligheter öppnas
(Forts ) för Södertälje kanal och genom desamma för de idoga städerna i
'' Mälarens trafikområde», förkunnade i går en af de stora tidningarna
här.

Då sålunda förslaget saknar fullständig utredning och då den
utredning, som verkligen skett, icke blifvit framlagd och delvis måste
framstå såsom i behof af ytterligare förklaring, så instämmer jag
med reservanterna, ty jag tror, att man på den vägen möjligen kan
vinna en riktig lösning af järn vägsfrågan. Och jag hoppas, att, när
frågan åter kommer upp, förslaget om kanalen icke måtte gömmas
för Riksdagen, utan läggas fram, så att man får se det, och att kungl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte höras i kanalfrågan.

På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Grefve Taube: Jag beklagar, att jag icke kan vara så utförlig
som den siste ärade talaren, utan måste fatta mig så kort som
möjligt. Jag var öfvertygad om, att när vi börjat öfverlägga om
detta, skulle herr Fränckel komma med sina klaffar. Men de borde
ha blifvit expedierade, så det är icke mycket att tala om. Men
huru han kommit till den uppfattningen, att reservanterna hade något
med dessa klaffar att göra, förstår jag icke, ty reservanterna, tror
jag, hafva icke alls vetat af dem.

Mot särskildt ett yttrande af honom vill jag protestera. Han
sade nämligen, att signal vakten vid bron icke sköter sin tjänst reglementsenligt.
Jag vet icke, huru herr Fränckel fått reda på detta,
men jag beklagar det ur den allmänna säkerhetens intresse, och jag
åtminstone tycker, att det är synnerligen anmärkningsvärdt, om en
järnvägens tjänsteman, tillsatt i den allmänna säkerhetens intresse,
säger, att här gör man som man vill. Men så länge jag var distriktschef,
höll man efter dem, så att de voro tvungna att sköta
sina plikter. Om någon förändring nu skett, vet jag ej, men jag
tror det icke.

Herr Fränckels jämförelse mellan bron här och bron öfver Göta
älf håller streck med afseende å fartygen, men ej beträffande tågen,
tv den skillnaden råder, att här gå långt flera tåg. Herr Fränckel
och jag sutto en gång i samma kommitté, och vi sågo då på öfvergången,
och jag erkänner, att herr Fränckel höll på en öfvergång i
banans plan, men han var ensam om det. Profiler gjordes upp för
att visa, huru en hög öfvergång på den plats, där reservanterna
vilja ha den, skulle taga sig ut, men det blef något så vidunderligt,
att man måste gå ifrån det förslaget. Dessutom befanns det ur
militärisk synpunkt icke tillrådligt att hafva öfvergången på denna

Onsdagen den 25 Maj.

73 Nr 32.

plats, där den lätt vore utsatt för anfall, utan att broläget därför Ang.ytterligare
borde vara så aflägset från Saltsjön som möjligt. TJr^meUan

En kritik har anställts — det var af en annan talare än herr jtönninge och
Fränekel — rörande summan 700,000 kronor, hvartill de allmänna jama järnomkostnaderna
uppskattats; det har sagts, att den skulle vara för vägsstationcr
hög. Man har dock här räknat med 10 procent på hela kostnaden. ,”1'' ”*•

Man kan ju resonera huru man vill, men jag får bekänna, att den '' ''

kommitté, i hvilken herr Fränekel och jag sutto tillsammans, beräknade
dessa kostnader till 15 procent,

Reservanterna säga, att utskottet ej saknat skäl antaga, att
kostnaderna för Strömslinjen vid ytterligare företagna undersökningar
skulle befinnas kunna i ganska afsevärd mån nedbringas. Skälen
får man icke veta, och af den enkla anledningen, att det icke finnes
några skäl. De ha visserligen sagt sig ifrågasätta, huruvida icke
de af järnvägsstyrelsen omnämnda kostbara bankfyllningarna vid
Ström skulle kunna undvikas genom banans framdragande å en bro
öfver det lilla sundet därstädes. Det låter ganska oskyldigt: »det
lilla sundet», men det är 375 meter bredt, så att det är icke så
litet. Och en bank eller bro där på 24 meters höjd kostar mycket
penningar. Detta reservanternas yttrande är, tror jag, bara en förhoppning.
Herrame få betänka, att den föreslagna höjden öfver
kanalen är 28 meter — ett vanligt fyravåningshus i Stockholm är
23 meter högt. Om en station skulle läggas bredvid, 24 meter öfver
Mälaren och 14 meter öfver Södertälje verkstäder, så kan man icke
åka dit, ty det blefve för brant, utan man måste bygga en trappa,
och allt resgods måste bäras, så att det måtte bli trefligt i framtiden.

