RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1909:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Andra Kammaren. N:o E0.

Onsdagen den 10 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 2 och den 3 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att riksdagsman herr Lars Eriksson, Bäck, Fellingsbro, fortfarande
är sängliggande sjuk (luftrörskatarr med feber), intygas honom härmed
på begäran på heder och samvete.

Fellingsbro den 4 februari 1909.

A. E. Ekblom,
ord. prov. läkare.

§ 3.

Vidare upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren
inkomna protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde med
herr talmannen i Riksdagens Andra Kammare
och de kammarens ledamöter, hvilka
blifvit utsedde att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och
vaktbetjäning, den 6 februari 1909.

Anmäldes, att E. R. Krön, som den 18 nästlidne januari antagits
till vaktmästare hos kammaren, anhållit om entledigande från sin
ifrågavarande befattning; och blef, med bifall härtill, E. E. Johansson
antagen att tillsvidare tjänstgöra såsom vaktmästare hos kammaren.

In fidem
Per Cronvall.

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 10. 1

N;o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

§ 4.

Herr statsrådet Malm aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner till
Riksdagen:

angående beredande af ålderstillägg åt registratorn och aktuarien
hos generaltullstyrelsen P. I. E. Delphin;
med förslag till lag om skogsaccis;

med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande
gränstrafiken mellan Sverige och Norge; och

angående afskrifning i kronoräkenskaperna af kronans fordran på
grundränta för Trysunda fiskehamn i Nätra socken af Västernorrlands
län.

Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 5.

Vid föredragning häruppå af de å kammarens bord hvilande
motionerna hänvisades:

herr Scliottes motion, n:o 186, till lagutskottet;
herr Fornanders motion, n:o 187, till lagutskottet; och
herr Lindleys m. fl. motion, n:o 188, till kammarens tillfälliga utskott
n:o 5.

§ 6.

Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets memorial,.
n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarna.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af:

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Med afse ende

å föredragningssättet vid föreliggande ärende tillåter jag mig
{ör6slå> *

att det under punkt 2) bland de från Riksdagen år 1907 hvilande
förslagen upptagna förslaget angående ändrade bestämmelser rörande
val till Riksdagens kamrar måtte föredragas först;

att närmast därefter det under punkt 6) bland de från Riksdagen
år 1908 hvilande förslag upptagna förslaget till öfvergångsstadgande
måtte föredragas samt att de öfriga förslagen måtte föredragas i den
ordning de i konstitutionsutskottets memorial finnas upptagna.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till

I enlighet härmed föredrogs till en början det under punkten 2)
bland de från Riksdagen år 1907 kelande förslagen upptagna förslaget
angående ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt

Riksdagens

kamrar.

N:o 10

Onsdagen den 10 Februari.

§§ G till och med 23, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till
öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.

Därvid anförde:

Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! Då vi nu
gå att slutligt behandla det hvilande rösträttsförslaget, vore det ju
godt, om vi alla kunde göra detta i känslan af att vi under denna
behandling kunde nå ett resultat, som vore för landet och folket
lyckligt; men af allt att döma är detta så långt ifrån fallet, att fastmer
flertalet i denna kammare torde ha en känsla i motsatt riktning.
Samma torde också förhållandet vara bland folket utanför dessa väggar.

Då jag nu har, tillåtit mig att taga ordet i denna viktiga fråga,
vill Jag> innan jag går in på att klargöra min ställning till densamma,
konstatera ett märkligt förhållande, som vi i dag stå inför. Vi hafva
nämligen här icke endast att taga ställning till det hvilande grundlagsförslaget,
utan jämväl till åtskilliga andra förslag, som icke äro
af grundlagsnatur, men som äro beslutade för två år sedan under
förutsättning, att Riksdagen beslutar antaga det nu föreliggande grundlagsförslaget.
Det icke minst märkliga härvid är den omständigheten
att, oaktadt omkring en tredjedel af kammarens ledamöter äro nyvalda
och följaktligen ej förut varit i tillfälle att i detalj granska'' dessa
andra förslag, så har man ändå icke ansett lämpligt sörja för, att
dessa förslag blifvit utdelade på ledamöternas bord. Dessa nyvalda
ledamöter ha nu att taga ståndpunkt äfven till dessa förslag, oaktadt
de på grund af nyssnämnda förhållande icke varit i tillfälle att i
detalj granska dessa förslag, som, ehuru de förut äro beslutade, dock
äro oupplösligt sammanknutna med de grundlagsförslag, som vi här
gå att behandla.

Efter denna erinran vill jag framhålla, att det här icke är min
af sikt att ingå i några detaljer af det föreliggande förslaget; ty trots
den nyss omnämnda omständigheten, som för åtskilliga af kammarens
ledamöter vållat svårigheter, då de haft att taga ställning till den föreliggande
frågan, torde dock förhållandet vara så, att de allra flesta
redan ha sin ståndpunkt klar. Jag har emellertid tillåtit mig att taga
ordet därför att jag anser, att det ännu en gång ifrån denna plats,
innan beslutet är fattadt, må framhållas, hurusom det beslut, som af
allt att döma i dag kommer att fattas, icke kommer att innebära en
lösning af svenska folkets lifsfråga.

Detta förslag har gjort, att man ute i landet bland den stora
massan, och särskilt bland dem, som hittills varit helt utestängda från
inflytande på det politiska området, börjat misströsta om en lycklig
lösning af denna fråga. Det bör därför, då åtskilliga hafva den uppfattningen,
att i och med detta förslags antagande vi skulle ha nått
fram till en för landet och folket tillfredsställande lösning af denna
fråga, här ännu en gång framhållas och betonas, att så icke är förhållandet.
Detta förslag bär, liksom en del af sina föregångare, alltigenom
prägeln af misstroende, misstroende mot dem, hvilkas berättigade
kraf genom förslaget skulle tillgodoses. Härom vittna tydligt de i för -

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
ändrade
lestämiheher
rörande
val till
Biktdagens
kamrar.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

slaget gjorda inskränkningarna och afstegen från den allmänna och lika
rösträtten, hvilka inskränkningar och afsteg bland annat tagit sig uttryck
i de många garantierna för valrätten till Andra Kammaren och
i den graderade röstskalan i fråga om valen till Första Kammaren. Ty
hvad äro dessa många inskränkningar och afsteg annat än uttryck för
misstroende mot den stora massan af folket, på samma gång som de
ådagalägga, huru svårt det är för dem, som sitta inne med makten,
att dela med sig utaf sina förmåner i detta afseende? Det är nämligen
icke nog med förmyndare-, konkurs-, fattig- och värnpliktsstreck, utan
därtill komma äfven de bland arbetarna mest förhatliga strecken, åldersoch
skattestrecken.

Beträffande det förstnämnda, eller åldersstrecket, får man icke
förvåna sig öfver att detta, särskildt bland ungdomen, väcker missnöje,
för att icke säga förbittring. Det är ju nästan orimligt, att, då man
går för att utvidga rösträtten, man samtidigt företager sig en så afsevärd
inskränkning som att utestänga hundratusental af unga medborgare,
och bland dem ett stort antal som för närvarande hafva rösträtt.
Dessa blifva ju efter det nu föreliggande förslagets antagande omyndiga,
omyndiga då det gäller medborgarrätten, men fortfarande myndiga då
det gäller skyldigheter för fosterlandet. Vi må erkänna något hvar,
att detta är ett streck, som med rätta är förhatligt bland de djupa
leden, och särskildt bland ungdomen. Man talar ofta både här och
annorstädes om att ungdomen icke besitter tillräckligt med ansvarskänsla.
Ja, mina herrar, hvad göra vi här för att stärka denna ungdomens
ansvarskänsla? Tror man, att man stärker de unges ansvarskänsla
genom att visa dem ett sådant misstroende, som detta åldersstreck
innebär? För min del är jag lifligt öfvertygad om att detta
streck verkar i motsatt riktning. Ty skall man hafva utsikt till att
stärka ansvarskänslan och pliktkänslan hos ungdomen och folket i allmänhet,
då får man icke gå till väga på det sätt, som man har gjort
i detta rösträttsförslag; då måste man visa förtroende och låta ungdomen
och den stora massan af folket komma med vid behandlingen
af de allmänna angelägenheterna och få inflytande på dessa angelägenheters
afgörande. I och med detta skall också ansvars- och pliktkänslan
höjas, därom kunna vi vara förvissade.

Det andra strecket, skattestrecket, är icke mindre förhatligt, därför
att, trots det att detta förslag kallas »allmän rösträtt», genom detta
streck penningen ändå är bestämmande i vissa fall. Jag behof ver här
icke erinra om det kända förhållandet, att det finnes en hel del
utaf landets medborgare inom arbetareklassen, för hvilka, äfven om de
vilja, det är absolut omöjligt att betala sin skatt; och det visar sig,
att äfven detta streck utestänger hundratusental af landets medborgare,
och detta naturligtvis mest bland arbetareklassen. Man kan väl icke
gärna påstå, att detta förhållande är beroende på att så många inom
denna klass icke vilja fullgöra sina skyldigheter till stat och kommun.
Nej, förhållandet är nog tvärtom så — och det tror jag, att alla, som
haft tillfälle att blicka in något närmare i arbetarnes förhållanden skola
ge mig rätt i — att de af den knappa lönen, som fullt ut går åt till
de allra nödvändigaste behofven för dagen, icke kunna få något öfver
att betala skatten med.

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

Dessa båda streck, ålders- och skattestrecket, utestänga, som jag
nyss nämnde, flera hundratusental af landets oförvitliga medborgare
från rösträtten och, som jag också nämnde, tinnes bland dessa ett icke
ringa antal, som för närvarande ha rösträtt, hvilket senare i och för
sig är betecknande.

Dessutom är det ännu en del omständigheter, som gör, att jag
för min del icke kan gå med på detta förslag. Bland dem är nämligen
den omständigheten, att förslaget helt och hållet lämnar kvinnornas
rösträttskraf obeaktadt. Dessa, mer än halfva antalet af landets
medborgare, få fortfarande stanna utanför, fortfarande vara utan allt
inflytande på det politiska området, oaktadt detta kraf af kvinnorna
själfva på senaste tiden framskjutits med en styrka, som hedrar de
svenska kvinnorna, och oaktadt man från nästan alla håll erkänner,
att kvinnans insats på det politiska området är nödvändig, för så vidt
den sociala utvecklingen skall kunna gå de vägar, som den bör gå för
att bli till gagn för alla samhällets medborgare.

Vidare har förslaget den stora bristen, och det är kanske den
största, den nämligen, att det lämnar Första Kammarens maktställning
orubbad gentemot Andra Kammaren. Jag tillåter mig erinra därom,
att, äfven efter sedan detta förslag antagits, har Första Kammaren
makt att, hur länge den behagar, förhindra hvarje beslut som Andra
Kammaren anser vara för land och folk lyckligt.

Slutligen kommer det proportionella valsättet som så att säga
sätter kronan på verket, detta valsätt, som aldrig i förening med den
graderade röstskalan kan komma att verka på det sätt, som dess anhängare
velat göra gällande, nämligen så att de politiska intressegrupperna
ute i landet bli representerade i Riksdagen i förhållande till sitt
antal.

Härtill kommer, att de fördelar, som förslaget obestridligen bjuder
på det kommunala området, enligt min mening icke kunna uppväga
de ofantligt stora brister, som förslaget för öfrigt innehåller. Det beslut,
som här i dag efter allt att döma kommer att fattas, blir därför
icke sådant som det rösträttskräfvande folket väntat efter de många,
långa och uppoffrande striderna för sin medborgarerätt, och det är
detta, som jag här i dag ansett böra framhållas. Därom vittna också
oförtydbårt de många uttalanden, som ha gjorts dels på enskilda och
dels på offentliga möten öfver allt i landet. Dessa uttalanden gå nämligen
samtliga ut därpå, att det hyllande rösträttsförslaget icke bör antagas,
och denna mening delas helt visst utaf det stora flertalet af
landets medborgare och medborgarinnor, äfven om de icke på detta
sätt varit i tillfälle att ge sin mening tillkänna. Det kommer därför
enligt min uppfattning icke att dröja så synnerligen länge, förrän rösträttskampen
på nytt och med förnyad styrka återupptages för att
genomdrifva en verklig författningsrevision, ty det är dit, vi enligt min
mening måste komma för att skapa den förutsättning, som är nödvändig
för en social utveckling till lycka för land och folk.

Då jag för min del icke kan finna, att det nu föreliggande grundlagsförslaget
i någon mån skapar denna förutsättning för en tillfredsställande
social utveckling här i landet, utan fastmer att detta förslag
kommer att fördröja ernåendet utaf detta mål, d. v. s. en verklig och

Angående
ändrade
bestämmelse r
rörande
val till
Riksdagens
kamrat.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

6 Onsdagen den 10 Februari.

genomgripande författningsrevision, så kan jag för min del icke påtaga
mig ansvaret för att i dag med min röst hafva bidragit till detta grundlagsförslags
antagande. Jag är öfvertygad om, att jag här icke endast
uttrycker min egen mening i detta afseende utan jämväl många andras
och då äfven de tankar, som röra sig ute bland folkets breda lager,
detta folk, som genom det föreliggande förslaget borde ha beredts tillbörligt
inflytande på det politiska området.

Då jag, som sagdt, herr talman, hyser denna uppfattning och då
det är min öfvertygelse, att vi med detta förslag icke vinna något
nämnvärdt i framstegsvänlig riktning, något som ur demokratisk synpunkt
kan vara att taga fasta på, utan, som jag nyss nämnde, vi
tvärtom ha utsikt att genom detsamma få frammarschen mot det slutliga
målet fördröjd och hindrad, ber jag, under förklarande, att jag
kommer att lägga min röst emot det nu hvilande förslaget, att få
yrka afslag på detsamma.

I detta anförande instämde herrar Branting, Lindqvist, Lindhagen,
Blomberg, Bissén, Åberg, Persson i Stockholm, Hasselquist, Bindley,
Wallin, Söderberg i Stockholm, Wavrinsky, Johansson i Stockholm, Svensson
i Nyköping, Kropp, Borg, Lindberg, Persson i Malmö, Bydén, Nilsson
i Malmö, Christiernson, Thorsson, Waldén, Kristensson, Lindblad,
Strömberg, Berg i Munkfors, Leksell, Bundgren, Carlsson i Malmberget
och Tengdahl.

Herr vice talmannen: Herr talman, mina herrar! Inför af görande!

af det hvilande grundlagsförslaget i rösträttsfrågan vill jag
allenast yttra följande:

De skäl, som från de frisinnades sida framförts mot det hvilande
förslaget, synas mig fortfarande i och för sig äga sin fulla giltighet.
Förslaget ger icke den enkla, klara reform, som öppnar vägen till en
naturlig och säker utveckling i folklig riktning af vårt politiska lif.
Det proportionella valsätt, hvarmed förslaget förbundits, är främmande
för folket och uppbäres icke af dess förtroende. Detta valsätt kommer
att göra hela valförrättningen i betänklig grad invecklad, och jag befarar
alltjämt, att valresultaten kunna bli oberäkneliga och missvisande.
Och hvad beträffar valen till landstingsman och stadsfullmäktige kan
det proportionella valsättets användande dessutom lätteligen verka förryckande
på de sak- och personsynpunkter, som vid dessa val äro af
betydelse. Den förändring i Första Kammarens sammansättning, som
förslaget kan komma att medföra, innebär ingalunda säkerhet för ett
fruktbringande samarbete mellan kamrarna; vid sådant förhållande
kan förslaget i tillämpningen verka som ett befästande af dualismen
i vårt riksdagsskick.

Det frisinnade partiet i landet har emellertid å allmänt landsmöte
i november 1907 efter allvarlig pröfning beslutit att icke upptaga någon
kamp för ett upprifvande af det föreliggande förslaget. Partiets hållning
till detta förslag under valen till Andra Kammaren nästlidet år
har varit i öfverensstämmelse med detta beslut.

Men när partiet sålunda uppgifva kampen mot rösträttsförslaget,
sä förbehåller det sig full frihet att, om dess farhågor mot det pro.

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari. 7

portionella valsättet besannas, arbeta för dess upphäfvande. Det är
dessutom de frisinnades klara plikt att vaka öfver, att de begränsningar
och garantier, som förbundits med rösträtten i stat och kommun
ändras eller borttagas i den mån de visa sig utgöra hinder för folkviljans
förverkligande, liksom äfven att tyngdpunkten i statslifvet oåterkalleligen
varder förlagd till Andra Kammaren. Sin ställning i fråga
om kvinnans politiska rösträtt hafva de frisinnade redan vid mera än
ett tillfälle angifvit, och de erna nu med all kraft verka för att denna
reform utan dröjsmål genomföres.

De frisinnade hafva under tiotal af år arbetat för rösträttens utsträckning.
Liberala samlingspartiet har alltifrån sin tillkomst framfört
rösträttsfrågan såsom den största frågan i vårt politiska lif, och
det har under många år af varmaste öfvertygelse nedlagt ett allvarligt
och ihärdigt arbete på att i vår konstitution inskrifva den censusfria
politiska valrätten med bibehållande af majoritetsvalprincipen. Endast
på det sättet har partiet ansett en verkligt tillfredsställande lösning af
rösträttsfrågan möjlig. Men då nu svårigheterna för vinnande af en
god och bestående lösning af rösträttsfrågan hopat sig, och flera års
uppskof med en sådan reform kan befaras, vill också detta parti göra
det stora offret att icke motsätta sig ett rösträttsförslag, med afseende
å hvilket partiet dock haft och har betänkligheter af det djup och
den omfattning, som förut anförts.

Jag har velat yttra detta, innan jag, herr talman, afgifver min
röst till förmån för ifrågavarande grundlagsförslag.

Med her vice talmannen förenade sig herrar Berg i Stockholm,
Byström, Palme, Beckman, Pettersson i Södertälje, friherre Bonde, Stärner,
Gyipenstedt, Hagberg, Cervin, Edén, Juhlin, Gustafsson i Yi, Rune, Ekman
i Mo gård, Söderbergh i Karlshamn, grefve Hamilton, Pålsson, Larsson
i Säby, Leander, Cr af oord, Karlsson i Göteborg, Ekman i Göteborg,
Ahlfvengren, Broström, Wijk, Carlson i Herrljunga, Thavenius, Kronlund,
Forsberg, Igel, Åkerman, Janson i Bråten, Schotte, Camitz, Ström i Transtrand,
St arbäck, Sundström, Hansson, Jonsson i Hå, Mogren, Lindgren i
Skog, Hedström, Hagström, Bromée i Billsta, Bergman, Wiklund, Hellberg,
Rehn, Jonsson i Gumboda, Ström i Öfver-Torneå, Bäckström, Björk,
Tynell, af Callerholm och Jansson i Krakerud.

Herr Kjellberg: Herr talman! I anslutning till herr vice tal mannens

nu hållna anförande ber jag att få tillkännagifva, att jag för
min del i den nu föreliggande situationen anser mig vid en blifvande
omröstning om det hvilande grundlagsförslaget böra aflämna blank
röstsedel.

Häruti instämde herrar Kobb, Wallis, Larsson i Klagstorp, Bosson.
Röing, Neiglick, Lundström, Berglund, Kvarnzelius, Karlsson i Fjäl och
Jönsson i Refvinge.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Det
är ju gifvet och det torde icke förundra någon, att inför det viktiga
beslut, som Andra Kammaren idag går att fatta, man från många

Angående
ändrade
bettämmelter
rörande
val till
Riksdagen»
kamrar.
(Forts.)

N:o lO.

Onsdagen den 10 Februari.

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

håll hör tvekan och oro uttalas öfver hvilka verkningar detta beslut
kan komma att medföra.

Våra grundlagar äro nu 100 år gamla, och den senaste genomgripande
förändringen af dessa lagar skedde för 48 år sedan. Efter
den tiden ha vid upprepade tillfällen kraf framställts på ytterligare
förändringar i vårt representationsskick, kraf som alltmer kommit att
koncentrera sig på frågan om införandet af allmän rösträtt. Om den
frågan tror jag, att man vågar säga, det alla äro eniga, åtminstone
med mycket få undantag. Skälen, hvarför man är med härom, kunna
vara olika, men likväl vågar jag påstå, att det icke längre råder någon
tvekan om att den allmänna rösträtten nu skall införas i vårt land.

Man förstår emellertid, som jag nämnde, den tvekan, som gör
sig gällande. Ifrån den yttersta högersidan är man orolig och hyser
bekymmer, därför att man tror, att, genom framförandet i det politiska
lifvet af nya stora skaror af valmän, man skall träda för nära
en del viktiga intressen, som icke representeras af så många, men
som dock för land och folk äro af vikt och nytta, intressen som representera
den högre bildningen, förmögenheten, industrien o. s. v.
Man kan förstå, jag upprepar det, att tvekan där gör sig gällande.

Ä andra sidan resa sig mot förslagets antagande betänkligheter
äfven från motsatt håll. Inom vänsterpartierna förefinnes samma oro,
fastän af andra skäl. De känslor, som där ge sig luft, äro af två slag.
Den åsikt, som hyses af det socialdemokratiska partiet, går förnämligast
ut därpå, såsom vi hörde här i dag af den förste talaren, att
det nu hyllande grundlagsförslaget icke är nog långt gående, icke ger
den allmänna rösträtt, som det svenska folket skulle kräfva och ha
berättigade anspråk på att erhålla. Där rikta sig betänkligheterna
emot de s. k. strecken. Jag skulle emellertid vilja fråga den ärade
talaren och hans parti, om man icke han våga påstå, att en reform,
som går så pass långt beträffande den politiska rösträtten, att den så
väsentligt, som här är fallet, utvidgar valmanskåren till Andra Kammaren,
ändock är en reform, som går ganska långt, äfven om den icke
går så långt, som det partiet önskar.

Från det liberala partiet och de frisinnade ställas andra betänkligheter.
Detta parti kommer ju i alla fall, om förslaget antages, att
se sina gamla önskemål om införande af allmän rösträtt gå i fullbordan
och det på sådant sätt, som just partiet själft begärt genom
den liberala regering, som år 1906 framlade sin rösträttsproposition.
Ty i afseende på valrätten till Andra Kammaren är det nu föreliggande
förslaget fullkomligt lika med det förslag, som fanns i denna proposition.
Därtill kommer, att den utvidgning af den kommunala rösträtten,
som här föreslås, är sådan att den, äfven om den icke fullkomligt
öfverensstämmer med den motion, som frambars år 1907 af
det liberala samlingspartiets förtroenderåd, dock ej i mycket afviker
från densamma.

På detta håll äro sålunda farhågorna beroende på det valsätt, som
är förbundet med det föreliggandet förslaget, det proportionella valsättet.
Ingalunda skall jag här ingå på något bemötande af de betänkligheter,
som resas mot detsamma, ej heller ingå på något försök
att framhålla de företräden, som det efter min uppfattning har. Blott

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

det skulle jag vilja säga, att enligt min mening genom det proportionella
valsättet endast utdrages den högsta konsekvensen åt den allmänna
rösträtten, ty denna kan aldrig bli en verkligt allmän rösträtt
i ordets egentliga bemärkelse utan att vara förbunden med ett valsätt,
som verkligen tillförsäkrar hvar och en något värde af den röst,
som han afgifver.

