RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1909:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Andra Kammaren. N:o 28.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att debatten i anledning af hans Svar d inlerexcellens
herr statsministern Lindmans besvarande af vissa utaf pellation.
herr Sandström framställda spörsmål nu komme att fortsättas; (Forts.)
och lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Lindhagen, som yttrade: Jag hade icke alls tänkt
begära ordet i denna fråga, som ju har blifvit belyst förut från
så många synpunkter. Men jag begärde ordet sent på middagen
under justitieministerns anförande. Ty de synpunkter och de
åskådningssätt, som justitieministern där utvecklade, voro sannerligen
mera äfventyrliga än det framställningssätt, som framgick
utaf statsministerns anförande. Jag kom genast att erinra mig
— och det var därför jag begärde ordet — att med den tolkning*
som justitieministern gifvit detta lagrum, exempelvis lagutskottet
gjort sig skyldigt till alla möjliga försyndelser. Och jag
kom också att tänka på att, ifall ett sådant åskådningssätt, som
herr justitieministern uttalade, skulle göra sig gällande, blefve
verkligen Riksdagens utskott på det mest betänkliga sätt kringskurna
i sitt arbete.

Justitieministern gjorde, om jag fattade honom rätt, skillnad
mellan »är» och »bör». Om faktiska förhållanden finge en
tjänsteman gifva upplysningar när och hur som helst. Men så
snart det gäller frågan hur en sak bör vara, da är man på det
förbjudna området; det är en helgedom, som icke får profaneras
af ett Riksdagens utskott eller någon Riksdagens ledamot. Jag
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 28. 1

N:o 28. 2

Onsdagen den 17 mars, e. m.

Svar å inter- vill då fråga: Hvilken skillnad kan man draga upp däremellan,
Imitation. meddela en upplysning och gifva ett omdöme om saken?

(Forts.) Dessa gränser sammanfalla. Och hvad är det för värde med de
faktiska upplysningarna, om det icke också finnes en själ i upplysningarna?
Och denna själ är, huru saken bör vara. Får man
veta blott det första, men man icke har rätt att fråga, huru de
sakkunniga tycka om det andra, får jag verkligen säga, att de
upplysningar, man får, ofta hafva ett bra litet värde.

Justitieministern utvecklade närmare saken så, att, om det
gäller utarbetande af ett nytt förslag, så får en ämbetsman icke
gifva sitt omdöme därom, icke framföra några nya tankar. Det
är alldeles förbjudet. Vi hafva i lagutskottet ofta tillåtit oss
att hafva nya tankar om kungi. propositioner, och vi hafva af
ämbetsmän i justitieministeriet — ofta utan att ens fråga justitieministern,
men ofta hafva vi också tagit hans sakkunskap i anspråk
— begärt upplysning om: huru tycker ni, som satt er in
i ämnet, oafsedt hvilken mening ni än har; är denna formulering
den rätta; går det ihop med det hela? Och de hafva

genast ställt sig till vårt förfogande. Men vi hafva äfven begärt
upplysningar af andra tjänstemän, som varit speciellt sakkunniga
i t. ex. en fråga, uti hvilken väckts motion. Vi hafva till och

med begärt af en tjänsteman, att han skulle utarbeta ett förslag.

Det skedde senast för 2 år sedan. Då gingo vi tillväga på det
sättet beträffande ett förslag, som sedermera antogs utaf Riksdagen.
Nej, har man kommit så långt, som justitieministern nu
vill föra oss, får jag verkligen säga, att saken börjar antaga
betänkliga proportioner.

Jag tror, att det är nödvändigt, att man återför denna sak
till utgångspunkten, eller, såsom justitieministern sade, blott
detta fall, som det nu är fråga om, och ingenting annat. Hvilket
är då detta fall? Och huru ställer sig regeringen i detta fall?
Därom hafva vi ännu icke fått någon som helst klarhet af den
förda diskussionen. Vi veta endast, att krigsministern har aflåta
en dagorder, eller hvad det kallas, däruti han uttalat sin
uppfattning om, att riksdagsordningens 46 § bör tolkas på ett
visst sätt och, såvidt jag kan förstå utaf dagordningens tendens,
att han anser, att öfverträdelse af paragrafen i detta fall ägt
rum. Jag frågar då först: anser regeringen, att krigsministerns
uppfattning är den riktiga? Den andra frågan är den: har
kanske regeringen, då denna dagorder afläts, själf gillat densamma,
innan den afläts? Jag kan nu icke få en annan uppfattning
af det sväfvande resonemang, som framgick utaf statsministerns
anförande, än att det verkligen vore regeringens mening,
att krigsministern har handlat riktigt och att han har
handlat med regeringens samtycke. Justitieministern begagnade
också i sitt anförande eu gång uttrycket vi om just den saken.

Justitieministern sade vidare, att det är den kritiska punkten,

3 Nso 28.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

som man skall slå fast — skiljemårket mellan vara och böra. Svar d internet
är således enligt regeringens uppfattning, om jag kan tolka ptllation.
dess oklara framställningssätt riktigt, så, att här är en sådan (Forts.)
kritisk punkt öfverskriden åt förbjudet håll, och därför måste
regeringen ingripa. Jag säger nu för min del, att utgångspunkten
i ett dylikt resonemang är oriktig. Men när man betraktar den
kritiska punkten och ser till, hvilket värde den i föreliggande
fall har, får man tänka på, att det just rör ett militärt förhållande.
De militära förhållandena äro nu — det måste vi, hvilket
parti yi än tillhöra, säga oss — sådana, att de hafva tendens
att blifva en stat i staten. Och så snart man vill undersöka
militära förhållanden och vill hafva omdömen om militära förhållanden,
ja, då är staten i fara, då proklameras nästan, kan
man säga, krigstillstånd från deras sida, som hafva ledningen af
krigsväsendet; och, såsom romarna sade: i krig tiga lagarna. Då
kan icke tas hänsyn till konstitutionell praxis och annat civilt
lagligt. Man får lof att på allt sätt sätta stopp för fördärfvet och
sedan försöka att, så godt man kan, tolka sig tillbaka till fredliga
förhållanden igen. Och just det försöket har herr statsministern
verkligen här gjort.

Men hvad blir nu följden af, att sakerna bringas in på
dessa banor, låt vara i ett enstaka fall? Jo, för det första att
regeringen visst icke kommer att anse, att detta är det enda
fallet; man måste åtminstone till någon tid ådagalägga konsekvens.
Civilministern har ju äfven, i fråga om kommerskollegium,
såsom herr Lindqvist framhöll, velat i visst fall skapa liknande
ny praxis, i strid mot hvad som förut förekommit.

Jag har också personligen erfarit något liknande äfven från
kommerskollegium. Det sades visserligen inom stadsfullmäktige
för någon tid sedan, att kommerskollegium var fritt från byråkratism.
Det tycker jag icke framgår af hvad herr Lindqvist
hade att berätta. Och jag vill säga, att fortfarande, åtminstone
i denna punkt, är min erfarenhet densamma. Jag fick för icke
länge sedan allt med största beredvillighet förskaffa mig upplysningar
för en motion ur en kongresshandling, som ett regeringens
ombud vid kongressen medfört från utlandet. Men, sedan
nu fallet »Malm» inträffat, och jag kort därefter ånyo begärde
att få se på handlingen för att upplifva mitt minne, så sades
först, att handlingen var lämnad till en annan person, och, när
jag bad få veta, hvem denne person var, så att jag hos honom
kunde få taga del af handlingen, så sade man tämligen tvärt
och afvisande, att det nog fick vara med den saken. Och så
ringdes det af, ty det var ett telefonsamtal. Det var således en
oerhörd kontrast, tillmötesgåendet förra gången och den brist på
tillmötesgående, som visades sedan. Jag kan icke bestämdt påstå,
att detta var följden just af nu berörda tilldragelse, men den
misstanken ligger ju mycket nära till hands.

Nso 28. 4 Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d inter- Vi se ju nu, huru justitieministern till och med vill afskära
pellation. ap möjlighet att få ett omdöme från tjänstemännen vid full(Forts.
) görandet af det brådskande riksdagsarbete, som den nuvarande
tiden för med sig, i alla dessa stora och små frågor, med hvilka
Riksdagen öfversvämmas. Men man kan verkligen icke reda sig
utan att få sakkunskap och omdöme af personer, som äro inne
i frågorna; sedan förbehålla sig naturligtvis utskotten och Riksdagen
att för sin del fälla sina omdömen.

Det åskådningssätt, som från regeringens sida framställts,
kan också leda därtill, att tjänstemännen hädanefter i allt större
utsträckning komma att visa mindre beredvillighet att lämna
upplysningar än förut varit fallet. Men jag hoppas emellertid,
att det icke kommer att gå så långt, att från regeringens sida
förbjudes ämbetsmän att lämna upplysningar och fälla omdömen,
på det att därigenom må framtvingas tillämpning i onödan af
46 §:s riksdagsordningen omgångar och hinder.

Jag vill nu därför uttala den förhoppning, att detta blott
må vara en ledsam episod, som snart glömmes. Tv Riksdagen
får väl i alla fall slå vakt om sin rätt till erhållande af sakkunskap
i sitt arbete. Och det är denna Riksdagens rätt till
sakkunskap och vederhäftighet i arbetet, som på ett betänkligt
sätt, enligt mitt förmenande, hotas från regeringens sida genom
hvad som nu timat.

Herr Vennersten: Herr talman! Jag begärde ordet för

att rätta ett misstag, som herr Lindqvist gjorde i sitt anförande,
då han talade om hur en viss upplysning införskaffades för det
utskotts räkning, hvars ordförande jag är. Verkliga förhållandet
är, att jag icke vände mig till herr civilministern med någon
framställning, utan saken ordnades utan vare sig skriftlig eller
muntlig framställning från min sida. Jag har velat säga detta,
därför att från liera håll, icke minst genom pressen, framhållits,
att jag gått en annan väg än den § 46 riksdagsordningen anvisar.

Emellertid ber jag att få begagna tillfället att något litet
relatera min erfarenhet från det utskott, i hvars arbete jag deltagit,
då denna synes mig i någon mån belysande för den fråga,
som nu är före. Det är naturligt, att, om man vill gorå denna
sak till en partipolitisk fråga, det är lätt att få känslorna i svallning
och att man glömmer se saken så. som den, enligt mitt
förmenande, bör ses eller helt objektivt. Den ärade interpellanten
framhöll, att han icke för sin del ansåg, att denna fråga
borde göras till en partifråga, utan att man borde söka bedöma
den ur andra synpunkter, och en annan ärad talare, som här
lämnat oss en elegant och intressant utredning, har ju också
antydt, att man enligt hans förmenande borde särskilt se till
de praktiska sidorna af saken. Mig synes detta senare betrak -

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

6 Ji:o 28.

telsesätt särskildt tilltalande, ty jag tror, att saken bedömes bäst Svar d interur
synpunkten af hvad som kan vara mest praktiskt och i öfrigt Pel^atMnmest
gagneligt för riksdagsarbetet. Nu kan uppfattningen i detta (forts.)
afseende vara i viss mån olika. Jag för min del anser, att det
icke skulle skada, om man något allmännare tillämpade denna
paragraf 46 än Riksdagen gjort under de senaste åren. Jag grundar
detta mitt omdöme på den lilla erfarenhet, jag hunnit samla,
dels tidigare och dels inom det utskott jag nu tillhör. Vi ha från
första stund i alla frågor vändt oss till statsrådet Hederstierna
muntligen eller skriftligen, per telefon eller vid besök i kanslihuset.
Hvarje gång ha vi funnit den vägen raskt leda till målet,
i det vi fått de mest fullständiga upplysningar mycket fort, och
det förfaringssättet har sparat oss många steg, som vi eljest fått
göra förgäfves eller med mindre godt resultat. På denna grund
anser jag, att det säkerligen icke minst för de tillfälliga utskotten
skulle vara till gagn, om man använde just denna mycket förkättrade
utväg något mera än hvad nu är fallet. Jag tänker särskildt
på dessa utskott därför, att man inom dem icke har någon tradition
att bygga på såsom inom de ständiga utskotten, som ju
dels bildas af ledamöter från båda kamrarna och dels gifvetvis
ha en mycket mindre växlande sammansättning än de tillfälliga
utskotten ha. Inom dessa verka, som vi alla veta, högst få gamla
krafter, i det de hufvudsakligen rekryteras med mindre bepröfvade
nya krafter. Därför är det, såvidt jag förstår, klokt, om
man just med hänsyn till dessa tillfälliga utskott drager upp en
gräns, som anvisar, i hvilka fall de höra anlita den officiella
vägen och i hvilka fall man kan anlita en annan väg. På detta
sätt skulle vi nå praktiska resultat och säkerligen icke i minsta
mån kompromettera Riksdagens värdighet eller åsidosätta dess
makt och myndighet, och Riksdagen kan för visso lita på att
de af regeringen anbefallda utredningarna bedrifvas snabbt och
säkert. Nu säger man visserligen, att här gjorts en svår attack
från regeringens sida på denna Riksdagens makt och myndighet.

Jag kan icke fatta saken så; det kan hända, att jag misstager
mig, men jag har redan framhållit, att jag bedömer denna fråga
icke som en stor politisk angelägenhet, utan som en angelägenhet,
hvilken har sin fulla motsvarighet i privatlifvet. Om vi
sålunda tänka på ledningen af ett stort privat företag, så nog
är det bättre, om man på förhand vet, hur det är ordnadt
med kommunikationen mellan underlydande och utomstående,
än om vissa tillfälligheter, som kunna växla afsevärdt, härvidlag
skola vara bestämmande, och jag tror också, att riksdagsarbetet
kan ha nytta af hvad som visar sig praktiskt i de enskilda verken,
särskildt med hänsyn därtill att ju staten börjat bedrifva
industriell verksamhet, mången gång i så stor omfattning, att statens
ekonomi högst väsentligt beror på hur denna drift skötes.

Man börjar nu frångå det gamla systemet med kollegialt styrelse -

Jf:o 28. 6

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d inter- sätt, i synnerhet i de fall, där stora ekonomiska intressen stå på
petition. Spep Där sätter man en kraftig karl i spetsen och låter honom
(Forts.) fä mycket friare händer än det gamla systemet tillät, och detta
med stor framgång. Jag behöfver icke anföra några exempel;
de gifva sig af sig själfva. Men, mina herrar, om vi gå öfver
till något nytt i skötseln af våra stora statsindustriella verk och
inrättningar eller andra affärsföretag, som staten bedrifver, så
vore det ej ur vägen, att man toge i öfvervägande, huruvida
icke, i afseende på kommunikationssättet mellan Riksdagen och
dess utskott å ena sidan och statens verk och dess underlydande
å andra sidan, det kunde vara skäl i att vidtaga någon liten
revision, att på denna punkt införa någon i viss mån förändrad
anordning. För min del kan jag icke se någon fara i ett sådant
tillvägagångssätt, och jag vågar reducera frågan till dessa mera
blygsamma proportioner och tror, att man kan afvinna den
åtskilliga synpunkter, som måhända icke äro för majoriteten
tilltalande, men som herrarna säkerligen vid närmare eftertanke
skola medge ha åtskilligt för sig.

Nu är det alldeles tydligt, att jag icke gör anspråk på att
med min kortvariga erfarenhet ha kunnat göra något inlägg af
värde i denna debatt, men jag har vågat anföra dessa synpunkter
därför att jag tror, att man äfven inom Riksdagen icke bör
vara blind för att utvecklingen kan föra fram andra kraf än
dem, som hittills gjort sig gällande. En gammal riksdagskamrat
har sagt mig, att det icke finnes något mera byråkratiskt
verk än Riksdagen, och jag vet ej, om han icke i viss mån har
rätt. Om vi emellertid göra någon liten ändring i modern riktning
och införa i riksdagsarbetet en anordning, som visat sig
lämplig i affärslifvet, tror jag icke, att arbetet förlorar därpå.
Nu kan man invända, att dessa saker icke äro jämförliga, men
därför borgar åtminstone den erfarenhet jag varit i tillfälle att
skaffa mig, och jag har funnit, att man mycket väl kan gå den
officiella vägen och låta höga vederbörande veta hvad som passerar,
utan att detta skadar Riksdagens makt och anseende eller
hindrar arbetet.

Innan jag slutar, tillåter jag mig göra en erinran med anledning
af ett yttrande, som en värderad granne här fällde. Han
sade, att på denna fråga föll den förste bonde, som suttit vid
konungens rådsbord. Jag tror, att det är så, men jag tänkte,
att herr Schotte borde minnas, att samma bonde föll förr en
gång för en annan ministär, i hvilken herr Schotte själf inträdde,
men i hvilken ingen bonde befanns värdig att upptaga den fallnes
mantel.

Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrarI Jag hade
aldrig tänkt mig, att någon kamrat i det fjärde tillfälliga utskottet
skulle velat här inför kammaren betvifla sanningsenligheten af

7 Nso 28.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

mina uppgifter. Så har emellertid skett. Herr Johansson i Mos- Svar & intersebo
har tillåtit sig att utan frambärande af ett enda bevis och P^ation.
utan skäl insinuera brist på sanningskärlek hos mig. Med anled- (i orts.)
ning häraf anser jag det vara min rättighet att helt kort uppfordra
herr Johansson i Mossebo att inför kammaren erkänna
sin förlöpning och ta tillbaka denua beskyllning.

Herr talman! Jag anser mig emellertid i egenskap af sekreterare
i det f järde tillfälliga utskottet böra beriktiga några af
de uttalanden, som herr Johansson i Mossebo gjorde. Det var
säkerligen med mycket stor öfverraskning och för första gången,
som utskottets ledamöter hörde, att den hänvändelse, som skett
till underofficersförbundet, gällde infordrande af dess stadgar.

Det har aldrig någonsin varit förhållandet. Från början har
saken gällt inhämtandet af underofficersförbundets mening om
herr Palmes motion. Jag ber äfven få framhålla, att herr Johanssons
uppträdande här är så mycket egendomligare, som det var
på hans egen framställning, som följande paragraf intogs i fjärde
tillfälliga utskottets protokoll för den 19 februari 1909: »Med

anledning af hvad som händt, beslöt utskottet berättiga friherre
E. Palmstierna att vid behof meddela den paragraf i utskottets
protokoll, däri omnämnes, att han i egenskap af utskottets sekreterare,
med dess gillande, vändt sig till respektive underofficerssällskap
för att inhämta deras mening om herr Palmes motion».