Vidare säga reservanterna, att det synes utskottet, som skulle
genom vissa andra smärre jämkningar i planen ytterligare kostnadsminskning
kunna ernås. Jag vet icke, hvad det skulle vara för
jämkningar. Lägger man där en tung bank, så jämkar den nog sig
ändå, men icke blir det någon jämkning i kostnaderna.

Det är gifvet vid sådana förhållanden som här, att inom kamrarna
väckas motioner, och att man talar den ene med den andre,
och det är riktigt. Äfven finnas utomstående personer, för hvilkas
omdömen man naturligtvis kan hafva aktning, och hvilka därför
böra tillfrågas. Men dessutom finnas en hel del oansvariga tekniska
kvacksalfvare, som komma med sina underkurer och funderingar om,
huru en sak skall göras på det ena eller andra sättet. Detta hoppar
man på, och man säger, att det är riktigt, men det kan jag icke
gilla. Jag anser det vara bäst, om frågan nu löses enligt utskottets
förslag.

Hvad Igelstatrafiken beträffar, så tror jag, att den reder sig själf.

Blir det icke spår från andra sidan, få de fara på Igelstalinjen, det
blir icke mycket dyrare. Igelstatrafiken får nog under alla förhållanden
anlita särskild dragkraft.

Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Nr 32. 74

Onsdagen den 25 Maj.

Ang. ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

m. m.

(Forts.)

Rop på proposition hördes nu.

Grefve Klingspor: Jag skall bara yttra några ord för att bemöta
grefve Wachtmeister. Han sade i det anförande, han höll
närmast efter mitt, att jag och mina medreservanter hade glömt
beräkna bilinjen från Saltskog till Södertälje. Men grefve Wachtmeister
hade tänkt sig, att linjen från Rönninge till Igelsta skulle
vara kvar och hade nog glömt beräkna kostnaden för denna, och
den linjen är längre än den blifvande linjen från Södertälje till
Saltskog. Dessa två linjer kunna således taga ut hvarandra.

Vidare sade grefve Wachtmeister, att han icke förstod, huru
man här genom en sakta lutning kunde sänka bankens läge. Jo,
det är ganska lätt att förstå. I stället för att lägga stationen bakom
järnvägsverkstäderna lägger man den på en plats cirka 1 kilometer
söderut från Saltskog. Man kan då låta banan sänka sig med en
på hundra hela vägen från kanalbron och den sänker sig på det sättet
ytterligare cirka 10 meter. Från 22 å 24 meters höjd har den då
sänkts till endast 12 å 14 meter, och det är en ganska väsentlig
skillnad. Grefve Taube gjorde sig skyldig till samma misstag. Reservanterna
hafva icke tänkt sig stationen alldeles vid Saltskog, utan
omkring 1 kilometer söderut. Med en lutning af en på hundra är
banken omkring en kilometer från Södertälje kanal nedsänkt ungefär
10 meter under segelfri höjd, och efter ytterligare 1 kilometer med
samma lutning har banken blifvit ännu 10 meter lägre.

Grefve Taubes öfverdrifter äro således påtagliga.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen,
som återtagit ledningen af förhandlingarna, yttrade, att beträffande
förevarande utlåtande förekommit följande yrkanden: l:o) att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) af herr vice talmannen,
att kammaren skulle antaga det förslag, som förordats i den af honom
och friherre Beck-Friis vid utlåtandet fogade reservation; och
3:o) af grefve Klingspor, att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af honom m. fl. vid nu föredragna utlåtande
afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning af sammansatta lag- och jordbruksutskottets
den 20 och 21 innevarande månad bordlagda memorial
nr 2, i anledning af återremiss af utskottets utlåtande nr
1 i anledning af dels Kungl. Maj ds propositioner nr 50 med förslag
till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§
grufvestadgan, till lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift

Onsdagen den 25 Maj.

75

Sr 32,

å viss kronojord, samt till lag angående ändrad lydelse af 2 kap.
3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, nr 51 med förslag
till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande af mineralfyndighet
å viss kronojord, nr 52, innefattande förslag till visst
tillägg till de af 1908 års Riksdag antagna förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, och nr 53 angående utläggande
af vissa statsgrufvefält, dels i anledning af berörda propositioner
nr 50 och 51 inom Första kammaren väckta motioner, dels
och en inom Andra kammaren väckt motion, nr 153, om upphäfvande
af inmutningsrätten till mineralfyndigheter och dess ersättande
med ett koncessionssystem, biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 20 och 21 i denna må- Om beredande
nåd bordlagda utlåtande nr 93, i anledning af väckta motioner om
beredande af ytterligare medel för den af staten utöfvade egnahems- egnahem!-lånerörelsen. län-erörelse.

I två inom Riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade
motioner hade framställningar gjorts om beredande för innevarande
år af ytterligare medel till belopp af 2,000,000 kronor för den af
staten utöfvade egnahemslånerörelsen.