Mina herrar! Jag skall ej längre upptaga kammarens tid med att
orda om det nu hvilande rösträttsförslaget. Trots allt det motstånd,
som det förslaget kan röna, och trots allt, som i den riktningen kan
sägas, vågar jag dock tro, att förslaget i stort sedt kommer att hälsas
med bifall. Jag gör det antagandet därför att, då detta förslag första
gången behandlades, år 1907, det framhölls ifrån många håll önskvärdheten,
nödvändigheten af att ett förslag af den genomgripande
art som det hvilande grundlagsförslaget icke skulle varda af Riksdagen
antaget, utan att folket och valmännen blifvit satta i tillfälle
att uttala sitt godkännande eller sitt förkastande af detta viktiga förslag.
Så har nu skett, ty det förslag, som antogs år 1907, har hvila!
grundlagsenligt och det har hvilat till antagande eller förkastande af
landets valmanskår under förliden sommar, då vi hade allmänna val
till Riksdagens Andra Kammare. Den omständigheten, att förslaget
då icke kunde föras upp på sådan plattform, att det vardt det bärande
vid själfva valet, det enda, omkring hvilket intresset koncentrerade
sig, och det enda rättesnöret vid afgifvandet af rösterna, detta innebär
i och för sig icke att valmännen opponerade sig mot förslaget, utan
de ha likväl skänkt det åtminstone ett tyst medgifvande, och min
tro är att, om förslaget blir antaget, den känslan skall gorå sig gällande
här i landet, att vi vunnit något lugn efter de uppridande
striderna i rösträttsfrågan. Och lugn är behöflig!, ty här föreligga så
många stora och viktiga frågor, sociala och ekonomiska, på hvilka
regeringen och Riksdagen nu måste med kraft och allvar fästa sin
uppmärksamhet. Därför tror jag, att det blir ett lyckligt beslut, som
Andra Kammaren fattar i dag, om den bifaller det hvilande grundlagsförslaget.

Herr Thylander: Vid den riksdag då det nu föreliggande röst rättsförslaget

antogs såsom hvilande röstade jag emot detsamma. Sedan
dess har ingenting inträffat som förmått rubba min ställning till förslaget,
och jag anser mig därför utan att ingå på någon lång motivering
för min ställning böra tillkännagifva, att jag äfven i dag kommer att
rösta för afslag å förslaget.

Med herr Thylander instämde herrar Broomé i Bårslöf, Olsson i
See, Larsson i Göteborg, Wallentin, Lundgren, Gibson, Olausson och
Bogren.

Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! I likhet med

den föregående ärade talaren hörde jag till dem, som vid 1907 års
riksdag röstade mot det hvilande grundlagsförslaget, men i olikhet
med honom kommer jag nu att rösta för det. Jag kan nämligen icke
dela hans uppfattning af sakläget såsom oförändradt, utan finner

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Fort 8.)

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

Angående
ändrade
bettämmeher
rörande
val till
Riksdagens
hamrar.
(Forts.)

fastmer en väsentlig förändring hafva inträdt däri. Det är nämligen
så, som hans excellens herr statsministern sade, att man under de två
år, som förflutit sedan det föreliggande rösträttsförslaget förklarades
hvilande, haft tillfälle att icke blott i pressen utan jämväl genom val
direkt eller indirekt gifva tillkänna sin ställning till detta förslag och
därvid lagt i dagen en ganska allmän önskan, att det slutgiltiga afgörandet
icke måtte vidare fördröjas. Vidkommande den ort, som jag
representerar, är det höjdt öfver allt tvifvel, att flertalet önskar förslagets
antagande, och ser jag på landet i dess helhet, har jag den
öfvertygelsen, att detsamma är öfvervägande fallet. En stor del jämväl
bland dem, som icke varit och fortfarande nog ej heller äro vänner
af det främmande valsättet, har böjt sig för omständigheternas makt,
och detta icke med ovilja eller med resignation allenast, utan med
hopp att det skall gå gamla Sverige äfven i dessa nya former för dess
statsskick väl. Efter de många och långa förberedelserna anser litet
hvar, att saken nu bör få ett relativt slut, och man hoppas, att både
utfyllningar och rättelser såsom hittills skola framgent få tillfälle att
göra sig gällande.

Det proportionella valsättets historia i vårt land går tillbaka ända
till år 1867, ty redan då, omedelbart efter representationsreformens
antagande, kom förslag fram i denna riktning, och gång på gång har
fråga därom återigen väckts, man kan säga med växande anslutning.
Nu är det sista skedet jämväl fullbordadt. Det inleddes för nära tio
år sedan, då Riksdagen i underdånig skrifvelse den 10 maj 1900 begärde,
att Kungl. Maj:t »måtte låta verkställa en i möjligaste mån
fullständig och allsidig utredning rörande de förhtsättningar och villkor,
under hvilka valrätten till Riksdagens Andra Kammare må kunna
utsträckas, samt för Riksdagen framlägga de förslag, en sådan utredning
kan föranleda». Jag behöfver ej erinra eder, mina herrar, om
den följande utvecklingen med dess växlingar och jag kan väl säga
öfverraskande drag, tills för två år sedan den 11 maj 1907 det förslag,
hvilket nu föreligger till afgörande, blef antaget såsom hvilande.

Må det tillåtas mig att under tre synpunkter sammanfatta de skal,
som synas mig vara bestämmande för att nu detta förslag bör slutgiltigt
antagas. Den första är, att särskildt efter år 1901, då utsikten
på allmän politisk rösträtt uttryckligt sattes i förbindelse med antagandet
af allmän värnplikt, har den ännu lottlösa delen af svenska
folket med växande styrka och obestridligt fog för sitt kraf yrkat på
det gifna löftets uppfyllande; och å andra sidan måste ju Riksdagen
känna som en obestridlig plikt att icke fördröja infriandet af ett gifvet
löfte. Till detta första skäl lägger jag nu såsom ett andra det, att
landet behöfver lugn och ro icke blott med hänsyn till de lidelser,
som varit onaturligt uppjagade i anledning af denna fråga, där striden
dock på senare tiden i själfva verket rört sig om valsättet och icke
om valrätten, utan också med hänsyn därtill att vi behöfva frigöras
från denna hämsko för att utveckla oss icke blott i materiellt socialt
hänseende, utan äfven i andligt kulturellt. Slutligen tror jag, att
tiden nu är inne att pröfva, huru denna sak gestaltar sig inför verkligheten,
att i praktiken omsätta, hvad som så länge teoretiskt dryftats.
Det kan hända, att det går bättre, än man på många håll befarat.

Onsdagen den 10 Februari. 11 N:o 13.

Men det kan också hända, jag vill ej heller förneka detta, att det icke Angående
kommer att gå så bra, utan att samfundslifvet verkligen behöfver
andra former, men hvad hindrar då, att folket gifver sig de efter ett rörande

nytt innehåll sig anpassande nya formerna? Att nu uppskjuta med val till

afgörandet på det f. n. enda möjliga sättet tror jag endast skulle skada. Biktdagens

Alla vilja vi ett starkt och lyckligt Sverige, men ingen af oss k‘imrilr torde

förneka, att det icke kan omedelbart ske just så, som den ene (Forts.)

eller andre önskar, utan att man måste successivt se till, huru det ena
eller det andra steget kan och bör tagas för att med så få afvikelser
som möjligt vare sig till höger eller vänster hålla kurs rätt på målet,
att Sverige måtte åt så många som möjligt af sina medborgare bereda
den lycka och gifva de tillfällen till utveckling af inneboende kraft,
som vårt folkmedvetande med fullt berättigande kräfver. Det synes
mig därför, som om vi nu borde offra våra enskilda meningar på
fosterlandets altare och icke i trötthetens och missmodets, utan i försonlighetens
och den äkta, hoppfulla medborgarandans tecken gifva
våra röster för det hvilande rösträttsförslaget, hvartill jag, herr talman,
yrkar bifall.

Herr Forssling instämde häruti.

Herr Olsson i Fläsbro: Herr talman, mina herrar! Jag önskar,
att Andra Kammarens protokoll skall för framtiden bära vittne om
min ståndpunkt till föreliggande förslag, och detta har föranledt mig
att begära ordet.

Som bekant har jag från denna plats mer än en gång motarbetat
det proportionella valsättet. Hufvudskälet därtill har varit en af mig
närd uppfattning om detta valsätts svårtillämplighet, isynnerhet på
landsbygden. Ehuru samma anmärkning åtminstone till väsentlig del
kan riktas mot nu föreliggande förslag, stod det likväl redan vid dess
framkomst för två år sedan klart för mig, att detsamma icke borde
afvisas. Skälen härtill äro i korthet följande.

Från alla håll önskades en snar och fredlig lösning af rösträttsfrågan.
Däremot voro meningarne vidt skilda beträffande sättet för
denna lösning. I sistnämnda afseende var Riksdagen, kan man säga,
delad i tre stora hufvudgrupper, högern, vänstern och arbetarepartiet,
hvilka grupper hvar för sig kunde stödja sig på en ganska stor valmanskår,
om jag så får saga., ute i bygderna. Med alla tre partiernas vidhållande
af hvart och ett sin åsikt kunde gifvetvis ingen lösning komma
till stånd, men väl genom ömsesidigt tillmötesgående. När nu högern
genom 1907 års regeringsförslag obestridligt tog ett allvarsamt steg i
denna riktning och sedan ytterligare visat tillmötesgående genom att
delvis acceptera de Tällbergska villkoren, syntes det mig att de andra
grupperna borde fatta högerns utsträckta hand. Och då jag fortfarande
hyllar samma uppfattning, är det klart, att jag kommer att gifva det
föreliggande förslaget min röst. Väl uppgifver jag därigenom det
gamla bepröfvade majoritetsvalsättet, som jag ännu i denna stund har
mycket svårt att släppa, men jag håller å andra sidan före, att högern
anser sig göra ännu större offer. Att arbetarepartiet nu icke kan
godkänna förslaget, är förklarligt, om också ej försvarligt, på samma

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

Angående gång det synes mig vittna om en viss inkonsekvens hos partiet. 190 f>
bestämmelser ^rs förslag understöddes af detta parti. Från ledande håll inom
rörande partiet i fråga erkännes, att det nu föreliggande förslaget har mycket
val till stora förtjänster framför det förstnämnda. Vid sådant förhållande
Riksdagens förefaller det mig, som om partiet ännu hellre skulle gifva det nu
amrar. föreliggande förslaget sitt understöd. Men om detta icke sker, kan
( orts.) ^t ju icke hjälpas. Jag för min del måste följa min öfvertygelse i
denna liksom i andra frågor, och därför kommer jag att rösta för
förslaget.

I detta yttrande instämde herrar Ericsson i Vallsta, Andersson i
Stärte, Thor, Berggren, Nilsson i Skärhus och Söderberg i Habborn.

Herr Blomberg: Herr talman! Hans excellens herr statsmi nistern

slutade nyss sitt anförande med att uttala, att han ansåg, att
ett beslut om upphöjande af det hvilande grundlagsförslaget till lag
skulle bli ett lyckligt beslut för land och folk. Men för att nämnda
beslut skall kunna betraktas såsom lyckligt, fordras det, enligt min
mening, att det folk, hvilket det afser att gifva utvidgade rättigheter
också känner, att det vore ett lyckligt beslut. Det finnes emellertid,
synes det mig, ingenting som bekräftar en sådan uppfattning. Tvärtom
höjes det protester mot ett sådant beslut, och i hvarje fall mottages
det af stora folklager med isande kyla. Efter min uppfattning kan
det icke heller vara på annat sätt. Man kan icke ifrågasätta, att det
nu föreliggande förslaget skall kunna skapa någon hänförelse, någon
entusiasm, något verkligt hopp för framtiden eller att det skall blifva
ett godt verktyg för demokratien i vårt land, med hvilket den skall
kunna förverkliga sina ideal.

Herr statsministern sade också, att det förslag, som nu skulle
genomföras, innebure genomförandet af den allmänna rösträtten. Min
partivän, herr Larsson från Västerås, hade redan utvecklat, hurusom
alla de inskränkningar, begränsningar och streck, som finnas i föreliggande
förslag, göra, att det icke kan betecknas såsom innebärande
verklig allmän rösträtt. Jag skall icke vidare utveckla, hvad han redan
anfört. Jag endast hänvisar till hvad han härutinnan sagt och på
samma gång vill jag uttala, att allmän rösträtt, i den bemärkelse jag
ger däråt, innehåller icke det föreliggande förslaget.

Om det vore så, att detta förslag, som nu skall upphöjas till lag,
verkligen medförde hvad folket åtrår och begär, då skulle man kunna
säga, att här i dag vore en stor dag och en lycklig dag för vårt svenska
folk, men, som jag antydt, folket tänder inga glädjeeldar för det förslaget.
Det skapar ingen entusiasm, det har icke födt någon hänförelse,
och detta därför att det icke ger folket dess fulla och hela
rätt utan i stället ett proportionalistiskt räknestycke, angående hvars
facit man just icke vet så mycket mer än det, att rikemansväldet
fortfarande skall breda sig bredt inom den svenska representationen.
Bibehållandet af en graderad röstskala skall åstadkomma detta och
förändringen, som förslaget innebär, blir icke en sådan förändring, att
den verkligen gifver folket den makt i representationen, som det rättvisligen
borde hafva. Därför är det också, som vi från vår synpunkt

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

i:i

nödgas säga, att rösträttskampen, författningsstriden, icke kommer att
vara slut med att detta förslag upphöjes till lag, och, enligt min öfvertygelse,
kan det icke vara förenligt med de intressen, som från demokratiens
sida böra förfäktas, att gifva detta förslag vår röst.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag har velat ytterligare
understryka hvad min partivän här förut har sagt, och jag tror
icke, att den uppfattningen, som på några håll gör sig gällande, att
det skulle vara en stor och lycklig dag för vårt svenska folk då detta
förslag upphöjes till lag, kommer att bekräftas af verkligheten.

Med herr Blomberg förenade sig herr Eriksson i Grängesberg.

Herr Lindhagen: Till det anförande, som den förste ärade

talaren likaväl som den siste här haft, och i hvilka jag instämmer,
vill jag bedja att få tillägga endast några ord med hänsyn till den
särskilda ställning, som jag har intagit i rösträttsfrågan. Jag röstar
nej till det nu föreliggande förslaget därför att det icke gifver den
allmänna och lika rösträtt på långa vägar, om hvilken herr statsministern
talade, och framför allt utesluter mer än hälften af alla
medborgare, nämligen kvinnorna. Och vidare måste jag rösta nej
därför att hela det föreliggande förslaget från början är menadt att
synas gifva så mycket som möjligt, men i verkligheten gifver så litet
som möjligt. Det har sålunda först försvagat Andra Kammaren genom
att där införa det proportionella systemet, men bibehåller Första Kammaren
i samma makt och behörighet som förut. Nu har visserligen
ifrågasatts att inskränka den kommunala rösträtten till en fyrtiogradig
skala, men ingen vet, hur det kommer att ställa sig i verkligheten i
fråga om ändring i Första Kammarens skaplynne. Om man ser förslaget
i dess helhet, så tror jag, att högern hoppas, att det icke skall
medföra någon väsentlig rubbning i maktförhållandena, och vänstern
fruktar, att högern har rätt i detta afseende.

Nu är det visserligen så, att när detta förslag framlades, så fanns
däri en punkt, som mer än någon annan, ja, man kan nästan säga
cyniskt, stod i strid med den proportionella idén, och det var, att
man sade åt folkets stora flertal: Nu skolen I få en hand full representanter
i Första Kammaren, men vi vilja icke bereda eder tillfälle
att välja de män, som äro efter edert sinne, ty det fordras en viss
inkomst och möjlighet att vistas i Stockholm utan arfvode för att vara
ledamot af kammaren. Denna inkonsekvens var så påfallande att den
icke kunde bibehållas, och så blef bestämdt, att Första Kammarens
ledamöter i gemen skulle hafva arfvoden. Det var nämligen så, att
man icke kunde stanna vid att detta arfvode skulle tilldelas ett fåtal
representanter, utan konsekvensen fordrade, att det äfven tilldelades
majoritetens representanter i Första Kammaren. Det var den svåraste
nöten för Första Kammaren att knäcka, och det var under handläggningen
af denna fråga i Första Kammaren, som en talare yttrade,
att »allting flyter, men Första Kammaren sjunker». Nu tröstar man
sig med, att det visserligen är sannt, att nu komma representanter
för bolagsmakten och den högre ämbetsmannavärlden icke vidare att

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

representeras här, men i stället kommer majoriteten att bestå af herr
Nordström i Höglunda och hans meningsfränder.

Nu säger man visserligen: Ja, men tänk nu, om man icke antager
det hyllande förslaget, då komma särskild! i skogsorterna bolagsmakten
och öfriga liknande intressenter att fortfarande förfoga öfver
hela den kommunala makten. Jag medgifver, att i denna bila punkt
är det att hoppas, att förslaget skall innebära en förbättring. Men,
som jag ser frågan, är det ovisst, om det blir någon maktförskjutning
på det stora hela.

Det är då två perspektiv som öppna sig, det ena, om förslaget
antages, att en, kanske två generationer fortfarande få slita ut sig i
arbetet för ernående af fulla medborgerliga rättigheter och genom detta
sitt arbete störa det lugn, som statsministern fåfängt kommer att få
vänta på; och det andra, om det nu föreliggande förslaget faller, att
inom den närmaste tiden genom förhållandenas obetvingliga makt en
reform slår igenom, som fullt motsvarar hvad det närvarande bjuder
och dessutom mycket mera därtill. När man har att välja på dessa
båda alternativ, en kamp under långa tider framåt och en kamp under
en kortare tid, kanske högst 10 år, så tror jag, att det senare är att
föredraga.

Hvad jag särskildt ville nu säga, är det, att i en författning, som
hufvudsakligen stöder sig på enkammarsystem, kan jag icke under
nuvarande förhållanden vara motståndare till det proportionella valsystemet,
och det var därför som i det förslag, som af mig med flera
vid föregående riksdag väcktes, våra förslag inflickades i det proportionella
systemet, Det har också visat sig, att proportionalismens idé
kan uträtta mycket. Den slog ihjäl den orättvisa enkelproportionalismen,
den slog därefter ihjäl den icke mycket mindre orättvisa Påbodadubbelproportionalismen,
den genomdref slutligen arfvodena till Första
Kammarens ledamöter. Jag vill hoppas, att vid det arbete, som nu
kommer att omedelbart fortsättas, den proportionalistiska idén skall
trots dess tillskyndan fortsatta motstånd fullborda verket.

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Då jag redan har
instämt med herr vice talmannen, hade jag icke ämnat yttra mig i
denna fråga, särskildt som det också torde vara öfverflödigt, då mina
åsikter uti densamma af denna kammare äro tillräckligt kända.

Jag uppkallades emellertid af ett uttalande af hans excellens herr
statsministern. Hans excellens herr statsministern yttrade nämligen,
att de, som hafva velat hafva Andra Kammaren upplöst för att sätta
svenska folket i tillfälle att få yttra sig öfver rösträttsfrågan nu, hafva
fått sin vilja uppfylld då nya allmänna val hafva förekommit. Jag
vill emellertid här hafva framhållit, att förhållandet är helt olika ifall
val skola förrättas efter kammarens upplösning i afsikt att få valmännens
uttalande uti en särskild fråga, än om denna fråga, sedan
den en gång blifvit afgjord, endast är upptagen såsom en annan programpunkt,
vid de allmänna valen efter slutad treårsperiod, då det
gäller, om frågan skall lösas eller striden påbörjas på nytt. Dessutom
tillkomma vid de allmänna valen många frågor, som måste

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

tagas i betraktande då det gäller att afgöra huru man bäst skall kunna
verka på reformarbetet i allmänhet.

Herr vice talmannen har redan framhållit de skäl, som förorsakat
att frisinnade landsföreningen för tillfället ansett sig böra uppgifva
striden mot förslaget. Jag hoppas, att det af herr vice talmannens
yttrande tillräckligt tydligt framgick att detta ej får uppfattas såsom
ett godkännande af valsystemet, utan att man i stället, äfven om det
blifver antaget, alltjämt kommer att aktgifva på hvad som behöfver
göras för att vinna de frisinnades mål.

Visserligen framhöll hans excellens herr statsministern äfven, att
det beslut, som kammaren i dag kommer att fatta, måste anses såsom
ett lyckligt beslut och skulle komma att hälsas med bifall i landet.
Men märkligt nog anförde hans excellens herr statsministern såsom
bevis härför eller att man träffat rätta medelvägen, att missnöjet med
förslaget vore lika stort på högerhåll som på vänsterhåll. Ja, i det
sista har han rätt, och jag ber endast att få tillägga, att detta missnöje
är så stort på båda sidorna, att man nästan kan säga, att missnöjet
rent af mötes på midten.

Här har, som jag vill minnas, en gång i denna kammare uttalats,
att det nu hyllande förslagets antagande skulle komma att hälsas med
isande kyla. I den brist på entusiasm, som i så hög grad utmärkte
hans excellens herr statsministerns anförande, ser jag också i sanning
ett talande bevis på denna isande kyla.

Den, som erinrar sig år 1865 och det jubel, med hvilket den då
genomförda reformen hälsades, kommer helt visst att i morgon få
gorå en bitter jämförelse mellan entusiasmen då och nu. Men missräkningarna
för dem, som tilläfventyrs väntat sig jubelskall kring alla
Sveriges kanter, komma utan tvifvel att blifva särdeles stora.

Jag har endast velat uttala detta och har nu intet annat yrkande
än att be att få förnya det instämmande med vice talmannen, som
jag redan afgifvit.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Det kan
ju icke nekas, att det förslag, som kammaren nu står i begrepp att
antaga — jag förmodar, att det blir antaget — är ett i vår historia
ganska viktigt förslag. Det är därför mycket besynnerligt att höra
såväl vice talmannen som den siste talaren påstå, att de för sin del —
och det var många, som instämde med dem — visserligen icke finna
förslaget bra, men i alla händelser komma att rösta för detsamma.
Jag får säga, att det förvånar mig mycket, ty antingen ger jag min
röst till förmån för ett förslag, som jag anser nyttigt för landet, eller
också röstar jag emot detsamma, såvida jag icke finner det för landet
nyttigt. Således få dessa herrar, därest de rösta för förslaget, taga på
sig sin del af ansvaret för beslutet. Jag för min del kommer att
gifva min röst för det föreliggande förslaget. Jag har från första stund
jag trädde in i denna kammare — och det är ej så få år sedan —
varit ganska angelägen om att en ändring i den politiska rösträtten
måtte komma till stånd. Jag var med om, så länge det var möjligt,
att söka utvidga rösträtten med bibehållande af majoritetsval. Detta
lyckades emellertid icke. Då återstod intet annat för att komma till

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

ett mål än att slå in på den proportionella metoden för att få medkammaren
med på ett beslut i afseende på rösträttens utsträckning.
Och det lär här ej kunna förnekas, att denna utsträckning, som det
här är fråga om, är så långt gående och så stor, att jag ej tror, att
många behöfva beklaga sig öfver att denna utsträckning icke går tillräckligt
långt. Att inte förslaget kan mottagas med gillande af alla,
är tydligt. Ty det är få förslag, i synnerhet af större innebörd, som
kunna vinna enhälligt beslut i kammaren. Men i alla händelser tror
jag, att det för närvarande finnes intet bättre för svenska folket att

göra än att taga det förslag, som nu föreligger, och jag ber därför,

herr talman, att få yrka bifall till föreliggande förslag.

