RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1909:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Andra Kammaren. N:o 22.

Tisdagen den 9 mars.

Kl. 3 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 2 ock den 3 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes två till kammaren inkomna läkarbetyg, så lydande:

Att v. käradsköfding Karl Staaff på grund af sjukdom (Enteritis
acuta) är förhindrad att tills vidare lämna sin bostad, intygas.
Stockholm den 9 mars 1909.

John Sjöqvist.

Med. doktor.

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, godsägaren m. m.
herr Knut Almqvist, Janslunda, på grund af sjukdom (influensa och
halsfluss) till svidare är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet, intygar
på heder och samvete. Den 8 mars 1909.

Gösta Kjelhnan.

Förste stadsläkare.

§3.

Herr statsrådet Iloos aflämnade Kung! Majt:s propositioner:

med förslag till ändrad lydelse af § 60 regeringsformen;

med förslag till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse;

med förslag till lag angående byggnad och underhåll af kyrka
med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstuga samt till
lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och
underhåll af prästgård;

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 22.

3f:o 22.

Tisdagen den 9 Mars, e. m.

med förslag till lag om ändrad lydelse af 59 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891;

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 13 september
1907;

angående en inkomstskatt att upptagas i riksstaten för år
1910;

angående en extra inkomstskatt att upptagas i riksstaten för
år 1910;

med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och
52 §§ i förordningen den 18 september 1908 angående stämpelaf
giften;

angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelafgift vid köp och byte af
fondpapper; och

om rätt för Kung! Maj:t att i visst fall förordna om omedelbar
tillämpning af ifrågasatt förhöjd tull eller tillverkningsskatt.

Samtliga dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§4-

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet Kungl.
Maj:ts propositioner:

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
perukmakaren John Scliwartz från Malmö; och

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
kusken Anders Nilsson från Boxholms säteri i Ekeby socken.

Till lagutskottet öfverlämnades härefter Kungl. Maj:ts propositioner: med

förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 15 och 22 §§
strafflagen;

med förslag till lag om ändrad lydelse af 13 § skiftesstadgan;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 8 § i lagen
om förvärfvande och förlust af medborgarerätt den 1 oktober
1894; och

med förslag till lag om förbud mot viss försäljning af tobak.

§5.

Vid föredragning häruppå af de på kammarens bord liggande
motionerna hänvisades herr Lindhagens motion, n:o 202, till lag -

N:o 22

Tisdagen den 9 Mars, e. m. 3

utskottet och herr Kronlunds motion, n:o 203, till särskilda utskottet.

§ c.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda statsutskottets
utlåtanden n:is 40, 41 och 42, bevillningsutskottets betänkanden
n:is 8, 9, 10 och 11 samt sammansatta banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 1.

§ 7-

Härefter föredrogs lagutskottets memorial n:o 19, angående
remitterande till annat utskott af Kungl. Majås proposition med
förslag till lag angående tillsättning af prästerliga tjänster, m. m.;
och biföll kammaren utskottets i detta memorial gjorda hemställan.

§ 8.

Lagutskottets utlåtanden nås 20 och 21, som nu föredrogos,
blefvo åter lagda på bordet.

§ 9-

Herr Byström aflämnade en motion, n:o 204, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering af
prästerskapets aflöning m. m.

Nämnda motion bordlädes på begäran.

§ io.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrifvelser
till Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

n:o 24, i anledning af Kungl. Majås proposition angående upplåtelse
till landtförsvaret af eu del utaf kungsladugården Vall;
samt

från lagutskottet:

n:o 25. i anledning af justiteombudsmannens framställning om
förklaring eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen;

n:o 26, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse till
Kungl. Majå angående vidgad rätt för medlem af svenska kyrkan
att därur utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd;

N:o 22.

Tisdagen den 9 Mars, e. m.

n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i 12 kap. 3 § kyrkolagen;

n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom
icke laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad lydelse af 1 §
i lagen den 1 juli 1898, innefattande •sussa bestämmelser om beräkning
af strafftid, och till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen
angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906;

n:o 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden
förlust af medborgerligt förtroende; och

n:o 30, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
afdelningar, till stadga angående måls handläggning i vissa fall af
Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt, till lag om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt, till lag om tjänstgöringen i Kungl.
Maj:ts lagråd, till lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader
den 27 april 1810 och till lag om ändring i förordningen
den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti
gjorda fideikommissförfattningar må sökas samt hvad i afseende
på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,24 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 22.

Onsdagen den 10 mars.

Kl. 11 f. m.

§ i.

Herr statsrådet Hammarskjöld utlämnade Kung!. Maj:ts propositioner
:

angående statsunderstöd till kommunala ocli enskilda läroanstalter; angående

höjande af statsbidraget till handelflottans pensionsanstalt;
och

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förrådsarbetaren
A. M. Lundell och vaktmästaren J. A. Adamsson.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 2.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid till konstitutionsutskottet
Kungl Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af
§ 60 regeringsformen.

Till lagutskottet remitterades Kungl. Maj:ts propositioner:

med förslag till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse;

med förslag till lag om ändrad lydelse af 59 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891.

Vidare öfverlämnades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
propositioner:

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 13 september
1907;

angående en inkomstskatt att upptagas i riksstaten för år 1910;

N:o 22.

Om ändring
i lagen
angående
förordnande
af rättegångsbiträde
åt
häktad.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

angående en extra inkomstskatt att upptagas i riksstaten för
år 1910;

med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och
52 §§ i förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgif
ten;

angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelafgift vid köp och byte af
fondpapper; och

om rätt för Kung!. Maj:t att i visst fall förordna om omedelbar
tillämpning af ifrågasatt förhöjd tull eller tillverliningsskatt.

§ 3.

Herr Byströms på kammarens bord liggande motion, n:o 204,
som härefter föredrogs, hänvisades till särskilda utskottet.

§ 4.

Häruppå föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 1, i anledning af väckt motion om statsbidrag till aflönande
af fjärdingsman; och biföll kammaren utskottets i detta
utlåtande gjorda hemställan.

§&•

Till afgörande förelåg vidare sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 2, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
hade justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte för sin
del antaga följande lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906:

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående förordnande af
rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott,
hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa,
förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att
honom vid rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats,
ej Hd rannsakningen tillstädes, eller framställes först vid
rätten begäran om biträde, varde biträde af rätten förordnadt, om
lämplig person finnes att tillgå. Ej må den omständigheten att
biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra hinder mot rannsakningens
företagande. Innan biträde blifvit i målet hördt, må dock icke,
mot den häktades bestridande, slutligt utslag af rätten meddelas.

Onsdagen ilen 10 Mars, f. m.

N:o 22.

Utskottet hemställde, att Riksdagen med föranledande af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning måtte för sin del antaga
följande lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906:

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Askar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott,
hvarå straffarbete efter lag följa kan, hjälp i rättegången, och säger
han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne Konungens befallningshafvande
lämplig person att honom A’id rätten biträda.
Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att
tillgå. Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas
utgöra hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde
blifvit i målet hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande,
slutligt utslag af rätten meddelas.

Vid utlåtandet fanns emellertid fogad reservation af herrar
Lindhagen och Thorsson, hvilka hemställt, att justitieombudsmannens
förslag måtte oafkortadt af Riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter herr Lindhagen yttrade:
Yid ifrågavarande betänkande hafva jag och en annan ledamot
i utskottet anmält reservation. Det är nu tre gånger, som ifrågavarande
framställning varit framlagd i Riksdagen, eu gång af Kung!
Maj:t och två gånger af justitieombudsmannen. I alla dessa tre
förslag har det framhållits, :att det enda principiellt riktiga är,
att rättegångsbiträde skall kunna lämnas åt enhvar, som är häktad.
Detta har framhållits af Kung! Maj:t och bägge gångerna
af justitieombudsmannen.

År 1906 beslöt emellertid Riksdagen att ej gå så långt, därför
att Riksdagen ville taga saken så småningom och fruktade, att om
man toge allt på en gång, så skulle de häktade i alltför stor utsträckning
och utan behof begagna sig af denna förmån. Det skulle
då kunna åsamka statsverket stora utgifter, och man enade sig på
kompromissens väg att gå så långt, som den nuvarande lagen gör.

Nu har justitieombudsmannen framhållit, att detta ej kan vara
riktigt, utan att man måste taga steget fullt ut. Utskottet har
denna gång tillstyrkt, att man skall gå en bit till på vägen. Detta
skulle ju möjligtvis kunna ha något skäl för sig ur opportunitetssynpunkt,
om man nämligen fortfarande stannade på halfva vägen,
men utskottet har tagit det stora steget, hvarigenom så godt som
hela återstoden af häktade kommer med, ehuruväl det uteslutit
några fall, som i praktiken måste bli ytterligt fåtaliga. Det kar
nämligen af utskottet föreslagits, att lagen skall komma att omfatta
alla de fall, då någon hålles häktad såsom misstänkt för
brott, hvarå straffarbete efter lag följa kan. Då detta icke är fallet,
får ingen häktas — det är förbjudet i lagen — annat än i vissa
undantagsfall och dessa torde som sagdt vara ytterst få, efter hvad

Om ändring
i lagen
angående
förordnande
af rättegångsbiträde
åt
häktad.
(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om ändring
i lagen
angående
förordnande
af rättegångsbiträde
åt
häktad.
(Forts.)

jag äfven förvissat mig om på stadsfiskalskontoret här i Stockholm,
elär man vitsordade denna själfklara uppfattning.

Jag menar nu, att då alla måste vara ense om, att det principiellt
rätta är, att alla häktade komma med under lagen, så hade
det väl, då utskottet tagit det största steget, varit lämpligt, att utskottet
också tagit resten. Detta utskottets förslag är, såvidt jag
kan se, att sila mygg och svälja kameler. Jag har därför ej kunnat
undgå att reservera mig. Jag anser nämligen utskottets förslag
oriktigt och skall därför be att få yrka bifall till reservationen.

Vidare anförde:

Herr Zetterstrand: Ja, vi voro ju alla ense inom utskot tet,

att den begränsade omfattning detta ärende fått genom 1906
års lag icke kunde anses fylla det därmed afsedda ändamålet.
Därför gällde det att taga steget längre. Frågan blef då, om man
skulle, såsom justitieombudsmannen föreslagit, taga steget fullt
ut, d. v. s. gifva rättsskydd åt alla häktade, eller om man skulle
stanna vid något mindre steg. Utskottet beslöt sig då för att
stanna vid att lämna rättegångsbiträde åt person, som hålles häktad
såsom misstänkt för brott, hvarå straffarbete efter lag följa
kan. Nu har den siste ärade talarens medreservant, herr Thorsson,
medgifvit, att därmed är det stora steget taget, och äfven
gifvit sitt erkännande åt det tillmötesgående, som visats i detta
fall. Han yrkar emellertid, att man äfven skall taga det lilla återstående
steget. Han har mycket rätt i, att detta steg i och för
sig nog icke skulle föranleda några särskildt stora kostnader, och
det är således icke därför, man icke velat taga det, utan anledningen
därtill är den, att det kunde komma att medföra konsekvenser,
som det icke är så lätt att öfverskåda. Om man nämligen
går därhän, att man medger rättshjälp åt en person, som
är tilltalad för brott, hvarå allenast böter kunna följa, men som
är häktad endast därför, att han underlåter att uppgifva sitt namn,
så förefaller det verkligen, som om man skulle ha större anledning
att gifva rättshjälp åt en icke häktad person, som vore tilltalad
för ett något gröfre brott, men som uppgifva sitt namn. Ett
sådant steg kan således medföra konsekvenser, som det nu är
svårt att öfverskåda. Då därtill kommer, att just detta område
af lagstiftningen — såväl straff- som processlagen — kommer att
med det allra snaraste omarbetas, så tror jag, att klokheten bjuder
att under denna mellantid icke taga ett steg, hvars konsekvenser
vi icke mäkta fullt öfverblicka. Det är med anledning häraf, som
vi ställt oss på denna ståndpunkt. Då nu också en öfverenskommelse
kunnat träffas, som vore så fördelaktig för de åsikter, hvilka
den förre ärade talaren och många med honom hylla, så tror jag
det vore klokt att icke äfventyra den genom bifall till reservationen.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag förstår verkligen icke den siste talarens
yttrande om de konsekvenser, som skulle följa af vårt förslag, ty

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. in. 0

konsekvenserna kan man ju till fullo öfverskåda. Det är väl åtminstone
orättvist, att, då man nu skall taga nästan hela steget, godtyckligt
bibehålla några fall, där personer som häktas icke skulle kunna
erhålla rättegångsbiträde, och det bara för konsekvensernas skull.
Herr Zetterstrand sade, att det kunde hända, att någon häktades
för brott, som kunde umgällas med blott böter. Det kan ju också
inträffa, att någon häktas för brott, som kan umgällas med högst fängelse,
och i det fallet skulle det då också bli så svåra konsekvenser.
Men herr Zetterstrand medgaf själf, att de fall, där detta kunde
komma i fråga, vore ytterst få. Konsekvensen är således den, att det
endast i ytterst få fall kan ifrågakomma att draga dessa konsekvenser.
vi öfverskåda således redan nu saken i hela dess äfventyrlighet,
och jag kan därför icke annat än vidhålla mitt yrkande.

Herr Zetterstrand: Jag måtte ha uttryckt mig otydligt, då

den förste ärade talaren icke kunde fatta, hvad jag menade med
konsekvenserna. Jag menade: Hvarför skall man gifva rättshjälp
åt en person bara därför, att han vägrar att uppgifva sitt namn,
då man icke skulle gifva rättegångsbiträde åt honom, om han
uppgåfve sitt namn?

Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på bifall
till den af herrar Lindhagen och Thorsson vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Som votering likväl
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herrar Lindhagen
och Thorsson vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 112 ja mot 80 nej, hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits.

§ 6.

Å föredragningslistan var härefter uppfördt sammansatta statsoch
lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning af Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning i fråga om anslag till
en processkommission äfvensom en i anledning af de äskade an -

Om ändring
i lagen
angående
förordnande
af rättegångsbiträde
åt
häktad.
(Forts.)

Angående
anslag till
en processkommission

m. m.

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
anslag till
en processkommission

m. m.

(Forts.)

slagen till nja lagberedningen och processkommissionen vackt
motion.

Uti punkten 10 under andra hufvudtiteln, hvilken punkt öfverlämnats
till behandling af sammansatta stats- och lagutskottet, hade
Kung! Maj:t föreslagit Riksdagen att till bestridande af kostnaderna
för en processkommission, afsedd att verkställa omarbetning
af rättegångsbalken och därtill hörande författningar, på extra stat
för år 1910 bevilja 50,000 kronor.

Tillika hade uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o
120, hvilken jämväl hänskjutits till sammansatta stats- och lagutskottet,
herr Lindhagen hemställt, att Riksdagen ville, med beaktande
af i motionen åberopade synpunkter, bevilja det under
andra hufvudtiteln i statsverkspropositionen begärda anslag till nya
lagberedningen, men afslå anslaget till en särskild processkommission.

Utskottet hemställde,

Ro) att Kung!. Maj:ts under 10:de punkten i andra hufvudtiteln
äskade anslag till en processkommission ej måtte af Riksdagen
beviljas, samt

2:o) att herr Lindhagens motion n:o 120 måtte anses besvarad
dels genom den under punkt 1 gjorda hemställan och dels genom
motiveringen i utskottets utlåtande.

Efter föredragning af punkten 1 lämnades på begäran ordet till:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson,
som anförde: Herr talman, mina herrar! Utskottets utlåtande i
detta ärende utmynnar i afslag på det begärda anslaget till en processkommission,
och detta utlåtande är enhälligt. Jag har således
icke någon anledning tro, att kammaren skall stanna vid annat beslut
än bifall till utskottets hemställan. Det är icke heller för att
tala om det slut, hvartill utskottet kommit, som jag nu begärt
ordet, utan det är därför, att utskottets utlåtande innehåller ett
uttalande angående den väg utskottet lämpligen anser böra följas
för att få vårt nu på många håll så trängande lagstiftningsarbete
utfördt så fruktbärande som möjligt. Då jag icke kan finna denna
af utskottet utstakade arbetsväg i allo riktig eller lämplig, så anser
jag det vara min skyldighet att för kammaren öppet tillkännagifva
detta.

Utskottet börjar med att godkänna det i statsverkspropositionen
förekommande uttalandet om angelägenheten för att icke
säga nödvändigheten af att arbetet på processens reformerande
så fort som möjligt sättes i verket. I den delen råder således
ingen meningsskiljaktighet. Men utskottet finner detta arbete
lämpligen böra ordnas på det sätt, att lagberedningen får
i uppdrag att taga itu med processen och således det lagberedningen
lämnade uppdraget att arbeta på giftermålsbalken inhiberas.
Frågan om en sådan lösning har jag tagit under mycket
allvarsamt och ingående öfvervägande, innan Kungl. Maj.t den

N:o 22.

Onsdagen (lön 10 Mars, f. m. 11

14 sistlidne januari på min hemställan gaf lagberedningen uppdraget
att öfvergå till giftermålsbalken, och det råd, som jag då
gaf Konungen, har icke, såsom utskottet synes antaga, gifvits
under förutsättning, att Riksdagen skulle bifalla anslaget till
processkommissionen, utan alldeles oberoende af huruvida detta
anslag blefve af Riksdagen beviljadt eller icke. Jag för min
del anser nämligen öfvervägande skäl tala för att giftermålsbalken
bör gå före, om icke dessa båda arbeten, giftermålsbalken och
processen, kunna gå samtidigt. Jag ber att för kammaren få framlägga
de skid, på Indika jag grundar denna min uppfattning.

Redan vid lagberedningens inrättande var frågan om giftermålsbalkens
revision aktuell. I det förslag till arbetsplan, som
lagberedningen år 1903 inlämnade till Kungl. Maj:t, afböjde lagberedningen
att upptaga giftermålsbalken väsentligen af det skäl,
att lagstiftningen om äkta makars egendomsförhållanden så nyligen
som år 1898 varit föremål för revision och man därför ville
samla någon tids erfarenhet, innan man ytterligare ginge in på
detta ämne, som icke kunde uteslutas, när man skulle revidera
giftermålsbalken. Men redan då förelåg en skrifvelse från kyrkomötet
och Riksdagen, däri dessa begära revision af lagstiftningen
om skillnad i trolofning och äktenskap. Sedan dess har en mängd
nya frågor på detta område kommit upp. Först frågan om ordnande
af hustrus rättsliga ställning (riksdagsskrivelse af år 1903).
Vidare om undansättande i mindre bemedlade dödsbon af medel
till minderåriga barns underhåll och uppfostran (riksdagsskrifvelse
af 1904). Vidare om barnaföderskors rätt att vara okända, d. v. s.
en revision af 1778 års mycket omtvistade och mycket öfverklagade
kungliga bref (riksdagsskrifvelse af år 1906). Vidare utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning
(riksdagsskrifvelse af 1907). Vidare om behörigheten för gift
kvinna att vara förmyndare för man, som förklaras omyndig (riksdagsskrifvelse
af 1908). Vidare om lagstiftning om adoption (riksdagsskrifvelse
likaledes af år 1908). Ett annat ämne, som på det
allra närmaste sammanhänger med eu af de förut nämnda riksdagsskrifvelserna,
är det om de så kallade ofullkomnade äktenskapen,
eu lagstiftning, som består sedan 1700-talet och är mycket
antikverad.

Utskottet har nu uttalat, att man i detta ämne skulle kunna
tills vidare nöja sig med ett provisoriskt afhjälpande af de svåraste
bristerna genom partiell lagändring. Den ärade motionären
i ämnet har ock ansett, att eu mindre beredning på en eller tre
personer borde tillsättas att upptaga de mest brådskande frågorna,
till hvilka han räknar mannens målsmanskap, utom äktenskapet
födda barns och deras mödrars rättsliga ställning och möjligen,
säger han, frågan om äktenskapsskillnad.

För min del vill jag till en början anmärka, att jag stannar
i tvifvelsmål om lxvilket eller hvilka af dessa ämnen äro af den
trängande art, att de skulle framför de andra fordra provisorisk
lösning, och hvilka som äro af den beskaffenhet, att de utan allvarsamma
olägenheter kunde ligga den långa tid, som skulle för -

Angående
anslag till
en processkommission

m. in.

(Forts.)

jN'':o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
anslag till
en processkommission

m. m.

(Forts.)

ilyta, tills lagberedningen blefve färdig med ett förslag rörande
processen. Det är nog så, att hvar och en, som intresserar sig
för ett visst af de ämnen, som jag talat om, anser detta ämne
vara det mest trängande och vill ha fram det i första hand.

Men vidare — och detta är det principiellt väsentliga skälet
— synes det mig,. som om den erfarenhet vi ha af partiella ändringar
i vår lagstiftning, icke skulle uppmuntra till att fortgå på
den vägen i vidare mån, än som är absolut nödvändigt. Jag tillåter
mig erinra om ändringarne på processlagstiftningens område.
Herrarne veta, att dessa äro ganska stora, att de tagit betydande
arbete i anspråk och kostat mycket penningar, men reellt taget,
ar den behållning de lämnat skäligen klen. Detsamma gäller
beträffande partiella förbättringar på strafflagstiftningens område,
jag tänker särskildt på dem, som genomförts år 1906. Den reellaste
behållning vi ha af dessa äro lagarne om villkorlig frigifning
och villkorlig dom, men båda dessa beröra ämnen, som icke direkt
tillhöra själfva strafflagen. Hvad som gjordes på strafflagen det
året har ju sin betydenhet, men hittills åtminstone har det visat
sig bra litet resultat däraf. Och det kan, mina herrar, icke gärna
vara på annat sätt! Ty skall det göras partiella ändringar, måste
de passas in i den öfriga bestående ramen; man får icke rubba
den grundläggande åskådning, som redan förefinnes. Det blir,
det kan icke hjälpas, nya klutar på gammalt kläde, hvilka rifva
upp risporna ännu värre, och just för att förekomma sådant, måste
man ofta vid partiella ändringar stanna vid något mindre, något,
som icke motsvarar hvad man velat.

Härtill kommer en annan sak, och det är, att tidsvinsten antagligen
skulle blifva skäligen liten. Ett provisoriskt ordnande af
de flesta och viktigaste af dessa frågor — om man tar ihop med
en fråga, får man taga ihop med de andra också — skulle taga
nära nog lika lång tid som en revision af giftermålsbalken i sin
helhet.

Rent praktiskt sedt, ligger därför saken så, att en revision af
giftermålsbalken, verkställd genom lagberedningen, kan beräknas
vara färdig på 2 eller 3 år. Om nu lagberedningen utan vidare
skall ägna sig åt arbetet med processlagstiftningen, tager detta en
tid, som antagligen blir dubbelt eller tre gånger så lång. Om
emellertid en förändrad lagstiftning på dessa bägge områden är
ungefär lika angelägen, hvarom vi måhända kunna vara ense, synes
mig den naturliga och mest praktiska vägen vara att taga det
mindre arbetet först och det större sedan.

Jag vill i detta fall säga ännu ett ord. Under en förutsättning
skulle jag obetingadt varit med om den utväg, som utskottet
föreslagit. Och det hade varit, om möjlighet förefunnits, att lagberedningens
nuvarande ordförande velat stanna kvar på sin plats
och öfvertaga ledningen af processreformen, ett arbete, för hvilket
säkerligen ingen man i vårt land är så kvalificerad som han. Hade
denna möjlighet förefunnits, skulle jag utan tvekan låtit alla be
tänkligheter fara och gått den väg, som utskottet nu anvisar. Men
den möjligheten är utesluten, enligt hvad jag vid upprepade för

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Ii!

N:<> 22.

frågningar erfarit. Under sådana förhållanden har jag icke haft
annat att göra un att taga förhållandena sådana de faktiskt förehgga.

Kan då, frågar man, ingenting göras vid processlagstiftningen
under tiden? Den frågan ligger nära till liands, och den har gifvit
mig anledning att ytterligare taga i öfvervägande en sak, som
visserligen icke var för mig främmande, när jag lade fram propositionen
om processkommissionen, men som jag då ansåg böra
skjutas upp till en senare tidpunkt, och det är frågan om den
lämpligaste väg man bör välja, när man skall taga itu med ett så
stort, så djupt ingripande arbete som processreformen. De olika
möjligheter, som härvid erbjuda sig, äro dock någonting, som man
redan nu kan tänka sig, äfven om man icke direkt kan bestämma
hvilkendera man skalf välja. Och af dessa finnes det en, som
synes mig speciellt tilltalande.

