RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1909:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Första Kammaren. N:o 45.

Söndagen den 16 maj,

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:

År 1909 den 15 maj, sedan ledamoten af Riksdagens Första
Kammare Sixten von Friesen i skrifvelse den 4 innevarande månad,
med förmälan, att han blifvit af Kungl. Maj:t förordnad att under
en tid af tre år från och med den 14 i samma månad vara fullmäktig
för riksbanken, från och med sistnämnda dag afsagt sig det
honom af Riksdagen den 23 mars 1908 lämnade uppdrag att vara
fullmäktig i riksbanken, sammanträdde kamrarnas valmän för att
anställa fyllnadsval af en fullmäktig i riksbanken för återstående
delen af valperioden 1908—1911; och befanns efter valets slut därtill
hafva blifvit utsedd:

Förste suppleanten för fullmäktige i riksbanken, riksbankskamreraren
Rudolf Emil Norberg med 48 röster.

I enlighet med det valmännen lämnade uppdrag företogs därefter
jämväl val af en suppleant för Riksdagens fullmäktige i Riksbanken
efter herr R. E. Norberg för tiden från valet, till dess nytt
val under år 1910 försiggått; och befanns efter valets slut därtill hafva
blifvit utsedd:

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Sven Theodor
Palme med 48 röster.

A. Hansson Johan BecbFriis.
i Solberga.

Herman Behm. Johan Ekman.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingifva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels till skrifvelse till
Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den
paragraf, som därom borde i riksdagsbeslutet intagas.

Första Kammarens Prof. 1909. Ko 45.

N:o 45.

Söndagen den 16 Maj.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtanden:

n:o 24, med anledning af Andra Kammarens beslut om skrifvelse
till Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för underofficerare inom
hären och marinen att vinna officersbefordran; samt

n:o 25, med anledning af Andra Kammarens fattade beslut om
ändring af lasarettsstadgans bestämmelser rörande tillsättandet af
underläkare vid lasarett.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden och memorial
n:is 11 samt 202—205.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 31, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets memorial n:o 27, i
anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
betänkande n:o 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning m. m. äfvensom
en i ämnet väckt motion.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
sammansatta bevillnings- och lagutskottets sistlidne dag bordlagda
memorial n:is 7 och 8, äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda
utlåtanden n:is 71 och 72.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst de denna
dag första gången bordlagda ärendena samt att af de under dagen
andra gången bordlagda ärendena skulle sättas sist i följande ordning
statsutskottets utlåtande och memorial n:is 204 och 205, sammansatta
bevillnings- och lagutskottets memorial n:is 7 och 8 äfvensom
lagutskottets utlåtanden n:is 71 och 72.

Kammaren åtskildes kl. 2,2 o e. in.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Måndagen den 17 Muj.

N:o 45.

Måndagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtanden, n:is 24 och 25.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 15 och 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 11,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—10.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

I särskild den 19 februari 1909 aflåten proposition (n:o 116) hade
Ivungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen att för ombildning af lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa i så nära öfverensstämmelse som möjligt
med de af departementschefen i statsrådsprotokollet angifna grunder
— under förutsättning att den rätt till tjänstår, som enligt prästerskapets
privilegier tillkomme stärbhus efter ämneslärare vid de allmänna
läroverken, blefve i vederbörlig ordning upphäfd — höja
ofvan omförmälda anslag, nu 113,092 kronor, med 28,506 kronor,
eller till 141,598 kronor.

Utskottet hade i denna punkt på åberopade skäl hemställt, att
Kung]. Maj:ts förevarande förslag måtte endast på det sätt bifallas,
att Riksdagen höjde det såsom bidrag till pensionering af änkor och
barn efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. m.
under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget, nu 113,092
kronor, med 2,873 kronor till 115,965 kronor.

Herr Wij kunder: I denna punkt föreslår regeringen, att den
lärarkåren tillkommande tjänstårsförmånen måtte aflösas på lämpligt
sätt. Denna fråga var äfven före vid förra årets riksdag och vann
då bifall i denna kammare. Emellertid ligger frågan i år något

Om höjdt
statsbidrag
till pensionering
af änkor
och barn efter
lärare vid
allmänna
läroverk m. m.

N:o 45.

Om hojdt
statsbidrag
till pensionering
af änkor
och barn efter
lärare vid
allmänna
läroverk m. m.

(Forts.)

Angående
pension åt
generaldirektören

P. S. Wieselgren.

Måndagen den 17 Maj.

annorlunda. Regeringen har framlagt sitt förslag under förutsättning
att till följd af förslaget om lönereglering för prästerskapet
kyrkomöte skulle hållas i höst. Då genom förslagets fall något
kyrkomöte i år ej kommer att hållas, är frågan ej särdeles brådskande.
Det är så mycket mindre skäl att bifalla förslaget, som, ifall Riksdagen
beslutar att aflösa denna förmån med ett bestämdt belopp,
men samtidigt icke kan afskaffa förmånen — ty därtill fordras
kyrkomötets medgifvande — kassan eller lärarkåren skulle under
en tid få dubbel ersättning. Under sådana förhållanden är det icke
min mening att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill endast
framhålla, att saken är lika behjärtansvärd och af samma betydelse,
som framhölls förra året.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 12—18.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen medgifva, att generaldirektören
i fångvårdsstyrelsen Per Sigfrid Wieselgren finge såsom
tjänstår för åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten enligt
kungl. brefvet den 1 juni 1877 räkna sig till godo den tid, under
hvilken han varit i tjänst vid poliskammaren och rådhusrätten i
Göteborg.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på angifna grunder
hemställt, att Riksdagen måtte medgifva, att generaldirektören i
fångvårdsstyrelsen Per Sigfrid Wieselgren finge från och med månaden
näst efter den, hvarunder han afginge från nämnda generaldirektörsbefattning,
å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till
det belopp, hvartill afkortad pension enligt lagen angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907 skulle uppgå,
därest denna lag vore å honom tillämplig.

Vid förevarande punkt hade reservation anförts af herrar G.
Billing, A. T. Odelberg och E. Fränekel, grefve P. O. L Klingspor,
friherre C. II. Falkenberg, friherre J. T. Gripenstedt, herr P. Paulson,
grefve C. O. Taube samt herr E. A. G. A. Wijkander, H. G.
W. Wrangel och Aa by Ericsson, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen medgåfve, att generaldirektören i fångvårdsstyrelsen
Per Sigfrid Wieselgren ägde från och med månaden näst
efter den, hvarunder han afginge från nämnda generaldirektörsbefattning,
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en pension å 6,000
kronor.

N:o 45.

Måndagen den 17 Muj. 5

Friherre Gripenst ed t: Vid denna punkt hafva elfva af statsutskottets
ledamöter från denna kammare reserverat sig och ansett,
att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att generaldirektören
i fångvårdsstyrelsen Per Sigfrid Wielselgren må från och med
månaden näst efter den, hvarunder han afgår från nämnda generaldirektörsbefattning,
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en pension
å G,000 kronor.

Jag yrkar bifall till denna reservation.

Friherre Beck-Fr iis, Johan: Då jag i år liksom förra året
deltagit i statsutskottets behandling af denna hufvudtitel, och jag
är den ende af denna kammares utskottsledamöter, som i denna
punkt med min röst bidragit till utskottets hemställan, anhåller jag
att få meddela mina skäl härför.

Då Kungl. Maj:t genom en proposition liänvänder sig till Riksdagen
med begäran om pension, är detta beroende därpå, att den
person, som är i fråga, icke är berättigad till pension utan särskilt
medgifvande från Riksdagens sida. Vid profvande af sådana pensionsförslag
anser jag riktigt, att utskottet numera strängt försöker att
hålla sig till 1907 års lag om civila tjänstinnehafvares rätt till
pension. I denna lags 7 § säges, huru pension skall beräknas, då
pensionstagaren ej uppnått fulla antalet tjänstår. Utskottet har i
flera fall, jämförliga med här föreliggande, hemställt, att den pensionssökande
måtte af Riksdagen beviljas pension, beräknad efter bestämmelserna
i 7 §. Så är äfven förhållandet nu. Jag anser utskottets
förfarande konsekvent och principiellt riktigt. Finner Riksdagen,
att i ett eller annat fall särskilda skäl föreligga för beviljande
af den högre pension, som af Kungl. Maj:t eller enskild motionär
föreslagits, kan Riksdagen göra undantag och bevilja den högre
pensionen. Men utskottets hemställan bör, synes det mig, alltid,
så långt och såvidt möjligt är, grundas på bestämmelserna i nya
pensionslagen.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr vice talmannen: Man bör gifva den siste talaren rätt,
när han säger, att utskottet och väl också Riksdagen i allmänhet
bör fasthålla de allmänna grunder för pensionering, som äro uppgjorda.
Men också måste man gifva honom rätt, när han tilläde,
att Riksdagen med hänsyn till särskilda förhållanden kan hafva
anledning att gå ifrån de allmänna grunderna. Jag för min del
anser, att här föreligga fullt tillräckliga skäl att gå ifrån de allmänna
grunderna och bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Om generaldirektör Wieselgren kvarstått som notarie i hofrätten
de år, han var rådman i Göteborg, skulle han otvifvelaktigt
varit berättigad till den pension, som här begärts för honom. Det
är tydligt, att det gagn, som han gjort genom sin verksamhet i
kommunens tjänst och därigenom också det allmänna, mer än väl

Angående
pension åt
generaldirektören

P. S. Wieselgren.

(Forts.)

N:o 45.

Angående
pension åt
generaldirektören

P. S. WiescU
gren.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

uppväger det arbete, lian kunnat utföra, om han kanske rent formellt
endast kvarstått såsom on underordnad tjänsteman i hofrätten.

Men detta skall jag icke så mycket fästa mig vid, utan vid den
frågan: bör man verkligen undantagslöst hålla fast vid de allmänna
reglerna för pensionering? Jag vill då först säga, att det bör man
göra, för så vidt pension begärts för tjänstemän, innan de hunnit
den ålder, då man anser, att de böra afgå från tjänsten. Alltså,
om någon begär afsked, innan han hunnit till pensionsåldern, är det
fullt riktigt, att han får afkortad pension efter fastställd beräkning.
Vidare anser jag det i allmänhet riktigt, då det gäller innehafvare
af sådana tjänstebefattningar, till hvilka man själf gör ansökan. Ty
om man själf söker en statstjänst, bör man naturligtvis också taga
i beräkning icke blott fördelarna af tjänsten, utan ock sådan minskning
i pension, man kan få vidkännas, därför att man kommer till
tjänsten vid för hög ålder. Men annorlunda synes mig förhållandet
vara med sådana tjänstebefattningar, hvilka man icke söker, utan
för hvilka man uppsökes, nämligen förtroendesysslor, däribland denna
generaldirektörsbefattning. Till dessa platser måste staten uppsöka
lämpliga personer, hvar de stå att finna. Jag anser det vara ganska
skadligt för staten, om den icke har möjligt att uppsöka personer
inom det enskilda arbetet eller kommunernas tjänst. Jag vill fästa
uppmärksamheten på den ganska brydsamma konkurrensen mellan
staten och enskilde eller kommunerna. Herrarna veta nog, att en
sådan konkurrens pågår i vårt land, och vi se upprepade gånger,
huru våra framstående män, också de som kommit till statens allra
högsta ämbeten, lockas att taga tjänst hos enskilda eller inom kommunerna.
I den konkurrensen har staten icke något kraftigare medel
att slåss med än just pensionsrätten, ty det är den, som mest lockar
till statstjänst; därför anser jag, att, särskilt när det gäller dessa
förtroendeplatser, det är mycket litet gagneligt för staten att strängt
fasthålla vid de allmänna pensionsreglerna. Detta har ju också på
sista tiden erkänts, då undantag stadgats från dessa allmänna regler,
t. ex. för cheferna för statens järnvägar och telegrafverket. I fråga
om dem motiverades undantagen af konkurrensen med det enskilda
arbetet, och om detta också icke gäller lika fullt beträffande generaldirektören
för fångvårdsstyrelsen, gäller det dock äfven härvid med
stor styrka.

Icke blott af personliga, utan också af allmänna grunder anser
jag alla skäl föreligga för bifall till reservationen, till hvilken jag
yrkar bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande punkt annat yrkande ej förekommit,
än att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den af herr Billing m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare på godkännande af berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Måndagen den 17 Maj.

N:o 45.

Punkterna 20—34.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

I en till Riksdagen den 26 mars 1909 aflåten proposition (n:o 177)
hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att enhvar af arbetsförmännen
vid Karl Gustaf stads gevärsfaktori Per Erik Andersson
och Anders Engblom samt arbetarna därstädes Alfred Grönlund,
Carl Johan Lindström, Carl Oskar Vikstrand, Johan Vilhelm Hallgren,
Olof Norrman, Carl Fredrik Östergren och Aiigust Carl Petter
Johansson Sander skulle äga under sin återstående lifstid a allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 500 kronor, att utgå
till Grönlund från och med den 1 januari 1908 och till enhvar åt
de öfriga från och med månaden näst efter den, under hvilken han
erhållit afsked från gevärsfaktoriet.

Angående
;pension för eu
del vid Karl
Gustafs stads
gevärsfaktori
anställda
arbetsförmän
och arbetare.

Utskottet hade i denna punkt på anförda skäl hemställt, att
Riksdagen måtte medgifva, att enhvar af arbetsförmännen vid Karl
Gustafs stads gevärsfaktori Per Erik Andersson och Anders Engblom
samt arbetarna därstädes Alfred Grönlund, Carl Johan Lindström,
Carl Oskar Vikstrand, Johan Vilhelm Hallgren, Olof Norrman, Carl
Fredrik Östergren och August Carl Petter Johansson Sander skulle
äga under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension af 500 kronor, att utgå till Grönlund från
och med den 1 januari 1909 och till enhvar af de öfriga från och
med månaden näst efter den, under hvilken han erhållit afsked från
gevärsfaktoriet.

Herr Bohnstedt, Edvard: I den proposition, som omförmäles
uti denna punkt, hemställer Kungl. Maj:t, att, bland andra, arbetaren
vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori Alfred Grönlund matte erhålla
pension, att utgå från och och med den 1 januari 1908. Det är för
mig bekant, att Grönlund befinner sig i ett utblottadt tillstånd, och
att han under hela detta år lefvat på sammanskott af kamrater.
Allt, hvad han förut kunnat aflägga, har gått åt för att bereda
möjlighet för honom att återvinna hälsan. Jag vågar därför hemställa,
att kammaren måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition, hvarigenom
pension skulle utgå till Grönlund från och med den 1 januari
1908 i stället för den 1 januari 1909.

Friherre Falkenberg: Utskottet har nästan aldrig tillstyrkt
beviljande af pension retroaktivt och har därför icke heller nu ansett
sig kunna tillmötesgå Kungl. Maj:ts förslag. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först pa

N:o 45.

° Måndagen den 17 Maj.

bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt
vidare darpa att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, såvidt
den skilde sig från Kung!. Maj:ts i ärendet gjorda framställning
skulle bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 36—48.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Angående Punkten 49.

tilläggspension
åt rektorn TJ .

J. Perston. Ub en till Riksdagen den 22 januari 1909 aflåten proposition

(n:o 54; hade Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag åt statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma
dag föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för före
detta rektorn Jakob Persson uppföra en tilläggspension å fyrahundratjugu
kronor årligen att utgå från och med den 1 september 1908.

Utskottet hade af angifna grunder i denna punkt hemställt, att

fri11» '' Mapts ifrågavarande proposition icke måtte vinna Riksdagens
bifall. °

statsrådet Hammarskjöld: Då 1904 års läroverksreform
genomfördes, gjordes åtskilliga ändringar i afseende å en del mindre
läroverk. Åtskilliga två- och treklassiga läroverk och pedagogier
indrogos. Hvad beträffar rektorerna vid dessa, af hvilka somliga
icke själfva voro villiga att öfvergå på den nya lönestaten och vara
rektorei vid de ombildade läroverken och andra ansågos icke fullt
lämpliga därtill, beslöt Riksdagen, att de skulle försättas på indragnmgsstat
med bibehållande af hela sin lön oafkortad såsom
pension. Arboga femklassiga läroverk skulle ombildas till sexklassig
samskola och hade till rektor en gammal förtjänt skolman, rektor
Persson, som hade tjänstgjort i denna egenskap 25 år. Han ansågs
ock fortfarande vara duglig till rektor och tillfrågades derför, om
han ville öfvergå på ny stat såsom rektor vid det ombildade läroverket.
Därtill ansåg han sig så godt som skyldig och förklarade,
att han vore villig ingå på ny stat. Han tänkte sig då icke möjligheten,
att Riksdagen skulle efteråt antaga en pensionslag, som
skulle ställa honom i en synnerligen ogynnsam ställning. Han hade
berättigad att blifva ställd på indragningsstat med bibehållande
af sina löneförmåner, sin rektorslön på 4,000 kronor, hvari
ingick ett alderstillägg pa 500 kronor. Genom att han öfvergick
pa ny stat och kvarstod såsom rektor samt således tjänade staten
längre, än han behöfde, har han kommit i den ställningen, att han,
som icke har mer än 31 tjänstår i statens tjänst, icke kan få mera
än afkortad pension till belopp af 3,280 kronor.

Nu har han begärt, att Kungl. Maj:t skall försöka af Riksdagen
utverka, att han får åtminstone 3,700 kronor i pension. Detta

Mumlngen den 17 Muj.

N:o 45.

synes mig vara en mycket billig begäran. Jag erinrar därom, att
det i fjol var ett någorlunda analogt fall med lektor Johansson i
Göteborg, som icko både mer än 26 tjänstår i statens tjänst, men
som varit, om jag minnes rätt, under 16 år föreståndare för en
högre flickskola. Då beviljade bägge kamrarna vid gemensam
votering den pension, som Kungl. Maj:t begärde. Det fallet förklarades
då af läroverksöfverstyrelsen vara ett undantagsfall, som
icke mera kunde komma i fråga. Jag vill icke åberopa det fallet
såsom fullt analogt med detta. Ty det är det icke. Men det visade
dock, att Riksdagen uppskattar värdet af att en skolman ägnar en
stor del af sin tid på ett synnerligen förtjänstfullt sätt åt de enskilda
skolorna och att Riksdagen icke vill, alt han skall lida därför,
när han kommer till pensionsåldern. Här är förhållandet, såsom
jag nämnde, litet annorlunda. Men jag anser, att rektor Persson
gjorde staten en tjänst genom att stå kvar och icke begära att
ställas på indragningsstat. Belöningen för detta tillmötesgående
blir nu, om propositionen afslås, att han får en betydligt afkortad
pension. Skillnaden mellan den pension, som han skulle få enligt
utskottets förslag, och den, som han begär, och som är mindre än
den, han skulle ha fått, om han genast afgått och låtit ställa sig på
indragningsstat, den skillnaden är 400 kronor.

Och jag vågar hemställa till kammaren, om den icke under
sådana förhållanden skulle vilja finna det vara skäl att bifalla Kungl.
Maj:ts proposition i denna del. Jag tror icke, att man behöfver
befara några farliga konsekvenser af ett sådant beslut.

Grefve Taube: Vid denna frågas behandling inom utskottet

uppnåddes en mycket vacker enighet. Det var endast en reservant,
en ämbetsbroder, som ansåg, att rektor Persson borde ha den ökade
pensionen. I öfrigt rådde full enighet såväl på afdelningen som
inom utskottet. Vid förra årets riksdag behandlades ett liknande
fall. Det var, som jag tillät mig kalla det, »fallet Johansson».
Det yttrades då, att det skulle vara ett undantagsfall, men jag
tillät mig säga, att fallet Johansson kommer nog tillbaka. Och nu
är det här igen, och det kommer nog flera gånger, om det icke på ett
eller annat sätt slopas.

Nu sade herr statsrådet, att Persson hade icke förstått hvad
han gjorde, när han gick in på den nya staten. Huru därmed förhåller
sig, vet jag icke, men att en så lärd man, som han är, efter
läsning af handlingarna icke hade klart för sig hvad följden skulle
bli af det steg han tog, det vågar jag för min del hysa tvifvel om.

Vid behandlingen af detta ärende vid föregående riksdag tillät
jag mig att yttra: »skola vi icke tillämpa den pensionslag, vi fått
så nyligen, kunna vi gärna stryka ut den med ens». Och detta
upprepar jag i dag.

Eftersom herr statsrådet åberopade, att kamrarna i fjol biföllo
Kungl. Maj:ts proposition om högre pension åt rektor Johansson,
vill jag erinra om hvad herr statsrådet nämnde, då han hemställde
om bifall till framställningen i fallet Johansson. Han nämnde, att

Angående
tilläggspension
åt rektorn
J. Persson.
(Forts.)

N:o 45.

Angående
tilläggspensio
åt rektorn
J. Persson.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

rektor Johansson hade haft en son vid namn Tiselius, vill jag minnas,
som varit en framstående vetenskapsman, men som helt hastigt hade
aflidit, efterlämnande änka och barn, och att försörjningen af hela
denna familj blifvit lagd på rektor Johanssons axlar. Detta var en
ganska ömmande omständighet, som kom till. Jag tror för min
del, att dessa billighetsskäl, att han befann sig i så ömmande omständigheter,
gjorde, att resultatet vid den gemensamma voteringen
blef, som det hlef. I föreliggande fall är, efter hvad jag hört berättas,
fråga endast om två personer, och några dylika ömmande
omständigheter föreligga således icke här. Och, mina herrar, om vi
nu bifalla denna framställning, kunna vi vara alldeles lugna för, att
fallet Johansson kommer tillbaka gång på gång, ty det finnes nog
flere, som man kan leta upp. Det heter, att detta fall icke är alldeles
precis lika det förra fallet. Nej, det är visserligen sant. Men
det är så pass lika, att statskontoret, efter att två gånger hafva
afstyrka tredje gången tillstyrkt på grund af fallet Johansson.
Under sådana förhållanden vill jag hemställa, huruvida kammaren
icke vill biträda utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Säve: På de skäl, som herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet nyss anfört, och som synas mig vara synnerligen
öfvertygande, tillåter jag mig att yrka bifall till Kungl.
Majrts proposition i förevarande pensionsfråga.

Den siste ärade talaren framhöll, att detta kunde bli ett farligt
prejudikat för liknande fall. Men jag betviflar, att det kan bli ett
prejudikat. Det torde nämligen icke vara så lätt att inom lärarkåren
vidare få fram något liknande.

Jag ber äfven att få betona, att rektor Persson genom att icke
låta ställa sig på indragningsstat, såsom han kunnat göra vid sitt
läroverks ombildande, i själfva verket beredt staten en ekonomisk
vinst. Den pension, som här är ifrågasatt för honom, understiger
den aflöning, han skulle fått, om han låtit sig ställas på indragningsstat
i likhet med tre af sina kolleger, som vägrade att gä in på
den nya lönestaten och därför måste ställas på indragningsstat.

För öfrigt är rektor Persson genom sin föregående verksamhet
en mycket förtjänt man. Om han nu efter 30 års statstjänst och
25 års tjänst såsom rektor vid sitt läroverk skulle få afkortad pension,
kommer han i själfva verket i en vida ofördelaktigare ställning
än hans kolleger, adjunkterna, hvars rektor han varit.

Jag ber alltså att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i denna del.

Friherre Beck-Friis, Johan: Såsom af den kungl. propositionen
framgår, har det under ett par år varit fråga om förhöjning
af pensionen åt rektor Persson. Redan 1907 började skrifverierna
om denna sak. Såsom af handlingarna synes, har emellertid statskontoret
upprepade gånger förklarat sig icke kunna tillstyrka en
högre pension åt rektor Persson. Det enda skäl, som statskontoret,
då det senast yttrade sig öfver denna fråga, kunnat anföra till stöd

N.o 45.

Måndngen den 17 Maj.

för tillstyrkande, var, såsom några talare redan nämnt, just att Angående
Riksdagen i fjol tilldelade rektor Johansson i Göteborg en högre ''

pension än den, hvartill han var berättigad. Jag ber emellertid att j_ peres,w.
få påminna om den diskussion, som i fjol fördes om den saken. Då (Forts.)
hette det, att rektor Johansson hade eu sådan plats och å denna
plats inlagt så stora förtjänster, att hans ställning var alldeles enastående,
och att det därför icke kunde bli något prejudikat, om
Riksdagen i det fallet Infälle Kungl. Maj:ts proposition. Nu åter
grundar sig den förevarande framställningen på, att Riksdagen i fjol
gjorde undantag för rektor Johansson, och det heter, att Riksdagen
nu i år bör göra undantag för rektor Persson, och att detta fall är
alldeles enastående. Jag undrar dock, huruvida herr ecklesiastikministern,
om vi vända oss till honom, kan svara för, att detta är
det sista fall, som kan komma i fråga att föreslå högre pension än
den, hvartill pensionslagen berättigar. Jag tror det knappast. Jag tror
tvärtom, att fullt liknande fall kunna komma gång på gång. Och
på den grunden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr von Frie sen: Jag förstår till en början mycket väl, att
statskontoret afstyrkt ett sådant frångående från den nyss antagna
pensionslagen, som här ifrågasattes, och jag förstår mycket väl statsutskottet
då det har ställt sig på den ståndpunkt, som det gjort,
men jag skulle ännu bättre förstå kammaren, om den ställer sig på
en annan ståndpunkt och beviljar de 420 kronor, hvarom det här
är fråga. Denne rektor Persson är en förtjänt pedagog. Han har
oförskyldt, kan man säga, fått mindre pension än många andra,
hvilka visst icke inlagt så stora förtjänster som han om det svenska
skolväsendet. Särskildt med afseende å undervisningen i lefvande
språk har han främjat utvecklingen på det pedagogiska området.
Det förefaller mig, som om det icke skulle vara farligt att nu antaga
de föreslagna 420 kronorna. Man säger, att fallet Johansson
dragit med sig fallet Persson. Det gäller 420 kronor. Om nu fallet
Persson skulle draga med sig fallet Andersson, 300 kronor, så skulle
det väl icke vara så farligt. Jag ber därför, herr talman, att få
ansluta mig till det yrkande, som gjordes af herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet.

Herr statsrådet Hammarskjöld: Med anledning af ett yttrande,
som friherre Beck-Friis hade, skall jag be att få erinra därom,
att statskontoret verkligen tillstyrkt denna tilläggspension. Det
föreföll mig nämligen, som om kammaren af hvad friherre BeckFriis
yttrade skulle kunna få den uppfattningen, att statskontoret
icke gjort detta. Det var naturligtvis icke hans mening att påstå
något dylikt, men yttrandet föreföll mig litet dunkelt. Och därför
skall jag be att få hänvisa till statsutskottets utlåtande sid. 239,
där det står tydligt och klart, att statskontoret tillstyrkt denna
tilläggspension.

N:o 45. 12

Måndagen den 17 Maj.

uiuiggspenaion . Gripenstedt: Jag är tacksam för att en nästföre åt

rektorn SäencIe talare säde sig första, att statsutskottet icke kunnat göra
J. Person, annat än hvad det nu gjort genom att hålla fram principerna. Ja
(Forts.) vi hafva denna skyldighet i utskottet; sedan kan ju kammaren göra
som den vill. Herr von Friesen nämnde äfven, att »fallet Johansson»
drog med sig »fallet Persson» och att detta fall sedermera kanske
drar med sig »fallet Andersson», ja, det kommer nog att draga med
sig många »fall ^ Andersson», ifall detta yrkande godkännes. Det
är kanske icke så farligt med endast »fallet Johansson», som förekom
i fjol, ty en gång är ju ingen gång, men går man nu in på
detta för andra gången, är prejudikatet gifvet. Då är det icke värdt
att halla pa 1907 års Riksdags principer i dessa pensionsfrågor.

Jag anser det vara min skyldighet att yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets
hemställan och bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 49
af sitt utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

. Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—43;
Nej-79;

Punkterna 50—52.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

MAndogen den 17 Mnj.

N:o 45.

Punkten 53.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 168, hade
herrar J. Hellgren och S. 11- Kvarnzelius föreslagit, att Riksdagen ville
besluta att tilldela änkan efter aflidne vaktmästaren F. L. Forsberg,
Karolina Forsberg i Sundsvall, ett årligt understöd af 300 kronor
från och med år 1910 samt att Riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att af tillgängliga medel till Karolina Forsberg utbetala ett
lika stort belopp för 1909.

Utskottet hade i förevarande punkt på anförda skäl hemställt,
att herrar Hellgrens och Kvarnzelius’ ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Herr talman, mina herrar!
I denna punkt är det fråga om en ur statsfinansiell synpunkt mycket
ringa sak. Frågan gäller en gammal sjuklig och fattig änka efter
en vaktmästare vid Sundsvalls elementarläroverk, om hon skall få
en pension af 300 kronor eller icke. Statsutskottet har ställt sig
liksom statskontoret på den rent formella ståndpunkten. Hon har
icke varit i statens tjänst och följaktligen skall hon icke få pension.
Om denna ståndpunkt är ingenting att säga. Men jag tror, att
kammaren i denna punkt, som i åtskilliga andra, äfven bör kunna
taga hänsyn till reella synpunkter och icke blott till formella. Vi
hafva i den närmast föregående punkten gifvit en vaktmästaränka
pension. Visserligen har denna änka själ! varit vaktmästare, men
både Kungl. Maj:t och utskottet ha för att motivera hennes pension
varit nog hyggliga att sammanräkna hennes tjänstår med hennes
mans tjänstår för att få dem upp till 18. Där har således utskottet
medgifvit, att änkan också kan hafva tjänat, under det mannen
lefde. Detta är i ännu högre grad fallet med denna änka. Hennes
man tjänade i 30 år, men han var sjuklig och led af hjärtlidanae,
och det var till stor del hans nuvarande änka, som fick sköta sysslan
äfven då. Så ömmande äro de skäl, som tala för hennes pensionering,
att läroverksöfverstyrelsen två gånger tillstyrkt pension åt henne,
men på detta formella skäl, som jag nyss nämnde, bär det afböjts
af vederbörande. Det visar emellertid, att här finnas alldeles speciella
skäl för pensionering. Ett sådant af mycket stor betydelse
är ock framfördt i motionen, där det uppgifves, att intyg har lämnats
om, att denna änka och hennes aflidne man vid Sundsvalls stads
brand år 1888 räddade elementarläroverket från att brinna ned.
Det var det enda hus, som räddades i den stadsdelen.

Af dessa skäl synes det mig, som om kammaren en gång nu
kunde lämna den formella synpunkt, som statsutskottet ensamt har
framhållit, nämligen att hon icke själf har varit i statens tjänst,
och se på de andra synpunkter, som jag i korthet framhållit, och
således bifalla den väckta motionen.

Jag får alltså, herr talman, yrka bifall till reservationen i denna
punkt.

Ang. petition
åt vaktmästaren
F. L. Forsbergs
änka.

N:0 45. 14 Måndagen den 17 Maj.

åt''9'' unäT Friherre Falkenberg: Ja, det kan nog låta mycket behjärrcnF
L^Fors- tansvärdt hvad den föregående ärade talaren sagt, men jag vill fästa
bergs änka. kammarens uppmärksamhet på, att detta skulle vara en alldeles ny
(Forte.) väg, som kammaren skulle slå in på. Staten aflönar icke ens vaktmästarna.
Vaktmästarna hafva sin aflöning från elevafgifterna, men
staten har gått så långt i tillmötesgående, att den numera pensionerar
vaktmästarna. Skall man nu slå in på den vägen att äfven
pensionera vaktmästarnas hustrur, då de icke gjort tjänst vid läroverket
i annan form än den hjälp de lämnat sina män, tror jag
man gör sig saker till införandet af en farlig princip. Jag tror, att
det skulle bli ett orimligt antal fall, som härigenom skulle komma
fram för Riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta motionen; och
förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 53
af sitt utlåtande n:o 11, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i
ämnet väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 81;
Nej — 37.

Punkterna 54 och 55.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

MAndagen den 17 Maj.

N:o 45.

Punlcten 56.

Kung]. Maj:t både föreslagit Riksdagen medgifva, att, därest
professorn Alfred Gabriel Nålborst före början af år 1910 med den
i statsrådsprotokollet angifna begränsning ingingo på de bestämmelser,
som skulle gälla för åtnjutande af löneförmåner enligt det
af Kungl. Maj:t gillade förslaget till lönereglering för intendenterna
vid naturhistoriska riksmuseum, dels den åt honom på allmänna
indragningsstaten anvisade personliga lönen finge från början af år
1910 uppbäras med 8,700 kronor årligen, däraf 5,600 kronor fast
lön, inberäknadt ålderstillägg, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar
och 600 kronor ortstillägg, att utgå enligt samma bestämmelser,
som komme att gälla för riksmuseets intendenter i allmänhet, med
skyldighet för Nathorst att under vetenskapsakademiens inseende
vårda vissa delar af riksmuseets samlingar på sätt i kungl. brefvet
den 10 juli 1884 angifvits samt att ställa sig till efterrättelse den
instruktion, akademien för honom redan utfärdat eller komme att
utfärda, dels ock det på allmänna indragningsstaten anvisade belopp
till ersättning åt vikarie för professorn Nathorst måtte från och
med år 1910 utgå med 313 kronor årligen.