I sådant afseende hade föreslagits:

i motionen nr 19 inom Första kammaren af herr K. H. Bergendahl,
att Riksdagen måtte medgifva, att Kungl. Maj:t måtte för
innevarande år af arbetarförsäkringsfonden disponera ett belopp af
2,000,000 kronor att i den ordning, som i fråga om lån ur egnahemslånefonden
vore stadgadt, utlämnas såsom statslån till de hushållningssällskap,
aktiebolag och föreningar, hvilka åtoge sig att
genom utgifvande af egnahemslån bereda mindre bemedlade arbetare
eller med dem likställda personer tillfälle att förvärfva egna
hem, dock med skyldighet för statsverket dels att godtgöra arbetarförsäkringsfonden
den förlust, som genom lånerörelsen till äfventyra
kunde uppkomma samt dels att tillhandahålla fonden de sålunda
disponerade medlen, därest fonden för sitt egentliga ändamål skulle
komma att tagas i anspråk, innan medlen blifvit af lånetagarne
återbetalta; och

i motionen nr 58 inom Andra kammaren af herr A.
att Riksdagen måtte besluta, att Kungl. Maj:t måtte för innevarande
år utöfver det af 1908 års Riksdag anvisade beloppet för utlämnande
af lån till egnahemslåneförmedlare disponera ytterligare 2
millioner kronor, hvilka i händelse af behof borde anskaffas genom
lån.

Nr 32. 76

Onsdagen den 25 Maj.

Om beredande
af ytterligare
tnedel för statens
egnahemslånerörelse.

(Forts.)

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt,

a) att herr Bergendahls ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas; samt

b) att ej heller herr Runes m. fl. motion måtte vinna Riksdagens
bifall.

Mot utskottets motivering hade reservation afgifvits af friherre
•/. Gyllenstierna,

Friherre Gyllenstierna: Jag skall endast i korthet förklara,

hvarför jag icke kan gilla utskottets motivering. Utan att ingå på
några detaljer vill jag bara hemställa till kammaren, om man icke,
när man genomläser detta betänkande, får det intrycket, att utskottet
ställer sig betänksamt och i alla händelser ljumt mot en vidare utveckling
af en rörelse, som är så berättigad och redan verkat så
mycket godt. I alla händelser innehåller betänkandet flera svartmålningar,
än som är nödvändigt för att grunda ett af slagsyrkande.
Man har sagt, att Skåne har större förutsättningar än andra trakter
af vårt land för att rörelsen skall hafva framgång och att jag
därför fått en annan uppfattning än utskottets flertal, men äfven i
andra delar af vårt land har dock rörelsen utvecklat sig som man
hoppats, och man får väl anse, att det i allmänhet är bra få ställen,
där de egna hemmen icke gått med fördel, när de väl startats. I
alla händelser får hushållningssällskapens verksamhet icke inskränkas
genom här uttalade betänkligheter, och om hushållningssällskapen
vilja taga ansvaret, få icke bristande medel vara ett hinder för rörelsens
utveckling. Då emellertid Kungl. Maj:t har frågan under utredning,
tillkommer det Kungl. Maj:t att närmare tillse, att medel
icke komma att fattas. Som saken nu ligger, har jag emellertid
ingen anledning förmoda, att kammaren vill besluta en annan motivering,
och vill jag på den grund icke göra något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 20 och 21
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 94, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 2
mom. i kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 angående förändrade
villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen,
samt

nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de till
afvittringslandtmätarne i Västerbottens och Norrbottens län utgående
aflöningsförmåner,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

77 Sr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 20 och 21 i denna Ang. öfveriåmånad
bordlagda utlåtande nr 99, i anledning af Kungl. Majt:s pro- y^terås^tad
position angående öfverlåtelse till Västerås stad af ett domprosten i ^ ett gompro_
Västerås på lön anslaget område i S:t Ilians socken. sten i Västerås

på lön anslaget

I en till Riksdagen den 8 april 1910 aflåten, till jordbruks- område.
utskottet hänvisad proposition, nr 198, hade Kungl. Maj:t under åberopande
af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att ett domprosten
i Västerås på lön anslaget område om 5 tunnland 7, l kappland,
omfattande enligt en af kommissionslandtmätaren G. Törngren
år 1842 upprättad karta öfver laga skiftesdelningen i Vallby by uti
Sd Ilians socken under litt. F. ägofigurerna nr 885, 558 a, 763
—773 och 886, måtte afstås till Västerås stad mot en till domprosten
därstädes utgående årlig ersättning, som af Kungl. Maj:t
efter förslag af en nämnd, bestående af tre personer, af hvilka indelningshafvaren
och staden skulle utse hvardera en samt Kungl. Maj :ts
befallningshafvande i Västmanlands län och domkapitlet i Västerås
den tredje, bestämdes i spannmål, hälften råg och hälften korn, att
lösas med penningar efter medelmarkegångspris.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Majds ifrågavarande proposition.