Utskottet har i sin motivering gjort en anmärkning, som går
ut därpå, att det behöfs tid för att vederbörande myndigheter och
den intresserade allmänna meningen skola kunna smälta det stora
material, som nu föreligger i vårt land på lagstiftningens olika
områden. Det är en alldeles riktig synpunkt och den synes mig
särskildt värd att beakta, då det är fråga om ett sådant arbete
som processreformen. Just med hänsyn till att den stora allmänheten
bör få tid att se på och vänja sig vid allt det nya och
för nuvarande föreställningssätt säkerligen så främmande, som en
ny processlagstiftning otvifvelaktigt komme att erbjuda, skulle det,
synes det mig, vara mycket lyckligt, om detta arbete kunde börjas
med ett förberedande utkast eller rättare en orienterande framställning,
som i stora drag angåfve det väsentliga innehållet i den
nya ordningen och, såvidt möjligt i populär form, lämnade eu
redogörelse för hur man tänkt sig den nya domstolsorganisationen,
processförfarandet, instansordningen o. s. v. jämte på sina ställen
de olika eventualiteter, som man kunde ifrågasätta. Ett sådant
arbete kan emellertid och bör måhända sättas i gång med en
annan apparat än en sådan som lagberedningen. Det kan vara
just eu sådan kommission, som den ärade motionären anvisat för
lösning af giftermålsbalkens problem, en kommission på en till
tre personer. Denna borde kunna vara färdig med sitt verk samtidigt
eller något förr än lagberedningen med giftermålsbalken.
Blefve detta arbete så lämnadt ut till allmänhetens skärskådande,
finge den ett tillfälle att bilda sitt omdöme, livilket jag tror vara
synnerligen viktigt, och den institution, som sedermera finge åt
sig uppdraget att utmäjsla enskildheterna i detta processförslag,
skulle ha ett synnerligen godt stöd och en kraftig ledning för sitt
arbete. När man kommit så långt, kunde man tänka sig att gå
den väg utskottet anvisar, nämligen att sätta lagberedningen in
på arbetet.

På det sättet skulle, såvidt jag förstår, ingen tid förloras, och
det är möjligt, att frågan i sin helhet skulle vinna därpå. Därest
nu lämplig person eller lämpliga personer stå att erhålla för ett
dylikt förberedande arbete, så har visserligen Kungl. Maj:t för när -

Angående
anslag till
en processkommission

in. in.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Angående
anslag till
en processkommission

m. in.

(Forts.)

varande inga pengar därtill, tj som herrarna veta, äro besparingarna
på andra hufvudtiteln minimala. Men det bekymret skulle
måhända kunna afhjälpas af en kommande Riksdag, utan att någon
väsentlig tidsutdräkt skulle behöfva ifrågakomma.

Utskottet talar i sitt utlåtande bland annat om, att en revision
af strafflagen är förestående. Det ger mig anledning att
därom nämna några ord, då denna sak förut icke från min sida
bragts till kammarens kännedom. Riksdagen begärde, som herrarna
veta, i en skrifvelse af förra året en revision af bötesstraffet.
När jag undersökte de förhållanden, som därmed sammanhänga,
kom jag ganska snart till den uppfattningen, att en revision af
bötesstraffet i något så när tidsenlig riktning icke låter sig göra
utan att andra delar af strafflagen omläggas. Särskild! vill jag
därvid peka på kapitlet om sammanläggning af straff och sammanträffande
af brott. Det var därför nödvändigt åt arbetet med
bötesstraffets reformerande anvisa en vidare ram, än som strikte
följt af Riksdagens skrifvelse. Hur mycket af strafflagen, som
denna reform kommer att draga med sig, är naturligtvis omöjligt
att på förhand angifva. För att få detta arbete utfördt, sökte jag
under senaste hösten att bilda något slags mindre kommission af,
som jag tänkte mig, uteslutande fackmän. Men det strandade på
omöjligheten att förvärfva för detta fack lämpliga och villiga arbetskrafter.
Jag följde då ett annat uppslag, som gick ut på att
få till stånd ett förberedande utkast, ett förslag, som kunde läggas
till grund för vidare bearbetning i ämnet. Och sedan en kompetent
kraft förklarat sig villig att åtaga sig ett sådant arbete, har
Kung! Maj:t på min hemställan uppdragit åt honom att uppgöra
ett dylikt förberedande utkast. När detta en gång föreligger, är
att hoppas, att den revision, som därpå skall följa, kan gå jämförelsevis
lätt och utan större tidsutdräkt. Om mina förhoppningar
i detta hänseende gå i uppfyllelse, komme ett af våra
större lagarbeten att fullbordas för en kostnad och på en tid, som
vi hittills icke haft motstycke till i vår lagstiftning.

Som jag förut nämnt, vore det ur många synpunkter önskvärd!,
att något liknande kunde ske äfven med processlagstiftningen.
Det är klart, att det förberedande arbetet i dessa fall
kommer att bli ganska olika. Ämnenas beskaffenhet och omfattning
betinga det.

Med hvad jag nu sagt har jag väsentligen velat framhålla,
att jag måste förbehålla vederbörande statsråd rättighet att taga
denna sak i förnyadt öfvervägande, å livilket inträffande nya förhållanden
ju kunna inverka, innan jag går in på den omkastning af
lagberedningens arbetsplan, som i utlåtandet är föreslagen.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Om vi alla

å ena sidan kunna vara ense om, att lagstiftningsarbetet under
föregående tiotal af år gått mycket långsamt här i landet, tror jag,
att vi å andra sidan måste medgifva, att på senaste tiden det förberedande
arbetet gått med snälltågsfart. Det har nu suttit en hel
mängd arbetande kommittéer, vattenrättskommittén, dikningskom -

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 22.

mittén, skifteslagskommittén, konkurslagstifningskommittén, arbetsaftalskommittön
och expropriationskommittén. Vidare ha krigslagar
samt bolagslagar utarbetats, och dessutom aro vi i färd med
att omarbeta strafflagen; jordabalken är i det närmaste omarbetad,
och nu är ifrågasatt, att man äfven skulle reformera processlagen.
Det är icke underligt, om utskottet har ansett, att man borde
vara betänksam, innan man genast kastade sig in på äfven detta
nya arbete.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit, att en särskild kommission
skulle för det ändamålet inrättas. Vi ha af skäl, som äro angifna
i utlåtandet, icke kunnat förorda detta förslag. Men på samma
gång ha vi måst gifva herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rätt däri, att en omarbetning af processlagstifningen
är synnerligen af behofvet påkallad, och vi ha därför icke velat
sätta oss emot att en dylik omarbetning kommer till stånd. Men
vi hafva ej kunnat biträda förslaget om tillsättande för sådant
ändamål af en ny särskild kommission, utan vi ha anvisat den
vägen, att arbetet skulle ske genom nya lagberedningen. Det
gällde för oss att tänka på hvilket är viktigast, antingen arbetet
på vissa delar af familjerätten, hvilket man förut tänkt uppdraga
åt lagberedningen, eller det nu ifrågasatta processlagstiftningsarbetet.
Vi ha stannat därvid, att processreformen vore det viktigaste.
Till ledning för vårt omdöme ha vi i viss mån haft äfven
ett yttrande af en stor auktoritet på detta område, nämligen ordföranden
i nuvarande lagberedningen. Under remissdebatten rörande
detta ärende yttrade han sig i Törsta Kammaren. Han påpekade
då nödvändigheten af att man icke gick alltför brådstörtadt till
väga i lagstifningen och att man måste med afseende på den gradera
de olika behofven, så att man tog först det man ansåg viktigast
och koncentrerade krafterna på det mest trängande. Och
han tilläde följande: »Om det är så, att reformen af rättegångs balken

är den mest trängande — och herrarne erinra sig säkert,
att jag aldrig försummat något tillfälle att här framhålla, huru
trängande det behofvet i sj kifva verket är — nåväl, tag då den i
främsta rummet, förändra instruktionen för lagberedningen och
låt den taga upp den frågan, och låt en reform af familjerätten,
så trängande den än må vara, om än efter att några provisoriska
förbättringar nu vidtagits, låt den komma först i andra rummet. Eu
sådan tanke har icke varit för den nuvarande lagberedningen
främmande uti dess framställningar till Kungl. Maj it, och det synes
af statsverkspropositionen, att denna tanke icke heller varit främmande
för justitieministern, ehuru han ej fullföljt den.»

Precis samma tankegång, som genomgick detta anförande, har
också gjort sig gällande inom utskottet, och det är därför vi framhållit,
att vid en gradering af behofven utaf dessa båda lagstiftningsarbeten
det enligt vår uppfattning skulle vara bäst att först
taga itu med processlagstiftningen och öfverlämna denna åt nya
lagberedningen, och med anledning däraf ha vi icke kunnat biträda
Kungl. Maj:ts proposition om ett särskildt anslag för en processkommission.
Huruvida denna uppfattning är riktigare än den,

Angående
andag till
en processko
mmission
in. m.

(Forts.)

>’:o 22.

1(5

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Angående
anslag till
en processkommission

ra. ra.

(Forts.)

som nyss gjort sig gällande från statsrådsbänken med afseende
på det sätt, hvarpå frågan bör lösas, lämnar jag därhän, men ett
kunna vi vara ense om, nämligen att icke någon ny kommission
bör tillsättas vid en tidpunkt, då så många krafter äro anlitade
för lagstiftning på en sådan mängd skilda håll.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandström: Herr talman! För den, som i likhet med
mig har ansett, att den kungl. propositionen om tillsättande af en
särskild processkommission har varit synnerligen välbefogad och
förtjänt af att bifallas, verkar det synnerligen nedstämmande att
se, att utskottet ställt sig så osympatiskt mot densamma. Och
det verkar ännu mera nedstämmande, när man, som i dag skett,
hör, att den förutsättning, som utskottet utgått från, med all sannolikhet
icke kommer att realiseras. Utskottet har nämligen,
enligt min mening med all rätt, uttalat, att behofvet af en processreform
säkerligen är det största och mest trängande på lagstiftningens
område, och det har antagit, att, äfven om propositionen
afslås, detta icke vållar uppskof med reformen, eftersom arbetet
lämpligen kunde öfverlämnas åt den redan inrättade lagberedningen,
och att det därför utan onödigt dröjsmål kunde komma
till utförande.

Nu har emellertid herr justitieministern framhållit, att detta
möter betänkligheter från regeringens sida, alldenstund regeringen
lutar åt den uppfattningen, att det finnes andra områden inom
lagstiftningen, som den anser vara mera pressanta och med hvilka
lagberedningen i första rummet bör taga itu. Det lider intet tvifvel,
att härigenom ett ytterligare undanskjutande af processreformen
blir oundvikligt, ty äfven om bredvid lagberedningen kunde
utarbetas ett principbetänkande, är det tydligt, att detta icke
skulle behöfva taga den tid af tre år, som lagförslaget inom familjerätten
skulle kräfva, utan att sålunda arbetet blir försinkadt.
Själfva förutsättningen för utskottets afslagsyrkande synes därigenom
i väsentlig mån bortfallen.

Jag kan icke heller fullt sentera de skäl, som af utskottet anförts
mot inrättande af en särskild processkommission. Utskottet
säger först, att det med hänsyn till de många lagförslag, som föreligga
dels under utarbetande och dels redan färdiga, skulle bli så
mycket på en gång, att det svårligen kunde af den allmänna meningen
och af myndigheterna smältas, om man nu tillsatte denna
särskilda processkommission att arbeta ut sitt förslag bredvid
öfriga lagstiftningsarbeten. Men jag tror, att utskottet härvidlag
öfverskattat dylika kommissioners arbetsprodukt. Det går så långsamt
för dem att komma till något resultat, att någon dylik risk
icke är att befara. Herr justitieministern har ju också antydt, att
processkommissionen sannolikt först efter sex eller sju år eller
ännu längre tid skulle kunna bli färdig med sitt arbete. Att
under den tiden inhibera öfriga lagstiftningsarbeten, som ligga
hos lagberedningen, förefaller mig icke kunna motiveras därmed,

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 22.

att myndigheterna och den allmänna meningen skulle få för mycket
att smälta. Det är väl långt bättre, om lagberedningen fortsätter
med sitt trängande arbete under de många år, som processkommissionen
komme att arbeta.

beslut i öfverensstämmelse med utskottets hemställan
skulle helt visst bli, att mycket viktiga lagstiftningsfrågor
skotes undan, och man får icke förbise, att hela vår rättsordning
ar till väsentlig del antikverad, då den ju i hufvudsak härrör från
ar 1734 med alla den tidens primitiva förhållanden. Om vi icke
ändra lagstiftningsarbetet i så motto, att man arbetar på flera
linjer och med flera kommittéer, komma vi icke därhän, att vår
generation eller ens den nästa får upplefva en rättsordning, som
står någorlunda i öfverensstämmelse med lifvets utveckling i
vår tid.

Utskottets andra skäl för afstyrkande af propositionen är den
så kallade personfrågan. Utskottet påpekar — icke utan anlednJno
— att det tillsatts så många kommittéer och att det ställts

rnall£a braf på dugande personer vid den nya organisationen
af högsta domstolen och regeringsrätten, att det torde möta svårighet^
att förvärfva lämpliga personer för den ifrågasatta processkommissionen,
och att äfven om man Ange de rätta personerna,
skulle detta i sin ordning medföra olägenhet för rättskipningen
och förvaltningen, från hvilka de toges.

Man böi emellertid betänka, att det bär kan bli fråga om
högst fyra eller fem personer. Denna hänsyn till personfrågan
• }r 1 “J**64 m^nare viktiga fall, vid tillsättande af kommittéer,
icke fått spela den roll, som utskottet här tillmäter densamma.
Och ser man närmare på saken, är det kanske icke ens fyra eller
^ei,a personer, som behöfva tagas från den högre rättskipningen
och förvaltningen, nämligen om åt processkommissionen skulle
gifvas en sådan sammansättning, att äfven de praktiska synpunkterna^
komme till sin fulla rätt. X hvarje fall kan hänsynen till
statsförvaltningens eller rättskipningens behof icke vara af den
betydelse, att den får hindra processreformens ingångsättande, om
den eljest anses lämplig.

Det finnes emellertid ett annat skäl, som för mig är af afgölaude
vikt, för att icke åt den nu sittande lagberedningen, åtminstone
med den sammansättning den för närvarande har, öfver!ämna
processreformen. Lagberedningen består som bekant af fyra ledamöter,
justitierådet Ivar Afzelius, hofrättsrådet, utnämnde domn
ofvan den Gustaf Carlson, docenten Tore Almén och revisionssekreteraren
Sten Stenberg. Samtliga dessa ledamöter äro synnerligen
framstående jurister, de torde kunna räknas till främsta
ledet af svenska jurister, och från teoretisk synpunkt äro de väl
skickade att utarbeta, ett lagförslag till en modern processordning.
Men. hvad som är icke mindre viktigt är, att inom processko inmissionen
den praktiska erfarenheten och de praktiska synpunkterna
i rättskipningen bli representerade. Om man ser på dessa
ledamöters praktiska erfarenhet, på hvad de haft med rättskipningen
att göra, faller det först i ögonen, att de ha uteslutande domare Andra

Kammarens Prot. 1909. N:o 22. o

Angående
anslag till
eu 2jroces8-kommission

7H. m.

(Forts.)

2*2.

Angående
anslag till
en processkommission

in. m.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

erfarenhet Naturligtvis måste clen viktiga domaresynpunkten
vara den dominerande i ett arbete sådant som processreformen,
men den får icke vara den enda. Domaren har sm särskilda
svn på domstolsorganisationen och domstolarnes arbetssätt, och
denna kan icke alltid sammafalla med den rättssökande allmänhetens
syn på samma sak. Domaren bör och kan i viss mån, ja, i
betydlig män, sätta sig in i allmänhetens behof och intressen i
rättskipningen, men hvad han omöjligen kan, ar att se pa den
med allmänhetens egna ögon. Han har sm synpunkt och allmänheten
har sin. , . . , , ,

Om man nu sammansätter en processkommission med uteslutande
domare, kan det icke hjälpas att den blir ensidig. Det
måste finnas representanter för allmänhetens speciella intressen i
rättskipningen, och de representanterna ge sig numera salfva, sedan
advokaterna kommit att där mom spela den roll. som de nu
faktiskt göra. Allmänhetens ombud vid rättegångar aro numera
rättsbildade personer, och de hafva efter sakens natur helt annat
perspektiv på domstolarnas organisation och arbetssätt och rättskipningen
i dess helhet än domarne. Den praktiska erfarenhet som
de fått af bristerna i nuvarande rättegångsordning, maste ovillkorligen
representeras i en processkommission. Det ar sålunda törsta
villkoret, att där skall sitta en advokat, som vet, livar skon har
klämt för honom och hans hufvudmän.

Men det är äfven en annan brist i lagberedningens sammansättning,
sedd från reformens synpunkt, Samtliga domare, som
sitta där, är<? öfverdomare, d,eras erfarenhet ar sa godt som uteslutande
erfarenhet af processen i hofrätten och högsta domstolen.
Däremot har icke någon af dem utöfvat någon längre tids underdomareverksamhet.
Det är gifvet, att äfven darutmnan ligger eu
betänklig ensidighet, när man vet, hur olika arbetssättet ai i öfversten
och i underdomstolarna. I öfverrattema domes det pa
handlingar och papper utan någon kommunikation med allmänhet
och parter, medan åter underdomstolarne ha den intimaste claglio-a
beröring med allmänheten och de rättsökande parterna. Det
är° då klart att det, särskildt i fråga om underratternas organisation
och arbetssätt, är underdomare^ änstgönngen som ar den
instruktiva och mest uppfostrande i fråga om bedömandet åt
livilka förändringar äro af behofvet påkallade och huru sakerna
skola anordnas. Det andra villkoret är således, att i kommissionen
måste sitta en erfaren underdomare.

Om kommissionen icke fyller dessa villkor, blifva icke de
praktiska synpunkterna tillräckligt beaktade, hur teoretiskt fin i eu

nva processreformen än kan blifva. „ , ,, ....

En annan följd häraf blir emellertid, att, om pa detta satt
två medlemmar af processkommissionen måste tagas direkt ur det
praktiska lifvet, det endast blir två eller högst tre, som behöfva
tagas från den högre statsförvaltningen och rättskipningen, och
anledning till bekymmer, att dessa arbetsområden skola bil lidande

därpå, blir så mycket mindre. . nH

För min del kan jag icke finna annat, an att det ar bast att

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m. 1!)

låta lagberedningen, som iir synnerligen vill sammansatt för den
uppgift, för hvilken den är bildad, fortsätta med sina arbeten,
livilka sannerligen icke äro af natur att kunna uppskjutas, och
bifalla den kungliga propositionen om tillsättande af eu särskild
processkommission, så att man har någon utsikt att eu gång i vår
generation få se processreformen realiserad. Jag skall därför be
att få yrka bifall till den kungliga propositionen.

Hen- Lindhagen: Jag skall börja med att säga några ord

med anledning af hvad den siste talaren anförde.

Man kan ju hysa olika tankar om, huru många verkligt skickliga
personer det finnes att disponera för lagarbete, och om förhoppningarna
i detta afseende äro mycket högtflygande, kan man
möjligen inlåta sig på att tillsätta liur många kommissioner som
helst. Det kvarstår i alla fall en svårighet. Det är nämligen, såsom
den siste ärade talaren framhöll, när det gäller lagstiftningsarbete
på den allmänna rättens område, nödvändigt, att äfven allmänheten
på något sätt får deltaga i detta lagstiftningsarbete, att den blir
något invigd i förhållandena och att man får i någon mån åtminstone
klart för sig, hur den allmänna opinionen ligger. Men i
detta afseende äro ju den förre talarens och utskottets uppfattning
olika, och då kan ju ej vidare resoneras därom.

Men, hvad jag särskild! vill bemöta, är den siste talarens yttrande,
att saken är afgjord genom den hänsyn man måste taga till
den nuvarande lagberedningens sammansättning. Det är ju klart,
att lagberedningens sammansättning växlar i hög grad och att den,
om den skall få eu särskild uppgift i fråga om processlagstiftningen,
måste undergå betydande omsättning. Men vi veta ju
redan nu genom justitieministerns uttalande, att den nuvarande
ordföranden icke under några förhållanden vill sitta kvar. Det
måste således sökas upp en ny ordförande. Det är då tillfälle till,
att denne sökes bland sådana jurister, som kunna leda ett arbete
på en processreform.

När det sedan gäller de öfriga ledamöterna, vill jag framhålla,
att såväl justitieministern som den siste ärade talaren åsidosatte
den omständigheten, att vi redan vid sidan af lagberedningens
arbete på jordabalken påbörjat ett parallellarbete på den allmänna
civilrättens område vid sidan af lagberedningens arbete med jordabalken.
Det har tillsatts en särskild kommission, som har samarbetat
med kommissioner i de två öfriga skandinaviska länderna
i och för en revision af handelsbalken. Detta samarbete har ej
blott påbörjats, utan en del däraf har också afslutats, så att det
blifvit gemensamma lagar i de tre skandinaviska länderna om köp
och byte. Är det icke då viktigast, att man först fullbordar arbetet
med handelsbalken, innan man går in på eu tredje balk?
Jordabalken är färdig snart. Hvarför icke göra handelsbalken därnäst
färdig?

Nu föreligger för närvarande på kamrarnas bord ett betänkande
med anledning af en motion, som jag har väckt. Där talar
utskottet, enhälligt, ytterst välvilligt om det skandinaviska civil -

Angående
anslag till
en processkommission

m. m.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
anslag till
en processkommission

m. m.

(Forts.)

lagstiftningsarbetet. Utskottsmajoriteten, som utgjordes af Första
Kammarens ledamöter, bär emellertid sagt sig icke tro, att familjerätten
lämpar sig för ett sådant samarbete. Visserligen skulle
vissa delar vara lämpliga, men icke kela familjerätten. De sväfva
i det fallet på målet. Men hvad de uttryckligen säga ifrån och
hvarom utskottet är enigt, det är, att det påbörjade arbetet med
handelsbalkens revision genom ett skandinaviskt samarbete bör så
snart som möjligt återupptagas. Två af de ledamöter, som nu
sitta i nya lagberedningen, ha just varit sysselsatta med detta
skandinaviska arbete, och jag tror förvisso, att de icke skulle ha
någon högre önskan än att få fortsätta det. De tagas oundgängligen
i anspråk för att afsluta sitt arbete med handelsbalkens revision.
Då har sålunda herr Sandström fått ytterligare två vakanta
platser i sin lagberedning. Tre nya platser måste således
besättas, och man kan då välja efter behag. För öfrigt tillsättas
lagberedningens ledamöter icke för lifstid, utan efter behof, så att
de afgå, då bekofvet icke längre finnes, och det lins alltid en hel
mängd andra uppgifter, som med tacksamhet taga emot de ledamöter,
som icke längre få sitta kvar i lagberedningen.

Således, hvad den siste ärade talaren föreslog, det stämmer
icke öfverens med aktualitetens kraf; det skulle i stället medföra
en synnerligen stor misshushållning med arbetskrafter och åsidosättande
af regeln, att man bör gå så småningom och taga det ena
först och det andra sedan. Man bör först afsluta handelsbalken
och sedan taga itu med giftermålsbalken.

I detta sammanhang vill jag för min personliga del säga, att
eu orsak, hvarför jag ogärna skulle se, att man med all makt kastade
sig redan nu öfver giftermålsbalken för att trots olika meningar
genomföra en revision af densamma, är verkligen den, att
jag måste vidmakthålla den förhoppning, för hvilken jag har arbetat
åtskilligt, att fortsättningen på arbetet med revisionen af den allmänna
civillagen skall kunna ske efter ett öfvervägande mellan de
tre skandinaviska länderna.

Blir det nu, som lagutskottet — äfven Förstakammarsidan —
bär föreslagit, eller att man skall taga upp det gemensamma arbetet
på handelsbalken och låter de två ledamöter af lagberedningen,
hvilka förut sysselsatt sig därmed, få fullborda sin uppgift,
för hvilken de äro speciellt skickade, hvad är då naturligare, när
detta arbete är slutfördt, än att den svenska kommission, som
arbetat på handelsbalken, därefter fortsätter att arbeta på giftermålsbalken
i dess helhet och undersöka, om det är möjligt att få
ett samarbete till stånd äfven där med de andra länderna.