Utskottet hade i denna punkt på åberopade skäl hemställt, att
Riksdagen måtte på extra stat för år 1910 uppföra dels 790 kronor
såsom lönetillägg åt professorn Alfred Gabriel Nathorst och dels
63 kronor till förhöjd ersättning åt vikarie för professorn Nathorst.

Herr Lindgren: När en ämbetsman på grund af förefallande
omständigheter sättes på indragning, så är ju förhållandet, att han
får behålla hela sin aflöning under sin återstående lifstid. Detta
förhållande synes mig icke vara riktigt. En ämbetsman, som förrättar
sin tjänst, intill dess han är pensionsmässig, skall då lämna
sin tjänst och får åtnöja sig med pension. Det är således, synes
det mig, ett öfverdrifvet gynnande af den, som sättes på indragning,
i det att han icke blott får sin fulla lön, fastän han är befriad från
arbete, utan därtill undgår den nedsättning'' i inkomster, som vid
inträdd pensionsålder i regel drabbar hvarje tjänsteman. Likaledes
synes det mig oegentligt, att en person, som redan har afsked eller
är satt på indragningsstat, får förhöjd aflöning med anledning däraf
att löneförhöjning beviljats den kategori af tjänstemän, som han en
gång tillhört. Konsekvensen fordrade, att hvarje afgången tjänstemans
pension ökades i samma stund, som en löneförhöjning med
däraf följande högre pension tilldelades innehafvare af sådan tjänst,
som denne en gång innehaft.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i denna punkt hemställt.

Punkterna 57—76.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Angående
löneförhöjning
åt professorn
A. O.Nathorst.

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till det nu
pågående sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Om utläggning Föredrogs ånyo statsutskottets den 15 och 16 innevarande

a/ ytterligare månad bordlagda utlåtande n:o 202, i anledning af Kung], Maj:ts
''spår mellan proposition angående utläggning af ytterligare ett järnvägsspår
Rönninge och mellan Rönninge och Järna järnvägsstationer m. m.

Järna järn•

tmgsttationer I en (jen 26 februari 1909 till Riksdagen afbiten proposition n:o

m. m. hade Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt ut drag

af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen

att, under förbehåll af kostnadsfri upplåtelse af mark och kontant
bidrag af staden Södertälje, Södertälje kanal- och slussverks
aktiebolag, C. F. Liljewalch och ägaren af Igelsta gård enligt af
dem afgifna förbindelser, besluta dels utläggning af ytterligare ett
järnvägspår mellan Rönninge och Järna stationer å västra stambanan,
dels banans framdragande i ändrad sträckning från Igelsta hållplats
på fast bro å segelfri höjd öfver Södertälje kanal norr om slussen
därstädes och vidare genom staden Södertälje, dels och häraf föranledda
stutionsanordningars utförande, allt för eu beräknad kostnad
af 5,400,000 kronor; samt

att för påbörjande af berörda anläggningar för år 1910 till utgående
från riksgäldskontoret anvisa ett belopp af 100,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna sistnämnda belopp.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Reservationer hade afgifvits

dels af grefve Taube och herr O. M. Strömberg, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning;

dels och af grefve A. F. Wachfmeister samt herrar E. Fränekel,
G. Ros, P. Olsson, J. A. Sjö och C. G. Thor, hvilka ansett, att
utskottet^ bort hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen dels beslutade utläggning
af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna stationer
å västra stambanan med öfvergång öfver Södertälje kanal i banans
nuvarande sträckning och höjdläge, men på en ny dubbelspårig
svängbro, för hvilket arbete kostnaden beräknats till 2,252,000 kronor,
dels ock för påbörjande af berörda anläggning för år 1910 till
utgående från riksgäldskontoret anvisade ett belopp af 100,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna sistnämnda belopp.

N o 45

Måndagen deri 17 Maj.

Herr statsrådet grefve IIamilton: Herr talman, mina herrar!
Hen fråga, som nu föreligger till kammarens afgörande, är, det tror
jag ingen skall förneka, synnerligen svår. Under de sista 8 — 9 åren
har det ena förslaget efter det andra uppgjorts iill frågans lösning.
! ett afseende råder emellertid fullständig enighet emellan både
järnvägsstyrelsen och Kung!. Maj:t, statsutskottet och de båda olika
grupperna af reservanter, som här antecknat sig, och det är, att eu
dubbelspåranläggning mellan Rönninge och Järna stationer bör utan
uppskof komma till stånd. Att ett verkligt behof här föreligger
framgår redan af det sakförhållande, att trafikintensiteton på denna
handel kraft insättande af allt flera och flera tåg. Redan år 1898
hade tågantalet per dygn på denna handel uppgått till 30. Nu uppgår
tågantalet enligt den senast fastställda tågtidtabellen till icke
mindre än 54 per dygn, och om vi nu ock befinna oss i eu period
af tryckta konjunkturer, lider det intet tvifvel, att man efter hand
kommer att behöfva insätta ytterligare flera tåg, och särskild!
kommer detta behof att framträda synnerligen skarpt, sedan järnvägsanläggningen
mellan Järna och Norrköping blifvit färdig. Det
är redan nu förenadt med utomordentliga svårigheter att uppehålla
tågens regelbundna gång närmast söder om Stockholm, och dessa
svårigheter ökas naturligtvis i samma mån flera tåg där måste insättas.
Skall, efter det Jama—Norrköpingsbanan blifvit öppnad för
trafik, en ordnad tågrörelse kunna upprätthållas på järnvägen strax
söder om Stockholm, då måste ovillkorligen ett dubbelspår emellan
Rönninge och Järna vara fullbordadt, och lyckligtvis råder, såsom
redan framhållits, i denna punkt ingen meningsskiljaktighet. Alla
äro eniga om att utförandet af denna dubbelspåranordning är en
trängande nödvändighet.

Men däremot, när man kommer in på huru problemet skall
lösas, så gå meningarna genast i sär. Utskottet och två reservanter
erkänna riktigheten af grundtanken i Kungl. Maj:ts förslag, den
tanken nämligen, att man måste göra sjötrafiken genom Södertälje
kanal och järnvägstrafiken oberoende af hvarandra, under det att
de öfriga reservanterna, flertalet af reservanterna, underkänna denna
tanke och förorda en anordning, genom hvilken sjötrafiken genom
kanalen för all framtid hindras i sin utveckling. Det är ju alldeles
tydligt, att om Kungl. Maj:ts uppfattning är riktig, så bör frågan
lösas på så sätt, att järnvägen föres fram på en fast bro på segelfri
höjd öfver kanalen. År däremot reservanternas åsikt riktig,
leder den till anordnande af en dubbelspårig järnvägsbro i banans
nuvarande riktning och nuvarande höjdläge. Det är ock i full öfverensstämmelse
härmed, som reservanterna föreslagit, att järnvägslinjen
skall bibehållas oförändrad mellan Rönninge och Saltskog,
medan Kungl. Maj:t föreslår en omläggning af banan mellan Igelsta
hållplats och Saltskog.

Kungl. Maj:t har i sitt förslag utgått från två synpunkter. För
det första förefinnes, enligt Kungl. Maj:ts åsikt, nödvändigheten af
att frigöra kanaltrafiken från dess nuvarande beroende af järnvägstrafiken.
Den andra synpunkten är önskvärdheten att kunna tillFörsta
Kammarens Prof. 1909. No 4ö. 2

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Ränning c och
färna järnvägsstationer

m. m.
(Forls.)

N o 45.

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

godose Södertälje stads intresse att få eu järnvägsstation vid hufvudlinjen.
Reservanterna åter anse, att man för all framtid bör lämna
dessa båda synpunkter ur räkningen. Enligt min uppfattning kan
man dock icke försvara eu sådan ståndpunkt. Reservanternas förslag
innebär i själfva verket icke endast ett bestämdt hinder för eu
vidare utveckling af kanaltrafiken på Södertälje kanal, utan det
innebär t. o. in. en minskning i kanalens nuvarande trafikförmåga.
Redan nu kan endast under cirka 9 Va timmar på dygnet, däraf
längsta tiden på natten, svängbron öfver kanalen hållas öppen för
trafik, och det lider intet tvifvel, att, sedan den dubbelspåriga bron
uppförts i den nuvarande brons höjd och nära intill densamma, den
ökade järnvägstrafiken kommer att hålla svängbron stängd så godt
som hela dygnet, endast några nattimmar undantagna. Praktiskt
taget kommer därför den af reservanterna föreslagna dubbelspåriga
svängbron att verka såsom eu fast bro öfver kanalen, ty från kanaltrafiken
uteslutas genom densamma alla fartyg, som hafva sådan
höjd, att de icke kunna passera under bron. Men det är icke nog
härmed. För all framtid afstänges också möjligheten att genom
ombyggnad af kanalen öka dess trafikförmåga. Det vore naturligtvis
bortkastade pengar att ombygga kanalen för större fartyg utan att
järnvägsbron samtidigt höjdes till segelfri höjd öfver kanalen.

Den fråga, som här är afgörande, blir således: Har Södertälje
kanal nu och för framtiden så ringa betydelse för sjöfarten, att
utan skada för det allmänna eu inskränkning i den nuvarande kanaltrafiken
kan äga rum och all framtida möjlighet för kanalens utvidgning
kan afklippasV För min del tvekar jag icke alls att svara
nej på den frågan. Södertälje kanal byggdes åren 180(3—1819 och
ansågs förkorta den dittills till Stockholm gående sjövägen från
södra delen af Östersjön till Mälarhamnarna. Den härigenom erhållna
vägförkortningen är ganska betydlig. Jag har just i dag på
morgonen från lotsstyrelsen erhållit uppgifter, som belysa detta
förhållande. Afståndet sjövägen från Landsort via Dalarö till
Stockholm är 144 kilometer — jag räknar i kilometer. Afståndet
från Landsort till Stockholm via Södertälje är 104 kilometer. Således
är den yttre vägen 40 kilometer längre än vägen öfver Södertälje.
En vanlig lastångare, som gör 8 knops fart, behöfver således
använda nära tre timmar mera på den yttre vägen.

Afståndet mellan Landsort och Västerås via Södertälje är 144
kilometer, afståndet från Landsort till Västerås via Stockholm är
248 kilometer. Sjövägen öfver Södertälje är således 104 kilometer
kortare än sjövägen öfver Stockholm, hvilket motsvarar 7 timmars
resa för en vanlig lastångare.

Hvilken betydelse åter kanalen ernått för samfärdseln framgår
af en jämförelse mellan de genom kanalen och de på järnvägen
öfver densamma framförda godsmängderna. Kanalens trafikförmåga
har länge ungefär varit densamma år från år. På denna järnväg,
som är en af vårt lands pulsådror, stiger däremot godsmängden år
för år ganska hastigt. Icke desto mindre, mina herrar, framfördes
är 1906 — jag tager detta år, därför att jag har siffrorna därför

N:o 45.

Mandagen den 17 Maj. 19

hälg allen förhållandet är ungefär detsamma, liv ilket år man än tager
— å kanalen 567,000 ton gods, under det att på järnvägen, på
denna viktiga järnväg öfver bron, framfördes endast 362,000 ton.
Detta är i förbigående sagdt ett nytt bevis på den stora betydelse,
som vattenvägarna hafva, då det gäller framförandet af massgods.
Säkerligen skulle, såsom jag redan antydt, denna godsmängd hafva
varit ännu större, om icke kanalen i förhållande till nutidens fartyg
hade alltför små dimensioner och den sjötrafiken hindrande järnvägstrafiken
lagt hämmande band på kanaltrafiken och dess utveckling.
Riksdagen har ju för endast några dagar sedan visat sig behjärta
sträfvandena att göi’a våra stora insjöar trafikabla för sjögående
fartyg. Ett bifall till reservanternas förslag skulle verka i alldeles
motsatt riktning.

Nu vet jag väl, att man invänder: det må så vara, men i eu
framtid, som, om den än icke är nära förestående, dock icke torde
vara så långt aflägsen, kommer genom kanaliseringen af Hammarbysjön
och Arstaviken en ny trade på mälarhamnarna att öppnas för
större fartyg förbi Stockholm. Ja, men denna förbindelse kan icke
utgöra en tillfredsställande ersättning för farleden genom Södertälje
kanal på grund af den omväg på flera timmar, som dess begagnande
kommer att medföra för de fartyg, som komma från södra delarna
af Östersjön.

En omständighet, som vid bedömandet af denna kanalfråga icke
far förbises, är för öfrigt den rättsliga sidan af saken. Enligt hvad
jag försport, lär kanalbolaget, därest inom den närmaste framtiden
icke något göres för att lätta kanaltrafiken, anse sig pliktigt att på
rättslig väg söka häfda sina anspråk. Hvilken utgång en sådan
rättegång kan få, därom kan man allra minst för närvarande döma,
men omöjligt eller osannolikt är det ingalunda, att Kungl. Maj:t och
kronan skulle kunna komma att genom domstols utslag förpliktas
att bereda kanalbolaget den fria och obehindrade fart på kanalen,
som blifvit bolaget tillförsäkrad genom dess privilegier.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att enligt min uppfattning
kanaltrafiken å Södertälje kanal hvarken bör eller kan inskränkas
i sin utveckling. Genomföres reservanternas förslag, kan det likväl
med tämligen stor säkerhet sägas, att det icke skall dröja länge
efter det att deras förslag blifvit fullbordadt, innan järnvägen i alla
fall måste omläggas enligt de principer, som liäfdats af Kungl. Maj:t.

Vidare har Kungl. Maj:t, såsom jag sagt, ansett det vara önskvärdt,
att Södertälje stads trafikintressen tillgodoses bättre, än som
för närvarande kan ske genom grenbanan Saltskog—Södertälje.
Detta vinner man genom Kungl. Maj:ts förslag, enligt hvilket banan
kommer att gå genom staden. Södertälje stad har under de senaste
två decennierna gått mycket raskt framåt. Betydande industriella
anläggningar hafva där uppstått. Befolkningssiffran, som år 1880
uppgick till något öfver 4,800, är nu, år 1909, uppe i öfver 9,900.
Liflig samfärdsel mellan Stockholm och Södertälje är som bekant
rådande, och det råder intet tvifvel om, att samfärdseln skulle vara
ännu större, om icke stambanans nuvarande till fullo utnyttjade

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Ilönn in ge och
Jama järnvägsstationer

m. m.
(Forts.)

N:0 45. 20 Måndagen den 17 Maj.

Omutläggning trafikförmåga hindrade insättandet af flera tåg. Enligt min mening
°L yjäZwägs- i,r det intet tvifvel underkastadt, att fullbordandet af dubbelspåret
spår mellan Rönninge—Jama skulle kraftigt bidraga till ytterligare utveckling
Rönninge och af Södertälje stad, och att denna utveckling skulle å andra sidan
Jama järn- tillföra statens järnvägar icke så obetydligt med trafik. Jag tillåter
vugsstatimcr ,ni„ därför uttala den åsikten, att om också Södertälje stads intressen
(Forts.) icke ensamt för sig utgöra tillräckligt skäl för den föreslagna ombyggnaden
af statsbanelinjen, så böra dock dessa intressen vid
frågans bedömande tillmätas ganska stor betydelse.

Mot den af Kung!. Maj:t nu föreslagna Södertäljelinjen har anförts,
dels att densamma medför en otillåtlig vägförlängning, dels
att den är för dyrbar; och för att sä mycket starkare framhålla
invändningen, att den medför en otillåtlig vägförlängning har åt
denna linje man och man emellan gifvits öknamnet »hårnålskroken».
hvarigenom man velat beteckna, att dess planläge är så föga tilltalande,
att redan här i och för sig måtte finnas anledning att förkasta
förslaget. Men, mina herrar, jag erkänner, att äfven jag
ryggat tillbaka för »hårnålskroken»; enligt hvad jag inhämtat af
på detta område fullt sakkunnigt folk, är det likväl ingalunda någon
sällsynthet, att man får tillgripa eu sådan planläggning som den
här föreslagna. Det tir ingalunda sällsynt i utlandet, att man för
att lösa sådana svårigheter, som här möta, finner det fördelaktigt
att göra planläggningar, som äro mycket mer komplicerade än denna.
Exempel härpå finnas icke blott i bergländerna, såsom Schweiz,
utan äfven i slättländerna, såsom i Schleswig-Holstein, där man,
enligt hvad jag erfarit, för att få en bana förlagd på segelfri höjd
öfver Kaiser Wilhelmkanalen, låtit banan gå i en fullständig cirkel!
Det har man där funnit till slut ändå vara den bästa lösningen af
frågan.

Denna vägförlängning, som man talar om, uppgår som bekant
till 3,4 kilometer. Den har naturligtvis obestridligen med sig två
olägenheter, nämligen längre gångtid för tågen och större trafikkostnader.
Hvad den längre gångtiden beträffar, är det egentligen
endast för de genomgående kontinentala snälltågen, som eventuell
tidsförlust här spelar någon afsevärd betydelse, och om tidsförlusten
också i detta fall skulle uppgå till endast cirka tre minuter, är det
naturligtvis önskvärdt att undvika den — och det gör Kung! Maj:ts
förslag, därigenom att enligt detsamma den gamla linjen mellan
Igelsta och Saltskog skulle bibehållas och att på densamma skulle
framföras de snabbaste tågen. Då dessa tåg äro ganska få till
antalet, skulle därigenom ingen nämnvärd svårighet uppstå för
sjötrafiken, och olägenheterna af en försening utaf kontinentaltågen
är med denna anordning fullständigt undanröjd. Den ökade längden
på järnvägslinjen föranleder också, såsom jag framhöll, ökade trafikeringskostnacler,
men härvidlag får man beakta, att kostnaderna
för trafikeringen af sidospåret Saltskog—Södertälje och för skötseln
af Saltskogs station inbesparas. Den ökade trafikeringskostnaden
efter afdrag häraf beräknas uppgå till 35,000 kronor per år. Kapi -

N o 45.

Mumlugeu ilen 17 Muj.
efter 4 procent, far man 875,000

tvifvel bör läggas till anläggningskostnaderna.

taliseras den summan
hvilket belopp utan

Det är härvidlag också eu annan fråga att taga i betraktande,
nämligen huruvida (lön ökade banlängden kommer att inberäknas i
de banlängder, som ligga till grund för tariffberäkningarna. Härom

åtskilligt talar

enligt

mm mening

ar ännu icke beslut fattadt, men

för att så icke bör ske, och i så fall bär den trafikerande allmän
heten ingenting att frukta af denna förlängning.

Frånsedt den af mig nyss omnämnda kapitaliserade ökade driftkostnaden,
äro anläggningskostnaderna för denna af Kungl. Maj:t
föreslagna linje cirka 2,(300,000 kronor högre än det belopp, vid
hvilket reservanterna hoppas att deras förslag skall stanna. Härvidlag
är dock att märka, att vid uppgörandet, år 1901, af det förslag,
som reservanterna nu gjort till sitt, hade man icke talat om den
väsentliga utvidgning af Saltskogs station, som numera i sådant fall
skulle blifva fullständigt oafvislig. Kostnadsberäkningarna härför
finnas icke utförda här, men enligt hvad järnvägsstyrelsen uppger,
kan man beräkna dem till minst 450,000 kronor. Den af reservanterna
beräknade besparingen skulle således uppgå till något öfver 2
miljoner. Det är en afsevärd siffra — det medger jag gärna —
men enligt min bestämda öfvertygelse kommer denna besparing icke
blott att stanna på papperet, utan den kommer rent af att omvandlas
till förlust, på den grund att, såsom jag redan framhållit, genomförandet
af reservanternas förslag ovillkorligen kommer att resultera
i, att man inom kort tid ånyo måste taga upp frågan och då följa
de principer, som Kungl. Maj:t föreslagit. Och sker det, är det
tydligt, att åtminstone en miljon kronor måste genom ett bifall till
reservanternas förslag anses bortkastade.

Jag kan därför med afseende på reservanternas förslag icke
säga annat, än att det är ett förslag, som visserligen åsyftar besparing,
men som man icke kan enligt min tanke ur hvarken besparingssynpunkt
eller någon annan synpunkt förorda.

Statsutskottet har nu icke förordat Kungl. Maj:ts förslag, utan
yrkat afslag på Kungl. Majrts hemställan med en motivering, som
ställer i utsikt, att man möjligen skulle kunna taga ett annat
alternativ, som varit på tal under ärendets föredragning, nämligen
den så kallade Glasbergalinjen. Det är nog ett godt förslag så till
vida, som man därigenom skulle vinna eu förkortning i banlinjen
af 1,350 meter emot Kungl. Maj:ts nuvarande förslag. Jag har
vägt dessa båda förslag, Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag och
Glasbergalinjen. I mitt anförande till statsrådsprotokollet har jag
redogjort, hvarför det ur ekonomisk synpunkt är fördelaktigt att
acceptera Kungl. Maj:ts förslag. Jag skall icke upprepa dessa skäl,
men jag skall be att få säga något annat, som är väl värdt att
beaktas. Herrarne känna alla Kungl. Maj:ts och Riksdagens sorgebarn,
Bohusbanan. Herrarne veta, huru där på grund af säregna
terrängförhållanden den ena kostnadsberäkningen efter den andra
häfts. I fjol vår, då man fann, att man trots allt icke hade kommit
till slut på dessa kostnadsberäkningar, beslöts det, att man

kronor, Omntläi/t/mng
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Känninge och
.färna järnvägsstationer

m. m.
(Forts.)

N:o 45. 22 Måndagen den 17 Maj.

°?llttterU an ?kulIe §öra fl''ägan till föremål för undersökning af eu kommission,
lu %Zvägs- i hvilken insattes dels en person, som i många år särskild! sysselsj)år
mellan sätt sig med väg- och vattenbyggnadsarbeten i den mark, som det
Rönninge och här var fråga om, dels Sveriges mest framstående geolog. De
§3°rde en undersökning, hvars resultat för visso icke var uppm.
m.nr muntrande. Men under det de gjorde det, kom man att tänka
(Forts.) pu _ och resonera om, huruvida icke den fara, som man icke undvikit
vid Bohusbanan, möjligen hotade vid rikets andra kust i fråga
om banan Norrköping—Järna. Och på den grund ansåg jag för
alldeles nödvändigt, att man underkastade äfven denna "linje eu
noggrann geologisk undersökning. Och denna geologiska undersökning
har varit förnämsta anledningen, hvarför det dröjt så
länge att få byggandet af Järna—Norrköpingsbanan i gång. Ty
den bekräftar i högsta grad den farhåga, man hyst, och man
måste göra åtskilliga ändringar och arrangemang för att kunna
undvika, hvad som händt i Bohuslän, hvilka åtgärder dock icke på
långt när fullständigt vidtagits. Nu är förhållandet det, mina herrar,
att den linje, som Kung], Maj:t ifrågasatt och som kallas hårnålskroken,
rör sig på fast mark. Där vet man, hvilka faktorer man
har att räkna med, men i afseende å Glasbergalinjen är man inne
just på sådan mark, som visat sig så farlig för Bolmsbanan och
som visat sig farlig äfven vid banan Järna—Norrköping. Det hade
man ingen anledning till att befara år 1903, då Glasbergalinjen
utstakades. Det var, innan man hade den erfarenhet, man nu har.
Och jag har icke haft anledning att underkasta den saken en
ingående undersökning. Men jag vill framhålla, att man enligt min
tanke icke kan upptaga Glasbergalinjen utan förnyad undersökning,
och jag tror, att förslaget att hellre bibehålla hårnålskroken än
Glasbergalinjen ytterligare förstärkes genom sådana undersökningar.

Jag är därför öfvertygad, mina herrar, att hela motviljan mot
Kung!. Maj:ts förslag är egentligen beroende på den här kartan,
där man tycker, att det ser så ytterst betänkligt ut att göra den
där stora svängen. Men väger man skälen, som tala för och emot,
är det icke så farligt. Och det är så, som jag sagt förut, att i
utlandet har man kommit till den erfarenheten, att det är klokare
att förfara så, som nu Ivungl. Maj:t föreslagit, i stället för att gifva
sig in på en äfventyrlig och ganska svår mark.

Herr talman! På grund af hvad jag anfört, anhåller jag att få
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till Kund. Marts
förslag.

Herr Fränekel: Den fråga, som här föreligger angående möjligheten
för statsbanan att på ett fördelaktigt sätt korsa Södertälje
kanal, är ju, såsom redan blifvit upplyst, ganska gammal, men det
oaktadt måste den i någon form snarast möjligt lösas. riksdagen
bär redan vid flera föregående tillfällen erkänt, att med den utveckling,
som trafiken på statsbanorna har vunnit, såväl på västra stambanan
som pa södra stambanan, kunna vi icke längre nöja oss med

2:i

N:o 45.

Mumlugen »lön 17 Maj.

enkelspår, utan vi måste, i den män våra tillgångar sådant medgifva,
försöka att förändra dessa banor till dubbelspariga, hvarigenom
vi i afseende på tågens antal och i afseende på tagtidorna blifva
oberoende af de möten, som måste blifva följden af tåg i olika
riktning. Riksdagen har också fullt erkänt detta, då det nu bygges
dubbelspår från Malmö, Göteborg och Stockholm och man utveckla;
dem så, att meningen skulle blifva, att dessa banor blifva alltigenom
dubbelspåriga. Vi gå på det sättet upp från Göteborg till f alköping,
vi hafva från Malmö redan kommit till Hessleholm, och i konsekvens
därmed skola vi nu gå från Stockholm åtminstone till Gnesta.
Svårigheter hafva ju mött att kunna börja i Stockholm med dessa
dubbelspår, och vi hafva ju därför först börjat i Älfsjö och gått
söder ut till Igelsta och sedan gått emellan Älfsjö och Liljeholmen.
Och sålunda hafva vi nu fått dubbelspår från Stockholm ända tdl
Igelsta. Hur skulle vi nu förfara, om vi skulle vilja fortsätta söderut
och om icke Södertälje kanal korsade banan? Vi skulle naturligtvis
helt simpelt lägga ut våra spår med bibehållandet af stationer och
med bibehållande af banans läge, som skulle medföra minsta möjliga
ändring för den trafik, som redan utvecklat sig utmed västia stambanan.
Och då komma vi till den frågan; huru skall man öfvervinna
svårigheten att passera Södertälje kanal? Där uppträda tva

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

m. m.
(Forts.)

pretentioner, om jag så får säga
viktiga trafik, som går

att

iar

för

__oJJ för att antingen bagatellisera den

fram på stambanan, eller också förklara,
det må medföra livilka förluster som helst för staten, stambanan
icke lägga hinder i vägen vare sig för Södertälje kanal eller
Södertälje stads utveckling.

Hvad Södertälje kanal beträffar, är det ju alldeles odisputabelt,
att redan genom västra stambanans anläggning i början på 1860-talet blef det inkräktadt på den frihet, som sjötrafiken hade i kanalen,
genom att stambanan drogs öfver kanalen pa en svängbro. Och
erkännas måste ju, att en svängbro alltid utgör hinder för sjötrafiken,
där bron skall passeras af mastade fartyg och ångfartyg med skorstenar.
Efter hvad jag hört uppgifyas, var den frågan redan under
behandling på öfverste Ericsons tid, då fråga var att draga fram
västra stambanan och hvar den banan skulle ligga. Södertäljeborna
kommo fram med sina framställningar och sade, att banan far lof
att gå ned till Södertälje, vi kunna icke vara betjänta med att få
en bibana upp till stambanan. Öfverste Ericson, som icke var blyg,
då det gällde att genomföra sina stambaneplaner, förklarade helt
simpelt det, att järnvägens framförande tvärsigenom landet är en
sa viktig fråga, att det icke kan tagas hänsyn till alla småstäder,
som ligga utmed banan, utan dessa småstäder skall jag försöka bereda
förbindelse med stambanan genom bibanor. Men jag kan icke
lofva, att banan skall gå genom dessa städer. 1 öljden var, att
man förklarade sig där i orten vara belåten med, att man fick stambanan
så nära in på sig, att man kunde på ett par minuter genom
eu af staten anlagd särskild
Södertälje. Det förefaller,

bana komma upp till Saltskog från
som om

rvviiinino vt ^ vett -----

den saken, att Södertälje icke

N.o 45.

Måndagen den 17 Maj.

JrSerC fiok Hss''a vid stambanan, länge vant eu nagel i ögat för Södertälje,
ett järnvägs- ocil !rmn söker begagna hvarje tillfälle att tvinga staten att draga
spir mellan ned järnvägen till Södertälje, för att Södertäljeborna skola få stiga
Rönninge och direkt på tåget vid hufvudbanan. Hittills har det icke lyckats, men
Jama järn- nu tycka Södertäljeborna, att de äro på god väg.
tagss a wner ^ jnträffar det förhållandet, att bär måste göras en förändring
(Forts.) med afseende på stambanans öfvergång öfver kanalen, och nu begagnar
man kanalen såsom ett medel att tvinga fram möjligheten
att få banan dragen ned till Södertälje. Ja, det skulle ju vara
mycket angenämt att kunna efterkomma den önskningen, men herrarne
kunna so på det kungl. förslaget, hvari det framhålles, att om man
för att tillmötesgå denna sak skaffar Södertälje en station vid stambanan
och går på en hög bro öfver kanalen, så medför det den lilja
trefliga kostnaden af 5,400,000 kronor. Jag frågar, om de mål,
som man här vill vinna, nämligen dels att komma ned till Södertälje
med stambanan och dels underlätta trafiken på Södertälje kanal,
äro af den beskaffenhet, att det är skäl i, att staten bör underkasta
sig en så stor uppoffring. För min del bär jag icke kunnat
finna det. Och jag vill nämna, att det är tredje gången, jag hatäran
att vara med om denna frågas behandling.

Första gången kom frågan fram, dä Kungl. Maj:t begärde
utsträckning af dubbelspåret till Igelsta, och den behandlades då
äfven af statsutskottet på riksgäl dsafdelningen. Då voro vi alla
öfverens om, att hvad som där föreslogs eller den s. k. hårnålskroken,
som skulle kosta 5,400,000 kronor, icke var möjligt att
bifalla. Man afvisade saken. Man behandlade icke själfva denna
fråga, utan man afslog framställningen om dubbelspårets förlängning.
Sedan detta afslag blifvit kändt och Kungl. Maj:t hade satt till den
störa bangårdskommittén för att behandla frågan om införandet af
västra stambanan till Stockholm, i hvilken jag var ledamot, gaf
Kungl. Maj:t denna kommitté'' i uppdrag att äfven behandla frågan
om, hur man skulle komma öfver Södertälje kanal på ett hyggligt
sätt. Hos kommittén gjorde sig samma uppfattning gällande som
i utskottet. Vi hade med _ oss där en framstående ledamot från
Södertäljetrakten, som var insatt just för denna fråga. Men äfven
han med sitt klara förstånd ansåg, att man icke kunde anmoda
svenska staten att göra en uppoffring af 5,400,000 kronor för hvad
som bär föreslås. Kommittén gjorde upp fem olika alternativ för
detta ärende, af hvilka alternativ reservanterna nu upptagit det ena.
men yttrade sig på samma gång så, att här var det icke ett så
beskaffadt behof för närvarande, att man kunde nedlägga sådana
summor, ^ som här voro i fråga. Nu ligger frågan före för mig för
tredje gången, och jag har icke kunnat komma till någon annan
uppfattning. Jag vill da först och främst upphålla mig vid, huruvida
det kan vara lämpligt att för Södertälje kanals trafiks skull
göra denna anläggning.

Hurudan är Södertälje kanal? Jo, den är en mycket smal och
dålig kanal. Den är så smal, att båtar icke kunna mötas i kanalen

N:o 45.

Måndagen dill 17 Maj. 25

och alt blott fyra båtar kunna passera kanalen i timmen. Och
sålunda kan det aldrig blifva tal om att föra större båtar genom
kanalen, utan enda möjligheten för detta är, att Södertälje kanal
ombygges. Den frågan har också verkligen varit under behandling
på så vis, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för några år sedan
gaf major Broomé i uppdrag att föreslå en möjlig reglering af Mälaren
och dess utlopp, och i detta förslag har major Broomé framlagt ett
förslag till ombyggnad af Södertälje kanal utan några stora dimensioner,
men dock så, att man kunde kalla den eu farled. Nu kan
man icke kalla den så eu gång. Och den ombyggnadskostnaden
belöpte sig till 4,660,000 kronor. För så vidt man kan förstå, och
ehuru denna fråga varit länge under behandling, har Kungl. Maj:ts
regering icke ansett sig kunna komma fram med ett förslag till
ombyggnad af Södertälje kanal, då det skulle medföra så stora
kostnader. Det var också ett af skälen, hvarför bangårdskommittén
icke ansåg sig böra lösa frågan om den nyss omtalade öfvergången
af kanalen, emedan man sade, att Södertäljeborna själfva icke veta,
hvar deras kanal skall ligga. Och skola vi lägga ut kostnader för
att komma öfver den på lämpligt ställe, så kan man ju göra på
detta sätt, mina herrar, som här är af Kungl. Maj:t föreslaget, ty
det medför, att bron blir så hög, att man kan gå under den, hvar
helst man vill. Kanalfrågan är emellertid icke löst.

