RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1909:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Andra Kammaren. N:o 5.

Lördagen den 23 januari.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Herr statsrådet m. in. Albert Petersson aflämnade Kun°"l
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

Med förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på aldelningar, till stadga angående måls handlägg11Y^ssa.
^a^ Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar
samiälldt, till lag om Kling!. Maj:ts regeringsrätt, till lag om
tjänstgöringen i Kungl. Maj ris lagrad, till lag om ändring i förordningen
angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810 och
till lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring: uti gjorda fideikommisförfattningar må

sökas, samt hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom
kommer att iakttagas;

med förslag till lag angående tillsättning af prästerliga tjäns med

förslag till lag om gemensamhetsfiske samt lag angående
ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske
den 27 juni 1896;

förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, till Jag om
ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid, och till lag om ändrad
lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning den 22
juni 1906; samt

med förslag till lag, innefattande ändring i 12 kap. 3 8
kyrkolagen.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 2.

''Vidare öfverlämnades af herr statsrådet in. m. Alfred Petersson
Kungl. Maj:ts propositioner:

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 5.

TCso 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

angående försäljning af kronans andelar i byallmänningen
Tån i Skaraborgs län;

angående försäljning af tre till förra löjtnantsbostället Har by;
n:o 1 i Stockholms iän hörande lägenheter;

angående försäljning af två lägenheter från förra skogvaktarebostället
6/s mantal Led n:o 2 Arvid Ersgård i Skaraborgs län;

angående försäljning af tva torp samt tva andra områden
från förra majorsbostället Upplanda n:o 1, 4 och 5 i Jönköpings
län;

angående försäljning af två till kronolägenheten V allaslätten
n:o 1 i Östergötlands län hörande lägenheter;

angående försäljning af två till förra kompanichefsboställetRangtorp
n:o 1 i Skaraborgs län hörande lägenheter; och

angående försäljning af vissa till förra kompanichefsbostället
1 mantal Hornstäfve n:o 3 Prästgården med utjorden Långlöten
i Östergötlands län hörande lägenheter.

Jämväl dessa propositioner blefvo lagda på bordet.

§''3.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition an~
srå en de statsverkets tillstånd och behof.

Därvid anförde:

Herr Bran ting: Herr talman! Den statsverkspropositiou,
som nu skall remitteras, upptager, såsom vi alla känna, ett antal
nya skatter, oaktadt denna gång militarismen hvilar i viss mån
på språnget, som vi ha att vänta i en nära framtid, och således
nu icke pressar så hardt, som man kanske snart far motse, och
oaktadt aet icke i denna statsbudget på minsta sätt finnes rum
för de stora kraf, som ju uti |en, såsom vi få hoppas, också
nära framtid måste ställas på statens bärkraft för att efter våra
förhållanden tillmötesgå anspråket på folkpensionering. Från och
med den förste januari började folkpensionering tillämpas i England
och skulle, därest blott något motsvarande hos oss komme
att införas, ådraga staten en kostnad af mellan lo och 20 millioner
kronor årligen. Emellertid är det ju vanligt, att man vid
detta tillfälle icke stannar vid en detaljgranskning utaf statsverkspropositionen
uti trängre maning, utan att man också har af
traditionen helgad rätt att sysselsätta sig med regeringens allmänna
politik, att således få framfördt, huruvida folkstämningen
är regeringen gynnsam, huruvida folket trifs under den kurs,
som ifrån dess ledande kretsar gifvits. Man maste då uttala,
att det icke, trots de nya skatterna, är dessa frågor, som i allra
första linjen stå i förgrunden i betraktelserna öfver regeringens
tillvägagångssätt, utan att det är helt andra saker, med hviska,
den allmänna meningen sysslar, och jag skall därför också tillåta
mig att här något gä in på dessa andra frågor.

bördage» de» 23 Januari.

X:<» 5.

\ i ha kommit in uti en period af attentat mot den medborgerliga
friheten af samma, ja, med hänsyn till straffens beskaffenhet
och hela förföljelsens omfattning, skulle jag vilja saga, värre
art än hvad som för tjugu år sedan var fallet, då den s. k.
lilla socialistlagen ventilerades här i riksdagen. Politiska åtal
följa nu för tiden slag i slag. I onsdags meddelade tidningarna
om domen öfver fru Kåta Dahlström å två månaders fängelse
för s. k. smädelse mot Riksdagen. Dagen därpå var det en dom,
lydande å tre månaders straffarbete för eu student, hvilken uppgafs
hafva utspridt ett beslagtaget antimilitaristiskt flygblad.
I dag komjmer meddelande om någon rannsakning för något nytt
hädelsemål. Slag i slag följer det. Nulla dies sine linea, som
de^ gamle, sade; det är uttydt: ingen dag utan att något nytt
mål föreligger från det system, som uti folkmun döpts till systemet
Petersson.

. När den nuvarande justitieministern lånat sitt namn till detta
bevingade ord, är han förvisso m(an att själf stå för detsamma.
Men uti detta afseende råder det inom regeringen en rörande vacker
solidaritet, och jag kan därför icke neka till, att det nästan är
orättvist mot så dugliga medhjälpare att utvälja endast en bland
dem. Så tillvida är dock namnet fullt motiveradt, som det just
var genom en rad af beslag på tryckta skrifter, som denna aera
inleddes och först väckte uppmärksamhet, och man märkte hvarthän
det bär iväg. Det måste dock konstateras, att då dessa åtal
till en början väsentligen riktades mot antimilitaristiska uttalanden
i pressalster eller flygskrifter, väckte de relativt ringa
motstånd, därför att det utan tvifvel förhöll sig så, att de principiella
försvararna af yttrandefriheten icke äro så värst talrika
uti värf. land och att den stora allmlänna meningen därvidlag
mest dömer efter stämningar, så att, om den finner något sådant,
som den ogillar uti det, mot hvilket angreppet företages, reagerar
den icke så våldsamt utan anser, att det kunde de gärna ha.
Det m,å också erkännas, att den form, som man emellanåt valt
för den antimilitaristiska propagandan, gifvit fog för fullt berättigade
anmiärkningar och emellanåt burit spår af ett okynne,
som måste verka utmanande på den allmänna meningen. "Men
man gick ganska snart för långt uti sin reaktion mot detta;
inan märkte icke,, att den svenska frihetskärleken ändå måste
till sist reagera, när det visade sig, att nfan stod icke inför
enstaka försök att undertrycka mer eller mindre diskutabla uttalanden,
utan inför en ganska systematisk och konsekvent genomförd
förföljelse. När så det ryktbara åtalet mot Tolstojs bekanta
ord, hvilket inom parentes sagdt anordnades icke af herr justitieministern
utan af hans ställföreträdare, statsrådet Hederstierna,
resulterade uti eu dom för landsförräderi, som bestämdes uti första
instans till étt års straffarbete och ett års vanfrejd, då märkte
äfven genomsnittsborgaren, hvart det bar hän, och frågade sig
med eu viss förskräckelse, hvart vi glidit hän. Efter och i sammanhang
med detta åtal följde åtal mot en hel rad utspridare

Remins af
statsverksvr
opositionen.
(Porla.)

N:o o.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

af denna flygskrift, de flesta arbetare, men på sistone ju också
en student. Det är precist ryskt äfven detta. Det är precis samma
klasser som i Ryssland, mot hvilka reaktionen riktar sig och
som få. släppa "till offren för den åskådning, hvilken går ut
på, att ett undertryckande af den fria yttranderätten kräfves
med hänsyn till »samhällets väl». Häri förväxlar man dock samhällets
väl med sina egna tycken och klassintressen.

Här sedan en författare åt den allmänna opinionen ville bereda
möjlighet bedöma, hvad som i själfva verket hade passerat,
hvilka fruktansvärda uttalanden det var, som belagts med
sådant straff, och öfver hufvud taget gifva tillfälle att kunna
kritisera den riktning, som åstadkommit ett sådant resultat, blef
också han åtalad, fastän icke efter samma lagparagraf som i det
första, ursprungliga fallet.

Men Nemesis följer alltid sådana ingrepp i yttranderätten
i spåren. Det. blir icke blott brutala undertryckningar, som göras,
utan en följd af en sådan politik blir också en fortgående inkonsekvens
i rättsskipningen, som därmed på det närmaste sammanhänger.
Ett upprop, innehållande Tolstojs ord, frikännes i Karlstad,
det åtalas icke ens i Örebro och Landskrona, medan däremot
sa.mina. sak här i Stockholm har resulterat i de kända, orimligt
hårda domarna. Det kan ingalunda, förefaller det mig, då jag
gjort mig underrättad om, att åtskilliga af kammarens ledamöter
icke känna, hvad som här varit fråga om — ingalunda, säger
jag — anses olämpligt att delgifva kammaren, som här har att
i viss mån representera folkmeningens dom öfver systemet, hvilka
dessa uttalanden äro, som af den store ryske diktaren och frihetsvännen
blifvit fällda, och hvilka i Frankrike, där de först offentliggjordes
i nuvarande ministerpresidentens, Clémenceau''s, egen tidning,
då naturligtvis ingen människa tänkte på att åtala, men
som dock i vårt land ledt till dessa konsekvenser. Tolstoj
skrifver:

»Man för dig till ett sågverk eller en fabrik, och du ser på
långt afstånd ett stort vimmel af människor, män och kvinnor,
barn och åldringar. Landshöfdingen, fogden, polisen m. fl. närma
sig mängden och tala.

I början håller sig folkmassan stilla, men så börjar den att
ropa allt högre och högre, och myndigheterna försvinna. Du gissar,
att dessa människor äro bönder eller fabriksarbetare, som ha rest
sig, och m!an har fört dig hit för att undertrycka resningen.

Befälet närmar sig mängden flera gånger och aflägsna]'' sig
igen. Ropen bli allt högljuddare och du ser officerarna rådpläga
med hvarandra. Man befaller dig att ladda med skarpa skott.
Du ser framför dig just sådana människor som de, ur hvilkas midt
män tog dig och gjorde dig till rekryt, män i blusar, korta
jackor och skor med träsulor, kvinnor, klädda som din hustru
eller din mor.

Man befaller dig först att skjuta öfver mängdens hufvuden;

Lördagen den Jo Januari.

mängden skingrar sig likväl icke, utan ropen ljuda all i, starkare
och då får du befallning att på fullt allvar skjuta midt i högen.

Man har sagt dig, att du icke är ansvarig för ditt skott. Men
du vet ju, att du och ingen annan har dödat den man, som blödande
störtade omkull där borta, du vet, att han skulle ha lefvat
ännu, i fall du icke hade skjutit honom.

Hvad skall du göra?

Det tjänar ingenting till, att du i dag vrider ditt gevär åt
sidan och vägrar att skjuta på din broder. I morgon kan samma
historia återupprepas, och därför måste du, antingen du vill eller
icke, öfverlägga m|ed dig själf, om hvad det egentligen är, som
tvingar dig att skjuta på dina vapenlösa bröder.

Man ljuger pa ett groft sätt, då man säger dig, att befälhafvaren
är ansvarig för dina handlingar och icke du själf.

Kan ditt samvete vara hos någon annan än dig själf? Hos
fanjunkaren, korpralen, öfversten eller hvilken sond helst?

Nej, ty ingen kan bestämma för dig, hvad du har att gorå eller
underlåta, ty människan är alltid själf ansvarig för sina handlingar.
»

Det är dessa uttalanden af Tolstoj, som gifvit anledning till
denna aktion. Till dem voro fogade först en upplysning, att det
var från Tolstoj, som detta var hämtadt, att vi vilja bringa hans
maningsrop äfven till våra svenska soldater, och till sist den
ofta citerade bekanta raden: »Kamrat, kom ihåg din plikt mot
dina kämpande klassbröder!» Det var det hela. Detta har ansetts
vara landsförräderi. Underliga äro i sanning Sveriges lagar, när
de brukas efter reaktionära direktiver.

Hela denna aktion m,bt antimilitarismen är ju för öfrig!, om
män vill se saken i stort, så fullständigt förfelad, så i grunden
förfelad, därför att denna rörelse, trots de former, som den
stundom ikläder sig, och mot hvilka jag nyss för min del inlade
eu gensaga, dock innebär en kärna af den sträfvan, som är oemotståndlig,
den, som afser att föra oss framåt från barbari och till
en högre civilisation. Det är också en synpunkt, som borde beaktas,
att ju mer man i själfva formen och i själfva tänkesättet, som
kommer till uttryck i ett eller annat af dessa flygblad, aflägsnar
sig från folkets naturliga rättsmedvetande, desto mera vet man
också, om man något känner den mänskliga psykologien, att dessa
flygblad falla maktlösa till marken. Det är när de peka på verkliga
missförhållanden, som de hafva en bärande kraft, men då äro
de också i samma mån befogade. Och i en tid då hela arbetsklassen
öfver hela världen rustar sig och rådslår om, hvad den
kan göra. för att med förenade krafter öfver allt förhindra krigets
elände och krigets barbari, då tror man isig kunna uträtta någonting
här i Sverige genom barbariska domar öfver enstaka flygblad''
Den reaktionära andan visar i en sådan politik, huru smått och
futtigt den ser hela saken och dess omfattning. Några störa
dimensioner har denna anda endast i sin egen brutalitet. I sanning,
den regeringskampanj, som föres mot ordets frihet, har tagit

litmist af

stat''s ver ks propositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen (Forts.

)

ett starkt intryck af det råd, som en gång gafs i somras af en
af regeringens" medlemmar, då för tillfället ute som agitator för
front mot socialismen-poli tiken, när han förklarade — det var
herr civilministern —: »Vi hafva ej råd, vi hafva ej rätt, att
längre vara så blödiga.» Nej, blödighet det är hvad män minst
kan förebrå den nuvarande regeringen för. Den går hänsynslöst
sin väg fram, med undertryckelsens medel bekämpande hvad som,
alla utväxter till trots, dock är en andlig rörelse. Men därför är
det också som det är nödvändigt att protestera och reagera mot
en sådan taktik och politik, som förts och inaugurerats af de
ledande i vårt land.

Civilministern och hans underordnade hafva ej minst på ett
markant sätt ärligen gjort hvad på dem ankommit för att lämna
sina bidrag till den allmänna riktning, som jag förut sökt karakterisera.
Det skedde på ett särskildt uppseendeväckande vis här i
början på förra sommaren, då regeringen ingrep mot Stockholms
poliskår, från den högsta till den lägsta, kan man såga, därför att
den icke inskridit med tillbörlig kraft,; d. v. s. med, jag vågar nästan
öfversätta det så, tillbörlig hänsynslös brutalitet gent emot ett
standar, som bars genom hufvudstadens gator och som ansågs
genom sin inskription och genom det sätt, hvarpå denna kunde
tolkas, gifva anledning till »allmän förargelse.»

I larmet öfver detta standar, hvars verkliga svaghet låg
däri, att det införts bakom ryggen på de ansvariga anordnarna
af demonstrationen och i viss mån genom sitt uppträdande sökte
förrycka karaktären af denna demonstration, i detta larm säger
jag, drunknade emellertid den indignation, som jag är viss om
eljest skulle hafva nått ännu vidare kretsar än arbetarnas ensamt
öfver vissa polisöfvergrepp, som ägde rum i samband med dessa
demonstrationer rundt om i landet. Där var sådana t. ex. i Norrköping,
då polisen med våld och med dragna sablar högg in för
att förskaffa sig ett standar, som var rest vid talarstolen och som
hade den fruktansvärda inskriptionen: »Ned med den landsruinerande
barbariska och kultur fientliga mjilitarismen». Ett standar
med alldeles liknande inskription stod den dagen i en annan svensk
stad vid talarstolen, där jag själf hade äran uppträda, och ingen
människa föll där på den idén, att det skulle behöfvas — för att
samhällsordningens kraf skulle ske tillfyllest — att indraga och
nedtaga detsamma, än mindre att det för denna sakens skull
skulle ske någon direkt chock mot folkmassan, utan hänsyn trampande
ned, ridande ned och huggande in på den, som det skedde
i Norrköping.

Detta godtycke öfver hufvud taget vis-å-vis standar, vis-å-vis
hvad som fick föras såsom inskription i ordnade folktåg, som
äro ute för att göra en demonstration, började för rätt länge sedan,
jag tror i Hälsingborg, och ledde äfven där till tumult och uppträden,
hvarigenom åtskilliga unge män ådrogos långvariga och
hårda straff. Sedan har det spridt sig vida omkring, men något
bestämdt system, huru man skall förfara, står icke att upptäcka

Lördagen den 28 Januari.

>'':o 5.

förrän föregående vår, då i sammanhang med den skrapa, som regeringen
gaf, och de åtal, som förordnades mot vederbörande här
i Stockholm, utsändes ett cirkulär till länsstyrelserna, kontrasigneradt
af civilministern. Där finnes icke ett enda ord om vikten af
en sansad pröfning vid hvarje tillfälle och af ett humant förfarande
vid utförandet af de order, som anses vara erforderliga; däremot
anbefallas länsstyrelserna att erinra polismyndigheten »om vikten
af erforderliga åtgärder, på det att fanor eller standar, som
kunna väcka allmän förargelse eller eljest innehålla mot lag stridande
inskrifter eller framställningar, icke må offentligen bäras
eller utställas».

Det är egendomligt att se namnet Hugo Hamilton under ett
aktstycke, som sålunda direkt eggar polisen och den tjänstgörande
ordningsmakten till att så snäft som möjligt inskränka demonstrationsrätten.
Det är ju nämligen fullkomligt bekant för honom, att
mjan har två vägar i det fallet att gå, antingen efter de linjer,
som fullföljes i de fria anglosaxiska länderna, eller efter det polisregemente,
som pickelhufvans land utmärker sig för; och det
är honom också synnerligen väl bekant, hvilken fullkomlig frihet
i afseende å bärandet af sådana standar med inskriptioner, som
exempelvis bland Londons millioner anses kunna utan ringaste våda
medgifvas. Jag såg för någon månad sedan i en fransk tidning en
afbildning, föreställande en demonstration af arbetslösa i London,
där deras stora standar, som de samlade sig under och med hvilket
de drogo genom Londons gator, bar en inskription, som på svenska
lyder: »Arbete eller revolution, hvilketdera ? Regeringen mål bestämmå».
Det är icke bekant, att genom sådan slags demonstrationsfrihet
det brittiska folkets säkerhet, det brittiska väldets trygghet
på minsta sätt satts på spel. Men hos oss kommer från regeringen
en uppmaning, som icke kan rimligtvis tolkas annat än som
en direkt anhållan till vederbörande: »Ni ha varit alltför slappa, ni
må se till, att allt, som väcker —• efter er uppfattning — allmän
förargelse, icke får föras omkring i procession, däremot måste inskridande
ske från er.»

Jag nämnde, att jag förundrade mig öfver, att herr civilministern,
som så väl känner de engelska förhållandena, utan hvarje
reservation utfärdat en sådan rundskrifvelse, mfen det förundrar
mig ännu mera, då man betänker, att den vinken, att demonstration
srätteu får hållas i strama tyglar, kommer från en man, som
har i sitt politiska bagage på vägen upp till statsrådstaburetten
det bekanta gamla bevingade ordet: »Man talar om massornas
lättleddhet, men försök leda dem baklänges!»

När sedan på sommaren det beklagliga och af oss på det bestämjdaste
fördömda attentatet i Malmö hamn inträffat, blef yttranderätten
faktiskt för en tid under intrycket af dessa påstötningar
från regeringshåll och af de händelser, som tilldragit sig, så godt
som suspenderad. 1 stad efter stad upprepades det, att särskild!,
misshagliga talare icke fingo tala, deras föredrag förbjödos på förhand,
utan att man visste, hvad de skulle säga, ända till dess

liemiss af

statsverk*•

propositionen.

(Forts.)

N:o o.

Lördagen den ''Jo Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Riksdagens justitieombudsman ingrep och något lugn började efterträda
den första nervositeten.

Likaså skedde försök att intränga på rent enskilda möten,
hvartill icke minsta lagliga rätt föreligger; äfven detta nit från
myndigheterna måste stäf jas genom inskridande från justitieombudsmannen.
.lag har själ! varit vittne till vid ett stort möte
i Skåne, huru en fana med inskriptionen »Krig är brodermord» blef
nedtagen på tillsägelse från dervarande ordningsmakts representant,
hvilken förklarade, att han handlade på uttrycklig högre order.
Det skulle vara intressant att veta, huruvida de orden »Krigär
brodermord» anses höra till dem, som väcka »allmän förargelse»,
eller till dem, »som eljest äro mot lag stridande». Mig förefaller
det, att det är ett typiskt och på sam|ma. gång upprörande exempel
på, huru litet sinne man i ledande, styrande kretsar har för den
medborgerliga friheten och rätten, när en sådan order kunnat utfärdas,
som att en fana med inskriptionen »Krig är brodermord»
öfverhufvudtaget icke får lyftas. Jag bör tillägga, att i häpenheten
berättade för mig ordningsmaktens tjänstgörande representant,
att han icke blott både sina order att se upp på den där
samjhällsfarliga inskriptionen »Krig är brodermord», utan att han
också hade en bestämd order, att, om det skulle visa sig en fana
med ungefär denna inskription: »Bort med de utländska strejkbrytarna»,
som då funnos i vårt land, så skulle denna ovägerligen
nedtagas och aflysas! Däri har i själfva verket det fosterländska
slagordet »Sverige åt svenskarna» mynnat ut, att, om svenskar säga:
»Bort med utländska strejkbrytare», så inskrider den svenska ordningsmakten
och förklarar: »En så upphetsande, farlig devis får
icke i det fria landet Sverige offentligen hissas.»

Parallella härmed äro naturligtvis också de militärsändningar,
som jämväl ägde rum på grund åt order från regeringen. Kär här
i kammaren den 23 maj det diskuterades och regeringen fick ett
förskott på särskild polisstyrka till landsbygden, sade herr civilmininstern:
»Man bör undvika, om man kan, att sända militär till
strejkdistrikt». Men i stället fingo vi, som alla känna till, kanonbåtar
hit och dit i Norrland och till Västkusten och trupper till olika
ställen i Norrland, till Härnösand, Västerbotten o. s. v. Ända sedan
salig Curry Treffen bergs tid har icke en så stor mobiliseringskett
af svenskar mot andra svenskar, som ägde rum under auspicier
från den nu sittande regeringen. Och detta skedde kanhända
icke blott mpd tanke på, att ett uppträdande af denna betydande
militärstyrka skulle verka som en sorts hälsosam kalldusch på oroliga
brushufvuden, utan det var åtminstone i en del tidningar då
tal om ett ganska besynnerligt uttalande, som skulle hafva kommit
från själfve den medlem af regeringen, som närmast härvidlag hade
ansvaret, ett uttalande som skulle gått ut på a’tt i mycket oför tydbara
ordalag hota med, att, om icke det och det iakttages, »så
smäller det», — en taktik, där brutaliteten väl kan sägas vara förkroppsligad.
Såvidt jag kunnat finna, är det icke en stämning
af förtviflan sorg öfver att de sociala konflikterna måhända kunna

Lördagen den ‘Jo Januari.

N:o 5.

leda till en sammanstötning, som talar ur ett sådant yttrande, utan
en aggresiv stämning — det är en fordran att få slå ned, som
talar därur, och så har det också helt visst känts bland Sveriges
arbetare. Och de hafva ju också, så långt deras förmåga räckt,
sökt ge svar därpå, när de till hösten konimo fram till valurnorna.

Under reaktionen för 20 år sedan var ju åtal för »hädelse» en
särskildt omtyckt sport. Sedan dess hade man trott, att dylikt
skulle vara borta ur sagan, och den liberala regeringen år 1906 fann
ju en möjlighet att äfven i ett exceptionellt fall undgå att tilllämpa
den föråldrade lagparagrafen.

Herr justitieministern åtalade däremot för hädelse en oskyldig
persiflage i ungefär samma stil som Palmsers »Yttersta domen
i Kråkvinkel». Jag kan så mycket mer säga »oskyldig», eftersom
skriften blef frikänd af juryn här i Stockholm. Men därmed var
paragrafen återupplifvad, och sedan ha åtal efter densamma följt
på hvarandra. Ett angrepp af en fritänkaragitator på hvad han
kallade »bibelguden» har medfört åtal i Kalmar, och professor Wieksells
satiriska kritik af en dogm, om hvilken man väl måste säga,
att augurerna le, ifall de säga sig tro på den själfva, har ju
också medfört icke blott åtal utan äfven fällande dom. Må man
icke säga att, när lagen finnes, den måste tillämpas. Det förhåller
sig icke på det sättet, ty dem, som säga det, vill jag hänvisa
t. ex. till tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 2, som fortfarande
finnes och stadgar straff för förnekelse af Gud och ett lif efter
detta eller af den rena evangeliska läran, men som trots grundlags
helgd icke tillämpats sedan år 1888 och som därefter lämnats af
alla regeringar att multna i den befogade glömska, hvaruti dessa
slags föråldrade lagar böra hvila i ro, tills omständigheterna möjliggöra,
att de helt och hållet aflägsnas ur lagboken.

Det har heller icke sparats på en annan grupp af förföljelser
mot de! fria ordet, den som kallas »smädelse mot Riksdagen».
Ingripandet häremot började i Småland, och nyss har, som jag
redan nämnt, en socialdemokratisk agitator, fru Kåta Dahlström,
fått två månaders fängelse för det hon om 1892 års Riksdag uttalat
att förhållandena inom Riksdagen voro sådana, att vissa grupper
sago på sina egna klassfördelar framför fosterlandets intressen,
och för det uttalandet om Första Kainmaren att, sem orden
måtte ungefär ha fallit, den vore vald af oxar, får och penningpåsar.

Jag erinrade mig, när jag läste det uttrycket, ovillkorligen
från rösträttsstridens äldre dagar en liten visa, som skrefs af en
liberal man, som visst ännu verkar i den liberala pressen. Den
handlade om Per Andersson och hans svin och gick ut på att

»Per Andersson i en svingård så fin
sin hela förmögenhet lade,
och tack vare sina femhundrade svin
till riksdagen! rösträtt han hade.»

Så uppkom svinpest hos Per Andersson. Han gick emellertid

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nso 5.

Remiss af
statsverkspropositionen (Förin.

)

Lördagen flen 23 Januari.

gladeligen att rösta, men det befanns, att han på grund af sin
förlust icke hade rösträtt, och så frågar författaren:

»Hvem var det, som rådde om rösträtten, säg? Per Andersson
själ! -— eller svinen?»

Det är endast naturligt, att kritik framkommer i drastiska
former gent emot de upprörande orättvisor, som censussystemet
innebär, och det ligger nära till hands, att samma kritik, delvis
till och med i samma ord, nu blifvit riktad mot fyrkväldet, som
ligger till grund för Första Kammaren.

Jag må säga, ,att Riksdagen kan inför sådana erfarenheter
ha anledning att klaga med Hamlet, att den är så »infamt påpassad».
Det borde verkligen kunna tänkas någon form för Riksdagen
att själf bestämfna, huruvida den anser, att dess värdighet
krafvel’, att någon, som yttrat sig mer eller mindre vanvördigt om
någon dess afdelning o. s. v., skall dragas inför Pontius Pilatus.
Och det förefaller mig, att också detta skulle vara det enda sättet
att verkligen undgå den »allmänna förargelse» i ordets egentliga
mening,, som sådana, slags åtal äro ägnade att väcka.

Men säger man nu, allt som jag talat om är ju icke regeringens
verk, det är i en massa fall underordnade myndigheter, som anställt
åtal. Det är endast i relativt få fall, som direkt regeringsinitiativ
kan påvisas, naturligtvis det allmänna cirkuläret undantaget,
ty det får väl betraktas som primus motor till åtskilliga
angrepp mot församlingsfriheten.

Det förhåller sig emellertid så, och det är anledningen till
att jag här utvecklat saken, att andan från höjderna i så hög
grad inverkar på byråkratien i dess olika afdelningar. Det är
en fabel, när det påstås, att denna är okänslig för hur vinden blåser
uppe i regeringskretsarna. När man har en regering, som, fastän
den själf proklamerat sig stående öfver partierna, ögonblicket därefter
ställer .sig som en partiregering, hvilken manar till front
mot socialismen, till samling ä la Bulow mot den svenska arbetarrörelsen,
då får man icke undra öfver, att också samma slags tyska
byråkratanda och tyska klassrättvisa, som vi känna så väl från
landet söder om Östersjön, hotar att göra insteg bland våra svenska
myndigheter af olika arter och grader. Om det icke är tillåtet att
i Sverige säga, att domarkåren tar intryck af den anda, som blåser
här, så må det, herr talman, vara tillåtet att uttala den meningen,
att i Tyskland ett sådant slags klassrättvisa allt för ofta framträder,
och jag tror mig kunna tillägga, att samma orsaker, som
där framkallat denna, nog utöfva sin inverkan äfven här i Sverige.
Folkinstinkten pekar därför fullkomligt rätt, när den siktar mot
toppen, eller, om jag hellre må säga, topparna.

Vår riksdagsgrupp är för sin del sänd hit icke blott för
att diskutera och behandla alla frågor, som i Riksdagen eljest
förekomma, utan ock med klart uppdrag att framföra folkets protest
mot hvad som kallas »systemet Petersson», och för att på alla
vägar, som stå oss till buds, och vid alla tillfällen, då det är

Lördugen den

Januari.

N:o 5.

möjligt, göra vårt bästa för att värna det svenska folkets för
närvarande ganska starkt hotade fri- och rättigheter.

Nu må man icke svara mig, som herr civilministern sade den
23 maj, att »obönhörligt måste ordningen framför allt upprätthållas».
Ty allt tyranni i världen har krupit bakom den frasen.
»Ordning råder i Varschau» är ett historiskt bevingad!, ord, sonr
Muravieff, hangaren, på sin tid sände till sin monark, kejsar
Nicolai, och »ordningen är återställd» förklara också de nuvarande
ryska makthafvandena midt ibland galgar och exekutioner af krigsrätternas
domar. Det är en förunderlig sak att, när man talar om
den nuvarande ställningen i Sverige, ens tankar alldeles magnetiskt,
ovillkorligt, föras till en jämförelse med Ryssland. Men det är
så att en regering med praktisk rörlighet, som den nuvarande
regeringen har, hvithet ingen bestrider, ändå blir obönhörligt dömd
af clen allmänna meningen, därför att den ordning, som regeringen
eftersträfva!'' i sina gärningar, icke är den, hvilken visar sig trifvas
godt med friheten, ärar och aktar de medborgerliga rättigheterna
samt står val tillsammans med ett oaflåtligt framstegsarbete. I
stället gräfvas upp gamla paragrafer och planeras ytterligare skärpningar
i nyare. Bakom den moderna affärsministären grinar i
själfva verket den gamla reaktionen, och denna kan också vara
fullt belåten med det verk, som utföres under mera moderna former
af den nuvarande regeringen. Men den yttersta anledningen
till, att man kommit därhän, ligger däri, att denna regering i
somras valde att ställa sig själ!'' så bestämdt i front emot den
rörelse i tiden, som är den största och den framtidsbärande, så
bestämdt i front mot de afgörande framstegstankarna, mot arbetarrörelsen
i vårt land. Den har själf så velat. Och därför är det
som vi också nu ha rätt att konstatera, att den kurs, som den nuvarande
regeringen i dessa afseenden följer, är djupt förhatlig
för svenska folket.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson:
Herr talman! Mine herrar! Det klander, som den
ärade representanten på stockholmsbänken riktat mot justitieministerns
ämbetsförvaltning, kommer förvisso icke såsom någon öfverraskning.
Det kommer som en naturlig fortsättning — jag vägar
naturligtvis icke säga ^afstötning; — på den presskampanj, som
under hösten riktats mot mig särskildt från socialdemokratiskt
håll, och som vunnit understöd af protestmöten och mötesresolutioner.
Det är mig därför icke alldeles okärt att min ärade motståndare
genom sitt klander tvungit fram mig, — det kan vara
behörigt, att den anklagade också säger sitt ord, särskildt då han,
såsom nu, har förmånen af att kunna göra det så, att det höres
vida utom dessa murar.

Hvad som vållat stormen, är några på senare tid förekomna
åtal, hvilka man anser innefatta attentat mot yttrande- och tryckfrihet,
och för hvilka man gör justitieministern ansvarig, direkt eller
indirekt. — Dessa åtal ha varit af två olika slag: dels anhängig -

Hem it* a f
ut a tu verkapropositionen.

(Fort».)

N:<t 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

gjorda af allmänna åklagaren vid allmän domstol, dels tryckfrihetsåtal.
Förhållandena äro olika, och jag hör därför yttra mig om hvardera
af dessa för sig.

Jag börjar då lämpligast med åtalen för religionsbrott. En
hr Ljungdahl i Kalmar och en professor i Lund hade i offentliga
föredrag tillåtit sig sådana uttalanden, att allmänna åklagaren
ansåg sig böra ingripa med åtal för brott mot 7.1 S. L. (= den §
som stadgar straff för hädelse och gäckeri i religiösa ting.) Båda
de åtalade ha af domstolarna sakfällts — och det torde alltså vara
berättigadt antaga att de verkligen gjort sådan gärning, som i lag
är med straff belagd.

Det åskådningssätt, som nu framträder i tidningspolemiken mot
justitieministern och för hvilket den ärade talaren gjort sig till
tolk, går nu väsentligt ut på att i dessa fall något åtal icke borde
ha anställts, och att det är justitieministerns eller det af honom

inaugurerade systemets skull att åklagarna ha visat sig så omoti veradt

nitiska. Därför är det ytterst justitieministern som bär
ansvaret för dessa företeelser på det judiciella området.