Den saken berördes hvarken af justitieministern eller den
föregående talaren. Man har hvilat i tjugu eller trettio år, sedan
Riksdagen först skref i fråga om äktenskapsskillnader, och det är
väl viktigast, icke att resultatet kommer om ett par eller tre år,
utan att det resultat, hvartill man kommer, är sådant, att det är
mest gagnande för det ''kommande århundradet.

Jag öfvergår nu till att säga några ord med anledning af hvad herr
justitieministern anförde. Han gjorde för sin del icke något yr -

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

■n

N:o 22.

kände om att kammaren skulle antaga förslaget om processkommissonen,
men lian framlade för kammaren en ny plan, som han
hade uttänkt, enligt hvilken man ändå skulle kunna vidhålla hans
arbetsordning och taga giftermålsbalken först och processlagstiftningen
samtidigt. Han yttrade vidare, att det nu genom Riksdagens
beslut visserligen icke kommer att finnas tillräckligt med
penningar för detta, men att om han inrättade arbetet så, som
lian i hufvudsak tänkt sig det och satte detsamma i gång, så
kunde han komma tillbaka vid nästa Riksdag och då få medel
beviljade. Detta låter bra underligt, för den händelse detta betänkande
bifalles af Riksdagen.

Bland de flesta juristkretsar och i sammansatta utskottet äfvensom
bland många andra har den uppfattningen gjort sig gällande, att
man i första hand bör inrikta sig på processlagstiftningen och
först i andra hand på giftermålsbalken. Nu säger justitieministern,
att det är i alla fall hans öfvertygelse — och den måste man ju
respektera — att man bör gå just den motsatta vägen. Och lian
bär nu framlagt en plan, huru man, äfven med den förändrade
situation, hvari saken skulle komma, om utskottets hemställan
bifölles, skulle kunna gå fram på den väg han tänkt sig.

Herr justitieministern uppräknade, för att visa nödvändigheten
af att giftermålsbalken tages först, eu del riksdagsskrifvelser, som
pekade på, att Riksdagen velat ha ändring i giftermålsbalken och
därmed sammanhängande lagområden. Men om man forskar i
häfderna, skall man nog kunna räkna upp en hel mängd framställningar
från olika håll om ändring äfven i processlagstiftningen.
Det går alltså icke att på sådant sätt afgöra saken, utan man får
sätta de bägge lagstiftningsområdena bredvid hvarandra och säga,
att bägge äro i trängande behof af revision, men att det ena områdets
behof af ändring är mera trängande, och att detta område
därför bör tagas först.

Så framhöll vidare herr justitieministern, att det visat sig, att
partiella lagändringar, lösryckta ur sitt sammanhang, ha den egenskapen
att i väsentlig mån förfela sin verkan, och det vill jag på
det hela taget gifva honom rätt uti. Han anförde som särskilda
exempel därpå just processlagstiftningen och strafflagstiftningen,
och det är mycket riktigt, att där i synnerhet detta är förhållandet,
men han ville äfven tillämpa det af honom framställda påståendet
på giftermålsbalken. Där kan man däremot till skillnad från
rättegångsbalken och strafflagen verkligen med effektivitet genomföra
just partiella förbättringar, och man har äfven gjort det. Så
antogs förra året en ny lag om äktenskaps ingående, och den
passar alldeles förträffligt i systemet, och jag tror icke, att man
kan säga, att den lagen mistade sin betydelse, därför att den utgjorde
eu partiell reform. På samma sätt kan man stifta en lag
exempelvis om äktenskaps upplösning. Och en fråga, som skulle
vara särskildt lämpad att partiellt lösa, är den om oäkta barns och
deras mödrars rättsförhållande. Den frågan berör icke endast
giftermålsbalken, utan går in på en hel mängd andra rättsområden.
Den ägnar sig sålunda synnerligen väl för ett specialarbete.

Angående
anslag till
en processkommission

m. ?n.

(Forts.)

N:o 32.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
anslag till
en processkommission

m. m.

(Ports.)

Slutligen den tredje saken, som skulle partiellt lösas, är frågan
om mannens målsmanskap, och denna behöfver icke taga så lång
tid, om man, som föreslagits i motionen år 1903, löser den provisoriskt,
ty den tarfvar, såsom framgår af det då formulerade
lagförslaget, endast en ytterst obetydlig ändring i allmänna lagen,
och då vinnes den förmånen, att man för en skandinavisk lagstiftning
på detta område, och att vår lag kommer i samma ställning
i detta afseende som våra grannländers lagar.

Nu är det emellertid ganska underligt, att, då herr justitieministern
_ föreslog, att en processkommission skulle inrättas, han
uttalade sin lifliga, förhoppning, att man nog skulle erhålla lämpliga
personer för uppdraget. Men nu säger han, att justitierådet
Afzelius icke vidare ville åtaga sig dylikt uppdrag och att det
därför vore omöjligt att nu få annan person till att leda ett sådant
arbete i lagberedningen. I stället förordade herr justitiministern att
öfverlämna åt en eller två eller tre personer att göra ett utkast. Då
får jag säga, att den eller de personer, som skola väljas att göra
detta utkast, måste ha precis lika stor kompetens som den, hvilken
sedan leder arbetets närmare utförande; ty om det är herr
justitieministerns mening att välja eu sekunda-person att göra ett
utkast till hufvudgrunderna i processlagstiftningen, för att sedan
lämna till en prima-person att fullborda arbetet, så tror jag, att
detta utkast är värdelöst. Det är en ganska farlig tanke denna,
som herr justitieministern gifvit uttryck åt, att man skall lägga
ned arbete på ett utkast, utan att det blir allsidigt behandladt af
de rätta personerna. Jag tror sålunda, att de öfvervägande skälen
tala för bifall till utskottets föreliggande förslag och för att den
arbetsordning följes, som i betänkandet antydts.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
i öfverensstämmelse med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och
vidare på afslag därå och bifall i stället till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och
lagutskottets hemställan i första punkten af utskottets förevarande
utlåtande n:o 3, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Onsdagen den 10 Mars, f. ni. 23

Voteringen utföll med 131 ja mot 53 nej; och både alltså kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7-

Vidare företogs till afgörande Andra Kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 5, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bildandet af en lånefond,
afsedd att för mindre bemedlade personer bereda tillfälle att inom
städernas områden förvärfva bostäder.

Till utskottets behandling både blifvit hänvisad en inom Andra
Kammaren af lierr Lindhagen m. fl. väckt motion n:o 118, däri
hemställts, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till bildande af en lånefond, utsedd
att genom utlämnande af lån bereda mindre bemedlade personer
tillfälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder.

Utskottet hemställde, att Andra Kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, till
Riksdagen afgifva förslag om bildandet af en lånefond, afsedd att
genom utlämnande af lån bereda mindre bemedlade personer tillfälle
att inom städernas områden förvärfva sig bostäder.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Sjö, som anförde: Herr talman, mina herrar! Det torde
vara hvar och en af kammarens ledamöter alltför väl bekant, hurusom
vi förliden riksdag hade att behandla eu likadan motion, afgifven af
samme motionär, herr Lindhagen. Denna kammare afslog emellertid
motionen med 67 röster emot 64. Man hade fördenskull
gärna velat tro, att icke motionären redan nu, ett år därefter,
skulle framkomma med samma förslag, när kammaren en gång
uttalat sig emot det. Men förmodligen har han val ansett sig
kunna återkomma af det skälet, att det var en sa ringa majoritet,
som då af gjorde utgången. _

Emellertid har, såsom utskottet erinrar, efter det motionen
blef afslagen, »i enlighet med Kungl. Maj:ts vid nämnda riksdag
framlagda förslag sådan ändring vidtagits i bestämmelserna for
den nuvarande egnahemslånefondens användning, att densamma
får tagas i bruk för beredande af egna hem åt mindre bemedlade
jämväl å till stad hörande område, för hvilket stadsplan icke blifvit
fastställd». _

Vidare beslöt senaste årets Riksdag, med anledning af en motion
af lierr Hägglund, att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning, huruvida och under hvilka förutsättningar
eu hypoteksbank, ägnad att på ett effektivt och billigt sätt

N:o 22.

Angående,
anslag till
en processkommission

m. m.
(Forts.)

Angående
bildande af
lånefond för
att bereda
mindre bemedlade
tillfälle
att inom
stadsområden
förvärfva
egna bostäder.

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
bildande af
lånefond för
att bereda
mindre bemedlade
tillfälle
att inom
stadsområden
förvärfva
egna bostäder.
(Forts.)

ordna fastighetskrediten i städerna, skulle kunna upprättas, hvarjemte
Riksdagen för denna utrednings verkställande på extra stat
under sjunde hufvudtiteln anvisade 5,000 kronor.

Riksdagen bär således redan förlidet år besluta att ingå till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning i ty fall, på det äfven
staderna skulle få eu hypoteksbank med garanti af staten och
beredande möjlighet till billiga och effektiva penninglån. Man
kan då tycka, att Riksdagen i så måtto gjort allt hvad den kunnat
i detta hänseende, ^ och skulle man nu bifalla detta skrifvelseförslag
^och sålunda måhända få en sådan lånekassa, som visserligen
är något annorlunda än den förut omskrifna och af mig nu nämnda,
så blefve det ändå, så att säga, tårta på tårta.

Man säger, att detta skulle afse den mindre bemedlade befolkningen
i städerna. Men äfven till den mindre bemedlade befolkningen
i städerna, som kan låna pengar emot inteckning i sina
fastigheter, tages helt säkert ingen hänsyn i en hypoteksbank eller
hypoteksförening för städerna, lika litet som detta gäller för landsbygdens
vidkommande. När så är, kan jag icke finna annat, än
att Riksdagen redan gjort allt hvad på den beror, allt hvad den
bör göra.

Därtill kommer, att om det nu skulle inrättas en sådan lånekassa,
som motionären och tillfälliga utskottet gjort framställning
om, och penningarna blefve billiga, kan det till äfventyr hända,
att en del jordbrukarefolkning funne för godt att sälja sina egendomar
på landet och flytta in till städerna under förhoppning att
de där skola kunna bygga billiga hus för lätt upplånadt kapital
samt uthyra lokaler och lefva på hyran samt själfva bo fritt. "Det
är möjligt, att de blefve lurade på affären. Men i alla händelser
kan man befara, att det hela resulterar i att inflyttningen till städerna
skulle ske i större utsträckning än hittills. Och clenna inflyttning
till städerna från landsbygden är enligt mitt förmenande
alldeles tillräcklig som den nu är, utan att den på något sätt behöivC'']
uppmuntras. Ada armar, som kunna erhållas, behöfva användas
vid modernäringen. Jag unnar städernas arbetarebefolkning
allt godt och därför tror jag, att det vore bäst, att icke landtbefolknmgen
gåfves anledning till att flytta till städerna för att
täfla med stadsai‘betarne vare sig med arbete eller byggande
af hus.

Det har för (ifrigt synts mig, att det icke alltid är bra att
blott komma in med förslag om hur man skall få låna och låna.
Man bör äfven tänka pa, att en dag lanen skola betalas, och jag
hade trott, att den ärade motionären äfvensom det värda utskottet
och dess ordförande skulle tänkt på den saken. Det hade nog
varit mera önskligt, om den store förslagsställaren i mycket, herr
borgmästare Lindhagen, kommit med ett förslag i den vägen eller om
en utredning blefve verkställd vare sig af honom eller af Kungl.
Maj:t om hur svenska folket skall betala sina många såväl enskildes
som statens skulder. Det vore ett uppslag, som jag tror skulle
omfattas med välbehag och intresse, synnerligast om det kunde
realiseras.

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars* f. m. 25

Af hvad jag nu haft äran anföra framgår, att jag icke kan vara
med om ett bifall till utskottets hemställan, hvarför jag ber att få
yrka afslag å densamma.

Härefter yttrade:

Herr Petrén: Herr talman! För dem, som tillhörde kam maren

i fjol, ligger det klart, att de synpunkter, som den siste
talaren nu framdragit, lågo före redan då och sålunda icke äro
nya för i dag. Den debatt, som då fördes, resulterade — såsom
talaren också framhöll — däri, att den dåvarande motionen föll
med tre rösters Övervikt. Det är min lifliga tro, att denna fråga
mognat sedan i fjol, och att vi nu stå inför dess lösning.

Hvad det här gäller, är ju, att staten skall genom eu organiserad
låneverksamliet göra sitt till, för att städernas mindre bemedlade
befolkning skall kunna få sitt behof af verkliga hem
bättre tillgodosedt, än hvad för närvarande är fallet. Man kan
naturligtvis anlägga olika synpunkter på denna fråga. Man kan
sålunda företrädesvis fästa sig vid de rent sanitära vådor, som
ligga i de eländiga bostadsförhållanden, som råda i våra storstäder.

Man kan särskildt framhäfva faran däraf för den ungdom, som
växer upp i en sådan omgifning. Man kan också föra det talet,
att likaväl som staten ansett sig hafva anledning att lämna sin
medverkan till att arbetarne och de med dem likställda på landsbygden
och i våra stadsliknande samhällen, köpingar och municipalsamhällen
beredas möjlighet att grunda egna hem, likasåväl
har staten ock anledning tillse, att de mindre bemedlade i städerna
få en sådan möjlighet för sig öppnad. Man kan också —
och jag vill säga, att det synes mig vara den förnämsta synpunkten
i denna fråga — peka på den rent sociala innebörden. Det
är utan tvifvel så, att det allra mesta af det, som jag skulle vilja
kalla för social osundhet i våra stadssamhällen, bottnar ytterst i
de där rådande osunda bostadsförhållanden. Hvar och en, som
sysslat med fattigvård och slikt i våra städer, vet, att sanningen
af detta påstående icke kan jäfvas. Det är nog så, att alla reformsträfvanden
på det sociala området för städernas del öfver hufvud
taget äro fruktlösa, innan man kommit dithän, att det skapats
möjlighet för ett verkligt hemlif och familjelif för de mindre bemedlade;
och första förutsättningen härför är sundare bostadsförhållanden.
Det är nog ock så, att denna uppfattning under de
sista åren gjort sig allt mer och mer gällande. Och jag vågar
säga, att det öfverallt i våra städer för närvarande förefinnes en
liflig sträfvan att göra allt hvad göras kan för att främja denna
sak. Det är ock därför, såvidt jag förstår, i rätta ögonblicket,
som detta kraf nu förts fram, att staten med sina större resurser
skall lämna sin medverkan till att detta önskemål lättare må kunna
ernås. Förvisso är det icke en dag för tidigt, att så sker.

Det finnes emellertid en invändning, som härvidlag tidigare
gjorts gällande och som den siste talaren ock något vidrörde i

Angående
bildande af
lånefond för
att bereda
mindrebemedlade
tillfälle
att inom
stadsområden
förvärfva
egna bostäder.
(Forts.)

Nso 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
bildande af
lånefond för
att bereda
mindre bemedlade
tillfälle
att inom
stadsområden
förvärfva
egna bostäder.

(Forts.)

senare delen af sitt anförande. — Jag är den förste att sympatisera
med den tankegång, lian därvid gjorde gällande, om den nämligen
vore byggd å en riktig grund. Han säde, att en låneverksamhet
som den föreslagna skulle komma att draga befolkningen från
landsbygden in till städerna, och det vore icke något eftersträfvansvärdt,
att så skedde, ty de armar, vi hade därute på landet, dem
behöfde vi fullväl. Jag tror för min del, att det icke kan vara
något att invända mot sistnämnda uppfattning i och för sig.
Men man får väl å andra sidan säga, att det i detta fall icke är
nog att intaga en negativ ståndpunkt. Den emigrationsström,
som årligen går från vår landsbygd, visar uppenbarligen, att det
är framför allt rent positiva åtgärder, som erfordras för att lämna
dessa utflöde och hålla befolkningen kvar i hembygden. Man kan
utan tvifvel äga rätt att förutsätta, att i samma mån man skapar
allt större möjligheter för särskildt de unga på landsbygden att
få ett eget hem att sträfva för, i samma män blir lockelsen att
öfvergifva hemtrakten mindre. Jag tror, att vi i detta afseende
hafva anledning att vara synnerligen tacksamma för de af Kungl.
Maj :t för årets Riksdag framlagda nya uppslag i fråga om upplåtelser
från kronans egendomar för bildande af egna hem.

Den, som motsätter sig inrättandet af den lånefond för städerna,
som här är ifrågasatt, får ej glömma, att folkanhopningen
till städerna är en naturlig följd af industriens koncentrering i
desamma. Detta är en faktor, som vi hafva att räkna med och
icke så lätt kunna ändra. Men det är icke allenast industriarbetarne,
det bär gäller, utan också de många små befattningshafvare,
som hafva det så ställdt, att de måste bo i städerna och i likhet
med industriarbetarna ej hafva bärkraft att på ett tillfredsställande
sätt själfva lösa sin bostadsfråga.

Om jag drager ut konsekvenserna af den tankegång, för hvilken
den siste talaren gjorde sig till målsman, kunna dessa konsekvenser
enligt min mening icke blifva andra, än att ju sämre vi
ställa det för de mindre bemedlade i städerna, ju mera hafva vi
landtmän gagn däraf för de intressen, som ligga oss närmast. Jag
tror icke, att denna synpunkt kan kallas vidsynt. Jag tror icke,
att man främjar det helas väl med att tillämpa en sådan uppfattning.
Jag tror tvärtom, att det gäller här — som en talare
sade i fjolårets debatt i denna fråga — att det ena göra och det
andra icke underlåta.

Det är ytterligare två omständigheter, som den föregående
talaren särskildt framhållit emot denna lånefonds inrättande. Den
ena hänför sig till frågans förändrade läge genom den utsträckta
möjlighet att förvärfva egna hem, som vid fjolårets riksdag beredes
mindre bemedlade å till stad hörande område, för hvilket
stadsplan icke blifvit fastställd. Jag tror, att om talaren läser
igenom hvad som är sagdt i utskottets betänkande, skall han
finna, att genom denna utsträckning icke vunnits hvad med förevarande
motion afses. Har gäller det att skaffa städernas arbetare
och de med dem likställde bostadslägenheter. Men den utvidgning
af den nuvarande egnahemslånefondens användning, som

Onsdagen den 10 Mars, f. in. 27

skedde vid 1908 års riksdag, liar betydelse hufvudsakligen förbildande
af jordbrUkslägenlieter inom städernas jurisdiktionsområden.
Den andra omständigheten, som talaren vidrörde, var den, att vi hafva
att vänta en proposition angående fastighetskreditens ordnande i
städerna. Det är att hoppas, att så är fallet, men den frågan har
väl ej det samband med den nu förevarande, som talaren förmenade.
Den frågan är väl jämställd med den hjälp, som staten
en gång lämnat Sveriges allmänna hypoteksbank medelst eu
grundfond, men kan väl svårligen åberopas såsom skäl mot statslåneverksamhetens
utsträckande äfven till egnahems bildande å städernas
område.

Jag vill icke längre uppehålla kammarens tid i denna fråga.
Jag tror, som sagdt, att den nu är mogen för sin lösning; och jag
vågar säga, att det vore mycket att beklaga, om Andra Kammaren
i clag skulle upprepa det nej, hvarmed frågan i fjol afslogs. Det
ligger nog mycken sanning i hvad motionärerna inledningsvis säga
i sin motion, att det här gäller en statsangelägenhet, lika viktig
och trängande som någon annan omsorg om medborgarnes välfärd.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Johansson i Jönköping,
Jeansson i Kalmar, Schotte, Bogren, linne, Lindgren i Oskarshamn,
Kobb, Wavrinsky, Palnistierna, Leander, Thylander, Tynell och
Kjellberg.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Därunder hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag å såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen. Herr
talmannen, som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, fann propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, uppsattes, justerades
och anslogs denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller kammarens femte tillfälliga
utskotts hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utvisade 131 ja mot 61 nej, hvadan kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.

N:o 22.

Angående
bildande af
lånefond för
att bereda
mindre bemedlade
tillfälle
att inom
stridsområden
förvärfva
egna bostäder.

(Forts.)

N:o 22,

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

§ «.

Till behandling förelåg nu statsutskottets utlåtande n:o 40, i
anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för anläggning af en reparationsverkstad
vid Notviken, dels ock en inom Riksdagen väckt motion vidkommande
denna fråga,

I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof
hade Kungl. Maj:t under sjätte hufvudtiteln föreslagit Riksdagen

dels att för anläggning af en reparationsverkstad vid Notviken
bevilja, utöfver redan tillgängliga medel, ett anslag af 500,000
kronor samt däraf för år 1910 anvisa ett belopp af 250,000 kronor,

dels ock att medgifva, att för ifrågavarande verkstadsanläggning
finge af Notvikens mötesplats på statens järnvägar öfverlåtas
ej mindre det område af omkring af 24 hektar, som å den i
ärendet omförmälda karta omslötes af röda begränsningslinjer,
jämte å området befintliga byggnader och växande skog än äfven den
ytterligare mark, som erfordrades för spåranläggning, allt mot en
ersättning af 8,500 kronor, att ingå till landtförsvarets fond för
byggnader och andra försvarsändamål.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
eu af herr Crafoord i Andra Kammaren väckt motion, n:o 164,
hvari hemställts, att Riksdagen måtte besluta om en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i hvad mån systemet
med reservdelar för den rullande materielens reparation borde
kunna komma till användning särskild! med hänsyn till malmtrafiken,
och att sålunda med byggandet af reparationsverkstaden i
Notviken tills vidare måtte anstå.

Utskottet hemställde,

a) att Riksdagen måtte för anläggning af en reparationsverkstad
vid Notviken bevilja, utöfver redan tillgängliga medel, ett anslag
af 500,000 kronor samt däraf för år 1910 anvisa ett belopp
af 250,000 kronor;

b) att Riksdagen måtte medgifva, att för ifrågavarande verkstadsanläggning
finge af Notvikens mötesplats på statens järnvägar
öfverlåtas ej mindre det område af omkring 24 hektar, som
å den i ärendet omförmälda karta omslötes af röda begränsningslinjer
jämte å området befintliga byggnader och växande skog än
äfven den ytterligare mark, som erfordrades för spåranläggning,
allt mot eu ersättning af 8,500 kronor, att ingå till landtförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål; samt

c) att herr Crafoords ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade dock afgifvits af herrar Olsson i Fläsbro,
Persson i Tallberg, Thorsson, Wilclund, Sjö, StarbäcJc, Berg i Stockholm,
Ekman i Mo gård, Svallingson, Ström i Transtrand och Thor,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

X:o 22.

2.i

a) att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke för närvarande
måtte vinna Riksdagens bifall; samt

b) att lierr Crafords ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan i mom. a) och b)
gaf herr talmannen på begäran ordet till:

Herr Sjö, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Af förevarande
betänkande framgår, att elfva af utskottets medlemmar
reserverat sig mot det slut, hvartill utskottet kommit, och skall
jag bedja att få angifva de skäl, som föranledt, att jag deltagit i
denna reservation.

Redan för två år sedan beslöt Riksdagen att uppföra en verkstad
för reparation af den för malmtransport afsedda rullande materielen,
och att denna verkstad skulle förläggas i Kiruna, hvarjämte
Riksdagen för berörda ändamål då anvisade ett anslag af

500,000 kronor. Sedan detta beslut fattats af Riksdagen på grund
af järnvägsstyrelsens och Kungl. Maj:ts hemställan, började emellertid
järnvägsstyrelsen ödsligt nog att tänka på, att om verkstaden
förlädes i Kiruna, hvarest rådde det kallaste och hårdaste klimatet
i vårt land, så skulle det blifva betydligt dyrare icke blott att
uppföra verkstaden, utan ock att sedermera underhålla arbetarne
på denna kalla ort. Fördenskull hörde järnvägsstyrelsen sig för
på annat håll angående en plats för förläggande af verkstaden med ty
åtföljande bostäder och vände sig då med en hemställan till Öfverluleå
kommun och Bodens samhälle. Öfverluleå kommun var
emellertid icke så handlingskraftig, som den borde ha varit, utan
satte sig något i efterhand. Ungefär samtidigt ingick järnvägsstyrelsen
till Luleå stad med eu förfrågan i berörda hänseende
äfvensom till chefen för vederbörande arméfördelning med en förfrågan,
huruvida område kunde upplåtas för verkstadens förläggande
på lägerplatsen vid Notviken.

