RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1909:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Andra Kammaren. N:o 16.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 11 f. m.

Jämlikt därom den 12 i denna månad fattadt beslut företogos
nu val af dels 24 valmän för utseende af Riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare, dels ock 6 suppleanter för dessa valmän;
och utsågos därvid till:

Valmän:

herr	Berg i Göteborg..............	...................... med	188 röster,
»	Berggren .........................	....................... »	188	»
»	Berglund .........................	...................... »	188	»
»	Broomé i Bårslöf.............	....................... »	188	»
»	Byström .........................	....................... »	188
»	Ekman i Mo gård .........		188
	Gustafsson i Sjögesta.....	....................... »	188	»
	Jansson i Edsbäcken.....	....................... »	188
	Jansson i Djursätra .....	....................... »	188	»
»	Lundell.............................	....................... »	188	»
	Odqvist.............................	....................... »	188	»
	Olsson i Tyllered .........	...................... »	188	»
	Olsson i See.....................	....................... »	188	»
	Thorsson .........................	.................... »	188
y>	Öberg.................................	....................... »	188	>
»	Johansson i Mellbyn .....	...................... »	187
»	Bergman .........................	................ »	123
	Bogren .............................	...................... »	123
»	Ersson .............................	.................... »	123	>
»	Gustafsson i Yi .............	.................... »	123
»	Nilsson i Malmö.............	............ »	123	»
	Thyrén .............................	................... »	123
	Aberg ............................		123	»
»	Ström i Transtrand .....	....................... »	122	» .

Närmast i röstetal kommo herrar Jönsson i Boa och Santesson,
hvardera med 66 röster.

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 16.

1

N:0 16.

2

Onsdagen den 17 Februari.

Suppleanter:

herr Johanson i Mossebo

» Månsson ...................

» Carlson i Herrljunga

» Björk .......................

» Stärner.......................

» Jonsson i Gumboda...

med 160 röster,

» 159 »

» 129 »

» 124 »

» 124 » och

» 124 t>

Närmast i röstetal kommo herrar Anderson i Arvika, Andersson
i Hägelåkra och Olsson i Berg, hvar och en med 36 röster.

Ordningen mellan de suppleanter, hvilka erhållit lika antal röster,
bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven, genom lottning.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående de i näst föregående paragraf
omförmälda valen.

§ 3.

Herr statsrådet grefve Ehrensvärd aflämnade Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande af en elektrisk kraftstation i OscarFredriksborgs
fort.

Nämnda proposition blef på begäran bordlagd.

§ 4.

Föredrogos hvardera för sig de å kammarens bord hvilande
motionerna; och hänvisades därvid herr Sandquists motion, n:o 189,
till kammarens tillfälliga utskott n:o 1 och herr Olofssons motion,
n:o 190, till bevillningsutskottet.

§ 5.

Vidare föredrogos:

bevillningsutskottets betänkande n:o 2, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om ändring af 11 och 13 §§ i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905; och

lagutskottets utlåtande n:o 2, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om förklaring eller ändring af 4 kap. 10 §
strafflagen.

Hvad i nämnda betänkande och utlåtande hemställts bifölls af
kammaren.

§ 6.

Till afgörande förelåg härefter statsutskottets utlåtande n:o 20,
angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmäktige i nämnda kontor.

No 16.

Onsdagen den 17 Februari. 3

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3, angående kostnaderna för riksdagstrycket.

Uti denna punkt hade utskottet hemställt, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla dels med afseende å bestridande
af kostnaderna för Kungl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, att
för framtiden utgifter för ändringar i korrektur och för förslagstryck
måtte bestridas af de å vederbörande hufvudtitel uppförda anslag
till expenser m. m., dels ock med afseende å betänkanden, som afgåfves
af kommittéer, tillsatta enligt Kungl. Maj:ts beslut, att för
framtiden hela sättningskostnaden liksom ock alla öfriga kostnader
för sådant betänkande utom de, som belöpte sig å papper till de för
Riksdagen afsedda exemplaren och dessas tryckning såsom tilläggsupplaga
till den för Kungl. Maj:t erforderliga upplagan af betänkandet,
måtte påföras kommittén att af härför tillgängliga medel
bestridas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till:

Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det förekommer knappast något plenum, då icke Riksdagen har att
behandla statsutgifter. Dessa statsutgifter äro emellanåt nödvändiga,
och då skänka vi alla våra röster åt desamma. Ibland äro de icke
nödvändiga, men väl behjärtansvärda i ett eller annat afseende, och
då uppstår stundom i kamrarna skiljaktiga meningar. Men det finns
ett tredje slag af statsutgifter, nämligen sådana, som äro meningslösa
eller icke alls nyttiga eller nödvändiga. Sådana förekomma
sällan till behandling inom kammaren, och det rör sig gifvetvis då
i allmänhet om mindre belopp, men när de någon gång förekomma,
så torde vi väl litet hvar vara ense om, att dylika utgifter icke
borde ifrågakomma.

Nu finnes det en institution, som heter statsrevisionen. Den
har att verkställa granskning af riksbankens, riksgäldskontorets och
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Men jag har den
uppfattningen, att statsrevisorerna också böra tillse, om till äfventyrs
på något håll dylika onödiga utgifter förekomma. Om de finna, att
så är förhållandet, så anser jag det vara statsrevisorernas skyldighet
att därpå fästa Riksdagens uppmärksamhet. Vid förra årets revision,
i hvilken äfven jag deltog, fäste vi oss särskildt vid en post,
nämligen posten rörande utgifterna för Riksdagen. Dessa utgifter
hafva stigit från 552,000 kronor år 1896 till 956,000 kronor år
1907. Denna stegring är ju stor, men vi fästa oss icke så mycket
därvid som fastmera vid det förhållandet, att de i denna post ingående
kostnaderna för riksdagstrycket stigit från 111,000 kronor
år 1896 till 295,000 kronor år 1905, 274,000 kronor år 1906 och

Angående
kostnaderna
för riksdagstrycket.

N:o 16.

Angående

kostnader na

för riksdags trycket.

(Forts.)

4 Onsdagen den 17 Februari.

385.000 kronor år 1907. Därvid hade vi klart för oss. att dessa
kostnader skulle blifva ännu större år 1908, fastän vi då icke hade
reda på siffrorna. Det har nu visat sig, att ifrågavarande kostnad
år 1908 uppgått till 418,000 kronor.

Det är icke underligt, om vi då tänkte: skall det icke vara
möjligt att härvidlag göra någon begränsning? Den erfarenhet, som
vi litet hvar torde hafva, pekar därhän, att en sådan begränsning
borde kunna göras. Tanken härpå framkom emellertid först under
den senare delen af revisionen, och vi hade därför icke tid att fullständigt
genomtränga frågan, ej heller hade vi erforderligt material
för frågans bedömande, och, hvad mera var, af grannlagenhetsskäl
ansågo vi oss icke böra gå alltför djupt in i detaljer, utan ansågo
det vara lämpligast att öfverlämna frågan åt Riksdagen och endast
fästa uppmärksamheten därpå. Emellertid ansågo vi, att vi icke
borde göra detta utan att åtminstone påpeka något sätt, hvarpå
utgifterna skulle kunna nedbringas, och vi fäste oss då vid en särskild
detalj, som vi alla voro ense om borde kunna ordnas så, att
besparingar skulle kunna vinnas. Detta var med afseende på kommittétrycket.
Vi hafva väl litet hvar tyckt, att vi här få alltför mycket
tryck utdeladt till oss. Det kommer en hel mängd kommittétryck
för hvarje riksdag. En hel del af detta kommittétryck är af den
allmänna natur, att de flesta af oss hafva intresse därför. Men en
hel del tryck är sådant, att nio tiondedelar af oss lägga undan det
utan att läsa det. Vi hade verkligen tänkt, att någon begränsning
möjligen kunde ske redan i utdelningen af detta riksdagstryck, men
vi ville icke påyrka det. Däremot var det en annan sak, som vi
bestämdt ansågo oss böra påpeka, nämligen att dessa kommittébetänkanden
utdelades om igen vid påföljande riksdag. År det nu
så, att vissa personer samla dessa tryckta kommittébetänkanden,
hvilket ju är mycket lofvärdt, så må de gömma de kommittébetänkanden,
de få under den första riksdagen. Det är nog ytterst få,
som göra det, men det kan ju finnas en och annan, som har ett
särskild! intresse för det ena eller andra kommittébetänkandet, och
de må naturligtvis gömma det. Men att hvarje riksdagsman skall
få till sig utdeladt samma kommittétryck påföljande riksdag, och
att detta skall bindas, kan väl icke vara lämpligt. Jag vet, att fall
förekommit, då en del personer gömma riksdagstrycket, utom kommittébetänkandena,
hvilka de låta vara kvar här uppe. Riksdagen
har då fått bekosta bindningen af denna andra upplaga af kommittébetänkandena.
Hvilka besparingar skulle kunna göras, om man
underläte denna andra utdelning af kommittétrycket, kan jag icke
säga. Jag har blott sett, att kostnaden för bindningen af denna
andra upplaga uppgick år 1907 till 2,800 kronor och år 1908 till

6.000 kronor, hvartill kommer trycknings- och papperskostnaden.

Vidare påpekades af statsrevisorerna, att genom lämplig fördelning
af arbetet mellan olika tryckerier en besparing också skulle
kunna åstadkommas, och vi sade, att sannolikt äfven andra åtgärder
skulle kuima vidtagas. Emellertid öfverlämnade vi frågan till Riksdagen
och ansågo, att det vore lämpligt att uppdraga åt Riksdagens

N:o 16.

Onsdagen den 17 Februari.

kanslideputerade, som då skulle hafva att rådgöra med tryckeriexpeditionen,
att företaga en granskning i ämnet.

Sedermera har vid remissdebatten i Första Kammaren herr G.
F. Östberg upptagit denna fråga och, såsom framgår af förevarande
utlåtande, lämnat en närmare utredning, hvilken enligt mitt förmenande
i mycket hög grad bestyrker riktigheten af statsrevisorernas
ifrågavarande anmärkningar. Han framhåller, bland annat, att öfvertidsarbeten
endast i nödfall böra anlitas, och han ansluter sig till
statsrevisorernas mening i fråga om inskränkning af utdelningen af
kommittébetänkanden.

Statsutskottet har ju varit välvilligt — det vill jag gärna medgifva.
Det börjar med att säga, att utskottet anser i likhet med
revisorerna det vara anledning att taga i öfvervägande, huruvida
icke för framtiden stegringen af dessa kostnader skulle kunna i
någon mån begränsas, och det har äfven angifvit ett par omständigheter,
till hvilka därvid bör tagas hänsyn. Men det slutar med en
hemställan om skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari begäres, att för
framtiden utgifter för ändringar i korrektur och för förslagstryck
må bestridas af de å vederbörande hufvudtitel uppförda anslag till
expenser in. m., äfvensom att en del af kostnaderna för kommittébetänkanden
må öfverföras från riksdagskostnaderna till kommittékostnaderna.
Jag vill icke bestrida, att icke möjligen denna framställning
kan hafva befogenhet. Men för mig framstår den i alla
fall hufvudsakligen som eu bokföringsfråga, som nog kan hafva sina
skäl för sig, men att någon större besparing därigenom skulle kunna
vinnas, kan jag icke finna, och det var detta, som vi revisorer i
alla fall åsyftade. Jag skall därför tillåta mig att framställa förslag
om, att Riksdagen väl ville gå med på den skrifvelse, som
statsutskottet föreslagit, men tillika uppdraga åt kanslideputerade
att utreda, om och i hvad mån ytterligare besparingar med afseende
på riksdagstrycket kunna vinnas, och för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

När jag nu gör detta, så kommer man kanske att till mig
framställa den frågan: kunna vi verkligen göra några besparingar?
Den frågan vill jag besvara med ja. Först och främst vill jag då
framhålla frågan om kommittébetänkandenas utdelning, beträffande
hvilken statsutskottet ställt sig afvisande, men som väl bör kunna
medföra icke så ringa besparingar, då vi se, att kostnaden för
dessa kommittébetänkanden uppgår till 42,000 kronor. Äfven om
besparingen icke blir så särdeles stor, så tror jag, att den i alla
fall blir afsevärd. Om man vill närmare granska saken, så skall
man nog finna, att vi på många andra håll kunna göra besparingar
utan någon olägenhet. Det har för några år sedan vidtagits den
mycket förståndiga anordningen, att de olika hufvudtitlarna, med
undantag af de tre första, häftas hvar för sig. Statsutskottet har
också i sammanhang därmed vidtagit den likaledes ganska praktiska
åtgärden att med afseende på vissa hufvudtitlar icke intaga själfva
propositionen i sitt förslag, utan taga detta förslag särskildt. Men
borde man icke kunna, när man gått så långt, taga steget fullt ut

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

No 16.

6

Angående

kostnaderna

för riksdag s^

trycket.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

och göra en ytterligare besparing. Då exempelvis sjätte hufvudtiteln
inkom, så omfattade den på 58 sidor utskottets utlåtande,
men därvid var häftad själfva hufvudtiteln på 491 sidor med åtföljande
karta. Då vill jag hemställa: hade det icke varit mera
praktiskt, om vi fått endast detta utlåtande utan bifogande af sjätte
hufvudtiteln? Man får väl förutsätta, att hvarje riksdagsman skall
taga vara på åtminstone statsverkspropositionen och gömma den.
Om jag således utgår från den förutsättningen, att ingen riksdagsman
underlåter att gömma statsverkspropositionen hemma hos sig,
hade det varit lättast för hvar och en, förefaller det mig, att bära
hem detta utlåtande, så att man, när man kommer hem, har sin
hufvudtitel, och därefter, när man sedermera skall behandla utlåtandet,
taga med sig hufvudtiteln upp i kammaren. Det blir helt
enkelt: att man slipper bära hufvudtiteln hem en gång; och någon
olägenhet kan det omöjligen blifva. Men det blir en besparing i
kostnaderna, låt vara ej så stor, men i alla fall en besparing, som
man bör taga hänsyn till.

Jag vill anföra ett annat exempel. I fjärde hufvudtiteln förekommer
en mängd förslagsstater. De upptaga ett antal sidor af
167. Det är stat för Svea garde, Göta garde och stat för hvarje
särskildt truppförband. När nu frågan kommer före i statsutskottet,
så kunna vi antaga, att statsutskottet hemställer om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, men med den ändring, att exempelvis lönen för fanjunkare
sänkes med 100 kronor, och att lönen för sergeanter likaledes
sänkes med 100 kronor, jämte några andra dylika ändringar.
Hvad gör då statsutskottet? Jo, det trycker om dessa förslagsstater,
som förekomma i propositionen, och ändrar de ifrågavarande
punkterna i staterna för Svea och Göta garde etc. i enlighet med
utskottets framställning. Sedan kommer denna hufvudtitel från
statsutskottet in till kamrarna; och jag vill våga, att ingen enda
här i kammaren har tittat på och granskat dessa stater — annat
än de personer inom statsutskottet, som uppgjort dem. Yi lita
obetingadt på, att de uppgöra staterna i full öfverensstämmelse med
statsutskottets förslag. Nå, vi antaga då, att Riksdagen går med
på att sänka fanjunkarnes lön med 100 kronor, men icke att sänka
sergeanternas. Hvad blir då följden? Jo, staten tryckes om för
tredje gången ■— i riksdagsskrifvelsen — med iakttagande af att
fanjunkare vid Svea garde få sin lön så och så och sergeanter så
och så. Således, dessa mycket dyrbara tabeller, uppgående till 167
sidor, trycker man tre gånger i riksdagstrycket. Det kan under
alla omständigheter icke vara behöfligt och icke ens lämpligt att
trycka dem mer än två gånger — jag lämnar därhän, om möjligen
ytterligare inskränkning kan göras; och jag vill fråga herrarna:
om det är så, att ett fel funnes med afseende å en sådan post i
dessa ändrade tabeller, icke skall väl någon kunna säga, att dessa
tabeller hafva vitsord, och att vi äro bundna af de siffror, som finnas
i tabellerna. Yi äro bundna af staten jämte den ändring, vi beslutat.
Men huru den är utförd i tabellen, däraf äro vi icke bundna; och

7

N:o 16.

Onsdugen den 17 Februari.

skulle det händelsevis hafva insmugit sig ett fel, så är riksdagsbeslutet
bindande — och icke de siffror, som stå i tabellen.

Med detta tror jag mig hafva visat, att redan en besparing
kan göras. Och jag vet, att den besparingen icke är så ringa.
Jag minnes emellertid nu icke siffran. Hvar och en af herrarna
torde dock nog kunna påpeka flera fall, i livilka besparingar skulle
kunna göras. Jag vill för min del påpeka ytterligare ett fall. Det
förekommer mer och mer ofta, att det väckes motion i båda kamrarna
om en och samma sak. Ja, det kan ju hafva sina praktiska
skäl emellanåt. Men jag hemställer dock, om det icke vore lämpligt,
att den motionär, som motionerat i den ena kammaren, endast säger:
under åberopande af motiveringen i den eller den motionen i medkammaren,
får jag hemställa — och så en likadan kläm. Det kan
vara en motion å 20, 30 ända till 50 sidor, som förekommer i båda
kamrarna och som är alldeles lika; och denna motion tryckes två
gånger. Är icke detta ett slöseri? Man kan säga: hvilken skall
hafva äran af att hafva väckt frågan, motionären i Första Kammaren
eller i Andra Kammaren? Ja, det får man väl gorå upp sig emellan.
Men jag tror, att frågan lättast bör kunna slitas genom lottning,
och vet man, att det är bestämdt genom lottning, så kommer äran
att tillfalla båda lika mycket. Men hvad man vinner genom en
sådan anordning är minskning af riksdagstrycket, som jag tror är
en ganska god och nyttig sak.

Jag har ytterligare ett exempel. Det väcktes i fjol en motion
af en ledamot af denna kammare från Göteborg, hvilken icke tillhör
kammaren nu. Det var en motion på 44 sidor, som väckte mycket
uppseende och allmänt lästes. Den afstyrktes af vederbörande
utskott. Men utskottet tog in motionen i sin helhet. Jag tror, att
när det är en fråga af så vidlyftig beskaffenhet, som denna var,
borde man kunna vänta, att man tog del af innehållet i motionen
och tog upp detta lilla häfte, man fått, så att Riksdagen icke behöfde
trycka om motionen två gånger. Jag är öfvertygad, att om
hvar och en i detta fall vill tänka efter, skulle han kunna supplera
de fall, där besparingar kunna ske, och lämna bidrag därtill. Och
jag tror, att det är viktigt, att vi gorå dessa besparingar.

Nu kan man säga, att det är ingen praktisk betydelse att biträda
det förslag, jag tänkt väcka, nämligen att en sådan skrifvelse
aflåtes; det har ingen praktisk betydelse, därför att Första Kammaren
redan, efter hvad jag tror mig veta, antagit statsutskottets
förslag, naturligtvis utan något sådant tillägg. Men jag påstår, att
det i alla fall har en mycket stor vikt, att denna framställning
bifalles. Om icke så sker, så kommer man att förringa statsrevisionens
betydelse. Man må dock betänka, att det är ett ganska
mödosamt arbete att deltaga i statsrevisionen, om man vill göra
det på allvar. Och skall man då sitta och forska för att få fram
missförhållanden, som kunna föreligga, och sedan veta, att, när man
kommit fram med dem till Riksdagen, man har ingen utsikt att få
fram anmärkningarna, därför att de bagatelliseras i Riksdagen, så

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

N:o 16.

8

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

tror jag verkligen, att anmärkningarna icke komma att blifva så
särdeles talrika.

Jag kan äfven se saken från en annan synpunkt. Man kan
tänka på den enskilde statsrevisorn. Det är icke så synnerligen
angenämt för honom att göra anmärkning därpå, att ett eller
annat ämbetsverk eller någon statsinstitution måhända har litet
vårdslösat med afseende å förvaltningen, hvarigenom statsverket
har gått förlustigt en eller annan 100-lapp, när man vet, att den
institution, å hvars vägnar man sitter och reviderar, gör sig skyldig
till att alltför litet taga hänsyn äfven till 1,000-lapparna.

Svenskarna äro i allmänhet ett frikostigt folk, och jag tror,
att det är lyckligt. Men svenskarna äro alltför litet hågade för
besparingar. Man klandrar mycket denna sida i den svenska nationalkaraktären,
och man hör så ofta upprepas, att sparsamhet bör
utgå uppifrån. Vi hafva väl också sett ett och annat tecken, som
tyder på, att äfven den första statsmakten börjar på att vilja göra
något i detta hänseende. Och jag tror, att det vore lyckligt, om
äfven den andra statsmakten ville visa, att den är böjd för att,
äfven då det icke gäller så stora frågor, gå till väga på samma sätt.