Denna paragraf har justerats den 23 februari. I denna justering
deltog äfven herr Johansson i Mossebo. Den här oberopade
paragrafen uti ett föregående protokoll innehåller, förutom det
bemyndigande, som omnämnes, följande uttalande: »Det beslöts
att afvakta ofvanuämnda utredning från underofficerssällskapen,
innan beslut om motivering till det tillstyrkande utskottsutlåtandet
fattades». Detta beslut har herr Johansson i Mossebo deltagit
i, och han närvar vid justeringen af protokollet utan att
göra någon anmärkning mot detsamma. Jag ber kammaren
fästa sig vid det deltagande, som herr Johansson i Mossebo här
haft i besluten inom utskottet, och ställa hans ord i dag på förmiddagen
i belysning af hans beteende inom utskottet förut.

Jag lämnar således åt kammaren att bedöma och värdesätta
hans uttalanden.

Nu har emellertid, mina herrar, herr Johansson i Mossebo
instämt med herr Jansson i Djursätra. Jag har för min del
sökt en förklaring till detta hans egendomliga uppträdande. Den
förklaringen har jag endast kunnat finna däri, att herr Johansson
tydligen fattat innebörden i herr statsministerns anförande så,
att regeringen vill tillåta, att underofficerarne må till utskott
lämna utlåtanden af här nämndt slag. Därest herr Johansson
omfattar denna åsikt angående statsministerns uttalanden, förstår,
jag hans uppträdande ur en synpunkt sedt. Men då ber jag
att för herr Johansson i Mossebo få påpeka det enkla och syn -

N:o 28. 8

Onsdagen den 27 Mars, e. m.

Svar d inter- bara faktum, att herr statsrådet och chefen för landtförsvarspellation.
departementet fortfarande sitter uti regeringen. Tydligen måste,
(Ports.) enligt min uppfattning, herr statsministern stå på precis samma
ståndpunkt i fråga om tolkningen af § 46 i här föreliggande
fall, och är det på detta sätt, synes mig herr Johanssons instämmande
vara rätt egendomligt.

Men när nu regeringens vapendragare, herr Johansson i
Mossebo och hans meningsfränder i denna kammare, tydligen
ådagalägga oklarhet på denna punkt, så vill jag till herr statsministern
framställa den förfrågan, huruvida han icke vill klargöra
för sina meningsfränder, hvad han själf afser med tolkningen
af paragrafen i detta fall, om han således står på samma ståndpunkt
som herr krigsministern eller ej.

I detta anförande instämde herrar Juhlin, Tengdahl, Furst,
Jonsson i Hå, Sandström, Hedström, Jansson i Edsbäcken, Böing,
Lindblad och Wilson.

Herr vice talmannen: Harr talman, mina herrar! Gentemot
en ärad talare, herr Vennersten, ber jag först att i förbigående
få erinra, att det är väl litet underligt, om han verkligen
menar att rikta beskyllningen för riksdagsbyråkratism —
understundom icke så alldeles obefogad — mot dem, som i detta
fall förmena, att Riksdagen bör ha den vidsträckta rätt, som
den hittills haft att på sidan om 46 § förskaffa sig nödiga upplysningar.
Mig vill det förefalla, som om anhängarne i större
eller mindre grad af 46 § såsom enda utvägen härvidlag äro de
verkliga riksdagsbvråkraterna och icke deras motståndare.

Jag hade afsett att säga någonting, som i viss mån sammanhänger
med hvad den näst föregående talaren yttrade. Då
emellertid herr statsministern icke har begagnat sig af sin rättighet
att taga till orda utan afseende på deu uppgjorda talarlistan,
så antager jag. att det kanske icke i alla fall kan vara ur vägen
att saga hvad jag hade tänkt.

Jag åhörde, liksom många af kammarens ledamöter, med
någon förundran åtskilligt af hvad herr Söderberg i Hobborn
hade att förmäla oss, men jag erkänner, att i ett fall är jag ense
med honom. Han sade mer än eu gång, att han för sin del
icke var kompetent att följa med alla de statsrättsliga labyrinter,
som upprullade sig i denna sak, och jag måste i det fallet, beträffande
herr statsministerns digra afhandling, ställa mig helt
och hållet på herr Söderbergs sida. Icke heller jag har varit
i stånd att uppfatta, hvad det egentligen är »til syvende og sidst»,
som regeringen har genom denna sju spalters långa afhandling
•velat säga oss. Jag går emellertid i brist på denna kompetens
efter mera enkla tecken. För mig ställer sig saken så: Har
regeringen oförbehållsamt och fullständigt förklarat, att den icke

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

9 N:o 28.

står för krigsministerns åtgärd? Därpå måste jag svara: Nej, Svar d internet
har regeringen icke gjort. Så länge detta icke är gjordt, P^ationså
länge hjälper hvarken fem eller tio spalter. Så länge hjälper (Forts.)
hvarken herr statsministerns långa anförande eller herr justitieministerns
supplerande anförande. Så länge vet man icke hvad,
praktiskt taget, regeringens åsikt är. Det finnes emellertid, som
den förre talaren sade, ännu tillfälle, och jag ber att med honom
få förena mig i eu anmaning, en vördsam hemställan till herr
statsministern att bestämdt säga ifrån: Gillar regeringen krigsministerns
åtgärd eller ogillar regeringen den?

Det må ju förlåtas mig, om jag, oaktadt jag, som sagdt,
icke har kunnat fullständigt uppfatta regeringens hållning i de
olika detaljerna af denna sak, likväl vågar ställa mig mycket
tvekande gentemot de ärade talare, som velat bagatellisera hela
saken. Jag kan ju ha ett visst skäl därtill, då det är icke mindre
än tre af kouungens rådgifvare — hvilka ju haft bättre tillfälle
att sätta sig in uti det anförande, som herr statsministern hållit,
än hvad vi ännu kunnat göra, och hvilka förmodligen både läst
och omläst och dryftat detsamma — som funnit med sin plikt
förenligt att, uppenbarligen till följd af att de icke kunnat gilla
anförandet, afgå ifrån sina platser, och det hvad en af dem beträffar,
oaktadt han har en hufvudtitel att försvara här i Riksdagen.

Då jag vidrör denna sak, ligger det mig om hjärtat att
säga några ord om en af dem, som sålunda afgått. Det är en
gammal motståndare, herr statsrådet Alfred Petersson, en man,
mot hvilken jag och mina meningsfränder haft skarpt olika uppfattningar,
en man, som har, på ett efter vår mening ansvarsdigert
sätt, förbundit sitt namn för alla tider med den stora förändring
i afseende på den politiska rösträtten m. in., som blifvit
af kamrarna antagen och snart varder upphöjd till grundlag.

Ja, han var vår motståndare, men vi måste ju erkänna, att äfven
under det han var det som ifrigast, så gjorde vi nog skillnad
på honom och vissa andra motståndare. Jag tror, att vi alla
kunna säga, att det var någonting i hans politiska hållning, som
bjöd aktning, en aktning, som vi också voro villiga att skänka
honom.

Jag tror till sist, att, då han nu har afgått från sin statsrådsbefattning
på principen: »aktning för Riksdagens rättigheter»,
den enklaste rättvisa bjuder oss att på denna dag och vid denna
viktiga öfverläggning göra en honnör för den mannen. Hans
plats står ju icke tom, utan där sitter ju nu en annan man, och vi
ha ju redan hört af en ärad talare, att vi skola vänta på hans
gärningar, innan vi döma öfver honom. Men det förefaller mig,
att om hans företrädare gått på principen: aktning för Riksdagens
rättigheter, däraf logiskt följer, att han själf inträdt i
regeringen på den motsatta principen, och då tror jag, att vi så

5:o 28. 10

Onsdagen den 17 Mars, e. va.

Svar d inter- godt först som sist böra säga ifrån, att han icke skall kunna
petition, förvärfva någon tillit hos majoriteten i denna kammare.

(Forts.) Jag faia(fe nySS något om herr krigsministerns åtgärd uti

just det fall, som utgör själfva grunden för denna öfverläggning
— ja, den åtgärden är noga taget mer än eu. Man måste för
det första — såvidt icke någon hittills lämnad förklaring från
regeringsbänken framkommer — antaga, att den order, som
krigsministern i detta fall utfärdade, gick ut på, att en för privata
ändamål bildad förening utaf underordnadt befäl icke skulle ha
rätt att angående sina privata angelägenheter afgifva ett yttrande
till en riksdagsman, som för ett utskotts räkning begärt ett sådant.
Jag tror aldrig, att vi kunna gilla en sådan uppfattning.
Jag anser det vara synnerligen viktigt, att det fastslås, att de,
som tillhöra det underordnade befälet, få vara människor och
medborgare, de också. Jag tror, att om man icke häfdar den
principen, om man alltså låter sådana åtgärder, som krigsministern
här vidtagit, passera utan anmärkningar och utan
starka anmärkningar, blir detta i själfva verket ödesdigert för
hela vårt försvar. Ty för detta är en god och tillfredsställd
underofficerskår af den allra högsta betydelse, och någon sådan
få vi icke, utan att dess medlemmar äga medborgerliga rättigheter
i tillbörlig utsträckning.

Men det är icke detta, som härvidlag är det enda egendomliga.
Kort därpå inträffade, att en regementsöfverste själ! offentligen
förklarade, att han hade ingripit i underofficerarnes föreningsrätt
och det till på köpet med afseende å en förening, som,
efter hvad oemotsagdt blifvit upplyst, krigsminstern gillat. Då
frågar jag: År det disciplin, att en krigsminister i ett sådant
fall icke ögonblickligen ingriper? Nej, det kan icke vara disciplin.

Om man nu sammanställer dessa båda saker, innebära de i
själfva verket intrång på de underordnades rättigheter och brist
på disciplin i fråga om de öfverordnade; och eftersom jag nyss
gjorde en liten historisk återblick, kan jag möjligtvis göra eu
till. Jag vill då säga det, herr statsrådet Malm, att eder företrädare
på den plats, ni nu innehar, nog hade sina fel, men han
skulle dock aldrig ha gjort något sådant, som ni i detta fall
gjort.

Då jag berör dessa händelser och de uttalanden från visst
håll, som i sammanhang därmed varit synliga i tidningarna,
kanske jag äfven får göra den reflektionen, att det nog vore hra,
om vissa egenskaper kunde framkallas i något rikare mått hos
högre befälspersoner, som visat sig vara i behof däraf. Herr
statsministern talade för några veckor sedan om sin plan att
framkalla en, såsom jag tror att han kallade det, religiös
renässans här i landet. Jag undrar, om icke herr statsministern
skulle kunna bevilja sig själf något litet uppskof med det arbetet
och i stället tills vidare arbeta på framkallande af så enkla och

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

11 N:o 28.

anspråkslösa borgerliga dygder lios de militära ämbetsmän, hvilka Svar d inler
visat sig sakna dem, som sanning, uppriktighet, ärlighet, veder- pellahon.
häftighet i uppgifter o. s. v. (Forts.)

Här har af en ärad talare, som tillika är den mest ledande
mannen för det socialdemokratiska partiet i kammaren, yttrats,
att hvad som förekommit här i dag och för öfrigt i hela denna
sak kan vara af beskaffenhet att ytterligare befrämja den samverkan
uti vissa punkter, som de båda vänsterpartierna funnit
riktigt och lämpligt att söka åstadkomma. I detta fall instämmer
jag fullständigt med honom. Det är en förpliktelse för båda
dessa partier, för så vidt de äro och vilja vara vänsterpartier,
att taga lärdom af det, som nu inträffat. Och det mer än en
lärdom. Jag antydde nyss ett par på det militära området, men
hufvudsaken, den alldeles afgörande hufvudsaken är själffallet
frågan om folkrepresentationens, den svenska Riksdagens, rättigheter,
som man i viss mån hotat eller åtminstone sökt göra
tvifvelaktiga.

I det anförande, som herr statsministern för några veckor
sedan här höll och hvarpå jag nyss antydde, upprullade han för
oss och, jag må säga, för våra förvånade blickar en fruktansvärd
republikansk fara här i landet, om hvilken vi förut icke
haft en aning. Men han sade på samma gång, att han svurit
en helig ed att försvara kungadömet, och då kände vi oss ju
ganska lugna. Han sade tillika: »Den eden har jag svurit, den
eden ha mina kolleger svurit och den eden ha hvarje regerings
medlemmar svurit.» Ja, det är sant. Men hvarje regering har
också svurit att försvara Riksdagens grundlagsenliga rättigheter,
och om herr statsministern hade klargjort för sig edens innehåll
i sistnämnda afseende lika mycket som i andra afseenden, undrar
jag, om han icke hade besparat både sig och oss den långa
konstruktion, som han här presterade.

Hans excellens, herr statsministern Lindman: Herr talman,
mina herrar 1 Jag skulle nog ha återkommit än en gång i denna
debatt, äfven om jag nu icke blifvit af herr vice talmannen
direkt uppfordrad att omedelbart yttra mig, men efter det anförande,
som han här hållit, känner jag det som en plikt och
som ett nöje att genast gifva honom ett svar. Jag skall nu
emellertid belysa icke blott de invändningar, som här blifvit
gjorda af herr vice talmannen, utan äfven de, som framförts af
öfriga talare på den sidan, som står mig emot i denna punkt,
och jag ber därvid att, som det heter, få gå i ordning med
frågorna.

Jag började mitt förra anförande med en historik, om hvilken
herr vice talmannen sade, att han icke kunde fatta eller följa
med hvad den innehöll. Ja, mina herrar, det är så, att när
man interpellerar får man ett svar, men det har aldrig varit

N:o 28. 12

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d inter- vanligt, att den interpellerade lämnar svaret på förhand. Det
petition. är> mjna herrar, hans lilla trumf, alldeles på samma sätt, som
(Förts.) herr staaff satt inne med sin, när han under remissdebatten i
fjol riktade anfall mot mig för en åtta, tio, tjugo olika saker,
hvarom han icke med ett ord underrättat mig i förväg. Där,
mina herrar, stå vi följaktligen på lika fot, äro i samma situation;
min rätt i detta fall är lika stor som hans i de nyss antydda.
Om herr vice talmannen icke kunnat följa med det anförande,
som jag långsamt och, såsom jag tror, tydligt uppläste, är det
icke mitt fel.

Jag ber vidare att få komplettera den historiska utredning,
som här gjordes af professor Eden på ett, såvidt jag kunde fatta,
mycket grumligt sätt. Jag har fått uppbära den förebråelsen,
att jag kanske icke själf författat denna historiska utredning —
ja, det var icke professor Eden, som sade detta, men den förebråelsen
har dock riktats mot mig. Nå väl, mina herrar, jag
har aldrig utgifvit mig för att vara professor i statsrätt och
historia; jag har låtit andra utarbeta denna historik — det
erkänner jag fullt öppet — men jag har studerat denna historik
och funnit den vara hållbar och så logiskt bindande, att jag
vågar påstå, att de bevis, som af herr professor Edén här framlades
gentemot densamma, ovillkorligen måste falla till marken,
och det torde herr professorn själf finna, om icke förr, när herr
professorn får läsa mitt yttrande in extenso.

Herr professorn säde på tal om denna historik, att jag
visserligen gjort denna historiska sammanställning af fakta, men
att jag glömt att tala om praxis, och herr professorn ställde
därvid till mig den frågan: Vet statsministern, vet regeringen,
huru praxis i nu förevarande afseende var 1809 och 1810? Ja,
jag ber att få fråga herr professorn: Huru var praxis då? Herr
professorn, som ju är historiker, bör veta det bättre än jag.

Dessutom förefaller mig det argumentet synnerligen svagt.
Jag har ju i senare delen af mitt anförande ordat så mycket om
praxis, att det borde vara klart för enhvar, huru praxis i fråga
om denna grundlagsparagraf bör bedömas.

Må det emellertid tillåtas mig att tala om ett par saker,
hvilka herr Edén däremot icke med ett ord berörde. Hvad
tänkte, herr professor, de 1840-talets män, som i en särskildt
tillsatt kommitté uttalade sig om dessa saker? De förklarade ju,
att det var behöfligt, att Riksdagen hade en sådan rätt, hvarom
nu är fråga, öfver statskontoret, men däraf följer väl icke, att
de ansågo den vara behöflig äfven i fråga om andra ämbetsverk.
Och vidare: när det stod i andra punkten af ifrågavarande
paragraf, att detta förfarande erfordrades beträffande statskontoret
etc., huru har herr professorn tolkat den punkten?

Jag vill för ögonblicket icke vidare tala om sj kifva historiken,
utan ber att få öfvergå till en annan del af frågan. Jag vill

Onsdagen den 17 Mars, e. ra.

13 N:o 28.

nämligen något skärskåda ett par andra fall i våra grundlagar, Svar d intersom
verkligen kunna gifva oss en liten upplysning om, hvad petition.
detta uttryck »äger begära» betyder. Det gäller här två fall, (Ports.)
där samma sak förekommer såväl i regeringsformen som riksdagsordningen.
Jag vill nu jämföra de olika uttrycken på det
ena stället och på det andra, och sedan kunna herrarne själfva
döma om, hvad i dessa två fall uttrycket »äger begära» verkligen
betyder. I § 105 regeringsformen heter det: »Lagtima

Riksdags konstitutionsutskott äge att äska de protokoll, som uti
statsrådet blifvit förda »utom dem» etc. I riksdagsordningens § 38
heter det om samma sak: »Konstitutionsutskottet åligger ock att
äska de i statsrådet förda protokoll» etc. Här står sålunda om
precis samma sak i regeringsformen »äger» och i riksdagsordningen
»åligger». Det är sålunda en befallning. Jag vill också
framhålla en annan sak. I regeringsformen § 107, heter det:

»Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter
samfäldt eller eu eller flera af dem uti deras rådslag om allmänna
mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta
eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt förtroendeämbete utöfvat, äge då utskottet att sådant
tillkännagifva för Riksdagen» o. s. v. I riksdagsordningen § 38
står om samma sak: »Om utskottets rätt och plikt att, efter

granskning af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla de anmärkningar»
o. s. v. Här betyder alltså »äger» vara pliktig. Jag
har gjort denna sammanställning därför att jag vill visa, att
åtminstone på två ställen i våra grundlagar »äger» icke kan
tolkas som mina motståndare här tolkat detta uttryck. Nu frågar
jag: Hvad är meningen och innebörden af hela denna § 46?

Jo, den afser, att Riksdagen skall sättas i tillfälle att erhålla upplysningar.
Jag har, mina herrar, i mitt första anförande i
debatten i dag sagt, att regeringen aldrig afsett att hindra
Riksdagen från att få upplysningar om saker, som Riksdagen
behöfver. Hvarken jag för min del eller regeringen i sin helhet
har i någon mån afsett att hindra riksdagsarbetet. Det skulle
enligt min uppfattning helt enkelt vara dumt gjordt, och det
skulle aldrig kunna falla mig in att uttala en sådan uppfattning.