Herr Karlsson: Västerås stad uppdrog åt sin drätselkammare

att söka förvärfva arrenderätt till ett domprosten i Västerås på lön
anslaget jordområde, för att koloniträdgårdar skulle anläggas därstädes,
och samtidigt hos Kungl. Majd söka tillstånd för staden att
inlösa området. Drätselkammaren anhöll sedan, att lösen måtte bestämmas
genom expropriation. Kungl. Majd har emellertid föreslagit
tillsättande af tre gode män. Utskottet yttrar: »I likhet med de partementschefen

finner utskottet ändamålet med den ifrågasatta
markupplåtelsen —• att bereda Västerås stad lämplig jord för anläggande
af koloniträdgårdar -— behjärtansvärdt och vill därför ej
ifrågasätta annat än att statsmakterna må medverka till dess vinnande.
» Då borde man väl tro, att utskottet skulle tillstyrka bifall
till Kungl. Majds proposition. Men utskottet gör en svängning och
hemställer, att Riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Maj ds ifrågavarande
proposition. Utskottets skäl torde vara, såsom framgår af
utlåtandet, att denna mark, såsom nära belägen ett byggnadsområde,
borde kunna, om icke nu så längre fram, betraktas såsom tomtmark.

Ja, det är mycket möjligt, och Västerås stad har därför tänkt sig,
att priset skulle bestämmas genom expropriation, och enligt expropriationsförordningen
skall priset bestämmas, bland annat, efter hvad
jord i närheten högst betingar. Västerås stad är också villig att
betala den köpeskilling, jorden kan vara värd. Staden har på detta
område, enligt hvad jag hört uppgifvas, nedlagt 5 å 6,000 kronor.

Nr 32. 78

Onsdagen den 25 Maj.

Ang. sfverld- Aftal hade uppgjorts med den föregående innehafvaren af domV
öster alpstad Prostbostället. Nu har ombyte af innehafvare ägt rum, och jag vet
af ett dompro-icke, huruvida aftal träffats med den nye domprosten, men jag tänsten
i Västerås ker mig, att det låter sig göra. Att äganderätt dock är bättre för
på lön anslaget staden än besittningsrätt, torde jag väl icke behöfva nämna för denna
(Foris6) kammare, som alltid hållit på äganderätt.

'''' När Västerås stad vill för jorden betala den köpeskilling, som

den är värd, samt jordbruksutskottet tillkännagifvit, att jorden bör
likställas med tomtmark och detta väl torde komma till värderingsmännens
kännedom, anser jag det för staten icke ligger någon fara
i att bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Det kan kanske tyckas egennyttigt, att en Västerås stads invånare
talar för stadens intresse i denna sak, men det gäller icke
allenast Västerås stad, som vill upplåta området till koloniträdgårdar,
utan också innehafvare af dessa, hvilka arrendera dem af staden.
Jag har mot ett enhälligt jordbruksutskott icke stor förhoppning om
framgång för ett yrkande på bifall till Kungl. Maj:ts proposition,
men jag anser mig dock, på grund af den ställning jag har inom
Västerås stad, skyldig att yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Odelberg, Theodor: Riksdagen har vid mångfaldiga tillfällen
visat sig generös mot städerna, då fråga varit om upplåtelse
af jord för uppförande af skolhus och dylika ändamål. Här gäller
blott en upplåtelse för koloniträdgårdar. Jag vet icke, om staten
förut sålt jord till någon stad för sådant ändamål. Här kan staden
med mycken lätthet få jorden upplåten för sig genom ett arrendeaftal
med domprosten. Han lär nog icke själf kunna bruka den
med så stor vinst, som han får genom att utarrendera den till staden.
Nu har det emellertid befunnits, att det till upplåtelse ifrågasatta
jordområdet är en utomordentlig byggnadsplats, som inom
kanske några få år har ett mångdubbelt värde mot för närvarande,
ty stadsplanen kommer nog snart att dit utsträckas. Då således ej
något tvingande behof för staden att med äganderätt förvärfva jorden
förefinnes, och det otvifvelaktigt är för staten förmånligare att ej nu
afyttra ifrågavarande lägenhet, har utskottet hemställt om afslag å
den kungl. propositionen. Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet aflåtna framställning, och förklarades den
förra propositionen, hvilken förnyadas, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 20 och 21
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

Onsdagen den 25 Maj.