Min öfvertygelse är, att det minsta man skulle kunna vinna är
30 å 40,000 kronor. Och dessa skulle ju i alla fall kunna användas
på ett för landet mycket nyttigare sätt. Ja, äfven om summan
vore mindre, tror jag, att ändamålet är behjärtansvärdt. Med afseende
å hvad jag sålunda anfört, skall jag tillåta mig hemställa,

1) att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla etc.
— på sätt statsutskottet föreslagit; och

2) att Riksdagen måtte uppdraga åt kanslideputerade att utreda,
i hvad mån och på hvad sätt ytterligare besparingar i kostnaderna
för riksdagstrycket må kunna vinnas, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen må gifva anledning.

I detta anförande instämde herrar Lundett, Gustafsson i Sjögesta,
Andersson i Helgesta, Gustafsson i Mjölby, Johansson i Möllstorp,
Karlsson i Göteborg, Jonsson i Gumboda och Dahlgren.

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag ber också
att få säga några ord i denna sparsamhetsfråga. Först vill jag då
erinra om, att vi böra besinna, att de siffror, som finnas t. ex. på
sidan 9, måste betraktas i ljuset af, huru riksdagstrycket, om jag
så får säga, ser ut nu, och huru det såg ut för de år tillbaka, som
uppgifves i statsutskottets betänkande.

Till en början må framhållas, att arbetslönerna i allmänhet
tenderat att gå uppåt; tryckningskostnaderna hafva ökats, hvadan,
om trycket blir något dyrare nu än förut, detta bör finna någon
förklaring i dessa förhållanden.

Jag ser af det senaste trycket från Riksdagen, som blifvit utdeladt
till oss allesammans — jag menar det bundna trycket från
förra året — att det är, tror jag, nära på tre gånger så stort, som
det tryck var, som vi fingo för en 12 å 14 år tillbaka. Då är det

9

N:o 16.

Onsdagen den 17 Februari.

ju också klart, att kostnaderna därför måste ha ökats i någorlunda
proportion till tryckets storlek.

Vidare behöfver icke denna ökning äf kostnaderna i och för
sig tyda på ett slöseri, utan den kan ju lika mycket eller åtminstone
till någon del innebära vederbörandes arbetsflit och duglighet.

Om vi först tänka på de kungl. propositionerna, minnas vi ju,
hurusom den Staaffska ministären blef ryktbar bland annat genom
den stora arbetsprodukt, som den var i stånd att åstadkomma. Jag
erinrar mig, att dåvarande vice talmannen en gång här i kammaren
nästan protesterade emot, att regeringen inkom till Riksdagen med
så många propositioner, med så många förslag i olika ärenden. I
allmänhet bruka vi ju berömma dem, som äro flitiga och dugliga
uti arbetet. Den nuvarande regeringen tycks icke heller ha velat
ställa sig efter den Staaffska uti nu ifrågavarande afseende; vi måste
ju erkänna, att den varit en flitig och arbetsam regering och att
den lämnat mycket rik arbetsprodukt ifrån sig till Riksdagen. Men
det är ju klart, att dylikt är förenadt med kostnader äfven i fråga
om själfva tryckningen af hithörande handlingar.

Vidare vågar jag hålla före, att Riksdagens ledamöter i allmänhet
äro mera arbetsamma nu, än hvad de voro förr i tiden —•
det kan man ju se af flera tecken — liksom jag också tror, att
arbetsfördelningen inom Riksdagen är något bättre nu än förr, äfven
om den icke är hvad den borde vara. Jag tänker därvid närmast
på den tid, jag först började mera aktivt deltaga i riksdagsarbetet.
Men i den mån man fördelar arbetet på ett flertal, i samma mån blir
vanligtvis. också arbetsprodukten större och, såsom vi må hoppas,
bättre. Äfven detta kommer att visa sig inverka på själfva riksdagstrycket
och kostnaderna för detsamma.

Rör öfrigt har ju allting tendens att stiga i pris. På alla områden
växa utgifterna, och då är klart, att man icke kan tänka sig,
att utgifterna för riksdagstrycket skulle stå stilla. Vi behöfva härvid
blott hänvisa till siffrorna i statsbudgeten förr och nu.

Med detta har jag icke velat säga, att icke några besparingar
kunna göras och att icke några missförhållanden ha kunnat äga
rum i de afseenden, som statsrevisorerna påpekat och hvilka också
blifvit af statsutskottet relaterade i det nu föreliggande betänkandet.

Att statsutskottet härvidlag varit litet mera reserveradt, än
hvad statsrevisorerna varit, beror väl bland annat därpå, att statsutskottet
i detta fall icke torde vara det minst felaktiga. Det
händer ju ofta, att förslag till utlåtanden komma in och diskuteras
för att slutligen kasseras, de måste då sättas om, och så komma
nya förslag in, och sedan de diskuterats, blir det kanske en annan
sida, som segrar, och så måste alltsammans skrifvas om igen. Om
det är frågor, som stå så att säga på gränsen, d. v. s. där kammare
står mot kammare eller, för att uttrycka sig på ett annat sätt, tolf
stå mot tolf, om det exempelvis gäller statsutskottet, inträffar lätt,
att det man ena gången tyckte kunna motivera saken vid närmare
påseende och större eftertanke befinnes mera vinka åt andra sidan,

Angående
kostnaderna
föi'' riksdagstrycket.

(Forts.)

N:0 16.

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

10 Onsdagen den 17 Februari.

och så måste denna motivering kasseras och en ny skrifvas; då får
den gamla stilen rifvas upp och en ny sättas.

Jag menar emellertid, att det nog här kan förefinnas vissa
brister, som böra påpekas, och med hvad jag nu sagt har jag
alldeles icke afsett att emotsäga den ärade talare, som nyss hade
ordet, då nämligen äfven jag tror, att, såsom redan antydts, några
besparingar kunna göras.

Jag kommer nu egentligen till hvad jag anser skulle kunna
företagas för att göra dessa besparingar. Jag vill då erinra om
vårt riksdagstrycks format och vidare om den stil, som där användes.

Hvad formatet angår, vill jag framhålla, att det knappast är
något parlament, åtminstone icke något i vår närhet — med undantag
möjligen af Finland, där man ju ända in i vår tid har kvar de
gamla ståndsriksdagarne — hvars tryck har ett så litet format som
vårt riksdagstrycks format. Se vi på norska stortingets tryckta förhandlingar,
ha de ett större format, och samma är förhållandet med
danska »Riksdagstidende», de nederländska generalstaternas och äfven
engelska parlamentets tryck samt franska nationalförsamlingens och
tyska riksdagens tryckta förhandlingar. Det borde därför måhända
tagas under öfvervägande, huruvida icke formatet inverkar något
på själfva kostnadsfrågan.

Jag kommer sedan till frågan om stilen och vill då till att
börja med erinra om, att af 1908 års riksdagstryck äro 22 band
satta med cicero, 2 band kunna anses vara satta med petit — de
upptaga mest statistik, och statistik sättes vanligen, på grund af
lämplighetsskäl, med petit — och 9 band äro satta med korpus.
Man kan säga, att en petitsida motsvarar ungefär två sidor cicero,
medan en borgissida motsvarar ungefär en och en half sida cicero.
Yi skola nu se till, hvad detta kan betyda. Om jag tager alla de
band, som äro satta med cicero, eller 22 stycken, skulle, om de
i stället vore satta med petitstil, antalet band endast bli 11 å 12.
Då är alldeles klart, att alla kostnader för de öfverblifvande bandens
tryckning och bindning samt för det till dem erforderliga papperet
jämte en del andra omkostnader skulle alldeles utgå, om de trycktes
med petit i stället för med cicero. Om man emellertid anser, att
petit vore en alldeles för fin stilsort, skulle man ju kunna tänka
sig, att man begagnade borgis, och då skulle man inbespara ungefärligen
en fjärdedel af omkostnaderna för tryckning, papper och
bokbindning. Det skulle naturligtvis icke bli någon besparing i fråga
om själfva sättningskostnaden, då ju sättningen blir ungefär densamma,
vare sig man använder petit, borgis, korpus eller cicero; det
blir dock kanske något litet dyrare med cicero, enligt hvad som å
tryckeri upplysts.

Jag vill till ytterligare belysning af hvad jag har velat säga
eller framhålla vidare erinra därom, att en sida cicero uti det nuvarande
riksdagstryckets bihang omfattar 2,730 bokstäfver, en sida
borgis däremot 3,950 och en sida petit 5,300 bokstäfver.

Nu kan man ju göra den invändningen, att särskildt om petitstil
användes, blir stilen så fin, att den fördenskull icke är fullt

11

N:0 16.

Onsdugen deri 17 Februari.

lämplig. Jag vill då anmärka, att herrarne samtliga dagligen läsa
petitstil, nämligen i eu stor del af våra tidningar, och ingen just har
klagat öfver deras stil. Och skulle det för öfrigt vara så, att någon
har svårighet att kunna läsa dylik stil, så går han endast till
optiska magasinet vid Fredsgatan eller till ett liknande magasin vid
någon annan gata, och där får han för jämförelsevis billigt pris det,
som kan åtminstone i väsentlig mån hjälpa honom att so. Våra
lageditioner äro också tryckta med fin stil, i somliga fall t. o. m.
med ännu finare stil än petit, i det att stundom nonpareille användes

— för att nu icke tala om en bok, som mycket läses af allmänheten
och som borde läsas af hvarenda människa, nämligen bibeln. Den
är merendels tryckt med fin stil, vanligen petit, men ofta äfven med
än finare stilsort än petit. Jag håller alltså före, att det icke skulle
vara någon stor svårighet att här göra en besparing genom att använda
en finare stilsort i riksdagstrycket, än man nu har.

För öfrigt läses nog icke heller riksdagstrycket — såsom en
föregående talare erinrade om — så flitigt, som det borde läsas, och
förhåller det sig så, som han sade — och jag vill icke bestrida det

— att en stor del af riksdagstrycket icke läses, ja, då skulle man
godt kunna reda sig med det, äfven om det vore tryckt med en
betydligt finare stilsort.

Man skulle emellertid genom begagnande af finare stil kunna
bespara statskassan en del utgifter, säkerligen uppgående till något
tiotal tusen kronor.

Jag har ansett mig böra här uttala dessa synpunkter, på det
att de må kunna tagas i betraktande, då frågan sedermera, såsom
väl på något sätt kommer att ske, skall närmare behandlas.

Jag vill äfven påpeka en sak till. Om man har fin stil och
långa rader, såsom ju blefve fallet, om man tänkte sig formatet
ökadt, skulle det blifva besvärligt att läsa texten, och det vore då
nödvändigt att sätta sidorna i spalter, icke så smala som tidningsspalterna,
utan liknande dem, vi se i tyska riksdagens, holländska
generalstaternas och flera andra parlaments tryck. Det är af denna
anledning jag framhållit, att man bör taga under öfvervägande, om
ej formatet borde ändras.

I det förevarevarande utskottsutlåtandet göres äfven en erinran
med afseende å kommittébetänkanden. Jag får säga, att jag lutar
åt den meningen, att kommittébetänkanden icke skulle utdelas mer
än en gång, och jag anser lämpligast, att denna utdelning sker
just i sammanhang med vederbörande frågas behandling här inom
Riksdagen. Kommittébetänkandena borde vidare icke intagas i det
bundna riksdagstrycket. Huru olämpligt det är, att så sker, finner
man lätt vid en blick på det senaste årets tryck. Där äro banden
på det hela taget lika stora — en sak, hvarom jag motionerade år
1901 — men två band af nämnda tryck ha dock ett betydligt större
format än de öfriga. För folk, som icke har så godt om utrymme,
utan måste spara på detsamma så mycket som möjligt för att kunna
få rum med behöfliga bokhyllor, är det icke lätt att ordna det så,

Angående

kostnadmna

för riksdags trycket.

(Forts.)

N:0 16.

12

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

att man på bokhyllan kan sätta in band, som ha så pass skiftande
format som de tryckta riksdagshandlingarna för förra året.

Det bästa är väl, att alla volymer med större format, såsom
kommittébetänkanden o. d., kunde sammanföras med sina likar. Sedan
kan ju på ett eller annat sätt hänvisning dit ske för erhållande af
de upplysningar, som där stå att hämta. I alla händelser synes mig,
att riksdagstryckets många band må få enhetligt format, och kan
det ej ske på annat sätt, så må det mindre formatet göras lika med
det större.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att framställa dessa synpunkter
till, såsom det heter, den kraft och verkan, det hafva kan.
På samma gång som jag anser, att besparingar kunna och höra
göras uti ifrågavarande afseende, vill jag uttala såsom min mening,
att man icke får alltför mycket se på de nuvarande stora utgiftssiffrorna
och tänka sig, att man skall kunna komma tillbaka till
de 111,000 kronor eller någonting sådant, hvartill kostnaderna för
riksdagstrycket uppgingo för ett årtionde sedan, utan att man bör
se saken så, att då arbetet liksom äfven tryckets omfång väser, måste
man också tänka sig, att omkostnaderna för riksdagtrycket väsa.

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Det gläder mig verkligen
att få höra sådana sparsamhetssynpunkter anföras som de,
hvilka här i dag framkommit i denna kammare. Den senaste talaren
förordade det receptet, att vi skulle använda mindre stil och större
format i fråga om vårt riksdagstryck. Vore det så, tilläde han,
att man sedan icke kunde läsa, hvad som står där, hade man endast
att gå till ett optiskt magasin och köpa sig ett par glasögon,
och då vore den saken afhjälpt. Riksdagen skulle emellertid på det
sättet kunna inbespara något, men huru mycket, det nämnde han icke.

Den förste talaren i denna fråga klagade öfver, huru otacksamt
det var att vara statsrevisor, då Riksdagen sedermera förringade
de anmärkningar, som man gjort. Jag får dock säga, att något
sådant har statsutskottet icke gjort i detta fall; statsutskottet har
ingalunda förringat någon af de anmärkningar, som de föregående
talarne här bragt på tal. Jag tror, att vi litet hvar känna oss
tacksamma för hvad som uti sparsamhetsväg kan göras, men huruvida
det, som i sådant afseende här föreslagits, är det mest lämpliga,
vill jag lämna därhän.

Herr Zetterstrand nämnde — hvilket också är påpekadt i statsrevisorernas
berättelse — att man skulle kunna spara därigenom,
att man till ledamöterna af Riksdagen endast utdelade hvar sitt
exemplar af de olika kommittébetänkandena, alltså icke två åt hvarje
ledamot, fast vid skilda tillfällen, såsom hittills varit brukligt. Jag
får säga, att jag vid den förberedande behandlingen inom vederbörande
utskottsafdelning liksom äfven sedan inom utskottet hade
samma mening. Man möttes emellertid där af det uttalandet, att
helt säkert önskade enhvar ledamot att få icke blott det lösa häfte,
hvaraf de första gången utdelade kommittébetänkandena ju bestå,
utan äfven ett bundet exemplar däraf. När saken i alla fall icke

N:0 16.

Onsdagen den 17 Februari. 13

spelade större roll än en utgift på 0,000 kronor, syntes det mig
icke vara skäl i att gentemot ett i öfrigt enligt utskott uttala
någon reservation.

Vidare framhöll den förste talaren, med anledning deraf, att
alldeles likai’tade motioner nu ofta väckas i båda kamrarne, att det
kunde vara alldeles tillräckligt, att sådan motion väcktes enbart i
den ena kammaren. Jag skall vara den förste att gifva honom rätt
derutinnan, men jag tror dock, att vi måste tänka oss sådana fall
kunna inträffa, att två personer, deraf den ena tillhör Första Kammaren,
den andra åter Andra Kammaren, ha alldeles samma mening
angående behofvet af en viss lagändring eller dylikt, och om de
så vilja, böra de väl då äfven ha rättighet att frambära, enhvar
i sin kammare, de förslag, som de anse främja sina syften. I den
delen tror jag således icke, att det går för sig att göra någon
besparing.

Vidare ansåg den förste talaren, att kungl. propositioner, särskilt
rörande hufvudtitlarne, icke skulle återgifvas i utskottens utlåtanden
och att, när utlåtandena sedan utdelades, hvar och en finge
i vederbörande proposition söka finna skälen för och emot det kungl.
förslag, hvarom fråga vore. Jag undrar, om kammarens ledamöter
verkligen vilja vara med om något dylikt, Jag medgifver visserligen,
att det vore en sparsamhetsåtgärd, men den blefve dock af ganska
minimal beskaffenhet, och man vunne i själfva verket mycket litet
därmed, i all synnerhet om man därjämte tager i betraktande allt
det besvär, som Riksdagens ledamöter finge på grund af en sådan
anordning. När vi nu få utlåtandena angående hufvudtitlarne, ha
vi de därtill hörande handlingarna samlade i själfva utlåtandet; där
finnes för hvarje punkt angifvet, hvilka motiven till förslaget varit,
och det är alltså ganska lätt och bekvämt att sätta sig in i frågan.
Detta är ju af en viss vikt och betydelse just med hänsyn till det
myckna arbete, som vi verkligen ha här i Riksdagen. Jag anser
således, att man icke bör spara på dylika småsummor, hvilkas utgifvande
medför en lättnad för arbetet här i Riksdagen.

Det är — det må jag säga — ganska svårt för mig att här
finna någon ur sparsamhetssynpunkt lämplig åtgärd. Jag kan visst
gifva herr Zetterstrand rätt i, att det icke är så godt att, när man
sitter i statsrevisionen, finna de rätta sparsamhetssynpunkterna, men
det är ju, såsom han nämnde, just det man vill, och det är också
därför, som denna anmärkning och detta förslag blifvit af honom
framställda. Jag hade dock önskat — det vill jag säga — att
bättre och starkare skäl för detta förslags godkännande hade anförts
än de, som här framkommit. Den besparing, som man nu skulle
vinna, spelar i alla fall en ofantligt liten roll.

Jag tror för min del, att en af anledningarna till, att vårt
riksdagstryck ställer så dyrt, är att finna i de bestämmelser, som
träffats i de mellan riksgäldsfullmäktige och vederbörande tryckerier
uppgjorda kontrakten. Kontrakten i och för sig skall jag icke
klandra — vare det långt ifrån mig — men det kan hända, att
kontrollen icke är den allra bästa. Såsom vi veta, gjordes för en fem,

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

N:o 16.

14

Angående
kostnaderna
för riksdagstrycket.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

sex år sedan anmärkning angående dyrheten af vårt riksdagstryck
— det var då icke blott statsrevisorerna, som påpekade detta, utan
äfven åtskilliga ledamöter i Andra Kammaren framhållo en del
oegentligheter uti ifrågavarande afseende — och af de upplysningar,
som här lämnats af riksgäldsfullmäktigen Östberg, framgår, att
nämnda anmärkning hade till påföljd, att medan öfvertidsersättning
för tryckningen af bihanget till Riksdagens protokoll, med undantag
af kungl. propositioner, året förut uppgått till 26,636 kronor,
sjönk denna utgiftspost följande året till omkring 8,000 kronor.
Det är ju en högst afsevärd sänkning, och har den nu gjorda
anmärkningen samma verkan, kan jag verkligen gratulera min vän
Zetterstrand till att ha kommit fram med densamma. De tål nog
för öfrigt vid, att det påpekas både det ena och det andra.

En oegentlighet, som icke är så liten, ha herrarne säkerligen
själfva observerat, nämligen att förslagstryck numera förekommer
i stor utsträckning. På sid. 17 i utlåtandet finnas några belysande
uppgifter i det afseendet anförda. Herrarne finna där, hurusom för
t. ex. propositionen n:o 84 vid 1908 års riksdag ordinarie tryckningskostnaden
uppgick till 572 kronor, medan utgifterna för korrigering,
öfvertidsersättning samt 10 gånger förslagstryck uppgingo till
859 kronor eller till betydligt mer än den ordinarie tryckningskostnaden.
För propositionen n:o 85 vid samma riksdag uppgick ordinarie tryckningskostnaden
till 376 kronor, men korrigering, öfvertidsersättning
och fyra gånger förslagstryck drogo en kostnad af icke mindre an 599
kronor. För propositionen n:o 88 uppgick ordinarie tryckningskostnaden
till 2,504 kronor, medan för korrigering, öfvertidsersättning och
12 gånger förslagstryck utbetalades 3,961 kronor 90 öre, o. s. v. Häraf
finna herrarne, att på sådant sätt kan tryckningen bli ganska dyrbar.

Af den i utlåtandet förebragta utredningen finner man äfven,
att det gifves motionärer, som ganska mycket missbrukat sin korrekturgranskningsrätt.
På sid. 11 i utlåtandet läsa vi sålunda på
tal härom: »Så utvisade t. ex. tryckeriräkningen för ett antal vid
1907 års riksdag af samme motionär på en gång väckta motioner,
att, medan den normala kostnaden utgjort 758 kronor, kostnaden
för ändringar i mångfaldiga korrektur uppgått till 325 kronor 58
öre och för öfvertid till 225 kronor, tillsammans 550 kronor 58 öre.»
Alltså uppgingo sammanlagda kostnaderna för tryckningen af^de
utaf en enda riksdagsman på en gång afgifna motionerna till 1,308
kronor 58 öre. Det är äfven att märka, att dessa motioner lämnades
in på tryckeriafdelningen redan innan de afgifvits här i kammaren,
något, som är alldeles enastående och, såvidt jag vet, förut
icke fått passera.