Uppgörelse härom med staden Luleå skedde raskt nog, men,
såsom jag redan nämnt, ställde sig Öfverluleå kommun i efterhand.
Sedan uppgörelsen mellan järnvägsstyrelsen och Luleå
kommit till stånd, uppstod emellertid i Boden eu liflig tanke på
att söka förverkliga den plan, man där förut tänkt sig, nämligen
att få till Boden förlagd ifrågavarande verkstad jämte all den personal,
som sedermera skulle komma att användas i verkstadens
tjänst. Strax efter det den förberedande behandlingen af Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag om förläggande af verkstaden till Notviken
påbörjats inom utskottet, kom en deputation från Öfverluleå
kommun hit till Stockholm och framlämnade ett förslag, huru denna
kommun ville hafva det och på hvilka billiga och humana villkor
den ville upplåta jord för ändamålet. Den ville lämna mark
på lika goda villkor som Luleå stad och t. o. m. på ännu billigare
och humanare villkor, såsom framgår af dess skriftliga erbjudande.
Enligt den uppfattning, som vi reservanter i utskottet fått, skulle,
därest verkstaden förlädes inom Bodens samhälle, icke allenast

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.
(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Om anläggning
af eu
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Ports.)

den nuvarande verkstaden, utan äfven den stora verkstaden, som
komme att dit förläggas, ligga på samma område. En af fördelarna
skulle också blifva, att verkstaden komme att ligga inom ett
befäst område, hvithet den icke skulle göra, om den förlädes till
Notviken. Den skulle äfven få elektrisk kraft från eu i närheten
af Boden varande kraftstation; äfven den elektriska anläggningen
skulle likaledes ligga inom det befästa området. Såväl verkstaden
som arbetarne vid densamma skulle få jord på drägliga eller
till och med goda villkor. Vatten skulle tillhandahållas af samhället,
hvilket äfven skulle anordna gator och verkställa dränering
af jorden. Det ena med det andra skulle anordnas af samhället
på samma, om icke bättre, sätt än hvad staden Luleå skulle göra.

Den fördelen skulle också tillkomma, att vid Boden en järnvägsstation
är uppförd, där många tåg, upp- och nedgående, såväl
för passagerare som för gods, stanna, och allt hvad som behöfves
kan där af- eller pålastas, hvilket icke är förhållandet vid Notviken.
Järnvägsstyrelsen säger visserligen, att en station icke
skulle behöfva anläggas där, utan endast ett bispår framdragas,
men vi kunna ju tänka oss litet hvar, att det icke gärna kan gå
an att där endast hafva ett bispår eller en växelförregling, utan så
småningom måste det anläggas en station, och af den utredning,
som blifvit gjord af Öfverluleå kommun, finner man, att kostnaden
för anläggande af en station skulle uppgå till mellan 15,000 och

16.000 kronor och kostnaden för den årliga administrationen till

8.000 ä 9,000 kronor. Detta skulle man kunna undvika, därest
verkstaden förlädes till Boden.

Om nu ifrågavarande verkstad förlädes till Boden, skulle detta,
också ha den fördelen med sig, att såväl de arbetare, hvilka komme
att bli sysselsatta med själfva verkstadens uppförande, som
de, hvilka sedermera där finge anställning, kunde skaffa sig rum
för billigare pris, än om verkstaden blefve förlagd till Notviken,
och särskildt gäller detta med afseende å sistnämnda slaget arbetare
för tiden, innan de hunne skaffa sig egna bostäder, då för
närvarande uti Notviken, i motsats till hvad förhållandet är vid
Boden, icke finnas några för sådant ändamål lämpliga byggnader.

Reservanterna ha tänkt sig, att, om Riksdagen nu återförvisar
frågan till Kungl. Maj/t i och för en förnyad ompröfning, denna
icke skulle behöfva taga så lång tid, måhända icke mer än fem,
sex eller sju veckor, i alla fall icke längre, än att frågan kunde
återkomma redan vid innevarande riksdag och då blifva afgjord.
Men äfven om detta icke är möjligt, vore i alla fall ingen
skada skedd, om man finge vänta med detta afgörande till nästa
års riksdag.

Om ett dylikt uppskof ägde rum, blefve man äfven i tillfälle
att taga under förnyad ompröfning, huruvida icke verkstaden
kunde göras något mindre och således äfven billigare, än hvad
som nu är föreslaget. Såsom herrame finna af betänkandet, har
ju äfven det förslaget varit å bane, att verkstaden skulle förläggas
till Kiruna. Där ställa sig emellertid arbetskostnaderna dyrare än
på något annat ställe i hela vårt land, och det var därför tydligt,

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

:ti

N:o *!.

såsom äfven framgår af järnvägsstyrelsens beräkningar, att om
verkstaden förlädes ned till Boden, skulle kostnaderna blifva
mindre, iin om Kiruna utsåges till plats för anläggningen i fråga.

Det är detta sätt att se frågan, som vi litet livar käft. Vi
ha ansett, att om frågan finge ligga till sig något mera, skulle
man bli i tillfälle att få fram en fullständigare utredning af frågan
i dess helhet än den nu förebragta, och detta kan ju aldrig skada.
Kär man nu i a1 i fall uppehållit frågan så pass länge, som skett,
tror jag icke, it man skulle riskera det ringaste, om man läte
afgörandet af ensamma anstå än en tid, hvarunder den kunde
blifva bättre ubredd. Det är ju ett gammalt ordspråk, som heter,
att den, som vinner tid, vinner allt, och så har man äfven tänkt
i detta fall. Därpå kan visserligen svaras, att det brådskar med
denna verkstads uppförande med hänsyn till den ökade malmtransport,
som hädanefter kommer att försiggå å våra järnvägar
där uppe i Norrland, med tv åtföljande ökadt behof af reparation
af den rullande materielen. -lag tror dock, att saken skall reda
ut sig, äfven om vi nu besluta ett uppskof, då nämligen den ifrågasatta
förnyade utredningen fort nog torde kunna slutföras.

Då jag sålunda anser, att det under förhandenvarande omständigheter
ligger i statens intresse, att frågan blir så väl utredd
och klargjord, som ske kan, ber jag, herr talman, att få yrka afsiag
å utskottets hemställan i punkterna a och b samt bifall till
den i ämnet afgifna reservationen.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Korts.''

Herr Berglund: Herr talman! I en punkt synes man inom
utskottet ha varit ense, nämligen därutinnan, att ett stort behof
förefinnes af en sådan reparationsverkstad som den här föreslagna.
Utskottet anser äfven, att systemet med reservdelar nog äger sin
befogenhet, men dock inom vissa gränser; utskottet betonar uttryckligen,
att detta system med reservdelar måste begagnas med
urskillning och försiktighet. Herr Crafoord har i sin motion uttalat
en önskan, att man skulle begagna systemet med reservdelar.
Detta system tillämpas redan nu i mycket stor utsträckning
vid statens järnvägar, och det har naturligtvis ett visst fog
för sig, om man nämligen, som utskottet säger, håller sig inom
vissa gränser, men det blir tydligen absurdt, om man vill draga
ut satsen därhän, att alla större reparationer skola företagas vid
en centralverkstad, som är belägen 1,100 kilometer från den plats,
där materielen skall användas.

Äfven i en annan punkt synes det mig, som om alla härvidlag
borde kunna enas, nämligen däri, att då platsen för en verkstadsanläggning
sådan som denna skall bestämmas, böra icke ortsintressen
och ortssynpunkter vara afgörande, utan man måste se
på statens intressen och de rent praktiska kraf, som kunna ligga
bakom det hela.

Om man nu öfver hufvud erkänner behörigt och nödvändigheten
af en verkstadsanläggning för reparation af malmtågsmateriellen,
så synes mig, att man väl också bör tillerkänna de officiella
och grundliga undersökningar vitsord, som af sakkunniga personer

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

företagits beträffande lämpligaste platsen för verkstaden. Yidtgående
undersökningar ha i detta syfte blifvit anställda af järnvägsmyndigketerna
å orten, och därvid ha inalles fjorton alternativ,
afseende platser såväl i Boden som vid Notviken intill Luleå,
kommit i fråga. Så har t. ex. i Boden icke mindre än sex alternativ
blifvit undersökta, och af dessa ha särskildt tre kommit
under slutlig ompröfning. Nu har på sista tiden från intresseradt
håll äfven framskjutits alternativet Yikrödjningen i Boden, och
den platsen har i dagande blifvit undersökt genom distriktsförvaltningens
i Luleå försorg. Bandirektören har därvid afgifvit det
utlåtandet, att om man vill förlägga verkstaden till området vid
Yikrödjningen, måste man för att få det fördelaktigaste läget lägga
verkstadsplanet 2,5 meter högre än Bodens bangårdsplan, och
enbart terrasseringskostnaden beräknas i så fall uppgå till cirka

175,000 kronor, under det att motsvarande kostnad för Notviksförslaget
ej beräknas uppgå till mer än cirka 40,000 kronor. Det
är ju tydligt, att, då det gäller en sådan fråga som denna, ortsintressena
söka göra sig gällande, i likhet med hvad förhållandet
var, när — såsom herrarne torde erinra sig — striden stod mellan
Örebro och Motala om den stora centralverkstaden, Men det är
väl ändock statens intressen, som härvidlag böra vara de bestämmande.

Om man utgår ifrån beliofvei och nödvändigehten af en sådan
reparationsverkstad som den nu föreslagna, synes det mig, såsom
jag nyss sade, att man måste tillmäta de grundliga undersökningar,
som verkställts af sakkunniga rörande denna sak, mera
afgörande betydelse än det från Bodenintresseradt håll framskjutna
påståendet, att Yikrödjningen vore den bästa platsen för nu ifrågavarande
anläggning. Detta påstående vederlägges för öfrigt af
hvad som anföres i en af järnvägsstyrelsen ingifven inlaga angående
denna fråga. Där påvisas, såsom jag redan förut framhållit,
att därest man vill förlägga denna verkstad till Boden, måste
man vara beredd att offra 135,000 kronor mera, än om man beslutar
sig för Notviken.

Nu är det ju möjligt, att här i kammaren förefinnes en önskan
att kunna skjuta undan hela denna sak, icke därför att man misstror
de utredningar, som blifvit gjorda, utan af en allmän känsla
att vilja undgå en stor utgift. Men denna utgift måste vi i alla
fall förr eller senare underkasta oss, och ett uppskof skulle endast
ha allvarliga olägenheter med sig och sannolikt leda till mycket
större framtida kostnader. Det är ju klart, att malmtågsmaterielen
måste underhållas, och jag vill i sammanhang därmed nämna, att
det finnes icke någon materiel vid statens järnvägar, som är utsatt
för ett så oerhördt slitage som just denna, hvilken just till
följd däraf tarf var ett alldeles särskildt underhåll.

Ser man på de skäl, som tala för och emot den ena och den
andra platsen, Boden och Notviken, finner man, att det först och
främst är ekonomiska och praktiska skäl, som tala för Notviken.
Såsom jag redan förut påpekat, ställer sig enbart terrasseringskostnaden
cirka 135,000 kronor dyrare i Boden än vid Notviken.

N:o 22,

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Järnvägsstyrelsen utvecklar för öfrigt sina skäl att förorda Notyiken
på följande sätt: »Hvad beträffar de skäl, som förmått
järnvägsstyrelsen att lios Kungl. Maj:t hemställa, att verkstaden
måtte få anläggas å Notviken, må anföras följande: Vid Notviken
äger kronan mark, som kan öfverlåtas på statens järnvägar, och
det ytterligare för verkstadsanläggningen önskvärda området lämnas
kostnadsfritt af Luleå stad. För verkstadsanläggningen kan
på detta sätt nu genast erhållas ett område af cirka 520,000 kvm.
För verkstadsanläggningen erfordras enligt järnvägsstyrelsens beräkning
och. med hänsyn tagen äfven till framtida utvidgningar
endast omkring 240,000 kvm., hvadan det område, som står järnvägsstyrelsen
till buds å Notviken, är större än behofvet kräfver,
hyilket emellertid icke kan anses annat än som en fördel. Marken,
där verkstaden är afsedd att läggas, är af synnerligen god beskaffenhet
för ändamålet, i det att den består af sand och grus
med ett tunnt lerlager öfver. Statens järnvägars hufvudspår mellan
Boden och Luleå skär igenom området, hvilket på två sidor omgifves
af vatten. Grundläggnings- och terrasseringskostnaderna
blifva lägre än på någon annan erbjuden plats. Luleå stads
vattenledning passerar området, hvarigenom det blir möjligt att
förse verkstaden med dricksvatten samt med vatten under tryck
för eldsläckning.^ Det för verkstadens industriella behof erforderlig^
vattnet erhålles medelst korta rörledningar från sjön. Läget
i närheten af Luleå stad, dit afståndet beräknas till mellan 5 och
kni., kommer säkerligen att underlätta anställandet af dugliga
förmän och arbetare. Vidare finnas synnerligen lämpliga områden
för byggnadstomter och boställen för personalen. Sedan nämligen
för verkstadsanläggningen reserverats förberörda 240,000 kvm.,
återstå ju af området cirka 280,000 kvm. för sådant ändamål.
Luleå stad har därjämte tillförbundit sig att för ett pris af 25 öre
per kvm. i mån af behof öfverlämna ett område af 400,000 kvm.
nordväst om Notviken för egna hem åt verkstadsarbetare, och
ingår i detta pris äfven skyldighet för staden att utlägga gator
samt vatten- och afloppsledningar». Detta är hvad järnvägsstyrelsen
anför om de företräden, som Notviken i detta fall erbjuder.

Nu har äfven Öfver-Luleå kommun erbjudit sig att upplåta
fri mark dels för själfva verkstadsanläggningen, dels till egna hem.
Men det är däremot icke så, som herr Sjö sade, att nämnda kommun
förbundit sig att äfven bekosta vattenledning och gatuanläggningar
till egnahemsområdet. För närvarande finnes ingen vattenledning
i Boden, och Öfver-Luleå kommunalstämmas beslut af den
25 oktober innehåller icke ett ord om, att kommunen är villig att
underkasta sig kostnaderna för vattenledning och gator. °Där
nämnes endast, att den vill upplåta fri mark för anläggningen i
fråga samt mark till egna hem åt verkstadspersonalen för ett pris
ej öfverstigande det, som för samma ändamål fordrats vid Notviken,
och det finnes absolut ingenting om vattenledning eller
anläggning af gator.

Nu är visserligen att märka, att ifrågavarande kommunalstämmobeslut
blifvit öfverklagadt, och ehuru Konungens befall Andra

Kammarens Prot. 1909. N:o 22. q

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Ports.)

N:o 22.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

ningshafvande för sin del ej funnit skäl att upphäfva detsamma,
ämnar man tvifvelsutan gå till högre instans för att vinna .detta
mål. Stämmobeslutet är öfverklagadt på den grund, att ÖfverLuleå
kommun icke disponerar området i fråga och man icke
kan veta, vid hvilka kostnader ett slutligt inköp af hela denna
mark stannar.

Verkstadspersonalen, som helt naturligt måste vara mycket
intresserad af huru denna fråga utfaller, har från början ställt
sig synnerligen tacksam för erbjudandet från Notviken om upplåtande
af mark därstädes. Då det blef bekant, att en kommission
rest från Boden hit till Stockholm för att bland riksdagsmännen
verka för verkstadens förläggande till Boden, höllo arbetarne
sammanträde — det var den 22 februari, alltså för kört tid sedan
— där äfven eu resolution i frågan fattades. Jag skall nu icke
läsa upp hela denna resolution, som gar ut pa att bemöta påståendet,
att lefnadsomkostnaderna skulle vara billigare i Boden
än i Luleå, men jag tillåter mig dock att citera följande: »Att
lifsförnödenheterna äro billigare i Boden än hvad fallet är i Luleå
strider äfven mot våra snart sagdt dagligen gjorda erfarenheter.
Herrar kommitterade borde sannerligen också veta bättre med afseende
på gjorda erfarenheter i denna sak. Att herrar kommitterade
för öfrigt besjunga Vikrödjningsförslaget i alla möjliga tonarter
förundrar oss ej alls, då vid de talrika kommunalstämmor,
som ha haft att behandla ärendet i fråga, öppet erkänts af eu
sådan man som Aug. Berglund, att det är affärs- och tomtintressena
det gäller och böra som sådana med alla till buds stående lagliga
medel befrämjas.

Till sist böra vi erinra om att det enda förslag till forlaggningsort
för den ifrågasatta verkstaden för oss arbetare är Notviken,
enär vi då anse oss komma i åtnjutande af billigare lifsförnödenlieter,
lägre skatter, bätte skolor för vara barn, riklig tillgång
på godt vatten, bättre och fördelaktigare byggnadstomter än
hvad förhållandet blir i Boden. Oss synes som om Bodenkommittén
gått väl långt.

Önskligt vore om de tidningar som aftryckt omtormalda kommitterades
skrift äfven låta detta vårt gjorda uttalande komma
till herrar riksdagsmäns så väl som till allmänhetens, kännedom».
Denna resolution antogs enligt uppgift i en ortstidning af <9
procent af de närvarande, medan mot beslutet reserverade sig
smeden Johnsson jämte 16 andra mötesdeltagare.

Hvilka skäl tala då för verkstadens förläggning till Boden?
Ja, frånser man statens större utgifter i och för anläggningen ar
clet endast enligt mitt förmenande ett starkt skäl, som talar för
Boden och detta är att verkstaden kommer att ligga inom befäst
område. Ett annat skäl skulle vara det, att därest verkstaden
förläwges till Boden, skulle administrationskostnaden ställa sig
billigare. Han kan nu fråga sig, om dessa skäl i och för sig äro
af så afgörande betydelse, att man för deras skull bör förbise
kostnads- och lämplighetsfrågan. Vi bygga väl för freds- och ej
för krigsförhållanden. Skulle endast en sådan synpunkt vara af -

N:<> 22.

Onsdsgen den 10 Mars, f. in.

görande, som ligger till grund för det sålunda först anförda skälet,
så kunde man ju fråga: hvarför lägga vi då så dyrbara hus som
riksbanksbyggnader, länsresidens, hospital m. m. i obefästa hamnstäder?
Det är väl ändå den praktiska lämpligheten, som man i
främsta rummet tager i betraktande.

Nu förstår jag väl, att just denna synpunkt, befästningssynpunkten,
verkar på många hypnotiserande, men jag anser likväl,
att man för densamma ej får förbise kostnadsfrågan. Generalstabschefen,
som varit i tillfälle att yttra sig om de båda här
föreliggande alternativen, har förklarat, att han ej motsätter sig
verkstadens föi-läggning till Notviken under villkor, att den gamla
verkstaden i Boden bibehålies samt att den nya verkstaden vid
Notviken hastigt kan utrymmas och göras obrukbar. Båda dessa
villkor komma att fyllas. Det har aldrig varit meningen att slopa
Bodenverkstaden, utan den skall bibehållas för de reparationer,
som ej utföras vid den nya verkstaden.

Hvad skulle man vinna genom ett uppskof? Enligt mitt förmenande
ingenting alls. Det skulle endast bli en ny cirkelgång
af undersökningar, med nya kostnader. Såsom jag förut nämnt,
disponerar icke Ofver-Luleå kommun det ifrågasatta området,
utan detta innehafves nu af intresserade personer på interimsköp,
som, enligt hvad jag hört, gäller till juli månad innevarande år.
Om nu Riksdagen skulle af slå Kung!. Maj:ts proposition i frågan,
hvad blefve då följden? Jo, gifvetvis det, att ägarne till jorden
i fråga icke skulle vidare vilja ingå på något vidare interimsköp.
Det skulle genast heta: Här äro pengar att förtjäna. Redan nu

betalas i Boden intill 2 kronor per kvadratmeter för den del af
området, som ligger inom stadsplan, och om Riksdagen nu afslår
den föreliggande kung!, propositionen, skall man alltid tyda det
så, att man här gifvit på hand, att Bodenintresset skall blifva
det segrande.

Huru man än ser denna fråga, tror jag således icke, att något
är att vinna på ett uppskof, och då de grundliga undersökningar,
som genom myndigheternas försorg verkställts af kompetenta och
opartiska personer under ämbetsmannaansvar, peka på Notviken
såsom den lämpligaste och billigaste platsen för nu ifrågavarande
anläggning, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Crafoord: Herr talman, mina herrar! Enhvar i

denna kammare må vara öfvertygad om, att det är för mig föga
angenämt att behöfva här stiga upp och åter kritisera förslag,
som komma från kungl. järnvägsstyrelsen. Men förhållandena
äro sådana, att den offervillighet, för hvilken den svenska Riksdagen
alltid varit känd, så snart det gällt järnvägsanläggningar
och därmed sammanhörande frågor, börjat att allt mer och mer
öfvergå i en viss betänksamhet, detta beroende därpå, att man nu icke
längre kan tala om, att man för det eller det kan disponera tillgängliga
trafikmedel, utan måste tänka på, att dylika anslag tagas
direkt af skattemedel.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.
(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Till grund för Kungl. Maj:ts nu förevarande proposition om
beviljande af ett anslag å 1,000,000 kronor för uppförande af en
reparationsverkstad vid Notviken ligger ytterst en vidlyftigt motiverad
framställning från distriktsförvaltuingen i femte distriktet.
Oaktadt denna framställning blifvit först pröfvad af kungl, järnvägsstyrelsen
och sedan efter vederbörlig behandling i Kungl.
Maj:ts kansli upptagits i form af kungl. proposition, ha dock
inom statsutskottet yppats från förslaget väsentligen afvikande
meningar.

Reservanterna inom utskottet ha haft en känning af att frågan
icke varit fullt utredd. De nu angifna kostnaderna äro ej heller
totalkostnaden för ifrågavarande anläggning i dess fullt färdiga
skick. Vid granskning af förslaget har jag sålunda funnit, att
däri endast upptagits kostnaden för själfva verkstadsbyggnaden
jämte diverse därtill hörande spår in. in. Denna byggnad är för
öfrigt, inom parentes sagdt, orimligt stort tilltagen i jämförelse
med liknande anläggningar utomlands med motsvarande reparationskapacitet.
Ej heller bär i beräkningarna ett enda öres utgift
medtagits för anskaffande af erforderliga verktyg, verktygsmaskiner
o. d. För centralverkstaden i Örebro uppgingo kostnaderna enbart
för anskaffande af dessa saker till cirka 350,000 kronor, och den
utgiftsposten torde väl icke blifva mindre här. Lägga vi härtill,
att administrationskostnaderna vid verksaaden i Örebro enligt
årets arfvodesstat uppgår till 63,094 kronor per år och sålunda
representerar ett kapital å inemot 1,500,000 kronor, finna vi, att
det föreliggande förslaget egentligen rör sig om en summa af nära
3,000,000 kronor i stället för, som här står, 1,000,000 kronor.

Då på sin tid anslag begärdes till centralverkstaden i Örebro,
förklarades, att man i denna verkstad säkerligen skulle kunna
reparera sju lokomotiv per reparationsplats och spår. Maskinafdelningens
statistik för år 1907 visar dock, att man i Örebro
endast kunnat reparera fem lokomotiv per plats och spår. Således
ha de gjorda beräkningarna visat sig vara för höga, eller också
har, hvilket kanske är det troligaste, verkstadens kapacitet icke
blifvit till fullo utnyttjad.