Den mening, som sålunda framföres och som visat sig vinna
gehör inom vida kretsar, är dock felaktig och ohållbar. Den utgår
från absolut oriktiga förutsättningar, som jag ber att nu få angifva.

Första grundfelet är, att man synes anse som själffallet, att
åklagaren har handlingsfrihet i fråga om åtala eller icke åtala —
att han, om och när ett brott föreligger, får efter sitt skön afgöra,
om det bör åtalas eller ej — eller också vill man att han skall

taga sig denna rätt, om han ej har den.

Ett mycket pregnant uttryck för denna syn på tingen förekommer
i en artikel i Dagens Nyheter (cit. Soc.-Dem. 28/i2) där
det i fråga om Wicksellska åtalet heter: »Ytterst ankommer det ju
på åklagaremakten om den vill väcka lagparagrafen till lits
eller låta den hvila i ostördt lugn. Där ingen åklagare är, där
finnes ej heller någon domare».

.la. Så är det verkligen i åtskilliga främmande länder. Där
finnes en öfverordnad åklagaremyndighet, som har befogenhet att
afgöra om ett åtal skall anhängiggöras eller saken nedläggas och
som i denna fråga har delvis en rätt stor diskretionär makt. —
Men hos oss är det icke så. Vår straffprocess väntar ännu på den
reformen. Hos oss gäller i stället detta lagens bud: »Allmän åklagare
skall tala å brott som lyder under allmänt åtal, ändå att
angifvelse ej sker», och med allmän åklagare menas här stadsfiskal
i stad samt länsman och kronofogde på landet.

Vill man nu verkligen att en hvar af dessa många åklagare i
landet — om han får till sin åtgärd ett brott mot 7.1 S. L. —-skall sätta sig ner och öfverväga, om detta lagrum är »föråldradt,
absnrdt», och om han finner så vara förhållandet låta bli att åtala.
— Ja visst, säger man förmodligen, han har ju hela »den upplysta allmänna
meningen» bakom sig. Är det verkligen så säkert''? Huru
skall han kunna konstatera detta? Kanske kan hans uppfattning

Lördagen (ieu 28 Januari.

Nso 5.

därom komma att bero på hvilken tidning han prenumererar pa. Kemi« af
— Och så har han lagen framför sig, som säger »do skall». statsrerks Men

om man nu ej ryggar tillbaka för detta, hvem säger att proportionen.
han skall stanna vid 7.1 S. L.? Med lika stor rätt kan han an- (|,''orts-''
ställa liknande undersökning om hvilken annan § i strafflagen
som helst, och efter utfallet af denna undersökning underlåta åtal
för begånget brott. Gör han ej orätt i det ena fallet, så gör han
det ej heller i det andra.

Äro herrarna beredda att taga denna konsekvens, eller skall lag
vara lag till dess den upphäfves.

Det andra grundfelet är att man utgår från såsom ett oomtvistligt
faktum att 7.1 S. L. är föråldrad, absurd, död och bör få
hvila i sin graf.

Föreningen Verdandi i Uppsala uttalar i en resolution (Soc.-Dem. 9/i2) att föreningen, som vid flera föregående tillfällen protesterat
mot den på senaste tiden igångsatta hänsynslösa åtalspolitiken, vill
särskildt i anledning af de Ljungdahlska och Wicksellska åtalen
inlägga en bestämd protest mot alla försök att genom återupplifvande
af en föråldrad hädelseparagraf göra ytterligare ingrepp i tryckoch
yttrandefriheten.

Tidningen Social-Demokraten har i upprepade nummer uttalat
samma uppfattning, men jag vill icke trötta kammaren med
några citat. Den ärade talaren har ju ock kraftigt häfdat samma
mening.

Det kan verkligen förtjäna eu liten undersökning, när ett lagrum
har nått denna gräns för sin tillvaro, som nu proklameras
ifråga om 7.1 S. L. — ty att sådana lagrum finnas skall icke förnekas.
Icke kan det väl vara tillfyllest, att en stor del af pressen
anas om att så är fallet — en annan del af samma press kan
tycka motsatsen. Icke heller lärer man vilja härutinnan lämna bestämmanderätten
åt åklagarne. Men det finnes verkligen ett kriterium
på att ett lagbud sålunda öfverlefvat — sig själft. Det är då
domstolarna börja draga sig för att tillämpa detsamma, speciellt
bör man af högsta domstolens uttalanden i hithörande mål kunna
sluta sig till att domstolarna anse lagrummets ålderdomsskröplighet
mana till försiktighet med dess användning. Men något sådant
har mig veterligen icke förekommit i fråga om 7.1 S. L.

Men om nu 7.1 S. L. är så otidsenligt och af allmänna meningen
utdömdt, hvarför använder man ej det enklaste och riktigaste
medlet att få .det ur världen: att upphäfva detsamma. Tillräckligt
många finnas, som kunna föra talan härom — hvarför har då ingen
motion om en så enkel lösning framkommit i Riksdagen? En sådan
skulle ju alltid åstadkomma att man finge fram ett vederhäftigt
uttryck för hvad som är den allmänna meningen härutinnan. —

Det tredje grundfelet är att man leder dessa åtal tillbaka till
det »härskande systemet», till justitieministern och vill göra honom
ansvarig för att de anställas. Som ett mycket betecknande exempel
på denna mening vill jag anföra följande uttalande — gripet

?i:t» 5.

Lördagen den So Januari.

Remiss af m* högen af Soc.-Dem:s uppsatser i ämnet. Det gäller det Wickstatsverks-
sellska åtalet. (Soc.-Dem. 6/u).
propositionen. »Fastän justitieministern icke framträder personligen, lär dock
(Forts.) ingen människa misstänka, att poliskammaren, d. v. s. polismästaren
Tamm, företagit sig en så uppseendeväckande utmaning mot
hela den frisinnade iiufvudstadens opinion utan att saken i en
eller annan form varit i en större säck innan den kom i hans påse.
Fråga kan då endast vara om säcken hört hemma hos hr Dickson
eller hos hr Petersson — eller tilläfventyrs hos båda.»

Jag vill emot den uppfattning som så uttalar sig och som ytterligare
blifvit understruken af den ärade anmärkaren inlägga en
mycket energisk protest. Justitieministern har icke och bör ej heller
ha någon befogenhet vare sig att anställa eller att inställa ett
åtal. Och denna min protest dikteras af två hänsyn: Det är först
hänsynen till mig själf: jag är beredd och villig lika väl som jag
är skyldig att stå ansvaret, det juridiska lika väl som det moraliska,
för hvad jag i ämbetet gör och låter; men jag har rätt att
fordra, äfven af min oförsonligaste motståndare, att ej ställas till
ansvar för saker, öfver hvilka jag ej råder och med indika jag i
realiteten ej haft något att skaffa. — Det Wicksellska åtalet
fick jag kännedom om först genom tidningarna. Så ock med de
andra.

Men vidare inlägger jag denna protest af hänsyn till åklagareoch
domaremakten här i landet. Det är en förnärmelse mot dessa
tjänstemannakårer, då man vill påbörda dem att vara tillgängliga
för obehöriga inflytelser, dessa må komma uppifrån eller nerifrån.
Den ärade anmärkaren har 24/u så lifligt uttalat sin mening i
denna del att jag icke vidare behöfver pointera den. Annars
skulle jag vilja uppläsa några ord ur Soc.-Dem., som ännu mera
stryka under denna uppfattning. Man säger där t. ex.: »Här regerar
hr Petersson i den ryska heliga synodens stil och låter döma
Tolstoj som upprorsman till långvarigt straffarbete och låter åtala
Wicksell som den där lastat Guds heliga ord.» Jag vill lifligt
hoppas att den tid sent skall komma här i Sverige, då justitieministerns
skaplynne, det må nu vara af ena eller andra slaget, skall
ha någon reflexverkan på myndigheternas sätt att fullgöra sina
åligganden. —

Jag öfvergår nu till tryckfrihetsåtalen. För dessa har justitieministern
det direkta ansvaret, ty vår tryckfrihetsförordning lägger
ä honom att bestämma om åtal skall ske eller ej. Denna befogenhet
är för hans ställning och uppgifter i öfrigt fullkomligt främmande,
och jag är öfvertygad om att hvarje justitieminister liksom jag
känt denna del af hans ämbetsgärning som den tyngsta och svåraste.
Olämpligheten af denna anordning har länge varit känd
och erkänd. I de förslag till ny tryckfrihetsförordning som uppgjordes
af konstitutionsutskottet vid 1871 och 1872 årens riksdagar
var bestämmanderätten i fråga om kvarstad och åtal förlagd
dit, där den rätteligen hör hemma, nämligen till högste åklagaren,
justitiekanslern. Likaså i det förslag till ny tryckfriketsförord -

Lördagen den 23 Januari.

X:o 5.

ning som af Kungl. Maj:t framlades vid 1887 års riksdag. Men Remi»» af
någon ändring har ej skett. »tauverk»-

Och jag förstår det sä väl. Så länge denna funktion tinnes iH°i’°“ ,0"enkvar
hos justitieministern, bjuder (len en mycket tacksam politisk
anfallspunkt, som särskilt i upprörda tider kan vara välkommen.

— Vare sig han åtalar eller icke åtalar kan han klandras, och
genom press och möten kan en opinion upparbetas som sopar bort
honom. Och så blir hela denna fråga, hvars enkla innebörd egentligen
är, om våra lagar skola respekteras eller icke — en politisk
fråga, som skall bedömas efter dagens växlande opinionsströmmar:
just det upp- och nedvända förhållandet mot hvad det borde vara.

Om så därtill kommer att, såsom nu, en illojal agitatorisk
verksamhet som en stormil går öfver landet, en agitation som inriktar
sig icke på att få ändradt och ombildadt, hvad som kan behöfva
reformeras, utan direkt mot den bestående samhällsordningen

— jag tänker på den antimilitaristiska agitationen —, och som
för detta ändamål icke ryggar tillbaka för brottsliga, revolutionära
medel, så blir justitieministerns ställning mer än eljest svår.

Finner han sig manad af sin plikt att skrida in för att bereda
respekt åt gällande lag och bestående ordning och får hans ingripande
den åsyftade påföljden att brott straffas — då bryter stormen
lös. Då är yttrande- och tryckfriheten i fåra, åtalsraseriet
satt i system, då måste han sopas bort.

Jag skall be att få meddela några siffror. Under år 1908 anbefalldes
i allt 11 egentliga tryckfrihetsåtal. Jag räknar då ej med 2 i
ordningsmål. Utaf dessa 11 åtal angingo 2 smädelse mot Svea hofrätt
i anledning af en dess dom. I bägge målen dömdes till ansvar.

7 angingo uppmaning till myteri och uppror eller till våld å
person eller egendom (de flesta s. k. antimilitaristiska agitationsskrifter).
Af dessa är 1 fälld, 3 ej slutbehandlade och 3 friade.

Det kan dock anmärkas att 3 af dessa åtal egentligen afse samma
sak i det att ett af dem dragit 2 andra med sig.

Slutligen återstå 2 andra tryckfrihetsbrott: i det ena fälldes,
i det andra friades den tilltalade.

Detta är nu det reala underlaget — för talet om justitieministerns
åtalsraseri.

Det är fruktansvärdt, hvilken tygellöshet och brutalitet som råder
inom den del af pressen, som drabbats af åtalen. Jag beklagar
att bland den rikhaltiga samling tidningslitteratur som finnes tillgänglig
inom Riksdagens klubblokaler, saknas en sådan tidning som
Brand och Nya Folkviljan. Det vore gagneligt att hrr riksdagsman
ville taga kännedom om dessa tidningar och därigenom få
en på eget omdöme grundad erfarenhet af hvad so in i våra dagar
skrifves och tryckes utan att åtalas. Ni skulle då själfva se, huru
här spalt efter spalt, n:r efter n:r predikas hat mot samhället, olydnad
mot lagarna, våld, mord och detta i ett språk, som i råhet och
cynism ej öfverträffäs af det lägsta gatspråket.

Jag tillåter mig ett enda litet exempel. Det är färskt, det
kom mig till hända i går. I senaste numret af Nya Folkviljan

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af star att läsa följande ord, som läggas i en hungrande, utsvulten
statsverks- arbetares mun:

propositionen. >Usla samhälle, du skall do ... Du skall do, ty du har mör(Forfs.
) (lat så många — du skall do genom din högsta representant!
Han är den som påbjuder och vidmakthåller orättvisorna och lefver
på dem — han skall do . . .

Min tulla tro är att de flesta af eder icke skulle läsa många
n:r af dessa tidningar, innan ni med förvåning frågade eder:
År det möjligt att sådant kan fä tryckas? Hvarför ingriper ej justitieministern?
Sofvel- han? Jag emottager många sådana frågor
i anonyma bref''.

Hvarför? Jo, därför att jag i stort sedt delar den uppfattning
som från allra liberalaste håll uttalas i dessa frågor och som torde
ligga till grund för de protester och förkastelsedomar, som nu för
tiden uttalas öfver mig, den nämligen att förvildningen och råheten
i pressen icke kan stäf jas genom lagparagrafer och straffdomar.
Först när svenska folkets i grund och botten sunda ande så tar
ut sin rätt, att den vämjes vid all denna smuts och uselhet och reser
sig däremot med förakt och förkastelse — först då kan ett
bättre sakernas tillstånd vara att hoppas.

Men det finnes en gräns, där denna syn på tingen måste upphöra.
Och den är uppnådd, då hvad sank skrifves och tryckes innefattar
antingen direkt smädelse som å heder och ära går — såsom
Socialdemokratens utfall mot Svea hofrätt i anledning af dess
dom öfver en person, som dömts för tjufnadsbrott, eller direkt uppmaning
till gärningar, som enligt gällande lagar karakteriseras
och bestraffas som brott — såsom åtskilliga af den antimilitaristiska
agitationens flygblad. Detta kan och får ej tålas — därför
faller åtalsbeslutet.

Det åtal, som mer än något annat satt sinnena i rörelse och som
den ärade representanten från Stockholm särskild! uppehållit sig vid,
är det som anhängiggjorts mot flygbladet Tänk först — handla
sedan. Det har såsom ett ovederlägglig! bevis för skriftens oantastlighet
åter och åter upprepats att den skulle vara ett utdrag
af ett Tolstojs arbete — och att åtala Tolstoj det är ju rent dårhusmässigt.

Det är icke jag, som anbefallt detta åtal, och jag bör icke vidare
ingå på detsamma. Men den anmärkningen anser jag kunna
tillåtas mig, att med lämpligt urval af Tolstojs mest passionerade
uttalanden, med dessa utryckta ur sitt sammanhang och beröfvade
det ljus skriften i öfrigt kastar däröfver och med uteslutning af
ett och annat, som ger dem den äkta Tolstojska färgen — Socialdemokraten
den ia/n upplyser att i flygbladet utelämnats ett stycke
som innehåller en del utsagor ur evangeliet — så går det nog att
förvandla det Tolstojska kärleks- och barmhärtighetsevangeliet till
ett unghinkeanskt upprorsmanifest.

Skriften blef som bekant fälld och fälld efter ett mycket strängt
lagrum 8: 8 och 8 §§ S. L. — ett lagrum, hvars tillämplighet å det
föreliggande fallet torde kunna med fog ifrågasättas. Men det är

Lördagen den 33 Januari.

N:o 5.

,ju så illa stall It hos oss, att juryn äfven skall rubricera brottet och Remi„ af
angifva det lagrum, efter h vilket straffet skall utmätas, utan att stativ kergdet
juridiska elementet i domstolen har någon möjlighet att där propositionen.
göra sig gällande. Detta borde — synes mig — öppna ögonen för (Fort» )
nödvändigheten af en rimlig omläggning af vår tryckfrihets-process
och vårt juryförfarande. Men icke kan en sådan olämpa med
något fog tagas till intäkt för angrepp mot justitieministern därför
att han åtalar en skrift som sedermera dömes brottslig.

Så komma följderna af den Swahn ska domen nämligen åtalen
mot flera unga män för det de utspridt detta flygblad. Och de hafva
äfven de dömts till ganska härda straff, som man funnit upprörande.
Jag vill till en början anmärka, att justitieministern till
dessa åtal intager samma ställning, som till hädelseåtalen — d.
y. s. han kan vid dem intet åtgöra. Det är åklagaremyndigheten,
i detta fall justitiekanslern, som fullständigt beslutar om dessa
åtal.

Men för öfrigt vill jag oförbehållsamt erkänna, att äfven jag
finner dessa straff onödigt hårda. Utspridande af en skrift kan
understundom ha karaktären af ett slyngelaktigt okynne, som väl
bör näpsas men icke så. Att för utspridande stadga författareansvar
är i de flesta fall en orimlighet. Men här ha vi åter vår oefterrättliga
tryckfrihetsförordning som bestämmer så.

Jag vill emellertid erinra att just i detta hänseende föreligger
nu möjlighet till en ändring till det bättre genom det grundlagsförslag
till ändring i 4: 9 tryckfrihetsförordningen som af sistlidne
års riksdag antogs som hvilande. Jag hoppas det ej anses ogrannlaga,
om jag tillåter mig erinra, att detta grundlagsförslag tillkom
på mitt initiativ, och sådant det nu föreligger antogs mot hrr socialdemokraters
röster.

Det återstår mig ännu en sak att beröra — åtalet mot hr von
Melsted. Han synes sträfva efter att här i Sverige axla den store
Tolstojs kappa och lärer för den skull ej ogärna se sig föremål
för ett åtal. Då annat ej syntes leda till målet företog han sig
att aftrycka det sakfälla uppropet ord för ord, och följden blef
att detta aftryck beslagtogs och åtalades.

Socialdemokraten för den 26/n 1908 meddelar notisen härom
på följande älskvärda sätt:

»Justitie-Petersson åter framme. Beslag först — åtal sedan!

Nästan hvar dag är numera den kombinerade justitie- och ordningsmakten
uppfylld af bekymmer för samhällets andliga spis.

I går befann sig polisen åter i liflig rörelse i hufvudstaden för
att uppspåra, en flygskrift, där det ryktbara Tolstojska uppropet
var inlagdt jämte Uppsalaresolutionerna mot domen öfver Swahn
som bilaga till en broschyr, hvari författaren Henning von Melsted
behandlar fallet Swahn och liknande åtal.

På broschyren vågade de nervösa händerna ej slå ned, men väl
på bilagan, ty konsekvensen fordrar naturligtvis, att dessa farliga
ord, som väl snart bvarenda människa här i landet kan utantill, i hvil Andra

Kammarens Prof. 1909. N:o 5.

N:o o.

Lördagen den 23 Jannari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

ken nt.gifningsform de än bringas till allmänbeten, nås och konfiskeras
af den celebre lagväktaren.

Efter beslagläggningens kraftåtgärd bar man ju att antaga,
att åtal följer — ett nytt intressant bidrag till den Peterssonska
dagskrönikan.»

Som berrarne veta innehåller tryckfrihetsförordningen: »Såsom
allmän regel galle i afseende på konfiskerade skrifter, att något
mer af dem ej må af trycket ånyo utgifvas än det, bvilket domstolen,
som sist uti målet dömt, icke för brottsligt ansett.»

Jag vill nu blott härtill göra en enda fråga. År det. Eder
mening att en justitieminister kan och bör med händerna i kors
åse ett så uppenbart och afsiktligt brott mot tydlig grundlag?

Jag har flera gånger haft anledning återkomma till det otillfredsställande
skick, hvari vår tryckfrihetsförordning sig befinner.
Det synes också som om medvetandet härom skulle pa senare tid
ha slagit igenom. Sista årets Riksdag har i två särskilda skrifvelser
anhållit om utredning och förslag till reformer i tryckfrihetslagstiftningen
särskild! i just de punkter , som jag ofvan berört
såsom otillfredsställande, nämligen justitieministerns befattning
med tryckfrihetsåtalen och juryns organisation. Jag anser af vikt
att detta reformarbete med görligaste första upptages. Och jag"
tillåter mig uttala den förhoppning, att det måtte leda till ett resultat,
som bättre än den nuvarande tryckfrihetsförordningen är i
tillfälle att förverkliga dennas stora grundsats och syftemål »att
bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning».

Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Det kan ju
imåhända synas egendomligt, att en medlem af statsutskottet yttrar
sig i denna remissdebatt, men, såsom den förste talaren uttryckte
sig, det är en gammal tradition, att man därvid far draga fram
hvad som ligger en på hjärtat och granska sådana förhållanden,
som särskild! ådragit sig ens uppmärksamhet. Jag tillåter mig
därför att nu begagna mig af denna traditionella rätt, och skall
jag då bedja att få yttra några ord om en administrativ åtgärd,
som uti kretsar, för hvilka jag sedan gammalt har ett särskild!
intresse, väckt eu mindre behaglig uppmärksamhet. Det är utfärdandet,
af nya statuter för rikets universitet, som jag af ser.

I sj kifva verket skulle det vara oerhördt mycket att säga
om de föreskrifter, som i dessa statuter fått sm plats, men jag
misstänker, att det skulle trötta herrarna alldeles för mycket om
jag skulle uppräkna allt, och jag skall därför bedja a,tt endast
få nämna några få exempel på* huru man kan tillåta sig gå till
väga. ...

Uti de gamla universitetsstatuterna.—■ vi veta ju, att universiteten
äro så att säga indelade i fyra fakulteter, och en af dessa
fakulteter i två sektioner — förekom en paragraf, som hade följande
lydelse: »Fakulteterna hvar för sig och, hvad den filosofiska
aingår, dennas särskilda sektioner tillkomme ock tillsyn och
pröfningsrätt öfver akademiska disputationer och andra lärdoms -

Lördagen den 23 Januari.

>'':o 5.

öfningar eller prof inom dem tillhörande vetenskaper.» Det Ilemi„ af
är ock livad de tillkallade sakkunnige föreslagit. Herr statsrådet statsverksoch
chefen för ecklesiastikdepartementet har emellertid ändrat denna] propositionen.
paragraf och uteslutit orden »hvar för sig och hvad filosofiska (Ports.)
fakulteten angår dennes särskilda sektioner». Nu skall således
den filosofiska fakulteten samtaanträda i sin helhet för att pröfva
disputa tionerna.

Herrarne anse, såsom jag förmodar, detta till stor del vara en
synnerligen obetydlig detalj att här framdraga. Men det är nog
icke en så obetydlig detalj, ty det förhåller sig så — och jag
förmodar, att äfven statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har den meningen — att de akademiska lärarnes tid är
ganska strängt upptagen, och enligt do föreliggande statuterna
skulle den blifva det i ännu högre grad såväl i det ena som det.
andra afseendet. Skall man då för att bedöma en disputation t. ex.
i matematik trumma ihop medlemmarna af den humanistiska sektionen,
hvilka läsa sanskrit, hebreiska, lefvande språk, filosofi och
dylikt och förmodligen icke hafva den ringaste aning om hvad
den ifrågavarande disputationen betyder eller dess innehåll? Jag
fick mig alldeles nyss tillsänd en tidning, där detta ämne är på
tal. Tidningen innehåller en längre artikel, författad af professor
Charlier i Lund och ställd till den filosofiska fakulteten. Den af
mig omnämnda bestämmelsen kritiseras däri, och professor Charlier
yttrar ^ bland annat: »En disputation inom ett ämne kan något
så när bedömas af dem, som äga kännedom om närbesläktade ämnen.

Att öfverlämna detta bestämmande till fakulteten i dess helhet
skulle ingalunda öka den bedömande myndighetens kompetens, men
väl skulle man kunna befara, att för saken helt och hållet främmande
synpunkter häri lätt skulle kunna komma att spela in». Jag
kan icke tänka mig, att det ligger någon sådan afsikt under denna
förändrade bestämmelse, men bra intressant skulle det vara att få
reda pa. hvad som i själfva verket dikterat en så högst besynnerlig
och jag kan till och med säga trakasserande ny bestämmelse som
strider emot de sakkunniges förslag. .■

Uti de nya statuterna förekommer också en paragraf af följande.
lydelse: »Föreståndaren skall öfver hvarje samling eller inrättning
föra ett inventarium och vid årets slut till drätselnämnden
aflämna en förteckning öfver den förändring däri, som skett under
året». Jag har hört. mig för hos en del prefekter, såsom föreståndarne
för de olika institutionerna vid universiteten kallas, angående
verkan af denna bestämmelse. Om,'' t. ex. vid den institution,
som jag närmast känner till, den botaniska, denna bestämmelse
skulle efterföljas, så borde, icke blott enligt min mening utan
enligt den nuvarande prefektens, anställas ett tjugutal personer, som
sysslade med detta, åtminstone .under de första åren — måhända
kunde antalet sedermera minskas — och det måste härför beviljas
ett anslag af flera tusentals kronor. Det är komplett onödigt och
nästan outförbar!, ty såväl hvad den nämnda institutionen beträffar
som äfven vid andra sådana finnes det samlingar, som äro

iV:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forte.)

till för studenternas begagnande, för undervisningens skull, och
jag kan icke tänka mig, huru prefekten vid t. ex. den’ zoologiska
institutionen skulle kunna granska den samling af olika djurben,
som studenterna ha att studera och af hvilka ett gar sönder den
ena veckan och ett annat den andra veckan. Det skulle för honom
vara ganska besvärligt att föra en verklig inventarieförteckning.
Denne prefekt förklarade också, att åtminstone eu person
borde anställas och 15,000 kironor anslas, äfven om man till en
början endast skulle föra en förteckning öfver institutionens bibliotek.
Det är således stora kraf, som utan vederbörandes hörande,
förmodar jag, komma att under riksdagens lopp. ställas på. Riksdagen
med afseende å universiteten, hvilka dock förra året fingo på ett
så storartad! sätt röna Riksdagens frikostighet.

Det finnes också andra bestämmelser, som måhända liksom de
af mig nu berörda kunna anses för bagateller, men som ändock! för
vederbörande kunna hafva ganska stor betydelse. Det är särskilda
en paragraf angående stipendierna vid universiteten, som jag vill
framhålla, nämligen § 128, som lyder: »Gitter en sådan stipendiat»
— en sådan som icke varit närvarande vid de tre stadgade stipendiatuppropen
— »icke senast 14 dagar efter terminens utgång tillförlitligen
styrka, att han under terminen varit närvarande vid
universitetet, är han stipendiet i dess helhet förlustig.»

Ja, såsom- ett rättvist straff, såsom en rättvis åtgärd synes
detta mig också. Men hvarför han skall hafva rättighet att t. o. m.
14 dagar efter terminens slut styrka, att han verkligen varit närvarande
■— då han försumjmat att vid de tre stipendieuppropen
gifva sig till känna — är mig icke blott obegripligt, utan jag anser
det äfven vara en synnerligen olycklig bestämmelse af följande
skäl.

Det. finnes alltid personer, mer eller mindre meriterade, som
gå och vänta på stipendieledighet. Om nu denna föreskrift komme
att efterlefvas, så måste hvarje student, som har utsikt att få
ett stipendium, ligga kvar vid universitetet 14 dagar efter läsårets
slut. Ty förr kan stipendiet icke anslås ledigt. Hvad innebär
detta? Jo, understundom innebär det, att hela stipendiet går
åt. Det finnes nämligen vid Våra universitet en del små stipendier,
på 30 å 40 å 50 kronor, som för en fattig student äro af stort
värde, men för hvilka han naturligtvis icke kan uppoffra en längre
tid med däraf åtföljande kostnader.

Detta är nu några få exempel på dessa statuter, hvilka synas
mig ganska belysande för, huru nämnda statuter tillkommit. Hvad
som väckt mesta uppmärksamheten ute i landet, har ju varit de bestämmelser,
enligt hvilka professorernas tjänstgörings- och föreläsningsskyldighet
skulle utsträckas, och hvad därmed sammanhänger.
Bet hafva nu emellertid professorerna själfva tagit i sina
händer, och jag skall därför icke närmare sysselsätta mig med den
saken. Men jag skall be att inför Andra Kammaren få konstatera,
att först herrar sakkunnige i detta afseende yttrat sig; sedermera
har regeringen utfärdat de nya statuterna mot de sakkunnigas

Lördagen den ‘Jii Januari.

N:o 5.

-''1

mening; därefter komino professorerna och beklagade sig, hvarefter Kemist af
den vidkommande paragrafen suspenderades; och, efter hvad jag statsverk»-tror mig veta, har, sedan denna suspendering af paragrafen ägt propositionen.
rum, en utredning satts i gång. Jag kan verkligen icke finna annat, (Forts*)
än att detta är en omvänd ordning mot den, i hvilken ärendena
i allmänhet böra handläggas. Om händelsevis ett utaf de med
kvarstad belagda flygbladen, om hvilka nyss talades, liar hamnat
hos herr ecklesiastikministern, skulle jag vilja rekommendera
honom afl. studera de tänkvärda orden: Tänk först och handla
sedan.

Emellertid, herr talman, skulle jag icke hafva ansett dessa
saker vara utaf den betydelse, att jag här skulle hafva velat upptaga
kammarens dyrbara tid med att yttra mig om desamma, men det
finnes en paragraf här, hvars förändrade lydelse särskilt berört
mig på ett synnerligen egendomligt sätt. Uti de gamla statuterna,

§ 124,i från år 1876 står det på följande sätt: »Föreläsningarna
böra afse lärjungarnas själfständiga vetenskapliga utveckling. I
öfrigt stånda hvarje lärare fritt att så inrätta sina föredrag och
sin undervisning, som han med afseende å ämnets beskaffenhet
och för utbredande af sann upplysning finner ändamålsenligast».

Denna § återfinnes ordagrannt i de sakkunniges förslag, men motsvarande
bestämmelse eller § 111 i de nya statuterna lyder, med
utelämnande af meningen, som i de gamla statuterna står först,
om själfständig vetenskaplig utveckling, på följande sätt: »Hvarje
lärare äger att med iakttagande af gällande föreskrifter så inrätta
sina föredrag och sin undervisning, som han med afseende
å ämnets beskaffenhet pell för utbredande af sann upplysning
finner ändamålsenligast».

Det är väl måhända icke så märkvärdigt, om man, såsom gammal
akademisk docent, ställer den frågan till sig: hvad menar
ecklesiastikministern såsom högste vårdare af värt unndervisningsväsen
med att, när det gäller eu, enligt min mening, grundläggande
bestämmelse för arbetet vid våra högskolor först och främst taga
bort del, som väl borde vara det första och främsta, nämligen; uppfostran
till själf ständig vetenskaplig utveckling? Om bestämmelsen
i fråga icke hade funnits förr, om icke de sakkunniga varit
af samma, mening, som blifvit uttryckt i de gamla statuterna, då
skulle man måhända ej funnit detta anmärkningsvärd!. Men då
det här står kvar från de gamla statuterna om »sann upplysning»
och man tagit bort den »själfständiga vetenskapliga utvecklingen»,
då blir man betänksam och frågar sig: hvem är det, som
skall afgöra, hvad som menas med »sann upplysning» ? Kan man *

måhända vänta sig, att åtskilliga intressen med afseende å vårt
undervisningsväsende, som understundom göra sig gällande ganska
vidt och bredt omkring och ganska högt upp, också skulle nå fram
till universiteten och där tala om hvad som menas med »sann upplysning»,
till förfång för vår själfständiga vetenskapliga kultur?

Måhända — har jag också frågat mig själf —- är det på det
sättet, att den förändrade paragrafen liksom lämnar en sann upp -

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(forts.)

lysning om hvad som menas med vissa andra åtgärder från statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Jag skall då endast i förbigående erinra om den förändring,
som nyligen inträffat med afseende å en kommitté, nämligen seminariekommittén.
Då denna, tillsattes för omkring 21/2 år sedan,
väckte det icke blott gillande utan äfven mycket stor belåtenhet
inom uppfostringsintresserade kretsar, att förre statsrådet Fridtjuv
Berg därvid blef ordförande. Så vill jag erinra om, att tillsättandet
af denna kommitté föregåtts af en liflig och mycket allsidig
pressdiskussion om undervisningssättet vid seminarierna; och man
hoppades, att nu så fort som möjligt ett betänkande skulle komma,
som fullständigt ryckte undan grunden för det undervisningssystem,
det antediluvianska undervisningssystem, som råder vid en del
af våra folkskollärareseminarier. Nu hoppades man att få se detta
betänkande ganska snart färdigt. Men då ändrades — på grunder,
som i och för sig kunna anses ganska acceptabla och t. o. m.
göda, det vill jag för min del erkänna — sammansättningen af
kommittén så, att seminariefrågan måste förskjutas ganska afsevärdt
med afseende å tiden. Man skulle, just på grundvalen utaf
den paragraf, hvars ändrade lydelse jag nyss anförde, också kunna
känna sig villrådig om, huruvida det icke vore ledningens för vårt
undervisningsväsende mening, att den själfständiga vetenskapliga
läggningen utaf denna undervisning bör försvinna och att det som
man, olika efter olika regimer, kan ‘kalla för »sann upplysning»
skulle blifva det befruktande för denna undervisning med afseende
å dess olika slag.

Hvad menas då med denna sanna upplysning ? Ja, vi hafva väl,
förmodar jag, en illustration — eller flera — härtill. Vi hafva dem,
som af ålder varit svenska undervisningsväsendets målsmän, kyrkans
präster och framför allt biskoparna. Och det är väl med afseende på,
huru de skulle vilja hafva det ställdt, som kyrkomötet uttalat den
förhoppning, att icke blott allmänna läroverken åter skulle kunna
komma under kyrkans inflytande mer än de äro, utan äfven att
det skulle dröja länge, innan folkskolorna skildes från kyrkan.