Det ena med det andra har gjort, att kostnaderna för vårt riksdagstryck
äro ofantligt höga. Att de nu äro ändå högre än förut,
beror äfven därpå, att boktryckarne här i hufvudstaden bildat ring,
och denna bestämmer, hvad de olika tryckarne skola ha för tryckning
af riksdagshandlingar. Jag har uppe i riksgäldskontoret
förskaffat mig ett kontrakt, uppgjordt mellan boktryckare och riksgäldsfullmäktige,
Indika ju ha hand om riksdagstrycket, och det är

15

No 16.

Onsdagen den 17 Februari.

afeevärdt höga priser, som där bestämmas. Det sades mig, att en
förhöjning åt 15 procent iakttagits öfverallt, hvartill kommer, att
högre priser betingats för öfvertidsarbete och dylikt. Jag skall icke
besvära herrarne med att läsa upp kontraktet i dess helhet, ehuruväl
jag nog tror, att de flesta åt herrarne skulle vara intresserade
häraf, utan jag skall endast citera hvad som här står angående öfver tidskostnaderna.

Det heter därom: »Öfvevtidscirbete: — — —_-_

För arbete under måltidsraster eller på lördag mellan klockan 2 och
5 eftermiddagen eller på annan söckendag mellan klockan 7 och 10
eftermiddagen eller på sön- eller helgdag före klockan 1 eftermiddagen
utgår en förhöjning af 50 procent, för arbete efter klockan
5 eftermiddagen på lördag eller efter klockan 10 eftermiddagen på
annan söckendag eller efter klockan 1 eftermiddagen på sön- eller
helgdag en förhöjning af 100 procent och för arbete på nyårsdag
eller juldag en förhöjning af 150 procent för det under sådan Övertid
verkställda arbetet, hvarvid af de ofvan bestämda priserna anses
belöpa sig å tryckningen: — då fråga är om protokoll: för helt ark
16 kronor, för hälft ark 15 kronor, för fjärdedels ark 13 kronor
och för åttondels ant 11 kronor, — da fråga är om bihanget: för
helt ark 13 kronor, för hälft ark 12 kronor och för fjärdedels ark
11 kronor; — samt å sättningen kommer återstoden af berörda
priser. Tryckeriet atager sig att efter därom från vederbörande
statsdepartement eller Riksdagens tryckeriexpedition gjord anmälan
låta stilen till färdigtryckta propositioner, motioner, utskottsbetänkanden
eller annat bihangstryck förblifva stående, och äger tryckeriet
att härför åtnjuta ersättning, beräknad per textsida med 15
öre för hel eller påbörjad månad samt för hvarje tabellsida med 2
kronor för hela kontraktstiden» o. s. v. Sedan komma föreskrifter
om, huru man skall ga till väga vid tryckningen. Såsom herrarna
finna, är dylikt arbete, särskildt öfvertidsarbetet, mycket dyrt. Det

ifrågasättas, om det ej vore bäst, att Riksdagen eller staten
skaffade sig eget tryckeri.

Med anledning af hvad den ärade talare, som först hade ordet
i denna fråga, nämnde om, att man godt kunde ur utskottsutlåtandena
utesluta kungl. propositioner angående någon af hufvudtitlarne,
hvilka vanligtvis bruka atergifvas i utlåtandena, vill jag särskildt
fästa uppmärksamheten på den af mig nyss upplästa bestämmelsen
i kontrakten, att boktryckarne äro förpliktade att låta stilarne stå. Den
ökade kostnaden härvidlag inskränker sig således till kostnaden för
papper samt den i kontrakten närmare angifna ersättningen för,
att stilarne sålunda blifva stående, hvilken ersättning gifvetvis blir
större, ju längre det dröjer innan stilarne på nytt användas. Det
gäller emellertid här så små belopp, att jag icke tror, att det skulle
blifva någon nämnvärd besparing, om man ginge till väga på sätt
här föreslagits.

På grund af de upplysningar, som jag nu lämnat, och då utskottet
kommit till det resultat, att det hemställt om en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med den anhållan, vi här se, ber jag att under uttalande
af den förhoppningen, att vederbörande också skola göra

Angående
kostnaderna
för riksdagstrycket.

(Forts.)

N:o 16.

16

Angående
kostnaderna
f ör riksdagstrycket.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

sitt bästa härvidlag, såsom min mening få säga, att det bästa är
väl ändå, att vi här gifva vår röst för utskottets hemställan, till
hvilken jag alltså, herr talman, yrkar bifall.

Herr Lindhagen: Såsom eu föregående talare redan anfört,
bero naturligtvis de ökade kostnaderna för riksdagstrycket i väsentligaste
mån därpå, att riksdagsarbetet har ökats och själfva omkostnaderna
för tryckning blifvit dyrare. I all synnerhet är det
den förstnämnda omständigheten, som här spelar in. Denna erfarenhet
har också tagit sitt uttryck i utskottets hemställan, ty utskottet
har där icke i sitt yrkande föreslagit en enda besparingsåtgärd,
utan endast ifrågasatt, att man skulle nedbringa kostnaderna för
riksdagstrycket genom att öfverföra eu del af dessa kostnader på
andra statskonton. Det är ungefär, som när stadsfullmäktiges
nämnder här i Stockholm — allesammans, och jag har själf varit
med därom — söka nedbringa sina utgiftssummor genom att^så
mycket som möjligt öfverföra på andra nämnder hvad som mast
utbetalas. Då tycka vi i dessa nämnder, att vi väl tillgodosett
stadens affärer.

htu kan jag emellertid förstå, att denna hemställan kan ha
andra praktiska syften, och i det afseendet har utskottets hemställan,
att kostnaderna för tryckande af kommittébetänkandena skulle påföras
vederbörande kommitté, kanske det praktiska syftet, att man
finge se, hvad kommittén i själfva verket kostat. Jag hade verkligen
alltid trott, att dessa kostnader påförts kommittéerna. Men
nu ser jag, att kostnaderna falla på Riksdagen, hvilket ju möjligtvis
kan förefalla mindre lämpligt.

Utom denna anmärkning har jag en principiell erinran att gorå
mot utskottets yrkande i öfrigt. Det föreslås, att alla tryckningskostnader
för de kungl. propositionerna skulle hänföras till kostnaderna
för riksdagstrycket, men att man skulle göra sig det stora
besväret — det skulle antagligen kräfva både tid och omkostnader
— att räkna ut de kostnader, som föranledts af ändringar i korrekturoch
förslagstryck och låta dem utgå af departementens expensruedel.
Statsutskottet synes ha den uppfattningen, att ändringar i korrektur
och förslagstryck öfver hufvud äro af ondo och i det stora hela
obehöfliga. Men detta är en fullständig missuppfattning. Jag kan
förstå, att en sådan uppfattning kan gorå sig gällande hos de
ledamöter inom Riksdagen, som icke ha någon större erfarenhet på
detta område, som icke skrifva sa mycket själfva och kanske icke
ha något med affattandet af förslag och utredningar att gorå. Men
det finns andra, som varit med om att författa lagtexter, utlåtanden
o. s. v. och som veta, att dessa korrektur och förslagstryck äro
tekniska hjälpmedel, som man absolut icke kan undvara. Vi, som
ofta arbetat med dylikt, äro icke sådana genier, att vi kunna skaka
ur armen allt fullfärdig^. på papperet och vi första därför att värdera
den hjälp man har af detta. Man måste ofta ha ett första korrektur;
då först klarnar en hel del synpunkter, den ena efter den andra, och
på detta sätt måste ofta det ena korrekturet aflösa det andra.

Onsdaircn den IT Februuri.

IT

No 16

Detta är sålunda ett tekniskt, hjälpmedel, som besparar tid och som
besparar arbete och gör arbetet bättre, när det kommer fram. Att
särskilt lida spärr mot detta för att göra några små besparingar,
som kanske skulle åstadkomma, att arbetet i stället blefvc sämre
och medförde större tidsutdrägt är, tycker jag, icke riktigt.

Nu förstår jag, att med den uppfattning man har, att dessa
saker äro af ondo, man tror, att om de skulle bekostas af Ivungl.
Maj:ts expensmedel, Kungl. Maj:t komme att på det högsta anstränga
sig för att nedbringa ifrågavarande kostnader. Jag tror, att detta
är en fullständig chimär. Med det brådskande arbetet med propositionerna
blir det en hufvudsynpunkt för Kungl. Maj:t att hinna
med detta arbete så fort som möjligt och göra det så bra som
möjligt. Ändringar i korrektur och förslagstryck komma likafullt
att vidtagas i precis samma utsträckning som nu. De äro integrerande
delar af detta arbete. Att nedlägga möda och kostnader på att
afskilja kostnaderna för dessa ändringar från den stora hufvudräkningen
och sålunda fördela de totala kostnaderna på olika kassor
är däremot ett högst vidunderligt förslag enligt mitt förmenande.

Jag begärde nu egentligen ordet för att säga ett godt ord äfven
om det utredningsarbete, som enskilda medlemmar af Riksdagen göra.
och tick särskilt anledning till detta, när jag hörde den siste talaren
framhålla, att en motionär år 1907 högeligen missbrukat sin motionsrätt.
Utskottet tyckes också vilja säga, att denne stackars man
belastat statskassan med onödiga utgifter. Herr Zetterstrand talade
nyss om, att man i statsrevisionen af grannlagenhetsskäl icke gått
så mycket på djupet med dessa frågor. Af grannlagenhetsskäl har
alltså motionärens namn icke utsatts, men jag kan tala om för
herrarna, att den person, som här åsyftas, är jag.

Utskottet som här funnit ett enda besparingsområde säger på
ett ställe så här i sin motivering: »Att såsom hittills åtskilliga

fäll skett, Riksdagen belastas med kostnader för af motionär gjorda
ändringar i korrekturet till af honom väckt motion, synes utskottet
ej vidare böra förekomma, liksom ej heller att riksdagsmän i korrektur
justera sina anföranden i kamrarne.»

Jag vill, innan jag kommer in på detta grannlaga ämne, beriktiga
en uppgift af herr Sjö, att det är något oerhördt, som aldrig skulle
skett förut, att motionär, innan han aflämnat motion till kammaren,
uppsatt den och lämnat den att tryckas. Det sker visserligen icke
så särdeles ofta, men motionärer, som verkställt omfattande utredningar
och icke på annat sätt kunna få sina motioner färdiga — i
synnerhet som de i denna kammare i motsats till ledamöterna i
medkammaren äro belastade med besväret att atlämna sina motioner
i två exemplar — ha mången gång gjort det, och jag har absolut
tvungits att göra det, då jag skulle väcka större motioner, ty annars
både jag icke kunnat klara det arbete jag haft. Detta har också
alltid medgifvits af tryckeriexpeditionen, som dock visst ej såsom
det sagts besvärats med någon korrekturläsning på förhand, innan
motionerna atiämnats. Hvarför då vara så ogin mot de medlemmar
af kammaren, som vilja nedlägga arbete på sådana utredningar.

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 10. 2

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

N:0 16.

Angående

leostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

18 Onsdagen den 17 Februari.

som icke göras på annat håll, att man vägrar dem att sätta upp
motionen på förhand och sedan aflämna den i kammaren? Det är
godt och väl, säger man — och jag tror, att den siste talaren
kanske skall låta nåd gå för rätt i detta fall — men man gör
rättelser i korrekturet och begagnar ibland öfvertid i motionstidens
yttersta och belastar därmed statskassan med särskilda kostnader.
Man säger: en sådan rätt kunna Kungl. Maj:t och utskotten ha, men
enskilda motionärer få icke ha denna rätt, utan om en motionär
gör rättelser skall han förmodligen i detta fall alltid betala det af
egen kassa. Jag tror emellertid icke, att detta kan bli någon
otyglad vana, ty det är vei''kligen så, att större motioner, som behöfva
uppsättas på förhand, förekomma icke så ofta. Men det kan
hända ibland, att någon ledamot har någon särskild fråga på hjärtat,
som icke framförts af Kungl. Maj:t eller från annat håll, och då
vill göra en sådan utredning.

Det gladde mig verkligen, att en tidning, Svenska Dagbladet,
i går hade några vänliga ord om den här saken. Den skrifver:

»Det är sant, utskottet erinrar verkligen därom, att motionärer
för framtiden böra själfva betala ändringar, som de önska företa i
korrekturen till sina motioner. Denna fordran kan emellertid komma
att verka ganska tryckande och ganska orättvis. Det finns motionärer,
som nedlägga ett betydande arbete på en utredning af ett
ämne och som för detta ändamål samla ett omfattande material.
För dem är det naturligtvis en afsevärd lindring, om de få tillfälle
att göra den sista justeringen af sitt arbete i korrektur. Endast
den specifika riksdagsbyråkratien» — ja, det är tidningen, som
säger detta — »som ser ned på allt hvad ''enskilde’ göra, kan
vilja förvägra denna lilla hjälp för ett arbete, som enskilda med
stora uppoffringar af tid och arbetskraft, ofta också med afsevärda
kostnader, göra i det allmännas tjänst.»

Ku lönar dét sig icke att vara anspråklös, det märker man ju
jämt och ständigt, utan det är så godt att säga ifrån, att jag tycker,
att det varit en jämförelsevis liten utgift för de ändringar i korrektur,
som för mig voro absolut nödvändiga att vidtaga 1907, då jag
väckte 28 motioner, af hvilka 8 antogos af båda kamrarne och en
stor del af de öfriga af Andra Kammaren. Det hade icke för mig
varit möjligt att väcka dessa motioner med det myckna arbete jag
hade, om jag icke fått begagna mig af den praxis som funnits att
uppsätta motionerna i korrektur på förhand och sedan få dem
rättade. Man kan säga, att det icke varit någon så stor olycka,
om motionären icke hunnit med detta, i hvilket fall förslagen icke
kommit fram, och ur den synpunkten tror jag, att många se denna
sak och kanske ha de också rätt däri. Men jag, som nu lagt bort
anspråkslösheten, tycker dock att dylika motioner äro viktiga. Hvad
rörde de egentligen? De rörde besparingar på miljoner för statsverket.
De ha gällt att bringa ned expropriationsersättningen efter
förnuftiga grunder, så att staten icke behöfde lägga ned så oerhörda
kostnader för dessa expropriationer och själf betala den värdetillökning,
som uppkommit genom statens egna anläggningar; vidare

10

N:0 16.

Onsdagen den IT Februari.

förslag om jordvärdestegringsskatt, förslag rörande skogsvården,
afseende att inbringa staten stora summor, förslag att åt samhället
bevara de stora kapital, som äro nedlagda på åbyggnader och redan
odlad jord, men. som förfaras därför, att jordägaren ej är jordbrukare
och besittningshafvaren icke känner sig trygg på egen
mark. Att säga, att detta icke betyder någonting, utan att man
hellre bort spara in dessa jämförelsevis få kronor i tryckningskostnader,
det måste jag vara så anspråksfull att påstå, att det
icke är riktigt och rättvist.

Jag vill icke yrka på, att, såsom t. ex. fallet varit och kanske
ännu är med norska stortingsmän, man här skall få sina tandläkareräkningar
och dylikt bekostade, men sådana utgifter, som äro
omedelbart föranledda af ett plikttroget fullgörande af representantkallet,
. måste en representant vara nog anspråksfull att anse, att
han, lika väl som Kungl. Maj:ts regering, måste få i den ringa mån
här är ifrågasatt godtgjorda af statsverket. Vi måste ha tryckfrihet
i detta afseende såväl som i andra. Hvad blir följden, om
detta föi-slag skulle antagas? Jo, Riksdagens ämbetsmän skulle,
som man alltid gör vid sådana fall, tillämpa det efter bokstafven,
och detta skulle gå ut öfver eu hel del af herrarna. Man finge
icke göra en korrekturändring i ens motion, man finge t. ex. icke
ändra ett och till ett samt, utan att det skulle räknas ut, hvad
dessa ändringar kostade, och så finge herrarna räkning på detta.
År det ett tidsenligt sätt att befordra ett fruktbringande arbete?
Är det icke mera, som Svenska Dagbladet säger, ett utslag af riksdagsbyråkrati?
Och vi veta, att af all byråkrati är riksdagsbyråkratien
den värsta.

I förbigående vill jag nämna — det har för öfrigt visst redan
berörts — ett sätt att göra besparingar, det nämligen att motionen
aldrig skulle intagas äfven i utskottsbetänkanden. Jag vill tala om
den. saken, därför att den är på allvar ifrågasatt. Orsaken till att
motionerna tagas in är, att de eljest ej allmänneligen läsas, när
ärendet föredrages. Det kan sättas i fråga, om icke den ökade
kostnaden af motioners intagande motväges af ett bättre beslut,
som skulle vara en följd af att riksdagsmännen läsa igenom sakerna.
Vill man nu emellertid icke intaga motionerna, skall jag å alla
motionärers vägnar be att få anhålla, att vi bli förskonade från
ett system, som också är ifrågasatt, nämligen att motionerna skola
refereras. Det finns ingenting så ohyggligt som att blifva refererad,
och därför föredraga vi alla, att antingen motionen i sin helhet eller
också ingenting däraf införes i utskottsbetänkandet.

Nu har jag ingen anledning att ingripa i det af statsutskottet
berörda mellanhafvandet mellan Kungl. Maj:t och Riksdagen i fråga
om Kungl. Maj:ts korrekturändringar, jag vill i den delen icke göra
något yrkande; men däremot tillåter jag mig föreslå en annan
motivering än den ur utskottsbetänkandet af mig nyss upplästa.

Jag vill därtill beträffande utskottets anmärkning, att det ej
bör fa ifrågakomma ändringar i korrektur på riksdagsyttrande, säga,

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket,

.

(Forts.)

N:0 16.

“20

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

att detta kan lia större fog för sig. Man tiar tillfälle att ändra i
det i justeringsrummet tillhandahållna stenografiska referatet. Men
det kan hända, att en riksdagsman glömmer att justera sitt anförande,
då bör det ej vara absolut förbud för honom att ändra.

Jag får därför, herr talman, för min del föreslå, att den del
af motiveringen, som förekommer å sid. 18 och börjar med:

»Att, såsom hittills i åtskilliga fall skett, Riksdagen belastas
med kostnader för af motionär gjorda ändringar i korrekturet till
af honom väckt motion» utbytes mot följande:

»Enahanda önskan anser Riksdagen sig böra uttala, för den
händelse ledamot af Riksdagen, såsom ibland kan inträffa, anser
sig behöfva göra ändring i korrektur till af honom uppsatt motion.
Att riksdagsmän i korrektur justera sina anföranden, bör om möjligt
alldeles undvikas.»

Jag tillåter mig att begära särskild proposition på detta yrkande.

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman, mina herrar! Jag tror.
att vi alla i denna kammare känna tacksamhet mot statsrevisorerna
för att de riktat uppmärksamheten på de förhållanden, vi nu behandla,
och jag vågar också tro, att om kammaren i likhet med
statsutskottet icke i alla afseenden skall finna anledning att fullständigt
följa de anvisningar, statsrevisorerna här lämnat, så skola
statsrevisorerna häruti dock icke kunna se, hvad herr Zetterstrand
ville märka, nämligen ett förringande af statsrevisorernas anseende.
Det har säkert förekommit förr och skall nog fortfarande förekomma,
att Riksdagen ej alldeles följer statsrevisorernas anvisningar,
och det vore beklagligt om statsrevisorerna skulle taga åt sig
detta personligen, som det vill förefalla mig, att herr Zetterstrand
velat göra.

Jag begärde ordet egentligen för att tillåta mig att framhålla
några synpunkter, som det vill synas mig icke tillräckligt under
denna debatt framförts. Det är alldeles riktigt, att vi här alla höra
söka göra besparingar inom alla de områden, där sådana lämpligen
kunna göras. Men vi få icke fästa oss uteslutande vid ordet »besparing»
utan äfven vid det ord, jag sköt in, nämligen »lämpligen».

Det är gifvet, att, om dessa besparingar äro ägnade att i mera
väsentlig grad försvåra riksdagsarbetet och att betunga riksdagsmännen
med alltför stora svårigheter beträffande möjligheten att
kunna återfinna ärenden i trycket o. s. v., då blir det nog endast
en skenbar besparing, som i sin ordning återfaller på själfva riksdagsarbetets
kvalitet. Nu har jag verkligen den uppfattningen om
de af herr Zetterstrand påpekade utvägarna till besparing, att de
.skulle med ett undantag vara ägnade att just hvar och en i sin
stad försvåra arbetet för riksdagsmännen.

Den första af herr Zetterstrand framhållna besparingen afser det
äfven af statsrevisorerna omnämnda förhållandet med kommittétrycket
och att man skulle kunna inskränka detta, så att riksdagsmännen
finge endast ett exemplar hvar af de utkomna kommittébetänkandena.
Nu ber jag att fä påpeka, att det inom statsutskottet visade

No 16.

