RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1909:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Andra Kammaren. N:o 42.

Måndagen den 19 april.

Kl. 7 e. in.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice talmannen.

§ I Föredrogos

hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hyllande
propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet propositionerna: angående

upplåtande till vetenskapsakademien af ett till lägenheten
Lilla Freskati å Kungl. Djurgården hörande område; och

angående försäljning till Landskrona stad af två kronan tillhöriga
områden.

Till lagutskottet öfverlämnades Kungl. Maj:ts propositioner:
med förslag till lag om ändrad lydelse af 77 § i strafflagen för
krigsmakten den 7 oktober 1881; och

med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884.

§ 2.

Vidare föredrogos hvar efter annan de på kammarens bord
liggande motionerna; och hänvisades därvid:

herr Berglunds motion, n:o 238, till statsutskottet;
herr Kronlunds motion, n:o 239, likaledes till statsutskottet;
herr Lindhagens m. fl. motion, n:o 241, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 4;

herr Lindhagens m. fl. motion, n:o 242, till lagutskottet; och
herr Kvarnzelius m. fl. motion, n:o 243, till statsutskottet.

§ 3.

Konstitutionsutskottets härpå föredragna utlåtande n:o 4 bordlädes
åter.

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 42.

N o 42.

Måndagen den 19 April, e. m.

Om tillägg
till § 300
sjölagen m. m.

§ 4.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial, n:o 91, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut ifråga om reglering af löneförhållandena
m. m. vid kontroll- och justeringsstyrelsen; och blef den
i detta memorial föreslagna voteringspropositionen af kammaren
godkänd.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtanden n:is 92 och 93, bevillningsutskottets betänkanden nås
18—21, lagutskottets utlåtande n:o 44, Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 20, Andra Kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 21, Andra Kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 22, Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 23, samt Andra Kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 24.

§ 6.

Herr Persson i Tallberg afgaf en motion i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillsättning af
prästerliga tjänster.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 244, blef på begäran
genast remitterad till särskilda utskottet n:o 1.

§ 7.

Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af väckt motion om tillägg till § 300 sjölagen m. m.

Lagutskottet hade till förberedande behandling förehaft en inom
Andra Kammaren väckt motion, däri herr Lindiey, med instämmande
af tjugufem af kammarens ledamöter, hemställt, att Riksdagen måtte
besluta följande tillägg till sjölagens § 300:

Hvad som i §§ 107, 297, 298, 299 och 300 är stadgadt äger
icke sin tillämpning, då fartyget befinner sig i säkerhet i inhemsk
hamn,

eller, om detta ansåges icke kunna tillstyi’kas utan granskning
af äfven andra hithörande bestämmelser:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t- anhålla om
skyndsamt utarbetande af förslag till sådana ändringar i gällande
sjölag, som kunde anses nödvändiga, för att åt sjöfolket bereda den
större frihet beträffande lösande af arbetsaftal, dem i andra länders
mera tidsenliga sjölagar redan medgifvits.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

N o 42.

Måndagen den 19 April, e. in.

Reservation hade emellertid afgifvits af herr Lindhayen, med Om MWjw
hvilken herr Pettersson i Södertälje i hufvudsak instämt och som ,,ä}a9“n m
ansett, att utskottet bort föreslå, att Riksdagen, med anledning af J (Forts.)
förevarande motion, villo hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån sjölagen
kunde underkastas nödig omarbetning i syfte att till förmån för
sjöfolket dels bereda utvidgad rätt att lösa arbetsaftal och dels
mildra straffpåföljderna för brytande af dylika aftal.

Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades på begäran
ordet till

Herr Lindley, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Innan
jag ingår på den af mig väckta motionen och utskottets utlåtande
å densamma, så ber jag att få säga några ord om den massa
protestresolutioner, som afgifvits mot densamma af skeppsredare och
befälhafvare. Jag ber att få säga, att man icke skall fästa allt
för stor vikt vid dessa protestresolutioner af anledning, som vidare
kommer att framgå af mitt anförande. Vidare vill jag säga beträffande
dessa protestresolutioner, att jag är icke så alldeles säker på,
hvilka som utgöra flertalet, protestresolutionerna eller de protesterande.

Larmet har dock organiserats ganska bra, tack vare den massa
tidningar, som stå till denna samhällsklass’ förfogande, och hvad
som brustit i djup har man sökt ersätta genom bredden af dessa
protestresolutioner.

Dessa protestresolutioner äro emellertid af två slag, det ena
slaget, som uteslutande har tagit till utgångspunkt att smäda mig
personligen och den af mig väckta motionen, det andra slaget, som
sökt ingå på en saklig kritik af hvad jag velat framställa. Det
förstnämnda slaget tror jag icke man behöfver spilla många ord
på, ty en fråga som denna dödar man icke med hånfulla yttranden,
utan då måste frambäras starkare skäl. Men den sakliga kritiken
eller den så kallade kritiken ber jag att få bemöta och säga några
ord om.

Jag skall då som utgångspunkt för mitt bemötande af dessa
resolutioner taga den resolution eller rättare de resolutioner, som i
särtryck blifvit utdelade till kammarens samtliga medlemmar. I
denna resolution börjar man efter en del fraser den sakliga kritiken
med att säga, att min framställning angående sjöfolkets emigration
till andra länder icke är korrekt, ty, säger man, det kan icke kallas
emigration, om sjöfolk far till ett annat land och söker anställning,
lika litet som det kan kallas immigration, om utländskt sjöfolk
börjar segla med svenska fartyg. Jag är villig erkänna, att, om
det endast är fråga om sådana undantagsfall, som kunna förekomma
i vårt land, där utländska sjömän tillfälligtvis segla på svenska
fartyg, så kan detta ej kallas vare sig emigration eller immigration;
men kan man bevisa att t. ex. svenska sjömän flytta ut till främmande
land och stanna där hela sitt lif igenom och knappast aldrig
komma tillbaka till sitt fädernesland, måste man väl ändå säga, att

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

s jölagen m. m

(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. in.

det är emigration, verklig emigration. Alla, som känna till och
äro något bevandrade i sjöfartsfrågor, veta, hurusom det är ett
faktum, att i den engelska handelsflottan utgöres nästan flertalet
sjömän af utländingar, och man har t. o. m. så starkt sett på den
saken i England och på de faror, som därigenom yppats för Englands
sjömansställning, att man där på sista tiden börjat lagstifta för
att utesluta sjömän, goda, dugliga svenska och andra nordeuropeiska
sjömän från engelska fartyg. Man betraktar det icke längre som en
fördel att få dem till landet. Man betraktar det som en fara för
landets själfständighet, att handelsflottan i England allt mer öfvergår
till att ligga i händerna på utländskt sjöfolk. Man har därför, som
sagdt, på sista tiden börjat lagstifta i detta afseende; man har
dragit upp språkliga gränser för sjömäns rättighet att finnas på
engelska fartyg. Det är verkligen bedröfligt att tänka sig, att våra
dugliga sjömän, våra svenska medborgare, betraktas t. o. m. som
olämpliga immigranter i ett annat land. Om man undersöker detta
på engelska fartyg varande utländska sjöfolk — af europeisk härstamning
— så skall man finna, att största procentantalet af detsamma
består af svenskar. Jag vågar här säga utan fruktan att
bli vederlagd eller tillbakavisad, att cirka 15.000 sjömän i engelska
handelsflottan äro svenskar, födda i Sverige. Undersöker man så
handelsflottorna i Tyskland, Amerika, England, Danmark in. fl.
länder, skall man finna, att sammanräknadt finnes det i dessa flottor
flera svenska sjömän, än hvad som finnes i vårt eget land.

Kallar man icke detta för emigration? Jag vet icke hvad man
annars skall kalla det. Jag för min del kallar det åtminstone för
emigration. Om man undersöker statistiken i vårt eget land så
skall man i det betänkande, som utarbetats af pensionskommittén
för ett litet antal år sedan, finna att 62 procent af det svenska
sjöfolket äro i en ålder af 15—30 år. Om man så lägger till befälet.
som vanligtvis är i åldern öfver 30 år, så skall man icke
finna ett så värst stort procenttal af vanligt sjöfolk, som kan sägas
ha någon nämnvärdt hög ålder. Det är ungt folk nästan hvarenda
en, och nästan regelbundet efter några års verksamhet på svenska
fartyg flytta de öfver till något annat land. Den del af landet,
som allra mest måste vidkännas emigrationen af svenskt sjöfolk, är
landsbygden. Man skulle ju kunna tro, att det vore städerna, som
släppte till den stora massan af sjöfolk på våra fartyg, men så är
icke förhållandet, ty i de flesta fall tagas sjömännen från landsbygden.
Det börjar så, att ynglingar gifva sig ut på små farkoster
i sitt närmaste grannskap, gifva sig ut på rospiggar eller fiskebåtar
eller så; sedan öfvergå de till den lilla inhemska ångbåtsflottan för
att sedermera trängas ut och öfvergå till andra länder.

Nästa fråga, som beröres i dessa protestresolutioner, är frågan
om sjöfolkets löner. Jag har nämligen sagt, att sjöfolkets löneförmåner
— tack vare bestämmelserna i sjölagen och förhållandena
ombord å fartygen, vid hvilka sjöfolket är bundet — äro så små,
att de faktiskt äro lägre än de som äro gällande i andra länder.
Detta bemötes i dessa protestresolutioner med en förklaring om att

111.

N:o 42.

Muudugen den IV) April, c.

lönerna visserligen äro lägre än t. ex. i England, emedan vi icke
skulle ha råd att betala sådana löner. Orsaken åter till att vi i
värt land icke ha råd att betala samma löner som i England skulle
vara den, att penningen där har ett helt annat värde än i Sverige.
Det är förvånansvärdt, att en sådan förklaring kan gifvas från
.skeppsredare och befälhafvare, hvilka naturligtvis borde känna till
förhållandena i dessa länder och äfven borde veta, att penningarnas
köpvärde t. ex. i England är mycket större än hvad det är i vårt
eget land. Man har några dimmiga föreställningar om penningevärdots
förhållande till varuvärdet, men i själfva verket skall man,
om man granskar saken någorlunda opartiskt, finna, att vårt land
är ett af de dyraste, och följaktligen är det äfven bevändt, att
penningvärdet hos oss icke är så stort som i andra länder. Vidare
söker man bemöta detta med eu generell förklaring: att äfven
om lefnadskostnaderna äro högre i Sverige, sa inverkar det icke,
ty sjömännen hafva ju fri kost och fritt logis ombord å fartygen.
Ja, så säger man, sfi säga verkligen befälhafvarne i sin protestresolution.
Det är då särdeles karakteristiskt att ställa det uttalandet
i samband med ett annat uttalande, som gjordes för några år
sedan här i Stockholm. Då beslöt ångfartygsbefälhafvaresällskapet
helt enkelt att uttala eu offentlig protest mot att kosthållet ombord
vid själfdeklaration skulle behöfva upptagas som inkomst. Så säde
man då. Då ansåg ångbåtsbefälhafvarnes förening —• samma förening
som tillställt Riksdagen denna protestresolution att kosthållet
ombord icke rätteligen borde upptagas som någon inkomst.

Man säger vidare i resolutionen något annat, som är ungefär
lika barockt. Man säger nämligen, att mitt tal om att sjöfolket
skulle tvingas till att mönstra på dessa dåliga villkor, är något
absurdt. Det ringer just nu i mina öron någonting vid tanken på
detta absurda. Jag kommer ihåg hurusom då ångmaskinen först
kom fram till praktiskt bruk, franska vetenskapsakademien förklarade,
att ångmaskinen just var något alldeles absurdt. Så förklara
nu ångbåtsbefälhafvarne, att mitt påstående om att sjömän
tvingas att mönstra är något absurdt. Jag tror dock, att hvarje
person med någon tankeförmåga vet, att nöden är någonting, som
drifver och tvingar mycket mer än hvad alla fängelser tillsammans
skulle kunna göra. Det finnes knappast något, som icke nöden kan
drifva en människa till, och jag är nästan alldeles öfvertygad om,
att nöden kan åstadkomma mer än hvad både fängelsestraffen och
hotet om dem kunna göra. När då dessa befälhafvare säga, att
ingen människa har tvingats till att mönstra, så förstår man ju att
detta är ett tal, som vittnar om stort socialt oförstånd och icke
borde framkomma från eu så ansvarsfull församling som ångfartygsbefälhafvaresällskapet.
Jag kan därför utan vidare öfverhoppa hela
talet om det där dråpslaget mot rederinäringen, som jag sedermera
kommer att närmare beröra, för att i stället öfvergå till den mycket
kategoriska förklaring, som gifvits från befälhafvarnes och redarnes
sida beträffande lagarne i andra länder.

Som bevis mot min generella förklaring, att de bestämmelser,

Om tillägg

till § .70()

sjölagen m. m.

(Forts.)

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen in. m.

(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. m.

som jag begär att få införda i Sverige, redan existera i andra länder,
anför man den tyska och den engelska lagen och hänvisar så där
litet smått till den franska utan att likväl citera den senare. Beträffande
den tyska lagen så tror jag, att denna, så långt som jag
har undersökt förhållandet, är korrekt återgifven, men beträffande
den engelska lagen så vill jag däremot påpeka, att den blifvit återgifven
på ett högst klandervärd!, sätt för att icke begagna ett annat
starkare uttryck, något som jag nästan skulle hafva lust till. Beträffande
den tyska lagen, så öfverhoppa!- man där den betydelsefulla bestämmelsen
i § 68. Den säger: k Efter af slutad resa kan sjöman
icke fordra sin afmönstring förrän lasten är utlossad och fartyget
rengjordt samt säkert förtöjdt i hamn eller annorstädes.» Ja, om jag
kan läsa lagtext, så är det väl klart och tydligt, att då dessa villkor
äro uppfyllda, så har sjöfolket fullkomlig rätt att sedermera blifva
fria från fartyget. Det står ju: »Efter afslutad resa kan sjöman
icke fordra afmönstring förrän lasten är utlossad etc.» Det hoppar
man öfver och nämner icke alls något om detta förhållande, och
sä förklarar man så där generellt: »Ni se ju för öfrigt, att lagarna
äro lika i Tyskland som i vårt eget land, ja till och med strängare
i vissa punkter!» Jag skall be att få nämna, att den bestämmelsen
hafva inte vi i vår egen svenska sjölag.

Hvad återigen angår den engelska lagen, så har man i dessa
protestresolutioner uteslutit de mycket viktiga bestämmelser, som
jag här går att upprepa. Det står nämligen i § 222, som sammanhänger
med föregående paragraf: »Sjöman kan dock påyrka, att,
då han tages ombord på fartyg af polis eller myndighet, blifva ställd
inför domstol, som är behörig att handlägga mål af ifrågavarande
slag.» Detta betyder först och främst, att innan eu sjöman kan
med våld tagas ombord på ett fartyg, så kan han helt enkelt säga:
»Jag fordrar att få bli ställd inför en domstol», och då kan detta
icke förvägras honom. Vidare finnes en annan paragraf, som också
har med denna sak att göra nämligen § 224, andra afdelningen.
Den lyder som följer: »Har inom de förenade konungarikena sjöman
minst 48 timmar, innan han skulle infinna sig å fartyget gifvit dess
befälhafvare eller ägare tillkänna sin afsikt att icke inställa sig,
kan han icke på sätt i föregående moment sägs dömas skyldig att
föras ombord.» Om icke det är klar och tydlig lagtext, så vet jag
icke hvad lagtext är, ty där står ju, att om han 48 timmar förut
gifver tillkänna sin afsikt att icke inställa sig så kan han icke
släpas ombord å fartyget, utan då måste de släppa honom. Det är
följaktligen eu möjlighet för sjömannen att gå, blott han säger till
på förhand, innan lian går. Det enda lagen fordrar — och det har
jag för min del icke det minsta emot — är att han naturligtvis
skall gifva besked till befälhafvaren eller fartygets ägare tillräckligt
långt i förväg, så att dessa icke til! äfven tyre i sista ögonblicket
blifvit strandsatta.

Ingen kan inbilla mig, att icke ångfartygsbefälhafvaresällskapet,
som till och med gått så grundligt till väga, att det skaffat en
jurist för att uppsätta dessa protestresolutioner, att det icke upp -

N:o 42.

Mundagen ilen 1!) April, e- in

märksaminat do bestämmelser, som jag bär citerat. Absolut säkert
ha de det och måsto ha det. En hel del af dessa befälhafvaie hafva,

Om tillägt/
till § 300

ha de det och måste ha det. Kn hel uei ai aessa oeiamaivui« unna ,jölagtn
ju för öfrigt såsom gamla sjöfarare kanske till och med vistats i (Forts.)
England. Då man trots detta uteslutit dessa bestämmelser, så tyder
detta helt enkelt på, att man velat vilseföra Riksdagen, och man
har också vilsefört den delvis, ty man har i första hand etter hvad
iti° trop mig veta vilsefört själfva lagutskottet. »Tåg kan ej förklaia
saken pa annat vis, än att utskottet tittat på dessa protestresolutioner
och deras formulering af lagtexten, då utskottet själft kunnat
begå precis samma blunder. Detta har ändrats bett ältande den
engelska lagen; i sista ögonblicket bär mall tack vare särskildt
gjord framställning blifvit varse, att man vant på felaktig väg, men
i den stund som nu är har lagutskottet icke tagit med den åt
nåpekade tyska bestämmelsen, utan tager endast med de andra

ännu i

mi£ pcl^ttivctuc: ljojvci imouuui.wv.uv...-----—O" -

bestämmelserna i den tyska lagen och utesluter totalt den bestämmelse,
som verkligen medgifver sjöfolket möjlighet att mönstra åt.

Ja, jag vill icke beskylla lagutskottet för att ha handlat i uppsåtligt''
syfte med sin formulering af den utländska lagtexten, utan
det är väl med detta som med allt annat inom Riksdagen och i
synnerhet med de utskott som ha mycket arbete: de hinna inte, de
ha helt enkelt icke möjlighet att sätta sig så djupt in i frågorna,
att de kunna granska dem grundligare och följaktligen få de passera
så där litet hastigt. Jag tror, att detta skall vara det enda skåf,
som här kan anföras för att lagutskottet icke studerat denna sak

^ Såväl i protestresolutionerna som i lagutskottets utlåtande återfinnes
emellertid något, som jag ber att få i korthet beröra, nämligen
en hänvisning till den ötriga skandinaviska lagstiftningen. Man
säger, att såväl Norge som Danmark ha lika hårda bestämmelser
som de, hvilka återfinnas i den svenska sjölagen. Ja, tacka för det,
då den skandinaviska sjölagen är kokt i samma gryta, då en gemensam
svensk-dansk-norsk kommitté gjort den skandinaviska sjölagen
och då man haft sammanträde cirka en månad pa hvarje ställe, d. v. s.
en månad i Danmark, en i Norge och en i Sverige för att åstadkomma
denna gemensamma sjölag. Då är det naturligtvis ej underligt,
att dessa bestämmelser äro någorlunda lika, och för dem bära
vi i Sverige lika stort ansvar som de i Danmark och Norge.

Men frånsedt den skandinaviska sjölagstiftningen, hvad bevis
har man från skeppsredare och befälhafvarehåll och äfven hos lagutskottet.
att förhållandena i andra länder skulle vara någorlunda
analoga med våra egna? Man säger, att man har tittat efter i
sjölagarna litet hvarstans och funnit, att bestämmelserna där icke
alls äro lindrigare än de i vårt eget land. ^ ku förhaller det sig,
såsom jag sedermera skall lämna bevis för, sa att dessa bestämmelser
i Frankrike, Italien med flera länder visserligen stå kanske likadana
som i vårt eget lund, men dessa bestämmelser äro där hvad vi
på vanligt språk kalla lagruiner d. v. s. de finnas, men tillämpas
aldrig. Det är precis som med vår hädelseparagraf eller paragraf
90 regeringsformen. De kunna icke tillämpas, emedan de äio

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. m.

Om tillägg opraktiska och omöjliga att tillämpa, och följaktligen har man helt
sjölagen m. m. enkelt lamnat dem ur räkningen och tillämpar dem aldrig, om de
(Forts.) äfven sta där.

, .^?r stödja, hvad jag här säger, skall jag lämna en liten
statistik ^öfver de störa sjömansstrejker, som, omfattande flera hamnar
Paen gång eller allmän arbetsnedläggelse å alla fartyg i en hamn,
vidtagits af sjöfolket i dessa länder. I augusti månad 1900 utbröt
en allmän sjömans- och eldarestrejk i Marseille, Bordeaux, Nantes,
e te, Jxouen och Brest. I april 1901 var det allmän sjömansstrejk
i Benua, i december 1902 allmän sjömans- och eldarestrejk i Marseille,
hvilken började den 28 november och var afslutad den 19
december, i januari 1904 sjömansstrejk i Barcelona, Valencia, Alicante,
tnjon feantander Sevilla med flera platser, d. v. s. i hela Spanien.

. 3904 etablerade befälhafvarne i Marseille allmän strejk mot

sjofolket pa grund af att de fordrat att få flera befälhafvare afskedade
Strejken utbredde sig till Bordeaux och Havre och varade
till medio af maj. Redan i augusti samma år uppstod en ny konflikt,
en af skeppsredarne igångsatte generell lockout i afsikt att
tvinga sjofolket till vissa eftergifter. Cirka 15,000 man voro utestängda
Bland annat fordrade redarne — och detta har också betecknande
nog stått i alla svenska tidningar, till och med Nya Dagligt
Allehanda och Stockholms Dagblad, så att det icke alls är
något socialistiskt påhitt — återupplifvandet af ett napoleonskt dekret
[tan lao2, enligt hvithet sjöfolket skulle som desertörer kunna straffas
med fängelse Om dessa paragrafer varit i praktisk tillämpning,
hade man aldrig behöft kräfva, att de skulle återupplifvas. Det är
val bästa beviset för, att dessa paragrafer betraktas som lagruiner.

i detta sammanhang ringer det i mina öron, att en hel del af
dessa protestresolutioner talat om den stora okunnigheten hos motionären,
som icke känner till förhållandena i andra länder. Detta har
sagts och omtuggats i dessa smädande resolutioner, där man förklaiat
med full hals, att motionären är så kolossalt okunnig i dessa
frågor, att han icke har den ringaste reda på sig. Hur stämmer
det med hvad jag förklarat här? Man vet, att en massa skeppsredare
i vart land likväl äro konsuler för Frankrike, Tyskland eller
andra länder, och då borde de väl känna till lagarna i dessa länder,
tor hvilka de äro konsuler. Det var just för att icke taga fel, som
■j,aS formulerade ro in motion så, att jag endast antydde, att så var
r )landet i andra länder och icke ville gifva positivt uttryck
därför eller återgifva lagtexten, ty därtill ansåg jag verkligen, att
lagutskottet var mycket mer kompetent än jag själ!'' kunde vara.

1 december 1906 utbröt en allmän strejk af italienska sjöfolket,
ba snart fartygen kommo i land, lämnade besättningen sina platser.
Syftemålet med strejken var att genomdrifva bättre sociala och
ekonomiska villkor. Den varade 6—7 veckor, men slutade det
oaktadt med nederlag för sjöfolket. Den 21 maj 1907 utbröt allmän
strejk i nästan alla tyska hamnar. Samtidigt utbröto äfven sjömansstrejker
i Holland och Frankrike. I sistnämnda land deltogo

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. m.

såväl befäl som sjöfolk. Strejken riktade sig mot det otillfredsställande
pensioneringssystemet.

Andamålet med denna strejkstatistik är icke alls att förhärliga
strejkerna och syftet med motionen är ej heller att vi skola efterlikna
våra utländska arbetsbröder i att ställa till strejker, utan
syftet är blott att visa, att sådana strejker ägt rum i dessa länder
och att där gällande lagar ej kunnat lägga något hinder i vägen.
Äfven om i dessa andra länders sjölagar bestämmelser finnas, som
fullt ut kunna jämföras med våra egna, så är det likväl ett faktum,
att dessa bestämmelser icke längre äro i sin fulla verksamhet. I vårt
land har Riksdagen nyligen beslutat att modernisera en af dessa
gamla lagruiner, och jag undrar, om icke sjölagen nu är tillräckligt
gammal och antik för att behöfva en liten smula moderniseras.

Framställningen om de stora faror, som genom denna lagändring
skulle hota sjöfartsnäringen, måste jag beteckna i stort sedt som
fullständig humbug. Hvad visar erfarenheten från de utländska
strejkerna? Icke har sjöfartsnäringen där gått under, icke har sjöfartsnäringen
där blifvit dräpt eller fått ett s. k. dråpslag. Tvärtom
visar denna statistik, att sjöfolket trots möjligheten till strejk likväl
lidit nederlag. Oftast ha sjöfolksstrejkerna slutat med nederlag,
tack vare den stora kapitalmakt, som skeppsredarne ägt gentemot
sina arbetare. Redarnes kapitalmakt är tillräcklig för att kunna
slå ned arbetarnes framställningar om förbättring af villkoren. Men
å andra sidan äfven om så är fallet, utgör likväl strejkrätten någonting,
som är förmånligt för sjöfolket, ty just på grund af möjligheten
för dem att kunna igångsätta en strejk måste redarne härigenom
taga hänsyn till deras framställningar och bli mera böjda
för eftergifter, då de i annat fall riskera att en strejk kan utbryta.
Jag frågar då: är det Sverige värdigt att här hjälpa den starkare
parten — den kapitalstarkare parten — mot den svagare, genom
att ställa den sistnämnda i en sämre och svårare ställning än förhållandet
är i andra länder?

Man kan väl förstå, att sjöfolket, när de känna med sig, att
de icke ha möjlighet till att förbättra sina villkor, föredraga att
fara till andra länder. Man kan icke begära något annat. Det är
elementets sätt att tränga sig ut. Kraft söker sig alltid ut på den
svagaste punkten. År det så, att den på grund af lagar och andra
förhållanden inom det egna landet icke kan komma ut, söker den
sig ut på den svagaste punkten, där den har lättast att tillgodose
sina önskemål. Då man finner, att det lättaste sättet att förskaffa
sig bättre villkor är att emigrera, är det helt naturligt, att man
skall taga den utvägen. I realiteten vinner man genom dessa drakoniska
lagar icke annat än att man drifver sjöfolket att söka sig
ut till andra länder för att få hvad som förvägras i vårt eget land.

Som ett betecknande vittnesbörd om huru skeppsredarna uppfatta
denna samhälleliga hjälp, skulle jag kunna här framdraga en
liten episod. Förlidet år eller rättare sagdt vid senaste årsskiftet
gjorde sjöfolket en framställning till svenska skeppsredarne om
några små förbättringar i sina ekonomiska villkor. De begärde att

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m.

(Forts.)

N.o 42.

Måndagen den 19 April, e. m.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m

(Forts.)

få sina löner höjda från — häpna, mina herrar — 55 till 60 kronor
per månad. Hvad svarade skeppsredareorganisationen? Jo, organisationen
svarade genom sin förtroendeman med ett långt bref,
hvaraf följande passus torde vara tillräcklig för att beteckna den
anda, som råder i dessa kretsar. Denna passus lyder som följer:

Som ytterligare anledning till vår vägran att tillmötesgå Eder begäran
anse vi oss böra fästa Er uppmärksamhet på, att förhållandet
mellan besättning, befäl och redare är redan genom sjölagen noga
bestämdt och skulle vi anse det i hög grad oriktigt och olämpligt
att genom kollektivt aftal eller liknande söka åstadkomma ändringar
i dessa lagbestämmelser.» På ren svenska betyder det ungefär, att
så länge sjölagen är så förmånlig för vår del och tillåter oss att för
sjöfolket ha det så uselt vi vilja och behaga, skola vi icke genom
några åtgärder från vår sida rubba detta förhållande. Det är ju
tillräckligt öppenhjärtigt, då man ställer sig på sådan ståndpunkt
att man säger: på grund af att sjölagen är för oss fördelaktig, skola
vi icke vidtaga några åtgärder, som kunde gifva anledning till en
ändring i dessa för oss förmånliga förhållanden. Jag tror. att bara
det uttalandet skulle vara tillräckligt att öfvertyga Riksdagens
medlemmar om nödvändigheten af att göra några, små ändringar i
dessa lagbestämmelser.

Jag skall också säga, till svar på detta tal om dråpslaget mot
rederinäringen, att redande icke själfva äro så förskräckligt rädda
för detta dråpslag, åtminstone icke så rädda som de söka göra troligt.
Det är ett faktum, som icke kan förnekas, att hela fjolårets
stora strid, som väckte sådant uppseende öfver hela landet, var tilllagad
af rederiföreningens styrelse, som helt enkelt hade en sammankomst
i Gäfle och tvang stufvarna i Norrland, under hot om
anfall, att proklamera strid., gentemot arbetarne för att beröfva
dem företrädesrättigheten. År man så rädd för konflikter, är man
så rädd för dråpslaget mot rederinäringen, så skulle man icke
handla på det viset. Och ett faktum, som oj heller kan förnekas,
är, att i närvarande stund, 8—9 månader efter konfliktens utslutning
så fortsätta redarne med att i trots af uppgörelsens bestämmelser
om förbud mot alla förföljelser utestänga hundratals oförvitliga
arbetare i Norrland, som icke gjort annan synd än att de
bildat kooperativa företag för att utföra lastnings- och lossningsarbete.
Man har till och med stått på den internationella redarekongressen
i Stockholm och vädjat till de utländska redarne att bojkotta dessa
de kooperativa lagens arbetare. Jag tror, att med sådana bevis
torde allt det där myckna talet om rädslan och farhågorna för
dråpslaget mot rederinäringen kunna reduceras till ett minimum.
Det är likaledes ett faktum, att man på en nyligen afhållen kongress
i Danmark gjort ett allmänt uttalande, att en viss procent, — jag
har nu glömt siffran — af hvarje rederis tonnage årligen skulle
läggas upp i sex veckor eller två månaders tid för att åstadkomma
redarestrejk gentemot befraktarne. Jag har icke hört talas om
hvad man ämnar göra med sjöfolket under denna tid. Men det
blir väl så, att redarne kasta dem i land det ögonblick, de icke

Måndagen den 19 April, e. ni. 11

vidare behöfva dera, och man kommer att göra, som man gjort under
alla år, då man icke behöfvor fartygen lägger man upp dom och
afmönstrar sjöfolket samt her dem söka sig arbete på annat håll.
Om de svälta ihjäl eller ej därefter frågar ingen. Det blir samhällets
sak att taga hand om dem.

Jag skall också säga att det berättigade i min motion bevisas
bäst genom protestresolutionerna, ty vore denna motion lagd på, ett
oförnuftigt sätt eller helt och hållet oberättigad, hade man icke
slösat bort hela denna långa tid och så mycket krafter med att
söka bortförklara och bemöta den.

Jag vill nu lämna talet om det sä kallade dråpslaget mot
rederinäringen åsido, och tala om eu sådan lagändrings inflytande
på humaniseringen af förhållandena ombord på fartygen, men först
vill jag säga några ord om sjöfolkets löner.

År det nu så, att Riksdagen säger, att den icke vill gå med
på den af mig begärda ändringen i sjölagen, hvad inträffar då?
Jo, Riksdagen har sagt: »Vi vilja icke medgifva sjöfolket denna
strejkrätt, vi anse den oförmånlig för rederinäringen och oförmånlig
för landet i dess helhet». »Godt», säger sjöfolket, »men om ni nu
förnekar oss denna rätt, hvad gifva ni oss i stället? År Riksdagen
villig att bestämma löner och villkor för sjöfolket?» »Nej», säger
Riksdagen, »vi hafva icke det minsta med den saken att göra. Ni
äro i privat sysselsättning, vi hafva icke med edra löner och villkor
att göra.» Då kommer sjöfolket att fråga: »I hvilket förhållande
stå vi till samhället? Å ena sidan binder samhället oss genom
drakoniska lagar, som hämma vår frihet, och å andra sidan säger
samhället: »Edra lönevillkor befatta vi oss icke med. dem hafva vi
intet intresse af.»

Det blir nödvändigt för sjöfolket att, om Riksdagens Andra
Kammare afslår denna framställning, (Första Kammaren har ju redan
gjort det, det veta vi), att nästa år komma fram med en demonstration
genom att helt enkelt begära att Riksdagen skall fastställa
lönerna och uppställa villkoren för sjöfolkets anställning. Då säger
Riksdagen antagligen: »Nej, det kunna vi icke göra.» Men då blir
situationen klar och vi kunna gå ut till sjöfolket och säga: »Se,
sådan där är den ställning, i hvilken staten lämnar eder.»

Man utgår ju vanligtvis ifrån, att en arbetare bör hafva så pass
stor inkomst, att han skall någorlunda ordentligt kunna lifnära sig
och sin familj, och dä frågar jag, om någon kan påstå, att sjöfolkets
lönevillkor i närvarande stund äro sådana, att de kunna göra
det? Den allra högsta lön, som kan komma eu sjöman eller eldare
till del, är (360 kronor per år. Det är den högsta förtjänst han
kan få, om han är i arbete hela året om. Men då man vet, att de
allra flesta af sjömännen och eldarne, som finnas ombord på fartyg,
i allmänhet endast äro sysselsatta ungefär 7 å 8 månader per år
och om man då utgår från sju månaders sysselsättning per år,
kommer deras årsförtjänst icke upp till mera än 400 kronor. Huru
är det möjligt, eller är det helt enkelt möjligt, för någon sjöman
eller eldare att med sådan inkomst hafva familj? Jag är öfver -

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

ijölagen in. m.

(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. m.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m.

(Forts.)

tygad om, __ att de allra flesta skola erkänna, att detta är platt
omöjligt. Äfven en sjöman eller eldare skall väl icke behöfva att
hela sitt lif tillhöra det ogifta civilståndet, utan att äfven de skola
väl kunna komma upp till en så pass stor inkomst att de kunna
underhålla en familj. Med afdrag för de utgifter, som ändå medfölja
vistelsen ombord på fartyg, små kostnader visserligen, men
likväl kostnader, är det ett faktum, att det icke återstår så många
kronor att föda familj på.

Som sagdt, denna fråga får emellertid icke uteslutande ses från
synpunkten af strejkfråga, ty jag är icke så pass stor optimist, att
jag tror, att genom en sådan lags tillkomst allt vore godt och väl.
Jag tror icke, att sjöfolket, åtminstone icke under de närmaste 10
åren, skall kunna blifva så starkt organiseradt, att det kan behärska
situationen och genomdrifva alla sina villkor. Kapitalmakten är för
stark.

Men oafsedt detta, om man lämnar hela detta strejkproblem
åsido, finnas andra lika beaktansvärda synpunkter, nämligen möjligheten
af att kunna humanisera förhållandena ombord på fartygen
genom en sådan ändring. Jag har i min hand här en hel bunt
med utdrag från tidningar m. m. angående våldshandlingar mot
sjöfolket ombord å fartygen. Jag vill icke upptaga kammarens tid
med att läsa dem alla, jag skall endast taga två eller tre fall för
att visa, huru förhållandena ganska ofta gestalta sig ombord på
fartygen. Det är endast sådana fall som publicerats i tidningar,
icke i de rapporter, som komma t. ex. till ledningen för sjöfolkets
organisationer, utan blott sådana fall som blifvit konstaterade genom
att de varit offentligt publicerade i tidningarna, eller varit föremål
för rättslig pröfning:

Den 26 sept. 1901 inkom skonaren Amyaleine från Helsingborg*
till Fagervik, Sundsvall. På grund af dålig kost hade besättningen
begärt att blifva afmönstrad, men nekades. De uppgåfvo, att brödet
var fullt af mask, och oaktadt fartyget låg i hamn, nekades likväl
att tillhandagå dem med annat bröd; äfven annan tillagad mat var
oätbai'', men hade de nekats dock att få några andra födoämnen i
dess ställe. Då de på grund häraf hade vägrat att arbeta, hade de
af vederbörande länsman blifvit förda i land samt åtalade och dömda
till böter. De fördes så tillbaka till fartyget, men vägrade likväl
att arbeta samt blefvo ånyo åtalade samt dömda till dubbla böter
mot förut. Någon mat fingo de icke under den tid de höllos inspärrade
och blefvo sålunda genom svält kuschade till att ånyo
medfölja fartyget.

Det är bara en sådan där liten reliefbild, som visar hän på
förhållandena ombord.

Ny Tid 11/11 1904. Tvenne sjömän, tillhörande ångfartyget
»Ella», hade en morgon medan fartyget låg i hamn kommit ombord
15 minuter för sent; de gingo därför till styrmannen och framförde
sina ursäkter, men fingo till sval'', att annat folk hade på deras bekostnad
blifvit antagna för dagen. Under sådana förhållanden begärde
sjömännen rätt att disponera dagen, hvilket besvarades med:

i:i

N.o 42.

Måndagen den 19 April, «. in.