Men hurudan är trafiken i Södertälje kanal, för hvilken man
nu anmodar oss att göra dessa uppoffringar? Jag har nämnt för
herrarne, huru många båtar, som kunna gå den vägen, men börja
vi att granska, hurudan den trafiken är, som måste passera Södertälje
kanal, så befinnes det, att större delen af denna trafik går på
pråmar med bogsering, och de s. k. skutorna, som gå där, försvinna
allt mer och mer. Och det är naturligt, ty man kan icke vilja
vänta på att godset blåses fram, utan följden är, att skutgodset
kommer att gå öfver på stora pråmar med bogsering. Och dessa
passera svängbron, sådan den nu är, obehindradt. Det återstår
sålunda de ångbåtar, som anse sig hafva fördel af att passera
Södertälje kanal. Och dessa äro för närvarande, såvidt jag fått
uppgift därom, hufvudsakligen Göta kanal-båtarne, Norrköpingsbåtarne
och Gottlandsbåtarne. Göta kanal-båtarne måste ju gå den vägen,
och dem kan man icke bli af med. Men här äro redan åtskilliga
åtgärder vidtagna, hvaraf man får antaga, att om de icke göra
Södertelje kanal alldeles obehöflig, så medföra de dock, att den
kanalens trafik icke kommer att stegras, nämligen först och främst
att Stockholms kommun nästan så godt som beslutit eu ny farled
genom Hammarby sjö. Beslutet är visserligen icke fattadt ännu,
men det är så störa åtgärder redan vidtagna, att man icke längre
kan tvifla, att detta inom ganska kort tid blir en verklighet. Stockholms
kommun har där inköpt stora tomtarealer för betydliga belopp.
Stockholms kommun har flyttat sin störa vattenledning till en
annan plats. Planen för genomfarten vid Hammarbysjön är redan
färdig, och då bör man ju kunna antaga, att Hammarbysjöns genomfartsled
kommer ganska snart till stånd. Hur ställer sig saken då?

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Ränning c och
.Tärna järnvägsstationer

in. m.

(Forts.)

N:0 45.

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Jorna järnvägsstationer

in. m.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

Enligt de uppgifter, som lämnats mig i byggnadskontoret här i
Stockholm, förhåller det sig så, att Gottlands- och Norrköp ingsbåtarne
redan nu anses hafva för små dimensioner, men de hafva
dessa små dimensioner för att kunna gå genom Södertälje kanal.
Men om Hammarbysjö-kanalen blir färdig, blifva båtarne byggda
större och kunna därför gå med större hastighet. Och de komma
med all sannolikhet icke att passera Södertälje kanal, utan Hammarbysjön.
Här är vidare under behandling den stora frågan om genombrytande
af Moranedet, som, efter hvad jag nyss fått upplysning
om, är af mycket stor betydelse, då det gäller tiden att komma
från dessa kuststäder till och från Stockholm. Den faideden kommer
att blifva mycket genare, så att Södertälje kanal kommer icke att
medföra någon nämnvärd tidsvinst för dessa båtar.

Med detta har jag velat visa, att man naturligtvis bör taga
hänsyn till Södertälje kanal såsom trafikled, men att man icke bör
öfverskatta denna trafikled därhän, så att man gör Indika uppoffringar
som helst. Det är från denna synpunkt, som reservanterna
utgått, då de för sin del tagit sig friheten att föreslå, att man för
närvarande skulle låta stambanan ligga, där den ligger, att man
skulle låta Saltskogs station ligga, där den ligger, och att man
skulle ombygga den nuvarande banan till en dubbelspårig och få en
ny bro, men på samma gång vidga kanalen så, att fartyg skulle
kunna gå genom svängbrons öppningar i båda riktningarne. Det
är ju alldeles riktigt, som man säger, att frågan för Södertälje
kanal blir icke därigenom löst, men om herrarne se på siffror, som
här föreligga, så är det dock så. att det förslag, som reservanterna
förordat, slutar på en summa af 2,252,000 kronor, då däremot den
kungl. propositionen slutar på 5,400,000 kronor.

Om jag nu icke endast fäster mig vid själfva slutsiffrorna, utan
också fäster mig vid de där linjernas blifvande beskaffenhet, som
ur järnvägsteknisk synpunkt skulle trafikeras, så finner jag, om jag
jämför reservanternas förslag med Kungl. Maj:ts förslag, på kartan,
att det namn, som Kungl. Maj:ts proposition redan länge haft,
nämligen hårnålskroken, fullkomligt gör tjänst för namnet. Det är
en återvändsgränd, som går i skarpa kurvor och som medför en
förlängning af stambanan på öfver 8 kilometer i båda riktningarna.
Man frågar sig: är detta ett sätt att lösa denna fråga? Enligt mitt
förmenande är det det sämsta sättet. Och skall jag underkasta mig
sådana uppoffringar och sådana olägenheter, som här förefinnas,
måste de mål, jag sträfvar efter, vara större än detta. Och jag
har icke rättighet att bara tänka på Södertälje kanal för sig, utan
jag får lof att tänka på, huru Södertälje kanal verkar såsom trafikled
bland alla de andra leder, hvilka här äro möjliga för den sjötrafik,
som skall tillgodoses från Mälaren till Östersjön. Då stannar man
ovillkorligen vid den uppfattningen, att man icke kan efterkomma
denna önskan att på denna omväg gå öfver Södertälje kanal på en
fast bro, där då den viktiga staden Södertälje skulle få en station
vid stambanan.

N o 45.

Måndagen di 17 Maj.

Men så säger man, såsom äfven påpekades af herr statsrådet:
vi skola icke låta de stora tågen, våra kurirtåg eller våra viktiga
matvarutåg, som icke behöfva stanna vid Södertälje, gå den vägen,
utan vi skola behålla den gamla linjen och köra på den och gå på
den gamla svängbron, och dessutom skola vi köra på den här hårnålskroken.
Hvad tro herrarne, att detta bevisar? Då har man ju själf
medgifvit, att man anser, att de olägenheter, som hårnålskroken
innebär, äro så stora, att man icke kan använda den för tåg, som
hafva någon betydelse. Och vi böra väl icke trafikera två järnvägslinjer
i stället för en? Hvad tro herrarne, att detta kommer att
kosta?

Med detta tror jag mig hafva visat, att reservanterna i afseende
å sitt förslag hafva gått till sitt arbete i den fulla förhoppningen,
att frågan genom reservanternas förslag på ett mycket nöjaktigt
sätt nu kan lösas.

Man har försökt att skrämma oss med, att om detta göres,
kommer Södertälje kanal att stämma staten för det intrång, som
järnvägstrafiken kommer att göra på kanalen. Hvad det beträffar,
ber jag att få hänvisa till betänkandet. Den frågan var också föremål
för bangårdskommitténs behandling. När man granskar den
frågan, finner man emellertid, att Södertälje kanal icke har någon
rättighet. Den kan nog stämma, men det är mycket osannolikt,
att kanalen vinner, i synnerhet när Södertälje kanal skall visa, att
det intrång, som den nya svängbron medför, är större än det intrång,
som nu sker på kanalen. Jag tror, att den frågan behöfver man
icke taga hänsyn till, utan att vi hafva att taga hänsyn till, huru
dubbelspåren skola gå fram. Det är icke möjligt att här lägga ned
5,400,000 kronor för att bygga banan 3 kilometer längre. Hur
skall då frågan lösas? Jo, vi reservanter hafva sökt lösa frågan på
detta sätt.

Det är mycket smickrande för reservanterna, att herr statsrådet
har velat hedra oss genom att i sitt föredrag uteslutande
ägna oss sin uppmärksamhet, men icke vändt sig mot utskottet,
som föreslagit, att hela frågan skall afslås. Det är dock ett bekvämt
sätt att gå till väga. Man kan ju nu för tredje gången ställa sig
på rent afslag, ty då riskerar man blott, att förslaget, såsom Tors
bockar, kommer igen. Men huruvida det är klokt att låta denna
viktiga fråga uppskjutas, att låta denna viktiga fråga att få fram
dubbelspår på västra stambanan hvila, i all synnerhet när Norrköpingsbanan
öppnas för trafik, det lämnar jag därhän. För min
del skulle jag tro, att reservanterna sökt att på sitt sätt lösa frågan
så godt som det varit möjligt.

Det har vidare, såsom nu skett i herr statsrådets yttrande,
framhållits såsom bevis på, hvilken hänsyn man måste taga till
kanaltrafiken, att 567,000 ton varor framföras genom kanalen under
bron, och detta jämför man med den årsvikt, som går på stambanan.
Men det skulle vara roligt att veta, huru mycket af dessa 567,000
ton går på pråmar med bogsering och huru många ton däraf gå på
ångbåtar. Jag föreställer mig, att den viktigaste delen af denna

Omutläyyniny
af yttcrliyare
ett järnväys8pär
mellan
Rönninyc och
Jama järnväysstationer

m. 7)i.

(Forts.''-

N:o 45.

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

in. m.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

trafik går på pråmar, som bogseras. Det är den naturligaste utvecklingen
för alla kanaler.

Jag kommer nu till en annan synpunkt, som af järnvägsstyrelsen
är starkt berörd och det är. hvad hinder en svängbro utgör för
statens järnvägstrafik. Det vill väl ingen människa bestrida, att
en svängbro alltid är till hinder för trafiken på eu järnväg, men vi
kunna icke undgå att använda en svängbro här. Det finnes för
öfrigt så många svängbroar i Europa på sträckor med mycket större
trafik, än denna del af statens järnvägar har, att jag föreställer
mig, att man icke behöfver rygga tillbaka för detta. Om järnvägsstyrelsen
får en svängbro med dubbla spår öfver Södertälje kanal,
skola inga svårigheter möta för statens järnvägar att med signalapparater
och elektriska svängningsapparater sköta den bron så bra
som hvilken annan svängbro som helst. De invändningar, som gjorts
om motsatsen tillbakavisar jag bestämdt, ty att man skall kunna
med fullkomlig säkerhet trafikera en dubbelspårig järnväg, äfven
när där finnes en svängbro, därom råder intet tvifvel. Yi hafva i
utskottet tagit del af anordningarna med trafiken på broar öfver
Nord-Ostersjökanalen, men herrarne vilja väl icke jämföra Södertälje
kanal med Nord-Östersjökanalen. Jag föreställer mig, att jämförd
med Nord-Östersjökanalen, skulle Södertälje kanal taga sig ut som
ett dike. Men öfver denna Nord-Östersjökanal finns det tre svängbroar,
af hvilka två äro trafikerade af järnvägar, och det har gått
med sådana anordningar i 15 år, utan att man hört talas om några
olägenheter däraf. Nu är det visserligen sant, att dimensionerna
på Nord-Östersjökanalen redan hafva visat sig för små, och att
man därför håller på att bygga om denna kanal. Vid denna ombyggnad
är det ifrågasatt att göra en sådan krok, som herr statsrådet
omnämnde, för att man skall kunna komma öfver kanalen
utan svängbroar, men då man på detta sätt så länge begagnat svängbroar
där, så bevisar det, att den metoden också bör kunna tillämpas
hos oss. Jag tror, att herrarne kunna med samma lugn resa på
nattågen, när de gå öfver den dubbelspåriga svängbron, som herrarna
haft, när de gått öfver den enkelspåriga, och jag har fullt förtroende
för järnvägsstyrelsen, att om den får sådana arangemang
vidtagna, skall den med fördel kunna trafikera denna linje utan att
behöfva på järnvägarnas redan förut svaga budget taga upp ytterligare
5,400,000 kronor.

Efter hvad jag nu yttrat vill jag blott nämna, att afdelningen
i utskottet dock enhälligt framlagt samma förslag, som de sex
reservanterna gjort till sitt, och afdelningen gjorde det i den fulla
öfvertygelse^ att man bäst gagnade frågan genom att använda en
sådan utväg, och att en lösning af frågan vore möjlig därigenom
att penningar redan nu beredas åt Kungl. Maj:t, för att Kungl. Maj:t
må kunna sätta i gång arbetet med dubbelspåret. Detta anser jag
nämligen för min del vara så behöfligt, att det icke längre bör uppskjutas.

Jag ber för min del att få yrka bifall till den af grefve Wachtmeister
m. fl. afgifna reservationen.

N:o 45.

Måndagen don 17 Maj. 29

llcrr Richert: J)ct af Kungl. Maj:i. framlagda förslaget är i
tekniskt afseende synnerligen lyckligt. Södertälje städs bangårdsfråga
löses på bästa möjliga sätt, och korsningen mellan järnvägen och
kanalleden är ordnad så, att trafiken på den ena leden kan fortgå
obehindradt af trafiken på den andra. Emot förslaget tala de ganska
höga anläggningskostnaderna, den afsevärda förlängningen af statsbanan,
det fula planläget och den ogynnsamma lutningen. Men såsom
herr statsrådet nyss anförde, har man flera exempel på dylika »hårnålskrokar»
och i Rendsburg går järnvägen i 360 graders vinkel
mot sin förra sträckning emot 180 graders vinkel här. Hvad som
nog försvagat Kungl. Maj:ts förslag är den därtill fogade önskan,
att den gamla bron skulle bibehållas, hvilket naturligtvis i någon
mån reducerat det storslagna och enkla i anläggningen.

Sex reservanter förorda nu, att den gamla linjen bibehåller sin
plan och profil. Denna anordning blir tydligen billigare, men kan
icke anses som en fullgod lösning af trafikproblemet i dess helhet.
En svängbro öfver en lifligt trafikerad kanal är en styggelse. Den
förminskar banans trafiksäkerhet och kanalens trafikmöjlighet. Ju
mer järnvägen trafikeras, desto mer ökas svårigheterna att trafikera
kanalen, och jag vågar antaga, att efter ganska få år skulle svårigheterna
ha ökats ända därhän, att bron endast skulle komma att
hållas öppen under en mycket kort del af dygnet. Den bro, som
man bygger såsom en svängbro, kommer i realiteten att bli en fast
bro. Det är möjligt, att det för sjötrafiken i sin helhet mellan
Mälaren och Saltsjön skulle vara tillräckligt med eu öppning för
mastade fartyg här vid Stockholm. Öfver Tysklands kanaler finnes
icke en enda svängbro och icke eu enda hög bro, utan broarna äro
fasta på fem meters höjd, oaktadt trafiken där har mångdubbelt
större intensitet. För kanalbolaget skulle emellertid en sådan anordning
medföra ruin, och äfven om staten har juridisk rättighet
att praktiskt taget afstånga kanaltrafiken, bör man väl ifrågasätta
en moralisk skyldighet hos staten att lämna kanalbolaget vederlag.
Att bibehålla kanalkorsningen på dess nuvarande nivå synes mig
därför icke böra ifrågasättas, med mindre än att staten inlöser
Södertälje kanal. I statens hand skulle denna trafikled kunna bli
en mäktig pulsåder i vårt kommunikationssystem, och jag tror också,
att det skulle bli en relativt god affär för staten.

Det är under förhoppning att få en utredning i detta afseende
som jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Lagerbjelke: Herr statsrådet och chefen för civil departementet

har förut uttalat hvad jag anser vara att säga i denna
fråga. Såsom i viss mån representant för Södertörn har jag dock
velat yttra några ord till förmån för den lösning af frågan, som
motsvarar Södertälje stads och kanals intressen.

Jag anser då, att, om man utgår från att svängbro öfver kanalen
ej kan bibehållas, utan att fast bro på segelfri höjd måste anordnas,
detta ej kan lämpligen ske på annan plats än den föreslagna, hvar -

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Röuninge och
Järna järnvägsstationer

m. m.

(F orts.)

N:o 45. 30 Mundagen den 17 Muj.

Omutläggning med då äfven är förenad den förmånen, att stambanan kommer att
°ctt ^järnvägs- ^raSas nf:,f till Södertälje stad med eu station därstädes.
spår mellan . De sex reservanterna säga nu bland annat: »Det synes emellerBonningc
och tid med skal kunna sättas i fråga, om kanalfartens tillgodoseende
Jama järn- verkligen är en angelägenhet af den betydelse, att den bör från
lagsstationei statens sif]a påkalla den stora uppoffring af flera miljoner kronor
(FÖrts.) som (tet framlagda förslaget innebär.» Ja, att det är en stor kostnad
är obestridligt, men civilministern har redan reducerat de ökade
kostnader, som dessa reservanter talat om, från flera miljoner till
cirka 2 miljoner, och det är ju en afsevärd skillnad. Fördelarne
för Mälardalens uppland af kanaltrafikens behöriga tillgodoseende
äro äfven betydliga och kunna svårligen evalveras i penningar.
Vidare ha reservanterna icke alls vidrört frågan om Södertälje
kanals juridiska och moraliska rättigheter i detta afseende. Såvidt
jag har mig bekant, tillgick det så, när staten fick rätt att framföra
sin bro öfver kanalen, att dåvarande chefen för statsbanebyggnaderna,
friherre Ericson — det var år 1859 — aflat en skrifvelse^
till direktionen för Södertälje kanal med anhållan om tillstånd
att få anlägga en järnvägsbro öfver kanalen. Härpå svarade direktionens
ordförande i ett handbref till friherre Ericson, att detta
kunde gå för sig. Om det förhåller sig så, är det en ganska klen
rättsgrund staten har; ty icke kan väl kanalen härigenom ha frånhända
sig rätten att, i den mån det är för kanalen behöfligt, fä
bedrifva trafiken, men detta torde för närvarande, efter hvad man
visat, vara så godt som omöjligt och synes blifva ännu omöjligare.

Här har framhållits, att trafiken genom Södertälje kanal skulle
kunna åtminstone delvis ersättas genom den tilltänkta Hammarbyleden.
Men civilministern har redan förut visat, att den kanalleden
icke är en ersättning — åtminstone icke en fullgod sådan — för
den trafik, som kommer söderifrån, och jag tror, att äfven Riksdagen
bör taga den frågan med en viss försiktighet. För närvarande
är Hammarbyleden, åtminstone i hufvudsak, eu fråga för Stockholms
stad, ett stockholmsintresse; men skulle så vara, att Södertälje
kanal tilltäpptes, så komme det nog icke att dröja länge, förrän
Hammarbyledens upptagande blefve ett statsintresse, och att detta
för staten skulle medföra betydliga kostnader, är ju utom all fråga.

Vidare ha dessa reservanter här framhållit, att utvecklingen på
sjöfartens område synes tendera till, att pråm trafiken alltmer ökas:
och den näst siste talaren har i sitt anförande här ifrån talarstolen
påstått, att större delen af trafiken genom kanalen redan går på
pråmar och att utvecklingen visar på en alltmera ökad pråmtrafik.
Till eu början vill jag dä anmärka, att efter de upplysningar, jag
erhållit, skulle pråmtrafiken på denna kanal för närvarande dock
endast utgöra 15 procent af hela den godstrafik, som går genom
kanalen, således endast en ringa del däraf. Godstrafiken i sin helhet
uppgick enligt en mig tillhandakommen uppgift för år 1907 till
icke mindre än 450,000 ton, och detta är ungefär dubbelt mot den
godsmängd, som forslas på stambanan ofvanför kanalen. Jag nämnde,
att den näst siste talaren väl mycket framhöll pråmtrafikens be -

N:o 45.

Mdntitigiiii (li''u 17 Maj. <11

lydelse, men del synes mig, som om han icke vore fullt sa säker
på sin sak, då han i denna del gick med på reservationen. Denna
innehåller nämligen följande: »Da vidare utvecklingen pa sjöfartens
område mer och mer synes tendera därhän, att pråmar med bogserare
träda i stället för segelfartyg, synes det utskottet icke vara
osannolikt, att trafiken vid Södertälje kanal framdeles i vida större
omfattning än no är fallet kommer att utgöras af pråmar och mindre
ångbåtar, som kunna passera genom kanalen utan att svängbron
öppnas.» Såväl uttrycket: »synes tendera» som vändningen »synes det
utskottet icke vara osannolikt» vittna icke om någon större öfvertygelse
hos reservanterna.

Skulle nu. såsom den siste talaren föreslagit, en utredning
komma till stånd om statsinlösen af Södertälje kanal, så kommer
frågan i ett helt annat läge. Men jag kan i det fallet icke underlåta
att i likhet med civilministern framhålla, att det förefaller
något inkonseqvent att ena dagen bevilja öfver 20 miljoner kronor
för en kanal och den andra dagen, när fråga är om en annan kanal,
om icke strypa, dock, såsom den siste talaren afsåg, degradera
den till en pråmkanal. Jag kan för min del icke inse, att denna
utredning kan vara behöflig, helst den siste talaren framhållit betydelsen
af Hammarbykanalen och dess samband med frågan, men
jag, efter hvad jag förut anfört, icke har samma uppfattning om
denna sista kanal som han, utan särskildt hyser stora betänkligheter
med afseende på kostnaden därför ur statssynpunkt.

Beträffande nu Södertälje stads intressen, kan man ju saga, att
Södertälje stad under många år gått framåt, oaktadt sin dåliga
ställning till stambanetrafiken; och är det väl hos denna kraftigt
framåtgående stad ett berättigadt intresse, att, när nu omläggning
skall ske af järnvägen, den sker på sådant sätt, att staden skäres
af stambanan och får en egen station inom sitt område. Södertälje
stad har redan gjort och är fortfarande villig att göra stora uppoffringar
för att möjliggöra dessa stadens önskemål; och kan därför
denna fråga icke i någon mån anses hänga på åtgöranden från
staden Södertälje.

På grund af den ståndpunkt, jag har i denna fråga, är det för
mig tämligen likgiltigt, ifall Igelstalinjen eller Glasbergalinjen emellan
Rönninge och den föreslagna fasta bron öfver kanalen skulle komma
till stånd. Jag tror dock, att det vore skäl att taga Kungl. Maj:ts
förslag på den grund, att det alltid blir uppskof, om utredning skall
göras angående Glasbergalinjen. Detta uppskof är svårt, då dubbelspåret
så snart som möjligt behöfver komma till utförande på denna
del af banan. Men jag vill äfven framhålla, att under den tid utredningen
kräfver, kommer utan tvifvel spekulationen att taga fart
på en del områden särskildt i trakten af den nya bron, där statsbanan
skulle komma att gå fram. Man bär redan nu börjat inköpa
mark där i syfte att spekulera med marken och tomterna. Ett
uppskof skulle därför helt säkert komma att kosta staten högst
betydligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Kungl. Maj ds förslag.

Omutläggning
af ytterlig are
ett järnvciinspår
mellan
Rönninge och
Jama järn -vägsstationer
m. 7)i.

(Forts.)

N:o 45.

3 2

Måndagen den 17 Maj.

Omutiäggmng Grefve Taube: Herr Fränekel slutade sitt anförande med att
ett %rnvägs- -vrka bifall till reservanternas förslag. Jag tackar honom så mycket,
spår mellan ty jag är också reservant, men som han nu talade emot min reservaRonninge
och tion, så skall jag be att få yttra några ord till svar.

Jama järn- jag vjn då fora in frågan i en helt annan riktning, än den
vaff!wam.lCr tomt gått i. Herr Fräneke] har velat framhålla, att detta alltihop
(Forts.) är gjordt för Södertälje stad, och äfven den siste talaren talade
mycket om Södertälje stad. Jag för min del bär uppfattat detta,
som om det vore en fråga för statens järnvägar, och som om frågan
om Södertälje vore eu bisak som tillkommit. Kan man på samma
gång hjälpa staden något, är det godt och väl, men hufvudsaken
är, att statsbanan får en kanalöfvergång, som är väl vald samt
lyckligt och ordentligt ordnad. Herr Fränekel yttrade, sedan han
redogjort för hvad vi hade för dubbelspåriga bandelar, något om,
hur det skulle ha varit, för så vidt vi icke haft Södertälje kanal.
Ja, det kan han ju säga! Då hade frågan varit ofantligt lätt löst!
Men nu finnes Södertälje kanal och då får man försöka att klarera
den frågan. Han nämnde också, att öfverste Ericson varit med om
denna fråga och icke fäst något afseende vid kanalens och stadens
intressen. Bet vill jag icke yttra mig om, men jag tror, att hade
öfverste Ericson, då han hos kanaldirektionen anhöll om att få till
stånd en öfverenskommelse angående kanalöfvergången och då framhöll,
att kanalen skulle öfvergås af fyra tåg dagligen — hade han
då, säger jag, själf trott, att det en gång skulle bli 54 tåg dagligen,
så undrar jag, om såväl han som kanaldirektionen arrangerat det
på detta sätt. Det tror jag icke. All aktning åt den gamle skicklige
järnvägsbyggaren, men vi få väl ändå erkänna, att tiderna förändrats
och att det uppstått en del kraf på trafikens skötsel, Indika
hvarken han eller hans ingenjörer kunde tänka sig. Men icke tror
jag, att öfverste Ericson hade velat vara med om att förstöra kanalen,
ty själf var han ju kanalbyggare.

Herr Fränekel har också påpekat, att han stått på samma ståndpunkt
tre gånger, då frågan varit före. Ja, beklagligtvis ger jag
honom fullkomligt rätt däri. Det är alldeles sant! Det har lian
gjort. Men sedan nämnde han, att det var eu annan aktad ledamot,
en man från Södertäljetrakten, som äfven funnit, att det icke var
något i den saken att göra. Häri vill jag icke gifva honom rätt,
ty såsom jag uppfattat saken, så böjde sig denne ledamot uti kommittén,
där vi sutto tillsammans, för vår mening och gjorde icke
något särskildt yrkande, då han ansåg, att det var önskvärdt, att
det stora förslaget angående västra stambanans inledande till Stockholm
icke skulle bli undanskjutet, och ansåg, att det icke skulle
vara lämpligt att ytterligare komma fram med ett kraf på fem och
och en half miljoner kronor utöfver de femtiosju miljoner kronor,
som förslaget gick löst på. Därför afstod han från att reservera
sig, och vi skrefvo i utskottsbetänkande^ att frågan i denna del icke
borde blifva föremål för någon närmare behandling för ögonblicket.
Huru Stockholms bangårdsfråga ligger, är en sak för sig, men andra

N:o 45.

Måndagen den 17 Muj.

omständigheter hafva nu inträffat, som nödvändiggöra, att något
här måsto göras.

Jag vill ärligen bekänna, att det, som jag tycker är svagt och
— jag säger det uppriktigt — det, som jag icke tycker om hos det
kungl. förslaget, det är, att det gamla spåret .skall bibehållas. Det
får jag verkligen säga, att jag icke skulle velat sätta mitt namn
under, ty säga hvad man vill, så innebär detta en risk och risken
är och blir stor. Herr Fränekel sade, att anordningarna vid svängbron
kan man klarera med förreglingar, elektriska ledningar och
signalanordningar. Ja bevars, intill den dagen, då de icke verka
och något inträffar! Är det så, att det skulle bli, såsom i den andra
reservationen är föreslaget, ja, då äro pengarna bortkastade, så sant
som jag står här! Ty i samma ögonblick som Hiksdagen bifaller
det förslaget, är man på det klara med att dessa pengar äro alldeles
borta inom några få år. Man har sagt, att det går ju ännu med
svängbron, och då kan den nog räcka i 20 eller åtminstone 15 år
till. Nej, mina herrar, det går fort nu för tiden! Det räcker icke
så länge med sådana anordningar, utan skall man välja på dessa
förslag, så får man allt taga något annat, och jag erkänner, att man
verkligen kan stå tveksam, om man skall välja Glasbergalinjen eller,
såsom herr Fränekel kallade den, »hårnålskroken». Men jag är icke
alls rädd att hänga upp mig på den kroken! Jag tror, att den
innebär det rätta, det bästa och det billigaste sättet att lösa frågan,
och jag tror, att det förslaget är det förmånligaste, ty i det förenas
allt. Därför har jag gått med på Kungl. Maj:ts förslag, ehuru jag
erkänner, att från järnvägsteknisk synpunkt Glasbergalinjen verkar
mera tilltalande. Dock förutsätter, enligt min uppfattning, Glasbergalinjen
ovillkorligen, att man skall trafikera linjen ned till Igelsta,
ty ehuru jag, såsom jag sagt, i denna fråga icke fäster afseende
vare sig vid Södertälje eller vid Igelsta, anser jag dock, att man
måste söka tillgodose den trafik, som under nuvarande förhållanden
där uppstått och som ovillkorligen väntar på att få åtnjuta förmånerna
af järnvägen. Men längre vill jag icke gå, det är min
uppfattning af saken, och en svängbro är enligt min åsikt farlig.
Det vill jag också hafva sagdt här. Det är nog godt och väl, att
ingen olycka har händt, men skola vi vänta, tills det händer någon
olycka, då tror jag, det blir för sent. Och jag kan säga herrarne,
att olyckstillbuden ha varit många. Jag har varit trafikdirektör på
denna linje i alltför många år för att icke veta, huru oerhördt
svåra tillbud, som varit där. De ha afvärjts genom påpasslighet,
men eu gäng kan det inträffa vid ett eller annat tillfälle, att det
slår slint.

Sedan säges det, att om man bygger en ny dubbelspårig bro, så
kunna många båtar gå under bron. Men jag vill tala om för herrarne,
att det varit många tillbud, då båtarna varit nära att köra på den
här svängbron. Att sköta en sådan är mycket svårt, och går nu
herr Fränckels och medreservanters förslag om en dubbelspårig
svängbro igenom och denna bro blir påkörd af ångbåtar, då blir det
roligt att besörja trafiken där! Jag tror, att skall man göra något,

Första Kammarens Prof. 1909. N:o 45. 3

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och,
Jama järnvägsstationer

m. m.
(Forts.)

N:o 45.

Om utlägg ning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järn a järnvägsstationer

m. m.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

så bör man taga steget fullt ut och icke onödigtvis kasta bort en
hop pengar, som vi sedan aldrig få igen.

Herr Richert gick med på förslaget, men nämnde något om att
inlösa kanalen. Ja, det är ju ett sätt, det skall jag gärna gå in
på, men om staten löser kanalen, antager jag, att pretentionerna
därpå bli större, än hvad de nu äro, ty säga hvad man vill, så lär
väl, därest staten blir ägare af kanalen, det icke gå på annat sätt
än att staten måste lägga ned betydliga kostnader därpå, och vidare
blir det statens affär att besörja trafiken där.

Det har också framhållits, att vi icke behöfva förfara så, som
Kungl. Maj:t föreslagit, och bygga en hög bro, och man har gjort
jämförelse med en dol broar, som finnas på kontinenten. Ja, jag
vet också, att sådana broar finnas där, men jag vill säga, att skillnaden
är dock den, att vid de stora kontinentens kanaler finnas icke
dessa störa vatten på båda sidor, där kanalen går fram. Södertälje
kanal är icke egentligen en kanalled, utan en passage mellan två
vatten. Den är till för att leda igenom den trafik, som kommer
från dessa vattendrag, och därför tror jag också, att det är svårare
för staten att med fördel lösa in kanalen och sedan trafikera den.

Nu säger man här, att den där »hårnålskroken», som den kallas,
är ful. För det första tycker jag nu icke att den är så ful, men
det är ju icke något bevis. Men om den blir byggd, och herrarne
komma att åka på den, så komma herrarne icke att se den, ty så
stor är den. Herrarne komma icke att märka, att kroken finnes
till. Att den ser så stor ut, beror blott på kartans skala. Hade
man tagit en större skala, så hade den aldrig märkts. Jag tycker
emellertid icke, att det gör något, men jag tycker, att man genom
denna sträckning vinner så orimligt störa fördelar. Man får där
allt förenadt, såväl den trafik, som man kan upptaga från Igelsta,
och den trafik, som kommer från Södertälje stad, hvilken trafik icke
är att förakta. Denna trafik får jag på själfva stambanan. Dessutom
finnes det för närvarande en s. k. station, som heter Södertälje
station. Efter detta förslag skulle den ju komma att ligga kvar
ungefär så som den är. Ja, det är omöjligt, det vill jag säga
herrarne med detsamma! Det går icke, ty det är så trångt på den
platsen, att under de år, jag varit trafikchef, har man oupphörligen
väntat på att få ett annat förslag, och man har sökt i afvaktan
härpå reda sig med de förhållanden som varit. Men det är lifsfarligt
och svårt på denna plats, ty Södertälje har vuxit och blifvit
ett industrisamhälle med växande trafik. Hvar skall man då lägga
stationen? Vi kunna icke gå ut i Maren, ty då stänga vi sjötrafiken.
Fråga har varit att lägga den på de s. k. Ekenbergska gärdena,
där det finnes plats för den. Skulle nu förslaget om den fasta bron
gå igenom, är det enligt min tanke ingenting annat att göra än att
statens järnvägar nästa år få gå in med en framställning och säga:
Vi kunna icke reda oss med trafiken vid Södertälje, utan nu skola
vi be att få lägga en godsstation på den plats kartan föreslår, ty
nu går det icke längre på detta sätt. Men då tror jag icke, att
Södertälje stad är så villig till de uppoffringar, som den nu vill göra

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

för att komma in till statsbanonätet, om den blott skulle få eu godsstation
där, utan då komma nog våra besparingar på bron att få
stoppas ned på do Ekenbergska gärdena och där komma de sedan
att ligga till största dolen.