Onsdugeu den 17 Februari. 21

sig, då man närmare ingick på en undersökning åt detta förhållande,
att ökningen af ett relativt fåtal exemplar i eu upplaga ingalunda
spelar någon afsevärd roll. Däremot är det de ständigt återkommande
ändringarna i korrektur och de många förslagstrycken, hvilka
föranleda att uppsatt tryck måste rifvas upp igen, som för kostnaderna
_ spelar eu väsentligt stor roll. Kostnaderna för en ökning af
kommittébetänkanden med det antal exemplar, som erfordras för
att riksdagsmännen skola få de första exemplaren af ett kommittébetänkande
så tidigt som möjligt och sedermera äfven kunna återfinna
betänkandet i riksdagshandlingarna i samband med betänkandets
behandling i Riksdagen, äro alltså ingalunda stora, men det är
gifvet, att detta dubbeltryck medför vissa lättnader för riksdagsmännen.

Det andra förslaget innebar, att vid behandling af hufvudtitlarna
statsverkspropositionen icke skulle omtryckas. Man skulle,
som herr Zetterstrand yttrade, taga denna med sig hem och sedermera
bära den till kammaren igen. Det är gifvet, att så låter sig
göra, men det kan ej bestridas, att detta kommer att vara i någon
mån obekvämt. Jag vill dock icke säga så mycket om det förslaget.

Sedermera yttrade herr Zetterstrand, under det han gaf uttryck
åt sitt förtroende för statsutskottet och dess förmåga att sätta upp
tabeller öfver lönestaterna, att då eu ändring i dessa lönestater
göres, borde man ej omtrycka hela den föreslagna staten utan endast
på annat håll omnämna de gjorda ändringarna, om jag förstått
honom rätt. Jag vågar tro, att med hänsyn till den stora lättnad,
som vinnes för dem, hvilka verkligen vilja se lönestaten uppförd i
sin helhet och som önska göra jämförelser mellan de olika i do
särskilda staterna uppförda funktionärernas löner, tillämpningen af
herr Zetterstrands förslag skulle medföra vida större olägenheter
på grund af däraf föranledda bristande öfverskådlighet än som kan
uppvägas af den ingalunda väsentliga kostnaden för ett omtryck och
att därför icke heller detta förslag vore till fördel för riksdagsarbetet.

Herr Zetterstrand föreslog vidare, att om två lika lydande motioner
väckas i bägge kamrarna skulle den ene af motionärerna inskränka
sig till att endast återgifva klämmen med åberopande af
den andre motionärens motivering. Det är, som jag nyss sade, det
enda förslag, som jag anser icke innebära något försvårande för
riksdagsarbetet; men jag vågar draga i betänkande, huruvida kammaren
kan ålägga en enskild motionär, hur han skall affatta sina
motioner. Visserligen kan man uttala önskvärdheten af, hur detta
bör ske, men jag tror, att man får stanna därvid och att man ej
kan bestämma, hur en motionär i den ena eller den andra kammaren
skall affatta sin motion, eller att, såsom herr Zetterstrand föreslog,
det genom lottdragning skall afgöras, hvilkendera som skall
väcka den fullständiga motionen.

Om man nu väger olägenheterna mot de relativt små besparingar,
som skulle kunna åstadkommas genom de af herr Zetterstrand

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

Forts, i

N:0 16

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

22 Onsdagen den 17 Februari.

föreslagna ändringarna, hvilka besparingar jag ingalunda tror skola
kunna uppgå till cirka 30—40,000 kronor, som herr Zetterstrand angaf
— en siffra som jag icke vet, hvar han hämtat — då tror jag
man skall finna, att man i statsutskottet kommit till rätt resultat,
nämligen att olägenheterna äro de öfvervägande, och att man därför
på dessa områden ej borde gå med på förslaget. Men det är
orätt att, såsom en talare på Stockholmsbänken gjorde, säga, att
statsutskottet ej föreslagit några besparingar alls, ty det har utskottet
gjort fastän visserligen icke i klämmen, där utskottet blott
pekat på tvenne vägar för att åstadkomma en, om jag så får säga,
mera ordnad bokföring, d. v. s. att omkostnaderna skola drabba det
område, dit de ovedersägligen höra såväl beträffande kommittébetänkanden
som Kungl. Maj:ts propositioner. Men en gifven besparing
kan ernås, om kammaren godkänner den af statsutskottet föreslagna
motiveringen, ty därigenom skulle just det, som herr Lindhagen
vill ha kvar, men som medför betydande kostnader, för framtiden
kunna undvikas.

Jag har redan tidigare tillåtit mig säga, att den betydligaste
ökningen af kostnaderna föranledes af dessa ständiga ändringar i
korrektur och de många förslagstrycken. Statsutskottet erkänner,
att en del af dessa förslagstryck måste förekomma för att underlätta
utskottens arbete; men att enskilda motionärer skola ha rättighet
att upprepade gånger trycka om en motion för att göra ändringar,
innan den lägges fram för kammaren, har utskottet ej ansett
rätt, för så vidt förfarandet skall påföra Riksdagen kostnader. Jag
vågar tro, att detta ej får sägas vara uteslutande byråkratism, ty
jag undrar, hvart det skulle ta vägen, om alla kammarens ledamöter
skulle lämna in sina motioner i koncept och sedan verkställa
en serie ändringar, innan de slutligen komme fram i kammaren.
Samma inskränkning har man önskat åstadkomma äfven beträffande
kungl. propositioner, men därom kan Riksdagen ej yttra sig. Dessa
många kostnader, som föranledas af alla de många ändringar, som
göras, innan propositionen kommer fram på Riksdagens bord, böra
väl ej drabba Riksdagen, som endast borde bestrida tilläggskostnaderna
för det antal färdiga exemplar, som behöfva tryckas för Riksdagens
egen räkning.

Genom ett bifall till statsutskottets förslag tror jag, att kammaren
skulle vinna ej så obetydliga besparingar utan väsentlig inskränkning
i lättnaden för kammarens arbete; därjämte skulle kammaren
åstadkomma ett bättre ordnadt bokföringssätt i fråga om
dessa kostnader. Då nu, som kändt är, Första Kammaren redan
biträdt statsutskottets förslag, anser jag äfven häri ligga ett
skäl för att icke här fatta ett annat beslut, hvilket icke skulle leda
till något annat än ett mera platoniskt uttalande. Jag anhåller
därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag
oförändradt.

Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Den
föreliggande frågan är ej synnerligen stor, men då Riksdagens Andra

No 16

Onsilugen den 17 Februari.

Kammare ofta brukar föra ordet »sparsamhet» pa tungan, förefaller
det mig underligt, om ej Andra Kammaren i ett fall, där det är
möjligt, äfven för egen räkning vill tillämpa sparsamhetsprincipen.

Statsrevisorerna ha tänkt sig, att man möjligtvis skulle på det
område, som här är berördt, kunna iakttaga någon liten besparing:
de ha då särskilt tänkt på dessa kommittébetänkanden, beträffande
Indika jag verkligen skulle vilja fråga, huru många af herrarna det
är, som läsa dem något grundligare. Statsrevisorerna ha ansett
det vara öfverflödigt, att dessa i många fall olästa betänkanden —
jag tvekar icke att säga så — delas ut mer än en gång åtminstone.
Vi tyckte, att det borde vara mer än tillräckligt. För min personliga
del har jag den uppfattningen, att det är fullt tillräckligt, om
hvarje ledamot af kammaren, så fort han anhåller om ett exemplar
af ett kommittébetänkande, får det, ty bär jag icke så mycket intresse
för en fråga att, när jag vet att jag kan få ett betänkande,
jag ber om ett sådant, då är det föga troligt, att jag tager djupare
del af hvad som står i detta betänkande. Det har varit den tankegången,
som i hög grad ledt statsrevisorerna, då de gjort sin framställning
i det här afseendet.

Nu har statsutskottet sagt, att detta skulle bli en föga betydande
besparing, och det är alldeles riktigt. Statsrevisorerna ha
heller aldrig sagt, att det skulle bli någon betydande besparing.
Men jag vågar tro, att detta är en besparing, som skulle bli lika
stor som den besparing, som skulle uppstå därigenom, att kammaren
bifölle statsutskottets förslag att hindra motionär att göra ändring
i korrektur till af honom väckt motion. Ty, mina herrar, jag måste
verkligen gifva herr Lindhagen rätt, då han säger, att det är icke
så många bland oss, som komma med så dryga framställningar, att
någon anledning förefinnes att hindra en eller annan motionär att
begagna sig af de hjälpmedel, som härvid stå till buds. För min
del anser jag det vara en vida betänkligare åtgärd att företaga
hvad statsutskottet i detta afseende föreslagit än hvad statsrevisionen
föreslagit. Jag kan icke neka till, att jag måste skänka mina
sympatier åt det anförande, som herr Lindhagen höll till förmån
för det tillvägagångssätt, som han följt med afseende på en eller
annan större motion. Ty är det val lämpligt, att om någon ledamot
af kammaren vill nedlägga ett storartadt arbete på en motion
då på sådant sätt som här blifvit ifrågasatt hindra honom från att
använda de ginvägar, som finnas för att motionen skall kunna komma
fram till kammaren i behörig tid? Jag tror det icke. Jag anser
sålunda, herr talman, att de åtgärder, som statsutskottet föreslagit
för att minska tryckningskostnaderna, äro mindre lämpliga än de,
som statsrevisionen föreslagit.

Det har här framhållits af statsrevisorerna, att endast inbindningskostnaderna
för de fem banden kommittébetänkanden under år
1907 uppgått till 2,800 kronor. Man har tillika gjort den beräkningen,
att med den stora omfattning, som dessa betänkanden under
år 1908 tagit, skulle inbindningskostnaderna för nämnda år uppgå
till 6,000 kronor. Det är ju visserligen en liten slant, som man

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

N:« 16.

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

i! Onsdagen den 17 Februari.

sålunda skulle kunna spara genom att bifalla livad statsrevisionen
föreslagit. Men här är icke fråga om sådana kostnader, som endast
förekomma en gång, utan om sådana, som äro årligen återkommande
och jag vill erinra därom, att det ibland kan vara svårt nog att fä
Riksdagen att bevilja årliga anslag, äfven om de endast röra sig
om 5 å 6,000 kronor. .lag upprepar, herr talman, att här är icke
fråga om någon större besparing utan om en besparing, som Riksdagen
själf skulle kunna ålägga sig. Jag anser det lämpligt, att
kammaren tillämpar sparsamhetsgrundsatsen i ett fall sådant som
detta och sålunda föregår med ett godt exempel.

Det hade därför varit synnerligen lämpligt, om ett bifall till
hvad statsrevisorerna föreslagit hade kunnat äga rum. Nu har
Första Kammaren redan bifallit statsutskottets förslag. Då emellertid
ett bifall till den af herr Zetterstrand framlagda resolutionen
dock skulle få den betydelsen, att kammaren därigenom visade, att
den i princip ställde sig på samma ståndpunkt som statsrevisorerna,
skall jag, herr talman, be att få instämma såväl i herr Zetterstrands
som herr Lindhagens yrkande. Jag yrkar sålunda, att ärendet måtto
remitteras till kanslideputerade för ytterligare utredning och därjämte
den ändring i motiveringen, som herr Lindhagen föreslagit.

Häruti instämde herrar Jansson i Krakerud, Berglund och
Wavrinshj.

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke annat än
gifva den ärade borgmästaren herr Lindhagen mitt erkännande i ett
afseende, och det är, att han här i kammaren erkänt, att det var
han, som hade lämnat de många motionerna till tryckning, innan
han hade lämnat dem till talmannen, så att dessa motioner kostat
statsverket i korrekturändringar, förslagstryck och måhända äfven
i öfvertidsarbete en summa af mellan 1,300 och 1,400 kronor. Men
på samma gång han gjorde detta erkännande, för hvilket jag är
honom mycket tacksam, så skulle jag äfven gärna önskat, att han
hade sagt: »Jag skall icke göra om detta: jag skall icke göra så
hädanefter». Det hade varit någonting, som man kunnat taga fasta
på, och för hvilket man hade kunnat gifva honom ännu större erkännande.

Jag hemställer emellertid till herr Lindhagen och till oss allesamman,
hur det skulle gå, om vi litet hvar skulle handla på det
sättet här i Riksdagen, att, innan vi lämnade våra motioner till talmannen,
vi först lämnade dem till riksdagens tryckeriexpedition för
sättning, korrekturläsning, öfvertidsarbete och det ena med det andra.
Det är ju lätt att inse, hvad ett sådant till vägagående skulle åsamka
staten för ofantligt stora kostnader för riksdagstrycket.

Jag har nog antecknat en del mera af hvad som yttrats för
att svara på, men jag skall icke tillåta mig att yttra något vidare,
icke ens för att svara på hvad herr Karlsson senast hade att anföra,
ehuruväl jag skulle kunna hafva goda skäl att göra det. Jaganhåller,
herr talman, att fortfarande få yrka bifall till utskottets
hemställan.

N:o 16.

Onsdagen den 17 Februari. 25

Herr Lindhagon: Herr talman. Jag ber att få instämma äfven
i herr Karlssons yrkande, i hvad det innefattar instämmande i herr
Zetterstrands förslag.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen yttrade,
att därunder yrkats l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o), af herr
Zetterstrand, bifall till utskottets hemställan med tillägg därtill af
ett andra moment, och 3:o), af herr Lindhagen, bifall till utskottets
hemställan med tillägg af det utaf herr Zetterstrand föreslagna andra
momentet samt därjämte med viss ändring i motiveringen.

Å dessa yrkanden gaf herr talmannen propositioner; och fann
herr talmannen det under l:o) upptagna yrkandet vara med öfvervägande
ja godkändt. Votering begärdes emellertid, i anledning
hvaraf och sedan till kontraproposition antagits det under 3:o) omförmälda
yrkandet, nu uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i tredje punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Lindhagen under
öfverläggningen framställda yrkande.

Omröstningen utföll med 69 ja, men 111 nej; och hade kammaren
alltså bifallit det af herr Lindhagen under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Herr statsrådet Swartz öfverlänmade Kung!. Maj:ts proposition
angående anslag till dispaschörsväsendet.

Ifrågavarande proposition bordlädes.

§ 8.

Bevillningsutskottets häruppå föredragna betänkande, n:o 3, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning

Angående

kostnaderna

för riksdags trycket.

(Forts.)

N:0 16.

26

Angående
särskild
progressiv
beskattning af
inkomst för
försäljning af
brännvin m. in.

Onsdagen den 17 Februari.

angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats
m. m., blef af kammaren godkändt.

§ 9.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets betänkande, n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
särskild progressiv beskattning af inkomst, härrörande från tillverkning
eller försäljning af brännvin, vin och Öl m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion hade herr Söderberg i Hobborn föreslagit, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag därom, att idkare
af tillverkning eller försäljning af brännvin, Öl och vin och med
dem jämförliga drycker, vare sig i parti eller minut, måtte för den
behållna inkomsten af denna rörelse betala högre skatt, beräknad
efter en annan progressiv skala än andra näringsidkare.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade afgifvits af herr Söderberg i Hobborn.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
lämnades till:

Herr Söderberg i Hobborn, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Den fråga, som jag genom min motion velat bringa under
Riksdagens pröfning, nämligen frågan om att genom beskattning
minska konsumtionen af rusdrycker, har redan förut varit föremål
för samtal och uttalanden i nykterhetsvänliga kretsar. Detta är ju
ett af många erkändt medel för åvägabringande af en dylik minskning;
och har jag tänkt mig, att den princip för beskattning af rusdrycksliandteringen,
som jag genom mitt förslag velat införa, skulle på ett
mera direkt sätt träffa idkarna af denna handtering.

Jag vill med ett litet exempel söka att klargöra detta. Om
man genom tullafgifter eller genom andra beskattningsformer, såsom
maltskatt och dylikt, söker att fördyra dessa varor, så faller denna
ökade beskattning ögonblickligen på konsumenterna. Man höjer bara
priset på varan i den mån, och kanske litet till också, som den
ökade skatten går till; och i många fall kunna dessa näringsidkare
just igenom en dylik ökad beskattning kanske rent af göra en vinst.
Åtminstone är den möjligheten icke utesluten.

Uti min motion har jag försökt att framhålla en princip, hvarigenom
man skulle kunna träffa den utaf näringsidkaren själf deklarerade
nettovinsten af denna rörelse. Enligt nu gällande bevillningsförordning
äro idkare af rusdryckshandtering jämnställda med öfriga

■11

N:0 16.

Onsdagen den 17 Februari.

näringsidkare i samhället. De äga dock, man må hafsa hvilken Angående
uppfattning som helst om dessa personer, som drifva rusdrycks- *arskild

rörelse, eu fördel framför andra näringsidkare derutinnan, att kon- isättning af
kurrensen för dem är mindre. Deras yrke kan nämligen icke utöfvas inkomst för
af någon annan än den, som därtill erhållit vederbörligt tillstånd; försäljning af
och det gör, att man på många orter, såväl i städer som isynnerhet
på landsbygden, ju ser, hurusom dessa näringsidkare minskas allt ^ ''

mer och mer och bli ett försvinnande litet fåtal.

Hvad innebär då detta? Jo, för att taga ett exempel från
Kopparbergs län, som jag tillhör, och där brännvinsminuthandeln
blifvit borttagen öfverallt på landsbygden och flyttad till två af
länets städer — där har detta medfört, att i den affär, som på detta
område bedrifves i städerna Falun och Hedemora, vinsten ökats
ofantligt mycket, särskildt under de senaste åren. Häraf tycker jag
mig finna, att man på detta område kan se, huru näringsidkare
genom ett mycket litet arbete kunna komma upp till en mycket
stor förtjänst, och det exempel, som jag i min motion framhållit,
visar ju också detsamma. Jag bär särskildt framhållit, hurusom
en sådan näringsidkare borde vara beskattad vida högre efter den
behållna inkomsten än till exempel en fabriksidkare med samma
årliga inkomst, ty denne senare får ju ha ett så betydligt mycket
svårare arbete och så mycket mera bekymmer för sin näring.

Nu har ju utskottet inte heller ställt sig alldeles afvisande gent
emot den tanke, som ligger till grund för motionen, men utskottet
har därjämte uttalat åtskilliga betänkligheter med hänsyn till vissa
svårigheter, som skulle uppstå genom att bifalla densamma. »Det
skulle», säger utskottet, »bli ett afsteg från en af grundprinciperna
för gällande skattelagstiftning, och svårigheten att i praktiken anordna
en dylik beskattning skulle komma att visa sig mycket stor.» Ja.
jag vill icke neka till, att svårigheter skola komma att yppa sig i
tillämpningen, särskildt då det förekommer, att denna handtering
eller handel är förenad med annan handtering såsom t. ex. fallet
är vid hotellrörelse, där det är fråga om både uthyrning af rum för
resande, matservering och dylikt. Härtill kommer, såsom det upplystes
i utskottet — jag hade icke reda på det förut —• att dessa
hotellägare icke äro skyldiga att föra handelsböcker. Det anser jag
för min del vara en brist, en lucka i vår lagstiftning, som på något
sätt måste fyllas. Det är en orimlighet, att en ägare af ett hotell,
som kanske har en omsättning på många tiotusental kronor om året,
skall vara befriad från bokföringsskyldighet, medan, t. ex. i denna
stad, den minsta matvaruaffär såsom varande en öppen bod skall
vara skyldig att föra handelsböcker.

Emellertid står det en annan utväg öppen, och det är med
tillhjälp af själfdeklarationen. På det sättet skulle man ju kunna få
reda på saken. För att visa att detta icke är något löst påhitt af
mig, vill jag erinra om hvad som står att läsa i Kungl. Maj:ts
proposition till innevarande års riksdag, n:o 18, angående den förhöjda
maltskatten, där det på sidan 18 heter: »Hvarje efterskänkande
af skattebelopp af förevarande slag måste i visst afseende grundas

N:o 16.

28

Angående
särskild
progressiv
beskattning af
inkomst för
försäljning af
brännvin m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

å deklaration från den skattskyldiges sida. Till grund för restitution
skulle sålunda läggas den af tillverkaren förda bryggjournalen, i
hvilken för hvarje brygd antecknas, huru mycket malt användes till
hvarje slag af maltdryck». Jag vill framhålla det såsom en parallell
till detta. Den där svårigheten tror jag för min del nog, att man
skulle kunna öfvervinna; men själft säger utskottet, att det skulle
vara mycket tvifvelaktigt, huruvida den ökade beskattning af personer,
livilka idka rusdryckshandtering och som motionären torde
afse, verkligen kommer att blifva ett vapen i striden mot rusdryckerna.
Härtill vill jag saga, att det icke varit hufvudsyftet
med min motion att få ökade intäkter till statskassan. Jag inser
mycket väl, att det icke kan blifva några afsevärda belopp, men
jag har velat föra fram den här tanken såsom varande rättvis, den
tanken nämligen, att någon skillnad borde förefinnas mellan beskattningen
af den behållna inkomsten för dessa näringsidkare och skatten
för andra näringsidkare.