»gä åt h—e med or d Då de vid sextiden på aftonen ånyo komino
ombord blefvo do öfverfallna af befälhafvaren och andra styrmannen
.samt illa slagna. Sjömännen vände sig till sjömanshuset, där man
sannskyldigt meddelade dem, att de på grund af misshandeln hade
rätt att fä afmönstra. Detta förvägrades likväl åt befälhafvaren.
De vände sig därefter till en advokat, hvilken uppsatte en protestskrifvelse,
som sjömännen, åtföljda af vittnen, skulle öfverlämna till
befälhafvaren. Vittnena nekades rätt att få komma ombord, men
tog styrmannen slutligen emot skrifvelsen med löfte att öfverlämna
den till befälhafvaren. Denne fäste emellertid intet afseende vid
däri gjorda yrkanden, utan gick till sjöss medtagande de bägge sjömännens
tillhörigheter. Sjömanshusombudsmannen förklarade sig
icke kunna göra något åt saken.

Svenska Dagbladet 27/n 1906. Befälhafvaren å (iöteborgsångaren
»Karin», Evert Taube, har under ångarens resor vid olika
tillfällen gentemot besättningen uppträdt våldsamt och straffvärdt,
så att han kommit i delo med myndigheterna. _ Så skall han, enligt
besättningsmännens utsago, gjort sig skyldig till misshandel genom
att sparka och slå sitt folk. En gång hade han också kallat upp
allt sitt manskap på däck och därvid hållit ett strafftal till dem
med revolvern i hand och bland annat yttrat, att han »enligt svensk
lag hade rätt att skjuta ned dem som galna hundar, och att han
skulle göra dem så lydiga, att de komino krypande som hundar på
hans hvissling». Som bevis på Taubes oresonliga vildhet må anföras,
att han öfverfallit sitt folk med sparkar och slag och bl. a.
sparkat en man öfver munnen, så att tänder slagits ut, sparkat eu
man på händerna, då denne skulle gå ombord, så att lian varit nära
att falla i sjön o. s. v. Han hade också kört en man i land på
Island och utan vidare rest ifrån honom. Då ångaren anlöpte Hälsingborg
hade en man gått upp till polisen för att göra en anmälan,
men passade befälhafvaren då på att segla ifrån honom. Nästa resa
hade befälhafvaren kastat sjömannens säck med tillhörigheter i
vattnet, då ångaren var på utgående.

Ja, det är bara några fall som jag här velat framdraga för att
visa den förråelse, som finnes på svenska fartyg från befälets sida.
Och hvad beror denna på? Jo, uteslutande därpå, att sjöfolket är
bundet ombord på fartyget och icke kan komma därifrån. Vore det
så, att sjöfolket hade möjlighet att komma ifrån fartyget skulle en
humanisering inträda, och då skulle man akta sig för dylikt.

Jag behöfver bara taga den motion, som jag förut under Riksdagens
lopp inlämnat och som behandlats af ett annat utskott, i
hvilken jag påvisade, hur rättslöst sjöfolket står.

Tänk blott på detta fall på ångfartyget Vidar: En pojke hade
blifvit slagen och i förtviflan öfver denna misshandel kastar han sig
öfverbörd och dränker sig! En undersökning har visserligen blifvit
vidtagen, men myndigheterna kunna icke göra något, ty målsägaren
är död. Icke ens föräldrarna kunna åtala ett sådant fall, och vi
hafva hört af kammarens jurister, att så är förhållandet. Sådan är
den svenska lagen: våldet kan icke åtalas. Fortsatt misshandel,

Om tillägg

till § 300

sjölagen in. in.

(Fort».)

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m.

(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. in.

om den sker hvarje dag, blott den icke öfvergår till gröfre våld,
kan icke ens åtalas af annan än målsägaren. Tänk ett sådant bedröfligt
förhållande som, exempelvis, att en af kammarens ledamöter
vore far till en pojke, och visste, att denne misshandlades,
och detta t. o. in. ända därhän, att han hoppar öfver bord och
dränker sig, men ändock saknar möjlighet att åtala ett dylikt förhållande.
Icke heller kan han komma ifrån fartyget. Han har
bedt att få afmönstra. »Nej», säger befälhafvaren, »lagen tillåter
oss att hålla eder kvar.» Då linns det ingenting annat att göra än
att hoppa öfverbörd och dränka sig; och sedan är det omöjligt för
någon, ens fadern, att åtala detta.

Medan den här frågan legat på kammarens bord, har ett nytt
fall inträffat ombord på ångaren Gustaf Wasa i Stockholms hamn.
En person begärde att få afmönstra men erhöll till svar: ni får icke
afmönstra. Ja, då skall ni få taga mig från fartyget såsom lik,
svarade personen i fråga och med dessa ord sköt han sig en revolverkula
för pannan. Ja, dessa fall äro tillräckligt belysande för att
konstatera behofvet af möjligheten för sjöfolk att kunna komma
ifrån ett fartyg, å hvilket de icke trifvas.

De flesta ha icke någon föregående kännedom om de fartyg, på
hvilka de taga anställning. Oftast ha de icke sett fartyget eller
känna till befälet ombord. Vanligtvis tillgår det så att den arbetssökande
infinner sig på ett sjömanshus och söker plats. En befälhafvare
söker besättning och tillfrågar då personen, om han vill gå
med på fartyget och denne svarar härtill ja. Han kommer sedermera
ombord på fartyget, men finner då, att han icke tycker om
vare sig fartyg eller befäl men kan icke komma ifrån fartyget,
tv han är påmönstrad enligt sjölagen, ja, fartyget kan upprepade
gånger komma till samma hamn, till hemstaden utan att personen
i fråga får tillfälle att lämna detsamma. Befälhafvaren kan förvägra
en gift man att besöka sin hustru, att gå i kyrkan, ja han
kan förvägra honom allt hvad han vill, om han har lust därtill.
Sådana äro förhållandena ombord å våra fartyg. För att nu icke
någon må tro, att krafvet på ändring af dessa gammalmodiga medeltida
bestämmelser är någonting, som gör sig gällande endast på
socialistiskt håll eller hos arbetarne i allmänhet, ber jag att få
referera en del af en skrifvelse, som jag fått från en landtbrukare,
som icke känner till oss. Han vet icke ens, hvem jag är, ty han
tycks tro, att jag är en gammal snäll och hygglig riksdagsman, som
af medlidande med sjöfolket tagit upp deras sak. Så litet känner
han till sjöfolkets förhållanden. Denne man, som nu är landtbrukare
och förut varit i Amerika och under många år varit sjöman, skrifver
till mig; »I egenskap af gammal sjöman vill jag härmed tacka
herr riksdagsmannen för den motion ni väckt i syfte att i någon
mån förbättra vårt arma svenska sjöfolks ställning ombord å våra
.svenska fartyg. Det kan då sägas, att denna motion icke en enda
dag är för tidigt väckt, och jag är säker på att nästan hvarenda
svensk sjöman står slagen med stum förvåning öfver, att de ändtligen
äro ihågkomna. Jag för min del kan icke förklara saken

Måndagen den li) April, e. in.

N.o 42.

annorlunda än att ni måste själ!’ varit sjöman, annars kunde ni aldrig 0nl
hafva reda på det stora förtryck och alla oförrätter, som sjöfolket 8jl\ag^n m m
på alla upptänkliga sätt måste lida från befälets sida. .lag är äfven (Forts.)
säker på, att om alla riksdagsmän hade en 20-årig praktik på sjön
i underordnad ställning, skulle eder motion gå igenom med glans.

Jag för1 min del har många gånger tänkt att skrifva därom i någon
tidning och på så sätt upplysa allmänheten, men skulle någon skrifva
om allt detta elände någorlunda utförligt, toge detta så stort utrymme
och blefve en så stor kostnad, att jag dragit mig därför, helst som jag för
några år sedan slutat sjön och slagit mig på jordbruket. Men min medömkan
för sjömännen står ständigt kvar, emedan de arma människorna
(olärda som de för det mesta äro) fallit i ett slags stum förtviflan, misströstande
om någon hjälp, villigt underkastande sig sitt öde, hvarför
deras enda utsikt är att sä snart tillfälle gifves rymma ur riket
eller ifrån de fartyg, där de tagit hyra och segla med andra nationers
fartyg. Och sedan de väl smakat härpå, är det ett mycket
litet fåtal, som återvända för att segla från Sverge.» Sedan han
därpå påvisat de af mig omnämnda missförhållandena ombord på
våra fartyg, tillägger han: »Jag tänkte då, att om ni hade så mycken
erfarenhet, som jag har, så föresloge ni en ändring därhän (såsom
ett radikalmedel) att ’oaktadt förhyrningsvillkoren’ såväl sjömän som
befäl i hamn, där lossning äger rum och frakt uppbäres, må äga
ömsesidig rättighet att efter tre dagars uppsägning blifva afmönstrade.

Detta skulle nog röna motstånd från befälhafvarens sida, under förebärande
af att då kunde det hända, att fartyget blefve liggande på
platsen i brist på manskap. Men faran härför blefve nog icke så
stor, och i alla fall icke värre än om manskapet rymmer från fartyget,
och får han äfven då betala den på orten gängse hyran.

Men befälhafvarne förstodo nog då, att då vore det slut med brutaliteten,
om de ville ha sitt sjöfolk kvar, och sjömännen å sin sida
tingo vara hyggliga och sköta sig, om de ville behålla sin plats.

Hvad sjölagen beträffar, är det nog en viktig sak, att denna blir
så fullständig som möjligt för såväl den ena som den andra parten.

Men man skrifver förgäfves så många lagar man vill; om icke förslaget
om rätt till afmönstring genomföres, så skrifver befälhafvare!!,
när sjömannen väl är ombord och till sjöss, sina egna lagar, och
han skall nog veta att skrifva dem sä, att de så nära som möjligt
tangera’ sjölagarne, så att han icke kommer i konflikt med rättvisan.
Skulle någon sjöman anse sig ha skäl till klagan å utrikes
ort, så föreskrifver sjölagen t. ex. att han icke får lämna fartyget
utan tillstånd af befälhafvaren, och dessutom har han ingen annan
att vända sig till än sitt lands konsul; af orsak som jag icke nu
vill nämna, kan han lika gärna i de flesta fall vända sig till stormasten.

Jag har sett af tidningarne, att ni, herr riksdagsman, är mycket
klandrad af befälhafvarne för eder motion, hvilka kalla den: ’ Det
socialistiska angreppet mot sjölagen, och Hälsingborgs befälhafvareförening
har vid sitt senaste årsmöte genom styrelsen och utsedda
kommitterade fattat en resolution att framlämnas till centralstyrelsen

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m.

(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. m.

för Sveriges fartygsbefälhafvareförening samt till riksdagsmännen
0. Trapp, L. G. Broomé, A. J. Christiernson och 0. Olsson. Ni
må göra af denna min skrifvelse hvilket bruk ni vill och uppläsa
den, hvar ni finner för godt, och jag känner mig förvissad om, att
äfven jag härför blifver kallad ''socialist’ samt att jag endast tager
sjömännens parti, och att jag skulle talat annorlunda, om jag varit
befälhafvare. Till detta vill jag svara, att jag seglat som styrman
i 7 år, att jag afiagt nödiga examina och utlöst farfy (/skefdika friarebref
af kungl. kommerskollegium den 1 mars 1885 samt fört mindre
fartyg i Amerika.

Jag skulle önska, att det vore mig förunnadt att själf vara
närvarande och gifva upplysningar om mångt och mycket i berörda
ämne, hvilket blefve allt för vidlyftigt och sorgligt att här nedskrifva,
men får nöja mig med det sagda.

Emellertid herr riksdagsman, tack för eder motion. Måtte hela
Riksdagen behjärta densamma!

Hjärtligt tack!

Med utmärkt högaktning:

Landtbrukare Janne Nilsson.

Ramsjö.

Västra Kamp.»

Jag har andragit detta bref därför, att det är en erfaren person,
som lämnar praktiskt meddelande af förhållandena, sådana de tett
sig för honom. Man kan icke heller beskylla honom för att endast
se på saken från en arbetarerörelse, ty han har stått som befälhafvare
ombord på fartyg i 7 år, varit styrman och är nu landtbrukare,
och följaktligen har han icke gjort detta uttalande på grund af
någon påtryckning utan helt enkelt på grund af sin personliga uppfattning
af den föreliggande frågan. Jag skall icke trötta kammaren
med att anföra mera; det som jag redan anfört visar till fullo, att
den af mig begärda lagändringen icke är ett vansinnigt hugskott,
som kommit fram endast för att åstadkomma skada för skeppsredarne,
utan att densamma bör betraktas som en naturlig sak, en
rättighet, som har frånhändts sjöfolket och bör detsamma återgifvas.
Man skall icke i gamla lagar och förordningar, ja icke ens i hanselagarne,
finna några sådana bestämmelser, som de af mig nu klandrade,
utan de hafva senare blifvit tillagda af dem, som haft lagstiftningsmakten
i sina händer. Sjöfolket har icke haft politiskt
inflytande, man har förr icke behöft räkna med dem, men förr eller
senare måste man dock räkna med sjöfolket, ty äfven dess kraf
böra tillgodoses och sjölagen omredigeras. Man har förr knappast
vågat göra något ingrepp på sjölagen. De enda som våga komma
sjölagen till lits äro absolutisterna, som försökt reformera spritutskänkningen
ombord på våra fartyg. Men Riksdagen har för
öfrigt lämnat sjölagen åsido, och ingen reform har åstadkommits på
detta område. Det är nu tid att något göres för reformering af
denna lag, och den första reformen bör då bli att gifva sjöfolket

Måndagen den I!) April. e. in.

N:o 42.

medborgerliga rättigheter i likhet med andra arbetare i vårt land.
Jag skulli! helst önska, att eu omedelbar ändring af sjölagen komma
till stånd i öfverensstämmelse med de förslag jag framställt och att
dessa bestämmelser om häktning och allt det andra, om möjligheten
att mot sin vilja släpas ombord på ett fartyg upphöra att gälla,
då fartyget ligger i egen hamn, så att det icke inom ens eget land
skulle få inträffa, att svenska medborgare kunna mot sin vilja släpas
till ett fartyg utan att ha begått något brott. Men då det icke
finnes möjlighet att vinna något genom ett sådant yrkande, vill jag
för min del förena mig med reservanterna i deras yrkande, att
Andra Kammaren hos Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning
i dessa frågor. Vi äro icke! rädda för eu utredning, och jag kan
icke förstå, att befälhafvarne och redarne skulle behöfva vara rädda
för eu sådan. Hafva de rent bröd i påsen och är deras utsago
korrekt, behöfva de icke frukta en utredning. Herr talman! jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Den föregående
ärade talaren fäste mycket afseende vid de protetsresolutioner,
som afgifvits till Riksdagens ledamöter. Jag för min de!
får säga, att dessa protestresolutioners innehåll icke i minsta mån
inverkat bestämmande för min ställning till frågan. Vidare har han
i mycket kraftiga ordalag skildrat den svåra ställning, hvari sjöfolket
befinner sig och sökt påvisa detta med en mängd tidningsartiklar
och öfriga uppgifter. För min del tror jag icke, att allt
som står i tidningarne är sant, utan att en stor del kan reduceras
bort, men min öfvertygelse är dock, att sjöfolkets ställning i många
afseende)! är i behof af förbättring. Nu har reservanten, herr Lindhagen,
påstått, att utskottet, för så vidt lian förstått detsamma rätt,
skulle hafva den uppfattningen, att on human och tidsenlig behandling
af sjöfolket skulle äfventyra vår sjöfart, handel och industri.
Jag får då säga, att reservanten i detta fall verkligen icke förstått
utskottet rätt. Jag tror icke, att det finnes någonting i utskottets
utlåtande, som gifver anledning därtill, och jag tror icke heller, att
utskottet vare sig nu eller vid föregående tillfällen hyllat en dylik
uppfattning. Utskottet har vid föregående tillfällen föreslagit och
kammaren bifallit framställning om, att man skulle åtstadkomma
en utredning om kontroll å fartygs sjövärdighet, om passagerarefartygs
besiktning, om fartygs utrustning, bemanning och lastning och
allt detta hufvudsakligen i sjöfolkets intressen. Vi hafva vidare så
sent som i fjol kommit med en annan framställning, som också vann
Riksdagens bifall, nämligen att man, såvidt möjligt, bordo göra det
mera rymligt och mera hygieniskt än förut. En del af utskottets
ledamöter ville gå längre och antaga en ändring med afseende ä
spisordningen ä fartygen. Det har vid denna riksdag varit fråga
om ändring af föreskrifterna om organisationen af sjömanshusen och
äfven detta i afsikt att gifva sjöfolket mera inflytande. Denna
fråga har icke behandlats af lagutskottet, men från ledamöterna i
det utskott, som behandlat frågan har jag icke hört någon opposi Andra

Kammarens Prof. 1909. N:o 42. -

Om tillägg

till § SOU

sjölagen m. m

(Korts.)

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. in.

(Forts.)

Måndagen Jen 19 April, e. in.

tion häremot. Äfven en annan fråga vid denna riksdag afser att
förbättra sjömännens ställning, nämligen frågan om deras pension.
Icke heller detta ärende har tillhört lagutskottets behandling, men
jag har icke hört, att någon af utskottets ledamöter är emot att
äfven i denna del förbättra sjömännens ställning.

Nu säga emellertid reservanterna, att »sjöfartsnäringen är till
äfven för att bereda sjöfolket skälig utkomst och trefnad». Ja, det
är sanning, men denna näring är också till för andra intressen, för
att befordra varuomsättningen och äfven för att befordra persontrafiken.
Man får icke blunda för, att dessa intressen också ha eu
stor betydelse, och därför tror jag, att utskottet har rätt, när det
säger, att man icke får bereda en utvidgad rätt för sjömännen att
bryta arbetsaftal. 1 allmänhet hålla vi nog inom utskottet på, att
arbetsaftal böra upprätthållas, men jag tror verkligen, att det är
ännu något större anledning att hålla därpå, när det gäller sjömännen.
Det vore förenadt med större risk än vanligt, om man
skulle tillåta dem att i den utsträckning, som motionären föreslagit,
bryta aftalen. Det kunde lätt hända, att härigenom fartygets bemanning
icke blefve sådan, som den skulle vara, och att fartyget
icke kunde afgå i rätt tid, utan finge vänta mycket länge, samt att
därigenom handel och näringar skulle lida men och persontrafiken
likaledes.

En följd af detta åskådningssätt har också varit, att inom alla
länder, såvidt jag vet, sådana bestämmelser finnas rörande sjömännen,
som i högre grad än beträffande andra samhällsmedlemmar afse att
hindra dem att alldeles för lätt bryta ingångna aftal. Vi ha nu
inom lagutskottet sökt taga reda på hvad de olika lagarna i det
fallet innehålla, och naturligtvis kan jag icke påstå, att allt hvad i
betänkandet härom säges är fullt rätt citeradt, men sekretariatet
har haft i uppdrag att utarbeta detta, och jag tror, att det i stort
sedt är riktigt hvad här står. Motionären har framställt en anmärkning
mot det citat, som anförts ur tyska lagen, och han sade,
att det fanns däri en annan paragraf rörande samma ämne, hvilken
hade ett annat innehåll. Men jag tror icke, att han tolkade den
rätt. Det finnes för öfrigt en liknande paragraf i den svenska lagen,
men den ligger sides om det nu förevarande ärendet.

Det har sagts, att de engelska och amerikanska sjölagarna äro
affattade på ett för sjömännen mera liberalt sätt än den svenska.
Jag är icke mannen att säga anledningen till, att det i dessa lagar
ställer sig förmånligt för sjömännen, men nog tror jag, att anledningar
därtill finnas, och jag tänker, att sjöfartskunnige, som uppträda
här i debatten, komma att förklara saken.

Huruvida de bestämmelser, som finnas i andra europeiska länder,
äro att betrakta som lagruiner, har utskottet icke kunnat uttala sig
om, utan det har blott haft att se på lagarna, sådana de verkligen
finnas. Hvad beträffar våra grannländers lagar, den danska och
den norska, öfverensstämma de med den svenska. Men det är icke
nog härmed, utan i den norska sjölagen företogs en ändring af den
22 maj 1902, och denna ändring innefattade en skärpning i för -

Mfnula^en <I<k 11 11) April, <*. in. ID N:o 42.

hållande till do bestämmelser, som förut 1‘unnos och hvilka öfverens- Om tul“9!>
stämde med de svenska. Under sådana förhållanden är det icke m

underligt, om man känner sig något betänksam, innan man ett par (Forts.)
år därefter vill vara med på att göra en mildring i motsvarande
bestämmelser i den svenska sjölagen.

Jag har icke något särskilt att tillägga i denna sak, utan vill
blott säga, att man nog får vara försiktig, när man vill åstadkomma
en ändring på detta område. Äfven vill jag erinra om, att herr
Lindley i den motion, som han väckte förra året i samma ämne,
betonade såsom ett särskild! skäl för sin mening, att bestämmelserna
för befälhafvaren voro så mycket mildare i allmänhet än för
sjöfolket. Lagutskottet vitsordade, att i åtskilliga fall straffen för
befälhafvaren voro lindrigare än de borde vara, hvilket naturligtvis
icke är riktigt. Men hvad angår den fråga, som nu är å bane, så
vet motionären lika väl som jag, att på detta område straffen för
befälhafvaren äro mycket stränga och detta med rätta.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Ilerr talman! Det är nog så, somdenlandtbrukaren
säde. hvilken skref till herr Lindley, eller att itall Riksdagens
herrar ledamöter hade i tjugu år tjänstgjort som däckskarlar
i utrikes fraktfart, skulle motionen med glans gått igenom. 1 de
arbetsförhållanden, som de olika arbetande klasserna ha, är det ingen
annan än de själfva, som närmare känna, hur skon klämmer, och
när riksförsamlingen beslutar i frågor, där icke den däraf berörda
delen af folket har representanter, går det mycket trögt att få dess
berättigade önskningar tillgodosedda. Nu ha vi för närvarande
endast en fackman på området, ja, kanske äfven ett par, tre här i
kammaren, men det är alldeles för litet antal för att med något
slags pondus imponera på kammaren därhän, att rättelse i det bestående
i erforderliga fall må göras. Man tycker alltid, att sådana
frågor, som icke röra en själf, äro bra som de äro, och sa går man
nöjd till sitt eget bord och tager icke mycket befattning med andra,
hur hårdt de än kunna ha det.

Nu är det ju emellertid så, som herrarna veta, att i krigslagstiftningen
och sjölagstiftningen menige mans intressen äro strängt
omgärdade af lagens järnhand, så att arbetarne egentligen sakna
personlig frihet. Sjölagen står i det afseendet nära krigslagarna.

Men den förra är ju ansedd för fredliga förhållanden, och man kan
där ännu mera begära, att lagstiftningen går i human riktning.

Riksdagen beslöt dock i sammanhang med antagandet af den nya
härordningen en begäran om en riktigt grundlig omarbetning af
krigslagarna i just humanitär riktning, och därom voro åtminstone
denna kammares ledamöter tämligen eniga, just därför att herrarna
själfva exercerat eller ha söner, som gjort det eller skola gorå det.

Det är nu icke annat motionären begär i fråga om sjöfolket.

Han begär, att äfven dessa, hafvets arbetare som de kallas, skola
få tillgodonjuta i lagstiftningen en mera human behandling än förr

N o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen in. in

(Forts.''

30 Måndagen den It) April. e. m.

bestods dera. Hvad är det nu, som gör, att det icke finnes resonans
för en så enkel sak? Jo, som sagdt, att de beslutande icke skälfva
äro sjömän eller ha barn, som äro det. Alla skulle taga saken på
samma sätt som sjöfolket nu gjort, om man vore hänvisad till att
arbeta i ett yrke. där lag och praxis och alla formulär, som arbetsgifvaren
har, binda med järnhand vid aftalet en längre tid. Det
vanliga är visst ett års aftal, och man kan icke i regeln komma loss
från detta aftal, och man får icke heller anställning, om man ej
underkastar sig så lång aftalstid. Lagen har redan förutsett, att
det ligger en viss hårdhet häri, och medgifver för vissa fall, att
sjömännen skola bli fria före aftalstidens utgång. Men det är undantagsfall,
och bestämmelserna taga icke mycken eller ingen alls
hänsyn till egna personliga förhållanden eller den nya erfarenhet,
en sjöman kan få af fartyget, hvars beskaffenhet han i de flesta
fall icke känt förrän han tog anställning, En sådan lagstiftning är
icke tidsenlig, den måste moderniseras, och motionären har ju särskildt
åberopat föredömen från England och Amerika. Jag vet icke,
hvarför man ej skulle kunna följa motionären och sålunda begära,
att frågan måtte tagas i öfvervägande likaväl som man-begärt detta
i fråga om krigslagarna.

Nu ha reservanterna sagt bland annat det, att, sävidt de förstått
utskottet rätt, en human och tidsenlig behandling af sjöfolket
skulle storligen äfventyra sjöfarten, handeln och industrien. Det har
herr Zetterstrand uttryckligen bestridt. Men hvad annat menar utskottet,
då det säger, att det icke vill göra någon ändring alls i
det bestående, hvithet är mycket strängt för vanliga förhållanden,
det få herrarna medgifva. Utskottet anser, att »äfventyret för
sjöfarten, handeln och industrien af den osäkerhet, som däraf skulle
följa, skulle uppenbarligen blifva alltför stort». Ja, hur vet utskottet
det? Det är blott ren konservatism: man står där och vill icke gå
vidare. Jag tror, att rederinäringen icke kan existera, utan att
sjöfolket arbetar, och den är till äfven för att bereda sjöfolket
skälig utkomst och trefnad. Om denna näring skall byggas på sådana
lerfötter som att hålla sjöfolket i tvångströja, då är den icke mycket
värd. Enligt reservanternas uppfattning bör man sålunda taga i
öfvervägande — och så mycket måtte väl herrarna kunna vara med
på, att det är skäl att undersöka frågan — huruvida icke dessa
stränga aftalsbestämmelser kunna mildras och äfven straffen mildras,
och i det afseende! förtjänar den amerikanska lagen synnerligt
beaktande. Den är verkligen human och, jämförd med våra nuvarande
bestämmeler, får man genom den en inblick i hur sakerna
rätteligen borde vara.

Herr Zetterstrand anmärkte, att den utländska lagstiftningen i
allmänhet är lika sträng som den svenska. Ja, det har ingen bestridt,
dock med två betydelsefulla undantag. Herr Lindley uppgaf
emellertid, att de af herr Zetterstrand åsyftade utländska sjölagarna
delvis voro lagruiner, något som jag icke känner till. Men låt vara,
att den norska och danska och tyska lagen äro lika stränga som vår,
skola vi då alltid vara de sista, de som ständigt komma efter och

N:o 42

.Måmliigcu «l<-n 10 April, e. in. -J

ingenstädes gå våra egna vägar, utan alltid gå i andra nationers
kölvatten? Icke äro dessa utländska lagar något mönster. De ha
utgått från samma tidsåldrar som vår, och någon bör väl taga initiativ
till deras ändring. Ku säger herr /etterstrand, att aldrig vi
.skola göra det, utan att norrmän eller tyskar eller danskar först
skola ändra sina lagar, men vi skola vara ett kölvattensfolk i alla
väder och vindar.

Herr Zetterstrand menade till och med, att den norska lagen
skärpts. Ja, det är sant i sä måtto, att straffmaximum har höjts i
samband med införandet af den nya norska strafflagen af är 1905,
som hade den principen att utvidga strafflatituderna, så att det blir
långt mellanrum mellan straffmaximum och straffminimum. Jagtager
för gifvet, att denna ökning af straffmaximum icke kom till
speciellt för att göra straffen strängare för sjömännen, utan därför
att det hörde till systemet för hela den norska strafflagen. Det
borde herr Thyrén kunna upplysa om, därest han vore närvarande i
kammaren.

Nu hörde jag nyss någon säga, att denna nya lagstiftning bör
blifva skandinavisk: den invändningen gjordes också i utskottet mot
mig, som motionerat åtskilligt om skandinavisk lagstiftning, och jagsvarade
i utskottet, att det icke fanns något hinder att föra in detta
i motiveringen till reservationen; men med allt, man har att göra,
har jag glömt detta. Jag ber nu i stället att få säga, att det vore
önskligt, om man kunde gorå donna lagstiftning skandinavisk, och
att man äfven bör taga initiativ därtill. Men det vill jag dock påstå,
att skulle danskar och norrmän ej vara med därpå, så är den
skandinaviska lagstiftningen ej af den betydelse, att vi därför höra
hålla våra sjömän fortfarande i en onödigt sträng ställning inför
lagen, utan måste vi då gå fram på egen väg. Vi kunna då vara
säkra, att norrmän och danskar snart komma efter.

Nu begäres endast utredning af en sak, som ligger i tiden, en
utredning till förmån för sjöfolket, som hittills haft så litet gehör
hos statsmakterna, därför att sjömännen ej haft några representanter
nr sin egen klass. Jag ber därför, att kammaren välvilligt bifaller
den i ämnet afgifna reservationen.

Herr Broström: Herr talman, mina herrar! Efter det anförande,
som vi nyss hörde af vice ordföranden i lagutskottet, hade det
knappast varit nödvändigt att ytterligare behöfva motivera utskottets
utlåtande, men då jag måhända är den enda här i kammaren, som
företräder sjöfarten i egenskap af redare och sålunda måste anses
stå i motsatsförhållande till motionären i denna fråga, skall jag be
att få anföra några ord till belysande af, hvarför jag ställer mig
på den ståndpunkt, utskottet här intagit.

Herr Bindley har framlagt sin motion på den grund, att sjöfolkets
lönekraf under förra året måste afvisas af sjöfartsnäringens
representanter. Jag vill nu erinra om, att vid flera tillfällen
tiar det från sjöfolkets organisation framställts kraf på förbättrade
lönevillkor, och dessa ha, från tid till annan, dock med jämkningar

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m.

(Forts.1

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m

(Forts.)

-- Måndagen den 19 April, e. in.

i vissa hänseenden, blifvit tillmötesgångna så långt möjligt varit,
och man har därför hittills kunnat undvika några mera allvarliga
strider inom den svenska sjöfarten mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Emellertid var ju förhållandet det, att när förra året framställning
gjordes från sjömans- och eldarefackföreningen, arbetade
vår sjöfart och gör det ju fortfarande under så starkt ekonomiskt
betryck, att det ej var någon möjlighet för sjöfartsnäringens målsmän
att ingå på den framställning, som af fackföreningen gjorts,
och jag tillåter mig påstå, att den framställningen kunde verkligen
ganska allvarligt kritiseras. Redan i början af förra året ingick
sjömans- och eldareförbundets stockholmsafdelning med begäran om
höjning af lönen och, hvad där presterades i fordringar på aflöning
för sjöfolk, var af sådan art, att man där begärt mer för vissa
arbetstagare än måhända inom något annat yrke. Där begäres
exempelvis för en jungman, en pojke på 15 till 16 år, oafsedt om
han förut varit till sjöss eller ej, 45 kronor i månaden och för en
lättmatros 65 kronor i månaden, hvarvid dock är att märka, att
anställning som sådan ej skall erhållas förrän efter ett års tjänstgöring
till sjöss. För matros sattes 75 kronor, och han skulle dä
ej behöfva hafva tjänstgjort till sjöss mer än två år. Dessa fordringar
blefvo på grund af sin orimlighet, men äfven på grund af
att konjunkturerna gingo arbetarna emot, väsentligt eller i viss
mån reducerade i det förslag till löne- och arbetsaftal mellan
Sveriges redareförening och svenska sjömans- och eldareförbundet,
som i november månad ingafs från sjomansfackföreningen af herr
Lindley. Där begärdes för en jungman 30 kronor under de första
3 månaderna och efter denna tid en påökning till 35 kronor, efter
ytterligare 3 månader till 40 kronor och så hela vägen upp till
bästeman med 85 kronor. När nu en yngling på 15 till 16 år går till
sjöss, begäres i ena fallet 45 kronor direkt, i andra fallet efter 6
månaders praktik till sjöss en kontant aflöning på 40 kronor. Dessutom
har ju redaren att bekosta hans mat ombord. Denna kostnad
varierar naturligtvis och är beroende dels på fartygets trade
dels huruvida det gäller ett större eller mindre fartyg. Erfarenheten
ger vid handen, att denna kostnad ligger ungefär mellan l.io och
1.4 0 kronor per dag och man, utom kostnader för stewart, kock och
uppassare o. d., som skola sköta om mathållningen ombord och
hvilkas aflöning är högst väsentlig. Man kan sålunda icke sätta
kostnaden för maten lägre än 1.5 o kr. om dagen för hvar man,
hvartill i jämförelse med förhållandena i land något behof ver beräknas
för logis. Jag tror ej, att man rimligen kan sätta dessa
prestationer från redarens sida lägre än 50 kr. per person och
månad, och då komma vi till, att en yngling på 15 till 16 år skulle ha
allt detta samt därtill en kontant aflöning af 40 kronor i månaden
efter 6 månaders tjänstgöring. Jag tror verkligen ej. att med den
kännedom jag har om löneförhållanden man kan ställa upp några
liknande förhållanden inom andra arbetsområden här i landet. Nu
vill jag villigt medgifva, att, som förhållandena hittills varit, har
naturligtvis aflöningen för eldare och matroser, d. v. s. för fullt ut -

N:o 42.

Muntlagen den It) April, e. in. ^4

bildade personer inom branschen i många hänseenden icke kunnat
anses tillfredsställande, och hade sjöfartsnäringen varit i ett sådant
läge, att man hade rimligen kunnat gå in på sjömans- och eldareförbundets
lönekraf, hade naturligtvis redareföreningen icke motsatt
sig detsamma. Fast jag ej har siffror att framvisa, så tror jag dock
att -— då jag har någon erfarenhet om sjöfartens läge — jag kan
våga påstå, att, om man sammanlägger resultatet af förra året för
alla ångbåtsbolagen i utrikes fart och så därifrån drager af, hvad
rättvisligen skall afdragas för slitage, skall man finna, att sjöfarten
i stort sedt lämnar eu icke oväsentlig förlust. Det är därför klart,
att de framställda löneanspråken denna gång icke kunde tillmötesgås.

Jag anser det nödvändigt att belysa dessa förhållanden, da det
är de, som ligga till grund för herr Lindleys motion och åberopas
i ingressen till densamma.

Äfvenledes tror jag, att hans framställning om, att löneförhållandena
pa svenska fartyg äro sa väsentligt sämre än på andra
nationers, är mycket öfverdrifven. Jag har här en tablå, som jag
skall ställa till ledamöternas förfogande, enär den är för lång att
uppläsas. Den visar, att vid jämförelse med utländska lörhallanden
ha de svenska löneförhållandena naturligtvis i några fall varit lägre,
men i mänga fall äfven högre, än hvad som är rådande i utländska
ångbåtsfiottor.

Sedan jag nu med några ord här berört själfva lönefrågan, som ju
har föranled! denna motion, vill jag med några få ord uttala mig
■om sjölagens föreskrifter rörande tjänsteförhållanden å fartyg .samt
grundprinciperna för fartygs sjövärdighet. De allmänna föreskrifterna
för fartygs sjövärdighet finnas angifna i sjölagens 26 §, enligt hvilken
det åligger befälhafvare tillse, att lians fartyg är ordentligt utrustadt
och bemannadt och hvilken paragraf dessförutom har en del andra
detaljföreskrifter. Men ett det mest framträdande moment i denna
sjövärdighetsprincip är just. att fartygen skola vara ordentligt bemannade.
Går befälhafvare!! till sjöss med ett icke sjövärdigt fartyg
d. v. s. ett icke tillräckligt bemannadt fartyg, blir han ålagd,
såsom äfven af vice ordföranden i lagutskottet nyss påpekats, ett
straff, som är väsentligt starkare och strängare än hvad som tilllämpas
på lägre sjömän, om de t. ex. rymma från fartyget. Detta
är naturligtvis rättvist, därför att befälliafvarens ansvarsställning är
betydligt större än den enskilde sjömannens. Likaså äro för ägaren,
redaren eller den, som företräder redaren, om han tvingar befälhafvaren
att gå till sjöss med ett icke sjövärdigt fartyg sålunda
äfven i detta fall om fartyget går till sjöss utan att vara väl
bemannadt — stränga straff stadgade. Det är alldeles tydligt, att
sjölagen som korollarium af dessa grundvillkor för sjövärdighet
stadgar stratf för de sjömän, som utan anledning lämna tjänsten,
d. v. s. rymma. Därom säger sjölagen i 298 § sålunda

»Rymmer sjöman ur tjänsten, straffas med fängelse i högst tre
månader. Rymma flera af besättningen i förening eller efter föregående
aftal'', dömes till fängelse i högst sex månader. Rymmer
hela besättningen eller största delen däraf, eller sker rymning under

Om tillägg

till § 3U(>

sjölagen in, m,

(Forts.)

N:o 42.

Om tillagd

till § 300

sjölagen m. m

(Forts.)