Herr vice talmannen har talat om den rätt, som Riksdagen har
på sidan om § 46, alltså på sidan om grundlagen. Ja, mina
herrar, det är just om innebörden af detta uttryck »på sidan
om grundlagen», som vi tala. Jag har i mitt föregående anförande
hela tiden framhållit denna praxis såsom en praxis på
sidan om grundlagen, eu konstitutionell praxis, som kan ha sitt
berättigande och som man icke på något sätt bör motsätta sig.

Det har jag sagt.

När nu emellertid herr vice talmannen i en kommandoton,
som jag nästan skulle vilja jämföra med den värsta militarists,
anfaller mig och ber mig yttra mig om »fallet Malm», så vill

N:o 28. 14

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d inter- jag i den frågan gifva honom svar på tal. Fallet Malm är

petition. eniigt min uppfattning mycket enkelt och står i öfverensstäm (Forts.

) melse med hvad jag på förmiddagen yttrat. Jag har sagt, att

§ 46 utvisar, statsrättsligt sedt, den enda väg, som finnes för

Riksdagens utskott att erhålla sådana upplysningar, som det här
är fråga om. Men dessutom måste man taga hänsyn till tryckfrihetsförordningen,
och vi måste därvid erinra oss, att den
tillkom samtidigt med 1810 års grundlag. Tryckfrihetsförordningen
innehåller bestämmelser, som till en del förtaga hvad
som finnes stadgadt i § 46. Jag har sagt, att alla sådana upplysningar.
som afse samlandet af fakta, utlämnande af handlingar,
skola tillhandahållas utskotten utan att utskotten skola behöfva
begära att erhålla dem genom Kungl. Maj:t; sådant skall Riksdagen
få i alla fall. Men jag har sagt, att, när det gäller utvecklandet
af åsikter, när man vill skaffa sig kännedom om ämbetsmäns
åsikter i olika frågor, jag då förmenar, att ett utskott skall
gå den väg som § 46 utstakat, ty enligt min uppfattning kommer
Kungl. Maj:ts rätt att vara chef för myndigheter och ämbetsmän
att blifva i hög grad lidande, om ämbetsmän, kanske i underordnad
ställning, uppkallas i utskott för att sitta och kritisera
sina egna förmäns förslag. Det påstår jag komme att blifva till
skada icke endast för riksdagsarbetet utan för vårt land i dess
helhet.

Jag är själf riksdagsman och kan väl förstå, att herrarne
skola känna sig illa berörda, om herrarne fått den uppfattningen,
att meningen varit, att Kungl. Maj:t velat göra ingrepp i Riksdagens
rättigheter. Så har icke varit fallet. Men om den
konstitutionella praxis, som nu finnes, skulle utveckla sig i sådan
riktning, som den ena statsmakten skulle anse vara skadlig och
medföra fara för vårt land, då begagnar sig Kungl. Maj:t af den
rätt, som grundlagen föreskrifver och säger: här få Ni icke gå
längre, mina herrar — och det har Kungl. Maj:t gjort i det
så kallade fallet Malm. Tro herrarne, att disciplin och ordning
såväl bland militärer som civila kunna upprätthållas, om ett
utskott kallar upp underofficerare och hör dem om deras åsikter
rörande deras egna förhållanden, ja, hvarför icke om öfverordnades
och förmäns förhållanden. Tro herrarne, att Riksdagens
värdighet i minsta man kan blifva lidande, om man däremot
begagnar sig af den vägen, att underofficerare kallas upp till
utskott för att utveckla sina åsikter endast genom anlitande
af den väg, som anvisas i § 46, genom att de sålunda kallas
upp af krigsministern? Tro herrarne, att Riksdagens värdighet
kan bli lidande härpå? Nej, mina herrar, men Riksdagens värdighet
blir lidande, om Riksdagens utskott befalla tjänstemän att
komma till sig och lämna upplysningar, men dessa tjänstemän
vägra att lämna sådana; först i det fallet förmenar jag, att Riksdagens
värdighet möjligen skulle blifva lidande. Sålunda menar

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

16 N:o 28.

jag, att om grundlagen hude förutsett detta fall skulle grundlagen
utstakat en väg, på hvilken Riksdagen icke blott kunnat
begära utan också kunnat göra sig åtlydd.

Jag skall be att få omtala ett fall, som varit vidrördt under
diskussionen i dag, jag erinrar mig icke riktigt af hvilken talare.
Det framhölls, att Sverige var så efterblifvet, så gammalmodigt;
här fanns icke någon parlamentarism, här gick det icke till
som i andra länder. Nå, mina herrar, huru är det då ställdt i
den stora republiken, som sannolikt många af herrarne anse
vara idealet, i Frankrike? Där är det så, att ingen militär af
hvad grad eller slag det vara må, äger rätt att i någon enda
fråga kommunicera med Riksdagen eller Riksdagens utskott utan
krigsministerns medgifvande. Den franska republiken följer
beträffande sin armé regeln: bort absolut från all politik. Armén
står utanför politiken, den får icke vara med i politiken. Tro
ni nu, mina herrar, att det skulle vara önskvärdt att släppa in
våra officerare i dagspolitiken, draga in dem i utskottens öfverläggningar,
fråga dem om deras åsikter, om förmäns åtgärder
o. s. v. Jag tviflan att detta skulle vara lyckligt för vårt land,
och jag tvifiar på, att de miljoner som användas för vårt försvar,
skulle blifva uyttigt och väl använda i så fall.

Jag fäste mig vid ett yttrande, som här fälldes i dag af interpellanten
själf i hans första anförande. Han sade: Här få vi
nu veta, huru det går till under en konservativ regering, men
så kommer en liberal regering, och så tycker den på det och
det sättet; det går sålunda olika till i de olika fallen, huru skall
då den arma Riksdagen veta, hvad den skall rätta sig efter, hvad
den skall göra? Regeringarne växla — jag säger Gud ske lof
— och de ha sina olika åsikter; det var hans syn på saken.
Han sade: Den ena regeringen uttalar sig på det sättet, den
andra på det sättet. Då få Ni, mina herrar, förlåta mig, om
jag frågar: Huru skall regeringen veta, när utskotten vilja tilllämpa
den eller den praxis. Bevillningsutskottet skrifver år efter
år skrifvelse på skrifvelse enligt den störa öppna vägen, som anvisas
af § 46, och begär utredningar om olika ärenden, under
det att fjärde tillfälliga utskottet direkt går till ämbetsmännen
med sina förfrågningar. Jag frågar er, mina herrar, ännu en
gång: Huru skall regeringen kunna veta hvad som då verkligen
är praxis. År det icke bättre, att vi komma öfverens om, hvad
som är praxis? Är det bevillningsutskottets praxis eller det
fjärde tillfälliga utskottets praxis, som skall tillämpas?

Jag vill vidröra ännu en sak. En talare sade, äfven om
orden icke folio precis så: Om ämbetsmännens upplysningar till
utskotten skulle gå genom regeringens stora såll, så blefve de
också sållade på sådant sätt, att de framkomme som regeringens
åsikter. Tillåt mig, mina herrar, att göra en annan fråga. Om
vi gå in på fallet Palmstierna, som kanske lika gärna skulle

Svar d interpellation.

(Forts.)

N:o 28. 16

Onsdagen den 17 Mars, e. tn.

Svar d inter- kunna kallas fallet Oxenstierna, så får jag säga, att den fråga,
pellation. jag ocp antagligen litet hvar har gjort sig, är: Hvad har man
(Forts.) verkligen sagt? Jag beskyller ingen människa för att tala osanning,
det vare långt ifrån mig. Jag bara läser tidningarna, och hvad
den ene säger, säger den andre icke vara sant, och hvad den
andre påstår säger den tredje icke vara sant; så blir det intervjuer,
och så tar man tillbaka somligt och låter somligt stå kvar.
Ja, icke vet jag hvad de sagt. Men kanske de herrar, som varit
med i spelet, ha reda på hvad som verkligen blifvit sagdt. Då
frågar jag: När man redan vid ingången kommer af sig på
detta sätt, så att man icke ens vet hvad man frågat och svarat,
åtminstone icke hvad motparten frågat och svarat — hvad värde
ha då dessa upplysningar, som framkommit på ett sådant sätt?
Är det icke då bättre, tro herrarne, att, om fjärde tillfälliga utskottet
vill veta hvad underofficerare i Sverige ha för åsikter
om sina utsikter till befordran och vilja erhålla uppgifter från
dem, det tillfälliga utskottet sätter upp sina frågor och skickar
dem till krigsministern eller till statsrådet Hederstierna — till
hvilken af dem gör detsamma — och ber dem att få ett svar,
samt att krigsministern sedan skickar ett cirkulär till hvarje
regemente i vårt land och anbefaller att förskaffa uttalanden från
underofficerare om deras åsikter i en sådan fråga, hvarvid vederbörande
förbinda sig att icke omskrifva dessa uttalanden, såsom
somliga af herrarne tyckas tro, att regeringen gör, utan lämna
fram dem i original med deras egna underskrifter? Tro icke
herrarne, att underofficerarnes åsikter om deras befordran till
officerare skulle säkrare komma fram på det sättet? Jo, det
tror jag, och jag är alldeles säker på, att det är så.

Herr vice talmannen talade om, att det vore bättre, att regeringen,
i stället för att hålla på med religion, som jag talade
om häromdagen, sökte att ippränta ärlighet, vederhäftighet,
sanningsenlighet m. m. hos militärerna. Men tro nu herrarna
verkligen, att militärerna äro mindre sanningskära, mindre ärliga
än andra människor? Jag vågar icke för min del utkasta den
förkastelsedom herr vice talmannen gjort öfver en hel klass ämbetsmän
i vårt land.

Mina herrar! Jag ber att få fortsätta ännu en stund. Då
nu friherre Palmstierna uppträdde å utskottets vägnar, förmodar
jag, att hans uppträdande afsåg att vara officiellt, och att han
sålunda vändt sig till underofficerarna i denna deras egenskap
och icke till dem såsom enskilda personer. Det sammanhang,
denna fråga har med interpellationer!, är ej riktigt tydligt och
klart, men vi veta alla, att fallet Palmstierna står bakom den
af herr Staaff skrifna interpellationen, och i den har framställts
åtskilliga frågor. Jag ber med anledning däraf få göra några
frågor äfven jag, ty det är ju, förmodar jag, meningen och afsikten
med denna interpellation att försöka få fram, hvad man

Onsdapon den 17 Mars, e. in.

17 N:o 28.

verkligen menar med 46 §, hvad som är regeringens rätt och Svar d interhvad
som är utskottens rätt. Jag skall beträffande denna iuter- pellation.
pellation be att få fråga den det vederbör, om man anser, att (Forts.)
ett riksdagsutskott kan sätta sig och hålla ett sammanträde med
Stockholms garnisons, för ändamålet direkt utan Kungl. Maj:ts
vetskap ditkallade samtliga underofficerskårer och höra deras
mening om underofficerares befordran till officerare, om officerares
befordringsförhållanden samt om förmans förhållande i
tjänsten. Vidare frågar jag: Anse herrarna, att en sådan sammankomst,
som, då den hålles af eu förman med underordnade,
enligt strafflagen för krigsmakten är straffbar, blir mindre straffbar,
om förmannen är riksdagsman och uppträder å ett utskotts
vägnar? Då jag gör denna sista fråga, gör jag den ej af något
särskildt skäl, fast det nog kanske finns sådana. Det fall, som
här berörts, att friherre Palmstierna satt sig i förbindelse med
en underofficer vid Lifgardet till häst och jämväl andra underofficerare
är icke det enda. Friherre Palmstierna har äfven såsom
förman för flottans underofficerare haft ett sammanträde
med omkring 25 underofficerare vid flottan, vid hvilket sammanträde
han hållit ett föredrag för dessa underofficerare rörande
trenne af honom uppställda alternativa linjer för underofficerares
befordran till officerare. Något beslut eller någon resolution
fattades därvid ej, men en kommitté, bestående af tre underofficerare,
tillsattes för att utreda frågan. Är således ett riksdagsutskott
berättigadt att tillsätta en kommitté af statstjänstemän
för att af dem få vissa frågor utredda?

Jag hade så när glömt bort en sak, som jag egentligen
först bort vidröra, men som jag ej kan underlåta att nu komma
med. Herr vice talmannen erinrade mig om den ed, jag som
statsminister eller statsråd aflagt, att värna om Riksdagens rättigheter.
Herr vice talman, ni har själf aflagt den eden, och i den
eden står det, att man skall värna om Konungens rättigheter
och Riksdagens rättigheter. För mig finns det ingen skillnad
därvidlag. Jag skulle aldrig uppfatta min plikt som riksdagsman
så, att jag ansåg, att jag skulle enbart värna om Riksdagens
angelägenheter, lika litet som jag såsom statsminister skulle uppfatta
min plikt så, att den skulle bjuda mig att endast värna
om konungamaktens rättigheter. Den ed jag aflagt, har jag uppfattat
så, att jag anser mig skyldig att värna om Konungens och
Riksdagens rättigheter samt om den svenska grundlagen.

Jag hörde interpellanten tala om, att man gick till underofficersförbundet
därför, att Kungl. Maj:t ej skulle kunna befalla
underofficersförbundet. Jag frågar då interpellanten: Kan han
göra det? Kan utskottet befalla underofficersförbundet? Är det
icke lika lätt, är det icke bättre att få svar på frågan, om man
anlitar Kungl. Maj:ts förmedling?

Jag skulle äfven vilja fråga herrarna om, hvad det är för
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 28. 2

N:o 28. 18 Onsdagen den 17 Mars, e. in.

Svar d inter- vägrad upplysning, som hindrat och fördröjt riksdagsarbetet. Ej
petition. en enc(a, såvidt jag hittills hört. Jag skulle vara tacksam, om
(Ports.) (je utskottsordförande och ledamöter, som här äro närvarande,
skulle vilja för regeringen framhålla, när ett riksdagsutskott har
blifvit fördröjdt i sitt arbete innevarande års riksdag på grund
af att ämbetsmän icke lämnat upplysningar. Har Kung! Maj:t
ej stått redo att skaffa utskotten upplysningar så fort som möjligt?
Jag vore tacksam att få ett svar på den frågan, ty detta
användes som ett agitationsämne i tidningarna, och det talas i
kammaren om, att Kungl. Maj:t skulle försvåra rikdagsarbetet.

Det säges vidare: Hur skola ämbetsmännen, när det talas
om åsikter och uppplysningar, kunna skilja på dessa två saker.
Mina herrar, nog måtte väl en ämbetsman kunna skilja mellan,
när han lämnar en faktisk upplysning och när han uttalar sina
egna åsikter.

Jag tror för min del, mina herrar, att det beträffande denna
fråga, som nu är före, och som jag tyckte, att interpellanten
uppfattat så ofantligt rätt, såsom ej en partifråga, ej innebär
annat än att få upplysning eller utredning om, hvad 46 § innehåller.
Detta är icke någon partifråga, utan denna fråga skall
behandlas enbart för att gifva svar på: Hvilken är tolkningen af
46 §? För min del kan jag ej se, att Andra Kammaren och regeringen
här tillsammans kunna gifva ett uttömmande svar på
den frågan, ty om herrarna äro flera, som säga, att den skall
tolkas på det sättet, och vi färre, som säga, att den skall tolkas
på ett annat, ändras ej den svenska grundlagen för det;
därtill behöfvas andra medel. Här har frågan gjorts till eu
stor parlamentarisk fråga, vi ha dock ingen parlamentarism i
detta efterblifna land, har man sagt. På det sättet har denna
fråga blifvit en stor politisk fråga.

Mina herrar, regeringen har i denna sak sökt att gå till
grunden, gjort en historik öfver frågans ställning ifrån dess
första upprinnelse och sökt utreda den efter bästa förstånd och
med de bästa krafter, den kunnat få till sitt förfogande. Vi
hafva sökt historiskt tolka paragrafen och därefter sökt förena
denna tolkning med den konstitutionella praxis, som här utvecklat
sig, och jag vågar tro, att herrarna kunna vara mycket nöjda
med det svar, regeringen afgifvit.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Jag kan icke
neka till, att denna fråga uppblåsts till större omfång, än den
i verkligheten har. Frågan är i dag besvarad af regeringschefen,
och jag får säga, att hade det afgifna svaret på något sätt enligt
mitt förmenande visat sig inverka på Riksdagens rättigheter, skulle
jag ej varit nöjd med det. Men jag kan icke finna annat än
att Riksdagen fortfarande har samma rätt den hittills haft och
som den enligt min mening bör ha.

Onsdagen don 17 Mars, e. m.

19 N:o 28.

Interpellanteu, som först hade ordet, sedan herr statsministern
lämnat sitt svar, uppfattade också ungefär på samma sätt
detta svar, nämligen sä, att det finns vissa fall, då det ej är
lämpligt att gå direkt till en myndighet eller till vissa ämbetsmän,
utan då det kan vara nödvändigt att anlita Kungl. Maj:ts
förmedling. Jag har också den uppfattningen, att det alltid är
säkrare att gå den vägen. På den afdelning i statsutskottet, jag
sitter, hänvända vi oss vanligen till det verkets chef, hvarifrån
vi behöfva upplysningar, och vi få alltid dessa upplysningar
omedelbart och korrekt meddelade. Men jag kan visa ett exempel
från kammaren för icke länge sedan, då det kanske varit
nödvändigt, att vi fått korrektare upplysningar, än vi verkligen
fingo. Hör stod en talare och kritiserade järnvägsdriften samt
lämnade kammaren en massa uppgifter, som innehöllo grava
anmärkningar, uppgifter, som, när de granskades af vederbörande
myndighet, befunnos vara af alls intet värde. Jag undrar, om
kammaren skulle fatta beslut på sådana uppgifter, hur detta
beslut skulle blifva, hvilken vikt och betydelse man skulle kunna
tillmäta det. Är det ej bättre att få upplysningar på officiell
väg, då de bli riktigt säkra? Jag har den uppfattningen, att
det är bäst, om vi gå en mera officiell väg och få fullkomligt
riktiga uppgifter. På samma gång skulle jag, som jag nyss
nämnde, ej kunna vara med om, att Riksdagens rättigheter på
något sätt inskränkas, men jag är öfvertygad om, att det blir
mycket, mycket kinkigare och svårare och att det allmännas
väl kommer att lida, om Riksdagens utskott skola sätta sig till
domare i det ena eller andra faliet. Jag tror, att det allmänna
är bäst betjänadt, om det samarbete, som hittills existerat mellan
vederbörande myndigheter och utskott, samt mellan Riksdag
och regering, kan i godt samförstånd få fortfara, och det
tror jag, att det kan, därest frågor af samma art som den, vi
i dag haft före, icke blåsas upp till storpolitiska frågor, som enligt
min mening kunna ha mycket menliga följder för hela vårt
land. Jag är öfvertygad om, som jag nämnde, att det är bäst,
om Riksdagens utskott och regeringen i godt samförstånd kunna
få samarbeta som hittills. Vi ha fått det bestämda uttalandet,
att så länge den nuvarande regeringen sitter kvar, skall Riksdagen
bibehållas vid nuvarande rättigheter och praxis, och jag
har, herr talman, den uppfattningen, att detta samförstånd kommer
att fortfara för framtiden.