Häruti instämde herrar Magnusson i Tumhult, Åkesson, Svensson i
Skyllberg, Vennersten, Canell, Anderson i Arvika, Jeansson i Kalmar,
Berg i Staby, Johansson i Möllstorp, Malmborg, Andersson i Resebo,
Svallingson, Ivarsson i Bondarfve, Persson i Borrby, Nilsson i Bonarp,
Öberg, Gustafsson i Sjögesta, Zimdahl, Mörtsell, Åslund, Magnusson i Balstad
och Gustafsson i Mjölby.

Herr Furst: Herr talman! Då jag ej anser mig kunna lämna
min medverkan till genomförandet af det hvilande rösträttsförslaget,

kommer jag att vid den stundande voteringen rösta emot detsamma.

I detta anförande instämde herr Berg i Göteborg och friherre
Palmstierna.

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Vid det viktiga
afgörande, som nu förestår, önskar äfven jag få till protokollet antecknade
de skäl, som hafva bestämt och bestämma mitt votum i denna
fråga. Jag ansluter mig i allt väsentligt till det uttalande, som gjorts
af herr vice talmannen, med hvilken jag sålunda ber att få instämma.
Men jag anhåller att härtill för min del få göra ett tillägg. Den
situation i rösträttsfrågan, som nu föranledt honom och dem, hvilka
med honom omedelbart hafva instämt, att gifva sin röst för det
hvilande rösträttsförslaget, den inträdde efter min mening redan under
riksdagen år 1907, nämligen i samma ögonblick, då å ena sidan,
socialdemokraterna i denna kammare och de med dem i denna fråga
liktänkande vägrade sin fortsatta medverkan till genomförande af det
Staaffska rösträttsförslaget från 1906, och, å andra sidan, från högerpartierna
i Riksdagen gjordes sådana medgifvanden och eftergifter i fråga
om rösträttsreformen, att man måste anse dem hafva gjort ett, åtminstone
från deras sida sedt, ganska hedersamt anbud i denna fråga. I
och med att detta hade skett, så inträdde den förskjutning i folkmeningen
här i landet och det förändrade läget i afseende å möjligheten
att genomföra en mer tillfredsställande rösträttsreform än den
nu föreliggande, som bildar det reella underlaget för de frisinnades
hållning i denna fråga för närvarande. Det är klart, att för mig, som
har denna uppfattning, redan i maj 1907 funnos precis samma skäl
att rösta för det föreliggande rösträttsförslaget, som i dag. På grund
däraf fann jag mig också böra 1907 rösta för förslaget, och jag finner

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari. 17

mig äfven vid detta tillfälle på i allt väsentligt samma skäl som herr
vice talmannen böra afge ett liknande votum.

Herr Nyländer: Herr talman, mina herrar! För min del vågar

hålla före, att det skall lända till vårt svenska folks lycka och
välgång, om föreliggande förslag till lösning af den stora rösträttsfrågan
nu definitivt antages.

He starka klaf pa allmän rösträtt vid val till Andra Kammaren,
som från många håll under flera år framställts, blifva otvifvelaktigt
härigenom tillgodosedda. Första Kammarens demokratisering genom
äfven de mindre bemedlades och arbetarnes stora inflytande på dess
sammansättning, blir också däraf en följd. Härigenom torde ock den
skarpa motsättningen mellan båda kamrarna, hvarom herr vice talmannen
yttrade sig, och hvaröfver man så ofta klagat, blifva i afsevärd
grad förminskad. Förslaget medför ock en mycket långt gående
begränsning af den kommunala rösträtten, något som också lifligt
åstundats.

Att såsom den förste talaren och några andra efter honom här
yrkat afslå dessa stora reformförslag och därigenom åter upprifva
förödande strider anser jag ingalunda tillrådligt, utan anhåller jag
därför herr talman att få yrka bifall till det nu föreliggande förslaget.

Med herr Nyländer instämde herrar Mallmin, Lundin, Sandquist,
Andersson i Bråborg, friherre Lagerfelt, Johansson i Berga, Vahlquist,
Hazén, Sjöberg, Bengtsson i Häradsköp, Jonsson i Hökhult, Svensson i
Betingetorp, Fornander, Olsson i Blädinge, Lindvall, Santesson, Jönsson
i Boa, Jesperson, Jönsson i Slätåker, Carlsson i Solberga, friherre Fleelwood,
Andersson i Hägelåkra, Andersson i Höckerum, friherre Hermelin,
Medling, Lundell, Bengtsson i Bjärnalt, Henrikson, Olsson i Broberg’
Svensson i Saläng, Dahlgren, Andersson i Grimbo och Johansson i Mellbyn.’

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Länge och
som det syntes förgäfves hade de frisinnade såväl ute i bygderna som
-ock inom Riksdagen kämpat för en utsträckning af den politiska rösträtten
och en begränsning af den kommunala. Efter måttet af min
förmåga deltog äfven jag uti denna kamp, emedan jag var öfvertygad
därom, att det var en rättfärdig sak, för hvilken vi stridde. Tid och
kraft spilldes på dessa frågor, men de folio på de konservatives motstånd.
Men allt efter som tiden gick och arbetet fortskred, blef dock
opinionen i landet allt kraftigare för dessa frågors snara lösning. På
hall, där man förut ställt sig afvisande och oförstående, började man
inse och erkänna, att det var ett rättfärdighetskraf, som icke kunde
tillbakavisas, och striden började snart gälla mera sättet än själfva
saken.

Jag förbigår här de vidt skiftande förslag, som framförts dels af
motionärer och dels af olika regeringar, och öfvergår till det nu föreliggande
förslaget. Min ställning till detsamma är klar och af alla
känd. Jag har bidragit att föra förslaget fram till den punkt, där det
nu är, och kommer att gifva min röst för dess slutliga antagande.
Regeringens ursprungliga förslag gick icke så långt jag önskade, och

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 10. 2

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

No 10.

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagen!
kamrar.
(Forts.)

Ig Onsdagen den 10 Februari.

jag gjorde därför hvad jag kunde för att demokratisera detsamma.
Jag fick delvis min vilja igenom, men icke till fullo, emedan jag
saknade erforderligt stöd ifrån liberalt håll. Jag måste dock säga, att
förslaget gick längre åt vänster än jag vågat hoppas, och jag kunde
därför icke taga på mitt ansvar att låta förslaget falla och kasta landet
in i nya, ofruktbara strider. Jag hade så mycket mindre anledning
därtill, som jag i detta förslag såg möjligheten till utveckling både på
det politiska och det kommunala området i demokratisk riktning. Att
förslaget icke tillfredsställer alla, är ju helt naturligt. Skulle vi vänta,
till dess vi få ett sådant förslag, ja då, mina herrar, få vi vänta till
dagarnes ända.

Det är nog många, som anse, att förslaget icke går långt nog, och
till dessa hör äfven jag, men det finnes nog å andra sidan många,,
som anse, att det går för långt och är för radikalt.

Att reformen är grundad på det proportionella valsättet, är för
mången motbjudande, andra åter se däri en fördel. Om den metod,
som här föreligger, är den bästa, därom kan man tvista. . Men att
den är principiellt riktig, därom äro de fleste numera eniga. Och
jag kan icke tro på de farhågor, som herr vice talmannen yttrat, och
jag tror ingalunda, att det proportionella valsättet skall förrycka vare
sig stadsfullmäktige- eller landstingsmannavalen utan tvärtom betrygga,
ett godt resultat. Det har också anmärkts, att förslaget framlagts af
en konservativ regering, och att det af den anledningen icke kunde
godkännas af de frisinnade. För mig är detta intet skäl för vare sig
afslag eller bifall. Den synvinkeln har jag aldrig anlagt för en frågas bedömande.
Endast frågans innebörd är och förblir afgörande för mitt votum.

Jag kan delvis förstå den obenägenhet för detta förslag, som röjer
sig hos många bland mina partikamrater, och jag högaktar dem därför,
att de det oaktadt rösta för förslaget. Men svårare har jag att förstå
den politiska visdom, som skall ligga i konsten att rösta blankt. Jag
hoppas dock, att åsyftade herrars samveten äro lika rena som de sedlar
de framlägga. Men här gäller det för hvar och en att handla efter
sin öfvertygelse, och därför skall jag ej tillåta mig att klandra dem.

Att socialdemokraterna resa motstånd mot det proportionella valsättet
är mig ofattbart, ty de ha gjort mer än andra för att föra fram
just detta valsätt. Och deras motvilja, att icke säga förskräckelse, för
skatteplikten är ej lätt att förstå, ty de, som tillhöra de socialdemokratiska
organisationerna, äro nog vana att få betala sina dryga tributer
och den, som brister därutinnan, har sannerligen icke mycket att säga
i deras församlingar. Han får nog bereda sig på att bli uppförd på
restlängd och ändå tacka Gud, om han icke kommer på svarta listan.

Mina herrar! Bildlikt taladt stå i dag svenska medborgare, de
små i samhället, i hundratusental och vänta, att portarne skola öppnas
för dem, att de skola få inträda i fulla politiska och kommunala
rättigheter. Men då ställa sig socialdemokraterna hindrande i vägen
och söka spärra ingången för dessa små i samhället. Kan det vara
af omsorg för en lugn och sund utveckling och af intresse för landets
val, som motstånd reses från detta håll? Socialdemokraterna älska
gorå gällande, att de äro småfolkets specielle representanter; men hur
ställa de sig nu, då det gäller att gifva rösträtt och inflytande åt

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

(]e små i landet? Jo, då storma socialdemokraterna emot. Det bör
därför irån denna stund stå klart för en hvar och sägas ut så att
det höres vida ut i landet, att det icke är socialdemokraterna som
representera småfolket och allra minst representera de bönderna.

Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till det hvilande
förslaget.

Häruti instämde herrar Karlsson i Mo, Kellgren och Petrén.

Herr Uran ting. Herr talman! När denna fråga debatterades
vid 1907 års riksdag, tillät jag mig att sammanfatta vår ställning i ett
par rader, som lydde så: »Ur högersynpunkt är förslaget ett första
orienterande steg åt rätt hall. Det faller dock från min synpunkt under
den domen, att det måste betraktas såsom för en demokrat alldeles
otillräckligt.» Den ståndpunkten ha vi fortfarande. Den ståndpunkten
tror jag också är den, som har kommit till uttryck i de uttalanden,
som höras i dessa dagar rundt om ute i landet. “Långt ifrån att, som
den siste talaren sökte göra troligt, socialdemokraterna skulle vilja
spärra vägen för de breda lagren till att komma i åtnjutande af politiska
och kommunala rättigheter, är det tvärtom så, att ifrån dessa
breda lager ljuder stämman med bestämdhet: »Vi anse, att hvad som

här bjudes af politiska och kommunala rättigheter stänger ute allt för
många ibland oss; det är icke en tillfyllestgörande lösning på den fråga,
som vi ha stridt för så länge och som så länge varit vår främsta
programpunkt.» Den manöver, hvarigenom man vill försöka att efter
herr Daniel Perssons vana ställa förhållandena rakt på hufvudet för
en tillfällig vitsframgång, kommer icke att väcka något som helst
genljud ute i landet, och jag afvaktar med fullständigaste lugn de
uttalanden, som komma att sändas som tack till herr Daniel Persson
för att han velat bereda de breda lagren ingång i de härligheter, som
detta förslag öppnar.

Han talade om den allmänna rösträtten i politiskt afseende, och
hans excellens herr statsministern sade: »Så här ser vår allmänna’rösträtt
ut; nu skola vi få den allmänna rösträtten i landet.» Ja, det är
en allmän rösträtt, som — det har redan erinrats därom — fortfarande
släpar på resterna af våra gamla censusstreck och som i så många
andra afseenden är pa det betänkligaste kringskuren. Men än djärfvare
är det ända att tala sa högt om denna kommunala rösträttsreforms
ofantligt genomgripande art, när förhållandena dock äro sådana —
efter hvad uträkningar ha visat, för att blott nämna ett enda typiskt
fall, från Uppsala att, för att i medeltal uppväga en statstjänstemans
röst ,det behöfves fortfarande icke mindre än nio arbetareröster
mot femton enligt nuvarande bestämmelser, och aderton handlande och
fabriksidkare i den fyrtionde röstklassen ha sammanlagdt nästan lika
stort röstetal som 786 arbetare i den första röstklassen. Detta är
visserligen den kommunala rösträttsreformen i sina extrema fall, där
man tydligast ser hur otillräcklig den är, men i alla händelser, äfven
om häremot kunna framdragas exempel, där det verkligen sker en
förändring, där exempelvis bolagsstyrda kommuner föras öfver en liten
smula i händerna på sin egen befolkning och icke blott i rikedomens

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
undrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

20 Onsdagen den 10 Februari.

hand, så visa dock sådana exempel som det anförda otillräckligheten
äfven af det steg som tagits i detta afseende. Det var dock ingen
hemlighet, att just detta steg i hög grad medverkat till den stämning
på vissa håll, som föranledde affallet från de liberala linjerna af herr
Daniel Persson och dem som följde honom.

Det yttrades af hans excellens herr statsministern, att han trodde,
att förslaget dock i stort sedt skulle mottagas med bifall i landet, ty
det hade varit val emellan och det hade icke rests någon opinionsstorm
däremot vid dessa val. Friherre Bonde har redan erinrat om att vid
de allmänna valen så många frågor trängas om första platsen, men
vid detta val tillkom en alldeles särskild omständighet, nämligen den,
att regeringen själf drog försorg om, att en annan fråga skulle stå i
förgrunden, särskildt från arbetarevalmännens sida, då den proklamerade
front mot socialismen och tvang oss till en defensiv, som måste inrikta
hela taktiken på att i främsta rummet värja oss för de klasslagar, som
lågo bakom den hotelsen. Då är det uppenbart, att rösträttsfrågan,
hur viktig den än må vara, icke längre kunde behålla samma dominerande
plats vid valen som eljest skulle varit fallet.

Det är således helt naturligt och klart genom de faktiskt rådande
förhållandena, att det skulle bli relativt litet taladt om rösträttsfrågan
i jämförelse med andra frågor vid de val, som nu senast ägt rum.
Men man begår ett ödesdigert misstag, om man däraf drar den slutsatsen,
att folket skulle på något sätt känna sig tillfreds med den
lösning, som kammaren nu inom kort går att besluta. Hur osäker
också hans excellens herr statsministern kände sig på den punkten,
därom vittna de synnerligen anspråkslösa ord han fällde i samma
sammanhang, där han talade om, att man får hoppas, att »åtminstone
ett tyst medgifvande», att här något för landet nyttigt har skett, skulle
komma från folkets breda lager. Jag tror, att äfven detta anspråkslösa
kraf är alldeles för mycket. Det kommer intet sådant tyst medgifvande,
det kommer på sin höjd en tyst resignation hos många däröfver,
att man har fört denna sak så, att man icke kunnat komma
längre vid detta tillfälle och att man nått ett resultat, som egentligen
efter bekännelser från alla möjliga håll, icke tillfredsställer snart sagdt
någon människa, utom dem, som principiellt anse, att ett förslag, som
går så där i midten, så att det gör alla missnöjda, just är visdomens
högsta kvintessens. För min del tror jag, att det varit långt lyckligare
för vår framtida utveckling, om vi fått denna rösträttsfråga löst med
folkmeningens bestämda understöd, och om vi således fått fram ett
förslag, som hade mötts låt vara af ett parti i landet med det allra
bestämdaste och starkaste motstånd, men detta parti hade måst böja
sig för flertalets vilja. Då hade vi redan genom själfva rösträttsreformen
varit inne på riktiga demokratiska vägar, och då hade det varit
en anledning att hoppas, att denna rösträttsreform äfven skulle bilda
inkörsporten till de stora sociala reformer, till hvilka den alltid ansetts
skola bli ingången.

Det yttrades nyss af en talare, herr Olsson i Fläsbro, som just
representerar denna mellanställning, att högern anser sig göra ett större
offer än man på vänstersidan anser sig göra. Det är verkligen att
halka synnerligen lätt öfver betänkligheterna i stället för att pröfva

N:o 10.

Ousdagen den 10 Februari.

dem till sill grund. Om ett parti ropar: »Vi måste göra dessa offer,
och det klaga vi öfver», så kan man dock icke annat än förbehålla
hvar och en rätten att granska, huruvida detta uttalande också är
grundadt på verkligheten. Bara det lilla exempel jag nyss anförde
från den kommunala rösträttsreformen visar väl tillräckligt tydligt, att
dessa offer, som högern anser sig göra, ganska väl kunna vara eu skylt
för en förhoppning om, att trots alla eftergifter i form, trots utvidgningen
af valrätten till Andra Kammaren och trots förändringen i
afseende på Första Kammaren, makten likväl kommer att i det väsentliga
ligga där den ligger.

Densamme talaren angrep också särskildt socialdemokraterna för den
förmenta inkonsekvensen däri, att vi ännu 1906 till nöds gingo med på
det då föreliggande rösträttsförslaget, men att vi sedan om 1907 års nu
hvilande förslag ur vissa synpunkter uttalade erkännanden så till vida,
att det i några punkter gått om 1906 års förslag, ställt hela frågan på
ett vidare plan, då äfven Första Kammaren var inbegripen i förändringen.
Men när vi gjorde dessa erkännanden, så skulle det också af oss ha
varit konsekvent — menade han —- att nu taga det hvilande förslaget.
Det vore m. a. o. inkonsekvent att 1906 rösta lör ett förslag och
1907 mot ett annat, som man ändock finner ha vissa fördelar, om man
lägger dessa bägge otillfredsställande förslag bredvid hvarandra. Däremot
vill jag erinra honom om, att det dock hade händt något mellan
1906 och 1907. Hans resonemang skulle vara nog så resonligt, om
ingenting af större betydelse i vårt politiska lif dessemellan hade tilldragit
sig. Men just våren 1906, i sammanhang därmed att Första
Kammaren hånfullt afvisade det synnerligen moderata förslag, som då
framlagts i rösträttsfrågan, fingo vi riktigt ordentligt se, hvad den
kammaren har för betydelse i vårt statslif. Vi socialdemokrater fingo
då den uppfattningen och ha sedan vidhållit den, att efter hvad som
då passerade, kunde man icke längre stanna på samma punkt, som
man stod år 1906.

Det är att beklaga, att den uppfattning, som vi då uttalade af
vår djupaste öfvertygelse och som vi fortfarande tro vara den riktiga,
icke kunde omfattas äfven af dem, med hvilka vi förut samverkat för
att drifva fram rösträttsfrågan, utan att de för sin del valde eu annan
taktik. Däri ligger nog den djupaste anledningen till, att vi i dag stå
inför en otillfredsställande s. k. lösning af rösträttsfrågan. Men om
sålunda våra vägar ha gått i sär i den punkten, så vill jag i alla fall
— utan att här uttala någon som hälst dom öfver dem, som i en
taktisk och praktisk fråga tänkte olika mot oss — rikta en vädjan
till hvar och en i denna kammare, som nu går att lägga sin röst i
denna viktiga votering, att betänka, att ett ja äfven med aldrig så
många förbehåll dock är och kommer att utmyntas som ett stödjande
af det hvilande förslaget. Vi ha redan hört de första tonerna från
högerhåll sia om, huru dessa ja’n komma att tolkas. Och jag tror
därför, att de, som antingen anse sig oförhindrade att rösta nej eller
i en sådan fatal situation som den nuvarande rösta med blanka sedlar,
de kunna med högburet hufvud i full öfverensstämmelse med den
tanke, som ligger bakom detta handlingssätt, lägga sin röst på detta
sätt i urnan. Ty hvad som nu är det viktiga, det nödvändiga och

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
ändrade
bestämmelser
rörande
val till
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

22 Onsdagen den 10 Februari.

det angelägna framför allt, det är att bereda en väg för framtiden.
Och då är det för visso så, att med ju större majoritet detta förslag,
som icke tillfredsställer någon här, går igenom, med dess större energi
skall man motsätta sig de nödvändiga förändringar, de nödvändiga
utvidgningar af detsamma, som inom kort måste följa.

Herr statsministern tror, att rösträttsfrågan nu är afskrifven, att
det skall blifva lugn i landet efter detta. Det är ett misstag. Inom
kort kommer man att få se, hurusom från olika håll missnöje och
bristande tillfredsställelse med de nu snart antagna rösträttsbestämmelserna
komma att gifva sig luft och komma att samla sig till önskningar
på reformer i det nu hvilande förslaget. Ett stort reformkraf
är redan anmäldt med sådan kraft, att det icke längre skall kunna
uppehållas, jag menar kvinnornas rösträtt. Men det är äfven åtskilligt
annat, som därtill måste komma. Under sådana förhållanden gäller
det emellertid främst att hålla vägen fri, och därför är det, som jag
här vill uttala än en gång den förhoppningen, att det dock icke måtte
bli alltför stort flertal i Andra Kammaren, som gifver denna reform
sitt understöd. Vägen skall gå vidare framåt till fullständig demokrati,
och den vägen är mera jämnad och lättare banad, ju mindre starkt
understöd, äfven skenbart understöd, denna nu till antagande gående
reform har i Andra Kammaren vid den kommande voteringen.

Herr Räf: Jag vill bara få till protokollet antecknadt, att jag

gifvit och kommer att gifva min röst för detta förslag.

Herr Thorsson: Herr talmannen behagade för en stund sedan

nämna mig bland de ledamöter som instämde med herr Daniel Persson;
men det ber jag att här i kammaren på det bestämdaste få säga ifrån,
att herr Persson och jag ha aldrig följt samma linje i denna fråga.
Detta är för öfrigt en sak, som jag trodde vara så klar, att den icke
ens på något sätt skulle kunna misstänkas. Tvärtom anser jag mig
skyldig säga några ord med anledning af herr Daniel Perssons sätt att,
så att säga, på socialdemokraternas bekostnad knipa applåder. I anledning
af vår strid emot skattestrecket tillät sig herr Persson göra eu
jämförelse mellan de socialdemokratiska organisationernas sätt att pålägga
sina medlemmar kontingenter och dessas sätt att indrifva desamma till
sig och deras sätt i allmänhet att betrakta skatteindrifningen i samhället.