Jag har därför trott, att det kunde vara lämpligt att från denna
plats, där man ju talar ganska långt ut i landet, få fästa Andra
Kammarens uppmärksamhet på ett förhållande, som jag tror i icke
så obetydlig män kan klargöra, hvilket intresse kyrkans målsmän
här och där ute i bygderna — och ;jag tror, tyvärr, att det icke är
på spridda ställen i vårt land — verkligen hafva för vårt folks
uppfostran. Hvad som gaf mig impulsen att taga något närmare
reda på dessa förhållanden, vax en tidningsnotis, som hade till
rubrik: »Småländskt folkupplysningsintresse». Det var en småskollärarinna
från Berga församling, som hos Växjö domkapitel begärde
förord för att få dispens att sedermera kunna tjänstgöra såsom
folkskollärarinna. Folkskoleinspektören därnere, d:r Knut Kjellmark,
anförde, att skollärarinnans betyg icke voro de bästa, att
hon enligt hans åsikt icke vore duglig att sköta folkskolan, och
att i hennes tjänstgöringsbetyg saknades uppgift om hennes under -

Lördagen den 2i) Januari.

N:o 5.

215

visningsskicklighet. Dock, detta hade ingen betydelse för domkapitlet,
utan det skref till vederbörande kontraktsprost och infordrade
undervisningsbetyg, som då naturligtvis blef synnerligen godt.
Emellertid var det en ledamot af domkapitlet, som hade en annan
uppfattning än domkapitlets öfriga ledamöter, och som förklarade,
att han icke ansåg, att dispens borde beviljas. Nu har jag hört.
sägas, pm jag icke redan sett det i tidningarna, att regeringen
afslagit denna dispensansökning. Och därmed är ju den saken utagerad.
Men det förefaller mig så synnerligen märkvärdigt, att
ett domkapitel verkligen vill försöka att gifva dispens åt en
småskollärarinna för p,tt sköta en folkskollärarinnas plats, då
folkskoleinspektören visat, att hon icke är därtill duglig.

Jag försökte därför att taga reda på, huru skolfölhållandena
därnere uti Växjö stift kunde vara beskaffade, och jag skall be att
här endast få nämna några få siffror om dessa.

Uti Jönköpings län befinnes det då. att i regel undervisning
meddelas barnen endast hälften så lång* tid som den normala, att,
om det skulle bli tillräckligt antal med folkskollärarekrafter för
att icke för många barn skulle konung, på hvarje folkskola, det
skulle behöfvas 120 nya lärare — då räknar man högst 40 barn
per folkskollärare •— och att det likaså skulle behöfvas 91 nya småskollärarinnor.
Vidare ser man, att det finnes 13 kommuner, som
fullständigt sakna både fasta folkskolor och fasta småskolor, dessutom
4, som sakna fasta folkskolor, och 28, som sakna fasta
småskolor. Beträffande barnantalet per lärare kan jag nämna,
att det förhåller sig så, enligt folkskoleinspektörernas rapporter,
att endast 10 af de 44 flyttande folkskolorna ha mindre än 60
barn, att 6 stycken ha mer än 80, däraf 2 öfver 90, och att
af de fasta folkskolorna det finnes 3, som ha öfver 100 barn
på en lärare. Dessa och liknande siffror för Kronobergs län har
man sammanställt, men jag vill icke därom nämna mer än att uti
biskopens 2 prebendesocknar ha vi öfver 100 barn på en enda
lärare. Dessa uppgifter, som sålunda inkommit genom folkskoleinspektörerna,
ha sammanställts af en domkapitularis därnere, och
han föreslog då, att åtgärder skulle vidtagas för att dessa missförhållanden
skulle ändras. Men detta föll icke domkapitlet på läppen,
utan* i stället föreslog det, att nya rapporter skulle inhämtas,
där man icke skulle lämna underrättelser om, hur många barn
det gick på hvarje lärare eller lärarinna, utan man skulle taga
reda på hur många barn som per gång undervisades af en lärare.
Besultatet blef emellertid nu fullkomligt nedslående, ty det visade
sig, att den s. k. halftidsläsningen i Växjö stift var till den
grad utbredd, att det knappt fanns en komjmun, som saknade sådan
undervisning. Nå, hur ställde sig domkapitlet? Jo, det beslöt,
att lian dl in ga in a icke skulle föranleda till någon som helst åtgärd.

Det skulle ju kunna sägas betydligt mycket mer om förhållandena
i Växjö stift med afseende på folkskoleundervisningen. Jag
förmodar, att en noggrann undersökning skulle medföra liknande
resultat från andra stift, och jag misstänker — jag vet det ju

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

inte — att det måhända skulle blifva åtskilliga vederbörande inom
domkapitlen, som skulle finna, att uti deras prebenden icke
allt med afseende å folkskoleväsendet vore så synnerligen väl ordnadt.
Jag bar dock endast här med några exempel velat visa,
hur tillståndet kan vara i ett stort stift, och jag bar velat göra
det nu, därför att undervisningsväsendet i vårt land just håller
på att komma in i annan epok än det varit. Eopet på en reformering
af folkskoleväsendet har ju längre skallat och vunnit allt
mer och mer resonans, och jag tror också, att Andra Kammaren här
under den kommande riksdagen får tillfällen att noga granska våra
folkskoleförhållanden; och jag vill då som min bestämda öfvertygelse
hafva uttalat, att vi måste se till att få det program
fullhordadt, som ställer folkskoleväsendet under sakkunnig lekmannaledning.
Jag tror icke det finnes någon möjlighet att få sådana
brister som de här antydda afhjälpta, om det icke blir personer,
hvilka verkligen vilja, om icke »sann upplysning», så dock god
undervisning, som komma att bestämma öfver folkskoleväsendet i
vårt land. När nu vårt folk snart nog går att i stor utsträckning
begagna sin makt genom den allmänna rösträtten, sa tror jag, att
det är af en synnerligen stor betydelse, att genom kunskapers
spridande folket blir allt mer och mer moget för att utföra detta
värf. Det kan ju icke förnekas, att en stark våg af bildningsintresse
och kunskapstörst går fram öfver vårt land. Stora klasser
af vårt folk och mest dess arbetare ha också hälsat allt bildningsstr
älv ande och allt arbete i denna riktning med ett jublande intresse.
Det kan ha sin betydelse för landsbygdens innevånare, om
de icke akta på dessa tidens tecken, utan med kortsynt tro, att
det är väl beställd!, om kommunen slipper med den eller den
utgiften till sitt folkskoleväsende, låta domkapitlen fortfarande
ha sin allenahärskande hand öfver undervisningsväsendet på landsbygden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet H a mmarskjöld:
Herr talman, mina herrar! Jag är den siste talaren
synnerligen tacksam för, att han gifvit mig ett tillfälle att
få försvara mig mot den ström af beskyllningar och klander,
som gått ut öfver mig pa den sista tiden, särskildt i fråga om
de nya universitetsstatuterna.

Han började med att anmärka, att uti de nya statuterna vore
borttagna uttrycken »fakultet» och »sektion», och att det därigenom
Skulle hafva ålagts samtliga ledamöter i de filosofiska fakulteterna
att vara närvarande exempelvis vid bedömandet af doktorspromotioner,
hvilket för dem skulle blifva så godt som omöjligt,
samt att det också förut varit tillräckligt, om vederbörande sektion
inom filosofiska fakulteten varit närvarande. På detta vill jag
endast svara, att statuterna måste stå i full öfverensstämmelse
med examensstadgan, och denna, som utfärdades i november 1907,
omtalar icke, att det får uppdras åt en sektion att bedöma doktorsdisputationer,
utan detta tillkommer fakulteten. Dä kan man fråga,

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

hvarför kom detta in i examensstadgan ? Jo, helt enkelt därför, Kemist af
att universitetsexamenskommittén hade föreslagit bestämmelsen på »tativerkasådant
sätt som den sedan kom in i stadgan. Detta förslag till proposition™.
stadga remitterades till de filosofiska fakulteterna, och därvid (F°rts.)
lämnades särskildt denna paragraf 26 af filosofiska fakulteterna
utan anmärkning. De gjorde förändringar i alla möjliga paragrafer
i öfrigt men icke i denna. Då hade Kungl. Maj:t icke
någon anledning att, sedan examenskommittén både föreslagit paragrafen
och filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund lämnat
den utan anmärkning, sedermera göra någon ändring, men när
den sålunda kommit in i examensstadgan, då måste det stå på
samma sätt i statuterna, ty examensstadgan och statuterna få icke
strida mot hvarandra.

1 öfrigt tror jag, att det är att blåsa upp denna svårighet
till eu alltför stor höjd. Den siste talaren drog fram ett exempel,
att en professor, som tillhörde den matematisk-naturve tenskapliga
sektionen, ju icke kunde bedöma en disputation uti den
humanistiska sektionen. Det är mycket rätt, men jag skall ge
honom ett exempel till och skall taga ett, där det är fråga om
samma sektion. Jag föreställer mig, att om det hålles en doktorsdisputation
uti astronomi, så känna sig icke professorerna i zoologi
eller botanik, som dock tillhöra samma sektion, särskildt kompetenta
fatt bedöma den afhandlingen. Det är ju naturligt, att
en sådan bestämmelse som denna skall fattas med förstånd, gå
att en person, som känner sig vara inkompetent att bedöma en
sak, icke ålägges att bedöma densamma. I sådana fall afhåller
sig naturligtvis den, som icke känner sig kompetent från att
deltaga i bedömandet, eller också litar lian på de andras omdömen.
För öfrigt har fakulteten alltid den utvägen att, förrän
den afgifver sitt samfällda votum, inhämta sektionens mening.

Det egentliga skälet till stadgandet är emellertid, som j;ag redan
sagt, att statuterna måste stå i full öfverensstämmelse med examensstadgan,
och denna är gillad af de filosofiska fakulteterna
vid båda våra nämnda universitet.

Den andra anmärkningen gällde den ändring i statuterna, åt!
vederbörande föreståndare skall öfver hvarje samling eller inrättning
föra ett inventarium och vid årets slut till drätselnämnder,
aflämna en förteckning öfver den förändring däri, som skett under
året. Den anmärkningen förefaller mig märkvärdig. Ändringen
består ju endast däri, att man nu satt in i statuterna, att det
skall foras ett inventarium. Förut stod endast, att förändring,
som samling under året undergått, skulle anmälas. Såyidt jag
vet, åligger det alla statens verk att föra en inventarieförteckning
öfver sina tillhörigheter, och jag har icke hört, att något
undantag skulle göras för universiteten i detta fall, så att de
skulle slippa ifrån att föra dylika inventarieförteckningar. Att
draga ut saken i det absurda, såsom den siste talaren gjorde genom
att tala om, att det kan komma bort ett och annat ben ur de
zoologiska samlingarna eller att ingen kan gå och hålla räkning

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af pa alla växter i botaniska trädgården, det är ju rent af en löjstatsverks-
lighet. Man skrifver väl icke bestämmelser för att de skola dragas
propositionen. ut [ det absurda, utan för att de skola läsas med förstånd.

(Forts.) I fråga om den bestämmelse, som är intagen angående sti pendier,

vill ''jag blott erinra, att den kommit in för att bevara
stipendiats rätt att icke onödigtvis, utan noggrann pröfning, blifva
af med sitt stipendium. Huruvida nu detta kan inverka mindre
förmånligt för andra, vill jag icke yttra mig om; i alla händelser
kommer icke själfva stipendiets storlek att lida på den nu vidtagna
anordningen, ty om det är något stipendium, som icke blir användt
för någon termin, lägges det till kapitalet, och på det
sättet ökas ju stipendiebeloppets storlek, hvilket icke kan vara
till skada, för universitetet i dess helhet. Jag vill i öfrigt, innan
jag haft tillfälle att närmare pröfva denna anmärkning, icke yttra
mig om densamma.

Sedan kom det en anmärkning rörande § 111 i de nya statuterna,
men hvad den anmärkningen beträffar, hade jag till en
början mycket svårt att förstå, hvad talaren därmed menade. När
han emellertid beskärmade sig öfver, att hvad som stod i början
af motsvarande paragraf i de gamla statuterna nu blifvit borttaget,
vill jag endast erinra honom om, att han återfinner just samma
sak i § 99 i de nya statuterna. Där står nämligen: »Universitetets
uppgift är att meddela en på vetenskaplig forskning grundad
undervisning i de delar af det mänskliga vetandet, som falla
inom området för universitetets organisation.» I denna paragraf
har således herr Starbäck just det, som han förlorat i den like,
och jag förmodar, att det icke inverkar på saken, om det står
i den 99:e eller lille paragrafen.

Herr Starbäck yttrade sig endast mera i förbigående om det,
som för mig är den viktigaste frågan, nämligen anmärkningarna
rörande professorernas föreläsnings- och undervisningsskyldighet.
Han nämnde, att den frågan vore föremål för en hemställan från
universiteten och att han därför icke ville uttala sig om densamma.
Men jag ber i stället att få göra det, ty jag har funnit,
att det råder en ganska stor missuppfattning i mycket vida kretsar
om just den frågan.

Jag skall då först läsa upp, huru den gamla bestämmelsen
lydde. § 11.5 i de förut gällande statuterna hade följande lydelse:

»Det akademiska läsåret räknas från den 1 september och
indelas i tvenne läseterminer: den ena, eller höstterminen, från
och med nämnda dag till och med den 15 december; den andra,1
eller vårterminen, från och med den 15 januari till den 1 juni.
Den öfriga tiden af året är ferier. Tre dagar före och tre dagar
efter påsk- och pingstdagen må ock föreläsningarna inställas.

De fjorton första och de fjorton sista dagarna af hvardera
läseterminen skola företrädesvis användas till examina, och må den
offentliga, undervisningen under denna tid inställas, i den mån
sådant befinnes erforderligt för att bereda examinatorerna nödig

Lördagen don Januari.

N:o 5.

tid till examinas förrättande, eller då annan giltig anledning förefinnes.
»

Denna bestämmelse kom in i statuterna genom en kungl. kungörelse
den 17 april 1891. Da liksom nu blef det oro i lägret.
Professorerna blefvo mycket bekymrade och förklarade, att de
icke kunde föreläsa under examenstiden. Men de funno snart,
att det gick an att komma ut ur svårigheterna; de behöfde endast
anmäla, att de voro för mycket betungade af examinationsskyldigheten
för att kunna föreläsa, och på det sättet sluppo de ifrån
sin föreläsningsskyldighet. Detta tillämpades af så godt som alla
professorer vid våra universitet. Bestämmelsen i fråg*a kom emellertid
in, därför att man ansåg, att det icke var bra, som det
var. Det akademiska året skulle innefatta åtta månader, men
därigenom att fjorton dagar i början och likaledes fjorton dagar
i slutet af hvarje termin undantogos från all undervisning och
endast användes till examina, blef den egentliga undervisningstiden
vid universiteten inskränkt till sex månader. Så fortgick
det från 1891 ända till dess att universitetsexamenskommittén
började sysselsätta sig med frågan. Kommittén tog upp aensamma,
emedan den icke ansåg förhållandena lyckliga, såsom de dittills
gestaltat sig.

Jag ber nu att här få läsa upp ett par uttalanden af kommittén
angående just den fråga, som nu är på tal. Det heter
där: »De erinringar, som kommittén i förevarande afseende har
att göra, äro helt få. Den fena _ gäller undervisningens fördelning
på läsårets olika delar. Enligt nu gällande bestämmelser
kan undervisningen under de till början och till slutet^af hvarje termin
förlagda examensperioderna inställas, i den mån sådant befinnes
erforderligt för att bereda examinatorerna nödig tid till
examinas förrättande, eller då annan giltig anledning förefinnes.
Af den rättighet, som sålunda tillerkänts examinatorerna att inställa
sina föreläsningar, begagna de sig i regel. Detta förhållande
kan ej undgå att på den akademiska ungdomen, som ännu är
ungdom, så till vida utöfva en suggestiv inverkan, att de studerandes
egentliga arbetstid vid universitetet röner en motsvarande
inskränkning. Och sålunda gå två manader af det åtta
månader långa läsåret förlorade eller blifva illa använda. Kommittén
håller före, att om sådana anordningar vidtoges, att i det
allmänna föreställningssättet arbetsåret sammanfölle med läsåret,
sådant skulle i flera afseenden visa sig gagneligt.»

Och på ett annat ställe säger kommittén: »Om kommittén
sålunda icke funnit sig böra till ompröfning upptaga frågan om
sådana ändringar i universitetsstatuterna, som äro att anse såsom
omedelbara konsekvenser af de föreslagna examensbestämmelserna,
har kommittén å andra sidan ansett sig pliktig att undersöka,
huruvida, oberoende af sagda bestämmelser, några ändringar
i eller tillägg till universitetsstatuterna påkallas af det ändamål,
kommittén fått sig ålagdt att främja, nämligen begränsning
af studietiden vid universiteten. I sådant afseende har kom -

Remis» af
statsvei''kspropositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen (Forts.

)

mittén i sina förut afgifna betänkanden äfvensom i detta betänkande,
sid. 82, fäst uppmärksamheten å det förhållandet, att den
akademiska undervisningen i regel inställes under de fjorton första
och de fjorton sista dagarna af hvarje lästermin, samt att de
studerande häraf föranledas att öfver höfvan utsträcka sina ferier.
Då kommittén härutinnan ser en viktig anledning till den långa
studietiden vid de svenska universiteten, har kommittén ansett
sådana bestämmelser af nöden, att de studerande uppfordras att
utnyttja det akademiska läsåret i dess helhet. I följd häraf har
kommittén föreslagit uteslutande af det senare momentet i § 115,
hvilket handlar om rätt för lärare att under de till början och
slutet af hvarje termin förlagda examensperioderna inställa sina
föreläsningar. En sådan ändring synes så mycket naturligare, som
skälfva examen enligt kommitténs förslag skulle erhålla en väsentligen
ändrad karaktär och endast bestå i pröfning af de vitsord,
den studerande erhållit för sina före examenstillfället ådagalagda
kunskaper, ett åliggande som i så ringa grad kommer att taga
lärarnes krafter ^anspråk, att undervisningens inställande af denna
grund ej kan ifrågasättas.

Åt den tanke, som ligger till grund för detta förslag, har
kommittén gifvit ett positivt uttryck genom den i § 120 införda
bestämmelsen därom, att undervisning anordnad för de olika examina
skall under hela läsåret finnas att tillgå för de studerande.
Detta stadgande tillmäter kommittén synnerlig vikt, då kommittén
är öfvertygad därom, att detsammas tillämpning i den nu
rådande uppfattningen skall åstadkomma ett sådant omslag, att
de studerande känna sig förpliktade att omedelbart vid terminens
början infinna sig vid universitetet för att genast taga itu med
studierna och, där ej särskilda förhållanden föranleda undantag,
fullfölja dem till terminens slut.»

Kommittén var emellertid mycket barmhärtig mot professorerna.
Den förklarade: Vi begära endast, att ni meddela undervisning
äfven i början och i slutet af terminerna, under examensperioderna,
men vi fordra icke, att ni skola öka antalet föreläsningstimmar
eller låtom oss kalla det undervisningstimmar —<
ty det kan ju vara hvilket som helst — utöfver det antal af
omkring 100, som hittills brukat förekomma. Men kommittén före^
slog, att fördelningen af dessa 100 timmar skulle kunna få ställas
efter vederbörande professorers bekvämlighet på tämligen fritt
sätt. Detta förslag behandlades af filosofiska fakulteten i Uppsala
och blef där mycket skarpt kritiseradt och äfven ogilladt.
Fakulteten tyckes vilja förklara — och den har för öfrigt redan
gjort det i professor spetitionen — att det är alldeles omöjligt
att ha. någon undervisning samtidigt med det, att examina pågå,
och hvad den andra sidan af frågan beträffar, angående fördelningen
af de 100 timmarna på annat sätt, anföras i den nämnda
petitionen efter mitt förmenande mycket starka skäl mot det förslag,
som i den delen framlagts.

Nu har jag emellertid ansett, att när nya statuter för uni -

Lörilagcn den 2.‘i Januari.

N:o 5.

versiteten skulle utfärdas, borde man se till, om det icke vore
möjligt att råda bot för det missförhållande, som hittills rådt,
att de studerande i regeln icke ha vistats vid universitetet mer
än sex månader af året. Men jag var icke så barmhertig mot professorerna,
som kommittén var. Jag ansåg det icke vara omöjligt
för dem att föreläsa eller gifva någon akademisk undervisning
äfven under examensperioderna. Meningen med bestämmelsen ifrån
min sida är att gifva effektivitet åt den aldrig upphäfda bestämmelsen
af 1891, att undervisning skall meddelas äfven under etamin
ationstiden, en bestämmelse, som dock hela tiden eluderats.

Hvad är nu skillnaden mellan de gamla statuternas bestämmelse
i detta fall och den nuvarande bestämmelsen ? Skillnaden
är, att förut föreläste eller undervisade professorerna endast sex
månader af året och hade fjorton dagar i början och likaledes
fjorton dagar i slutet af hvarje termin fria från undervisning,
medan de nya statuterna föreskrifva, att under dessa fjorton dagar
skall föreläsas på samma sätt som under terminen i öfrigt. Men
då det är naturligt, att det finnes åtskilliga professorer, som ha
en stor examensbörda, innehålla statuterna den bestämmelsen, att
kanslern äger att å fakultetens hemställan för de hårdast betungade
professorerna minska undervisningsskyldigheten till två
timmar i veckan. För dem, som icke ha någon examinationsskyldighet
eller ha sådan i mycket ringa omfattning, innebära således
de nya bestämmelserna ingen förändring uti deras undervisningsskyldighet,
sådan denna borde ha varit efter de gamla
bestämmelserna.

Nu kan man säga: Ja, men det kan ju finnas professorer
för hvilka det är absolut omöjligt att hinna med föreläsningar
eller undervisning öfver hufvud taget under examensperioden.
emedan de ha så många tentamina att förrätta under dessa fjorton
dagar. Ja, då vill jag blott erinra, att det finnes här i landet
en myndighet, som heter Kungl. Maj:t, dit man har rätt att
gå, om man anser, att fullgoda skäl föreligga till befrielse^ eller
lättnader med afseende på föreskrifter i sådana stadgar, som Kungl.
Maj:t äger att utfärda. Och likasom Kungl. Maj:t hittills meddelat
befrielse till och med för hela terminer och läsår från all
undervisning för fullbordande af vetenskapligt arbete, så lärer
väl Kungl. Maj:t äfven hädanefter göra det, ifall det kan visas,
att en professor har alltför stor examinationsskyldighet för att
kunna fullgöra sin undervisningsskyldighet.

Men i detta sammanhang förtjänar också att erinras om en
annan sak, och det är, att på senare tider vederbörande professorer
hafva fått ganska betydande lättnader i flera hänseenden. Med
undantag af den teologisk-filosofiska examen hafva alla preliminärexamina
af skaf fats. Jag har räknat efter medeltalet under de
fyra sista åren, under hvilka alla sådana examina ägde rum,
och funnit, att antalet aflagda juridisk-preliminärexamina, juridisk-filosofiska
examina och medicinsk-filosofiska examina utgjort
i medeltal i Uppsala årligen 100 och i Lund 29. Då hvarje sådan

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Jf:o 5.

Lördagen den 28 Januari.

Remiss af examen antagligen i medeltal föregåtts af 4 å 5 tentamina, så
statsverks- förstår man, att det är en icke obetydlig lindring, som har beredts
propositionen, professorerna, och den lindringen träffar just professorerna i de
(Forts.) ämnen, i hvilka den största examinationsskyldigheten förekommit.

Vidare har examenssättet förenklats i alla fakulteter utom den
teologiska. Förut ålåg det professorerna att förrätta både tentamina
och examina, men nu finnes! inga examina, utan de äro
ersatta med sammanräkning af tentamensbetygen. Jag kan erinra
äfven därom, att de teologie professorerna förr, innan ännu öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk tillkommit, hade mycket
arbete med läroverksfrågor, hvarifrån de nu äro befriade. Jag
skulle också kunna erinra därom, att det är mycket sannolikt,
att professorerna i de juridiska ämnena komma att få betydliga
lättnader, sedan examensrätt lämnats åt Stockholms högskola.

Det lär väl icke kunna förnekas,, att alla dessa lindringar i
examenssättet och i examensbördorna äro faktorer, som man har
rätt att taga hänsyn till, och att de i icke oväsentlig mån uppväga
den ökade under,visningsskyldigheten. Men om det nu finnes — såsom
säkert är förhållandet — professorer med mycket stor examensbörda,
så har jag erinrat därom, att de kunna utan svårighet, om de
kunna bevisa, att de behöfva det, under examenstiden erhålla lindring
i och möjligen befrielse från föreläsningsskyldigheten. Men
man skall val icke skrifva statuter för undantagen, utan statuterna
skola väl gälla för den stora mängden.

Jag nämnde förut, att det akademiska undervisningsåret
i verkligheten utgjort sex månader. I statuterna föreskrefs, att professorerna
skulle hafva fyra föreläsningar eller undervisningstimmar
i veckan. Den undervisning, som åligger våra svenska professorer,
är, såvidt jag känner, till omfattningen mindre än i något annat
land, hvars undervisningsväsende är byggdt på germansk grund.
Synnerligen bjärt träder detta i dagen, om man jämför med förhållandena
i Tyskland. Innan jag öfvergår till dessa, som äro mycket
belysande, skall jag emellertid be att i förbigående få säga, att i
•våra grannländer Norge och Danmark är undervisningsåret längre
och underyisningsskyldigheten per vecka större än i vårt land. Män
jag skall icke stanna vid dessa förhållanden, ty herrarne kanske
tycka, att de äro för obetydliga. Vi skola därför gå till ett land, som
man icke kan negligera, nemligen Preussen. Där räcker det akademiska
året i nio månader med tio å fjorton dagars uppehåll vid
jul och en veckas uppehåll vid påsk. Den undervisning •— jag vill
icke säga undervisningsskyldighet, ty det ligger delvis i professorernas
egen hand att åtaga sig undervisningen — den undervisning,
som faktiskt meddelas af professorerna i Preussen, är så stor, att
den brukar väcka utländingars förvåning, och jag skall nu be att få
anföra några siffror. Inom den teologiska fakulteten vid universitetet
i Berlin hafva de allra flesta professorerna 8 timmars föreläsningar
i veckan och därjämte 1, 2 å 3 ända till 4 timmars semiharieöfningar
eller kurser. Den offentliga undervisning, som de
lämna, varierar mellan 5 upp till 10 å 12 timmar i veckan. Inom

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

den juridiska fakulteten finnes det en professor, som föreläser sä,
litet som 6 timmar’ i veckan. Det finnes de, som föreläsa 12 ä lo
timmar, och en professor föreläser ända upp till 20 timmar i veckan.
Huru det är möjligt, erkänner jag mig icke förstå, men jag skall för
hvem som behagar visa svart på hvitt därpå ur Berlins universitets
före 1 äsningskata 1 og. Gå vi till den filosofiska fakulteten, finna
vi, att undervisningstiden där är mindre, men den utgör dock, om
jag tager enbart föreläsningarna i de humanistiska ämnena, omkring
5 V2 timmar i veckan, med öfningar 7 timmar i veckan. Inom de
matematisk-naturvetenskapliga ämnena är det omöjligt att uppgifva
vissa timmar föreläsningar, då beträffande dessa i många
fall endast lämnas sådana uppgifter, som att professorn meddelar
handledning åt de studerande kl. mjellan 9 och 5. Jag kan således
icke säga mer än att också professorerna i dessa ämnen lämna betydligt
mera undervisning än som lämnas i vårt land.

Nu vet jag visserligen, att det göres den invändningen: de föreläsningar,
som hållas af de tyska professorerna, äro icke lika med
våra i Sverige; våra äro vida miera vetenskapliga föreläsningar,
deras äro mera kurser. Jag äg icke kompetent att bedöma den
saken, ty jag har icke själ! studerat i Tyskland, men om så skulle
vara förhållandet, så vill jag endast säga det, att jag för min
del skulle mycket gärna se, om Våra professorer ville lägga sin
undervisning på ett sätt, något liknande det tyska, om! det medförde
samma resultat, ty, såvidt jag vet, står vetenskapen icke lägre
i Tyskland än i Sverige, snarare tvärtom''.

För att styrka att det icke är några medelmåttor som det här
är fråga om, utan att det är duktiga karlar, så vill jag erinra om
en liten undersökning, som jag gjort. Det finnes i Uppsala ett samfund
som kallas vetenskapssocieteten. Detta samfund är kandi
för den synnerliga noggrannhet, det iakttager, när det inväljer ledamöter,
och det brukar anses såsom en stor heder att bli medlem
af detta samfund. Jag har sett efter, hvilka ordinarie berlinerprofessorer
som äro medlemmar af detta samfund. Det är ett antal
af tolf stycken, och ser jag på deras undervisningsskyldighet, så
finner jag, att den ingalunda är så liten som de svenska professorernas.

Vill nu någon påstå, a,tt detta är — såsom någon så vackert
uttryckt sig ■— korf stoppning, så undrar jag, om icke våra
svenska professorer skulle kunna lära sig den korfstoppningen;
det vore kanske nyttigt för våra studerande. Jag tror icke, att
någon skall kunna bevisa, att det resultat, hvartill undervisningen
i Tyskland komimer, är sämre än det, hvartill vi komma i
vårt land.

Hvad beträffar de andra tyska länderna, så har jag icke uppgifter
från alla, men jag har sådana från Baden och Sachsen, och
i båda dessa, länder äro terminerna lika långa som i Berlin pell
således längre än i Sverige, och de enskilda professorernas undervisningsskyldighet
högst betydligt större. I Baden uppgifves
den i allmänhet till sex timmar i veckan jämte tillhörande öfnin -

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

gar. Jag skulle kunna draga fram förhållandena i Holland, som
äro ungefär likartade med dem i Tyskland.

För att återkomma till Berlin, har jag räknat efter, huru
många årliga undervisningstimmar som lämnas af en del professorer
där. De variera mellan lägst 120 och ända upp till mellan
200 å 300, medan våra professorer anse, att de icke kunna uthärda
mera än 100.

Jag skulle äfven kunna draga fram ett exempel som ligger
oss ännu närmare, nämligen förhållandena vid tekniska högskolan
här i Stockholm, där efter det nya förslaget professorerna skulle
få en mycket stor föreläsningsskyldighet, utan att jag hört några
klagomål därifrån. Men då kanske herr Starbäck svarar, att det är
icke vetenskap. Det lämnar jag åsido. För min del tror jag,
att det är lika god vetenskap som den, som meddelas vid universiteten.

Det brukar talas om att föreläsningar äro föråldrade. Det
är mycket möjligt, att det är så. Det beror på huru de hållas.
Jag vill emellertid erinra därom, att de nya statuterna medgifva,
att kanslern på förslag af fakulteten äger rätt att tillåta vederbörande
professor att lägga sin undervisning på annat sätt än
genom föreläsningar, och detta har i stor utsträckning brukats
hittills. Det finnes icke några skäl, hvarför man icke skulle
kunna gorå det hädanefter också.

Ja, jag har kanske talat för länge, och det är icke skäl att
hålla på längre. Jag vill blott erinra därom, att jag har visat,
att i intet af våra grannländer, särskildt icke i Tyskland, vid
något universitet, så vidt jag kunnat få reda på, undervisning
meddelas så litet antal timmar som vid våra svenska universitet.
Jag har visat, att lättnader kunna beredas genom nedsättning i
föreläsningsskyldigheten till två timmar i veckan under examenstiden
och i värsta fall befrielse för dem,, som äro värst betungade.
Jag frågar då: är det rimligt att tala om, att vetenskapen är i
fara, därför att man sätter i fråga, att en redan befintlig bestämmelse
rörande undervisningen skall få effektiv kraft? Jag kan
med fullt skäl använda uttrycket »att vetenskapen är i fara», ty
i sin hemställan till Kungl. Maj:t ha professorerna yttrat: »Den
utsträckta föreläsningsskyldigheten skulle ställa de svenska statsuniversiteten
i en vida ogynnsammare ställning än andra motsvarande
institutioner. Den skulle stöta på de allra största praktiska
svårigheter vid tillämpningen och i sina konsekvenser kunna blifva
farlig för hela det vetenskapliga arbetet vid universiteten.» Är:
det verkligen möjligt, att en professor, som icke är alldeles öfveransträngd
med examensskyldighet och som på den grund icke
kan få befrielse, icke skulle kunna afsätta dessa två timmar i
veckan till att meddela någon sorts undervisning? Är det rimligt
att kalla detta för ett attentat mot vetenskapen ? Det har
på senare tid i vårt land och med full rätt ropats på ökad arbetsintensitet.
Skola då universitetets lärare ensamma vara befriade
från, denna ökade arbetsintensitet? Det har klagats, att våra stu -

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

dårande ligga för länge vid universiteten. Skola vi icke gorå hvad
vi kunna för att aflägsna denna olägenhet och därigenom förkorta
studierna ?

Jag kan icke finna, att jag på något sätt skadat vetenskapen
genom att jag velat tillse, att undervisningen bedrefves en smula
mera intensivt vid universiteten. När jag tillstyrkte Konungen att
bifalla en begäran, att professorerna under de första fjorton dagarna
af denna termin skulle befrias från de nya bestämmelsernas
tillämpning — detta gjorde jag därför, att jag ansåg, att man
för denna gång kunde visa hänsyn till deras önskningar — skref
man genast i tidningarna under fetstilsrubrik den skadeglada notisen:
ecklesiastikministern slår till reträtt. Nej, gode herrar, jag
bär icke slagit till reträtt. För att jag skall slå till reträtt, måste
här framläggas betydligt starkare skäl än de, som hittills kommit
till synes, skäl, som ha verklig bärkraft, ty de, som hittills.
framburits, ha varit för lätta. Jag anser, att ;iag skulle
svikit min plikt att vaka öfver undervisningen i landet, om jag
icke vid utfärdandet af de nya statuterna gjort allt för att råda
bot på ett missförhållande, som varit kändt och erkändt i så många
år. Jag har fullgjort hvad som ålegat mig som en plikt, och jag
öfverlämnar nu åt hvar och en af Eder, mina herrar, att bedöma,
huruvida jag är någon fiende till vetenskapen eller gjort något
i den vägen, som förtjänar att klandras.