Med herr Andersson i Skifarp förenade sig herrar von Schéele,
Gustafsson i Mjölby, Malmborg, Erlansson, Persson i Borrby,
Gunnar sson, Ericsson i Of vanmyra, Olsson i Berg, Gustafsson i
Sjögesta, Canell och Öberg.

Herr Johanson i Mossebo: Det hör väl till det ovanliga, att

Svar d interpellation.

(Forts.)

N:o 28. 20

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar å inter-en ledamot af ett utskott öfverfaller en ledamot af samma utpellation.
gjjQtt på sådant sätt som friherre Palmstierna gjort beträffande
(Ports.) m[g nu j afton. Men för min del vill jag icke inlåta mig i
svaromål med honom eller röja åtskilliga omständigheter, som
passerat i utskottet, utan hans anfall mot mig får stå för hans
egen räkning.

Hvad hans anfall mot mig beträffar, vill jag säga, att jag
icke återkallar, hvad jag yttrat på förmiddagen. Jag förklarar,
att jag icke återkallar ett ord däraf. Jag sade icke, att friherre
Palmstierna ljugit, utan jag relaterade, huru friherre Palmstierna
för utskottet omtalade, huru han gått till väga och det sätt,
hvarpå fanjunkaren vändt sig till öfverste Oxenstierna, vidare
huru tidningarna relaterat hans uppfattning af frågan. Härvid
tillät jag mig att säga, att dessa herrar själfva må tvista om
hvilken af dem, som har rätt.

Som sagdt, jag vill icke inlåta mig på att blotta vissa omständigheter,
som sammanhänga med denna sak, hvilket jag dock
kunde anse mig berättigad att göra lika väl som friherre Palmstierna;
men jag vill icke göra mig skyldig till ett sådant förfarande.
Friherre Palmstierna och fanjunkare Ekström få själfva
bestyrka riktigheten af den framställning, som de gjort. Jag
vill icke afgöra, hvem af dem som talat sant.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Sedan interpellanten
talat så hårda ord om dem, som hafva en annan åsikt
än den, som han sökte utlägga, gjorde man ju klokast i att icke
yttra sig i frågan utan helt enkelt tiga; ty då skulle man ju
icke falla under hans hårda dom. Men jag ber att få säga, att
under hela den tid jag tillhört Riksdagen, liksom äfven vid ^utförandet
af de andra uppdrag som jag haft, jag alltid handlat
efter egen öfvertygelse och efter bästa förstånd och samvete
samt i mina beslut aldrig låtit mig ledas af partihänsyn. Då
så är, hoppas jag att icke träffas af det omdöme, som på förmiddagen
här fälldes; och till bestyrkande af hvad jag sagt, ber
jag att få uttala, att samma ledsamma känslor som öfverväldiga!
mig under debatten i dag, samma ledsamma känslor erfor jag
år 1906 vid den interpellationsdebatt, som då förekom, och hvarvid
den dåvarande statsministern fick uppbära lika hårda och
svåra beskyllningar för det svar han afgifvit, som den nuvarande
statsministern har fått mottaga i dag.

För öfrigt kan jag icke erinra mig, att ett svarande statsråd
någonsin kunnat svara en interpellant till lags; utan det går
alltid så till, att sedan interpellanten hemburit statsrådet sitt tack
för svaret, det i de flesta fall blir elakheter. Då jag emellertid
i den föreliggande frågan har den uppfattningen, att ingenting
så farligt har händt, så kan jag icke underlåta att något sysselsätta
mig med frågan om hvad som föranledt hela denna strid.

21 Nso 28.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Jag liar då icke annat att hålla mig till än en i tidningarne Svar d intet--återgifven notis ur Posttidningen, hvilken jag skall be att få upp- petition.
läsa i dess helhet, då den icke är så lång. Den lyder så: »En (Forts.)
ledamot af Riksdagens Andra Kammare vände sig nyligen på ett
tillfälligt utskotts vägnar till en underofficer vid Lifgarde! till
häst för erhållande af skriftligt utlåtande rörande underofficerskårens
åsikter angående kårens ställning, befordran till officer
o. d. Den ifrågavarande underofficeren anmälde emellertid förhållandet
till sekundchefen, öfversten grefve E. Oxenstierna, under
anhållan att bli befriad från uppdraget. Grefve Oxenstierna anmälde
saken för arméfördelningschefen, generallöjtnant Warberg,
och denne i sin ordning för krigsministern.

Med anledning häraf har krigsministern till chefen för fjärde
arméfördelningen aflåtit eu skrifvelse, i hvilken han anmodar
denne att fästa underlydande personals uppmärksamhet därå,
att sådana upplysningar, som afses i § 46 riksdagsordningen,
icke må lämnas i annan ordning, än som i samma § bestämmes.

Så långt Posttidningens relation.» Jag medtager den sista satsen,
därför att detta urklipp icke är hämtadt från Posttidningen.

jag för min del alltid har haft den åsikten, att jag
gärna vill vara försonlig så långt som möjligt är, så vill jag
äfven döma denna generalorder ganska försonligt. Det är att
märka, att den man, som var ifrågasatt till att lämna upplysningen,
anhöll att blifva befriad från uppdraget. Detta är väl
grunden till denna generalorder; och då tycker jag för min del,
att det ser ut, som om höga vederbörande velat komma underofficerskåren
till hjälp i dess önskan att blifva befriad från dylika
svaromål. Jag tycker, att man har rätt att se generalordern
mot bakgrunden af denna hjälpsamhet och i detta försonande
ljus. Men det vill man icke gärna göra; och det kan ju hända,
att jag i min enfald är mera försonlig än jag borde.

Men hvad har då händt? Nu är ju denna generalorder utfärdad
till efterlefnad; men ännu har man icke försökt att tilllämpa
den. Jag tycker, att man kunde ge sig ro och vänta,
tills man sett, huru strängt den kommer att tillämpas. Vidare
är det endast ett förvaltningsområde, som kan träffas däraf, nämligen
det under fjärde hufvudtiteln hörande, där herr krigsministern
ju har gifvit sina underlydande order. Men vi hafva
åtskilliga andra departementschefer, hvilka icke utfärdat några
dylika föreskrifter; och efter den upplysning, som herr civilministern
i dag afgifvit, tycker jag, att man icke bör döma
honom för strängt för hans handlingssätt i hithörande frågor.

I alla fall hafva vi ju ännu två månader kvar i Riksdagen —-för den händelse man får sitta kvar; och därunder har man
god tid att tillämpa dessa bestämmelser och pröfva, huru svårt
det blir att utreda frågor i utskotten, och huruvida Kungl. Maj:t
är benägen att på alla områden tillämpa denna generalorder.

N:o 28. 22

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d inter■ Detta är icke försökt, men det är ju ännu icke för sent att göra
Pollution. cjek. och jag antager, att herrarne nog komma att göra försök,
(Forts.) g£ man f^r prejudikat från alla områden.

Sedan har i debatten inblandats denna förändring i ministären,
nämligen att tre af statsråden lämnat sina platser och att
andra inträdt i deras ställe, åtminstone för två af dem, enligt
hvad man vet. Ja, är då detta en så ovanlig händelse i vårt
land? För min del tycker jag, att detta alls icke är något ovanligt.
Herr Daniel Persson yttrade häromdagen mycket träffande,
att regeringsledamöter icke äro permanenta; och det anser jag
är bra. Icke behöfva vi taga det så illa, om en eller annan
ledamot af regeringen afgår; och icke går det åt skogen för det.

Jag ber att få instämma i de loford, som herr vice talmannen
fällde öfver en af de afgångna statsrådsledamöterna; och
jag instämmer däri af hjärtat. Men icke få vi beklaga så förtvifladt,
att han lämnat platsen; det anser jag att vi få taga
med lugn och försöka att reda oss ändå. För resten, om det
varit allvarligt menadt med detta beklagande, hvarför fick den
nu afgångne icke plats i den regering, som bildades år 1905,
helst som han redan förut satt i regeringen? Det smärtade oss,
att han icke då fick plats; men vi ftngo finna oss i det och togo
det med lugn i alla fall.

Jag skulle kunna sluta här, ty, såsom herrarne veta, är jag
icke någon vän af att hålla långa anföranden. Men då man
blir så illa bemött för att man har sådana åsikter, att man icke vill
gå illa åt regeringen för denna generalorders skull, så är det
naturligt, om man icke kan tiga. Då man dessutom ser, hur
man blir beskrifven i tidningsnummer, som man får sig tillsända,
är det förklarligt, att man något yttrar sig. Jag kan därför icke
låta bli att till sist antyda, att den hårda dom, som interpellanten
fällde öfver de med honom oliktänkande här i kammaren, den
är han icke ensam om.

En af de tidningar, som utkomma i min valkrets, har i
denna sak publicerat en artikel, ur hvilken jag skall be att få
läsa några ord, hvari min dom är skrifven. Orden lyda: »Riksdagshögern
är nämligen så angelägen att bibehålla den nuvarande
regeringen, att den torde komma att stödja t. o. m. detta
långt gångna angrepp på Riksdagens häfdvunna rätt. Detta är,
hvad den stundande interpellationsdebatten kommer att tillkännagifva,
och skulle det därvid visa sig, att högermännen inom riksförsamlingen
så totalt bitit hufvudet af skammen och slungat
öfver bord känslan af ansvar inför valmännen, att de af egoistiska
partihänsyn hjälpa till att strypa svenska folkets rätt att deltaga
i sitt lands styrelse, då äro de icke längre värda att vara svenska
medborgare, ännu mindre att .vara dess representanter i riksförsam -

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

28 iN:o 28.

Då böra valmännen vid första tillfälle fråntaga dem deras Svar d intermissbrukade
förtroendeuppdrag ...» petition.

Detta läsa mina valmän, men likväl står jag här och yttrar (Jort8-)
mig så, som jag gjort. Herrarne förstå då, att min dom är
skrifven. Valmännen förfoga vid hvarje val öfver min plats i
kammaren och besätta den med den person de önska. När jag
skiljes ifrån den, hoppas jag ändå få behålla min svenska medborgarrätt.
Jag har velat yttra detta till protokollet, så att mina
valmän skola få läsa det och se, att tidningsartiklar ej inverka
på mina beslut i föreliggande frågor.

Herr Edén: Herr talman, mina herrar! Hans excellens herr
statsministern har gjort mig äran att rikta en del af sitt lifliga
anförande, och icke den minst lifliga delen, mot min ringa person.
Detta ger mig en mycket kärkommen anledning att åter
försöka att här klargöra, hvad hans excellens icke tyckes hafva
fullt förstått af det anförande, som jag höll på förmiddagen.

Att han icke förstått mig är naturligtvis mitt fel och icke hans.

Men jag hade icke då den »trumf», som han förbehållit sig själf,
nämligen att på förhand veta, ungefär efter hvilka linjer regeringens
svar skulle gå, och jag hade därför icke kunnat på
förhand uppsätta mitt yttrande.

Jag ber nu att få börja med att säga, att jag naturligtvis
icke riktat någon förebråelse mot hans excellens, för att han icke
är professor i historia. Det har, mina herrar, just icke varit
någon afundsvärd ställning att vara professor under dessa sista
månader. Men jag har tagit mig friheten att, efter mitt sätt
att se och efter vanliga vetenskapliga fordringar, göra en liten
kontrollanalys af den utredning, som regeringen lämnat; och jag
skall tillåta mig att till alla delar vidhålla det resultat, hvartill
jag kom i förmiddags.

Hans excellens yttrade, att jag gjort regeringen en före-,
bråelse för att den icke talat om praxis. Det har jag naturligtvis
icke sagt; och det beror antagligen på ett hörfel eller minnesfel,
att mina ord på detta sätt blifvit missuppfattade. Däremot
har jag sagt, såsom det torde framgå af det stenografiska protokollet,
att jag icke finner det riktigt, att man i en historisk
utredning tager först frågan om paragrafens formella utveckling
under ett helt århundrade och därefter, oberoende af detta, en
fristående framställning af praxis. Jag anser nämligen, att den
enda möjliga vägen att få upplysning om hvad paragrafen verkligen
innebär är den, att man först, såsom mycket riktigt skett,
utreder dess tillkomst och därefter söker se till, huru den blifvit
tillämpad, samt sedan, i ljuset af denna tillämpning, betraktar
hvart och ett förslag till förändring, som kommit fram. Men
det är detta, som icke har skett. Regeringen har icke gjort
något försök att utreda, i hvilken man praxis efter 1810 lämnat

Njo 28. 24

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar å inter- något stöd för den restriktiva tolkning af paragrafens innebörd,
Pollution. gom regeringen här velat göra gällande. Den har endast sagt,
(Forts.) atf. praxis, såvidt man vet, gått i en annan riktning.

Sedan frågar hans excellens mig: »Vet professor Eden själf,
huru praxis varit?» Jag skall be att få påpeka, att bevisskyldigheten
ligger på regeringens sida. Då vi hafva en senare praxis,
som är fullkomligt klar, och då herr statsministern icke kan
visa upp, att annan praxis förut förekommit, då torde vi få
draga den slutsatsen, att äfven tidigare praxis gått i en annan
riktning än hvad paragrafens ordalydelse angifver. Intill dess
att regeringen visat motsatsen, vidhåller jag därför hvad jag
sade i förmiddags, nämligen att praxis från början gått i den
riktningen, att man också kunnat gå hofkansleren förbi och inhämta
upplysningar direkt af ämbetsverken. Detta är också
helt naturligt af den anledningen, att i och med det att tryckfrihetsförordningen
infördes, det ju blef en ren orimlighet, att
man i hvarje fall skulle gå den af nuvarande paragraf 46 utstakade
vägen. Men om så är förhållandet, då måste man naturligtvis
också observera, att det är mot denna bakgrund, som
man måste ställa de förslag om förändrad formulering af paragrafen,
hvilka blifvit framlagda.

Nu har herr statsministern hänvisat till de förslag, som
framställdes under 1840-talet, och särskildt fäst sig vid vissa
ordalag, som enligt hans förmenande skulle direkt visa, att man
då var helt på det klara med, att paragrafen skulle tolkas såsom
innebärande en absolut befallning. Jag har numera den
förmånen, att den lilla trumf, som hans excellens förbehöll sig
själf på förmiddagen, är vederbörligen utspelad, ty nu har jag
sedan en kort stund hans anförande i tryck. I detta anförande
framhålles, att vid riksmötet 1844—1845 utarbetade konstitutionsutskottet
ett nytt förslag till riksdagsordning, och det heter
.härom: »I detta förslag har uttrycket »begäre» utbytts mot

orden »må utskottet» etc. »begära». Härjämte förekommer ett
stadgande om, att utskott ock ägde att om ärenden, som vore
under dess beredning, inhämta upplysning af enskilda medborgare.
» Därefter citerar hans excellens i sitt anförande ordagrant
ur utskottets yttrande följande: »I sammanhang med det

stadgande, som redan uti 42 § riksdagsordningen förekommer
och hvarigenom utskotten lämnats öppet att i föreskriften ordning
begära muntliga eller skriftliga upplysningar af kronans
ämbetsmän och publika verk, har konstitutionsutskottet ansett
sig i förslaget böra tillägga ett nytt moment angående rättighet
för utskotten att om ärenden, som äro under deras beredning,
inhämta upplysningar äfven af enskilda medborgare.» Hans
excellens drager häraf följande slutsats: »Att det således icke

varit utskottets mening, att utskotten skulle få, därest dess förslag
blefve lag, hänvända sig till ämbetsmännen, lärer häraf

26 Kso 28.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

vara oförtydbart.» Och dock står i utskottets yttrande uttryck■ Svar d intetligen
med hänvisning till 42 § riksdagsordningen, att det skulle pe}ja”0?''
lämnas utskotten öppet att i sådan föreskrifven ordning vända sig (For 8 >
till vederbörande. Hans excellens sufflerar mig nu, liksom han
gjorde i förmiddags, och vill särskildt framhålla orden »i föreskrifven
ordning». Men dessa ord, som i hans anförande blifvit
kursiverade, bevisa i själfva verket ingenting alls. Det är de
andra ord, i utskottets utlåtande, som jag nu framhållit, men
som herr statsministern däremot icke uppmärksammat, — det
är dessa ord som gifva oss upplysning om huru konstitutionsutskottet
uppfattat paragrafens innebörd. När det uttryckligen
framhålles, att man anser sig hafva lämnat utskotten öppet att »i
föreskrifven ordning» begära upplysningar, då visar detta, att
orden »i föreskrifven ordning» omöjligt kunna tolkas som något
ovillkorligen bjudande, ty om man lämnar något öppet, så har
man icke befallt. Alltså: raka motsatsen mot herr statsministerns
slutsats.

På alldeles samma sätt förhåller det sig med kommittéyttrandet
från år 1847—1848, som hans excellens fäste en särskild
vikt vid. Häri förekommer uttalandet, »att därest utskott
funne sig behöfva af någon konungens ämbetsman eller af något
offentligt verk inhämta muntliga eller skriftliga upplysningar,
utskottet skulle äga, genom sin ordförande, hos den statsrådets
ledamot, konungen därtill vid hvarje riksdag förordnat, begära
konungens nådiga befallning till vederbörande om de äskade
underrättelsernas meddelande; hvilket förfarande dock ej borde
vara behöfligt i afseende på statskontoret samt banko- och riksgäldsverken,
de där i frågor om redovisning af medel borde alla
äskade upplysningar omedelbarligen meddela, och skulle utskottet
jämväl äga att om ärenden, som vore under beredning, inhämta
upplysning af enskilda medborgare.» Hvad drager hans excellens
för slutsats af detta? Jo, han säger: »Af detta uttalande
framgår, att kommittén ansåg det vara behöfligt, att utskotten
skulle vända sig till den nämnde statsrådsledamoten för att från
andra ämbetsverk än statskontoret erhålla upplysningar, eller
med andra ord, att någon annan väg än den sålunda utstakade
icke fanns för dylika upplysningars erhållande.» Och han gör
gällande, att orden: »äger ... begära», som här förekommer för
första gången, därmed bevisas betyda detsamma som det förutvarande
»begäre», *d. v. s. ett åläggande för utskotten att gå
vägen enligt § 46. Men nu står uttryckligen i detta samma
yttrande ordet »äga» användt också om en sådan utväg, som att
utskotten skulle »äga att inhämta upplysningar af enskilda medborgare»
; alldeles på samma sätt som då det talas om att utskotten
skulle »äga att begära» upplysningar genom att vända
sig till statsrådsledamot o. s. v. Vill nu regeringen tolka ordet
»äger» såsom befallning i ena fallet, så får man väl lof att tolka

N:o 28. 26

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar ä inter
petition.
(Forts.)