I detta sammanhang ber jag få omtala, att de nuvarande
distriktsverkstäderna synas lida af brist på arbete. Arbetarne
vid centralverkstaden i Örebro ha till sin förbundsstyrelse i Stockholm
afsändt skrifvelse i denna sak, och arbetarne i Malmö ha
äfvenledes gjort det. Ifrån Örebro har häfdats en uppfattning,
som står i direkt samband med min motion om afslag på denna
framställning. I nämnda skrifvelse säga arbetarne, att då arbetstillgången
vid härvarande verkstäder sedan längre tid varit mindre
god och som det för den närmaste framtiden icke vill visa sig
tendenser till det bättre, så få de instämma i motionens syfte att
förhindra nybyggnader af flere reparationsverkstäder vid statens
järnvägar och anse lämpligt att vid mindre tillgång af arbete
igångsätta arbete med reservdelar vid de nuvarande verkstäderna.
Ifrån Malmö föreligger en längre skrifvelse, som jag icke vill
trötta kammaren med att uppläsa, utan af hvilken jag endast vill

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 22.

referera det viktigaste. Af den framgår, att sedan november månad
i fjol borttagits allt ackordsarbete inom verkstaden, och motiverades
detta från verkstadscliefen med den omständigheten, att vi måste
minska vår arbetsintensitet för att få arbetet att räcka till, och i
stället för att afskeda folk, så ansåg han, att det var bättre, att
arbetarne gingo in på att icke arbeta på ackord, utan, som han
själf säger, »därigenom att ackordssystemet blefve borttaget, så
kunna vi åstadkomma en jämnare fördelning af arbetsstyrkan inom
verkstaden», och sålunda skulle man låta arbetarne gå och plocka
med litet af hvarje, som kunde passa. Att så fortfarande är förhållandet
intygas af en skrifvelse med svar från verkstadschefen,
hvilken skrifvelse var daterad så sent som den 1 februari 1909.

Äfvenledes har kungl. järnvägsstyrelsen själf bekräftat riktigheten
af nämnda uppfattning genom sin skrifvelse till verkstäderna
vid Liljeholmen och Tomteboda samt centralverkstaden i Örebro,
där den häfdar den uppfattning, att arbetena, som äro förlagda
inom dessa verkstäder, böra i hufvudsak för vissa detaljer förläggas
enbart till centralverkstaden i Örebro, och de arbetare, som
äro sysselsatta vid de två förstnämnda verkstäderna i Stockholms
närhet, skulle äga träffa öfverenskommelse med verkstadschefen i
Örebro om lämplig tid och sätt för omflyttningen.

Häraf framgår, att medan arbetarne vid de nuvarande verkstäderna
uttrycka sina bekymmer öfver bristen på arbete och däraf
minskade inkomster —- Malmöarbetarne gå så långt, att de
räknat ut, att genom att taga bort ackordsarbetet, ha de fått en
inkomstminskning af 12- till 15,000 kronor i månaden — så föreslår
dock kungl. järnvägsstyrelsen icke desto mindre Kungl. Maj:t
att hos liiksdagen begära ett miljonanslag till en ny verkstad.
Järnvägsstyrelsens förnämsta skäl för en reparationsverkstad i
Notviken synes vara, att transporten af lokomotiv till och från
Örebro blifver alltför dyrbar. Den beräknas också till cirka

60,000 kronor för 50 lokomotiv; till grund för denna beräkning
har då tagits, enligt 1905 års underdåniga berättelse, kostnaden
för en tonkilometer till 3,1 öre. Här får jag nu verkligen ett
osökt tillfälle att andraga ett ytterligare motiv till min motion om
förändring af järnvägsstyrelsens bokföring och gifva ett nytt bevis,
hur man anser sig kunna behandla de af bokföringen framgångna
siffrorna genom att citera följande skrifvelse, som berör
frågan om frakten af lokomotiv från Notviken till Örebro: »Till
distriktsförvaltningen vid I distriktet. Avesta järnverk skall till
Lindholmens mekaniska verkstad i Göteborg leverera omkring
350 ton vinkel- och spantjärn, afsedt för den vid verkstaden beställda
ångfärjan. Frakten för ifrågavarande järn från Krylbo till
Göteborg skall utgå med 1 öre per tonkilometer. Krylbo station
skall upptaga för sändningarna uppkommande fraktbelopp å
månatliga räkningar, ställda till I distriktets maskinafdelning», undertecknadt
Pegelow.

Då det gäller att bevisa, att något skall blifva för dyrt, så
tager man eu hög siffra per tonkilometer vid bokföringen, och då
man vill, att något skall vara billigt, tager man för samma enhet

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Jho 22.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

en därför passande lägre siffra, och detta allt ur samma bokföring;
ty man måste val antaga, att generaldirektören icke gör sina
kalkyler utan stöd af bokföringen.

Använda vi nu generaldirektörens beräkningar i stället för
distriktsförvaltningens, blir kostnaden för transporten af öde distriktets
50 lokomotiv ej fullt 20,000 kronor i stället för 60,000.
Beräknas nu den nya verkstadsanläggningen med moderna verktygsmaskiner
till en och en half miljon kronor, och räknas därå
ränta och amortering efter 5 procent eller 75,000 kronor, hvartill
kan ytterligare läggas verkstadens administrationskostnader 63,000
kronor, så skulle staten för att spara in 20,000 kronor betala

138,000 kronor.

Af hvad jag sålunda här anfört, anser jag med tydlighet framgå,
att statsutskottets reservanter ha fullkomligt rätt i sitt yrkande
om afslag å den framlagda propositionen, i hvilket yrkande jag
till alla delar instämmer.

Herr Ekman i Ilo gård: Herr talman, mina herrar! I olikhet
med den föregående ärade talaren hyser jag inga betänkligheter
att ställa mig en smula kritisk i sådana frågor, där jag anser,
att Riksdagen bör utöfva kritik, och det är ju vid de aldra
flesta här förekommande frågor. Jag har också i detta fall icke
kunnat följa Kungl. Maj:ts proposition, hvilket herrarne äfven
finna af det förhållandet, att jag här står upptagen bland reservanterna.
Jag skall därför med anledning af de uttalanden, som
här gjorts till försvar för Kungl. Maj:ts proposition, anhålla att
få yttra några ord.

Behofvet af en verkstad, en större verkstad än den nu uti
Boden befintliga inom detta distrikt, hafva såväl utskottets majoritet
som reservanterna erkänt, men reservanterna hafva ställt sig
något tveksamma först och främst beträffande storleken af detta
behof. Yi ha nämligen trott den möjligheten kunna vara åtminstone
icke utesluten, att, därest den nya verkstaden blefve förlagd
till Boden, där det förut finnes en visserligen mindre järnvägsverkstad,
så skulle den nya anläggningen, på grund af att så är
förhållandet, i någon mån kunna minskas och därigenom också
utgifterna för staten för denna nya verkstadsanläggning minskas.

Men dessutom ha reservanterna icke heller funnit utredningarna
beträffande den lämpligaste platsen för den nya verkstadsanläggningen
så grundliga, att de ha ansett sig kunna biträda
förslaget, och i olikhet med en af de föregående talarne, vågar
jag verkligen påstå, att dessa undersökningar, som han betecknade
såsom både vidtgående och af sakkunniga verkställda och
som järnvägsstyrelsen genom en promemoria, som inkommit till
statsutskottet, presterat, ännu lämna något öfrigt att önska i fråga
om grundlighet. För att endast taga ett exempel, så ber jag få
framhålla, att undersökningarna i fråga om grundförhållandena å
den i Boden föreslagna platsen först och främst, såvidt af den
inkomna promemorian framgår, icke omfatta hela det erbjudna
området, och dessutom är det rätt stora afstånd mellan de olika

Onsdagen den 10 Mars, f. va.

N:o 22.

borrningar, som tiar verkställts. Vi se, att järnvägsstyrelsen enligt
uppgift gjort eu hel del platser till föremål för undersökning,
innan den stannat vid Notviken. Men det var ett ganska häftigt
afstannande af undersökningarna, då järnvägsstyrelsen 1908 beslöt
sig för Notviken, ty såsom framgår af den kungl. propositionen,
hade järnvägsstyrelsen förut inledt underhandlingar mod Boden,
men då Bodens samhälle i likhet med hvad som inom andra
kommuner och vid andra tillfällen, då det gällt upplåtande till
staten af områden för byggnaders — exempelvis kaserners —
uppförande förekommit och alltså icke är så ovanligt, om det
också icke är försvarligt, hade gjort åtskilliga svårigheter för att
bestämdt uttala sig angående det pris, som marken skulle betinga,
så gick järnvägsstyrelsen mycket hastigt in till Kungl. Maj:t
och afgaf ett förslag om verkstadens förläggande till Notviken.
Om detta förfarande från Bodens kommunala myndigheter icke
är berömvärdt, så är det nog, som jag nyss sade, ett förfarande,
som icke är allt för sällsynt, då emellan olika kommuner uppstår
eu dylik konkurrens om möjligheten att få inom sitt område förlagd
en statens verkstad, en konkurrens, som jag emellertid visst
icke anser, att man bör uppmuntra. Jag ber också därför att i
detta sammanhang få fästa uppmärksamheten på att, ehuru reservanterna
i statsutskottet särskildt yttrat sig om Boden, det dock
icke från vår sida med bestämdhet yrkats, att verkstadsanläggningen
under alla omständigheter skulle bli förlagd till Boden,
utan hvad vi påyrkat är förnyad utredning beträffande den lämpligaste
platsen för denna verkstads förläggande. Jag hyser verkligen
den tron, att en sådan förnyad utredning måhända kommer
att peka på lämpligheten af verkstadens förläggning till Boden,
men den möjligheten är icke utesluten, att eu grundligare undersökning
än den hittills verkställda äfven kan föranleda järnvägsstyrelsen
och Kungl. Maj:t att i detta afseende framkomma med
ett helt och hållet nytt förslag.

Jag tror också, att om herrarne tänka på de skäl, som eu
talare från denna plats för en stund sedan anförde till förmån
för Kungl. Maj:ts proposition, så skola herrarne finna, att en stor
del af dessa skäl just peka på den bristande utredningen. Beträffande
Notviken, som Kungl. Maj:t själf accepterat, har man
sålunda klart för sig en hel del fördelar, som skulle komma att
erbjudas, därest verkstaden dit blefve förlagd, i fråga om såväl
gatu- som vattenledningsanläggningar och dylikt.

Men från Boden föreligger icke något definitivt sådant förslag.
Härmed får icke anses vara ådagalagdt, att icke liknande fördelar
efter förnyad undersökning skulle kunna beredas äfven från Boden.
Äfven med hänsyn till de militära synpunkterna torde det vara
nödvändigt att erhålla en ny utredning, tv det har visat sig särskildt
under diskussionen inom statsutskottet, att de militära
auktoriteterna ha något olika uppfattning. Under det man från
vissa håll ansett det vara förenadt med större risk i händelse af
krigsfara att förlägga verkstaden till Notviken, ha andra militära
auktoriteter förklarat, att risken vore större, om verkstaden för -

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

lades till Boden. Jag anser därför, att det skulle vara önskvärdt
att få ett bestämdt uttalande från militära auktoriteter i detta
afseende i samband med en ny proposition. Jag tager också för
gifvet, att äfven om Riksdagen i dag biträder reservanternas förslag,
Kungl. Maj:t skall låta sig angeläget vara att vid en förnyad
utredning af denna fråga äfven taga all möjlig hänsyn till de
framställningar af arbetare som kunna komma att göras, på det
att verkstaden icke måtte blifva uppförd på en plats, där det för
en större arbetsstyrka skulle möta stora svårigheter att erhålla
såväl bostäder som sådant, hvilket erfordras för deras lifsuppehälle.
Alla dessa här framhållna synpunkter tala för en förnyad utredning
och för uppskof.

Medan jag har ordet, ber jag få säga, att jag icke kan dela
min ärade kollegas, herr Sjös, förhoppning, att utredningen skulle
kunna verkställas så snabbt, att förslag kunde inkomma till detta
års Riksdag. Äfven om formella skäl icke skulle hindra Kungl.
Maj:t att framlägga förslag till detta års Riksdag, tror jag, att om
utredningen skall blifva allsidig och grundlig, detta icke låter sig
göra så snart. Men faran af ett uppskof är icke stor. Det enda
skäl, som synes mig tala för ett snabbt beslut i detta fall, är det
skäl, som anföres, då man talar om de kostnader, som drabba
järnvägarna på grund af nödvändigheten att transportera de tunga
malmtågslokomotiven till reparationsverkstaden i Örebro. Dessa
lokomotiv äro nämligen så tunga, att de icke kunna transporteras
hela, utan lokomotiven måste söndertagas i delar, som transporteras
särskild^ och detta medför stora kostnader. Tager man
hänsyn till detta, så vågar jag tro, att den siste talaren icke hade
rätt, då han ville jämföra ifrågavarande kostnader för transporten
med kostnader, som i ett helt annat fall förekommit. De penningar,
som utgifvas för dessa transporter fram och tillbaka mellan
Boden och Örebro, äro, det erkänner jag, så godt som bortkastade,
och af detta skäl anser äfven jag det vara af vikt, att så
snart ske kan ordna denna transport. Men om man väger olägenheten
af dessa kostnader mot risken af att genom ett förhastadt
beslut få verkstaden förlagd till ett område, där det skulle visa
sig, att kostnaderna skulle blifva större dels beträffande verkstadens
anläggning, dels beträffande dess skötsel och handhafvande,
så tror jag man skall finna, att ett uppskof skulle vara
lönande, i synnerhet som det icke behöfde att gälla mer än
ett år.

Jag vågar därför, herr talman, med anledning af hvad dels
herr Sjö yttrat, dels hvad jag själf här tillåtit mig anföra, yrka
bifall till den reservation, som vid utlåtandet finnes fogad.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve H amilton:
Herr talman, mina herrar! Såväl den siste ärade talaren som den
ärade ledamot af statsutskottet, som här först hade ordet, ha nu
utvecklat de skäl, som förmått reservanterna från denna kammare
att afstyrka Kungl. Majds proposition. Det torde då vara min

Onsdagen don 10 Mars, f. m. 41

plikt att å min sida närmare utveckla de skid, som förmått Kungl.
Maj:t att framlägga denna proposition.

Innan jag gör detta, skall jag emellertid be att få rikta några
ord till den ärade talaren på Bohuslänsbänken, som nyss både
ordet. Jag skall icke yttra''mig om lians motion — jag bär i
själfva verket i det afseendet icke något att tillägga utöfver livad
statsutskottet och reservanterna yttrat. Men jag skulle vilja yttra
något med anledning däraf att han nu, som jag tror, för fjärde
gången, återkommer till ett af honom älskadt tema, nämligen att
det är för mycket folk, för stor personal vid järnvägarna. Jag
vill säga honom, att jag nästan misstänker, att han har alldeles
rätt häri. Men jag ber likväl att med afseende därå få framhålla
några synpunkter. Herr Crafoord yttrade vid ett af de tillfällen,
då denna fråga bragts på tal, att från 190G—1908 personalen vid
järnvägarna ökats, vill jag erinra mig, med 2,800 personer, däraf

1,000 personer från 1907—1908. Men herr Crafoord omnämnde
icke —• och hade förmodligen icke kännedom därom — hurudana
förhållandena i detta fall voro från 1908—1909. Jag kan meddela,
att under denna sistnämnda period förekom icke någon motsvarande
ökning. Hvaraf kommer detta sig? Jo, däraf att den nya
ledningen af järnvägarna har haft alldeles samma uppfattning som
herr Crafoord, nämligen att det varit en för stor personal vid
statens järnvägar. Men järnvägsstyrelsen har, enligt hvad jag
tror, den uppfattningen, att man icke har rätt att bota detta missförhållande
på sådant sätt, att man massvis afskedar arbetare, som
haft anställning vid järnvägen, detta allra minst under tider af
arbetslöshet. Och man måste komma ihåg, att då det gäller en
personal på omkring 12,000 personer, finnes det så många olika
fack, där fackinsikter af skilda slag äro behöfliga, att, äfven om
man medgifver, att arbetspersonalen i allmänhet är för stor, att
t. ex. det finnes för mycket snickare, för mycket skrifbiträden
o. s. v., det likväl vid något tillfälle kan blifva nödvändigt att
t. ex. anställa något hundratal järnarbetare. Järnvägsstyrelsen
har emellertid haft samma uppfattning som herr Crafoord, och
därför hoppas jag, att herr Crafoord kommer att understödja mig
och järnvägsstyrelsen uti att undanröja de olägenheter, som härvidlag
föreånnas och som enligt min uppfattning böra afhjälpas
på det sättet, att i mån af afgång uppkomna luckor icke fyllas
och att arbetsintensiteten ökas hos den personal som redan
finnes.

Jag skall nu be att få vända mig mot de ärade reservanterna.
De ha, som nyss framhållits, liksom statsutskottet vitsordat behöfligheten
af denna verkstad. Men under det att statsutskottet
har vitsordat, att detta behof är trängande, anse reservanterna,
att med dess uppfyllande saklöst kan anstå ett år. Mina herrar,
hvarför skall man uppskjuta denna sak? Hvad kan man vinna
därpå? Skälen, att jag anser behofvet vara trängande, äro redan
angifna i mitt yttrande till statsrådsprotokollet. Redan nu är
materielen för malmtransporten så stor, att den icke kan repareras
vid verkstaden i Boden, och för hvarje år lämnar Riksdagen

N:o 22.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.
(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

— ocli torde ännu eu lång tid framåt komina att göra det —
anslag till ökande af denna materiel. Detta är nödvändigt på
grund af det bestående aftalet mellan staten och bolaget rörande
malmtransporten. Om herrarna bevilja det begärda anslaget,
skulle verkstadsdriften kunna vara i gång i slutet af år 1911, men
om herrarna icke godkänna förslaget, kan verkstaden icke vara
färdigbyggd förrän 1912. Jag är öfvertygad om, att genom ett
uppskof det skulle blifva omöjligt att reda sig utan att staten
ådroges omkostnader, därigenom att anslag måste beviljas för
flera nya lokomotiv, hvilket eljest skulle vara obehöflig!. Här
har talats om öfverdrifna kostnader, och man har sagt, att de
olägenheter och kostnader, som varit förenade med att få de
tunga lokomotiven transporterade till Örebro, blifvit öfverskattade.
Jag skall då tillåta mig att ur en redogörelse, som järnvägsstyrelsen
lämnat mig, anföra, huru det i verkligheten går till, när
dessa malmtågslokomotiv transporteras till Örebro för att repareras.
I denna redogörelse, som är helt kort, beskrifves huru
ett extratåg för transport af två nylevererade malmtågslokomotiv
från Örebro till Boden sistlidna december var anordnad!. Det
heter i denna skrifvelse:

»Extratåget drogs af ett godstågslokomotiv, efter hvilket följde
en skyddsvagn, därefter en godsvagn, å hvilken det ena lokomotivets
ångpanna var lastad, vidare en skyddsvagn och så ena lokomotivets
ramverk och tender, så en skyddsvagn, det andra lokomotivets
ångpanna, upplastad å en godsvagn, en skyddsvagn samt
slutligen det andra lokomotivets ramverk och tender. A de godsvagnar,
som gjorde tjänst som skyddsvagnar, voro upplagda de
maskindelar, som medtagits från lokomotivet. Vid passerandet af
bron öfver Ångerman älf ven måste ytterligare 8 skyddsvagnar insättas
i tåget, på det att icke bron skulle samtidigt belastas af
mer än en af de med de tunga ångpannorna lastade vagnarna.
Detta extratåg, för hvilket maximihastigheten var 35 kilometer pr
timme, afgick från Örebro den 19 december och ankom till Boden
den 23 december, och åtgingo således för transporten fem dagar.
Därefter måste de båda lokomotiven, som söndertagits i Örebro,
åter hopsättas i Boden, hvilket arbete på grund af de små möjligheter,
som där förefinnas, var afslutadt för det ena lokomotivet
först den 28 januari och för det andra en tid därefter.» Detta är
resan endast i den ena riktningen. Herrarne kunna således förstå,
Indika kostnader genom ett uppskof skola åsamkas statsverket,
och alldeles onödiga och onyttiga utgifter böra ju undvikas,
om det kan ske. Därför ha Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen
ifrat för att få denna verkstad till stånd. Det förhåller sig icke
så, som det står i reservationen, att järnvägsstyrelsen tvekat om
plats, att den haft olika platser att välja på och öfvergifvit Boden.
Detta är icke fallet, utan järnvägsstyrelsen gaf distriktsstyrelsen i
uppdrag att inkomma med förslag till plats för verkstaden, och
sedan distriktsstyrelsen verkställt vissa förberedande utredningar
och inlämnat de 14 alternativen, lät järnvägsstyrelsen utarbeta
förslag om verkstadens förläggning till Notviken. Herr Berglund

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 2a.

4:1

liar framhållit de stora fördelar, som äro förenade med förslaget
att förlägga verkstaden till denna plats. Här liar staten mark,
som utan afsaknad kan afstås till järnvägen. Luleå stad hav lofvat
att kostnadsfritt afstå mark för verkstadens anläggning, och
denna mark är af yppersta beskaffenhet samt lämpar sig synnerligen
väl för grundläggnings- och terrasseringsarbete. Midt igenom
området går Luleå stads vattenledning, som man skulle kunna
begagna sig af, hvilket skulle möjliggöra, att man kunde få såväl
dricksvatten som vatten för eldsläckning, och då man har sjö på
båda sidor af området, finnes det äfven lätt tillgång till vatten
för verkstadens behof. Dessutom har Luleå stad erbjudit sig att
lämna ett mycket stort område till egna hem för mycket billigt
pris och att förse området med gator, afioppsledningar och vattenledning.
Detta är fördelar — och det vill jag ytterligare betona
— som denna plats har framför hvarje annan plats, som man kan
leta upp och som särskildt för arbetarna bör göra den till den
bästa och bekvämligaste. Jag hade icke förut haft kännedom om
den resolution, som herr Berglund uppläste. Men äfven om jag
icke fått höra den, kan jag säga, att jag skulle vågat tio mot ett
att, om arbetarna själfva blifvit tillfrågade, de skulle sagt: vi föredraga
för vår del att bo vid Notviken. Detta är eu omständighet,
vid hvilken man måste fästa den största vikt. Oafsedt skatterna,
som såvidt jag kan finna, äro lindrigare i Notviken än i Boden,
är ju också Notviken med hänsyn till sitt läge vid hafvet och i
närheten af stad att föredraga framför såväl Kiruna som Boden.

Hvad är det då för fel med den förebragta utredningen? Jag
har fäst mig vid, att, såvidt jag kunnat förstå, man under diskussionen
icke påvisat någon bristfällighet i utredningen vare sig i
det ena eller andra afseende!. Såvidt jag kan finna, är det klart
och tydligt utredt, dels att behofvet af ifrågavarande verkstad är
trängande, dels att läget vid Notviken är synnerligen förträffligt,
att villkoren äro mycket billiga, och att denna förläggning i öfrig!
skulle ställa sig förmånlig. Allt detta är utredt. Hvad är det då,
som icke är utredt? Jo, säga reservanterna, det är särskildt två
saker, som icke äro utredda. Först ock främst är det icke utredt,
om icke anläggningen kunde göras mindre och billigare. När man
gör en så allmän anmärkning, sätter man sin motståndare inför
tvånget att säga: huru bevisa motsatsen? Jag måste säga, att jag
litar på de sakkunniges utredning, och på grund af denna utredning
har jag ansett, att verkstaden bort erhålla den föreslagna
storleken. Jag har anmodat järnvägsstyrelsen att framlägga ytterligare
detaljerad utredning. En sådan utredning har också vidtagits,
och jag har skrifvelsen med mig här, men den är för vidlyftig
att i sin helhet uppläsas för kammaren; jag kan endast
framlägga en kortare resumé af denna framställning. Om verkstaden
blefve färdig 1911, hvilket skulle vara möjligt under förutsättning,
att kammaren lämnade sitt bifall till hvad här föreslagits,
skulle detta år statens järnvägars beräknade rullande materiel för
den malmtrafik, som statens järnvägar åtagit sig ombesörja, utgöra:
65 lokomotiv, 48 tendrar och 2,100 malmvagnar. Denna

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

materiel beräknas enligt beräkningsgrunder, som järnvägsstyrelsen
på grund af erfarenheten kommit till — jag vet, att herr Crafoord
icke gillar dessa beräkningar — för reparation kräfva följande utrymme:
platser för 6 lokomotiv med en reparationstid för hvart
och ett af en månad, två platser för tendrar med en reparationstid
för hvar och en af en half månad samt 20 platser för vagnar
med en reparationstid för hvar och en af en tredjedels månad.
Häraf framgår storleken af den materiel, som ständigt skulle vara
under reparation och som för att uppställas i verkstaden skulle
kräfva ett spårutrymme af 248 meter. Längden af verkstaden är
278 meter; öfver skjutande 30 meter beräknas för uppställningsspår
för boggier till lokomotiv och tendrar samt för axlar och hjul.
Nu säger herr Crafoord, att detta är så orimligt tilltaget i jämförelse
med hvad som förekommer i utlandet. Härom kan jag icke
döma, men af järnvägsstyrelsens uppgift framgår, att, om man
skulle tillämpa de principer, som den tyska järn vägsförvaltningen
uppställt för sådant utrymme, som det här är fråga om, det i stället
för 278 meter skulle erfordras 700 meter. Het torde sålunda
icke vara lämpligt att i detta fall mot förslaget åberopa jämförelsen
med Tyskland.