Hen- Ericsson i Ofvanmyra: Elerr talman, mina herrar!

J ag begärde ordet med anledning af hem Bran tings anförande. Jag
begärde det äfven med den risken för ögonen, att jag vid herr
Bran tings klassificering af landets medborgare icke ens skulle få
komma upp till hvad han kallade genomsnittsborgarnes klass.

Herr Branting säde sig vilja göra sig till tolk för de allmänna
meningar ute i landets bygder, som gåfvo sig uttryck i
en stark opposition mot ett visst rådande system, ett system,
som skuBe gifvit. sig till känna däri, att man anställde politiska
förföljelser, politiska åtal och förgripelser mot den fria yttranderätten.
Jag tror, att vi litet hvar här i kammaren kunna bedöma,
huruvida han härutinnan verkligen är en tolk för den allmänna
meningen ute i landet. Jag åtminstone betviflar den saken
ganska starkt. Jag tror, att det är många, som ännu i ett
sådant regemente se ett bevis för att vi äga en regering, som
tillämpar de lagar, som landet behöft skaffa sig för sin samhälleliga
sammanlefnad.! Jag tror icke heller, att det är lämpligt,
att herr Branting talar om politiska förföljelser, ty i det
fallet får jag säga, att han och hans parti verkligen sitta i
glasskåp.

Jag är villig erkänna, att man af de många åtalen på sista
tiden kan få den uppfattningen, att vederbörande äro mera nitiska
nu än hvad de förut varit. Men det är klart, att, då friheten
urartar till sådant själfsvåld, som vi under det gångna
året bevittnat, vederbörande väktare och ordningsmyndigheter mås Andra

Kammarens Prat. 1909. N:o 5. 3

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Sto 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen (Forts.

)

te göra hvad de kunna för att upprätthålla ordning i landet och
därför ha ögonen fastade på orosstiftarna.

Del skulle vara frestande att följa herr Branting på hans
färd genom landet och ännu en gång beröra de händelser, som
han så starkt sökt att kritisera. Men sedan justitieministern så
fullständigt och klart belyst och försvarat sina åtgöranden, skall
jag icke taga kammarens dyrbara tid i anspråk med ett upprepande
af detta försvar.* Jag vill endast ännu en gång med
kraft pointera, att jag är förvissad om att ännu finner man det
stora flertalet af vårt folk bland dem, som önska se ordning
och goda seder i samhället, och hvilka följa maningen: varen all
mänsklig ordning undergifna — detta sistnämnda så att forsta,
att kritiken icke uteslutes, ty en befogad kritik verkar godt, men
då den urartar till hån och förakt för myndigheter och institutioner
för att icke tala om däraf följande förgripelser på enskildes
lif och egendom, då har man kommit på^afvägar, och sådant
hör rättvisligen befordras till laga näpst. Så har af ålder varit
god sed i Svea rike, och jag hoppas, att så äfven må förblifva
för framtiden.

Jag har velat säga detta såsom ett tack från de många i
samhället, som i justitieministerns af herr Branting klandrade handhafvande
af sitt ämbete endast se ett samvetsgrant och plikttroget
arbete på sin plats.

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Då för ett par

år sedan vårt utrikesdepartement omorganiserades och i sammanhang
(därmed äfven vår representation utomlands, hälsades denna reform
med allmänt bifall. Alan såg däri ett bevis på, att man nu slagit in
på ''mera praktiska vägar, att man sökte utnyttja jvår representation
utomlands till landets ej blott ideella, ulan också materiella fördelar.
Att döma om det resultat, som denna reform medfört, är
gifvetvis alldeles för tidigt, men man har dock anledning hysa
förhoppning om att, ifall reformen utvecklas i rätt riktning, den
skall blifva till gagn, detta i synnerhet om man lyckas erhålla
de rätta männen på de rätta platserna, ty det viktigaste är här
som på alla områden, att ledningen kommer att ligga i göda händer.
Jag vill ingalunda uttala några tvifvelsmål, att så ej skall
bli fallet, men anser mig böra betona detta som en hufvudbetingelso
för att uppnå ett godt resultat.

När vi granska den statsverksproposition, som kommit oss till
banda, finna vi, att hans excellens hem utrikesministern funnit
sig i vissa fall böra begära förhöjda anslag, anslag, som onekligen
äro af tämligen måttliga dimensioner, i synnerhet om man
jämför dem med anslagen på andra hufvudtitlar, men som likväl
måste tillmätas ganska stor betydelse. Jag vill först framhålla
ett par anslag, som afse förstärkandet af vår konsulära representation
i vårt östra grannland. Det här ofta betonats och kan
ej för ofta betonas, att vi böra öka våra kommersiella förbindelser
österut, och ett förslag att förstärka vår konsulära repre -

Lördagen den 23 Januari.

U:o 5.

sen ta tion med detta land kan sålunda icke annat än hälsas med
bifall. Men det förslag, som hans excellens utrikesministern framlagt,
innehåller likväl en annan betydelsefull reform, som onekligen
är förtjänt af kammarens stora beaktande, den nämligen, som
rör inrättandet af en ny byrå under utrikesdepartementet, en pressbyrå.
Jag kan icke neka till, att jag för min del måste anse den
omfattning, som hans excellens utrikesministern gifvit åt denna
byrå, tämligen anspråkslös, men jag tror dock, att den äfven
i denna form kan komma att verka godt. Det ställes ju för
öfrig! i utsikt — något, som vi icke böra so an med fruktan —
att de! framdeles kommer att framställas större kraf för samma
ändamål. Den samverkan, som måste äga rum mellan diplomatien
och pressen, erkännes ju allt mer och mer och genom densamma
underlättas i hög grad de utrikes ärendenas rätta behandling.
Det är ej blott den inhemska, utan kanske ännu mera den
utländska pressen, det här gäller, och erfarenheten, icke minst
under de senare åren, har lärt oss, huru nödvändigt det är att
hafva ett visst inflytande på den utländska pressen eller åtminstone
att kunna begagna sig af densamma till upplysningsarbete,
på det att missförstånd, som så lätt uppkomma, i tid må kunna
undanröjas. Det är därför af vikt, att i utrikesdepartementet
■finnas personer, som kunna noga följa med den utländska pressen,
så att rättelser, då sådana behöfva göras, kunna ske så fort
som möjligt, ty en rättelse förlorar lätteligen hela sin betydelse,
om den ej är snabb eller dröjer alltför länge.

Det är detta, som skall tillkomma de af hans excellens herr
utrikesministern föreslagna nya tjänstemännen inom vårt utrikesdepartement.
Vidare kräfves naturligtvis, att man söker få representanter
utomlands, som äro påpassliga och gifva till känna, när
något är att göra; och jag är viss om, att chefen för utrikesdepartementet
ej kommer att uraktlåta att söka finna medel härför.
Hur dessa medel kunna anskaffas, tillhör det icke mig att
här gifva någon anvisning om. Jag är viss om, att tillgång till
sådana medel ej kommer att saknas.

Jag har härmed velat uttala den förhoppningen, att dessa
förslag, när de nu komma under behandling i statsutskottet, där
nogsamt pröfvas, att man noga aktgifver på deras stora betydelse,
samt att Riksdagen sedermera kommer att ställa sig välvillig
mot desamma.

Det är emellertid äfven några andra anslag på denna hufvudtitel,
på hvilken jag anser mig böra fästa denna kammares
uppmärksamhet. Det kan ju icke undgås, att det synes något
förvånande att, då Riksdagen förra året fastställde lönen för vår
representant i Buenos Aires till ett visst belopp, 36,000 kr., och
afslog Kungl. Maj:ts förslag om lönens sättande till 40,000 kr.,
se Kungl. Maj:t redan i år komma med en begäran om att få
dessa 4,000 kr., som Riksdagen förra året afslog, och till och med
komma med den bekännelsen, att man ställt i utsikt för den nuvarande
innehafvaren af befattningen, att allt skulle göras, för

Remiss af
statsverkspr
opositionen.
(Forts.)

Ji:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Rams* af att han skulle få detta af honom fordrade lönetillägg. Det måste
statsverks- naturligtvis vara tungt vägande skål, som ligga bakom en sådan
propositionen, egendomlig och förvånande åtgärd. Och hans excellens herr utri(Forts.
) jasmin i stern måste helt visst anse den person, som nu innehar
befattningen, vara omistlig på sin plats, då dennes hot om afgång
kunnat förmå honom härtill. Jag kan dock ej underlåta att
uttala vissa farhågor för att man på det sättet kan komma att
slå in på en farlig väg, ty det är obestridligt, att äfven åtskilliga
andra af våra representanter utomlands kunna åberopa att de
ej ha löner i förhållande till omkostnaderna på de olika platser,
där de befinna sig. Särskilt är detta fallet på ganska betydande
platser, där löneinkomsterna svårligen torde vara tillräckliga för
att på ett fullt värdigt sätt företräda vårt land, om de vilja upptaga
täflan med andra länders representanter. Det är emellertid
helt naturligt, att ett land som Sverige måste iakttaga sparsamhet,
äfven då det gäller utrikesrepresentationen, och att jämförelse
med andra större länders representation därvid måste vara
utesluten. Jag säger, att det kan vara en ganska betänklig sak,
om vi nu, endast för att på platsen få behålla en dugande man,
skulle på detta sätt hörsamma Kungl. Maj:ts framställning om
tillskott till ett lönebelopp, som förra året fastställdes. Liknande
kraf kunna då med fullt fog framställas af hvarje representant
i utlandet, som anser sig hafva anspråk på att betraktas såsom
duglig, och ett afvisande däraf vore då onekligen liktydigt med
en inkompetensförklaring. Jag är säkert förvissad om, att statsutskottet
kommer att noggrant pröfva denna sak, äfvensom att
till statsutskottets förfogande kommer att ställas den i. statsverks-,
propositionen åberopade utredningen, som skall visa, att ett
oundgängligt behof här föreligger. Och far statsutskottet da samma
öfvertygelse, kommer det väl också att förorda förslaget samt
Riksdagen därefter att godkänna detsamma.

Det är dock en del af den i statsverkspropositionen anförda
motiveringen för denna förhöjning, som förefaller mig synnerligen
egendomlig. Hans excellens herr utrikesministern framhåller, att
ifall det skulle inträffa, såsom troligt är, att den nuvarande
innehafvaren, om han ej erhåller den af honom fordrade ökningen
af 4,000 kr., skulle komma att afgå, så måste en ny minister utnämnas
och i följd häraf nya ekiperingspenningar utbetalas till
ett belopp, som skulle komma att öfverstiga det lönetillskott,
som nu begäres. Jag finner denna motivering i flera afseenden
högst egendomlig, särskild! med tanke pa hvad som inträffat under
det gångna året. Det var ej precis samma synpunkter, _ som
då gjorde sig gällande. Vid tillsättandet af ministerposten i Köpenhamn,
tyckes ej fruktan för ekiperingspenningar hafva varit sä
stor. Då företogs nämligen för att besätta en enda post tvenne förflyttningar.
En minister flyttades från Briissel till Kristiania, den
i Kristiania till Köpenhamn och åter en annan person utnämdes till
ministerposten i Brussel och Haag. Jag vet icke, hur ekiperingspenningarna
härvid beräknades, men antagligt synes, att härmed

Lurdagen den 23 Januari.

N:o 5.

måste liafva varit förenade tredubbla kostnader. Jag kan ej neka
till att dessa förflyttningar i mer än ett afseende väckte min
och säkert mångas stora förvåning. Det förvånade oss, att en
minister, som endast två år förut satts till att representera oss
i vårt västra grannland, så fort kallades därifrån. Vi hade oss alla
bekant, att han på ett synnerligen förtjänstfullt sätt skött sin befattning,
en grannlaga befattning, såsom af alla inses. Intet klagomål
hade från något håll riktats mot honom. Liksom hans utnämning
genast hälsades med bifall, hade han oafbrutet ansetts vara
just den rätte mannen på den rätta platsen. När posten_ skulle tillsättas,
förklarades den vara en af våra mest betydande diplomatiska
poster, eu post, till hvilken man sökte med mycket besvär finna
lämplig person. Man trodde sig hafva funnit denne, och, som jag
sade, regeringens åtgärd därvidlag hälsades med tillfredsställelse.
Efter endast två års verksamhet kallas han därifrån. Det måste
väcka förvåning. Att posten är af stor betydelse, det hafva vi hört
äfven i denna kammare framhållas, och det har äfven Riksdagen
visat sig till fullo uppskatta, då den beslutat att för vår beskickning
i Kristiania inköpa ett särskildt hus. Det måste därför väcka,
förvåning, att till den, så allmänt såsom på platsen lämpligast
erkände ministerns ställföreträdare utsågs en person, hvars diplomatiska
verksamhet ej alltid lyckats tillvinna sig lika allmänt

fillande, äfven om hans tjänstemannabana borde hafva förskaffat
onom den diplomatiska rutin, som man velat påstå, men jag vill
endast erinra om de anmärkningar, som i denna kammare vid ett
särskildt tillfälle riktades mot honom

Jag vill ej här ånyo framdraga denna sak, men icke synes det,
som om han då utmärkte sig för öfverdrifven diplomatisk vaksamhet
och skicklighet. Därför kan det synas besynnerligt, att eu
sådan person förflyttas till en post, som anses för en af de mest
betydelsefulla. Hvarför skedde detta? Var det därför att ingen
person kunde erhållas för posten i Köpenhamn ? Jag tror det ej.
Jag tror tvärtom, att en, om ej flera, lämpliga kandidater med lätthet
kunnat finnas till posten i Köpenhamn och att hela denna
omflyttning var fullkomligt öfverflödig, om det ej härför finnes
vissa för de oinvigde förborgade orsaker. Jag bär endast velat
framhålla detta i förbigående, och tilltror mig lika litet i
detta fall som i andra att kunna kritisera Kungl. Maj:ts utnämningar,
men nog synes det mig egendomligt, att Kungl. Maj:t
nu är rädd för att riskera några ekiperingspenningar för ministerresidenten
i Buenos Aires, då Kungl. Maj:t för några månader
sedan ej fruktat en tredubbel omflyttning. Den egentliga
afsikten med detta mitt uppträdande har varit att understryka
betydelsen af att en pressbyrå inrättas i utrikesdepartementet, och
slutar nu med att uttala den lifliga förhoppningen, att alltfortfarande
uppmärksamheten bestämdt riktas på, att vår representation
i utlandet göres sådan; att den blir verkligt effektiv och
att man därför söker utan några som helst andra hänsyn att på
hvarje plats få den lämpligaste mannen och den bästa förmågan.

Remiss af
statsverkspropositionen(Forts.
)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikesärendena T r o 11 e:
Herr talman, mina herrar! Grundlagsenlig! kan jag ju ej inlåta
mig på att besvara de indirekta frågor, som baron Bonde här
ställt till mig, men ber emellertid att få lämna den upplysningen,
att hvad de af honom berörda flyttningarna angår, så hafva de ej
kostat staten några ekiperingspenningar annat än för den person,
som då blef utnämnd till minister i Briissel, och en dylik utgift
hade väl i alla fall ej kunnat undgås. Det är endast denna upplysning,
jag velat lämna.

Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! I sådana tider
som dessa, hvilka i statsfinansiellt afseende äro rätt hårda, är
det ju en finansministers föga afundsvärda plikt att leta upp
nya skattekällor eller söka att komma redan begagnade att flöda
med ett rikare flöde. Då synes det ganska naturligt, att han
vänder sig till en skattekälla sådan som skatt på öfverflödsvaran1
rusdrycker. Det är visserligen sant, att man från nykterhetssynpunkt
kan ha olika tankar om denna skattekällas lämplighet.
Men när samhället en gång så inrättat sig, är det ganska förklarligt,
att finansministern tillgriper utsträckt beskattning af en eller
annan rusdryck.

I statsverkspropositionen har herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet föreslagit en ökning af skatten på maltdryckstillverkningen,
som skulle inbringa 3 å 4 millioner kronor, d. v. s.
skatten skulle, om hans beräkning håller streck, ej långt ifrån
fördubblas.

Det är ej min mening att nu här uttala mig rörande den
ställning, som jag för min personliga del kommer att intaga till
denna fråga. Den måste ju ses från många olika synpunkter.
Men det är en synpunkt, som jag redan nu har klar för mig.
Och det är, att när nu begäres, att Riksdagen skall så att säga
ytterligare fastlåsa förhållandet mellan statens finanser och rusdryckshandteringen
genom en höjning i skatten på rusdrycker, så
måste man ha klart för sig, hvilken ställning regeringen intar till
den nykterhetspolitik, som med denna skattepolitik står i så nära
samband. Nu, när tanken på det lokala vetots tillämpning allt
mer och mer tränger sig fram, när man å ena sidan genom upplysning
och restriktiv lagstiftning på allt sätt söker att minska
ifrågavarande skattekällas flöde, när å andra sidan regeringen genom
sitt nya skaf teförslag i viss mån söker undanrycka möjligheten
att täppa till den — då måste man veta, hvad ställning
regeringen intager till den politik, som drifves af Sveriges nykterhetsvänner,
och som här i Riksdagen funnit sitt uttryck i en_
afgjordt restriktiv lagstiftning.

Det är vissa saker, som gjort, att man icke utan bro tänker
på den ställning regeringen här måhända intagit. En inträffad
händelse, sopa jag skall blott i förbigående beröra, därför att den;
ej direkt har något med skattelagstiftningen att göra, har ansetts
— jag lämnar alldeles å sido om med rätt eller orätt — gifva ett

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

uttryck åt don stämning, som för närvarande anses råda inom
regeringen. Det rör Kungl. Maj:ts utslag i ett besvärsmål den
26 augusti förra året. Där har Kungl. Maj:t gillat vederbörande
länsstyrelses uppfattning, att ett anslag i penningar till ett nykterhetsförbund
icke skulle kunna anses höra till de gemensamma
kommunala ordnings- och hushållsangelägenheter, som skola af
kommunalstämma behandlas. Det gällde endast en ringa sak, 100
kronor för en gång. Det är således så mycket mera uppenbart,
att en principiell grund måsite ligga bakom. Detta Kungl. Maj:tsl
utslag inskränker enligt min tanke i mycket väsentlig mån det
själ]''styre, som — såvidt jag kan förstå kommunallagarnas anda
och hvad man kan döma af de motiv, som framdragits vid deras
stiftande -—bör göra sig gällande vid deras tillämpning. Men
denna omständighet lämnar jag nu alldeles å sido. Jag läster mig
i stället endast vid det obestridliga faktum, som väckt stort bekymmer
hos nykterhetsvännerna i hela vårt land, nämligen att
en lagtolkning, som på detta sätt beröfvar dem kommunernas understöd,
skulle tillfoga nykterhetsrörelsen, och särskild! dess upplysningsverksamhet,
ett hardt slag.

Jag yttrade, att jag nämner detta endast i förbigående föp
att därigenom angifva en af orsakerna till den tanken, att Kungl.
Maj:t måhända icke intager en så vänlig ställning till nutidens
nykterhetsrörelse, som man haft skäl att hoppas; men jag påstår
alls icke, att själfva bevekelsegrunden för utslaget skulle ha något
härmed att skaffa. Jag endast konstaterar faktum.

Ktt annat skäl, hvarför man fruktat, att regeringen måhända
ställer sig främmande för vår nykterhetspolitik, är af annan art.
Det beror på något, som regeringen icke har gjort. Man önskar
ju på så många håll här i landet en utredning i vissa frågor
som sammanhänga med nykterhetspolitiken. Det lokala vetot och
andra åtgärder, afsedda att inskränka tillflödet af rusdrycksmedlen,.
stå för dörren. Huru skall man, i händelse af dessa restriktioners
genomförande, ersätta de förlorade inkomsterna? Kungl. Maj:t
har med lofvärd arbetsamhet och kraft gripit sig an med utredningen
af en hel del mer och mindre viktiga frågor. Detta stundom
till och med utan att Riksdagen därtill gifvit initiativ. Vi
hafva i närvarande stund en stor mängd kommittéer och kommissioner
och tillkallade sakkunniga. De utgöra en så talrik stab
af förberedande lagstiftare, att vi väl nu kunna sägas ha slagit
ett rekord. Det är emellertid icke min mening att klandra detta.
Jag erkänner, att, med vår administrations nuvarande inrättning
och med den nuvarande bristen på stadigvarande institutioner för
lagförslags förberedande, det måste så vara. Men jag undrar en;-dast: hvarför skulle icke Kungl. Maj:t bland denna skara af kommissioner
och kommittéer kunnat inrymma ett litet hörn också
åt en kommitté, för utredning rörande ett önskemål, som upprepade
gånger uttalats i denna kammare, en utredning om sättet, huru
staten, kommuner, landsting och hushållningssällskap skulle kunna

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

X:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af lösgöras från det beroende, hvari de för närvarande stå till medel

statsverks- som härflyta från starka drycker?

rapositwnen. Men delbar sant: det är endast denna kammare, som antagit
eu s. förslag om sådan utredning, det är sant, att man i medkammaren
motsatt^ sig detsamma. Men, mina herrar, om man, om regeringen;
eller någon annan, skulle göra Första Kammarens förhållande
till dessa spörsmål måttgifvande för sin ståndpunkt i nykterhetsfiagan,
da vet jag sannerligen icke, hvart det skulle ta vägen.
Det synes mig därför, som om denna från så många håll framställda
önskan borde vunnit beaktande och att den mycket väl
kunnat upptagas såsom regeringens eget initiativ. Detta så mycket
hellre, som regeringen, klarsynt som den ju är, måste tydligen se,
att aen dag'' alltmera nalkas, da det lokala vetot i dess nu föreslagna
form tränger sig igenom och det sålunda är af stort behof
påkalladt, att det icke kommer alldeles oförberedt. Ty man kan
ju tänka sig, att, da nykterhetsnitet lågar och medborgaren vet,
att det gäller en stor etisk fråga, besluten understundom skulle
kunna komma i strid med kommunernas ekonomiska intressen. Det
gäller därför, att, när den tiden kommer, hafva något annat att
sätta i stället för rusdrycksmealen. Visserligen kan man erinra
om e it ora af Gladstone, som han fällde en gång, då rusdrycksintresset
vände _sig till^honom med anhållan, att han för all del
skulle afstå från en påtänkt restriktiv åtgärd, samt bönföll honom,
att han för fosterlandets, för statsinkomsternas och budgetens
skull skulle afstå från sitt förehafvande. Gladstone svarade:
»Mina herrar, kom inte, då det gäller en etisk fråga,

och tala med mig om faran för finanserna. Och för öfrio-t: Om
Ni bara ger mig ett nyktert folk, nog vet jag, hvar jag skall
taga skatterna.» Detta kan med rätt säga sig; men det hindrar
icke, att man gör klokt uti att förbereda en förändring, som man
inser förr eller senare skall komma, en förändring, som nalkas
med stora steg och som skall ha till följd, att dessa rusdrycker
ej längre kunna bli så gifvande för statskassan och för kommunerna,
som de hittills varit.

Det är sant, att man äfven från annat håll än vårt yrkat
på eu utredning i denna fråga. Uti ett program, som en mycket
känd° politisk organisation, allmänna valmansförbundet, uppställt
för årets val, upptogs äfven nykterhetsfrågan och alldeles särskilt
utredningsfrågan. Man ville, som orden lydde, ha »en allsidig
utredning af nykterhetsspörsmålet i dess helhet, ur etisk,
social och ekonomisk synpunkt». Den ifver, hvarmed äfven regeringen,
åtminstone en eller ett par af dess ledamöter, i valstriden
uppträdde för dem, som hyllade valmansförbundets program i dess
helhet, har vallat en farhåga, att måhända regeringen äfven i
denna fråga ställer sig på samma ståndpunkt som den nämnda
politiska organisationen. Därmed skulle emellertid enligt vår tanke!
utredningen i väsentlig mån förfela sitt ändamål. Hvartill behöfves
denna omfattande utredning, om icke till att så att säga
kapsla in hela frågan, till att bereda den en hvilobädd, där den

Lördagen don 23 Januari.

N:o 5.

kan sofva i lugn och ro under inånga år ? Ty den etiska utredningen
och den sociala utredningen, don försiggår dagligen och stundligen
inför våra ögon. Det finnes numera icke någon, som vågar
en motsägelse, när man påstår, att det elände, som följer af rusdryckshandteringen,
är omätlig och att de sorgliga verkningarna
af denna handtering visa sig på gator och gränder, på guldkrogar
och i de sämsta krognästen, på dårhus och i fängelser,
med ett ord, rundt omkring oss i lifvet. Äfven vetenskapen liar
sagt sitt ord, så att icke heller från ''det hållet någon utredning
är behöflig, åtminstone icke för annat ändamål än för att
förhala frågan. Däremot är det en alldeles klar ståndpunkt, som
Andra Kammaren upprepade gånger intagit, då den anhållit om
den utredning, som jag nyss nämnde, nämligen om en rent ekonomisk
utredning. En sådan utredning, verkställd af personer med
intresse för saken, skulle icke allenast mötas med stor tillfredsställelse
i och för sig, utan säkerligen äfven bidraga till att främja
den genomgripande skattereform, som jag antager, att herr finansministern
kommer att äfven af andra skäl nödgas förelägga Riksdagen.

Jag har med hvad jag här yttrat velat uttala den förhoppningen,
att regeringen måtte finna lämpligt att klart angifva
sin ställning till det samband, som finnes mellan skattepolitiken
och nykterhetspolitiken. Det är icke en dag för tidigt, att man
i detta afseende börjar känna sig stå på fast mark. Och denna
partiella undersökning skall, tror jag, medföra ett framdrifvande
af kraf på reform på skattelagstiftningens område i dess helhet.
Såsom det nu är, kan det uppenbarligen icke få fortgå; och
allra minst kan det vara i och för sig lämpligt att för en längre
tid framåt fastlåsa svenska statens finanser vid rusdryckshandteringen
och tro sig kunna begagna denna skattekälla i samma
utsträckning, som hittills skett.

Chefen för finansdepartementet, hem statsrådet Swartz:
Herr talman, mina hemar! Med anledning af det af den siste
ärade talaren framställda spörsmålet, huru regeringen skulle
ställa sig till frågan om upphörande för såväl staten som kommunerna,
de större som de mindre, utaf de inkomster, som dessa
för närvarande hafva af rusdryckshandteringen på ena eller andra
sättet, ber jag att, då yttrandet var formuleradt nästan som en
direkt fråga, få svara några ord, ehuruväl jag därvidlag naturligtvis
icke på något sätt kan tala å regeringens vägnar, enär
jag icke haft tillfälle att rörande detta mera om en interpellation
än om ett inlägg i remissdebatten påminnande uttalande konferera
med mina kolleger. Hvad jag kommer att yttra står således helt
och hållet för min personliga räkning.

Jag vill emellertid då säga, att jag mycket väl kan förstå den
lifliga önskan, som på många håll gör sig gällande att nå ett
sådant mål som det af den siste ärade talaren omnämnda. Det
vore naturligtvis en stor förmån, om vi verkligen vore så långt

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

>'':o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af hunna, att vi kunde — jag vill icke säga för det allmännas,
statsverks- men för kommunernas räkning — afstå från rusdrycksinkomsten;
ropositionen. men ännu önskligare vore det, att vi vore så långt komna, att
(Forts.) ej något som helst missbruk af rusdryckerna och därmed följande
elände inom folket existerade. Jag vill för min del ärligt
säga ifrån, att jag icke tror att man riktigt kan sätta likhetstecken
mellan det ena och andra önskemålet i detta afseende. Det
är också det som gör, att jag tror, att det kommer att dröja
ganska länge, innan nian kommer därhän, att man icke måste
uti statsbudgeten räkna med inkomster af dessa medel. Däremot
skulle man ju kunna tänka på såsom ett närmast möjligt mål
att befria kommunerna från dem.

Nu är det fråga om, huru jag skulle ställa mig till den
saken. Jag vill då erinra om, att det icke är mer än 4 år sedan
Riksdagen bestämde, huruledes det med rusdrycksinkomsterna för
kommunernas vidkommande skulle förfaras. Jag anmärker detta
endast i förbigående såsom något som möjligen i sin mån kan
gifva stöd däråt att från min sida icke har direkt föreslagits
några utredningar åsyftande förändringar i det då fastställda förhållandet,
ingalunda såsom ett skäl hvarför icke en utredning
om dessa saker skulle kunna igångsättas; men jag vill erinra
om; att det tyvärr nog är på det sättet, att kommunerna icke
kunna utan vidare afstå från detta slags inkomster, utan att
dem beredes ersättning på något annat vis.

Kommunernas utgifter komme med all säkerhet icke att minskas
i samma mån som deras inkomster skulle minskas, om rusdrycksmedlen
icke vidare komme att på den senare sidan figurera.
Möjligt är, att så kunde bli i någon mån, kanske i väsentlig
mån, i en framtid, men det skulle då icke bero därpå, att rusdrycksinkomsterna
för kommunerna upphört utan därpå, att folket
verkligen kommit därhän, att det icke missbrukade rusdryer
kerna och att således det elände, som däraf är en följd, icke
komme att drabba kommunernas medlemmar i form af skattetunga.
Det kan ju hända, att man kan komma därhän, men hvad säkert
är, är åtminstone, att under en lång följd af år verkningarna af
hvad som hittills har varit skulle komma att göra sig gällande
och att åtminstone under hela denna öfvergångstid det skulle
vara omöjligt att tänka sig en motsvarande minskning i utgifter,
sådan som den, hvilken hägrar för deras ögon, som ha den uppfattningen,
att bara man stryker rusdrycksinkomsterna från kommunernas
inkomstsida, stryker man också bort eländet.

Det är således, säger jag, för att kunna realisera en sådan
tanke som att skaffa bort rusdryckerna på inkomstsidan hos kommunerna,
nödvändigt att lägga om hela den kommunala beskattningen.
Det går icke för sig att utan vidare stryka ett streck
däröfver och med anlitande af nu tillgängliga skattekällor öka
taxeringarna på den väg, som för närvarande skulle därtill stå
öppen. Man måste finna andra utvägar. Det är således, som sagdt,

Liirdagcn (len 23 Januari.

N:o 5.

ett led i undersökningen angående fullständig omläggning af den
kommunala beskattningen, som detta spörsmål utgör.

Nu veta herrarna mer än väl, att vi inom finansdepartementet
äro sysselsatta med utredning af frågan om omläggning af (len direkta
statsbesliattningen. De af herrarna, som ha något följt med
och läst hvad jag sade i somras vid det tillfälle då jag uppträdde
och talade i Norrköping, veta redan, och för de andra kan jag
nu säga, att sedan denna skattereform med afseende på staten blifvit
lyckligen genomförd, vore det meningen att genast taga itu
med omläggningen af den kommunala beskattningen.

Den förre talaren förklarade, att vi hade många järn i elden.
Ja, det ha vi, och jag vågar påstå, att så icke minst är förhållandet
inom finansdepartementet. Många tycka kanske, att vi ha så många
järn i elden, att måhända ett och annat kan riskera att bli brändt.
Jag hoppas, att vi skola kunna sköta dem, som vi nu ha där, men
lägga vi dit än fler och därtill ett så ömtåligt, viktigt och dyrbart
som denna fråga om utredning angående omläggning af den kommunala
beskattningen, så är jag rädd, att vi stanna i stöpet med
både den ena och den andra frågan. Därför tror jag, att det är
säkrast att taga den ena frågan först och den andra sedan och icke
söka lösa båda på en gång. Krafter äro svåra nog att finna för
lösandet af dessa problem, om man tar dem det ena för och det
andra efter, och de stå icke i sådant öfverflöd till buds, att man
kan taga itu med båda på en gång.

Emellertid ber jag att få säga, att en del undersökningar och
förarbeten, som komma till heders vid den blifvande omläggningen
af den kommunala beskattningen, redan äro påbörjade och i somliga
fall befinna sig till och med i ganska framskridet stadium.
På civildepartementets föredragning har infordrats statistik med
anledning af riksdagsskrifvelsen i fjol angående lättande af de
kommunala skattebördorna för sådana kommuner, som äro svårast
tyngda. Detta är ju ett led i en sådan undersökning. På min egen
föredragning har lämnats i uppdrag att verkställa utredning angående
jordvärdestegringsskatten, som ju är ett än viktigare, direkt
positivt led i omläggningen af den kommunala beskattningen.
Utredning om förhållandena utomlands, där denna skatt är tilllämpad,
föreligger redan, ocjh det kommer inom kort att vidtagas
åtgärder, hvarigenom man skall söka befordra denna skatt, i den
form man kan finna vara lämplig, till verklighet äfven i vårt
land.

Således vill jag säga, att man har försökt att göra, vid sidan
af den stora utredningen om den direkta statsskattens omläggande,
hvad man har kunnat för att förbereda omläggningen af den kommunala
beskattningen, i hvilket senare arbete den af den föregående
ärade talaren vidrörda frågan utgör ett moment, och att man
naturligtvis ämnar fortgå på den vägen och alltså äfven taga
denna fråga under ompröfning, men att för närvarande därför,
enligt min uppfattning, ej synes finnas möjlighet inom departementet.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

>'':o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af Grefve Hamilton: Sedan jag begärde ordet, har i viss mån
statsverks- den fråga, som jag ämnade framställa, blifvit besvarad genom herr
propositionen, finansministerns anförande, men jag vill dock yttra några ord om
(Forts.) saken. Hvad jag ämnade beröra var nämligen ojämnheterna i vår
nuvarande skattelagstiftning.