Som frågan nu står, och då det är alldeles nödvändigt, att något
göres, så får jag säga, att denna Glasbergalinje har sina fördelar
endast under förutsättning, att vi därvid icke gå miste om trafiken
till Igelsta, som är ett stort samhälle och därför kommer att tillföra
statsbanan en betydande trafik. Men jag kan icke neka till,
att jag är mycket tveksam beträffande kostnadsberäkningarna för
Glasbergalinjerna, ty där äro vi inne på mark, som går mellan
vattendi''ag, så att där är det bottenlöst, liksom det visade sig vara
på den plats, där Saltskogs station byggdes. Då spettade man —
och spetten försvunno, de ramlade ned allihopa, och sådant kan man
vänta sig äfven här. Men på den sträckning, som är af Kungl.
Maj:t föreslagen, är det utmärkt god mark att gå fram på och vid
detta förslag finns det åtminstone sannolikhet för, att icke kostnadsberäkningarna
skola öfverskridas.

Frågan måste lösas, och det hjälper icke med att gå fram och
tillbaka. Men, mina herrar, det säger jag — förlåt mig, att jag
säger ifrån — hvad herrarne göra, så anlägg icke en dubbelspårig
svängbro öfver kanalen!

För min egen del ber jag att få yrka bifall till Kung]. Maj:ts
förslag.

Grefve Waclitmeister, Fredrik: Den siste ärade talaren är
jag mycket tacksam icke för det slut, hvartill han kom, utan därför
att han öppet och ärligt erkände det såsom en ytterst svag sida i
den kungl. propositionen, att enligt järnvägsstyrelsens och naturligtvis
äfven Kungl. Maj:ts mening, på samma gång denna s. k. hårnålskrok
konstrueras och trafikeras, den gamla banan skulle bibehållas, såsom
den är, med därvarande svängbro, och på denna bana både hastiga
tåg och stora godståg framdragas. Det är ganska förvånande, att,
när grefve Taube insett det ytterst betänkliga i detta, han ändå har
kunnat yrka bifall till den kungl. propositionen. Men han har
naturligtvis gjort det, därför att han liksom vi alla finner denna
fråga mycket svårlöst och inser, att det är mycket svårt att komma
till ett riktigt godt slut på densamma. Han och vi alla äro på det
klara med, att det behöfs dubbelspår mellan Rönninge och Jama;
det är blott fråga om, huru det skall läggas.

När herr statsrådet och chefen för civildepartementet i början
af denna diskussion talade om, att det förslag, reservanterna här
framlagt, med en dylik svängbro för all framtid skulle hindra kanaltrafiken,
tror jag, att han på sitt tal hade fått ett mycket bra svar,
om han varit inne, då herr Fränekel hade sitt anförande, och jag
vill blott upprepa så mycket, som att enligt reservanternas förslag
komme svängbron att blifva mycket bättre för kanaltrafiken än
såsom det nu är. Det är visserligen sant, att då trafiken ökas,
komme ju det hinder, som alltid en svängbro utgör för kanaltrafiken,

Omutläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Eönningc och
Jämo, järnvägsstationer

m. m.
(Forts.)

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

Omutläggning att äfvenledes ökas, men det finnes dock möjlighet att genom
af ^ärnvä^ ö^ktriska hjälpmedel och på annat sätt göra anordningarna vid en
espårrmellan svängbro bättre och således lämpligare för kanaltrafikens behof.
Rönninge och Det är således icke riktigt, när herr statsrådet med hänsyn till detta
Jama järn- förslag konstruerar fram en fara för att inom kort hela kanaltrafiken
vagsstationer pommc strypas. Om herr statsrådet, såsom han naturligtvis
(Forts.) gjort, genomläst reservationen, har han nog funnit, att reservanterna
icke tänkt sig, att detta förslag skulle gifva anledning till eu för
all framtid bestående anordning, men de hafva tänkt sig, att för ett
afsevärdt antal år framåt det skulle vara ett mycket acceptabelt
förslag. Det är ju naturligt, att man i eu framtid kommer till en
fast bro. Skillnaden i pris vill herr statsrådet visserligen reducera
till ett par miljoner; jag tror dock, att vi icke få det att stanna
vid mindre än tre miljoner, och med tanke på räntorna å anläggningskostnaden
är detta ett ganska stort belopp, som icke får
bagatelliseras.

Herr statsrådet talade vidare om, att det var honom bekant,
att de, som nu representera Södertälje kanals intressen, skulle väcka
rättegång för att få privilegierna af 1806 godkända och för att
trafiken genom kanalen måtte blifva alldeles oförhindrad. Ja, jag
tycker det vore mycket bra, om rättegången väcktes snart, så att
vi finge denna sak klarerad, men herr statsrådet tänker visst icke
på. att Kungl. Ivlaj:ts och järnvägsstyrelsens nu föreliggande förslag
också skulle hindra trafiken precis på samma säte, fast icke i så
hög grad som reservanternas, så att det är ju mycket troligt, att
kanalstyrelsen, äfven ifall detta förslag blir genomfördt, kommer
att väcka process mot kronan, och då få vi den saken klar.

Nu innehålla 1806 års privilegier, att passagen skall vara fri
genom kanalen, men detta kan ju anses innebära, att ifall det nu
bygges en större och bättre kanal, som möjliggör för större fartyg
att passera, böra också dessa kunna gå fram, och då är frågan den,
om den af Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen föreslagna brohöjden
af 26 meter är tillräcklig; men det veta vi icke alls. I fråga om
Hammarbysjön har det talats om, att broarne där för att komma
på segelfri höjd skulle blifva 30 ä 32 meter höga; i Newyork har
man, för att vara säker i fråga om segelfri höjd, byggt en bro, 41
meter hög, så att jag tycker det kungl. förslaget icke heller i detta
hänseende är tillfredsställande.

Vidare hafva dels herr statsrådet och dels grefve Taube sökt
bagatellisera de olägenheter, den här kroken skulle medföra. Jag
får då säga, att jag tycker icke de lyckats. Det exempel, som
anfördes från utlandet — det skulle visst afse bron öfver Ivielerkanalen,
där banan för att kunna gå öfver bron blifvit lagd i krok
— fann jag icke bevisande, emedan det är så, att banan där måste
byggas i krok för att komma upp i höjden, så att man på denna
höjd kunde passera kanalen. Det är dock något helt annat än det
förhållande, som skulle blifva här. Jag är rädd för att, skulle man
nu bygga efter detta kungl. förslag — om man afser från förslaget
att behålla nuvarande svängbro, som både grefve Taube och stats -

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

:i7

rådet tagit afstånd från — skulle vi i afl framtid komma att få
skämmas därför. Ty det är ändå onaturligt att pa denna trafikens
pulsåder, den största järnväg som går igenom vårt land, tvinga alla
tåg att onödigt gå en väg, som är 3 1/2 kilometer längre, och detta
komme att föra ganska mycket med sig, om man tänker på en
lång tid framåt.

Det talas mycket i den kungl. propositionen om Södertälje, och
vi hafva äfven här under diskussionen i dag fått höra mycket om
Södertälje stads intressen. Jag får verkligen säga, att första gången
jag läste den kungl. propositionen, gjorde jag den reflexionen, att
''man där fick höra fasligt mycket om Södertälje stads intressen, men
litet om statens intressen. Nu är det gifvet, att, om man kan, hänsyn
bör tagas äfven till Södertälje stad, men jag tror, att i den
kungl. propositionen talats väl mycket därom, och jag föreställer
mig" också, att herr statsrådet gick väl långt, då han talade om
Södertäljes stora industriella utveckling, som skulle i sä särdeles
hög grad möjliggöras genom bifall till den kungl. propositionen och
medföra så mycken trafik för statens järnvägar. Jag tror icke det
blefve så stor skillnad i detta fall, om man bifaller den kungl.
propositionen å ena sidan eller å den andra bibehåller status quo
eller accepterar reservanternas förslag. Jag tror utvecklingen blir
lika stor för denna stad i det ena som det andra fallet.

Jag bär nyss erkänt, att det af oss reservanter väckta förslaget
också har sina ganska stora olägenheter och ställer den slutliga
lösningen på framtiden. För min del skulle jag icke hafva sa mycket
emot att gå med på utskottets förslag, hvilket går ut på afsteg, så
att Kungl. Maj:t finge ett år till att fundera på denna svårlösta
fråga. Men jag kan rakt icke gå in på den motivering, som står
för utskottets förslag, ty hvad Glasbergalinjen beträffar är jag icke
säker på, att den är bra. Jag tycker utskottet byggt alltför mycket
på denna linje, och jag tycker äfven, att det tänkt för litet pa de
intressen, som representeras af de uppblomstrande samhällena på
linjen Rönninge—Igelsta. I alla fall föreföll det mig, som om herr
statsrådet hellre såge, att kammaren gåfve sitt bifall till utskottets
försteg än att den bifölle reservationen, ty han vände sig hufvudsakligen
mot vår reservation och icke mot utskottet, och för min
del skulle jag icke sörja, om herrarne toge utskottets försteg, som
går ut på afsteg. Men jag vill ännu en gäng uttala, att jag icke
kan gilla utskottets motivering.

Omutläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

m. m.

(Forts.)

Grefve Taube: Grefve Wachtmeister erkände villigt, att reservanternas
förslag innebär ett provisorium och han var väl oviss på,
huru länge det skulle räcka. Han sade, att det vore bra, om Kungl.
Maj:t finge ännu ett år för att fundera på sakem Jag vet icke,
hvad Kungl. Maj:t skulle fundera på härvidlag. Kungl. Maj:t har
kommit med detta försteg, men är det så, att Riksdagen förklarar
sig för ett annat förslag, så får man ju rätta sig därefter.

Det nämndes här såsom en svaghet i Kungl. Maj:ts förslag, att
den nuvarande bron skulle finnas kvar. Det är icke svårt att, om

N:o 45. 38 Måndagen den 17 Maj.

Om utläggning Kungl. Maj:ts förslag går igenom, taga bort bron; det är lättare att
ett järnvägs- ^a»a ^01’^ krön med^ afsikt, än om den blir påkörd af någon ångbåt
spår mellan och kommer bort på sådant sätt, så att nog tror jag att denna sak
Rönninge och later arrangera sig.

Jama jm-.t- Hvad åter den segelfria höjden beträffar, hyste den ärade reserT"
va.n^en tvifvel, om den här föreslagna var lämplig, men ett sådant
(Forts.) tvifvel kan man hafva om alla höjder, så att den saken är nog
svår att afgöra. Broarne öfver Manchesterkanalen äro byggda på
22 meters höjd, och där gå stora oceanångare, så att jag tror nog
att man skulle reda s:g med den höjd, som här är föreslagen. Hvad
Kielerkanalen beträffar, var det mycket riktigt, att det fanns en bro
vid Itendsburg med en kanalöfvergång för en enkelspårig järnväg i
banans plan, som trafikerades af mellan 15 och 16 tåg om dagen.
Detta var alltihop, men man fann dock, att det icke gick an, utan
att man måste bygga en hög bro, men här, där man har 54 tåg
om dagen, vill man bibehålla svängbron. Jag tror således grefve
\\ achtmeister själf bevisade, att denna idé med en dubbel svängbro
icke var så fördelaktig.

Sa nämnde herr grefven, att vi skulle i framtiden få skämmas,
när man såge denna s. k. hårnålskrok. För min del är jag öfvertygad
att han misstagit sig häruti. Icke behöfva vi skämmas öfver
detta, ty de behöfva icke se kroken, de som åka fram där. Och
hvad järnvägsteknici angår, som se detta, får jag säga, att inför
dem vi finge skämmas mera öfver, att detta år en sådan tanke
kunnat framkomma som att lägga i banans plan en dubbelspårig
svängbro, än om man skulle låta banan göra en krok för att undgå
densamma. Jag vidhåller således mitt yrkande.

Herr Lindblad: Då jag i motsats till den siste ärade talaren
är af den åsikt att järnvägsstyrelsen och Kungl. Maj:t mycket väl
behöfva taga sig en funderare än ett år på denna fråga, skall jag
bedja att få motivera min åsikt härom.

Jag har förut i Andra Kammaren representerat den valkrets,
inom hvars, område järnvägsbyggnaden Järna—Norrköping nu skall
börja, och i anledning af linjens renstakning inkommo till Kungl.
Maj:t petitioner från ortsbefolkningen inom ett ganska stort trafikområde,
i hvilka begärdes ändring i den först föreslagna linjen. Men
detta kunde icke af Kungl. Maj:t bifallas, trots motsvarande förkortning
af banans längd kunde på andra ställen mellan Nyköping
och Norrköping åvägabringas, så att banan i stort sedt icke behöfde
förlängas något väsentligt. Mot detta anfördes då såsom en grundprincip,
att banan icke onödigtvis finge förlängas, men jag anade
icke då, att man hade i tanke att så snart komma med ett förslag,
hvarigenom man ville skapa till en krok, som var vida större. Hade
man gifvit sitt bifall till att banan byggdes i krok på ett håll, så
både man möjligen haft försvar att nu skapa till en, som är värre
på annat håll.

Jag tror emellertid, att utskottets motivering är fullkomligt
hållbar, i det att detsamma direkt utpekar den sista Glasbergalinjen

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

di)

såsom den för statsbanans intressen mest fördelaktiga, och då dessa
sammanfalla med hvad från Södertälje städs sida anses vara åt vikt,
tror jag det kan vara fördelaktigt att dröja ännu ett år. Dessutom
anser jag, med anledning af det banbygge som nu är å tärde i
Södermanland, att det visst icke skadar att uppskjuta forcerandet
af dessa allmänna arbeten. Vi hafva ju helt nyligen voterat ombycro-nad
af Trollhättekanal. hvarvid Riksdagens beslut äfven dar
medföra mycket stora allmänna arbeten. Därför ser jag äfven luden
synpunkten ett uppskof såsom en ren fördel. o

Men jag vill tillika uppehålla mig något vid en fråga, som nu
här berörts, nämligen om inköp för statens rakning af Södertälje
kanal dag skulle hälsa det med stor tillfredsställelse, darior att
jag är öfvertygad, att, om ett sådant statsinköp kunde blifva verklikhet,
det icke längre skulle blifva tal om att förhindra den naturliga
utvecklingen af denna kanalled. Jag anser tvärtom, _ att kanalen
har ett mycket stort statsintresse att fylla. _ .Det° ena intresset bör
icke bär strida mot det andra; jag skulle vilja gå så långt att jag
anser att både Hammarbysjökanalen och Moranedskanalen hora
bvgo-äs af staten, ty då först måhända skall man vilja se dessa tre
kanålfrågor på samma sätt, som Riksdagen nyss sett den störa
frågan om Trollhätte kanals ombyggnad. Jag tror det icke är lämpligt
att låta Stockholms stads intressen komma i strid med Södertälje
intressen; man kan ju gå den väg som påpekats, att nämligen
staten inköper Södertälje kanal; därmed kan man se till godo ett
verkligt stort intresse, ty om vi icke blott nu tänka på det merkantila,
utan gå till försvaret, så är särskildt med afseende på sjöförsvaret
betydande fördelar att hämta, om denna kanalled i sm helhet tran
Moranedet in i Mälaren och den andra vägen förbi Södertälje öppnas
för våra krigsfartyg. Om vi kunna tillgodose försvaret genom att
samtidigt öppna utvecklingsmöjligheter för handel och kommunikationer
i allmänhet, tror jag det är den bästa försvarspolitik vi för
närvarande kunna drifva. Äfven ur denna synpunkt ber jag att
få yrka afslag på den kungl. propositionen och sålunda bifall till
utskottets hemställan.

Omutläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

m. m.
(Forts.)

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Grefve Taube sade, att man
kan mycket väl taga bort bron. Det är mycket sant, att man det
kan men Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen vilja icke taga bort
bron, och då kvarstår det skälet mot den kungl. propositionen.

Vidare gjorde lian en jämförelse mellan denna svängbro och
svängbron öfver den stora Nord-Östersjökanalen, samt åberopade,
att järnvägen öfver denna stora kanal framför endast 15 å 16 tåg
om dagen, under det att här framföras 54 tåg. Det är nog sant,
men herr Fränekel har redan talat om skillnaden mellan Södertaljeoch
Nord-Östersjökanalen. Det är ganska märkvärdigt, da man
tänker på denna stora farled, att man där ännu kunnat begagna
sig af svängbro, och jag får säga, att, när det vant möjligt och det
i allmänhet gått bra för sig, det är ganska goda skal just tor
reservanternas förslag.

N.o 45.

Måndagen den 17 Maj.

Om utlägg ning
af ytterligare
ett järnvägs*
spår mellan
Rönninge och
Jama järnvägsstationer

m. m.

(Forts.)

Herr Kinändd-j Jag har varit mycket tveksam, om jag skulle
uppträda i denna fråga, då jag är den i Kungl. Maj:ts proposition
omnamnda ägaren af Igelsta gård, som under vissa förutsättningar
skulle bidraga med mark till ifrågavarande järnvägsanläggning, och
det därför kunde synas, som _ om jag talade i eget intresse. Jag
har emellertid icke ansett mig böra underlåta att efterkomma en
„som ställts till mig från dem, som i likhet med mi°-atskuliga ar trafikerat Igelsta anhalt. De hafva med mycket bekymmer
läst den motivering, som framlagts i utskottets afslagsyrkande.
De hafva nämligen trott sig där kunna finna den tanken
uttalad, att ett godkännande af någon af Glasbergalinjerna skulle
en igt utskottets mening föranleda därtill, att trafiken på Igelsta
hallplats skulle i framtiden helt och hållet slopas, och detta hafva
de tyckt skulle vara synnerligen liårdt. Jag talar icke för mig
personligen, ty mitt intresse anser jag icke beröras så mycket häraf.
Men det finnes en uppblomstrande industri, en industri, som delvis
ar gammal och delvis börjat ordna sig för att komma till trakten.
Denna industri har köpt ett område, som för mera än 40 år sedan
utsöndrades irån Igelsta och allt sedan dess mera eller mindre användts
tor industrien. Den har köpt markområdet i den tanken, att området
liksom det i dag ligger, skulle för framtiden blifva liggande mellan
sjon a ena sidan och statens järnväg å den andra sidan. Herrarna
kunna da väl förstå, huru mycket bekymmer det skall väcka hos
en sådan industri, om man säger till den: ni har nu järnvägsspåret
invid edra gränser, men i framtiden får ni fara genom en ödemark
2 kilometer till Glasbergalinjen. Det är naturligt, att det icke är
uppmuntrande att försöka komma med en industri under sådana
villkol. Det är hufvudsakligen dessa bekymmer, som jag ansett mig
böra gifva uttryck åt, och jag har med glädje kunnat konstatera,
att under diskussionen flera föregående talare uttryckligen sagt. att,
äfven om Glasbergalinjen blefve godkänd, man fortfarande måste
trafikera Igelstahnjen.

Hvad själfva saken beträffar har jag, som i många år bott i
dessa trakter vant i tillfälle att bilda mig ett omdöme i frågan,
och jag vill icke underlåta att säga, att jag har fått den bestämda
ofvertygelsen, att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit och herr statsrådet
Iramhalht, det är nödvändigt att skilja kanaltrafiken från järnvägstrafiken.
J °

Grefve Wachtmeister och herr Fränekel hafva talat för sitt
:orsiag’ men uttryckligen erkänt, att detta är ett förslag för några
ar framåt. De hafva helt och hållet undvikit att säga hvad de tänka
sig efter dessa 15 ä 20 år, hvarom de talat. Så vidt jag förstår,
kan det icke finnas någon annan möjlighet än att efter detta provisoiium
godkänna den tanke, som regeringen framlagt, såsom den
enda råtta, nämligen öfvergång på segelfri höjd öfver Södertälje
kanal Jag kan^ också på grund af min kännedom om orten bekräfta
hvad herr statsrådet sagt, att Glasbergalinjen, hvilken jag åtskilliga
gånger gatt, visserligen har det företrädet att vara öfver 1 kilometer
kortare än Igelstaleden, men att den gar fram öfver mycket oländig

Måndagen den 17 Maj.

N:o 45.

terräng och öfver sjöar ocli mossar. Den undersökning, som är gjord
— det är, såvidt jag har mig bekant, icke någon annan än den,
som förekommer i den stora järnvägskommitténs yttrande år 1903 —
behöfver nog därför en gång till granskas, innan man kan definitivt
angifva kostnaden för en sådan linje.

Jag har naturligtvis icke något yrkande att göra.

Grefve Taube: Endast några få ord med anledning af grefve
Wachtmeisters yttrande, att nu först hafva de vid Kieler-kanalen
funnit, att de få lof att gå öfver på en hög bro. Jag skall därvid
be att få säga, att när de hafva så kloka människor därnere och
de hafva funnit, att de behöfva göra det vid brons trafikerande, böra
vi göra detsamma och icke vänta några år, såsom de gjort därnere.
Och hvarför hafva de nu kommit på den tanken? Jo, därför att
denna kanal, enligt de upplysningar jag fått, befares af krigsfartyg,
och då får järnvägstrafiken lugna sig. Det är icke vidare med den
saken. Och för det andra har det varit fraktfartyg, ty personfartyg
gå icke genom Kieler-kanalen, och fraktfartygen hafva fått vänta
på tågen. Det är saker således, som jag tror icke kunna jämföras
härvidlag, utan vilja herrarna se saken rent ut i det fallet praktiskt,
få herrarna medgifva, att det enda rätta är att bestämma sig för
en hög bro med detsamma, och jag tror fortfarande, att det är klokt
att nu med detsamma taga Kungl. Maj:ts förslag, ty det måste
komma tillbaka. Vi hafva den störa järnvägsbyggnaden mellan Järna
och Norrköping att utföra, och bron tager mycket lång tid att bygga.
Jag yrkar fortfarande bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Omutläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna järnvägsstationer

in. in.
(Forts.)

Herr vice talmannen: Herrarna hafva säkert funnit af den
föregående debatten, att detta är en mycket svår fråga, och att det
är bekymmersamt att komma till visshet i sitt sinne. Just därför
att det är så, synes det mig, som om det vore det riktigaste att
bifalla utskottets förslag, som ju innebär ett års uppskof åtminstone,
så att man får närmare tänka på saken och vissa utredningar kunna
göras. Men å andra sidan kan man väl säga om utskottets motivering,
att den är för starkt bestämd för Glasbergalinjen. Det är
väl dock i alla fall icke klokt att så bestämdt uttala sig för denna
Glasbergalinje, utan bäst är att låta den frågan, så att säga, stå i
det oafgjorda. Jag skall därför yrka bifall till utskottets kläm, men
utan gillande af motiveringen.

Herr Fränekel: Såsom jag tog mig friheten nämna, då jag
uttalade mig för reservanternas förslag, var reservanternas viktigaste
motiv för att lägga fram detta förslag, att man ville se till möjligheten
att redan nu påbörja dubbelspåret söderut. Nu finna herrarna
af debatten, som varit i dag, att man är mycket sväfvande i afseende
på hvilken sida af saken man vill taga. Man har enstämmigt kommit
till den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag kan icke tagas. Man
har hört ett nytt uppslag från herr Richert, att det vore möjligt
att komma öfverens med kanalbolaget, hvarigenom man skulle blifva

N:o 45.

Om utläggning
af ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Jama järnvägsstationer

m. in.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

i tillfälle att bygga en fast bro. Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet har framhållit olägenheterna af att nu slå fast
Glasbergalinjen. Då torde väl vara klokast att, såsom herr vice
talmannen föreslagit — något, som jag antager, att mina kamrater och
medreservanter kunna vara med om — godkänna utskottets förslag
om af slag, men med ogillande af motiveringen, och ber jag för min
del nu att få instämma i herr vice talmannens yrkande.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att under öfverläggningen om nu föredragna utlåtande, utom
i afseende å motiveringen, hvartill han ville återkomma efteråt, gjorts
följande yrkanden: l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas;
2;o) att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla
Kung], Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och 3:o) att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af grefve A. F.
Wachtmeister m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontrapropositionen
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ofvan upptagna
yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 202, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—90;

Nej—38.

Beträffande härefter motiveringen, yttrade herr talmannen, att
i afseende därpå allenast yrkats, att kammaren skulle besluta att
icke gilla utskottets motivering.

På gjord proposition biföll kammaren detta yrkande.

4ä

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 15 och 16
innevarande maj bordlagda memorial n:o 203, med förslag rörande
allöningen för de vid lagtima riksdag hos kamrarna och de ständiga
utskotten samt i Riksdagens kansli anställda tjänstemän och vaktbetjänte,
äfvensom af samma utskotts den 14 och 15 i nämnda månad
bordlagda utlåtanden och memorial:

n:o 192, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för bestridande och redovisande af fångvårdens utgifter för landtbruksrörelsen
vid Svartsjö kungsladugård,

n:o 193, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för tillhandahållandet vid uppförandet af fredspalatset i Haag af 80
kubikmeter svensk granit såsom gåfva från den svenska statens sida,
n:o 194, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af fordringsbelopp hos f. d. underlöjtnanten i armén Nils
Gustaf Zetterberg, f. d. fanjunkaren Johannes Jonsson och f. d.
sergeanten Anders Oqvist,

n:o 195, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till den s. k. jordförmedlingsfonden,

n:o 196, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden,

n:o 197, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af ytterligare medel för utlåning från fonden för rederinäringens
understödjande,

n:o 198, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag till
köp af fastigheter, som kunna erfordras för statens nuvarande eller
blifvande anläggningar vid Trollhättan m. m.,

n:o 199, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förvärf
af ingenjören Ernst Stridsberg tillhöriga områden å Västra Malgön,
n:o 200, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmande af aflöningsförmånerna åt öfveringenjören vid kraftverket
vid Trollhättan, samt

n:o 201, angående afsättande af medel för amortering å statsskulden,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande andra särskilda
utskottets den 14 och 15 i denna månad bordlagda memorial,
n:o 5, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande vissa
punkter af utskottets utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
n:o 81 och inom Riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna,
efter öfverläggning, fattat skiljaktiga beslut, på sätt här nedan omförmäles,
rörande slutyrkandena i utskottets ofvannämnda utlåtande.

Utskottets yttrande i denna del lydde sålunda:

»Punkt I. Första Kammaren har bifallit utskottets förslag i

Sammanjämkningsförslag
ang.
enskilda läro
anstalter m.m

N:o 45.

44 Måndagen den 17 Maj.

Samman- punkt I med ändring, att I C: 1, i öfverensstämmelse med den af
förslagen#. friherre Fleming och herr Hedenlund vid denna punkt afgifna reserenskilda
läro- vationen, skulle erhålla följande lydelse:

anstalterm.m. Af anslaget till enskilda mellanskolor må understöd utgå dels
(Forts.) till enskilda skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan
och p afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått,
som inhämtas i högsta klassen af folkskola, anordnad enligt
gällande normalplans typ litt. A., dels till samskolor, som för år
1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom.

Mellanskola — — — — — —- — — -— — — — _

----------100.

Andra Kammaren har i fråga om punkt I beslutat, att ingressen
skall hafva följande lydelse: »att vid bifall till hvad utskottet hemställt
i punkt III samt i punkt IV: 1 första stycket, 2—7, 9 och
11, å riksstatens åttonde hufvudtitel under rubrik: enskilda läroanstalter
uppföra ej mindre» o. s. v. (återstoden lika med utskottets
förslag).

För öfrigt har Andra Kammaren bifallit utskottets förslag i
nämnda punkt I med nedannämnda ändringar.

Åt I C: 1, andra stycket, har Andra Kammaren beslutat i anslutning
till en af herr Larsson i Klagstorp in. ti. afgifven reservation
gifva följande lydelse: I kommun, där statsunderstödd kommunal
eller enskild mellanskola finnes, må statsunderstöd ej tilldelas annan
enskild mellanskola, utan att samtliga mellanskolors klasser äro i
lämplig grad fyllda.

Andra Kammaren har i fråga om I C: 9 med bifall till den af
herr Hellgren m. fl. vid momentet fogade reservationen beslutat, att
ifrågavarande moment skall erhålla följande lydelse:

Därest statsunderstödd enskild mellanskola åtnjuter kommunalt
understöd, skall frågan om befrielse från eller nedsättning i terminsafgifterna
^ handläggas af en nämnd, bestående af skolans inspektor
och föreståndare eller föreståndarinna samt en af kommunalstyrelsen
utsedd ledamot, och skall härvid iakttagas, att terminsafgifter ej må
uttagas af medellösa lärlingar från bidragsgifvande kommun.

Likaledes har Andra Kammaren i anslutning till en af herr
Jansson i Djursätra m. fl. afgifven reservation beträffande I D: 7 a)
beslutat, att i villkoren för statsunderstöd till högre flickskola för
med densamma förbundet gymnasium minimitalet 18 skulle utbytas
mot minimitalet 24.

Punkt III. Beträffande denna punkt har Första Kammaren, i
enlighet med det förslag, som innefattades i den af herr F. E.
Pettersson m. fl. i denna punkt afgifna reservationen, fattat följande
beslut:

att, med bibehållande af det nu å riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslaget till högre folkskolor vid 32,000
kronor, besluta den ändring i därför gällande bestämmelser, att
punkt 1 erhåller följande lydelse:

N:o 43.

Måndagen den 17 Maj.

Högre folkskola, hvarmed förstås eu sådan skola, som för ett
eller gemensamt för derå skoldistrikt på landet eller i stad, där
allmänt läroverk icke finnes, inrättas i ändamål att bereda barn,
som genomgått den egentliga folkskolan eller på annat sätt vunnit
motsvarande kunskaper, tillfälle att inhämta ett högre mått af bildning,
utan att barnen dragas från sina vanliga lefnadsförhållanden
eller nödig öfning för duglighet och härdighet vid arbete, kan erhålla
understöd af statsmedel,

dels till högst dubbla beloppet af hvad till skolan i distriktet
sammanskjutes, dock högst 1,200 kronor årligen för hvarje årsklass
och för hvarje skola ej öfverskridande 2,400 kronor om året, dels
ock därutöfver två tredjedelar af i punkt 2 omförmälda ålderstillägg
till lärarnas aflöning, allt under de här nedan angifna villkor.

Önskar kommun, att högre folkskola utvecklas till kommunal
mellanskola, må, sedan undervisningen anordnats i öfverensstämmelse
med den för de kommunala mellanskolorna gällande undervisningsplanen
och öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk pröfvat såväl
lärarnas kompetens som skolornas utrustning, understöd tilldelas
skolan af högst 1,200 kronor äfven för en tredje årsklass.

Andra kammaren har bifallit utskottets hemställan i punkten
oförändrad.

Punkt IV. Första kammaren har i fråga om denna punkt, i
anslutning till herr F. E. Petterssons m. fl:s reservation äfvensom
till ett under öfver]äggningen inom kammaren framställdt yrkande,
beslutat

att å riksstatens åttonde hufvudtitel uppföra ett förslagsanslag
under titel kommunala mellanskolor å 10,000 kronor att

utgå i enlighet med nedan angifna bestämmelser:

I. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna
utgå till af kommun upprättade och underhållna skolor, hvilka afse
att bibringa den allmänna medborgerliga bildning, som realskolorna
hafva att meddela och hvilka utgöra öfverbyggnader på den egentliga
folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det
kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad
enligt gällande normalplans typ litt. A.

Kommunal mellanskola å ort, där allmänt läroverk eller statsunderstödd
mellanskola finnes, må erhålla understöd, endast om
lärjungeantalet i motsvarande klasser af allmänt läroverk resp. i
redan befintlig statsunderstödd mellanskola under de senaste tre åren
uppgått i medeltal till 100.

2—10. Lika med utskottets förslag.

II. De vid skolan anställda lärarinnorna skola, intill dess
särskilda bestämmelser därom blifvit utfärdade, aflönas enligt de för
enskilda mellanskolor stadgade grunder, hvarjämte kommunen skall
bidraga till deras pensionering enligt de bestämmelser, som framdeles
må vara utfärdade.

Därjämte har Första Kammaren, i anslutning till sistnämnda
reservation af herr F. E. Pettersson m. fl., beslutat såsom punkt V

Sammanjämkningsförslag
ang.
enskilda läroanstalter
m m.

(Forts.)

46 Måndagen den 17 Maj.

att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag i fråga om aflönings- och pensionsförmåner åt lärare
och lärarinnor vid kommunala mellanskolor.

Andra Kammaren har beträffande punkt IV bifallit utskottets
hemställan på det sätt ändrad, att dels mom. 1, andra stycket, i
enlighet med herr Larssons i Klagstorp m. flis vid momentet afgifna
reservation, skulle hafva följande lydelse: I sanima kommun må
statsunderstöd ej tilldelas flera kommunala mellanskolor, utan att i
samtliga dessa skolor klasserna äro i lämplig grad fyllda,

dels till mom. 10 fogades följande tillägg: Därjämte skola till
hvarje kommunal mellanskola utgå två tredjedelar af de lönetillägg,
som enligt mom. 11 skola utgå till lärare och lärarinnor vid sådan
skola.

I anledning af hvad sålunda förekommit, åligger det jämlikt §
63 af riksdagsordningen utskottet att söka sammanjämka de olika
meningar, som gjort sig gällande. Vid öfvervägande af huru sådan
sammanjämkning må kunna åstadkommas, har utskottet funnit lämpligt
föreslå följande jämkningar i de af kamrarna fattade besluten:

Första Kammaren må frånträda följande beslut:

i fråga om punkt III, där Andra Kammarens beslut må antagas;

i fråga om punkt IV: 1, andra stycket, där Andra Kammarens

beslut må antagas;

i fråga om punkt IV: 11, där nedan framlagda förslag må

antagas.