24 Mfintiagon don 19 April, «. in.

sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till
följd af rymningen utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år
'' eller till straffarbete på lika tid dömas. Vänder rymmare frivilligt
tillbaka, innan fartyget afgått från den ort, där rymningen skedde,
eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, då må till
böter dömas.» Alltså är det visst icke så, att under alla förhållanden
en sjöman kan dömas till fängelsestraff därför att han lämnat
sitt fartyg. Vidare stadgar sjölagen: »Visar sjöman, att befälhafvaren
mot honom öfvar grof misshandel eller underlåtit att mot
sådan misshandel, som af annan ombord föröfvats, gifva honom påkalladt
skydd, eller att befälhafvaren förhållit honom försvarlig
kost; äge han rätt att erhålla entledigande». Om en befälhafvare
i annan hamn än hemorten, entledigar eller kastar eu sjöman från
tjänsten, så åtnjuter sjömannen ersättning för resa till hemort samt
en månads hyra såsom ersättning. Det är visserligen sant, att på
grund af sjöfartens säregna natur sjölagen har en del disciplinära
bestämmelser; men det är redan påpekadt, att dessa gälla icke ensidigt
sjömännen, de gälla i lika hög grad, ja, i högre grad befälhafvaren
och fartygets ägare. Hvad blefve följderna, om dessa bestämmelser,
som äro afsedda att skydda fartygets sjövärdighet, upphäfdes?
Förhållandet är nämligen detta, att det är icke hela besättningen,
som behöfver lämna fartyget för att försätta det ur
tjänstgöring. Det vore en mycket lätt sak med den starka organisation,
arbetarleden nu ha, att genom en omkastning i bestämmelserna
i sjölagen, som skulle tillåta att från ett eller annat fartyg
ett par tre man gå i land, lägga starka hinder i vägen för en redare
att hålla sina fartyg sjövärdiga. Ty, enligt hvad motionären föreslår,
skulle en sjöman utan vidare ha rätt att spatsera i land eller,
som det heter, rymma, och härför vill motionären icke ha några
straffbestämmelser.

När denna motion först framlades, tog jag den naturligtvis i
mycket allvarligt öfvervägande, och det framstod då för mig tämligen
klart, att den kategoriska bestämmelse, som innehålles i första
delen af motionens kläm, nämligen att där åberopade paragrafer, i
sjölagen icke skulle äga tillämplighet, då fartyget befunne sig i
säkerhet i inhemsk hamn, vore orimlig. Ty en dylik bestämmelse
skulle totalt undergräfva möjligheten att drifva sjöfart, för den
händelse hvar och en af besättningen skulle, hvilken tid som helst,
kunna lämna tjänsten och spatsera i land. lag erkänner, att motionären
enskildt sagt till mig: det där har jag val skrifvit, men jag
är icke oresonlig, utan kan vara med om någon modifikation. Motionären
har också visat detta i den senare delen af klämmen, där han
hemställer om en skrifvelse till Kungi. Maj:t, Hvad skulle man nu
tänka sig för straffpåföljd för sjöfolk vid brytande af ijänsteaftal,
om fängelsestraff under vissa förhållanden helt och hållet skulle uteslutas?
Det vore naturligtvis bötesstraff. Ja, mina herrar, om vi
tänka oss, att straffpåföljden vid rymning från fartyg skulle inskränkas
till böter, blefve denna påföljd i själfva verket utan någon som helst
effekt. Antingen har sjömannen — det är ofta förhållandet— icke

M lind m : •('' 11 den i li April, <•. in.

N:o 42.

s>:>

något att betala böterna med, eller också kunna de honom ådömda
böter med största lätthet betalas åt hans organisation. Och för
bvilka svårigheter sjöfarten genom ett dylikt sakernas tillstånd
skulle utsättas, det ligger naturligtvis i öppen dag. Det är enbart
i inhemska hamnar, som denna större frihet enligt motionärens förslag
skulle beredas sjöfolket. Hvad blir följden? Jo naturligtvis
att vi, som särskilt lägga an på att drifva den svenska rederinäringen
med fraktfart frän Sverige till främmande länder, skulle
se våra ansträngningar i denna del totalt lamslagna. Vi skulle
nämligen riskera att gång på gång icke kunna få våra fartyg i väg
inom skälig tid, under det att å andra sidan de utländska fartygen,
som icke äro bundna af den ifrågasatta bestämmelsen, skulle drifva
ut våra fartyg äfven på de inhemska traderna. Det är den allvarligaste
påföljden af ett bifall till motionärens förslag.

Herr Lindley har i sitt långa anförande farit ut öfver vida fält.
Jag bär visserligen gjort en hel del anteckningar rörande åtskilliga
punkter i detsamma, men jag skulle icke våga upptaga kammarens
tid med att söka bemöta dem alla. I hans anförande förekom en
del uppgifter, som jag tror i verkligheten kunde behöfva granskas
litet närmare i sömmarna. Om jag uppfattade talaren rätt, sade
han, att flertalet af besättningen på de engelska fartygen utgöres
af utländingar. Det ligger väl ändock en betydlig öfverdrift i ett
dylikt påstående. Herr Lindley har ju själf seglat på engelska fartyg.
Och det är icke mer än några år sedan det stod eu redogörelse
i tidningarna för hvad följden varit af Englands politik att
utesluta utländska sjömän från de engelska fartygen, nämligen att
därigenom antalet utländskt sjöfolk på engelska fartyg i ganska
väsentlig grad minskats. Jag tror, att det för närvarande förhåller
sig så, att på engelska fartyg finnas omkring 35,000 utländska sjömän
mot ungefär 160,000 brittiska undersåtar, hvartill komma ungefär
40,000 laskarer, men dem kan man med god rätt räkna till
kvasibrittiska undersåtar. Och det är icke emot dessa laskarer, som
förenämnda förbud var riktadt — ty dessa äro, enligt hvad jag
kunnat uppfatta, nödvändiga att ha på de engelska fartyg, som gå
i tropiskt klimat — utan förnämligast mot skandinaviskt och andra
länders sjöfolk, som i stort antal tager tjänst å engelska fartyg.
Men denna omständighet, att så många svenska sjömän taga anställning
på engelska fartyg, bevisar alldeles icke, att förhållandena
ombord å svenska fartyg äro så dåliga, utan det visar endast, att
det finnes ett öfverskott af svenskt sjöfolk, som icke kan vinna anställning
i hemlandet, därför att den svenska handelsflottan icke är
tillräckligt stor, och som för den skull måste taga hyra på utländska
fartyg. Det är sant, att under vissa förhållanden har det naturligtvis
här i Sverige varit mindre god tillgång på sjöfolk för den
inhemska sjöfarten. Men i allmänhet kan man icke påstå, att här
råder någon brist på sjöfolk. Detta beror därpå, att, såsom förhållandena
äro i Sverige, våra besättningar i allmänhet afmönstra
på nyåret.

Om tillägg

till § 300

tjölagen in. m

(Forts.)

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. ?n

(Forts.)

Måndagen ilen 19 April, e. in.

Jag kan icke förstå, huru reservanterna kunna påstå, att sjöfolkets
tjänsteaftal äro långvariga, tjänsteaftal, som i regel, utom
när det gäller långresor med segelfartyg — och tyvärr är denna
trafik för Sveriges vidkommande numera så att säga utdöd •— äro
begränsade till ett år, ja, i allmänhet icke räcka så länge, utan
endast 9 å 10 månader. Kan man verkligen kalla detta för ett
långvarigt tjänsteaftal? Jag tycker för min del, att det är en ovanligt
kort tid, aftalet omfattar. Hvad sjöfarten beträffar, förhåller
det sig emellertid så, att man vid rekrytering af besättningen icke
fäster något afseende vid, om sjömannen förut varit på hundratals
fartyg, två månader här och tre månader där, utan han vinner anställning
i alla fall. Och dess täta ombyten reducera icke hans
värde, såsom förhållandet är i land; om en arbetssökande springer
från en anställning till en annan efter kort tid, då säga nämligen
arbetsgifvarne: »honom kunna vi icke använda». Sjöfarten har
emellertid sin säregna natur, och det har gjort, att arbetsaftalen
inom detta yrke blifvit relativt korta. Men att begära, att redarne
under denna korta aftalstid skola tillåta sjöfolket att när som helst,
utan någon kontroll, utan några villkor och utan några skäl lämna
det fartyg, där det påmönstrat, det är, mina herrar, icke rimligt
eller hållbart.

Jag har försökt att så opartiskt som möjligt bedöma motionen
och taga fram dess bästa sidor. Jag har icke velat från början
alldeles rifva ned den. Visserligen var min ställning genast klar i
afseende å motionens kläm. Men andemeningen i densamma är ju
att söka åstadkomma någon ändring till det bättre, och det kunde
ju vara värdt att beakta. Jag har också, först efter långt öfvervägande
och sedan jag mycket ingående granskat den föreliggande
frågan, kommit till absolut klarhet om, att jag icke vågar ställa
mig på motionärens ståndpunkt af fruktan att, därest hans förslag
skulle bifallas, vår sjöfartsnäring komme att tillfogas ett afbräck,
som, jag måste säga, skulle blifva alldeles ödesdigert för densamma.

Här har motionären i mycket drastiska färger skildrat en del
missförhållanden ombord å svenska fartyg. Jag är väl medveten
om, att icke allting är idealiskt ställdt ombord på våra svenska fartyg.
Men tro herrarna, att det är väsentligen bättre på de utländska?
Jag tror det icke. Motionären har åberopat förhållandena på de
engelska fartygen såsom vida gynnsammare för sjöfolket. Naturligtvis
kunna förhållandena inom den stora engelska handelsflottan
i många afseenden icke jämföras med våra förhållanden. Men jag
tror icke för min del, att de engelska redarna sörja bättre för sitt
sjöfolk än de svenska redarna och befälhafvarna. Jag vill i detta
afseende nämna eu sak, som synes mig ganska belysande. Vid de
många fartygsbeställningar, som jag under senaste tiden tyvärr nödgats
göra i England på grund af fartygens storlek, ha vederbörande
leverantörer skrattat åt de humanitära anordningar för manskapets
bekvämlighet och trefnad, som vi ansett oss böra vidtaga på dessa
fartyg och som gå långt utöfver hvad de engelska redarna göra i
motsvarande fall. När vi t. ex. läto anordna särskild! matrum för

Miindagcn <l<;n 19 April. <•. in.

N:o 42.

besättningen ombord, så skrattade man och sade: hvad skall det
tjäna till? Det bry vi oss icke om. Det står icke föreskrifvet, att
det behöfver tinnas några mässrum på dessa fartyg, och därför anordna
vi heller icke sådana.

Ja, mina herrar, jag har här endast velat taga upp och bemöta
en del af de påståenden, som herr Lindley kommit fram med. Han
angaf icke en, utan tvenne gånger, att talet om, att hans motion
skulle innebära ett dråpslag mot rederinäringen, det ville han hoppa
öfver och icke fästa sig vid. Det förvånar mig sannerligen icke,
att han ick*e ville taga upp en dylik punkt till debatt. Herr Lindley
har ju tämligen oförblommeradt gifvit vid handen hvad han önskar
vinna genom sin motion, när han i slutet af sitt anförande sade, att
han hoppades, att den tid skulle komma, då sjöfolket skulle behärska
situationen. Herr Lindley har gifvit en särdeles liflig bild af alla
de strejker, som under den senaste tiden förekommit i franska och
spanska hamnar. Jag får verkligen säga, att jag tycker, att det
icke är någon vidare uppbygglig bild, som där upprullas. Vi kunna
väl alla vara ense om, att strejk — liksom lockout — är ett stadium
inom arbetarrörelsen, som vi icke böra fasthålla vid såsom
något ideal, utan det ilr tvärtom något, som vi med all makt böra
söka komma ifrån. För att ordna förhållandet mellan arbetsgifvare
och arbetstagare bör man väl använda sig af andra vägar än strejkens
och lockoutens väg. Men herr Lindley synes särskild!, kraftigt
vilja haka sig fast vid denna väg. Jag får verkligen säga, att om
vi skola komma i samma förhållanden, som äro rådande i den franska
handelsflottan — något som man, enligt min mening, kan befara
vid en lagändring i det syfte, motionären här framlagt — ja, mina
herrar, då tror jag, att vi verkligen skola komma till insikt om de
olidliga förhållanden, som skulle blifva följden af en sådan lagändring.

Herr Lindhagen har kommit med ett ganska egendomligt skäl
för bifall till motionen, då han påstod, att vi skulle gå med på
motionärens förslag, om vi alla varit sjöfolk och seglat i skansen,
såsom den ärade brefskrifvaren till herr Lindley också påpekat- Jagundrar,
om det icke är särdeles farligt att fälla ett dylikt uttryck
i denna kammare. Tv huru skall det öfverhufvud taget gå med
kammarens arbete, om vi icke våga besluta i någon fråga, där vi
icke själfva ha någon yrkeserfarenhet? Här få vi röra oss med lagförslag
på alla näringslifvets områden och vi få försöka sätta oss
in i frågorna på bästa vis. Att då uttala en sådan inkompetensförklaring
som att påstå sig vara inkompetent att besluta, därför
att man icke själf drifvit den näring eller det yrke, hvarom det här
är fråga, det är väl ganska egendomligt. Och det är förvånande,
att herr Lindhagen, som knappast kan prestera någon erfarenhet på
sjöfartens område, i alla fall funnit sig vara på det klara med, att
det är den riktiga åsikten i denna fråga, som framlagts af motionären.

Herr talman! Jag vill inskränka mig till hvad jag nu anfört
och uttala, att jag instämmer i utskottets hemställan.

Om tillägg

till § SOU

sjölagen in. m.

(Forts.)

N ro 42.

Om tillägg

till §300

■sjölagen m. m

Forts.

28 Måndagen den 10 April. e. in.

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Herr Broström slutade
med att uttrycka sin förvåning öfver, att herr Lindhagen, som
var en liten smula främmande för förhållandena på detta område,
kunde med så stor säkerhet förklara, att den framställning jag här,
gjort var riktig. Ja, antagligen kan herr Lindhagen göra detta
med fullt ut lika goda skäl, som lagutskottet förklarat sig vara
absolut säker på sjöfartens ruin, om sjöfolket skulle fä den strejkrätt,
som det här är fråga om.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att jag gång på
gång har berört påståendet om, att ett dråpslag skulle tillskyndas
rederinäringen vid ett eventuellt bifall till min motion, och jag hav
kallat det humbug och kommer att så göra äfven i fortsättningen.
Man har icke kunnat påvisa, att redarna icke skulle vara fullt ut
lika kompetenta att taga vara på sina intressen som öfriga arbetsgivare
i land. Redarne, som äro beredda att när som helst på
vintern lägga upp sina fartyg månadtals, skulle de icke kunna lägga
upp sina fartyg äfven sommartiden för att svälta ut sitt sjöfolk,
om de så önskade? Ja, jag upprepar ännu en gång, att det där
talet om rederinäringens dråpslag, i händelse sjöfolket komme att
erhålla strejkrätt, det tillåter jag mig beteckna såsom en ren humbug;
detta så mycket mera som, efter hvad jag redan påpekat, det
var redarna, som lagade ihop den där strejken i fjol, som kostade dem
så mycket penningar. Då voro de icke rädda. Och nu fortsätta de
på samma stråt med att bojkotta folk, därför attTde äro kooperativt
organiserade. Redarna äro således icke heller nu rädda för,
att det skall bli en ny konflikt. Jag vill också innan jag går vidare,
gentemot herr Zetterstrand säga det, att hvad beträffar det myckna,
som Riksdagen och lagstiftningen skulle gjort för sjöfolket, är det
något, som ännu blott står på papperet men icke kommit sjöfolket
till godo. Med säkerhet blir den lagstiftning, som kommittén är
sysselsatt med, icke färdig ännu på ett år. Och hur har för öfrigt
denna lagstiftning kommit till; är det på grund af någon rättfärdighetskänsla,
som gjort sig gällande i lagstiftningen i vårt land? Nej.
den har drifvits fram just på grund af de engelska lagstiftningsåtgärderna.
England har sagt: antingen lagstiftar ni och skyddar
sjöfolket genom att gifva edra fartyg säkerhetsbestämmelser, eller
också inskrida vi och lägga embargo på edra fartyg och släppa
dem icke förrän de uppfyllt våra fordringar. Det är England som
vi ha att tacka för de lagar, som Sverige blir tvunget att stifta —
till skydd för sjöfolkets lif och säkerhet, och den känslan delas af
massan utaf det svenska sjöfolket. Jag har förut sagt, att det är
beklagligt, att svenska sjöfolket skall blicka upp till en annan
nation såsom till en räddare ur sjönöd så att säga.

Det har talats om åtskilliga högt uppdrifna löneanspråk, som
sjöfolket skulle fört fram. Jag känner icke den prislista, som inlämnats
från Stockholm. Det är möjligt, att under fjolårets konflikt
arbetarna i Stockholm i någon mån ville demonstrera mot
arbetsgifvarne genom att skicka in lokalaftal. Emellertid hade man
i den framställning, som från förbundet gjordes till skeppsredame,

Mun lingon il < * i i 11) April, t*, in. -‘J

begärt 60 kronor i inänadon för cn fullt kvalificerad matros och
för en likaledes fullt kvalificerad eldare, och det kan icke sägas
vara obilliga fordringar. Det är löner, som understiga dem våra ''
grannländer betala. Och nu är att märka, att redarne icke komma
från saken genom att hänvisa till att rederiförhållandena äro sämre
här än i andra länder, ty det råder öppen fraktmarknad, och fraktprisen
äro å våra fartyg lika stora som på de engelska och amerikanska,
där man dock betalar högre löner. När våra redare täfla
med utlandets i öfriga afseende)! — herr Broström täflar ju exempelvis
med England om den kinesiska marknaden — böra de icke
gifva dem efter i afseende på arbetslöner, detta så mycket mindre
som vår rederinäring har direkt understöd af svenska staten genom
den stora lånefond, hvars ytterligare utökning är eu fråga, som
Riksdagen för närvarande har under förnyad behandling.

Det har vidare blifvit sagd!, att hvad jag meddelat beträffande
antalet utländingar å engelska fartyg icke tål någon grundlig kritik.
Nu skulle jag vilja säga, att jag i detta antal naturligtvis inbegriper
laskarer och andra, ty laskarerna kunna icke sägas vara engelsmän,
äfven om de äro engelska undersåtar, och det engelska sjöfolket
betraktar dem icke såsom likvärdiga, utan bekämpar dem. De flesta
af dessa s. k. laskarer äro kineser, som i Hongkong mönstra på
engelska fartyg och forslas till England. De kunna icke ett ord
engelska, men likväl gälla de för att vara engelska undersåtar,
därför att England håller denna hamnplats i Kina besatt. Men för
öfrigt är antalet europeiska utländingar i den engelska handelsflottan
ofantligt stort. Jag har bott åratal i en stad i norra England, och
hvart man går där, skall man finna svenska sjömän där bosatta.
De ha i inånga fall lågt bort sitt svenska namn och sin nationalitet,
och de kännas icke vid Sverige längre. Tilltalar man dem på svenska,
svara de på engelska. Det är ett faktum, att de skämmas för sin
härkomst och agera engelsmän, och en hel del af dem har blifvit
engelska medborgare.

Jag vill gentemot herr Broström säga, att han har precis samma
fel som öfriga skeppsredare. Han söker dock se saken så rättvist
som möjligt. Och när man betänker, att herr Broström, som väl
är den mest frisinnade redaren i landet, har eu sådan uppfattning,
hvilken uppfattning skola då de andra ha? Redan denna omständighet
är tillräcklig för att åskådliggöra just den sanningen, som herr
Broström själf torde vara fullt medveten om, att det icke finnes
någon möjlighet att få redarne till eu resonlig uppfattning. Herr
Broström har för egen del så oändligt liten möjlighet att öfva något
inflytande bland dem och påtrycka dem en human uppfattning, att
han har mycket större utsikter att åstadkomma någonting, om han
går till fackföreningarna. Tv jag är öfvertygad om, att dessa skulle
med resonliga framställningar acceptera en uppgörelse, men lika
öfvertygad är jag om att han icke kan påverka sina egna kolleger
det minsta.

Jag kan icke hjälpa, att jag måste beteckna det som en öfverdrift,
när man talar om, att rederinäringen skulle lida ett stort och

N:o 42.

Om tiLLiujy
till § soo

: j ii lagen m. m.

(Forte.)

N:o 42.

Mundagen den 19 April, e. in.

Om tillägg kännbart nederlag — skulle få ett dråpslag — genom den föreslagna
s^öia en3m°m lagändringen. Hvarför bär icke detta dråpslag träffat andra länders
S)0 (Forts/''m rederinäring? Herr Broström säger, att vi vilja drifva de svenska
fartygen från den inhemska sjöfarten, men har han icke tänkt på
alla fartyg, som icke falla under sjölagen, som icke ha mönstrad
besättning ombord, alla dessa passagerarefartyg, som gå öfverallt
längs kusten, på insjöarna, i Mälaren och hela kanalvägen till Göteborg,
den stora massa af fartyg, som icke har en enda man mönstrad
ombord, och som kunna gå hvilken dag som helst? Hvarför har icke
samma stora fara inträffat där? Jo, helt enkelt därför, att faran
är öfverdrifven.

Föröfrigt måste jag säga, att sjöfartens representanter byggt
hela sitt försvar totalt på lös sand. Jag skall visa, att det finnes
tre sätt att gå till väga i den här saken, om sjöfolket vill ha sina
önskningar igenom. Man kan, såsom jag begär, på lagstiftningens
väg åstadkomma ändring i lagen. Man kan också gå tillväga på
annat vis, nämligen så, att sjöfolket, låt oss säga, struntar i lagen
och nedlägger arbetet på en gång. Hvad inträffar då? År det
någon, som inbillar sig, att svenska samhället kan bura in alla dessa
åtta- å tiotusen man? Mej, man måste låta dem gå, och antagligen
är det på det viset, som de franska och italienska lagarna blifvit
hvad man kallar lagruiner, d. v. s. sådana att de icke kunna tillämpas.
Man kan bura in ett par stycken eller ett hälft dussin, men det
ändrar icke saken. Om sålunda skeppsredarne tro, att allt är väl
beställdt blott därmed, att vissa lagparagrafer finnas, då äro de
dumma. Det finnes ännu ett tredje sätt, hvarpå sjöfolket kan få
sina önskningar genomförda. Låt oss antaga, att en frisinnad regering
kommer till makten och att den omskrifver mönstringsrullan.
Nya bestämmelser däri kunna nämligen fastställas af Kungl. Maj:t
utan Riksdagens hörande. Det kunde exempelvis föreskrifvas, att
sjöfolket icke behöfde mönstra för ett år i sänder, utan att man
skulle vara fri, när man kom i hamn. En sådan bestämmelse finnes
i tyska lagen, och hos oss kunde den komma till genom en kungl.
förordning.

Yore det sålunda endast tal om sjöfolkets strejkrätt, funnes det
många sätt att drifva den frågan igenom. Men det är icke blott
detta jag begär, utan det är en medborgerlig rätt, som jag krafvel*
för sjöfolket. Strejkrätten kunna de taga sig själfva. Följaktligen
afser jag icke annat än att i de individuella fallen möjligheten skall
stå öppen att komma från fartyget, om man nämligen finner förhållandena
ombord olidliga, i hvilka fall jag icke anser, att man
bör vara bunden för ett helt år i sänder.

Herr Broström förmenar, att ett år icke är någon lång tid för
ett tjänsteaftal. Men tänk på pojken, som kastade sig öfverbörd —
för honom var det en ganska lång tid och blir för alla dem som tvingas
att kvarstanna ombord å ett fartyg, där de blifva misshandlade och,
för den händelse de vägra att lyda, blifva straffade för myteri. Det
finnes många sätt att komma åt en misshaglig person ombord, och

Måndagen den 10 April, e. in. Öl N:0 42.

därför bör det beredas någon möjlighet att komma från en sådan Om Mugg

anställning. ^ ... ... . sjölagen m. m.

Jag skulle också här vilja säga, att icke kan man val precis '' (#0rts.)
utgå från, att det här är någon strejkfanatism, som gör sig gällande.

Vi ha haft ett sjömans- och eldareförbund i tolf år, men det har ännu
icke strejkat trots de usla villkoren, som där äro rådande. Redarne
kunna därför icke beskylla oss för att vara strejkfanatici i stil med
det franska sjöfolket. Nej, jag gillar icke den iranska taktiken att
utan vidare lägga ned arbetet och draga med sig en hel del andra
fackföreningar i den syndikalistiska röran, som icke ha med saken
att göra, utan endast strejkar för att visa sin solidaritet. Och så
blir resultatet af det hela arbetsnedläggelse utan någon positiv vinst.

Nej, jag tycker icke om den sortens taktik, och jag skall med de
krafter, som stå till mitt förfogande, arbeta för, att den taktiken icke
blir införd hos oss. Då vi sålunda haft en organisation så pass
länge och icke utnyttjat de strejkmöjligheter vi ha, oaktadt vi
mycket väl veta, att samhället icke kan straffa alla, är det icke
oberättigadt, att man begär en allmän lagändring, som icke endast
appliceras på de fall, då man behöfver strejka, utan jämväl tager
hänsyn till alla de fall ombord, då anställningen är olidlig, och då
man under nuvarande förhållanden icke har någon möjlighet att
komma därifrån.

Herr Broström förklarade, att han var säker på, att det fanns
lika mycken brutalitet ombord på de engelska fartygen som på våra.

Jag har emellertid i 13 år studerat förhållandena på nära håll, och
jag har aldrig sett en befälhafvare ombord å ett engelskt fartyg
slå till en man. Icke heller har jag sett någon af manskapet slå
till en pojke. Hade det inträffat, skulle ögonblickligen de ombordvarande
säga: tag en man af din egen storlek, tag icke en svagare.

Det är den allmänna rättskänslan, som här gör sig gällande. Engelska
lagen är för öfrigt mycket sträng i fråga om våld å underordnad.

En befälhafvare straffas sålunda med förlust af rättighet att föra
ett fartyg. Det fanns emellertid en tid tillbaka en klass al amerikanska
fartyg som på sjömansspråket kallades »belayingpins» eller
»helvetesfartyg» där befälet brukade, för att injaga vederbörlig respekt
hos de underordnade slå dem i hufvudet med kofferdinaglarne, så att
blodet strömmade, tills den amerikanska regeringen måste sätta sig
i försvarsställning gentemot detta sätt att tyrannisera folket och
stifta särskilda ansvarighetslagar för redarne.

Jag tror, att alla, som i någon mån känna till sjöförhållanden,
också känna något till den perioden, som var en skräckperiod på
de amerikanska fartygen. Men nu veta vi ju, att det icke finnes
något kvar däraf i Amerika. Och hvarför? Jo därför, att sjöfolket
fått frihet att gå sin väg; nu finnes det icke längre möjlighet att,
med myndigheternas hjälp, släpa personer ombord och sedan misshandla
dem hur länge som helst, utan nu är det så, att, om de icke
trifvas längre, så skiljas de åt utan vidare. Jag tror därför, att
dessa ändrade förhållanden äfven skulle inverka på förhållandena
ombord å våra fartyg. Våra svenska lagar ha icke visat sig verk -

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen ra. m.

(Forts.)

Måndagen den 1!) April. e. in.

samma till förhindrandet af dylika öfvervåld. Man ser t. o. m.,
att det förekommer på do rederiers fartyg, där, som vi veta, man
strängast försöker hindra någonting sådant — t. o. m. å herr Broströms
fartyg — att befälhafvarna sparka och slå folket så att blod flyter.
Under sådana förhållanden är det helt enkelt förvånansvärdt, att
man så bestämdt kan säga, att detta icke är värdt att taga så värst
mycken hänsyn till. Ja. jag vet nog. att herr Broström, om han
hade möjlighet att taga bort missförhållandena å sina fartyg, också
ögonblickligen skulle göra det. Jag tror det, ja, jag är alldeles
öfvertygad därom. Men hvarför inträffa likväl dylika fall? Jo,
därför att det gått in i blodet att få tyrannisera sina underordnade
på detta sätt. Men sedan komma dessa herrar och skicka in sina
stora och långa protestresolutioner mot den begärda lagstiftningen.
Jag tror för min del, att de hafva mycket nog att göra med att
sopa rent för sin egen dörr.

Jag vill nu slutligen be att få säga några ord angående hvad.
såsom herr Broström åberopade, blifvit åtgjordt, beträffande eu bättre
ordning i afseende å sjöfolkets matrum och alltihop det andra. Ja.
jag vet icke, huru många fartyg det är i den svenska handelsflottan,
som hafva ordentliga matrum. Men få är det, måste jag säga. Det
kan möjligen vara på några utaf de nya fartyg, som herr Broström
låtit bygga. Jag tror vei''kligen, att han å dem inredt ordentliga
matrum, ty herr Broström hyser nog den uppfattning, att man bör
göra det så bra och behagligt för sjöfolket som möjligt. Men jag
frågar: på huru många andra fartyg finnas sådana matrum? Om
vi gå till ångbåtarna, som gå t. ex. här i Stockholms skärgård, så
skola vi finna, att det finnes sådana, där det är omöjligt för sjöfolket
att på morgonen tända en tändsticka utan att först låta
luckan stå öppen, så att de giftiga gaserna kunna afdunsta. Sådana
bostadsförhållanden tycker jag väl ändå, att man icke skulle kunna
anse vara lämpliga. De äro typiska för de bekvämligheter, som
finnas å en hel massa fartyg. Jag tror därför, att vi ha mycket
att göra i den lagstiftande församlingen, innan vi få förhållandena
ä våra svenska fartyg någorlunda drägliga.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Såvidt jag kan

so, har man i denna sak gjort sig skyldig till öfverdrifter på bägge
sidor. A ena sidan vill det förefalla, som om motionären har sagt
något för mycket, då han ordar om, att våra svenska sjömän lefva
i ett verkligt träldomsförhållande, liksom han väl äfven har varit
något snabb i att generalisera en del enstaka missförhållanden. Det
tyckes mig äfven, att lian icke varit fullt rättvis mot svenska Riksdagen,
då han påstått, att Riksdagen icke gjort något i nu ifrågavarande
afseende. A andra sidan vill det emellertid också synas,
som om herrar redare skulle hafva skurit till något i växten, då de
påstått, att ett tillmötesgående af denna motion skulle fullständigt
prisgifva fartygen åt besättningarna och att ett tillmötesgående af
motionen skulle medföra den svenska handelsflottans fullständiga
ruin. Då man hör sådana med skärpa framställda påståenden å

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. in. 33

ömse sidor och icke sjiilf har någon fackkunskap, är man angelägen
att få höra opartiska vittnen i frågan. I detta fall linns det nu m m

tillgång på vitlnen, som måsto anses vara både opartiska och sak- (Forts.)

kunniga, och det är sjömansprästerna. Dessa hade 1907 ett stort
möte i Hamburg, å hvilket större delen af de svenska sjömansprästerna
voro närvarande och där man just behandlade den fråga,
som motionen rör sig om. Man hade en diskussion, som rörde frågan:

»hvad kan göras för att förebygga, att så många sjömän försvinna?»

Där framhölls med skärpa och kraft, hur en stor del af vårt sjöfolk
går förloradt för vårt lands sjöfart. De svenska fartygen i utländsk
sjöfart hade i regel endast folk under 20—25 års ålder. I synnerhet
gingo de svenska sjömännen öfver i engelsk och amerikansk tjänst
i ett alldeles oproportionerligt stort antal. Och man framhöll, att
detta berodde i synnerhet på följande omständigheter: man finner i
den engelska och amerikanska sjöfarten kortare arbetstid, högre hyra
och icke så skärpta bestämmelser i disciplinärt hänseende som på
de svenska fartygen. Vidare talades där om kosten, som det nog
ibland kan vara anledning att klaga på, men i den frågan syntes
man likväl vara ganska öfverens om, att kosten på de svenska fartygen
står ungefär i jämnhöjd med kosten på de engelska. Hvad
kosten beträffar, är det alltså icke så stor anledning att antaga, att
de svenska sjömännen af missnöje med denna lämna den svenska
sjöfarten och öfvergå till den engelska. Man har därför anledning
att tro, att de öfriga anförda omständigheterna, däribland ej minst
de stränga disciplinära bestämmelserna, hvilka hafva så mycket mer
att betyda. Och för öfrigt, när det gäller att bedöma, om den svenska
sjölagens disciplinära bestämmelser verkligen äro mycket stränga
eller icke, är jag verkligen i den lyckliga ställningen att kunna
åberopa ett annat vittne, som måste anses äga ganska mycken sakkunskap,
och det är den ärade talare, som för en stund sedan hade
ordet, nämligen herr Broström. Herr Broström yttrade, såsom jag
vill erinra herrarna om, under fjolårets debatt i fråga om denna
sak, att den svenska sjölagens disciplinära bestämmelser måste erkännas
i vissa fall te sig ganska drakoniska. Och från den uppfattningen,
får jag för min del säga, har också jag svårt att frigöra
mig. Jag tror äfven, att de flesta, som sätta sig ned och läsa
igenom rymningsparagraferna i sjölagen, komma till samma resultat,
nämligen att de äro nog så drakoniska.

Oaktadt jag har denna mening, anser jag mig dock icke kunna
gå så långt som motionären, utan jag har, liksom min medreservant
herr Lindhagen, ansett lämpligt att stanna vid förslaget att begära
en undersökning om hvad som i detta fall lämpligen kan göras.
Reservationen går nämligen ut på, »att Kungl. Maj:t måtte taga
under öfvervägande, huruvida och i hvad mån sjölagen kunde underkastas
nödig omarbetning i syfte att till förmån för sjöfolket dels
bereda utvidgad rätt att lösa arbetsaftal och dels mildra straffpåföljderna
för brytande af dylika aftal».

Jag tror verkligen icke, att den svenska sjöfarten skulle ruineras,
ifall vi skulle gå in på en sådan framställning.

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 42.

N:o 42.

e. m.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. ''in

(Forts.)

34 Måndagen den 19 April,

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den ärade motionären
har otvifvelaktigt pekat på afsevärda missförhållanden, som
finnas inom handelsflottan. Men jag förmodar, att det icke är hans
mening att göra gällande, att dessa förhållanden, som han här pekat
på, skulle vara allmänt gällande inom handelsflottan. Det är också
alldeles klart, att hvar och en, som intresserar sig för sjömännen, vill
hafva bort sådana missförhållanden, som finnas. Jag står i detta
fall på samma ståndpunkt som den ärade motionären. Men han har
framhållit ett enda universalmedel, som skall gälla för allt: att sjömännen
inom den svenska handelsflottan skulle kunna utan vidare
lämna sina fartyg, oafsedt om de vore anställda på längre eller
kortare tid. Men det är med detta universalmedel som med åtskilliga
andra. Det hjälper nästan för ingenting. Det är nämligen ytterst
svårt att förstå, att, om det på ett fartyg är för dåligt kosthåll,
detta skulle hjälpas. med att sjömännen sprungo från fartyget, då
det kom i hamn. År kosthållet för svagt på ett eller annat fartyg,
d. v. s. att den spisordning, som senast fastställts af Kungl. Maj:t,
lämnar för svagt kosthåll för sjömännen, låtom oss då i all rimlighets
namn korrigera den saken, så att deras kosthåll blir ordentligt.
Jag står i detta afseende precis på samma ståndpunkt som motionären,
nämligen att det icke bör vara dåligt kosthåll hvarken på
fartygen eller eljest för personer, som äro anställda exempelvis i
armén. Om man jämför de olika kosthållen, kan man mycket lätt
komma till hvad kosthållet bör vara.

Det har också framhållits, att Övergrepp af öfverordnade skulle
förekomma. Ja, jag tror säkert, att sådana verkligen hafva förekommit.
Men det är ju dock icke mer än en månad eller så, sedan
denna kammare åtminstone beslöt en skrifvelse i syfte, att sjömännen
skulle sättas i bättre tillfälle än nu att kunna beifra dessa Övergrepp
af sina öfverordnade. Jag förstår icke hvad meningen skulle
hafva varit med denna skrifvelse, om icke att man på laga väg
skulle få beifra dessa Övergrepp. Jag förmodar, att så var meningen.
Och jag tror också, att motionären kände sig till freds därmed, då
han icke yttrade något motsatt. Ty det är väl eljest icke sätt i
vårt land, att hvar och en tager sig själf rätt, och man får väl icke
drifva den meningen, att dylika Övergrepp skulle kvitteras med att
sjömännen lämnade sitt fartyg, oaktadt avtalet icke var slut. Helt
säkert är det lika viktigt för sjömannen som för hvarje annan medborgare
att noga hålla det aftal, som träffats. Ty detta är det enda
sättet att vinna förtroende. Det gäller för alla. Jag har sett många
sjömän, som börjat nedifrån, som kockspojkar och kajutvakter, hvilka,
just genom att de vunnit förtroende bland redarne och hos sina
befälhafvare, hafva hjälpts upp stegvis, så att de själfva kunnat
intaga deras platser. Jag vågar påstå, att genomföres det konsekvent,
att sjömannen utan vidare får lämna sitt fartyg, så fort det
kommer i hamn, så kommer helt säkert den brygga att rifvas ned,
som skapar förtroende och som just gör det möjligt för mannen
därnerifrån att komma upp och bryta sig själf en bana. Jag vet
icke, om motionären anser det felaktigt, att sjömännen sålunda

Måndagen den 19 April, e. in.