79 Nr 32.

nr 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
af kronan tillhörig mark mot ett nytt öfningsfält för Kronprinsens
husarregemente,

nr 101, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra ryttmästarbostället Larum nr 1 i
Kalmar län,

nr 102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa ägor från kronoparken Österåker i Stockholms län,

nr 103, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af ett område från det till kronopark inköpta hemmanet nr
15 a i Hede kyrkby i Jämtlands län,

nr 104, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från kungsladugården Väderbrunn nr 1 i Södermanlands
län,

nr 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra löjnantsbostället Stora Risby nr 1 i Göteborgs och
Bohus län,

nr 106, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra mönsterskrifvarbostället Aspång och Skulestad nr 1
i Göteborgs och Bohus län,

nr 107, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af en till förra häradshöfdingbostället Hammenhög nr 31
i Kristianstads län hörande lägenhet,

nr 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra kompanichefsbostället Backa nr 1 och förra fanjunkarbostället
Näs nr 1 i Södermanlands län, samt

nr 109, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för delägarna i Gullbergs häradsallmänning att sälja viss del
däraf,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens tillfälliga utskotts den 20 och 0m åtgärder
21 i denna månad bordlagda utlåtande, nr 21, i anledning af väckt brännvin»
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder mot användande sdvändande
af denatureradt brännvin såsom berusningsmedel. som berus ningsmedel.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hade, med föranledande
af en utaf herr K. G. Karlsson, i Göteborg i ämnet väckt motion,
nr 143, som varit till utskottet hänvisad, i afgifvet utlåtande hemställt,
att Andra kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda, hvilka åtgärder som borde vidtagas till bekämpande af den

Nr 32. 80

Onsdagen den 25 Maj.

Om åtgärder
mot denatureradt
brännvins
användande såsom
berusningsmedel.

(Forts.)

växande användningen af denatureradt brännvin som berusningsmedel,
samt att Kungl. Maj:t därefter måtte vidtaga de åtgärder,
som med ledning af utredningen befunnes lämpliga.

Denna utskottets hemställan hade af Andra kammaren bifallits,
hvarefter ärendet öfverlämnats till Första kammaren, som hänvisat
detsamma till förberedande behandling af sitt första tillfälliga utskott;
och hade sistnämnda utskott i föreliggande utlåtande hemställt, att
Första kammaren måtte biträda Andra kammarens i ärendet fattade
beslut.

Grefve Lager bjelke: Såsom framgår af utskottets utlåtande,

har utskottet till stöd för sin hemställan endast åberopat Andra
kammarens utskotts yttrande. Sedan Första kammarens utskott afgifvit
detta utlåtande, har dock befunnits, att Andra kammarens utskotts
yttrande varit ofullständigt. Kungl. Maj:t har nämligen helt
nyligen pröfvat denna fråga och den 17 december 1909 vidtagit två
åtgärder.

Förhållandet härmed är följande.

Domkapitlet i Göteborg och fångvårdsstyrelsen inkommo i mars
1906 till Kungl. Maj:t med skilda skri!ve!ser, däri de anhöllo, att
åtgärder måtte vidtagas mot missbruket af denaturerad sprit som
berusningsmedel. Dessa skrivelser remitterades till öfverståthållarämbetet
och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen.
Därvid upplystes, att sådant missbruk, såvidt det vore vederbörande
bekant, alls icke förekomma i Gottlands, Malmöhus, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län; att missbruket erhållit sin största
spridning i Stockholms stad, Jönköpings län, Blekinge län, Göteborgs
och Bohus län, Hallands län och Kopparbergs län; samt att i flertalet
öfriga län dylikt missbruk visserligen förekommme, men endast i mer
eller mindre sällsynta undantagsfall och utan att missbruket vunnit
någon större utsträckning. Af dessa myndigheter påpekade särskildt
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, att faran för missbruk
af denaturerad sprit växte i samma mån de restriktiva åtgärderna
i fråga om brännvinsförsäljningen skärptes. De flesta af länsstyrelserna
föreslogo åtgärder mot missbruket, nämligen dels inskränkning
af försäljningsställenas antal och varans fördyrande, allt i afsikt att
göra densamma svåråtkomligare, dels skärpning af bestämmelserna
rörande försäljning af denaturerad sprit och i sammanhang därmed
inskränkning i allmänhetens rätt att köpa dylik sprit, dels ock användning
af mera effektiva denatureringsmedel än de nu begagnade.

Häröfver hördes kontroll- och justeringsstyrelsen, som på åtskilligga
skäl afstyrkte hvarje åtgärd i frågan. Det första skälet var,
att med den vidsträckta användning, som denaturerad sprit fått för
hushållsändamål, det vore svårt att vidtaga några åtgärder. Vidare
säger kontroll- och justeringsstyrelsen, att det är svårt, för att icke
säga omöjligt, att vidtaga mera effektiva åtgärder än hittills för att

Öl Nr 32.

Onsdagen den 25 Maj.

gorå den denaturerade spriten osmaklig, och anför äfven, att det
icke låter sig göra att tillsätta denaturerad sprit med gift och ej
heller med kräkmedel eller dylikt, enär dessa tillsatser skulle i många
fall göra den denaturerade spriten dels oanvändbar och dels för dyr.
Styrelsen slutar med att ett missbruk af denaturerad sprit såsom
berusningsmedel icke vunnit allmännare spridning, och att all sannolikhet
talar för att den, som förfallit till detta missbruk, ej skulle
låta afskräcka sig därifrån genom något starkare denatureringsmedel,
samt att styrelsen ansåge en ökad upplysning vara det enda botemedlet
mot detta missbruk.