Statsverkspropositionen, som här föreligger, ger oss bekräftelse
på, att statsutgifterna fortfarande äro i stigande, och om vi kasta
våra blickar tillbaka allenast ett femtontal år, finna vi, att de
sedan dess fördubblats. Men vid bedömandet af statsutgifterna
skola vi ej blott taga i betraktande dem, som äro upptagna i
statsregleringen, utan äfven dem, som på annat sätt utgå för statsändamål.
Jag åsyftar härvidlag utgifter för vårt folkskoleväsen,
för vår fattigvård, för prästerskapets aflöning och äfven för våra
kommunikationer, eller vårt vägunderhåll. Ty ingen lär väl kunna
bestrida, att icke vårt folkskoleväsen är ett lika stort statsändamål
som något annat, och ingen lär kunna påstå, att icke fattigvården
är en för oss alla gemensam angelägenhet. Hvad prästerskapets
aflöning beträffar, så bör det väl, så länge kyrkan är en statskyrka,
vara staten som skänker den sitt underhåll. 1 den frågan
ha vi emellertid snart nog att vänta en förändring. Och ''hvad
slutligen vägunderhållet beträffar, så vore det endast billigt, att
det i Sverige som i månget annat land blefve en statens angelägenhet.
För dessa utgifter för statsändamål utgå cirka 60 å
70 millioner, och böra dessa utgifter läggas till dem i statsregleringen,
hvadan således sammanlagdt statsutgifterna uppgå till
bortåt 300 millioner kronor. Det är förlåtligt, om man inför denna
stora siffra hyser bekymmer för framtiden, hur vi skola kunna
bära skattebördorna. Att söka nedbringa dem lär väl vara fruktlöst
arbete, och äfven öm statsutskottet ägnar statsverkspropositionen
den allra största uppmärksamhet, den allra noggrannaste
pröfning, lära väl icke många om ens någon million kunna afprutas.
Under sådana förhållanden återstår icke annat för oss
än att söka öka bärkraften hos vårt folk och framförallt se
till, att skattebördorna läggas där skatteförmågan är störst. Hvad
bärkraften beträffar, måste vi alla erkänna, att densamma inom
vissa områden betydligt ökats under senare åren, och dét är
därför att hoppas, att sedan den ekonomiska kris, som för närvarande
berör icke allenast vårt land utan de flesta europeiska
länder och äfven Amerika, blifvit öfverstånden, handel och näringar
ånyo skola gå till mötes en blomstrande tid. Men det
finnes äfven andra områden, där förhållandena se mörkare ut.
Den officiella statistiken och äfven emigrationsutredningens undersökningar
gifva vid handen, att åtskilliga orter inom vårt
land visa en tillbakagång, en af tolkning rent af. Visserligen uppfostras
där ett kraftigt släkte, men när de ungas uppfostran blifvit
bekostad, så flytta de på grund af de dåliga förhållandena öfver
till andra samhällen och äfven till andra länder. Det har helt
naturligt till följd, att skatteobjekten minskas och skatterna ökas,
och slutligen bli skatterna i dessa orter så stora, att de hindra

Lördagen den 23 Januari.

Nso 5.

hvarje utveckling. För dessa orter är det nödvändigt att vi se
till, att skatterna bli annorlunda än de äro. Jag skall blott
med ett par siffror framställa för herrarna, hur olika skatterna
verka. För en inkomst på till exempel 2,000 kronor betalas i
skatt i vissa kommuner blott SO kronor, i andra 640 kronor. För
en fastighet, taxerad till 20,000 kronors taxeringsvärde, hvilket
motsvarar en inkomst af 1,000 kronor, betalas i skatt inom vissa
orter blott 98 kronor, i andra 540. Det är tydligt, att de orter,
där dessa skatter äro så stora, måste däraf röna en .menlig inverkan
och att deras utveckling måste afstanna.

Hvad nu åter beträffar att fördela skatten efter skatteförmågan,
så uttalades ju denna vackra tanke, då den nuvarande
arméorganisationen genomfördes, men den har, mina herrar, förblifvit
en tom fras. Ty om vi undantaga den del af inkomstskatten,
som utgår progressivt och som blott motsvarar 6 å 7 o/o af våra
statsutgifter, så är skatt efter skatteförmåga fullkomligt främmande
för vår skattelagstiftning. En arbetare till exempel, som
lyckats knoga ihop några besparingar och kommit därhän att
han nått målet för sitt arbete och skaffat sig ett eget hem på
6,000 kronors värde, måhända med lån af staten, på hvilket han
skall; betala ränta, erlägger i medeltal i skatt något öfver 50 kronor,
då för en motsvarande andel af ett af millionpalatsen i det
samhälle, där vi nu äro, betalas blott 25 kronor.

En skollärare till exempel, som genom extra arbete kunnat
bringa upp sina inkomster till 2,000 kr., betalar på landsbygden i
skatt i medeltal 10 o/o däraf, och i 250 af våra kommuner uppgår
skatten till 13 ä 14 o/0> jai några till 20 å 30 procent, medan
millionären i de störa samhällena af sitt öfverflöd erlägger
i skatt endast 10 o/o. Kallar man detta skatt efter
förmåga? Nej, mina herrar! Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet har nyss framhållit, såvidt jag fattade honom
rätt, att han tänkte sig en omläggning af skatterna till staten
och äfven en omarbetning af vår kommunala skattelagstiftning
Jag vågar därför hemställa till honom, att han, när han
det gör, också ville tänka på icke blott att lägga progressivt
de skatter, som utgå till staten i form af bevillning, hvilka
utgöra det minsta beloppet, utan äfven se till, att de skatter,
som på annat sätt utgå för statsändamål, och som på landsbygden
utgöra omkring 90 °/o af våra kommunala skatter, äfven
läggas efter principen: skatt efter förmåga. Riksdagen har
beaktat dessa missförhållanden, och aflat ju förlidet år en skrifvelse
i frågan. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har nu svarat, att ärendet är under ompröfning i finansdepartementet.
Jag vågar framställa en vördsam anhållan, att herr statsrådet
ville föranstalta om, att detta arbete fortskrider så skyndsamt
som möjligt, så att vi med det snaraste kunde få en rättvis
skattelagstiftning i vårt land.

Reviias af

statsverks propositionen.

(Forls.)

U:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af Herr Thorsson: De sista talarne hafva fört remissdebatten

statsverks- in på skattefrågan, och jag skall också be att under några minuter
propositionen, fg, fästa kammarens uppmärksamhet på skatteskrufvens vandring
(Forts.) genom nationen.

Den siste ärade talaren framhöll nödvändigheten af att skatterna
pålades efter medborgarnas förmåga att bära desamma, men
om vi närmare undersöka den föreliggande propositionen, så skola
vi finna, att finansministern för att tillfredsställa de allt mer och
mer stigande krafven på statskassan tillgripit den gamla välkända
utvägen att ytterligare beskatta nödvändighetsartiklarna. Vi ha
fått maltskatten och vi ha fått växelskatten — den sistnämnda skall
jag emellertid inte yttra mig om, ty jag är inte riktigt hemma i den
saken. För min personliga del har jag icke heller haft någon känning
af maltskatten, då jag själf i 20 år varit absolutist, men jag
lefver och rör mig bland de samhällslager, hvilka — det måste jag
erkänna — konsumera det mesta af ölet, och hur vi än söka att
vända på denna fråga, så blirj det dock en beskattning, som i
hufvudsak hårdast träffar nationens fattigaste medborgare. Många
af dessa sätta icke i fråga, om denna merbeskattning minskar brödkakan
utan tänka i första rummet på ölet, medan de hungriga
barnen få se sig om efter brödet, som försvunnit. Det är därför
jag har känt det så tungt att vara med om att behandla en reglering
sådan som denna, där man anser sig tvungen tillgripa sådana
beskattningsåtgärder, där man tillika tager sista öret af riksbankens
årsvinst för att få regleringen att gå ihop, där man för regleringen
lägger beslag på de millioner, som beräknas skola tillfalla staten
genom malmbrytningen, och på detta sätt förhindrar möjligheten
för våra efterkommande att styra och ställa om uppgörelsen på
för nationen lämpligaste sätt, da slutligen frågan om inlösen af de
Norrbottniska malmfälten skall afgöras.

Hen- grefve Hamiltons uppfattning, att skatterna borde påläggas,
där den största möjligheten att bära desamma funnes, betonades
delvis äfven af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
vid 1908 års riksdag, när sockerskatten behandlades. Han
framhöll då, att den pålagda ökningen i sockerskatten i viss mån
var en förmögenhetsskatt, som afsåg att minska inkomsten för
aktieägarna i denna privilegierade industri.

Riksdagen tillät sig att uti den skrifvelse, som afsändes till
Kungl. Maj:t, så att säga gona en vördsam anhållan hos sockerintressenterna
i landet, att de skulle ställa sig så lojalt som möjligt
till det då fattade riksdagsbeslutet. Män anhöll nämligen, att de ej
obehörigen skulle höja sockerpriset under 1908. Jag skall ej yttra
mig om, huruvida sockerringen i denna fråga ställt sig Riksdagens
vänliga anhållan till efterrättelse, då jag för min del icke
så noga följt med sockemoteringarna under året. Men då herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet i årets proposition
anför, att till afsevärd del äro de nya skatterna tillkomna, därför att
aktieägarna eller ledarna för aktieägarna i sockerringen ^ begagnat
sig af den möjligheten, som låg i Riksdagens beslut år 1908

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

att vid detta års slut uttaga en afsevärd mängd socker till beskatt- Remiss af
ning efter de gamla grundsatserna, har jag tillåtit mig att ur kon- statsverkstrollstyrelsens
handlingar göra utdrag, som visar huru mycket propositione«•
socker under den senaste tiden ringen uttagit. Jag förmodade (4orts.)
nämligen, att Riksdagens beslut så skulle tolkas af sockernäringens
ledande män, att de skulle vid årsskiftet taga ut sockret efter
samma grunder, som följts dittills. Emellertid få vi erfara, att
sockerringen under december månad uttagit icke mindre än 34
(millioner kg. socker. Under december 1907 uttogos icke fullt 8
(millioner kg.; således en afskräckande skillnad. Under månaderna
före december har man också uttagit en betydande mängd. Sålunda
utgör den uttagna kvantiteten socker under t. ex. november
nära 11 millioner kg. Det är ju klart som dagen, att genom ett
sådant våldsamt uttagande på att säga drager sockerringen ett
bredt streck öfver en del aif Riksdagens afsikter med beskattningen.
En half million kronor eller något sådant, försvinner
ju från den beräknade inkomsten för statskassan endast för uttagningen
under december månad, om man vill göra någon jämförelse
mellan uttagningen under december 1907 och 1908.

Det är ganska lärorikt att se, huru ringen från olika nederlag
anmält sockret till beskattning.

Vid Tanto uppgår kvantiteten anmäldt socker i rundt tal
till 11/2 million kg., vid Gripen i Kprrköping till 654,000 kg.,
i Arlöf till 4,800,000 kg., i Hasslarp till 5,186,000 kg., i Hälsingborg
till 2,326,000 kg., i Landskrona till 4,708,000 kg., i Ystad
till 2,845,000 kg., i Lund till 4,711,000 kg., vid Carnegies sockerfabrik
i Göteborg till 6,608,000 kg. och slutligen kommer fabri-,
ken i Linköping med 826,000 kg. ,

Som det häraf framgår, har man från vissa fabriker uttagit all-,
deles enorma massor af socker. K''u är det visserligen sant, att
Riksdagen genom sitt beslut icke kan förhindra sockerfabrikanterna
att uttaga detta socker för att släppa ut det i den allmänna marknaden,
då det är uttaget från fabrikens område och ej längre står
under kronans öfverinseende. Äfven om man ,— såsom det berättats
mig — gått så långt, att man hyrt magasin ute i staden,
kan man ju vid detta förhållande icke göra något annat åt saken
än beklaga, att Riksdagens bön om välvilja och tillmötesgående
på detta sätt skulle komma på skam. Men jag har en alldeles
särskild anledning att uppträda i denna sockerbeskattningsfråga.

Jag vågar nämligen hysa den meningen, att våra kontrollmyndigheter
i landet icke vid detta årsskifte tolkat förordningen om
sockrets uttagning på det sätt, som den åtminstone hittills har
tolkats. Vid den sockerfabrik, som finns i den stad, där jag bor,
har förordningen tolkats så, att i ett af spekermagasinen har uppsatts
ett järnstängsel och sockerlagret öfverflyttats från den ena
sidan af af stängningen till den andra. Sedan sockret kommit innanför
detta järnstängsel betraktas det af kontrollstyrelsen såsom
varande utlämnadt till fritt bruk. På det sättet förvaras vid den
fabriken i'' närvarande stund omkring 2 millioner kg. socker.

X:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Huruvida icke staten bort få 15 i stället för 13 öre pr kg. i skatt
för detta socker, därom kan man ju äfven efter beskattningspros
oeduren tvista. Jag har åtminstone icke på något sätt vid genomläsandet
af författningen kunnat få ut något annat än att man
här icke följt förordningen. Det kan ju hända, att förordningen
är skrifven så, att den icke skall förstås af vanliga människor,
hvilket jag emellertid icke kan tro. Tvärtom är jag öfvertygad om,
att den är skrifven just för att man skall förekomma misstolkningar,
och uti en särskild bestämmelse är det därför också ålagdt
kontrollörerna, att vågsedel icke får utfärdas för mer än eu dags
uttag. Huru man skall kunna tillämpa denna bestämmelse, som är
utfärdad af kontrollmyndigheterna så, att man öfverflyttar'' 2 millioner
kg. socker från den ena ändan af magasinet till den andra och
sedan, när detta experiment är utfördt, säger, att man gjort uttag
till fritt bruk, det kan jag icke förstå. Jag kan icke komma till
den uppfattningen, att detta är riktigt, utan, hafva icke kontrollmyndigheterna
gjort sig skyldiga till misstolkning, så hafva
de dock visat ett tillmötesgående mot sockerintressenternas benägna
sträfvan att minska statens inkomster på sådant sätt, att
vi absolut måste hafva förordningen omskrifven, så att det icke
en gång till behöfver befaras, att något sådant kommer i fråga.
Ty, mina herrar, denna skatt är så afvägd, att den skall komma
i tre perioder. Får man exempelvis den 29 december 1908 lof
att anmäla till uttagning 2 millioner kg. socker till fritt bruk
utan att ens behöfva flytta det utom fabrikens område, finnes
ingenting som hindrar, att man mycket vädi vid nästa skatteförhöjning
kan anmäla ett helt års produktion till uttagning utan
annat experiment än att äfven då flytta sockret på andra sidan
af ett järnstängsel i samma fabrik. Hade det varit så, att sockerindustrien
kämpat med svårigheter, kunde ju detta förklarat de
ledande personernas handlingssätt att söka pä statens bekostnad
skaffa aktieägarna'' största möjliga utdelning på det nedlagda kapitalet.
Men under dessa tryckta och dåliga tider, då öfriga mäm
niskor hafva synnerligen svårt att få debet och kredit att gå ihop,
tyckes sockerindustrien visa lika briljanta förtjänster som bankrörelsen
i landet. Det har ju nämligen konstaterats, att bankerna
under dessa dåliga tider gjort de bästa affärerna, och sockerindustrien
har gått i sällskap1 med bankerna. Den har på 10 månader
lagt sig till med en förtjänst af omkring 9 millioner kronor,‘och
det tyckes kunna räcka till med denna inkomst, utan att ringen
på sådant illojalt sätt behöfver undandraga staten dess tillhöriga
skatt, åtminstone af det socker, som faktiskt ligger inne på lager.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta därför, att det
lärer väl ändå icke gå, att’ man på detta sätt okär1 på med nya
skattebördor, om man enligt mitt sätt att se saken icke med vederbörlig
effekt bevakar, att skatten till sina verkningar blir sådan,
som Riksdagen af sett med sina beslut.

Såsom en illustration till systemet anser jag mig böra nämna,
att sedan ringens stora sockerlager nu äro i magasinen och anmälda,

Lördagen don 23 Januari.

4!)

N'':o 5.

till beskattning, lian ett 70 ä 80-tal arbetare afskedats vid Landskrona
sockerfabrik. Inför hotet om ytterligare afskedande beslöto
arbetarne att underkasta sig en inskränkning i arbetstiden så att
de gå arbetsledig^ hvar tredje vecka, vid fabriken i Lund äro enligt
hvad jag har mig bekant nästan alla arbetarne entledigade.

Dessa afskedanden hafva försiggått samtidigt som ringen på
af mig relateradt sätt förfarit i sin ställning som skattebetalande:
till staten. Jag har ansett, att denna synpunkt också bort föras
fram i remissdebatten, då det visat sig sådana tendenser, att Riksdagen
allt mer och mer är bunden i sina beslut af inflytelser
från kapitalsammanslutningen ute i landet. Vi veta alltför väl
hvad det är för inflytelser, som 1908 hindrade Riksdagen fatta
beslut i öfverensstämmelse med den kungl. propositionen, att Kungl.
Maj:t skulle fastställa tiden, när skatten skulle träda i kraft. Det
var sockerringens ekonomiska inflytande, som lades i vågskålen.
Därför att sockerringen då var i konflikt med landets jordbrukare
sattes viss,a villkor, som tvingade Riksdagen att fatta sitt beslut,
såsom den gjorde. Jag anser det vara riktigt uti en remissdebatt
sådan som denna, att äfven denna institution med sina verkningar
blir framhållen såsom ett af tidens tecken, hvilket den representerande
församlingen måste granska något närmare och därefter
fatta sitt beslut.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: I
anledning af den siste ärade talarens anförande skall jag be att
få yttra några få ord, på det att man icke af hvad af honom
anfördes må kunna draga den af honom helt säkert icke åsyftade
konklusionen, att kontrollmyndigheterna på något sätt skulle hafva
förfarit oriktigt. Kontrollmyndigheterna hafva fullständigt följt
författningarna i detta, liksom i andra afseenden. Med ett nederlag
menas ett sådant rum, där sockret ligger före uttagningen till
fritt bruk, ett magasin eller del af magasin, som är på sådant sätt
från den öfriga delen afskild, att den ligger under särskildt lås,
hvartill kronans myndigheter hafva nyckeln. Det som ligger innanför
detta las ligger på nederlag, och så snart det flyttats ut från
detta område till ett annat, äfven om det är under samma tak,
är det utlämnadt till fritt bruk och skall beskattas. Såsom mycket
riktigt af den föregående talaren anfördes, föreslog Kungl. Maj:t
i propositionen i fjol, att beskattningen skulle träda i verket från
den dag Kungl. Maj:t bestämde, men vid den stora uppgörelsen
blef denna dag framflyttad till den 1 januari. Det var då tydligt,
att det socker, som kommit in under höstkampanjen, skulle
i möjligaste mån raffineras under den återstående delen af året
och så mycket som möjligt uttagas till beskattning i slutet af
december. Detta var en af mig förutsedd naturlig följd, under det
att, om det ursprungliga förslaget godkänts, Kungl. Maj:t naturligtvis
tillsett, att beskattningen inträdt vid den tidpunkt, då lagren
voro minst, d. v. s. innan den nya skörden kommit till. Men
som det nu var, var det ingenting att göra vid den saken. För Andra

Kammarens Prot. 1909. N:o o. 4

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

fattningen är fullt följd, myndigheterna hafva gjort sin plikt,
och det är i själfva verket ingenting att säga om att den, som
har en laglig rätt, också begagnar sig af denna sin rätt, liksom sockerfabrikan
tema här gjort. Jag erkänner mycket gärna, att det
skulle varit mycket önskligt, ätt denna vinst, hvilken af den
föregående talaren riktigt, såsom jag tror, sattes till ungefär V2
million kronor, kommit staten till godo. De uttalanden, som här
blifvit fällda, och den uppfattning, som i dessa frågor gör sig
gällande i kammaren, gorå emellertid på mig ett förhoppningsfullt
intryck. Ty jag vill säga herrarna, att jag har förhoppning
om att till Riksdagens pröfning kommer att framläggas ett kungligt
förslag, hvarigenom Kung!. Maj:t skulle blifva i tillfälle
att vid föreslående af höjda finanstullar och äfven tillverkningsafgifter
på en gång samtidigt med förslaget och till och med
litet dessförinnan utfärda kungörelse om, att tullen eller tillverkningsafgiften
höjdes, — Riksdagen naturligtvis sedermera obetaget
att fatta beslut i motsatt riktning, hvarvid restitution af under mellantiden
eventuellt erlagda högre tull- eller skattesatser skulle medgifvas.
Endast på detta sätt, tror jag, kan man i någon större mån
undvika de olägenheter, som utan tvifvel äro förenade med det nu
gällande systemet, emedan Kungl. Maj:t ju nu icke har någon
rätt att samtidigt med framläggandet af förslag om höjning af
tullar eller tillverkningsafgifter utfärda kungörelse om höjningens
omedelbara tillämpande. Jag tager den föregående talarens anförande
såsom ett godt tecken på, att man från det håll, han representerar,
icke skall hafva något emot att gifva Kungl. Maj:t
en sådan rätt.

Herr Christiernson: Herr talman, mina herrar! Innan
jag går att behandla ett par af ärendena i statsverkspropositionen,
tillåter jag mig gifva uttryck åt en reflektion, som jag nyss
gjorde, då jag hörde herr Ollas Ericsson uppträda för och så
fullständigt underkasta sig och tro på polis- och åklagaremaktens
ofelbarhet, att hade han icke varit klädd på ett sätt, som visat
mig, att den ärade talaren var representant för Dalarne, skulle
jag icke kunnat tro honom vara en ättling af de män, till hvilka
Gustaf Vasa en gång sade, att om de icke ville hålla sig lugna,
skulle han behandla landet så, att från den dagen hvarken hund
eller hane där mera skulle höras. Detta visar åtminstone att rösterna
från Dalarne icke alltid varit så späka, jag höll på att säga så
motsatta mot hvad som en gång hörts från Dalarne.

I statsverkspropositionen förekommer i år, liksom ett par föregående
år, på fjärde hufvud titeln en framställning från Kungl.
Maj:t med begäran om anslag för anskaffande af nya uniformer
efter modernt snitt. Kär uniformsfrågan först framlades i Riksdagen,
trodde Riksdagen naturligtvis, att frågan var fullständigt
utredd, att vi funnit den bästa tänkbara uniform i världen, en
som tillfredsställer alla anspråk. Men i höstas läste jag i illustrerad
militärrevy en liten artikel af en svensk militär, som del -

Lördagen (lön 2.''S Januari.

N:o ti.

tagit uti en af stormakternas höstmanövrar, och lian skildrade
intrycket af denna uniform. Han hade underkastats granskning
af de närvarande militära representanterna för icke mindre än
24 makter och han säger i sin artikel: när jag gjorde min entré
bland de församlade officerarna lyste alla ansikten upp af ett
muntert leende. Det är naturligtvis angenämt att veta, att vår
uniform väcker uppmärksamhet, men jag tror, att det icke är
så angenämt, att uppmärksamheten är af det slaget, att de granskande
blifva muntra till sinnes. Och i sin artikel visar han också,
huru denna uniform icke heller tillfredsställer de praktiska krafven
i någon form. Det fattas något i hvarje afseende. Å andra sidan
har man icke kunnat frigöra sig, och det var detta, som utländska
fackmän funno löjligt, från den gamla surdegen, utan den gamla
grannlåten, det opraktiska hos den gamla uniformen, det finns
där, något afknappadt, något minskadt visserligen, men det finns
där dock. Vi veta nu, att Kungl. Maj:t har tillsatt en kommitté,
som har till uppdrag att taga under närmare öfvervägande, huru
med den där grannlåten skall förfaras. Sverige är ju kommittéernas
land, men det är väl ändå en af de mest besynnerliga kommittéer
vi haft i landet. Man tycker, att den saken kunde hafva varit
afgjord på förhand; åtminstone är den icke så invecklad, att den
behöfver en särskild kommitté. Men det vittnar om, huru på ett
område, där man tycker att sunda förnuftet skulle utan vidare
kunna göra sig gällande, sunda förnuftet dock nödgas, om också
icke fullständigt, naturligtvis, lysa med sin frånvaro.

Hatten, denna moderna svenska arméhatt, som ju förr har varit
föremål för behandling i Riksdagen, karakteriserades då som1 målskjutningstafla.
Den framkallade också mycken munterhet vid
det tillfälle, jag nämnde, och jag tror, att kammaren vid något
senare tillfälle får att syssla med den hatten. Vi veta, att den
är ett af de många sorgebarn, krigsministern har att dragas med.

Jag skall tillåta mig att påpeka ett par fall, som hafva
inträffat sedan förra riksdagen, hvilka visa, att andan inom
armén fortfarande icke är den bästa, och att det reformarbete,
som man vid vissa tillfällen har utlofvat, åtminstone icke ännu har
lämnat några spår efter sig, och att man därför, trots en del åtgärder,
som äro vidtagna, har anledning att mycket kritiskt betrakta
förhållandena på detta område. Det är ju nu snart nio år sedan
vi fingo den sista härordningen, men ännu har man icke kunnat
komma fram med en reformering af den militära strafflagen. Det
förslag, som kom i fjol, var ohjälpligt och måste förkastas af
Riksdagen. Som ett exempel, huru nödvändigt det dock är, att
vi mycket snart få en reformering af den militära strafflagen,
vill jag anföra följande: Det var vid Kronobergs regemente, där
en beväring hade tjänstgjort från klockan 5 på morgonen till
klockan 8 på aftonen utan tillfälle att intaga någon mat. Vid
detta sistnämnda klockslag hade han fått tag på en smörgås,
Som han höll på att förtära med god aptit, men då hade en
korpral, som hyste agg till denne beväring, fått se honom, och

Remi88 af
statsverkspropositionen,

(Forts.)

JJ:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af säde till dem, som stodo i närheten: »Nu^ skall jag ställa till
statsverks- bråk med honom», och det gjorde han på det viset, att han
propositionen, k o in mender ade denne beväring att skära bröd. Da svarade han
(Forts.) korpralen: »Ja, så snart jag har ätit den här». Därför blef han
ställd under krigsrätt för fördröjande af förmans i tjänsten gifna
befallning och dömd till två månaders fängelse. Eu del officerare
ansågo också, att denna dom var alldeles för sträng. Beväringen
var alldeles förtviflad öfver detta öde, som drabbat honom, men
på fråga, om han icke kunde vinna rättelse genom att klaga,
förklarade en officer, som ville hans bästa, att det nog var bäst,
att han icke klagade, ty annars kom det kanske flera anmärkningar
på honom, och han riskerade då snarare att få ett strängare straff,
därigenom att förseelsen skulle kunna komma att blifva mera
komplicerad än fallet var i den första rättegången, och han fick
nöja sig med den saken.

Jag har förut här i kammaren vid ett tillfälle sagt, att den
vård, som. ägnas de värnpliktige, icke är precis den bästa. Åtminstone
fyller den icke de anspråk, som man har i ett land,, där det
i allmänhet anses, att läkarekåren står på en högre bildningsgrad
än i något annat land, och om jag icke misstager mig, så är det
ett hälft år sedan ett kommittéförslag till omorganisation af fältläkarekåren
af lämnats till Kungl. Maj: t, men ännu ha vi icke
hört, om det blir någon åtgärd. Om jag icke hört fel, är det meningen
att låta denna fråga hvila, till dess försvarsfrågan kommer i
hela sin vidd. För min del kan jag icke finna, att denna fråga
har samband med försvarsfrågan på det viset, att den skall hvila,
utan den kräfver sin lösning fortast möjligt, och utan att vilja
uttala något klander mot fältläkarne i allmänhet, får jag dock
säga, att de klagomål, som kommit, öfver bristande intresse, vittna
om, att det bland milit.ärläkarne finnes en hel del, som^ mena, att
deras uppgift hufvudsakligen är att se till, att icke något pjunk
smyger sig in bland de värnpliktige, d. v. s. man anser, att hvarje
värnpliktig, som anmäler sig sjuk, vill undandraga sig exercisen
och bör i första rummet behandlas därefter och i andra rummet
efter den sjukdom, han kan ha.

Den 11 .januari insjuknade en beväring vid Lifregementets
dragoner här. Han blef då inlagd på regementets sjukrum, och
där fick han stanna till den 16 i samma månad, då han måste
transporteras till garnisonssjukhuset. Den förpassningssedel, som
medföljde honom, ställde diagnosen till tarmkatarr. Han blef
då inlagd på den medicinska afdelningen, men när sjukhusassistenten
sedan skulle undersöka beväringen, fann han, att diagnosen var
alldeles felaktig, att mannen led af bukhinneinflammation i^mycket
svårt stadium, hvarför han genast måste öfverflyttas på den
kirurgiska afdelningen, och så snart man kunde få tag i öfver--läkaren, opererades beväringen, men hans tillstånd var redan då
så betänkligt, att efter de uppgifter, jag har fått af den läkare, som
förrättade operationen, det knappt var möjligt att få någon upplysning
om huru sjukdomen behandlats under tiden den 11—16

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

januari. Den 18 alled beväringen, och jag bror icke, att det ar
öfverdrift, då jag säger, att denne beväring icke både erhållit den
vård, som han borde hafva fått intill det ögonblick, då han inkom
på garnisonssjukhuset. Från denna stund blef han ju behandlad
på ett riktigt sätt med den skyndsamhet, som erfordrades,
men att tänka sig, att denne man fick ligga från den 11 till den
16, och hans tillstånd, när han kom till ^ sjukhuset, var så
betänkligt, det är förskräckligt. Man kan förstå, att mannen,
när han af fördes från regementets sjukhus, var så sjuk, att det icke
behof des läkareutbildning för att inse, att fara var å färde. Hur
blef nu denna man transporterad? Jo, fullt påklädd, som en frisk
människa kördes han till garnisonssjukhuset. Sedan har jag fått
reda på, att det visst är ytterst sällan man bryr sig om att transportera
sjuka militärer på annat sätt. Har i Stockholm finnas ju
tusentals militärer, armén förfogar öfver tusentals hästar, och ett
stort antal transportåkdon står till dess förfogande, men ändå
har man icke en så duglig organisation, att den kan träda i funkr
tion för att transportera en sjuk bevaring från regementet till
garnisonssjukhuset. För mig ställer sig den frågan naturlig, huru
donna organisation skall fungera i krig, när de sårade och sjuka äro
i tusental, då man icke en gång ser sig i stånd att på ett mänskligt
sätt transportera de sjuka under fredstid, när de äro ett fatal.

Jag tror, att detta mer än något annat borde gifva regeringen
eller närmast herr krigsministern anledning att tänka på, om det
icke vore skäl att fortast möjligt få en omorganisation af fältläkarekåren
till stånd.

Här i Sverige är det ju vidare, trots att Första Kaminaren
helt nyligen gifvit sitt benägna tillstånd till, att de forna betjänte
i en hel del verk få kallas för tjänstemän, så att det är en kinesisk
mur mellan dessa lägre tjänstemän och de högre. Jag vet, att vid
statens järnvägar kan icke en lägre tjänsteman erhålla tjänstledighet,
när denna, skall användas för att förvärfva kompetens, som
skulle gifva honom möjlighet att vinna befordran till den högre
tjänstegraden, och i armén är ju denna gräns, denna kinesiska mur,
nära nog ööfverstiglig. Det har funnits exempel, om jag icke
misstager mig, vid flottan, där man icke såg med särskild! blida
ögon, att ett par underofficerare hade skaffat sig sådana kunskaper,
att de kunde göra anspråk på att vinna officersgrad. Jag skall
icke ingå på den saken, utan relatera ett fall, som har inträffat
i den stad, jag representerar i Riksdagen. Vid Skånska husarregementet
skulle intendenten hafva tjänstledighet, det var sedvanlig
semester, och det var fråga om, hvem som skulle sköta tjänsten.
På expeditionen satt en fanjunkare, som tjänstgjort kanske en
hel mansålder i armén och på denna plats hade stor erfarenhet
och kunskap. De som hade att yttra sig i saken ansågo, att fam
junkaren var den, som borde sköta tjänsten under intendentens
tjänstledighet, och där kom också ut dagorder om detta, och man
aflat skrifvelse till banker och andra, som hade med regementets
intendentur att göra, om att fanjunkaren skulle förestå expedi -

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Korta.)

X:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af tionen. _ Men någon af dagarna, innan detta arrangement skulle
statsverks- tråda i kraft, utkom en ny dagorder, i hvilken föreskrefs, att
propositionen, pä gifven anledning upphäfdes den förut gifna ordern, och i stället
(Forts.) förordnades en ryttmästare att sköta denna tjänst. Denne ryttmästare
hade kanske förut aldrig satt sin fot på regementets
expedition, och var naturligtvis fullkomligt obekant med denna
de! af tjänsten. Då frågar man sig, hvad anledningen kan vara
att en man, som hade förord från dem, som hade att närmast uttala
sig, och som blifvit förordnad att tjänstgöra, dagarna innan han
skall tillträda förordnandet, beröfvas detsamma under former, som
för honom voro synnerligen kränkande.