Att utskottet ej har något emot själfva saken, därest denna
kunde genomföras utan olägenheter, det säger utskottet själft i det
sista stycket af sitt yttrande, där det heter: »Vid förestående revision
af skattelagstiftningen lär ock bli tillfälle att närmare undersöka,
huruvida fog kan finnas för stadgande eller åtgärder i den riktning
motionären anger, men utskottet har ansett, att man icke bör skrifva
till Ivungl. Maj:t i detta ärende.» Utskottet har ju sålunda icke
ställt sig alldeles afvisande, och inom detsamma framställdes det
äfven åtskilliga andra förslag, hvarigenom man skulle kunna något
högre beskatta dessa näringsidkare. Så ansågs det t. ex. vara
lämpligt att vid utfärdande af bevis rörande utöfvande af denna
näring åsätta dessa bevis stämpelskatt. Men då kan man ju häremot
anmärka, att en sådan stämpelskatt komme att verka ganska ojämn
och kanske också i många fall orättvis. Då stämpelskatten kanske
skulle komma att sättas lika hög för en mindre affär som för en
större, så torde nog detta förfarande äfven kunna ha sina olägenheter.

Uti den del af tidningspressen, där man upptagit denna sak till
behandling, har man äfven framhållit åtskilliga andra synpunkter,
som skulle stå i sammanhang med denna motion. Man har nämligen
anfört den praxis, som gäller i några af Amerikas förenta stater,
nämligen att idkare af rusdryckshandtering göres ansvarig för vissa
förseelser, som öfverlastade personer begå. Det är ju också en fråga,
som kan tagas under öfvervägande, men, som sagdt, jag har för min
del ej ansett mig böra nu upptaga densamma. Jag har endast
velat framföra den tanken, att det bör förefinnas någon skillnad i
beskattningshänseende mellan dessa näringsidkare och andra i vårt
land.

Med anledning af hvad jag sålunda yttrat, och då utskottet ej
ställt sig afvisande mot denna sak, skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till min motion och afsteg å utskottets hemställan.

Herr Er sson instämde häruti.

Onsdagen den t7 Februari. 20

Herr Karlsson i Göteborg: Af hvad den föregående talaren
yttrade i början af sitt anförande föreföll det mig som om han velat
säga, att han haft för afsikt att uppfinna en sådan skattoform för
dem, som idka handel med alkoholhaltiga varor, att dessa näringsidkare
skulle ha svårare att öfvervältra skatten på den konsumerande
allmänheten, än hvad fallet vore med tullar och andra fördyranden
af ifrågavarande artiklar. Jag tror emellertid, att vederbörande
skulle kunna finna utvägar att äfven härvidlag låta den
konsumerande allmänheten betala kalaset. Det torde vara en själfklar
sak, att om man i den ena eller andra formen lägger en beskattning
på näringsidkaren, så söker han göra hvad han kan för
att undkomma den. Man kan ju vara ense med motionären därom
— och det är säkert litet hvar — att med rusdryckshandteringen
i allmänhet följa vissa mycket beklagliga verkningar för samhället.
Men jag vill hemställa till kammaren, huruvida det icke är så, att
frågan om vår inkomstskattelagstiftning visat sig vara mer än tillräckligt
svårlöst ändå, utan att man på det området därjämte skulle
öfverföra kampen mot rusdryckerna. Ju flera för inkomstskattelagstiftningen
främmande element man inför i densamma, dess svårare
har man att finna en lösning på frågan. Därför finner jag för min
del det vara *'' ett synnerligt opraktiskt tillvägagångssätt att vilja
draga in rusdrycksstriden äfven på detta område. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag och afslag å
motionen.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
å de under öfverläggningen gjorda yrkandena blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogos hvardera för sig lagutskottets utlåtanden:

n:o 3, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem af svenska kyrkan
att därur utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd; och

n:o 4, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande ändring i 12 kap. 3 § kyrkolagen.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.

§ 11.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande, n:o
21, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till ny rullande materiel för statens järnvägar.

I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof hade
Kungl. Maj:t under sjätte hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att för

No 16.

Angående
särskild
progressiv
beskattning a\
inkomst för
f örsäljning af
brännvin m. in.
(Forts.)

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.

N:0 16.

Angående
andag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.
(Forts.)

30 Onsdagen den 17 Februari.

år 1910 till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens redan
trafikerade järnvägar bevilja ett anslag å 4,000,000 kronor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande framställning måtte till anskaffande af ny rörlig materiel
vid statens redan trafikerade järnvägar för år 1910 bevilja ett anslag
å 4,000,000 kronor.

Reservation hade afgifvits af herrar Odelberg, Andersson i Skifarp,
Nyländer och Odqvist mot vissa delar af motiveringen.

Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af:

Herr Nyländer, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Tillsammans
med tre af utskottets ledamöter har jag låtit anteckna mig
som reservant mot vissa delar af motiveringen i detta statsutskottets
utlåtande, nämligen det uttalande, som utskottet på sidan 5 gjort
rörande torfvens användning som bränsle i våra lokomotiv. Såsom
denna motivering här är affattad, kan man näppeligen få annan uppfattning
än den, att utskottet ställer sig ganska reserveradt, ja, man
kan säga ställer sig bestämdt afvisande gent emot herr statsrådets
och chefen för civildepartementet i statsrådsprotokollet gjorda uttalande,
att han har för afsikt att i sinom tid hemställa om föreskrift
för järnvägsstyrelsen att låta anordna en del af de godstågslokomotiv,
som kunna komma att anskaffas, för eldning jämväl med
torf. Detta är ett uttalande, för hvilket man, enligt min mening,
borde vara herr statsrådet tacksam, ty det visar, att man inom
Kungl. Maj:ts regering hyser varmt intresse för torfeldningsfrågan.
Det skulle utan tvifvel ingalunda vara välbetänkt, om Riksdagen nu
utan vidare anslöte sig till och godkände utskottets ifrågavarande
mening, ty det synes mig, som om man därigenom ingalunda skulle
uppmuntra utan snarare i betänklig grad mota torfindustrien och
dess utveckling i vårt land.

Af detta statsutskottets utlåtande finna herrarne, att Kung!.
Maj:t den 22 sistliden januari uppdragit åt järnvägsstyrelsen »att
låta verkställa och så fort ske kunde till Kungl. Maj:t inkomma med
utredning angående hvilka kostnader skulle åsamkas statsverket dels
för en gång och dels årligen, därest genom användande af torf såsom
lokomotivbränsle importen af utländska stenkol skulle minskas med
100,000, 75,000 eller 50,000 ton samt i stället inköpas resp. 164,000,

123,000 eller 82,000 ton torf.» Om denna utredning och andra
undersökningar rörande lokomotivens eldning med torf, som Kungl.
Maj:t lär ha satt i gång, skulle gifva till resultat, att det skulle bli
för statsverket fördelaktigt äfven i ekonomiskt afseende att använda
torf som lokomotivbränsle, vare sig enbart eller tillsammans med
stenkol, och härigenom kolimporten skulle kunna minskas, så vore
det väl högst klandervärd!, om icke åtgärder genast vidtoges för
lokomotivens omdaning för eldning med torf, särskilt å de statsbanelinjer,
i närheten af hvilka erforderlig kvantitet bränntorf redan
nu finnes eller kan komma att tillverkas. Utskottet tyckes emellertid
vara af annan mening, ty det heter här: »Oberoende af det
resultat, som kommer att framgå af ofvannämnda utredning, vore

No 16.

Onsdagen den 17 Februari. 31

det mindre välbetänkt att bestämma, det en del af de lokomotiv,
som komma att anskaffas för ifrågavarande anslag, skola anordnas
för eldning med torf.» Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen bli härigenom
totalt förhindrade att äfven om det skulle visa sig än sä
fördelaktigt, låta anordna ett enda af dessa 25 lokomotiv så, att
eldning jämväl med torf där kan låta sig göra. Detta synes mig
långt ifrån riktigt, och jag är fullt förvissad därom, att Kungl.
Maj:t vidtager en sådan anordning endast under förutsättning, att
den synes kunna medföra nytta och gagn för vårt land.

Nu invänder kanske någon, att detta utskottets uttalande icke
lägger hinder i vägen för att omändra gamla lokomotiv och göra
dem användbara för torfeldning. Ja, detta är visserligen sant, och
jag är förvissad om att, därest så befinnes lämpligt, äfven dylika
äldre lokomotiv komma att i detta afseende förändras. Dylika förändringar
kunna emellertid ingalunda verkställas gratis, utan äro
förenade med åtskilliga kostnader. Men hvarför man skall förhindra
Kungl. Maj:t att vid beställningen af något af de ifrågavarande
lokomotiven söka föreskrifva, att det bör redan från början anordnas
för eldning jämväl med torf, hvarigenom ändringskostnader kunna
undvikas, kan jag för min del icke förstå.

Utskottet säger vidare: »Det måste anses särskildt tvifvelaktigt,
om torf med fördel kan användas till bränsle för någon af de lokomotivtyper,
som nu af järnvägsstyrelsen i dess af departementschefen
biträdda framställning föreslagits till nyanskaffning.» Jag anser, att
utskottet icke bort göra något uttalande i denna sak, ty det är nog
rätt vanskligt att fälla ett sådant tämligen bestämdt omdöme i en
fråga som denna, hvars råtta bedömande fordrar specialinsikter och
särskildt noggranna studier i de olika lokomotivtypernas beskaffenhet.
Skulle det framdeles visa sig, att någon af dessa typer, om
hvilka järnvägsstyrelsen föreslagit, att de skola vara lika med typerna
från åren 1906 och 1907, lätteligen skulle kunna omdanas för torfeldning,
så vore det ju rätt förargligt, om Riksdagen nu skulle
uttala sig på det sätt, utskottet här föreslagit.

Under de senare åren har Riksdagen som bekant visat synnerligen
stort intresse för tillgodogörande af den stora rikedom, som
ligger i våra torfmossar, och Riksdagen har sökt att på allt sätt
uppmuntra allmänheten att vidtaga åtgärder härför. Så anslogo
Riksdagarna 1902, 1905 och 1907 afsevärda belopp för ifrågavarande
ändamål. En torflånefond på en och en half million kronor har
bildats, medel ha anvisats såväl för upprättande af en torfskola
som för anställande af torfingenjörer och torfassistenter, hvilka skola
tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar. Till följd af
dessa statsmakternas åtgöranden har ock en ganska afsevärd torfindustri
kommit till stånd i vårt land, och det torde därför numera
äfven höra till statsmakternas uppgift att se till, att denna fosterländska
industri ej går tillbaka. Den bör fastmera uppmuntras och
stödjas, och staten kan ock i betydlig grad göra detta genom att
själf, såsom stor afnämare, begagna och använda torfprodukter och
såmedels underlätta deras afsättning.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
stålens
järnvägar.
(Forts.).

N:0 16.

32

Angående
antlag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

Utskottets nu gjorda uttalande synes emellertid, såsom jag förut
påpekade, ej gå i denna riktning. Detta uttalande står ock i strid
eller åtminstone ej i full samklang med hvad Riksdagen förra året
yttrade. Då skref nämligen Riksdagen till Kungl. Maj:t, att »Riksdagen
finner det vara af största vikt att torfindustrien utvecklas
och att landets ofantliga tillgångar af torfbränsle tillgodogöras för
fyllande i så vidsträckt män som möjligt af landets industris och
med ångkraft drifna kommunikationers alltjämt växande behof af
bränsle, hvadan Riksdagen vill uttala önskvärdheten däraf att vid
statens järnvägars drift torfbränsle måtte vinna större användning
än hittills.»

Då jag sålunda, herr talman, befarar, att det uttalande, som
utskottet här gjort i tredje stycket af sin motivering, kan vara till
skada för de stora nationalekonomiska sträfvanden, som vilja tillvarataga
rikedomen i landets mossar, och då för öfrigt det synes
mig alldeles onödigt och obehöflig!, att en sådan motivering i detta
utlåtande inflyter, vågar jag anhålla att få yrka,

att kammaren behagade bifalla statsutskottets ifrågavarande utlåtande,
men med uteslutande af tredje stycket i utskottets motivering,
det stycke, som börjar med orden: »Det resultat, hvartill
man genom den sålunda anbefallda utredningen kan komma» och
slutar med orden »samt för lokaltåg (i sistnämnda fall lokomotiv
utan tender)».

Jag vill på samma gång meddela, att Första Kammaren fattat
sitt beslut i fullkomlig öfverensstämmelse härmed.

Häruti instämde herrar Zetterstrand, Vahlquist, Nilsson i Skärhus,
Jönsson i Boa, Henrikson, Persson i Borrby, Johanson i Mossebo,
Bogren, Carlson i Herrljunga, Olsson i Berg, Andersson i Bråborg.
Dahlgren, Andersson i Helgesta, Ström i Transtrand, Vennersten,
Zimdahl, Berglund Odqvist, Bengtsson i Häradsköp, Danielsson.
Pettersson i Bjälbo, Andersson i Skifarp och Sandquist.

Herr Craaford: Herr talman, mina herrar! För så vidt jagfunnit,
har kungl. järnvägsstyrelsen fem olika utvägar att skaffa
sig disponibla medel: För det första genom af Kungl. Maj:t gjorda
förskottsmedgifvanden af tillgängliga trafikmedel, såsom till exempel

1,350,000 kronor till fyllande af brist i byggande åt Bohusbanan
och något öfver 200,000 kronor för samma ändamål till bangårdsanordningar,
förnämligast i Stockholm. För det andra genom af
Kungl. Maj:t fastställd kostnadsstat med en däri angifven så kallad
slopningssumma. För dylika medel har sedan 1900 inköpts för något
mer än 7 och eu half million kronor rullande materiel. För det
tredje genom att förskottsvis lyfta medel för af Riksdagen beviljade,
ej påbörjade arbeten och dylika under utförande, för det fjärde genom
bokföringsåtgärder, sådana som exempelvis i min motion n:r 11 äro
angifna, och för det femte genom af Riksdagen beviljade anslag.
Som exempel på det tredje sättet må anföras att på det af Riksdagen
beviljade anslaget till Järna—Norrköpings banan ha redan

Onsdagen den 17 Februari. 33

lyftats 800,000 kronor. Såsom vi alla veta liar donna banbygguad
oj ännu blifvit påbörjad. A anslaget till lladstuträsk—Skollefteå
järnväg bär lyftats 200,000 kronor. Under maj—augusti 1908 lyftades
2,000,000 kronor å järnvägsbyggnaden Östersund—Ström samt ytterligare
å samma anslag den 4 februari innevarande år 400,000 kronor.

För närvarande rör sig frågan om ett direkt anslag af Riksdagen,
i det att Kungl. Maj:t begär 4,000,000 kronor till ny rullande
materiel för statens järnvägar. Ur kungl. järnvägsstyrelsens motivering
framgår med all tydlighet, att detta anslag ej är för närvarande
af behofvet påkalladt, utan motiveras såsom lämpligt för
mötande af cn kommande ökad trafik.

Något särskildt motiv ur lokomotivsynpunkt, för att den kommande
trafikökningen skulle gå i den riktning, som kungl. järnvägsstyrelsen
förespår, framgår dock ej af motiveringen.

Hvad särskildt lokomotiv för tunga snälltåg beträffar, så är den
nog förklarlig, enär styrelsen under de senast gångna åren ökat
denna tågvikt så, att vi väl antagligen bär i landet slagit rekord i
afseende på förhållandet mellan vagnarnes och personernas vikt.

Enligt 1906 års underdåniga berättelse till Kungl. Maj:t, sid.
418, kolumn 2, utgjorde antalet personlokomotiv, medeltal i tjänst,
282 st. och bränsleförbrukningen i ton kol var 151,485. Enligt 1907
års berättelse, samma sida och kolumn, utgjorde lokomotivantalet i
tjänst tre flera eller 285 st. med en kolförbrukning af 169,318 ton,
således eu ökning i kolförbrukning om cirka 18.000 ton eller efter
15 kronor per ton en utgiftsökning om cirka 270,000 kronor. Tages
hänsyn till vagnaxelkilometertalet, sid. 67 i 1906 och 1907 års berättelser,
och samma siffror hänföras till 1000 vagnaxelkilometer,
sid. 71, så uppstår med samma kolpris en direkt ökad utgift af

180,000 kronor, antagligen till följd af den ökade tågvikten för
persontrafik.

Häraf framgår osökt frågan, om det ur trafiksynpunkt kan anses
ekonomiskt att framföra vår persontrafik i tåg med samma vikt och
hastighet, som vi nu hafva, eller om lättare och tätare tåg vore att
föredraga. Alltså finner jag frågan om tunga snälltågslokomotiv
ännu ej vara utredd.

I samband med frågan om anskaffande af flera lokomotiv och
vagnar till statens järnvägar, kan jag ej underlåta att bemöta generaldirektör
Pegelows yttrande i Svenska Dagbladet af den 29 januari
1909, däri generaldirektören påstår, att jag i min motion, n:o 11,
angående statens järnvägars bokföringssystem skulle sagt, att tågtjänsttimmarne
för statens lokomotiv voro 2 timmar 39 minuter per
dygn, och att jag därvid förbisett deras arbete i stations- och reservtjänst.

Vid motionens riktiga genomläsande torde en hvar finna, att
jag sagt, att lokomotivens nyttic/a tågarbete är 2 timmar 39 minuter
i medeltal per dygn. Af den bifogade tabellen framgår äfven, att
stationstjänsten kraft 2 timmar 44 minuter samt reserv tjänsten 1
timme 23 minuter, allt per dygn, hvilka tider tillsammans med den
nyttiga tågtjänsten göra 6 timmar 46 minuter enligt 1905 års sta Andra

Kammarens Prof. 1909. N:o 16. 3

N:0 16.

Angående
anslag till
vy rullande
materiel far
statens
järnvägar.

(Forts.'')

N:o 16.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.
(Forts.)

34 Onsdagen den 17 Februari.

tistik. Generaldirektör Pegelow uppgifver detta sammanlagda lokomotivarbete
för 1907 till 6 timmar 56 minuter, hvadan alltså
våra beräkningsgrunder fullkomligt öfverensstämma.

Skillnaden är endast den, att jag framhållit det nyttiga tågarbetet,
enär stations- och reservtjänsten gifvet hör till omkostnadskonto
och kan på olika sätt skötas.

Skulle nu kungl. järnvägsstyrelsen kunna ordna sin trafik så,,
att den nyttiga tågtjänsten, som är 1907 utgjorde 2 timmar 45 minuter
i medeltal per dygn ökades endast med 10 minuter till per
lokomotiv per dygn, skulle dragkraften ökas med cirka 6 procent,
eller statens järnvägar skulle erhålla 46 lokomotiv gratis, alltså 21
liera än de nu begärda, hvarför jag fullständigt instämmer i kungl.
styrelsens motivering, att behof af nya lokomotiv ur trafiksynpunkt
ej förefinnes.

I generaldirektörens promemoria till statsutskottet ber jag få
framhålla ett par synpunkter.

Skillnaden mellan inkomsterna 1906 och 1908 var cirka 4.200,000''
kronor eller en ökning om cirka 7 procent, under det att samtidigt
enligt samma promemoria personalen ökades med 12 procent eller
2,800 personer. Denna personalökning kan väl ej stå i rimlig proportion
till det ökade arbetet, så mycket mera som inkomstökningen
på trafiken från 1907 till 1908 endast var cirka 220,000 kronor,
under det att samtidigt personalökningen uppgick till något öfver 1.

000 personer.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för den 13 dennes,
hvilken väl får anses som officiös i järnvägsfrågor, då dess styrelse
har äran räkna statsbanechefen som ledamot, beräknas denna personal
kosta 1,400 kronor per man, hvilket i detta fall skulle göra

1.400.000 kronor. Granskar man däremot generaldirektörens promemoria
till statsutskottet, finner man, att den hufvudsakligaste
personalökningen fäller inom maskinafdelningen. och torde den därför
enligt gällande stat få beräknas något högre eller till minst 2,000=
kronor per man, eller för 1,000 personer 2,000,000 kronor.

Alltså, för en ökad inkomst af 220,000 kronor en personalökning,
på 2 millioner''

Det allmänna samtalsämnet i landet är statsbanornas dåliga
resultat. Skillnaden mellan inkomster och utgifter har gått ned frän
att 1906 vara omkring 18 miljoner till endast 7 miljoner 1908..
Som orsak pekas alltid på personalens stora löneförhöjning. Men
då ett ökadt transportarbete, resulterande i cirka 200,000 kronors
inkomstökning, kräfver en personalökning på 1,000 personer med en
kostnad af 2,000,000 kronor, kan väl ej detta läggas personalen
till last, utan bör väl rätteligen tillskrifvas ledningen, om hvars
kostnadsstat märkvärdigt nog ej ofta ordas. Men i sinom tid blir
väl äfven denna reviderad ur synpunkten: ''personantal.

Ur kungl. järnvägsstyrelsens framställning om nu föreliggande
anslag till rullande materiel framgår, att vår verkstadsindustri är i
ett sådant läge, att den ej borde undandragas beställningar på rullande -

N:o 16.

Onsdagen den t? Febniuri. 35

materiel. Detta synes mig vara det enda skälet för bifall till det
begärda anslaget.