Andra Kammaren må frånträda följande beslut:

i fråga om punkt I C: 1, första stycket, där Första Kammarens
beslut må antagas;

i fråga om punkt I C: 1, andra stycket, där Första Kammarens
beslut må antagas;

i fråga om punkt I C: 9, där Första Kammarens beslut må

antagas;

i fråga om punkt I D: 7 a), där Första Kammarens beslut må
antagas;

i fråga om punkt IV: 1, första stycket, där Första Kammarens
beslut må antagas med den redaktionella ändring, som framgår af
nedan framlagda förslag;

i fråga om punkt IV: 11, där nedan framlagda förslag må antagas.

Därjämte må dels Första Kammaren antaga det af Andra Kammaren
beslutade tillägget till punkt IV: 10, dock med den ändring
att ordet lönetillägg utbytes mot ålderstillägg, dels Andra Kammaren
biträda punkt V i Första Kammarens beslut.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet framlägga
förslag om sådan sammanjämkning,

N:o 45.

Sammanjämkningsförslag
ang.
enskilda läroanstalter
m.m.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

N:0 45.

att kamrarna, hvardera med frånträdande af sina mot nedannämnda
förslag stridande förut fattade beslut, matte besluta.

Samma n -jämkningsförslag
ang.
enskilda läro I.

att å riksstatens åttonde hufvudtitel under rubrik: enskilda anstdlterm.m.
läroanstalter uppföra ej mindre o (Forts.)

ett anslag med titel: enskilda mellanskolor a 60,000 kronor,
ett anslag med titel: högre flickskolor å 375,000 kronor,
ett anslag med titel: högre goss- och samskolor å 120,000 kronor,
ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor,
dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag,
än äfven

ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter å 190,000 kronor,

att utgå under iakttagande af nedan angifna bestämmelser:

A. Bestämmelser om aflöning af lärarinnorna vid statsunderstödda

enskilda läroanstalter.

Lika med utskottets förslag.

B. Bestämmelser i fråga om anslaget till lönetillägg åt lärarinnor

vid statsunderstödda enskilda läroanstalter.

Lika med utskottets förslag.

C. Särskilda bestämmelser i fråga om anslaget till
enskilda mellanskolor.

1. Af anslaget till enskilda mellanskolor må understöd
utgå dels till enskilda skolor, som utgöra öfverbyggnader på
den egentliga folkskolan och i afseende a inträdesfordringarna
förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta klassen af
folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A, dels
till samskolor, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget
till högre skolor för kvinnlig ungdom.

Enskild mellanskola å ort, där allmänt läroverk eller statsunderstödd
mellanskof finnes, ma erhålla understöd, endast om
lärjungeantalet i motsvarande klasser af allmänt läroverk respektive
i redan befintlig statsunderstödd mellanskola under de senaste
tre åren uppgått i medeltal till 100.

2—12=utskottets förslag.

D. Särskilda bestämmelser i fråga om anslaget till högre flickskolor.

Lika med utskottets förslag.

E. Särskilda bestämmelser i fråga om anslaget till högre goss och

samskolor.

Lika med utskottets förslag.

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

Sammanjämkningsförslag
ang.
enskilda läroanstalter
m. m.
(Forts.)

F. Särskilda bestämmelser i fråga om anslaget till enskilda
lärarinneseminarier.

Lika med utskottets förslag.

H. att ur riksstaten utesluta det under åttonde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk å högst
60,000 kronor och det under samma hufvudtitel upptagna anslaget
till högre skolor för kvinnlig ungdom å 380,000 kronor;

III. att höja det nu å riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
förslagsanslaget till högre folkskolor å 32,000 kronor till 58,000
kronor att utgå i enlighet med nu gällande bestämmelser, dock med
följande ändrade lydelse af första punkten:

Af anslaget till högre folkskolor må understöd kunna utgå
till skolor, som för ett eller gemensamt för flera skoldistrikt
inrättas i ändamål att bereda barn, som genomgått den egentliga
folkskolan eller på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper,
tillfälle att inhämta ett högre mått af allmänt medborgerlig och
praktisk bildning, utan att barnen därigenom dragas från sina
vanliga lefnadsförhållanden eller nödig öfning för duglighet och
härdighet vid arbete. Understödet kan för hvarje skola utgå

dels tills högst dubbla beloppet af hvad till skolan i distriktet
sammanskjutes, dock högst 1,200 kronor årligen för hvarje årsklass
och för hvarje skola ej öfverskridande 4,800 kronor
om året,

dels ock därutöfver två tredjedelar af i punkt 2 omförmälda
ålderstillägg till lärares aflöning, allt under de i punkterna 2—6
angifva villkor.

Önskar kommun få högre folkskola af Kungl. Maj:t erkänd
som kommunal mellanskof, må sådant ske först sedan mellanskolans
undervisningsplan i dess helhet blifvit i skolan tillämpad
och sedan skolans undervisning samt lärarnas kompetens blifvit
af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk pröfvade;

IV. att å riksstatens åttonde hufvudtitel uppföra ett förslagsanslag
under titel kommunala mellanskolor å 10,000 kronor att utgå
i enlighet med nedan angifna bestämmelser:

1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd
kunna utgå till af kommun upprättade och underhållna skolor,
hvilka afse att bibringa den allmänt medborgerliga bildning,
som genom realskolexamen vitsordas, och som utgöra öfverbyggnader
på den egentliga folkskolan samt i afseende å inträdesfordringarna
förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta
årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ
ditt. A.

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

I samma kommun må statsunderstöd ej tilldelas flera kommunala
mellanskolor, utan att i samtliga dessa skolor klasserna
äro i lämplig grad fyllda.

2—9 = utskottets förslag.

10. Statsunderstödet till kommunal mellanskof utgår med
4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna
erhålla ett särskildt understöd till undervisning i huslig ekonomi,
ej öfverstigande 600 kronor, allt för år räknadt. Därjämte skola
till hvarje kommunal mellanskof af statsmedel utgå två tredjedelar
af de ålderstillägg, som enligt mom. 11 skola utgå till
lärare och lärarinnor vid sådan skola.

11. De vid skolan anställda lärarna och lärarinnorna skof,
intill dess särskilda bestämmelser därom blifva utfärdade, aflönas
enligt de för högre folkskolor gällande grunder, hvarjämte kommunen
skall bidraga till deras pensionering enligt de bestämmelser,
som framdeles må varda stadgade;

\. att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag i fråga om aflönings- och pensionsförmåner åt lärare
och lärarinnor vid kommunala mellanskolor.»

Herr Pettersson, Fredrik; Såsom kammaren behagade finna,
framträda de skiljaktigheter, som förefinnas mellan kamrarnas under
sistlidne onsdag fattade beslut, särskildt i tre punkter.

I den första punkten, som rörde samskolorna, beslöt Andra
Kammaren afslå allt anslag till sådana anstalter efter 1914, då däremot
Första Kammaren med öfverväldigande majoritet ville bevara
dessa skolor med statsanslag. I den andra punkten angående öfverbyggnad
af en 4:de klass på högre folkskolan stod Andra Kammaren
som en man och ansåg den punkten så viktig, att kammaren ville
göra bifall till punkten till villkor för hela förslaget. Första Kammaren
gick med på tre årsklasser. Så ha vi den tredje punkten, och
där torde den mest betydelsefulla skiljaktigheten äga rum. Där
ville Andra Kammaren drifva igenom, att kompetensen för lärare
och lärarinnor vid den kommunala mellanskolan skulle vara densamma
som vid den högre folkskolan och att äfven lärarnes aflöningsförmåner
och pensionsberättigande skulle utgå i likhet med
hvad för den högre folkskolans lärare och lärarinnor är bestämdt.

Beträffande nu första punkten, så utgår sammanjämkningen från
att den uppfattning vunnit, som Första Kammaren uttalade i onsdags,
och icke allenast sa att statsanslag till dessa skolor allt framgent
må utgå utan äfven, att det tillägg till punkten, som Första Kammaren
antog på grund af herr Juhlins motion i denna del vunnit
bifall.

Beträffande den andra punkten har sammanjämkningsförslaget
utgått från att Andra Kammaren skulle få sin vilja igenom, men väl
är att märka beträffande den högre folkskolan, att dess mål och
verksamhetskrets icke blifvit utvidgade mera än med afseende på
klassantalet och förläggningsorterna, och att hvarje sådan skola
skall för åtnjutande af statsanslag hafva erhållit ett af Kungl. Maj:t
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 45. 4

Sammanjämkning
sfÖrtlag
ang.
enskilda läro
anslalterm. m
(Forts.)

N:o 45.

Samman jämknings forslag

ang.

enskilda läro anstalter

m.m.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

fastställa reglemente, samt att om en högre folkskola vill inrätta
en 3:dje eller 4:de årsklass fordras det, att vederbörande skola ingifva
ansökan till Kungl. Maj:t, som äger pröfva ansökningen och
bestämma reglemente för dess verksamhet.

Beträffande tredje punkten har Andra Kammaren i sammanjämkningsförslaget
frånträdt sin fordran med afseende pa kompetensfordringarna
för lärarna och bifallit det förslag, som Första Kammaren
här gjorde, nämligen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande löneförmånerna vid de blifvande mellanskolorna.
Men under tiden till dess denna utredning hinner verkställas har,
såsom i sammanjämkningsförslaget framhålles, man tänkt sig att,
till dess annorlunda kan varda bestämdt, en viss minimilön för dessa
lärare och lärarinnor vid de kommunala mellanskolorna borde garanteras
genom att bestämma en viss aflöning, hvilken skulle utgå enligt
de för högre folkskola stadgade grunder.

Alltså, beträffande dessa tre punkter har i sammanjämkningsförslaget
Första Kammarens mening blifvit gällande i första punkten,
Andra Kammarens i andra punkten, och i tredje punkten har en
sammanjämkning skett.

Om man nu går igenom förslaget, torde man finna, att utom
dessa hufvudsaker finnes det vissa mindre betydande skiljaktigheter.
och där har Första Kammarens mening i allmänhet vunnit hvad beträffar
de enskilda läroverken, exempelvis elevantalet vid gymnasierna,
vid hvilken sak jag nu icke vill dröja. Om man alltså ser pa sakens
formella behandling, vågar jag hålla före, att I bistå Kammarens
uppfattning i onsdags icke har blifvit asidosatt i sådan man, att de
herrar i denna kammare, som dä uttalat sig eller röstat för principen
af dessa förändringar, skulle behöfva anse sig höra ställa sig
tveksamma mot förslaget sådant det nu blifvit sammanjämkadt.

Till detta ber jag få lägga, att genom ett antagande af detta
sammanjämkningsförslag skulle eu ytterligare förmån komma de
undervisningsanstalter till godo, som sa väl behöfva det.. Jag menar
de hittillsvarande statsunderstödda samskolorna och flickskolorna.
Vi veta. att många af dem kämpa under synnerligen bekymmersamma
ekonomiska förhållanden. Det förslag, som är framlagdt i
år, är icke nytt. Det framkom förra året men vann då ej Riksdagens
bifall, utan saken ordnades provisoriskt för innevarande är. och
vi veta att. om förslaget faller, det kommer igen kanske redan
nästa år, och det kommer igen allt framgent, till dess saken blir
ordnad. Då är det frågan, huruvida kammaren kan antaga, att vid
en sådan framtida behandling förslaget skall gå ännu mera i^ den
riktning, som kammaren antog förra onsdagen. Jag tror det icke,
och då jag mycket ömmar för att dessa förhållanden för flickskolorna
blifva snarast möjligt ordnade, anhåller jag särskilt på denna
grund att få yrka bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr Bellinder: Herr talman! Det särskilda utskottets ärade

ordförande nämnde, att Första Kammaren vid sammanjämkningen
fått sin vilja fram i åtskilliga smärre frågor, och det är riktigt,

Nro 45.

Måndagen den 17 Maj.

men duremot vill jag påstå, att Första Kammaren måst gifva efter
i den allra viktigaste af de frågor, som förelågo vid sammanjämkningen,
nämligen i punkt III, där man böjt sig för Andra Kammarens
beslut. Detta förhållande förvånar mig så mycket mer, som, då
frågan bär i kammaren afhandlades, vi både en enhällig Förstakammarhalfva
i utskottet att stödja oss på, då vi i strid med utskottets
förslag i denna punkt följde våra reservanter. Det synes
mig då, som om dessa reservanter nu också vid sammanjämkningen
bort kunna stå kvar vid den ståndpunkt som de intagit i utskottet.

Som kammaren behagade finna, har hela utskottsbetänkandet
redan före sammanjämkningen varit betydligt färgadt af den motion,
som väckts af eu medlem af Andra Kammaren, nämligen herr
F. Berg, hvilken var så förtänksam, då han framlade denna motion,
att han låtit den undertecknas af alla medlemmarna inom utskottet
från sin kammare. Jag medgifver att det under sådana förhållanden
nog varit ganska svårt för denna kammares utskottsledamöter att
samarbeta med Andra Kammarens och att det väl nästan var på
förhand gifvet, att motionären skulle kunna drifva fram sina åsikter
rätt långt. Därför är det ett erkännande, som jag vill gifva utskottets
medlemmar från denna kammare, att de dock icke uti de
viktigaste hufvudpunkterna böjde sig för den uppfattning, som gjorde
sig gällande i motionen, utan hade sin egen mening, som också
följdes af Första Kammaren. Om kammaren sålunda antog den
föreliggande kungb propositionen, så var det nog därför att kammaren
litade på sina utskottsledamöter och gjorde de restriktioner
i beslutet, hvilka föranleddes af deras reservation. Dessa restriktioner
anser jag nu emellertid ha fallit bort, då man gifvit efter i
punkt III.

Hvad innebär då denna tredje punkt efter som man kan säga,
att det är en kardinalpunkt i förslaget? Jo, den innebär, att de
högre folkskolorna, som funnits i vårt land i ungefär ett 50-tal år
och som visserligen icke varit så mycket anlitade under tidigare
skeden, men på sista tiden varit ganska omtyckta, att dessa nu,
trots att de vinna en skenbar fördel, dock synas komma att duka
under i kampen med de kommunala mellanskolorna. Det är ju så
enligt denna tredje punkt, att dessa högre folkskolor skola få anslag
icke blott till en eller två klasser utan äfven till en tredje och
fjärde klass, och därigenom kan man ju tycka, att de blifvit bättre
tillgodosedda än förut. Men jag tror, att denna utvidgning af de
högre folkskolorna kommer att medföra deras död, hvilket är så
mycket beklagligare som de voro afsedda att förskaffa folkskolans
lärjungar ett högre mått af bildning särskildt i praktisk riktning.
Härtill kommer, att man ända från början hållit på att undervisning
skulle meddelas blott så lång tid af året, att icke läseåret blefve
alltför utsträckt, utan att lärjungarna, samtidigt med att de genomgingo
den högre folkskolan, tillika skulle kunna sysselsätta sig med
sitt vanliga arbete, och särskildt ville man se till, att det skedde
genom att kurserna ej utsträcktes utöfver ett eller högst två år.
Men då man genom att, på sätt nu skulle komma att ske, lämnar

Samman•

jämkning s fUtslag

ang.

enskilda läro anstalter

m. in.

(Forts.)

N:o 45.

Sammanjämkningsförslag
ang.
enskilda läroanstalter
in. m.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

anslag för tredje och fjärde årsklasserna, kommer att kvarhålla
folkskolans lärjungar i 4 år efter sedan de lämnat denna, är väl ej
troligt att de komma att bibehålla den lust för arbete och den vana
vid sådant, som man tänkt sig och förutsatt. De komma nog då
att allt mera slå in på den egentliga studievägen, och då blifver
det nog också så, att de, i stället för att eftersträfva den undervisning,
som skulle utbilda dem för de praktiska yrkena, komma
att lägga an på att aflägga realskoleexamen. hvilket är så mycket
naturligare som både föräldrarna och barnen själfva nog lära önska
att få ett bestämdt mål för undervisningen. Hafva de unga gått i
den högre folkskolan eller mellanskolan i 4 år, är det sedan lätt
för dem att aflägga realskoleexamen, synnerligast som kurserna nog
komma att afpassas efter denna. Men om de också kunna kvantitativt
under dessa 4 år inhämta de kunskaper, som fordras för realskoleexamen,
fruktar iag, att i kvalitativt afseende dessa kunskaper,
särskildt med hänsyn till språkinsikter, nog blifva ganska klena,
och därigenom få vi ytterligare en hel del realskolelever, som
komma att försämra realskolorna genom att draga ned fordringarna
i dessa.

Jag anser därföre, att denna utvidgning af den högre folkskolan
skall komma att blifva till mycken skada både för folkskolan och
för statens realskolor. Därför menar jag, att utskottsledamöterna
från denna kammare icke hade bort gifva efter i denna punkt och
det så mycket mindre, som de själfva icke synas varit omedvetna
om hvilken betydelse denna punkt hade. Som herrarna finna af
sid. 107, reserverade sig ej blott utskottets ärade ordförande herr
Pettersson utan jämväl herrar friherre Fleming, Hedenlund, von
Mentzer, Nyström, grefve von Rosen, Wijkander och Lindblad mot
det beslut, som i utskottet var fattadt, och jag tager mig friheten
att här citera hvad de uttalat i sin reservation:

»Med anledning af de förslag, som framställts dels af herr
F. Berg i motion n:o 147 att Riksdagen måtte öka förslagsanslaget:
"understöd åt högre folkskolor’ från dess nuvarande belopp 32,000
kronor till 58,000 kronor, eller med 26,000 kronor, dels af herr
F. Berg m. fl. i motionen n:o 237, att i stället för det i riksstaten
under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ''understöd
åt högre folkskolor’ å 32,000 kronor skall under samma hufvudtitel
uppföras ett förslagsanslag till ''understöd åt högre folkskolor och
kommunala mellanskolor’ å 60,000 kronor samt att i samband härmed
bland annat den ändringen skall vidtagas i kungl. kungörelsen
angående anslag till högre folkskolor den 28 juni 1907, att statsunderstöd
till sådana folkskolor skola gifvas för 4 årsklasser i stället
för nu åt högst 2, vill utskottet anföra följande», som jag finner,
mycket goda skäl mot bifall till de af motionärerna gjorda yrkanden:
»Då de högre folkskolorna genom beslut vid 1856 — 58 års
riksdag inrättades, framhölls med mycken kraft att deras uppgift
skulle vara att meddela barn, som genomgått folkskolan, ett högre
mått af bildning utan att draga dem från deras vanliga arbete.
Bland de uttalanden, som betonade detta, vill utskottet anföra föl -

Måndagen den 17 Maj.

N:o 45.

jande: »Detta — — krafvel-, att den till arbetsduglighet uppvuxne
lärjungen icke alltför lång tid af året vistas vid skolan för att icke
blifva för sitt framtida lefnadsyrke mindre skicklig genom den förvekligande
inverkan af studerkammarens stillhet.» ----»Ändamålet

med dessa högre folkskolor måste i första rummet vara att åt - —
barn, hvilka blifvit begåfvade med bättre fattningsförmåga
bereda tillfälle att inhämta för framtida själfstudier behöfliga förkunskaper
och detta utan att de genom skolan ryckas utur

deras vanliga lefnadsförhållanden eller för mycket afhållas från en
för deras framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet uti kroppsarbetet.
»

Vidare heter det: »Afsikten med den högre folkskolan är alltså
klart uttalad och i öfverensstämmelse därmed stadgades i den kungl.
förordningen om dessa skolor, att de skulle vara ettåriga, och att
undervisningen icke skulle draga barnen från deras ''vanliga lefnadsförhållanden
eller nödig öfning för duglighet och härdighet vid
kroppsarbete.’»

Efter öfverhoppandc af ett par stycken finna vi reservanterna
fortsätta sålunda: »Nu yrka likväl motionärerna, att staten skall
anslå medel till den högre folkskolans fullständiga omläggning, utan
att angifva huru de tänkt sig den fyraåriga högre folkskolans plan
och ändamål. Utskottet förmenar, att det knappast torde finnas
något exempel därpå, att Riksdagen, såsom nu föreslagits, gifvit ett
understöd åt en institution, hvars uppgift icke ens antydningsvis
varit angifven. eller på premisser, som uppenbarligen äro oriktiga.
Den högre folkskola på ett eller två år, hvars ändamål angifves i
§ 1 af kungörelsen af den 28 juni 1907, är, såsom utskottet framhållit,
en helt annan skoltyp än den, som motionärerna vilja införa.»

Man skulle hafva väntat, att reservanterna efter så starka skäl
emot skulle känt sig hindrade att bifalla det af motionären herr
Berg framställda förslaget, hvilket af utskottet tillstyrkts i denna
tredje punkt. Jag kan därför icke finna annat än att kammaren,
med nödig omtanke om vår folkskolas egentliga mål och om den
högre bildningens tillvaratagande och värnande, så att bildningsnivån
i vårt land icke kommer att sjunka, bör afslå den nu föreliggande
sammanj ämkningen.

Men, har man sagt, ifall denna sammanjämkning afslås, blir
det synd om de högre flickskolorna och andra enskilda läroverk,
och härmed äro vi inne på en fråga, som jag icke kan annat än
något beröra. Här har nu frågan om anslag till enskilda läroverk
sammankopplats med anslag till de s. k. mellanskolorna och till
högre folkskolor. Detta tillvägagående kan ju icke vara riktigt,
ja, det är, kan man säga, orättfärdigt. Om man nämligen förenar
med villkoren för anslag till ett statsändamål, som är af synnerlig
vikt, och hvilket anslags såväl behöflighet som nödvändighet ingen
förnekar, krafvet på att få en ny institution införd, om hvilkens
nytta och behöflighet däremot de flesta kunna vara rätt tveksamma,
är detta ju ett våld på den fria beslutanderätten. Jag kan icke
finna annat än att regeringen hade handlat riktigast, om den också

Samman jämknings forslag

ang.

enskilda läro anstalter

m.m.

(Forts.)

N:0 45.

Samman -jämknings•
förslag ang.
enskilda läroanstalter
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

i sin proposition mera skilt de olika anslagsfrågorna åt än hvad
den gjort. Men då så icke varit fallet, utan de blifvit sammankopplade,
har jag det förtroendet till regeringen att, om sammanjämkningsförslaget
skulle falla, regeringen skall anse det vara sin
plikt att sörja för nödiga anslag till de högre flickskolorna och till
de enskilda goss- och saiftskolorna genom en särskild fristående
proposition. Så har regeringen måst förfara i fråga om anslaget
till fögderiförvaltningen.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka afslag å den föreslagna
sammanjämkningen.

Herr statsrådet Hammarskjöld: När tvenne parter skola
försöka sammanjämka sina stridiga meningar, måste det ju ske på
det sättet att båda parterna gifva efter i något. Om endera parten
skulle gifva efter i allt, blir det ju icke någon sammanjämkning;
detta ligger väl i sakens natur. Här har man nu försökt sig på en
sammanjämkning, där man kommit till det resultat, att, så vidt jag
kan se, hvardera parten fått behålla det, hvarvid han fäst den
största vikt, och har släppt efter i sådana punkter, där han visserligen
önskade få hålla på sin mening, men dock ansett sig för
åstadkommande af något resultat kunna gifva vika.

Första Kammaren har släppt efter i fråga om medgifvandet,
att den högre folkskolan skulle kunna få hafva 4 klasser. Jag
medgifver villigt, och det yttrade jag redan i onsdags vid frågans
behandling då, att jag icke anser det vara någonting lyckligt, att
den högre folkskolan skulle på detta sätt utvecklas, ty den kommer
därigenom i verkligheten ifrån sin egentliga uppgift, såsom också
den föregående talaren ganska riktigt anmärkt. Men jag kan ändå
gå med på saken, därför att jag tror att faran icke är på långt
när så stor, som den ser ut att vara. Detta bygger jag på den
grund, att jag anser det vara ett af erfarenheten konstatera^ faktum,
att föräldrar icke gärna vilja låta sina barn gå flera år i en
skola — såsom här skulle blifva fallet, då det är fråga om fyra
år utöfver folkskolekursen — utan att den mångåriga skolgången
leder till någon examen, som medför berättigande till någonting.
Den högre folkskolan har icke någon afslutningsexamen och berättigar
ej till något. Den meddelar åt sina elever ett högre mått af kunskaper
och bildning, än hvad de kunna få i don egentliga folkskolan,
men den berättigar dem icke till någon viss anställning i samhället;
min öfvertygelse är att denna 4-åriga högre folkskola kommer att
blifva en sällsynthet i vårt land öfverallt annorstädes, än där den
ifrån början är afsedd att utgöra en öfvergångslänk till den kommunala
mellanskolan. Ty den kommunala mellanskolan kommer att
blifva mycket begärlig, därför att den har en afslutningsexamen,
som berättigar till viss anställning, hvaremot den högre folkskolan
icke kommer att blifva begärlig, och af denna grund tror jag, att
de farhågor, som uttalats, i verkligheten icke heller komma att få
så stor betydelse.

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj. 55

Mou livad hav man då vunnit med sammanjämkningens äntågande
? Jo, Första Kammaren har vunnit det villkoret, som jag ffsi^ang.
anser vara det viktigaste af alltihop, nämligen att icke lärarekom- enskilda tärapetensen
till de högre folkskolorna skulle fastslås såsom berättigande anstalter»».»».
till anställning vid den kommunala mellanskolan. Om en dylik (Forts.)
kompetensfordran här hade blifvit fastställd, anser jag det verkligen
varit fara för att bildningen skulle neddragas i vårt land, ty då
hade, såsom jag vid ett föregående tillfälle yttrat, den examen, som
kommer att alläggas vid do kommunala mellanskolorna, ovillkorligen
förr eller senare kommit att blifva mindervärdigare än den, som
aflägges vid andra realskolor. Jag anser det vara så ytterligt viktigt
att just denna bestämmelse i sammanjämkningsförslaget blifvit
fastslagen, att jag fördenskull kan gifva vika i fråga om den högre
folkskolans klassantal. Vi skola komma ihåg att Andra Kammaren
har uppställt detta villkor om 4 årsklasser i den högre folkskolan
såsom ett conditio sine qua norr, om icke det villkoret antages, faller
alltsammans.

Nu har den siste talaren förklarat, att det är bättre att det
faller nu och Kungl. Maj:t sedan får lägga fram ett nytt förslag,
men jag tror att det ligger en stor fara uti att nu afslå sammanjämkningsförslaget.
Det skulle först och främst hafva den ledsamma
påföljd, att då stå flickskolorna och de hittills varande enskilda
samskolorna på samma dåliga ekonomiska grund som förut, och de
få icke den hjälp, som de så väl behöfva, därför att deras fråga
blifvit sammankopplad med den öfriga skolfrågan. I likhet med den
föregående talaren anser jag, att det är oriktigt att gorå en sådan
sammankoppling, men när den nu en gång blifvit gjord, måste vi
taga hänsyn därtill. Men det är icke blott detta, att vi på så sätt
undanskjuta en välbehöflig höjning i anslaget till flickskolorna, utan
det är min fulla öfvertygelse, att om denna kammare icke nu tager
detta sammanjämkningsförslag, får kammaren en annan gång taga
ett förslag, som den skulle kanske finna ännu mindre tilltalande,
men som kammaren så småningom skulle tvingas till.

Herr Bellinder yttrade äfven, att han befarade, att antagandet
af detta förslag skulle medföra de hittills varande en- och tvåklassiga
högre folkskolornas död. Det tror jag icke; jag tror att
på de platser, där sådana verkligen behöfvas, komma de att fortlefva,
hvaremot jag icke tror att de 4-åriga komma att uppstå på
andra ställen, än just där de komma att användas såsom en mellanlänk
eller en öfvergångsform till den kommunala mellanskolan.

Ehuru jag alltså, som jag nyss antydt, icke anser sammanjämkningsförslaget
i allo vara det bästa möjliga, utan jag naturligtvis
hellre velat vara med om det förslag Kungl. Maj:t afgifvit,
anser jag det dock vara fullt acceptabelt och vill ytterligare framhålla,
att jag anser det mycket betänkligt att afslå ett förslag,
hvilket dock är acceptabelt, då man har föga utsikt att få ett annat,
som är lika acceptabelt, men väl större utsikt att få ett som är
sämre.

N:o 45.

Sammanjämkning
sförslag
ang.
enskilda läroanstalter
m.m.
(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

Herr Blomberg: Jag anser visserligen i likhet med talaren

på göteborgsbänken att det sam manjiimkningsförslag, som här blifvit
framlagdt, ingalunda är tillfredsställande. Det är endast genom att
så att säga räkna punkterna och ställa en mot en annan, som man
kan göra gällande, att en någorlunda jämn afvägning ägt rum; men
om man undersöker punkternas verkliga inre valör, tror jag knappast
att någon vill påstå, att sammanjämkningen skett på sådant sätt,
att tillbörlig hänsyn därvid blifvit tagen till de meningar, som fått
sitt uttryck i Första Kammarens beslut. Men jag är den förste att
erkänna, att sammanjämkningsarbetet uti här föreliggande ärende
varit af en synnerligen svårartad beskaffenhet och att man näppeligen
ens kunnat tänka sig en sammanjämkning, där man på ett alldeles
fullgiltigt sätt kunnat göra samma rättvisa åt båda kamrarna.
Här är ock fråga om ett ärende, hvaruti man verkligen bort, så
vidt det varit möjligt, söka komma till endräkt, och det har därför,
så vidt jag förstår, också varit nödvändigt att i viss mån pruta af
något på de anspråk, som man kunnat hafva med hänsyn till ett
fullt väl afvägdt sammanjämkningsförslag. Därför synes det mig,
som om kammaren skulle kunna gå in på denna sammanjämkning,
enär kammaren enligt min mening fattade sitt beslut vid ett föregående
tillfälle just under den bestämda förhoppning, att ärendet
skulle kunna bringas till ett samdräktigt slut. Jag gör däremot
icke detta medgifvande af fruktan för att man ovillkorligen eljest
måste komma till något sämre: ty det vill jag väl hoppas, att om
ärendet skulle blifva föremål för en noggrannare och omsorgsfullare
pröfning, man väl också möjligen skulle kunna ernå ett bättre resultat
än nu.

Men, som sagdt, jag tror, att, då kamrarnas meningar böra sammanjämkas
till sammanstämmande beslut, Första Kammaren äfven
måste gifva med sig så långt som sammanjämkningsförslaget innebär,
och härvid bestämmes jag särskildt af den grunden, som den
förste talaren samt herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
båda framhållit, nämligen omsorgen om våra flickskolor och
i synnerhet om deras lärarinnors löneförhållanden och därmed förbundna
förhoppningar om eventuell förbättring uti deras pensionsvillkor.
Förhållandet är nämligen, att dessa flickskolor redan alltför
länge lefvat under mindre gynnsamma förhållanden med afseende
å de anslag staten lämnat dem, och att framför allt den skara af
lärarinnor, som under en lång följd af år utfört ett mycket gagnande
arbete inom dessa läroanstalter, lidit under trycket af en mycket
svag aflöning, en aflöning, som varit så mycket mer otillfredsställande,
som den på samma gång varit otrygg, och därjämte särskildt lidit
däraf, att deras förhoppningar om en tryggad existens under ålderdomen
icke vederbörligen gjorts till föremål för statens omsorg. Då
jag i detta förslag ser framskymta en ljusning för de kvinnliga läroverken
och särskildt för deras förtjänta lärarinnor, innebär detta för
mig en tillräcklig anledning att anhålla om bifall till sammanjämkningsförslaget.

N:o 45.

Miindugen den 17 Maj.

Herr Juli lin: Jag yttrade förra gången, då denna fråga var

före, att Kungl. Maj:ts förslag innebär mera rena, raka linjer, men
dessa linjer hafva nu blifvit ännu krokigare genom det föreliggande
kompromissförslaget.

Den ärado talaren på älfsborgsbänken framhöll sina betänkligheter
mot att anordna en fjärde årsklass inom den högre folkskolan,
men jag vill då påpeka, att Första Kammaren redan varit med om
att besluta att en tredje årsklass där skulle inrättas, och det har
därför icke så stor betydelse, om man nu lägger till en fjärde årsklass.
Dessa högre folkskolor komma, så vidt jag förstår, att antingen
öfvergå till kommunala mellanskolor eller också att utveckla
sig i mera praktisk riktning, så att de utmynna uti ett slags yrkesskolor.
För att dessa högre folkskolor skola kunna öfvergå till
kommunala mellanskolor, erfordras emellertid ganska stora kostnader,
och jag är viss om, att de kommuner, som inrättat dylika högre
folkskolor, nog komma att draga sig för att förändra dem till kommunala
mellanskolor just på grund af de betydligt ökade kostnader,
som dessa komme att medföra. Jag anser således icke, att det
ligger någon fara uti att gå med på saminanjämkningsförslaget i
tredje punkten.