Man säger, att anläggningen i alla händelser blir för dyr.
Järnvägsstyrelsen framhåller härvid, att hänsyn måste tagas till
de stränga klimatiska förhållandena, som medföra, att man måste
bygga synnerligen solidt. Vidare komma att i verkstaden erfordras
taktraverskranar för lyftning af lokomotiven, hvilka kranar måste
beräknas för en last af 80 ton, dessutom starka grundmurar m. in.,
livilket allt måste medföra kostnader. Hetta är allt hvad jag kan
säga till ådagaläggande af att anläggningskostnaderna icke äro
för höga. För öfrigt vill jag framhålla, att erfarenheten nog lärt
oss, att vi ofta få betala störa summor, emedan vi icke tänkt oss
tillräckligt för, utan af sparsamhetsskäl tagit till för litet, och sedan
har det hela blifvit långt dyrare, än om vi icke sparat på ett
sådant sätt.

Reservanterna säga vidare, att det icke är utredt, huruvida
det skulle vara lämpligare att förlägga verkstaden på någon annan
plats, t. ex. Boden. Herrarna få ursäkta mig, om jag säger, att
det ser ut, som om man ansett, att utredningen icke varit tillfredsställande,
om den icke visat, att just Boden bort vara platsen för
denna anläggning. Hvad är då skälet till att man föredrager
Boden? Jo, först och främst, säger man, skulle administrationskostnaderna
vid Boden blifva billigare. Jag har funderat på hvad
som menas härmed. Järnvägsstyrelsen säger, att detta skulle vara
sant, om det vore fråga om att utbygga den gamla verkstaden.
Men detta kan icke komma i fråga, ty hvar verkstaden än komme
att förläggas, komme den att ligga långt ifrån den gamla verkstaden.
Härtill kommer, att de reservdelar, den materiel, som
komme att finnas i dessa båda verkstäder, äro af olika slag; i den
ena är denna materiel afsedd för malmtransportvagnar, i andra
fallet för andra vagnar, livilket gör, att olika anordningar måste
vidtagas i de olika verkstäderna. Hvad beträffar öfverflyttning af

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 22.

folk från den ena verkstaden till den andra, är det vid sällan sådant
skulle förekomma. Men det kunde lika lätt gå för sig, om den
nya verkstaden förlädes till Notviken, ty arbetarne finge ju åka
fritt. Vidare bar det framhållits, att man genom att förlägga verkstaden
till Boden skulle kunna spara in befäl. Befälet vid den
gamla verkstaden utgöres af en maskininspektör och en underingeniör.
Ja, kanske kunde man spara in den ene af dessa tjänstemän,
men detta betyder ganska litet i jämförelse med andra
kostnader. Herrarna kunna väl icke bestrida detta, då järnvägsstyrelsen
utredt, att endast terrasseringskostnaderna för en verkstad
i Boden skulle komma att blifva ungefär 135,000 kronor dyrare
än för en sådan vid Notviken. Jag glömde i öfrigt att med
afseende på administrationskostnaderna nämna, att man i Notviken
kan lägga verkstaden, där befälet bor, hvithet är en stor fördel.

Då återstår den fråga, som här tycks spela den största rollen,
nämligen den rent militära. Man säger, att det är alldeles klart,
att ur militär synpunkt verkstaden bör byggas vid Boden, och
anser det ur denna synpunkt olämpligt att anlägga den vid Notviken.
Generalstabschefen har emellertid sagt, att han för sin
del icke har något att invända emot Notviken såsom plats för
anläggningen, då ju denna verkstad icke skall blifva en allmän
reparationsverkstad, utan en verkstad, hufvudsakligen afsedd för
reparation af malmtåg,smateriel. Ser man saken rent teoretiskt,
så bör naturligtvis ingen verkstad ligga vid kusten, ty där är den
ju mera utsatt för fientligt angrepp från sjösidan, än om den ligger
ett stycke in i landet. För min del kan jag icke ställa mig
på en sådan ståndpunkt. Man får taga riskerna af ett dylikt läge
med fördelarna. Generalstabschefen säger också, som jag nyss
nämnde, att han icke har något mot att verkstaden ligger vid Notviken,
om man endast anordnar det så, att fienden icke kommer
i tillfälle att begagna sig af materielen. Det är ju lätt att förstöra
motorer och taga bort dragkraft. Från denna synpunkt
torde sålunda icke någon invändning kunna göras mot att verkstaden
anlägges vid Notviken; det är icke större risk, att den förlägges
till kusten än i fråga om hvarje annan verkstad.

Vidare säger man, att verkstaden bör byggas vid Boden för
att komma inom befästadt område. Mina herrar, beliöfver man
vara militär för att kunna döma i den-saken? Om man lägger
en verkstad, som är viktig för järnvägarna i allmänhet, i närheten
af en fästning, så förlägger man den just till en sådan plats, där
den vid krigsutbrott först och snabbast skulle sättas ur verksamhet.
Det första fienden gjorde, då den komme till Boden, vore
att sätta sig i besittning af'' järnvägslinjen, och sedan skulle verkstaden
icke kunna användas. Generalstabschefen har därför icke
velat bibehålla verkstaden i Boden längre, än till dess någon annan
antaglig plats kan anskaffas, hvarmed han syftar på de nya förhållanden,
som skulle inträda, då inlandsbanau blefve färdig.
Hans mening är — och det kunde man veta på förhand — att
Boden icke är någon antaglig plats, ty där skulle verkstaden löpa
fara i händelse af krig. Men den är där skyddad, säger man.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Ji:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Nej, det är den icke. Vill man ka en plats, där verkstaden kan
blifva utsatt för beskjutning, så bör man lägga den inom fästningsområdet,
ty då fästningen beskjutes, bli alla byggnader, som
finnas inom fästningens rayon, jämnade med marken. Och tro
herrarna verkligen, att det är riktig politik att göra fästningen till
en medelpunkt för ett industrisamhälle? Veta herrarna, huru det
går till å en fästning, gå krig utbryter och fienden nalkas? Då
heter det kort och godt: ni få pallra er af, ni måste lämna denna
plats, vi ha icke råd att i fästningen underhålla folk, som ej behöfves
för försvaret. Vill man sålunda, jag upprepar det, välja en
plats för verkstaden, där den är mest utsatt för risken att bli beskjuten,
så bör man förlägga den inom ett fästningsområde, där i krigstid
kulorna komma att stryka fram. Det är därför man just ur militära
synpunkter ansett det lämpligt att lägga verkstaden så långt
bort från fästningen som möjligt, hvarigenom man hoppats, att
fienden åtminstone först mycket sent skulle kunna nå den.

Så ter sig saken åtminstone för mig. Jag har resonerat med
civilt förstånd; jag gör icke något anspråk på att tala med militär
fackm ann ain sikt.

Jag har velat redogöra för de synpunkter, som gjort sig gällande
vid framläggandet af detta Kungl. Maj:ts förslag. Och beträffande
förslaget att förlägga verkstaden till Boden måste jag
ännu eu gång säga: det är med all säkerhet ej någon lämplig
plats och hvarför då i all rimlighets namn ådraga statsverket
de lika onödiga som betydliga kostnader?

Herr Lundström: Herr talman! Jag skall icke låta något
lokalintresse spela in, då jag har att bestämma min ställning
till frågan, hvilken plats som bär bör tillerkännas företräde framför
den andra, ty jag anser, att statsintresset här bör gå främst.
Jag tror ock, att en förnyad utredning skall gifva vid handen,
hvilken plats som från statens synpunkt är att föredraga för
verkstadens anläggning. Men då min vän, herr Berglund, från
denna plats nämnde, att 79 procent af arbetarna vid Boden uttalat
sig för Notviksför slaget, så anser jag mig böra upplysa, att
det var 79 procent af 39 personer, som uttalade sig för denna
resolution, hvarför jag icke kan betrakta den som ett troget uttryck
för hvad Bodens arbetare tänka i frågan.

Likaså sade herr Berglund, att Bodens samhälle icke åtagit
sig att anlägga vattenledning och gator för de platser, man velat
anvisa till egnahemslägenheter. Ja, mina herrar, det förhåller sig
på det sättet, att kommunalstämman i Öfver-Luleå fattat sitt beslut
på grundvalen af beräkningar, som verkställts af en kommitté,
hvilken blifvit af stämman tillsatt för att utreda hvad kostnaden
för kommunen skulle gå till, om fri mark för verkstaden tillhandahölles
och tomter för egna hem på samma] villkor som Luleå
stad, med inberäknande af både vattenledning och gatuanläggning;
och dessa beräkningar slutade på ett betydligt högre belopp än
det af drätselkammaren i Luleå för dessa anläggningar vid Notviken
beräknade. Ty medan detta sistnämnda uppgick till en

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 22.

summa af endast omkring 45,000 kronor, både kommitterade i
Boden kommit upp till eu summa af omkring 100,000 kronor.
Men likväl fattade Öfver-Luleå kommunalstämma beslut i enlighet
med dessa kommitterades utredning. Påståendet, att kommunalstämman
icke skulle velat anlägga gator och vattenledning, torde
alltså vara något, som icke är med verkliga förhållandet öfverensstämmande.

Hvad därefter angår statsutskottets hemställan, så ber jag att
få säga, att, då jag kommer att yrka afslag å denna hemställan,
detta sker särskilt af den anledningen, att jag anser, att frågan
om bostäder för personalen vid den blifvande järnvägsverkstaden
icke blifvit tillräckligt utredd. Bostadsfrågan är ju en mycket viktig
fråga; och ser man efter i järnvägsstyrelsens utredning, så finner
man, att synnerligt stor vikt lagts vid denna fråga, ja, man kan
nästan säga, att det är den, som bestämt styrelsen att föreslå
denna verkstads förläggande till Notviken. Järnvägsstyrelsen säger
själf, att lämpligaste läget för anläggningen i fråga hade varit
i omedelbar närhet af de stora malmfälten, Kiruna eller Gellivare.
Hå emellertid till följd af det å dessa nordliga platser rådande
karga klimatet stora kostnader skulle uppstå dels för verkstadens
byggande och drift och dels för anskaffande af bostäder för den
vid verkstaden anställda talrika personalen, så hade man måst
öfvergifva den planen. Man hade då sökt annan lämplig plats
invid järnvägslinjen Boden—Luleå; och så hade man undan för
undan gjort undersökningar, tills man kommit ned till Notviken.
Järnvägsstyrelsen säger därom: »Undersökningarna hafva gifvit
vid handen, att inom eller invid Bodens samhälle lämpliga områden
skulle betinga högt inköpspris och dryga terrasserings- och
grundläggningskostnader, att gynnsammare villkor kunna förväntas
först på 1,5 kilometers afstånd från Boden i riktning åt Luleå»
— d. v. s. ute vid det s. k. Annelund — eller också: »på 4 kilometers
afstånd från Boden», d. v. s. vid Bränslan inom Svartby
byaområde »men att en förläggning till dessa platser skulle medföra
förpliktelse att anskaffa bostäder åt befäl och arbetare», och
därför hade de platserna måst öfvergifvas. Så kommer man till
Notviken, där det finnes en lämplig plats för verkstaden. Härom
yttrar järnvägsstyrelsen: »Närheten till Luleå stad (6 kilometer å
järnvägen) kommer att underlätta anställandet och bibehållandet
af dugliga förmän och arbetare. För dem, som vilja bilda
egna hem, finnes ett synnerligen lämpligt område om 400,000
kvadratmeter i omedelbar närhet till verkstäderna, hvilket område
Luleå stadsfullmäktige erbjudit sig att förse med gator, afloppsoch
vattenledningar samt uppdela i byggnadskvarter, hvilka i mån
af efterfrågan skola tillhandahållas för ett pris af allenast 25 öre
för kvadratmeter.

Het är en plats, som man fäste sig för. Men det undras mig
i alla fall, huruvida då man känt sig förpliktad att anlägga bostäder
åt arbetarna, för den händelse verkstaden förlagts på en och
en half kilometers afstånd från Boden, som ju dock är ett stadsliknande
samhälle, eller på 4 kilometers afstånd därifrån, ute vid

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notuiken.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Bränslan, det undras mig, säger jag, huruvida icke då förpliktelse
föreligger att anlägga bostäder också ute vid Notviken, eu plats
på 6 kilometers afstånd från Luleå, och hvarest inga bostäder för
närvarande finnas att tillgå.

Jag kan för min del icke finna, att detta järnvägsstyrelsens
sätt att resonera går riktigt ihop. Men kanske järnvägsstyrelsen
särskild! har fäst sig vid det tillfälle, som här skulle beredas arbetarne
att bilda egna hem på det af stadsfullmäktige i Luleå för
detta ändamål upplåtna området. Det är onekligt, att det ligger
något tilltalande häri; och jag medgifver, att detta är det som har
tilltalat mig mest af allt, som förebragts såsom skäl för att välja
Notviken. Nu inträffar emellertid det förhållandet, att, om statsutskottets
hemställan bifalles, verkstaden kommer att förläggas till
en så aflägsen plats vid Notviken, att det af Luleå stadsfullmäktige
anvisade området icke kommer att lämpa sig för anläggande
af egna hem. Därmed skulle ju också hela denna egnahemsfråga
blifva så godt som förfelad; och hvad blefve då följden? Jo, jag
kan icke se annat, än att det då skulle blifva statens skyldighet
att bygga bostäder åt arbetarne; och det är ju just det, som järnvägsstyrelsen
har velat undvika, det är ju därför, som man velat
förlägga verkstaden till Notviken.

Ja, mina herrar, jag anser detta vara skäl för uppskof och
vidare utredning af frågan. Ty äfven om en ytterligare utredning
skulle gifva vid handen, att verkstaden borde förläggas till Notviken
— något, som jag visst icke vill bestrida, att en blifvande
utredning skulle kunna göra — så kräfver dock denna bostadsfråga
sin lösning, endera så, att stadsfullmäktige i Luleå finge
anvisa ett område, som läge lämpligare till för egnahemsanläggningar,
eller ock så, att järnvägsverkstaden lades högre upp på
själfva exercisplatsen, så att den komme närmare det område, som
Luleå stad nu anvisat för byggande af egna hem.

Jag skall nu icke vidare uppehålla kammaren, utan ber, lierr
talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till
reservationen.

Herr Ekman i Mo gård: Endast några få ord med anled ning

af det anförande, som nyss hölls af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet. Herr statsrådet framställde uti detta
anförande bl. a. det spörsmålet: Hafva vi icke så många gånger
fått betala mycket penningar endast därför, att vi icke iakttagit
att förlägga byggnader på en sådan plats, att den tillförsäkrat oss
framtida utvidgningsmöjligheter? Jo, det är just det, som så ofta
förekommit, icke minst Hd statens järnvägar; och detta synes mig
vara ett talande skäl för att vi icke nu förhasta oss. Jag ber atf
få erinra om, att det icke är så synnerligen länge sedan statens
järnvägars styrelse och Kung! Maj:t voro alldeles på det klara
med, att den nya verkstaden skulle ligga i Kiruna. På den korta
tid, som förflutit efter det beslutets fattande, har man flyttat sig
ända till Notyiken; och jag håller det icke för otroligt, att man

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m. 4!)

vid en grundlig och sakkunnig utredning skulle finna, att Notviken
icke heder är den rätta platsen.

Herr statsrådet sade, att han litat på de sakkunniges utredning,
och herr statsrådet framlade här för kammaren eu hel del
siffror, som jag beklagar, att jag åtminstone icke tidigare sett
uppgillra. Hvad jag kan meddela är, att jag haft tillfälle att se
det förslag till ritning, som uppgjorts för denna blifvande verkstad;
och jag kan icke förneka, att det förslaget gaf mig anledning
till en hel del erinringar. Men då lämnades från vederbörligt
håll det svaret, att förslaget icke alls vore att betrakta såsom
definitivt, utan blott som ett första förslag, hvilket sedermera
skulle i flera afseenden rättas. Jag ber alltså att med detta få
tillkännagifva, att verkstadens omfattning, huru stor den skall bli
och hur den skall byggas, det är saker, som ännu icke äro fullt
bestämda. Det är därför svårt att efterkomma herr statsrådets
önskan, att man ej blott skall säga, att inskränkningar kunna göras,
utan äfven säga, i hvilka afseenden de skola göras, eftersom
ju icke ens järnvägsstyrelsen ännu har klart för sig hvilken utsträckning
verkstaden skall erhålla.

Så mycket står emellertid klart för mig, att, om verkstaden
förlägges, visserligen icke omedelbart inpå den nuvarande Bodenverkstaden
— ty det är omöjligt att åstadkomma — men i dess
grannskap, på sådant sätt som enligt det nu omhandlade förslaget
skulle kunna låta sig göra, det med en praktisk skötsel bör kunna
göras besparingar, såväl i fråga om administration som i andra
hänseenden. I den enskilda verkstadsindustrien åtminstone är
det så, att man nog i flera afseenden kan göra besparingar för
verkstäder, som visserligen icke äro byggda i ett enda sammanhang,
men dock finnas i hvarandras grannskap; och det vore att
beklaga, om sådant icke äfven skulle kunna ske vid statens järnvägars
verkstäder.

Vidare yttrade herr statsrådet, att, då arbetarne kunna resa
med tågen mellan Boden och Notviken, kostnaden icke spelar
någon roll, om de på detta sätt föras ned till Luleå, d. v. s. Notviken.
Ja, icke spelar det någon roll i förhållande till transportkostnaden
för den rullande materielen för malmtrafiken, när denna
skall forslas från Boden till Örebro. Men man får väl ändå icke
göra denna sistnämnda anordning till ett så utomordentligt stort
nummer och samtidigt vilja alldeles bortse från de kostnader,
som uppkomma genom arbetarnes transporterande från den ena
platsen till den andra.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Crafoord: Herr talman, minakerrar! Herr statsrådet

nämde, att han vore fullt ense med mig om min uppfattning, att
det vore för mycket arbetsfolk vid järnvägarne. Utan tvifvel kar
jag yttrat mig därom; och jag håller fortfarande på den åsikten,
att det icke är nog med att där är för mycket arbetsfolk, utan där
är för mycket administrationskostnader i det hela, något, som jag
vid ett föregående tillfälle här i kammaren har framhållit.

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 22.

Om anläggning
af eu
reparationsverkstad
vid
Not viken.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Att göra besparingar inom ett verk så stort som statens järnvägar,
det är naturligtvis förenadt med ganska stora svårigheter;
och att utan vidare, när man kommit underfund med, att man
har en massa arbetsfolk för mycket, göra sig af med dessa, öfverfiödiga
arbetare, det låter sig icke göra så där i en handvändning.
Men man bör åtminstone sköta det arbetsfolk, som man har, på
ett rationellt sätt och så ordna arbetet, att järnvägen verkligen får
nytta däraf. Det får icke tillgå så, som det nu sker. Jag har
här i min hand papper från verkstäderna, i hvilka det talas om,
att arbetame få gå och manövrera, utan att göra något, och få
så liten förtjänst, att de knappt kunna draga sig fram.

Beträffande de stora besvärligheterna att frakta ett lokomotiv
från Örebro upp till Gellivarebanan, så förstår jag mycket väl, att
det icke är någon konst att sätta ihop eu sådan där transport,
om man vill göra en sak besvärlig. I allt fall kan den nog göras
på mer än ett sätt; men därom vill jag icke yttra mig, ty det är
nu hvars och ens sak, som leder ett verk, att sköta sin trafik på
det sätt, han tycker vara lämpligast, Om andra icke tycka detsamma,
så kan det ju icke hjälpas, och han får då underkasta
sig kritiken,

Om nu särskildt dessa transportbesvärligheter skulle vara
motiv för att anlägga en reparationsverkstad vid Notviken, så kan
jag icke underlåta att framhålla, att synpunkterna af en ökad trafik
där uppe vid malmbanan ju varit på förhand gifna, och att man
därför i tid bort tänka sig, att man finge lof att skapa större reparationsmöjligheter.
Men är då det förslag, som här framlagts,
den enda utväg, som i det afseendet finnes; är då detta det enda
sättet att komma till ett resultat att här uppe i Norrland placera
3,000,000 kronor i en reparationsverkstad? Jag tror icke, att så
är förhållandet; utan jag tror det vara allt skäl att gå med på
reservanternas förslag och afslå utskottets yrkande för vidare utrednings
åstadkommande. Jag är nämligen öfvertygad om, att
man vid den vidare utredningen osökt skall komma in på systemet
med reservdelar för underhållet af sådan materiel som malmtågsmaterielen,
hvilken ju har den stora fördelen att vara ny och
homogen och att ännu icke hafva hunnit att om och om igen
konstrueras om af nya maskiningenjörer. Detta gäller lokomotiven;
och samma sak gäller i det närmaste äfven om vagnarna.
Alltså har man absolut anledning att taga upp den frågan, huruvida
det icke vore lämpligare och billigare att sköta underhållet
af denna materiel enligt det nämnda systemet.

Statsutskottet har i sitt utlåtande omnämnt dessa reservdelar.
Därför vill jag säga några ord om dem.

Meningen med reparation och underhåll af lokomotiven, den
dyrbaraste materiel man har vid järnvägen, är naturligtvis, att
man skall söka draga största nytta af dem. Om en gästgifvare
har 10 stycken hästar och om dagen förtjänas 100 kr. brutto på
dem, alltså 10 kr. pr häst, och om en af hästarna blir halt och
behöfver vårdas, blir mannens förlust 10 kr. om dagen jämte
kostnaden för hästens vårdande. Denna förlust är icke ränta på

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 22.

och amortering af hästens värde, utan är en förlust af hästens
inkomstförmåga. Så förhåller det sig äfven med järnvägens hästar,
lokomotiven. Vi skola icke betrakta dem ur verkstadssynpunkt,
utan ur synpunkten af deras inkomstförmåga.

Af järnvägsstyrelsens underdåniga berättelse framgår, att de
34 malmlokomotiv, som äro i rörelse där uppe, inbringa 3,411,074
kr., hvilket belopp representerar en inkomstförmåga pr lokomotiv
af något mer än 100,000 kr. Enligt maskinafdelningens berättelse
är medeltalet reparationsdagar för större lokomotivtyper c:a 145
dagar, ej nätter, vid centralverkstaden i Örebro, hvilken reparationstid
näppeligen torde komma att blifva kortare i Norrland.
l)å nu enligt distriktsförvaltningens beräkning 17 lokomotiv antagas
inkomma till reparation per år under den närmaste tiden,
komma dessa lokomotiv att stå i verkstaden 17 X145 eller 2,465
dagar, eller, med andra ord, 7 af 34 lokomotiv komma att stå i
verkstaden året rundt. Detta gör en förlust i inkomstförmåga hos
denna lokomotivpark af 700,000 kr. per år.

Enligt det af mig förordade renoveringssystemet med rationellt
utnyttjande af dessa färdiga reservdelar torde den tid, som
lokomotiven på grund af reparation stå i verkstäderna, kunna
väsentligt nedbringas. Enligt hvad jag funnit i den amerikanska
facklitteraturen, skulle den kunna nedbringas till omkring 20
dagar, hvilket är en mycket rimlig beräkning. De 17 malmlokomotiven
skulle kunna renoveras på 340 dagar, eller med andra
ord, i medeltal skulle endast ett af de 34 lokomotiven per år
komma att stå under reparation. Det blir sålunda i detta fall en
förlust i inkomstförmågan af endast 100,000 kr. Genom anlitande
af det af mig föreslagna reparationssystemet i stället för det nu
använda — och man skulle kunna tänka sig, att en utredning
gåfve vid handen, att det vore affär att använda ett renoveringssystem
baseradt på reservdelar — skulle man alltså på dessa 34
störa lokomotiv förtjäna 600,000 kr. mera, än hvad man för närvarande
gör. Mig synes, att dessa synpunkter äro fullkomligt
tillräckliga för att motivera en viss betänksamhet, då det nu
gäller att punga ut med ett så stort belopp som 3,000,000 kronor.