Då vill jag erinra herr Daniel Persson om en sak, och det är, att
om hundra eller tusen personer sammansluta sig i en organisation, så
ha alla dessa lika rätt att besluta om de utgifter, som skola påläggas,
och i hvad mån de skola indrifvas. Men om, såsom hittills skett, sex
eller sju procent utaf svenska statens medborgare genom sina till Riksdagen
uppsända ombud besluta att pålägga en skatt i den ena eller
den andra formen, beträffande hvilken den stora massan af folket icke
har något inflytande, vare sig, när den skall påläggas eller när den
skall utkräfvas, då anser jag det vara oriktigt utaf en folkrepresentant
att under sådana förhållanden komma och sätta likhetstecken mellan
af samhället pålagda skatter och de skatter, som påläggas i en enskild
förening.

I fråga om skatter till staten lärer det för öfrigt icke vara dala -

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari. 23

representanten obekant, att omkring en femtedel af dessa utgöras af Angående
direkta skatter och fyra femtedelar af indirekta skatter. Om dä sådana jettåmmeltet
personer, som genom sin försörjningsplikt äro skyldiga att i indirekt rörands
skatteform betala in ansenliga belopp till statskassan, slutligen efter val till
denna åderlåtning brista något i fråga om den direkta skattebetalnin- Riksdagens
gens erläggande, då är det icke riktigt rätt att om dem säga, att när
de till följd däraf sålunda uteslutas från valurnorna, vederfares dem ( or s-''
ingen annan orättvisa än hvilka föreningsmedlemmar som helst, som uteslutas
ifrån afgörandet af föreningens angelägenheter, därför att de icke
erlagt stadgade kontingenter. Det går icke an att bagatellisera bort
de s. k. garantierna. Omkring tvåhundrafemtiotusen af samhällets manliga
medborgare komma att bli uteslutna från rösträtten, äfven sedan
det nu hyllande rösträttsförslaget blifvit upphöjdt till lag, enligt beräkningarne
i 1904 och 1905 års propositioner.

Herr Daniel Persson antydde vidare, såvida jag fattade honom
rätt, att genom vårt motstånd till det nu hvilande rösträttsförslaget hade
vi dokumenterat oss såsom representanter, hvilka icke representera arbetare
eller småfolket så som vi borde representera dem. Jag har
åtminstone den uppfattningen, att vi under valstriden haft arbetarnes
röster, och jag vågar hysa den uppfattningen, att vi i lika hög grad
representera arbetarnes breda lager som herr Daniel Persson representerar
bönderna.

Det framfördes utaf en af Första Kammarens mest framstående
män för en stund sedan, att tyngdpunkten i sträfvandet ifrån Första
Kammarens sida läge däruti, att man därifrån icke medgåfve någon
som helst afprutning på den i grundlagen fastslagna bestämmelsen om
kamrarnes lika behörighet i fråga om lagstiftningsangelägenheter. Vill
man således därifrån under alla omständigheter icke på något som
helst vis medge, att den folkvalda kammaren skall ha ett något tyngre
inflytande i vågskålen vid frågornas afgörande, då måste man, när man
ställer sig, såsom herr Daniel Persson, på den proportionella grundvalen,
säga, att då skall också Första Kammaren hvila på samma
underlag som den Andra. Ty att tänka sig att Första Kammaren skall
hvila på en 40-gradig skala som underlag och sen komma och säga,
att Första Kammaren, ehuru grundad på en sådan skala, skall ha lika
inflytande på lagstiftningsärendena som Andra Kammaren, det är icke
att "fora demokratiens talan, äfven om man är hemma i Tallberg.

Sedan skall jag med anledning af herr statsministerns yttrande
be att få säga några ord. Herr statsministern sade, att vi skulle anta
det hvilande förslaget, därför att landet behöfde lugn. År det då så
absolut säkert, att det där paradiset skall komma sedan herrarne fått
lotsa igenom förslaget? Det tviflar jag på. Ty jag är för min del
fullt öfvertygad om att rösträttsfrågan snart skall tagas upp igen till
förnyad pröfning. Och herrarne vilja väl ändå icke ålägga oss att
upphöra med sträfvandet att få igenom den författningsrevision, som
vi anse vara gagnelig. Vi fortsätta vårt arbete på författningsrevisionens
väg, sådant som det ligger utstakadt uti de af oss framlagda
motionerna. Och lugnet, det tror jag herrarne icke heller skola få se
— lugnet i den mening nämligen, att man icke mer skulle tala om
rösträttsfrågan. Det är rent af ett själfbedrägeri att i frågans afgörande

N:o 10.

Angående
ändrade
bettämmeleer
rörande
val till
JRiktdagem
kamrar.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

ögonblick stå och inbilla sig, att, sedan vi voterat detta lagförslag,,
sedan skall det bli lugn i landet; nej! — vi komma att fortsätta våra
ansträngningar trots betygssättningen ifrån Tällberg.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Då jag nu begärt ordet
för att tillkännagifva, att jag kommer att gifva min röst för det hvilande
rösträttsförslaget, vill jag ledsaga detta endast med ett par ord.

Det lär icke kunna begäras, att jag, som vid fyrfaldiga tillfällen
både på detta rum och andra lokaler talat mot det proportionella valsättet,
nu skulle tala för detsamma, helst som jag alls icke är öfvertygad
om att det är det riktiga och bästa. Men då jag nu gifver min
röst för det föreliggande förslaget, sker det därför att jag anser situationen
i rösträttsfrågan vara sådan, att det är till gagn, om det hvilande
förslaget antages. Och jag gifver min röst för förslaget under
uttalande af den lifliga önskan, att detta förslag i allt fall måtte lända
fäderneslandet till båtnad.

I detta yttrande instämde herrar Persson i Stallerhult, Jansson i
Djursätra och Andersson i Helgesta.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf propositioner
dels på antagande af det förevarande förslaget och dels på
förkastande af detsamma; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering emellertid
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: -

Den, som vill, att kammaren antager det från riksdagen år 1907
hvilande förslag angående ändrad lydelse af 31, 49 och 53 §§ regeringsformen
samt 6—23, 25, 28 och 38 §§ riksdagsordningen så ock till
öfvergångsstadgande i riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat berörda förslag.

Omröstningen visade 158 ja och 53 nej; och hade alltså förslaget
af kammaren antagits.

Det under punkten 6) bland de från riksdagen år 1908 hvit ande förslagen
upptagna förslaget till öfvergångsstadgande .i riksdagsordningen,
som härefter föredrogs, antogs af kammaren.

Härefter föredrogos de från riksdagen år 1906 åvilande förslagen.

Det i första punkten upptagna förslaget antogs af kammaren.

N:o 10

Onsdagen den 10 Februari. 25

Det i andra punkten upptagna förslaget angående ändrad lydelse
af § 1 mom. 10, § 3 mom. 7, § 4 mom. 1, 2 och 4 tryckfrihetsförordningen
äfvensom till införande i sistnämnda § af ett tillagdt mom 12.

Ordet lämnades på begäran till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman, mina herrar.
Till kammarens afgörande föreligger nu en del utaf den lagstiftning,
som föreslogs vid 1906 års riksdag, hvilken del då på den grund, att
den tillhörde grundlagen, icke kunde definitivt antagas utan endast
såsom hvilande.

Jag ber då först att få erinra om att vid 1906 års riksdag antog
riksdagen dels förslag om en ändring i 10 kap. 14 § strafflagen och
dels en särskild lag angående förbud i vissa fall för krigsmanskap att
bevista sammankomster. Dessutom förklarades det nu föreliggande
förslaget hvilande. Detta förslag är egentligen i formellt afseende ett
enda förslag, men det är tre ändringar, som hufvudsakligen ingå däri.

Först och främst innebär förslaget en höjning i straffansvaret i
syfte att framtvinga afiämnande i rätt tid af tryckta skrifter, på det
att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om kvarstad icke måtte
gäckas, därigenom att vederbörande undandraga sig ett sådant afiämnande.
Det hade nämligen befunnits, att så skett uti ett och annat
fall, och man ansåg det därför vara nödvändigt att förekomma detta.
Såvidt jag känner, har icke någon anmärkning framställts mot de två
ändringar, som äro tillkomna i det nu anmärkta afseendet.

Vidare innebär förslaget en ändring af § 3 mom. 7, till hvilken
jag emellertid skall återkomma något längre fram.

Slutligen innebär förslaget en ändring, hvarigenom det skulle vara
möjligt att indraga skrifter, som uppenbarligen åsyfta att utplåna
känslan af plikt mot fosterlandet och uppväcka hat mot befälet eller
eljest undergräfva krigslydnaden, då sådana skrifter anträffas vid trupp
eller ombord å något af. flottans fartyg. Jag skall något uppehålla
mig vid denna del af förslaget.

Detta förslag kan enligt min uppfattning icke på något sätt kallas
för en verklig inskränkning i den allmänna tryckfriheten och rättigheten
att sprida tryckt skrift. Det afser endast och allenast, att de,
som hafva sitt intresse och sin sysselsättning med att författa, utgifva
och sprida sådana skrifter, hvarom här är fråga, icke skola kunna
erhålla ett lätt funnet tillfälle att på ett för dem fördelaktigt sätt
sprida dem, därigenom att de strafflöst få utdelas på sådana ställen,
där den värnpliktiga ungdomen är sammandragen för att öfva sig i
vapnens bruk. Det är således hvad jag skulle vilja kalla en pedagogisk
åtgärd. Det är en uppfostringsåtgärd, en åtgärd, som är framsprungen
ur känslan af att samhället, då det inkallar den svenska
ungdomen under fanorna, också är skyldig att, åtminstone så vidt sig
göra låter, taga den i skydd under denna tid mot sådana slags skriftalster,
som här afses. Jag förmodar, att ingen vill neka till att, i fall
exempelvis en skolrektor skulle på bordet i sin skolsal finna sådana
skrifter spridda, han då utan vidare skulle kunna hopsamla och
sekvestrera dem. Frågan är sålunda endast och allenast: Skall man

Angående
indragning
af ikrifter
i förtrartJientlig

riktning
m. m.

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

Angående anse, att man icke behof ver hafva något slags tanke på att uppfostra
indnagning den värnpliktiga ungdomen och således icke någon tanke på att skydda
i försvars- den mot sådana inflytelser? Jag för min del skulle icke tro det. Jag
fientlig tror tvärtom, att det bör kännas såsom en förpliktelse för det allHktning
männa att, i den mån det är möjligt, gifva den värnpliktiga ungm‘
m• domen en uppfostran, och det icke blott positivt utan äfven negativt,

(Forts.) at(; ett sådant förledande, som i dessa skrifter innehålles, icke blir
för densamma tillgängligt.

Jag vågar betvifla, att i något annat land — jag talar vid denna
jämförelse naturligtvis endast om fria länder och icke om despotiskt
styrda länder — det skulle tillåtas, att en sådan spridning fritt finge
försiggå. Och jag såg i tidningarna för, som jag tror, 2 eller o år
sedan, att då en sådan spridning i massa försöktes i Frankrike, så
blef hela upplagan, bestående af stora packor, på regeringens order
utan vidare beslagtagen. Ingenting hörde man sedermera därom. Där
var det icke den ringaste fråga om tryckfrihetsförordning eller någon
som helst hindrande bestämmelse. Regeringens order var utan vidare:
sådant får icke spridas i hären. Helt annorlunda är den lagändring
beskaffad, som här föreligger. Det förhåller sig icke så, att denna
lagändring utan vidare lägger i vare sig den ena eller andra myndighetens
hand att indraga dylika skrifter, utan denna indragning skall
ske under en efterföljande kontroll. Den skall pröfvas af tryckfrihetskommitterade,
och vi veta ju, att tryckfrihetskommitterade tillsättas af
Riksdagens båda kamrar. Den, som vill kasta en blick på tryckfrihetskommitterades
sammansättning för närvarande, skall säkert icke
kunna hysa farhåga för att indragningar, som äro obefogade, i allt
fall blifva godkända och upprätthållna. Men man kan säga: nå, detta
kan sägas om dem, som nu äro tryckfrihetskommitterade, men detta
kan blifva ändradt; det kan hända, att deras sammansättning kan blifva
mera politiskt färgad. Men det är det fördelaktiga med afseende på
tryckfrihetskommitterade, att de till själfskrifven ordförande hafva
Riksdagens justitieombudsman. Och det är ju en allmän erfarenhet,
jag vågar säga det, sedan långa tider tillbaka, att Riksdagens justitieombudsman,
han må personligen vara af den ena eller andra politiska
åsikten, just till följd af sitt ämbetes förpliktelser och de därmed förknippade
uppgifterna känner det såsom en skyldighet att upprätthålla
den medborgerliga friheten, för hvars värnande han framför allt är
tillsatt. Då man varit så försiktig, då en sådan indragning, hvilken
skall ske af civil myndighet eller, såsom lagutskottet föreslog i en tillsats
till 1906 års proposition, äfven provisoriskt af militär myndighet,
måste underkastas pröfning af tryckfrihetskommitterade, så att, om de
finna indragningen hafva varit obefogad, skriften åter skall frigifvas
och få spridas huru mycket som helst i alla kaserner och på alla
lägerplatser, så tror jag icke, att någon fara är för handen för de
medborgerliga rättigheterna genom denna indragningsmakt.

Jag öfvergår nu till att tala icke blott om den ändring, som i
öfrigt föreligger uti detta förslag, nämligen beträffande § 3 7:o) tryckfrihetsförordningen,
utan jag finner mig nödsakad att därvid tala jämväl
om berättigandet och befogenheten af den grundläggande lagändring,
som ägde rum år 1906, nämligen ändringen utaf 10 kap. 14 §

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

strafflagen. Jag förutser nämligen, att de kunna finnas uti denna
kammare, som, om de också kanske skulle vilja erkänna, att det föreliggande
förslaget är en ren konsekvens af 1906 års lagstiftning, likväl
måhända träda i bestämd opposition emot detta hvilande förslag
just på den grund, att de så lifligt, för att icke säga så häftigt, ogilla
1906 års lagändring.

1906 års lagändring af 10 : 14 strafflagen innebar hufvudsakligen
dels en strafförhöjning i vissa fall, dels en formuleringsändring, ett
förtydligande af lagens mening. Under det att till 1906 uppmaning
till brott, framställd offentligen till folksamling, kunde straffas med
högst 2 års fängelse, kan efter 1906 års lagändring dylik sådan uppmaning
straffas med ända till 4 års straffarbete, då uppmaningen
afsett sådant brott, hvarå strängare straff än fängelse kan följa eller
omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande. Omformuleringen
syftar därtill, att det icke skulle vara möjligt för den, som uppmanade
till brott, att kunna undgå sitt ansvar genom att insvepa uppmaningen
uti beslöjande fraser. Äfven sådant tal, som icke till orden innebär
en alldeles direkt uppmaning, bör vara straffbart, om det för hvarje
sundt förnuft framstår såsom en verklig uppmaning till brott.

Jag ber nu att få erinra om något, som förekom vid 1906 års
debatt här i kammaren uti denna fråga. Då var det mycket svårt att
mellan anhängare och motståndare till förslaget finna någon gemensam
utgångspunkt för deras åsikter om den anarkistiska propagandan. Det
förefaller mig, som om det skulle vara lättare att få en sådan gemensam
utgångspunkt nu. Då, 1906, framställdes såsom hufvudskål ifrån
hufvudtalaren för det parti, hvilket ifrigt motsatte sig lagförändringen,
att den anarkistiska propagandan visserligen vore fördömlig, men att
den säkerligen icke vore på något sätt farlig. Den talaren sade bland
annat: »Jag hyser nämligen den uppfattningen om det svenska folkets
bredaste lager, och den uppfattningen har jag vunnit under erfarenhet
i lifvet, att man visserligen kan med fraser få en applåd för tillfället
af en mindre väl skolad arbetarekår, som icke tillräckligt noga
tänker på det vid tillfället sagda. Men jag har också lagt märke till
att, om man skjuter öfver målet eller om man använder olämpliga,
osanna eller orättfärdiga uttryck, så reagerar den svenska folksjälen
säkert mot sådant, och därmed förlorar äfven agitationen den betydelse,
som den annars skulle hafva. Jag beklagar för min del, att det bland
arbetare finnes personer, som skatta åt att använda allt för starka
uttryck och olämpliga sådana. Men jag kan icke heller neka till att
detta skattande åt öfverord och åt påståenden, som icke äro absolut
tillförlitliga, äger rum från såväl den yttersta vänsterns som högerns
män. Som jag förut uttalat, anser jag detta icke så farligt, ty folket
tänker ändå efter och stannar då vid hvad det finner vara rätt och
nyttigt, och då spelar det icke så värst stor roll, om sådant kommer
fram, som ej är fullt riktigt, eller om någon skulle använda olämpliga
uttryck.»

Han säger vidare längre fram i sitt anförande, att han är öfvertygad
om, att lagen komme »att tillämpas på mera enfaldigt folk —
i fall jag får använda det uttrycket — sådana som i känslan af sin
saks rättfärdighet icke akta nödvändigt att väga orden som de säga,

Angåendn
indragning
af tkrifter
i förtvartJitntlig

riktning
m. in.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
indragning
af skrifter
i försvar*-fientlig
riktning
m. m.

(Forts.)

28 Onsdagen den 10 Februari.

på sådana, som icke hafva tillräcklig kunskap att kunna föra sin
talan så, att de gå fria för straff. Jag tror icke, att det är dessa,
som Kungl. Maj:t afsett att nå med det här föreliggande förslaget. —
De äro icke brottslingsnaturer.»

En annan till sin ställning än mera framskjuten talare inom det
socialdemokratiska partiet yttrade sig längre fram under öfverläggningen.
Under det att han uttryckte sitt djupa ogillande af den anarkistiska
propagandan och erinrade om att den i främmande länder gått
ända till användande af dynamitbomber, sade han: »Hvar och en
förstår ju, synes det mig, eller borde förstå, att det är en rent förvänd
åskådning, som kan tillgripa sådana medel. Men det är ju å
andra sidan en sak, som vi ej böra glömma, nämligen att några sådana
medel har man icke här i vårt land experimenterat med; lyckligtvis
har ingen hittills tagit de utgjutelser, som förekommit i sådan riktning,
på så starkt allvar, som vår nuvarande regering beklagligen har
gjort denna gång.» Därefter antyder dock talaren i ett något senare
sammanhang, att han icke anser alldeles omöjligt, att »ett attentat af
en vettvilling, som på allvar tagit det myckna skräfvel, som föres till
torgs af dessa apostlar för anarkismen, halfanarkismen, anarkosocialismen
eller hvad det nu må kallas», skulle kunna inträffa.

Ja, det är fullkomligt sant, att den regering som då satt, såg saken
mycket allvarligare, än hvad det socialdemokratiska partiet i den debatten
visade sig göra. Den regeringen hade efter noggrant studium
af de anarkistiska skrifterna och anarkistiska föredrag af rörelsens
apostlar hämtat den meningen, att det var så långt ifrån, att här förelåg
endast och allenast ett tomt skrän utan verkligen djupare afsikt
därbakom, att det tvärtom var regeringens fulla och fasta öfvertygelse,
att detta parti förr eller senare skulle komma att vare sig genom sina
egna eller genom förvillade verktyg skrida till svåra brott. Det var
ju gifvet, att det icke fanns mycken möjlighet att framställa detta så,
att man då skulle ha gifvit sin tilltro därtill — det är så ytterst ofta,
som man lär sig endast genom den hårda erfarenheten. I det försvar
för dessa lagar, som en dåvarande statsrådsledamot presterade ifrån
statsrådsbänken, förefinnes dock en märklig antydan. Han säger, att
han tror icke, att den allmänna rättskänslan skulle vara tillfredsställd,
ifall den, som uppmanar t. ex. till mord, icke skulle kunna straffas
med ett hårdare straff än fängelse.

Jag menar nu, att den ståndpunkt, som sålunda var ett hufvudskål
i motståndet emot 1906 års lagstiftning, väl icke längre lär kunna
vidhållas. Jag sluter detta däraf, att efter det hemska dådet i Malmö
förliden sommar ha sådana uttalanden förekommit i just den socialdemokratiska
pressen, som synes mig otvetydigt visa, att man nu äfven
på det hållet har ögonen öppna för det klara sammanhanget mellan
den anarkistiska propaganden och blodsdåd. Omedelbart efter nyssnämnda
attentat skrifver sålunda den mest ledande tidningen inom
partiet följande:

»’Den första bomben’ i Östersund var ett skolpojksstreck, men i
Malmö har det däremot tydligen varit blodigt allvar.

Förr eller senare måste det ju komma, här som i alla andra länder,
någon frukt af den anarkistiska propagandan för den brottsliga och mot

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

arbetarklassens lifsintressen högförrädiska ''handlingens propaganda’.
Vi sågo denna praktiska anarkism i verksamhet i det bekanta postrånet.
Nu har antagligen någon individ af liknande skrot och korn
varit framme med en bomb mot strejkbrytarfartyget i Malmö hamn.»

Längre fram i samma artikel heter det:

»Men det systematiska hetsande till våld och förstöring som stridsmedel
i den sociala kampen, hvilket bedrifvits från den som ''ungsocialism’
maskerade anarkismens pressorgan här i landet, kan icke
fritagas från sin dryga andel i hvad som här passerat.»

På ett annat ställe i samma tidning läses senare:

»Enstämmig ljuder domen öfver bombkastaren och hans brott
från vår partipress ute i landet. Till förtrytelsen öfver dådet sällar
sig harmen öfver att det alltså tycks ha funnits en så svag hjärna
hos en svensk arbetare, att den på allvar förvirrats af de anarkistiska
fraserna.»