N:o 42.

lin

kunna komma fram. Jag anser det icke; jag anser däremot, att allt
bör göras, för att de skola hafva möjlighet att kunna komma fram,
de liksom andra.

Det yttrades också, att sjömännen icke hade något politiskt
inflytande. Ja, vill den ärade motionären ställa sig på deras sida,
som anse, att hvarje man, som uppnått 24 års ålder och för öfrigt
uppfyllt grundlagens bestämmelser, skall hafva politisk rösträtt, så
gäller detta, teoretiskt sedt, naturligtvis också om sjömännen, men
praktiskt sedt, har det för närvarande icke någon betydelse, just
därför att de icke kunna vara närvarande och utöfva rösträtten.
Jag är lika mycket intresserad som motionären, för att man, så
snart ske kan, vidtager en ändring, så att sjömännen, praktiskt sedt,
kunna utöfva sin rösträtt, och jag hoppas, att den ärade motionären
ställer sig vid min sida i detta fall.

Det yttrades vidare af motionären liksom af en annan ärad
talare, att om vi hade erfarenhet på sjön, skulle vi alla bifalla
motionen. Ja, jag har hemma i min valkrets satt mig i förbindelse
med sjöfartens män och just sådana, som börjat nerifrån och stannat
på olika poster — det är icke alla, som kommit upp i befälsgraderna,
utan det är också många, som stannat nedanför — och genom släktskap
och annat har jag kommit i mycket nära förbindelse med sjöfolket.
Alla hafva de emellertid på min fråga, huruvida det skulle
vara till fördel för Sveriges sjöfart och de svenska sjömännen, om
man antoge herr Lindleys motion eller någon annan näraliggande
motion, gifvit mig det svaret: antages den, är det början till slutet
på svensk sjöfart. Det har svarats mig enstämmigt. Detta är hvad
det erfarna sjöfolket sagt hemma i min valkrets.

Med sådana uttalanden är det icke förunderligt, att jag, herr
talman, yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag
kunde icke underlåta att begära ordet, när jag hörde herr Broström
från Göteborg framhålla, att rederinäringen icke kunde vara med
om att bifalla den begäran, som i fjol framställdes från sjöfolkets
sida angående förhöjning af deras aflöning, därför att näringen skulle
icke kunna bära detta. Öfverskottet på denna handtering blefve icke
så stort, sades det, att man kunde godkänna arbetarnas kraf på
högre löner. Men detta står ju i en något egendomlig motsats till
de sakförhållanden, som ägde rum i fjol, nämligen att rederinäringen
då kunde bära de kostnader — beträffande hvilka herrar redare
förmodligen äro de, som bäst känna, huru stora de blefvo — som
utgåfvos för importen af engelska strejkbrytare i striden mot svenska
arbetare. Jag kundo icke underlåta att göra denna reflexion, då det
talades om, att näringen vore så betryckt.

Till själfva saken vill jag säga, att känd sak ju är så god som
vittnad, och förhållandet är ju i alla fall det, att svenska ynglingar,
som skola ut på sjön och börja i svensk tjänst, i allmänhet lämna
denna, så fort det är möjligt. Jag har mycket nära liggande exempel
på, att om svenska sjömän få möjlighet att i utländsk hamn taga

Om tillägg

till § 3ÖÖ

sjölagen m. rn.

(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, c. m.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m.

(F orts.)

:56

hyra på utländska fartyg, så göra de det, därför att den allmänna
uppfattningen bland sjöfolk är den, att förhållandena på utländska
fartyg, kosten, betalningen och, jag tror mig kunna säga det, delvis
äfven andan hos befälet, allt detta öfverstiger de svenska förhållandena.
Därför är svårigheten att få fullt sjödugligt folk för de svenska
fartygen ett permanent ondt. Det finnes svenska fartyg, där det är
mycket svårt att anträffa verkliga matroser, utan där endast pojkar
—• jungman och lättmatroser —• tagit hyra, hvilka således skola med
otillräckliga och outbildade krafter svara för sjömannens kräfvande
arbete ombord.

När så pass stora sjöfartsidkande nationer som den engelska och
den amerikanska, hvilka idka sjöfart på långa trader, kunna med
afseende på förhållandet till besättningen reda sig med bestämmelser,
hvarigenom manskapet icke straffas så liårdt för förseelser som å
svenska fartyg, så borde äfven vi kunna hos oss införa humanare
bestämmelser. Jag undrar just, i huru många fall en sjöman, då
han såsom yngling tager hyra eller skrifver in sig på ett sjömanshus,
är fullt medveten om hvad den svenska sjölagen innehåller.
Han har ju icke kommit så långt, att han har full klarhet därom,
och hans förmåga att ute på sjön gentemot befälhafvaren tillvarataga
sina intressen vid dennes Övergrepp blir minimal. Udda får
vara jämnt, och det blir blott något sporadiskt fall, som kommer
till allmänhetens kännedom. Jag känner ett fall, då den person,
som förde ett fartyg — visserligen icke något stort sådant, men
han var i alla fall befälhafvare på en skuta — hotade en pojke med
revolver, och pojken måste lämna fartyget. Detta var på ett fartyg,
som gick på inhemsk fart, och under sådana förhållanden, att pojken
icke var mönstrad. Det är nämligen en stor del af den inhemska
sjöfarten, som bedrifves utan mönstradt folk. Men om denna person
antagits genom mönstring och han lämnat fartyget i utländsk eller
inhemsk hamn, så skulle han naturligtvis, om kaptenen hade bestridt,
att han hotat honom med revolver och pojken icke kunnat fullt
begagna sin svaga möjlighet att leda saken i bevis, hafva blifvit
betraktad som en rymling och behandlats efter den mycket stränga
och onödigt hårda sjölagen.

Det är ytterligare en sak, som jag här vill framhålla, och det
är, att Riksdagen skänker rederinäringen, som här är den ena
parten, en ganska stor uppmärksamhet, hvilket naturligtvis äfven
sker med hänsyn till landets bästa. Det är rätt stora belopp, som utgå
i form af understöd till rederinäringens befrämjande, och sträfvanden
göra sig gällande att utvidga den svenska sjöfarten i allt större och
större utsträckning. När då hos den andra parten, de som inom
sjöfarten äro i arbetstagande ställning, den meningen gör sig gällande,
att deras förhållanden icke äro tillfredsställande, och de hafva framfört
en begäran att få dessa förhållanden ändrade, måste Riksdagen
vända sin uppmärksamhet äfven däråt och tillse, att, när sjöfolk
skall sortera under lagen i annan ställning än andra arbetare, de
ifrågavarande lagbestämmelserna blifva mera öfverensstämmande med
humanitära fordringar än för närvarande och mera öfverensstämmande

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. in. !}7

med hvad sjöfolket själft anser vara af behofvet påkalladt. Ty säger
nu Andra Kammaren nej, så har hela Riksdagen gemensamt sagt
ifrån, att någon ändring uti gällande sjölag, i hvad den rör den
arbetstagande partens ställning i denna näring, absolut icke är af
behofvet påkallad, trots att många fall framdragits, hvilka visa,
att saken är i stort behof af uppmärksamhet. Dock finner jag det
vara ett mycket naturligt och riktigt komplement, att, om sjöfartsnäringens
idkare erhållit understöd i form af penningbidrag från
statens sida, staten måste se till, att de lagar och förordningar, som
i detta afseende finnas, äro tillfyllestgörande och tillfredsställande,
för att lusten och driften hos ungt folk att gifva sig ut i rederinäringens
tjänst skall hållas vid lif, så att vi af dem skola kunna
skapa en god och duglig sjömansklass, som kan föra den svenska
sjöfartens runor med den äran. Ty det är icke enbart redarnc,
som göra detta, utan sjöfolket gör väl något också, såsom jag
vill tro.

Det är dessa skäl, som göra, att jag finner mig föranlåten att
yrka bifall till reservationen.

Friherre Palmstierna: Då tiden är långt framskriden, skall jagbe
att endast med några ord få beröra det föreliggande ärendet.

Såsom herrarna torde finna, hafva reservanterna påyrkat skrifvelse
till Kungl. Maj:t bland annat i afseende därpå »att mildare straffbestämmelser
för brytande af aftal måtte i förevarande fall införas.»
Jag ber att få taga fasta på det uttalande, som herr Broström förra
året gjorde, då han sade, att bestämmelserna i sjölagen verkligen
äro synnerligen drakoniska, och om det för herrarna här kan uppvisas,
att straffen i sjölagen i vissa afseenden äro strängare än i
strafflagen för krigsmakten, synes det mig fullt påtagligt, att en
skrifvelse till Kungl. Maj:t bör komma till stånd i afsikt att ordna
hithörande förhållanden. Ty det måste väl ändå erkännas, att den
svenska sjölagens bestämmelser icke böra vara strängare än bestämmelserna
i strafflagen för krigsmakten.

I den senare lagen skiljer man med afseende på rymning, om
den är uppsåtlig eller icke-, så är däremot ej förhållandet i sjölagen,
hvithet i och för sig innebär en högst väsentlig skillnad. Äfven!
ett annat fall är sjölagen strängare än strafflagen för krigsmakten,
nämligen att om en sjöman underlåter att inställa sig i tjänst i
vederbörlig tid, straffas han med böter upp till 50 kronor, d. v. s.
8 dagars fängelse. Enligt krigslagen dömes vederbörande i sådana
fall till disciplinärt straff. Här är det också mildare bestämmelser
i strafflagen för krigsmakten än hvad det är i sjölagen.

Vidare finnes det ingenting i sjölagen, som definierar rymningsbrottet.
Så är däremot förhållandet i strafflagen för krigsmakten.
Om någon utan afsikt att undanhålla sig från tjänsten vid krigsmakten
olofligen afviker från orten, så bestämmer strafflagen för
krigsmakten, att det i så fall skall vara ett tidsrum på 24 timmar
för hans bortovaro, som bestämmer, om det skall vara rymningsbrott
eller icke, och efter slutad tjänstledighet kan en person vara

Om tillägg
till § 3ÖÖ

sjölagen m. m.
(Forts.)

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m.m.

(Forts.)

38 Måndagen den 19 April, e. m.

borta i tre dagar, innan dot blir rymningsbrott; något motsvarande
finnes icke i sjölagen. Detta gör, att hela rymningsbrottet får en
vidare ram i sjölagen. Sådant brott kan således inträffa många
liera gånger enligt sjölagen än enligt strafflagen för krigsmakten.
Om en sjöman kommer för sent till ett fartyg, när detsamma skall
afsegla, så kan han enligt sjölagen straffas för rymning.

Därest vederbörande olofiigen afviker med af sikt att undandraga
^ig tjänstgöringen, måste man också anse, att han straffas strängare
enligt sjölagen än enligt krigslagen. Om en vanlig sjöman på handelsflottan
rymmer ur tjänsten, straffas han med fängelse i högst tre
månader. Första gången en krigsman rymmer, straffas han däremot
med disciplinstraff och andra gången dömes han till fängelse i högst
sex månader. Där är sålunda olika straffmått vid brottets upprepande
och lägre straff för första gången rymning i jämförelse
med sjölagen.

.lag vill icke längre upptaga kammarens tid med detta. Men
dessa exempel synas mig visa, att herr Broströms uttalande förra
året, att bestämmelserna äro drakoniska, är riktigt. Begagnar man
uttrycket drakoniskt om en sak, tillkännager man pa samma gång,
att den icke borde få kvarstå i vår svenska sjölag. På grund däraf
och efter hvad jag anfört, anser jag, att vi böra biträda reservationen,
till hvilken äfven jag yrkar bifall.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Den näst siste talaren
yttrade, att det vore angeläget att ordna saken så, att sjöfolkets
ställning skulle blifva bättre än den nu är, och den förste talaren,
motionären, har sagt, att Riksdagen icke har gjort något för att det
skulle blifva bättre i detta hänseende. Sammanställer man dessa
båda yttranden, skulle man komma till ett egendomligt resultat,
synes det mig. nämligen det, att Riksdagen fullkomligt underlåtit
sin plikt, då ju den första talaren otvifvelaktigt har rätt uti sitt
påstående. Men jag vill påstå, att den svenska Riksdagen verkligen
gjort åtskilligt för att förhållandena skola blifva bättre än de äro,
och detta endast på den korta tid jag varit medlem af Riksdagen.
Jag har själf varit motionär i saken och kan därför verkligen säga
det med sakkännedom. Riksdagen skref sålunda 1904 till Kurigl.
Maj:t med begäran, att det skulle vidtagas lagstiftningsåtgärder i
syfte att bestämmelserna om fartygs sjövärdighet måtte blifva
bättre än hvad de nu äro, såsom i fråga om däckslast, lifräddningsanordningar,
bemanning, lastlinje och åtskilligt annat, som hör till
fartygs sjövärdighet. Det tillsattes ock af Kungl. Maj:t en kommitté,
i hvilken motionären själf är ledamot, som har saken under öfvervägande.
Den senaste Riksdagen skref ytterligare till Kungl. Maj:t
med anhållan om laga bestämmelser rörande kosthållning och annat;
däribland äfven rörande logementens beskaffenhet, så att sådana förhållanden
med logementen, som här mycket drastiskt framdragits,
icke vidare måtte förefinnas. Detta synes mig ändock vara icke så
litet; och detta är också förvisso den rätta vägen att gå härvidlag.
Genom hvad som nu föreslås har man lämnat den väg, som afser

N:o 42.

Måndagen don 19 April, e. in.

att genom direkta åtgärder förbättra sjöfolkets förhållanden, och Om lä''!^
förmenar, att man kan komma fram på en omväg, nämligen genom sjölagfn m m
att lösa förhållandena i afseende på aftal, som sjöfolket ingår. (Foris.
Man vill, såsom reservanterna uttrycka det, hafva en nödig omarbetning
af sjölagen i syfte att till förmån för sjöfolket dels bereda
utvidgad rätt att. törn arhetsaftal och dels mildra straffpåföljderna för
brytande af dylika aftal. Det är emellertid stark fråga, både om
denna väg leder till målet och om det är skäl, att Riksdagen nu*
väljer denna väg. Det är nämligen enligt min mening en ur andra
synpunkter mycket betänklig väg. Den synpunkt, som därvidlag
inverkar på mig, är väsentligen den, att meningarna bland sjöfartens
idkare, huruvida det lämpligen kan och bör göras^ någon eftergift
i detta stycke, äro ytterst divergerande. Om vi sålunda sammanställa
de yttranden, som afgifvits af de olika representanterna för
sjöfartsnäringen, redare, ångbåtsbefälhafvare och andra, så finna vi
-—- hvilket också i motionärens första anförande omnämnts — i
hvilken omfattning ode ha protesterat mot en sådan lagstiftning,
som här begäres. Å andra sidan har ju sjöfolket, om man far tro
dem, som i dag yttrat sig å deras vägnar, yrkat på att få den.

Vi måste dock i allt fall betänka oss noga, om det kan vara klokt
att gå in på en sådan lagstiftning, äfven om ett eller annat missförhållande
skulle kunna påvisas, som genom ändring i den nu
gällande lagstiftningen skulle kunna aflägsnas. Man måste, säger
jag, blifva betänksam mot att Riksdagen skall taga position och
uttala sig i frågan, när man hör en af rederinäringens främsta
representanter säga, såsom skett här i afton, att en sådan lagändring
som af motionären föreslagits skulle för rederinäringen vara fördärfbringande.
Man måste gå en annan väg, den direkta väg, som är
anvisad och delvis redan beträdd genom Riksdagens af mig omnämnda
skrifvelse!’.

En annan sak vill jag ock fästa mig vid. Knappast jiagot
lagstiftningsområde torde gifvas, där det internationella har så stor
betydelse som just på sjölagstiftningens område. Och i det hänseendet
är dock i alla fall ostridigt, att åtminstone de oss närliggande
folkens lagstiftning på detta område är antingen öfverensstämmande
med vår eller strängare. Det är sant, att den är lindrigare i viss
mån i England, men det är icke alls påvisadt, att de engelska förhållandena
äro likadana som våra. Det är till exempel icke säkert,
att det i Sverige skulle gå lika lätt att skaffa annat folk, därest
en sjöman hade rätt att bryta ett ingånget aftal och gå sin väg,
blott han 48 timmar förut tillkännagifvit detta. Nej, våra förhållanden
äro nog mycket skiljaktiga från de engelska, och dem, vi
närmast hafva att taga hänsyn till, det är våra grannländers, Norge
och Danmark, samt äfven därnäst Tyskland. Härvid erinrar jag
mig nu, att motionären påstått, att lagutskottet skulle ha citerat
den tyska lagen ofullständigt. Han läste upp en paragraf, som han
ansåg gifva sjöfolket större rättigheter än hos oss, men som lagutskottet
ej medtagit. För min del har jag läst denna paragraf så,

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. n

(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. in.

att den gör en inskränkning i sjömännens frihet utöfver hvad som
j gäller hos oss, och då finnes väl ingen anledning för motionären att
'' klandra lagutskottet för sagda underlåtenhet. Jag tror för min del,
att motionären läst denna paragraf orätt. En närmare granskning
må emellertid afgöra, hur det förhåller sig med den saken. Detta
i förbigående sagdt. — Hur det nu må förhålla sig härmed, af stor
betydelse är det, hur vår lagstiftning i detta afseende ställer sig
• gentemot de närmast liggande nationernas lagstiftning, och att vi
icke ^enbart vidtaga ändringar i våra lagar eller enbart uttala oss
för sådana, som kunna sätta vår sjöfartsnäring i sämre ställning än
grannarnes. Icke minst viktigt är detta med afseende på det område,
utvidgad rätt för sjöfolket att lösa arbetsaftal, som afses i
denna motion.

Jag tror därför, att det är det enda riktiga, det enda kloka
att här bifalla utskottets hemställan, hvartill iag, herr talman,
yrkar bifall.

Herr Lindley: Den föregående talaren framhöll som det starkaste
skälet, hvarför ingenting nu kunde göras i frågan, att man icke borde
vidtaga någon förändring i sjölagen utan i öfverensstämmelse och
samarbete med de öfriga skandinaviska länderna. Då kan jag upplysa
herr Widén om, att redan nu genom den tillsatta sjöfartskommittén
kommer man att företaga vissa ändringar i sjölagen utan
att fråga vare sig Norge eller Danmark till råds. Då det icke kan
förnekas, att så är fallet, och då man anser sig kunna vidtaga dessa
förändringar i sjölagen, frågar jag, hvarför man icke äfven skulle
kunna företaga andra förändringar, sådana som de af mig påyrkade.

Man har framhållit det myckna, som gjorts för sjöfolket. Jag
har sagt, att ingenting af detta kommit dem till godo. Visserligen
har man planlagt en del saker rörande sjövärdighetsbestämmelserna.
Men jag tror icke, att Riksdagen beslutit att äfven göra en hemställan
till Ivungl. Maj:t om förbättrade bemannings- och lastlinjebestämmelser,
åtminstone har Kung!. Maj:t till den kommitté, som
tillsatts, icke gjort något positivt yrkande därom annat än möjligen
i afstyrkande ordalag.

Jag anser mig böra nämna, att min framställning förlidet år
om förbättring af kost- och logiförhållandena å fartyg afslogs af
Första Kammaren. I dessa frågor har man sålunda icke kommit
till något resultat. Jag tror därför, att det icke är så mycket att
åberopa i detta fall. Jag har sagt, att den utländska lagstiftningen
är förmånligare för sjöfolket än hvad som är fallet med våra egna
medeltida sjölagsbestämmelser, och då borde väl dessa förhållanden
få göras till föremål för närmare granskning. Jag har endast begärt
en närmare utredning af hithörande bestämmelser, och man bör väl
icke vara så skuggrädd, att man icke vill medgifva, att en sådan
utredning kommer till stånd. Herr Widén har också för en stund
sedan sagt, att dessa saker behöfva utredas, och då anser jag, att
man icke bör yrka afslag på en begäran om dylik utredning.

•11

N:o 42.

Måndagen den lil April, e. in.

Herr Widén: Herr talman! Hot är sant, att Första Kammaren
förra året afslog förslaget om skrifvelse rörande kost- och logilorhållandena
ombord ä fartyg, men detta skedda af det skälet, att
denna fråga redan förut upptagits af den åt motionären omnämnda
sjöfartskommittén. Därför blef resultatet, fastän endast Andra Kammaren
antog skofvel seförslaget, att frågan i alla händelser blifvit tagen
till ompröfning. Hvad beträffa!'' lastlinjefrågan, så kommer jag icke
ihåg, om Riksdagens skrifvelse 1904 upptog denna sak, men kommittén
har äfven tagit denna fråga under behandling, och då kan
det ju vara lika godt, när vi i alla händelser ha att vänta lagförslag
i ämnet. De gjorda erinringarne äro i salt utan betydelse.

Hvad beträffar det så ofta och nu återigen hörda talet, att man
endast begärt en utredning, så är det visserligen sant, att i reservationen
endast en utredning är begärd, men reservanten har ingalunda
begärt en syfteslös utredning för och emot, utan han har påkallat en
utredning i ett visst syfte, nämligen bland annat, såsom jag förut
framhållit, i syfte att bereda sjöfolket utvidgad rätt att lösa, arbetsaftal;
och Riksdagen skulle således här också uttala sig, i hvilken
riktning utredningen skulle gå. Det är detta jag finner betänkligt.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman, mina herrar! Af den

förda diskussionen i detta ärende framgår tydligt, att frågan är af
största vikt och att Riksdagen bör taga hänsyn till densamma. Jag
har begärt ordet, därför att af eu del talare framhållits åtskilliga
anmärkningar, som omkastat betydelsen af motionärens yrkande, att
en förbättring måtte ske i sjöfolkets ställning gentemot befälet.
Man har på samma grunder yrkat afslag på reservanternas anhållan,
som jag dock anser innehålla det minsta, som vi kunna göra för
att komma till ett bättre tillstånd. Det har ock anförts af en
talare på skånebänken, att det skulle vara början till slutet af vår
sjöfartsnäring, om man ginge in på de principer, som motionären
framlagt i sin motion. Det må vara, att invändningar möjligen
kunna göras mot en del af motionärens synpunkter, men ett är dock
tydligt, och det har framgått på ett mycket eklatant sätt dels af
hvad motionären själf framhållit, dels af hvad som erkänts af åtskilliga
andra talare, till och med af skeppsredare Broström, nämligen
att det förefinnes åtskilliga brister beträffande behandlingen af vårt
sjöfolk, hvilka böra rättas. Jag anser i min ringa mån, att Riksdagen
bör taga så stor hänsyn som möjligt till denna viktiga omständighet.
Det har talats åtskilligt om vikten af, att dessa gamla lagar böra
vara bestående för att ett ordnadt förhållande mellan befäl och manskap
må kunna bibehållas. Men erfarenheten pekar på att till grund
för lagstiftningen såväl på detta område som åtskilliga andra bör
ligga den uppfattningen, att en human ledning, att en tillämpning
af humanitära principer är bästa medlet att åstadkomma samförstånd
mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag erinrar om det
industriella området, där under förra tider förhållandena voro ordnade
på det patriarkaliska sättet, att en arbetsgivare hade rätt att örfila
upp sina arbetare, alldeles som befälet än i dag tycks göra på vissa

Om tillägg
till § 300

sjölagen m. m.
(Forts.)

N:o 42.

Om tillägg

till § 300

sjölagen m. m

(Forts.)

42 Mundagen den 19 April. e. m.

af våi’a fartyg. Naväl, den tiden är förbi, då arbetsgifvarne kunde
tillåta sig sådana handgripligheter för att få sina önskningar utförda.
Och jag frågar herrarne, om icke den moderna lagstiftningen i detta
fall hvilar på en sund grundval, då den icke tillåter, att man använder
ett sadant tillvägagångssätt. Man måste erkänna, att vi kommit
in pa bättre förhalländen, och pa den grunden böra vi bygga vidare.
Humana bestämmelser mellan arbetarne och arbetsgifvarne verka i
god riktning i stället för motsatsen. Denna sunda princip måste
göra sig gällande äfven vid behandlingen af sjöfolket. Jag är viss
om, att, när det gäller rent ekonomiska frågor, sjöfolket gärna går
med på aftal och vill fullgöra sina förbindelser; jag tror, att°de
skola göra det utan tvekan, om aftalen äro byggda på rimliga villkor,
och detta har äfven framhållits af motionären. Men de principer
rörande ledningen i gammal stil, som man här framfört, synas mig
icke vara riktiga. Det finns åtskilliga föråldrade bestämmelser kvar
i sjölagen, som i vissa fall kunna leda till att brutalitet kommer till
användning, och det är därför man vill ha ändringar genomförda.

Jag hoppas, att de flesta i denna kammare inse, att det för vår
sjöfart är af den största betydelse, att allt som kan göras också
göres af'' Riksdagen för att förbättra sjöfolkets villkor. Riksdagen
bär ju också, som förut blifvit anfördt af flera talare, delvis beaktat
sjöfartsnäringen genom ekonomiskt understöd åt redarna, men den
bör äfven i denna fråga, då det gäller manskapet, tillmötesgå rättvisa
kraf och göra ställningen för sjömännen bättre än den nu är.

På grund af hvad jag sålunda anfört yrkar jag, herr talman,
bifall till reservanternas förslag.

Herr Åkerlund: Herr talman! Med den kännedom jag har
om sjömännen, vill jag instämma med den siste talaren däri, att de
nog vilja göra sitt bästa, för att sjöfarten skall äga bestånd och
gagna vårt land. Men jag är därjämte fullständigt öfvertygad därom,
att de alldeles icke påyrka något sådant, som motionären här
i sin framställning föreslagit. Herr Lindley nämnde nyss, att i
städerna ganska litet sjöfolk är hemma, och han har rätt däri. Där
finnes visserligen folk, som är anställdt vid inomskärs båtar och dylikt,
men icke är detta sjömän, utan i allmänhet vanliga arbetare. Däremot
finnas på våra stora ångbåtstrader och på segelfartygen i allmänhet
verkliga sjömän, och dessa inse mycket val hvad som fordras,
för att sjöfartsnäringen skall äga bestånd, samt begära förvisso inga
orimligheter. Jag undrar, om man verkligen kan påstå, att befälhafvare
och rederier i vårt land utsätta våra sjömän för någon hård
behandling. Nej, jag vågar påstå, att det är alldeles tvärtom. Det
är endast undantagsvis detta förekommer, och sådant möter man ju
för öfrigt inom alla möjliga branscher här i världen.

Hvad som närmast uppkallat mig är, att jag icke endast från
sjöfartsnäringens idkare utan äfven från sjöfolk fått mig tillsända
skrivelser, i hvilka det framhålles, att en sådan lagstiftning, som
det här är fråga om, är alldeles öfverflödig. Och jag undrar, om
det verkligen uteslutande är månhet om sjömännens bästa — det

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e m.

får ursäktas mig, att jag säger det — som förestafvat denna motion. Om t*u*9y
Nej, mina herrar, vi ha under några år fått bevittna tilldragelser i °n m m
våra hamnar, som varit sorgliga nog för våra näringar, och skulle 3 (Forts.)
sjömännen få rättighet att lämna fartyg, som komma från främmande
länder till inhemska hamnar, lämna dem, när de så önska,
då komme nog lastning och lossning helt och hållet i händerna på
personer, som kanske icke så mycket tänka på fosterlandets bästa
som på sitt eget. Så tror jag, att det delvis hänger ihop med denna
fråga. Jag vågar säga, att under denna tid, jag verkat här i landet,
har jag sökt göra allt för att förbättra mina arbetares ställning,
och så snart det i Riksdagen varit fråga om förslag, som gått i
den riktningen, har jag varit med därom. Men man får icke ställa det
så, att man försämrar arbetarnes ställning i stället för att förbättra
den, och jag instämmer med en ärad talare på skånebänken,
att skulle denna motion vinna framgång, då blefve det illa ställdt
med vår rederinäring, och hvar skulle då vårt sjöfolk erhålla anställning
annat än genom att emigrera?

Herr talman, då jag är öfvertygad om, att det goda förhållandet
inom den svenska handelsflottan mellan befälhafvare och det
öfriga sjöfolket alltmera tilltager, kan jag icke finna annat, än att
denna reform är alldeles onödig, och anhåller därför att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på
afslag därå och bifall i stället till den af herr Lindhagen afgifna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Lindhagen afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Voteringen utvisade 125 ja mot 78 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

N:o 42.

Måndagen Jen 19 April, e. m.

Angående
ändrad
lydelse af
13 § skiftesstadgan.

A föredragningslistan var vidare uppfördt lagutskottets utlåtande
n;o 41, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 13 § skiftesstadgan.

Genom en den 5 innevarande mars dagtecknad proposition, n:o
75, hvilken af råda kamrarna hänvisats till lagutskottet, hade Kung!.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
följande förslag till lag om ändrad lydelse af 13 § skiftesstadgan.

Härigenom förordnas, att 13 § skiftesstadgan skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Förordnande för landtmätare att verkställa laga skifte eller
annan landtmäteriförrättning meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Ansökning om dylikt förordnande skall ske skriftligen;
och bilagge. sökande, då laga skifte är i fråga, en förteckning på
hemmanen i skifteslaget, deras natur och ägare samt de senares
vistelseort.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
måtte af Riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Söderberg i Hobborn anförde: Det kan visserligen synas,
att det här gäller en mycket liten fråga. Men jag tror dock, att
den stympade lagstiftning — skulle jag vilja säga — hvarom det
här är fråga, kan i sina konsekvenser blifva ganska betänklig. Jag
vet visserligen,, att förslaget nu föreligger såsom en följd af den
kungl. propositionen, som vi behandlade förliden lördag, och jag
erkänner till fullo vikten af den åtgärd, som genom förändring af
§ 13 skiftesstadgan vidtagits. Men det är likväl åtskilliga synpunkter,
som jag nu anhåller att få framhålla för kammaren.

I slutet af § 13 af skiftesstadgan den 9 november 1866 heter det:

»Sådant förordnande må ej meddelas annan landtmätare än den,
som enligt hvad särskild! är föreskrifvet, äger landtmäterigöromål på
eget ansvar förrätta. År viss landtmätare föreslagen, varde han,
där ej för särskildt fäll är annorlunda stadgadt eller laga hinder
eljest möter, förordnad, såframt ansökningen finnes vara undertecknad
af alla^ dem, som förrättningen enligt tillgängliga upplysningar
kan angå. Eljest ma Vår befallningshafvande genom kungörelse,
som uppläses från predikstolen i den eller de socknar, hvarest
skifteslagen är belägen, förelägga öfriga vederbörande att inom viss
kort tid och vid förlust af rättigheten att i frågan vidare höras
inkomma med yttrande, huruvida de förena sig med sökande i valet
af förrättningsman. Yppas härom ej stridighet, gånge med förord -

4.''»

N:o 42.

Måndagen den It* April, c. in.

nandet, som förut är sagdt; men i annat fall äfvensom när viss
landtmätare icko blifvit föreslagen, förordna Vår befallningshafvande
så, som skäligt pröfvas.»

Det framgår af detta stycke, att enligt paragrafen äger för
närvarande allmänheten rättighet att få välja landtmätare till sina
respektive landtmäteriförrättningar. Och jag förstår mycket väl, att
en stor förändring häri inträder genom antagande af den kungl.
propositionen n:o 38, däri det föreslås, att landet skulle indelas i
vissa distrikt. Detta angifver också utskottet i sitt utlåtande, då
utskottet på ett ställe i sitt betänkande yttrat: »hvart och ett distrikt
får sin landtmätare». Och därmed borde naturligtvis då allmänheten
vara belåten. Jag skall läsa upp några ord af den kungl.
propositionen, som synas vara ägnade att visa, huru vederbörande
ansett, att vi skulle ha skäl att vara fullt nöjda med nämnda åtgärd.
Det heter nämligen på sid. 12: »Staten skulle nämligen aldrig kunna
medgifva, att personer, som icke ägde en viss, af staten fastslagen
kompetens, skulle äga att verkställa jorddelningar, ej heller att jord
delades utan att därvid iakttoges vissa genom lagstadgade former.»
Man menar sålunda, att, då dessa landtmätare ha gått igenom föreskrifna
examina och förklarats fullt kompetenta för sitt uppdrag, allmänheten
icke på något sätt bör visa misstroende mot dem. Jag
vill i detta sammanhang säga, att jag med mitt uppträdande här
icke alls har velat framställa något misstroende mot våra landtmätare
såsom kår, men min erfarenhet såsom mångårig god man
vid landtmäteriförrättningar och ägodelningsrättsledamot är. att skicklighet
och förmåga äfven på detta område äro ganska individuella.
Äfven med den formulering, som denna lagparagraf skulle få, kan
jag icke finna annat än att denna tjänstemannakår skulle få sin
tjänst mera monopoliserad än någon annan tjänstemannakår. När
man tänker på läkarekåren, våra distrikts- och provinsialläkare, så
veta vi, att enskilda icke kunna förvägras att inom ett distrikt vända
sig till annan läkare än distriktsläkaren. Det är på samma sätt
med våra präster. De ha icke fått sin verksamhet i församlingen
så monopoliserad, att lagen icke skulle tillåta, att man kan vända
sig äfven till annan präst än församlingens. Och så är det äfven
på andra områden. Men i detta fall skulle denna tjänstemannakår,
som utgöres af distriktslandtmätarne, i allmänhet få sin verksamhet
ordnad efter sådana grunder, att man icke på något sätt skulle kunna
äga rätt att vända sig till och låta betjäna sig af annan landtmätare.
Jag anser detta vara en mycket äfventyrlig inskränkning i allmänhetens
rätt. Såsom det nu är, kunna vidare under vissa förhållanden
personer, som vilja ha någon landtmäteriförrättning utförd, vända sig
till och med till landtmätare utom länet. Därom säger Holm i Nytt
juridiskt arkiv: »Den omständighet, att landtmätare, för hvilken förordnande
att förrätta laga skifte af delägarne utan stridighet begärts,
tillhört annat län, har, då landtmäteristyrelsen lämnat medgifvande
till förordnandet, ansetts ej utgöra hinder för detsammas meddelande.»
Allmänheten har sålunda under vissa omständigheter rätt att vända
sig till landtmätare i annat län. Vidare heter i samma arbete:

Angående
ändrad
lydelse aj
13 § skiftes -stadgan.

(Forts.)

N:0 42.

Måndagen den 19 April, e. m.

-JO

Angående
Undrad
lydelse af
13 § stciftesstadgan.

(Forts.)

»Däremot, då landtmäteristyrelsen förklarat sig ej medgifva dylikt
förordnande, ansågs sådant ej kunna utfärdas.»

Jag har sålunda trott mig finna, att det skulle vara nyttigt,
om man ville uppskjuta detta ärendes behandling åtminstone till
nästa ar, sa att man kunde något närmare sätta sig in i ämnet än
hvad som nu varit möjligt. Jag tror, att frågan icke skulle lida
pa detta. Det är väl icke förenad!, med några större svårigheter
att framlägga ett nytt förslag, som i någon man tillmötesgår den
stora allmänhetens önskningar i detta afseende. Jag tror, att saken
skulle vinna härpå och att ingen skada skulle ske, om vi bibehölle
den nuvarande lagen åtminstone ett år. Jag tycker, att man något
lättvindigt uteslutit senare delen af den ifrågavarande paragrafen.
Högsta domstolen har visserligen granskat förslaget och ansett denna
uteslutning vara lämplig, men jag har dock för min del icke kunnat
gilla en sådan uppfattning.

Herr talman, genom bibehållandet af den bestämmelse, som nu
gäller beträffande rätten att få välja landtmätare, skulle man tvifvelsutan
ernå, att denna stora tjänstemannakår sporrades att vinnlägga
sig om snabbhet och skicklighet i sitt ämbetes utöfning, kanske
också om tillbörlig humanitet. Jag tror därför, att kammaren har
alla skäl att tänka sig för, innan den godkänner lagen. Nu har
lagutskottet, visserligen utan meningsskiljaktighet godkänt den kungliga
propositionen, .men jag hoppas, att kammaren nu, sedan uppmärksamheten
blifvit fäst vid förhållandet, åtminstone för närvarande
ville förena sig med mig och afslå den kungliga propositionen.

Vidare yttrade:

Herr Zetterstrand: Det nu föreliggande lagförslaget har ju
framkommit som en nödvändig följd af det lagförslag, som af regeringen
framlagts till omorganisation af landtmäteristaten, och då det
kungliga förslaget är i princip godkändt af båda kamrarna och det
är lika nödvändigt, att detta lagförslag kommer till stånd, vare sig
antalet landtmätare blir 120, som Första Kammaren föreslagit, eller
100, som Andra Kammaren önskar, eller man bestämmer sig för
någon medlingssiffra, t. ex. 110, så hemställer jag, att kammaren
måtte godkänna det föreliggande förslaget.