Detta utlåtande afgafs den 30 november 1908. Sedan hvilade
ärendet hos Kungl. Maj:t till slutet af år 1909, då kontroll- och
justeringsstyrelsen inkom med ny utredning angående möjligheten
att göra s. k. polityr- och lackfernissa mera osmaklig. Styrelsen
föreslog i sådant syfte, att polityr- och lackfernissa skulle innehålla
en viss minimikvantitet harts.

Kungl. Maj:t utfärdade härefter den 17 december 1909 dels en
kungörelse, hvarigenom 9 § i förordningen den 10 oktober 1890
angående denaturering af brännvin på föreslaget sätt ändrades, dels
ock ett cirkulär, hvarigenom samtliga länsstyrelsers uppmärksamhet
fästes på nödvändigheten af att, när enligt § 4 i nämnda förordning
åt handelsidkare beviljades tillstånd att, med rätt till återbekommande
af tillverkningsskatt, låta denaturera brännvin för att hållas
till salu eller sälja denatureradt brännvin, noga tillse, att dylikt tillstånd
endast beviljades åt handelsidkare, som vore känd för ordentlighet
och pålitlighet samt i öfrigt pröfvades lämplig.

Genom ändringen af förenämnda kungl. förordning har dock
föga vunnits, då polityr- och lackfernissan, enligt hvad jag inhämtat,
endast uppgår till 8 å 9 procent af all i riket använd denaturerad
sprit samt bestämmelserna endast gälla för till försäljning afsedd
vara och icke lägga hinder i vägen för t. ex. en snickare, som vill
själf tillverka sin polityr, att fortfarande tillsätta hur litet harts som
helst. De af Kungl. Maj:t vidtagna åtgärderna gå sålunda icke i
den riktning, som motionären föreslagit och båda kamrarnas utskott
förordat. Jag vill äfven påpeka, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som mer än kontroll- och justeringsstyrelsen torde vara inne
i frågan, huruvida restriktiva åtgärder kunna genomföras, i långt
öfvervägande antal förordat sådana.

På grund af hvad sålunda anförts, kan jag icke finna någon
anledning att ändra den ståndpunkt, som utskottet har intagit i
föreliggande utlåtande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wieselgren: Jag ber att få instämma med utskottets
ordförande. Jag tror, att denna fråga, som i närvarande ögonblick
anses icke hafva så stor omfattning, dock är en fråga, som växer.
Så mycket mera har jag ansett mig hafva skäl till den uppfattningen,
Första Kammarens Frat. 1910. Nr 32. G

Om åtgärder
mot denatureradt
brännvins
användande såsom
berusningsmedel.

(Forts.)

Nr 32. 82

Onsdagen den 25 Maj.

Om åtgärder
mot denatureradt
brännvins
användande såsom
berusningsmedel.

(Forts.)

Om utredning
rörande arbetslöshetsförsäkring
m. m.

Om utdelning
af vissa trycksaker
till riksdagsmän.

som jag från Nordamerika fått en förfrågan, huru i Sverige lagstiftningen
ställt sig i fråga om afvärjandet af detta ohyggliga bruk
af denaturerad sprit. Jag finner häraf, att äfven där denna fråga
är aktuell. Då jag därjämte vet, hvilket ohyggligt inflytande bruket
af denaturerad sprit har på sina olyckliga förbrukare, anser jag, att det
skulle vara skada, om icke Första kammaren bifölle utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens tillfälliga
utskotts den 20 och 21 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

nr 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående befintliga malmtillgångars tillgodogörande inom landet,
och

nr 23, i fråga om Andra kammarens beslut med anledning af
förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vissa ändringar i
uppställningen af statsbanornas utgifter och inkomster m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens tillfälliga utskotts den 20 och
21 i denna månad bordlagda utlåtande nr 24, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande
arbetslöshetsförsäkring m. m.

På grund af en inom Andra kammaren af herr Wavrinsky
jämte 38 af kammarens ledamöter i ämnet väckt motion, nr 185,
hvilken hänvisats till behandling af kammarens fjärde tillfälliga
utskott, hade nämnda utskott i afgifvet utlåtande hemställt, att
Andra kammaren för sin del, med bifall till herr Wavrinskys ifrågavarande
motion, måtte besluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en utredning rörande
arbetslösheten i Sverige samt rörande försäkring mot den oförvållade
arbetslöshetens ekonomiska följder äfvensom till Riksdagen inkomma
med de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Sedan denna hemställan af Andra kammaren bifallits, hade
beslutet delgifvits Första kammaren, hvilkens första tillfälliga utskott,
till hvars behandling ärendet hänvisats, i nu föredragna utlåtande
på åberopade skäl hemställt, att Första kammaren icke måtte biträda
Andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
nr 25, i anledning af motion om utdelande till Riksdagens ledamöter
mellan riksdagarna af vissa trycksaker.