Sedan första domstol fällt sin dödsdom öfver den ifrågavarande
brottslingen, hade samma tidning några reflektioner; de voro icke,
tror jag, ifrån någon af tidningens medarbetare, men af den plats,
som gifvits åt dessa reflektioner och det yttrande, hvarmed redaktionen
beledsagar dem, får jag det bestämda intrycket, att de gå i samma
riktning, som redaktionen själf hyllar. Det är en lång artikel, och
jag skall därför icke läsa upp den helt och hållet, utan ber endast att
få göra några utdrag ur densamma. Där läsa vi bland annat:

»Påverkade af en bullersam och obskurant propaganda, uppvuxna
i proletärbarnens atmosfär, som antingen förslöar eller hetsar, hade de
ej fått någon skyddande skolning hvarken af uppfostran, exempel
eller omgifning. Sinnen, som fatta och resonera enkelt i orsak och
sammanhang, kunna då icke se öfver det tillfälligas axel. I åratal
utspisade med en giftig kost i tal och skrift, blef deras knappa förstånd
småningom omtöcknadt. Kapitalisterna voro tjufvar, mördare och
roffare, myndigheterna deras handtlangare och samhället en förbrytarkula,
där hvarje medel vore tillåtligt till själfförsvar. De ha nu fått
bota för denna falska och vidskepliga föreställning, men det onda är
ej därmed botadt. — — — — Och rättelse till förstånd och verksamhet
har man icke att vänta af den ofvannämnda propagandans torrsjälade
apostlar.» Och vidare på ett annat ställe: »Sannerligen borde
icke detta offer vara nog för att berättiga en lynchning af de röster,
hvilkas petrolösa fraser skicka sina åhörare till stupstocken. — Mästarna
äro ''försiktiga'' i politik som i annat, men blod går igen, och olyckor,
som man drar öfver andra, föra talan utan att tröttna, och till sist
faller domen öfver de verkliga upphof smännen och förförarna.» Och
slutligen heter det: »Domen är ''handlingens propaganda’, predikad
för dess egna anhängare. Utan uttryckets åthäfvor, men med det
grymma och påtagliga resultat, som en oåterkalleligt lagbunden tillvaro
kräfver. Men hade nationen ett ansikte, borde det denna dag vara
bortvändt af blygsel öfver att en slags nödvändighet fordrat dessa unga
människors utlämnande. Och hvarför? För missförhållanden, dem de
ej själfva vållat, för ett socialt krig, hvari de voro blott ett par obetydliga
nummer i ledet, och sist, men icke minst, för svärmare och
bönhasar i agitation, hvilkas oansvariga harangers betydelse dessa andra

Angående
indragning
af tkriftrr
i försvarsJientlig

riktning
in. in.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

nu skola besegla med lifslångt fängelse, med kropp och blod. — Rättvisa
är skipad, som när polisen slår ner i ett näste, där man plockar
landtbor. Den lurade enfalden blir tagen, och bondfångarna smyga ut
bakvägen.»

Jag tror, att dessa citat äro tillräckliga för att visa, att den socialdemokratiska
pressen åtminstone nu har fått en annan åsikt än hvad
det socialdemokratiska partiet hade år 1906 om den anarkistiska propagandan,
och jag förmodar således, att vi alla kanske i denna kammare
skola kunna vara benägna att vid betraktande af en sådan lag stiftning,

som här är före, godkänna en utgångspunkt, så formulerad:
den anarkistiska propagandan är i ytterligt hög grad samhällsfarlig, i
det den föranleder till de svåraste brott. Om jag får anses ha rätt

uti detta, då vill det väl synas ganska klart, att det här, som vid

andra kriminella företeelser inom samhället, är alldeles nödvändigt att
också försöka använda samhällets repressiva krafter, såvida icke några
alldeles öfverväldigande stora skäl skulle ställa sig däremot.

Hvad är det då för skäl, som egentligen skulle kunna ställa sig
hindrande i vägen för att använda strafflagsstiftning emot den anarkistiska
propagandan? Jo, det första stora skälet, som man anför, är
ju det, att det skulle strida helt och hållet emot yttrandefrihetens stora
och heliga grundsats. Jag vill först påpeka, att uti en sådan invändning
naturligtvis ligger icke blott en invändning mot den straffhöjning,
som genomfördes år 1906, utan jämväl mot den lagstiftning, som då
redan fanns till. Och med den ståndpunkt, jag här talar om, menar
man naturligtvis — det har ju också framställts i teorien — att yttrandefriheten
skall vara fullständigt obegränsad, med undantag, tror
jag, af rent personliga ärekränkningar. Jag måste erkänna, att jag
alls icke kan ansluta mig till denna ståndpunkt. Låt mig först jämföra
hvad det är, som anstiftare i vanlig mening till ett brott göra,
och hvad det är, som den anarkistiska propagandans män göra, och
låt mig se till, i hvad mån det kan vara som de senare så ofantligt
mycket skilja sig ifrån de förra. Under det att de förra betraktas såsom
svåra brottslingar, så skola de senare betraktas såsom stående
under helgd af yttrandefriheten, en helgd, som skall åstadkomma, att
man icke får röra vid dem. När en person förleder en annan i enrum,
mellan fyra väggar, till brott, då, om det upptäckes och om det
bevisas, att ett sådant förledande har skett, och om man utaf sammanhanget
i det hela och af omständigheterna drager den slutsats, att
brottet icke skulle ha ägt rum utan den förres påverkan, straffas han
ju lika hårdt som gärningsmannen; i det fallet, kan man säga, ser
man alldeles klart och uppenbart sammanhanget, då kan man fullständigt
bedöma, att det är denne man, som icke med handling men med
hufvudet och med sin talförmåga har orsakat brottet genom att påtrycka
en annan människa sin vilja och leda denna till brottet. Ja,
jag vill nu inom parentes anmärka, att det nog icke i allmänhet finns
den stora säkerhet, som man i det afseendet kanske är böjd att förutsätta.
Det är nog så i allmänhet, att det är de för de yttre sinnena
uppfattbara förhållandena, som det går att fullständigt bevisa inför en
domstol, och att, så snart man kommer in på ett psykologiskt sammanhang,
t. ex. sammanhanhanget mellan en människas vilja och en

Ousdageu den 10 Februari.

N:o 10.

annans handling, det i allmänhet endast blir mer eller mindre sannolikhet,
ehuru det kan bli en hög grad af sannolikhet som föreligger.
Men detta oafsedt, sa är det alldeles gifvet, att här finnes eu skillnad
i jämförelse med den vanliga typen af de anarkistiska uppmaningarna
och upphetsningarna, ty dessa, de rikta sig i allmänhet icke på ett
bestämdt brott med ett bestämdt objekt för brottet, utan de mana till
begående af vissa slag af brott, de mana generellt därtill. Ja, det är
naturligtvis en skillnad, men det finns också en annan skillnad, som
bör verka, synes det mig, i motsatt riktning, och det är den, att dessa
anarkistiska talare bestiga en talarstol och tala till hundrade och tusende
af människor, och de begagna sig, på det sätt som de möjligen
kunna, utaf den allmänna upphetsning, som de väcka rundt omkring
sig, för att ge sina ord större kraft. Mig förefaller, att därest man
jäniför det ena med det andra, så är det fullkomligt sant, att det finns
olikheter, och det är sant, att den anarkistiska propagandan, som vi

här tala om, är af en annan karaktär än vanlig anstiftan. Men den

är på sitt sätt ännu mycket svårare därför, att den är allmänfarlig.
Den riktar sig utan skillnad till person, till massor af eventuella verktyg-
Den sår sin säd öfver en mycket vidsträckt areal.

Jag kan således icke finna, att den, som på detta sätt begagnar
yttrandefriheten, står under yttrandefrihetsgrundsatsens berättigade
helgd, och detta skäl kan därför icke inverka på mig.

Af en ärad representant på stockholmsbänken, som uti den tidning,
han då var redaktör för, skrifvit mycket om dessa saker, har
framställts jämväl en annan teori, och han var också något inne på

den i debatten 1906. Det är den, att alldeles oafsedt, huruvida en

lagbestämmelse här är befogad och lämplig, så är det i alla händelser
något oerhördt, något upprörande eller, som han i en artikel har sagt,
något ärkereaktionärt att sätta möjligheten af straffarbete för ett yttrandefrihetsbrott,
ty, menar han, ett straffarbete är förenadt i den allmänna
föreställningen med en viss fläckande verkan, och det anser
han vara orimligt i fråga om yttrandefrihetsbrotten. Ja, jag måste
såga, att hur mycket jag än har emot den teori, som säger: det skall
inte vara något straff alls, så förstår jag dock den nästan bättre än
jag förstår denna senare teori, som jag nyss har talat om. Jag förstår,
ehuru jag icke kan gilla det, att man kan drifva dyrkan af yttrandefriheten
ända till hvad jag från min ståndpunkt skulle vilja
kalla afguderi, och att man då kan säga: det får icke finnas något
straff alls; men jag förstår icke, att man kan säga: dessa män, dessa
handlingens propagandas bärare, de äro sådana ärans män, att de få
icke fläckas, i fall det nu skall vara nödvändigt att ge dem ett straff.

Man har vidare invändt mot denna lagstiftning, att svårigheterna
för att precisera lagbestämmelserna skulle vara så utomordentligt stora,
att man aldrig kunde vinna säkerhet för att icke oskyldige blefve
straffade, sådana som lagen icke alls afsett. Jag vill då erinra, att
äfven i afseende på denna lagstiftnings formulering har mycken försiktighet
blifvit iakttagen. Det påpekades 1906, att det finnes liknande
lagstifningar, där man har gått vida, vida längre, och där man verkligen
har kommit in på uttryck så pass obestämda, att man kan tala
om kautschukparagrafer. Så kan kanske anses vara fallet i vårt

Angående
indragning
af skrifter
i försvartJientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

N:o 10.

Onsdagen den 10 Feburari.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

västra grannland, där det finns straff stadgadt för hvad lagen — om
jag ej minns orätt — kallar för uppvigling i tal och skrift mellan
samhällsklasserna, i sanning en ganska vag och obestämd föreskrift.
I 1906 års förslag har man hållit sig till uppmaning till brott — ehuru
naturligtvis uppmaningen kan ske på det ena eller andra sättet, blott
den för ett klart och oförvilladt omdöme framstår såsom en med vilja
och afsikt gjord uppmaning, och då har man trott sig komma så långt
som det är möjligt att komma. Till fullkomlighet tror jag icke, att
det är möjligt att komma, det är det nog icke i fråga om många lagbestämmelser,
och det är det säkert icke i fråga om lagbestämmelser,
som röra yttrandefriheten. Det är tänkbart, att det kan finnas olika
omdömen om ett och samma yttrande, huruvida det innebär en uppmaning
eller icke, men jag tror likväl icke, att denna fara är så stor,
att man därför borde låta hela bestämmelsen falla.

Man har särskildt riktat sig emot den formulering, som användes
i 1906 års lagstiftning, då man där såsom ett exempel på att uppmana
annorlunda än på det direktaste sätt anför, att man också kan
uppmana t. ex. genom prisande af brottslig handling. Detta väckte
då mycken farhåga och tvekan, och man fruktade, att ett prisande af
brottslig handling, som till sin natur kunde vara alldeles oskyldigt, t.
ex. prisande af en historisk, för länge sedan inträffad handling, skulle
på något sätt falla under denna lagbestämmelse. Häremot invändes,
att lagrummet icke var så formuleradt, att det är prisandet i och för
sig, som orsakar straffbarheten, utan att man måste kunna bilda sig
en säker öfvertygelse om att prisandet har användts såsom medel i
afsikt att uppmana till brott. Jag är glad öfver att kunna konstatera,
att denna tolkning genom ett i slutet af förra året utaf högsta domstolen
fälldt utslag nu blifvit på ett alldeles tydligt sätt upphöjd till
regel. Det var ett utslag, däri högsta domstolens majoritet, som utgjordes
af 5 justitieråd, yttrade: »Enär de yttranden, som klaganden,
enligt hvad han själf uppgifvit, uti ifrågavarande föredrag fällt angående
dem, som vägrade att fullgöra värnplikt, uppenbarligen inneburit
prisande af dylik, enligt lag brottslig handling, samt af omständigheterna
framginge, att klaganden med nämnda yttranden afsett att
förleda till sådan vägran, pröfvade H. D., jämlikt 10: 14 § 2 mom.
strafflagen, lagligt fastställa domstolarnes beslut». Där är således klart
och tydligt bestämdt, att det icke skall vara det enkla nakna prisandet,
utan att det måste göras på sådant sätt och under sådana omständigheter,
i förhållande till ett sådant brott o. s. v., att det framstår såsom
en uppmaning, — det är det som konstituerar brottsligheten.
Jag vill, på det att herrarna må veta det, nämna, att i det mål jag
talade om var det en minoritet af 2 justitieråd, som fått den uppfattningen,
att det icke kunde anses vara med säkerhet styrkt, att
ett förledande låg uti föredraget i fråga. Att domstolar dela sig i
majoritet och minoritet, händer hvar dag, och den mänskliga rättvisan
lär nog aldrig blifva så fullkomlig, att icke det inträffar.

Nu påstår man äfven, att alldeles upprörande domar och utslag
skulle ha fällts med stöd af denna lagstiftning. Jag vill då först be
att få varna för att lita på allt det, som i sådant afseende stått uppgifvet
i tidningspressen, ty jag har mer än en gång sett klander riktas

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

emot 190(1 års lagstiftning i fråga om saker, som absolut icke haft
något med denna lagstiftning att skaffa. Det är emellertid ingalunda
min afsikt att förneka de svårigheter, hvarmed en sådan lagstiftning
är förknippad i tillämpningen, och det skall icke heller förnekas, att
det någon gång har inträffat, att en domstol begått en svår missuppfattning
vid lagtillämpningen. Detta hände ganska snart efter lagens
tillkomst, och då jag för min del ansåg det vara ytterst viktigt, att
allt som göras kunde blef gjordt för att få tillämpningen in i rätta
gängor, sökte jag äfven medverka till rättelse i det fallet. Det blef
också rättelse: straffet blef af hofrätten nedsatt till hälften. För min
del har jag den uppfattningen —- men jag kan ju icke bestämdt säga
någonting härutinnan — att därest den dömde gått vidare till högsta
domstolen, hvilket han emellertid icke ville göra, torde nog ytterligare
rättelse ha skett. Men jag vill här ock fråga, om det kan vara riktigt
att förklara en lagstiftning fullständigt utdömd, därför att en eller
annan underdomstol kan ha visat sig icke äga den rätta uppfattningen
i tillämpningen. Detta kan väl icke vara riktigt i fråga om en rättsordning,
som är byggd på ett genomfördt instanssystem, alltså med
den grundtanken, att det nog kan hända, att i både den första och
den andra af underdomstolarna ett misstag kan äga rum och att man
därför skall försöka att ha sammansättningen af den högsta domstolen
så betryggande, att man, mänskligt att döma, skall kunna säga: där
åtminstone bör det, som kan vara feladt förut, rättas. Då menar jag,
att först när ett reglerande af det som möjligtvis kan vara hittills
orätt eller felaktigt, har skett, därigenom att högsta domstolen fått
tillfälle att i några särskilda fall säga sin mening och därigenom gifva
normer, som otvifvelaktigt komma att sedan influera på alla domstolars
handlingssätt och beslut, först då lär det väl kunna vara tid
att bedöma, huruvida domstolarna i landet kunna tillämpa lagstiftningen.

Jag tänker i detta sammanhang på ett mål, som gifvit anledning
till alldeles ofantligt mycket klander och som utan tvifvel med afl
rätt bör synnerligen uppmärksammas utaf både lagskipare och i synnerhet
lagstiftare. Men det målet hör icke till 1906 års lagstiftning,
utan där förekommer den ytterliga egendomligheten, att juryn dömde
den åtalade efter ett lagrum, som enligt min och mångas uppfattning
var alldeles otillämpligt på gärningen ifråga. Nu är det nog så att
man icke kan begagna sig af jury institutionen — hvilken ju anses
såsom ett folkfrihetens värn — utan att riskera att också få känna af
dess brister, hvilka bestå i en inkonsekvens och en nyckfullhet, som
ibland gifver öfverraskande utslag. Så är det i alla länder, där jury
finnes. Men det finnes dock jury och jury, och vår tryckfrihetsjury
är obestridligen synnerligen illa ordnad. Vi böra därför allesammans
mera än hvad man på åtskilliga håll hittills gjort, intressera oss för
en omformning i rättssäkerhetens riktning af vår tryckfrihetsjury.

Jag vill nu för min del påstå, att detta lagrum, 10 : 14 strafflagen,
sådant det formulerades af regering och Riksdag 1906, innehåller en
straffskala, som är väl lämpad för de många mycket olika nyanser af
förbrytelser, hvarom här är fråga. Detta lagrum inrymmer både böter
och fängelse. Det är således möjligt att med ett lämpligen mildt straff

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 10. 3

Ant/åt) nde
inär xgning
af skrifter
i försvar;-fientlig
riktning
vi. m.
(Forts.)

N:o 10.

Onsdagei» den 10 Februari.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(forts.)

näpsa den, som af ungdomligt oförstånd, af välbelåtenhet och välbefinnande
med att höra den egna kära rösten, tager sig till att skräna
i en församling utan vidare mening, den som förut varit oförvitlig och
mot hvilken man icke kan rikta anklagelse för någon djupare brottslighet;
det gifves också möjlighet att behörigen straffa den, som fullt
medvetet och öfverlagdt manat till svåra och för samhället farliga brott,
Det gifves genom straffhöjning möjlighet att låta ett kraftigt och verksamt
straff drabba dem, som systematiskt fullfölja den anarkistiska
propagandan och hvilkas hela verksamhet går ut därpå; de skola också
kunna få ett straff, som motsvarar hvad de gjort.

Jag tror, att kammaren skall finna, att jag har försökt, icke att
förneka de svårigheter, hvarmed en sådan lagstiftning som denna är
förknippad, men att ställa dessa svårigheter på deras rätta plats och
gifva dem deras rätta betydelse, och det är det, som jag anser, att
man under det alldeles oerhördt uppjagade presskrig, som uti denna
fråga ägt rum, alldeles icke har gjort.

Jag vill nu uttryckligen säga, att jag menar, att denna kammares
ledamöter böra icke allenast se och tänka på de följdändringar,
som i dag föreligga till kammarens afgörande, utan att de böra se
saken så, att det här gäller, huruvida kammaren vill ratificera eller
icke det slag, som riktades mot den anarkistiska propagandan genom
lagstiftningen af år 1906. Det liufvudskäl, som jag till stöd för den
lagstiftningen framför allt vill framhålla, är gifvetvis, att samhället har
en ovillkorlig skyldighet att försöka skydda sig själft och att skydda
oskyldiga personer mot grafva brott, och att detta icke kan gå för sig,
ifall man icke går till roten, och roten i detta fall det måste vara
bärarna af propagandan. Jag vill framhålla, att detta synes mig icke
minst viktigt uti en brytningstid sådan som den, vi liksom andra
samhällen i våra dagar lefva uti. Det är många, som mena, att i
brytningstider skall man låta friheten växa vildt utan någon ans och
vård. Detta är efter min mening en för det varaktiga framåtskridandet
ytterst farlig åskådning. Jag tror, att man kan påvisa många exempel
på att, då man låtit friheten växa till själfsvåld, själfsvåldet sedan
framkallat den rent despotiska reaktionen. Men det är en annan
synpunkt som för mig är, jag vågar säga, lika viktig, och det är synpunkten
af mänsklighet och medlidande emot dem, hvilka blifva denna
propagandas offer och verktyg. Jag förnekar icke, att de, som göra
sig till gärningsmän i fråga om sådana handlingar, äro grafva brottslingar.
Men jag kan aldrig någonsin gå ifrån, att ännu värre än
dessa till sitt uppsåt, till hela sitt sinnelag äro de giftblandare, som
sitta bakom och sprida giftet. Vi veta ju alla, hvilka betydelsefulla
dagar det är för närvarande för alla dem, hvilka lifligt åstunda att se
vårt lands rättsskipning om möjligt befriad från blodsutgjutelse. Vi
veta ju också, att en stor del af denna kammares ledamöter har funnit
anledning att i det fallet uttrycka sina meningar och önskningar. Helt
visst är det många, många flera, som i likhet med mig hysa samma
åstundan och önskan och hopp, ehuru de af flera skäl, som här icke
är tillfälle att ingå på, icke ansett det fullt lämpligt att sluta sig till
den antydda petitionen. Men månne icke vi alla, som på ett lefvande
sätt fäst vår uppmärksamhet och vårt intresse vid det slutliga afgö -

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

landet af målet i fråga, böra tutta oss in i och på djupet verkligen
reflektera öfver hvad det är som har åstadkommit det svåra brottet?
Mig synes, att sammanhanget i det fallet är till den grad påtagligt,
att något tvifvel ej kan råda. Jag hade tänkt på att uppläsa någon
större mängd af de anarkistiska utgjutelserna. Jag hade tänkt på
detta därför, att jag tror, att det kan finnas många af kammarens
ledamöter, som endast haft tillfälle att se ett eller annat obetydligt
brottstycke, sådant som en eller annan gång införts i tidningarna. Men
det syntes mig alltför motbjudande att komma med en hel mängd af
dessa utgjutelse^ Jag skall emellertid tillåta mig att uppläsa en enda
af dem. Det var en skrift, som, enligt handlingarna i målet angående
Anton Nilsson, fanns hos honom, då han häktades. Den hade tillsändts
honom genom posten och är af följande lydelse:

»Kamporganisationens upprop n:r 3. Till kamp proletärer, kamrater!
De fackliga stridernas år skall man förvisso kunna kalla innevarande
år. Lockout tycks vara dagens lösen., och ännu ha vi icke
visat något kraftigare motstånd. De »lugna och sansade» socialdemokraterna
predika lugn och åter lugn — i stället för handlingens propaganda.
Svälta lugnt, rekommendera socialdemokraterna — annars
kanske valen i höst bli fördärfvade. Arbetarne borde gifvetvis vid
sådana tillfällen tillgripa generalstrejk, en strejk, som ej tager hänsyn
vare sig till person eller egendom. Och med en dylik strejk, som har
stor utsikt till seger, kanske saken vore klar inom en vecka. Under
den veckan behöfva vi ej vara rädda för svält, de rika ha godt om
lifsförnödenheter magasinerade, och vi skola plundra deras magasin.»

»Men vid generalstrejkens utbrott är det nödvändigt att militären
är på var sida. Lika nödvändigt som det är, att vi sjäJfva äro beväpnade
och beredda att sätta in vårt lif i frigörelsekampen.»

»Därför: hvarje militär måste bearbetas, så att han är redo att
ga öfver på vår sida, eller med andra ord, han skall vara mogen för
myteri.» (Ordet myteri är tryckt särskildt såsom en alldeles speciell
uppmaning till den, som läser detta.) — »Du hör alltid och öfverallt
tutas dig i öronen, att våld ej får användas. Men vi revolutionärer,
som vilja störta tjufsamhället, vi som vilja slå allt det gamla i grus
och spillror, vi vilja göra det, om det så behöfs, med våld. Låt därför
ej våra strejker hädanefter bli så .fridfulla, som de hittills varit.
Låt oss använda medel, som de rofgiriga kapitalisterna förstå, och
dessa medel äro det personliga våldet samt skadegörelse å deras egendom.
Alltså: spräng strejkbrytarelogementen och deras arbetsplatser»
— här ber jag herrarne tänka på hvad som sedan hände — »och
det skall visa sig, att kapitalisterna äro villiga till uppgörelser. Bilda
hemliga klubbar för bedrifvande af revolutionär agitation och minns,
att alla medel äro tillåtna, såväl stöld som bomb. Må vår lösen vara:
med våld. Kamporganisationen.»

Kanske det icke kan vara olämpligt att i sammanhang med detta
uppläsa en liten del af det intyg, som fängelseprästen har afgifvit.
Han säger om Nilsson:

»Ett annat drag hos honom var hans mottaglighet för andras
påverkan. Min tro är, att han t. o. in. föröfvade sitt brott under
dylik påverkan. Man fick det intrycket, att han kunde förmås till en

Angående
indragning
af skrifter
i för st ar Bfientlig

riktning
m. m.
(forts.)