■ det så äfven i det andra fallet, och då skulle vi komma till det
resultatet, att utskottet skulle vara skyldigt att inhämta upplysningar
af enskilda medborgare. Men detta är orimligt. —
Ordet »behöfligt» har i detta stycke af utredningen kursiverats.
Men dess syfte är icke, att det skulle vara ovillkorligen nödvändigt
för utskotten att inhämta upplysningar i allmänhet via
statsrådsledamot, utan det syftar på, att det icke är behöfligt att
anvisa någon sådan utväg i fråga om statskontoret och riksgäldskontoret,
därför att af dem kunna utskotten direkt fordra
upplysningar.

Det skulle icke alls förvåna mig, om denna lilla statsrättsliga
utredning tröttat kammaren i denna sena timme, och det skulle
icke fallit mig in att taga upp den, om jag icke särskildt uppkallats.
Men jag tror mig med det anförda tillräckligt ha visat, huru
vådligt det kan vara att lägga sig ombord med en sådan ordtolkning
som hans excellens här gjort. Det går ej an att endast
fästa sig vid den yttre bokstaf ven, utan man måste betrakta en
sådan paragraf som denna i dess sammanhang med den praxis,
som verkligen existerar. Och såsom jag flera gånger sagt, så
länge annat icke visats, häfdar jag, att praxis från början bestämdt
tillåtit utskotten att använda äfven en annan väg än den
som hans excellens anser, att dåvarande § 42 (sedan § 46) ovillkorligen
anvisade.

Emellertid torde vi böra lämna detta. Hvad som här varit
på tal är, som jag sade på förmiddagen, en praktisk fråga och
icke en statsrättsfråga, som endast skulle blifva föremål för vetenskaplig
diskussion. Hvad vi ha att intressera oss för är att få
veta, hvad regeringen vill lägga in i den förklaringen, som här
i dag afgifvits.

Herr civilministern nämnde på förmiddagen, att han med
full rätt ansåg sig kunna häfda, att hvad han yttrat den 17
februari stod i full samklang med hans excellens anförande nu
i dag på förmiddagen. Därom hyser jag icke ringaste tvifvel,
ty jag tror, att det är få anföranden i denna öfverläggning,
som icke på någon punkt skulle kunna bringas att stämma med
ett och annat i hans excellens anförande. Men det är just detta,
som är så ytterst betänkligt. I stället för att förenkla frågan
har hela denna vidlyftiga utredning dragit ut den på bredden,
gjort den svåröfverskådlig, gjort det möjligt att tolka regeringens
mening på olika sätt. Man får det totalintAmket, att regeringen
icke velat gifva den enkla lugnande förklaring, som Riksdagen
önskat, nämligen att Riksdagen skulle blifva behållen vid sin
nuvarande i praxis följda rätt utan prut och utan något förbehåll.
Så länge en sådan förklaring icke gifvits, och så länge
man skjuter framför sig ordalagen i § 46, så länge man häfdar,
att regeringen står på samma ståndpunkt som krigsministern
står i sin dagorder, måste en riksdagsman göra den reflexionen,

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

27 N:o 28.

att ett medgifvande i ena punkten icke kan uppväga hotet i den Svar d interandra.
Hotet står kvar som det nya och det väsentliga. pellation.

Faran i den nuvarande situationen efter den förklaring, som (Forts.)
är gifven, förefaller mig vara den oklarhet, som därmed bredes
ut öfver hela riksdagsarbetet och öfver utskottens förhållande
till ämbetsmännen. Intet utskott vet, på hvilken punkt det kommer
att mötas med tystnad eller med en öppen förklaring af
ämbetsmännen, att de icke kunna afgifva de äskade upplysningarna.
Och intet utskott vet, på hvilken punkt man skall börja
med att frukta en öfvergång från faktiska upplysningar till dessa
omdömen, som regeringen''förbehåller sig att granska. Jag vill
säga, att om regeringen endast velat uttala, att den förbehåller
sig full makt och bestämmanderätt öfver ämbetsverken, skulle
jag kunna vara enig med hans excellens, och jag tror icke, att
man velat bestrida regeringen en sådan myndighet. Men är det
så, att regeringen med sådana distinktioner som dessa vill, låt
mig använda detta ord, skrämma upp ämbetsmännen, så att
deras beredvillighet att lämna begärda upplysningar minskas, då
innebär denna regeringsförklaring en stor fara för Riksdagens
arbete och dess sunda fortgång. Det är väl dock icke meningen,
att regeringen skall i hvarje fall kontrollera, om det, som
ämbetsmän meddelat, är ett omdöme eller en upplysnig. Gränsen
är, för att tala med herr Söderberg i Hobborn, så hårfin,
så att den kommer att öfverskridas oupphörligt utan att någon
af de förhandlande personerna märker det. År det då meningen,
att regeringen skulle ställa dessa ämbetsmän till räkenskap eller
ingripa mot dem, om de gjort sig skyldiga till ett sådant öfverskridande.

Här har talats om det speciella fall, som först upprullade
frågan, fallet om den nämnda hänvändelsen till vissa underofficerare.
Jag vill om denna sak öppet förklara, att om jag kunde
blifva öfvertygad, att disciplinen på minsta sätt vore i fara genom
den hänvändelse, som gjorts, och som man utmålat såsom
så samhällsfarlig, då skulle jag icke ett ögonblick försvara sådant.
Men jag påstår bestämdt, att det är en bedröflig öfverdrift,
då man med exempel, taget från detta lilla enkla intermezzo,
börjar frammana sådana spökbilder, som att någon velat
befalla underofficersförbundet, eller att ett utskott skulle kunna
komma på den tanken att sammankalla underofficerare för att
med dem hålla sammanträden och med dem komma öfverens
om både det ena och det andra. Jag fasthåller vid samma
fråga, som jag framställde på förmiddagen: Kan regeringen visa,
att på någon punkt ett Riksdagens utskott trädt regeringens rätt
för nära? Hans excellens synes antyda att så skett. Jag vill
anmärka, att justitieministern, som i denna punkt liksom i åtskilliga
andra är något försiktigare i sina uttryck, i den delen
inskränkt sig till att tala om, att på senare tid praxis »varit på

28

Onsdagen den IT Mars, e. m.

Svar å inter- väg att gå något åt det hållet», som han ansåg olyckligt, nämpellation.
}jgen att »sätta andra viktiga statsintressen i fara». Jag frågar
(Forts.) fortfarande: Kan man påstå att här förelegat någon förgripelse
på Kungl. Maj:ts rätt från utskottens sida? Detta svar har icke
lämnats.

Slutligen har, också under förmiddagens debatt, justitieministern
kommit in på synpunkter, som ligga mig i hög grad om
hjärtat och som jag skall be att med några ord få beröra. Han
talade där om regeringens önskan att komma i närmare förbindelse
med utskotten. Det förefaller mig vara en i hög grad
sund tanke; ingenting kan vara mera önskvärdt ur bådas synpunkt.
Men tro då verkligen herrarna af regeringen, att det är
vägen att komma i förbindelse med utskotten att söka åstadkomma
ett slags censur på de upplysningar, dessa önska? Tror
regeringen verkligen, att det är med en viss press, ett visst tvång
ifråga om utskottens utredande arbeten och upplysningars inhämtande
inom vederbörande ämbetsverk — tror den, att det
är på det sättet, man skall komma i förbindelse med utskotten?
Det förefaller mig vara en mycket olycklig väg. Om det här
verkligen är regeringens önskan att komma i förbindelse med
utskotten, då är just den utvägen lämplig, som herr Svensson
i Skyllberg på förmiddagen rekommenderade i ett annat sammanhang,
där den inte behöfs, den utvägen att göra en grundlagsändring.
Många parlament öfver hela världen ha] bestämmelser
af detta slag, och det skulle icke alls förvåna mig,
om också vi nu skulle finna tiden vara inne att göra någonting
i den riktningen här i Sverige.

Men då få vi också vara på det klara med, hvad det kommer
att innebära. Herr justitieministern häfdade den uppfattningen,
att Konungen och Riksdagen enligt svensk konstitution äro jämbördiga
statsmakter, som stå i ett slags strängt balanserad ställning
gentemot hvarandra, hvilkas ömsesidiga rättigheter och
plikter mycket noga formulerats, och som därför naturligen liksom
bevaka hvarandra. — Första förutsättningen för att regeringen
skall komma i förbindelse med utskotten är, att regeringen
öfvergifver denna — jag erkänner det mycket villigt — historiskt
fullt riktiga men likväl formalistiska och med hela den
praktiska statsutvecklingen stick i stäf stående åskådning om de
båda statsmakternas inbördes ställning. Det är icke genom att
på det viset skilja regering och Riksdag, såsom man gjorde 1809,
därför att bättre teori då icke fanns — det är icke på det viset
man i våra dagar lyckas att hinna med ett alltjämt mera
brådskande, ett alltjämt mera omfattande och på djupet gående
statsarbete. Nej, vi komma tillbaka till samma stora konstitutionella
sanning, som jag tillät mig att peka på redan i mitt
anförande på förmiddagen. Om regeringen kommer i den förtroendefulla
samverkan med Riksdagen, som ensamt är möjlig,

Onsdagen den 17 Mars, o. m.

29 Nzo 28.

när regeringen känner sig uppbäras af Riksdagens förtroende Svar d interoch
jag vågar säga framför allt af den kammares förtroende, som pollution.
utgår genom val af folket, — då, och endast då kan denna (Ports.)
fråga lösas. Går regeringen den vägen, då skall säkerligen dess
förbindelse med utskotten också blifva möjlig; går regeringen
icke den vägen, då torde äfven utskotten å sin sida komma att
vidhålla den hittills vanliga ståndpunkten att mycket snäft vaka
öfver riksdagsarbetets rättsliga afskiljande från kommunikation
med regeringen.

Hans excellens statsministern anförde i sitt yttrande ett
exempel, som berörde den militära disciplinen i Frankrike. Om
den skall jag icke alls uttala mig, det torde bli andra, som ha
tillfälle att röra vid den saken, men jag skulle vilja taga upp
den hänvisning till detta land, som hans excellens gjorde. Tror
herr statsministern, att om i Frankrike en regering hade till
Riksdagen afgifvit en sådan förklaring, som här i dag blifvit
afgifven, denna regering skulle hafva suttit kvar dagen ut? —

Det är icke min mening att framhålla Frankrike som ett mönsterland,
men därutinnan har det dock förverkligat en princip, som
vi här i landet ännu arbeta på att få fram, men som vi till vår
smärta och öfverraskning hafva funnit komma att kosta mycket
mera arbete än vi för några år sedan hoppades, och detta på
grund af nu på senare tid inträffade förhållanden, — den principen
nämligen, att regeringen verkligen känner sig behöfva
Riksdagens, och främst och hufvudsakligen den folkvalda delens
af Riksdagen förtroende. Jag upprepar, att jag icke framställer
Frankrike såsom något mönsterland, och det är ej heller det
enda land jag kan hänvisa på. Den principen, om förtroende
från Riksdagens folkvalda kammare såsom den enda verkliga
grunden för en regerings bestånd, den är nu genomförd öfver
hela världen i den mån staterna uppbyggt ett verkligt konstitutionellt
statsskick. I Sverige har det ännu ej skett, men det
kommer att ske.

Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Jag vill
lämna ett kort svar till herr Johanson i Mossebo. Jag vill uppmana
honom att framlägga alla de utskottsinteriörer, som han
önskar, inför kammaren.

Jag vill äfven lämna ett kort svar till herr Persson i Stallerhult
och säga honom, att hvad som stått i tidningarna, det ligger
nu under justitieombudsmannens behandling, och det torde
vara han, som närmast har att handlägga den saken. Jag vill
äfven säga honom, att af de officiella protokoll, som jag har
uppläst i kammaren, framgår klart och tydligt, att det är till
organisationer af underofficerare, som vi hafva vändt oss, och
jag ber herr Carl Persson att lita på en kamrat, då han offent -

N:o 28. 30

Onsdagen den 17 Mars, e. w.

Svar å inter- ligen yttrat sig här i kammaren, och minnas, att jag står under
Pollution. ansvar för de ord, jag här yttrar.

(Forts.) jag skäll be aff bär vidare få vända mig emot något af

det, som herr statsministern uttalade. Han frågade bland annat,
hvarför vi vändt oss till dessa föreningar. Då svarar jag till en
början — och tror mig icke vara indiskret, när jag här inför
kammaren nämner, hvarför jag för min del inom utskottet
föreslagit, att vi skulle vända oss till underbefälet — det var,
mina herrar, af det skälet, att jag var mycket tveksam om denna
reforms såväl militära som demokratiska värde. Detta har jag
offentligen uttalat några gånger, innan jag inträdde i denna
kammare; och i afsikt att få efterhöra, huruvida underbefälet
själft kunde anse det lämpligt att komma på en annan social
och ekonomisk nivå än förut, ville jag gärna höra uttalanden af
dem, detta äfven emedan jag för flera år sedan i andra underofficersföreningar
hört yttranden, som gifvit mig intryck af att
vissa underofficerare skulle kunna ställa sig kallsinniga till en
sådan reform. Detta, mina herrar, är det, som för mig varit
skälet till att framkomma med denna begäran, och jag vill vädja
till er: Ligger häruti — i en sådan enkel, naturlig, förtroendefull
framställning till vår präktiga underofficerskår — något, som
kan påverka disciplinen i dålig mening?

Jag ber att få säga herrarna, att vi haft så mycket större
fog att vända oss till organisationerna, som herr krigsministern
själf enligt underbefälsförbundets protokoll har uttalat, att han
fullkomligt gillade förbundet med dess nuvarande program och
arbetsmetoder, hvarjämte han uttryckt sin önskan att få vända
sig till förbundet i sådana frågor, som beröra underofficerarne
och manskapet. Mina herrar, när man är militär, vet man, att
en hänvändelse till befäl eller underbefäl går den vanliga vägen
genom närmaste förman och hela vägen upp. Här har krigsministern
uttalat, att han för sin del vänder sig direkt till vederbörande
organisationer af dessa statstjänare, således förbigående den vanliga
normala vägen. Det synes således för mig, som om vi i
utskottet verkligen fått en hänvisning om det lämpliga i att göra
detsamma. För öfrigt, för oss var det helt enkelt en praktisk
fråga. Vi hade icke tid att vända oss till alla underofficerskårerna
vid de olika regementena för att få en massa olika utlåtanden
och få bearbeta dem i form af någon sorts statistik.
Vi ville vända oss till den organisation, för hvilken underbefälet
själft har förtroende, och till dess verkställande utskott.
Detta anser jag vara lojalt haudladt.

Nu har herr statsministern under sina ifriga vandringar fram
och tillbaka slutligen mot mig framkastat något, som kanske skulle
vara den sista stöten. Han omnämnde nämligen ett föredrag,
som jag skulle hållit i krigsrättslokalen på Skeppsholmen. Jagtrodde
verkligen, att herr sjöministern i denna sak skulle vilja taga

31 N:o 28.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

sina underordnade i försvar gentemot herr statsministern, ty Svar d interrättigheten
att hålla föredraget har meddelats på fullt officiell väg, petition.
och jag skall be att få uppläsa följande till mig inkomna skrif- (Forts.)
velse:

»Till kaptenen friherre E. Palmstierna.

På begäran intygas härmed, att friherre Palmstierna af sjöunderofficerssällskapet
i Stockholm blifvit inbjuden att inleda en
diskussion öfver herr Palmes motion vid Riksdagen uti den för
ändamålet upplåtna krigsrättslokalen å Skeppsholmen.

Stockholm den 2 mars 1909,

å Sjöunderofficerssällskapets vägnar.

C. Emil Johansson.

Fr. Forsberg.»

Tillståndet har lämnats af kasernbefälhafvare och kårchef och
jag ber att få meddela detta till herr statsministern, då jag anser
det vara af behofvet påkalladt att taga den lägre militären i försvar
gentemot honom. Det synes mig verkligen, att gentemot
dessa gamla präktiga underofficerare, gentemot detta dugliga
folk, som tjänstvilligt utför sitt arbete och som proklamerat, att
de vilja upptaga strid mot den antimilitäristiska propagandan,
gentemot dem borde icke herr statsministern ha ett sådant
misstroende, att han från deras sida behöfde befara, att de, om
utskottet så varit sammansatt af de argaste socialister, skulle
rönt någon påverkan i en indisciplinär riktning.

Här uttalar underbefälets tidning »Drabanten» i en redaktionell
artikel med anledning af hvad som förekommit något, som
jag tror kan vara värdt att beaktas. Den säger: »Jag vädjar
till våra militära chefer att någon liten smula tänka på, hvilka
nackdelar rena personliga frihetsinskränkningsåtgärder kunna
medföra. Jag försäkrar, som jag tror i allt underbefäls namn, att
sådana åtgärder som att förbjuda underbefälet att tillhöra sin
egen förening verka ytterst degenererande på disciplinen, men genom
visadt förtroende mot samma komma dess medlemmar att
än djupare känna sitt ansvar och handla därefter. Ha våra
högre militärchefer någon aning om att en stor del af de värsta
antimilitäristerna är o just sådana illa behandlade f. d. underbefäl?

Så är det emellertid, det må en gång vara sagdt.

Underbefälets riksförbund har satt på sitt program att så
långt det förmår kämpa mot denna rörelse, och det väntar hjälp
i denna kamp från högsta ort» — genom visande af förtroende
för organisationerna.

Nu har här i dag börjat talas så pass mycket om disciplin,
att jag verkligen känner mig uppfordrad att säga något i denna
speciella fråga, som ju är af stor vikt. Jag är minst lika intresserad
af densamma som herr statsministern, men det förvånar
mig dock, att det skall vara herr statsministern, som står här
och talar om disciplin, när det behöfdes, att Andra Kammarens

N:o 28. 32

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d inter- vice talman genom justitieombudsmannen skulle söka få effektiv
pellation. disciplin till stånd, där det väl har behöfts. Under den militära
(Forts.) utbildning, som jag har haft, har jag fått lära åtskilligt om hvad
som skadar disciplinen, på hvad sätt befäl eller öfverordnade
kunna skada denna. Ett sådant fall är det, när order utgifvas,
som kunna vålla tvekan och osäkerhet. Nåväl, mina herrar, den
order, som herr krigsministern har utgifvit, har denna kammare
icke kunnat tolka. Hur skall man då kunna tänka sig, att en
sådan order, midt i de djupa leden och genom alla befälsgrader,
skall kunna bli åtlydd, när ingen kan förstå den? Det har också
vållat en sådan osäkerhet, att det, efter hvad jag kunnat förstå,
hos fjärde arméfördelningschefen medfört, att han icke lydt den
gifna befallningen att fortplanta ordern. Där komma vi ytterligare
in på något, som ur disciplinär synpunkt är förkastligt,
och jag ber att få betona, att alla sådana handlingar, som öfverordnade
begå och utföra, dem vaka underordnade öfver. Detta
ligger i sakens natur.