Vidare går jag med på saminanjämkningsförslaget i dess helhet,
därför att därigenom få de enskilda läroverken det ekonomiska
understöd, som de så väl behöfva och så väl förtjäna, och deras
lärarinnor i första rummet få också den löneförhöjning, hvarpå de
så länge väntat och som jag anser det vara oundgängligen nödvändigt
att gifva dem. Hvad som för öfrigt gör att jag kan gå med
på förslaget, det är den ändring, som sammanjämkningen medför i
afseende på 11 mom. i punkt IV, där det är fråga om kompetensvillkoren
för lärare och lärarinnor. Skulle nämligen Andra Kammarens
beslut tagits i denna fråga, hade jag för min del icke velat
gå med på saminanjämkningsförslaget, därför att de kommunala
mellanskolorna då skulle slagits ihjäl för att i stället ersättas af
högre folkskolor, och då hade det nog också varit meningen att bibehålla
anslaget och inrätta kommunala mellanskolor, som icke blifvit
någonting annat än högre folkskolor och alltså icke kunnat bereda
åt sina lärjungar den kompetens, som meningen är att de kommunala
mellanskolorna skola kunna gifva. Denna punkt anser jag vara
den viktigaste af alla och just på grund däraf och på grund af att
de enskilda läroverken så väl behöfva understöd, ber jag att få yrka
bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Den förste talaren beklagade,
att kammarens ledamöter i utskottet gifvit efter i tredje punkten
och icke sökt genomdrifva Första Kammarens mening äfven i denna
punkt; det vill med andra ord säga, att han beklagade, att utskottet
öfver hufvud taget kommit fram med ett sammanjämkningsförslag.
I ett sammanjämkningsförslag ingår ju likväl att hvardera kammaren
skall pruta på något, och vi ha prutat bort vårt motstånd i punkten
III mot det att Andra Kammaren tagit tillbaka sitt motstånd i sista

Sammanjämkningsförslag
ang.
enskilda läroanstalter
m.m.
(Forts.)

N:o 45.

Samman jämknings Jörslag

ang.

enskilda läro anstalter

m.m.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

punkten, 11 mom. af punkt IV. För hvar och eu. som tänker närmare
öfver hvad denna senare punkt betyder, lär det väl stå klart,
att det är kardinalpunkten i hela betänkandet. Vi ämna skapa
kommunala mellanskolor, men om vi vilja, att dessa skola fä någon
verklig betydelse för vårt lands folkbildning, måste vi framför allt
sörja för, att de få dugliga lärare. Detta är kardinalpunkten i hela
förslaget, och denna kardinalpunkt hafva vi bibehållit. Däremot vill
jag, med anledning af något som yttrades från statsrådsbänken, betona,
att vi visst icke tänkt oss, att den kompetens som nu fordras
för att blifva lärare vid högre folkskola, skulle vara under alla förhållanden
otillräcklig för lärarebefattningar vid kommunala mellanskolor.
Om man läser igenom kungl. förordningen om högre folkskolor,
finner man, att där förekomma åtminstone tre punkter i fråga
om kompetensvillkoren för lärare vid högre folkskolor, hvilka mycket
väl kunna passa äfven för lärare vid kommunala mellanskolor. Det
är endast den fjärde och sista punkten, som är af beskaffenhet, att
man icke kan obetingadt vara med om den, då det gäller kommunala
mellanskolor.

Den ärade talaren öfverraskado med ett yttrande, att hans
motiv till motståndet mot detta sammanjämkningsförslag var omtanken
för den högre folkskolans bestånd och framtida utveckling
efter hittills varande grunder. Ty i regeln ha alla, till hvilka jag
personligen hänvändt mig, sagt sig vara något tvehågsna i afseende
å sammanjämkningsförslaget af alldeles motsatt skäl, nämligen af
farhåga för att den högre folkskolan skulle blifva någonting mycket
lifskraftigare än den är och blifva en helt annan och mäktigare
faktor i vår undervisning, än den hittills varit; och denna senare
synpunkt lyste också fram i det uttalande, som kom från statsrådsbänken
och där statsrådet sökte på vissa skäl bryta udden af denna
anmärkning. Men, som sagdt, jag har alldeles icke hört någon stå
på herr Bellinders ståndpunkt i denna fråga. Men gent emot denna
hans ståndpunkt får jag framhålla, att den högre folkskolans allra
varmaste förespråkare icke delat herr Bellinders mening, utan alla
ha trott, att de fyra årsklasserna i stället för att döda den högre
folkskolan i vårt land tvärtom skola komma att blifva den till stort
gagn. Då detta särskilt är deras tanke, som i utskottet kunna
anses såsom speciella målsmän för denna folkskola, torde jag icke
behöfva upptaga herr Bellinders farhågor till närmare skärskådande.

Men däremot ber jag att få säga några ord i anledning af den
alldeles motsatta betänkligheten, att den högre folkskolan skulle
komma att blifva någonting, som vi nu icke kunna förutse, men
som man har en dunkel aning om skall kunna blifva någonting
olyckligt. Jag vill då först konstatera, att den högre folkskolan,
såsom den nu är oi''dnad, icke är, såsom måhända en del tror, något
dåligt eller ondt, utan i dess ställe någonting godt och prisvärdt.
Vid en särskild sammankomst, då de flesta af kammarens ledamöter
voro närvarande, ha vi hört en man, som inom sitt område hade
icke mindre än 7 högre folkskolor, intyga, att dessa voro synnerligen
dugliga undervisningsverk, och jag har sökt höra mig för,

r>9

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

huru det i detta stycke kunde förhålla sig i andra delar af vårt land Sammanoch
har då från eu kammarledamot, för resten här närvarande, från *"

Ångermanland, hört sägas, att den högre folkskola, som där tinnes, enakUda lära
är den bästa skola där i orten. Det som gör eu skola god, är dock anstalter m.m
i främsta rummet hennes lärare, och det är därför af största vikt, (Forts.)

att vi få dugliga lärare till do högre folkskolorna likasom till de kommunala
mellanskolorna. Nu gå naturligtvis kommunernas bemödanden i
alldeles samma riktning, och om man i folkskolekalendern undersöker,
huru det är ställdt med föreståndarebefattningarna i dessa skolor, skall
man finna, att af de 28 skolor, som funnos år 1908, hade 14 stycken till
föreståndare personer, som aflagt akademisk examen; 9 stycken hade
till föreståndare personer, som icke hafva någon titel i kalendern, men
som sannolikt, åtminstone till stor del, voro akademiskt bildade män,
ehuru de icke allagt någon examen, och endast 5 af dessa skolor
hade till föreståndare, enligt uppgift i kalendern, folkskollärare. Man
kan däraf finna, att den högre folkskolan redan nu söker skalla sig
duktigt folk till lärare och att i regeln de, som tillsätta dessa lärareplatser,
därför fordra akademisk bildning eller, då folkskollärare utses,
sådana med särskildt kompetens utöfver folkskollärareexamen.
Det är icke meningen, att lärare af dessa slag skulle sakna kompetens
för de kommunala mellanskolorna.

I denna kardinalpunkt således, hvilken afser lärarekompetensen,
har Första Kammaren fått sin vilja igenom helt enkelt därför att
äfven Andra, Kammarens ledamöter inom utskottet haft samma syn
på saken. Äfven de ville skydda kompetensen så mycket som möjligt
för att göra den examen, som dessa kommunala mellanskolor
skola bereda till, likvärdig med examen vid realskolorna. Vi ha
sålunda bevarat denna förmån, men vi ha gifvit efter i fråga om de
högre folkskolorna, därför att vi ansett dem icke vara någonting
skadligt utan tvärtom någonting godt, redan som de nu äro.

Men, säger den ärade talaren på älfsborgsbänken, hvarför har
Ni då reserverat Er i det ursprungliga utlåtandet? Jo. helt enkelt
af det skäl, som vi särskildt betonat i denna vår reservation, nämligen
det statsfinansiella skälet, att vi ansett det icke vara riktigt,
att Riksdagen gifven ett anslag till ett ändamål, som Riksdagen icke
vet hvad det i verkligheten innebär. Denna ståndpunkt har emellertid
den kammare, som framför vår anser sig vara satt att vakta
statens affärer, icke ansett utgöra giltigt skäl för att säga nej till
dessa högre folkskolor, och redan af denna orsak skulle val vår
kammare också kunna låta den betänkligheten falla. Vidare har i
utskottsbetänkande^ som ju i denna punkt är dikteradt af Andra
Kammaren, framhållits, att man plägat gå till väga på samma sätt
redan förut. Då folkskolan inrättades, fanns icke någon fullständig
plan för henne, utan den har arbetat sig fram under försök åt olika
håll. Då den högre folkskolan bildades år 1858, föreskrefvos icke
heller några detaljerade bestämmelser om denna, utan den har fått
växa fram af sig själf. Det finnes sålunda historiska skäl för den
ståndpunkt, som Andra Kammaren godkänt, och som jag hoppas att
äfven denna kammare skall godkänna.

N:o 45.

Samman jämknings förslag

ang.

enskilda läro anstalter

m.m,

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

Men så ber jag att få påpeka en sak, som alldeles förbisetts af
den ärade talaren på älfsborgsbänken, nämligen att det icke är ens
Andra Kammarens mening, att dessa 4-åriga högre folkskolor skola
blifva enbart teoretiska och alltså blifva rena parallellskolor till den
kommunala mellanskolan. På flera ställen i utskottets betänkande
om denna sak får man veta, att man äfven inom Andra Kammaren
haft den uppfattningen, att den högre folkskolan bör få en praktisk
läggning, att den fjärde årsklassen skall lämpas efter orternas praktiska
behof, och då blir denna skola någonting helt annat, än hvad
den ett- eller tvååriga högre folkskolan nu är. Vi hafva redan i
vår reservation sagt, att vi icke vilja förneka att den 4-åriga högre
folkskolan kan så anordnas, att den får sin stora uppgift att fylla
i afseende å folkundervisningen. Att hon så skall ordnas är. som
sagdt, äfven Andra Kammarens mening. Så har på sidan 65, för att
taga ett exempel, af Andra Kammarens män gjorts gällande, att
folkskolans olika öfverbyggnader hafva flera i någon mån skilda
uppgifter att fylla: »En af dem är att bibringa de folkskolelärjungar,
hvilkas anlag gå i sådan riktning, den bildning, som meddelas i
realskolan. En annan, minst lika viktig och ojämförligt mera omfattande,
är att tillgodose behofvet af en på någon särskild gren af
praktisk verksamhet mera direkt inriktad och efter förhållandena på
hvarje ort närmare afpassad undervisning.»

År detta afsikten med de fyra årsklasserna uti den högre folkskolan,
tror jag, att vi allihop kunna vara med om att denna skola
må få utveckla sig på antydda sätt; och de betänkligheter, som
uttalats i reservationen, må då icke längre hindra kammaren att
godkänna detta viktiga förslag.

Jag är tacksam för de anföranden, som gått ut på att sammanjämkningsförslaget
skulle i dag antagas. Visserligen voro några af
dessa yttranden sådana, att jag icke kan skrifva under dem utan
snarare skulle känna mig böjd att något bemöta dem, men jag skall
icke göra detta under förhoppning, att de, som väl funnit brister i
samman) ämkningsförsla get men icke funnit dem så stora, som några
framhållit, skola vara med om att antaga betänkandet.

Herr vice talmannen: Först ber jag att få uttala att jag betraktar
detta betänkandes båda afdelningar såsom delar af ett och
samma sammanjämkningsförslag och att således, om den ena afdelningen
bifalles af Riksdagen, det förutsätter att också den andra
afdelningen skall bifallas. Vidare ber jag att få säga, att jag tycker
det lönar sig icke mycket att här tala om hvilkendera kammaren,
som i detta sammanjämkningsförslag fått gifva mest efter. Det
synes mig vara ganska klart att Första Kammaren fått gifva med
sig mera än den Andra, och hade det icke varit klart för herrarna
förut, nog blef det väl tydligt genom den siste talarens anförande;
ty han ådagalade ganska klart, att den eftergift, som statsrådet
och öfriga talare ha anfört såsom den största eftergiften från Andra
Kammaren, icke var på långt när så stor, som dessa herrar antagit.

Vidare tror jag icke, att det lönar sig här att bestrida, att

N:o 45.

Mandagen don 17 Maj.

herr Bellinders invändningar hafva mycket fog för sig, och jag vill
också säga, att om man icke kommit på det klara med den saken,
då herr Bellinder yttrade sig, så nog gjorde man det, när herr Nyström
yttrade sig. Men jag vill dock hemställa att herrarna, i trots
af herr Nyströms yttrande, i allt fäll ville bifalla saminanjämkningsförslaget.
För mig står saken helt enkelt så, att jag som praktisk
politiker anser att sammanjämkningsförslaget bör antagas äfven af
oss, som hafva mycket att mot detsamma erinra.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed afslutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu föredragna punkt hemställt samt vidare på afsteg
därå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2 i memorialet.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 8 och
11 innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 20, i anledning af
Andra Kammarens beslut om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
sofplatser för tredje klassens passagerare å statens järnvägar.

I anledning af en inom Andra Kammaren af herr E■ Bäf i ämnet
väckt motion, n:o 6, hade nämnda kammare, på hemställan af sitt
tillfälliga utskott, för sin del beslutit att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta genom försöksdrift
utröna, huruvida sofvagnar för tredje klassens resande å
statens järnvägar lämpligen borde anordnas samt vidtaga de åtgärder,
som på grund däraf kunde föranledas.

Sedan detta beslut delgifvits Första Kammaren samt ärendet
hänvisats till dess andra tillfälliga utskott, hade detta utskott i nu
föredragna utlåtande hemställt, att Första Kammaren måtte biträda
Andra Kammarens i ärendet fattade beslut.

Grefve Wachtmeister, Axel: Jag skall be att å utskottets
vägnar få lämna kammaren den upplysning, att på sid. 10 uti utskottets
betänkande, tredje raden nedifrån, har utaf misstag influtit
siffran 147, som jag härmed anhåller att få rätta till 98, hvilket är
den rätta siffran.

Grefve Taube: Ja, nu är här fråga igen om att skrifva till
Kungl. Maj:t och begära utredning och att man sedan skall sätta
i gång en sak. Läser man nu detta betänkande, så ber jag om ur -

Sammanjämkningsförslag
ang.
enskilda läroanstalterm.
m.
(Forts.)

Angående
sofplatser för
tredje klassens
passagerare å
statens järnvägar.

N:o 45.

Angående
sofplatser för
tredje klassens
‘passagerare å
statens järnvägar.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

säkt att jag börjar redan i början. Det gäller här att skaffa den
förmånen till tredje-klass-passagerarna att de skulle få sofplatser,
hvilket naturligtvis ur ekonomisk synpunkt ger åtskilligt att tänka
på. Antingen bli de dåliga och då vill ingen begagna sig af dem,
eller bli de bra, ja, då blir följden att de nuvarande andra-klasspassagerarna
komma att framdeles begagna sig af tredje klassens
sofvagnar, och då äro vi ju genast inne på eu ren förlust för staten.

Utskottet säger, att »järnvägsstyrelsen, därest Riksdagen icke
anser den med reformen nödvändigtvis följande ökade utgiften vara
ett hinder, alls icke ställer sig i princip afvisande». Utskottet utgår
således genast i början af sitt uttalande ifrån att det skall blifva
en ökad utgift. Ja, med anledning häraf har jag också förfrågat
mig hos järnvägsstyrelsen och där erhållit den upplysningen, att
detta hade man visserligen yttrat men samtidigt förklarat att de
ekonomiska förhållandena voro för närvarande sådana, att det vore
för tidigt att nu tänka på en reform i denna riktning.

Sedan komma vi till andra stycket; där börjar det på att
mörkna och sedan blir det allt mörkare och mörkare. Jag skall
icke besvära kammaren med att höra det uppläsas i sin helhet utan
blott taga själfva slutklämmen, som lyder så, »att den föreslagna
reformen måste blifva för statens järnvägar ekonomiskt ofördelaktig».
Nå då tänker man att nu äro vi väl på det klara med den
saken, att det är ofördelaktigt för järnvägarna. Men så säger utskottet,
att utskottet »håller före, att Riksdagen, såsom äfven
motionären påpekat, har att i denna fråga också taga hänsyn till
åtskilliga moraliska skäl». Ja, mina herrar, det står moraliska skäl.
När jag läste detta kom jag att tänka på den gamla satsen »sköna
tanke, hvar fick jag dig ifrån?» Jag förstår den icke, och det framgår
icke alls af utskottets utlåtande hvad därmed menas, men blefve
det så, att svenska allmänhetens moral stärktes genom denna anordning,
skulle jag vara den förste att vara med därom. Men jag
tror det icke, ty jag förstår icke, att icke det kan vara lika bra
att sitta bredvid hvarandra som att ligga bredvid hvarandra, i synnerhet
när det är fråga om att de skola ligga två och två bredvid
hvarandra, och om detta skall vara något i moraliskt afseende särskildt
tilltalande, lämnar jag därhän. Ett sådant arrangemang,
säger man finnes i vårt grannland Finland och det tycks egentligen
vara utskottets enda argument, förutom det moraliska förstås, och
hvarifrån det kommit, det vet jag inte.

Sedermera blir utskottet allt mer och mer tvehågsen ehuru de
moraliska skälen förefinnas och säger, att man bör taga och göra
en försöksdrift — ett nytt ord inom järnvägstrafiken åtminstone —
och att man på det skulle kunna vinna vackra resultat. Ja, hvad
den senare delen af ordet beträffar, får jag säga, att vore det någon,
som vore mera kompetent än jag, så nog skulle han här få en
ganska god anledning därtill; men jag vill hålla mig till fakta, och
då vill jag hålla mig till första delen af ordet, nämligen försök. Ja,
försök skulle jag också vilja vara med om, men ej i den här riktningen,
utan jag tror, att skall man härvidlag göra försök, böra de

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj. fri

gå ut på att söka skalla staten och järnvägarna en bättre ekono inisk

ställning än hvad de nu ha, och ett försök i den riktningen t°edjt klassens

vore kanske skäl att slå in på, ifall det t. ex. visar sig att man i patt s ag er are &

afseende på taxor och dylikt gått för långt eller begärt för mycket statens jäm i

vissa delar och kanske för litet i andra. Men att gifva en för- ^“r mån

som denna och gå med tredje-klass sofvagnar på vissa linjer, or s-)

det blefve alldeles för dyrt och ruinerande och dessutom omöjligt

därför, att har man en gång försett tredje klassen med sofvagnar,

kan man sedan icke taga bort dem. Hkall man gorå försök på

järnvägstrafikens område, så låt oss då höja taxan i sådana delar,

där den kan höjas. Jag kan för min del icko göra något förslag

härvidlag, men därmed skulle vi ju kunna göra ett försök, och om

vi det göra, tror jag att vi vinna målet lättare och säkrare än

genom att lägga två och två bredvid hvarandra i tredje-klassens

vagnar och kalla detta för försöksdrift.

Jag yrkar afslag ä utskottets hemställan.

Herr Strömberg: Jag skall icke alls yttra mig om vare sig
det principiellt riktiga eller det socialt berättigade i att anordna
sofplatser i tredje klassens vagnar, men jag kan icke underlåta att
påpeka en sak här i utskottets hemställan, som gör att jag åtminstone
icke kan vara med om densamma, och det är att utskottet,
så vidt jag förstår, går betydligt längre i sin hemställan, än motionären
yrkat. Motionären yrkar, som herrarna se på första sidan i
betänkandet, på en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att
»Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida det å statens
järnvägar lämpligen kan beredas resande i tredje klass tillfälle att
emot skälig afgift erhålla sofplatser för resor under nattetid, samt att
Kungl. Maj:t därefter vidtager de åtgärder, till hvilka denna utredning
gifver anledning», men Ändra Kammaren har för sin del beslutat en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan »det täcktes Kungl. Maj:t
låta genom försöksdrift utröna, huruvida sofvagnar för tredje klassens
resande å statens järnvägar lämpligen bör anordnas samt vidtaga
de åtgärder som på grund däraf kunna föranledas», och det är
i detta beslut som Första Kammarens utskott föreslår kammaren
att instämma. Men det är ju dock någonting helt annat och mera,
att genom försöksdrift utröna lämpligheten i detta fall än att verkställa
en utredning. Den första saken kostar ej oväsentlig^ med
penningar dels för anskaffande af materiel, vare sig man står på
den ståndpunkten att ny materiel måste i sin helhet anskaffas för
detta ändamål, eller anser, att de gamla vagnarna skulle kunna
genom särskild inredning'' här användas, och dels för utförande af
själfva försöksdriften. En sådan kan det väl ej vara lämpligt anordna,
förrän man fått en åtminstone något så när ändamålsenlig
modell, som på ett någorlunda tillfredsställande sätt kan anses fylla
det kraf, man bör ställa på en dylik anordning. Det sätt som i
Finland praktiseras med 2 liggplatser på samma brits, är naturligtvis
alldeles olämpligt för svenska förhållanden; och någon erfarenhet
från andra länder finnes icke. Inom järnvägsstyrelsen hafva olika

N:o 45. 64 Måndagen den 17 Maj.

>of”9fendr förslaS framkommit, men alla hafva befunnits olämpliga, därför att
”tredje klassens de* ™at siS så svårt att förena tre saker, bekvämlighet, hygien
passagerare å och hänsyn till att det ej blifver för oekonomiskt. Det första som
statens järn- man har att göra är väl att utreda, huru man kan åstadkomma en
lämplig modell, och förrän en sådan finnes, bör ej någon försöksu-s.
drift i denna riktning anställas. .Jag är för min del öfvertygad att
en dylik utredning nog kommer till stånd Riksdagens skrifvelse förutan
och att, när frågan är mogen, den kommer att föreläggas Riksdagen.

Med den ståndpunkten skulle jag kanske riktigast biträda grefve
Taubes yrkande på afslag å betänkandet, men för att undgå beskyllning
för att visa för litet tillmötesgående har jag ingenting
emot att biträda ett förslag till skrifvelse med begränsning likväl
till hvad motionären begärt, utredning men icke för söksdrift. Jag
tager mig därför friheten hemställa, att Första Kammaren måtte på
så sätt biträda Andra Kammarens i ärendet fattade beslut, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, huruvida det å statens järnvägar
lämpligen kan beredas resande i tredje klass tillfälle att emot skälig
afgift erhålla sofplatser för resor under nattetid samt att Kungl.
Maj:t etc.

Det är precis samma ord som motionären har använda men
icke de, som Andra Kammaren använda och lag ber att därtill få
yrka bifall.

Grefve Wachtmeister, Axel: Den förste ärade talaren har
mycket kraftigt yrkat afslag på utskottets hemställan. Ja, hade
det vant så att det varit fråga om att utan vidare anordna en
reguljär trafik med tredje-klass sofvagnar, hade jag val kunnat förstå
hans energiska motstånd, och det hade då funnits skäl för kammaren
att låta sig ledas af hans stora personliga erfarenhet och
sakkunskap på det ifrågavarande området. Men nu är det endast
fråga om att till en början söka få eu utredning för att få konstateradt,
om lämpliga och praktiska sofvagnstyper kunna anordnas
och huru det ekonomiskt skulle ställa sig samt om det verkligen
förefinnes ett så allmänt behof för tredje klassens passagerare att
få dessa sofvagnar, som ju alltid måste blifva skäligen obekväma.
Den omständigheten att en motionär tvenne gånger framkommit
med samma förslag behöfver alldeles icke bevisa att ett sådant behof
verkligen existerar, och erfarenheten från utlandet har härvidlag
ingenting att lära oss. Emellertid kostar en utredning ju alltid
pengar, och i våra dagar med ekonomiska bekymmer för järnvägarna
är det föga tilltalande att försöka någonting, som måste förorsaka
en om än aldrig så ringa utgift för våra järnvägar. Men nu har
frågan en gång blifvit väckt och Andra Kammaren har bifallit ett
förslag till skrifvelse om utredning, och då har utskottet ansett, att
Första Kammaren icke längre bör motsätta sig frågan om en utredning.
dels därför att de siffror, som utskottet anfört, tyda på att
en utredning kanske är väl motiverad, men isynnerhet därför att

N:o 45.

MAmlugon den 17 Maj. <15

frågan är af eu så särskildt ömiälig natur. Ordet moraliska, som
den förste ärade talaren gjorde sig lustig öfver, är icke utskottets.
Utskottet liar hämtat det från motionären och därför också satt
detta ord inom citationstecken; ordet må ju icke vara så lyckligt
valdt, men det har dock den förtjänsten, som jag tror, att om man
verkligen vill begripa det, så nog förstår hvar och eu i kammaren
hvad därmed menas. Det betyder härvidlag att hvad man unnar
sig själf, bör man också unna andra, om det sig göra låter.

Jag kan icke neka till att jag tycker att det skulle se ganska
egendomligt ut och att Första Kammaren skulle komma uti en skef
dager, därest kammaren, under åberopande af en mängd svårigheter
och betänkligheter, som skulle uppstå genom eu utredning, om
Första Kammaren, säger jag, på denna grund motsätter sig eu dylik
utredning och kanske omedelbart därefter utan alltför stora svårigheter
eu sådan utredning anordnas genom järnvägsstyrelsens försorg,
och en dylik skef dager behöfde kammaren icke utsätta sig för,
om den nu bifölle den föreslagna skrifvelsen.

Nu har den andre talaren, äfven han sakkunnig på detta område,
framhållit, att med den formulering Andra Kammarens beslut
fått, väl mycket pointeras att utredningen äfven skulle innefatta
försöksdrift, och därför har han föreslagit en annan formulering,
mera allmänt hållen. Af utskottets motivering framgår tydligt att
utskottet icke afsett annat än hvad herr Strömbergs förslag innehåller,
och därför är det ju gifvet, att utskottet gärna går med på
detta förslag, till hvilket jag härmed tager mig friheten yrka bifall.

Grefve Taube: Ja, jag vidhåller mitt yrkande om afslag och
det på grund att jag icke alls förstår hvad eu dylik skrifvelse i
detta fall skall tjäna till. Man säger att det skall utrönas, huruvida
det förefinnes ett sådant behof, men hur i alla mina dagar skall
det gå till att utröna ett sådant behof! Man kan väl inte gärna gå
och fråga människor: vill ni hellre ligga än sitta? Det behofvet
behöfver man val ej gå till Kung! Maj-.t för att få utrönt, och
svaret torde icke vara svårt att veta på förhand. Låt järnvägsstyrelsen
sköta järnvägarna och varen snälla och låten Riksdagen
blifva befriad och förskonad ifrån att bestämma i sådana här saker!

Hvad nu beträffar herr Strömbergs yttrande, skulle jag vilja
hemställa till herr Strömberg, som är fullmäktig hos järnvägarna,
om icke han i sin nämnda egenskap skulle vilja väcka saken till lif,
så att vi här sluppe uttala oss uti en sak, hvaraf vi sedan skulle
vara bundna. Jag har icke sagt, att man icke kan säga ja till detta,
men genom en skrifvelse skulle vi binda oss, och det är detta jag
vill undvika. Må järnvägsstyrelsen, om den så kan, få vidtaga åtgärder
i denna riktning men att skrifva och begära utredning i detta
fall, kan jag ej vara med om. Om ingenting då skulle blifva gjordt,
så skulle helt säkert nästa riksdag en interpellation framkomma i
Andra Kammaren: »Hvad bär herr statsrådet vidtagit för åtgärder
för att tredje klassens passagerare skola få sofva?»

Jag yrkar fortfarande afslag.

Första Kammarens Prat 1909. Ko 40. 5

Angående
sofplatser lör
tredje klassenm
;passagerare å
statens järnvägar.

(Forts.''''

N:o 45.

Any&ende
sof■platser för
tredje klassens
passagerare å
statens järnvägar.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

Herr Lindblad: Ja, äfven om man skulle riskera en interpellation
till de många som förekommit de sista riksdagarna, så är väl
faran däraf mindre — genom att bifalla skrifvelseförslaget — ty
om Första Kammaren skulle afslå detta, så är väl ganska troligt,
att järnvägsstyrelsen då kommer att säga: vi ha ej alls någon rättighet
att offra några penningar till detta. Ty förhållandet är ju att våra
järnvägskonjunkturer för närvarande äro nere i en vågdal och visa
som vi ju alla veta att statsjärnvägarna ej gifva tillbörlig afkastning.
Men här är ju icke meningen att inlåta sig på några halsbrytande
experimenter utan blott att få göra försök i en viss riktning.
hvilket jag också ur principiell synpunkt anser vara fullt riktigt.
Jag tror att om vi skulle koppla till ytterligare en tredjeklassvagn
till några natt-tåg och tillåta passagerarne där att blott
två få plats på samma bänk i stället för att nu de äro beräknade
för fyra, då skulle redan detta blifva till stor fördel för dem, som
utaf ekonomiska skäl använda tredje klassens vagnar. Om man
vidare toge bättre vara på utrymmet och i stället för att nu hafva
störa hyllor, afsedda för bagaget, gjorde dessa hyllor ett kvarter
bredare skulle de ju möjligen kunna användas till liggplatser; det kunde
ju alltid vara något att försöka med, och det är ju något i den
riktningen, man afser med den ifrågavarande skrifvelsen till Kung!.
Maj:t.

Jag yrkar bifall till det af herr Strömberg framlagda skrifvelseförslaget.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande l-.o) yrkats af herr
Strömberg, att Första Kammaren måtte på det sätt "biträda Andra
Kammarens beslut, att Första Kammaren för sin del beslöte att i
anledning af motionen Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida
sofvagnar för tredje klassens resande å statens järnvägar lämpligen
böra anordnas, samt vidtaga de åtgärder, som på grund däraf kunna
föranledas; och 2:o) att utskottets hemställan skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare i enlighet med berörda yrkanden,
och förklarade sig finna propositionen på afslag å utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Strömbergs yrkande i
frågan, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den.

som afslår hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemställt i utlåtandet n:o 20, röstar

Ja;

Måndagen den 17 Maj.

N:o 43.

Deri, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, bifalles herr Strömbergs yrkande i frågan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—49;

Nej—55.

Som Andra Kammarens beslut i frågan således icke blifvit oförändradt
antaget, skulle jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen
ärendet till Andra Kammaren återlämnas för vidare behandling.

Föredrogs ånyo'' Första Kammarens tillfälliga utskotts den 7 och
8 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 18, angående utredning
rörande statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens
frigörande från ekonomiskt beroende af från rusdrvckshandteringen
härflytande medel.

Andra Kammarens tillfälliga utskott hade i afgifvet yttrande
hemställt, att Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen
i enlighet med yrkandet i motion n:o 192, af herr S. II.
Kvarnzelius, i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det Kung!. Maj:t
måtte genom en kommitté låta verkställa en allsidig utredning rörande
statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande
från deras ekonomiska beroende af från rusdryckshandteringen
härflytande medel samt för Riksdagen framlägga resultatet
af denna utredning med de förslag, hvartill samma utredning kunde
föranleda.

Denna hemställan hade bifallits af Andra Kammaren, hvarefter
ärendet öfverlämnats till Första Kammaren, som hänvisat detsamma
till förberedande behandling af sitt andra tillfälliga utskott.

Detta utskott hade i förevarande utlåtande på anförda grunder
hemställt, att Första Kammaren ville så till vida biträda Andra
Kammarens beslut i frågan, att Riksdagen i skrifvelse till Kung!
Maj:t anhölle, det täcktes Kung! Maj:t låta på lämpligaste sätt
verkställa en allsidig utredning rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande i större eller mindre
omfattning från deras ekonomiska beroende af från rusdryckshandteringen
härflytande medel samt för Riksdagen framlägga resultatet
af denna utredning med de förslag, hvartill samma utredning möjligen
kunde föranleda.

Herr Trygger: Denna kammare har förut icke ansett sig böra
biträda ett förslag sådant som det förevarande. Detta torde ha

Om utredning
rörande
kommunernas
frigörande
från ekonomiskt
beroende
af
rusdryckshandteringen.

M:o 45. 68 Måndagen den 17 Maj.

0m utml‘d“f/ berott bland annat därpå, att kammaren fruktat att därmed gifva
toZZerna, åt ,nag°,n sympati för tanken på ett allmännare genomförande

frigörande rusdryck sförbud, ty kammaren har hyllat den meningen, att
från eko- nykterheten icke skulle genom ett sådant förbud befrämjas utan
no,,mkt be.- tvärtom motverkas. Jag tror icke, att kammaren ändrat åsikt i
rusdrycks- faU> oc.11 iaS för m.in del. har åtminstone icke gjort det, men

handteringen, ^^ke desto mindre anser jag mig böra yrka bifall till tillfälliga ut(Forts.
j skottets hemställan. Hvad som bestämt mig härtill är dels en förhoppning,
att flen begärda utredningen icke skall förleda nykterhetsl
öreisens speciella förkämpar att utan en ingående och noggrann
pröfning godtaga ett rusdrycksförbud, och dels min önskan, att
landet må i vårt beslut se ett ytterligare ojäfaktigt bevis därpå, att
Första Kammaren med den största värme omfattar den fosterländska
nykterhetsrörelsen, ity att kammaren icke ens vill afslå en från
nämnda håll begärd utredning, om hvars behöflighet kammaren dock,
såsom jag tror, fortfarande hyser stor tvekan.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt;

och som Andra Kammarens beslut i frågan således icke blifvit
oförändradt antaget, skulle jämlikt § 68 mom. 3 riksdagsordningen
ärendet till Andra Kammaren återlämnas för vidare behandlin°-

O’

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den t och 8 innevarande maj bordlagda utlåtande, mo 19, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen i fråga om utredning
angående de skatte- och inkomstkällor inom kommun, hvilka må
komma till användning, när kommunens inkomster minskats genom
införande af sa kalladt lokalt veto, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid anyo skedd föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 14 och 15 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 9
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet m m
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt,

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 15 innevarande
manad bordlagda utlåtanden:

n:o 69, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående husbehofsskogar inom vissa områden samt lag om

N.a 45.