N:o 10.

Angående
''indragning
af skrifter
i förmärsfientlig

riktning
m. m.
(forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

god handling eller till en ond, allt efter som den påverkande viljan
var stark. Han syntes med andra ord sakna den där djupa själfbevarelseinstinkten
eller reaktionen mot utifrån kommande impulser.
Han syntes mig i mycket vara en lekboll i andras händer. Därtill
kom ock, att hans uppfattning om gränsen mellan ondt och godt nog
var synnerligen svagt tecknad.»

Ja, är den karaktäristiken riktig, då tror jag, att hvar och en nog
skall ha ganska klart för sig orsakerna till brottet, då man nämligen
sammanställer karaktäristiken med det upprop, som jag nyss uppläst.

Mina herrar, jag beklagar, att jag så länge upptagit kammarens
tid. Men jag har haft två skäl därtill, ett litet, och ett stort, men
båda i alla fall, som jag tror, berättigade. Det första har varit att,
såsom jag redan haft tillfälle anmärka, så oerhörda misstolkningar och,
jag kan rent ut säga, så rasande angrepp nu gjorts i nära tre år på
denna lag och dess upphofsman, att det kanske icke kan synas obefogadt,
att den, som bär främsta ansvaret för densamma, också vågat
taga tiden i anspråk för att försvara sig inför ett rätt forum. Och
det andra och större skälet är, att jag aldrig skulle kunna tillgifva
eller urskulda mig själf, ifall genom min försummelse någon enda
röst, som idag kunde ha gifvits för denna lagstiftning, nu skulle komma
att gifvas mot den. Det är därför som jag velat så utförligt utveckla
mina skäl. Jag hyser icke något tvifvel, att de följdlagar, som nu äro
framlagda, komma att antagas af kammaren. Men det är min ifriga
önskan, att de måtte antagas af en så stor majoritet, att de, mot
hvilka lagarna äro riktade, verkligen känna, att det finnes en stor
kompakt och imponerande kraft i samhället mot dem och deras åtgöranden.
Och om någon, som varit tveksam, nu skulle vilja göra sig
den frågan: är det verkligen möjligt att låta de invändningar, som
gjorts mot denna lagstiftning, uppväga det, som talar för densamma
— då kan jag knappast tro, att svaret på den frågan kan bli mer än
ett. För mig synes det så tydligt, att i jämförelse med den absoluta
nödvändigheten'' att bekämpa och kraftigt bekämpa den blodiga anarkismens
propaganda måste dessa invändningar förfalla till något ganska
obetydligt. Och i full öfvertygelse, herr talman, att 1906 års lagstiftning''
var en rätt och nödvändig lagstiftning, hemställer jag om kammarens
bifall till hvad som nu af denna lagstiftning återstår till slutligt
afgörande.

I detta anförande instämde herrar Berg i Stockholm, Palme,
friherre Bonde, Forsling, Cervin, Grustafsson i Vi, Johansson i Jönköping,
Rune, Bogren, Neiglick, Olausson, Crafoord, Wallentin, Åhlfvengren, Gibson,
Karlsson i Göteborg, Carlson i Herrljunga, Thavenius, Igel, Nilson i
Örebro, Janson i Bråten, Andersson i Stärte, Camitz, Schotte, Anderson i
Arvika, Ericsson i Vallsta, Jonsson i Hå, Sundström, Sandström, Thor,
Kvarnzelius, IAndgren i Skog, Hedström, Ström i Transtrand, Canell,
Jansson i Krakerud, Olsson i Älfdalsåsen, Hellgren, Olofsson, Bromée i
Billsta, Bergman, Rehn, Hellberg, Jonsson i Gumboda, Berggren, Bosson,
Ekman i Mo gård, Hellström, Ber-g i Staby, Mallmin, Svallingson, Nilsson
i Skärhus, Jesperson, Petrén, Pålsson, friherre Fleetwood, Sjö, Lundell,
Meurling, Åkesson, Andersson i Skifarp och Zimdahl.

Onsdagen deu 10 Februari.

N:o 10.

:17

Vidare anförde:

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, den siste ärade talaren väntade
ofantligt stora verkningar af det förslag, hvilket han nyss hemställde
till kammaren att antaga. Han framställde det önskemålet,
att det slag, som därmed skulle enligt hans uppfattning riktas mot
den anarkistiska propagandan, också måtte få den afsedda effekten.
Redan från början, då denna fråga var uppe, föranledde den mycket
skarpa meningsbrytningar. Anledningen att många bland oss icke,
såsom mången annan, resignerade utan röstade mot detta förslag var
just, att det slag, som herr Staaff nu sade sig vilja rikta mot den
anarkistiska propagandan, enligt vår mening är ett slag i luften, ett
slag, som omöjligt kan medföra de stora verkningar, som han nu
utmålat för kammaren, men som i stället skall, såsom erfarenheten
ock redan visat, komma att rikta sig mot åtskilligt, som icke bör på
det afsedda sättet drabbas af detsamma.

För att få frågan på rätt bog tror jag det kan vara nyttigt att
återföra den till de proportioner, som den hade, då lagen år 1906
antogs. Det framhölls då i regeringspropositionen, att lagförslaget var
föranledt af »den fosterlands- och försvarsfientliga agitationen». Meningen
var med andra ord att genom skärpta straffbestämmelser
hindra de politiska förbrytelser, som enligt förslagsställarnes mening
gjorde sig gällande i och med agitationen mot det för landets säkerhet
behöfliga militärväsendet. Detta och intet annat var det, som då
framhölls som ändamålet med det föreliggande förslaget. Frågan
uppkom först i Första Kammaren i anledning af en interpellation,
och då utlofvades af regeringen ett lagförslag i ämnet. Jag tror
nästan för öfrigt, att regeringen redan före denna interpellation framkomst
hade tagit saken under öfvervägande.

Det var, som den föregående talaren ock antydde, i tre afseenden
man föreslog ändring i lagstiftningen för att komma den antimilitariska
agitationen till lits. 1 första rummet gällde det den inskränkning
af yttrandefriheten, som innefattades i lagförslaget till ändrade
bestämmelser förnämligast i 10 kap. 14 § strafflagen; vidare den
inskränkning i tryckfriheten, som nu föreligger på kammarens bord,
och slutligen den inskränkning i församlingsfriheten, som innefattades
under lagförslaget om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.
Nu äro dessa föreslagna ändringar i strafflagen och
krigslagarna oåterkalleligt antagna, så att därutinnan är intet att åtgöra
eller votera om. Återstår ändringen i tryckfrihetsförordningen.
Man kan ju då säga, att det är icke så mycket, som återstår för
kamrarna att nu besluta, ty saken är i sin stora helhet afgjord.

Men hvad som dock nu föreligger såsom ännu icke afgjordt, är i
första rummet förhållandet mellan tryckfrihetsförordning och strafflag.
Det är en principfråga, som i och genom detta förslags antagande,
sådant det nu föreligger, blefve löst i en riktning, som icke öfverensstämmer
med grundlagsstiftarnes mening år 1809. I främmande länders
strafflagar bestraffas tryckfrihetsbrott och brott mot yttrandefriheten
lika enligt allmän strafflag; det göres sålunda ingen konstitutiv
skillnad mellan dessa olika slag af brott. I den svenska lagsstiftningen
åter, sådan den tillkom för hundra år sedan, har man velat, att

Angående
indragning
af skrift er
i förvar*-fintlig
riktning
m. in.
(Forts.)

K:o 10.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

On b dagen den 10 Februari.

tryckfriheten särskildt skulle omhägnas, mera än yttrandefriheten i
öfrigt. Detta har gjort, att man under föregående tider varit varsammare
i fråga om rubbningar i tryckfrihetsförordningen än beträffande
yttrandefriheten, och de ändringar, som 1889 i senare afseendet vidtogos
i strafflagen, åtföljdes icke af motsvarande ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Nu har det emellertid sagts, då frågan senast var
före, att det skulle vara besynnerligt, om icke tryckfrihetsförordningen
skulle i förevarande afseende alldeles öfverensstämma med den allmänna
strafflagen och om icke förseelser mot tryckfriheten skulle
drabbas lika som förseelser mot yttrandefriheten. Därmed har
man, såvidt jag kan förstå, dragit ett bredt streck öfver de grundsatser,
som varit bärande för lagstiftarne, då tryckfrihetsförordningen stiftades.

Jag anmärker detta äfven därför att här föreligger en sak, som
man har att särskildt bevaka. Det nuvarande stadgandet i tryckfrihetsförordningen
synes fullt tillräckligt för här afsedda ändamål. Nu
föreslås att utvidga det med 1889 års straffbestämmelser i 10 kap. 14 §
strafflagen och därtill lägga de tänjbara bestämmelser, de kautschukbestämmelser,
som beslötos år 1906 i samma lagrum. Man har att
afgöra, om dessa bestämmelser äro lämpliga och, trots att de befinna
sig i strid i all synnerhet med tryckfrihetsförordningens anda, ändock
böra införlifvas med densamma. Det är sålunda en utvidgning af straffarterna,
som det här är fråga om; en utvidgning, som särdeles väl
lämpar sig såsom medel för politiska förföljelser.

Däremot skall den straffskärpning, som år 1906 infördes i strafflagens
10 kap. 14 § och som gick ut på en höjning i straffet från 2
års fängelse till 4 års straffarbete, redan nu tillämpas i afseende på
brott mot tryckfrihetsförordningen i dess nuvarande lydelse på ifrågavarande
ställe. Men denna skärpning har betydelse för den nu föreliggande
frågan såtillvida, att det som sagdt föreligger förslag om
skapande af ännu flera arter af brott mot tryckfrihetsförordningen,
och om detta förslag skulle antagas, kommer denna straffskärpning
att få tillämpning på dessa nya brottsarter.

Den synpunkt, som 1906 af oss i sak gjordes gällande, var den,
att vi ansågo, att det bör göras en särdeles stor skillnad mellan vanliga
brott och politiska brott. Det har varit en förtjänst hos den
svenska strafflagen, att de rena nidingsdåden, de brott, som begås af
egennytta eller andra sådana bevekelsegrunder, bakom hvilka icke
ligger ett spår af idealitet, skola enligt denna lagen bestraffas, men
att man velat behandla politiska förbrytelser med större varsamhet.
Förra gången var det, som sagdt, politiska förbrytelser, som man
ifrågasatte att bestraffa: det var den antimilitaristiska propagandan,
man ville komma till lifs, och detta var det enda skälet, hvarför då
ansågs, att man borde vidga eller som det hette förtydliga straffmöjligheterna
samt höja straffet från högst 2 års fängelse till högst 4
års straffarbete.

Vi skola dock komma ihåg, att sådana förseelser förut icke voro
strafflösa. Man kunde få ända till 2 års fängelse för uppmaning till
politiska brott, och mången tycker, att detta var tillräckligt. Men det
anfördes —- det åberopades här i Riksdagen särskildt från regeringens
sida — att en domstol bötfällt en person bara till 40 kronors böter,

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

därför att denne eu gång hade tillåtit sig att säga något sådant sura
— om jag nu minnes rätt - att man borde lägga sig i bakhåll för
officerare. Förmodligen hade domstolen tyckt, att det för ett sådant
obetänksamt yttrande af en medmenniska kunde vara nog, om han tick
försona sin förseelse med 40 kronors böter. Hade domstolen tyckt,
att detta varit för litet, så hade domstolen redan då kunnat ga ända
till 2 års fängelse; men det gjorde den icke. Att häri söka ett motiv
för en ökning af straffmåttet till 4 års straffarbete föreföll oss ytterligt
orimligt. Säkert är, att dessa 40 kronor böter uppmuntrade icke flera
personer att ens uttala några uppmaningar, att man skulle lägga sig i
bakhåll för officerare. Men börjar man tillämpa sådana straff, som nu
föreslås i större utsträckning, så bli kanske bakhållen verklighet.

Nu är det så, att här gäller också den syn, hvarmed man ser på
de politiska förbrytelserna. Den antimilitaristiska propagandan, äfven
när den rent af syftar till af skaffandet af allt militärväsen, är från dess
anhängares synpunkt icke någonting annat — herrarne må säga hvad
som helst — än en fredsrörelse. Det fanns i Köpenhamn en man,
som hette Hörup och som i danska folketinget om anslag till hären
frågade: vad kan det nytte? I alla fall ha köpenhamnarne rest en
byst öfver honom. Och om dessa ynglingar, hvilka det nu skulle
gälla, angripa militarismen och vilja ha den bort, så kan däri ligga
ett ideellt sträfvande.

Då uppkommer därnäst frågan om tillvägagångssättet. Detta kan
vara tygellöst och således icke alltid så välmenande som en del andra
fredsvänners. Sättet är då icke försvarligt men alltid förklarligt, och
jag försäkrar, att den, som vill drabba sådana uppmaningar med straffarbete,
som dock enligt allmän uppfattning är ett straff, hvilket särskildt
bör tillämpas på grofva, hänsynslöst egoistiska brott, har alldeles
förbisett grunden för brottet och statens verkliga rätt att straffa.
Sådana brott som dessa böra icke försonas med mer än högst fängelse,
på sätt lagen förut stadgade. Det var vår uppfattning.

Nu är emellertid terminologien ändrad. Herr Staaff talar icke
längre om den antimilitaristiska agitationen utan generellt om den
anarkistiska propagandan. Han menar, synes det, att vissa tilldragelser
efteråt hafva tillkommit, hvilka — lyckligtvis! — gifvit honom skäl
att med så mycket större fog kunna yrka bifall till det förslag, som,
då det år 1906 framfördes, icke hade så stark motivering, som nu
skulle vara fallet. Han framhöll särskild!, att den anarkistiska propagandan
förr eller senare kommer att skrida till svåra brott. Ja,
skrider den till svåra brott, ha vi redan nu lagstiftning emot sådana,
så att icke behöfva vi bekymra oss för detta; det finnes ju olika straff
i lagen för olika slag af brott. Det är själfva uppmaningen till brott
det här gäller. Nu är det så, att det ligger i all yttrandefrihets natur
— åtminstone ansåg man detta förut — att uppmaning till brott i
själfva verket icke behöfver i regeln anses som straffbart förrän brott
kommit till stånd. Sedan är det naturligt, att i samma mån sådana
uppmaningar bli mer allmänna i ett eller annat afseende, så fäster man
mera uppmärksamhet än förut vid dessa uppmaningar, och detta var
anledningen till, att åren 1887 och 1889 infördes i strafflagen särskilda
straff för vissa uppmaningar till brott. Och i den frågan ansågo vi

Angående
indragning
a/ skri/ter
i försvarxfientlig

riktning
m. m.

(Forts.)

N:o lO.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

och anser jag fortfarande, att det kan verkligen vara nog med de
bestämmelser, som finnas.

Då säger den siste talaren — och han slår mynt särskildt af
dynamitattentatet i Malmö, som nu användes till allt möjligt, —
att när man prisar en sådan brottslig handling, är två års fängelse
alldeles för litet. Ja, det beror på, hvad man har för uppfattning om,
på hvad sätt öfverheten skall gripa till svärdet. Men äfven om någon
har den uppfattningen, att det i ett sådant fall nödvändigt skall vara
straffarbete vid risk att detta tillämpas äfven, där det ej bör ske,
måste en sådan lagstiftning åtminstone taga föredöme af utländska
exempel, hvilka icke såsom det ifrågavarande sätta ett straff, hvarigenom
uppmaning till brott kan dömas mycket strängare än brottet
själft, i fall det kom till utförande. I vissa utländska strafflagar bestämmes,
att det strängare straffet för uppmaning får användas
endast i det fall, att brottet, om det utfördes, skulle medföra ett visst
större straffmått för den, som utförde brottet.

Jag tror nu icke för min del, och det tror nog icke den siste
talaren heller, att han med denna spån framför ett vattenfall skall
kunna hedja en sådan ström som t. ex. den antimilitaristiska, eventuellt
anarkistiska propagandan. Nej, han gör detta ej alls. Nej, det är bara
ett sätt att invagga sig själf i den föreställningen, att man funnit ett
trollmedel mot något, som man icke kan komma åt så enkelt, som
man önskar. Man vill icke tillgripa de rätta botemedlen, ty dessa
äro icke att oupphörligt, när ett starkt reformkraf framträder, uppehålla
det med små palliativ. Det är endast, när folket ser, att reformarbetet
går ner till botten af dess behof och önskemål, som man får
någon bukt med dessa sträfvanden, hvilka hafva näring i och rikta
sig mot de stora, grundläggande missförhållandena i samhället. Det
är nog en fullständig chimär, som den siste talaren — så klok föröfrigt
— gifvit sig in på, då han tror, att man kan råda bot på dessa
förtviflade yttringar af missnöjet genom de föreslagna straffen, och
jag förstår icke, hur han kunnat breda ut sig för kammaren med
detta stora tal och denna stora tro, att med denna lilla papperslapp
skall allt blifva så bra.

Vi ha nu för öfrigt särskilda anledningar att vara varsamma,
innan vi fastställa detta förslag. Med föreskriften att grundlagsändringar
skola hvila, är ju meningen den, att man skall få betänketid
och äfven kunna se till, om nya under mellantiden inträffade
omständigheter väcka betänkligheter mot antagandet af lagändringen.

Den siste talaren har tagit det här dynamitattentatet i Malmö till
en förevändning för att det är så mycket större skäl att fastslå denna
straffskärpning öfver hela linjen. Vi förslagets motståndare ha fått
den uppfattningen, att den storm af ovilja, som denna lag framkallat
och dess redan framträdda tendens, att, där man förut dömt till böter,
nu ådöma straffarbete nästan som normalstraff för en tämligen oskyldig
indirekt uppmaning till politiskt brott, vi mena, att detta är tillkomna
omständigheter, som man borde lägga på sinnet och betänka,
om det icke ligger något af folkets sunda rättskänsla bakom oviljan
mot förslaget.

Vi ha dessutom fått en särskild anledning till betänksamhet

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

tycker jag, i det anförande herr statsministern härom dagen både,
och som slutade på följande sätt:

»Jag ber ock därvid att få försäkra både den ärade interpellanten
och kammaren, att vi fortfarande, med alla oss gifna medel och med
all energi, skola söka upprätthålla den allmänna ordningen och lagarnas
helgd. Och befinnas ej de medel, vi hafva till vårt förfogande,
tillfyllest, skola vi vända oss till eder, mina herrar, med anhållan att
i erforderlig mån utvidga vår befogenhet.»

Ja, visst skola lagarna hållas i helgd, och visst skall den allmänna
ordningen upprätthållas. Men på hvilket sätt och i hvilka syften vill
man, att detta skall ske? Det är därpå det beror. Är det genom att
igångsätta största möjliga politiska förföljelse, genom att tillämpa högsta
möjliga straffskala, genom att med en sådan vind blåsa upp äfven
åklagaremakten till ovis tjänsteifver, kanske äfven domstolarna till att
komma in i på samma vägar? År det den utvägen, som skall anlitas,
då tror jag att deo ena villan blir mycket värre än den andra. Utaf
den motivering, som föregick detta yttrande, har jag fått den bestämda
uppfattningen, att man åtminstone har anledning att befara, att det
är hvad vi på vänstersidan kalla ett ganska stort mått af reaktionär
ande, som plötsligt stack upp i herr statsministerns anförande, och då
vill åtminstone jag för min del icke genom ett bifall till detta förslag
gifva honom ett ytterligare af dessa af honom begärda nya maktmedel
för att utföra sina afsikter.

Man bör som sagt här äfven se något på de motiv, statsministern
anförde. Det har varit plägsed här i Riksdagen, att vi visserligen
gifvit hvarandra skarpa hugg och äfven gjort oss skyldiga hvar och en
i sin stad till öfverdrifter och ensidigheter och mycket rätthafveri på
alla sidor, det måste vi alla erkänna. Men vid debatten förra onsdagen
har det för första gången under den tid, jag varit riksdagsman, stuckit
upp något, som aldrig i så hög grad förr fuunits här, nämligen någonting
af hyckleri och fariseism, något, som ingen af oss förr velat göra
sig skyldig till. Det gäller dels en talare på skaraborgsbänken och
dels herr statsministern. Talaren på skaraborgsbänken är en gammal
man med kanske något slocknande blick, och honom får man därför
förlåta mycket. Men då herr statsministern så utan alla gränser sätter
sig till dom och på ett sätt, som förut varit främmande för oss, så
har man rättighet att något granska hans befogenhet.

Herr statsministern rubricerade sig först som en Kristi efterföljare
och såg med sitt ansikte ned på oss arma syndare, såsom tillhörande
en något mera ovärdig ras. Jag får verkligen säga, att den verkliga
reaktionen brukar alltid börja på det sättet. Det är typiskt, att den
försöker axla religionens mantel, då den rustar sig att slå vakt om de
skatter, som rost och mal förtära.

Men herr statsministern gjorde också en annan typisk början, och
det var hans första ord, ett tacksamt krypande inför de mäktige för
alla mottagna nådevedermälen; det var, att republikanismen utgjorde
en af de sju dödssynderna, och det kom fram utan ringaste anledning,
utan någon som hälst politisk aktualitet. Jag tror att i det fallet har
herr Lindman uppträdt som uppviglare mot de grundlagar, om hvilka
redan Erik Gustaf Geijer sagt, att de till rättesnöre för hvarje med

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. in.

(F orts.)

n:o to.

OnsdageD den 10 Februari.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

borgare, äfven den mest konservative lade grundsatsen: respekt för
gällande lag, med öppen rätt att fordra en annan.

Så sade herr Lindman vidare, och det står i ett ganska intimt
samband just med den strafflagsstiftning, man nu begär af oss:

»I dessa dagar har vidare från socialdemokratiskt håll uttryckligen
proklamerats en sådan för hvarje rättssamhälle förstörande sate,
som att landets domarkår är och aldrig kan undgå att vara språkrör
för klassintressen och icke för den objektiva rättvisan.»

Jag har rättighet att säga några ord om detta, ty därmed kan
icke åsyftas någon annan än mig, då jag icke vet någon annan, som
fällt något yttrande, som kan utgöra grund för detta påstående. Hur
förhåller det sig då med denna sak? Jo, det förhåller sig på det
sättet, att det har gjorts gällande, att när en opinion riktat sig mot
just den nya moderna strafftillämpningen för politiska brott, den nämligen,
att göra straffen så höga som möjligt, har denna opinion tillika
förmenat, att domstolarna få akta sig för att icke vara partiska, när
de skola tillämpa strafflagens bestämmelser på politiska förbrytelser.
I anledning däraf har en mycket aktad ämbetsmannakår, af hvilken
jag är medlem, för sin del beslutat en skrifvelse, enligt hvilken ingen
domarkår skulle ha några fel, den är höjd öfver alla tvifvel, den är
okränkbar, hvad den dömer är den absoluta rättvisan. Jag vill icke
vara den, som på något sätt anfaller en kår, som jag själf tillhör, ty
detta är icke angenämt och ofta icke riktigt. Men då jag icke delar
förenämnda uppfattning och aldrig gjort det, måste jag naturligtvis
anteckna mig som reservant, då måste jag säga: det är ej sant, ty
vi domare äro också människor, vi döma i god tro, men döma lätt
efter vår politiska öfvertygelse, när det gäller att utmäta straff för
politiska förbrytelser. Jag kan säga herr Lindman — han må hissna
och fasa — ett justitieråd till och med har sagt mig: hvad borgmästaren
sagt, är på pricken riktigt. Vi finna ju också, hurusom i

utslag rörande politiska förbrytelser, som på senare tider fällts af
kollegiala domstolar, de mest skiljaktiga meningar kunnat yppats om
det utmätta straffet, meningar, som väsentligen sammanfallit med de
dömandes kända politiska åskådning. Jag tror dessutom, att när i
en så reaktionär tid som denna, då det just gäller för domstolarna
att söka hålla sig opartiska, en mening uppstår, att vi äro alldeles
ofelbara — jag tror, att man då mer än annars har icke blott rätt
utan äfven skyldighet att säga ett sant ord.