Jag har försökt skaffa mig upplysning om orsaken härtill,
och jag kan säga, att det beror på förekomsten af ett privatbref
—• om det existerar ännu, kan jag ej intyga — ett privatbref
afsändt från högste chefen för intendenturen till regementschefen,
och i det brefvet har man talat om, att det ej vore lämpligt, att
en underofficer tjänstgjorde i denna befattning. Och verkan af
detta bref har man kunnat konstatera genom den senare dagordern.
Detta visar, huru armén i många af seen den icke frågar efter duglighet
och lämplighet, när det gäller att förestå en tjänst, utan
att sidoinflytanden göra sig gällande. Det vore ju upprörande,
att en fanjunkare endast några dagar tjänstgjorde i en befattning,
som annars förbehålles någon, som har rang och värdighet
af officer! Man kan tänka sig, hvilka obehagliga konsekvenser
kunde uppstå härigenom! Jag vädjar för öfrigt härvid till herr
krigsministern, såsom den gentleman vi veta han är. Det kan nog
hända, att man vid regementet i Hälsingborg försöker igångsätta
* en undersökning för att konstatera, hvem som pratat bredvid mun nen,

och då vill jag försäkra, att det icke är någon af dessa personer,
fanjunkaren eller intendenten, som lämnat mig upplysningen, ty
denna har jag fått från annat håll. Jag har hört det i Hälsingborg,
att man fått reda på historien och vidtagit åtgärder för att
få tåg på syndaren, men jag hoppas, att man är på villospår,
så att ingen oskyldig blir lidande.

Under valrörelsen var det mer än en konservativ kandidat,
och kanske äfven någon af dem, som sedan valdes till representant
för den konservativa åskådningen, som, därtill pressad af
stämningen bland valmännen, uttalade sig för att under denna period
ingen ökning af militärutgifterna skulle förekomma. Af de frisinnade
och af socialdemokraterna har flertalet uttalat sig i samma
riktning. Således har det varit en allmän mening inom landet,
att under den period, för hvilken vi valts att representera svenska
folket, ingen ökning af militärbudgeten får förekomma. Och när
man läser igenom fjärde och femte hufvudtitlarna, kan man konstatera,
att vi hafva två försvarsministrar, som åtminstone för
tillfället äro synnerligen försiktiga, och i militära kretsar kommer
man tydligen att anse, att både herr krigsministern och herr
sjöministern varit alltför benägna att rätta sig efter den allmänna
opinionen och icke begära mer än nödvändigt. Vi veta också, att

Lördagen den 2i3 Januari.

N:o 5.

tillvaron af en försvarskominitté gör, att alla anslagsfragor ligganere
i väntan på den dag, då dess betänkande föreligger pa Riksdagens
bord. Således är detta år ur militär synpunkt att betrakta
såsom mycket magert. Och ändå finna vi, att i jämförelse med
hvad vi beviljat för 1909 — det, som Kungl. Maj:t äskar för
1910, visar en ökning af i rundt tal en och en half miljon kronor.
Alltså, några månader sedan valmännen allmänt uttalat sig
för, att vi icke få öka militärbudgeten, och under det år och den
riksdag, då försvarsministrarne begränsat sig så mycket som möjligt,
kan man ändock icke minska denna budget utan maste öka
den trots de inknappningar, som på många områden vidtagits, sa
att anslagskrafven visa en så stor stegring som en och en half
million kronor!

Jag vill särskildt för de nyvalda medlemmarna åt kammaren
stryka under detta och visa, att det är ogörligt att
tänka sig, att från den nuvarande ledningen af försvaret
d. v. s. från de män, som representera den nuvarande uppfattningen
inom officerskåren, särskildt bland det högre befälet,
försök kommer att göras att rätta försvarsbördan efter förmågan
att bära den eller efter valmännens önskningar, utan att
denna lednings diktan och traktan först och främst går ut på
ytterligare utvidgningar utan hänsyn till hvad landet önskar i det
fallet. Jag tror också, att den tillfälliga blygsamhet, som utmärker
denna ledning, icke bör pa något vis förvilla representationens
blick, utan att denna ma inse, att det är endast för tillfället
»på stället halt», och att det sedan gäller att ta ut stegen
så mycket raskare. Vill man därför söka öfvertyga representationen
därom, att ingen anledning till oro är för handen med afseende
å denna punkt, så tror jag likväl, att en af de förnämsta kraftmätningarna
mellan den nyvalda kammaren och den sittande regeringen
kommer att gälla denna fråga. Ty i det stycket har icke
d.en nuvarande regeringen förändrat sig, om den också i andra
stycken ändrat uppfattning. Härutinnan är det mer än eljest ett
uttryck för den gamla reaktionära uppfattningen, att militärfrågan
är den förnämsta och att de militära krafven ga före allt.

Jag har tagit till ordet för att så att säga på förhand väcka
den tanken bland Riksdagens ledamöter till lif, att äfven om denna
ökning i år icke är så stor, så är det dock i hög grad betänkligt,
att man ett år som detta kommer och fordrar en ökning af
militärutgifterna, särskildt sedan valen gatt i den riktning de gjort.
Och med en lifskraft, som tyckes utmärka regeringen, — jag
hade tänkt mig att den efter ansträngningarna under valrörelsen
skulle vara något utmattad! ■— så har man all anledning att
vänta, att den i den punkten kommer att göra allt hvad den
kan för att drifva igenom sina anslagskraf. Man har dock anledning
att betona: först och främst reformer inom armén, först
och främst tillgodoseende af de humanitära krafven! Och tillsättandet
af civilkommissionen är icke att betrakta som ett aflatsbref,
som ger regeringen fullmakt in blanco, så att vi skola tro

Remiss af

statsver/cs j)roposition

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsverJcspropositionen (Forts.

)

regeringen vara benägen att ställa allt till det bästa. För den nuvarande
regeringen — jag kan icke förneka, att jag har den tanken,
ehuru det kanske är fult — är hufvudsaken den: nya millioner,
längre öfningstid, flera fartyg! — medan reformer af strafflagen,
fältl äkarekarens omorganisation ju bara äro bagateller, som böra
komma i andra rummet, då jag däremot anser dessa frågor böra
sättas framför andra och att de äro de förnämsta.

Hvilken uppfattning vi än hafva om försvarsfrågan, så borde
vi kunna ena oss om att se till, att icke öfversitteri, att icke rent
barbarisk^ lagstiftning är rådande, utan att de värnpliktige behandlas
såsom hvad de äro, landets söner, som tvångskommenderas
till kaserner.

Herr S t a r b ä c k: Det är mig icke möjligt att uttala min
tillfredsställelse öfver det svar, som herr ecklesiastikministern lämL
nat på mitt anförande för en eller annan timme sedan. Jag
skulle ha varit mycket tillfredsställd, om det inneburit ett bemötande,
men hufvudsaken af hans anförande riktades emot något,
som jag ej sagt, ehuru han hela tiden tycktes vända sig emot mig.
För öfrigt hade han ett resonemang, som var märkvärdigt. Det
befinnes olämpligt, att en professor, exempelvis i matematik, sitter
och bedömer en disputation i — låtom oss säga — hebreiska.
Men därför att det nu är så, att en botanist bedömer en disputation
i astronomi, som ecklesiastikministern också tyckes anse
olämpligt, så skola vi göra det ännu olämpligare, så att ännu
flera, som icke begripa saken, skola bedöma den! Och hvarför
skola vi gorå det? Jo, därför att det står i examensstadgan!
Jag vet icke annat än att den också utfärdats af den nuvarande
ecklesiastikministern. Om sedan sakkunniga sammanträda och finna,
att det finns fel och olägenheter i denna examensstadga, har det
sunda förnuftet bort kunna säga, att då skall man ändra denna
absurditet. Nej, i detta fall får sunda förnuftet tiga, och »man
går på i ullstrumporna»)!

Och när vi komma till de andra anmärkta punkterna i universitetsstatuterna,
då säger ecklesiastikministern: »ja, det kan
hända, att de icke äro lämpliga, men de skola ju icke efterlefvas,
vi skola icke draga ut den här stadgan in absurdum — vi skola
efterlefva den med förstånd, så är det icke så farligt med stadgan
!»

Och när det gäller frågan om möjligheten för en student, som är
tillräckligt meriterad, att fä ett stipendium, då säger ecklesiastikministern:
»det är så lämpligt att vänta med detta understöd, som
han har rätt att fa, därför att det kan komma stipendiefonden
till godo.»

»Och för öfrigt», tilläde han, »har jag ej tillräckligt pröfvat
denna punkt.» Ja, det gäller således att vänta, och det är bra för
universitetslärarne att fa reda på, att antingen skall man icke
efterlefva dessa statuter, eller kommer det en efterpröfning, och då
kanske de befinnas olämpliga.

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

Emellertid fick jag svar på en punkt, och jag måste tyvärr
upptaga kammarens uppmärksamhet ett ögonblick för att fästa
ögonen på den. Jag anmärkte, att ifrån eu paragraf i de gamla statuterna
hade strukits bestämmelsen, att föreläsningarna böra afse
att befordra lärjungarnas själfständiga vetenskapliga utbildning.
Hem ecklesiastikministern säger, att detta återfinnes i en annan
paragraf, där det heter, att universitetens uppgift är att meddela
en på vetenskaplig forskning grundad undervisning i de delar
af det mänskliga vetandet, som falla inom området för universitetens
organisation. Är det med detta herr ecklesiastikministerns
mening att säga, att det endast är universitetens uppgift att
meddela en på vetenskaplig forskning grundad undervisning, då
får jag verkligen säga, att jag icke kan neka till, att jag anser
såväl vetenskapen i vårt land som undervisningen vara i den allra
största fara. Ty, mina herrar, min uppfattning är den, att all
undervisning, från folkskolans till universitetets, skall vara grundad
på vetenskaplig forskning. Men vi förstå nu, att detta gäller
endast i fråga om universiteten! De öfriga bildningsanstalterna äro
grundade på någon »sann upplysning», hvarifrån den nu kan
komma!

Det är detta, som för mig verkligen är synnerligen betänkligt,
att ecklesiastikministern icke tyckes hafva den ringaste uppfattning
om, hvad det betyder att vid våra universitet uppfostra
lärjungar- till själfständig vetenskaplig forskning. Jag kan icke
neka till, att det fanns en underström i hela hans långa
anförande, som visade, att han underskattade den vetenskapliga,
framför allt den själfständigt vetenskapliga forskningen, sådan
den framträder i vårt land, vår nationella vetenskapliga forskning.
Och skall detta verkligen läggas till grund för, vara den
rätta synpunkten, den bärande framtidssynpunkten för lifvet vid
universiteten, då tror jag -— jag upprepar det — att vetenskapen är
i fara! Men lyckligtvis har jag den uppfattningen, att, om också
herr chefen för ecklesiastikdepartementet anser det själf, så delas
kanske icke den uppfattningen af så många, att han i vårt land
är den högsta auktoriteten att bedöma den vetenskapliga forskningen.

Herr Branting: Herr talman! Min partivän, herr Christiernson,
som nyss hade ordet, har redan gifvit svar åt representanten
för regeringspartiet här i kammaren, och jag skall därför
icke så mycket gå in på hvad denne hade att såga, helst då
det synes mig vara en något för enkel uppfattning, att den sociala
frågan och regeringens ställning till den egentligen skulle innefattas
i uppgiften att hålla ordning på orostiftare, och då jag
tyckte mig finna, att den stämning, som mången gång, när liknande
frågor diskuterades under föregående riksdagsperiod, kunde
förmärkas i kammaren, icke nu återfanns. Valen ha nog gjort sitt
till äfven i detta afseende, och det hjälper icke riktigt vid sådana
små bravader, när de skola understrykas med bravorop och in -

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forte.)

58 Lördagen den 23 Januari.

stämmande!!, att högljuddheten träder i stället för allmänneligheten.

Därmed lämnar jag den ärade representant, som fortsätter Liss
Olof Larssons traditioner, och öfvergår i stället till herr justitieministern,
hvilken ju skötte sitt försvar på ett sådant sätt, att
det med all rätt tilldrog sig kammarens stora uppmärksamhet. Det
hindrar naturligtvis icke att i detta svar, som i väsentliga delar
gick ut på att framhålla, att han själf icke hade det ansvar för
den massa af politiska åtal och därmed likställda förhållanden,
som vi för närvarande äro inne i och som den allmänna meningen
tillskrifver honom, det hindrar naturligtvis icke, säger jag, att
i detta svar funnos ganska betydliga luckor.

Den första tes, som herr justitieministern utvecklade, var,
att när en lag nu en gång finnes, det också måste åtalas, och att man
icke kan införa den principen, att de många åklagarna med själfständig
ställning skola sätta sig ned och afgöra, om en paragraf
är föråldrad eller icke.

Jag vill därvid erinra om hvad väl torde vara allbekant, att
nog sker det anmälningar af förseelser, som skulle kunna vara efter
lagen straffbara, men som ändå icke af åklagaren upptagas. Det
sker med afseende på vissa lagar, icke nödvändigt därför att de
enligt den allmänna rättsuppfattningen blifvit satta ur bruk, men,1
på grund af föreliggande förhållanden. Ett visst personligt omdöme
måste naturligtvis alltid tillmätas åklagaren i dylika fall,
och det är så mycket mera nödvändigt, när herr justitieministern
själf gaf i sitt anförande uttryckligen och utan reservation ett erkännande
af'' att föråldrade lagbestämmelser finnas. Jag får säga,
att den ställning, som han ville tillmäta åklagarne, icke var
synnerligen förmånlig för dem. De få icke pröfva, utan skola följa
lagens bokstaf. Det var en del af hans tes. Men på samma
gång upplyses af honom själf, att det finnes i lagen föråldrade
ställen, fallgropar, som man får försöka att på något vis undgå.
Detta är en ganska svår situation, och den synes mig erbjuda
en viss likhet med de svårigheter herr justitieministern själf synes
befinna sig i på den plats han för närvarande bekläder.

När, frågade herr justitieministern vidare, är en lag föråldrad ?
Jo, svarade han, då domstolarna draga sig för att tillämpa den.
Jag tillåter mig betvifla, att den allmänna meningen blir tillfredsställd
med en sådan genombyråkratisk definition på när en
lags föråldrade beskaffenhet inträder. Den vill nog själf ha ett
ord med.

Hvarför ha icke herrarna motionerat, frågar herr justitieministern,
om ändring särskildt af h ä de 1 s e p a r a g r a fe n, när man
anser den vara så fullständigt föråldrad? Jo, det är oändligt
lätt att fatta. Dessa åtal började visserligen under förra riksdagen,
men afvärjdes genom juryns utslag. Sedermera, efter riksdagens
slut, ha de två hädelseåtal kommit, som väckt den största
uppmärksamheten, och jag kan glädja herr justitieministern jned,
att nog är det meningen att genom en motion bringa saken på tal.

Lördagen (lön 23 Januari.

N:o r>.

5''J

Man kunde icke veta på förhand, att denna efter min tanke så
otidsenliga lagbestämmelse skulle återupplifvas, och sålunda hade
man förut icke någon anledning att inskrida mot densamma.

Herr justitieministern åberopade, att det blott var 11 åtal,
som på regeringens initiativ kommit till stånd. Ja, allt är relativt.
Bara 11 åtal! Det kan ju tyckas vara litet — det beror så
mycket på den synpunkt, hvarifrån man ser saken. Men det är
en annan siffra i statistiken, som är mera ägnad att väcka uppmärksamhet,
nämligen den, att af de sju antimilitaristiska åtal,
som anbefallts af herr justitieministern, tre resulterat i frikännande,
medan tre fortfarande äro under handläggning. När så
är förhållandet, förefaller det mig, att herr justitieministern borde
däri ha sett en synnerligen stark vink att icke fortgå med samma
energi på den vägen, då han vid nära på hälften af de anbefallda
åtalen — trots det han i den punkten har med sig en
gynnsam stämning från stora grupper af vårt folk — får bakläxa.
Detta synes mig allra bäst visa, att det föreligger mellan
hans uppfattning och det allmänna föreställningssättet om hvad
som är brottsligt i detta fall en så stor klyfta, att han bör ställa
sig den uppgiften före att undersöka, om han icke kan i detta
afseende något revidera sin uppfattning.

Det yttrades af herr justitieministern, att ett par tidningar,
Brand och Nya Folkviljan, förde ett språk sådant, att många
skulle mera häpna öfver att icke dessa åtalades än öfver att
det öfver hufvud taget förekommer åtal. Jag behof ver icke erinra
om att just redaktörerna för dessa tidningar blifvit aflägsnade
ur vårt parti, men slumpen har därtill fogat det så,
att i dagens nummer af Social-Demokraten är intagen en kritik
af några, satser i Brand, där man så att säga från den offentliga
snygghetens synpunkt gör gällande behofvet af att inom arbetarklassen
och inom arbetarkretsar en reaktion reses mot det språk,
det simpla och låga språk, hvarunder diskussionerna från det
hållet mången gång föras, och gör gällande detta under betonande af
att det därvid ingalunda är fråga om eljest befintlig åsiktsskiljaktighet.
Det »revolutionära» kan nämligen omöjligen ligga i att
man på detta sätt försimplar smaken och slår an en ton, som
enigt måste ogillas af alla tänkande och hyfsade människor.

Det var för öfrigt, tror jag, icke blott jag utan många med
mig, som med tillfredsställelse konstaterade det stora erkännande,
som herr justitieministern gjorde åt den ståndpunkt, för hvilken
jag här gjort mig till tolk, när han alldeles uttryckligen förklarade,
att äfven han personligen i stort sedt delar den uppfattningen, att
förvildningen och råheten icke kunna stäfjas genom lagparagrafer.
Det är en ståndpunkt, som jag tror är så värdefull att ha fått
fram från regeringsbänken, att det skulle vara önskvärd!, om de
orden kunde, ordentligt understrukna, gå ut vida omkring i af!-krokar här och hvar, där man helt visst på grund af den vind,
som blåst från regeringshöjderna, har en helt motsatt uppfattning
om hvilken ståndpunkt man inom dessa kretsar intager.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Sto 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Det måste för öfrigt beröra mig egendomligt att finna, hirij
herr justitieministern i fråga om det mest uppseendeväckande fallet,,
som jag dröjde vid och som han personligen icke haft något att
göra med, gled det förbi, så att säga. Han erinrade om den själfklara
saken, att genom uteslutningar af satser och lösryckande
af satser ur deras sammanhang skulle kunna åstadkommas resultat,
som verka ganska olika mot den ursprungliga skriften, och han
syntes utan att vilja utsäga det ha fått den föreställningen, at1
Tolstojs bekanta ord hade blifvit genom det sätt, hvarpå de presenterades,
så förvanskade, att de kunde likställas med unghinkeansk
uppvigling. Ja, kammaren är, sedan jag läste upp de Tolstojska
orden, i tillfälle att döma, huruvida de kunna förtjäna det
namnet. Tolstojs färg öfver skildringen af den ryska situationen
står kvar, om ock något bibelspråk, som varit instucket, icke
blifvit i öfversättningen eller ens i den franska upplagan återgifvet.

Jag konstaterar vidare, att herr justitieministern framhöll, att
äfven han fann utspridarne af uppropet för hårdt straffade. Ett
sådant uttalande från ett sådant håll bör, synes det mig, leda till
konsekvenser, som för dessa unga män, hvilka blifvit så där för
hårdt straffade, torde vara beaktansvärda.

Det förefaller mig, att ett slikt ord förpliktigar, och om här
i våra seder, beklagligt nog efter min uppfattning, icke finnes det
franska bruket att emellanåt gifva amnesti, då man kommit på
sned vid lagarnas tillämpning, ha vi andra former, hvarunder denna
mildring af straffen kan ske, hvilken jag sålunda tar fasta på
att vi fått ett hälft löfte om.

Slutligen nödgas jag erinra, att det var oriktigt, när herr justitieministern
framhöll, att socialdemokraterna skulle ha röstat
mot'' den lagändring, som var föreslagen i afseende därå, att kvarstadsbrotten
skulle behandlas såsom särskilda brott. Då kamma<-ren till en tredjedel är nyvald, anser jag mig böra utveckla den
saken något mera. De, som voro med förra gången, erinra sig
säkert, huru därmed förhöll sig, nämligen att med denna ändring
åtskilliga andra lagändringar voro sammanknutna och att
allt diskuterades i ett sammanhang. Men i det anförande, som
jag hade vid detta tillfälle, den 11 maj 1908, yttrade jag: »Hvad
beträffar den första af dessa ifrågasatta ändringar, har jag förmin
del principiellt ingenting att däremot invända; det kan vara
fullkomligt befogadt, som också nyss framhölls af chefen för justitiedepartementet,
att brytandet af kvarstad belägges med ett straff,,
som afmätes efter själfva den förseelse, hvartill den, som bryter
kvarstaden, gör sig skyldig, genom att han ignorerar en lagligen
fastställd åtgärd. Och jag kan också fullständigt instämma i, att
det icke är riktigt, att man ställer straffet och ansvaret för ett
sådant brytande af kvarstad, såsom den nuvarande tryckfrihetsförordningen
gör, i relation till innehållet af skriften genom att
stadga samma straff för brytande af kvarstad som för författaren!.
Emot hufvudinnehållet således i den föreslagna nya § 4 mom.

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

9 har jag ingen annan erinran att göra än den, som reservanterna
redan gjort, nämligen att de anse, att straffmaximum är väl
högt tilltaget, då det satts till ett års fängelse, och de i stället
föreslagit ett hälft år.»

I konsekvens med denna uppfattning röstade sålunda socialdemokraterna
icke mot den grundsats, som herr justitieministern
Uttalade, utan vi röstade emot förslaget i dess helhet, men sedan
i en följande votering för ett af mig under öfverläggningen framställdt
yrkande, som gick ut på att straffmaximum skulle stanna
vid ett hälft års fängelse, och därmed hade vi uteslutit de andra
förändringarna, hvarpå jag här icke skall gå närmare in. Så
förhåller det sig med den saken.

Det är synd emellertid, att denna, jag måste säga det, något
illojala framställning skulle komma på slutet af herr justitieministerns
anförande, ty eljest — jag kan icke hjälpa det —
fick jag af detta anförande det totalintryck, att det nästan var
att fatta som ett hälft löfte om att man för framtiden skall
omsorgsf ullare än hittills pröfva, när åtal af politisk art, som
det här är fråga om, böra anställas.

Nu står man oviss om hvad svaret verkligen innebär. Herr
justitieministerns ord ljödo som ett nödrop inför den allmänna
meningen, de gåfvo till känna ett behof, som kan vara fullt befogade
och som jag väl förstår, att uttrycka, att han personligen
vill ha sagdt, att det icke är hans fel allt det som skett. Men
i det hänseendet vill jag ge honom den maningen att pröfva den
tes, som han själf så starkt underströk, att justitieministerns skaplynne
och regeringens, de öfverordnades allmänna uppfattning,
icke har någon som helst reflexverkan på de underordnade kårerna
af tjänstemän. Jag skulle vilja hemställa, om han icke kunde pröfva,
huruvida den tesen är så alldeles absolut riktig. Visst är, att
när icke den där vinden blåser på höjderna, blir det icke så
många åtal, som komma från de underordnade hållen, hvad det
nu kan bero på — ett faktum synes det mig ändock vara. Och
då kan det vara skäl i att experimentera med en annan vind
däruppifrån.

Fast står i alla fall, att vi för närvarande äro inne i en åtalsperiod
och att, som mina ord folio i det förra anförandet, den
nuvarande kursen är förhatlig för det svenska folket.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson:
Herr talman! Jag har blifvit uppkallad af ett yttrande,
som den senaste ärade talaren hade, nämligen det, att min framställning
af hvad som förekom vid senaste riksdagen i fråga om
4 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen skulle vara illojal. Äfven jag
hade läst igenom, det protokoll, som han hade framme, och jag
anser mig berättigad säga, att jag står för hvad jag sade. Jag
sade nämligen, att det hvilande grundlagsförslaget i det skick,
hvari det föreligger, antagits mot socialdemokraternas röster, och
detta har herr Bran ting konstaterat vara fallet. Jag ville icke

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

X:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

liemiss af
statsverkspropositionen.

(Ports.)

upptaga kammarens tid längre, än nödvändigt var, och därför gick
jag icke in på den detaljen, att socialdemokraterna ville taga en del
af förslaget, ehuru äfven den i förändradt skick.

För öfrigt föranleder herr Brantings yttrande från min sida
allenast en erinran om att åtalens antal naturligtvis beror på antalet
af de lagöfverträdelser, som förekomma, och det kan ej nekas,
att de nu ifrågavarande brotten emot gällande lag på senare tider
varit betydligt mycket talrikare ,än förut.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman! Jag har varit något tveksam, om jag skulle
upptaga kammarens tid med anledning af hvad herr Branting i sitt
första anförande yttrade, riktadt emot mig. Jag har varit något
tveksam egentligen därför, att hvad jag skulle vilja säga förefaller
mig i högsta grad som ett försvar för mig personligen. Men jag tror
ändå efter någon besinning, att jag vågar beröra denna sak, vågar
säga hvad jag tänkt säga, därför att det för många skall klargöra,
i hvilken underlig tidsperiod vi lefva, hur bedröflig den politiska
situationen är, och huru man från vissa håll söker göra det komplett
omöjligt att åstadkomma eu ärlig samverkan mellan olika partier
äfven på områden, där de dock borde kunna finna hvarandra.

Hem Branting yttrade, att det system, som jag förfäktar, var
framför allt ett brutalt system, och han erinrade därom, att det
väckt allmän harm i landet, när i sommar ett särskildt uttryck
för -— jag upprepar ordet, som han flera gånger använde
— denna min brutalitet kom till synes, då nämligen tidningarna
visste meddela, det jag hade sagt, att om icke de strejkande rättade
sig efter mina önskningar, skulle det »smälla». Jag ber att få berätta
hela denna historia, den är så ytterligt karakteristisk.

Herrarna veta hvad som förekommit på västkusten. Där hade
utbrutit strejk. Dit hade nämligen kommit fartyg från främmande
ort, hvilka förklarats vara i blockad. Hvarför ? Jo, därför att
somliga af dem ett år förut hade besökt och tagit in last i hamn,
som varit blockerad. De hade då varit i Norrköping, följaktligen
förklarade sig arbetarna nu icke komma att taga någon befattning
med dem. Då befälet ville lasta med eget folk, samlade sig
de strejkande och öfverföllo de arbetsvilliga med stenkastning,
De slogo åtskilliga af polismännen blodiga. De slogo slutligen eu
länsman, som sökte återställa lugnet, så att han afsvimmad fick
föras från platsen. När det skickades dit extra polis för ordningens
upprätthållande, samlade de strejkande sig kring polismännen
och spottade ner dem från hufvud till fotabjälL Den officer, som
sedermera kommenderades dit, har berättat, att polismännen, som
stodo på sin post lugna och orörliga och utan att låta förleda sig
till någon öfverilning, voro bokstafligen öfversmorda med spott
från de strejkande arbetarna. Det fanns sålunda ingen annan möjlighet,
då man kastat sten på de arbetsvilliga och slagit polisen till
blods, än att skicka dit militär. Den man, till hvilken jag riktade
ordern om militärhandräckning, sade: jag lyder ordern, men stats -

Lördagen den 23 Januari.

N:o 6.

rådet vet, hvilket förskräckligt ansvar jag tar på mig. Jag svarade:
ja, jag vet ansvaret, men jag ger inga instruktioner, dem har ni i
Sverige^ rikes lag.

Sedermera tänkte jag: det är dock ohyggligt detta, att det
icke i arbetarledningen skall finnas en känsla af det orimliga i denna
sak, att därför att ett fartyg året förut lastat i Norrköpings
hamn, skola först arbetarna utgjuta blod, och sedan skall man
tvingas att skjuta på dem. Jag ringde då på i telefon till en man,
hvars ord jag visste ägde makt öfver arbetarna, och sade: jag vädjar
till er — kunna vi icke komma öfverens om att göra om intet
detta? Jag vet, att om ni säger ett enda ord, så afstå de strejkande
från sitt förehafvande; jag uppmanar er att taga hand om denna
sak och befria militären från nödvändigheten att tillgripa den yttersta
utvägen. Jag fick i mycket häftig ton till svar, att arbetsgifvarna
varit så orimliga, att man icke undrade på att arbetarna voro
upprörda, hvarpå jag svarade —-jag kan svära på riktigheten af minaord
—:jag inlåter mig icke på tal om hvilka ha rätt, här är det
fråga om att hindra utgjutande af blod, och härmed vädjar jag
till er, och gör ni icke hvad jag ber och vill, så smäller det. —
Detta är brutalt, säger herr Bran ting. Jag vädjar nu till kammaren,
om det kan så kallas.

Jag- får erkänna, att jag sällan varit så upprörd som dagarna
efter det jag gjort detta ärliga försök att hindra hvad jag fruktade
skulle inträffa, ty sedan fick jsag hela arbetarpressen med
herr Brantings tidning i spetsen som ett enda koppel öfver mig, därför
att man ansåg, att jag visat förakt för arbetarna. Jag sade emellertid
icke någonting, lät icke intervjua mig, ingaf ingen gensaga,
och detta icke blott därför att jag vet, att sådant icke lönar
sig, utan ock därför att det inträffade någonting, som på samma
gång gladde mig och fyllde mig med vemod. Den man, som mottagit
min vädjan och satt i gång presskampanjen, han gjorde samtidigt
just hvad jag bad honom om.

Jag frågar: hvarför i Herrans namn skall man gå till väga
på detta sätt? Kan det vara tillräckligt att svara: hvart skulle
annars det sköna klasshatet taga vägen?

Jag skulle kunna säga åtskilligt äfven om det öfriga, som
herr Bran ting yttrade, men jag skall icke göra det. Jag har
till sist blott en personlig vädjan att göra till honom. Njär han
talade om — för att visa, hur orimligt det var, att Tolstojs ord
blifvit åtalade — att de publicerats i en tidning, som då utgafs
af nuvarande ministerpresidenten i Frankrike, kunde han verkligen
säga detta utan att känna ett styng i hjärtat, utan att rodna ?
Minnes icke herr Branting, hur det gick den tidningsredaktören, hur
han, sedan han blifvit minister, fick stå inför folkrepresentationen
och försvara sig, därför att han låtit trupperna skjuta på de strejkande.
Så gick det honom; och så kommer det kanske att gå
någon annan, som för fram sådana bravader som herr Branting
och sedan får sitta på den plats, där jag sitter.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 2o Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Ilerr Kronlund: Jag hade ej tänkt att i mitt anförande
beröra den fråga, den förste talaren i dag drägt å tal, men dels
var ett yttrande af herr justitieministern, som föranleder mig
till en gensaga. Han framhöll på tal om hädelseparagrafen med
mycken styrka, att en åklagares åtalsplikt icke får göras beroende
af, huruvida denne åklagare anser en lagbestämmelse antikverad
eller icke. Först när domstolarna börja att draga sig för tilllämpning
af en dylik lagbestämmelse, först då kan man enligt herr
justitieministerns åsikt anse denna .antikverad. Jag för min del
kan icke alls fatta, att herr justitieministern kan uttala en sådan
åsikt. Jag förmenar, att det icke kan förefinnas någon rätt, någon
möjlighet för en domstol att efter ett åtal förklara sig icke vilja
eller kunna tillämpa gällande lag, därför att denna anses antikverad;
detta förefaller mig vara en ytterst farlig princip, om den skulle
gorå sig gällande. År en lagbestämmelse antikverad, så tillkommer
det lagstiftarna att upphäfva den, men icke, lagskiparna att suspendera
den. Detta om detta.

Herr finansministern yttrade för en stund sedan, att regeringen
hade många järn i elden, och vi må visst gifva honom rätt
däri, att den regering, som nu sitter, är en arbetsam och praktisk
regering, en regering, som nedstigit från de olympiska höjderna
och trädt i närmare kontakt med det svenska folket, än kanske
någon annan konservativ regering någonsin har gjort. Ja, vi ha
till och med under sistlidne sommar sett, att flera medlemmar
af regeringen vistats ute i landet såsom framstående rese talare,
om också jag må säga, att framgången icke alltid motsvarat det redliga
uppsåtet och sanningssökandet.

Ett bevis på regeringens arbetsamhet se vi i de lifliga, kraftiga
och beslutsamma ingripanden från regeringens sida i för landet
viktiga frågor. Jag'' ben öfver blott påpeka tillsättandet af civilkommissionen,
som från att ha varit ett kyligt behandladt fosterbarn
upptagits i föräldrafämnen. Jag vill vidare peka på de första
åtgärderna för utnyttjande af vattenfallen i Norrbotten, igångsättandet
af arbetslöshetsräkningen samt andra välbehöfliga åtgärder.
En annan sida, som också tyder på verksamhetslust och
initiativkraft, är antalet arbetande kommittéer, som väl aldrig
någonsin tillförne varit så stort som i dessa dagar. Vi hade år 1894
ett tjugutal, 1897 var detta antal fördubbladt, eller 40, och för närvarande
ha vi, jag tror, öfver 80. Den kätterska tanken uppstiger
ibland hos mig, att dessa kommittéer kunna vara bra att tillgripa,
när man för tillfället vill bli af med besvärliga frågor eller när
man politiskt vill reassurera frågor för skeppsbrott i kamrarna
— dock afvisar jag naturligtvis genast denna tanke på grund af
det förtroende, jag hyser för den kittande regeringen. Men det
hosl oss florerande kommittéväsendet har två sidor: en god, därför
att det tillför ärendenas behandling en ökad sakkunskap, men
det har också en annan sida. Ju mer regeringen får för vana att
skjuta ifrån sig likt och olikt, att skjuta ifrån sig allehanda för
vårt land viktiga och betydelsefulla frågor, ju mera främmande blir

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

regeringen för (lossa frågor, ju mera af skäres den från ett sakligt
inflytande på frågorna, och för regeringen återstår vid ärendenas
slutliga afgörande endast en formell granskning: det hela föreligger
tuggadt och malet, så att hela behandlingen hos Kungl.
Maj:t blir kanske ofta en automatisk matsmältning. De stora frågorna
komma på det sättet att sakna de konsekvent ledande principer,
som man framförallt har rätt att fordra af en regering.