Men dä vid statens järnvägar enligt tabell II. a. i järnvägsstyrelsens
underdåniga berättelse år 1907 ett stort antal lokomotiv
af äldre typer föreiinnas, som förbruka omkring 100 procent mera
i bränsle och 100 procent mera i reparationskostnader än de modernare
lokomotivtyperna, och som utan tvifvel bidragit till, att medelsiffran
för reparation och revision från 1905 till 1907 stigit från 11
timmar 56 minuter till 4 timmar 10 minuter i medeltal per dygn,
sa synes mig, att det vore högst nödvändigt, att en utredning om
en utrangering, baserad på bränsleförbrukning och reparationskostnad,
borde göras.

Vara lokomotiv användas så, att den tid de stå inställda på
verkstadsgårdarna till reparation och revidering, är längre än den
tid de användas i nyttigt tågarbete. Detta bni icke vara den rätta
proportionen.

En utredning bör därför göras som skulle afse, att besparingen
i bränsle och reparationskostnad skulle betäcka ränta och amorteringskostnad
å eu eventuell större nybeställning. Läte statens nybeställning
hänföra sig till femårsperioder, skulle do kunna blifva
till verkligt gagn för vår verkstadsindustri, hvarvid också fabrikanterna
blefvo sätta i tillfälle att kunna afgifva fördelaktiga offerter.

Hur det förhåller sig med statens järnvägars vagnpark, har jag
ej haft tillfälle att ingående granska, men tror jag mig ej säga för
mycket, om jag skulle våga draga i tvifvelsmål, att densamma
på allra bästa sätt utnyttjas.

Äfven denna del af den rullande materielen bör betydligt fördelaktigare
för alla parter kunna beställas i femårsperioder.

Då ^alltså denna fråga enligt mitt förmenande ej kan annat än
vinna på en närmare utredning och då en sådan bör kunna med
lätthet af kung!, järnvägsstyrelsen medhinnas och ingifvas till Kungl.
Maj:t före innevarande års Riksdags afslutning, får jag, med tillstyrkande
af anslaget af 650,000 kronor till nya malmvagnar, yrka
afslag beträffande anslaget å 3,350,000 kronor till nv rullande
materiel.

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Den siste talaren yttrade
sig på ett sådant sätt, att jag verkligen är mycket tveksam,
om jag skall besvara hans yttrande, och det bästa vore nog att icke
göra detta, enär mycket, ja större delen, af hvad han anförde, icke
tillhörde ämnet. Han kom dock till sist till ämnet och yrkade afslag
å större delen af den gjorda framställningen om beviljande af
medel för anskaffande af ny rullande materiel. .Tåg hemställer till
herrarne, huru pass klokt detta yrkande kan vara, då järnvägsstyrelsen
behöfver materielen och man vet att under en lång följd af
år beställningar gjorts för betydligt större summor än dem, det nu
är fråga om, under förlidet år ända till 6 miljoner kronor.

Det var emellertid egentligen förfrågan, som uppkallade mig.
En talare, herr Nyländer, yttrade, att utskottet ställt sig reserve -

Angående
fulslag till
in1 rullande
materiel fih''
statens
järnvägar.
(Forts.)

N:0 16.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.

(Forts.)

Sfi Onsdagen den 17 Februari.

radt, ja, till och med som motståndare till eldning med torf å våla
lokomotiv, och han sade sedan i fortsättningen: »Det ser ut son»

om utskottet vill motarbeta eldning med torf å våra lokomotiv.»
Jag kan säga den högt ärade kamraten från utskottet, att detta är
en fullständig missuppfattning. Men innan vi vilja, att järnvägsstyrelsen
skall köpa de dyrbara lokomotiv, till hvilkas anskaffande
det nu är ifrågasatt att bevilja medel, vilja vi också, att de^experiment,
som under flera år pågått, skola vara åtminstone sa pass
fullbordade, att man något så när löst det problem, vi alla önska
dessförinnan må varda löst, så att vi kunna bedöma, huruvida lokomotiven,
därest de skola inrättas för torfeldning, blifva till någon
nytta eller icke. Herrarna veta lika val som jag, att järnvägsstyrelsen
den ena gången efter den andra fått sig ålagdt att experimentera
med torfeldning. Jag har i detta afseende förskalfat mig
uppgifter, hvilka emellertid äro alltför vidlyftiga för jag skulle kunna
besvära herrarne med en uppläsning af dem, och jag skall därför
endast be att få uppläsa ett uttalande, som jag fått såsom svar pa
några frågor. Det är endast ett par sidor, och jag tror icke, det
kommer att trötta herrarna utan snarare, att det skall intressera
att få höra detta efter ingående undersökningar, utredningar och
noggrant bepröfvande gjorda uttalande.

Försöken med torfeldning, heter det, å lokomotiv detta är
järnvägsstyrelsens ord — påbörjades egentligen år 1902. År 1908
erhöll järnvägsstyrelsen Kungl. Maj:ts nådiga befallning, att i den
mån sådant kunde utan afsevärd ekonomisk förlust äga rum, låta
i största möjliga utsträckning fullfölja den redan påbörjade användningen
af torfbränsle till eldning å godstågslokomotiv och därom afgifva
rapport samt att låta anställa försök med eldning med torfbränsle i
väntsalar och öfriga lägenheter vid statens järnvägar och inkomma
med underdånig anmälan rörande utgången af de försök, som med
anledning häraf komme att anställas. På grund häraf annonserade
järnvägsstyrelsen i augusti 1908 om upphandling af torf, och har
sådan upphandling skett hvart och ett af de följande aren med undantag
af år 1907, då inga anbud erhöllos på grund af, att den regniga
sommaren omöjliggjort torftäkten. De upphandlade kvantiteterna
torf framgå af en bifogad tabell, — som jag ber att få uppläsa
i sammanhang med denna punkt. Den är af följande lydelse:

Onsdagen den 17 Februari.

N:0 16.

37

Uppgift rörande Kanyl. Järnvägsstyrelsen» upphandling af torf
under åren 1903—1908. (Leveranserna afse perioden
oktober det ena året till och med september det
följande året.)

1 År	Erbjuden mängd ton	Refuserad mängd ton j orsak till förkastandet	Kontraherad mängd ton	Levererad mängd ton
1903	25,650	i j 15,450| olämpligt leveranssätt, underhaltig kvali-tet eller för högt pris.	10,200	9,200
1904	26,650	17,850| underhaltig kvalitet eller för högt pris	9,300	8,300
1905	21,315	15,215 underhaltig kvalitet eller för högt pris	6,100	5,600
1906	12,500	5,000j underhaltig kvalitet eller för högt pris	7,500	>) 5,000
1907		— j inga anbud erhöllos; i följd af den reg-| niga sommaren kunde icke torr torf åstadkommas, enligt torffabrikanternas egen uppgift
1908	6,500	3,2(X)j för högt pris	3,300	leverans pågår under 1909

Vid pröfning af anbudens antaglighet i fråga om pris hafva
torfslagens värde och gällande stenkolspris legat till grund, och en
öfverbetalning af högst 5 procent medgifvits.

Den 15 februari 1909.

Kungl. Järnvägsstyrelsen, Maskinbyrån.

Byrådirektören.

Vidare heter det i punkt 2:

»Torfeldning å lokomotiv har företrädesvis förekommit å tredje
distriktet (Skåne och Småland) men äfven på andra distriktet (Västergötland).
Torf erhålles numera endast från eu fabrik belägen vid
Landvetter. En anläggning vid Falköping och en vid Fagersanna
levererade under första året torf, men båda afsätta nu sin torf till
enskilda. I öfriga distrikt har däremot i brist på torfanbud icke
förekommit någon torfeldning å lokomotiv utom år 1904 i mycket
liten omfattning å första distriktet (i Södermanland).

*) Leveranser af 2,500 ton uteblefvo. Orsaken därtill var, att torfiäbrikantema
fingo i följd af de stegrade kolpriserna högre pris från enskilda förbrukare
än de pris, till hvilka de åtagit sig leverans till statens järnvägar.

Angående
andag till
ng rullande
materiel för
,i talent:
järnvägar.
(Forts.)

N:0 IS.

38

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnväg ar.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

Sedan år 1903 har torf användts för eldning i väntsalar ocli expeditionslokaler
å samtliga distrikt och användes fortfarande, då torf
kan erhållas.

De lokomotiv, som användts vid torfeldningen, äro företrädesvis
godstågslokomotiv af lättare modell af typen Litt. KD, samt i
mindre omfattning blandade tågs lokomotiv af typen Litt. T. Någon
förändring med lokomotiven har icke förekommit och ej heller behöft
vidtagas utom att tendrarnas bränslerum för lokomotiven Litt.
KD blifvit något ökadt. Vid torfeldningen har torfven uppblandats
med minst lika viktsdel engelska stenkol. Användningen af enbart
torf eller torf med mindre tillsats af kol skulle medföra alltför stor
minskning i lokomotivens dragförmåga och hastighet.

År 1900 fick numera byrådirektören Wirgin i uppdrag att i
samband med en utrikes studieresa taga reda på, i hvilken omfattning
torfeldning å lokomotiv förekom i Bayern. Det konstaterades
då, att torfeldningen minskats mer och mer och då förekom endast
för att bereda marknad för en torftillverkning, som utgjorde en viss
orts befolknings enda lifsuppehälle, och att torfuppköpen sålunda
voro att anse som ett slags nödhjälpsarbete.

År 1906 gjorde järnvägsstyrelsen eu förfrågan angående användningen
af torf till lokomotivbränsle till holländska statsbanorna,
till ett privat holländskt järnvägsbolag, till oldenburgska statsbanorna
och till bayerska statsbanorna. Åf svaren på dessa förfrågningar
framgick, att torfeldning aldrig förekommit vid de tillfrågade
holländska järnvägarne. att den sedan omkring 20 år upphört vid
do oldenburgska järnvägarne utom till uppeldning af lokomotiven
och att den ännu förekom vid de bayerska statsbanorna, hvarest
under åren 1901—1904 förbrukats i medeltal 8,400 ton. Denna
torf hade blandats med ungefär samma viktsmängd stenkol.

Såsom af bifogade tablå framgår har torfven öfverbetalats med
intill 5 procent af dess värde i förhållande till engelska stenkol.
För att få betalningen att så nära som möjligt motsvara det kontraherade
priset, har detta bestämts att gälla för torf med 25 procent
vattenhalt, och hafva i likvideringen afdrag resp. tillskott till
kontraktspriset blifvit gjorda, allt eftersom torfvens vattenhalt varit
högre eller lägre än 25 procent. För bestämmande af vattenhalten
uttagas emellanåt vid leveranserna torfprof, hvilka analyseras. I
kontrakten har järnvägsstyrelsen förbehållit sig att få inställa torfmottagningar,
när vattenhalten öfverstiger 30 procent. Emellertid
har det icke kunnat förhindras, att torf ofta levererats med betydligt
mer än 30 procent vatten, och största svårigheten med torfeldning
å lokomotiv sammanhänger just därmed, att det visat sig svårt
att erhålla torf, som med afseende på vattenhalten uppfyllt kontraktets
bestämmelser. I den omständigheten att järnvägsstyrelsen
måste fästa afseende vid torfvens vattenhalt torde ligga närmaste
förklaringen till, att torffabrikanterna icke finna med sitt intresse
förenligt att leverera torf till statens järnvägar. Så snart tillfälle
till afsättning inom orten finnes, föredrager man att där afsätta sin
torf. Det torde också böra påpekas, att, om kontrollen vid torf -

N:0 16.

Onsdagen don 17 Februari. Hl*

leveranserna göres så effektiv, som (hiskligt vore, så bidrager kostnaden
härför till att i någon mån fördyra torfeldningcn».

Herrarno finna häraf hvad järnvägsstyrelsen säger i denna fråga.
Styrelsen har gjort, hvad på den ankommer för att verkställa sina
experiment och lösa det problem, som den i likhet med utskottets
ledamöter och, därom är jag förvissad, hvarje ledamot af denna
kammare så innerligt gärna skulle se löst, så att vi kunde få bränsle
af eget förråd och icke behöfva vända oss till England eller någon
annan stat för inköp af stenkol. En hvar af oss önskar utan tvifvel
vinna detta mål, men jag är förvissad om att såväl utskottet som
järnvägsstyrelsen känner det ansvar, som medföljer skyldigheten att
på bestämd tid föra fram tågen, så att de icke klicka. Finge vi
gorå på samma sätt som t. ex. uti Finland, där de elda med ved.
vore det, synes det mig, det enklaste sätt i världen att elda med
torf och ved, men härmed tror jag icke herrarne skulle nöja sig.
För egen del skulle jag nog nöja mig med, att tågen försinkades en
eller annan timma och till och med flera, men den stora allmänheten,
tidningspressen och posten tror jag icke skulle åtnöja sig därmed.
Yi äro bortskämda bär i landet och önska att den nuvarande ordningen
bibehålies, nämligen att tågen och posten skola komma fram
så fort som möjligt.

De uttalanden, som min ärade utskottskamrat gjort, synas mig
vara af den beskaffenhet, att jag icke kan godkänna dem, då han
säger, att man icke vill att torf skall användas till eldning å våra
lokomotiv. Jo. det vill man visst det, ingenting hellre än detta.
Men herrarne förstå nog, att skälet, hvarför utskottet kommit med
denna enkla motivering, ligger i, att man icke velat förhasta sig
utan gifva regeringen och järnvägsstyrelsen något anstånd att, på
sätt Kungl. Maj:t anbefallt, utreda frågan först. När detta skett
och tidpunkten befunnits lämplig, är det såväl Kungl. Maj:ts som
järnvägsstyrelsens skyldighet att ingripa. Kan målet vinnas på den
korta tid, som återstår, tills lokomotiv beställas, är det gifvet, att
såväl utskottet som Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen få sin vilja
fram. Men innan dess vågar jag påstå, att det skulle vara en stor
förlust att köpa dyrbara lokomotiv, icke ett utan kanske flera, för
att verkställa de experiment, som nu äro i fråga. Utskottet har i
detta fall varit lika besinningsfullt — jag erinrar min granne, herr
Nyländer, därom — som utskottet var, då det var fråga om inköp
af vattenfall. Utskottet sade då: vi vilja pröfva hvarje aftal, som
Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen uppgöra angående inköp af vattenfall.
Vi önska, att aftalet uppgöres endast preliminärt, och att det
icke lämnas åt vederbörande att definitivt bestämma om inköp af
vattenfall. Litet hvar af herrarne, tror jag, ha gjort sig förvissade
om, att den frågan blifvit behandlad sålunda,att de inköpta vattenfallen
blifvit dyrare efter de hastiga inköpen än hvad de bort blifva,
och jag befarar, att det kan komma att stå oss för dyrt äfven nu.
om man ej får tid till att vinna erfarenhet först.

Det är från denna synpunkt statsutskottet sett frågan, och jag
ber verkligen herrarne att tänka mera än en gång på denna sak,

Angående
analog till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.
(Foris.)

No 16.

40

Onsdagen flen 17 Februari.

‘4”if?d-u innan (len af8öres Pa annat ?atfc an i öfverensstämmelse med ut r>y''''rulland*

hemställan.^ Jag kan icke finna annat än att försiktigheten

materiel för manar en härtill. Kungl. Maj:t äger enligt mitt förmenande rättighet
statens att handla så, som Kung], Maj:t anser sig böra för att lösa problemet
järnvägar. med torfeldning och bär för detta ändamål att vidtaga anordningar
och förändringar med gamla lokomotiv och något annorlunda än
under förra tiden. Hittills har man experimenterat med gamla
lokomotiv och detta, som herrarne hörde, alltsedan 1903. Några
nya metoder för torfeldning med de äldre lokomotivens ändring
böra göras.

I går talade jag om denna sak med en utskottskamrat från
Första Kammaren, generalkonsul Fränckel. Han nämnde, att under
den tid han var maskiningenjör vid statens järnvägar ställde han
sig själf upp på lokomotivet och eldade med torf vecka efter vecka
lör att söka. ernå ett godt resultat. Men oaktadt han brukade
mycken energi, lyckades det honom icke.

När man hör, att experimenten gått så inom landet, och att
man utomlands, dit man skickat sakkunniga personer för att studera
frågan, icke heller lyckats lösa problemet, då må man icke förundra
sig öfver, att utskottet velat tänka sig för mer än en gång, innan
det kunnat tillråda inköp af så dyra lokomotiv, som det här är
fråga om, och använda dem för torfeldning.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört, ber jag att få yrka bifall
saväl till utskottets hemställan om anslag som till dess motivering.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman, mina herrar! Jag vågar antaga, att det icke förvånar
vare sig kammaren eller herr Crafoord, om jag säger, att jag icke
är beredd att på rak arm besvara de anmärkningar, som framställdesi
hans anförande. Sedan det blir tillgängligt i tryck, skall jag
emellertid ägna detsamma den största uppmärksamhet och underkasta
det en omsorgsfull granskning.

Om jag fattade honom rätt, så yrkade han afslag å Kungl.
Maj:ts proposition på den grund, att han ansåg, att inköp af rullande
materiel ''för statens järnvägar borde ske för femårsperioder, och han
förmenade, att det skulle gå mycket väl för sig att få en utredning
härom verkställd under innevarande riksdag. Jag förmodar, att han
menade, att en ny proposition då skulle kunna framläggas, men jag
''ber att få fästa uppmärksamheten på, att, om Riksdagen nu afslår
Kungl. Maj:ts begäran om anslag till rullande materiel för år 1910,
frågan därmed är afgjord, och att någon ny proposition då icke kan
komma till denna Riksdag.

Därjämte ber jag få begagna tillfället att med anledning af
åtskilliga uttryck och vändningar i den ärade talarens anförande
säga något, som jag hoppas icke skall missförstås. Det är ju
mycket bra och mycket lämpligt, att ett ämbetsverk blir utsatt för
en ständigt vaken kritik, och det är säkerligen synnerligen behöflig!
i fråga om ett sådant verk som statens järnvägsstyrelse, som har
att göra med en så ofantligt stor och så svår förvaltning. Men vi

N:o 16.

Onsdagen <bm 17 Februari. hl

.skola komma ihåg, mina herrar, att det knappast förflutit ett ar,
sedan denna ställdes under ny ledning, sedan Kung]. Maj:t och Riksdagen
för densamma fastställde nya arbetsmetoder och nya former.
Utan att pa något sätt vilja protestera mot att en saklig och skarp
kritik framställes, ber jag dock med anledning både af detta anförande
och äfven af en del anmärkningar, som varit synliga i pressen,
att få hemställa till kammaren, om det icke vore klokt att låta
denna nya ledning någon tid arbeta, innan man om densamma fäller
ett afgörande omdöme. Rom byggdes icke på en dag, som det heter,
och det är sannerligen icke något lätt arbete järnvägsstyrelsen har
sig förelagdt.

Jag ber därefter att fä vända mig mot utskottet och herr Sjö.
Jag får verkligen såga. att det förefaller mig som om herr Sjö i sin
argumentation icke tagit mycken hänsyn till hvad som i själfva verket
står i utskottsbetänkandet. Utskottet erinrar nämligen om, såsom
redan herr Nyländer nämnt, att Kungl. Maj:t don 22 januari i år
uppdragit åt järnvägsstyrelsen att verkställa en utredning om hvilka
kostnader skulle åsamkas statsverket dels för en gång och dels årligen,
därest 100,000, 75,000 eller 50.000 ton utländsk stenkol skulle
i lokomotiveldningen ersättas af fullgod inhemsk torf. Och sedan
utskottet gjort denna erinran, säger det: »Det resultat, hvartill man
genom den sålunda anbefallda utredningen kan komma, måste gifvetvis
tillmätas en väsentlig betydelse vid bedömandet af frågan, huruvida
det får anses vara ekonomiskt fördelaktigt att i mera vidsträckt
omfattning använda torf såsom lokomotivbränsle.»

Detta uttalande kan naturligtvis icke betyda annat än att utskottet
anser, att den frågan, huruvida det är ekonomiskt fördelaktigt
att använda torf som lokomotivbränsle, bör vara afgörande för frågan
i dess helhet. Med anledning däraf vill jag framhålla, att härutinnan
nog förefinnes en viss skiljaktighet mellan Kungl. Maj:ts och utskottets
uppfattning. Utredningar om huruvida det må vara ekonomiskt
fördelaktigt att vid lokomotiveldning använda torf behöfva icke
verkställas, ty sådana ha redan framlagts af järnvägsstyrelsen. Men
en tvist har under senare år uppkommit mellan järnvägsstyrelsen
och t orffab ri k ant e rn a. huruvida dessa utredningar lämnat riktiga
resultat. Särskildt anse torffabrikanterna, som se saken mera optimistiskt,
att järnvägsstyrelsen beräknat fraktkostnaderna för högt,
och härom har en mycket hetsig strid först både i skriftväxling
inför Kungl. Maj:t och i pressen.