Nu veta vi visserligen, att ett sådant uttalande går alla högermän,
till att börja med, mycket till sinnes. De vilja ju ha det så, att det

skall straffas mycket strängt. Det går till sinnes särskildt en mängd

ämbetsmän och då också naturligtvis ledamoten af Andra Kammaren
herr Zimdahl, som väckt motion i anledning häraf, ty: »vi prästerskap
sa’ klockarn». Detta kan vara förklarligt. Men när landets statsminister,
samtidigt med att han spelar ut strafflagarne mot missnöjet bland
folkets djupaste lager, tillika offentligen proklamerar domstolarnes ofelbarhet
vid dessa lagars tillämpning, då får jag verkligen säga, att
saken antar vida större proportioner. Herr Lindman vill tydligen att
domstolarna skola tjäna honom och döma så strängt, som de våga
inlåta sig på, och den, som vågar ha en annan mening, han får en

Onsdagen den 10 Februari.

N:o 10.

särskild läxa inför kammaren, han får veta, att han är eu ytterligt
minclrevärdig person.

För öfrigt, jag har bara talat om utmätandet af straff för politiska
förbrytelser. Men herr Lindman har generaliserat i sitt angrepp.
Det är sålunda, för att tala lindrigt äfven därutinnan, en vrängd
eller åtminstone oriktig framställning till allmänhetens förvillande,
hvartill han har gjort sig skyldig. Herr Lindman går emellertid
straffri; men om någon af dessa stackars ynglingar, som svärma för
afväpning, säger: vi skola hugga in på militarismen, detta mänsklighetens
gissel, då får han kanske straffarbete.

Jag menar, att äfven allt detta visar, hur viktigt det är, att vi icke
lägga hvilka strafflagar som hälst i händerna på dem, som kanske af
oaktsamhet men möjligen af sinnelag röja sådana ansatser.

Nu säger herr Lindman: vi skola visserligen straffa friskt å ena
sidan, men vi ha så förfärligt mycket reformer å bane å andra sidan;
och därmed visa vi i alla fall, att vi vilja afväpna missnöjet äfven
med andra utvägar. Jag tror nu, att herr statsministern verkligen
tror på den saken själf. Men man kan ju misstaga sig och med det
sätt att se, som vi på vänstersidan hafva, tro vi, att herr Lindmans
reformarbete på de stridiga sociala intresseområdena består i att vaket
och raskt passa på, när en reform är under uppsegling, och så taga
den om hand på det sättet, att det blir så litet af den som möjligt.

Jag tänker sålunda exempelvis på den militära kommissionen,
som står under det oerhördaste militära tryck; icke kommer den att
uträtta någonting i genomgående reformvänlig riktning. Så hafva vi
fått en civilkommission för undersökning af krigsväsendet. Jag tror
icke, att den heller kan uträtta något positivt af större värde; men
den är ju bra att ha, den kan ju möjligen komma med ett eller
annat uppslag. Men den skall ha en militär ordförande — också en
civilkommission!

Ett annat exempel är jordfrågan. Där tror herr Lindman sig ej
behöfva hysa så stor fruktan för industriarbetarnes opinion och därför
tillsättes här på sistone den ena lilla kommittén efter den andra, men
först efter påtryckning, och tillika så, att just de stora, djupgående
frågorna icke skola få någon taleman. Sedan får man säkerligen en
fruktlös möda att ingjuta något af det verkliga lifvet i dessa kommittéers
arbetsresultat.

Statsministern talade ock om den frihetens renässans, som skulle
uppstå under hans ledning här i landet, och naturligtvis äfven om
en religiös renässans. Nu är det så, att jag under tre år har haft
den äran att draga dragkamp med herr Lindman i norrlandskommittén;
och det har därvid visat sig, att herr Lindman på ett hyggligt och
trefligt, men i alla fall hänsynslöst sätt just velat, så vidt möjligt, slå
vakt om den feodalismens renässans, som Sverige nu har det nöjet
att åtnjuta.

Jag tror nu icke, att man kan nå något resultat på det sociala
området genom att bygga en damm för floden och leda ut små rännilar
här och där men låta den stora floden öfversvämma och sedan
skylla ensamt på floden, att den verkställer en massa skador och för
öfrigt fara fram på ett tygellöst sätt.

Angående
indragning
af skrifter
i fursrarsfientlig

riktning
in. in.
(Forts.)

N:o 10

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

Ja, vi skola ju icke, efter de två föredömena från förra onsdagens
debatt, vidare använda så snälla ord om hvarandra. Jag får kanske
då uttala min verkliga mening och säga, att jag tror, att de grundsatser,
som landets statsminister uttalade under den debatten, väl omsider
skola beteckna trävarukonjunkturernas högsta uppblomstring i
vårt politiska lif. Den vind, som då såddes från höjderna, den vinden
kommer kanske bland annat att taga fast i åklagarna, och hvarför
icke, om det låter sig göra, äfven i domstolarna, i syfte att de fyrtio
kronors böter, som man var så bekymrad för att den där antimilitaristen
bara fick, att de för framtiden blifva straffarbete i stället.
Jag tror sålunda, att det är en viktig opinionsyttring i detta fall att
afslå det föreliggande förslaget.

Sedan kommer spörsmålet: hur ställer sig det liberala partiet till
frågan, och hvar är den vänstervind, som påstås med sådan kraft och
makt hafva blåst öfver landet vid de sista valen? Jag har icke sett
till den någonstädes. Jag hade i alla fall hoppats i det längsta, att
den siste talaren skulle säga: vi hafva begått ett misstag. Jag tror,
att det åtminstone för hans anhängare kännes som ett misstag. Hvad
är då naturligare och klokare än att erkänna detta? Jag tror, att då
skulle det blifvit en verklig vänstervind. Vi se för öfrigt hur farligt
det är att på vänstersidan hafva sådana här anmärkningar i sin bok.
Herr Lindman passade på tillfället vid den anmärkta debatten och
sade: herr Staaff och jag äro ju som sammanbragta barn, och vi skola
nog i samförstånd med strafflagen styra de otäcka socialisterna. Nej,
det är farligt, det där, att icke hålla sina färger klara, när man skall
spela vänsterpolitik. Men nu är det i alla fall så för frisinnet — den
siste talaren hav beseglat det — att när talmannens klubba nu faller,
det är någonting som klingar. Jag tror att det var Ejnar Tambarskälfves
bågsträng som brast.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Herr vice tal mannen

uttalade här i sitt anförande, att de händelser, som inträffat
sedan 1906, borde hafva öppnat ögonen på de socialdemokratiska tidningsmännen
och det socialdemokratiska partiet för faran af den
anarkistiska propagandan, hvarför han förväntade, att vi här skulle
rösta för bifall till det nu föreliggande förslaget. Jag ber att få säga,
att, alldeles säkert inom det socialdemokratiska partiets djupa led
uppfattningen af den anarkistiska propagandans skadlighet gjort sig
gällande; men just därför ber jag att lika bestämdt få säga, att ingen
af oss socialister, som sitta här i Riksdagen, och ingen i socialdemokratiens
djupa led vill vara med om ett bifall till en sådan lag som
den här framlagda.

Vi anse den rent anarkistiska propagandan — sådan som den
tager sig uttryck när den enligt vårt förmenande är verkligt anarkistisk
— vara till ytterst stor skada; men vi anse, att den icke på något
sätt kan bekämpas genom strafflagsåtgärder, utan endast genom verkligen
ingående teoretiska debatter och därigenom att samhället undanryckes
själfva grunden för dess tillvaro, d. v. s. de missförhållanden
och orättvisor som onekligen finnas inom samhället. Nu kunna vi
icke för vår de! godtaga denna lag, sådan som den här före -

N:o 10.

Onsdagen den 10 Februari.

ligger. Vi kunna icke heller vara med om att godkänna den uppfattningen
att allt det är anarkistisk propaganda, som mången gång
utgifves för. att vara det. När denna lag år 1906 förelåg, så var det,
såsom den föregående talaren framställde det, icke fråga om anarkistisk
propaganda i den bemärkelse, hvari herr vice talmannen i dag har
användt ordet, utan då var det försvarsnihilistisk och antimilitaristisk
propaganda. Vi stiftade då en lag, som med ända till fyra års straffarbete
straffar den, som muntligen prisar brottslig handling; i dag
skulle vi stifta en liknande lag för den som skriftligen prisar en dylik
handling. På detta sätt tror man sig kunna kväfva den anarkistiska
propagandan.

Jag skall be att få peka på ett fall, där en person, Hjalmar
Nilsson från Stockholm, i Västerås dömdes till två månaders fängelse
på grund af den strafflagsparagraf, som år 1906 antogs. Hvad yttrade
då den mannen Hjalmar Nilsson för gräsliga farligheter där i Västerås V
Jo, han höll ett antimilitaristiskt föredrag, i hvilket, enligt de samfällda
förklaringar, som vid vittnesförhöret framkommit, det egentligen
endast var ett yttrande, som ansågs innebära prisande af brottslig
handling. Jag har skrifvit af detta yttrande efter förhörsprotokollet
och "har det här. Det är ett vittnesmål afgifvet af poliskommissarien
i Västerås och edligt bekräftadt, det kan således sägas vara autentiskt.
Detta yttrande är hvad, domstolen egentligen funnit straffvärdt. Hvad
yttrar då mannen i fråga? Jo, han säger: »Man måste emellertid
anse, att det finnes mod hos de unge män, som vägra att låta utbilda
sig till utförandet af en så gräslig handling som krig; och för dem
böra vi taga af oss mössan». Ja, herrarna må själfva afgöra, huru
mycket brottsligt ett sådant yttrande är.

Jag känner en man, som bor i Dalarne och som fyra å fem år å
rad undergått fängelsestraff för att han vägrat ikläda sig beväringsdräkten.
Jag säger inför er allesamman, att jag anser den mannen
många gånger . modigare än hvad jag är, ty jag har ej haft mod göra
det han har gjort. Och jag säger, att jag lyfter på mössan för denne
man, som fyra fem år å rad för sitt samvetes skull vägrat att kläda
sig i beväringsdräkt.

Nu har som sagdt, Hjalmar Nilsson, i ett föredrag yttrat något
om en dylik modighet och för detta har han dömts till två månaders
fängelse. När man på sådant sätt vill utnyttja en lag och kränka
det fria ordet, då är det som vi socialister icke vilja vara med. Vi
anse den anarkistiska propagandan skadlig, vi vilja motarbeta den
genom muntlig motagitation och teoretiska debatter, men vi vilja icke
vara med om att stifta en lag, som kan vingklippa det fria ordet.

Det blef år 1906 framhållet af dåvarande konsultativa statsrådet
Mareks von Wiirtemberg, att man skulle utöka straffsatsen i fråga
från två års fängelse till fyra års straffarbete, detta för att hafva en
lagstiftning att gripa till i extraordinära fall; och han konstruerade
fram ett ohyggligt exempel, på hvilket detta senare straff borde
tillämpas. Nu har herr vice talmannen i dag visat på bomben i
Malmö såsom ett dylikt exempel för att därmed öfvertyga kammaren
om nödvändigheten af den här lagändringen. Ja, det må vara sant.
Ingen af oss här i kammaren eller i det socialdemokratiska partiet

A agat nät
indragning
af nkrifter
i förn''av»-Jientlig
riktning
vi. m.
(Forts.)

N:o 10.

Onsdayen den 10 Februari.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

gillar en sådan handling som deri. hvilken i Malmö tog sig ett så
våldsamt uttryck; men vi kunna därför icke finna det vara riktigt,
att man, undertrycket af den stämning, som här kommit till synes, stiftar
en lag, som går ut öfver det fria ordet.

Vi fingo, som sagdt, en ny lagstiftning i ämnet år 1906. Hvad
blef då följden? Jo, för att taga ett exempel, en annan man, Olof
Sundström, blef i Norrköping dömd till ett års straffarbete för ett
utgifvet flygblad. Straffet blef sedan nedsatt till 6 månaders straffarbete.
Men det har sagts af liberala tidningar, däribland Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, att de icke förstå att det fanns ett straffbart
ord i hans skrift. Jag har skriften här, och jag vore färdig att
läsa upp den för kammaren, men jag vill icke göra det, då det blefve
för tröttande. När man ser, hur de straffbestämmelser, som nyss
anförts, tillämpats trots uttalande af personer som måste anses för
auktoriteter, då kan man befara att den lagstiftning, som det i dag
gäller att konfirmera, icke är tillkommen för att hindra sådana brott
som t. ex. Malmödynamitardernas, utan lika mycket kan utnyttjas
till att kväfva det fria ordet.

Herr vice talmannen har i dag här uppläst det cirkulär, som Anton
Nilsson innehade vid sitt häktande. Det skulle vara mycket intressant
att få veta, om icke ett sådant cirkulär kan, med vår nuvarande lagstiftning,
dömas brottsligt. Jag för min del finner, att cirkuläret är
afskyvärdt, ohyggligt; men nog måtte ett sådant cirkulär vara fällbart
redan enligt våra nuvarande lagar. Åtminstone får man det intrycket,
då man ser, att Birger Svahn dömdes till åtta månaders straffarbete
för de ord af Leo Tolstoy, som han upprepade. När ett sådant cirkulär
som det af Sundström i Norrköping utgifna, hvilket cirkulär jagför
min del gillar, kan ådraga sin författare så mycket som ett års
straffarbete, då förstår jag ej, hvarför man icke med nuvarande lag
kan döma sådana cirkulär som det af herr vice talmannen här anförda.
Jag menar, att det är icke lämpligt och icke riktigt att komma med
sådana cirkulär och försöka bearbeta opinionen i en orätt riktning.
År 1906, då denna lagstiftning mot den antimilitaristiska propagandan
var före, gällde det att försöka få fram en bestämmelse, som möjliggjorde,
att våra militärbefälhafvare skulle ha rätt att vid vederbörande
truppförband indraga skrifter, som prisade brottslig handling. Jag
skall be att innan jag slutar, få säga några ord om den antimilitaristiska
propagandan.

Hvad är då egentligen den antimilitaristiska propagandan och
hvad är dess rot och upphof? Det finnes några som taga denna
propaganda som intäkt för sitt hat mot samhället, det medger jag
villigt, men de, som hysa antimilitaristiska tänkesätt i allmänhet, uppbäras
i de flesta fall af verklig fredskärlek, trots de för mången motbjudande
uttryck, som denna stundom tager sig. Jag har själ! nyligen
varit i värnpliktsåren. Jag har varit kamrat med många af de unga
män, som i min socken nyligen undergått vapenöfningar. Det fanns
ingen bland dessa, som icke hyste afsky och motvilja mot beväringsexercisen,
de må nu ha varit socialister eller icke socialister, söner af
bönder eller söner af kroppsarbetare, och de ha varit motståndare till

Onsdagen den 10 Februari.

densamma rent instinktivt eller på grund af erfarenhet och af personliga
hänsyn. 1

Htällyr ®lg ,nu.saken för dessa unga män, om de tillhöra
< betarklassen? Jo, de fa fullgöra sin värnplikt först med ett rekrytmete,
och därefter få de undergå repetitionsöfningar. Under tiden
meHan dessa olika öfnmgar få de ofta gå sysslolösa. I höstas,
då bevanngen ryckte ut från Dalregementet, var det en hel del af
pojkarne från min bygd, som, då de vände sig till sina förra arbetsg’„.
re’ ‘,ng0 UI{ svar: Vi kunna icke återtaga er i arbetet. På det

sattet iå de nu gå utan sysselsättning måhända hela vintern ända till
nästa sommar. Samma historia upprepas landet rundt. Tror Ni
mina ^ herrar, att sådant inger välvilliga känslor för fosterlandet och
för värnplikten? Ni, som äro arbetsgivare här, ha Ni tänkt på detta,
ha Sveriges arbetsgivare, som nu så skarpt klandra denna propaganda,
någonsin tankt pa, att de först och främst borde bereda arbete åt dem
som aro offer for samhällets institutioner och som skola försvara fäderneslandet
i nödens stund? Det ha de icke gjort, åtminstone har jag
sett fa exempel darpå. Detta att de värnpliktige måste lämna sitt
arbete och sedan få gå utan sådant till nästa öfning, det är ett. Ett
annat ar, att de gå ut friska och komma tillbaka med bruten hälsa.
Jag bär statt sida vid sida på verkstaden med en kamrat som gick
ut frisk men kom hem med lungsot i kroppen. Han fick ligga på
sanatorium ganska länge, och läkaren förklarade, att han fått sjukdomen
genom de strapatser han fått utstå. Tron Ni icke, mina herrar,
att detta ar en af rötterna till den antimilitaristiska propagandan?

, .7sägs’ att alla dessa unga män, som hysa hat mot militarismen,
också bara hat mot fosterlandet. Det är lögn, mina herrar, det är ett
fullständigt misstag. Det kan finnas några sådana, men jag vet, att
många verkliga antimilitarister ha en lefvande, brinnande kärlek till
sitt fosterland, och de vilja icke vara med att sälja detta eller att det
skaH gå i ändras händer. Men de fordra och kräfva, att då de skola
offra sig for landet, de också skola vara medborgare i detta land. De
vi ja icke vara med om att skydda de rikes kassakistor eller privilegier
för ett fatal, utan de vilja att fosterlandet skall bli alias tillhörighet.

uu ståltät? Då en kroppsarbetare nått 50 år är han
i de flesta fall oduglig. Om han då får sluta på en verkstad, kan
ian knappast fa något nytt arbete. Det är industrialismens utveckling
som förorsakat detta. Vi rå icke för denna utveckling, men vi ha
icke inrattat oss för att motarbeta de olyckliga följderna däraf. Då
en arbetare blir äldre, får han låta sig schackras bort, som fordom en
neger i Amerika^ till förste bäste för att få ett dåligt underhåll på
ålderns dagar. Det är hvad vi ha beredt en del af de gamle. En
a“an _del instufvas på fattighusen och få där likt fångar sitt underhail.
Iron Ni, att det ar något uppmuntrande för de unga att tänka
sig a deras dagar på ett sådant sätt? Vi ha talat om invaliditetsoch
alderdomspensionering i 25 års tid. Vi ha haft regering på regering,
vi ha här fått förslag mot antimilitarismen och mot anarkismen
som ansetts af den forna liberala regeringen nödvändiga och brådskande,
som man har skrifvit i hop i flygande fläng, utan att det
vant fråga om att tillsätta några kommittéer och knappt ens om eu

N:o 10.

A ngdend*
indragning
af skrifter
i förse argali
en Ilig
riktning
m. vi.

N:o 10. 48 Onsdagen den 10 Februari.

Angående allvarlig pröfning. Men då det gäller att reformera, då skall det vara
indragning kommitté på kommitté, tills frågan drunknar i skrifverier. Ingå verkYförivart-
ligt genomgripande reformer ha gjorts eller göras i något afseende.
fientlig Jag har velat draga fram dessa synpunkter för att visa, att roten

riktning till den antimilitaristiska propagandan och roten till den anarkistiska
■m. m. propagandan, den kunna vi vara med om att rycka undan, men
det kunna vi icke göra genom att antaga de lagar, som i dag föreligga, ty
med strafflagar kan man icke få bort uttryck för många ärligt menande
svenska mäns känslor.

Det är på denna grund, herr talman, jag ber att få yrka afslag
på det föreliggande förslaget.

Häruti instämde herrar Branting, Tengdahl, Åberg, Borg, Svensson
i Nyköping, Kropp, Rissén, Hasselquist, Söderberg i Stockholm, Berg i
Munkfors, Larsson i Västerås, Rundgren, Strömberg, Lindblad, Kristensson,
Walldén, Thorsson, Carlsson i Malmberget och Leksell.

Chefen för justistiedepartementet,herr statsrådet Albert Petersson:
Herr talman, mina herrar! Det synes mig, som om diskussionen genom
de två senaste talarnes anföranden förts ut på områden, som falla
vida utom det förslag, som nu föreligger. De ha uppehållit sig vid
allmänt politiska betraktelser om förhållanden, som knappast beröra
de lagförändringar, som nu föreligga. Jag kunde ha åtskilligt att säga
i anledning af deras yttranden, men vill endast anmärka herr Lindhagens
försök att öfverföra denna lagstiftning på det politiska området
och göra den till en lagstiftning för politiska brott, livilket den enligt
mitt förmenande icke är. Han återkom gång på gång till denna syn
på saken, och såvidt jag fann förekom i hans anförande icke ett enda
erkännande af, att här dock är fråga om vanliga kriminella saker och
icke allenast om politiska brott. Jag skall emellertid be att få återföra
denna sak till det rent reella området.

Här är fråga om först och främst en ändring i tryckfrihetsförordningens
§ 3 mom. 7, som för närvarande handlar om »uppmaning till
myteri eller uppror eller till våld å person eller egendom». Äfven i
några andra punkter föreslås ändringar, hvilka herr vice talmannen
utförligt motiverat, men jag anser icke nödigt uppehålla mig vid dem.

Förhållandet är, såsom herrarna veta och såsom många gånger
är framhållet, att vi i strafflagen ha en ny lydelse af kap. 10 § 14,
som är och sedan 1906 har varit gällande lag. Hvarje debatt om,
huruvida den lagen i och för sig är lämplig eller af förhållandena
betingad, — frågor, som de föregående talarne uppehållit sig vid —
synes mig i detta sammanhang vara skäligen ofruktbar. Faktum är,
att den nya lydelsen af kap. 10 § 14 strafflagen nu föreligger. Ett
af denna §:s moment innehåller följande bestämmelse: »Där någon annorledes,
såsom genom prisande af brottslig handling, muntligen inför
menighet eller folkförsamling, eller i skrift, den han utspridt eller
utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1 mom. sägs».
För närvarande finnes icke någon motsvarighet till detta stadgande i
tryckfrihetsförordningen, utan den stadgar straff allenast för uppmaning
till myteri eller uppror eller till våld å person eller egendom. Denna

N:o lO.