Hvad nu beträffar omnämnandet från herr civilministerns sida
af att jag tyckte, att utrymmet var orimligt stort, så gjorde herr
civilministern en jämförelse mellan det nu föreslagna spårutrymmet
och det tyska spårutrymmet. Det är möjligt, att de kanske
korrespondera, men spårutrymmet för reparation af malmvagnar
tycker jag vara något rundligt tilltaget. Det kan väl ej vara
meningen, att man ovillkorligen skall köra in dessa vagnar i stora
täckta hus för att påsätta en plåtlapp. Hela världens fartygsindustri
får väl dagligen och på nätterna också under bar himmel
och för öfrigt under ogynnsammare förhållanden verkställa dylika
reparationer af bra mycket mera brådskande natur, än hvad vid
järnvägen är fallet. Därför kan det väl icke vara meningen, att
man för sådana små reparationer skall behöfva ett sådant spårutrymme
och sådana takytor.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.
(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Jag ber att med stöd af hvad jag sagt få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Schötte: Herr talman! Det har här med styrka af

herr statsrådet och chefen för civildepartementet framhållits, att
behofvet af ifrågavarande verkstad skulle vara så trängande, att
Riksdagen knappast hade annat att göra än att bifalla den kungl.
propositionen. Jag tror visserligen, att vi alla kunna vara ense
om, att det är önskvärdt att så snart som möjligt få till stånd
en reparationsverkstad för det ändamål, hvarom här närmast
är fråga. Men jag föreställer mig, att det behofvet icke skall
vara så trängande, att det är nödvändigt för dem, som anse,
att den föreliggande utredningen är i flere afseenden bristfällig,
att nu besluta sig för Kungl. Maj:ts förslag. Om verkstaden
varit så utomordentligt trängande, hade Kungl. Maj:t ju
bort bereda sig tillfälle att redan under ett tidigare år komma
med den framställningen. Då det gäller ett så stort företag som
det förevarande, hade Kungl. Maj:t möjligen kunnat tänka sig,
att Riksdagen till Äfventyra önskade, där utredningen befunnes
mindre tillfredsställande, taga sig någon betänketid, innan den
anvisade medel till denna miljonanläggning.

Rör min del kan jag ej neka till, att de mest vägande skälen
rörande platsen för verkstaden synas mig peka på Boden. Jag
har svårt att föreställa mig, att det skulle vara synnerligen praktiskt
att lägga en dylik verkstad i ändan af en järnvägslinie. Jag
vågar också tro, att Boden, med hänsyn till sitt centrala läge och
sina förbindelser med de trakter, där ifrågavarande vagnar och
lokomotiv mest användas, bättre lämpar sig ur järnvägsteknisk
synpunkt som plats för verkstaden, än hvad Notviken gör.

Det har här framhållits, att de militära skälen tala för Notviken,
eller rättare sagdt, det har framhållits, att chefen för generalstaben
ej har något emot verkstadens förläggande till Notviken.
Ja, det är riktigt, men det, som synes en lekman anmärkningsvärdt,
är, att i det yttrande från chefen för generalstaben, som
åberopas, icke positivt utsäges, hvar en dylik verkstad bör militäriskt
sedt förläggas. Chefen för generalstaben säger, att han
kan vara med om verkstadens förläggande till Notviken, därest
den kan göras obrukbar för en fiende, som möjligen kan vilja
sätta sig i besittning af densamma. Men han säger icke, att Notviken,
militäriskt sedt, är den lämpligaste platsen. Jag har svårt
att förstå, hvarför icke Boden skulle vara att föredraga just ur
militär synpunkt. Det är uppenbart, att Notviken kan beskjutas
af en fiende från sjösidan. En fientlig flotta kan gå upp i Luleå
hamn och därifrån beskjuta en verkstad vid Notviken. Däremot
torde det vara omöjligt för en flotta att beskjuta en verkstadsanläggning
i Boden. För sådan beskjutning fordras först, att
fienden landstigit och anordnat en ordnad belägring, innan man
kan tänka sig någon fara för den dit förlagda anläggningen.

Jag tror emellertid för min del, att det kufvudsakliga skälet
för uppskof är behofvet af att få en utredning om, huruvida ej

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 22.

medelst verkstadsauläggningens förläggande till Boden besparingar
kunna vinnas. Det synes mig naturligt, att, äfven om ej så synnerligen
stora besparingar kunna göras, det dock skall vinnas någon
besparing och i hvarje fall ökad planmässighet i arbetet och arbetsledningen,
därigenom att den förut i Boden befintliga verkstaden
och den tilltänkta nya kombineras med hvarandra, och
jag tror, att detta är en ytterligare anledning för Riksdagen att
noga betänka sig, innan den i dag definitivt fastslår Notviken
såsom plats för en ny verkstadsanläggning och till denna beviljar
medel.

I det uttalande, som herr civilministern hade, framhölls, att
chefen för generalstaben och möjligen äfven statsrådet sjiilft hade
tankar på, att vi kunde behöfva ytterligare en verkstadsanläggning
där uppe i norr, när inlandsbanan blefve färdig. Den tanken
framskymtar således, att man i dessa trakter skulle få ytterligare
en verkstadsanläggning, hvarigenom vi skulle få tre verkstäder
i denna landsdel. Då tror jag, aft det är ytterligare skäl
i, att Riksdagen väntar och söker se efter, om ej det ändamål,
hvarom här närmast är fråga, kan vinnas på billigare och kanske
jämväl lämpligare sätt, än hvad här är ifrågasatt.

Jag skall på grund af dessa skäl och på grund af hvad förut
anförts be att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Häruti instämde herr Ström i Transtrand.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Det föreligger

här ett anslagskraf till en millionanläggning. Då vi inom utskottet
pröfvat denna fråga, har det helt naturligt framställt sig spörsmål
för oss, huru detta anslagskraf skulle på ändamålsenligaste sätt
tillgodose den uppgift, som verkstaden skulle ha att fylla.

När herr statsrådet och chefen för civildepartementet hade
ordet, sade han mycket bestämdt, att denna verkstad skall vara
en specialverkstad uteslutande afsedd för reparation af de lokomotiv
och vagnar, som användas för malmtransport. Om jag nu
går ut från, att dess hufvudsakliga uppgift skall vara detta, så kan
jag icke förstå, hvarför Kungl. Maj:t absolut därför skall behöfva
lägga denna på en annan plats än den, där det redan förut finnes
en verkstad, som, trots »sin litenhet» jämförd med den nu föreslagna,
ändock ej är så liten och hittills utfört en icke oväsentlig
del af de reparationer, som järnvägsstyrelsen ansett böra öfverflyttas
till den nya verkstaden. När såväl herr Berglund som
herr civilministern söka motivera fram arbetarnes vid Bodenverkstaden
uppfattning som en bärande synpunkt för den nya
verkstadens förläggande till Notviken, skulle jag vilja fråga både
herr Berglund och herr civilministern: »År det meningen, att
verkstaden i Boden skall bli tom på arbetare, så snart vi få verkstaden
i Notviken?» År det verkligen herrarnes mening, att, när
verkstaden i Notviken blifvit byggd, man skall så småningom flytta
ner hela Bodenverkstadens personal till Notviken? I sådant fall
påstår jag, att jag har starka skäl för mitt uppskofsyrkande, som

Om anlag g -ning af eu
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

innebär att få en litet bättre utredning. År det, såsom det nyss
framskymtade, meningen att bygga ännu en tredje verkstad vid
den blifvande inlandsbanan, så är detta också ett motiv för mig
att begära ytterligare undersökning. Redan med två verkstäder
föreställer jag mig, att driftkostnaderna skola bli tillräckligt fördyrade,
hvarför jag ej kan gå med på en tredje verkstad med en
tredje arbetsledning. Det är dessa synpunkter, som för mig varit
delvis afgörande, då jag fattat min position i denna fråga, men
det har äfven framställt sig andra.

Herr civilministern tillät sig lägga en »civil» syn på denna
fråga, och då kan det ju också tillåtas mig att lägga eu civil syn
på dessa saker, och jag tror, att den blir mycket civilare, än hvad
den blir, då den kommer från herr civilministern. Men då det
är på det sättet, att uteslutande civila synpunkter här böra gorå
sig gällande, så förstår jag ej, hvarför järnvägsstyrelsen måst ställa
i utsikt, att, om verkstaden bygges vid Notviken, man då en vacker
dag måste plocka ner hvarje maskin, om det möjligen skulle uppstå
en krigisk molntapp. Jag kan icke förstå, hvarför man skulle
göra verkstaden obrukbar, ej heller kan jag förstå, om jag nämligen
skall tillmäta dessa uttalanden någon betydelse, hvarför verkstaden
skulle vara säkrare bevarad för fientliga anfall vid Notviken än
vid Boden. Nu framgick det visserligen af herr civilministerns
yttrande, att helst skulle det icke få finnas något lefvande lif
kvar i Boden, för den händelse krig stundade; då skall man bara
säga: » Var sä god, pallra er i väg/» Konsekvensen häraf måste
ju blifva, att redan nu all byggnadsverksamhet upphörde och att
man affolkade fästningsgördeln. Kanske har civilministern rätt.
Kanske detta gäller äfven militärerna, så att man borde säga till
dem: »Utrymmen kasernerna och ''pallra er i väg’till civilisationen
igen, ty här kommer det att gå alldeles galet för er!» Emellertid
får jag säga, att den uppfattning, som herrar militärer lagt på
saken, synes mig innebära, att Notviken är en olämpligare plats
än Boden. Generalstabschefen säger nämligen:

»I betraktande af de fördelar kungi. järnvägsstyrelsen anser sig
kunna vinna genom den ifrågavarande verkstadens förläggande till
Notviken, och då reparationsverkstaden i Boden tills vidare fyller
behofvet vid militärtransporterna på järnvägslinjerna i dessa trakter,
anser jag ej förhållandena fordra, att chefen för generalstaben
motsätter sig verkstadens förläggande till den onekligen något exponerade
platsen Notviken, under villkor:

att verkstaden i Boden bibehålies, intill dess annan med afseende
på läget militäriskt godtaglig verkstad möjligen kommit till stånd.''!’

Det synes mig, att detta uttalande ger oss åtskilligt att fundera
på. Jag kan icke vara med om, att vi utan vidare nu skola kasta
ut en million kronor för att uppföra en ny verkstadsbyggnad, som
skall ligga nere vid Notviken, då vi redan ha en verkstadsbyggnad
vid Boden. Skälen emot denna senare plats som förläggningsort
för den nya verkstaden skulle delvis vara, att tomtförhållandena vid
Boden äro sådana, att den gamla och den nya verkstaden skulle
komma att ligga på eu kilometers afstånd från hvarandra. Men

N:o 2-->.

Onsdagen den 10 Mars, f. in. 55

detta afstånd mellan verkstäderna är väl ej så afskräckande långt,
att vi skulle vara tvungna att ha två särskilda ledningar för dessa
företag, livilket däremot blefve följden, om den ena skall ligga i
Notviken och den andra i Boden. När man hyllar den uppfattningen,
att denna verkstad, som hufvudsakligen tillkommit för att
reparera materielen för malmtransporten, skulle vara mindre lämplig
att utföra vanliga reparationsarbeten, så förstår jag ej detta, tv
äfven om själfva dessa malmvagnar äro olika i typen, så är dock
visserligen ett lokomotiv ett lokomotiv, det må sedan draga malmvagnar
eller andra vagnar. Följaktligen kunna åtminstone lokomotiven
från af sevärda områden däromkring fä sina behof af reparationer
tillgodosedda i den nya verkstaden, ur denna synpunkt måste det
obetingadt medföra vissa fördelar att ha verkstaden vid knutpunkten
af det norrbottniska järnvägsnätet.

Ehuru icke fackman på detta område, kan jag icke förneka,
att det måste ligga en stor sanning i den af herr Crafoord i hans
motion framhållna uppfattningen, att man så långt som möjligt
bör utveckla systemet med reservdelar för den rullande materielens
reparationer. Kan detta med en klok och förståndig hushållning
låta sig göra, så är det min lifliga öfvertygelse, att statens intresse
skall tjänas bättre och till ett billigare pris med en utvidgning af
Boden verkstaden, än om vi skola bygga eu ny verkstad vid Notviken.

Jag är naturligtvis lika mycket som någon annan intresserad
af att arbetarna skola få de bästa möjliga bostadsförhållanden.
Men då försöker man skrämma med att Boden är ett sådant samhälle,
där jobbare och sådant fint folk skrufva upp priserna på
jorden. — Mina herrar, gå med mig i mina sträf vanden att skaffa
en förnuftig och effektiv expropriationslag, och vi skola förekomma
sådant! Och vilja handlandena och andra herrar söka att genom
oskäliga priser uppdrifva arbetarnes lefnadsomkostnader, så kan
detta lika bra. i Boden som i Notviken hjälpas genom kooperation.
Sedan ha vi ju en sak, som det kan bli skäl att tänka på, nämligen
de klimatiska förhållandena, men att dessa skulle vara så olika i
Boden och i Notviken, då det dock endast är mellan tjugu och
trettio kilometer, som skiljer dessa båda orter, det förefaller mig
synnerligen egendomligt.

Jag kan icke gå med på, att Riksdagen nu skall binda sig
för ett byggnadsföretag på 1,000,000 kronor, då vi ha sett, huru
det har gått till, då järnvägsstyrelsen, låt vara, att det skedde
under den »gamla ledningen», kommit till Riksdagen och till en
början begärt en half million för att bygga en verkstad i Kiruna.
Så beviljar Riksdagen och regeringen detta anslag, och så kommer
järnvägsstyrelsen tillbaka och säger: »För all del, vi hade ej klart
för oss, när vi begärde denna halfva million, hur det verkligen
var med den här saken; det är alldeles uppåt väggarna att bygga
järnvägens verkstad uppe i Kiruna. Där äro byggnadskostnaderna
mycket dyrare, och där är det omöjligt att få skickliga arbetare
att bosätta sig. Yi måste ha den längre nedåt kusten, och vill ni
vara med om att lägga den nere vid kusten, där byggnadskost -

Om anläggning
af eu
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

naderna äro mycket billigare, så skall ni få det nöjet att ge oss
en half million till; nu ha vi räknat absolut säkert och bestämdt,
och vi ha fjorton förslag, och alla dessa förslag hafva ledt oss dit,
där vi nu stå.» Det är icke omöjligt efter ett sådant föregående,
att det femtonde förslaget kan peka på ännu en annan punkt.
Jag är därför af den uppfattningen, att Riksdagen med mycket
godt samvete och i statens intresse kan biträda reservanternas
förslag. Det är ju icke absolut säkert, att den plats, som nu är
vald, är den, som har det ypperligaste läget, åtminstone har jag
ej blifvit öfvertygad härom.

Herr civilministern drog upp eu mycket detaljerad beskrifning
om hur man flyttade ett lokomotiv från norra till södra Sverige.
Ja, det är visserligen beklagligt, att jag måste komma tillbaka till
»den gamla ledningen», men nog är det märkvärdigt, att man i
så många år behöft flytta dessa tunga lokomotiv uppe från Norrland
för att behöfva komma på den tanken, att man på något sätt
kunde utvidga verkstäderna för att kunna tillfredsställa behofvet
af reparationer. Ett bifall till reservanternas förslag kommer att
förlänga detta obehag med ett år, men ställd i valet och kvalet
att ge min röst åt nu föreliggande millionanläggning, påtager jag
mig det ansvar, som kan komma på min andel, för att järnvägsstyrelsen
ännu ett år får flytta lokomotiven till Örebro för att få
dem reparerade. Ja, mina herrar, jag kan alltså ej komma till
annat resultat än att yrka afslag på Kung]. Maj:ts proposition och
statsutskottets förslag samt bifall till reservationen.

Herr Berglund: Då jag föregående gång uppläste en reso lution,

borde det väl ha tillräckligt tydligt framgått, att det var
fråga om verkstadsarbetarne och icke gällde de öfriga arbetarna.
Ty då det gällde en flyttning af en verkstad, kunde det ju icke
gärna blifva tal om annat än de där anställda arbetame. Alltså
torde den rättelse, som riktats mot mig af herr Lundström, vara
obefogad. Antalet deltagare i mötet är mig obekant, men jag tror
nog herrarna fingo klart för sig af den upplästa resolutionen, att de
79 % af arbetarna, som hade uttalat sig för verkstadens förläggande
till Notviken, bestodo af verkstadsarbetare i Boden. Nu kan man
fråga sig: Af hvad anledning föredraga arbetarna Notviken? Det

är dock tämligen påtagligt, att man växer fast vid den plats, där
man är bosatt, och att man icke så gärna önskar flytta, utan att
det erbjudes verkliga fördelar. Hur har man det nu i Boden? Jo,
redan nu har man en skatt af 9 kronor 30 öre per bevillningskrona
inom municipalsamhället. Må vi då tänka oss, hvad det
skulle medföra, om denna kommun skulle ytterligare underkasta
sig en utgift sådan som att inlösa detta verkstads- och egnahemsområde,
något, som kanske icke stannar vid ett par hundra tusen
kronor. Härtill kommer ytterligare, att denna kommun måhända
skulle anlägga gator och vattenledning å detta egnahemsområde.
Herrarna kunna förstå, med hvilken fart skatterna måste springa
upp, och det är icke underligt, om arbetarne gärna se en ny verk -

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 22.

stad så, att de kunna få komma till en annan plats, i synnerhet
då denna erbjuder så väsentligt större förmåner än Boden.

Här har nu talats om att man skulle vinna med ett uppskof
och att det skulle åstadkomma besparing, men jag kan ej förstå
hvad man skulle vinna. Herr Thorsson sade, att vi ha fjorton st.
alternativ och att det femtonde kunde väntas. Ja, det är verkligen
hvad som i dagarna skett; den femtonde undersökningen har ägt
rum, och bandirektören i Luleå visar att i Boden kostar det

135,000 kr. mer i grundläggningskostnader än vid Notviken. Frånser
man kostnadsfrågan, är det naturligt, att man kan göra hur
man behagar.

Hvad som för mig varit den svåraste stötestenen, det har
varit, att jag fäst så stor vikt vid befästningssynpunkten. Jag hade
ansett, att man såvidt möjligt borde lägga eu verkstad inom befästadt
område. Hetta har till en början suggererat mig, men då
jag tänkte på saken litet närmare, fann jag, att industriella anläggningar
icke böra läggas inom befästad! område. Hå jag ej känner
mig öfvertygad af de skäl, som från andra sidan framställts, skall
jag be att få vidhålla mitt yrkande om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Persson i Staller hult: Hå jag är den ende af utskot tets

ledamöter från denna kammare, som varit med om att tillstyrka
den kungliga propositionen, så skall jag be att få yttra
några få ord såsom skäl för att jag tillhör majoriteten i utskottet.
Som man finner af såväl reservationen som utskottets utlåtande i
öfrig!, är utskottet alldeles enigt därom, att det erfordras en så
beskaffad verkstad som nu är ifrågasatt att uppföras. När man
nu är enig om detta, hvad utgör då skillnaden mellan åsikterna?
Jo skillnaden härutinnan gäller endast, såvidt jag kan se frågan,
platsen där denna verkstad skall ligga. Hå har man att välja
mellan två orter: den af Kungl. Maj:t föreslagna, och den som här
kommit på tal, nämligen Boden. Nu säga reservanterna, att det
fattas en utredning, och att denna utredning hufvudsakligen skulle
gå ut på, huruvida det icke är bättre att förlägga verkstaden till
Boden. Ja, jag vill inte tvista om, hvilken plats som är lämpligast,
Boden eller Notviken, men då nu den utredning, som hitintills
verkställts af fackmän, utfallit så, att de i hufvudsak bestämt
sig för den sistnämnda platsen, Notviken, så vill jag hemställa till
hvar och en, som något funderat öfver en dylik platsfråga, hur
man verkligen tror, att det skulle gå, om vi skulle gifva en bakläxa
och järnvägstyrelsen skulle skicka sina fackmän för att ånyo
verkställa undersökning. Tro herrarna då verkligen, att de komma
att i sitt förslag såga: »Vi togo miste sist, när vi framlade förslag
i den här frågan; vi togo miste, Notviken duger inte, Boden är
bättre.» Jag tror inte, att en myndighet kan ge ett sådant fattigdomsbevis
för sig själf. Hetta är en af orsakerna, hvarför jag
skilt mig från mina kamrater i utskottet. Jag har alldeles klart
för mig, att om järnvägsstyrelsen skall verkställa en ny utredning, så
kommer den att sluta på samma sätt. Häremot invänder man

Om anläggning
af eu
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

N:o 22.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

kanske, att Öfver-Luleå kommun ju under tiden kan få arbeta på
att de skola göra uppoffringar, så att staten behöfver betala ännu
mindre än i Notviken. Jag hemställer till herrarna, om icke det
vore emot hvad Andra Kammaren förut uttalat, då det varit ifrågasatt
att pressa en kommun att bidraga för ett statsändamål. Då
har man alltid framhållit, att detta sättet att gå tillväga icke är
det som Riksdagen bör använda. Den bästa platsen skall sökas,
och sedan skall man bestämma sig för den, äfven om det kostar
statsverket mer än att taga en annan plats som ej är så lämplig.
Om också samhället i fråga gör stora uppoffringar, skall man i
alla fall icke välja någon annan plats. Jag undrar verkligen, om
man, med kännedom om denna kommuns ekonomiska ställning
och resurser kan påtaga sig ansvaret att så pressa denna fattiga
kommun, jag säger fattiga, ty dess förmåga att bära skatterna är
liten, och den skall komma att bli ännu mindre, om man pålägger
den iitgifter, såsom här är ifrågasatt. Jag kan ej vara med om
att förlägga verkstaden till Boden, om det skall bli på detta samhälles
bekostnad — och det måste det bli — och därigenom öka
de oskäligt höga skatter, som för närvarande utgå där. Då sedan
härtill kommer, att staten äger området vid Notviken — det har ju
utgjort en exercisplats, som är öfvergifven — så torde väl icke längre
någon tvekan behöfva finnas. Man liar nämligen utgått från att
då staten äger ett område, så bör det området i första hand användas,
om det är lämpligt för ett eller annat ändamål. Här
har det befunnits lämpligt. Är det då icke skäl att också taga
denna plats, för hvilken vi ej behöfva betala ett enda öre. Det
säges, att vi få betala 8,500 kr., men det är att märka, att den summan
tager man från det ena kontot och lägger till det andra, och
det blir således ingen verklig utgift, ty det har man i behåll för andra
försvarsändamål. För egen del kan jag icke se annat än att alla
skäl tala för ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Nu påstås det från arbetarehåll, att de egnahemstomter som
Luleå stad erbjudit, ligga så aflägset, att de icke kunna användas
och följaktligen icke äga något värde för denna sak. Hvar det
står skrifvet, vet icke jag, men nu lär det icke förhålla sig så, utan
de ligga i omedelbar närhet af denna plats, som äges af staten.
Men vill man icke köpa dessa egnahemstomter för det billiga pris,
hvartill de erbjudas, så föreligger det ej heller något behof att
köpa dem, ty det är att märka, att staten här äger betydligt större
område än som åtgår för verkstadsanläggningen. Den äger ungefär
dubbelt så mycket mark. som tages i anspråk för verkstaden,
och således har staten själf lämplig jord att upplåta för arbetarebostäder.
Det heter nämligen i järnvägsstyrelsens P. M.: »Vidare
finnas synnerligen lämpliga områden för byggnadstomter och boställen
för personalen. Sedan nämligen för verkstadsanläggningen
reserverats förberörda 240,000 kvm., återstå ju af området cirka

280,000 kvm. för sådant ändamål.»

Vidare är att märka, såsom äfven är framhållet, att genom
detta område går den stora vattenledningen, så att man blott behöfver
kosta på vattenposter för att ha det allra utmärktaste vatten

5!)

N'':o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

för hela detta etablissement, som det bär är ifrågasatt att uppföra,
och äfven för de egna hemmen, och det är väl också något
att sätta värde på. Då jag nu är inne på vattenfrågan, kan jag
icke annat än något yttra mig om, hur det ställer sig med den i
Boden. Bodens samhälle påstår, att det skall upplåta vatten till
verkstaden och för arbetarnes egnahem. Men läs fjärde kufvudtiteln,
så få herrarne se hvad det står där. Där framgår, hur en
annan departementschef sökt underhandla med Bodens samhälle
om vatten till kasernerna. Men då har det svarats: »Nej, det går
icke för sig. Staten får själf draga försorg om att skaffa vatten
till sina kaserner, det vill icke Bodens samhälle befatta sig
med.» Och då tro herrarne, att Bodens samhälle skulle lägga ned
hundratusentals kronor för denna vattenhistoria? Jag tror icke
sådant. Och om vederbörande skulle gå in på att ikläda sitt
samhälle en sådan utgift så handlade de icke rätt mot sitt samhälle.