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Det äger nog sin
riktighet, att det föreliggande lagförslaget står i ett visst sammanhang
med. Kung!. Maj:ts proposition angående omorganisation af
landtmäteriväsendet, men vid antagandet af denna kungl. proposition
stannade kamrarna, såsom vi veta, i olika beslut, och det är mycket
ovisst, huruvida ett eventuellt sammanjämkningsförslag kan vinna
kamrarnas bifall. Enbart detta förhållande anser jag utgöra tillräckligt
skäl för att nu afslå förevarande lagförslag. Som bekant,
har hittills den bestämmelsen varit gällande, att det stått jordägare
fritt, att till förrättningsman vid landtmäteriförrättningar — jag
tänker särskildt på skiftesförrättningar — anlita den kommissions -

Måndagen den l‘J April, c. in. 17 N:o 42.

landtmätare, till hvilken man haft största förtroendet. Genom det
nu föreliggando förslaget skulle emellertid denna rätt fråntagas jordägarne,
och distriktslandtmätarne skulle så att säga få monopol på
dessa förrättningar, enhvar inom sitt distrikt, .lag är icke fullt
ense med utskottet om, att en dylik ändring är till gagn för jordägarne.
Jag är visserligen den förste att erkänna, att den nu beslutade
distriktsindelningen innebär en stor fördel för dem, men jag
betviflar mycket, att en monopolisering för distriktslandtmätarne af
de förrättningar, hvarom här är fråga, är till någon verkligt gagn
för jordägarne. Jag tror tvärtom, att det skulle vara lyckligt för
oss jordägare, om vi fortfarande såsom hittills kunna i dylika fall
anlita den landtmätare, till hvilken vi hysa det största förtroendet.

Man måste dock erkänna, att om förslaget nu vinner Riksdagens
bifall, så komma jordägarne icke fördenskull att såsom förrättningsman
uti nu ifrågavarande fall anlita vederbörande distriktslandtmätare.
Jag tror tvärtom, att man i många fall kommer att draga
sig för att anlita en förrättningsman, hvartill man icke har förtroende.
Men följden däraf skulle bli den, att det mycket förkättrade
sämjedelningssystemet återigen skulle komma att florera. Förslaget
* är ju i sig själft afsedt att innebära, att en större trygghet skulle
vinnas med afseende å jorddelningar. Men den monopolisering, som
här skulle komma till stånd, skulle i viss mån förtaga den nytta,
som man med förslaget afsett, och därför ber jag, herr talman, att
i likhet med herr Söderberg få yrka afslag å den här gjorda framställningen.

Sedan öfverläggningen förklarats afslutad samt herr vice talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 9.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 43, Angående
i anledning af dels väckta motioner med förslag till lag angående förbud mot
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag, dels ock en med föranledande däraf afgifven motion. . arbete nattetid.

Lagutskottet hade till gemensam behandling förehaft dels två i
sak likalydande motioner med förslag till lag angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag,
väckta den ena, under n:o 34, i Första Kammaren af herr Clason
med instämmande af herr Björck och den andra, under n:o 64, i
Andra Kammaren af herr Furst, dels ock en med föranledande af
dessa motioner i Andra Kammaren af herr Lindhagen afgifven motion,
n:o 202.

Uti de af herrar Clason och Först väckta motionerna hemställdes,
att Riksdagen måtte såsom lag för sin del antaga det i
Kungl. Maj:ts proposition n:o 156 vid 1908 års riksdag innefattade
förslag till förordning angående förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag.

Angående
ändrad
lydelse a/
IS § skiftesstadgan.

(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. m.

Angående
förbud mot
kvinnors an -vändande till
arbete nattetid.
(Forts.)

Herr Lindhagen föreslog i sin motion,

l:o) att Riksdagen med anledning af förevarande motioner ville
hos Kungl. Maj:t anhålla om ett öfvervägande, i hvad mån och på
hvad sätt förbud för nattarbete af såväl kvinnor som män kunde
åvägabringas inom industrigrenar, där detsamma ej af tvingande
omständigheter nödvändiggjordes, samt framläggande för Riksdagen
skyndsammast möjligt af det lagförslag i ämnet, hvartill utredningen
kunde gifva anledning; och

2:o) att Riksdagen däremot måtte förklara det af motionärerna
framlagda lagförslag icke kunna i sitt nuvarande skick bifallas.

Utskottet hemställde,

1) att förevarande motioner af herrar Clason och Furst icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

2) att det i punkt 2 af herr Lindhagens ifrågavarande motion
gjorda yrkande måtte anses besvaradt af utskottets hemställan under
1), samt

3) att det i punkt 1 af herr Lindhagens omförmälda motion
gjorda yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer:

I fråga om utskottets hemställan under 1) af

herrar Budebeck, Gezelius, Magnuson, Widén, grefve Hamilton,
Jansson i Edsbäcken och Ersson, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa om bifall till herrar Clasons och Fursts ifrågavarande
motioner; och

herr Lindhagen, hvilken, med instämmande af herr Pettersson i
Södertälje, yrkat, att det af herrar Clason och Furst framlagda lagförslag
icke måtte i sitt nuvarande skick af Riksdagen antagas.

I fråga om utskottets hemställan under 3) af

herr Lindhagen, hvilken, med instämmande af herr Pettersson i
Södertälje, hemställt, att Riksdagen, med anledning af herrar Clasons,
Fursts och Lindhagens ifrågavarande motioner, ville anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i hvad mån och på hvad sätt förbud
för nattarbete af såväl kvinnor som män erfordrades och kunde
åvägabringas inom industrigrenar, där det ej af tvingande omständigheter
nödvändiggjordes, samt för Riksdagen skyndsammast möjligt
framlägga det lagförslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

Sedan utskottets hemställan i mom. J) och 2) blifvit uppläst,
begärdes ordet af

Grefve Hamilton, som yttrade: Herr talman, mina herrar! I
föreliggande fråga har jag icke kunnat dela utskottets åsikt, enär
jag vågar förmena, att det riktigaste är, att Sverige ansluter sig
till de länder, hvilka godkänt konventionen i Bern af år 1906 rörande
förbud för kvinnligt nattarbete inom vissa industrigrenar. Om någonsin

II.

t!t

N:o 42.

Mundagen deri 19 April, e. i

den internationella lagstiftningen är berättigad, är det just, när det
gäller arbetarskydd inom länder, som konkurrera med hvarandra pa
industriens område, och det hade nog varit riktigast enligt mitt förmenande,
om Sverige i likhet med Tyskland, England, ÖsterrikeUngern
m. fl. länder från början biträdt ifrågavarande förslag.

Nu har, såsom herrarna veta, utskottet afstyrkt det nu föreliggande
lagförslaget och såsom stöd därför anfört ett skäl, som måhända
kan i viss män anses vara bärande, nämligen det skälet, att
ett antagande af förslaget skulle för kvinnan minska arbetets frihet
och lägga hinder i vägen för henne att på ett visst område konkurrera
med mannen. Erfarenheten från de länder, där en dylik förbudslags
till ning redan linnes, säger oss emellertid, att om en kvinna
blifvit utestängd från ett område inom industrien, har hon kunnat få
arbete på andra områden, och antalet kvinnor inom industriarbetet
har icke fördenskull minskats. Vi torde väl alla vara eniga därom,
att kvinnan i fysiskt afseende är mannen underlägsen och att hon
icke borde sysselsätta sig med sådana arbeten, som från hälsosynpunkt
äro de svåraste. Det har nämligen visat sig, att sjukdomar,
särskild! tuberkulos, härja mest bland de kvinnor, som s37sselsättas
med nattarbete. Man får väl också erkänna, att, om det inom flera
europeiska länder anses nödigt att i detta afseende skydda kvinnan,
den svenska kvinnan är i lika stort behof däraf som den utländska.
Yi ha ju, mina herrar, länge haft en lagstiftning för att skydda det
uppväxande släktets hälsa, nämligen i den lag, som rör förbud mot
minderårigas användande i fabriker. Månne det icke kan vara lika
viktigt att lagstifta för det blifvande släktets moder?

Nu vet jag väl, att kvinnorna själfva säga: Yi vilja icke ha
något förbud, vi behöfva icke något dylikt. Jag vet, att man säger
så, men jag vet icke, hvarför man det gör. Jag förstår icke, hvarför
de ädla människor, som hufvudsakligen föra kvinnosaken fram bär
i vår hufvudstad, motsätta sig en lagstiftning, som skulle medföra,
att icke kvinnornas hälsa undergräfves genom arbete i visst yrke.
en lagstiftning, som måhända kan hindra kvinnan att beträda det
första steget till ett oregelbundet lif. Då svaras emellertid af kvinnorna:
vi vilja vara likställda med männen. Ja, mina herrar, kvinnan
kan aldrig blifva likställd med mannen, och för öfrigt, kvinnan hav
en helt annan och vida större uppgift än mannen. Jag skulle, om
hon vore här, vilja erinra henne om de kända orden, att på moderns
knä skapas det blifvande samhällets karaktär. Huru ofta, mina
herrar, tala vi icke om råheten hos det uppväxande släktet, huru
ofta säga vi icke, att ungdomen är förvildad. Men bör detta i
någon män förvåna oss, då vi veta, att i månget hem barnaskaran
växer tipp utan den ringaste föräldravård; fadern och modern befinna
sig i fabriken om dagen och äfven någon del af natten, och
när barnen icke tillbringa sin tid i skolan, vistas de måhända i
gränderna, där do insupa en moralisk luft, som är till skada för
dem själfva och för det blifvande samhället. Önskemålet härvidlag
vore naturligtvis, att det uppväxande släktet städse kunde få komma
i åtnjutande af en moders ledning, en moders uppfostran, och att
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 42. 1

Angående
förbud mot
kvinnor» användande
till
arbete nattetid.
r Forts.!

N:o 42.

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.
(Forts )

Måndagen den 19 April, e. m.

kvinnan icke behöfde sysselsätta sig med annat arbete än sådant,
som icke tvang henne att ständigt vistas borta ifrån hemmet. Idealet
är enligt min mening det egna hemmet på landet, där kvinnan,
modern, omgifven af sina barn, kan sysselsätta dem med landtarbete,
trädgårdsskötsel, ladugårdsskötsel o. s. v. Men detta ideal kan man
naturligtvis icke alltid nå. Men man kan gå ett trappsteg upp mot
detsamma just genom att antaga den lag som här föreligger.

Nu svarar man kanhända: Ja, detta är nog bra, men kvinnorna
behöfva sådant arbete, hvarom här är fråga, för att kunna uppehålla
familjen, och har kvinnan skyldigheter i ett samhälle, har
också samhället skyldighet emot henne. Ja, jag erkänner detta,
och jag tror också, att vi måste inrikta våra sträfvanden i det
syftet, och jag skall äfven gifva dem mitt understöd. Men frågan
därom föreligger icke nu till behandling. Jag vågar påstå, att den förtjänst,
som den gifta kvinnan kan få genom arbete i en fabrik, mången
gång icke uppväges af den förlust, som hemmet därigenom lider.

Slutligen har utskottet sagt, att en sådan lag som den här föreslagna
är mindre behöflig för vårt land, enär det är så få kvinnor
här hos oss, som sysselsätta sig med industriarbete om nätterna.
Ja, antalet sådana kvinnor uppgår blott till mellan 2 å 3,000, men
just denna omständighet utgör ett af de bästa skälen till att söka
få lagen införd så fort som möjligt, så att icke alltför många komma
att drabbas af den ändring, som blir en följd af lagens antagande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min i denna fråga
afgifna reservation, alltså till det här föreliggande lagförslaget.

Herr Thyrén: Herr talman, mina herrar! Det synes mig —
för att nu genast gå in i frågans medelpunkt — att det är tre erfarenhetsfakta,
som utgöra grundvalen för det föreliggande lagförslaget.
Det första af dessa fakta är, att industrilifvet, jämför dt
med t. ex. jordbrukslifvet, är, genomsnittligen taladt, öfver hufvud
taget skadligt för människan, men mest för kvinnan. Det andra
faktum är, att nattarbete inom industrien innebär en ytterligare
skadlighet, men mest för kvinnan. Det tredje faktum är, att afkomman
försvagas i och med föräldrarnas försvagande, men mest
med kvinnornas, mödrarnas.

Huru ha dessa fakta konstaterats? Eller är det här endast
fråga om det allmänna intrycket hos litet hvar, som sett världen,
af industrilifvets verkningar på människorna i allmänhet och på
kvinnan i synnerhet? Nej, den erfarenheten har verkligen, hvilket
man icke alltid har fullt klart för sig, en så solid grund som få
erfarenhetssatser på detta område. Det förhåller sig icke så, att
den konvention i Bern, som här tagits till utgångspunkt, var ett
plötsligen genomdrifvet beslut, hvilket i sin tur föranledde lika plötsligt
genomdrifna beslut i nästan alla europeiska länder. Det var
icke så — som man kunde tro vid genomläsandet af vissa akter i
detta mål — att ur någon kateder såsom källa rann upp en irrlära,
som sedan, pådrifven af den »manliga egoismen», med ofattbar
och förfärande hast öfversvämmade Europas parlamenter och folk.

N:o 42.

Måndagen den 1!) April, e. m. 51

Det var rakaste motsatsen til] detta. Ty förbud för kvinnligt nattarbete
fanns före, i somliga fall långt före Bernerkonventionen i
nästan alla Europas mera betydande industriländer. Det var blott
ett enda industriland, för öfrigt ett litet land, nämligen Belgien,
som utgjorde ett undantag, där det trots många försök lyckats
industriens energiska motstånd att hålla skyddslagstiftningen borta,
till dess Bernerkonventionen kom till stånd. Då emellertid i alla
dessa länder lagstiftningen i denna fråga kom till stånd före Bernerkonventionen,
så skedde det under ideliga och hårda strider med
motsatta intressen. Om likväl förbudet segrade i det ena landet
efter det andra, så var det därför, att en erfarenhet tvang sig på
människorna, bevisad både genom statistik och noggranna lokala
undersökningar, en erfarenhet lika vidsträckt och ideligen uppropad
som bitter, den nämligen, att kvinnans nattarbete, ännu mer än
hennes arbete i industrien för öfrigt, betydde helt enkelt släktets
fördärf. Men jag kan icke bespara kammaren en del detaljer i
denna punkt; jag anser det vara nödvändigt att omnämna ett och
annat om erfarenheterna från de viktigaste länderna. England har
haft en hygienlagstiftning i ordets moderna mening mycket tidigt
eller redan från början af 1800-talet, beroende därpå, att storindustrien
tidigt erhöll en så betydande utveckling i England. Den
speciella kvinnoskyddslagstiftningen började i England 1844. Den
dam i England, som för närvarande torde vara mest kännare på
detta område och som bär den stolta titeln »His Majesty’s Principal
Lady Inspector of Factories and Workshops», alltså chefen för
kvinnoinspektionen på detta område, angifver som orsak till denna
engelska skyddslagstiftning, att majoriteten af landets både män
och kvinnor hade så småningom blifvit öfvertygad om nödvändigheten
af att införa detta förbud, af såväl sociala som moraliska skäl;
och erfarenheten utaf förbudets verkningar jäfvade visserligen icke
denna majoritetens åsikt. Man har ända sedan 1884. då det första
gången skedde i eu tysk hygienisk tidskrift genom Oldendorf, siffror
sammanställda om dödlighetsförhållandena i England före och efter
denna förbudslagstiftnings genomförande, och de visa — jag skall
icke gå igenom siffrorna i detalj utan endast hålla mig till hufvudresultatet
— att innan den allmänna hygienlagstiftningen började
tillämpas, var dödligheten för både män och kvinnor tämligen konstant-,
från genomförandet af den allmänna hygienlagstiftningen sjönk dödlighetssiffran
för både män och kvinnor; men ända från det ögonblick,
denna åwbmoskyddslagstiftning kom till stånd, sjönk siffran
för den kvinnliga dödligheten med påfallande hastighet, hastigare än
motsvarande siffra för män, och detta öfver hela landet, ehuru antalet
industriidkande kvinnor icke ens nu uppgår till en tiondedel
af Englands vuxna kvinnor. I denna totalsiffra framträder sålunda
verkan af nattarbetsförbudet och, kan jag tillägga, af införandet
utaf en maximalarbetsdag för kvinnor, hvilket äfvenledes skedde
genom den engelska förbudslagstiftningen.

I Tyskland tillsattes 1899 af inrikesministeriet ett slags kommitté
för att utarbeta en sammanfattning — grundad på inspektörers

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen deri 19 April, e. ni.

Angående)
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.
(Fort?.1!

med fleres vittnesbörd samt läkares och andras utlåtanden — som
utkom 1901. Den påvisar bestämdt sådana fakta, som att maximum
af barnadödligheten under första lefnadsåret träffade genomgående
in på de orter, där det fanns maximum af kvinnligt industriellt nattarbete,
t. ex. sådana städer som Magdeburg, Frankfurt an der Oden.
Zwickau o. s. v. Den visar hvarjehanda andra missförhållanden,
t. ex. kvinnornas ofruktsamhet i motsvarande distrikt: i Liegnitzdistriktet
t. ex. voro 43.7 procent af de gifta arbeterskorna barnlösa.
En massa andra detaljer voro ägnade att befästa den öfvertygelse,
hvilken man ju ganska långt förut vunnit på den allmänna
erfarenhetens väg, nämligen att nattarbetet verkade i Tyskland
precis på samma sätt som i England.

Holland fick likaledes ganska tidigt en sådan lag. Den holländska
lagen utfärdades 1889, tillkommen på grundvalen af undersökningar,
som utförts af en särskild parlamentarisk kommission,
tillsatt 188G och utrustad med befogenhet att anställa vittnesförhör
för att utröna, huru det verkligen förhöll sig med det industriella
nattarbetet. Denna kommission framlade såsom resultat af sina
undersökningar i främsta rummet ett bestämdt uttalande, att nattarbetet
var såväl fysiskt som moraliskt »högst skadligt» för kvinnor.
Hvad den moraliska sidan angår vill jag betona, att de faktiska
upplysningar, som lämnats i detalj, stödja sig icke på hvilket löst
skvaller som helst, utan på verkliga vittnesförhör, upptagna under
menedsansvar och stundom rörande hvad som passerat i sjålfva■
fabrikerna under ifrågavarande nattarbete. Resultatet var också,
att tre år därefter den holländska förbudslagen utkom.

Italien, som först 1902 fick en liknande skyddslagstiftning, erhöll
densamma, enligt hvad som meddelas af Toniolo i Fisa på följande
sätt. Det fanns en allmän opinion i landet mot nattarbete,
grundad på den erfarenhet, att platser, där det förekom mycket
kvinnligt nattarbete, just voro desamma, där kvinnorna mest ledo
af bleksot, skrofulös och särskildt lungsot. Trycket af denna opinion
dref det högsta organet för den italienska industrien, »handelsrådet»,
att själft taga initiativ i frågan och föreslå förbud, hvilket skedde
1897. och detta ledde till lagens utfärdande 1902.

Jag skall vidare särskildt nämna några siffror från Ryssland,
Oentralryssland, som kanske äro mera bevisande än många andra
fakta. Det förhåller sig nämligen så i Oentralryssland, att det industriella
nattarbetet alltjämt florerat, ehuru man gjort ansatser till
förbud 1885. De siffror, som Dementjeff sammanställt, visa, att
barnadödligheten under första lefnadsåret i Mnskwa uppgår till 33
procent af de födda barnens antal. Dementjeff har gjort särskilda
undersökningar om förhållandena i fabriksdistrikt i närheten af Moskwa
och funnit, att i dessa distrikt barnadödligheten under första lefnadsåret
uppgår till mellan 38 och 46 procent, allt efter olika distrikt.
Därefter gick han till att isoleradt undersöka barn af fabriksarbeterskor
och fann, att dödlighetprocenten för dessa barn uppgick
till 49 procent. Därefter bortsåg han från barnen till de fabriksarbeterskor,
som enligt ett ganska vanligt bruk i Ryssland lämnade

N o 42.

Måndagen den 1''.) April, e. in.

fabriken och gåfvo sig af till landsorten för någon längre tid efter
nedkomsten, och tog endast hänsyn till barn af sådana mödrar, som l^nnort“å„.
stannade kvar i fabriken efter nedkomsten; då visado sig, att barna- Andande till
dödlighetsprocenten steg från 49 till 515 procent. Och ändtligen arbete nattetid.
gjorde han eu särskild öfverräkning beträffande barn, födda atom (Forts.)
äktenskap it under i öfrigt nämnda förhållanden: dödlighetsprocenten
steg nu från 513 till (51 procent; d. v. s.: när första året gått, voro
icke mycket mer än V3 (tf do födda barnen i lifvet. Sålunda bilda
nämnda procentsiffror följande serie: 33, 38—46, 49, 53, 61. Det
är ju siffror, som icke sakna en viss vältalighet; det är nära nog
digerdöden. Men jag vill rättvisligen tillägga, att de allmänna
mortalitetssiffrorna i Ryssland äro vida högre än våra. Om jag
icke missminner mig, är den allmänna in ortal i tet:- si ifrån för barnadödligheten
under första lefnadsåret i Ryssland 27 procent. Den
är således utomordentligt hög, men i allt fall blir siffran här omkring
dubbelt så stor.

Jag har omnämnt en del utländska fakta. Jag vet mer än väl,
att, när de anförts, man svarat, liksom man t. ex. gjorde under riksdagsdebatten
förlidet år, på följande sätt: ja, detta må gälla utlandet,
men »den nordiska kvinnan» —- jag citerar ordagrant — ''diar alltid
stått ojämförligt mycket högre än kvinnorna i de andra länder,
där man anslutit sig till ifrågavarande lagstiftning». En vacker
mytologi utan tvifvel; och äfven upplyftande, om den anbringas på
lämplig plats. Jag har själf många gånger visserligen icke använda
men hört den med fördel användas vid festliga tillfällen. Men här
äro vi icke på fest, utan på verklighetens hårda mark, och då lämpar
den sig icke längre. Där gäller, att den nordiska kvinnan, lika litet
som den nordiske mannen, står utanför människosläktet och naturlagarna;
och de förtjänster, som hvar och en nordbo utan tvifvel
är fullt villig att tillerkänna de nordiska kvinnorna framför andra,
gå icke i den riktning, att de skulle göra henne immun, i något som
helst afseende, för skadligheterna i det industriella nattarbetet. Men
väl kunna de göra det, så mycket sorgligare, om hon skulle komma
att i allt stigande utsträckning drifvas in i industrien och enkannerligen
i det industriella nattarbetet.

Gå vi från detta allmänna resonemang till de svenska siffrorna,
så få vi icke öfverraskas af, att de tala samma språk som de anförda
eller kanske ett ännu eu grad tydligare språk. Om jag sålunda
håller mig till den af kommerskollegium verkställda utredningen
angående sjukkassorna, så visar den, att beträffande kvinnorna från
landsbygden i hela Sverige deras procent af sjukdomsfall är en mycket
vacker siffra i jämförelse med motsvarande siffra för män på landsbygden,
ty den understiger männens siffra med betydligt mera än 1/s.

Tager man hänsyn äfven till städerna och undersöker förhållandena
både för landsbygd och städer, så visar det sig, att kvinnornas procentsiffra
i detta fall fortfarande understiger männens, men nu blott
i/ Taga vi icke landsbygden med, utan hålla oss endast till städerna,
så går ifrågavarande siffra fortfarande under männens, men nu
endast med VG. Hålla vi oss däremot enbart till industrien, sa

N:o 42. 54 Måndagen den 19 April, e. m.

AmjåmdC'' vandel'' sig bladet plötsligt och eftertryckligt. Här är det för närklinnorTan-
varande icke möjhgt att framlägga många och vidlyftiga siffror,
vändande till det kanske icke heller behöfves. Vi ha ett par omsorgsfulla

arbete nattetid, undersökningar verkställda rörande tryckeri- och bryggeriindustrierna.

(Forts.) Jag tick för ett par dagar sedan del af kommerskollegii uppgifter
angående sjukdomsfallen i bryggeriindustrien och erfor dåra?, att
procentsiffran af sjukdomsfall (med bortseende från olycksfall)’ var
för de manlige arbetare 23.7 och för do kvinnliga 36.3. Således
är siffran för kvinnan mer än hälften högre, under det att på landsbygden
den motsvarande siffran var för kvinnan mer än 7/j lägre
än mannens. Liknande siffror finnas för boktryckeriindustrien. Jäskar
själf för personer, hörande till sjukkassor, som i rubriken uttryckligen
betecknats såsom omfattande textilarbetare, beräknat för
män 24.9 procent, för kvinnor 41.2 procent. Jag tror dock, att
det finnes andra industrier, där siffrorna ej ställa sig fullt så fult,
men tror också, att de svenska siffrorna, såvidt de äro kända, äro
snarast värre än de utländska. Jag skall i detta sammanhang be
att. fä tillägga, att år 1900 en kongress af hygieniker iigde rum i

Paris — ej att förväxla med en skyddskongress i Paris samma år_

som behandlade denna fråga om det kvinnliga industriella nattarbetet.
Den fördömde detsamma enhälligt, utan en skugga af tvifvel. Jaa
har själf på sin tid tämligen ingående sysslat med hygien lagstiftning^
men har aldrig upptäckt någon hygieniker af motsatt mening. För
säkerhets skull och just i och för denna debatt har jag nu vänd!''
mig till framstående hygieniker och frågat dem, om de ha sig någon
nu lefvande hygieniker bekant, som på något vis förnekar det industriella
nattarbetets speciella skadlighet för kvinnan; jag har fått
det svaret, att någon sådan fågel Fenix ej vore känd.

Jag tror således icke, att man kan''påstå, att frågan icke är
utredd i detta afseende. Den är så utredd, som en fråga sällan blir:
och jag tror icke, att man kan komma ifrån de fakta, jag anfört’
Om nu så är, har lagstiftaren att taga sin position. Detta betyder,
att han måste välja mellan en af två framtidsbilder. Den eDa är
bilden af en industri, som i det stora hela är, såsom den senaste
ärade talaren utvecklade, grundad på egna hem med arbetarna indelade
i familjer, verkliga familjer, med barn så pass friska i anlaget,
uppvuxna i sa pass sunda förhallanden och så väl vårdade,
som det öfver hufvud taget är möjligt uti industrilif. Den andra
bilden visar en industri, där man låter det gå, som det vill, utan
andra skyddsåtgärder än de, som för närvarande finnas; där kvinnorna
alltmera, och redan vid 12 års ålder, komma in i industrien, och
vid 18 ars ålder i nattarbetet — detta är gränsen enligt nu gällande
lag —: än vidare en ständigt sjunkande äktenskapsfrekvens
och däremot svarande, ständigt stigande promiskuitet i könsafseende,
jämte ofruktsamhet; de familjer, som trots allt ändå bildas, alltmera
parodier på verkliga familjer; de barn, som trots allt ändå födas af
dessa mödrar — som äro borta om natten och om dagen måste
afbryta sin sömn då och då för att sköta hushåll och barn — i
växande antal maskstungna i anlaget och vårdslösade under upp -

N:o 4

Angaei

w ---------- - - - förbud.

val genom att göra ingenting och lägga armarna i kors, ty genom kvi„nor8
att gorå ingenting har han redan valt framtidsbilden n:o 2. o vändande

.lag öfvergår därefter till att mönstra våra ärade motståndare, arbete^

växten.

Lagstiftaren

Mändugen don li) April, c. in.
skall ej inbilla sig, att han kan undgå detta

De äro, som vi väl veta, två, nämligen dels ett föregifvet kvinnovänligt
intresse, som uppfattar sig själft som radikalt, och dels ett
föregifvet nationalekonomiskt intresse, som uppfattar sig som konservativt,
samhällsbevarande. 1 hvardagslag äro dessa vara t va
fiender ingalunda goda vänner, men i detta särskilda tall tyckas
Herodes och Pilatus icke allenast ha ingått förbund, utan det torde
t. o. m. någon gång inträffa, att Pilatus uppträder en smula maskerad
i Herodes’ rustning. Jag skall emellertid söka att skilja dem åt,
och vill då börja med Herodes, alltså den kvinnovänlige.

De argument, som från detta håll föras fram i förgrunden, aro.
som vi alla veta, två i grund och botten hvarandra mycket olika.
Det ena är de nackdelar, do verkliga nackdelar, som man förmenar
skola träffa kvinnorna genom förbudets genomförande.^ Det^andra
är något

(Fort

det

helt annat och för oss på ett helt annat plan. Det är
abstrakta kraf på likställighet mellan man och kvinna, som

ui3u ClUbLI ctlltlv 1V1 di. J Ö m _ . n , c L”

motsätter sig hvarje undantagslagstiftning för kvinnor, det ma bara
hvart det vill. Jag skall först taga det första i skärskådande, såsom
varande det allvarsammare. Det rör, som sagd! de pastadda nackdelarna
för kvinnokönet af denna lag, hvilken vi manliga lagstiftare
vilja betrakta såsom ett skydd. Då argumentet gar som längst,
brukar det så formuleras, att förbudet för kvinnan att idka nattarbete
i fabrik kommer att på omväg betyda, att .hon sa småningom
uttränges ur industrien, och man tillägger, att Just sa är det nog
mannen vill ha det, uppsåtlig! eller instinktivt. År det nu verkligen
så, att kvinnan uttränges ur industrien genom ett förbud mot nattarbete?
Hvad säger erfarenheten? Till all lycka finnes det en sådan
erfarenhet, d. v. s. till all lycka äro vi ej de första, som kommit
på idén om nattarbetsförbud för kvinnor. Det finns, som redan
nämndt, många länder, som äga och länge ägt dylikt förbud, och
för dessa länder saknas ej i detta fall talande siffror. Jag skall be
att få anföra några sådana. Om vi sålunda, i olika yrken jämföra
den kvinnliga procenten af industriarbetare i Sverige (190b) med
procenten i England (1904) - därvid vi böra erinra oss att England
påbörjat ett sådant nattarbetsförbud sedan 1844 och haft det fullständigt
genomfördt mer än BO år — så visa sig följande siffror,
inom tobaksindustrien har Sverige 65$ kvinnor, England 75$; för
textilindustrien respektive 61$ och 63$, för konfektionsindustnen
68$ och 72$, för pappersindustrien 23 $ och 31 $, för boktryckeriindustrien,
som man nu så mycket talar om, 17,3$ och 17,9%,
antalet engelska kvinnor i denna industri (letter press and litograpnic
printing) uppgår till 22,030; vidare inom metallindustrien Sverige
7 4$ England 31$; inom snickeriindustrien Sverige 1,7$, England
22$.'' För att visa, att jag icke plockat ut några siffror, som ställa
sig särskild! gynnsamma för de engelska kvinnorna, skall jag meddela
totalsiffrorna för alla arbetare i de två jämförda länderna. De

N:o 42.

Angående
förbud mot
kvinnors <m''
andande till
arbete nattetid.
(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. m.

kvinnliga oeh^manliga arbetarna utgöra i Sverige respektive 17,4%
oc i • ,6 /o , i England 35,8 % och 64,2 % — för de engelska kvinnorna
hnnes nattarbetsförbud, för de svenska icke. Det torde dä icke
iorvana oss att totalantalet af Englands i industrien arbetande
kvinnor av_ 1,740,000 mot vara 57,000. Detta bäntyder åtminstone
icke pa att i England kvinnan genom förbudet under årtiondenas lopp
skulle blifvit utträngd ur industrien.

Men kans''^e det också vore ömkligt att få en bild af, hur förhållandena
under arens lopp utvecklat sig inom England. Hur så"-det ut i England 1841 och bur 1891? Jo, på följande sätt: 184?
tunnos i England 2o7,000 textilarbetare, 1891 funnos 585,600-kontektionsarbetare
respektive 177,200 och 681,300; arbetare i den
kemiska industnen 300 och 6,300; keramiska 7,400 och 23 800-lader- etc. 2,400 och 18,200; pappers- 3,200 och 34,200; tryckerioch
bokbmden- 1,800 och 19,100; ur- och leksaksindustrien 800 och
o,o00 arbetare o. s. v.

.lag skall ej glömma att tillägga, att då man här i debatterna

stundom pastatt, att detta engelska förbud skulle medfört öfverhandtagande
hemarbete i England, har det tvärtom, enligt hvad ur säkraste
källor framgar, visat sig, att hemarbetet i England, ehuru det ännu
lorekommer rätt mycket . och ofta, men icke alltid,'' är illa aflönadt).
utan undantag vant i oafbrutet sjunkande under denna tid.

Holland bär också särskildt dragits fram. Jag skall därför
nämna, att under det procenten af kvinnor i industrien år 1889 då
förbudslagen utkom, utgjorde 11,3, var den tio är senare 12,4sålunda:
ej. endast det absoluta antalet af i industrien arbetande kvinnor
bär stigit, Titan äfvenså deras antal i förhållande till männen inom
industrien. Den störste kännaren af dessa förhållanden i Holland
btruwe, uttalar sig på följande sätt i denna punkt: »Jag känner ingå
ens i någon man grundade klagomål öfver förbudets verkningar
undantagande i sillrökerierna.» En annan af Hollands förnämsta
auktoriteter pa detta område, van Thienen, säger: »De erfarenheter
som man gjort i Holland under lagens tolfåriga verkningstid, kunna
betecknas såsom ytterst gynnsamma; endast sillrökerierna hafva gjort
svårigheter.»

Jag skulle också

gå i samma riktning

vilja framlägga de många tyska siffror, som

,j , , , --------"&> men jag skall nu endast nämna dem, som röra

boktryckerierna och äro sammanfattade under rubriken »polygrafiska
industriel-.» Tyskland fick sitt förbud år 1891. År 1894 var antalet
i^lenna industri 16,564; 1896 19,841; 1898 22.092 och 1900
o’. '' j!or *r®n. därefter har jag inga siffror, men jag tror, att de

ga i samma riktning, ty så har skett i andra länder.

• ,C^a är det så kallade utträngandet af kvinnan ur

industnen. — En sådan verkan vinnes sannerligen ej genom allenast
införande af nattarbetsförbud. Med eller utan nattarbetsförbud går
det tvärtom oemotståndligt i den riktningen, att kvinnan suges melodi
mer, och äfven i allt större procent i förhållande till männen.
in _i det industriella arbetet, såvidt man ej rent af inför förbud för
Kvinnorna att öfver hufvud ägna sig åt industrien.

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. in. 57

Nu antager jag, att motståndarna lalla eu smula undan och
såga: »Vi vilja icke fasthålla vid, att kvinnan kommer att helt och
hållet köras bort från industrien, men påstå, att de kvinnliga individer,
som nu ha nattarbete, i alla fall träffas hardt af denna lag.
Skulle det då rimligen kunna befaras, att kvinnorna träffas på det
sättet, att de i nämnvärdt omfång förlora hvarje arbetstillfälle i
industrien, då vi se, hur det alltjämt, genom ett slags naturlag,
uppstår en starkare och starkare sugning af kvinnor till industrien,
och då vi se, hur detta skett icke minst i de stora länderna, där
hundratusentals kvinnor under årens lopp drabbats af förbudet?
Dessa stora länder hafva sannerligen icke ryggat: det ena efter det
andra går längre och längre på denna väg, förbudsvägen; jag kan
t. ex. upplysa, att Tyska riket senast i december 1908 antog en ny
lag, gående ett godt stycke öfver Bernerkonventionen i denna riktning.
Det tyder åtminstone icke på att man där erfarit några svårigheter.
När man nu besinnar detta och därtill lägger för det första, att vår
nu föreslagna lag, såsom vi sett, icke skall gälla förrän 1911, vidare
att det finnes öfvergångsstadganden, gällande till 1914, samt därjämte,
att för de få fall, som skulle kunna anses praktiskt betänkliga,
särskilda undantagsbestämmelser finnas, nämligen dels för s. k.
säsongindustri och dels för industrier, som sysselsätta sig med bearbetning
af varor, som lätt förskämmas — §§ 3 och 4 — alltså,
då man lägger tillsammans detta, så tror jag icke, att man rimligen
kan frukta, att dessa kvinnor skulle bli stående brödlösa och vara
utkörda ur industrien, i och med det, att de förlora nattarbetet.
Men en annan fråga är naturligtvis den särskilda högre inkomst,
som kvinnorna möjligen kunna uppbära genom att arbeta om natten,
huruvida de förlora något af den. Då skola vi först akta oss för
att tro, att allt nattarbete betalas högre än dagarbete; detta är
tvärtom mestadels icke förhållandet. Utan om nattarbetet betalas
högre i somliga fall, så beror detta icke på, att det är ett nattarbete,
utan på att det samtidigt är öfvertids&rbete; det är i den
sistnämnda egenskapen, det betalas högre. Men såsom öfvertidsnattarbete
är det dubbelt fördömligt, ty då betyder det nattarbete
med en dessförinnan redan uttröttad kropp, och då må man fråga
sig, om det äfven rent ekonomiskt seat kan i längden innebära
någon fördel. Något måste väl hälsan vara värd för kvinnan äfven
ekonomiskt; något ekonomiskt värde måste det väl ha för henne,
att hon mera kan undgå sjuklighet, att hon kan uppskjuta den dag,
då hon icke längre är arbetsduglig; och något ekonomiskt värde
måste det väl också ha, om hon kan komma till användning i
familjen, att då vara mera duglig att uträtta sina sysslor. Jag vill
tillåta mig att ånyo här åberopa den kvinnliga chefen för inspektionen
i England; hon säger, att enligt hennes öfvertygelse har
England haft mera ekonomiskt gagn än skada däraf att kvinnorna,
när de tagits bort från nattarbetet, i stället kunnat uträtta mera i
familjen och mera deltaga i husliga sysslor. Det är en post, som
man skall taga i betraktande och subtrahera. ,

Angående,
förbud mot
kvinnor» användande
till
arbete nattetid.
(Forts.)