Onsdagen den 10 Februari.

brist på öfverensstämmelse fanns i viss ehuru mindre mån redan före
1906 års ändring. Motivet för ändringen i tryckfrihetsförordningen
var just att afhjälpa bristen på öfverensstämmelse mellan de båda
lagarna genom att likställa det talade ordet och det tryckta. Om nu
det förslag, som är hvilande, skulle af denna kammare afslås och således
falla, så skulle vi komma till rent af skriande missförhållanden
i legislatur hänseende. På dessa ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet.
En uppmaning till brott, som icke innefattar uppmaning
till myteri eller uppror eller till våld å person eller egendom, således
en uppmaning exempelvis till förfalskning, bedrägeri, stöld och mera
sådant, skulle bli straffad, och ganska strängt straffad, ifall den uttalades
från talarestolen, men den skulle gå straffri, ifall den publicerades i
tidningspressen. Om någon i ett föredrag prisade en brottslig handling
i afsikt att därigenom förleda till detta brott — exempelvis prisade
dessa värnpliktiges mod och heroism, som vägra inställa sig till tjänstgöring
— skulle han straffas, men gjorde han det i en tryckt skrift
— herrarne kunna läsa sådant i nästan hvarje nummer af Brand —
så vore det straffritt. Om någon uppmanade till ohörsamhet mot lag
och Jaga myndighet, så vore förhållandet detsamma: från talarestolen
straffbart, i den tryckta skriften straffritt.

Jag föreställer mig, att Andra Kammaren icke kan vara med om
att införa ett sådant skick i vår lagstifning. Illa har det varit förut
till följd af bristen på öfverensstämmelse mellan dessa båda lagrum,
men efter antagandet af 1906 års strafflagsändring skulle förhållandena
i detta afseende bli sjufaldt värre.

Men vidare åsyftar det hvilande förslaget att få till stånd föreskrifter,
som sätta en damm eller åtminstone några hindrande skrankor
för den antimilitaristiska eller, som man nog också kan säga, den
anarkistiska propagandan. När förslaget härom år 1906 kom fram,
motiverades det af dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
med ett ganska kraftigt anförande till statsrådsprotokollet. Han
har i dag i kammaren ytterligare utvecklat dessa motiver, och jag
har intet att lägga därtill. Sedermera, år 1908, framkom ett kompletterande
förslag, som bär den nuvarande regeringens ursprungsbeteckning.
Hvad som under mellantiden passerat hade ganska skarpt
bestyrkt behofvet af denna lagstiftning och besannat de farhågor, som
varit uttalade, då 1906 års förslag lades fram. Det såg nämligen ut,
som om våra ungsocialister skulle velat på ett alldeles särskildt energiskt
sätt begagna tiden för att visa, hvad denna antimilitaristiska agitation
kan åstadkomma. Herrarne minnas kanske, att jag här i kammaren
meddelade en statistik öfver hvad som i den vägen förekommit
under tiden från den 7 april 1906 till den 31 december 1907, och
som herrarne erinra sig, var det ganska stora siffror, som där kommo
fram. Jag är nu i tillfälle att komplettera denna statistik med uppgifter
jämväl för 1908. Till att börja med vill jag då säga, att siffrorna
denna gång ej äro så höga som förra året. Jag vågar emellertid
icke tro, att denna nedgång beror på, att agitationen slappats eller är
i aftagande. De yttranden, som framkommit här i dag, gifva mig i
stället anledning tro, att agitationen bedrifves och kommer att be.
drifvas lika intensivt äfven för framtiden. Jag är då snarare böjd att

Andra Kammarena Prof. 1909. N:o 10. 4

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsjientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

N:o 10.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

50 Onsdagen den 10 Februari.

antaga, att de åtgärder, som på senare tid vidtagits i syfte att stäfja
denna agitation, hafva burit någon frukt. Vare härmed hur som helst,
så äro dock siffrorna från 1908 i allt fall af den betydenhet, att de
redan i och för sig skulle ha motiverat ett lagförslag sådant som detta,
därest det nu för första gången legat på bordet.

Antalet från truppförbunden inkomna anmälningar uppgår till 44
stycken och de olika anmälda antimilitaristiska skrifterna till 19 stycken,
däri inräknade två nummer af »Brand» som särskildt ansetts lämpliga
att användas för denna agitation. Skrifterna äro utdelade vid följande
regementen och kårer, nämligen vid Svea lifgarde, Hallands regemente,
Vaxholms kustartilleri och flottans station i Karlskrona, hvardera 3
gånger, vid Göta lifgarde, Smålands artilleriregemente, Svea artilleriregemente,
Vaxholm—Oscar Fredriksborgs fästning samt kanonbåten
Urd hvardera 2 gånger, samt vid Jämtlands fältjägareregemente, Andra
lifgrenadjärregementet, Vesternorrlands regemente, Norra skånska infanteriregementet,
Älfsborgs regemente, Vestgöta regemente, Skånska
husarregementet, Vendes artilleriregemente, Norrlands artilleriregemente,
Positionsartilleriregementet, Varf vet i Karlskrona, Kanonbåten Skäggald,
Flottans station i Stockholm, pansarbåten Oscar II och rekrytskolan i
Stockholm — hvardera en gång. —

De mest utdelade skrifterna hafva varit: »Kamrat i vapenrock
och arbetsblus», utgifven af militäragitationskommittén, 2 upplagor,
som utdelats vid 6 olika truppförband; vidare »Låten ej kujonera eder»
af fredsorganisationen, utdelad vid 4 truppförband, »Krig», flygblad
n:o 3 af militäragitationskommittén; det socialistiska ungdomsförbundets
agitationsskrifter och den socialdemokratiska ungdomsrörelsens
flygblad »Kamrat» jämte ännu ett annat flygblad, som också bär titeln
»Kamrat».

I afseende på sättet för utdelningen har jag här fullständiga uppgifter.
Jag vill ej uppehålla kammaren vid mer än ett par fall. Det
var vid Norra skånska infanteriregementet i september i fjol, då beväringen
ryckte in, som man gjorde ett ganska kraftigt grepp. Då
samlade man nämligen fem af dessa skrifter, som lades in i kuvert
och utdelades vid regementet. Regementschefen klagade i sin rapport
öfver de sorgliga frukter, som agitationen burit, och hvarpå beväringens
uppträdande vid inryckningen gifvit ojäfviga bevis. Vid de värnpliktiges
inryckning till tjänstgöring här i Stockholm utdelades massor af
skrifter på båtarna, och äfven på gatorna stuckos sådana i händerna
på beväringsmännen.

Under 1908 års debatt om denna sak sökte man från socialdemokratiskt
håll att bagatellisera hela denna agitation. Den förnämste
talaren då frågade — jag ber att få citera några ord af hans anförande
till protokollet —: »Men är det verkligen så illa ställdt, att våra värnpliktige
endast behöfva läsa det alldeles meningslösa och orimliga
sammelsurium, som en och annan af dessa skrifvelser mången gång
innehåller, för att ögonblickligen tro allt detta och i sin uppfattning
och i sitt görande taga intryck af hvad där förekommer?» »Å nej»,
svarade han, »man måste väl i detta som i allting annat lita på människornas
sunda förstånd och omdöme, och man kan vara fullkomligt
viss om, att uttalanden, som till den grad slå öfver äfven den ideella

Onsdagen den 10 Februari. 51

kärnan i den antimilitaristiska agitationen, såsom fallet varit med åtskilliga
uttalanden i nu ifrågavarande skrifter, verkar icke så förledande
på den ungdom, hvilken läser dem, som man velat göra troligt.»

Ja, mina herrar, lyckligtvis är det just så. Lyckligtvis äro största
delen af våra svenska värnpliktige så sunda i sitt omdöme, att de själfva
inse det ovederhäftiga och brottsliga i de upprop, som lämnas dem, och
den pliktförgätenhet, som däri predikas. Vore det icke så, skulle vi
nog med skäl kunna, som samme talare då yttrade, ha anledning att
förtvifla om detta lands framtid. Men, mina herrar, det finnes också
bland dessa skaror af värnpliktige en mängd svaga och exalterade
naturer, som redan vid inträdet i uppbåden äro uppagiterade nära nog
till gränsen af revolt. Det är just på sådana naturer, som herr vice
talmannen har gifvit ett exempel, och säkert finnes det många sådana
bland de värnpliktige. Särskildt ger sig tillvaron af dessa till känna
genom de skrifvelser, som jag förut talat om, däri de värnpliktige i de
mest cyniska ordalag, som de för tillfället kunna hitta på, tillskrifva
vederbörande befälhafvare, att de »icke ikläda sig slaktarrocken», eller
att de icke ämna underkasta sig att »försvara kapitalistsamhället», och
hvad det nu allt heter. Om dessa element tvingas in i ledet — och
något annat kan staten ej göra — borde de väl där få vara i fred för
fortsatt häftig och uppeggande agitation. Det är klart, att om dessa
naturer, så mottagliga som de redan förut äro, bli utsatta för fortfarande
uppfordringar att sätta sig upp emot befälet och att vägra
lyda, där de dock måste lyda, så ligger det nära till hands, att de till
slut springa öfver märket och begå handlingar, som den militära strafflagen
belägger med straff. Dessa förlöpningar måste då bli bestraffade,
och det ofta ganska hårdt. Kan det nu icke vara en riktig syn på
tingen — den har ju också kommit fram i herr vice talmannens yttrande
— att skydda dessa svagare element från en agitation, som fördärfvar
dem? Skulle det icke ligga i allas intresse att bespara dessa
förvildade och förvillade unge män lidanden och straff, som de aldrig
behöfde utstå, om de finge vara i fred och sluppe denna dem öfverväldigande
agitation ? De hetsas till gärningar, som de vid moget öfvervägande
aldrig skulle begå, från detta hetsande bör man frigöra dem.

Nu lär det nog ej kunna undvikas, att Sverige måste tänka på
sitt försvar. Innerst är det gamla landet oss alla kärt, och blefve det
utsatt för en verklig, öfverhängande fara, skulle vi alla utan meningsskiljaktighet
resa oss för att försvara det. Men skall detta kunna ske,
skall icke hvarje tanke på ett själfförsvar i farans stund vara hopplös,
så är det nödvändigt, att vi äga ett kraftigt försvarsverk. Detta skapas
icke i ett ögonblick och får ej vara demoraliseradt i den stund, då
det skall användas. Detta område borde ju få vara fridlyst från dagens
politiska strider, och de som arbeta där borde få göra sin sak i fred.
Då behöfdes icke dessa lagparagrafer. Men det är tyvärr icke så.
Det finnes ju inom de politiska partierna en fraktion, sola främst på
sitt program sätter den punkten att rifva ned vårt försvarsverk, därför
att de drömma om ett samhälle, för hvars realiserande de anse
detta försvarsverk stå i vägen. Om följderna bekymra de sig icke.
Men när så är, måste samhället ha rätt till nödvärn och ett led i
denna nödvärnsrätt är just skyddet för de värnpliktige mot denna till

N:o 10.

Angående
indragning
af ghrifter
i fortranfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

N:o lO.

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

52 Onsdagen den 10 Februari.

olydnad upphetsande agitation. Af detta skäl är föreliggande lagförslag
af vikt, och ur den synpunkten vill jag hoppas, att kammaren voterar
den senare delen af lagen, liksom jag af omsorg för konsekvensen i
vår strafflag och vår straffrätt hoppas, att kammaren äfven voterar
den förra delen af lagen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag

föranleddes att begära ordet af ett uttalande, som fälldes af herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, när han förmenade, att
föregående talare velat snedvrida debatten genom att gorå densamma
till en allmän politisk sådan och således ej hålla sig till hvad frågan
egentligen gäller. Men när man ser, huru den förra paragrafen i
strafflagen — den, på hvilken förändringen i tryckfrihetsförordningen
skall utgöra en fortsättning — när man ser, huru denna verkat, bör
man icke undra öfver att man kan yttra sig om allmänt politiska
saker. Låtom oss till exempel se på det upprop, som först blef fälldt
efter dessa nya straffsatser, så skola vi af dess innehåll lätteligen
erfara, att den dom, som då fälldes, måste hafva varit en politisk dom.

Hvad ansåg man brottsligt i detta upprop? Jo, följande: »Må
vi ock hos männen i vapenrocken sprida upplysning om deras plikter
mot sina bröder — och mot sig själfva! Hvar helst vi träffa en af
dem, låt oss visa honom, hvilken skändlig handling, han begår, om
han låter låna sig till ett viljelöst verktyg i de maktägandes händer
för att hjälpa till att kufva arbetarnas frihetsrörelse! Låt oss visa
honom, att han först bör vara en tänkande människa, icke en automatiskt
lydande maskin! Må vi framhålla för honom, att om hans
öfverordnade befaller honom att skjuta på strejkande arbetare och han
lyder, så är det han själf, som bär ansvaret för följderna. Ty ingen
människa kan på andra vältra öfver ansvaret för sina handlingar.» Det
var, enligt hvad uppgifvet blifvit, denna passus i uppropet i fråga,
som utgjorde den hufvudsakligaste orsaken till att domstolen i Norrköping
dömde till 1 års straffarbete uppropets författare, men hvilket
straff dock sedan af hofrätten nedsattes till 6 månaders straffarbete.
Enhvar, som söker sätta sig in i den tankegång, som ligger bakom
dessa uttryck, kan icke undgå att finna detta straff alltför hårdt tillmätt.
Och när detta upprop då kunde dömas efter den paragraf, som
är införd i strafflagen, har man att beräkna synnerligen ledsamma
konsekvenser af den paragraf, kammaren nu står i begrepp att antaga
och som skall införas i tryckfrihetsförordningen. Herr justitieministern
omnämnde äfven de upprop, som blifvit beslagtagna ute på de militära
öfningsplatserna. Jag vill komplettera den uppgiften därmed, att det
äfven finnes andra skrifter, som blifvit visserligen icke beslagtagna,
men förbjudna af det militära befälet, och bland dem äro två i
Sverige utkommande dagliga tidningar, Socialdemokraten och Arbetet,
som vid vissa regementen förbjudits att finnas, men hvilka, enligt
hvad herr vice talmannen citerat, knappast kunna anses såsom så
farligt samhällsuppviglande.

I öfrigt skall jag be att något litet få upptaga till granskning de
skäl, som herr vice talmannen anförde för bifall till ifrågavarande lagförändring.
Han erkände, att missbruk af lagen sker och hade skett,

Onsdagen den 10 Februari

N:o lo.

men han menade samtidigt, att icke bör lagen afslås på grund af
dessa enstaka missbruk, som till äfventyr kunna göras. Enligt min
uppfattning — såsom lierrarne mycket väl känna till, är jag icke
någon juridiskt bildad person och kan följaktligen icke med juridisk
sakkunskap yttra mig om saken — och enligt vanlig lekmannauppfattning
är lagen alltför generell, hvadan det icke kommer att inträffa
blott enstaka missbruk, utan missbruk i sådan utsträckning, att man
kan komma att befara, att de komma att utgöra regel i stället för
undantag.

Här har talats på många håll om att samhället — det talet står i samband
med det myckna resonemanget om att samhället har plikt att skydda
sig själft — borde för att skydda sig själft stifta lagar, som förbjöde strejker
af åtskilliga slag, exempelvis att arbetare, anställda i statens och kommunens
tjänst eller i tjänst hos enskilda verk med uppdrag att utföra
arbeten, som kunna jämföras med statens och kommunens, skulle förbjudas
att nedlägga arbetet. Låt oss antaga, att en sådan lag genomdrifves,
och man kan ju ej vara alltför säker i dessa reaktionens tider, att ett
försök icke skall lyckas. Vi tänka oss då, att arbetarna ändå trots
denna lagstiftning och detta förbud mot strejk nedlägga arbetet, och
en eller flera tidningar anse, att arbetarna gjort rätt i att trots lagen
ändå nedlägga arbetet, därför att deras ekonomiska och sociala villkor
voro af sådan beskaffenhet, att de ej kunde existera på dem. Då
möter oss tryckfrihetsförordningens 3 § 7 mom., som förklarar, att
om någon genom uppmaning till brott eller försök att annorledes,
såsom genom prisande af brottslig handling, muntligen inför myndighet
eller folkförsamling, eller i skrift, den han utspridt eller utsprida
låtit, söker förleda till brott etc. straffas etc. Hvad straffas då? Jo,
för samhället står det då helt visst ganska illa ställdt i fråga om
möjlighet att straffa åtminstone i någon nämnvärd grad ett stort antal
arbetare, som gå i strejk, och dessutom kunde väl straffet icke bli af
så svår beskaffenhet. Men ifrågavarande tidning, som vågar uttrycka,
hvad den arbetande klassen och helt visst många utom denna stående
samhällsmedborgare tänka, drabbas af denna lag i alla dess drakoniska
bestämmelser, och om till äfventyrs tidningen utgifves i Norrköping,
kan man befara det värsta. Det är endast en liten konsekvens, ett
litet exempel på hur det kan komma att ställa sig, som jag velat
framdraga. Jag vill ej öka exemplens antal, därför att i den debatt,
som fördes, när detta förslag förklarats hvilande, många sådana kommo
till uttryck, hvilket äfven herr vice talmannen något litet berörde i
sitt anförande.

»Lagen är ypperligt lämpad för alla de olika variationer af brott,
som kunna förekomma», var vice talmannens ordagranna uttryck, men
därtill bör läggas, att den är sannerligen mycket lämpad för alla de
missbruk, som troligen skola förekomma.

Vidare sade herr vice talmannen, om jag ej misstager mig: »Samhället
har plikt att skydda sig själft och sina medborgare, och detta
kan ej ske med mindre, än att man går till roten». Till roten ja,
hvad menade herr Staaff, att roten var? Jo, hvad som skulle drabbas
af denna lag och dess bestämmelser. Men häromdagen hörde vi i
en ypperlig och af mig verkligen understruken replik från vice tal -

Angående
indragning
af skrifter
i försvarsfientlig

riktning
in. m,
(Forts.)

N:o 10.

Angående
indragning
af skrifter
i försrarsJientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Februari.

mannen till statsministern förklaras, att det gällde, därest man ville
söka undvika brott, att man verkligen gick till roten genom att söka
genomföra de sociala reformer, som vore en nödvändig förutsättning för
att förebygga brotten Då lät det så, men i dag menar man, att man
går till bottnen af ifrågavarande samhällsskydd genom att stifta en
enkel lag.

»Hvad var det då, som åstadkom dådet i Malmö?» frågade herr
vice talmannen vidare, och tilläde: »Jo, i grund och botten den anarkistiska
propagandan.» Sant, det var den synliga orsaken, men det
är dock endast halfva sanningen, ty denna fråga föder fram en ny:
Hvad är det, som är orsaken till, att den anarkistiska propagandan
öfver hufvud taget här i landet kan vinna en enda anhängare? Denna
fråga får också besvaras. Låt oss då tänka på de unga män, som
lyssna till dessa toner, och se till, hurudan deras ställning inom samhället
är, och vi måste, hvarifrån vi än utgå — man må säga, att
debatten blir snedvriden och förd till sidan om saken — ovillkorligen
gå till bottnen, då man vill bedöma ifrågavarande lagparagraf och dess
konsekvenser. Hurudant lif föra dessa unga pojkar, öfver hvilkas förvildning
man nu beklagar sig? Jo, de äro kanhända födda i s. k.
oäkta stånd, och genom det miserabla skydd, som lagen lämnar dem,
påspädd med fördomar m. m., redan från tidigaste barndomen ställda
i en beklaglig undantagsställning; och vidare säljes en del af dem
precis som annat bohag i en del landskommuner. De komma ut och
få fara illa i stället för att i skolorna erhålla den kunskap, som är
nödvändig och erfordras, för att de skola kunna förstå samhället och
älska detsamma. I stället för omvårdnad kommer det hugg och slag.
Och hvad är orsaken? Jo, att dessa olyckliga i samhället af samhället
som 3ådant icke äro skyddade, hvarigenom samhället naturligtvis också
försummat att resa det skydd för sig själft, som är af behofvet påkalladt.
Så gå deras bekanta om styr på arbetets slagfält, modern
dör på fattighuset, och en vacker dag står denne arbetare inför en
arbetskonflikt, till hvilken han icke varit bidragande, som är åstadkommen
genom ett beslut af en arbetsgifvarorganisation på grund af
en strid, som pågått långt därifrån och som han, den unge mannen,
som afstänges från arbetet, knappast vet om. Så komma andra och
taga arbetet. Kan man förvånas öfver, att denne unge man, dåligt
utbildad, som han på grund af ogynnsamma omständigheter har blifvit,
får rätt underliga tankar, och när staten i så många fall icke gjort sin
skyldighet att vårda honom, då blir han vårdslös i sin sinnesstämning
mot samhället, och det är på grund af dessa förhållanden, som den
anarkistiska propagandan kan få någon omfattning och några anhängare.
För att kunna gå till roten med Malmödådet måste man gå till roten
med dessa sociala missförhållanden. Dådet är beklagligt, men då vi
se detsamma, måste vi se det från den sociala miljö, som det skall
ses ifrån.

Jag ber vidare att få granska herr vice talmannens uppmaning
till kammaren: »Låt oss rösta så mangrannt som möjligt för denna
lag, för att man verkligen skall se, att det står en imponerande mening
bakom densamma.» Den typ, jag skildrat, den ser nog icke vid så
många tillfällen på den majoritet, som är till finnandes i kammaren,

Onsdagen den 10 Februari 55

den spelar för honom i hvart fall rakt ingen roll. Följaktligen kommer
man icke till roten af det onda med dessa lagparagrafer. Jag har
velat framhålla dessa synpunkter icke som något försvar för dem, mot
hvilka man nu vill lagstifta, utan som en liten förklaring till, huru
arbetareklassen för sin del ser saken; och jag anser för mitt vidkommande,
att så bör saken ses, om man vill komma det onda, som
man talar om, till roten.

På grund af hvad jag förut haft äran framhålla, främst angående
de niånga missbruk, som kunna ske, och med instämmande i den
kritlk> som från andra talare riktats mot lagen, ber jag, herr talman,
att tå yrka afslag på lagen i fråga, under den bestämda uppfattning,
att det sannerligen icke är med några extra strafflagar, som man
skyddar samhället, utan att det vill helt andra reformer till.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde herr
talmannen propositioner dels på antagande af det i förevarande punkt
upptagna förslaget och dels på förkastande af detsamma. Herr talmannen
fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begäxdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren antager det från riksdagen år 1906
hvilande förslag angående ändrad lydelse af 1 § 10:o, 3 § 7:o samt
4 § l:o, 2:o och 4:o tryckfrihetsförordningen äfvensom till införande i
sistnämnda § af ett tillagdt mom. 12:o, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat berörda förslag.

Voteringen utföll med 162 ja mot 59 nej, hvadan kammaren
alltså antagit förslaget.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan
af herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen af
förevarande memorial till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag skulle fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,2 8 e. m.

N:o 10.

Angående
indragning
af skrifter
i för tv artfientlig

riktning
m. m.
(Forts.)

In fidem
Per Cronvall.