Onsdagen den 25 Maj.

83 Nr 82.

Herr Hildebrand: Jag skall icke länge upptaga tiden, utan
endast anföra en kort motivering för en hemställan, att denna kammare
måtte biträda Andra kammarens beslut.

Motionären har påpekat, att riksdagsmännen vid hvarje riksdag
få en del statistiskt och annat tryck, hvilket man icke kan hinna
gå igenom, och anser det vara en fördel att få tillgång därtill mellan
riksdagarna. Han har därför föreslagit, att det skulle utsändas till
alla riksdagsmän mellan riksdagarna. Andra kammarens tillfälliga
utskott har så till vida tillmötesgått motionärens förslag, att det
hemställt, att Andra kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om bestämmelse
därom, att mellan riksdagarna publiceradt tryck af det slag, som
enligt praxis tillställes riksdagsmännen, skall, efter rekvisition af
riksdagsman, omedelbart och kostnadsfritt tillsändas honom.

Det synes mig klart, att Riksdagens ledamöter, som skola fatta
så oerhördt viktiga beslut i frågor rörande hela landet, böra såvidt
möjligt sättas in i den statistik, som offentliggöres om landets olika
förhållanden, och att det vore en fördel, om tillfälle därtill i högre
grad bereddes. Det synes vidare klart, att en del riksdagsmän bättre
hafva tid att studera det statistiska trycket och annat likvärdigt
tryck mellan riksdagarna än under riksdagen, då hvarje riksdagsman
har så oerhördt mycket att gå igenom. Detta har synts mig verkligen
vara en icke så oviktig sak.

Förslaget kan föranleda, att en något större upplaga måste tagas
af detta statistiska tryck, men när man tänker på alla de beslut,
som här fattas och röra tiotals millioner kronor, får man icke draga
sig för den kostnad af ett par hundra kronor, som statskassan skulle
få vidkännas för större upplagor och för ökade postbefordringsafgifter.
Det är endast tal om att en riksdagsman, som begär det, skulle få
sig tillställdt visst tryck portofritt. Detta synes mig vara en mycket
rimlig begäran. Vi måste betänka, att en del riksdagsmän utarbeta
sina motioner på höstarna, och man ser ofta, att för gamla statistiska
data förekomma i motionerna, emedan det tillgängliga materialet
varit för gammalt.

Då det förefaller mig, som här vore fråga om en visserligen
liten, men dock ganska viktig reform, tillåter jag mig hemställa, att
Första kammaren måtte biträda Andra kammarens beslut.

Herr Biörklund, Henning: Första kammarens tillfälliga

utskott erkänner till fullo befogenheten af hvad den förre talaren
nämnde därom, att riksdagsmän, som sådant önska, böra mellan
riksdagarna erhålla det officiella tryck, hvaraf de äro intresserade
och som eljest under riksdagarna till dem plägar utdelas.

Men den omständigheten, att redan Andra kammarens tillfälliga
utskott upplyst om att det icke nu lär möta något hinder att få dylikt
tryck sig tillsändt, har gjort, att Första kammarens utskott ansett,
att icke några vidare åtgärder böra vidtagas. Att, såsom motionären

Om utdelning
af vissa trycksaker
till riksdagsmän.

(Forts.)

Nr 32. 84

Onsdagen den 25 Maj.

Om utdelning
af vissa trycksaker
till riksdagsmän.

(Forts.)

ursprungligen föreslagit, skicka på riksdagsmän till deras resp. hem
allt det tryck, som eljest utdelas under riksdagarna, har redan Andra
kammarens utskott ansett olämpligt. Men inom utskottet hyste vi
den uppfattningen, att äfven om endast sådant tryck, som rekvirerades,
skulle sändas, så skulle det kanske snart visa sig, att för bekvämlighetens
skull riksdagsmännen funne det genare att icke specificera
hvad de ville hafva, utan begära in blanko att erhålla allt det
tryck, som utdelades. Och följden häraf skulle bli, att de finge
gratis både det tryck, de ville ha, och det, hvarom de icke vore så
angelägna. Följden af detta åter skulle bli, att allt eller nästan allt
riksdagstryck komme att få utdelas två gånger; ty man måste ju
hafva tillgång till detsamma här under riksdagens lopp, och man
kan knappast vänta, att riksdagsmännen skulle taga med sig till
Stockholm hvad som sändts till deras hem. Häraf skulle följa afsevärdt
ökade tryckningskostnader och dryga transportkostnader. När
nu saken kan ordnas på det sättet, att hvarje riksdagsman får tryck
sig tillsändt, blott han framställer begäran därom och betalar fraktkostnaden,
har Första kammarens utskott trott det vara klokast att
icke för närvarande åtminstone göra något vidare åt saken. Ur
den synpunkten yrkar jag, att Första kammaren måtte bifalla
utskottets i detta betänkande gjorda hemställan.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle biträda Andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens tillfälliga utskotts
den 20 och 21 i denna månad bordlagda utlåtande, nr 26, med
anledning af Andra kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 46, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen med begäran om utredning rörande lämpligaste medlen
att motarbeta alkoholmissbruket i Sverige, biföll Första kammaren
hvad dess tillfälliga utskott i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af sanatorievård åt vissa statstjänare;

nr 88, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående ålderstillägg
åt notarien hos riksförsäkringsanstalten A. R. Ljunggren;