Den föreliggande statsverkspropositionen ger oss många exempel
härpå. Den visar — för att endast anföra ett — huru finansministern,
i syfte att fylla bristen i statens budget, har måst taga
upp allehanda gamla saker, har måst leta upp allehanda klutar för
att klistra pa den spruckna säcken: maltskatt, skatt på dryckenskapen,
^ växelskatt, skatt på skuldsättningen, och inkomstskatt,
skatt på_ förmögenheten. Det finnes icke någon enhetlighet, intet
system, intet af det stora statsmannalika finansprogram, som vi
hörde talas om i somras från finansmininsterns sida.

Vidare tillåter jag mig göra några randanteckningar till sjätte*
hufvudtiteln. Det intressanta med denna är, icke hvad som står
där, utan mera hvad som icke står där. Jag vill nu icke tala om
den af herr civilministern upptagna kronofogdeinstitutionen. Den
begrofs lyckligtvis i fjol, och jag hoppas, att den lifaktighet, som!
kan komma kronofogdarna i år till del, icke blir af mycket lång
varaktighet.

Jag vill emellertid beröra ett annat kapitel, nämligen huru
hufvudlöst det bygges och planeras för statens järnvägar. Blott
ett enda exempel. År 1898 beslöt Riksdagen byggandet af Bohus
länsbanan för en beräknad kostnad af omkring 13 miljoner kronor.
Hela denna banbyggnad visar en enda följd af missräkningar och
obehagliga öfverraskningan Banan skulle vara färdig under loppet
af 1902. Ännu på sjunde året efter denna tid är banan icke färdigbyggd.
Utom de beviljade 13 miljonerna har Riksdagen ytterligare
anslagit öfver 4 miljoner kronor, och vidare har Kungl.
Maj:t af egen maktfullkomlighet under de sista åren anvisat omkring
1,600,000 kronor till samma banbyggnad. Tänker man vidare
på de störa, oerhörda ränteförluster, som staten lidit genom denna
försening af banbyggnaden, ränteförluster, som kunna skattas till
flera miljoner kronor, så kan man väl påstå, att sällan har planlösheten
och laisser-aller systemet firat större orgier än beträffande
denna bana. Vederbörande, som planerat och ledt banbygget, ha
sedan fatt befordran inom andra områden af järn vägsadministrationen,
. där de kunna fortsätta sin framgångsrika och för staten
gagneliga verksamhet.

En annan betänklig punkt härvidlag är, att Kungl. Maj:t på
detta sätt kan använda miljoner kronor af trafikmedel, utan att
först Riksdagens samtycke inhämtas. Jag vet väl, att det är en
gammal riksdagspraxis och att det finnes en gammal tullmakt på
detta. Men vore det icke på tiden, att man bröte med denna kutym ?
Järnvägsförvaltningen är ett område, där man genom praktiska
och framsynta åtgärder kanske mer än inom någon annan gren af

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 5. 5

Remis a of
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

statsförvaltningen kan spara miljoner för land och folk, om man
verkligen vill.

Herr Lindhagen: Efter den dramatiska föreställning, som
nyss fängslat kammarens intresse, kan man nog knappast begära,
att kammaren skall ägna uppmärksamhet åt en fråga, som, mig
veterligen, icke förekommit under någon remissdebatt. Men hvar
sak har sin tid, och jordfrågan kommer i alla fall att tvinga sig
på oss, så att den kan förtjäna en liten plats äfven i en remissdebatt.
Och därför ber jag att få yttra några ord, särskildt med
hänsyn till innehållet i statsverkspropositionen.

Man kan väl i allmänhet säga, att vi i jordfrågan sedan årtionden
tillbaka saknat någon regering. Det har därvidlag rådt,
hvad man kallar, »regeringslöshet». Man har visserligen ganska
försiktigt och godmodigt rört sig på periferien, men aldrig velat
intränga i frågans kärnpunkt. Detta finner jag på visst sätt ganska
förklarligt. Det beror på den juridiska privaträtt stig a uppfattning,
som behärskar jordfragorna. Den har uppkommit och lått rot
i samband med frihandelssystemets genombrott i början af J.880-talet och sitter nu i högsätet nästan öfverallt i landet, så väl
i lärostolar som i de administrativa högsätena. Enligt denna uppfattning
kan en privaträtt icke kränkas. Äfven om privaträtten
leder till, att man fritt skulle kunna få förgöra folk och land,
är dock privaträtten okränkbar.

Denna uppfattning är icke ny. Det är precis samma föreställningssätt,
som behärskade det gamla feodalsystemet. Men under
det att folket i andra länder rest sig upp däremot och sopat
bort den, så har just vid den tid, då i främmande länder dennä
rörelse blef afslutad, hos oss börjat bilda sig ett nytt feodalsystem
efter samma principer och samma rättsgrundsatser som det gamla)
I Frankrike åter t. ex. under de berömda hetsiga debatterna i parlame
n is f ö r s am 1 ingen den 4 och 11 augusti 1799 bortsopades detta
privaträttsliga system och följden har blifvit, att då lades grunden,
till denna stora klass af franska småbönder, som sedan i så mycket
skapat Frankrikes stora ekenomiska kraft och de stora materiella
rikedomar, som där finnas.

Då jag särskildt kommit att beröra denna fråga om småbrukarnas
själfständighet, vill jag erkänna, att den nuvarande
statsministern under valrörelsen i somras fällt ett beaktansvärdt
ord, som utgör ett verkligt program och som jag skall be att
få återgifva. Han talade om angelägenheten af att »tacksamt
bevara resultaten af gångna släktens odlingsmöda, af de svettdroppar,
hvarmed de tegar vattnats, på hvilka vi nu så och skörda».

Men huru tillämpar regeringen detta vackra tal och huru ha
äfven de föregående regeringarna tillämpat det? I enlighet med
den privaträttsliga uppfattningen kan man väl skapa nya jordbruk,
skaffa jord till spekulationspris och1 bygga nya åbyggnader. Men
under allt detta låter man många tusental färdiga jordbruk, som
redan finnas, gå under, därför att innehafvarna ha en så otrygg

Lördagen don 23 Januari. 67

besittningsrätt, att de icke vilja sitta kvar. Jag syftar här på alla
dessa arrendatorer å bolags- och bortskänkta kronohemman, dessa
torpare och smärre lägenhetsinnehafvare, som föra en så ojämn
kamp för sin tillvaro, att det ofta för dem slutar med emigration
till A merika.

Den angelägenheten, att skaffa dessa människor tryggare villkor,
att bevara de stora kapital, som äro nedlagda på denna jord
och alla dessa åbyggnader, den inlåter sig regeringen icke på,
därför att bevarandet af missförhållandet är en privaträtt; och
för denna låter man allt det andra gå under.

Jag skall icke fästa mig vid alla de underlåtenheter, som
regeringarna och vår nuvarande regering senast i detta afseende
låtit komma sig till last. Jag vill blott nämna såsom exempel
att det icke hjälper ens, att Riksdagen gör särskild framställning
om vidtagandet af några små åtgärder i det rätta syftet.
Vi veta sålunda, hvilka vanskliga öden som norrlandslagstiftningen
i fråga om lagförslagen rörande arrende och vanhäfd haft,
huru svagt regeringen framfört denna sak och huru den helt och
hållet resignerat vid detta årsl riksdag —- saken återfinnes nämligen
hvarken i trontalet eller i statsverkspropositionen. Ännu mindre
kan man'' begära, att regeringen skulle hafva ens på något sätt
snuddat med sina tankar vid det af norrlandskommittén framförda
kompletterande förslaget till dessa två lagar, nämligen en
expropriationslags!iftrång, en slags tvångsaflösning af dessa jordbruk,
på det att brukarne skulle få en tryggad besittningsrätt.

Och huru är det vidare med en annan fråga, flottningslagstifiningen.
Norrlandskommittén framhöll, att det nödvändigt
måste göras ändring i denna lagstiftning. Flottlederna disponeras
af de stora skogsägarna. Därigenom ha de senare makt öfver
småbönderna. ^Föreningarna kunna i mycket bestämma, huru bönderna
skola få flotta sitt timmer, och kunna också hänsynslöst,
genom flottningens bedrifvande, (Sköfla ägor och inägor, hvilket
jämväl sker — trots allt hvad lagen stadgar om detta. Det är
synnerligen viktigt, att just den frågan också blir forcerad. Säpskildt
kunna jordbrukare omöjligen trifvas, när de få flottningen
bedrifven på det sättet, att all deras nedlagda möda omintetgöres
genom hänsynslös och omåttlig flottning. Om detta hade norrlandst
kommittén fullständig utredning. Man hör fortfarande ständiga
klagomål öfver detta.

För några dagar sedan fick jag från en f. d. ledamot af denna
kammare mottaga ett bref i denna sak, däruti han bad mig göra,
hvad jag kunde, för att på något sätt bringa saken på tal och
vinna rättelse. Och det kan jag icke göra bättre än att i korthet
omnämna hvad han skrifver. Han har af en viss anledning
fd°rt en resa inom Björna socken — jag tror i Västernorrland»
län och har därvid fatt höra »de mest skärande klagorop och
anklagelser emot bolagstyranniet, särskilt i fråga om flottningsförordningen
och det förfarande, som därvid praktiseras. Det
gäller Gideå-Husums älfvars flottningsförening, som vid flottnin -

N:o 5.

Remiss af
statsverksprojjositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

gens bedrifvande appdämmer sjöarnas vatten högt öfver vanligt
högvattenstånd, hvarigenom vidsträckta inägovidder för längre
eller kortare tid sättas under vatten. Det händer t. o. in. att
\vattnel
att när en flod satt sig så, att befolkningen kunnat beså sina åkrar,
så öppnas de ofvanliggande spardammarna för att förstärka flottningsvattnet,
hvilket då i form af en ny flod öfversvämmar och
förstör de sådda fälten. Någon hänsyn till befolkningens klagomål
säges flottchefen icke taga; snarare hånar han dem med
tal om att ''flottningen ej må hindras'' — ord ur flottningsstadgan,
som ej bort finnas.»

Ja, jag skall nöja mig med att nu läsa upp blott denna del
af hans bref, ehuru han sedermera i det följande också yttrar
sig vidlyftigare i saken. Jag har icke varit i tillfälle att kontrollera
hans uppgifter, men jag tror, att han å sin sida icke kommer
med obefogade påståenden1. Och af vår egen erfarenhet inom
norrlandskommittén — och särskildt äfven min personliga vet
jag, att det brukar gå till i stor utsträckning på detta sätt. Man
hänvisar därvid alltid småbönderna att processa och processa.
Men de kunna icke ruinera sin existens med dylika processer,_
helst de knappast kunna få någon sakförare däruppe. Och ännu
mindre kan man begära, att de skola komma någon vart, da lagen
ej ens är så skrifven, att domstolen är i tillfälle att gifva dem
deras fulla rätt. _

Detta är ett par exempel bara på det bristande regeringsmf
tresset i norrlandsfrågan. Jag klandrar knappast regeringen själ!.
Ty den är helt och hållet influerad af den härskande privaträttsuppfattningen,
som understödjer olyckan. Men jag säger, att det
saknas ett regeringsinitiativ och ett regeringsintresse, som ser
och förstår dessa småbrukarnas viktiga frågor, som icke få uppskjutas.
Det gäller en stor samhällsklass i vårt lands nordligare
delar.

Ännu mindre kan man begära, att regeringen skall sträcka
sina omsorger utöfver andra delar af landet, där liknande förhållanden
råda. Det är ju bara Andra Kammaren, som fattat beslut
i den riktningen; och då kan man ju alldeles trösta sig med,. att
man icke har någon skyldighet — då Första Kammaren icke
varit med om att göra något.

Det är ock en annan fråga, som regeringen haft särskild anledning
att röra vid därför att den tvungit sig på regeringen,
nämligen torpfrågan. Till följd af Riksdagens egen framställning
har det anordnats en statens emigrationsutredning, och denna
utredning har framlagt torpfrågan till regeringens behjertande.
Det framhålles, att torparklassen högst väsentligt minskas i vårt
land år från år och därmed ödelägges odlad jord och åbyggnader
i stor utsträckning. Det är många anledningar, som kunna verka
detta. Men det är isynnerhet torparnes osjälfständiga^ ställning.
Det har försports, att fråga varit uppe, huruvida icke något redan
denna riksdag borde göras i den saken. Och man har väntat

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

att möjligen i trontalet få erfara något därom, men man har ingenting
förmärkt. Det har också sagts, att man sannolikt icke heller
här någonting att vänta från regeringens sida i den saken.

Detta är nu bara en axplockning ur småbrukarnes ojämna
kamp icke blott mot förhållandena utan äfven mot sin regering.

Nästa fråga i jordfrågan är de stora naturrikedomarnas exploatering.
Här är det precis samma system. I fråga om skogarna
t. ex. nedlägga vi stora kostnader på att göra den skogsmark
åter bördig, som förödelsen fått gå utöfver. Men privaträtten
hindrar oss att göra någonting med de skogar, som ännu icke
äro förödda -— att ingripa mot förödelsen själf, hvilket är mycket
billigare på alla sätt.

Jag vill nu blott erinra, att Andra Kammaren tre gånger
antagit skrifvelseförslag angående lag om uthålligt skogsbruk på
större skogar. Naturligtvis har det aldrig blifvit något regeringsinitiativ
ens i den saken i alla fall. Men äfven om Riksdagen
själf i sin helhet begär en sådan lagstiftning, höres absolut ingenting
från regeringen. 1903 års Riksdag — jag tror att det var
den — begärde en lagstiftning, som hindrade, att skogarna på de
stora fideikommissen utdödades. Ja, man har icke hört något
om den saken ännu. Det är dock alldeles klart, att en regering,
med intresse för saken, borde lefva i ständig ångest för att dessa
skogar under tiden skola nedhuggas, och gifva sig ingen ro, förrän
man hade en regeringsproposition om den saken på kamrarnas
bord. Men, äfven om man skulle hafva intresse för saken, så
står säkerligen privaträttens spöke hindrande emot — och därför
låter man saken bero.

I detta sammanhang vill jag beröra en annan punkt, som
saknas i statsverkspropositionen. Ett skogsland, söm vårt, bör bygga
en utaf sina hufvudsakligaste inkomster i statsfinansiellt hänseende
på alkastningen af skogsdomäner. Det finnes väl ingenting,
som vore så naturligt för vårt land, som att den principen började
göra sig gällande, att det i budgeten just funnes anslag ''för
inköp af skogsmarker, särskildt då de kunna fås för billigt pris
eller då de ligga öde, så att staten får tillfälle att sätta dem i stånd
igen.

1 tre år fanns anslag härtill upptaget i staten. Men det gick
bort. Fjärde och femte hufvud titlarna slukade allt. Sedan motionerade
jag verkligen för två år sedan om anslag igen. Och det
beviljade Riksdagen. Förra året upprepade jag framställningen.
Statsutskottet tillstyrkte. Men då uppträdde finansministern och
lade in hela sin kraft och hela sitt inflytande på, att denna post
skulle slopas. Ärendet återförvisades — och sedan kom det aldrig
tillbaka med något tillstyrkande.

Nu i år lär domänstyrelsen, hvilken förr trott — efter livad
man hört sägas •—• att den icke haft initiativrätt i dessa frågor,
kommit in till regeringen med en framställning, däri den sagt,
att den måste hafva sådana anslag. Men det synes icke i re -

Remisa af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af geringspropositionen. Och jag föreställer mig då, att anslag icke
statsverks- heller kommer att äskas, hvilket ock från början sagts mig vara
propositionen, osannolikt.

(Forts.) veta vi visserligen, att det finnes medel för inköp af skogs marker,

nämligen sådana medel, som influtit genom försäljning
af små kronodomäner enligt detta förfärliga system som nu praktiseras
för att sälja dessa små kronodomäner —- vind för väg,;
utan omtanke. Skola dessa inkomster användas till skogshump^
så är det alldeles för litet. Det har räknats ut, att, ifall man
köper skogsmarker i samma proportion som nu och har samma
medel för ändamålet, så skulle det dröja mellan 500 och 600
år, innan Sverige får statsdomäner i samma proportion till enskild
skogsmark som preussiska staten eller 34 o/o. Dessa inkomster
skulle dessutom sina ut; snart skall hela lagret af små domäner
hafva utsålts. Man bör väl då i tid se sig före och pressa in i utgiftsposterna
ett afsevärdt anslag för ändamålet. Detta gäller
särskild! för ett skogrikt land. Ty man kan säga att detta blir
en utomordentlig inkomstkälla för statsverket. En stat, som icke
ens har råd att skaffa sig sina naturliga inkomster, dess budget
är verkligen ganska mycket på fallrepet.

Jag skall i anslutning till herr Christiernsons anförande be
att få rekommendera statsutskottet att t. iex. förvandla en jagare
i skogsmark eller på något annat sätt skaffa råd. Jag skall
för min del, om jag hinner, stå till tjänst med en motion, så att
statsutskottet äfven får den formella befogenheten att upptaga
denna angelägenhet.

Nu är det emellertid sä, att det finnes en ledamot af regeringen,
som verkligen har tagit ett initiativ, och ett på sitt sätt
måhända, fruktbart initiativ just i dessa frågor — och. det är,
så underligt det låter, herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdef
partementet. Ja, jag vet nu icke, om vänsterblocket i kammaren
— ty det lärer ju finnas ett sådant — tycker, att det är lämpligt,
att man säger någonting godt om ecklesiastikministern. Men det
måste erkännas, att i detta fall har han verkligen varit det enda
af statsråden, som tagit ett initiativ.

Ja, det är icke på de stackars ministrarna, som man bör välta
hela ansvaret och pålägga dem en börda, större än en man kan
bära. Det är så många andra omständigheter, som mäktigt inverka,
så t. ex. denna privaträttsliga uppfattning, som helt och
hållet förkväfver de sociala synpunkterna uti dessa störa frågor.
Uti denna uppfattning inpuppas ministern till yttermera visso utaf!
alla hans tjänstemän, som äro jurister, skapade efter den gamla
skolan, väldigt hyggliga visserligen, men omöjliga i dessa frågor.
Det är ett expeditionschefsregemente, som ofta är alldeles ödeläggande
för sjkifva saken. Det hjälper här ej att Riksdagen
skrifver. 1 departementen sorteras sedan frågorna efter tjänstemännens
intresse för dem. De sj kifva bestämma, hvilka frågor
de tycka äro viktiga; och dem de tycka icke äro viktiga lägga de

Lördagen den 23 Januari.

Jf:o 5.

på hyllan och taga de andra före. På det sättet illuderas Riks- Remiss af
dagens framställningar. statsverks Det

initiativ, ecklesiastikministern nu tagit, är förslaget att det propositionen.
skall inrättas något, som kallas en statsekonomi examen, hvari- (Lorta.)

genom tjänstemännen i kanslierna, i stället för att utbildas enbart
i den »frihandelsjuridiska skolan», skulle få något förstånd i de
frågor, de handlägga — hoppas man åtminstone. Och därför äro vi
ecklesiastikministern utomordentligt tacksamma.

Det är äfven en annan fråga, som icke bör gå oanmärkt förbi
här i debatten, och det är frågan om vårt lagstiftningsarbete. Såsom
vi sett, förekommer uti statsverkspropositionen en begäran
om anslag icke blott till fortsättning af lagberedningens verksamhet
utan också till inrättandet af en processkommission, som
skall bli lika dyr som lagberedningen och arbeta samtidigt med
denna. Just genom detta, att den fatalistiska privaträttsliga uppfattningen
diktatoriskt härskar så i hela vårt offentliga lif, får
den hållas ensam med dessa stora frågor, som ''dock beröra hela
folket så. intimt. Nu förestår en fullständig omrevidering af hela
vår civillag; hela strafflagen kräfver, äfven enligt justitieombudsmannens
mening, omarbetning; och så hafva vi vidare hela vår
rattegångsrelorm. Herrarna förstå, hvilket lifsintresse det är för
hela folket, att detta stora lagstiftningsarbete verkligen blir utfördt
med förstånd. Denna sakens vikt afspeglar sig ingalunda i statsverkspropositionen.
Kungl. Maj:t har kanske med skäl kunnat
underlåta att inlåta sig härpå, ty allt detta är en privatangelägenhet
för de styrande juristerna, och svenska folket i öfrig!
får taga de förslag, som komma fram.

Det kan emellertid vara fråga om, när det psykologiska ögonjblicket
är inne för en sådan reform. Det gäller för det första
principer, och bland dem är den allra viktigaste, att man icke
skiljer så skarpt mellan sociala frågor och den rena juridiken,
såsom nu är fallet. Man betraktar hela denna lagstiftning som en
icke social fråga, men i sjkifva verket borde den vara bemängd
med sociala hänsyn, hvilka i rikt mått framträda just på dessa
stora grundläggande lagstiftningsområden. Att få in sådana synpunkter
och icke prisgifva hela detta fält åt juridiken af gamla
skolan anser jag vara en ytterst viktig angelägenhet.

Vidare är att märka, att dessutom olika juridiska system
här och hvar kämpa om hvilka vägar man skall gå, och det är
äfven därför af vikt att icke arbetet blir lika ofruktbart som
andra arbeten af detta slag, som vi hållit på med under ett
århundrade. Ja, alldeles ofruktbara ha de ju icke blifvit, ty vi ha
tagit ut vissa bitar och af dem gjort lagar, men det hela har
icke ledt till det resultat, som man åsyftat.

Hvad. angår särskild! processlagstiftningen, framgår af justitieministerns
anförande till statsrådsprotokollet, att det är meningen,
att här skall bli en nydaning. Då kan man förstå, hur
viktigt detta arbete är. Men justitieministern har icke kunnat
omnämna principerna för denna nydaning. Man får väl hoppas,

Jf:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af att dock vår nuvarande rättskipnings enkelhet och billighet ej
statsverks- tillspillogifves för en invecklad teoretisk apparat. Det vore bra, om
propositionen. mail kunde få veta något härom, men jag medger, att detta
(Forts.) kanske är svårt, ty, justitieministern vet säkerligen knappast själf,
hur det skall bli eller hur han vill ha det.

Emellertid anger herr justitieministern några fel i det nuvarande
systemet, som blifvit anmärkta, och de äro den långsamhet,
hvarmed ärendena behandlas i högsta instansen — hvarför icke
äfven inom de båda andra? — och vidare vikariatsystemet vid
häradsrätterna, domarnes bristande permanens, bristen på offentlighet
i öfverrätterna och den fara för stadsdomstolarnas själfständighet,
som ligger däri, att sammansättningen, äfven livad
det juridiskt skolade elementet beträffar, väsentligen beror på
medborgerliga val etc. I sista afseendet är referatet af den framkomna
anmärkningen ofullständigt, ty samtidigt anmärktes också,
att man å andra sidan också bör se till, att icke alla domare
sättasi under glaskupor såsom ofelbara helgon, hvilket ej heller kan
vara nyttigt, och att ansträngningarna ej allt för ensidigt inrikta^
på att utesluta det folkliga elementet från allt inflytande på
rättskipningen, och få domarne tämligen ensidigt tagna ur eu
enda samhällsklass, och ur ett enda politiskt parti.

Hvad civillagen angår gälla enahanda synpunkter som ofvan
först framställdes, och hvad slutligen straffrätten beträffar är
det klart, att det området är mäktigt af en så storartad omhvälfning,
att man knappast kan ifrågasätta, att nydaningen skall
i ett slag kunna sträckas öfver detta i dess helhet. Jag tror,
att man för närvarande vid det straffrättsliga lagstiftningsarbetet,,
såsom justitieombudsmannen anfört, icke bör inlåta sig allt för
mycket på några skarpsinniga definitioner af olika brottsarter,
utan det nu närmast gäller att införa rättvisare straffbestämmelser
och att äfven helt taga bort särskildt vanfrejdsstraffet. Justitieombudsmannen
har för att taga ett annat exempel framhållit det
orimliga i att man skall i alla tjufnadsmål pålägga allmän åklagare
åtalsrätt. Det kan ju godt få bero vid målsägares angifvelse
åtminstone i många fall. Nu verkar bestämmelsen härom ojämnt.
Somliga åklagare med mera känsligt sinne åtala icke så mycket,
andra draga sig ej för att åtala vid minsta förseelse. Ändring har
äfven år 1903 af .Riksdagen begärts med afseende på sammanträffande
af brott och det straffmått, som därvid skall utmätas. Sådana
ändringar kunde man kanske genast taga itu med.

Frågan är ock, i hvilken ordning ärendena skola behandlas.
Först och främst vill jag anmärka mot statsverkspropositionens
framställning under andra hufvudtiteln i denna punkt, att den
tiger fullständigt med strafflagstiftningen. Jag kan dock icke
värja mig från den bestämda meningen, att processlagstiftningen,
hur viktig den än må vara, dock icke är så viktig som att straffet
afpassas efter tidens rättsuppfattning, så att icke många människor
få sitta och aftjäna obilliga straff, allt under det vi vänta på

Lördagen den 23 Januari. 73

processrättsreformen, hvilken, som herr justitieministern själf förklarar,
säkerligen tager många år.

Hvad processlagstiftningen angår kan man visserligen icke
säga, att det är för tidigt, att man tager itu med den. Nedan för
hundra år sedan sades det, att det var på tiden. Juristerna själfva
ställa sig i allmänhet mycket tveksamma huruvida det psykologiska
fruktbringande ögonblicket nu är inne eller om det återigen
är fråga om en konstprodukt.

Hvad angår ordningen för civillagstiftningen har jag i en
särskild motion, som jag tillåter mig hänvisa till, framhållit,
att det skandinaviska civillagstiftningsarbete, som påbörjats och1
ledt till positiva resultat i de tre länderna, icke bör omintetgöras
för framtiden, såsom skulle bli fallet, därest justitieministerns
förslag a ccepteras, att lagberedningen utan vidare skall taga
itu med giftermålsbalken i sin helhet. Man bör väl åtminstone
söka någon modus vivendi, hvarigenom denna fråga skulle kunna
uppskjutas något.

För att fatta mig kort är min tro helt enkelt, att i dessa
frågor finnes så mycket att tänka på ännu, att det icke skadar,
om det anstår något med inrättandet af en ytterligare lagberedning.
Skulle, den icke komma till stånd då, har lagberedningen sysselsättning
antingen med processlagsreformen eller en begränsad revision
af strafflagen eller med att af familjerätten upptaga de
tre frågorna om mannens målsmanskap, oäkta barns ställning och
möjligen äktenskapsskillnad, frågor, med hvilka man privat sysslat
i Norge och äfven i Danmark. Också kunde det lämpligen föreslås,
att lagberedningen må taga rättegångsbalken, och att särskilda
personer tillsättas, en eller högst tre, för att hvar för sig behandla,
den ene strafflag-srevisionen och de andra de tre frågorna i giftermålsbalken,
och då skulle den skandinaviska civillagstiftningen
sedermera ha utrymme för framtiden.

pag har tillåtit mig att göra dessa erinringar i två punkter,
jordfrågan och lagarbetet, som förut icke varit berörda i remissdebatten.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred
t etersson: Herr talman! Den senaste ärade talaren berörde i

början af sitt anförande några frågor, som jag skall be att få
yttra ett par ord om. Han talade om att det i dessa frågor, näm?-;
ligen jordfrågorna, saknades initiativ, men han förklarade ett par
gånger, att han icke ville lägga den nuvarande eller föregående
regeringar detta till last, utan mera den privaträttsliga uppfattningen,
som alltjämt gjorde sig gällande.

Jag vill för min del säga, att äfven om den af honom''åsyftade
privatsrättsliga uppfattningen här i landet kan lägga hinder i
vägen för realiserandet af alla de tankar och planer, som möjligen
hvälfva sig hos herr Lindhagen och som kanske i och för sig
ofta äro ganska bra, vill jag ändock icke medgifva, att detta
skulle vara. ett tillräckligt försvar för regeringen, om den ställt

N:o 5*

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

>'':o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen

(Forts.)

sig fullständigt likgiltig för de stora frågor lian berörde. Och
jag tror mig också kunna säga, att regeringen icke står likgiltig
■ inför dessa frågor.

I ett fall, som jag särskildt vill omnämna, ger jag herr Lindhagen
fullkomligt rätt, då han säger det vara meningslöst att
man å ena sidan gör ansträngningar och uppoffringar för att
bygga nya hem och köper jord, som ofta är ganska dyr, och bebygger
den, under det att man samtidigt å andra sidan låter förutvarande
hem ödeläggas och jorden råka i lägervall. Jag har också
för min del haft ögonen riktade på detta förhållande, och jag
tror, att jag har ett icke mindre intresse än herr Lindhagen för
att de gamla hemmen må upprätthållas.

Han fäste bland annat uppmärksamheten vid torpfrågan, som
blifvit behandlad af den s. k. emigrationsutredningen, som med statistik
visat, hurusom antalet torpare, väsentligt sjunkit. Jag minns
nu icke siffrorna, men ett faktum är att statistiken ådagalägger en
stark tillbakagång hos denna klass. Jag vill icke nu närmare ingå
på frågan, men blott upplysningsvis nämna, att Kungl. Maj:t redan
har fattat beslut rörande en undersökning af dessa förhållanden*
en undersökning, som dels skall omfatta orsakerna till denna tillbakagång
och dels afser att bringa klarhet i, hvilka åtgärder böra
vidtagas för att hindra densamma.

Herr Lindhagen berörde också flottningsfrågan, och äfven i
detta fall vill jag säga, att regeringen icke står likgiltig, men på
samma gång framhålla, att det icke går så fort med ändringar,
särskildt i lagstiftningsfrågor, som jag hade föreställt mig, innan
jag fick intimare erfarenhet a’f dessa förhållanden. Flottningsstadgan
är af den art, att den ovillkorligen tarfva^ en revision, och
den är också föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Dels ha
vi den s. k. skogsvårdskommittén, som nog kommer att behandla
frågan, och man får sålunda afvakta resultatet af dess arbete, och
dels är frågan samtidigt föremål för utredning inom domänstyrelsen,
som har Kungl. Maj:ts tillstånd att tillkalla särskild sakkunnig
för densamma. Så alldeles likgiltig står man sålunda icke inför
dessa frågor.

Herr Lindhagen påpekade också bristen på initiativ i fråga om
lagstiftning rörande hushållning med skogarna, men jag vill i detta
fall blott erinra om att den skogslagstiftning, som vi fingo år 1903,-ju ännu är så pass ny, att vi få dröja något och se verkningarna
af den, innan vi börja att alltför mycket lappa på densamma.

Herr Eden: Herr talman, mina herrar! Det hade af natur liga

skäl alldeles icke varit min mening eller min önskan att taga
till orda i denna debatt, men i det svar, som herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet afgaf på herr Starbäcks anförande,
förekommo en del saker och lämnades en del uppgifter
af den art, att jag ansett mig icke kunna underlåta att till kammarens
protokoll foga en liten kommentar.

Jag skall därvid alldeles icke inlåta mig i någon djupare dis -

Lördagen den 23 Januari.

>'':<* o.

kussion angående frågan om de nya universitetsstatuterna. Den
skulle säkert för kammarens ledamöter bli lika litet gifvande och
lika litet angenäm som den uppgiften är, hvilken enligt de nya
statuterna tillkommer fakulteterna, nämligen att i sin helhet bedöma
saker, i hvilka de icke kunna sätta sig in. Jag skall tillåta
mig att uteslutande hålla mig till en punkt och visserligen en
kärnpunkt, nämligen frågan om den utsträckta undervisningsskyldigheten.
Herr statsrådet har i den punkten, för att söka sammanfatta
det hela kort, egentligen framhållit ett syfte, att han ville
inskränka studietiden. »Skall då inte någonting göras» säger herr
statsrådet ordagrant, »för studietidens Förkortning» ? _ Jag ber
att få svara med en mo tf råga: »är då verkligen ingenting gjordt
för studietidens förkortning, ha då icke universiteten under mer^än
ett årtionde, efter bästa förmåga och på det sätt, som efter deras förmenande
bäst skulle leda till målet, sökt att ordna undervisningen
så, att den skulle leda till studietidens förkortning? Jag tillåter,
mig att från denna plats helt enkelt konstatera, att så har skett.

Herr statsrådet har emellertid särskildt fäst sig vid, att det
syfte, som han framhållit, skulle vinnas framför allt genom en
utsträckning af terminerna, genom att föreläsningarna skulle
hållas icke endast som nu i ungefär sex månader — dock icke
alltid blott sex månader — utan i fulla åtta månader, äfven
under de gamla s. k. examensperioderna, och herr statsrådet
har därvid särskildt påvisat, att universitetsexamenskommittén
fäst en stor vikt vid en sådan utsträckning af undervisningstiden.
Jag beklagar på det lifligaste, att herr statsrådet därvid icke
fäst mer uppmärksamhet vid samma kommittés bestämda förklaring,
att den dock icke ville pålägga professorerna någon ökad
föreläsningsskyldighet. Jag beklagar, att herr statsrådet fång
sig föranlåten att säga, att han för sin del icke ville vara så
»barmhärtig» mot universiteten som kommittén hade varit. Jag
beklagar det särskildt därför, att universiteten visst icke begärt
någon barmhärtighet och säkerligen icke heller komma att begära
någon sådan, men att de däremot ha begärt att bli tagna till
råds och få afgifva yttrande i frågor, som röra en sådan lifssak
för universiteten som denna. Det är redan påpekadt, att det icke
har skett.