Mundugeu den 17 Muj. ö!)

ändrad lydelse af 2 i; i lagen den 24 juli 1902 angående skyddsskogar,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om uteslutande
tills vidare af rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden
och lag angående marks afstående för nomadlapparnas behof
vid afvittring ofvan odlingsgränsen, dels ock cn med föranledande af
nämnda propositioner väckt motion, samt

n:o 70, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftningsåtgärder för åstadkommande af aflösning
utaf kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen
in. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af Första Kammarens den 14 och
15 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning af
väckt motion om ändring af g 7 i ordningsstadgan för Riksdagen
Första Kammare, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 7 och 8 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af Kungl. Majds
proposition med förslag till ändrad lydelse af § CO regeringsformen
jämte en inom Riksdagen i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 80, hvari
Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt
följande förslag till ändrad lydelse af g 60 regeringsformen:

»Till bevillning^'' räknas tull och accismedlen, postmedlen, chartsesigillatteafgiften,
husbehofsbrännerimedlen samt hvad hvarje Riksdag
dessutom särskildt såsom bevillning sig åtager.

Har Konungen besluta att för Riksdagen framlägga förslag om
höjande af tull å kaffe, socker, tobak, vin eller spritvaror eller af
tillverkningsskatt å brännvin eller socker, må Konungen tillika förordna,
att den ifrågasatta högre tullafgiften eller tillverkningsskatten
skall tillämpas, intill dess Riksdagens beslut i anledning af samma
förslag kungjorts. Varder genom detta beslut tullafgiften eller tillverkningsskatten
bestämd lägre än Konungen föreslagit, äge den,
som till följd af förordnande, hvarom nyss är sagdt, erlagt afgift
eller skatt, att återfå skillnaden mellan hvad han sålunda erlagt och
det belopp, som skolat utgå efter förut gällande afgift eller skatt
eller, om den af Riksdagen bestämda afgiften eller skatten är högre,
efter denna. Förordnande, som här sägs, må ej af Konungen meddelas
å annan tid, än då Riksdag är samlad eller högst femton
dagar före Riksdags början; och skall förslag i ämnet föreläggas
Riksdagen, därest förordnandet meddelats under Riksdag, inom femton

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tall eller
tillverkningsskatt.

N o 45.

Måndagen den 17 Maj.

tåtelioUrCd dagar efter det förordnandet meddelats, men eljest inom samma tid
af stltenTia- ^''Riksdagens början.

tresse vid för- t ötngt må ej några allmänna afgifter, af hvad namn och behöjning
af skaffenhet som helst, utan Riksdagens samtycke kunna förhöjas,
tillverk^ tulIen å inkommande och utgående spannmål allena undantagen. Ej
/jr'' heller må Konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för
(Foris.) Sig °eh kronan eller enskilda personer och korporationer, några
monopolier fastställa.»

I sammanhang med den kungl. propositionen hade utskottet
jämväl till behandling förehaft en af herr H. Cavalli inom Första
Kammaren väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 61, däruti
motionären hemställt, att Kung], Maj:ts ifrågavarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Utskottet hade i detta utlåtande på andragna skäl hemställt,
att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunde af Riksdagen bifallas, ville, i anledning af densamma
äfvensom herr Cavallis motion, uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en fullständig och
allsidig utredning rörande möjliga utvägar att, utan intrång i Riksdagens
beskattningsrätt, undanröja de olägenheter, som vid tillämpningen
af gällande föreskrifter i fråga om höjande af tull- eller tillverkningsafgift
framträdt därigenom, att enskilde under tiden närmast
före en förhöjning af tull- eller tillverkningsafgift förtullat eller från
nederlag uttagit så stora varumängder, att det statsfinansiella syftet
med förhöjningen för en tid framåt i afsevärd grad omintetgjorts,
äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning
kunde gifva anledning.

Reservationer hade afgifvits

af herrar Sä ce, Östberg, Sjöholm, Berger och Björck, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till det i den kungl. propositionen
framlagda förslaget till grundlagsändring; samt
- af herrar Behm och Clason, hvilka med åberopande af de i

Kungl. Maj:ts proposition anförda grunder och med hänvisning till
ett af Sveriges allmänna handelsförening afgifvet, vid utlåtandet
såsom bilaga fogadt yttrande, ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Herr Clason: Som kammaren behagade finna har ja" jämte
åtskilliga andra ledamöter inom utskottet reserverat mig mot utskottets
beslut i denna punkt och tillstyrkt den kungl. propositionen
och jag skall med anledning däraf be att få för min del an rifva
skälen till denna ståndpunkt.

Utgångspunkten vid bedömandet af denna fråga bör enligt mitt
förmenande icke så mycket vara § 60 i regeringsformen som* § 59
hvilken ålägger Kungl. Maj:t att, när statsverkspropositionen framlägges,
samtidigt lägga fram förslag om sättet att genom bevillningar

N:o 45.

Mändugen ilen 17 Muj.

Om bättre
tillf/mluseende

fylla hvad staton kan kräfva utöfver de vanliga inkomsterna. Lägger
man därtill andra bestämmelser i grundlagen, som föreskrifva att
statsverkspropositionen skall framläggas vid hvarje riksdags början, ln.slie vui/nrKlint
vidare det bekanta förhållande att Riksdagen i allt fall icke böjning af
kan komma till verkligt arbete förrän någon tid efter statsverks
propositionens framläggande, så är situationen klar. Kungl. Maj:

måste föreslå bevillningar eu god tid, innan eu realbehandling åt
dessa frågor kan äga rum, och under tiden hinner spekulationen
träda emellan samt omintetgöra så godt som hvarje reell verkan,
åtminstone för den närmaste tiden, af dessa bevillningar. Just denna
omständighet skiljer förhållandet i Sverige från förhållandena i åtskilliga
andra länder. Jag erinrar exempelvis om det faktum, som
vi nyss sett från England. Samma dag, som finansministern framlade
ett omfattande finansförslag, beslöt underhuset att en del af
dessa poster skulle provisoriskt genast träda i kraft, hvarigenom
spekulationen afskars all möjlighet att göra dessas effektivitet mindie.
Det är denna lucka i vår författning, som jag menar att Kungl.
Maj:ts förslag sökt stoppa till, och det är skälet hvarföi jag biträdt

detsamma. , ,

Nu säger utskottet på sid. 3 i betänkandet, att utskottet anser,
att mot detta förslag yppa sig »synnerligen stora betänkligheter»,
hvilka utskottet sedan närmare berör. Det skulle särskildt vara att
Riksdagen faktiskt skulle blifva så att siiga predisponerad att taga
Kungl. Maj:ts förslag i en bevillningsfråga, tv toge Riksdagen något
annat förslag, kunde detta lätt framkalla spekulation, och man vunne
således icke det önskade målet. Det är detta, som utskottet kallar
konstitutionella betänkligheter.

Jag har haft svårt att uppskatta detta resonemang, för det
första därför att, om det nuvarande tillståndet är skadligt och olyckligt,
såsom utskottet erkänner, bör man väl söka ändra det, äfven
om därigenom en konstitutionell bestämmelse finge förändi as i gijind
]aircn. Det har gjorts en oändlig massa ändringar i vår regeringsform
sedan år 1809, hvilka i hög grad förändrat ställningen och
särskildt minskat Ivungl. Maj-.ts maktställning gentemot Riksdagen,
och mot dessa förändringar har man mig veterligen plägat invända:
nej så var det icke 1809 och därför skola vi icke göra denna förändring
i grundlagen. För resten, huru var det 1809, huru tänkte
inan sig denna sak år 1809? Jo, man gick da sa tillväga, att samma
Riksdan som antog konstitutionen, medgaf genom särskildt beslut
Kun<d. Maj:t att till följande Riksdag dekretera af omständigheterna
påkallade förändringar i tullbevillningarna inom en viss ram, som
vid en följande riksdag, om jag ej missminner mig, bestämdes att
kunna uppgå ända till 100 % af da löpande tullsatsei. Man gaf
alltså Kungl. Maj:t rätt icke att, såsom här är i fråga, blott provisoriskt
för en tid af 14 dagar eller så utfärda dylika extra förordnanden,
utan man gaf regeringen denna rätt ända till nästa riksdag.

Nu har man mot denna praxis från 1809, som fortsatte inpå
1820-talet, invända att då voro förhållandena olika, det var 5 år
emellan riksdagarna, och man kunde icke på förhand förutsäga för

tull eller
t illvr ritning sskatt.

(Forls.)

N.o 45.

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverknings•
skatt.
(Forts.;

Måndagen den 17 M.

sa lång tid handelns och de däraf beroende tullarnes växlande karaktär
Ja, det är ju mycket riktigt. Men jag vill. å andra sidan, fästa
uppmärksamheten pa att förhållandena också i andra afseenden i
bog grad förändrat sig sedan den tiden, särskildt i kommunikationsatseende.
Det var nog ingen, som år 1809 tänkte sig, att man skulle
sta inför sadana möjligheter som att telegrafiskt på några sekunder
gitya order om uttagande af varor från nederlag, och det fanns för
i esten icke så många nederlag i Sverige på den tiden. Och icke
heller var det väl någon, som kunde tänka sig, att man skulle stå
infor möjligheten att på eu och en half timma från en frihamn i ett
konkurrerande grannland föra öfver massor af varor, hvilka eljest

SkT e i''onnSg.aS med. llöJ’d tu!L Hade sådana förhållanden existerat
ledan 1809, är det icke troligt, att grundlagsbestämmelserna skulle
formulerats såsom de nu lyda.

Om jag ser på de faktiska förhållandena, kan jag icke heller
finna, att det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget skulle innebära
någon fara. Om Kungl. Maj:t ämnar föreslå en sådan tullbevillning
eller till verkningsmått, äro tvenne fall tänkbara, det ena att Riksdagen
finner att förslaget är lämpligt och sålunda bifaller detsamma
i sådan! tall vinner man just det som man skulle vilja vinna och
da bär sa väl Kungl. Maj: t som Riksdagen vunnit: icke blott Kungl.
luaj.t utan också Riksdagen har vunnit därigenom att skatten eller
tuUen verkligen blir effektiv. Så låter det andra fallet tänka sig.
eller att Riksdagen icke vill hafva den föreslagna tullen och att
riksdagen da gar en annan väg, hvarigenom emellertid spekulationen
icke statjas, men hvad betyder det? Jo, det betyder blott detsamma
som numera i regeln plär inträffa i dylika fall, och jag kan
verkligen icke inse att Riksdagen förlorar något på att i detta senare
afl man star kvar vid status quo. Det kungl. förslaget åter stoppar
till ett åt de viktigaste halen, genom hvilket penningarna rinna förbi.
Det synes mig därför vara för båda statsmakterna synnerligen mycket
vunnet, om detta förslag antages.

Nar man för öfrigt säger att Riksdagen skulle bli predisponera
cller kanske rent af nödsakad att taga det kungl. förslaget — nödsakad
kan den dock ju aldrig bli — skulle jag för resten vilja göra
den fragan, om det någonsin inträffat, att Riksdagen i frågor sådana
som de har afsedda på eget initiativ antagit någon helt annan tull
eller skatt, an som af Kungl. Maj:t föreslagits. Jag tror för min
ael att det under de senaste tiderna blott försökts en gång — det
var vid ett tillfälle då man försökte sig på en kaffetull, jag vill
minnas det var år 1893 — men förslaget afslogs, ty det hade visat

?1f>’ a,:„ cd e‘js<jirl man lc^e kunde hålla saken hemlig, skulle tullen
icke blifva effektiv.

Jag kan således för min del icke uppskatta det tal om konstitutionella
betänkligheter, som här förts af utskottets majoritet. Med
detta tal gafvel- man Riksdagen en oanvändbar pappersparagraf. under
det att inan later penningarna rinna bort, och hvad blir följden?
Jo, slutresultatet blir naturligtvis, att man tvingar Riksdagen att i

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj. 73

stället skaffa medel pa något annat sätt, och det är väl icke heller Om ibättre

Sti symiciligen lyckligt. 0 ., ,.,«/■ staten* in Utskottet

bär i sistn delen «it stycket pn tredje sidmi upptngit ircs8C vid föräfven
en annan omständighet, då utskottet säger: »Härtill kommer höjning af
vidare, att en sådan anordning, som Kung!. Maj:t föreslagit, lätt kan ty,u fl.er
medföra eu nr statsfinansiell synpunkt betänklig förskjutning i en 1 veJkfftn9‘
redan uppgjord statsreglering och med afseende ä de i samband med (Forts.)
denna fastställda bevillningarna.» Det är ord som ju äro rätt dunkla;
meningen tror jag emellertid skall vara den, att om man på det
viset genast tager en tullbevillning, beslutar man cn inkomst, som
kominer att tillfalla staten ett år tidigare än den statsreglering, som
samma Riksdag beslutat, egentligen afser. .lag vill mot det skälets
användning i detta sammanhang anföra, att såvidt jag bär mig
bekant, har man i så godt som alla fall, åtminstone alla viktigare
fall, då man under de senaste låt mig säga 20 åren, pålagt dylika
tullbevillningar, låtit dessa träda i kraft så fort som möjligt, och
detta har då skett på Riksdagens egen begäran. Således, går man
redan med nuvarande förfaringssätt denna väg. Skillnaden mellan
det nuvarande förfaringssättet och det af Kung!. Maj:t föreslagna
skulle i det hänseendet endast blifva den, att beslutet kunde inträda
cirka 14 dagar tidigare än hvad det för närvarande plägar
inträda.

Man har också talat om andra utvägar, som skulle kunna begagnas.
Man har talat om, att Riksdagen skulle kunna besluta inför
lykta dörrar om sådana saker. Jag undrar, om man kan tro, att
ett sådant beslut eller planen om ett sådant beslut skulle kunna
hållas hemlig. Man har talat om, att bevillningsutskottet skulle få
denna rätt i stället för Kungl. Maj:t. Ja, då skulle man få ett
sekret utskott, och jag undrar, om man skulle hafva så synnerligt
stor fördel och så synnerligt stor håg att slå in på den vägen i vårt
land, där man dock haft eu så beklaglig erfarenhet af sekreta utskott.
För min del föreställer jag mig för öfrigt, att ingenting
hindrar, att. om bevillningsutskottet skulle komma på den idén, att
den af Kungl. Maj:t föreslagna tullbevillningen skulle ersättas med
någon annan, och om det kunde ådagaläggas inom utskottet, att det
funnes någon som helst sannolikhet för, att man skulle i Riksdagen
komma att slå in på samma väg, det genom enskild förmedling från
utskottet hos Kungl. Maj:t synnerligen lätt skulle kunna arrangeras
sa. att Kungl. Maj:t för de få dagar, som återstode, innan beslut
fattades, äfven i sådant fall för varan i fråga komme att utfärda
eu dylik bestämmelse, så att jämväl då beslutet blefve effektivt.

Så har man enskilt också gjort den invändningen, att man
kunde tänka sig, att det skulle blifva eu socialistisk Kungl. Maj:t,
och då skulle man hafva kvar nuvarande bestämmelser för att genom
Riksdagen skydda sig mot öfverraskningar från det hållet. Jag vill
däremot såga, att, innan vi komma så långt, lära vi väl först få en
socialistisk Riksdag, och då lär det väl ej mycket hjälpa. Ty har
icke inom Riksdagen funnits tillräcklig motståndskraft för att hindra
tillkomsten af en socialistisk regering, lär där nog icke heller finnas

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

Omiaiti-e det mot dylika förslag, hvarifrån de än komma. Äfven bevillniimsaf
VtatenTin- ut^kottet kan i sådant fall hafva en socialistisk majoritet.
tresre vid för- 1 utlandet har man också — det vill jag till sist än ytterligare
höjning af beröra — förstått att se staten till godo i förhållanden, sådana som
f“u *ller dessa. Jag omnämnde förhållandena i England. I Frankrike har
Halt98'' ™an för nåSra år setJan antagit en lag i detta hänseende, hvars
Forts.) första paragraf lyder på följande sätt: »Hvarje af regeringen framlagdt
lagförslag om höjning af tullen å spannmål, produkter deraf,
vin, lefvande djur eller färskt kött skall åtföljas af ett dekret, som
genom särskilda bestämmelser anbefaller lagens omedelbara tillämpning.
Regeringen skall vidtaga nödiga åtgärder, för att detta dekret,
dagen efter lagförslagets framläggande, införes i »Journal Officiel»
och anslås innan tullkamrarna öppnas. Omedelbart efter ofvannämnda
offentliggörande skola de nya afgifterna tillämpas provisoriskt.» Där
är det således icke blott så, att Kungl. Maj:t har möjlighet att göra
det, utan samtidigt som Kungl. Maj:t lägger fram ett sådant lagförslag
skall Kungl. Maj:t provisoriskt förordna om dess genomförande.

I Tyskland har man visserligen icke, såvidt jag vet, alldeles
samma stadgande, men att man äfven där icke skyr för att för
extra ordinarie förhållanden lämna i regeringens händer att höja
tullar, framgår af en annan bestämmelse i dess tullagstiftning, nämligen
en bestämmelse, som bemyndigar regeringen att, för den
händelse någon främmande makt i sin tullagstiftning uppträder
ovänligt mot den tyska staten, höja tullarna med ända till 100
procent. Man förstår således äfven där att rätta sig efter tidsförhållandena
och att äfven i fråga om tullarna skaffa statsmakten
vapen i händerna i den ekonomiska konkurrensen.

Som herrarna hörde, förstod man år 1809 detta också i Sverige.
Jag tror därför, att man kan säga, att man mycket bättre följer
konstitutionens anda och mening, om man anpassar ön bestämmelse
sådan som denna efter rådande tidsförhållanden, så att man kan
göra riket starkt och finansiellt kraftigt, än om man håller på en
paragraf på papperet, som låter penningarna rinna bort och så
tvingar Riksdagen att på andra vägar skaffa penningar.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Blomberg: Som herrarna torde finna, har jag tillhört
den majoritet i konstitutionsutskottet, som enat sig om att afstyrka
Kung], Maj:ts proposition rörande ändring af 60 § regeringsformen.
Jag har därvid helt enkelt ställt mig på samma ståndpunkt, som
konstitutionsutskottet så godt som mangrant accepterade, då en
proposition i likartad! syfte förelåg till behandling år 1905. Inga
som helst omständigheter synas mig heller föreligga, hvarför man
nu skulle intaga en annan ståndpunkt än då. Ingå nya vägande
skäl äro i den kungl. propositionen anförda. Men däremot har årets
kungl. proposition tagit ett godt steg framåt förbi den gamla, förbättrat
åtskilligt, som var uppenbart bristfälligt i densamma.

N:o 45

Måmlagi''11 den 17 Maj. 7.>

Don ståndpunkt, som jag och konstitutionsutskottet ar 1905 in- Om bullre
togo, var helt, enkelt den. att, utan att man kunde påvisa, att verkligen 9s°t‘aZiiT^n viigande

skäl kunde göras gällande för ändring i vår författning. t,rsiie
sådan icke borde äga rum, allra minst i sådana punkter, där själfva höjning af
grundsatserna i författningen kunde anses hafva fått ett fullödigt tull dkr
uttryck. Men däremot vill jag uttryckligen betona, att, lika litet u ^kaif9*''
som jag då gjorde gällande, att det i detta ärendes natur åt att (F0rls!)
vara ett uttryck för särskild makt och myndighet hos Riksdagen
skulle ligga ett hinder för, att ändring kunde ske, lika litet talar
det skälet för mig nu. Det synes mig tvärtom vara eu gifven sak,
att Riksdagen lika väl som andra samhällsfaktorer får lof att gifva
tåter med afseende på rättigheter, som den en gång grundlagsenligt
fått, om och när man kan påvisa, att en sådan jämkning i Riksdagens
gamla rättigheter verkligen är af behofvet påkallad. Men,
som jag nyss nämnde, mig synes det, som om inga sådana påvisanden
blifvit gjorda och med skäl styrkta. Det är nämligen efter min
uppfattning icke tillräckligt att ådagalägga, att de nu gällande bestämmelserna
under tillfälliga omständigheter skulle kunna medföra
svårigheter och möjligen jämväl uppoffringar för staten. Man måste
visa, att svårigheterna och do ekonomiska uppoffringarna äro af
verkligt betänklig natur, och att de endast kunna undanrödjas genom
vidtagande af en sådan kraftåtgärd, som en dylik väsentlig rubbning
med hänsyn till författningens grundtankar innebär. Så länge detta
icke är påvisadt, ställer jag fortfarande som ögonmärke för mig den
erinring, som finnes i riksdagsordningens 38 g, att man icke skall
ändra grundlagens föreskrifter annat än, då sådan ändring verkligen
är af nödvändighetens eller nyttans kraf föranledd.

Jag har sagt i det föregående, att denna ändring nu icke är
till nödvändigheten påvisad. Jag vill göra ännu en erinran, att eu
sådan ändring, som här är föreslagen i regeringsformens 60 §, från
grundlagstiftningssynpunkt måste anses så mycket mer betänklig och
och så mycket hellre bör undvikas, som det gäller att formulera
bestämmelser, Indika innebära undantag från en allmän regel, som i
efterföljande grundlagsparagraf, g 61 regeringsformen, fastställes, och,
väl att märka, därjämte bestämmelser, som äro riktade icke på något
allmännare undantag, utan på vissa bestämdt angifna skatteföremål,
som sålunda undantagas från de allmänna reglerna. Om dessa beskattningsföremål
vågar jag påstå, att de visserligen för närvarande
äro med synnerlig klokhet valda, men man kan dock icke påstå, att
de alltid skola visa sig vara de lämpligaste och bästa undantagen,
kanske icke ens för en tid af ett årtionde eller så härefter. Att i
grundlagen införa sådana undantagsbestämmelser, synes mig vara en
mycket betänklig sak.

Jag sade, att dessa bestämmelsers konstitutionella innebörd
gjort mig betänksam. Detta gäller naturligen i väsentlig mån den
af ändringen föranledda men ej af klar nödvändighet föranledda
rubbningen i rätt och befogenhet, som äro åt Riksdagen utmätta.

Och denna betänklighet är så mycket allvarligare, som det gäller
rubbning af Riksdagens rätt på hela det område, som en föregående

N:o 45.

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkning sskatt.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

arad talare nänmde vara angifvet i 59 S regeringsformen. Dessa
två 1

rättigheter äro genom denna paragraf sammanknutna till en
enhet: rätten att reglera staten — att bestämma hushållsplanen för
statsverket — och rätten att i samband därmed åtaga sig de bevillningar,
som denna statsreglering krafvel*, för att den må kunna
ordentligen upprätthållas.^ Det är att märka, att denna rätt, som
Riksdagen härmed fått, på samma gång innebär en dess skyldighet.
Den har rätt att pålägga svenska folket do skatter, som kräfvas
för en bestämd statshushallningsperiod, och det är Riksdagens skyldighet
att, på samma gång som den pröfvar statsregleringen med
dess växlande behof, också bestämma de skatteobjekt, som böra
anlitas för dessa behofs fyllande under och för den statsregleringsperiod
frågan gäller. Emellertid må vi komma ihåg, att vid den
tidpunkt, när den Konungens rätt skulle inträda, om hvilken den nu
föreslagna lydelsen af 60 § talar, det icke längre är fråga om det
började årets statsreglering, som antogs af föregående års Riksdag,
icke om de bevillningar, som åtagits för det året, utan att det nu
egentligen gäller att uppgöra statsregleringen för nästkommande
kalenderår, och att fastställa de bevillningar, som under detta kommande
år måste tillföras för att gifva staten inkomster för det året.
Då vid 1909 års begynnelse Kungl. Maj:t har att uppgöra det förslag,
hvarom 59 S regeringsformen talar, bär Kungl. Maj:t egentligen icke
att skaffa med statens hushållning •— vare sig dess inkomster eller
dess utgifter — för år 1909, utan för år 1910. Den rätt, som här
nu ifrågasättes, innebär däremot, att Kungl. Maj:t skulle äga att
omedelbart från begynnelsen af år 1909 pålägga en ökad beskattning
under någon af de former, med anlitande af något af de skatteobjekt,
hvarom den föreslagna 60 § talar, väl att märka, icke för det år,
som den nya hushållningsplanen afser. och för livilket i samband
därmed inkomster skola beredas, utan för år 1909; följden däraf
skulle blifva, att svenska folket genom provisorisk åtgärd komme
att åläggas er dubbel skattebörda under år 1909, dels den, som 1908
års Riksdag pålade med anledning af den statsreglering, som uppgjordes
för år 1909. dels därjämte den tillökning, som den nu pålagda
extra beskattningen innebure.

Man kan ju därvid såsom skäl mot mig i viss mån framhålla
deri omständigheten, att Riksdagen själf mången gång funnit skäligt
att med afseende å enstaka bevillningsposter bestämma, att dessa
skola träda i kraft redan under det år, då de fastställts, och att
sålunda en ökad börda skall komma att läggas redan på det löpande
åi et. ^ Men det är att märka, att det alldeles icke är så, som den
föregående talaren sade. att då man i allmänhet ställt det på det
sättet, att denna ökade börda kominer att hvila på det året i dess
helhet. Det vanligaste tillvägagåendet torde hafva varit, att det
fastställts en viss tidpunkt under aret, kanske under Riksdagen, men
i de flesta fall efter Riksdagens slut, från hvilken den nya ökade
bevillnmgenssatsen skolat träda i kraft. Endast i enstaka* fall har
Riksdagen beslutit, att den nya bevillningssatsen må gälla från mycket
tidig del af året. Jag skall strax visa, att detta katt hafva goda

N:o 45.

Mfindugcn den 17 Maj.

skäl för sig och jämväl stå i öfverensstämmelse med grundsatserna °"1 mlrc
för de olika riksdagarncs rätt öfver bevillningarna och deras åtagande
för bestridande af statsutgifterna. Om detta års Riksdag godkänner h.es,''c vid fSr
Kung!. Maj:ts förslag om ökad tullsats å ett visst slag af varor för höjning af
nästkommande är, sä är det ett naturligt statsintresse, att icke tull eller
ifrågavarande varor med den lägre tullsatsen under år 1909 förtullas u ins^\\n‘JS
till större kvantitet, än som är den för det året normala. En öfver- (Foa-ts!)
skjutande kvantitet skulle blifva mindre beskattad, än den borde
blifva, om man icke sökte värna sig däremot genom att bestämma
lämplig begynnelsetid för den ökade tullen redan under år 1909.

Afpassas begynnelsetiden väl, så torde det normala årsbehofvet
kunna förtullas efter den gamla lägre tullsatsen. Enligt det kungliga
förslaget skulle däremot hela 1909 års förtullning ske efter ökad
tullsats, ehuru denna afsetts för 1910 års förbrukning. Det bör
också framhållas, att det ej är någon förlust från statsfinansiell
synpunkt — det är däremot konstitutionellt riktigast — om statsverket
icke får ökad tullbevillning för de varor, som under år 1909
normalt införas — eller tillverkningsafgift för de varor, som därunder
normalt tillverkas. Det är icke någon förlust, ty staten har
lätteligen icke att påräkna några andra inkomster för år 1909 af
dessa införda eller tillverkade varor än den, som bestämdes i samband
med statsregleringen för nämnda år, för år 1909.

Endast i ett fall ställer sig saken annorlunda, och det är, om
Kungl. Maj:t vid statens uppförande för år 1910 gör den upptäckten,
att finansplanen för år 1909 var för svag, att dess inkomster på
grund af senare inträffade omständigheter icke kunna beräknas uppgå
till det belopp, till hvilket de förut beräknades, och att staten
sålunda behöfver en tillökning i inkomster för år 1909. Men då bör
bristen också fyllas genom en efterbeskattning, med afseende å
hvilken Riksdagen bör få vara med vid pröfningen och deltaga i
bestämmandet af, under hvilken form, på hvilket sätt denna nödvändiga
tillökning i inkomster må anskaffas. Men däremot ligger
det i en sådan anordning, som här är föreslaget, cn ovillkorlig fara
för, att en Riksdags rätt öfver statsregleringen och bevillningarna
onödigtvis och i allt för hög grad rubbas. Den föreslagna rätten
skulle ock lätteligen fresta eu finansminister att söka skaffa staten
litet mer inkomster, än som egentligen behöfves för det löpande
året. Låt vara att det därmed vinnes öfverskott till nästkommande
år, men jag tror icke, att det i allmänhet är någon klok statshushållning
att bygga blifvande statsregleringar på beräknade öfverskott
från föregående år; det enda riktiga och normala är nog, att hvart
års statsreglering skall vara sådan, att dess inkomster täcka utgifterna,
och att man icke upptager större bevillningar för ett år,
än som för det året behöfvas.

Emellertid vill jag bestämdt uttala, att det synts utskottet —
icke blott dess minoritet utan äfven dess majoritet — som om Kungl.

Maj:ts proposition i alla händelser är framburen under noggrant
profvande af de förpliktelser, som åligga Kung]. Maj:t i omförmälda
fall, för att icke någonting'' må förbises, som kan förhindra förlust

N:o 45.

Om bättre
tillgodoseende
(tf statens intresse
vid förhöjning
eif
tull eller
tillverkningsskatt.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

för staten, och att utskottet därför velat erkänna det beaktansvärda
i det förslag, som här är framställdt. Utskottet har därför, det
vagar jag påstå, alldeles bestämdt velat säga, att det icke utan
vidare förkastar den tanke, som uppbär Kungl. Maj:ts förslag. Den
mening, som majoriteten i utskottet omfattat, har gått ut därpå, att
Kung!. Maj:t skulle ytterligare taga under ompröfning, huruvida den
åsyftade förändringen verkligen kan anses vara oundgängligen nödig,
eller om den icke skulle kunna ersättas genom andra i konstitutionellt
hänseende mindre ingripande bestämmelser, eller om icke de
svårigheter, som af Kung!. Maj:t påvisats, kunna på andra vägar
modifieras.

Jag \ ill till sist blott påpeka — och detta står i god samklang
med hvad jag sagt förut — att det är ett för mig främmande
betiaktelsesätt, som vill gorå gällande, att de svenska medborgare,
som lyda under gifna rättsbestämmelser med afseende å deras beskattningsskyldighet,
skulle på något sätt uppträda illojalt därför,
att do begagna sig af de rättsregler, som äro fastställda och ännu
gällande. Min uppfattning är alldeles motsatt. Jag menar, att de
skattskyldig^ äro berättigade att begagna sig af de rättsregler, som
äro gifna, så länge som de rätteligen gälla. Och jag har jämväl
ansett mig kunna uttala den grundsatsen att medborgarna såsom
föremål för beskattning böra blifva behandlade på ett så lojalt sätt
som möjligt, och att de icke skola underkastas ökad beskattning
under ett år. för hvilket beskattning redan är pålagd, annat än då
statens ekonomiska förhallanden det oundgängligen påfordra.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Almgren: \ id 1905 års riksdag, då en liknande pro position

framlades, ansag jag mig ej kunna biträda densamma, utan
yrkade afslag därå. Jag har sedan ej haft anledning att ändra åsikt,
utan anser fortfarande, att den kungl. proposition, som nu föreligger,
höj bifallas. Emellertid skall jag nu vid denna sena timme ej
ingå i något upprepande af de skäl, som jag då anförde, utan det
är en annan omständighet, som gör, att jag skall be att få yttra
nagra ord.

Aid 1905 års riksdag framhöll jag särskild! betydelsen af, att
restitution beviljas sådana köpmän, som erlagt en förhöjd tull. Detta
mitt yttrande har, såsom synes af referaten i pressen, i Andra
Kammaren vid lördagens diskussion tolkats på ett sätt, som gifven
mig anledning att framkomma med ett beriktigande. Jag gjorde
mitt uttalande i svaromål gentemot en åsikt, som framställts af
en min kamrat på stockholmsbänken om, att restitution icke borde
tillerkännas köpmän, då det i själfva verket var den stora allmänheten,
som finge betala den höjda afgiften. Jag sade: »Nu innebär
det kungl. förslaget vidare en sak, som jag icke gärna vill vara med
om. Jag delar nämligen icke den åsikt i restitutionsfrågan, som
nyss uttalades af min ärade kamrat på stockholmsbänken, utan anser
det vara en obestridligt rättmätig fordran, att den, som icke har
spekulerat utan lojalt afliållit sig från spekulation, men på grund af

7!)

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

regeringens åtgärd nödgas betala eu ny eller högre tull — att lian Mlrc
oc kså sedan, om Riksdagen fattat ett annat beslut, skall så fort som
möjligt återfå hvad han för mycket erlagt, och detta utan något treS!<r vid för.
Riksdagens särskilda beslut i hvarje fall, som ju kan tänkas ovisst», höjning af
Längre ned upprepas i ett annat liknande sammanhang: »De köpmän tull eller
däremot, som icke spekulera utan drifva en lojal import, de ha fått u v"k"tlt"g*
utge tullbeloppet och ha äfven rätt att få det tillbaka». (Forts.)