Onsdagen den 25 Maj.

85 Nr 32.

nr 89, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående stipendier
för utbildning af tuberkulosläkare;

nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk;

nr 91, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående årligt
understöd åt biträdande postexpeditören Anna Maria Hammarstrand,
född Flycht;

nr 92, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående årliga
understöd åt förra poststationsföreståndaren Hedvig Sofia Clementeoff
och poststationsföreståndaren Helena Aurora Clementeoff;

nr 93, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående anläggning
af statsbana från Lappträsk till Veittijärvi m. m. samt en i
ämnet väckt motion;

nr 94, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående bidrag
af statsmedel till åstadkommande af en järnväg från Trollhättan
till Nossebro;

nr 95, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Emanuel Ekbergs
från Nysätra socken hustru Emma Teresia Ekberg, född Haglund; nr

96, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter slaktaren Johan Fredrik
Sjöberg i Lund;

nr 97, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Emma Kristina Moberg
från Ljungby socken; och

nr 98, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter handlanden Edvard Alarik
Hernqvist från Källby socken;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning af Kungl. Majrts i statsverkspropositionen

under tionde hufvudtiteln gjorda framställning angående personlig
professur för docenten vid universitetet i Uppsala C. J. J. E. Wiman;
och

nr 3, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utredning och förslag angående inrättande
af en allmän lånekassa för Sveriges kommuner samt om anslag för
utredningens verkställande;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, angående vissa delar af tullbevillningen;

nr 26, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 7, 23 och 38 §§ i förordningen angående stärnpelafgiften
den 18 september 1908;

Nr 32. 86

Onsdagen den 25 Maj.

nr 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober
1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter;
samt

nr 28, i anledning af väckt motion angående pröfning, huruvida
omsättningsskatt bör påläggas äfven andra näringar än skogshandteringen
samt eventuellt angående ändring i lagen om skogsaccis;

bankoutskottets memorial nr 25, angående instruktion för nästa
Riksdags bankoutskott;

lagutskottets memorial nr 51, i anledning af dels återremiss af
vissa delar af utskottets utlåtande nr 44 i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om aktiebolag och till lag om vissa
ändringar i lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni
1895 jämte i anledning däraf väckta motioner, dels och kamrarnas
skiljaktiga beslut i ämnet;

jordbruksutskottets utlåtande nr 112, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till grunder för förvaltningen af vissa
kronan tillhöriga vattenfall samt en i ämnet väckt motion;

tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sjukkassor, dels och i anledning af densamma väckta
motioner;

nr 10, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 202,
angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande,
dels och i ämnet väckt motion; samt

nr 11, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 203,
angående anordnande af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet
i riket och anvisande af medel till bestridande af kostnaderna
för densamma, dels och i ämnet väckta motioner;

andra särskilda utskottets utlåtande, nr 12, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition nr 95 med förslag till lag om ändring i 19 och
20 kap. strafflagen; äfvensom

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 29, i anledning af Andra kammarens beslut på grund af
väckt motion om ändring af 32 § 1 mom. i stadgan för folkskolelärareseminariema;
och

nr 30, i anledning af Andra kammarens beslut angående väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande kyrkornas upplåtande
för folkbildningsarbetet.

Onsdagen den 25 Maj.

87 Nr 82.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 111, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens
domäner till småbruk;

nr 112, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och
hushållning med enskildes skogar;

nr 113, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående skogsvårdsafgifter samt en i ämnet väckt
motion;

nr 114, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående omläggning af förvaltningen utaf de allmänna skogarna
i södra och mellersta Sverige;

nr 115, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra löjtnantsbostället Styrestad nr 1 i
Östergötlands län;

nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra jägmästarbostället Lättorp nr 1 i
Kalmar län;

nr 117, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från förra sergeantsbostället Slöta nr 12 Mossagården
i Skaraborgs län;

nr 118, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden; samt

nr 119, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra länsmansbostället Eker nr 8 i Örebro län hörande
andel i ett soldattorp.

Justerades femton protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde;

hvarjämte, likaledes på hemställan af herr talmannen, kammaren
medgaf, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande
på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 5,13 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.