Det säges vidare, att vi skola lägga verkstaden till Boden
därför att den är skyddad. Jag vill visst icke ingå på den militära
frågan, och skulle jag yttra mig om den, finge jag kanske
använda sådant, som jag har i minnet från hemliga handlingar,
och det skall jag akta mig för. Men jag skall i alla fall rekommendera
åt dem, som kunna förvärfva sig rätt att läsa kommittéutlåtandet
angående Bodenfästningen, att där taga reda på, huru
dessa byggnader äro skyddade. Denna sida af saken har äfven
från statsrådsbänken utvecklats, så att jag ej behöfver orda därom
vidare. Men vilja herrarne slå in på clen principen, att reparationsverkstäder
skola vara skyddade, så är därmed äfven uttalad!,
att vi skola bygga en fästning omkring Örebroverkstaden.
Det är en nyhet, som jag under min långa riksdagstid aldrig kar
hört talas om förrän nu, att man skall lägga reparationsverkstäder
blott där de äro skyddade. Likaväl bör man då skydda verkstaden
i Örebro som den påtänkta dyrbara verkstaden, som herrarne
vilja plocka in i Boden.

Härtill kommer, att vi ha erfarenhet från fjärde hufvudtiteln
och äfven från andra hurra dtitlar, hur det ställer sig med Bodensamhället.
Man kan, snart sagdt, knappast få dit en officer, om
man inte betalar mer än på andra ställen, ty samhället är nästan
omöjligt att bebo och därför begäres det stora summor för att
folk skall kunna existera där. Är det då skäl att dit förlägga allt
för många institutioner, som skola förvaltas och arbeta i ett samhälle,
som är det dyraste och mest svårbeboeliga i vårt land? Jag
tror det icke.

Jag vill sluta med den förklaringen, att då alla äro ense om
behofvet af denna verkstad och det endast gäller en platsfråga,
så har jag icke med min röst kunnat bidraga till något annat slut
än det, hvartill statsutskottet kommit, hvarför jag yrkar bifall till
detsamma.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Herr Thor: Herr talman! Den sista ärade talaren sade, att

utskottet och reservanterna äro ense om, att denna reparations -

N:o 2*2.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

verkstad skall byggas och att clet endast är platsen det gäller att
bestämma. Han ansåg för sin del, att denna fråga icke är så
viktig, att man behof ver i densamma ha skiljaktiga meningar.
Jag däremot anser, att platsfrågan är så viktig, att man bör ha
en mycket noggrann utredning om hvar den dyrbara verkstaden
skall ligga. Han sade vidare, att då staten har mark i Notviken,
som upplåtes gratis för detta ändamål, så är det naturligtvis bäst
att lägga verkstaden där. Häremot kan man invända, att om i
öfrigt Boden befinnes vara en lämplig plats och man får mark
där af Bodens samhälle, så förlorar väl staten icke på att dit förlägga
verkstaden, ty den har ju då alltid kvar detta område vid
Notviken. Reservanterna ha emellertid icke bestämdt uttalat sig
i den riktningen, att verkstaden skall ligga i Boden. De ha endast
sagt, att det tarfvas bättre utredning härvidlag och att järnvägsstyrelsen
i förtid afbrutit underliandlingame med Bodens samhälle.
Visserligen medgifves det, att detta samhälles representanter
icke handlat så snabbt, som man kunnat vänta, då det
gällde en så viktig fråga, men den omständigheten får icke föranleda
oss att lägga verkstaden till oriktig plats.

Hvad som för mig varit bestämmande har varit chefens för
generalstaben utlåtande. Han säger, att han icke sätter sig emot
verkstadens förläggande till den exponerade platsen vid Notviken,
förutsatt att man lagar så, att verkstaden vid Boden linnes kvar
tills en militäriskt godtaglig verkstad kan anskaffas. Posito nu,
att generalstabschefen kommer till det resultat, att denna militäriskt
godtagliga verkstad skall förläggas till Boden, tro herrarne
då, att om vi nu bygga en verkstad i Notviken, men den förklaras
icke vara militäriskt godtaglig, det sedan blir billigare att
skaffa plats i Boden om tio år än nu? Jag tror tvärtom, att om
man visste, hvar den militäriskt godtagliga verkstaden skulle ligga,
så vore det alldeles gifvet, att man skulle dit förlägga den nu vid
Notviken planerade verkstaden. Detta synes mig alldeles oomtvistligt.
Jag anser i likhet med reservanterna, att Riksdagen,
innan den afgör denna fråga, bör ha ett klart och bestämdt uttalande
från chefen för generalstaben och icke ett så vinglande
som detta. »Jag skall icke motsätta mig verkstadens förläggning
till Notviken», säger han, »förutsatt det och förutsatt det». Af
allt detta ser det ut, som om han icke skulle anse förläggningen
vare sig till Notviken eller Boden passande. Riksdagen bör få
ett klart besked, att på den eller den platsen skall den militäriskt
godtagliga verkstaden ligga. Sedan kunna vi lägga den hvar vi
vilja, men om vi nu på ett sådant uttalande lägga den vid Notviken,
så finnes det ingen säkerhet för, att icke generalstabschefen
och regeringen komma och såga: Där eller där bör verkstaden
ligga, men det är icke alls lämpligt att den ligger där nere. Jag
anser sålunda, att utredningen är otillräcklig och att vi framför
allt böra ha ett bestämdt uttalande från militärt håll huruvida
vi kunna ha verkstaden vid Notviken och huruvida den är
tryggad där.

Herr Berglund sade, att det gällde en flyttning af verkstaden

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Öl

N:o 22.

i Boden, och han anförde denna omständighet såsom ett skäl för
arbetarnes uttalande om fördelarne af en förläggning till Notviken.
Nej, visst icke, det gäller icke någon flyttning. Både utskottet
och reservanterna lika väl som regeringen förklara, att
den nuvarande verkstaden i Boden skall vara kvar och naturligtvis
arbetarne också.

Det har vidare gjorts ett tämligen stort nummer af, att
terrasseringsarbetena vid Boden skulle draga en ökad kostnad af

130,000 kronor. Ja, det kan hända, men jag anser fortfarande, att
platsen för denna anläggning, som går löst på öfver en million,
är så viktig, att äfven om det skulle gälla 130,000 kronor man får
offra dem, ifall en förläggning till Boden är lämpligare. Jag är
förvissad om, att därest det skulle befinnas, att platserna vid Notviken
och Boden i alla andra afseenden äro lika bra, så kommer dock
minskningen i administrationskostnaderna och den bättre utnyttjade
arbetskraften att i fortsättningen till fullo uppväga de till
en början drygare kostnaderna. Ty det är alldeles odisputabelt,
att den nya verkstaden, förlagd 850 meter från den gamla, kan
anses med densamma bilda ett enda etablissement. Jag kan icke
erkänna, att det blir två skilda etablissement, utan de kunna
mycket väl skötas från samma håll, och ingenjörer och ritare
kunna arbeta tillsammans och fördela arbetet. Vid dylika verkstäder
kan ofta arbetet komma in ojämt, så att det blir mycket
att göra på den ena afdelningen, men litet på den andra. Om
så är, kunna tydligen så väl maskiner som arbetare användas
gemensamt, om de olika afdelningarna äro så nära hvarandra, som
fallet blir vid Boden, och man kan utan den ringaste olägenhet
flytta arbetarne från den ena afdelningen till den andra eller ock
kunna maskindelar förfärdigas och justeras vid den afdelning, där
det för tillfället bäst lämpar sig. Jag förmenar, att redan denna
förmån mer än väl uppväger de ökade terrasseringskostnaderna.

Reservanterna ha emellertid som sagdt icke uttalat sig för
att verkstaden bör förläggas til Boden, utan de ha förbehållit sig
att få pröfva den saken efter närmare utredning. Är det så, som
herr Persson i Stallerhult sade, att Bodens samhälle icke är i
tillfälle att lämna de förmåner, som järnvägsstyrelsen behöfver för
att anlägga verkstaden där, så är saken klar; då skola vi icke
lägga den där. Från Boden ha dock så många upplysningar
kommit, att vi ha alla skäl att tro, att detta samhälle verkligen
kan lämna den erforderliga marken och tomter för egnahemsanläggmngar
i närheten. Här sägs, att vi icke kunna tro det,
därför att Öfver-Luleå kommun sagt, att den har detta område
på hand till den 1 juli och ingen människa vet, om den kan få
det. Ja, kunna icke vederbörande skaffa det och lämna så säkra
bevis på att de ha det i sina händer, att järnvägsstyrelsen kan
göra upp om verkstaden, så har man intet att göra åt saken utan
då har den förfallit. Men därom veta vi intet, utan äfven den
saken tarfvar utredning.

Jag skall icke vidare uppehålla tiden, utan ber att yrka bifall
till reservanternas förslag.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

N:o 22,

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af eu
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Utom hvad jag
kunnat inhämta af de tryckta handlingarna i detta ärende, hade
jag vid öfverläggningen om denna fråga inom utskottet tillfälle
att lyssna till skälen för och emot, och hade det varit så, att jag
varit ordinarie ledamot af utskottet, eller haft tillfälle att deltaga
i frågans behandling, skulle jag instämt med majoriteten inom utskottet.
Den uppfattning, jag då hade bildat mig, har ingalunda
ändrats under dagens diskussion.

För det första synas allesamman vara eniga om, att man
måste hafva en verkstad för det ändamål, för hvilket den ifrågavarande
verkstaden skulle upprättas, nämligen att förse statens
järnvägar med nödig rörlig materiel för malmtransporterna och
särskildt verkställa reparation af denna materiel. Vidare har
ingen bestrida att frågan är ganska brådskande, ty man inser,
att det medför många olägenheter, att man icke har en ordentlig
och lämplig reparationsverkstad där uppe i Luleå eller Boden.

Det är endast detta, som somliga äro ovissa om, huruvida
verkstaden bör förläggas till Boden eller Notviken. Men de som
här tala mot, att det skulle beslutas att förlägga verkstaden vid
Notviken, anföra inga bestämda skäl för att den bör läggas vid
Boden. Det är blott deras ovisshet, som gör, att man icke nu
kan uttala sig för det förslag som framkommit från Kung!. Maj:t
och som också är utskottets. Man kan visserligen — på grund
af denna ovisshet — ha skäl begära ny utredning. Men min uppfattning
är, att denna utredning icke komme att genom ett dröjsmål
lämna det resultat, att anläggningskostnaden för en verkstad
vid Notviken skulle blifva billigare, och vi hafva redan hört framställningar,
som tyda på, att kostnaden icke heller skulle blifva
mindre, om verkstaden förlädes vid Boden, än om den förlädes
vid Notviken. Det har sagts, att vid Boden redan finnes en liten
verkstad, men denna är icke alls afsedd för det ändamål, som här
ifrågasättes, och densamma är belägen å ett område, som är så
trångt och inskränkt, att det är omöjligt att kunna utvidga verkstaden,
så att den blir lämplig för, hvad man nu åsyftar. Skall
det bli en större, kanske gemensam verkstad vid Boden, måste
densamma förläggas på ett annat ställe, eljest komma vi till det
resultat, att äfven om man förlägger verkstaden vid Boden, måste
man ha två verkstäder, nämligen den gamla och den som nu är

Herr Lundström: Herr talman! Herr Carl Persson i Stallerhult
adresserade sig särskildt till mig och undrade hvar det står
skrifvet, att de af Luleå stad erbjudna tomterna för egna hem åt
arbetare skulle vara oanvändbara. Utom det att jag äger personlig
kännedom om platsen, så står det också verkligen skrifvet.
I en skrifvelse till järnvägsstyrelsen af den 17 oktober 1908 från
distriktsförvaltningeu i Luleå, uttrycker sig förvaltningen sålunda:
»Hvad däremot beträffar det af stadsfullmäktige i Luleå för
bostadslägenheter erbjudna området, kommer detsamma i nuvarande
läge af verkstaden ej att lämpa sig, enär det ligger för
långt aflägset». Herr talman! Jag vid vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 22.

ifrågasatt. Flera omständigheter visa också, såsom redan förut
framhållits, att kostnaden blir stor, om verkstaden förlägges vid
Boden, och för öfrigt har det förefallit mig, som om Bodenföretagen
nu och då varit föga angenäma att ha att göra med. Jag
tror därför, att det vore lämpligt att förlägga denna verkstad vid
Notviken, hvarest, såsom talaren å skaraborgsbänken framhöll,
staten har tillräckliga markområden och där staten erbjudits annat
behörigt landområde på villkor, som böra kunna vara acceptabla.

Äfven andra omständigheter synas mig tala för, att verkstaden
lämpligen kan läggas vid Notviken, liksom också de resolutioner,
som herr Berglund uppläste i fråga om arbetarnes önskningar
i detta stycke.

Herr talman! På grund af denna min uppfattning ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Först: Herr talman, mina herrar! Det har från flera
håll med mycken skärpa framhållits, att striden egentligen gäller
den plats, på hvilken ifrågavarande verkstad skall förläggas, och
att alla skulle vara eniga om såväl behofvet som beskaffenheten
af denna verkstad. Att ett behof föreligger, tror jag är riktigt,
men rörande beskaffenheten af verkstaden kunna åsikterna vara
olika. En verkstad, sådan som den föreslagna, bör enligt järnvägsstyrelsens
mening vara tillräckligt fullständig för att kunna
verkställa alla reparationer, äfven af störa lokomotiv. Den måste
vara utrustad med särskilda specialmaskiner af ganska betydande
storlek och dragande afsevärda kostnader. Priset på en dylik
specialmaskin varierar mellan 15- och 30,000 kronor. Af hvad
herr statsrådet nyss nämnde framgick, att sex af de 65 stora
lokomotiven skulle repareras hvartdera en månad, och således skulle
härtill åtgå 6 månader. Den reparation som lokomotiven undergå
består emellertid till största delen af rengörning, eftersyn och småreparationer,
och större reparationer förekomma endast mera sällan.
Min öfvertygelse är därför, att dessa specialmaskiner endast under
en helt kort tid af året komme att vara i verksamhet vid denna
verkstad. Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida det icke
för statens järnvägar skulle vara ekonomiskt fördelaktigare, att
lokomotiven vid störa reparationer fortfarande reparerades i Örebro
och att den nu ifrågasatta verkstaden således endast komme
att utföra mindre reparationer. Jag är öfvertygad om, att denna
fråga tål att tänka på. Dessutom tror jag, att det vid de transporter,
som herr statsrådet skildrade, tillgår på sätt han nämnde
endast när lokomotiven föras upp, ty hela maskinerna behöfva
sällan föras ner, utan endast eu panna eller cylinder som gått
sönder och är i behof af reparation tages loss, ty monteringen
har visat sig kunna göras vid den redan befintliga verkstaden i
Boden. Härtill kommer en annan sak nämligen den, att man för
närvarande icke kan se, hvad en verklig reparation kostar. Af
den statistik, som finnes tillgänglig beträffande statens järnvägar
får man den uppgiften, att reparationskostnaden för lokomotiv och
vagnar d. v. s. aflöning till arbeturne jämte materialkostnad upp -

Om anläggning
af eu
reparationsverkstad,
vid
Notviken.

(Forts.)

K:o 22.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

går till 5,228,217 kronor och några öre. Men detta är visst icke
hela kostnaden, ty härtill måste läggas ränta å anläggningskapitalet
för hela verkstaden, amortering, nyanskaffning af slitbara delar,
verktyg o. s. v. Ur denna synpunkt sedt, då man icke vet, huru
ekonomien komme att ställa sig, tror jag det kunde vara skäl att
uppskjuta denna fråga till ett annat år, då möjligen en utredning
vunnits om, huru det ekonomiska ställer sig eller med andra ord
huru stor verkstaden bör göras för att blifva ekonomisk för statens
järnvägar.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
uti förevarande två moment och vidare på afslag å såväl berörda
hemställan som Kung! Maj:ts framställning i ämnet samt bifall i
stället till mom. a) af den vid utlåtandet fogade, af herrar Olsson
i Fläsbro m. fl. afgifna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare
propositionen. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren, med bifall till mom. a) af den
vid statsutskottets förevarande utlåtande n:o 40 af herrar Olsson
i Fläsbro m. fl. fogade reservationen, afslår såväl utskottets hemställan
i momenten a) och b) som Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utföll med 116 ja och 76 nej; och hade kammaren
alltså, med bifall till mom a) af den vid utlåtandet af herrar Olsson
i Fläsbro m. fl. fogade reservationen, afslagit såväl utskottets hemställan
i momenten a) och b) som Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet.

Mom, c) föredrogs härpå; och yttrade därvid:

Herr Crafoord: Hen- talman, mina herrar! Efter den diskussion,
som blifvit förd förut i dag i den s. k. Notviksfrågan, ha
delvis några synpunkter, som sammanhänga med sin motion, redan
blifvit berörda, hvarför jag vill fatta mig mycket kort i en liten
framställning angående själfva principen för reservdelarna. I sitt

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

N:o 22.

(55

utlåtande öfver min motion suger statsutskottet, att systemet med
reservdelar för den rullande materielens reparation redan i stor
omfattning tillämpas vid statens järnvägar. Detta uttalande tyder
på en möjlig missuppfattning af själfva begreppet reservdelar. Så
är exempelvis en panna utan armatur, utan asklåda och skorsten
och utan inpassad regulator ingen reservdel. Rätt och slätt en
panna betingar stora omkostnader och tager lång tid att aptera
i stället för en felaktig sådan, hvadan vinsten att hålla den på
lager är mycket liten om ens någon. Samma är förhållandet med
flera andra delar, såsom vefstakar utan lager och kilar, cylindrar
irtan inskafda kannor m. m. Dessa äro häller icke reservdelar i
den betydelse, jag fattar ordet, utan de representera blott ett
kapitalutlägg, som man med säkerhet får vara mycket försiktig
att icke i onödan öka.

Som jag antager, att en utredning kommer till stånd angående
förläggande af en verkstad till Notviken, så kommer den fråga
jag Drägt på tal i sammanhang därmed att beröras, hvarför jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till min motion, och hemställer
jag sålunda, att Riksdagen måtte besluta om en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i hvad mån systemet
med reservdelar för den rullande materielens reparation borde
kunna komma till användning särskild! med hänsyn till malmtrafiken.

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman, mina herrar! Äfven
jag skall söka att i denna fråga fatta mig så kort som möjligt,
och jag kan så mycket lättare göra detta, som, enligt hvad herrarne
finna af utlåtandet, statsutskottet ingalunda velat ställa sig afvisande
mot den princip, som af motionären gjorts gällande. I
motionen yrkas, att Riksdagen måtte besluta om en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i hvad mån systemet
med reservdelar för den rullande materielens reparation borde
kunna komma till användning, särskild! med hänsyn till malmtrafiken,
och att sålunda med byggandet af reparationsverkstaden i
Notviken tillsvidare måtte anstå.

Den senare delen af yrkandet har, som herrarne känna, nu
bifallits af denna kammare. Hvad beträffar skrifvelsen angående
en utredning, huruvida dessa reservdelar mera än hittills varit
fallet skulle kunna användas, har statsutskottet inhämtat, att
reservdelar i ganska stor utsträckning redan nu användas vid statsbanorna,
och man har på sakkunnigt håll ansett, att den utsträckning,
hvari dessa delar användas, icke för närvarande lämpligen
kunde ökas.

Hvar och en, som känner till riksdagsförhållandena, vet ju,
att det att bifalla ett skrifvelseförslag med anhållan om utredning
i något afseende betyder i nittionio fall af hundra, att Riksdagen
också godkänner själfva det uttalande, som motionären gjort i sin
motivering till förslaget. Alltså skulle nu Riksdagen gifva på
hand genom en sådan skrifvelse, att den uttalade sig för att

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 22. 5

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.

(Forts.)

reservdelar i vida större utsträckning än hittills borde användas.
För min del vill jag säga, att jag icke besitter den sakkunskap,
att jag kan påtaga mig ansvaret för att öfva en sådan påtryckning
på järnvägsstyrelsen efter den förklaring, som afgifvits af
denna styrelse, och jag tillåter mig hemställa till kammaren, huruvida
den kan finna det lämpligt att efter de upplysningar, som
inhämtats, aflåta en sådan skrifvelse. Jag tvifla!'' på att det kan
vara lämpligt.

Motionären har nyss påpekat, att man kan tolka ordet reservdelar
olika, att därmed kan förstås eu massa lösa delar, afsedda
för reserv, men att det också kan betyda mera eller mindre sammanfogade
delar, afsedda att omedelbart användas. Han har
emellertid icke i motionen framhållit, hvilket han menar, utan var
detta något nytt, som han nu kom med. Men jag tager för gifvet,
att järnvägsstyrelsen i sinom tid fäster vederbörligt afsende vid
saken, när den anskaffar nya reservdelar.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag
vill blott fästa uppmärksamheten på ett uttryck i utskottets utlåtande.
I dess motivering står bland annat: »Om t. ex. en plåt
i en malmvagn gått sönder, måste plåten huggas ut samt en ny
tillbockas, inpassas och fastnitas i den gamlas ställe.»

Här har tydligen statsutskottet icke alls varit sakkunnigt. I
så fall hade nämligen orden »tillbockas» och »inpassas» icke tagits
med, ty vill man drifva en verksamhet rationellt, måste man slå
in på en standardisering af de olika persedlar, som gå åt och icke
»tillbocka» en bit i sänder, hvilket blir orimligt dyrt.

För min del är jag icke fullt tillfredsställd med herr Graf oords
motion, därför att den enligt min tanke icke är tillräckligt vidtgående
eller uttömmande, men i det skick, hvari frågan föreligger,
och enär saken är af största betydelse för nedbringandet af tillverkningskostnaderna
för de olika persedlar, som användas vid
statens järnvägar, finner jag mig dock böra yrka bifall till densamma
därför att tankegången däri är absolut riktig och syftet
absolut är till fördel för järnvägarnas ekonomiska skötsel.

Gentemot ett föregående yttrande af herr Crafoord nödgas
jag taga järnvägsstyrelsen i försvar. Han förmenade, att den hade
hållit kvar arbetarne vid Malmö verkstad blott för att ha dem
där tillhands utan att man hade något att låta dem göra. Jag
tror emellertid icke det, utan att man i stället måste söka en
annan förklaringsgrund. Att allt ackordsarbete borttogs, skedde
nog icke för att man skulle hålla dem kvar, utan för att vederbörande
själfva skulle få behålla vinsten, fastän man gjorde det
med en särskild motivering, som var lättare att genomdrifva.

Jag har velat säga detta, på det herr Crafoords yttrande
icke må stå oemotsagdt i kammarens protokoll, och ber jag nu,
herr talman, att få yrka bifall till herr Crafoords motion.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

N:o 22

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på afslag därå och bifall i stället till det af herr
Crafoord i hans ifrågavarande motion väckta förslag om skrifvelse
till Kungl. Maj:t; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid,
i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i mom. c) af utskottets förevarande utlåtande n:o 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Crafoord i hans ifrågavarande motion
väckta förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t.

Voteringen visade 133 ja mot 33 nej, vid hvilken utgång kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Upplästes ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 132, innefattande inbjudning till Andra Kammaren att
förena sig med Första Kammaren i dess beslut, att ett särskildt
utskott, bestående af sexton ledamöter, åtta från hvardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling af ej mindre Kungl. Maj:ts proposition
angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter,
än äfven de ytterligare framställningar, som kunde komma
att af Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i detta ämne
eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor; och
beslöt kammaren antaga berörda inbjudning.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Persson i Tällberg, som yttrade: Herr talman! Med
anledning af det beslut, som nu fattats, får jag hemställa, att kammaren
behagade utse ett lika antal suppleanter som ordinarie
ledamöter i detta utskott.

Denna hemställan blef af kammaren bifallen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,12 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Un fidem

Per Cronväll.

Om anläggning
af en
reparationsverkstad
vid
Notviken.
(Forts.)