N:o 42.

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.
(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. m.

Gå vi så från ekonomien till den andra djupare och viktigare
sidan af saken, så bär jag redan anfört så inånga fakta om betydelsen
af nattarbetet för familjen och afkomman, så att jag tror,
att man ej skall motsäga mig däruti, att skall nattarbetet finnas,
så har samhället starka skäl att önska sig, att den till nattarbetet
dömda kvinnan åtminstone lefver fram sitt lif i celibat ofruktsamhet,
såsom af två onda ting det minsta. Jag nämnde nyss Herodes, och
det kommer mig helt naturligt att tänka på ett slående uttalande
af en tysk auktoritet, som säger: »det kvinnliga nattarbetet i industrien
är det betlehemitiska barnamordet i permanens». Detta är sant —
med det tillägg blott, att det moderna barnamordet pågår eller pågått
inom helt annorlunda vidsträckta områden än Betlehem.

Nu veta vi nog, att man emellanåt ser den invändningen framställas,
att det är just för familjens bästa vi böra ha detta nattarbete.
Kvinnans förtjänst är så och så mycket mera på nattarbete,
och detta kommer hennes familj till godo. — Ja det är ungefär
samma argument, som under den rena Manchester-perioden i början
på 1800-talet framfördes i engelska parlamentet, då det gällde att
försvara barnarbetet, 7 till 8-åringars nattarbete i kolgrufvorna under
jord. Det försvarade man på sin tid med liknande argument: »Hur
skall det gå med de stackars fattiga familjerna, då de förlora sina
försörjare», d. v. s. de där 7 till 8-åringarna nere i kolgrufvorna?
Det är ett argument ganska jämförligt med ett annat, som ständigt
dyker upp, nämligen att om kvinnan toges från nattarbetet, kommer
hon kanske att hemfalla till prostitutionen, hvadan alltså i sedlighetens
intresse nattarbetet bör bevaras. Det skulle således icke,
såsom den enfaldige hittills har trott, vara afskaffandet, utan bibehållandet
af nattarbetet, som är nödvändigt för att rädda familjen
och sedligheten. Man kan känna sig undersam, huruvida detta är
barnafrom naivitet eller en väl långt drifven ironi, men i hvilket fall
som helst är det väl drejadt och ett vackert exempel på huru det
är möjligt att till sist vända hvarje angrepp in majorem Dei gloriam.
Jag skall icke närmare bemöta de argumenten.

Emellertid, för att se denna fråga i sitt rätta sammanhang här,
böra vi vidga blicken, icke blott från den ensamma kvinnan till
familjen, utan vi böra gå ännu ett steg, till framtiden och samhället
och fråga: »Bör man för att rädda några få nattarbetande kvinnors,
oftast skäligen tvifvel aktiga, merförtjänst i det närvarande ögonblicket
icke blott utsätta dem och deras närmaste för de ofvannämnda
skadliga biverkningarna, utan därtill och framför allt hålla
den degenerationskälla i samhället öppen, som nattarbetet verkligen
är, en källa, som troligen kommer att flyta ymnigare, ju längre
tiden går, och säkerligen blir svårare att stoppa, ju ymnigare den
flyter? Vi skola härvid icke glömma, att den industri, som får utveckla
sig själf, drifves i mer eller mindre hög grad emot nattarbetet,
och detta i våra dagar mer än någonsin, nu, då vi bevittna
öfvergången till den elektriska kraften, hvilken för närvarande är
(jnycket billigare om natten än om dagen, och således måste gifva
den riktningen åt industrien, att såvidt möjligt driften må bli

N:o 42.

Måndagen den 19 April, o. in. K*

kontinuerlig ocli oafbrutet fortgående natt och dag — om den icke Angående
på något satt hindras härifrån. kvinnors an Men

våra kvinnliga motståndare ha, som jag säde för en stund vändande till
sedan, ett annat argument än det ekonomiska, hvilket, om jag icke arbete nattetid.
mycket misstager mig, ligger deras hjärta åtskilligt närmare, och (Forts.)
det är likställigheten mellan man och kvinna. Detta, att sätta upp
likställigheten som ett axiom eller »postulat, d. v. s. något som ej
behöfver bevisas» — här kan man med skäl använda ordet postulat —
att nu sätta upp likställigheten mellan man och kvinna såsom ett
sådant postulat och häraf draga sina slutsatser, det är hvad jag för
min del anser, att man med rätta kan kalla »teoretherande politik».

Det kan ju låta litet egendomligt af en professor att komma med
en sådan anmärkning, i synnerhet som jag själ!'' har en färsk erfarenhet
af denna invändning, då jag nämligen efter mitt yttrande
för någon tid sedan här i kammaren om dödsstraffet fann af några
konservativa blad, att detta var teoretiserande politik, och litet senare,
efter mitt yttrande i samma kammare om hädelsestraffet, fann af
några radikala blad, att det var detta, som var teoretiserande politik
— i så lika ordalag för resten, som om de hade klippt hvarandra.

Om det icke precis öfvertygade mig, så förvånade det mig icke
heller, men det kan kanske förvåna kammaren, att jag nu själ!''
begagnar ett argument, som lämpar sig så väl till att stereotypera.

Saken är emellertid den, att det finnes verkligen — och jag har
förut på denna plats haft tillfälle att påpeka det — det finnes ett
slags politik, för hvilken, såsom teoretiserande, eu varning är i hög
grad på sin plats; och det är, när det helt plötsligt uppträder eu
princip eller en idé med anspråk på att accepteras utan gränser,
med anspråk på att slippa få sin befogenhet någonsin pröfvad, utan
blott antagas och genomdrifvas; korteligen, en sådan där idé, som
gifver sig ut för att vara helig. Den heliga yttranderätten och den
heliga äganderätten, den heliga vedergällningsrätten och den heliga
likheten — alla dessa heligheter äro lika många vidskepelser, så
visst som det gäller om dem alla, att huru nyttiga de än må vara
eller ha varit eller kunna komma att vara för samhället intill en
viss gräns, så bli de dock oundgängligen till samhällets fördärf,
så snart de drifvas öfver denna gräns. Likheten t. ex., den skulle
man böja sig för, icke därför att den är till samhällets nytta i ett
gifvet fall, utan därför att den är likheten. Men är det då samhället,
som är till för likhetens skull, eller är det likheten, som är
till för samhällets? Man måste träffa sitt val. Och anser man då,
att samhället kommer först och likheten sedan, så får man också
däraf sluta, att då får likheten vara god och underkasta sig i hvarje
särskilt fall en pröfning hvad den är värd, i hvad mån den öfverensstämmer
med den enda högsta, den enda verkligt heliga princip,
inför hvilken lagstiftaren alltid och absolut måste böja sig, nämligen
den, att samhället, det helas väl, salus publica, går före allt annat.

Sålunda, om någon vill föreslå mig likhet mellan man och kvinna,
t. ex. uti en härdande fysisk uppfostran så som hos spartanerna, så
skall jag med entusiasm gå med på hvarje än så långt gående

N:o 42. 60 Måndagen den 19 April, e. m.

Angående sträfvan i den riktningen. Om någon vill föreslå mig likställighet
iZZtZli med afseende på politisk rösträtt emellan man och kvinna, så kan
vändande till Ja8'' ga med pa det också, om an utan någon egentligare entusiasm,
arbete nattetid, och inte därför, att jag anser, att likställigheten skall fram till
(Forts.) hvarje pris, utan därför att jag tror, att såsom det moderna samhället
nu en gång är beskaffad^ torde en sådan likhet, oaktadt
ganska allvarsamma olägenheter, dock i längden och i det hela
lända till samhällets båtnad. Men om någon föreslår mig likställighet
mellan man och kvinna i fråga om lastbarhet, då skulle jag omöjligen
kunna undertrycka den historiska reflexionen, att denna likställighet,
öfverallt där den har uppträda betydt början till slutet,
vare sig för en ras, ett samhälle eller till och med en hel världskultur.
Det romerska rikets undergång är det senaste exemplet i
stort sedt, ett exempel, som i själfva verket hvarje lagstiftare i våra
dagar borde studera så grundligt som möjligt, och detsamma som
måste sägas om likställigheten i lastbarhet, måste (med all olikhet i
öfrigt) sägas om hvarje likställighet, som — lät vara på en helt annan
väg leder till samma fysiska slutpunkt, nämligen till likställighet i
degeneration, hvilket i öfrigt snart nog, efter hvad erfarenheten visat,
kommer att betyda öfvervägande degeneration för kvinnokönet. Det
är med denna som med lastbarheten, att samhället kanhända något
så när kan smälta, balansera den ena hälften lastbarhet, men vidgar
det sig från hälften till det hela, då blir det för mycket, och då
går samhället under. Erfarenheten visar icke något undantag.

Nu kunna vi tänka oss, eller, rättare sagdt, vi veta alltför väl,
att man säger, att allt detta tal om degeneration och samhällsskadlighet
o. s. v. är just icke annat än ett påfund af den manliga
egoismen, uppsatligt eller instinktivt. Det ha de »verkligt sakkunniga»,
nämligen kvinnorna själfva, enstämmigt funnit som resultat af sina
undersökningar. Jag skall icke alltför noga inlåta mig på eu
pröfning af denna sats, ty det tål den icke. Men jag skall i förbigående
göra ett par anmärkningar. Alltså, hygienikema i Europas
alla länder skulle ha sammangaddat sig med lagstiftarne, med parlamenten
i dessa samma länder för att, i syfte att tjäna den manliga
egoismen, beröfva kvinnorna deras öfvertidspenningar och flytta dem
öfver till männen. Finner man detta sannolikt? Man må då erkänna,
att denna manliga egoism varit bra litet påpasslig, då den
någonsin släppte in kvinnan i fabriksyrket öfver hufvud. Jag påminner
mig eu gång hafva träffat en person, motståndare till nykterhetsrörelsen,
som ville öfvertyga mig, att alla de där historierna om
alkoholens skadlighet vore enkom uppfunna af en intressent i en
läskedrycksfabrik, som hoppades på det sättet göra sin profit, då
alla alkoholhaltiga drycker skulle komma att försvinna.

Vore det nu fråga om blott dessa kvinnor, som från fyllda 18
år hafva i grunden gått igenom nattarbetet, så vill jag väl icke
precis säga, att de äro sakkunniga i hygien, men skulle kunna medgifva,
att de nog veta en hel del om nattarbetet, som, ifall de
ville tala om allt, utan tvifvel skulle bli till god ledning för de
sakkunniga, som ingenting veta om saken. Det torde emellertid

N:o 42.

Måndagpil den 19 April, e, in.

vara just dessa sista, som göra sig mest hörda. —Jag skulle bär äfven
vilja uttala deri undran, som ofta nog fallit mig in vid dessa kvinnors /.rUmor> a„.
argumentering, huru de månne ställa sig till det faktum (som do rundande till
nästan alltid förbigå) att vi redan nu här i Sverige ha en förhuds- arbete nattetid.
lagstiftning gentemot kvinnorna. Vi ha inom åldersgränsen 14—15 (Fort*.)
är förbud mot försäljning på gator äfvensom mot användande vid
offentliga förevisningar. Detta gäller för kvinnor, men icke för män.

För åldern 14—18 år finnes förbud för kvinnor att idka nattarbete
utan några undantag, alltså äfven i de fall, där det, är tillåtet för
mankön i samma ålder, nämligen glasarbete, arbete i industriell anläggning
med s. k. ständig eld samt i sågverk och brädgårdar. \ tterligarc
ha vi förbud för kvinnor i alla åldrar att arbeta under jord, i
grufvor och stenbrott. Det vore onekligen intressant att veta, huruvida
våra ärade sakkunniga motståndarinnor ha undersökt bort behofvet
af äfven denna skyddslagstiftning, eller huruvida de anse, att
den bör stå kvar, och i sistnämnda fall, af Indika skal de anse
detta. Hvarför anse de t. ex., att en 17 års kvinna icke skall få
lof att göra nattarbete, då en 17 års man får lof att gorå det, och
hvarför anse de, att en 25 års kvinna icke skall få arbeta under
jord, då eu 25 års man får gorå det? _ Det skulle intressera mig
att höra deras svar; jag har hittills aldrig sett något sådant i deras
argumentering.

Jag lämnar dem emellertid så länge i den delen och öfvergår
till frågan om deras enstämmighet. I senaste riksdagsdebatten upprepades
det ofta, att kvinnorna icke blott ha denna mening, utan
äro enstämmiga. Då jag mer än väl vet, att ganska manga kvinnor
instämma i denna opposition ungefär sä mycket som jag själf, skulle
denna enstämmighet varit mig en olöst gåta, om jag icke funnit
nyckeln i ett uttalande i förlidet års debatt. Det står nämligen, att
om vi skola lyssna till kvinnorna, så är det icke till dem, som tänka
själfva, och icke till dem, »som stå och niga för männen». Alltså,
dessa som niga, d. v. s. de som icke ha motsatt mening mot männen,
elimineras såsom ovärdiga att räknas med, och sedan äro de andra
enstämmiga. På det viset kan man få enstämmighet af en enda
stämma, som förstår att göra sig hörd. i (ifrigt har herr Lindhagen
i sin motivering till den motion, som han nu framlagt, uttalat en
tanke, som förtjänar att beaktas. Han framhåller, att man icke
får fästa för mycket afseende vid kongressuttalanden, ty. säger han,
dylika församlingar måste följa sin ledning och kunna gifvetvis icke
i hast smälta nya synpunkter, som de icke förr hört talas om.

Visserligen har herr Lindhagen på närmast följande sida själf som
stöd för sin mening åberopat en kvinnokonferens, men jag vill val
antaga, att hvad som gäller om manliga kongresser, som äro för
förbud, det gäller väl ock till någon del om kvinnliga konferenser,
som äro mot förbud, och jag för min del är, som sagdt, benägen
att följa honom ett godt stycke på väg i denna tanke. Jag tror
sålunda, att om en van och skicklig agitator samlade tillhopa en
kongress af dessa 14—18-åringar, som jag nyss berörde, skulle han
ganska lätt få fram en enhällig protestresolution mot det afundsjuka

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. in.

^»gående gubbregemente, som utesluter dem från nattarbetets förtjänst och

förbud mot förnöjelser. J

vändande till Enstämmigheten ma emellertid vara aldrig så stor — ha vi rätt

arbete nattetid, att på något sätt lägga den till grund för vårt beslut? Det är vi,
(Forts.) som nu bära ansvaret för, bland annat, samhällets bevarande i lifsdugligt
skick. Det är icke kvinnorna, som bära detta ansvar. Framtidens
kvinnor, såväl som framtiden öfver hufvud, komma med all
säkerhet att anklaga oss och ingen annan för hvad vi i den delen
brustit, och det gorå de rätt i. Om en gång kvinnan kommer att
själf få åtgörande!; i sin hand och hon besluter tvärtom, så må det
bli hennes sak: då blir det hem, som inför historien och eftervärlden
far bära ansvaret. Jag har dock i den delen alltför hög tanke om
kvinnan för att så misströsta om — jag säger det rent ut — hennes
sunda förstånd. Jag vet, att man kan träffa på en och annan öfverenergisk
ledarinna, som med jämnmod skulle se hela människosläktet
gå under, om blott dessförinnan likheten mellan man och
kvinna uppnåtts; da är världsproblemet löst och resten angår henne
icke. . Men, som sagdt, jag är öfvertygad om, att detta är undantag,
och jag tror,, att. skulle en verklig motvilja mot lagen i fråga ha
vunnit eller vinna insteg bland kvinnorna mera i gemen, så få vi väl
göra likasom den medeltida kanoniska rätten tillstadde den rättssökande,
som hade tappat hos den högsta jordiska instansen, nämligen
hos påfven: han fick komma tillbaka en allra sista gång, till,
som det hette, en bättre underrättad påfve: ad papum melius instruetum.
På samma sätt få vi vända oss med en anhållan om absolution
till kvinnan, bättre underrättad: adfeminam melius instruetam.

Jag °kan emellertid ej lämna denna sida af saken utan att i
någon man med randanmärkningar förse dels herr Lindhagens motivering
till sin motion, hvilken motivering ju går så rakt som möjligt
emot förslaget i fråga, och dels också samme ärade ledamots reservation.
Men då jag nu kommer att taga afstånd — och ett synnerligen
stort sadant — ifrån de där uttalade x-esonemangen, är det
mig angeläget att först säga något annat, nämligen att jag till fullo
uppskattar den synnerligen stora betydelsen af sådana låt vara vidtfanmande
uppslag, som ofta nog den ärade motionärens, äfven när
ue äro rätt långt ifrån att vara i sin helhet direkt genomförbara.
Efter detta af rättvisan kräfda erkännande, som jag ger af fullt
hjärta och som jag tror mig kunna uttala på mångas vägnar, kan
jag med godt samvete fortsätta, och då vill jag börja med att säga,
att jag knappast någonsin sett eu så åskådlig illustration till den
gamla satsen, att det bästa är en fiende till det goda. Som en
verklig fiende kommer här det bästa väpnadt med alla möjliga
argument — och kanske några omöjliga därtill. Eller kanske jag
skall snarare indela argumenten i de mera faktiska och de mindre
faktiska. Till de förra hör hvad som här nederst på sidan 9 —
jag citerar efter utskottets utlåtande — namnes om Holland, där
herr Lindhagen anför några omdömen, i fråga om hvilka han dock
sedan en smula reserverar sig på sidan 10 för eventuella misstag.
Jag tror, att denna hans reservation är synnerligen klok, ty vi

N:0 42.

Måndagen den 19 April, e. in.

hördo nyss don ständigt stigande siffran i Holland icke blott af
kvinnor i industrien utan till och med af procenten utaf kvinnor i
förhållande till procenten af män, och hörde af två vederhäftiga, Hundända till
namngifna auktoriteter, att det gått alldeles utan svårigheter att arbete nattetid.
genomföra denna lag i Holland, så när som på sillrökerskorna. Men (Forts.)
kanske det här gäller just sillrökerskorna. Emellertid finnes en
särskild punkt i hvad herr Lindhagen anför om Holland, som krafvelpåpekande.
Han upplyser nämligen, att 16—17 års ynglingar i
Holland upprepade gånger kommit i kvinnors ställe. Ja, jag har
ingen anledning att tro, att detta verkligen beredt kvinnorna svårighet
i Holland, ty jag har redan anfört de allmänna och säkra omdömena
om hur det förhåller sig. Dock skulle jag mycket val kunna tänka
mig, att något sådant händt just i Holland, ty händelsen vill, att
den holländska lagen af år 1889 egendomligt nog icke har något
förbud i fråga om nattarbete för män öfver 14 år. Men herr Lindhagen
borde här otvifvelaktigt hafva anmärkt själf, för att icke
förvilla den mindre sakförfarne läsaren af hans motivering, att en
sådan verkan är utesluten i svensk rätt, eftersom hos oss dessa
manliga 16—17-åringar icke få idka nattarbete. Hade de det fått,
kunde detta varit ett rätt allvarsamt argument, särskildt i betraktande
af att lönen för 16—17-åringar är lägre än för fullvuxna
kvinnor. Men då sådant är förbjudet i svensk lag, förfaller den
sidan af saken.

Herr Lindhagen talar på sidan 10 om England, och jag påträffar
där — i början på nedersta stycket — denna »kvinnoförening,
kallad Frecdom of Lnbour Defence», som alltsomoftast nu pa en
tid dyker upp i den offentliga diskussionen, utan att man dock
någonsin får veta något närmare om denna förening och dess inlägg.

Hvilka äro de? Hur många äro de? Hvad ha de gjort? Hvad ha
de sagt? Man får aldrig annat besked om dem än att de finnas.

Men jag åtminstone finner det för mycket begärdt af dessa Ladies
of ihe Freedom of Labour Defence, att jag skulle i någon högre
grad låta imponera på mig af deras blotta tillvaro.

Sedan kommer ett annat meddelande, mera substantieradt, om en
engelsk herre och en engelsk dam, som lämnat den ärade motionären
den upplysningen, att skyddslagstiftningen i afsevärd mån uttränger
— i pressen — kvinnorna från arbetsmarknaden. Men ha då denna
engelska herre och denna engelska dam glömt, att den engelska
skyddslagstiftningen i den punkt, hvarom nu allena är fråga, nämligen
nattarbetet — jag talar naturligtvis ej om all annan skyddslagstiftning
— är afslutad för 30 år sedan eller mera och började
för 65 år sedan? Har där förekommit något utträngande, måste det
vara undangjordt före 1880-talets början, och hur det för öfrigt
förhåller sig med detta utträngande, ha vi redan möjligen en föreställning
om genom de siffror för England, som jag för någon stund
sedan uppläste.

Herr Lindhagen anför vidare på sidan 14 den schweiziska lagstiftningen
såsom ett lefvande bevis för att man, om man vill, kan
lagstifta på en gång för män och kvinnor. Jag tror, att, därest

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. in.

Angående herr Lindhagen hade tagit närmare kännedom om den schweiziska
Munartlagstiftning, om hvilken han talar, skulle han alldeles utelämnat
vändande till detta argument. Det är verkligen sant, som han anför, att det
arbete nattetid, finns ett slags principiellt förbud af detta slag i den schweiziska
(Forts.) lagens art. 11. Men uti artikel 13, som öppnar möjligheten, hvilken
äfven begagnats, till stora undantag för män, tar den ena handen
tillbaka, hvad den andra gaf i artikel 11, under det artikel 15 däremot
förklarar, att det kvinnliga nattarbetet är utan något som helst
undantag helt och hållet förbjudet. Detta gäller den schweiziska
föVöwnefe-lagstiftningen om »fabriksarbete». Men vidare tinnes det
vid sidan af förbundslagstiftningen i ämnet uti så godt som alla
schweiziska kantoner s. k. kantonallagstiftning, där genomgående en
■stor skillnad göres mellan män och kvinnor, nämligen beträffande
den industri, som icke går in under uttrycket »fabriksarbete» i
inskränkt mening. Summan är, att i Schweiz skillnaden mellan
män och kvinnor är fullt upp lika stor som i andra länder.

Dörr Lindhagen omtalar på sidan 15 såsom ett stöd för sin
mening en socialistisk partikongress i maj 1908, där riksdagsgruppen
begärde ett godkännande af dess uppfattning utaf förbudet; hvarvid
omröstningen gaf till resultat DO röster mot DO, o. s. v. Riktigt i
detta är, att det omröstades om någonting, och att dot blot'' 90
mot 90. Men hvad omröstades det om? Jo, det förhöll sig så, att
först hade kongressen utan vidare in blanco och enhälligt godkänt
riksdagsgruppens hållning. Sedan blef det fråga, om ett extra godkännande
i denna speciella punkt skulle anses behöflig!, och det var
detta, som voteringen gällde. Det ger en annan bild af förloppet,
än man får af herr Lindhagens framställning.

Jag gar nu till sidan 27. Där är såsom bilaga intagen en
.skrifvelse från »sockerindustriarbetarnes samorganisation», i hvilken
det framhalles, att mellan 5 och 6 hundra kvinnor inom denna
industri skulle göras arbetslösa, om denna lag ginge igenom. Denna
siffra förvånar mig, därför att i den senaste redogörelse jag fått
från kommerskollegium upptages antalet nattarbetande kvinnor i
sockerindustrien till 252, och huru detta har kunnat växa till 5
eller 6 hundra, vet jag icke. Det är möjligt att det finns något fog
för det. Jag skall emellertid lämna den äfvenledes från kommerskollegium
härstammande upplysningen, att sockerindustrien i Tyskland,
där nattarbetsförbud först infördes är 1891, och där öfvergångsbestämmelserna
slutade år 1898, nu är 1907 räknade 6,380
kvinnor öfver 18 år. Värre är det icke med utträngandet, åtminstone
ifall man icke far antaga, att äfven den nordiska betan skulle vara
så »ojämförligt olika» alla andra europeiska betor, att icke detsamma
gäller för den som för alla andra.

Bland dessa sakliga anmärkningar finnes vidare en, som är
.starkt påfallande, och som jag redan i det föregående något tangerat.
Det är denna hos herr Lindhagen så ofta återkommande tanke,
som jag icke på minsta vis betvifla!'' vara fullt allvarligt menad,
att saken icke är utredd. Hvad är det, som icke är utredt? Man
undrar, om det skulle vara något speciellt svenskt, som icke är

N:o 42.

Måndagen den 19 April, e. in. G.''

utredt. Nej, vi finna på sidan 24, att »ingen undersökning har Angående

ådagalagt, i hvad mån man eller kvinnor i olika yrken skadas mera ««

eller mindre af nattarbete». Det ena med det andra ser det ut, som födande till
om herr Lindhagen ansåge, att nattarbetets skadlighet är något arbete nattetid.
outredd som först borde ha utredts i alla dessa länder, hvilka lag- (Forts.)
stiftat mot detsamma. Hur långt vill då herr Lindhagen egentligen,
att man skulle hafva låtit det gå, innan man lagstiftade? Huru
många fakta skulle man vänta på? Skulle man kanske vänta, till
dess hela rasen dött ut? Det både varit den teoretiskt sedt elegantaste
lösningen af problemet, men därmed hade ju frågan förlorat
hvarje praktiskt intresse. Så mycket angående de sakliga argumenten.

Jag vill också nämna några ord om de andra. Till dessa mindre
sakliga räknar jag framför allt de rätt ofta mellan de sakliga argumenten
instuckna svartmålningarna af nattarbetsförbudets verkningar
(för de nu nattarbetande kvinnorna), om hvilka det minsta man kan
säga är, att de äro nästan lika svarta som fria, hvilket icke vill
säga litet.

Sålunda säger motionären nederst på sidan 8, att det torde vara
obestridligt, att förbudet icke kommer att skaffa kvinnorna bl. a.
rikliga tillfällen till verklig hvila. Om han nu hade sagt, att det
kunnat tänkas i något fall, att kvinnorna blifva strandsatta för
någon tid och därigenom få mindre verklig hvila, hade det varit
rimligt, men han generaliserar ända därhän, att han säger det vara
obestridligt, att nattarbetsförbudet icke kommer att skänka kvinnorna
i gemen någon verklig hvila. Nästa steg vore att säga, att det är
obestridligt, att man, på det kvinnorna skola få verklig hvila, måste
hålla dem till nattarbete, och motionären tar mycket" riktigt ett
litet steg i den riktningen, ty han säger: »Om det ej blir sämre i
dessa afseenden för dem än förut, då vore ju i alla fäll åtskilligt
vunnet». Motionären fortsätter nederst på sidan. Med målande
hand beskrifver han den tillökning i frost och svält, som skall bli
en följd af inkomstminskningen. »Detta», säger han, »intresserar
emellertid, tydligen icke alls den manlige lagstiftaren. Lifvet skall
brusa lika entonigt som förut och ingen kommer att räkna eller mäta
de lidanden, som följa i spåren af en byråkratisk författning.» Jag
skall icke vedervåga någon gissning angående detta entoniga brus.

Det låter snarast som ett något mystiskt sus, för att hålla mig, jag
hade så när sagt, i kompositörens tonart. Men hurudan än den
melodien må vara, säger dock motionären själf, att den skall låta
lika som förut. Den blir sålunda icke förändrad genom detta förbud,
och jag finner därför icke, att den i minsta mån förklarar de namnlösa
eller tallösa lidanden, som just nu skola uppstå, om vi byråkrater
få vår vilja fram. Allvarsamt taladt: detta är väl dock att göra
för mycket affär af de förlorade öfvertidspengarna.

Jag går därefter till sidan 14. Där finnes en likadan målning.
Motionären antar, att det finnes mången, som säger: »alla framsteg
kräfva offer, löpgraf ven måste fyllas af nedtrampade kroppar för att
de efterföljande skola komma öfver». Motionären menar, att det

Andra Kammarens Prof. 1909. Ko 42. 5

N o 42.

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.
(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. m.

kan vara sant ibland. »Men», säger han litet längre ner, »hvarför
skall löpgraf ven i detta fall fyllas endast af kvinnor ? Männen få
allt vara så goda och lämna äfven sitt bidrag.» Ja, jag kan försäkra
den ärade motionären, att det vore icke jag, som skulle sätta mig
emot denna utvidgning. Men tycker den ärade motionären själf,
om jag får adressera mig till honom direkt, att det går så lätt att
få detta nu föreslagna steg igenom, så att han tror, att det finns
någon allvarlig sannolikhet för att i den närmaste framtiden kunna
förbjuda allt nattarbete, äfven för män, och detta utan det internationella
stöd, som vi ha i Bernerkonventionen i fråga om nattarbete
för kvinnor? Denna reflexion borde, synes mig, kvinnorna också
själfva kunna göra. De borde förstå, hvad det betyder — icke
minst för en fortsatt förbudslagstiftuing — att man går vackert
fram och nöjer sig med hvad som verkligen kan nås; och de borde
sålunda ge sig till tåls i löpgrafoen ensamma ännu någon tid, till
dess vi kunna skaffa dem sällskap, hvilket jag icke på ringaste vis
missunnar dem..

Motionären har vidare på sidan 9 och några andra ställen en
del uppgifter, som jag måste särskildt påpeka såsom vilseledande.
De knyta sig till Bernerkonventionen och hvad därmed sammanhänger.
Orden äro här icke så alldeles tydliga. Jag kan emellertid icke
läsa mellersta stycket på sidan 9 på annat sätt, äu att motionären
måtte ha den uppfattningen, att Bernerbeslutet blifvit på något
vis plötsligen fram tvunget af några centraleuropeiska länder med
helt annan världs- och rättsåskådning och särskildt annan åskådningom
kvinnan än vi, och att således denna olika världsåskådning är
grunden till, att lagen icke passar för oss. Han säger ordagrant
om Centraleuropas olika folkslag, att »kvinnorna betraktas mera
som ett lösöre, med hvilket man lagstiftar och förfar efter omständigheterna».
Såvida detta skall innehålla något annat än den, visserligen
obestridliga, men något banala sanningen, att den centraleuropeiska
kvinnan för en rent yttre betraktelse onekligen mera
påminner om ett lösöre än en fastighet — hvari hon dock icke
skiljer sig från manliga så kallade lagstiftare eller så kallade manliga
lagstiftare — vill jag på det bestämdaste bestrida satsens
innehåll. En jurist, som läser detta, kan icke tänka sig någon
annan mening hos motionären, än att han vill säga, att den centraleuropeiska
rätten skulle behandla kvinnan såsom sak, något i riktning
af en slafvinna, en romersk serva. Något sådant har jag mig
icke bekant, icke något enda drag, som går i den riktningen. Skulle
motionären ha tänkt på dotalsystemet, skulle jag vilja säga, att
det verkar tvärtom. Att kvinnan icke har rösträtt, är ju icke något
specifikt för Centraleuropa, det gäller öfverallt i Europa, utom,
såsom bekant, i ett par länder långt i norr. Man kan tänka sig, att
motionären haft i sikte de romaniska folkens sed att behandla den
unga ogifta kvinnan mera som ett ömtåligt lösöre, än seden är hos
germanerna. Men det passar i alla fall icke i detta sammanhang,
ty som jag redan flera gånger i afton framhållit, har hela denna

(17

N:0 42.

Måndagen ilen 19 April, e. m.

rörelse utgått från de stora industriidkande länderna med England
i spetsen. England gjorde början 1844, Österrike kom 1885, Holland
1889, Tyskland 1891 och först därefter komma de romerska
länderna på släpet, Frankrike 1892, Italien 1902 samt Spanien och
Portugal först genom Bernerkonventionen. Ursprunget är således
för ingen del romanskt, om nu detta är motionärens mening. Och
är det icke det, har jag icke kunnat finna ut, hvad som skulle
kunna vara hans mening.

Vidare säger motionären på midten af sidan 12: »Att obetingadt
ingå på eu dylik diktamen från främmande håll är ganska mycket
begår åt.» Här måste jag åter rikta en fråga till min ärade vän på
stockholmsbänken: hvad menar han med att kalla det för en diktamen,
som vi själfva varit med om att underteckna likaväl som
någon annan. De andra kunna likaväl säga: »Sverige har dikterat
detta för oss; icke skola vi följa Sverige.»

Motionären talar vidare på sidan 13 om kongressen i Luzern
senaste höst, där han klandrar, att det icke fanns utförliga referat
af alla de olika yttrandena i den svenska riksdagsdebatten år 1908.
Han antyder, att den omständigheten, att hans yttranden och andra
i samma riktning icke ha förelegat fullständigt refererade, har varit
anledningen till, att kongressledamöterna i Luzern gripits af »synnerlig
förvåning», och han menar sålunda tydligen: om hans och de andras
yttranden förelegat fullt utförliga, hade kongressledamöterna icke
förvånats. Det tror jag också. Ty de hade häpnat.

Så har motionären också en final, som jag icke kan lämna alldeles
onämnd. Reservationens sista stycke, nederst på sidan 25,
börjar så här: »På detta behöfver med hänvisning till det ofvan sagda
endast svaras, att det verkligen ej kan anses vare sig gagnande eller
smickrande att få eftersägning svis vara med i finalen af denna manskör
ur en bortdöende maskulin kulturvärld.» Detta skulle onekligen
låta något hemskt, ifall man icke af denna vändning och några
andra liknande ställen såsom tröst bibragtes den uppfattningen, att
den feminina symfonien nu som bäst håller på med sitt scherzo.
Emellertid vill jag för en gångs skull på allvar i sak instämma med
motionären, d. v. s. i hans tanke, men icke i den känsla, hvarmed
han betraktar sin egen tanke. Jag är liksom böjd för att tro, att
det maskulina är — jag säger sorgeligen — på retur. Men ännu
äro vi så kallade lagstiftare af den bortdöende maskulina typen icke
riktigt döda, och till dess har åtminstone jag icke uppgifvit hoppet
om, låt mig säga, en maskulin renässans, som kan vara så god
renässans som någon.

Jag återvänder nu till hvad jag från början nämnde, att våra
motståndare äro två. Det återstår mig visserligen icke mycken tid
att bemöta den andre och bedöma hans skäl, men det kanske icke
heller behöfs så mycket. Jag tror, att litet hvar, som reflekterat
öfver omröstningssiffrorna, t. ex. under fjolårets debatt i Riksdagens
båda kamrar, har sagt sig, att det måste varit andra motiv med
än de, som uttryckligen kommit fram i dagen. Ty när man jämför
omröstningen eller öfver hufvud utgången af denna skyddslagstift -

Angående
förbud mot
kvinnorh användande
till
arbete nattetid.
(Forts.)

N:o 42.

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.

(Forts.)

08 Måndagen deri 19 April. e. in.

ningsfråga, å ena sidan, och t. ex. kvinnornas rösträttsfråga, å den
andra, så har man bra svårt att tänka sig, att alla, som röstat
emot denna skyddslagstiftning, skulle gjort det af intresse för kvinnans
likställighet. Icke heller kan man gärna tro, att alla gjort det af
omtanke för den nattarbetande kvinnans ekonomi. Det är nog något
annat, som här spelat in, och man kan knappast misstaga sig om
hvad. För min del underskattar jag visst icke det berättigade ekonomiska
eller industriella intresse, som bör mana lagstiftaren att
på ifrågavarande område gå fram med stor varsamhet, på det han
icke vid dessa reformerande operationer må öfverskära samhällets
ekonomiska lifsnerv. Det är långt ifrån mig att vilja gå handlöst
fram mot industrien. Men i detta särskilda fall tror jag. att äfven
den, som har aldrig så mycket omtanke om industrien, skall kunna
säga sig, att det finnes tvenne skäl, som göra, att förslaget icke
är farligt för industrien — vare sig ur privat eller ur hela landets
synpunkt. De två skälen äro dels lagens internationella natur och
dels, att antalet af de nattarbetande kvinnorna är så litet i vårt
land, som det för närvarande är. Hvad det internationella betyder,
behöfver jag icke närmare utveckla. Skulle ett enstaka land, skulle
det lilla Sverige komma i frestelse att gå i spetsen, så skall man
kunna säga sig: det är farligt för ett litet land att försämra sin
konkurrens med främmande länder och i synnerhet de största industriländerna.
Men det ändrar sig högst väsentligt, när Europas olika
industristater förbundit sig med hvarandra för att afskaffa det skadliga
nattarbetet, just på det att icke någon bland dem skall kunna
skörda vinst af det förkastliga medlet. Så mycket bestämdare bör
man då hålla på, att icke något enstaka land, framför allt icke
något, som varit med om den internationella öfverenskommelsen,
utan mycket tvingande skäl skall bryta denna och ställa sig hindrande
i vägen för det enligt min mening ojämförligt bästa sätt, på
hvilket denna skyddslagstiftning öfver hufvud kan lösas. Jag har
här i min hand ett dokument, dateradt den 19 mars 1909, undertecknadt
af bland andra den schweiziske presidenten och ställdt till
Sveriges utrikesminister. Däraf framgår, att konventionen, därför
att Sverige icke ratificerat densamma, befinner sig i ett oförutsedt
läge. Den schweiziska regeringen har tydligen den uppfattningen,
att de kontrollerande makterna under sådana förhållanden icke längre
äro, utan ett särskildt nytt beslut, formellt bundna af konventionen;
den föreslår dem därför i detta dokument uttryckligen ett sådant
nytt beslut. Alla dessa stater hafva nu visserligen, oberoende af
denna konvention, en skyddslagstiftning mot kvinnors användande
i nattarbete, och vi behöfva icke frukta att få på vårt samvete
att stå i vägen för dessa andra staters förbudslagstiftning, men det
visar i alla fall, i hvilken högst oangenäm situation vi kommit. Jag
får erkänna, att det icke skulle se vackert ut, om Sverige i en framtid
i stor utsträckning skulle använda kvinnor till arbete nattetid i
industriella företag — kanske med oafbruten elektrisk drift natt
och dag — under det att Europas andra industriländer förbundit sig
att afstå från detta skadliga arbete. Detta internationella skäl är

Måndagen den 10 April, e. in.