Herr statsministern frågade, huruvida någon försinkning
hade skett i arbetet. Hvad denna speciella fråga beträffar, vill
jag alldeles bestämdt framhålla, att om general Warberg hade
lydt krigsministerns order, hade omedelbart en försinkning af
hela vårt arbete inträdt. Det är själfklart. För öfrigt har en
sådan försinkning skett på annat håll, då vi hänvände oss till
generalstaben.

Herr vice talmannen har förut framhållit något annat, som
visar hur indisciplinärt man gått tillväga, då det tydligen handlats
i strid mot öfverordnades mening, då vid ett regemente ett förbud
har utfärdats mot bildande och tillhörande af en organisation af
underbefälet. Jag vill icke närmare ingå på detta, ej heller på
att vederbörande sett genom fingrarna med den saken, och att
regeringen i sin helhet fortfarande icke gjort någonting för att
beifra den olaglighet, som begåtts genom ett sådant förbuds
utfärdande. Det vore skäl i att regeringen ville meddela, huruvida
det förbudet blifvit upphäfdt eller icke.

Vidare har här uttalats, att disciplinen skulle undergräfvas,
om underofficerarne finge skriftligen vända sig till ett utskott.
Jag ber att få säga, att dessa underofficersorganisationer flera
gånger och senast för ett par veckor sedan vändt sig direkt —
icke genom förmän — i sin egenskap af organisationer till regeringen.
Därmed har man också brutit rådande praxis på detta
område, och det har regeringen själf gjort.

Det synes mig emellertid, mina herrar, att här framträder
en brytning mellan tvenne olika uppfattningar om hvad disciplin
är. Jag skulle vilja till herr statsministerns benägna åtanke
rekommendera en liten förträfflig bok, »Undervisning för infanteristen».
Uti denna bok uttalas tydligt och uttömmande, att
disciplinens syfte är att förena till lydnad på ett sådant sätt, att

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

33 N:o 28.

när det gäller, så skall också befälet hålla manskapet i sin hand, Svar d inter
och disciplinen är afsedd att hos de underordnade inpränta, att pellation.
de måste lyda förmans i tjänsten gifna befallningar. Men, mina (Forts.)
herrar, lika strängt, som den öfverordnade måste hålla på detta
och sätta detta som sitt mål, lika Kriga må vi vara att se till,
att man icke går öfver skrankorna och att de medborgerliga
rättigheterna icke få bli krossade. Härom säger Svensk underofficerstidning,
de med fullmakt försedda underofficerarnes organ:

»Att begagna disciplinen som skäl för en sådan åtgärds vidtagande
är antingen ett svepskäl eller också fullkomligt nonsens.» Och
artikeln slutar med den frågan: »Är jag icke svensk medborgare,
fast jag är militär?» — Ja, jag har velat, att äfven underofficerarnes
egen röst skulle höras i denna församling. —

Denna uppfattning, att disciplinen är till för krigets ändamål,
den uppställer framför allt den fordran, att förtroende skall råda
mellan befäl och underbefäl, att man icke jämt och ständigt
skall komma med strafflagsparagrafer och vifta med den lilla
gula boken, utan att från första början och till det sista befäl
och underbefäl skola hålla tillsammans, så att, då den hårda
pröfningen kommer, det också skall vara förtroendet, som håller
det hela ihop. I annat fall duger icke disciplinen. Mot denna
uppfattning, som nära sammanhänger med öfvergången till en
värnpliktshär, står den gamla uppfattningen, som jag för min
del anser förkastlig, och tyvärr måste jag, hur mycket jag än
vill beklaga det, konstatera, att herr krigsministern i viss mån
står på denna gamla uppfattning. Jag skulle vilja bestyrka detta
genom ett uttalande, som han nyligen fällt, och jag skulle bli
glad och tacksam, om han ville själf desavouera detta uttalande,
som gäller det förevarande fallet. Han säger: »Det är ej blott
min rättighet utan min skyldighet att vaka öfver dessa bestämmelsers
efterlefnad äfven så, att ej endast enskilda individer
omedvetet begå handlingar, som med hänsyn till dessa bestämmelser
äro olagliga.» -»Omedvetet begå handlingar», säger herr
krigsministern. Mina herrar, detta är att föregripa. Hvart leda
konsekvenserna, när man vill framställa som en riktig princip för
öfverordnade att de skola styra om, att de underordnade icke
omedvetet begå handlingar, som skulle strida mot disciplinen?

Det är farliga konsekvenser, som man kommer till på den vägen.

Jag skulle här för herrarne vilja framdraga några sådana, som
jag har ur egen erfarenhet och hvilka jag vet äro sanna, men
jag kan gifvetvis icke nämna några namn, emedan det skulle
för vederbörande vara synnerligen obehagligt. Då man har den
principiella uppfattningen, att man skall skydda sina underordnade
från att omedvetet begå indisciplinära handlingar, så
bekräftar man de farhågor, som uttalats i dag. Man korrigerar
och justerar i förväg uttalanden, som en militär vill göra offentligen.
Så vet jag, hurusom öfverordnade dels förbjudit, dels
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 28. 3

N:o 28. 34

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d inter- korrigerat officerares artiklar i tidningspressen. På detta sätt
petition. kar den stora allmänheten icke kunnat få så opartiska och så
(Forts.) sakkunniga artiklar eller fått de uttryck af så principiella meningsbrytningar,
som önskligt vore. Man har gått längre. Därest
någon af befälet har velat uppträda på något offentligt diskussionsmöte,
har vederbörande öfverordnade på förhand instruerat,
hur han skall yttra sig; ja, jag vet fall, då man till och med,
då det gällt sammankomster inom en sluten klubb, ansett lämpligt
att meddela vederbörande: »Yttrar Ni Er i det eller det
afseende!, så skall Ni säga så och så. Gör Ni ej detta, mister
Ni Er befattning.» Jag känner för min del fem exempel af
likartadt slag. Konsekvenserna äro verkligen farliga att utdraga,
och man bör icke hysa ett sådant misstroende till sina underordnade,
att man icke vågar låta dem uttala sin mening fritt
som svenska medborgare.

Jag kan icke underlåta att, innan jag slutar, framhålla ytterligare
en sak. Herr statsministern säger: »Jag vill visst icke
beskylla någon för osanning». Hvad menar herr statsministern
med det? Hvarför införa uttrycket osanning i debatten? Jag
anser knappast, att man behöfver förutsätta, att ordet osanning
skall inkomma i denna kammare i en debatt, och jag hade ej
väntat, att herr statsministern skulle använda det uttrycket. Jag
ber att få säga, att emellertid det misstroende, som herr statsministern
kanske omedvetet, ja, jag vågar naturligtvis hoppas
fullt omedvetet, här inskjutit, förekommer i den skrifvelse, som
statsrådet Malm utfärdade, då han begärde militärförhör. Hur
har saken gått till? Jo, mina herrar, för att vara fullt lojala, så
meddelade vi, så fort vi fingo veta, att vederbörande regementschef
ansåg förfarandet icke vara riktigt, detta i utskottet, och
på min hemställan vände sig utskottets ordförande och sekreterare
omedelbart till statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
i af sikt att reda ut saken enskildt. Detta anser jag för
min del vara rätt lojalt handladt, och vi meddelade äfven statsrådet
afsikten med besöket. Statsrådet svarar med en order, där han
begär militärförhör för att vinna »utredning rörande innehållet
af den från kaptenen friherre Palmstierna till fanjunkaren
Ekström gjorda framställning samt i sammanhang därmed stående
förhållanden». Mina herrar, samma uppgifter, som två
riksdagsmän under ansvar och känsla af sitt ansvar meddelat
statsrådet, vill han ha kontrollerade af militärer vid militärförhör,
och han bryr sig icke om att sedan om igen vända sig till vederbörande
riksdagsman. Jag frågar kammaren: Är det ett uttryck
för förtroende till Riksdagen eller icke?

Ja, mina herrar, jag vill här sluta mitt anförande, som
väsentligen gått ut på att taga underbefälet i försvar, och jag
slutar det med de orden, att inga svenska medborgare, de må
vara höga eller låga i samhället, kunna på grund af att de

Onsdagen den 17 Mars, e. ni.

3G Nso 28.

tillhöra landets försvar få godtyckligt beröfvas de grundväsentliga Snar å interrättigheter,
som tillhöra ett fritt samhällsskick. pellation.

(Forts.)

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman, mina herrar! Blott
ett par ord. Det kan icke falla mig in att rikta något som helst
klander mot de personer, som hysa en olika saklig uppfattning
emot den, som jag vid detta tillfälle företräder. Men detta skall
å andra sidan icke kunna hindra mig från att gifva uttryck åt
den förvåning, hvaraf jag under denna debatt blifvit betagen,
förvåning öfver att, då det här gäller en fråga om kringskärande
af Riksdagens häfdvunna rätt, icke alla partier, ja, icke Riksdagens
båda kamrar stå fullständigt som eu man. Hans excellens
herr statsministern har i den fråga, som debatten berör, afgifvit
ett långt och utförligt svar, alltför långt och alltför utförligt för
att det skall ha varit åtminstone mig möjligt att helt öfverblicka
detsamma. Men så långt har jag dock lyckats komma, dels
genom att åhöra hans excellens herr statsministern och dels genom
att nu på eftermiddagen något se i aftontidningarna, att det vill
synas mig fullt bekräftadt, att detta svar, om det af Riksdagen
skulle godtagits, inneburit för Riksdagen och för framtiden absolut
ingen rätt i den fråga, denna långa debatt gällt. När under
aftonens lopp en rent saklig fråga riktats till hans excellens ifrån
ej mindre än två talare, har hans excellens fortfarande kringgått
det direkta besvarandet af den frågan. Frågan kunde besvaras
med ett ja eller nej, men intetdera af dessa tvenne ord har i
hans excellens herr statsministerns svar blifvit uttaladt, och jag
beklagar på det högsta, att så är förhållandet.

Det var emellertid icke detta, som uppkallade mig, utan
hvad som föranledt mig, som eljest ingalunda ämnat deltaga i
denna debatt, att begära ordet, var en fråga, som hans excellens
herr statsministern i sitt sista anförande riktade till ledamöterna
af denna kammare. Hans excellens fråga lät ungefär så: »Kan
någon i denna kammare säga, att genom detta förhållandet, att
regeringen velat hålla på tillämpuingen i större utsträckning än
förut af 46 paragrafen, riksdagsfrågorna blifvit försenade eller
deras behandling blifvit i någon afsevärdare grad förhindrad?»

På den frågan kan jag icke afgifva annat svar än det, att mig
veterligt är icke så förhållandet. Men jag vill tillägga, att jag
ingalunda är säker på, att icke så skulle varit förhållandet,
därest icke denna fråga af interpellanten så hastigt bragts på
tal, ty under den korta tid, som förflutit sedan den dag, då herr
civilministern i båda kamrarne påpekade önskvärdheten af att
Riksdagen ville gå den väg, som denna paragraf anvisar, ha
dock fall förekommit, som tydligt ådagalägga, att de verk, som
sortera under civilministerns departement, nog skulle finna sig
synnerligen tilltalade af att få begagna sig af den lilla fingervisning,
som herr civilministern därvid lämnade. Jag skall an -

N:o 28. 36

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar å interpellation.

(Forts.)

hålla att här inför kammaren få anföra ett af dessa exempel.
Den afdelning af statsutskottet, som jag tillhör, hade behandlat
en järnvägsfråga, som skulle komma till sin slutliga behandling
i Riksdagen om ett par dagar. Då kom till vår kännedom, att
det måhända skulle inträffa, att en debatt här i kammaren uppkom
om denna fråga, något som vi förut knappast väntat, då
man ansåg, att hvad afdelningen här föreslagit och statsutskottet
tillstyrkt icke skulle gifva anledning till någon anmärkning.
Emellertid fann jag mig föranlåten i anledning af detta att meddela
mig med afdelningens ordförande för att fråga honom, huruvida
han icke ansåge det lämpligt att införskaffa några siffror,
som jag visserligen själf på annan väg kunde skaffa, men som
jag för tids vinnande hellre ville erhålla genom den person, som
med civilministerns vetskap varit närvarande i denna afdelning.
Detta ansåg ordföranden i denna afdelning fullt lämpligt, och
en hänvändelse skedde sålunda till denna person. Han sade,
att det var mycket lätt att anskaffa dessa siffror, hvilket för mig
icke var öfverraskande, då, som jag sade, jag hade kunnat taga
reda på dem själf. Så enkelt var det. Han lofvade, att påföljande
förmiddag skulle jag ha dem i statsutskottet, men påföljande
dag erhöll jag i stället meddelande i statsutskottet, att
generaldirektören för Sveriges statsbanor, på grund af hvad som
förekommit, på grund af, om jag förstod honom rätt, civilministerns
uttalande här i kammaren, ansåg sig förhindrad att lämna dessa
mycket enkla siffror, som hvar och en kunde gå upp i järnvägsstyrelsen
och taga del af, men att jag kunde få afhämta dessa
siffror i civildepartementet, då de dit afgingo i två exemplar till
herr civilministern. Jag afhämtade icke dessa siffror i civildepartementet.
Jag meddelade mig i stället med afdelningens ordförande.
I detalj känner jag icke hvad som sedan passerade,
men jag hade äran att samma dags eftermiddag mottaga siffrorna
från herr civilministern. Nu ligger det ju ganska nära till hands,
att civilministern vill begagna sig af denna min sista påvisning
för att säga: Här ser kammaren, att detta vore rätta vägen; hade
talaren per telefon satt sig i förbindelse med mig, så hade jag
satt mig i förbindelse med järnvägsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
afsändt två exemplar, hvaraf talaren erhållit det ena, och
så hade saken varit klar. Men då tillämpas i alla fall icke § 46,
ty i så fall skulle jag förmodligen på afdelningen anhållit, att
afdelningen ville hemställa i utskottets plenum — ty § 46 handlar
icke om afdelningar utan om utskott — att plenum ville besluta
att till herr statsrådet Hederstierna hemställa om sådana siffrors
införskaffande, och på den vägen hyser jag inte minsta tvifvel,
att de skulle kommit mig till hända. Men jag vädjar till kammaren,
huruvida icke den af afdelningen använda vägen varit
enklare och mera praktisk. Det är detta jag velat framhålla
under denna debatt, att de principer, som vid upprepade tillfällen

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

37 N:o 28.

under denna riksdag beträffande dessa förhållanden från stats- Svar d interrådshåll
gjorts gällande, icke taga tillräcklig hänsyn till det pdlatwn.
praktiska arbetet inom Riksdagen. Vi klaga nog litet livar öfver (Ports.)
att arbetet numera klöfver vida mera tid än förr och klaga öfver
svårigheter att inom den tid, som i vanliga fall varit tillmätt
för Riksdagen, medhinna det omfattande arbetet. Under sådana
omständigheter kan man endast beklaga, om från regeringens
sida dessa svårigheter skulle ökas genom onödig formalism.

Detta är hvad jag velat säga med anledning af hans excellens’
spörsmål, huruvida någon anledning förefanns att påstå, att
något försenande i arbetet uppkommit, och mitt svar på den
frågan blir alltså: nej, något sådant har icke uppkommit. Men
mitt svar blir ja med afseende på en annan fråga. Min öfvertygelse
är nämligen, att, om regeringen fått gå på så, som den
börjat, sådana svårigheter skulle framträdt.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve H ami 11 o n:

Herr talman, mina herrar! Jag är min ärade vän den siste
talaren tacksam för, att han började och slutade sitt anförande
med att uttala, att intet försenande af riksdagsarbetet skett genom
regeringens förvållande. Sedermera, för att visa, huru illa
det gått, om icke herr Sandströms interpellation framställts, berättade
han en historia och berättade den mycket väl. Historier
kunna berättas på olika sätt. Jag skall berätta den på mitt sätt,
men är öfvertygad om, att herr Ekman och jag skola komma
öfverens om, att vi båda hållit oss strängt till sanningen. Förhållandet
var, att, som man torde erinra sig och som här i kväll

blifvit omnämndt, jag tillät mig att i båda kamrarne gorå en

hemställan, huruvida det icke i särskilda fall skulle vara lämpligt
att använda § 46. Jag tror icke, att, då — det var innan
man upptäckt, hvilken guldgrufva man kunde ha i denna fråga
— detta mitt mycket vördsamma, jag tror en talare sade älskvärda,
vädjande till kammaren väckte någon ond blod. Men det
fanns helt naturligt en annan, som tog det som en anmärkning,
och det var järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsens chef fattade,
när han läste i tidningarna hvad jag yttrat här, detta såsom
innebärande ogillande af ett visst förfarande af järnvägsstyrelsen,
ehuru jag icke sagt ett ord härom till honom. Följden var, att

ett par dagar, tror jag, efteråt mottog jag ett bref från general direktör

Pegelow, hvari han säger, icke att statsutskottet utan
att en ledamot af Andra Kammaren, herr Ekman, anmodat en
byrådirektör att upprätta eu promemoria och att han med anledning
af det passerade ville öfverlämna den till mig personligen.

Emellertid dröjde det icke 5 minuter, tror jag, innan jag lade
in skrifvelsen i kuvert och skickade den med särskilt bud och,
med en som jag tror, artig biljett till herr Ekman. Därefter
ringde jag upp generaldirektör Pegelow och framhöll, att hvad

N:o 28. 38

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar å ruter- jag yttrade i kammaren ju uppenbarligen icke kunde afse såpellation.
dana upplysningar. Hvarom rörde sig då dessa upplysningar?

(Forts.) j0) perr Ekman hade anmodat en byrådirektör — och när en
statsutskottsledamot anmodar en tjänsteman om något, säger han
icke nej — att lämna vissa uppgifter angående trafikintensiteten
på statsbanorna, då det anlagts eller i hvarje fall ifrågasatts att
anlägga dubbelspår, och dessa siffror voro samtliga hämtade ur
innevarande års och några föregående års statsverkspropositionen
Herr Ekman hade kanske bort, för att göra historien mera pikant,
tala om, hvad som passerade mellan honom och mig, då vi träffades
i kammaren strax före den debatt, för hvilken han ville
ha upplysningar. Jag gick till honom och frågade, om han fått
promemorian, och sökte förklara den missuppfattning, som uppkommit;
och herr Ekman frågade mig, om jag hade något att
invända mot framställningen. Nej, ingenting, svarade jag, —
jag erinrar mig icke riktigt ordalagen — ingenting annat, än att
jag trodde icke, att järnvägsstyrelsens byrådirektörer voro till
för att för enskilda ledamöter i Riksdagen göra utdrag ur statsverkspropositionerna.
Hvem skall då göra det, frågade herr
Ekman. Det trodde jag, att utskottets tjänstemän skulle göra,
sade jag. Jag frågar nu: Är det rimligt, att en sådan händelse
som denna skall läggas till grund för ett sådant anförande, som
herr Ekman nu hållit, i hvilket han framhöll, huru nödvändigt
och huru lyckligt det var, att herr Sandström uppträdde och
stäckte mina förskräckliga intentioner mot Riksdagens rättighet?