Kungl. Maj:t har däremot den uppfattningen, att det icke ligger
någon särskild vikt uppå att just nu slita den tvisten. Äfven om
järnvägsstyrelsen har rätt, äfven om det skulle så vara, att det i
allmänhet icke är ekonomiskt fördelaktigt att använda torf framförstenkol,
så anser Kungl. Maj:t, att det kan tagas i öfvervägande,
huruvida icke sådana politiskt ekonomiska skäl härför kunna anföras,
att man likväl bör använda torf. Det är klart, att det är
en stor sak för oss, om vi i större omfattning kunna göra oss oberoende
af utländsk stenkol, som exempelvis i händelse af krig helt
enkelt kan undanhållas oss. Det är äfven en viktig sak att syssel -

Angående
analog till
ny rullande
materiel för
åt åt ene
järnvägar.
(Forts.)

N:0 16.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
Järnvägar.
(Forts.''

42 Onsdagen den 17 Februari.

sätta svenska arbetare och att gifva svenskt kapital placering inom
landet. Skulle nu detta icke kunna ske, såsom järnvägsstyrelsen
vill göra gällande, utan en viss uppoffring, då bör man taga i öfvervägande,
hur stor denna uppoffring kan varda. Enligt min mening
bör man icke ställa frågan så, som utskottet gör, nämligen att, om
det blir en uppoffring för staten, man icke bör använda torf som
bränsle. — Jag bör herr Sjö begära ordet. Han vill måhända förklara,
att detta icke är utskottets mening. Men så står det i alla
fall uti betänkandet, och mot ett sådant uttalande vill jag reagera.

Jag vill naturligtvis icke påyrka, att staten skulle kosta på
hvad som helst för att man vid statens järnvägar skall elda med
torf. Men en uppoffring för ändamålet anser jag man dock borde
kunna underkasta sig.

Samma tanke, som legat till grund för statsutskottets uttalande
i denna del, synes ha varit bestämmande, då utskottet förklarar
mitt uttalande till statsrådsprotokollet, hvarmed jag velat göra ett
förbehåll för ett eventuellt apterande utaf några af dessa nya lokomotiv
jämväl för torfeldning vara »mindre välbetänkt». Detta omdöme
fotar utskottet på den förklaringen, att torf icke med fördel
kan användas för de lokomotivtyper, som det här är fråga om.
Det där är nu ett mycket, jag skulle vilja säga. tvärsäkert omdöme,
det är ett omdöme, som förutsätter teknisk kunskap och som naturligtvis
hvarken jag eller de flesta af er, mina herrar, kan vara i
besittning af. Jag vet ock, att det fällts af statsutskottet på grund
af inhämtade upplysningar från järnvägsstyrelsen eller någon dess
tjänsteman; och jag vill med anledning däraf hemställa, om det icke,
särskildt i en fråga, där det är af så ytterligt stor vikt, att ett
godt samarbete råder mellan Kung]. Maj:t och Riksdagen, skulle
vara fördelaktigt, att utskotten, i stället för att inhämta upplysningar
af underordnade tjänstemän i ämbetsverken och lägga dem
till grund för sina utlåtanden, använde den i § 46 riksdagsordningen
anvisade utvägen, då utskotten ville ha några upplysningar. Det
är ju möjligt, att Kungl. Maj:t och departementschefen kunna visa
utskotten på någon annan synpunkt än den. som varit ledande för
de underordnade tjänstemännen.

Men särskildt i detta fall hade det varit önskligt, om så skett,
eller åtminstone om regeringen fått någon underrättelse om utskottets
tankar, därför att jag då hade varit i tillfälle att skingra ett missförstånd,
till hvilket jag i viss mån, jag erkänner det, själf gifvit
anledning på grund af en viss knapphet i statsrådsprotokollet, denna
föranledd däraf att det icke föll mig in, att denna sak skulle uppväcka
motstånd.

Förhållandet, mina herrar, är ingalunda, som utskottet uppger,
att departementschefen »biträdt» järnvägsstyrelsens framställning
om Indika lokomotivtyper skola anskaffas. Jag har icke biträdt.
utan endast refererat hvad järnvägsstyrelsen sagt och ingenting
annat.

Vidare är förhållandet, såsom herr Crafoord mycket kraftigt
betonade, att här icke föreligger något trängande trafikeringsbehof,

Onsdairtm den i 7 Februari.

No 16.

som ovillkorligen just nu påkallar anskaffandet af lokomotiv af
dessa typor. Sålunda vore det ingen skada, om man läte några af
dom göras äfven för eldning jämväl med torf och göras af annan
typ, ifall, som utskottet säger, de typer, som här äro omnämnda,
icke äro lämpliga.

Nu är förhållande''! det, mina herrar, att samtidigt med att
Kungl. Maj:t uppdrog åt järnvägsstyrelsen att göra den utredning,
om hvilken jag nyss nämnt, så tick Kungl. Maj:t anledning att göra
en annan utredning. Under striden mellan järnvägsstyrelsen och
torffabrikanterna framhölls från de sistnämndes sida med mycken
styrka, att järnvägsstyrelsen ej lagt sig vinn om att söka åstadkomma
moderna förändringar i fråga om de lokomotiv, som skulle
användas för eldning med torf och torfblandningar, och det framhölls,
att sådana förändringar, mycket effektiva sådana, hade gjorts
dels i Ryssland och dels i Amerika. I Amerika — herrarna hafva
förmodligen sett uppgift därom i pressen — hafva dessa förändringar
icke afsett att möjliggöra eldning med torf utan med ett annat
mindrevärdigt bränsle, nämligen lignit. Man använde härvid särskildt
konstruerade lokomotiv, Indika varit så dagliga, att de kunnat användas
för framförande af snälltåg. Då ansåg jag det alldeles nödvändigt
att söka utreda den frågan: är det verkligen så, att man i
dessa länder vunnit så mycket större effektivitet genom att göra
särskilda lokomotiv för torf och torf blandning? Därför uppdrog
Kungl. l\faj:t åt två särskilda personer med synnerlig sakkunskap,
en i Ryssland och en i Amerika, att tillse, huruvida man i dessa
länder använde särskilda anordningar vid torfeldning. Då nu frågan
om rullande materiel föredrogs, ansåg jag det vara lämpligt att så
att säga reservera mig för det fall, att denna utredning skulle gå
i den riktning, som torffabrikanterna sagt. I så fall ville jag hafva
fria händer att beställa några lokomotiv af denna typ.

Nu säger herr Sjö, att utskottets skäl endast äro förestafvade
af försiktighet — man vill hindra Kungl. Maj:t att gå oförsiktigt
till väga. — Vill verkligen kammaren, vill verkligen Riksdagen
betaga Kungl. Maj:t förmågan att taga initiativ i en sådan fråga
som denna ? Vill utskottet, som förklarat, att det ej visste, huruvida
det vore ekonomiskt fördelaktigt att använda torf, vill detta utskott
förhindra Kungl. Maj:t att undersöka, huruvida genom särskilda
anordningar på lokomotivet ekonomiskt fördelaktiga resultat kunna
åstadkommas? Jag kan ej förstå en sådan försiktighet; jag kan
ej förstå nödvändigheten i någon mån af'' ett dylikt uttalande! Men
det skulle göra mindre, om icke bakom detta läge något, som gör,
att det beslut kammaren i denna fråga kommer att fatta är af den
allra största vikt och i sista hand afgörande för torffrågans öde här
i landet. Och det är dock Riksdagen själf, som tagit upp denna
fråga: den har omfattats med verklig entusiasm här i kammaren.
År efter år har Riksdagen sökt drifva fram den; senast sistlidna
år, 1908, har Riksdagen sökt påskynda dess lösning och inskärpa
hos Kungl. Maj:t vikten af att göra någonting i öfverensstämmelse
med Riksdagens önskningar. När nu jag tillrådde Kungl. Maj:t att

. I nyår n ds
anslag till
ny ruUatuir
materiel för
statens
järnvägar.
(Forts.)

No 16.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.

(Forts.)

4*1 Onsdagen den 17 Februari.

vidtaga de här åtgärderna, då lefde jag i den föreställningen, att
Kungl. Maj:t vidtagit åtgärder, som stode i allra närmaste öfverensstämmelse
med de önskemål, som man inom Riksdagen och inom
denna kammare år efter år omfattat. Ämnar Riksdagen, ämnar
kammaren göra statsutskottets uttalande till sitt, då har jag haft
orätt — men då har icke heller Riksdagen i själfva verket hyst
nu antydda önskningar. Då bör den undersökning, som kan komma
i fråga, läggas på ett helt annat sätt och ha ett annat syfte. Den
bör endast gå ut på att undersöka, huruvida järnvägsstyrelsens
beräkningar i fråga om det ekonomiska resultatet af torfvens användning
äro riktiga eller icke. Och bevisa de sig vara riktiga, så
att det icke är ekonomiskt fördelaktigt att använda torf, då, ifall
nämligen Riksdagen delar utskottets uppfattning, bör torffrågan,
för så vidt den rör frågan om torfvens användning för statens järnvägars
lokomotiv, afskrifvas, afföras från dagordningen, och det en
gång för alla, och Riksdagen bör hafva klart för sig, att Kungl.
Maj:t då icke vidare skall taga något ansvar med afseende å den
frågans behandling.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Herr
civilministern nämnde i början af sitt anförande, att det torde vara
lämpligast att vänta med att rikta kritik mot järnvägsstyrelsen,
tills den hunnit blifva något mera »varm i kläderna» — den rörde
sig ju nu under nya former —; detta var åtminstone meningen med
hans ord. För min del undrar jag, om det icke vore lika lämpligt
att kritisera denna styrelse, innan den blifvit för gammal i synden,
så att denna hunnit ingro sig så starkt, att det blir svårt att
komma därifrån.

I hvarje fall, när Riksdagen nu skall bevilja anslag till rullande
materiel, förefaller det mig icke vara ur vägen att något se till,
hurudan användningen varit af föregående anslag, och om det framkommit
något, som gör, att man kan anse, att dessa anslag ej
blifvit på bästa sätt använda, för att till äfventyra rättelse i framtiden
må kunna ske. Och jag ber äfven att få framhålla, att, då
man ser efter, huru föregående anslag hafva auvändts, riktar man
sig därmed icke mot den nya järnvägsstyrelsen, utan vissa personer
därinom, ity att inom densamma såsom ansvarige för dessa beställningar
af rullande materiel sitta samma personer nu som suttit där
sedan många år tillbaka.

.Tåg anser mig föranlåten att påpeka särskildt ett par saker,
som icke kunnat undgå att väcka en viss uppmärksamhet. Det
började tagas i bruk under förra året — år 1908 — ett antal
lokomotiv — litt. S — som voro beställda för att gå i lokaltrafik
för tyngre lokaltåg, hvilka gå på en sträcka af 60—70 kilometer.
Det visade sig emellertid vid bruket af dessa maskiner att en del
af dem voro oändamålsenliga, ity att de icke voro lämpliga för det
ändamål, för hvilket de blifvit beställda. Felet med dessa S-lokomotiv
var, att vattenbehållaren var för liten, hvarför vattnet icke
räckte till för den sträcka de skulle gå, och därjämte funnos andra.

Onsdagen den 17 Februari.

45

No 16.

fol af don beskaffenhet, att lokomotiven i fråga måste betraktas
som olämpliga för det afsedda ändamålet. De hafva därför fått
tagas i bruk för kortare sträckor — 30—40 km. Men då biet
emellertid följden, att de för detta ändamål blefvo synnerligen dyra

— de voro ju afsedda för annat ändamål -—• de befunnos dyra på
den grund, att de, som man säger, »äta» så ohyggligt mycket kol

— 20 procent mera kol än de typer, som förut gått på dessa kortare
sträckor; och dä blir det ju ganska lätt att räkna ut hvad detta
betyder i ekonomiskt afseende, då man tager i betraktande, att hvad
som kräfves mer är 800 å 1,000 kg. stenkol per dag — alltså omkring^
1 ton — och priset är ju 15 kr. per ton.

Åfvan ber jag att få framdraga såsom karakteristiskt för regimen
en liten episod, som är förknippad med dessa lokomotiv. Det valen
lokomotivförare, som befann sig å lokomotivet för ett tåg, som
stod vid en station, och då kom generaldirektör Fogelow, hälsade
och frågade, hurudant lokomotivet var — det inträffade förra året.
Lokomotivföraren svarade, att det var olämpligt, och för att öfvertyga
sig om detta gick generaldirektören själf med lokomotivet och
blef öfvertygad om riktigheten af lokomotivförarens påstående.
Några dagar därefter inkallades lokomotivföraren i fråga till öfverdirektör
Klemming, hos hvilken befann sig äfven en annan direktör,
Virgin, för hvilken lokomotivföraren af herr Klemming presenterades
med orden: »här hafva vi denne lokomotivförare, som skall hjälpa
oss konstruera fram nya lokomotiv, som äro bättre än de vi hafva.»
Och så fortsattes det i den stilen, hvarpå det hela slutade med _—
enligt trovärdig utsago — att herr Klemming sade till lokomotivföraren
att »vid kommande tillfälle hålla munnen» — ja, han använde
ett fulare uttryck, men jag vill ej, att det skall komma i
protokollet! — Det är rätt betecknande för regimen detta, och det
är något, som icke börjat med denna nya organisation af järnvägsstyrelsen,
utan det har synnerligen gamla anor! Nå, saken resulterade
i en skrifvelse från vederbörande lokomotivförare, hvilken skrifvelse
f. n. är en offentlig handling på kungl. järnvägsstyrelsens maskinbvrås
bord; den lämnar utförligare besked om saken, och det stålen
hvar fritt att taga del däraf. — Jag ber äfven få tillägga, att
jag icke talat med ifrågavarande lokomotivförare själf, jag har ej
uppgiften från honom utan från förmän, som vitsorda honom som
en dugande karl; och jag har velat nämna detta, för att icke vid
extra behof af dugliga lokomotivförare i Norrland han af vederbörande
skall få tvångstransport dit.

En annan sak — äfven rätt betecknande för, huru sparsamhetshänsyn
tillvaratagas i kungl. järnvägsstyrelsen! Där beställdes
för ett par år sedan till dyrt pris 10 st. boggievagnar — de skulle
gå på den nya linjen Stockholm—Trelleborg—Sassnitz — och dessa
togos i bruk föregående år, 1908. Nå, allt gick bra från verkstaden
och upp mot Stockholm — ända tills man kom i södra tunneln.
Men där råkade vagnarna så godt som fast, ty de voro för höga!
Man släpade igenom en, hvarvid taket gick sönder; och sedan
ändrades de, och man gjorde dem lägre, så de kunde gå igenom

Angående
andag till
ny rullande
materiel för
statena
järnvägar.
(Forts.)

N:0 16.

46

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.

(Forts.)

Onsdagen deri 17 Februari.

tunneln. På det sättet ha de ej varit så mycket i bruk dessa 10
stycken vagnar. Men icke nog därmed, utan dessa vagnar stodo på
verkstaden i Tomteboda vida längre tid än de varit i trafik. Bland
annat var det fel på värmeledningen — värmeledningsrören gingo
sönder — och flera dylika rätt kostbara fel, hvilka afhjälptes undan
för undan; och där stå kroniskt ett 40-tal vagnar och vänta att bli
reparerade och justerade för hvarjehanda fel, som blifvit upptäckta.
Men det dröjer lång tid, innan detta sker, beroende därpå, att, när
verkstaden från förrådet rekvirerar t. ex. babbits, så skickas smörjdynor
och vice versa, hvadan det ej går sfi fort med reparationerna.
Hvilka kostnader på detta sätt uppkomma, kan jag ju ej i detalj
upplysa om, men de torde ej vara obetydliga.

Jag menar, att när man nu skall bevilja 4 miljoner kronor, som
här föreslås, så bör slikt framhållas. Det har förut sagts, att kritik
är af behofvet påkallad och nyttig på alla håll, såsom också herr
civilministern erkänt. Det är alldeles riktigt. Hvar och en medgifver,
att fel och misstag kunna begås, men när de äro allt för
grofva, bör en eftertrycklig och skoningslös kritik utöfvas, så att
rättelse må ske. Den byråkratism, som gör sig gällande inom järnvägsstyrelsen,
bör sannerligen på ett eller annat sätt påtalas, så
att den icke fortsätter sin verksamhet och blir allt för dyrbar för
staten.

På tal om byråkratism kan jag, om kammarens ledamöter vilja
följa mig, framdraga ett ganska intressant exempel på, huru byråkratismen
i det praktiska lifvet verkar. Det inträffade på sin tid,
att en stationskarl i Örebro råkade slå sönder ett glas i den lykta,
som han använde. Låt oss nu följa detta lyktglas i dess vandringlandet
rundt: stationskarlen anmälde hos stationsinspektoren i Örebro,
att lyktan gått sönder. Stationsinspektoren vände sig till trafikinspektören
med tillstyrkan om rekvisition af ett nytt glas. Därefter
gick rekvisitionen till trafikdirektören för godkännande. Och
med detta hade myndigheterna fått klart för sig, att verkligen glaset
gått sönder och att det behöfdes ett Hytt. Trafikdirektören sände
rekvisitionen till förrådet i Stockholm och förrådet i Stockholm beställde
ett nytt glas hos maskindirektören vid I distriktet, och
maskindirektören vid I distriktet beställde i sin tur ett glas vid
centralverkstaden i Örebro. Centralverkstaden i Örebro levererade
glaset till förrådet i Stockholm, och från förrådet i Stockholm gick
det vidare till stationsinspektoren i Örebro. Men därifrån gick man
eu genväg, i det han endast behöfde kvittera glaset och sända kvittot
direkt till förrådet i Stockholm utan att använda den där långa omvägen.
Det är »sagan om glaset» — för att travestera Fröding.
Man beräknade detta väsentligen noggrannare, än man gjorde med
afseende å höjden på de järnvägsvagnar, som skulle från Södertälje
till Stockholm gå genom tunneln under söder. Enhvar, som så finner
för godt, kan ju kontrollera, huruvida denna min uppgift är
riktig eller icke, jag tror, att en dylik undersökning kommer att
visa, att min uppgift står fast.

47

N:0 16.

Onsdugcn den 17 Februari.

•lag har volut framdraga detta, därför att vi nu stå i beredskap
att bevilja medel till rullande materiel för statens järnvägar. Själfva
anslaget har jag icke tänkt rösta emot, ty jag är öfvertygad om,
att dessa medel äro af stort behof påkallade. Som stöd därför
skulle kunna framdragas eu mängd fall särskilt med utseende ä de
norrländska järnvägarna, där man förfarande använder gamla 20-ärs »dragkampar», Indika icke kunna gä annat iin tvä och två tillsammans.
Det är lokomotiv, som förut använda å Nässjö-Jönköping
— Falköpings järnväg, men för någon tid sedan skickats upptill
Norrland för att användas i trafik å banor, för hvilka do icke äro
lämpliga. Anslaget till rullande materiel är således enligt min tanke
af behofvet påkalladt. men detta anslag bör af vederbörande användas
på ett förståndigt sätt.

Det är eu sak, som jag vill i detta sammanhang framdraga och
som jag såsom arbetarrepresentant är särskilt intresserad för. I
Stockholms tidningar stod den 5 innevarande februari följande notis:

Vagnsväxlingens offer. En stationskarl ihjälklämd under växling
i Stadsgården. Eu sorglig olyckshändelse inträffade vid V„ 8-tiden
på torsdagskvällen den 4 februari i Stadsgården ungefär midt nedanför
Ersta, i det stationskarlen A. J. Karlsson vid vagnsväxling kom
mellan tvä buffertar och ögonblickligen ihjälklämdes. Ambulansen
förde liket till bårhuset.

Den döde val’ endast 25 år gammal och hade om sig vitsordet
att vara en ordentlig och skötsam man.

Tidningarna i allmänhet skrefvo vidare: »Det skedda torde också
få betraktas som en ren olyckshändelse.» — Det är ju alltid angenämt
för de anhöriga att genom tidningarna få konstateradt, att
arbetaren i fråga icke varit vållande till den olycka, genom hvilken
han själ!'' ljutit döden. Men Socialdemokraten», som det ju blifvit
modernt att citera i denna kammare, tilläde följande:

»Men det må sägas ifrån, och vi ha förut vid flera tillfällen
äfven gjort det, att det är systemets skull, att de, som äro sysselsatta
med vagnsväxling, alltid riskera lif och lem. Flerstädes i utlandet
ha vederbörande tagit initiativ åtminstone till utredning af
automatisk koppling af järnvägsvagnar eller koppling från sidan,
hvarigenom arbetarna skyddas från att krossas mellan buffertar eller
öfverköras.»

Vi ha tyvärr här i landet icke någon statistik öfver de människolif
och människolemmar, som gått förlorade genom den koppling
af järnvägsvagnar, som för närvarande äger rum hos oss. Men
det är enligt min tanke icke för mycket att begära, att vederbörande
skola taga initiativ åtminstone till en utredning om, huruvida ett
annat vagnskopplingssystem skall kunna införas vid statens järnvägar.
En dylik utredning rörande möjligheten att använda s. k.
sidokoppling har verkställts flerstädes i utlandet, särskildt i England
och Amerika. Och denna koppling tillämpas i Amerika i rätt stor
utsträckning. Visserligen använder man där en-buffertsystem på
vagnarna, men äfven i England, där man är nödsakad att använda
två-buffertsystem, liksom vi på grund af den kuperade terrängen och

A tiga ende
anslag till
ny rullande
materiel förståtens

jdrnväqar.
(Forts.)