N:0 42.

(SO

afgörande, och likaså är det andra ofvanuämnda skälet. Att det
icke är mer än 2,500 kvinnor, som hos oss skulle drabbas af ett
förbud, måsto, äfven ur industriell synpunkt, tala för, att man just
nu bör göra allt hvad som göras kan och icke vänta tills vi få
20 eller 30,000 kvinnor i nattarbete. Då blir det i alla fall oundgängligt,
att någonting göres, men då kan det leda till allvarsamma
rubbningar.

Emellertid vill jag nu lämna den ekonomiska sidan och till slut
tillåta mig eu mera vidtgående anmärkning. Det är klart, att hvarje
fråga af denna art bör lösas så, att man väger det ekonomiska intresset
gentemot det motsatta, i detta fall det rashygieniska intresset.
Redan af den enskilda människan är det mindre välbetänkt, om hon
förspiller sin hälsa för en rent tillfällig ekonomisk vinst; och för
samhället, som gör anspråk på evig fortvara, är det ännu oklokare
att för en sådan tillfällig vinst offra det dyrbaraste det äger, nämligen
rasens kroppsliga lifsduglighet. Då man på sin tid under den
rena Manchesterpolitiken försvarade användandet af sju- eller åttaåringar
i grufvor med. att det var praktiskt, och däremot ansåg
det vara ett opraktiskt drömmeri att fästa afseende vid tillvaratagandet
af själfva människorasens lifskraft, kunna vi väl i vår tid
vara ense om, att detta var ett synnerligen svårt missbruk af ordet
praktisk, hvilket ord i så fall skulle, öfversatt till vulgärt språk,
betyda, att se, så långt näsan räcker, och icke längre. Hvarje tid
har sin hufvuduppgift. Och liksom det funnits gångna tider, som
haft till hufvuduppgift t. ex. att med svärdet i hand afrunda och
befästa landets gränser, är vår tids hufvuduppgift, åtminstone enligt
min tro, att med de ekonomiska och tekniska hjälpmedel, som vi
ärft från 1800-talet, förlika bevarandet af släktets kroppsliga lifskraft.
Att vårt moderna samhälle icke kan få kulturens mångahanda
bekvämligheter gratis, säger sig själf. Att vi få betala dem
med en växel, dragen på den framtida människorasens kroppsliga
beskaifenhet, det säger sig också själf; det är oundgängligt, så visst
som industrilifvet aldrig ens i bästa fall och med aldrig de reformer
kan framalstra eller vidmakthålla sådana människokroppar, som ett
mera naturligt lif under lyckliga omständigheter kan göra. Men då
ha vi lagstiftare också den absoluta plikten att göra, hvad göras
kan, för att icke denna växel må bli för stor, för att vi icke må
få betala kulturbekvämligheterna för dyrt. Detta är oss möjligt
endast genom en ingående och sträng hygienlagstiftning, och denna
i sin tur vinnes till stor del säkrast på internationell väg. Om nu
det internationella samvetet ändtligen vaknat, icke en dag för tidigt,
böra vi åtminstone icke taga på oss att söfva in det igen. Ville
man envisas att låta det ekonomiska intresset regera utan hänsyn
till det rashygieniska, skulle detta betyda, att människorna i våra
dagar icke blott, enligt den bekanta bilden, mala i kvarnen, utan
rent af malas till hvarjehanda varor; och därtill, hvad som är det
värsta, att de ofödda släktena malas också de i förskott, afverkas
på förhand, i och med det att föräldrar och enkannerligen mödrar
göras oförmögna att frambringa annat än en underhaltig afkomma.

Angående
f örbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.

(Foris.)

N:o 42.

Angående
förbud mot
kvinnors an•
vändande till
arbete nattetid.

(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. m.

Jag skall icke nu förlänga en betraktelse, hvilken i våra dagar
hvarje människa, som har sett världen, utan tvifvel ofta anställt
för sig själf. Jag skall endast med hänsyn till dem, som icke hafva
egen erfarenhet på detta område och kanske känna sig frestade att
misstro hela denna reform såsom ett utslag af någon omogen radikalism,
tillåta mig åberopa ett vittnesbörd af en man, som nog
aldrig blifvit misstänkt för att vara radikal, men som både kände
världen och var, som få, en riddare sans peter ni reproche, hvilken
utan några hänsyn gjorde och sade just hvad han ansåg vara sin
plikt. Denne man framhöll under debatten i Första Kammaren förlidet
år uttryckligen kvinnans nattarbete i industrien såsom »en allvarlig
fara för hela släktets fortbestånd». Och på den invändningen,
att om man förbjöde kvinnors nattarbete i industrien, komme man
kanske att därigenom helt och hållet draga kvinnan från industrien,
svarade han helt frankt, att om så vore, vore det ett ytterligare
skäl för förslaget. — Det är nu icke så väl, höll jag på att säga,
att någon dylik verkan är att befara. — Denne man kämpade
emellertid då ensam på den sidan inom Första Kammaren. Men
om, men då, såsom jag hoppas — sedan nu ödet själft har talat i medkammaren
— den dag kommer, då man kan se tillbaka på en tillryggalagd
lång väg i en internationell skyddslagstiftning, så bär
denna ensamma strid vara grund nog, bara den, till att minnas den
utprägladt konservative mannen Hjalmar Palmstiernas namn. Åtminstone
har jag icke velat underlåta att af den anledningen här göra
honnör för den gamla generalen.

Då jag sålunda anser detta förslag, upprunnet hos en föregående
regering och framlagdt af den nuvarande, samt redan därigenom
ägnadt att mer än mycket annat samla partierna, dessutom
vara viktigare än de flesta frågor, som kunna ankomma på vårt
beslut, får jag sålunda, herr talman, i det jag yrkar afslag å utskottets
hemställan, yrka bifall till herrar ltudebecks och Widéns
reservation och därmed till herrar Clasons och Fursts motioner.

Häruti instämde herrar lläf och Jeansson i Kalmar.

Herr Lindhagen: Herr talman! Efter de föregående verkligen
manliga anföranden, som hållits, är det klart, att några synpunkter,
som kvinnorna för sin del omfatta, icke skola hafva mycken resonans
i denna kammare, hvilket de nog för resten ej heller förut haft.
Jag skulle önska, att vid detta tillfälle funnits kvinnor i kammaren,
som där hade haft säte och stämma. Då skulle herrarne fått höra
några varmare toner och nya fruktbara synpunkter, hvilket verkligen
kunde behöfvas i den här församlade kulturvärlden. Jag känner
min oförmåga fullständigt, och i all synnerhet känner jag mig oförmögen
att, utarbetad efter många dygns nattarbete, nu på stående
fot följa i detalj det dialektiska, efter lång förberedelse instuderade
anförande, som för oss hållits af mannen par preference. Jag skulle
önska, säger jag, att kvinnorna någon gång själfva finge föra sin

Måndagen don l''J April, e. in.

talan, och att det ej vidare bör få ifrågakomma, att denna sal för -

N:o 42.

Angående

vandias till cn manlig cirkus. o kvinnors an.

Kvinnorna so i denna sak — och vi också, som ansett oss plik- Andande till
tiga att söka förstå deras synpunkter — just hvad som är för ögonen, ariett nattetid.
Man vet, att de vuxna människorna, såväl män som kvinnor, måste (Forts.)
arbeta. De flesta måste arbeta, och måste arbeta strängt för att
förtjäna sitt uppehälle. Lifvet gör här ingen skillnad mellan man och
kvinna, Indika stora skillnader mellan dessa än för öfrigt må finnas.

Jag undrar, hvilken som fått arbeta mest här i världen, kvinnan
eller mannen. Det är en outredd fråga, och jag tror, att om man
kunde utreda den, skulle det kanske visa sig, att det är kvinnan
som fått arbeta mest, och ändå är det hon, som mest upprätthållit
släktets hälsa.

Den förste talaren yttrade högtidligt,
skydda det blifvande släktets moder, men

att frågan gällde att
hvad kvinnorna bland

annat önska är, att vi ej också alldeles glömma bort det blifvande
släktets pappa. Det har den siste talaren totalt ignorerat. Mannen
står såsom en halfgud, förgylld af sina, af den siste talaren nästan
omhägnade »laster»; och för kvinnan ensam skola alla omsorger
utöfvas för att hon skall behålla sin friskhet.

Jag sade, att man och kvinna måste arbeta båda. Det finns
ingen indelning vare sig efter kön eller annan grund, som i detta
afseende gör skillnad, och vilja vi veta något närmare om saken,
så finns det endast en statistisk utredning, som verkligen bevisar
någonting och som ej kan motsägas. Det är folkmängdsstatistiken.
Den sista statistiken visar, att vi här i landet hade i runda tal
762,000 vuxna ogifta män och 789,000 vuxna ogifta kvinnor;
därtill komma änklingar 106,000 samt icke mindre än 228,000
änkor. Bland de gifta öfversteg kvinnornas antal männens med ett
tiotusental, detta sannolikt därför, att männen farit till främmande
land och förmodligen i de flesta fall öfverlämnat åt hustrun att
själf försörja sig och barnen.

Hvarför vi i detta fall opponera oss mot denna lag i sitt nuvarande
skick, är af tre grunder. Först på grund af den orättvisa,
att lagen i kampen för tillvaron gör skillnad mellan man och kvinna
på sådant sätt, att lagen i sin mån minskar utkomstmöjligheterna
för kvinnorna och ökar dem för männen.

Vidare på grund däraf, att lagen därigenom lätt blir ett bakslag
för kvinnans sträfvanden sedan långliga tider att upphöjas till eu
myndig, med mannen likvärdig person. Detta är icke detsamma
som jämlikhet i alla afseenden, stridande mot naturlagarna,^hvarför
den siste talaren synes ännu sakna förståelse. Genom en sådan lag
kommer i viss mån att fastslås, att kvinnan är mindervärdig i sitt
arbete fortfarande, såsom hon alltid och med så mycken orätt ansetts
vara. Jag är verkligen så sjuk i dag, att jag icke kan tala och
närmare utveckla detta ämne, men herrarne förstå i alla fall, att
hvad kvinnorna här önska, är, att äfven i denna sak rättfärdighetskrafvet
ej skall vara alldeles utestängdt.

N.o 42.

Måndagen den 19 April, e. in.

Angående Slutligen ha kvinnorna i hvarje fall ett synnerligen befogadt

kvinnor”,«L ansP1''^£ Pa att, innan man går att lagstifta, en utredning här liksom
vändande \Till i andra ärenden sker, i all synnerhet om svenska förhållanden. Det
arbete nattetid, är en våldshandling att underlåta detta och bristen afhjälpes ingaForts.
) lunda genom dilettantutredningar, åstadkomna först under debatterna
i kamrarna och ensidigt hopbryggda efter livarje talares särskilda
syften utan möjlighet för någon att däröfver öfva kontroll och kritik.
Med en sådan behandling kan man visserligen förbluffa en församling,
hvars intressen ej beröras af saken och hvars fördomar därigenom
smekas. Men rätt är det icke.

Man säger, att vi skola följa de »stora kulturländernas» exempel.
Men hvarför kunna vi då ej ha åtminstone den lilla anspråksfullheten,
att denna fråga skall jämlikt vår egen tillkämpade kulturståndpunkt
lösas samtidigt för män och kvinnor. Detta är en synpunkt,
som uppkommit tidigare i de nordiska länderna än i andra,
och den har icke varit debatterad på allvar, när andra länder afgjort
detta förbud för kvinnors industriella nattarbete, utan det var
för dessa länder ett postulat, att lagstiftningen skulle vara ensidig.
.lag vet icke af hvilken anledning vi kommit förut; jag tror ej, att
det är därför, att de nordiska kvinnorna äro mera framstående än
andra länders kvinnor, men särskilda förhållandens makt har väl
gjort, att de förra tidigare blifvit vakna för sina naturliga intressen
och börjat tänka själfständigare öfver sina öden. Hvad de då fordra
är som sagdt icke jämlikhet med mannen, stridande mot naturlagarna,
men att de skola bli lika myndiga som mannen, tillerkännas
samma personliga värde och samma rätt till arbete, som de nödvändigtvis
behöfva, och gemensamt skydd i arbetet. Det är enligt
vår uppfattning den stora demokratiska idén, vidt skild från den
maskulina ensidiga syn på saken, som den föregående talaren enligt
min uppfattning i mycket hade. Något sant broderskap är ej förverkligadt,
förrän män ocli kvinnor äfven i dylika afseenden komma
på samma plan.

Det är orättfärdigt särskildt att tänka sig, att kvinnor, som
nu ha ett väl allönadt arbete, skola blifva beröfvade detta utan att
efter utredning ens göres undantag för redan förvärfvade rättigheter,
som vederbörande vilja behålla. Det finnes t. ex. ett tryckeri här
i staden, där jag ofta har motioner och annat till tryck. Där äro
anställda nästan uteslutande kvinnliga typografer. Därifrån komma
alltid småflickor och hämta korrektur och manuskript; de äro anställda
där och skola sedermera befordras till tryckeriarbeterskor.
Det har sagts, att ifall denna lag kommer att gå igenom i detta
skick, måste dessa flickor afskedas och ersättas med gossar. Och
man kan vara ganska förvissad om att de flesta af dem därigenom
få en sämre utkomst för framtiden, än om de fått befordras till väl
aflönade tryckeriarbeterskor. Jag kan ej neka till, att det särskildt
i dessa dagar varit något, som krympt ihop inom mig, när jag sett
dem och tänkt på den brutala orättvisa, som sväfvat öfver deras
oskyldiga hufvuden. Jag tror, att framstegen nås långsammare
genom sådana lagstiftningsåtgärder, som i likhet med denna skapa

N:o 42.

Måndagen ilen 1!) April, e. in. 715

misstämning genom hänsynslöshet mot individen. Striden mellan Angående
individ och samhälle kommer ständigt som pendeln att växla mellan
individens anarkism och samhällets förtryck, och om det är på det vändande till
sättet, att samfundsandan i vår tid icke frågar efter, hur det går arbete nattetid.
med eu mängd individer, då kommer samhället till sist att bli för- (Forts.)
häftigt, och då komma vi .slutligen tillbaka till de motsatta öfverdrifterna
i stället.

Det är nog, som det en gång sagts, att rättsmedvetandets utveckling
går i bredd med erkännandet af kvinnans rättigheter. Af
detta skäl, men ej utskottets, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Furst: Herr talman, mina herrar! När lagutskottet i år
afstyrkt denna motion, har utskottet inskränkt sig till att som motiv
härför citera sitt yttrande från föregående år, eller den del däraf,
där det framhöll hufvudmotiven för ett sådant afslag. En föregående
ärad talare har med mycken bravur bemött utskottets yttrande,
hvarför jag icke anser mig böra uppehålla mig vid denna sak.

Den föregående talaren yttrade någonting om, att denna fråga
bör lösas lika för män och kvinnor. Jag vill gärna erkänna det
berättigade i krafvet på likställighet mellan män och kvinnor, men
icke när det gäller arbetarskyddslagstiftning, ty dess mål är att se
till, att den skyddar de svagare, och all statistik visar, att kvinnan
är mera mottaglig för industriens skadliga inverkan än mannen.

I sin reservation anför herr Lindhagen en del motiv för sitt
afslagsyrkande, och anser jag mig böra bemöta ett par af dessa af
honom anförda skäl. Han säger, att »man började i skyddslagstiftningen
med ''barn’ utan att göra skillnad på gossar och flickor.

Därnäst vändes uppmärksamhet till ''unga personel’’ af båda könen.»

Hvarpå herr Lindhagen stöder detta sitt uttalande, vet jag icke, ty
i vår nuvarande minderårighetslag af år 1900 stipuleras särskilda
bestämmelser för kvinnliga minderåriga och särskilda för manliga,
och detsamma är förhållandet med 1891 årslag. Vidare framhåller
herr Lindhagen, att vill man »begränsa sig till en början att skydda
endast de svagaste arbetarne, så är gränslinjen äfven ur denna
synpunkt uppdragen alldeles oriktigt. Ingen undersökning har
ådagalagt, i hvad mån män eller kvinnor i olika yrken skadas mera
eller mindre af nattarbete.» Detta påstående är i viss grad försåtligt,
då det delvis kan vara sant, ty någon direkt statistik, som
uteslutande visar nattarbetets skadliga inverkan på kvinnorna, finnes
ej, men de siffror, som föregående talare anförde från en del länder,
där nattarbetsförbud blifvit infördt, visa, att resultatet blifvit bättre,
när förbud införts för kvinnorna. Äfven i Sverige har man en
statistik, som i viss mån pekar åt samma håll. I tuberkuloskommitténs
betänkande af år 1905 meddelas, att de lungsotsfall, som
iakttagas per tusen individer, äro betydligt varierande efter de olika
arbeten eller sysselsättningar befolkningen har. För landtarbetare,
hemarbetare och arrendator!- har man funnit 2,7 sjukdomsfall bland
tusen män och 0,2 8 bland kvinnor. Vänder man sig till industri -

N:0 42. 74 Måndagen den 19 April, e. in.

Angående arbetarne, bli siffrorna helt annorlunda. Motsvarande siffror bli där
kvinnors"™- ?’80 för män oc!l 16,62 för kvinnor. Men ännu större blir skillnaden
vändande till inom vissa yrken, exempelvis inom järn- och metallarbetareyrket,
arbete nattetid, för män 9,0 4 och för kvinnor 11,6 3, bland tobaksarbetare för män
(Forts.) 17,02 och kvinnor 35,82, för pappersfabriksarbetare 3,28 för män
och 24,4 9 för kvinnor och slutligen för öfriga kemiskt-tekniska
industrier för män 2,9 3 och för kvinnor 50,13.

Som bevis för de goda verkningar, som en nattarbetslag har,
ber jag att utöfver de siffror, som den förste talaren anförde, få
framlägga några nya siffror, hämtade från Österrike. I Zeitschift
för Gewerbehygien, ett af de sista numren, finnes en uppsats, som
behandlar dödligheten inom industrien under olika år. Det visar
sig, att år 1890, strax innan nattarbetsförbudslagen i ÖsterrikeUngern
kom till, dödsfallssiffran var för kvinnor 11,os och förmän
l.oi, men år 1906 voro motsvarande siffror 0,85 och 0,82. Medan
sålunda dödligheten bland män under dessa år nedgått med 9 procent,
har dödligheten bland kvinnor nedgått med 22,e procent, en mycket
talande siffra. I Tyskland har äfven ett liknande förhållande inträdt.
År 1891 var dödlighetssiffran för män 0,9 9 och för kvinnor 0,7 2.
Den hade till år 1898 nedgått med 12, i procent för män och 15,4
procent för kvinnor.

Herr Lindhagen har å sidan 23 såsom ett motiv eller ett indirekt
motiv emot lagen framhållit det i år för Riksdagen framlagda förslaget
om butikers stängningstid, som ställer sig lika för män och
kvinnor. Och han säger härom: »När de faktiska förhållandena
omöjliggöra en åtskillnad mellan könen, eller männens intresse att
få vara med öfverväger både deras fördomar och deras intresse att
bli af med kvinnornas konkurrens, ske regleringarna af arbetstiden
i enhetens tecken.» Det är dock icke möjligt att ställa i paritet
butikernas stängningstid och nattarbetet för män och kvinnor i
industrien. Butikstängningstiden inverkar icke på de ekonomiska
förhållandena, men väl, om ett land och i synnerhet ett litet land.
oberoende af de större kulturstaterna, ensamt och före dessa beslutar
nattarbetsförbud samtidigt för män och kvinnor.

Vid denna lagstiftning får man äfven betänka, att den icke
endast är en lagstiftning för tillfället, att den icke endast berör de
nuvarande förhållandena, utan att den är afsedd att sträcka sina
verkningar långt fram i tiden till det kommande släktet. Det kan
nog vara förhållandet, hvad som också framförts, att en del kvinnor
komma att lida en tillfällig ekonomisk förlust genom denna lagstiftning,
men jag tror, att man i detta fall icke får taga den
hänsyn till detta förhållande, att man afslår en sådan lag, ty lagens
betydelse i öfrigt är så stor, att det enskilda intresset måste vika.
Bör min del tror jag, att en lagstiftning sådan som den ifrågavarande
kommer att vara till nytta för landet i dess helhet, och
därför, herr talman, yrkar jag bifall till den vid utskottets betänkande
af herrar Rudebeck, Widén. grefve Hamilton m. fl. afgifna
reservationen.

N:o 42.

Måndagen den It) April, e. in. 75

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Efter allt tal om lAn^nde
förhållandena i främmande länder tillåter jag mig orda något om "an förhållandena

i Sverige, ty det är ju för vårt land vi skola lagstifta. vändande till

Till de kvinnliga arbetare hos oss, som arbeta nattetid, höra arbete, nattetid.
som bekant de kvinnliga typograferna. Det kan då vara af visst (Forts.)
intresse att taga reda på hur nattarbetet för dem är ordnadt. Därom
skall jag be att få lämna några upplysningar, hämtade ur en skrifvelse
från Typografiska kvinnoklubben i Stockholm. I skrifvelsen, som
är ställd till lagutskottet, heter det bland annat:

»För att närmare belysa förhållandena meddela vi här hvad i
gällande överenskommelser mellan boktryckare och typografiska
arbetare finnes stadgadt angående arbetstid, öfvertid och ledighet:

Den ordinarie arbetstiden, som förlägges mellan kl. 7 f. m. och
7 e. m.. är 54 timmar i veckan. Måltidsraster beräknas till högst
2 eller 21/. timmar per dag.

Öfvertidsarbete, dä sådant af vederbörande påkallas, betalas med
50 procents förhöjning för de 3 första timmarna efter ordinarie
arbetstidens slut, därefter samt på sön- och helgdagar äfvensom
1 maj med 100 procents förhöjning.

Med öfvertidsarbete förstås det arbete, som förrättas på annan
tid än den bestämda arbetstiden och under tider, som äro anslagna
till måltidsraster.

Efter öfvertids- eller ordinarie arbetets slut beräknas 9 timmars
fritid och om denna fritid helt eller delvis infaller på ordinarie
arbetstiden, göres icke afdrag på lönen för veckolönsarbetare och
erhåller beräkningsarbetare ersättning efter tid.

Öfvertidsarbete skall endast undantagsvis förekomma och sammanlagda
öfvertiden per vecka får icke för någon arbetare utan
ömsesidig öfverenskommelse öfverstiga 12 timmar.

Principalen underrättar personalen, såvidt ske kan, en half dag
i förväg, om öfvertidsarbete skall förekomma. Arbetare, som angifver
giltig orsak, må icke förvägras befrielse från öfvertidsarbete.

Minst ett dygns ledighet i följd per vecka tillkommer om möjligt
hvarje arbetare.»

Detta är hvad som står i öfverenskommelserna. Sedan säger
kvinnoklubben för öfrigt:

»Såsom häraf synes, får af arbetare inom vårt yrke ej fordras
mera öfvertidsarbete än 12 timmar i veckan, och äger arbetaren
dessutom rätt att på grund af giltig orsak neka deltaga i arbete a
öfvertid. Dessutom garanteras arbetaren en fritid af 9 timmar efter
öfvertids- eller ordinarie arbetets slut.

Vi anhålla att få påpeka, att öfvertids- eller nattarbete förekommer
inom boktryckerier endast tillfälligtvis, vanligen vid jul och
under riksdagstider (med undantag af å dagliga morgontidningar, där
för yrkesarbetet med några enstaka undantag endast manlig arbetskraft
användes). Inom vårt yrke torde det nämligen i allmänhet
icke vara någon fördel att använda öfvertidsarbete, men fall kunna
förekomma, då ett sådant arbete blir absolut nödvändigt, såsom
t. ex. då officiella handlingar, redogörelser, kommittébetänkanden

N:o 42. 76 Måndagen den 19 April, e. in.

,A^ende el?er motioner och dylikt lämnas till tryckeriet dagen eller kanske
k vinnornan. a*tonen förc den dag, då de skola vara tryckta för att publiceras.
vändande till Om nu en lag komme till stånd, hvilken förbjödo användande
arbete nattetid, af kvinnlig arbetskraft för öfvertids- eller nattarbete, skulle de bok(Forts.
) tryckare, som begagna sig af sådan kraft, ställas inför alternativet
att antingen frånsåga sig arbetet eller afskeda de kvinnliga arbetarna
och i deras ställe engagera manliga. I förra fallet skulle boktryckarnas
existens vedervågas, i det senare de kvinnliga arbetarnas.

I Sverige finnas för närvarande omkring 500 kvinnliga typografiska
arbetare, hvilka, i förhållande till kvinnor inom andra yrken,
hafva en jämförelsevis god inkomst och en arbetstid, som medgifver
dem tillgodose hälsans fordringar.

Skulle ett förbud att använda kvinnlig arbetskraft nattetid komma
att gälla äfven tryckerier, blefve resultatet helt säkert, att hela yrket
komme att stängas för kvinnorna. Detta skulle vara att på det
högsta beklaga, dels med hänsyn till de svårigheter detta skulle
komma att bereda de redan i yrket anställda och dels emedan
boktryckeriyrket, åtminstone med afseende på en del härinom förekommande
arbeten, må anses särskildt lämpligt för kvinnor.»

I detta yttrande af Typografiska kvinnoklubben har styrelsen
för den manliga typografföreningen i Stockholm instämt.

Äfven vill jag meddela, att det af eu skrifvelse från Allmänna
svenska boktryckareföreningens styrelse till lagutskottet tyckes
framgå, att sistnämnda förening är af samma mening som Typografiska
kvinnoklubben. Boktryckareföreningens styrelse säger nämligen
bland annat:

»Den, som äger någon kännedom om det sätt och den intensitet,
med hvilken arbetet numera bedrifves särskildt inom regeringen och
Riksdagen med dess utskott och inom våra kommittéer, skall inse,
att den kvinnliga arbetskraften med de föreslagna nya bestämmelserna
måste försvinna från de nu ifrågavarande yrkena, då i annat
fäll oöfverstigliga hinder komma att ställa sig för arbetets bedrifvande
efter tidens fordringar. Mången torde anse, att detta är af
mindre betydelse, men då man vet, att boktryckare- och bokbinderiyrkena
äro de yrken, där den kvinnliga arbetskraften bäst betalas,
och där det blifvit bäst ordnadt för de kvinnliga arbetarna, så måste
man på det lifligaste beklaga, om en sådan ytterlighetsåtgärd måste
vidtagas. Det torde till sist böra framhållas, att yrkets idkare redan
långt innan nu föreliggande förslag till lag framkommit, insett, att
åtgärder böra vidtagas för att skydda alla yrkets arbetare för allt
för stor öfveransträngning.»

Dessa uttalanden synas mig böra tillerkännas en viss vikt i
själfva sakfrågan. Nog bör väl exempelvis bok t ry de ai do re n ingen
bäst kunna bedöma, huruvida boktryckarna bli nödsakade att afskeda
sina kvinnliga arbetare, ifall förbud mot kvinnligt nattarbete införes.
Sålunda är det antagligt, att, om ett förbud införes, dessa kvinnliga
typografer bli afskedade. Nå, säger man. det är icke så farligt,
ty de kunna erhålla arbete på annat håll. Ja det är möjligt, men
det kan också hända, att eu del af dessa kvinnliga arbetare, som

N:o 42.

MAiulagon don t«l April. »•. in.

ha eu tryggad ekonomisk ställning, icke fä arbete pa annat håll, ,

utan bli arbetslösa, och då föreställer jag mig, att det skydd, som
man velat bereda dem genom ifrågavarande lag, blir ganska illusoriskt. Andande au
Men äfven antaget, att de få arbete, så är det i alla fall ganska arbete nattetid.
säkert, att de icke kunna få så väl atlönadt arbete i stället. Det (Forts.''
kan till och med inträffa, att en del af dessa kvinnliga typografer
få lof att taga sin tillflykt till hemarbete, och hvad det vill säga
att lifnära sig med hemarbete veta vi pa grund af en undersökning,
som verkställdes för ett par år sedan, då det kom i dagen exempelvis,
att det finnes hemarbeterskor här i Sverige, som lå nöja sig
med en betalning af 15 öre för ett par strumpor, 1 krona för ett
dussin skjortor o. s. v. Undersökningen gaf vid handen, att dessa
hemarbeterskors lön kan gå ned till 10, 8 öre, ja, ända till 4 öre

per timme, och det konstaterades, att de för att lifnära sig och

ibland kanske också sina barn kunna få arbeta ända till 16 timmar
per dygn. Om nu några af dessa kvinnliga typografer nödgas taga
sin tillflykt till sådant arbete, är det klart, att det skydd, som genom
den ifrågasatta lagen beredes dem, icke är sa mycket värdt. Visserligen
behöfver man icke antaga, att det skall gå så illa för alla
eller för de flesta, men äfven om man tänker sig, att de lyckas
erhålla annat arbete än hemarbete, kan det ha ganska mycket att

betyda just för det kommande släktet, att detta arbete är sämre

betaldt än det arbete, hvarmed de förut försörjt sig. Antåg t. ex.,
att de förtjäna endast 1 krona eller 50 öre mindre om dagen. Hvad
innebär detta för de arbeterskor, som tillika ha barn att försörja?

Jag vet icke, om bland de kvinnliga typograferna finnas några ogifta
mödrar. Men om så är fallet, kan en lönereduktion af 1 krona eller
50 öre per dag blifva för dem af ödesdiger verkan. Med det oefterrättslighetstillstånd,
som i vårt land råder i fråga om utkräfvandet
af försumliga fäders plikt att försörja sina utom äktenskapet födda
barn, händer det nämligen alltför .ofta, att det är på mödrarna hela
försörjningsbördan faller. Om fäderna vilja halla sig undan sin
skyldighet i det afseendet, är det icke någon konst att göra det.

Det är icke så ovanligt, att dessa ogifta mödrar låta utackordera
sina barn. Då de ha ett bra betaldt arbete, är det icke svart för
dem att betala en ordentlig inackorderingsafgift och bereda barnen
verkligt god vård. Men om de få 1 krona eller 50 öre mindre^ om
dagen, blir det kanske svårt eller omöjligt att bereda dem en sådan
vård, som de förut kunnat. Således, fastän man söker genom förbud
mot mödrarnas industriella nattarbete tillgodose släktets sundhet och
ställa det bättre för barnen, är det sannolikt, att man just därigenom
ställer det sämre för barnen. Mot denna anmärkning kan
man icke gärna invända, att det enskilda far sta tillbaka för det
allmännas, för släktets intresse, ty det är ju just det kommande
släktet, barnen, som bli lidande därigenom att mödrarna få mindre
att afvara för deras underhåll. Eller kan man komma ifrån denna
slutledning: sämre förvärfsmöjligheter för mödrarna; mindre belopp
disponibelt för barnens uppehälle och vård; faktisk undernäring
och vanvård af en del barn.

N:o 42. 78 Måndagen den 19 Ap ril, e. in.

r”h!rde Men äfven 0,11 det skulle vara så, att olägenheterna af lagen

lZnZrT°an- endast. SinSe ,ut öfver kvinnorna själfva, så tror jag i alla fall, att
vändande till 111 an är skyldig att tänka något allvarligare på den saken än hvad
arbete nattetid, förslagets förespråkare göra. Det är ju i allmänhet så, att vi, när
(Forts.) vi stifta lagar, söka undvika att gifva lagarna retroaktiv kraft. Vi
bruka i allmänhet från en ny lags tillämplighetsområde undantaga
de rättsförhållanden, som uppstått under hägnet af förut gällande
lag. När vi t, ex. stifta en ny arrendelag, låta vi de arrendeaftal,
som äro ingångna under förut gällande lagstiftning, icke komma att
träffas af den nya arrendelagen. Nu vill jag naturligtvis icke påstå,
att en arrendator, som ingått arrendeaftal, är fullt jämförlig med en
arbeterska, som under hägn af gällande lag träffat ett för henne
förmånligt arbetsaftal. Alla jämförelser halta ju. Men nog finns
det någon anledning till jämförelse i detta fall. En kvinna har
under hägn af gällande lag träffat aftal om arbete. Hon har förbundit
sig till vissa arbetsprestationer och däribland åtagit sig att
arbeta under vissa tider på öfvertid, som kan inträffa efter klockan
10 på aftonen, och mot detta har hon fatt löfte om viss förmånlig
aflöning. Hon har kanske användt åratal af sitt lif att vinna den
yrkesskicklighet, som fordras för att kunna erhålla en så förmånlig
anställning. Så kommer lagstiftaren och säger: »min vän, för det
kommande släktets sundhets skull får du icke arbeta efter klockan
10 på aftonen». Och däraf följer, att arbetsgifvaren måste uppsäga
hela arbetsaftalet, och hon går miste om den förmånliga anställning
hon har. Om vi nu antaga, att kvinnan i fråga icke har några
barn och icke kan få några barn, nog får man väl erkänna, att det
icke är så märkvärdigt, om hon tviflan på det rättvisa i en sådan
lagstiftning, och det är en klen tröst för henne att veta, att denna
lagstiftning härrör ur de bästa bevekelsegrunder.

Det har talats här så mycket om utlandets exempel och det är
klart, att de ha åtskilligt att betyda för oss. dag var icke i tillfälle
att i allo följa en föregående ärad talares grundliga exposé
öfver de utländska förhållandena. Men det föreföll mig i alla fall
af det jag hörde, som om han emellanåt skulle varit nog hastig att
draga slutsatser. När han t. ex. talar om att dödligheten bland
barn, hvilkas mödrar arbeta i industrien, är större än bland andra
barn, vill jag dock säga, att detta icke absolut säkert beror på att
mödrarna arbeta i industrien. Det kan hända, att det beror just
därpå, att de befolkningslager, som barnen tillhöra, äro de sämst
klädda, de sämst närda och de, som ha de sämsta bostäderna och i
allmänhet lefva under de sämsta förhållandena. Det är nämligen
från dem, som de industriarbetande kvinnorna tagas. Jag tror sålunda,
att man har rätt att sätta frågetecken efter en del af de
slutsatser, som drogos af denne ärade talare. Likaså föreföll det
mig, som om han något förhastade sig, när han drog några slutsatser
beträffande en framtida skyddslagstiftning för kvinnor eller
frånvaron af en sådan lagstiftning, och talade om att den ena bilden
skulle vara, att barnen vore så friska och sunda, som det öfver
hufvud taget är möjligt inom industrien. Det torde väl ändå vara

7''J

N:o 42.

Måndagen ilen 19 April, in.

så, att barnens sundhet, det kommande släktets förmånliga hälso1
bistånd beror på åtskilliga andra omständigheter än den, huruvida tZ,nor,m°„.
mödrarna arbeta nattetid i industrien. vändande till

För öfrigt må det vara tillåtet, när man talar om främmande arbete nattetid.
länders lagstiftning, att erinra om, att, såvidt jag vet, icke något (Forts.)
förbud mot nattarbete för kvinnor införts i Norge, Finland eller
Danmark. Det skulle dock kunna hända, att förhållandena hos oss äro
mera likartade med förhållandena i dessa tre länder än med förhållandena
i England, Tyskland och Frankrike. Jag vågar icke påstå detta,
men det är icke alldeles otänkbart, och därför synes det mig också,
som om skammen för oss att vara efterblifna i det afseendet ännu icke
är så särdeles stor. Och det är val icke en så alldeles obillig fordran att
begära, att, när eu lagstiftning skall införas, som, säga hvad. in an vill,
djupt ingriper i myndiga personers rätt att bestämma öfver sin arbetskraft,
lagstiftningen grundas på en utredning af hur förhållandena
gestalta sig i eget land, och vi måste erkänna, att det härvidlag brister
i åtskilligt. I fjol, då en kungl. proposition i ämnet förelåg, anmärktes
af en talare, som är ledamot af medicinalstyrelsen, att regeringen
icke då inhämtat utlåtande från någon enda sakkunnig myndighet
på hälsovårdsområdet, och han sade för sin del, att han icke var
öfvertygad af de bevis, som voro förebragta, om nyttan och lämpligheten
af ett sådant förbud. Han uttalade sig särskild!, också om
den statistik, som åberopats af herr Först, och han sade, att denna
statistik för honom betydde absolut ingenting.