Herr Almqvist: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet för att tillkännagifva, att jag för min ringa del är tillfredsställd
med det svar, som herr statsministern nu afgifvit, helst jag
däri funnit en försäkran, att Riksdagen kommer att bibehållas
vid sin nuvarande rätt att inhämta erforderliga upplysningar.

Man kan icke undgå att förvåna sig öfver, att denna ganska
ringa fråga erhållit så stora dimensioner, som den nu faktiskt
fått. Om man följt med frågan och hört dels hvad statsministern
yttrat, dels det angrepp, som gjorts här i dag i kammaren mot
ministären, så måste man fråga sig efter skälen till denna attack,
och man måste då likaledes finna, att svaret näppeligen kan
blifva mera än ett. Anledningen är utan tvifvel oppositionens
lifliga åtrå att störta den Lindmanska ministären. »Den Lindmanska
ministären måste bort», så stod det i de sorgligt bekanta
brefven, skrifna på Riksdagens eget papper. Och sådant
är innebörden af de angrepp, som här i dag gjorts på regeringen.
Anledningen är svårbegriplig, men önskan är så mycket tydligare.
Men då jag, herr talman, omöjligen kan vara med om att stillatigande
bidraga till att förverkliga planerna att störta en ministär,
som enligt min uppfattning gjort landet mycket godt, har jag
begärt ordet för att taga afstånd från dessa anfall på ministären,

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

89 N:o 28.

för hvilken jag fortfarande hyser starkt ocli fast förtroende. Svar d intet
»Min dom är fälld», så slutade den ärade talaren på skaraborgs- vexation.
bänken. Jag tror kanske, att detta också kan komma att få sin (Ports.)
tillämpning på mig, men jag har i alla fall ej velat undandraga
mig att här uttala min mening i den föreliggande frågan.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Malm:

Herr talman, mina herrar! Hans excellens herr statsministern
har behandlat frågan om tolkningen af § 46 i riksdagsordningen,
och när jag nu begärt ordet, har jag icke för afsikt att göra
något ytterligare inlägg i denna tolkningsfråga. Jag anhåller
endast att få begagna tillfället att nämna några ord såsom förklaring
till min behandling af den mycket omskrifna rapporten
från sekundchefen vid lifgardet till häst. Jag ber herrarne då
såsom bakgrund till hvad jag kommer att säga hålla fast vid,
att alla mina åtgärder varit dikterade af den tolkning, som vi i
dag hört af herr statsministern beträffande § 46 i riksdagsordningen.
Jag anser det vara öfverflödigt att referera förhandlingarna
i detta ärende. Må det emellertid tillåtas mig fästa
uppmärksamheten på, att tjänstgöringsreglementet för armén
innehåller det stadgandet — och detta gäller för såväl officerare
som underofficerare och menige — att anmälan skall göras angående
förhållanden i och utom tjänsten, hvilka böra komma
till befälhafvares, annan öfverordnads eller myndighets kännedom.
Beträffande sakens förlopp vill jag blott ytterligare påminna
om, att vid det tillfälle, då jag talade med ordföranden
och sekreteraren i det särskilda utskottet n:o 4, förelåg redan
rapporten från sekundchefen vid lifgardet till häst, och om man
har reda på, hvad en officiell militärrapport innebär, vet man
också, att man måste hålla sig till, hvad den innehåller. Då
jag sålunda efteråt utfärdade befallning om, att förhör skulle
hållas rörande denna rapport, låg icke däri det ringaste misstroende
mot dessa herrar, som varit hos mig. Jag hade anledning
tro, att det var fullkomligt sant, hvad de sade, och hufvudinnehållet
däraf var, att de velat vända sig till underofficersförbundet
och icke till underofficerskåren. Men af den tolkning, som
från regeringen gifvits § 46 i riksdagsordningen, följer, att denna
omständighet icke har med saken att göra. Ty om en krigsman
ingår i en förening, den må nu vara af ena eller andra
slaget, fritages han icke därigenom från de allmänna förpliktelser,
som åligga honom såsom krigsman. Herr statsministern
har framhållit, huru nödvändigt och huru öfverensstämmande med
hela vår författnings grundande det är, att Riksdagen och särskildt
dess utskott icke ingripa på det område, som förbehållits
Konungen ensam, nämligen statsförvaltningen, och enhvar af
herrarne torde inse, att detta i särskildt hög grad gäller krigsväsendet.
En armé måste långt mer än någon annan statsorga -

N:o 28. 40

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d interpellation.

(Forts.)

nisation vara eu helgjuten enhet, hvars lemmar stå i iutimt
samband med och beroende af hvarandra, hvilket icke lärer
kunna skapas och bibehållas utan att förtroende mellan underoch
öfverordnade finnes.

Här har i afton talats om det förtroende, som måste finnas
inom armén mellan öfver- och underordnade. Jag vill stryka
under detta ord, ty det vinner genklang i mitt innersta, och
jag har under hela min långa tjänstebana haft för ögonen, att
detta förtroende måste finnas. Allt detta har sedan länge ansetts
såsom oundgängligt villkor för att icke det hela skall gå
sönder i farans och pröfningens stund. Skulle krigsstyrelsen
genom tystnad eller uttalande erkänna riktigheten af att därtill
ej berättigade, enligt den tolkning som gifvits § 46, finge, låt
vara i god afsikt, men med förbigående af det ansvariga befälet,
hvilket därigenom naturligtvis sattes i misskrediterande dager,
direkt hänvända sig till underlydande personal, med den anordna
sammankomster för att diskutera de mest brännande och ömtåliga
tjänstefrågor, sålunda icke privata frågor, och sedermera
däröfver äfvenledes utom föreskrifven tjänsteväg erhålla utlåtande,
lärer man icke med fog kunna göra befälet ansvarigt för sin trupp,
och inför hvilka konsekvenser stå vi då, mina herrar! Jag för
min del kan icke svara för dem, och jag vill i likhet med föregående
talare påpeka, att de uppoffringar i pengar och tid, vi
göra för vårt försvar, icke tjäna mycket till, om man undergräfver
de viktigaste förutsättningarne för försvaret, nämligen krigstukten
och förtroendet. Jag nämnde, att det skulle innebära ett
visst misstroende mot och ett misskrediterande af det ansvariga
befälet, om man direkt vände sig till underofficerarne, och jag
tror mig kunna vädja till hvar och en, som ser saken ur ansvarssynpunkt,
om så icke är förhållandet. Ty hvad innebär
det innerst, att man utan befälets vetskap direkt vänder sig till
underlydande, om icke det, att man misstror befälet? Underofficerarne
och underbefälet skola i sin ordning, och detta i samma
mån som det står makt bakom dem, som sålunda vända sig
direkt till de underlydande, tänka: Se där ha vi våra välgörare,
det är framför allt vikttgt, att vi göra, hvad de tycka om, tv
det hafva vi fördel af. Vi skola visserligen lyda vårt lagliga
befäl, men endast af tvång. I denna kammare har en gång
yttrats, att om disciplin skall öfversättas med tvång, är det
icke mycket bevändt med densamma, hjärtat måste vara med,
och i den andan har jag handlat. Den i förevarande fall vidtagna
åtgärden att direkt från befälspersonal i lägre tjänsteställning
infordra upplysningar var just ur denna synpunkt ägnad
att mana till eftertanke. Saken rörde dessutom närmast ett ordnande
af befordringsväsendet från underofficer uppåt. Att med
förbigående af vederbörligt ansvarigt befäl infordra yttrande från
underofficershåll skulle från början kunnat skada själfva saken.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

41 N:o 28.

(Forts.)

Ty frågan rörde sig icke blott om underofficerskåren utan äfven Svar d interom
befordran till officer, om befordringsförhållandena inom offi- relation.
cerskåren och dess sammansättning o. s. v.

Berörda åtgärd synes mig betänklig äfven därutinnan, att
den försatt underofficerare, som hade med saken att göra, i en
brydsam ställning, enär de hade svårt att sammanjämka bestämmelserna
i tjänstgöringsreglementet om anmälan och tjänsteväg
med stadgandet i 46 §, sådant det nu tillämpats. Af detta skäl
och med hänsyn till krigslagarnes bestämmelser synas de hafva
befogade anspråk på att af sina öfverordnade erhålla upplysning
om, hvad som under förhandenvarande omständigheter borde

göras.

Här har anmärkts mot den skrifvelse jag utfärdat, att den
varit sådan, att ingen vetat, huru den skulle tolkas. Det kan
hända, att brister härutinnan förefunnits — men att meningen
varit klar vill jag bestämdt påstå, och jag vet också, att skrifvelse^
enligt hvad stabschefen meddelat, af arméfördelningschefen
blifvit expedierad i samma form, som den kom ifrån
mig. Jag anser, att krigsstyrelsen i känslan af sitt ansvar icke
i lugn och ro kunde lägga armarna i kors. Man hade i själfva
verket icke något val. Då det gällde krigstuktens upprätthållande
och häfdandet af den satsen, att befälet är ansvarigt för sin
trupp, ansåg jag det vara min oafvisliga plikt att söka förekomma,
hvad som kunde skada den göda andan inom armén
och öppna portarna för misstroende och söndring. Sedt från
bakgrunden af den tolkning herr statsministern gjorde beträffande
46 §, torde mitt svar till arméfördelningschefen icke förefalla
dunkelt eller inkorrekt. I detta svar nämnes icke ett enda
ord om underofficersförbundet, och jag förstår icke ännu i denna
stund, hvarför den saken skulle inblandas här. Ty det var icke,
såsom det kallats, en order, utan det var endast en departementsskrifvelse,
som gällde såväl generalen som korpralen och
mannen i ledet, men därför att saken kommit i detta sammanhang,
har man väl velat leda det därhän.

Man har vidare förebrått mig för, att jag icke genast befallde
sekundchefen för lifgardet till häst att upphäfva förbudet.
Men jag hade icke hört talas om något förbud, förrän jag läste
om det i Stockholms Dagblad, och hvad som där stod rörande
denna sak dementerades på måndagen. Fråga kan ju också
uppstå, huruvida en person, med det ansvar en krigsminister
har, skall endast på grund af tidningsuttalanden ställa en person
till ansvar. Emellertid, hvilken uppfattning jag än haft angående
förbudets laglighet, hade jag icke tillfälle tillämpa den, ty
herr vice talmannen drog försorg om, att anmälan oförtöfvadt
gjordes till justitieombudsmannen. Frågan om rätten att utfärda
förbud i sådant afseende hvilar sålunda i rättsliga händer, och
det torde vara för tidigt för krigsstyrelsen att gripa in, innan

N:o 28. 42

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d intetpellation.

(Forts.)

- man på rättslig väg fått uttalad^ huruvida det är brottsligt eller
ej. Talet om, att jag skulle vändt mig mot underofficersförbundet,
synes minst sagdt vara förhastadt. Såsom allmänt kändt
och omtaladt är, har jag förklarat mig icke hafva något att erinra
mot förbundets till mig under hand öfversända stadgar, i hvilka
äfven förbundets ändamål angifves. Jag har i ingen mån ändrat
åsikt i denna fråga. Förbundet behöfver sålunda icke i hvad
på mig beror frukta att blifva stördt i sin gagnande verksamhet,
så länge del lojalt håller sig inom den ram, det själft beslutat
skall begränsa detsamma.

Ingalunda har det heller varit min mening att hindra eller
försvåra, allra minst för Riksdagen, att inhämta tillförlitlig kunskap
om vårt försvar.

Jag har alltid eftersträfvat ett öppet och förtroendefullt
samarbete med Riksdagen, och det är min sträfvan äfven i denna
stund. Mitt uttalande må tolkas hur som helst, men så är det,
och jag tager icke tillbaka en bokstaf i det afseende!.

Jag vill i sammanhang härmed äfven säga, att jag, då
de bägge ledamöterna af fjärde tillfälliga utskottet besökte mig,
gjorde följande hemställan till dem: »Då nu saken är så ömtålig,
hvarför kunna herrarne icke säga ett enda ord antingen till mig
eller till statsrådet Hederstierna? Jag skall svara för att herrarne
skola lika direkt få upplysningar». Emellertid svarade man mig
då, att det vore att ställa underofficersförbundet i ett visst beroende
af Kungl. Maj:t. Men man hade i det fallet icke behöft
tala om underofficersförbundet, utan kunde helt enkelt hafva
sagt, att underofficerarna, om de äro i förbund eller enskilda,
skulle få vända sig till det tillfälliga utskottet. Under sådana
förhållanden hade saken kommit i sitt rätta läge. Ingen inom
armén, som har en sund uppfattning af saker och ting, skulle
under sådana förhållanden hafva känt sig kränkt, hvilket man
nu ovillkorligen måste göra.

Det har icke heller varit min afsikt att träda vare sig under -officerarnes eller andra krigsmäns rätt för nära, tvärtom. Och
allt detta tror jag mig hafva bevisat mer än eu gång. Men det
är min skyldighet att tillse, att allt sker på behörigt sätt, så att
kunskapen om krigsväsendet ej förvärfvas på bekostnad af den
för arméns bestånd nödvändiga ansvars- och pliktkänslan, ty då
få vi litet hvar erkänna, att priset är alltför högt.

Till slut tillåter jag mig uttala den försäkran, att mitt handlingssätt
i denna sak icke haft det ringaste med politiken att
göra, utan uteslutande föranledts af omtanke om arméns bästa,
på det den måtte kunna fylla sin stora uppgift att i farans stund
vara ett säkert och pålitligt värn för fäderneslandet.

Det är äfven här sagdt, och jag förnekar det ingalunda, att
underofficersförbundet direkt hän vändt sig till Kungl. Maj:t med
åtskilliga framställningar. Det var framställningar, som lågo

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

43 N:o 28.

och väntade på mig under början af hirra året, ännu innan jag Svar d intethann
tillträda mitt statsrådsämbete. Men dessa framställningar pe a
hafva icke ansetts framkomna såsom något slags officiella fram- or
ställningar eller såsom framställningar från något slags officiell
korporation, utan precis såsom från hvilken annan svensk medborgare
som helst, och i sådan egenskap hafva de äfven blifvit
behandlade. Det är sant, att denna behandling skedde på så
sätt, att den icke föranledde till någon särskild Kungi. Maj:ts
åtgärd, men jag fick bemyndigande att säga till de underofficerare,
som hade inlämnat handlingarna, att Kungl. Maj:t naturligtvis
var lika välvilligt sinnad mot underofficerarna som mot
hvilken annan af sina undersåtar som helst, och att han därför
skulle, då så lämpligen kunde ske, taga hänsyn till deras önskningar.
I praktiken har detta utmynnat i mer än en sak. Det
dröjde icke länge därefter, förrän en underofficer kom in i förtidspensioneringskommittén.
Det dröjde icke heller länge, förrän
förslag kom in till Riksdagen om de nya kasernbyggnaderna,
där särskilda byggnader voro upptagna för underofficerarna,
hvilket var ett önskemål, som var uttaladt af dem; och hela
detta år har det verkställts förberedande utredning angående
befordringsfrågan, och denna utredning har nu utmynnat däri.
att tvenne underofficerare från armén sitta i den nyligen tillsatta
befordringskommitten, och i de frågor, som beröra flottan, komma
också, underofficerare med.

Äfven om man skulle så mycket som möjligt vilja tillgodose
underofficerarnas kraf — och det vill jag för min del — så kan
man dock icke göra allt på en gång. Vi få komma ihåg, att i
dessa tider, som armén nu genomlefver, särskildt svåra förhållanden
äro rådande. Vi hafva öfvergått från de gamla indelningsförhållandena,
då underofficerarna bodde på sina landtgårdar.

Nu skola de in i kaserner. Det är öfvergångsförhållandena, som
äro svåra, men jag är också öfvertygad om, att underofficerarna,
äfven om de kunna finna det hårdt, skola bära det. Det är
icke möjligt att i ett slag afhjälpa alla svårigheter, ty då skulle
synnerligen stora kostnader m. m. uppstå.

Det har slutligen — och det har smärtat mig djupt — framhållits
eu sådau sak, som att icke allenast jag, utan officerarna
i allmänhet skulle vara något slags förtryckare mot underofficerskåren
och underbefälet i allmänhet. Jag vågar på det allra
absolutaste bestrida den saken, åtminstone hvad mig själf beträffar.

Jag har under hela min tjänstetid från första början försökt att
respektera hvars och ens rätt, och jag har den uppfattningen,
att den menige mannen i ledet, som val sköter sin plats, är mera
värd beröm än generalen, som sämre sköter sin. Det är icke
platsen i rangskalan, som bestämmer värdet, utan det är mannen
själf och det sätt, hvarpå han fyller sin plats, och i denna uppfattning
vill och kommer jag att behandla den personal, som

N:o 28. 44

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar å inter- står under mitt befäl. Så har jag gjort, och så vill jag göra.
petition. jag vjp fortgå i samma anda, hvari jag har börjat, nämligen
(Forts.) j pliktens, samförståndets och förtroendets tecken, och jag är
förvissad om, att Sveriges underbefäl skall förstå det tecknet.

Herr vice talmannen: Herr Persson i Stallerhult framställde
med mycken patos den frågan, hvarför, därest mina ord
af erkännande åt det afgångna statsrådet Alfred Petersson voro
allvarligt menade, b an icke då blef statsråd i den ministär, som
bildades i november 1905. Ja, jag trodde verkligen, att svaret
på den frågan låg ganska klart, då jag uttryckligen sade, hvad
som äfven är allmänt kändt och väl äfven för herr Persson i
Stallerhult är kändt, att herr Petersson ju var en bestämd politisk
motståndare till mig och jag till honom. Vi hade bestämdt
olika politiska åsikter och speciellt hade vi ju alldeles olika åsikter
i den hufvudfråga, på hvilken denna ministär bildades. Man
skall verkligen vara bra demonstrationshungrig för att, såsom
högerpartierna gjorde, med väldiga bravorop upphöja den kompletta
tomhet, som herr Perssons yttrande innebar.