N:o Ife

48

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

de störa stigningar och lutningar som förekomma, har det ansetts
möjligt att använda sidokoppling, hvilket naturligtvis är ägnadt att
i stor utsträckning skydda arbetarne för olycksfall. Det finnes väl
nätt upp något mera lifsfarligt än att nödgas befinna sig mellan två
vagnar för att koppla. Ty det går icke an att man endast kopplar
samman vagnarna, när de stå stilla. Det står visserligen i tjänstgöringsreglementet,
att så skall ske, men Gud nåde statens järnvägar,
om personalen skulle i detta fall följa det utfärdade reglementet,
ty då skulle man aldrig på stationerna kunna blifva färdig
i tid. Därför måste man i detta fall gå utöfver reglementets bestämmelser:
koppling måste ske, under det vagnarna äro i gång och
stöta ihop den ena med den andra. Och det är alldeles naturligt,
att arbetarne under sådana förhållanden i stor utsträckning riskera
lif och lem. Jag har i denna fråga, när det gäller att anskaffa nya
vagnar för statens järnvägar, velat lägga vederbörande på hjärtat
att, i den mån det låter sig göra, verkställa utredning och vidtaga
åtgärder, för att koppling må kunna ske på ett annat sätt, så att
järnvägspersonalens lif och lem något bättre skyddas, än nu är
fallet. Ty det är ju af behofvet påkalladt, att det lefvande materialet
icke försummas, lika litet som man bör försumma det döda.

Herr talman, jag yrkar bifall till det begärda anslaget, ty det
synes mig vara af behofvet påkalladt,

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Jag hade icke väntat
ett sådant yttrande från statsrådsbänken, som här blifvit fälldt för
en stund sedan. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
vände sig nämligen mot mig och sade: Herr Sjö synes icke ha tagit
reda på hvad utskottet här anfört. Jag får säga herr statsrådet,
att jag verkligen har tagit reda därpå, och jag skall i detta fall
kunna återgifva det viktigaste däraf. Till det statsrådsprotokoll,
som hållits i detta ärende, har statsrådet yttrat:

»Jag tillåter mig endast anmäla, att jag i sinom tid har för
afsikt att hemställa om föreskrift för järnvägsstyrelsen att låta
anordna en del af de godstågslokomotiv, som kunna komma att
anskaffas, för eldning jämväl med torf.»

Detta har jag reda på, och jag har läst det hela icke eu utan
några gånger, så väl enskildt som under utskottets förberedande
behandling af detta ärende, så att ett sådant tilltal, herr statsråd,
det vill jag undanbedja mig.

Vidare yttrade herr statsrådet, att jag skulle ha sagt, att torf
icke kunde användas till lokomotivbränsle, och att han ansåg, att
ett sådant uttalande endast kunde fällas af en fackman. Sådant
har jag ej nämnt. Herr statsrådet vet lika väl som jag, att järnvägsstyrelsen
har fått i uppdrag att experimentera med torfeldning
på statens järnvägars lokomotiv. Det har den också redan gjort,
och vederbörande inom styrelsen ha förklarat icke allenast för utskottets
ledamöter inom afdelningen utan äfven för andra, som
kommit i beröring med dem, att det ännu icke har lyckats att lösa detta
problem. Äfven jag har någon erfarenhet om, huru dyrt det ställer

41*

No 16.

Onsdagen den 17 Februari.

sig att elda med torf. Jag är nämligen delägare i ett bolag, som
äger en liten järnväg. Detta bolag har gjort försök med att använda
torf såsom bränsle för lokomotiv. Men det har icke aflupit
med det göda resultat, som man skulle önskat, utan det har ställt
sig dyrt. Äfven i en större skola, i hvars styrelse jag är ledamot,
nämligen i 2:a distriktets döfstumskola, har man flera gånger gjort
försök att elda med torf. Men det har befunnits, att detta blir
dyrare än med annat bränsle. Herr statsrådet skall för den skull
icke undra öfver, att jag känt mig betänksam i detta fall, och jag
är det ännu i dag. Men gifvetvis vill jag icke hindra Kungl. Maj:t
att vidtaga de mätt och steg, som han anser vara lämpliga för att
få saken utredd. Kungl. Maj:t har ju i en skrifvelse af den 22 januari
innevarande år anmodat järnvägsstyrelsen att låta verkställa cn utredning
i frågan, och man kan måhända förvänta, att denna utredning
snart skall föreligga. Jag undrar därför icke alls öfver, att
utskottet sökt vara försiktig och uttalat sig, som det gjort. Jag
upprepar, hvad jag i mitt förra anförande säde: skulle det visa sig,
att experimenten och utredningen slå väl ut, så kan ju Kungl.
Maj:t därefter gå i författning om inköp af för förtenning afsedda
lokomotiv till — som den förste talaren sade — nytta och gagn
för vårt land.

Herr statsrådet kan vara förvissad om — jag ber att ännu en
gång få försäkra honom om detta — att kan problemet en gång
lyckligen lösas, skall jag vara den förste icke blott att erkänna den
lyckliga lösning, som sålunda åstadkommits, utan äfven att anse de
kostnader, som nedlagts på experiment för detta ändamål, vara väl
använda penningar. Jag har ingalunda velat lägga något hinder i
vägen för lösningen af denna fråga om torfeldning, utan må det
ankomma på vederbörande att därvidlag göra så godt de kunna, men
experimenten böra göras med för ändamålet förändrade äldre lokomotiv.

Herr talman jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman, mina herrar! Jag kan aldrig tro, att jag uttryckt mig
så illa, att jag skulle ha sagt, att herr Sjö icke visste hvad som
stod i betänkandet. Jag har för mig, att jag sade, att herr Sjös
yttrande icke stod i öfverensstämmelse med hvad som stod i betänkandet.
Och det är något helt annat.

Herr Sjö har nu återigen sökt framhålla saken så, som om här
icke alls vore fråga om att lägga något hinder i vägen för de planer,
som Kungl. Maj:t hyser för att främja denna torfeldning, utan att
det är blott en ^viss grad af försiktighet, som förestafvat utskottets
betänkande. Då vill jag emellertid framhålla, att jag blott» här
velat för kammaren klargöra, att det icke förhåller sig på detta
sätt, utan att detta utskottets utlåtande, om det blir godkändt af
Riksdagen, af denna kammare, kommer att lägga en alldeles bestämd
press på Kungl. Maj:t; och det innebär, så vidt jag förstår, en bestämd
afvikelse från den hållning, som Riksdagen förut intagit.
Jag anser mig visserligen icke vara ofelbar i denna fråga, som är

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 16.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnväg ar.
(Forts.)

4

N:0 16.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.
(Forts.)

SO Onsdagen den 17 Februari.

mycket svår — det kan ju hända, att herr Sjö har rätt och jag
orätt. Men jag vill endast framhålla, att om kammaren bifaller
statsutskottets utlåtande, har kammaren uttalat ett bestämdt ogillande
af den politik, som regeringen fört i öfvertygelse om, att den handlat
i bästa samklang med Riksdagen och denna kammare.

Herr Cr af o ord: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för civildepartementet fäste min uppmärksamhet på att järnvägsstyrelsen
hade en ny organisation och arbetade under nya förhållanden.
Detta har jag mycket väl reda på, och mina anmärkningar
ha heller icke gällt andra förhållanden än sådana, som blifvit
sämre, sedan den nya organisationen började t illämpas, än de voro under
den gamla. Det är därför jag vågat erinra om behöfligheten af ändring.

Herr statsrådets yttrande att, om propositionen afsloges, en ny
icke skulle till denna Riksdag kunna inlämnas, uppfattar jag så, att
en utredning angående omläggning af materielbeställningen på femårsperioder
skulle draga så lång tid, att regeringen icke anser sig
kunna hinna få densamma verkställd i tid till innevarande års Riksdag.
På grund däraf återtager jag mitt afslagsyrkande och instämmer
i det yrkande, som framställts af herr Nyländer.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag beklagar, att
statsutskottet och herr Sjö icke visat samma intresse för torfindustrien
som bevillningsutskottet visat för sockerindustrien. Ty hade
de det gjort, skulle torfeldningsfrågan varit löst för länge sedan.

Om man räknade ut. hur det ställer sig med afseende på sockerförbrukningen
och hvad den kostar svenska folket, och sedan gjorde
en jämförelse med, hur det skulle ställa sig att elda med torf och
hvad det kom me att kosta svenska folket, så är det alldeles gifvet,
såvidt jag kan förstå redan af den förda diskussionen, att torfindustrien
skulle vinna betydligt vid jämförelsen, ty de uppoffringar
staten härför behöfde vidkännas skulle icke motsvara en hundradel
af hvad det kostar staten nu, att vi ha en sockerindustri; och då
denna ändock anses vara mycket fördelaktig för landet, synes mig,
som om det skulle erbjuda ännu större fördelar att åstadkomma
en torfindustri, synnerligast när man tager hänsyn till de skäl, som
blifvit anförda från statsrådsbänken. Jag ber därför, herr talman,
att få instämma i herr Nyländers yrkande.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Jag
ber att få uttrycka min tacksamhet till herr Sjö för det intresse
han visat för att torf skall komma till användning vid statens järnvägar,
men jag skulle känt mig ännu tacksammare, om han varit
med om att stryka sista delen af utskottets motivering. Jag är
nämligen rädd för att Kungl. Maj:t genom densamma, såsom redan
blifvit framhållet från statsrådsbänken, blir alldeles utestängd från
möjligheten att fritt experimentera med torfeldning. Man har visserligen
förut anställt sådana experiment, men hittills har då alltid
torfven till hälften varit uppblandad med kol. Nu är det meningen

51

N:o 16.

Onsdagen den 17 Februari.

att söka öfvergå till enbart torfeldning, där så kan ske. Men härför
fordras, att Kungl. Maj-.t liar rättighet att skaffa lokomotiv, som
äro för ändamålet anpassade, ty eljest får hela denna undersökning
endast teoretiskt intresse, men utmynnar icke i några praktiska
resultat. Sådana lära icke kunna ernås därigenom att man apterar
gamla lokomotiv för torfeldning, utan man behöfver lokomotiv
enkom afsedda för ändamålet. Jag tror därför, att kammaren gör
både klokt och rätt, om den i öfverensstämmelse med den förste
talarens yrkande stryker sista stycket af motiveringen.

Det är nog så, att torfindustrien är en så viktig del af vår
nationalhushållning, att man icke bör försumma något, som kan
främja densamma. Jag tror, att vi icke uteslutande böra taga hänsyn
till frågans statsfinansiella sida utan ock beakta den nationalekonomiska.
Äfven om man genom undersökningarna komme till det resultat,
att det skulle kosta staten något att använda torfeldning å statens
järnvägar, är jag öfvertygad om, att det vore landet till största
gagn, om man kunde påvisa, att torf vore användbar för ändamålet.

I hvarje fall har man icke ännu slutexperimenterat med torfven. Så
har man först på senare tid börjat använda torfpulver, som lär vara
ändamålsenligt. Detta är således någonting nytt, och det kan hända,
att äfven detta är ägnadt att främja torffrågans lösning. Jag tror
därför icke, att man bör stanna vid de experiment, som redan
äro gjorda, utan stanna först då man kommit till fullt praktiska resultat.

Med herr Andersson i Skifarp förenade sig herr Gustafsson
i Mjölby.

Herr Thorsson: Herr talman! Ehuru jag icke är med bland

reservanterna, delar jag i hufvudsak deras uppfattning. Jag kunde
emellertid icke tro, att det uttalande, som utskottet gjort i motiveringen,
skulle tolkas på ett sådant sätt från regeringens sida, att den
därigenom skulle anse sig utestängd från hvarje vidare försök på
detta område. Jag kände mig nämligen icke fullt säker på, om det
var det klokaste, att man nu vid anskaffning af de tilltänkta lokomotiven
skulle fastslå, att ett par af dem under alla omständigheter
skulle inrättas för torfeldning. Jag hyste den uppfattningen, att
det skulle draga mindre kostnad att för ändamålet förändra gamla
lokomotiv och att på detta sätt försöken skulle bli utförda för
billigare pris än genom anskaffning af nya lokomotiv.

Men skulle ett bifall till utskottets förslag innebära, såsom herr
civilministern nyss gjort gällande, att hvarje försök med torfeldning
skulle upphöra, d. v. s. att regeringen skulle lägga armarne i kors
därefter, då får jag för min del uppmana kammaren att rösta för
reservationen, ty jag står icke på den ståndpunkten, att, om det
exempelvis skulle kosta något mera med torfeldning, jag enbart ur
den synpunkten ville förhindra experimenten, då det nu gäller att
skaffa bränsle ur våra egna tillgångar.

Men medan vi tala om torfven och dess fördelar, skulle jag
vilja rikta eu uppmaning till herr civilministern, att han använde

A ngaende
andag till
ny ru''lande
materiel för
statens
järnvägar.

(Forts.)

N:o 16.

Angående
andag till
ny rullande
materiel för
statens
järnvägar.
(Forts.)

52 Onsdagen den 17 Februari.

det inflytande han kan ha öfver statens järnvägar och andra verk
genom att erinra dem om, att torf äfven och framför allt duger
att elda med i kakelugnar och andra stillastående eldinrättningar.
Det är min lifliga uppfattning, att man lämnar åtskilligt ogjordt på
detta område för ren bekvämlighets skull, och jag tror, att det
vore en klok hushållning, om man införde torfeldning i statens anstalter
och verk.

Jag kan icke neka till att, ehuru jag sympatiserar med reservanterna
och sålunda icke har någon anledning att i denna fråga
uppträda mot Kungl. Maj:t, jag dock i min ringa mån vill inlägga
en liten reservation mot herr civilministerns erinran till utskottet,
att det gått oriktiga vägar för att skaffa sig sakkunskap. Nu kan
det hända, att Kungl. Maj:t sitter inne med den allra briljantaste
sakkunskap på detta område. Men det må förlåtas mig, om jag
betviflar detta. Jag tror emellertid, att utskottet varit i sin fulla befogenhet,
då det vändt sig till annan myndighet utan att passera
den stora vägen, som går till Kungl. Maj:t. Jag har velat säga detta,
ty skalle eu motsatt uppfattning få gara sig gällande, så blefve utskottens
arbeten, fördröjda, och Riksdagen skulle säkerligen icke sluta
den 15 maj. Om vi icke med förfrågningar finge vända oss till de
olika verken, utan skulle använda den i § 46 riksdagsordningen
anvisade utvägen, ginge det väl med upplysningarna som med det
förut omtalade lyktglaset i Örebro — de skulle få gå många omvägar
och det hela skulle ej gå med den snabbhet, som erfordras
för att Riksdagens arbete skall gå sin gilla gång.

Herr Christiernson: Herr talman! I sitt anförande framhöll
herr statsrådet, att striden mellan järnvägsstyrelsen och torffabrikanterna
mera var en tvist om huruvida frakten skulle sättas
till ett högre eller lägre belopp. Det är kanske riktigt, men för den
stora allmänheten och en stor del af kammarens ledamöter är den
uppfattningen ganska grundfast, att torfstriden grundar sig på en
viss ovilja hos vederbörande inom järnvägsförvaltningen mot användning
af torf, hvad nu anledningen till denna ovilja kan vara, hvarpå
jag här icke vill ingå.

Jag vill nu emellertid, i den mån det beror på mig, gifva mitt
understöd åt den åsikten, att ett bifall till utskottets förslag skulle
blifva till stort hinder för ett framgångsrikt experimenterande med
torf, och jag tror, att den ärade talaren på smålandsbänken tager
fel, när han påstår, att det icke skulle hafva en sådan effekt.

Utskottet säger, att de maskiner det här är fråga om icke
lämpligen kunna apteras för eldning med torf. Jag har emellertid
sett i pressen, jag tror två gånger, att det föreligger offert från en
af de förnämsta lokomotivverkstäderna i England att bygga lokomotiv,
apterade för torfeldning och lämpliga för snälltåg och malmtåg; och
när ett sådant anbud föreligger, kan man vara öfvertygad om att,
därest regeringen får den här begärda friheten, den kommer att begagna
sig af ett dylikt anbud, medan vi åter kunna vara lika öfvertygade
om att, i händelse kammaren bifaller utskottets yrkande,

Onsdagen den 17 Februari. 53

herr statsrådets yttrande om att experimenten komma att undanskjutas
nog är riktigt.

På grund häraf ber jag att få instämma i det af herr Nyländer
framställda yrkandet.

Herr Sj ö: Jag begärde ordet med anledning af, att herr statsrådet
och chefen för civildepartementet påstod, att han icke fällt
det yttrande jag uppgaf. Jag ber emellertid att få säga herr statsrådet,
att jag antecknade detta yttrande och därför också ordagrant
angaf detsamma sådant det yttrats från statsrådsbänken, och jag
förmodar, att äfven kamraterna här hafva hört, att orden voro
sådana som jag återgaf dem. För öfrigt komma vi ju att få se
yttrandet stenografiskt återgifvet, så att vi behöfva icke tvista
därom.

Hvad torffrågan angår, så skall jag icke vidare yttra mig därom,
då jag är förvissad om, att herrarna redan fattat sin ståndpunkt i
denna fråga.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman! Jag skall blott be att få meddela en upplysning med
anledning af herr Thorssons anförande. Herr Thorsson framhöll, att
det, med afseende å torfeldningsfrågan, nog icke var tillräckligt, att
man tänkte på eldning i lokomotiven, utan man borde äfven tänka
på eldning i de stående eldstäderna; och han framhöll för mig vikten
utaf, att någonting därutinnan vidtoges. Med anledning däraf ber
jag att få upplysa, att eldning med torf i de stående eldstäderna
uti väntsalar och andra lokaler vid järnvägen under de förflutna
åren har ägt rum i vidsträckt mån, särskildt i Norrland; och, samtidigt
med att Kungl. Maj:t gaf det uppdrag, som här omnämnts,
den 21 januari i år, uppdrog Kungl. Maj:t äfven åt järnvägsstyrelsen
att ytterligare utvidga denna eldning och inom årets slut inkomma
med rapport till Kungl. Maj:t om hvad som blifvit åtgjordt i saken —
så att i den punkten torde herr Thorsson och jag vara alldeles ense.

Till herr Sjö ber jag blott att få säga, att, om jag, mot förmodan,
skulle hafva fällt det yttrande, af hvilket han tog så illa
vid sig, så uttrycker jag min ledsnad däröfver. Men jag tror icke,
att jag gjort det.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen gifvit propositioner i ämnet, biföll kammaren det af herr
Nyländer under öfverläggningen gjorda yrkandet.

§ 12-

Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts proposition
angående öfverlåtelse till Kristinehamns stad af viss kyrkoherden
i Kristinehamns pastorat på lön anslagen jord.

Den kungl. propositionen blef på begäran lagd på bordet.

N:0 16.

Angående
anslag till
ny rullande
materiel för
»talen*
järnvägar.
(Forts.)

N;o 16.

54

Onsdagen den 17 Februari.

§ 13.

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:
herr Zimdahl, n:o 191, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
förvärfvande för statens räkning af aktiebolaget Tarrekaises malrnoch
magnesitfyndigheter i Norrbottens län; och

herr Kcarnzelius, n:o 192, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens
frigörande från ekonomiskt beroende af från rusdryckshandteringen
härflytande medel.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, n:o 8, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; bevillningsutskottets

betänkande, n o 5, i anledning af väckt
motion om borttagande af tullen å jordnötter; samt
lagutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till utvidgning af
öfverexekutors befogenhet att lämna handräckning mot tredskande
innehafvare af nyttjanderätt till fastighet;

n:o 6, i anledning af väckta motioner om afkortning i öfningstiden
för värnpliktige, som uppnått visst kunskapsmått och färdighet
m. m.;

n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående befrielse för till Sverige återinflyttade emigranter från fullgörande
af vapentjänst i fredstid; och

n:o 8, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Gustafsson i Yi under den 20 februari

„ Andersson i Högelåkra under 6 dagar fr. o. m. den 18 februari,
„ Anderson i Arvika „ 8 „ „ „ 17 „

„ Olsson i Berg „ 8 „ „ „ 20 „

„ Furst ,, 3 „ „ „ 18

Persson i Tällberg

19

7»

17

17

N:S 16.

Onsdagen den 17 Februari. 55

herr Nilsson i Malmö under 6 dagar fr. o. m. den 19 februari,

„ Pettersson i Södertälje „ 3 „ „ „ 20 „

„ Thyrén under den 20 februari

„ hunden under 6 dagar fr. o. m. den 18 februari,

„ Söderberg i Hobborn „ 5 „ „ „ 19 „ och

, Stärner under den 20 februari

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,14 e. in.

In fidem
Per Cronvall.