Herr Thyrén meddelade i sitt intressanta föredrag äfven åtskilliga
upplysningar om lagstiftningen i de stora kulturländerna.

Såvidt jag hörde honom, bemötte han åtskilligt af hvad herr Lindhagen
sagt, men dennes uppgift i reservationen om de holländska
yrkesinspektörerna hörde jag honom icke bemöta. Jag vet icke, i
hvilken mån den uppgiften kan vara oriktig, men såvidt den är
riktig, synes den mig bestämdt uttala sig därom, att inom åtskilliga
yrken kvinnorna till följd af nattarbetsförbud blifvit afskedade.

Hvad särskildt beträffar de franska förhållandena, så finnes det
i en tidskrift, utgifven här i Stockholm, intagen en artikel af eu
svensk kvinna, bosatt i Paris, angående typografyrket i Paris, hvilken
artikel innehåller rätt intressanta upplysningar. Jag skall blott läsa
upp några rader. I artikeln heter det: »Ingenting hindrar oss att
göra följande lilla tankeexperiment. Det gäller en periodisk publikation,
som måste vara ute på visst dato, eller en officiell beställning.
Ombrytaren är ''kvinnohatare'': han försenar med vilja arbetet en
timme. Kvinnorna bli tvungna till nattarbete och kvinnohataren
signalerar genom sin fackförening lagbrottet för inspektören. Har
detta skett några gånger under ett år, äro böterna uppe i tusen
francs. Arbetsgifvaren, som kanske velat respektera lagen, är tvungen
att afskeda sina sätterskor. Att detta tankeexperiment stundom
förverkligats, förnekas icke af fackföreningsledningen.»

Såvidt jag förstår, utgör detta just en illustration till det ofta
hörda påståendet, att denna lagstiftning innebär, att man hänger en
extra tyngd om benet på kvinnorna i deras konkurrenskamp med

N:0 4*. oO Mundagen den 19 April, e. m.

!™en- Denna la8 har i Frankrike till följd af den strid, som där
kvinnors an- mellan manliga och kvinnliga typografer, fått sin särskilda

vändande till tärg, men i stort sedt innebär den en bekräftelse på regeln, att
ariett nattetid, lagen bär till följd att försvåra kampen om lifsuppebället för kvin1
j norna. För öfngt bar jag mig bekant från en uppgift i en fransk

doktorsafhandling af ar 1902, att de franska kvinnliga typograferna
upprepade gånger efter införandet af 1892 års lag inkommit med
petitioner om upphäfvande af denna förbudslag, hvilket tyder på att
ännu, oaktadt lagen så länge varit i kraft och man borde haft tillfälle
att lämpa sig efter densamma, de franska kvinnorna fortfarande
anse, att de af lagen på ett obehörigt sätt hämmas i sina förvärfsmöjligheter.

Då jag, herr talman, icke kan finna annat, än att denna lag.
trots dess vackra syfte och trots de goda verkningar den i åtskilliga
afseenden möjligen skulle få, dock innebär en orättvisa mot de
kvinnor, som redan inträngt på arbetsmarknaden och där vunnit en
jämförelsevis förmånlig ställning, ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att jag

gör kammaren en tjänst, om jag icke nu efter en lång nattdebatt
går något vidlyftigare in på denna fråga. Och jag kan göra detta
så mycket hellre, som jag hade tillfälle att för ett år sedan någorlunda
utförligt framlägga mina tankar i ämnet och jag nu genast
från början skall be att få förklara, att jag på det mest energiska
sätt vidhåller den ståndpunkt till förmån för den ifrågasatta lagen,
som jag då intog.

Den egentliga polemik, som man i fjol hade att föra, var icke
så mycket riktad mot den rena Manchesterståndpunkten, som gjorde
sig gällande i utskottets betänkande då liksom nu, eller åsikten om
»arbetets frihet», hvari ingen inskränkning fick äga rum, utan det
hördes äfven då vissa toner, som jag tillät mig beteckna såsom
feministiska, och de, som föredrogo dessa, ställde frågan i en ny
belysning, efter deras egen mening en sådan, hvarigenom den först
korn i sitt rätta ljus, men efter min mening en mycket ensidig belysning.
Det gäller nog detsamma äfven i år. Och om man förra
året kunde mot den af min vän Lindhagen afgifna reservationen
rikta vissa anmärkningar af rätt grav beskaffenhet, är det nog fallet
beklagligtvis — att man kan göra detsamma med ännu större
skäl, tror jag, gentemot mycket, som är skrifvet af honom i den
reservation, som också nu är af honom bifogad utskottets betänkande.
Det kan icke förnekas, att där finnas uppgifter, som, efter hvad jagtror,
icke det minsta hålla stånd inför en verkligt sakkunnig granskning,
och. att genom det hela går ett slags underström af någonting,
som åtminstone på mig har verkat såsom en genklang från den
hätskhet mellan könen, hvarmed några af feminismens apostlar
onekligen briljera i sitt sätt att framföra sin ståndpunkt. Men när
jag sagt detta, kan jag iindock icke underlåta att på samma gånghär
uttala mitt beklagande och mitt ogillande af det sätt, hvarpå

N:o ''12.

Måndagen den 19 April, e. in.

dessa svagheter i eu varmt känd öfvertygelses frambärande bär
blifvit utnyttjade i ett anförande, som vi nyss alla med uppmärksamhet
följde. Jag tror, att vi litet hvar, på hvilken ståndpunkt
vi än stå i själfva sakfrågan, skulle föredraga att icke få sådant
slags ton in i kritiken af en ärlig viljas meningsyttringar, som här
några gånger hände. Det var alltför mycket af tredje — opponenttoner,
sådana som vi icke äro riktigt belåtna med att få införda
i det sakliga meningsutbytet i kammaren, huru uppfriskande det för
öfrigt än kan vara att få detta emellanåt tillsatt med en och annan
pikant krydda. Men det får icke vara för mycket af sådant och
framför allt icke så, att den, som vi alla respektera för hans ärliga
vilja, däraf med rätta kan känna sig kränkt och sårad i sina bästa
känslor.

Ja, efter denna lilla erinran vill jag återgå till själfva saken
och därvid framhålla, såsom jag gjorde i fjol, att ur arbetaresynpunkt
det centrala i denna fråga är det, att vi här ha att göra
med en tillämpning af skyddslagstiftningen, denna följd af motsättningen
mellan arbetareklassens och do kapitalistiska klassernas intressen,
där staten sett sig på grund af samhällets utveckling nödsakad
att gripa in i sitt eget intresse för att skydda de svaga. Det
är ju den tankegången, som ligger bakom hela skyddslagstiftningens
princip. Och står man en gång på den grundsatsen, då vill det förefalla
mig, att det skall fordras en viss frivillig blindhet för att
neka till, att kvinnan mångfaldiga gånger har svårare att reda sig
mot utsugning i arbetsaftal, än mannen har. När den synpunkten
för en del kvinnor icke så starkt framträder, då kan jag icke hjälpa,
att jag tror, att det beror därpå, att de alltför ensidigt fästa sin
blick på sådana af deras kön, som stå relativt starka i kampen för
tillvaron. Det är därför helt naturligt, att den borgerliga kvinnorörelsen
skall med förkärlek taga fasta på den sidan af saken
och resonera: tänk, ifall genom en sådan här lagstiftning det särskildt
för oss borgerliga kvinnor på något område, där vi börjat
tränga in, skulle med vår situation i samhället blifva svårare att
tränga oss vidare fram på den vägen! Däremot måste för arbetarekvinnan,
efter mitt sätt att se, betraktelsesättet blifva väsentligen
ett annat. Jag skall be att i det afseendet få anföra ett par rader
af en kvinna från Holland — hvilket land här nämnts flera gånger
i afton — en bekant medlem af socialdemokratiska partiet därstädes,
fru Roland-Holst, som i en skrift om kvinnan och arbetarerörelsen
har vändt sig rnotden feministiska ensidigheten på följande sätt:

»I sin dogmatism kunna de (feministerna) icke förmås att erkänna,
att de proletariska kvinnorna, om de ej ha industriellt arbete, alldeles
icke lida under samma tryck som de borgerliga kvinnorna och
att de genom det industriella arbetet alldeles icke blifva upphöjda
i en miljö af ett friare, gladare och mera anderikt arbete . . . Dör
kvinnan ur arbetareklassen innebär det industriella arbetet ingenting
annat än ett sätt att förtjäna sitt bröd, ingen frigörelse från
hennes andliga armod, ingen möjlighet till ett anderikare lif. . . Det

Andra Kammarens Prat. 1909. N:o 42. G

A ngående
förbud mot
kvinnor k användande,
(ill
arbete nattetid.
(Forts.)

N:o 42.

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.
(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. m.

proletariska yrkesarbetet är för kvinnan utan andligt värde, tråkigt,
det höjer henne i intet afseende öfver hemarbetets nivå... I sitt
hemarbete är kvinnan i viss män dock äfven en oberoende producent;
hon kan reglera sitt arbete, som hon finner för godt, hon kan då
och då taga sig ett ögonblicks hvila från sitt arbete, leka med sina
barn o. s. v. Hennes arbete i hemmet kommer dock hennes man
och barn till godo . . För henne betyder arbete i fabriker och verkstäder
icke ekonomiskt oberoende och andlig frigörelse, utan ett nytt
slafveri, obarmhärtigare än det gamla.»

Det är just detta »slafveri», som vi för vår del icke vilja att
kvinnorna skola i alltför stor utsträckning komma in uti. Vi vilja
hjälpa till att skydda dem mot det slafveriet genom den skyddslagstiftning,
som vi förorda. Och när min vän Lindhagen i sin reservation
här talar om, att »den af motionärerna förordade utsöndringen
af kvinnosläktet i förevarande fall är en uppfinning af ämbetsverkens,
katedrarnas och filantropiens socialpolitik», då tror jag, att det är
ett fullständigt oriktigt påstående. Skyddslagstiftningen har eu
hufvudkälla i arbetarerörelsen. Med den har den växt. Från arbetarklassens
och arbetarerörelsens synpunkter har tanken på det berättigade
i densamma, mycket långsamt och mycket sakta till töjd
af kapitalismens motstånd, trängt sig fram gentemot det gängse låtgå-systemet.
Och när den nya ansatsen kom i arbetarerörelsen
med den nya internationalens bildande och 1-majdagens instiftande
såsom dag för dessa gemensamma sträfvande!! öfver hela världen,
då var det också just ett förnyadt upptagande af det gemensamma
krafvet på skyddslagstiftning, som där enade de samlade skarorna.

Nu vill man, att hela denna utvecklingslinje, som har gått fram
i de olika länderna, med ens skall brytas. Man försäkrar från det
håll, som jag förut har vänd! mig mot, att man varit inne på en
ensidig och oriktig väg, därför att man härvidlag följt den naturliga
ordningen — jag tillåter mig säga det — och först tagit de
svagaste och sedan de därnäst svagaste, och så går steg för steg
framåt till skydd för alla, som vi sträfva efter att skydda. Huru
arbetarerörelsen ute i världen bedömer don besynnerliga hållning,
som i detta fall en del af våra kvinnliga partivänner intagit, därpå
anförde jag i fjol några utdrag ur ett bref från den bekanta tyska
riksdagsmannen, socialdemokraten Molkenbuhr, som vid många tillfällen
varit partiets taleman i skydds]agstiftningsfrågorna. I år är
jag i tillfälle att kunna uppläsa några rader, innehållande ett uttalande
om den debatt, som fördes, och det beslut, som fattades här i Sveriges
Riksdag förra gången denna sak var före. Detta uttalande förekommer
i »Correspondenzblatt der Generalkommission der Gewerbsschaften
Deutschlands», d. v. s. den tyska fackliga landsorganisationens
veckotidning, hvilken är organ för de två miljoner tyska organiserade
arbetare, som stå sammanslutna i socialdemokratisk anda, ehuru
formellt neutrala och skilda från partiet. Bland dessa organiserade
ai’betare finnas flera hundratusental kvinnliga arbetare, hvilka sålunda
i denna tidskrift också ha sitt språkrör. Och utan att någon protest
varit synlig i tidskriften eller något af deras speciella organ

N o \2.

Måndagen den 19 April, o. in.

8:s

eller mig veterligen eljest hurts af, hu (lossa kvinnor läst sådana uttalanden
som följande: »Det oerhörda i saken» det vai sjal va ^vl„nors an.

» är, att inom den svenska socialdemo- randande till
riktning finner ett stöd. Do socialdemokratiska arbete nattetid.
pä donna längesedan öfverlefda och rent af (F«f->

afslaget

som det gällde

kratien denna senare
kvinnorna ställa

IV V lilllUl HCV OLUlUl Sl^ I7''*'' «-*''-''~***~ ----O------- . . H . .

vanvettiga (»unsinnige») ståndpunkt åt borgerligt kvinnorättshatveii» ..
Så fortsattes längre ned. »Det lönar sig icke pa detta ställe att
ingå på de s. k. »grunderna» för bibehållande af nattnibctct föl kvinnor.
Den allvarliga socialvctenskapen i alla länder är tillit pa det
klara med att det industriella nattarbetet för kvinnor är ett säkert
mord på den kommande generationen. Den »vetenskapliga» kapaciteten
hos våra svenska partivänner hade för öfrigt endast behött
vända sig till de tyska sjukkassestyrelserna, som hafva att gorå
med öfvervägande kvinnliga medlemmar, och gorå sig underrättade
om do där vanliga kvinnosjukdomarna för att få upplysning om,
att industriarbetet öfver hufvud medför synnerligen störa faror för
den kvinnliga kroppen, så att man med eftertryck måste från social
ståndpunkt understödja hvarje försök att skapa ett skydd i detta

fall åt kvinnorna.» o .

Yi se sålunda, att i denna publikation, hvilken, såsom jag ännu
eu gäng betonar, är organ äfven för de kvinnliga medlemmarna i
den tyska fackorganisation, som har det ojämförligt största omfång,
är det icke mindre skarpa ord, som uttalas gentemot dem, livilka
vilja förfäkta, att kvinnorna icke böra hafva ett särskild!: skydd, än
som vi hört här i afton anföras från en hel råd af socialpolitiska
forskare. Förut har också nämnts, och det vill jag taga fasta på
och erinra om, att man i Tyskland just med stöd af Berncrkonventioncn
kunnat gå ett steg längre i afseende på det kvinnliga skyddet än
förut varit fallet. Nu har man där kommit fram till 10-timmarsdagen
för arbeterskorna, hvilket ännu 1905 af Posadowsky afvisades
såsom något outförbar^ bland annat därför att det skulle blifva en
svår konkurrens för vissa industrier, emedan Belgien icke hade denna
lagliga gräns för kvinnligt arbete. Sedan Belgien nu fått en sådan
gräns, har steget kunnat tagas ut vid tyska riksdagen år 1908. Jag
har gått igenom de handlingar, som finnas härom i Riksdagens bibliotek:
det visade sig då, att det stod absolut ingen strid längie
om denna sak. Alla partier voro ense om, att man borde taga bort
11-timmars dagen, som förut gällde genom 1891 års förordning, och
öfvergå till 10 timmarsdagen för kvinnor, samt dessutom införa eu
kortare arbetstid för lördagarna. Vid den förändring, som sålunda
skedde, gjordes därtill ett totalt förbud mot kvinnors användande i
vissa yrken, förbud mot deras användande vid byggnadsarbete, så
att do icke skulle fä bära tunga bördor, såsom vi nu ofta se här
i landet, och vidare förbud mot deras användande i bergsveiksarbete
äfven ofvan jord. Hvarthän skulle man komma, om man
drefve de satser, som man här från vissa håll sökt drifva? Då
borde man naturligtvis protestera också gentemot denna lagstiftning
och häfda, att kvinnorna skulle hafva rätt att i detta fall foitsätta
med sitt ohälsosamma och undergräfvande arbete!

N:o 42.

Öl

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.
(Forts.)

Måndagen den 19 April, e. in.

De aigumcnt, soiu vi särskildt hav i afton hört uttalas från försvararno
af den ordning, som nu råder, skall jag icke närmare ingå
pa, men nog förefaller det mig, som om de vore synnerligen sva<*a
Dmdhagen erinrade, att de ogitta kvinnorna äro så talrika,
men det är icke någon som sagt, att denna lagstiftning skulle i
minsta man vara ägnad att lösa den stora frågan, huru man skall
kunna skaffa försörjning och arbete åt de många kvinnor, som med
var nuvarande samhällsordning äro tvungna att själfva förtjäna sitt
uppehälle. Hvad man kan hålla sig till är, att man skall icke till
den grad försvåra deras ställning, att däraf någon verklig olägenhet
,an . uppkomma; men då förefaller det mig, att i det afseendet äro
®™jor ®?m aniörts om huru de kvinnliga arbetarnas antal växelåt
fullkomligt afgörande betydelse.

IJeir I ettersson från Södertälje anförde en uppgift från Typografiska
kvinnoklubben, hvilken uppgift blifvit bestyrkt i vissa hänseenden
af andra typografkorporationer, nämligen att hela yrket
skulle efter nattarbetsförbudet stängas för kvinnorna. Det förefalla
mig, som om ett sadant uttalande hade synnerligen liten beviskiaft.
bror man icke, att sådant sagts förut i de länder, där denna
inskränkning af nattarbetet ägt rum, men ändå visa siffrorna, huru
äfven i detta yrke speciellt de kvinnliga arbetarnas antal tält tunt.
Och ar det någon rimlighet för öfrigt i, att därför att något tryckeri
är sysselsatt med riksdagstryck, som någon gång måste forceras,
det skulle alldeles afstå från att eljest hafva sina kvinnliga typohvilka
arbeta till ägarnes belåtenhet och till sin egen
förtjänst? Det förefaller mig, att sådant är ett öfverskattande af
svårigheterna _ för undantagsfall och deras inverkan på hela industrien,
som ligger i så öppen dag, att man icke bör tillmäta detsamma
någon beviskraft.

1 delcta sammanhang kan jag icke underlåta att påpeka det
exempel från Paris, som herr Pettersson från Södertälje anförde ur
e"tldsTkllft®artikel. Jag har läst denna artikel på ett helt annat
sätt. Jag har i dess. objektiva framställning tvärtom funnit ytterligare
stöd för huru vilseledande det är att hänvisa till dessa Parisexempel
där kvinnorna kommit till den ställning, att de begära att
j,cl tdjbaka nattarbetet inom typografyrket, som vägledning för huru
förhalkndena här skulle utveckla sig. Ty det framgår otvetydigt,
att törhallandena äro så olika, att kvinnorna där hållits borta från
den manliga fackorganisationen och sålunda alldeles drifvits att bilda
oiganisation för sig själfva, som nu håller lägre löner och lägre
tariffer och därigenom verkar i viss mån såsom en strejkbrytaroigamsation,
. med motsvarande känslor från de manliga typografernas
sida. Då blir ställningen naturligtvis fullkomligt olika mot här, där
grundsatsen om lika löner för lika arbete är genomförd, och de manliga
och kvinnliga typograferna stå likställda i det afseendet.

Här liar också uttalats den vanliga invändningen om hemarbetet
med do låga och dåliga lönerna, som skulle komma i stället och
som man skulle hänvisa kvinnorna till. Men tror då någon, att det
skulle finnas någon möjlighet att kunna på en gång taga med detta

N:o 12.

Måndagen ilen I!) April, c. in.

hornarbete vid skyddslagstiftningen? Vi skola komma dit också,
men kunna icke taga det på en gång, utan vi måste börja först med
fabriksindustrien, som är lättast att kontrollera och reglera. — Och
när det talats om, att vi borde hafva ögonen särskildt riktade på
Norge och Danmark, ty där rådde likartade förhållanden, vill jag
erinra om det bekanta yttrandet af Mars, att det längre utvecklade
landet visar det mindre utvecklade landet blott bilden af dess egen
framtid. För industrien äro förhållandena öfverallt i olika länder
ganska likartade, det är blott olika utvecklingsgrader, och om vi
icke kommit så långt som de stora industriländerna i fråga om
olägenheterna af kvinnligt nattarbete, så är det, såsom bär många
gånger sagts, icke skäl att dröja till dess vi kommit i samma ställning
som de, utan vi böra i stället söka förebygga detta, så att vi
icke ingripa först när det blir svårt att göra en öfvergång och dä
kanske redan förhärjande verkningar visat sig.

Just i ett så synnerligen efterblifvet land, som Sverige är med
afseende på skyddslagstiftning, kan denna anslutning till Bernerkonventionen
efter min bestämda öfvertygelse blifva ett viktigt stöd för
cn fortsatt framryckning, och därför bör hela arbetareklassen, både
män och kvinnor, icke tveka om att vi böra ansluta oss till denna
konvention. Men då blir konsekvensen också den, att vi, när denna
fråga behandlas, icke få stanna blott vid påpekandet af hvad vi nu
kunna taga, utan också peka framåt. Och därför vill jag för min
del bedja att få sluta med att säga, att jag i likhet med mina
meningsfränder själfklart gifver min anslutning till den begäran om
utredning, som herr Lindhagen framställt beträffande nattarbete i
allmänhet och således äfven i fråga om manligt nattarbete. Det är
fullt konsekvent, att, på samma gång vi taga ett steg framåt, vi
förbereda det nästa genom en utredning, så att den saken skall
kunna i sinom tid beviljas likaväl som det, såsom jag hoppas, nu
kommer att beviljas anslutning till Bernerkonventionen. Det blir en
opinionsyttring för att vi icke betrakta detta steg i sin ofullständighet
och i sin ofullkomlighet såsom något afslutadt, utan såsom
en inledning till allt större och rättvisare utveckling af skyddslagstiftningen.

Alltså skall jag, herr talman, bedja att i afseende på den nu
föredragna punkten få yrka bifall till reservationen.

Herr Hellström: Herr talman, mina herrar! Efter de uttömmande
och sakrika anföranden, som vi nyss hört och som utmynnade
i bifallsyrkande till herr Kudebecks m. fl. reservation, skall jag fatta
mig helt kort. Men det torde kanske dock vara af intresse för
kammaren att något närmare blicka in i de verkliga förhållanden,
under Indika en stor del af dessa kvinnor lefva, som nu måste så
att säga göra natten till dag, men Indika det åter icke är förbehållet
att göra dagen till natt; ty för dessa kvinnor måste det i
de allra flesta fall blifva dag hela dygnet om.

Det riskabla och farliga med detta nattarbete är i första hand,
att kvinnorna sällan få någon verklig ro eller någon ordentlig stål’-

Anyåendc
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.

(Forts.)

N:o <12.

Måndagen deri 19 April, e. m.

Angående
.förbud mot
kvinnore användande
till
arbete nattetid.

(F orts.)

kande sömn. Och hvad detta hetyder, huru menligt det måste inverka
på hela den mänskliga organismen, behöfver ju icke någon
särskild förklaring. Det känner nog för öfrigt hvar och en vid
sådana tillfällen, då han icke får njuta af en behöflig, ostörd hvila.
Och det är just denna ostörda hvila och sömn, som dessa nattarbeterskor
tyvärr alltför ofta måste försaka. Nu hafva ju dessa
arbeterskor dagen fri — menar man — och då hafva de väl tillfälle
att få sofva ut och hvila sig. Men detta, mina herrar, är
verkligen lättare sagdt än gjordt, och erfarenheten, med hvilken vi
nog böra räkna något, säger ofta alldeles raka motsatsen.

Jag skulle vilja rekommendera herrarne och i synnerhet herr
Lindhagen att en förmiddag eller middag eller till och med en
eftermiddag göra ett besök i ett arbetarhem, där mannen har sitt
dagarbete i fabrik och där hustrun och de äldre döttrarna hafva
anställning i nattarbete. Och jag vågar påstå, just på grund af
gjord erfarenhet, att ni skola finna dem, icke så som sig borde,
hvilande och sofvande, utan i vakande och arbetande tillstånd. Förklaringen
är ganska enkel. Hustrun måste arbeta på dagen, hon
har sina barn att efterse, sitt hushåll att sköta, laga maten på
bestämda tider m. m. — hon har helt enkelt icke tid att sofva på
dagen — och döttrarna måste också hjälpa till, sy och laga och
kunna för öfrigt ej, om de än så skulle önska, få en hvilostund under
dagen till följd af allt buller, allt slammer, allt ut och in, som
stundligen förekommer hos en trångbodd arbetarfamilj. Nu kan man
naturligtvis fråga: men när sofva då dessa kvinnor? ty sofva måste
de ju för att ej duka under. Svaret gifva de själfva. När de
komma hem på morgonen, uttröttade efter sitt ansträngande arbete,
falla de i en kort slummer och sedan få de under dagens lopp då
och då försöka att stjäla sig till en hvilostund. Men hurudan den
sömn skall blifva, som måste uppdelas i korta perioder och icke
ens då förblir ostörd, bör nog hvar och en kunna inse. Vanan gör
ju sitt till, att det verkligen kan gå en tid, kanske t. o. m. en
mycket lång tid, för en ung och kraftig kvinna, men till slut måste
bakslaget komma — i en i förtid bruten hälsa. Så ställer sig saken
i verkligheten, mina herrar. Och jag tror därför, att vi gjorde klokt
uti att äfven räkna något på denna verklighet och tänka på de
ödesdigra följder, denna förr eller senare kan föra med sig.

Jag tror mig i denna verklighetsbild hafva påvisat det ohållbara
i herr Lindhagens uttalande i sin motion, som af herr Thyrén
citerades, och att det, som herr Lindhagen anser vara ett axiom,
ingalunda är detta, utan snarare ett löst antagande, som icke ännu
blifvit bevisadt.

Vidare kan jag icke undgå att beröra ett annat uttalande i
herr Lindhagens motion. Herr Lindhagen säger på ett ställe: »Hufvudfrågan,
som motionärerna tydligen ogärna inlåta sig på, är emellertid
denna: hvad skola kvinnorna lefva af, medan de är o ogifta eller
änkor, och huru skola de existera äfven såsom gifta i de fall, att
deras män hafva för litet betaldt eller äro sjuka eller arbetslösa eller
förstöra arbetsförtjänsten på dryckenskap och andra utsväfningar?»

Måndagen den 10 April, e. in.

N:o 42.

Ilorr Lindhagen bygger således sitt afslagsyrkande bland annat därpå,
att kvinnan, d. v. s. bär don gifta hustrun, därför att mannen förstör
sin arbetsförtjänst på ett lif i dryckenskap och utsväfningar,
måste uppehålla sig själf och hemmet genom att arbeta nattetid —
just därigenom att hon i detta får litet mera betaldt. Jag frågar
då: åtnöjer sig verkligen mannen i dylika hem med sin ogen arbetsförtjänst
eller visar icke snarare erfarenheten, att lian helt enkelt
tager ifrån hustrun hvad hon förtjänat för att ännu mera kunna
tillfredsställa sina s. k. njutningar och djuriska passioner. Och så
en annan sak. Därigenom att hustrun är borta om nätterna, kan
hon ju icke öfvervaka mannens lefverne, utan blifva sådana hem,
där den medlande, ordnande och försonande handen saknas, i ännu
högre grad härdar för superi, råhet och sedeslöshet.

Att söka socialisera vårt samhälle på den vägen, tror jag skulle
leda till beklagliga inkonsekvenser och verka alldeles motsatt mot
hvad som åsyftas. Bättre och effektivare vägar hafva vi nog att
slå in på än att genom att tillåta nattarbete för kvinnor ytterligare
förvärra detta elände. Nej, mina herrar, hitom oss vara eniga om
att så långt som möjligt och på passande tider förlägga kvinnans
verksamhet och odelade intresse till hemmet. Härpå skall säkerligen
hela samhällskroppen vinna. Spara kvinnans klenare fysik
mot ansträngande nattarbete och gör hennes arbetsbördor så lätta
som möjligt! Hennes funktion som moder eller blifvande moder och
som uppfostrarinna fordrar detta helt enkelt, trots allt herr Lindhagens
tal om jämlikhet och jämställighet könen emellan.

Det ideal, som herr Lindhagen till slut uppställer, kan ju synas
ganska tilltalande, men när han vill sammankoppla denna fråga med
så ömtåliga frågor som mannens nattarbete och normalarbetsdag,
kan jag icke följa honom i hans flykt. Vi veta ju från föregående
skyddslagar, att vi fått gå steg för steg. Vi kunna icke få allting
på en gång och allting med detsamma. Jag tror därför, att det
skulle vara farligt att följa herr Lindhagens yrkande att sammankoppla
förbudet för kvinnans nattarbete med så ömtåliga frågor
som liknande förbud för mannens samt normalarbetsdagen. Detta
skulle nog vara liktydigt med att uppskjuta frågan till alltför aflägsen
framtid, då det kvinnliga nattarbetet måhända tagit sådan
utsträckning och åstadkommit sådan skada, att man kanske då icke
ens med de allra strängaste skyddsbestämmelser kan reparera hvad
förut brutits. Och att rätta stunden för att få ett lagförbud till
stånd just nu är inne, därför tala så många och så öfvertygande
skäl, att vi icke böra ställa oss afvisande mot motionen, dels anslutningen
till Bernerkonventionen, dels det fåtal kvinnor, som för
närvarande äro anställda i nattarbete, dels de många utländska förebilderna,
och dels slutligen och icke minst den hygieniska och fysiologiska
sidan af saken.

Kvinnans viktigaste uppgift att vara det kommande släktets
moder och fostrarinna får icke hämmas af eu krass industrialism,
och vi hafva sannerligen icke råd att genom ytterligare uppskof
med lagen riskera våra kommande släkters hälsa, den hälsa, på

Angående
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid.

(Forts.)

N:o 42. 88 Mundagen den 19 April, e. m.

,lvilken vi helt enkelt måste bygga hela vår nations bestånd och
orbud mot framtid.

kvinnors an- T10 _ _

vändande till . t a grund åt hvad jag nu yttrat, herr talman, får jag yrka bifall

arbete nattetid, till herr Rudebecks med fleres reservation.

(Forts.)

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr vice talmannen
framställde i enlighet med de därunder gjorda yrkandena
propositioner dels på bifall till hvad utskottet hemställt i förevarande

två moment, dels på bifall till de af herrar Clason och Först väckta,

i utlåtandet omnämnda motionerna; och förklarade herr vice talmannen
sig anse den sistberörda propositionen hafva flertalets mening
för sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som. vill, att kammaren bifaller de af herrar Clason och
Furst väckta, i lagutskottets förevarande utlåtande n:o 43 omnämnda
motionerna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet hemställt i
mom. 1) och 2) af ifrågavarande utlåtande.

Omröstningen utvisade 166 ja mot 24 nej; och hade kammaren
alltså bifallit de af herrar Clason och Furst i ämnet väckta motionerna.

Ordet lämnades härefter till

Herr Lindhagen, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få
afgifva min reservation mot det nu fattade beslutet. Jag tror, att
vi därmed ännu en gång ha försummat ett tillfälle att sammanföra
män och kvinnor till ett lyckosamt och framgångsrikt arbete för
deras gemensamma framtid.

Mom. 3) föredrogs härpå; och yttrade därvid:

Herr Lindhagen: Det har ju visserligen å ena sidan, särskildt
af herr Thyrén, förklarats, att en reglering af männens nattarbete
är något otänkbart. Men å andra sidan har den socialdemokratiska
fackorganisationen år 1906 beslutat att hänvända sig till partiets
representanter i Riksdagen i och för framläggande af förslag om en
inskränkning i nattarbetet, äfven männens. Ehuruväl jag förstår,
att en begäran om utredning uti denna sak är en tom deklamation,
då bland mannen icke finnes något verkligt intresse för denna sak,
utan de helst trifvas med förhållandena, såsom de för närvarande

Måndagen den 19 April, e. m.

N:o 42.

äro, under det att de gärna låta den ena förbudslagen för kvinnor
efter den andra följa i sträck, skall jag dock, herr talman, tillåta
mig att beträffande den nu föredragna tredje punkten framställa
följande yrkande: »att Riksdagen, med anledning af herr Lindhagens
ifrågavarande motion, ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
utreda, i hvad mån och på hvad sätt förbud för nattarbete af män
erfordras och må kunna åvägabringas inom industrigrenar, där det
ej af tvingande omständigheter nödvändiggöres, samt för Riksdagen
skyndsammast möjligt framlägga det lagförslag, hvartill denna utredning
kan gifva anledning».

Herr B rån t ing: Herr talman! Jag ber att få instämma i

herr Lindhagens yrkande, dock utan att därmed instämma i hans
särskilda motivering för detsamma. Jag tror, att det kan vara af
vikt att visa, att denna åtgärd, som vi nu fattat beslut om, endast
är ett första steg, och jag vill därför mana alla dem, som varit med
om det nyss fattade beslutet, att här gå vidare på skyddslagstiftningens
väg och bifalla det förslag till utredning i den nu föreliggande
frågan, som här framställts, och hvilken utredning väl är af behofvet
påkallad.

I detta anförande instämde herrar Lindqvist, Kjellberg, Furst,
Söderberg i Stockholm, Tengdahl, Johansson i Stockholm, Persson i
Stockholm, Pissén, Hasselquist, Wavrinsky, Blomberg, Åberg, Wallin,
Thylander, Lindberg, Thorsson, Waldén, Tynell, Rydén, Leksell,
Olsson i See, Forssell, Rundgren, Karlsson i Fjäl, Carlsson i Malmberget,
Kristensson, Kropp och Svensson i Nyköping.

Herr Jeansson i Kalmar: Herr vice talman, mina herrar!

Jag skall i denna sena timme endast i korthet yrka afslag på
motionen i fråga.

Som herrarne ha sig bekant dels af utskottets betänkande och
dels af hvad som här anförts under debatten i föregående fråga, så
afser nu föreliggande förslag att stifta en lag, som ännu intet land
vågat sig på.

Genom lagens antagande skulle Sverige således blifva det enda
land, där manligt nattarbete vore förbjudet. Att vårt lilla land
skulle gå före och stå ensamt i detta afseende, det vore, såsom
herrarne kunna tänka sig, ett tillbakasättande af vårt land i industriellt
afseende. Något sådant ha vi icke råd till, utan vi få
väl åtminstone vänta med en dylik lagstiftning, tills andra större
industriidkande länder gått före oss.

I vissa industrigrenar skulle en sådan lagstiftning verka alldeles
förlamande på industrien. T. ex. i den industri jag representerar
skulle det i tekniskt afseende vara nästan ogörligt att tillämpa en
dylik lag, enär den skulle verka störande å produktionen ej endast
kvantitativt utan hvad värre är kvalitativt. Det är naturligtvis
gifvet, att undantag skulle kunna göras för vissa industrier. Jag

Andra Kammarens Prof. 1909. N.o 42. 7

Angående

förbud mot

kvinnors an vändande

till

arbete nattetid.

(Forts.)

N:0 42.

Måndagen den 19 April, e. in.

Angående
förbud mot
kvinnort användande
till
arbete nattetid,
(Forts.)

tviflar emellertid på, att de stora industriidkande länderna någonsin
komma att införa en sådan lagstiftning.

Jag tillåter mig därför, herr vice talman, att yrka afslag på
motionen och bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Jesperson.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, vi höra här, hur det kommer
att gå under den närmaste framtiden. Hade kvinnorna nu fått vara
med i utredningen samtidigt med männen, så skulle deras sak på
grund af det stora intresse, som förefinnes för att deras nattarbete
måtte regleras, lättare ha ryckt frågan om männens nattarbete med
sig. Men såsom vi se, kommer denna senare fråga att vara ganska
långt i fjärran, oaktadt enligt min uppfattning nattarbete är lika
skadligt för männen som för kvinnorna.

På samma gång jag instämmer i herr Brantings förhoppningar
om, att mina farhågor icke måtte blifva besannade, vill jag på grund
af hvad den siste talaren här anförde erinra om, att den utredning,
hvarom här är fråga, gäller, i hvad mån och på hvad sätt en reglering
af nattarbete i sådana industrigrenar, där detta nattarbete icke
är oundgängligen af behofvet påkalladt, må komma till stånd. Och
något obehöfligt nattarbete för män kan väl den ärade talaren ej
anse det vara angeläget att bibehålla. Jag skall således be att få
vidhålla mitt yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr vice talmannen i
öfverensstämmelse med de därunder framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag
därå och bifall i stället till det af herr Lindhagen under öfverläggningen
gjorda yrkandet; och fann herr vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Då votering
emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
mom. 3) af utskottets förevarande utlåtande n:o 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Lindhagen under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Omröstningen utvisade 109 ja mot 69 nej; vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.

Måndagen den 19 April, e. m.

N:o 42.

§ io.

Följande nya motioner afgåfvos nämligen af:
herr Hellberg, n:o 245, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
medling vid uppgörelser om återgång af de till trävarubolagen i vissa
landsdelar gjorda upplåtelser af afverkningsrätt; och

herr Tengdahl, n:o 246, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation af tekniska högskolan m. m.

Dessa båda motioner blefvo på begäran lagda på bordet.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,31 på natten.

In fidem
Ter Cronvafl.