Emellertid, för att öfvergå till den argumentering, med hvilken
herr statsrådet ville styrka, att det var både lämpligt och''
nödvändigt att utsträcka undervisningstiden, så ber jag ^att först
och främst få hålla mig till de siffror, som herr statsrådet meddelade
från främmande länder eller egentligen från ett sådant,
ty det var ju i hufvudsak endast siffror från Treussen som meddelades.
Dessa siffror ha på det högsta öfverraskat mig, och
jag vågar säga öfverraskat hvar och en, som har någon praktisk
kännedom om, hur det i verkligheten ställer sig vid de tyska
universiteten. Herr statsrådet hade fått upplysning om, att man
i Tyskland föreläser under 9 månader. Han har ju tydligen kommit
till denna siffra därigenom, att vintersemestern, såsom man

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

>'':o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af där kallar vinterterminen, officiellt börjar den 15 oktober och
statsverks- slutar den 15 mars — det gör fem månader, och att sommarses
propositionen. mestern, likaså officiellt, börjar den 15 april och slutar den 15
(Forts.) augusti —''#4 månader; alltså inalles 9 månader. Men herr statsrådet,
som dock tycks ha tagit kännedom om föreläsningskatas
logerna vid Berlins universitet, har icke ägnat den granskning,
som han sålunda har begynt, också åt siffrorna i dessa kataloger
eller det bihang till dessa kataloger, som nämner något om, när
föreläsningarna faktiskt börja. Han skulle då ha funnit, att ingå
sommarföreläsningar börja förrän en lång tid fram i april, den
25 eller mycket ofta den sista, ja till och med i början af maj.
Han skulle af andra upplysningar, som säkerligen stått till buds,
ha funnit, att sommarsemestern faktiskt slutar med augusti månads
början eller, som jag själf under en rundresa i Tyskland
i fjol både tillfälle att finna, ofta med juli månads slut. Och
han skulle funnit fullkomligt motsvarande siffror äfven för vintersemestern:
den börjar faktiskt tidigast den 25 oktober, ofta i
början af november, och räcker aldrig längre än till början af
mars. Således, på detta sätt och med denna faktiska undervisningsskyldighet,
reduceras herr statsrådets nio månader till, om
man tar hänsyn också till jul- och pingstferier: ungefär 3 !/a
månader eller något mera för vintersemestern, och för sommarsemestern
tre månader eller mindre d. v. s. sammanlagdt 6''% eller
något mera, på ett ungefär taget.

De siffror, som jag här nu nämnt, stödja sig icke på officiella
undersökningar, helt enkelt därför, att sådana uppgifter aldrig
komma fram på officiell väg. Men det förefaller mig, att det
skulle ha varit önskvärdt, om herr statsrådet antingen hade jämfört
den officiella terminens längd i Tyskland med våra officiella
terminer, som äro åtta månader, eller också de faktiska föreläsningsterminerna
i Tyskland med våra faktiska föreläsningsterminer,
som äro sex eller något öfver sex. Då tror jag, att jämförelsen
hade ställt sig betydligt annorlunda.

Nu vill jag endast i denna punkt konstatera, att om sålunda
herr statsrådet i de tyska förhållandena söker ett stöd för ut-:
sträckning af terminernas längd, kommer detta stöd fullkomligt
att svika, och är det så, att det endast vore tal om att utsträcka
sjålfva terminerna, så borde således redan ur den synpunkten
herr statsrådet kanhända ägna saken en ny pröfning.

Herr statsrådet har emellertid också inlåtit sig på frågan
om antalet föreläsningar inom dessa terminer. Han har därvid
påpekat, att det i Tyskland vida öfverträffar, hvad vi i Sverige
prestera, och han har räknat upp några siffror från olika fakulteter.
Jag skall däremot be att få gorå den anmärkningen, att
det går icke an att jämföra exempelvis den juridiska fakultetens
- föreläsningar eller, rättare sagdt, undervisning uti Tyskland enbart
med våra offentliga föreläsningar, utan man måste då för denna
fakultet också taga upp de enskilda kurser, som hos oss fullkorn-?
ligt motsvara de tyska kurserna, som ges mot betalning liksom

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

de förra. Man skall då finna, att de svenska professorerna i juridiska
fakulteten prestera fullkomligt samma undervisningskvantum
som de tyska, i regel åtminstone. Man kan på alldeles samma
sätt få fram en jämförelse i fråga om professorerna i de medicinska
och naturvetenskapliga fakulteterna, om man nämligen tar
hänsyn till, hvad dessa herrar prestera såsom föreståndare för
sina institutioner.

Det, som jag nu sagt, torde vara tillräckligt att belysa den
stora, tillåt mig säga, vådan af att draga några slutsatser angående
våra svenska universitetsförhållanden med ledning af de
siffror, som af statsrådet blifvit meddelade, och det var detta,
som jag i första rummet afsåg, när jag, trots allt, i dag begärde
ordet.

Det återstår mig emellertid ännu några anmärkningar. Herr
statsrådet talade också något om, att han icke kunde förstå, att
vi här i Sverige icke kunna uthärda mer än 100 föreläsningar,
att han icke för sin del kunde finna, att vetenskapen kunde komma
i fara, såsom vi hade antydt, genom konsekvenserna af det påbud,
som inneslutes i de nya universitetsstatutema. Jag skall
däremot helt enkelt säga, att vi kunna uthärda både 100 och
om det så skall vara 150 föreläsningar, men det kan icke begäras,
att föreläsningarnas kvalitet skall bli densamma, om de ökas i
banko eller i det närmaste i banko, och det är ett faktum, att
man här i Sverige försöker att hålla de offentliga föreläsningarna
på en verkligt vetenskaplig nivå, en nivå, som de motsvarande
»kurserna» ,i Tyskland icke representera. Då säger herr statsrådet:
men detta är högst besynnerligt, den tyska vetenskapen måtte
val icke stå lägre än den svenska? Vare det långt ifrån mig att
påstå något sådant, men det finnes så ofantligt många andra
faktorer att ta i betraktande, som herr statsrådet icke ägnat sin
uppmärksamhet åt, t. ex. den, att Tyskland är ett väldigt land
med en oerhörd massa universitet, där den ene professorn kompletterar
den andre, och där man kan läsa dessa elementära kurser
vid ett universitet, utan att däraf följer någon fara för den vetenskapliga
nivån, därför att professorerna äro så många och man
således på andra håll kan komplettera hvad som brister i det
ena eller andra afseende!. En annan omständighet är, att man
i Tyskland rör sig med ett stort världsspråk, har en stor litteratur
på eget språk jämte mycket annat, de utmärkta kommunikationerna
och dylikt, som jag här icke går in på. Jag tillåter mig endast
fasthålla, att när universiteten för sin del ha sökt att göra sin
stämma hörd gentemot det utan deras hörande utfärdade påbudet
om nya universitetsstatuter, har det varit, icke af omtanke om
egen bekvämlighet, utan af omtanke om det vetenskapliga lifvet
vid universiteten. Den i realiteten alldeles enhälliga opinion, som
från universiteten har uttalats, borde vara tillräcklig att öfvertyga,
att det här icke bara gäller eget skinn, utan ett verkligt
bekymmer för den vetenskapliga forskningens framtid.

Herr statsrådet har nu till sist talat om, att det ingalunda

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

>'':o 5.

Lördagen den 23 Januari. ''

Remiss af vant hans mening att slå till reträtt, såsom man i tidningarna
statsverks- kallat det. Ordet innesluter en bild, som är mycket oangenäm.
propositionen. förefaller mig, som om herr statsrådet skulle betrakta förkorta.
) hållandet till universiteten såsom något slags krigstillstånd, där
en reträtt skulle komma i fråga. Detta har icke varit universitetens
mening, och det har heller icke varit vår tanke, att, när
nu frågan remitterades till universitetskanslern och af honom fördes
vidare, den remissen skulle vara så fullkomligt betydelselös, att
den endast skulle innebära något slags — hvad skall jag säga
— artighetsbetygelse, och att herr statsrådet på förhand skulle
''binda sina händer i fråga om sin ståndpunkt. Det är säkert en
allmän förhoppning vid universiteten, att ingalunda några beklaganden
från universiteten, men väl de fakta, som vi hoppas vara
i tillfälle att framlägga nu, när vi få yttra oss, skola vara tillräckliga
för att herr statsrådet skall finna, att han endast gör oss
och vår sak och den vetenskapliga forskningen rättvisa, om han
tar hänsyn till de anmärkningar, som vi framställt.

Därmed skulle jag kunna sluta. Det är dock ett par ord,
som jag icke kan underlåta att tillägga, ett par ord, som egentligen
icke stå i sammanhang med den sak, som nu varit på tal, men
hvilka likväl synas mig vara på sin plats vid detta tillfälle.
Det ligger i hela behandlingssättet af detta ärende någonting af
hvad man med ett kanske något missbrukadt, men icke desto
mindre träffande ord har rätt att kalla en olycklig byråkratism,''
en byråkratisk allsmäktighet, som icke ens vårdar sig om att
inhämta de upplysningar, som i öfverflöd stå till buds, utan hvilken
på departementets byrå sätter sig ned och skrifver statuter
och statutförslag i ärenden, där — herrarne torde ursäkta mig,
om jag säger det — en hel rad af bestämmelser, som här redan
äro exemplifierade, röja, att man icke förstår, hvad man skrifver
om. Det bör ovillkorligen från denna plats, när nu ändå denna
sak kommit på tal, sägas ifrån, att den sortens raskhet hos
Kungl. Maj:ts regering tror jag icke, att det är skäl, att vi
önska; sakkunskapen bör komma fram och få yttra sig. Och
hvad vi här behandlat kan endast vinna på att den kommer
fram.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
På grund af den långt framskridna tiden skall
jag endast yttra ett par ord med anledning af de sista anmärkningarna.

Jag här icke genom mitt yttrande, a"tt jag icke skulle slå
till reträtt, på något vis förklarat, att jag icke skulle taga frågan
under ompröfning, jag har uttryckligen sagt, att det fordras betydligt
starkare bevis än de, som hittills äro förebragta, för att
jag skall slå till reträtt — detta var mina ord, och jag har icke
yttrat mig på något annat sätt.

Hvad beträffar, att universiteten icke fått yttra sig, har jag
redan förut fäst uppmärksamheten'' å hvad den ena af de filosofiska

Lördagen den 23 Januari.

N:o 5.

fakulteterna yttrat angående kommitténs förslag om utsträckning
af undervisningstiden. Således kan man icke säga, att universiteten
icke haft tillfälle att yttra sig i frågan. Vidare har rektor
vid universitetet i Uppsala haft tillfälle att med tjänstemän
inom ^ departementet genomgå statutförslaget, men detta vill jag
icke åberopa på annat sätt, än att jag omnämner det, då det skett
privatim och icke officiellt. Mjen jag vill tillägga, att sedan vederbörande
myndigheter en gång blifvit hörda och fått yttra sig,
brukar icke Kungi. Maj:t, sedan förslaget är; färdigt, komma och
återigen säga till dessa pamhia myndigheter: Ären I nöjda med
det här ? Det brukas icke i något annat departement, såvidt
jag vet.

Herr Lindley: Herr talman! Undertecknad är den af herr
civilministern utpekade personen, till hvilken han vände sig i det
här åberopade telefonsamtalet, och då han nu här yttrat något,
som icke hör få stå oemotsagdt i protokollet, nödgas jag göra
några, små tillägg till hans relation af saken. Han sade nämligen,
att vi för »det sköna klasshatets» skull, hade benyttjat oss af hans
Imeddelande och utbasunerat det till den allmänna tidningspressen.
Niej, herr civilminister, hade vi velat utnyttja dessa yttranden,
hade de nog fått en helt annan plats i höstens valrörelse, än hvad
nu blef fallet. Ty mig veterligen har icke någon enda af vårt
partis talare utnyttjat dessa herr civilministerns ord på något valmöte,
och följaktligen ha vi icke alls betraktat dessa uttalanden
på det sätt, att vi däri sågto något häpnadsväckande, kolossalt
oförsynt. Hej, tvärtom, jag själf personligen såväl som andra,
hvilka haft den äran att samarbeta med herr civilministern vid
något tillfälle, känna herr civilministern allt för väl såsom varande
en af dessa impulsiva naturer, som ibland fälla ord och''
uttryck, som''icke äro så illa menade och hvilka man icke lår taga
så precis efter ordalydelsen. Huru sedermera yttrandena i fråga
kommit ut, det är ju en helt naturlig sak. Herr civilministern förklarade
för mig, och det mycket starkt till och med, att om icke
sådana åtgärder vidtoges, att arbetarne i Bohuslän upphörde att
kasta^ stenar, komme det att smälla. Hvad måste vi då göra? Jo,
vi måste omedelbart samma dag sätta oss i förbindelse med dessa
arbetare och säga till dem detta: om ni icke här hålla er tillbaka,
så kommer det att hända det och det, ty det har till och med
civilministern sagt. Vi vädjade då till arbetarne att söka förhindra
blodsutgjutelse, och det var ju det,, som herr civilministern
bedt oss om. Men då är det helt naturligt, att detta meddelande
sedan skulle komma ut, att det först skulle komma ut på orten
och sedan gå vidare.

,Herr civilministern säde äfven att »Socialdemokraten» först
kommit fram med meddelandet i fråga och att sedan den öfriga
pressen kommit efter. Det är icke heller sant, ty »Socialdemokraten»
har, enligt hvad jag vet åtminstone,, tagit det ifrågavarande

Renlig» af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

X:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

Remiss af meddelandet i klipp från provinspressen, och följaktligen tiar det
statsverks- från provinserna letat sig väg tillbaka till hufvtidstaden.
propositionen. Nu skulle man ju också kunna säga mycket mera angående
(Forts.) (|en af perr civilministern åberopade blockaden. Jagt kan emellertid
icke för ögonblicket säga, om den blockad, som igångsattes emot
det nämnda fartyget nere i Bohuslän, var någon blockad, som
stod kvar sedan året förut, och jag vill därför icke heller nu
yttra mig om den saken. Jag har dock mycket stora dubier om,
att så icke var fallet, utan jag håller före, att redaren för fartyget
själf hade varit delaktig i anfallen på arbetarnes organisation uppe
i Norrland.

Hvad sedan beträffar den där nedspottningen från arbetarnes
sida, är det nu första gången, jag hör talas därom. Jag har aldrig
förut hört, att arbetarne spottat ned personer så där gränslöst,
tvärtom, bär jag hört af personer nere i Bohuslän — jag var
därnere vid jultiden, och då sades detta till mig — att poliserna,
som skickats dit, varit sämre, afdankade personer, sådana, som
förut blifvit afskedade från sina ordinarie polisbefattningar, följaktligen
personer, som icke förstod o att behandla arbetarne på
ett ordentligt sätt och därigenom sätta sig i respekt.

Det skulle kanske kunna vara en hel del saker, som man kunde
andraga i denna debatt angående andra åtgärder, som af myndigheterna
vidtagits; under för lidet år och hvilka ha visat de
fnaktägandes partitagande i de sociala konflikterna, men jag tror
icke att det är lönt att, när dessa frågor icke förut indragits i
denna debatt, nu i denna sena timme börja röra i dem, ty det
skulle kanske förlänga debatten med flera timmar utan att ändå
leda till något resultat; för öfrigt få vf måhända sedermera tillfälle
att återkomma till dessa saker.

Hvad beträffar det, som nu blifvit sagdt här i kammaren
under denna remissdebatt gentemot herr civilministern angående
hans kommuniké med oss, så har detta — enligt hvad jag kunnat
uppfatta — blifvit af herr Branting anfördt endast för att markera
den kursförändring, som herr civilministern intagit i linje med
regeringens öfriga medlemmar.

Herr Ahlstrand: Herr talman! Såsom herrarne kanske erinra
sig väcktes vid 1904 års riksdag motion i båda kamrarna
-—i den Andra af mig jämte samtlige norrlandsrepresentanter — om
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande
inrättande af en norrländsk hofrätt. Ehuruväl denna framställning
icke tillvann sig Riksdagens bifall, vidtog dock den dåvarande
justitieministern, uppenbarligen påverkad af de skäl, som lågo till
grund för framställningen, åtgärder för åstadkommande af eu
dylik utredning, hvilken emellertid icke medhanns under hans
statsrådsperiod. År 1907 bragtes denna för Norrland så viktiga
fråga åter på tal här i Andra Kammaren, men äfven då utan
att leda till önskadt resultat. Samma år, 1907, ingaf Riksdagens
justitieombudsman en framställning till Kungl. Maj:t angående

Ijfirdiigcn den 23 Januari.

Öl

N:o 5.

upprättande af en hofrätt för Norrland. Lönereglcringskommitten
till lmlken denna justitieombudsmannens framställning'' remitterades,
har nu helt nyligen afgifvit yttrande i frågan. Kornmitten
finner sig emellertid med hänsyn till justitieministerns
be badade processreform icke kunna för närvarande förorda inrättandet
af en hofrätt för Norrland, men hemställer dock i syfte
att för tillfället afhjälpa de olägenheter, som äro förbundna med
att de norra delarna af riket icke hafva egen hofrätt utan håra
till Svea hofrätts jurisdiktionsområde, att inom Svea hofrätt måtte
uppdragas åt vissa divisioner att handlägga i främsta rummet
de från Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län inkommande tvistemål samt frågor om underdomares
ledigheter och förordnande af deras vikarier.

Nu säges i statsverkspropositionen, att regeringen ämnar vid
innevarande riksdag framlägga förslag till lönereglering för höfrö
t tern a, och jag har därför velat begagna tillfället att uttala
den förhoppningen, att, äfven om regeringen icke anser sig kunna
utan vidare tillmötesgå norrlandsrepresentanternas önskemal angående
upprättandet af en hofrätt för Norrland, den ändock ville
visa sin goda vilja att bereda oss norrlänningar en bättre rättsskipning
genom att godkänna och såsom sitt upptaga det af löneregleringskommittén
framlagda förslaget uti hithörande del. Jag
hoppas detta för Imf rätternas egen skull, då jag väl inser, att deras
löneanspråk äro till fullo berättigade, men långt viktigare än
dessa ekonomiska intressen måste jag dock sätta det allmännas
p raf’i vål för en hvar klart, att hvad som är till

fördel för Norrland ^ äfven är till gagn för landet i dess helhet.
Genom att alltså rada bot pa bristerna uti rättsskipningen för
Norrland tillgodoser man äfven det allmänna bästa.

Jag vill till slut bestämdt säga ifrån, att jag icke kan annat
än med största tvekan gifva min röst åt det väntade förslaget
om en löneförbättring för hofrätterna, därest icke vederbörande
visa sitt tillmötesgående genom att acceptera den utväg, som lönereglenngskomimittén
anvisat för de nu påpekade bristfälligheternas
afhjälpande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, beslöt kammaren
att hänvisa ifrågavarande proposition jämte de i anledning
af densamma afgifna yttrandena till statutskottet.

§*•

Härefter föredrogos hvar efter annan de å kammarens bord
hvilande motionerna; och hänvisades därvid:

herr Käfs motioner, n:is 5, 6 och 7, till tillfälligt utskott samt
nas 8 och 9 till lagutskottet;

herr WavrinsJcys motion, n:o 10, till lagutskottet;
herr Crafoords motion, n:o 11, till tillfälligt utskott;

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 5. t:

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

X:o i.

Lördagen den 23 Januari.

herr Erikssons i Grängesberg motioner, n:o 12 till tillfälligt
utskott och n:o 13 till statsutskottet; samt

herr Juhlins motion, n:o 14, till statsutskottet.

§ 5.

Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
hen’ Söderbergh i Karlshamn, n:o 15, om skrifvelse till kungl.
Majit angående tillägg till gällande lagstiftning rörande villkoren
för idkande af pantlånerörelse;
friherre Palmstierna.:

n:o 16, om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
utredning i hvad mån koncessionssystemet bör tillämpas vid utbyggande
af vattenfall m. m.; och

n:o 17, om ändring af lagen angående stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907;

herr Leander, n:o 18, om ändring af 5 kap. 3 § strafflagen
samt 4 § lagen angående verkställighet af domstols förordnande
om tvångsuppföstran den 27 juni 1902;
herr Bindley:

n:o 19, om tillägg till ’§ 300 sjölagen m. m.; och
n:o 20, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade
grunder för val af sjömanshusdirektion in. ''m.;

herr Camitz, n:o 21, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
ordnande af distriktsveterinärväsendet;

herrar Camitz och Berglund, n:o 22, om rätt för pensionerad
ordinarie järnvägstjänsteman att erhålla fribiljetter för resor å
statens järnvägar;

herr Jönsson i Kvarnberga, n:o 23, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående sådan ändring i gällande folkskolestadga^ att ordinarie
folkskollärare, som blifvit obotligt sinnessjuk, må kunna
entledigas med pension.

herr Ericsson i Ofvanmyra, n:o 24, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upprättande af ett under statens1 förvaltning ställdt
permanent penninglotteri, hvars afkastning skulle tillfalla landets
skogsvårdsstyrelse;

herr Johansson i Jönköping:

n:o 25, om ålderstillägg åt tygunderofficerarne vid artilleriets
tygstater;

n:o 26, om årligt understöd åt aflidne stationskarlen Martin
Emanuel Dahls moder, änkan Anna Helena Gustafsson; och

n:o 27, om rätt för läraren vid Jemshögs högre folkskola
Nils Bengtsson att för åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna
sig föregående tjänstgöring vid annan läroanstalt; samt

herr Byström m. fl, n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen upptagna förslag till nytt aflöningsreglementc
för tjänstemän vid postverket.

Samtliga dessa motioner blefvo på begäran lagda på bordet.

Lösligen (ien V3 Januari.

X:o 5.

§ G.

Härefter lämnades ordet till:

Herr Nordström, som yttrade:

Herr talman! Det är med sorg och bekymmer, som hvarje
rättänkande och laglydig svensk undersåte iakttagit, hurusom! den
socialistiska propagandan under de sistförfluten årtiondena utspridt
sina människofientliga och samhällsupplösande läror inom vårt land.
Under sken af att gagna och gynna/ den stora massan af arbetareskarorna
har man icke dragit i betänkande att af dessa skaror utpressa
miljoner i egoistiska syften för att därmed uppehålla sina
strejk- och föreningskassor, hvilka i själfva verket till väsentlig
del blifvit använda till ändamål, som varit för arbetarne främmande
men så mycket mer till organisationens upprätthållande och att tillstädja
en liten klick att lefva Höft på de kritiklösa massornas
bekostnad. Under sken af att motarbeta våld, våld, orätt och
tyranni, finnes det val knappast något parti, som så groft missbrukat
dessa slagord, som just de socialistiska ledarne. Man har
icke dragit i betänkande att med smutsiga vapen, hot och våld intvinga
skarorna under de röda fanorna. Genomi den radikala tidningspressen,
genom broschyrer, pamfletter och kringresande agitatorer,
har man slutligen lyckats bearbeta sinnena därhän, att lag
och rätt, moral och sedlighet trampas under fotterna. Den ena
våldshandlingen och laglösheten efterträder den andra. Man får
bevittna sådana pöbelupplopp och skändligheter som t. ex. förföljelserna
emot en fröken Könsberg här i Stockholm; upploppet
vid Sandö i Ådalen, där en ordningens väktare blef illa misshandlad
och nära att mista lifvet; excesserna och våldshandlingarna
vid Malmön och Vinbräckan i Bohuslän ; förföljelserna och måhända
äfven mordbranden vid strejkerna i Göteborg; dynamitda,-det i Malmö; dråpet vid Bökeberga, och många andra illgärningar
att förtiga. Då det slutligen börjar att bli riskabelt för uppviglarne
skälfva, ja, då är det bekvämt att »taga afstånd». Detta
hindrar likväl icke dessa nobla samhällsförbättrare att taga parti
för och ursäkta verktygen för dylika skändligheter och skylla
skulden, icke på sig själfva, tror någon det, utan på de så kallade
öfverklassarne. Denna demoralisation och förvillelse af rättsbegreppen
måste likväl leda till samhällets ruin och slutliga undergång.

På sista tiden har emellertid fräckheten gått ännu längre.
Man bär bearbetat samhällsklasser, som förut åtminstone i mycket
ringa grad varit besmittade af socialismens läror., Vissa individer
inom vår eljest aktningsvärda folkskollärarekår ha under förra
årets valkampanj visat sig vara lydiga redskap uti den socialistiska
propagandan. Hvart skall det taga vägen, om! denna propaganda
vinner utbredning, om våra barns lärare och uppfostrare skola
sättas i tillfälle att förvilla och, förvilda det uppväxande släktet ?
Hvarje rättänkande och oförvilladt sinne, som hyser någon pietet

N:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

för oskrymtad gudsfruktan och fäd rens trio, ryser, vid blotta tanken
på en dylik möjlighet. Man får, redan bevittna, hurusom gudsförnekelse
och kristendomsfientlighet öppet förkunnas och detta
under de raaste och vidrigaste former. Religionen skall vara en
privatsak. Man vill omstöpa vårt undervisningsväsende därhän,
att kristendomsundervisningen blir bannlyst från den offentliga, undervisningen
inom såväl folkskolan som elementarläroverken, ifrån
dessa läroanstalter, som dock upprätthållas och hafva- sin tillvaro
genom statens försorg. Ja, man går redan så långt, att man fordrar
att församlingarna och prästerskapet icke vidare skola hafva med
skolväsendet att skaffa. Man fordrar, a,tt eforus och domkapitlen
skola beröfvas all kontroll öfver seminarierna och e 1 em en tar 1 äroverken,
dessa läroverk, vid hvilka likväl de blifvande tjänstemännen
i stat och kyrka skola fostras och utbildas. Detta är den frihet,
som af våra socialister och moderna samhällsförbättrare förfäktas.
Man vill på omvägar helt enkelt afkristna vårt folk. Kan
en sådan lagstiftning vara ägnad att stärka god samfundsordning
och lagbunden frihet?

Beträffande vårt försvar så förkunnar ju den1 socialistiska och
radikala tidningsprosan mera eller mindre öppet revolt emot detsamma.
En af dess oblygaste och mest vanvettige fanförare har
till och med föklarat, att det vore bättre för oss att förvandlas
till en rysk provins, än att kvarstå såsom ett själfständigt konungarike.
Vid den norska statskuppen 1905 tog denna press de norska
revolutionärerna^ i öppet försvar. Män kan vänta sig hvad som
helst utaf en sådan tidningspress. Inom våra kaserner, öfningsfält
och på enskilda och offentliga möten spridas och utdelas
revolutionära pamfletter, broschyrer och tidningar, uppmanande
våra värnpliktige och stamanställde till olydnad och Öppet trots
■emot bestående lagar, därigenom utsättande en okritisk ungdom
för de strängaste straff och vårt land och folk att blottställas för
den förfärligaste anarkism. Utan att vilja eller kunna taga de
missbruk och oegentligheter i försvar, som förekommit och förekomma
inom vår armé och dess organisation, måste likväl hvarje
tänkande människa och sann fosterlandsvän reagera emot dessa
upprörande missbruk af den offentliga yttrandefriheten. Hvart
skall detta taga vägen? Skall vårt kära fädernesland förvandlas
till en öppen revolutionshärd, till ett lätt byte för den förste
bäste, horn behagar anfalla vår sociala och politiska själfbestämmanderätt
?

Det minsta man har rättighet att fordra inom ett samhälle
med lagbunden frihet, det är, att hvarje människa, som vill och
kan arbeta för att därigenom kunna försörja sig och sin familj,
äfven har rätt därtill och att uppgöra med sin arbetsgivare
om villkoren därför, utan inblandning af utomstående. Detta förnekas
och förhindras likväl utaf de socialistiska fackföreningarna.
En lojal undersåte, som icke begått något annat brott, än att med
ärligt arbete vilja försörja sig och de sina, denne förföljes utaf den
socialistiska ligan på det mest upprörande sätt. Man använder

Lördagen den ^3 Januari.

de mest raffinerade och skräckinjagande medel för att intvinga
massorna uti denna liga. Därvid ha revolvern och dynamiten användts
som vapen och man har ingalunda skytt hot, våld, rån
eller mord. Vi läsa på historiens blad med afsky om jesuiternas
framfart i medeltiden under inkvisitionens klangdagar. Månne icke
socialisternas framfart i våra dagar är lika förhatlig och afskyvärd,
som någonsin jesuiternas på sin tid ? Detta är emellertid
den frihet, som förkunnas och tillämpas utaf våra dagars reformatorer
och samhällsförbättrare. Det är helt naturligt, att under
sådana förhållanden måste all utveckling förkväfvas och all företagsamhet
omintetgöras. Skall nationen längre underkasta sig detta
skräckregemente ? Är dekadansen så långt kommen ibland den
stora massan af folket, att man icke längre kan skilja mellan rätt
och orätt, emellan godt och ondt?

En rent af ohygglig utgjutelse förekommer i Svensk Typograftidnings
senaste nummer — det sista före den glädjande uppgörelsen
af lönefrågan inom detta yrke. Den gäller »strejkbrytare»
och var tydligen afsedd för det fall, att strid utbrutit. Den
lyder sålunda:

»Hvad är en strejkbrytare?

Eu strejkbrytare är en person, hvars namn ingen vill nämna,
hvars rykte ingen vårdar och hvars existensberättigande öfver
hufvud taget är förverkadt.

Eu strejkbrytare är en person, mot hvilken humanitetens lagar
för alltid äro upphäfda.

En strejkbrytare är eu person, hvars inträde i ett sällskap
förorsakar allt hederligt folks aflägsnande.

En strejkbrytare är en person, simplare än samhällets mest
föraktade varelser.

En strejkbrytare är en person, hvars hustru, utan att det
ringaste behöfva riskera sitt anseende som hederlig kvinna, kan
föra honom bakom ljuset, hur mycket hon behagar, ty hennes
man är en ärelös man. ,

En strejkbrytare är en person, hvars barn aldrig behöfva
tänka på uppfyllandet af fjärde budet.

Eu strejkbrytare är en person, som alla afsky, öppet eller maskerad
t, hvars privata lif utan misskundsamhet offentligt diskuteras
och den ingen försvarar, antingen han själf eller hans rykte
blir angripet.

■En strejkbrytare är en person, hvilken man utan samvetsförebråelser
kan behandla hur som hälst, om hvilken man kan
säga hvad som hälst och åt hvilken man på gatan spottar.

Betänk detta du unge man och kvinna, som har din lefnad
framför dig! Betänk detta du gamle man med en fläckfri typografbana
bakom dig!

—Jc.»

I gemenare ordalag ha ett ursinnigt hat och anspråken hos
ett majoritetsvälde, som icke känner undseende, väl sällan kommit

N:o

S:o 5.

Lördagen den 23 Januari.

till uttryck. Strejkbrytaren är moraliskt rättslös och allt är mot
honom tillåtet. Till och med hans närmaste kunna utan samvetsbetänkligheter
bedraga och förråda honom. Så infernaliska ordalag
finner man knappast i medeltidens värsta bannlysningsformulär,
Indika dock hunno långt i den vägen.

Och detta för att tvinga in under åtlydnad af ett eventuellt
strejkbeslut en minoritet, som kanske kunde vara ganska stark och
till och med vara majoritet, i fall alla haft mod att följa sitt
hjärtas mening!

Att någon ungsocialists kokande hjärna eller hej dlösa maktbegär
kunnat sammansätta ett dylikt aktstycke, är illa nog. Men
att det kunnat få inflyta i ett fackorgan, som gör anspråk på
att vara ledande för arbetarne inom yrket, är vida värre.

Reflektionerna till nesligheten i Svensk Typograf tidning äro
icke gjorda af oss; det är en radikal och eljest socialistkurtisant
tidning, som funnit sig illa berörd af det omänskliga språket —
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Vi åtnöja ossj med att citera.

Men på sista tiden har man kommit ännu längre. Vårt folk
har allt sedan hedenhös hyst aktning och respekt för domaremakten
och lagskipningen. Nu försöka emellertid de socialistiska
och radikala tidningsorganen att underminera äfven denna kardinaldygd
hos vårt folk. Man tar öppet parti för och urskuldar de
gröfsta förbrytare och illgärningsmän, åberopande såsom ursäkt
ungdom och oförstånd etc. etc. Jag är den förste att medgifva,
att en del af de farligaste uppviglarne kanhända t. o. m. dväljas
inom dessa väggar, men dessa äro oåtkomliga för lagens arm. Men
sådana råa och förhärdade illgärningsmän som en Anton Nilsson
och hans medbrottslingar, de äro likväl fullt medvetna om och
tillräkneliga för sina förbrytelser och förtjänta af att gå sitt
öde till mötes, sig själfva till straff och andra till varnagel.
De kunna till fullo jämställas med en Nordlund, en Åkerberg
m. fl. Man försöker emellertid att inverka på de högsta myndigheterna,
man vill kvälja domaremakten, man vill föreskrifva konungamakten
icke befintliga lagar, man hotar med repressalier
om denna högsta myndighet fullgör sin plikt och tillämpar af
Konung och Riksdag stiftade och sanktionerade lagar. Om nu
den högsta maktens representanter skulle befinnas vara af den
natur eller karaktär, att de låta inverka på sig utaf dessa hotelser,
hvart skall det då taga vägen med rättstillståndet inom detta
arma land? Vi äga därutinnan beklagliga minnen från 1905 års
händelser.

På grund af det anförda tillåter jag mig att anhålla om
kammarens tillstånd att till Hans Excellens Herr Statsministern få
framställa följande spörsmål:

l:o. Har regeringen till fullo beaktat det samhällsvådliga
och samhällsupplösande arbete, som bedrifves af den socialistiska
propagandan ?

LOrdagcn de» 2!) Januari.

»7

Nso 5.

2:o. Om så är fallet, ärnar regeringen vidtaga någon åtgärd
för att kväfva denna propaganda ?

Ifrågavarande framställning bordlädes på begäran.

''§''7.

Justerades protokollsutdrag.

§’8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Gibson under 6 (lagar från och med den 25 januari, och
herr Broström likaledes under 6 dagar från och med den 25
januari.

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 6,57 e. m.

In fidem
Per Cronvall.