Herr statsministern antydde — nej, han antydde icke, utan
han sade — att jag hade yttrat mig i kommandoton. Om så
är, så beklagar jag det på det högsta, men det är icke alltid så
lätt att göra sig hörd här i salen, i synnerhet som det understundom
hviskas rätt högljudt här bredvid. Emellertid vill det
förefalla, som om denna kommandoton i någon mån hade verkat
smittosam på min ärade antagonist själf, ty mig föreföll det,
då han gick här fram och tillbaka, som om han åter kände sig
som befälhafvare på något af sina gamla fartyg, om det också
rullade en smula.

Herr statsministern har mot mig framställt en anklagelse,
och det är andra gången i denna kammare, som han framställt
samma anklagelse. Den var oberättigad första gången och den
är lika oberättigad andra gången. Det är den anklagelsen, att
jag skulle hafva framställt en allmän beskyllning mot allt hvad
militärer heter genom mitt yttrande, att det kunde finnas skäl
att sträfva efter att ingifva militären i de fall — som jag uttryckligen
sade —, där det behöfves, vissa goda egenskaper. Man
skall icke på det sättet utesluta, herr statsminister, en så viktig
mellansats, ty då kan det hända, om man upprepar det mer än
en gång, att vi bli frestade att öfvergifva den uppfattningen,
att herr statsministern skulle vara en lämplig lärare i uppriktighet.

Nu ingick herr statsministern emellertid på frågan rörande
det, som har kallats fallet Palmstierna eller fallet Oxenstierna
— jag kallar det nu hellre rent ut fallet Malm, ty det är så,
det skall kallas. Det är den saken, som är af intresse här
för oss.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

45 N:o 28.

Om det nu emellertid är så, att min beklagliga kommandoton
hade något att göra med framkallandet af herr statsministerns
yttrande i det fallet, då måste jag säga, att det icke finnes något
oudt, som icke för något godt med sig, ty på det sättet fingo
vi då äudtligen komma litet in på den saken. Sedan har ju
också herr krigsministern själf yttrat sig, och man kan ju nu,
om också statsministerns yttrande skulle — som en annan talare
anmärkt — kunna hafva varit mera direkt, dock genom sammanställande
af dessa yttranden draga — utan oriktighet förmodar
jag — den slutsatsen, att regeringen står för hvad krigsministern
härvidlag har gjort.

I förbigående vill jag gratulera oss till att hafva eu sådan
krigsminister och gratulera krigsministern till att vara sådan,
att han, som han här yttrade, redan då hade klart för sig innebörden
af den paragraf, som här genom ett sjuspaltigt anförande
blifvit tolkad af statsministern.

Herr statsministern talade om de här skrifverierna i tidningarna
och uppgifterna fram och tillbaka och tycktes mena, att
upplysningar, tillkomna på detta sätt, icke voro så mycket värda.
Ja, men det var ju då bara fråga om att komma till möjligheten
att få upplysningar af underofficersförbundet direkt. Men
var det hans mening att fråga, hvad de upplysningar äro värda,
som komma från underofficersförbundet direkt, då är det mycket
lätt att svara. Det är ju sannolikt, att man, då personer direkt
tillfrågas i sina egna angelägenheter, äfven får ett fullkomligt
säkert svar om hvad de mena. Denna synpunkt syntes icke
heller vara alldeles främmande för herr statsministern, eftersom
han ifrågasatte, att, om man gått 46 paragrafens väg, krigsministern
skulle hafva fått tillförbinda sig — som han uttryckte
sig — att icke ändra någonting. Herr statsministern sade så
mycket, att han kanske glömt det, men jag skref upp det, och
det är ganska säkert, ''att herr statsministern verkligen sade det.
Ja, jag tror för min del icke alls, att vi behöfva förutsätta, att
vår nuvarande krigsminister skulle behöfva tillförbinda sig att
låta ett yttrande, som är värdefullt endast för den händelse det
tillkommer utan all påtryckning, komma fram i sin fulla sanning.
Men herr krigsminister och herr statsminister, icke kan
väl någon af herrarne, af hvilka den ene är aktiv militär och
den andre varit det, neka till, att, om underordnade militärer
skola afgifva ett yttrande och detta yttrande skall passera genom
cheferna, den förmodade uppfattningen hos dessa mycket lätt
och mera än en gång kan betaga de underordnades yttrande
det värde af full sanning, som det skulle hafva, om det komme
direkt från dem och icke på en omväg.

Jag tror därför, att man med fullkomligt skäl kan säga, att
det är lyckligt, ifall dessa underordnade få tillfälle att direkt
och utan omgång rörande sina angelägenheter säga sin egen

Svar d interpellation.

(Forts.)

N:o 28. 46

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar å intet-- åsikt. Jag har nog också mina ganska betydande skäl för att
Vcitation. antaga detta. — Det har talats mycket bland militärerna och
(Forts.) jnom (]e högre militärerna om denna händelse med friherre
Palmstierna, och de ord, som yttrats om Riksdagen och dess
utskott, ha, tror jag, icke varit så alldeles vackra alltigenom.
Jag skall nu berätta något härom för kammaren, och jag kan
stå alldeles bestämdt för mina ord. — Det var en af våra högre
militärer, känd på en gång för en viss sinnets uppflammande
hetsighet och en oförneklig sinnets gemytlighet, som mycket
skarpt uttalade sig i ett samtal kort efter denna händelse. Nå,
friherre Palmstierna fick sina fiskar varma i det samtalet, och
så utvecklade den högre militären sin mening och utfor synnerligen
skarpt emot hvarje tanke på att på detta sätt de underordnade
skulle kunna få gifva några direkta upplysningar. —
»De skola komma till oss», sade han, »hvarför komma de icke
till oss, då skola de få upplysningar. I hvad den vill skall
Riksdagen få upplysningar, om man kommer till oss.» Men så
tilläde han, och då kom hans gemytlighet fram: »Det vill säga,
det är icke fullkomligt säkert, att det blir på alldeles samma
sätt, som om upplysningarna komma från annat håll». — Ja, så
är det nog, det är icke sagdt, att det blir »på alldeles samma
sätt»!

Nu tror jag allt, att vi kanske ändå få följa vår egen uppfattning
något litet och anlägga vår egen kritik på den militära
uppfattningen, äfven då den framställes på ett så humant och
mot de underordnade välvilligt sätt som nyss af krigsministern.
Visst finnes det fall, där det icke är lämpligt att kalla samman
underordnade och ställa till en diskussion med dem. Men visst
finnes det också fall, där detta är fullkomligt oskyldigt. Och
detta gäller väl särskild!, då man endast afser att spörja dem
om deras egna önskningar, om deras egna förhållanden. Då
säger herr statsministern: Ja, vore det blott fråga om deras egna
förhållanden, då vore saken enkel, men så kommer ett utskott
och ber dem yttra sig om deras förmäns förhållanden. Där
kommer jag till hvad jag nyss sade, att det naturligtvis finnes
omständigheter, då det är olämpligt, att de tillfrågas, men, jag
upprepar hvad förut blifvit sagdt, skola då Riksdagens utskott
utan vidare anses vara så omdömeslösa, att de icke alls förstå
att skilja mellan hvad som kan vara fullkomligt lämpligt och
oskyldigt i denna del och hvad som kan vara olämpligt?

Det har allt fortfarande från de ärade män af högern, som
här uppträda sjungits på en och samma melodi, att det är fråga
om en sådan bagatell och att den blåsts upp så ofantligt. Jag
tror nu icke, att saken i sig själf är en sådan bagatell, och för
den, som uppmärksamt följde herr justitieministerns anförande,
tror jag icke heller, att det framgick, att den var en sådan
bagatell. Men för den, som följde detta hans anförande, kunde

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

47 N:o 28.

också en annan sak framstå. Där kunde man nog på ett och Svar d inter annat

ställe ana åtskilligt om hvad som skulle kunna komma pollution.

att följa, ifall de strikta principer, som herr justitieministern (Forts.)

där, efter min tanko utan tillräcklig hänsyn till fastställd häfd

och kutym, sökte att uppställa, utan vidare efterlefdes. Och,

mina herrar, vår grundlag är så inrättad, att det i sanning är

ganska betänkligt, om man skulle tänka sig, att för hvart fall,

där det kan bli fråga om hvar gränslinien mellan statsmakternas

befogenhet går, man skall försöka att draga upp rågången på

nytt, kanske alldeles i strid med den häfd, som funnits under

hela detta riksdagsskick och måhända längre. Jag ber blott

herrarna tänka på § 90 regeringsformen. Om den paragrafen

tillämpas på det sätt, som somliga vilja, då är all kritik öfver

regeringen snart sagdt omöjliggjord. Det fanns en gammal man

här — många af oss lyssnade länge och gärna till hans ord —

som aldrig upphörde att varna oss för att tro, att någonting,

som rörde konstitutionella saker, skulle kunna vara bagateller.

Han säde alltid, att man skulle komma ihåg, att af ett litet frö
kunde i det fallet uppväxa ett stort och giftigt träd. Jag tror
icke, att det frö, som det här är fråga om, är fullt så litet, som
man försökt göra det till, men hvad jag bestämdt vet är, att vi
måste, vi riksdagsmän, hålla på att häfden, sådan den blifvit
genom långvarig praxis fastställd, måste få gälla, och att det
icke går an att plötsligt både i det ena och andra viktiga konstitutionella
ämnet göra om hvad sålunda blifvit fastställdt. Det
tror jag, att vi, hela vänstern, kunna taga som behållning af
denna öfverläggning, eu behållning, af hvilken säkerligen vid eu
annan tidpunkt äfven åtskilliga bland dem, som nu uppträdt på
motsatta sidan, skulle tagit sin del. Dock, jag vill icke lägga
sten på börda, och jag tror mig nog ha märkt, att den börda,
som i dag bäres af de ledande männen för båda högerpartierna,
är tämligen litet angenäm i sig själf att bära.

Herr Sandström: Herr talman! Jag har begärt ordet med
anledning däraf att under debatten lämnats stridiga uppgifter
om hvad under behandlingen af herr Palmes motion inom fjärde
tillfälliga utskottet förekommit, och jag vill i egenskap af utskottets
ordförande därför förklara, att de uppgifter, som i detta
afseende lämnats af friherre Palmstierna, äro riktiga, och att de
uPPgifter, däremot stridande, som lämnats af en annan utskottsledamot,
följaktligen äro oriktiga. Jag vill tillägga, att inom
utskottet har icke vare sig vid denna frågans behandling eller
vid någon annan frågas behandling förekommit några som helst
hemliga interiörer.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag har föranledts
att begära ordet af ett yttrande af herr Andersson i Skifarp,

J«T:o 28. 48

Onsdagen den IT Mars, e. ra.

Svar d inter- då han långsökt nog förklarade, att de uppgifter, som lämnats
pellation. af en talare vid en föregående frågas behandling, nämligen
(Forts.) rörande järnvägarnas rullande materiel, visat sig synnerligen
otillförlitliga, ja, alldeles otillförlitliga. Enligt hvad jag hört,
skulle nämligen den åsyftade talaren vara undertecknad. Och
jag frågar därför, hur herr Andersson vet, att dessa uppgifter
vant otillförlitliga, då herr Andersson näppeligen kan ha varit i
tillfälle att undersöka och kontrollera dem. Svaret blir antagligen,
att det stått i tidningarna, att de varit otillförlitliga och
att generaldirektören i det ifrågavarande ämbetsverket skrifvit
detta. Men jag ber att få betona, att, om man laser igenom
hans artikel, man nog finner, att herr Pegelow kringgår på ett
ganska underligt sätt de anmärkningar jag framställt, hvilket
jag nog skall bli i tillfälle att ordentligt belysa. Detta om den
saken.

Jag vill för öfrigt icke ingå på den fråga, som här behandlas,
då den förut så vidlyftigt debatterats, att det näppeligen
finnes mera att säga därom. Hvad här för enhvar står
klart är, att regeringen för sitt vidkommande ansett, att genom
den praxis, som utvecklat sig under årens lopp i anledning af 46 §
riksdagsordningen, utskotten ha öfverskridit det tillåtnas gräns, och
att därför regeringen borde förbjuda, att uppgifter lämnades i vissa
fall. Af det svar, som här lämnats i dag, framgår det ju, att
regeringen står fast vid denna uppfattning, och af de anföranden
från landtmannahåll, af herr Andersson i Skifarp med flere, som
strukit under detta regeringens uttalande, blir det ju tydligt, att
de stå på precis samma ståndpunkt. De anse, att när ett utskott
kommit fram till den punkt, som vederbörande utskott
kommit till, så skola upplysningar lämnas på kommando af regeringen
till utskottet i fråga. Det förefaller mig, som om den
tonen är en något annan än den, som på sin tid hördes från
en representant från Nöbbelöf, då han förklarade, att man sannerligen
icke ämnade rösta på kommando.

Med detta anser jag mig böra sluta. Jag vill blott tillägga
ett ord. Det sades af en talare i förmiddags, att på grund af
regeringens hållning i frågan den förste bonden i eu svensk
regering föll. Jag tror emellertid, att de instämmanden från
landtmannahåll i regeringens svar, som vi här hört, ge. i viss
mån vid handen, i betraktande af bondeståndets historia och
traditioner, att mer än en bonde föll på den frågan, fastän på
helt annat sätt.

Grefve Hamilton: Blott ett par ord! Jag hade verkligen
hoppats, att denna fråga icke skulle urarta till en partifråga,
enär man hade anledning vara förvissad om, att Riksdagens
Andra Kammare skulle enigt försvara Riksdagens rättigheter.
Blott för några årtionden sedan var det Andra Kammaren, som

Onsdagen den 17 Mars, e. no.

49 N:o 88.

stred för folkmakten mot byråkratien eller regeringsmakten. Det Svar d intervar
under landtmannapartiets glansdagar, det var odalmännens portion.
representanter, som då stredo för sina gamla, nedärfda rättig- ( or *■
heter.

Diskussionen i dag synes mig fullständigt konstatera, att
regeringen velat gifva den så mycket omtalade 46 § i riksdagsordningen
eu tolkning, som icke öfverensstämmer med senare
tiders praxis, eu tolkning, som har till resultat att minska Riksdagens
arbetsfrihet och vingklippa dess rättigheter.

Nu hafva de män, som i dag uppträdt på regeringens sida,
sagt: »Det är ingalunda vår mening. Nej, gällde det att inskränka
Riksdagens rätt, skulle vi icke vara med därom.» Men
på samma gång framhålla de, att det lämpligaste sättet att få
nödiga upplysningar är just att tolka 46 § så, som regeringen
önskar. Vissa af dessa herrar ha sagt, att frågan blifvit uppblåst
till eu stor fråga, ehuru det blott är en liten fråga. Men,
mina herrar, ingen fråga är, åtminstone för mig, liten, då det
gäller att minska Riksdagens makt. Och att frågan i själfva
verket icke är liten, synes mig framgå däraf, att tre medlemmar
af regeringen icke velat vara med om denna fråga, och det måhända
just de, som därvidlag stått Andra Kammaren närmast.

Eu aktad talare framhöll för några ögonblick sedan, att han
ville taga afstånd från dem, som önskade störta regeringen. Jag
vill regeringen ingenting ondt, jag heller. Men jag tager framför
allt afstånd från dem, som vilja vingklippa Riksdagen.

Herr Andersson i Skifarp: Herr Sven Persson i Stockholm
frågade, huru jag kunde veta, att herr Persson icke kommit med
exakta uppgifter vid sina anmärkningar mot järnvägsstyrelsen.

Jo, det kan jag påstå, därför att järnvägsstyrelsens chef satt sitt
namn under sitt svar på dessa anmärkningar och därigenom bestyrkt,
att herr Perssons uppgifter varit oriktiga. Och herr Sven
Persson har för sin del icke kunnat på något sätt styrka sina
påståenden. Jag klandrar icke herr Persson därför att han framkommit
med anmärkningar, ty jag förmodar, att han fått sina
uppgifter från någon tjänsteman i järnvägsstyrelsen, men häraf
framgår nödvändigheten af, att de uppgifter, på hvilka Riksdagens
utskott och Riksdagen skola stödja sina beslut, äro lämnade under
ansvar. Först då kan jag — och andra med mig — lita på,
att herr Perssons uppgifter i detta fall äro riktiga, när han visar
officiellt intyg om, att de äro det.

Herr Zetterstrand: Jag har endast begärt ordet för att
tillkännagifva, att efter mitt förmenande den praxis, som hittills .
så länge varit rådande med afseende å utskottens förhållande
till ämbetsmännen, visat sig synnerligen lyckosam, och att jag
hoppas, att denna praxis allt framgent måtte få vara rådande.

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 28. 4

Nto 28. SO

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Svar d tn<er-Men skulle mot förmodan en ändring däri införas, så tror jag,
pellation. ^ biefve ödesdigert.

Forts.) 6

Herr Persson i Stockholm: Jag ber att till herr Andersson
få meddela, att jag användt samma sätt för att styrka mina
uppgifter, som generaldirektör Pegelow användt för att styrka
sina, fastän detta tydligen undgått herr Andersson. Ty hvad
jag i detta afseende anfört, har stått i en annan tidning än den,
där generaldirektörens svaromål förekom.

För öfrigt tager jag fasta på herr Anderssons löfte, att, när
mina uppgifter äro vederbörligen styrkta, han skall intyga, att
jag har rätt.

§ 2.

Föredrogos hvar för sig de å kammarens bord hvilande
motionerna; och hänvisades därvid:

herr Nilssons i Bonarp motion, n:o 209, till särskilda utskottet
n:o 1;

herr vice talmannen Staaffs m. fl. motion, n:o 210, till konstitutionsutskottet;
och

herr vice talmannen Staaffs m. fl. motion, n:o 211, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 1.

§ 3.

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:

herrar Bogren och Otto, n:o 212, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning m. m.; och

herr Åkerlund, n:o 213, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skogsaccis.

Nämnda motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

n:o 45, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut med afseende
å Kungl, Maj:ts framställning om anslag för anläggning
af en reparationsverkstad vid Notviken;

SI Nio 88.

Onsdagen den IT Mars, e. m.

n:o 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående statsbidrag till upprättande och underhållande
af en handelshögskola i Stockholm; och

n:o 47, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anslag till åttonde internationella tuberkuloskonferensen
i Stockholm år 1909;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

n:o 14, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 9, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, dels
ock en i ämnet väckt motion;

n:o 15, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af bevillningsutskottets betänkande n:o 10, i
anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
brännvinsförsäljningsförordning; och

n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrad sammansättning af taxeringsmyndigheterna
m. m.; samt

lagutskottets utlåtande n:o 28, i anledning af väckt motion
om ändring af lagen angående stadsplan och tomtindelning den
31 augusti 1907.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Svensson i Saläng under 5 dagar fr. o. m. den 20 mars,

» Söderberg i Hobborn » 2 » » » 18 »

» Jonsson i Gumboda 12 » » » 27 » och

» Johansson i Aflösa » 4 » » » 19 » .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,42 e. m.

In fidem
Per Cronvall.