Häraf framgår, att jag visserligen i ett särskildt sammanhang
begagnade ordet lojal om den köpman, som ej begagnat sig af spekulation
vid sådant tillfälle — och detta voro ju ett bevis på finkänslighet,
som väl kunde förtjäna att särskildt framhållas; men det
hvarken var eller kunde vara, särskildt under dåvarande förhållanden,
min mening att såsom illojal stämpla den köpman, som t. ex. begagnade
sig af sin nederlagsrätt för att af försiktighet och förutseende
förtulla en del af eller allt det han hade upplagd! å nederlag eller
eljest begagnade sin lagliga handlingsfrihet. Åt det af mig fällda
yttrandet kan alltså icke skäligen gifvas den syftning, som däri
inlagts.

Med afseende å den föreliggande frågan har jag visserligen
antydt, att jag skulle yrka afslag å den kungl. propositionen, men
jag anser mig dock kunna yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Boman: Hvad som blir afgörande för kammarens beslut
i denna fråga är väl den uppfattning, att man icke i onödan vill
inskränka Riksdagens beskattningsrätt, med mindre det påvisas, att
en sådan inskränkning är för allmänna intressen oundgängligen nödvändig.
Denna synpunkt har också redan framhållits af den talare,
som fört utskottets talan. Jag är emellertid framkallad däraf, att
såväl den kungl. propositionen som två reservanter, soin yttrat sig
för det kungl. förslaget, såsom skäl åberopat en önskan från handelns
målsmän, att sådana bestämmelser, som de föreslagna, skulle införas
i grundlagen. Jag är väl af den mening, att handeln får finna sig,
äfven om den har olägenhet däraf, i en sådan lagstiftning, om den
efter utredning pröfvas nödig. Men jag vill erinra därom, att 1904
års förfrågningar från kommerskollegium besvarades både från Stockholms
handelskammare och från Göteborgs handels- och sjöfartsnämnd
med afstyrkande af förslaget, och jag tror, att dessa korporationer
äro lämpligare målsmän för landets importhandel än Sveriges
allmänna handelsförening, hvars förvaltningsutskott uttalat sig tillstyrkande.

Jag är vidare i tillfälle att nämna, att från Göteborgs kaffeförening
till årets konstitutionsutskott ingifvits en motiverad framställning,
hvari det hemställes, att utskottet ville afstyrka Kungl.

Maj:ts nådiga proposition eller begränsa den kungl. propositionens
omfattning "på så sätt, att däri ifrågasatt tullhöjning icke omedelbart
skulle drabba å tullnederlag liggande varor. I motiveringen
framhålles med stor styrka, hurusom nederlagsinstitutionen skulle
genom en sådan bestämmelse som den föreslagna blifva värdelös,
hurusom de varor, som ligga på nederlag, redan äro till stor del

M:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

Om it,ttre sålda till fasta pris, och hurusom den utväg, som anvisas i Kung],
af starns"»?- proposition, att vid varuförsäljningar införa förbehåll i hän tresse

vid för- delse af'' en eventuell tullhöjning, är en ganska dålig tröst, tv i fråga
höjning af om varor, med afseende på Indika det linnes konkurrens, blir det
j-n''lUjfUer sa> om en köpman börjar sälja utan dylikt förbehåll, tvingas
‘ 1 Idealkonkurrenterna att göra på samma sätt; och jag kan säga, att den
(Forts.) artikel, spannmål, med afseende å hvilken regeringen redan nu tiar
rätt att höja tullen, denna ganska allmänt säljes utan sådant förbehåll,
hvilket torde visa, att det ej är lätt att införa villkor, som
köpmännen ej äro vana vid i sina aftal.

I detta sammanhang vill jag vidröra ett uttalande i Andra
Kammaren som jag åhörde i lördags, och som egendomligt nog icke
blef bemött af någon af de handelns målsmän, som hafva talan i
den kammaren. Vice talmannen där gjorde nämligen gällande, att
en köpman, som importerar eu vara eller förtullar sitt. å nederlag
liggande lager under den tid, som förflyter från det förslag om
tullhöjning å sagda vara framkommit, till dess beslut om denna tullhöjning
af Riksdagen fattats, gör sig skyldig till en illojal handling
mot staten, en illojalitet, som han jämförde med oberättigade försök
att undandraga sig behörig skaf tebeläggning. Ett dylikt påstående,
såvidt det ej framkom i helt annat syfte, anser jag bevisa den
fullkomligaste obekantskap med hur handel bedrifves. En köpman
måste nämligen ej blott köpa varor, han måste äfven, hvad som är
vida svårare, sälja och sälja om möjligt med vinst. Tullfrågors
behandling kräfva för närvarande afsevärd tid. Den snabbaste behandling,
som förekommit, år 1903. kräfde 15 dagar, år 1879 bebådades
i trontalet förslag om höjd tull å tobak och socker, men
höjningen inträdde den 19 maj. Under mellantiden synes den nämnde
talaren anse, att köpmannen bär ligga stilla och hvarken köpa eller
sälja — eller kanske vore det honom tillåtet att sälja ut sitt lager? —
för att icke vara illojal. Att ett framkommet förslag om höjd tull
ej alltid vinner Riksdagens bifall, tycktes talaren i detta sammanhang
alldeles ha glömt; strax förut framföll han det med skärpa.
■lag vill här erinra, att under åren 1870—1898 vid 18 riksdagar
förslag, framkommo om ändring i kaffetull, däraf två gånger i kung],
propositioner, hvaraf en afslogs och eu antogs af Riksdagen. Det
synes sålunda vara mycket ofta som köpmännen skulle blifva bundna
i sin handlingsfrihet.

Vore de .svenska importköpmännen så lojala — jag vill kalla
det litet företagsamma — blefve följden den. att köpmän i våra
grannländer — dessa utländingar ha ju dock ej skyldighet att vara
lojala mot svenska staten — beröfvade dem deras marknad. Äfven
onl jaS ej vill förneka, att spekulation i tullhöjning kan taga annan,
mindre tilltalande form, förlöper den handel, som äger rum vid eu
väntad tullhöjning å de. artiklar, där ej trustbildning afstängt konkurrens,
i allmänhet sålunda: importörerna förtulla sina nederlag,
och om de kunna beräkna, att utifrån inköpta varor skola framkomma,
innan fragan afgjorts, införskrifva de äfven nya lager; men
samtidigt sälja de också till detaljisterna, som äro villiga köpare,

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

ty äfven deras kunder, konsumenterna, köpa af oro, att varan genom Om bättre
väntad tullhöjning skall stiga i pris. Alla dessa transaktioner ske tillff°doaee,''de
emellertid på basis af gamla tullen, ehuru lifiigare än eljest. Den "rets^vid förstora
vinst, som på papperet visas genom en uträkning af tull- höjning af
skillnaden å de partier, som förtullats från ett förslags framkomst tull eller
till dess antagande, motsvaras i verkligheten högst af tullskillnaden tMverkmngså
hvad som finnes kvar osåldt hos köpmännen, importören och (Forts)
detaljisten, då den höjda tullen träder i kraft. Den öfriga har utgått
i, att konsumenten för en tid befriats från att utgifva en konsumtionsskatt,
och denna olycka är dock ej allt för stor.

Nu har utskottet föreslagit eu skrifvelse med hemställan till
Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte utfinna, huru det statsfinansiella
syftet vid tullhöjningar skall kunna tillgodoses utan att Riksdagens
beskattningsrätt inskränkes. Jag tror nog för min del, att utredningen
kommer att gifva ett ganska negativt resultat, och jag tror
egentligen knappt, att det finns mer än en utväg att stäfja spekulationen,
hvilken ju gifvet medför förlust för statskassan, och det är
att göra förslagen om tullhöjning på en viss artikel icke allt för
stora. Om svenska staten behöfver 4 miljoner kronors ökad inkomst,
och Kungl. Maj:t föreslår att skaffa beloppet t. ex. genom att höja
tullen å kaffe med tio öre — det importeras årligen ungefär 40
miljoner kilogram — så är en höjning af tio öre så pass afsevärd,
att den erbjuder en mycket stor vinstchance. Sättes tullhöjningen
å denna artikel lägre, t. ex. till hälften, minskas vinstchancen betydligt,
och i stället inträder möjligheten af förlust, om den oförtullade
varan faller i pris. Spekulationen blir därigenom begränsad
i fråga om den tid, som den kan omfatta, och sannolikt af föga
betydelse i statsfinansiellt hänseende. Det återstående skattebehofvet
finge naturligtvis uttagas med anlitande af annat skatteobjekt. Nu
vet jag väl, att det bland de här nämnda artiklarna finnes en,
nämligen tobak, hvaraf vissa slag äfven vid liten tullförhöjning
erbjuda, stora vinstchancer. Men det är icke fastslaget, att de
ökade inkomster, som anses böra tagas genom höjd beskattning af
den artikeln, skola tagas genom höjda tullar. 1904 års tobaksskattekommitté
framkastade tanken på stämpelbeläggning enligt
banderollesystemet, en utväg, som ju icke sätter spekulationen i
tillfälle att arbeta, och i dessa dagar har kommit fram tanken på,
att tobaksmonopol skulle vara den väg, på hvilken ökad inkomst
af denna artikel skulle tagas.

Som jag redan sagt, har jag intet emot, att utskottets hemställan
bifalles, och ber jag att få hemställa om bifall därtill.

Herr statsrådet Swartz: Jag skall icke upptaga herrarnes tid
länge så här sent. Den motivering, som jag kunnat åstadkomma
för det grundlagsändringsförslag, som visserligen är framställdt på
justitieministerns föredragning, men på mitt föranledande, har jag
sökt sammanfatta såväl i statsrådsprotokollet som i det yttrande
jag hade vid remissen af denna proposition, och jag har just icke
något särskildt att därtill lägga.

Första Kammarens Prof. 1909. N:o 45.

N:o 45.

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkningsskaH.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

Jag vill endast komplettera yttrandet vid remissdebatten med •
ett litet tillägg. Jag beklagar, att jag icke redan i det yttrandet
upptog till bemötande ett uttalande, som bevillningsutskottets ordförande,
motionären i den här frågan, herr Cavalli, vid samma tillfälle
hade, då han framhöll, att Riksdagen, om denna grundlagsändring
blefve antagen, skulle blifva bunden att taga det förslag
till tullhöjning, som från Kungl. Maj:ts sida kunde framläggas, och
att Riksdagen icke kunde byta ut det förslaget mot ett annat, om
Riksdagen skulle finna sådant lämpligt, emedan just då de olägenheter
skulle inträda, som man genom detta särskildt ville undvika.

Jag ber att få taga fasta på, att sålunda medgifvits, att olägenheterna
skulle komma att fullständigt undvikas, om Kungl. Maj:ts
beskattningsförslag antoges. Det erkännandet från motståndarne till
förslaget är naturligtvis af ganska stort värde för mig. Men jag
ber att få tillägga, att de af motionären framhållna olägenheterna
äfven för öfrigt skulle kunna undanröjas. Då regeringen naturligtvis
fullt erkänner Riksdagens uteslutande beskattningsrätt, lär det väl,
såsom också bär blifvit framhållet, icke kunna vara tänkbart, att,
sedan bevillningsutskottet handlagt en dylik beskattningsfråga, i
hvilken förslag blifvit från Kungl. Maj:ts sida framlagdt, och kommit
till det resultat, att det icke ville hafva denna skatt, denna tull, men
väl en annan, någon regering skulle vilja motsätta sig att på grund
af en framställning från bevillningsutskottets sida under Riksdagens
lopp lägga fram en kungl. proposition i den anda, i hvilken bevillningsutskottet
ansåg att frågan vid den Riksdagen borde lösas. Nu
har det visserligen sagts, att det är något fantastiskt detta tal om
samarbete mellan regeringen och bevillningsutskottet. Ja, jag vet
ej, hur det kan vara under andra förhållanden, men jag vet väl, att
under de tre år, som jag har haft äran att i regeringen företräda
de intressen, som i Riksdagen tillgodoses af bevillningsutskottet, det
icke varit någon fantasi, att ett godt samarbete ägt rum mellan
bevillningsutskottet och finansministern, och jag är öfvertygad, att
så skall blifva fallet äfven för framtiden. Jag har nämligen den
förhoppningen, att det icke skall blifva sämre förutsättning för ett
sådant förhållande i framtiden heller, vare sig för finansministerns
eller för bevillningsutskottets vidkommande. Jag vill därför ej tro,
att farhågorna äro af någon reell innebörd, utan att det förslag,
som här är framlagdt, skulle täcka hvad man i det afseendet kunde
önska få vidgjordt under Riksdagens lopp.

Jag har emellertid för statskassans vidkommande framlagt min
syn på tingen, och jag må säga, att ingenting af hvad som blifvit
anförd t vare sig i tryck eller eljest från konstitutionsutskottets sida
eller från annat håll kunnat i ringaste mån rubba min uppfattning
i det afseendet. Jag vill endast tillägga, att jag för min del äfven
anser, att det ur affärsvärldens egen synpunkt skulle vara en stor
fördel, om ett förslag, sådant som detta, kunde genomföras. Jag
delar naturligtvis till fullo den uppfattning, som här från framstående
affärsmannahåll och äfven från annat håll blifvit framförd, att
nämligen ingen kan med något som helst fog förklara den köpman,

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

den industriidkare vara illojal (iller vara i besittning åt eu dålig
affärsmoral, som begagnar sig af de lagliga rättigheter han har att
sköta sin näring på det sätt han finner vara med sina intressen
mest öfverensstämmande.

Jag kan därför ändå icke vilja påstå, att jag anser, att icke
just ur affärsvärldens synpunkt en ändring i den riktning, som propositionen
går, skulle vara fördelaktig. Såsom förhållandet nu är,
är det gifvet och klart, att det alltid kommer att förefinnas köpmän,
som i öfverensstämmelse med hvad jag nyss säde komma att
spekulera på eu sådan tullhöjning, som här är i fråga, och då måste,

antingen man vill eller ej, äfven alla de andra, som hafva samma

affärsbransch, följa med. Det är den rena själfbevarelsedriften, som
därvidlag för dem fram, och det är så mycket nödvändigare för dem,
som förhållandena ju ofta gestalta sig på det sätt, att en tullförhöjning
icke omedelbart verkar förhöjning af priset på varan, detta
just beroende på den spekulation, som ägt rum, innan tullförhöjningen
skett. De, som då fått in sina varor till en lägre tullsats,
kunna med förtjänst sälja dem, utan att pålägga desamma hela den
tullhöjning, som sedermera har inträdt, men den, som förut icke
fått in tillräckligt af sådana varor, utan får det först efter tullhöjningen,
gör ju då på det sättet en ren förlust, och att man icke

vill underkasta sig en ren förlust i sin näring, måtte väl icke rim ligtvis

kunna stämplas såsom illojalt.

Emellertid är det ju tydligt och klart, synes det mig, att det
vore ett bättre förhållande och skulle befordra en sundare utveckling
af affärerna på detta område, om i möjligaste mån dessa spekulationer,
som alltid medföra eu stor ojämnhet mellan den ena och den
andra, skulle kunna hållas inom trängre gränser, ja, helst rent af
utebli, så att alla då kunde komma att arbeta under samma villkor,
villkor som vore precist likartade med dem, som ägde rum före tullhöjningen,
om också afgifterna blefve något högre. Jag tror därför,
att det för befrämjandet af ett sundt affärslif verkligen skulle hafva
sin stora fördel, om en bestämmelse i den riktningen skulle kunna
genomföras. Således icke allenast ur statens, utan äfven ur affärslifvets
synpunkt anser jag detta innebära en fördel.

Denna fråga är fallen i Andra Kammaren, och det tjänar därför
icke mycket till att vidare orda om den. Det är ju emellertid klart,
att hurudan utgången här än blir, naturligtvis en utredning kommer
att sättas i gång. Och det är gifvet, att för den utredningen
det alltid vore ett stöd, om man visste, att åtminstone Riksdagens
Första Kammare icke låter de betänkligheter, som konstitutionsutskottet
här framhållit, afhålla sig från att uttala sin anslutning till
de synpunkter, som i den kungl. propositionen blifvit framlagda. Ur
den synpunkten sedt vore det naturligtvis, synes det mig, önskligt,
om kammaren toge Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Säve: Jag skall icke besvära kammaren med något längre

anförande, ty jag önskar blott att få säga några ord för att förklara
den ståndpunkt jag ansett mig böra intaga inom konstitutions -

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkning sskatt.

(Forts.)

N:o 45.

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkning sskatt.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

utskottet, då jag ställt mig bland reservanterna. Jag är nu icke
hemma i bevillningsfrågor, och jag skulle icke heller yttra mig här
nu, så framt jag icke har den fulla öfvertygelsen, att de olägenheter,
som med sådan styrka framhållits i den kungl. propositionen
och sedermera här i kammaren af herr finansministern, måste på
något sätt afhjälpas, och då de speciellt sakkunnige inom Riksdagen

— jag afser särskilt de ärade ledamöterna inom bevillningsutskottet
— icke äro eniga om något bättre sätt, på hvilket dessa olägenheter
skola kunna afhjälpas, än det Kungl. Maj:t föreslagit, är det
min tanke, att man icke gärna bör afvisa den utväg, som i propositionen
här föreslagits.

Här i kammaren har vid ett föregående tillfälle af bevillningsutskottets
högt ärade ordförande anvisats ett par andra utvägar.
Mig tilltala de icke. Det har icke kunnat tilltala mig, att Riksdagens
kamrar skulle inom slutna dörrar behandla sådana bevillningsärenden,
som här äro i fråga. Det vore i själfva verket att
frångå principen om riksdagsärendenas offentlighet. Vi hafva frångått
den principen eu gång för några år sedan — det var år 1905

— men under särskildt egendomliga förhållanden. Men detta är hvad
man kallar ett exemplum observandum, sed non imitandum. Ej
heller kan jag finna det lämpligt, att, såsom också föreslagits, öfverlämna
åt bevillningsutskottet den rättighet att besluta provisorisk
tullhöjning, som Kungl. Maj: t i sin proposition föreslagit skulle
komma Kungl. Maj:t till del. Det vore ju att öfver höfvan vidga
ett Riksdagens utskotts befogenheter, och jag tror, att man bör
vara försiktig, innan man bestämmer sig för något sådant.

Men, säger man, Riksdagens beskattningsrätt är i fara, och
svenska folkets rätt att genom Riksdagen bestämma om skatterna
är urgammal och måste vårdas. Ack, Riksdagens beskattningsrätt
innehåller mycket annat än rättigheten att bestämma om tullförhöjningar
och höjningar af tillverkningsafgifter. Beskattningsrätten är
visserligen urgammal, men den är icke urgammal till alla sina delar.
Den är ofullständig, denna beskattningsrätt, såframt den icke är förenad
med rätten att bestämma öfver statsutgifterna och med rätten
att reglera finansförvaltningen. Dessa dyrbara rättigheter har Riksdagen
tillägnat sig först i senare tider. De äro alltså icke urgamla,
men så viktiga äro de, att, när de lämnas okränkta, man icke kan
säga, att Riksdagens beskattningsrätt lider något verkligt intrång
om Riksdagen skulle öfverlämna åt Kungl. Maj:t rätten att provisoriskt
bestämma vissa tullhöjningar. Jag tror, att, om man nu skulle
öfverlämna åt Kungl. Maj:t att provisoriskt besluta höjningarna i
fråga, man därigenom icke rubbade den jämvikt mellan de båda
statsmakterna, som vår grundlag varit så omsorgsfull att fastslå.
Under sådana förhållanden finner jag för min del ingen konstitutionell
betänklighet att tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition
och afslag å utskottets betänkande.

Herr Hammarström: I det statsrådsprotokoll, som åtföljde
den kungl. propositionen, synes det mig vara till full evidens på -

N:o 45.

Måndagen den 17 Maj.

visadt, huru viktigt det är för statsverket, att eu förändring åvägabringas
i lagstiftningen på det område, hvarom nu är fråga, i syfte
att tull- och skattehöjningar för de s. k. kassaartiklarna måtte
kunna på ett mer tillfredsställande sätt än hittills genomföras. Det
är emellertid icke endast statskassans intressen, som här äroifråga. Det
har också påvisats — senast af herr finansministern i hans anförande
— att det äfven för affärsvärlden är af ganska stor vikt, att
en sådan förändring kommer till stånd. Trots hvad en ärad talare
på göteborgsbänken yttrade om saken från importörsynpunkt, tror
jag ändå, att man måste medgifva riktigheten af hvad Sveriges allmänna
handelsförening genom sitt förvaltningsutskott uttalat i fråga
om reformens lämplighet och nödvändighet. Det föreföll, som om
den ärade talaren med ett visst ringaktande yttrade sig om föreningens
uttalande i ämnet. Jag kan dock för min del icke linna
annat, än att föreningen har eu sundare syn på tingen än den, som
från ren importörssynpunkt förfäktas. Det är onekligen så, att det
är af vikt, att »den legitima handelns jämna gång icke må rubbas
genom allmänna marknadens öfverfyllande af olika varuslag i förväntan
å föreslagna nya eller förhöjda tull- och tillverkningsafgifter».

Och ser man på, å ena sidan, beskaffenheten af de varuslag,
hvarom det här är fråga, deras egenskap att vara föremål för masskonsumtion,
samt, å andra sidan, huru tullsatsernas och skattesatsernas
höga belopp i förhållande till varuvärdet ökar vinstmöjligheterna,
bör det vara alldeles gifvet, att en sådan spekulation lätteligen
antager så stora dimensioner, att den kan medföra ganska
stora olägenheter icke blott för affärsvärlden själf utan ock rent
nationalekonomiskt sedt. Äfven privatpersoner lockas att spekulera.
Vi minnas nog alla, huru förhållandet var, när den senaste tullförhöjningen
på vin och konjak genomfördes, hvilka betydande kvantiteter,
som då i en hast importerades äfven af privatpersoner. Sådant
kan gifvetvis icke vara fördelaktigt för landet i något afseende.
Chefen för finansdepartementet har också, och detta med rätta, betonat
en annan sak, som härvid icke minst förtjänar beaktande,
nämligen att den affärsman, hvilken — för att begagna en term,
som i detta sammanhang kommit till användning — är »lojal» och
icke önskar spekulera i tull- och skattehöjning, dock tvingas därtill,
för såvidt han ej skall ligga under i konkurrensen. Jag tror nu visserligen
icke, att man under de angifna förhållandena kan med fog
beteckna det såsom illojalt, att affärsmannen, därtill nödd och tvungen,
deltager i en sådan, låt vara i och för sig osund täflan. Och man
må, hur sedligt indignerad som helst, hänvisa till behofvet af, att
den allmänna moralen på detta område höjes, så torde väl dock en
hvar, som vill vara rättvis och gör anspråk på att vara omdömesgill
i frågan, nödgas erkänna, att det allestädes och i alla tider,
i den mån lagstiftningen gifvit tillfälle därtill, förekommit sådan
spekulation. Betviflas kan väl ock, att framtiden i det hänseendet
kommer att uppvisa något annat förhållande. Men under sådana
omständigheter torde väl lagstiftningen böra, i den mån det är möjligt,
ingripa till reglerande af förhållandena på ett mer tillfredsställande

Om bättre,
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkning sskatt.

(Forts.)

N:0 45.

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkningsskatt.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

sätt; och såvidt jag af betänkandet kunnat förstå, har heller ingen
af konstitutionsutskottets ledamöter föreställt sig möjligheten af att
, på annan väg än lagstiftningens kunna åstadkomma den erforderliga
ändringen. Icke heller synes utskottet hafva vågat bestrida, att
icke en i möjligaste mån effektiv lösning af frågan skulle kunna
vinnas på det sätt, som Kungl. Maj:t här föreslagit. Vid sådant
förhållande synes det mig vara att beklaga, att utskottets flertal
funnit sig förhindradt att biträda det kungl. förslaget, och jag kan
icke neka,_ att jag i likhet med åtskilliga föregående talare finner
de betänkligheter, som bestämt utskottets ställning till frågan, icke
vara så tungt vägande, att de bort föranleda det slut, hvartill utskottet
kommit,

Jag är i kritiken af utskottets betänkande väsentligen förekommen
af den förste ärade talaren. Äfven med risk att i någon
mån upprepa hvad han sagt, skulle jag dock vilja ytterligare stryka
under åtskilliga synpunkter och dessutom påpeka en eller annan ny.
Utskottet har ansett — och det torde väl vara det förnämligaste
skälet emot den kungliga propositionen, eftersom det satts först —
att intrång i Riksdagens beskattningsrätt skulle ske sålunda, att
Riksdagen faktiskt skulle blifva i afsevärd grad bunden af Kungl.
Maj:ts provisoriska beslut, »Ty», säger utskottet, »äfven om Riksdagen
skulle vara af den meningen, att det vore bättre och lämpligare
att höja en annan tull eller tillverkningsafgift än den Kungl.
Maj:t föreslagit, torde det blifva svårt för Riksdagen att besluta i
enlighet med denna sin mening, enär detta skulle leda till framkallande,
af just sådana spekulationer, som den nu ifrågasatta grundlagsändringen
afser att förebygga.»

Ja, jag instämmer med den förste ärade talaren däri, att, äfven
om man går in på detta resonemang, det strängt taget icke leder
till annat, än att i ett sådant undantagsfall, som utskottet förutsätter,
man kommer till en situation, precist liknande den nuvarande,
icke, såvidt jag förstår, i någon mån försämrad. Det är sant. att
då skulle gifvas tillfälle att spekulera, men icke i vidsträcktare män
än för närvarande. I alla de andra fallen, det stora flertalet fall
sålunda, skulle ju den föreslagna förändringen, äfven enligt utskottets
mening, förmodar jag, visa sig effektiv. Men kan man verkligen
ur erfarenheten påvisa något sådant undantagsfall, som utskottet
tagit sikte på? Det är ju möjligt, att utskottet haft något
sådant fall för ögonen, och det vore då intressant att få kännedom
därom. Jag känner, för min del ej till något sådant fall och förmodar,
att det mycket sällan skulle kunna förekomma.

Så kommer sedermera det skälet, att »en sådan anordning, som
Kungl. Maj: t föreslagit, lätt kan medföra en ur statsfinansiell synpunkt
betänklig förskjutning i en redan uppgjord statsreglering.»
Ja, det står verkligen »statsfinansiell synpunkt». Sedan jag hört
herr Blomberg, skulle jag funnit det naturligare, om det stått
konstitutionell, men det står »statsfinansiell». Nog är det sant, att
statens och den enskildes hushållning förete åtskilliga olikheter,
men i det fallet åtminstone trodde jag likhet råda, att en opåräknad

N:o 45.

Mundagen dan 17 Maj. H7

inkomst skulle vara lika kärkommen för statskassan som för den
enskilde. Några verkliga olägenheter för statsregleringen torde väl
förslagot icke heller för öfrigt vara ägnadt att medföra, (överskotten
å statsregleringarna disponeras ju ej utan vidare af Kungl.
Maj:t; och bästa beviset för, att det ifrågavarande argumentet ej
kan hafva synnerlig beviskraft ligger väl däri, att man icke förr
kommit på den idén, att tilläggsafgifter till redan fastställda bevillningar
skulle innebära någon fara ur konstitutionell synpunkt. Det
är vid ganska många tillfällen, som det förekommit, att tilläggstullar
och tilläggsbeskattning inträdt under löpande statsregleringsperiod.
Herr Blomberg förmenade visserligen, att sådant skulle vara
undantagsfall och hafva förekommit endast för mycket begränsad
tid, men därutinnan torde han misstaga sig. Det har under senare
tider gång på gång inträffat, att, då Riksdagen vidtagit tullförhöjning
med afseende å artiklar, i Indika man kunnat förutse spekulation,
Riksdagen begärt, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt förordna
om tullens ikraftträdande. Ja, det har till och med händt, att en
ny tulltaxa i sin helhet fått träda i kraft under löpande statsregleringsperiod.
Så fick den år 1892 antagna taxan tillämpas från
och med det senare halfåret samma år utan att man då hörde talas
om någon betänklig förskjutning i statsregleringen. För öfrigt, om
det finns något att anmärka i detta hänseende, så träffar anmärkningen
icke Kungl. Majds förslag utan bör riktas mot den praxis,
att Riksdagen åtager sig sådana tilläggstullar och tilläggsskatter.
Här är ju ej meningen, att Kungl. Majd skulle hafva annat än
provisorisk rätt att besluta förhöjning. Om Riksdagen ej konfirmerar
Kungl. Majds beslut, förfaller förhöjningen, och de under tiden för
högt debiterade afgiftsbeloppen restitueras.

Ja, så har vidare i utskottets betänkande framhållits, att restitutionen
icke skulle träffa rätter vederbörande. Den frågan är dock
så utförligt behandlad i den kungl. propositionen, att vidare ordande
därom knappast erfordras. Hvad som där, å sidan 17, anföres,
torde vara nog att erinra om gent emot utskottet.

Utskottet har nu ansett, att en ytterligare utredning i frågan
vore af nöden. Man skulle på det sättet kunna få en bättre lösning.
Ja, för att den skulle vara bättre, finge den väl vara något
så när af samma effektivitet som den nu föreslagna, på samma gång
som den skulle lämna Riksdagens beskattningsrätt mera oförkränkt,
än det kungl. förslaget förmenas göra. Utskottet har själft icke
anvisat något sätt att lösa frågan, utan hänvisat till de af motionären
ifrågasatta. Jag är emellertid icke rätt säker, huru motionären
tänkt sig tillvägagångssättet, åtminstone i fråga om det ena af hans
alternativ. Det talas om, att bevillningsutskottets framställningar
till Riksdagen icke skulle behöfva vara offentliga och att Riksdagens
öfverläggningar och beslut i frågan skulle kunna försiggå inför lykta
dörrar. Jag förmodar dock, att Kungl. Maj:t fortfarande skulle
hafva rätt och plikt att framställa förslag till statens reglerande,
sålunda äfven till bevillningars utgörande, i den mån de erfordras
för statens reglerande; men den kungl. propositionen i en sådan

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
t Utverkning sskatt.

(Forts.)

N:o 45.

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverknings
skatt.
Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

fråga skulle väl ändå icke, äfven den, vara ett hemligt aktstycke,
och vore den icke det, så vore ju därmed sekretessen till spillo
gifven. För öfrigt säger det sig själft, att, äfven om en sådan lösning
kunde tänkas, att frågans behandling helt och hållet förlädes
till bevillningsutskottet, erforderlig garanti därmed icke vore vunnen.
Det är icke så lätt att bevara sekretessen, sedan frågan är diskuterad
inom en så pass talrik krets. Jag förutsätter ej annat, än att
hvar och en skulle vara medveten om sin plikt att hålla saken
hemlig, men det behöfdes endast, att en ledamot för att stadga sitt
eget omdöme i saken gjorde förfrågningar utom utskottet, så kunde
därmed lätt nog hemligheten vara röjd. För öfrigt kan det vara
nog att hänvisa till hvad som hände år 1894, huru det då gick med
bevillningsutskottets försök att hemlighålla förslaget om kaffetullens
höjning. Innan frågan ännu hade förekommit i kamrarna, stod det
att läsa om förslaget i hufvudstadens tidningar, och spekulationen
var redan förut i full gång.

Skulle nu å andra sidan frågans behandling på detta sätt medföra
mindre intrång i Riksdagens rätt att bestämma öfver bevillningarna?
Jag betviflar nästan det, ty skulle målet kunna vinnas
på den vägen, blefve det nog icke mycken tid för kamrarnas ledamöter
att sätta sig in i fi’ågan. Det blefve nog hos bevillningsutskottet
afgörandet faktiskt komrae att ligga, och då föreställer
jag mig, att den under konstitutionellt ansvar handlande regeringen
borde kunna tilltros att sköta frågan med lika stor trygghet för
Riksdagen, i synnerhet som det ju icke är fråga om annat än en
provisorisk åtgärd.

Här hafva under debatten gjorts åtskilliga uttalanden, som kunde
påkalla erinringar. Det har sagts af en ärad talare, att inga nva
omständigheter tillkommit sedan år 1905. Ja, det kan ju gälla för
dem, som principiellt ställde sig mot förslaget år 1905, men det
fanns dock andra ledamöter af kammaren, som i sak icke hade
något emot det då föreliggande förslaget, men ansågo det vara behäftadt
med vissa brister, som gjorde, att det då i förefintligt skick
icke borde antagas, och för dessa gäller ju icke den synpunkten,
att inga nya omständigheter tillkommit.

Jag kan icke heller inse, huru man, efter hvad som är upplyst
om olägenheterna af det nuvarande tillståndet, kan — såsom samme
ärade talare syntes göra — ifrågasätta, att en grundlagsändring på
detta område icke skulle vara nödig och nyttig, och jag undrar om
fullt fog förefinnes för hans erinran mot formuleringen. Skall stadgandet
afse vissa bestämda varuslag, kan man väl ej taga hänsyn till,
hvilka nu tull- eller skattefria artiklar, som i framtiden kunna
komma att beläggas med tull eller tillverkningsafgift, och öfverhufvud
taget får man väl ej fordra, att stadgandet skall kunna
formuleras så, att det passar för alla framtida eventualiteter.

Vidare har af den ärade talaren på göteborgsbänken framhållits,
att köpmännen nödgas säljas till fasta pris och icke hafva möjlighet
att skydda sig mot eventuell tull- eller skattehöjning. Konkurrensen
skulle lägga hinder i vägen därför. Jag förmodar dock, att köp -

tf)

N:o 45.

Mundugon den 17 Mnj.

männen lämpa sig efter lagstiftningen lika väl här i landet som i
andra länder. Man liar sett uppgifvas, att för liknande eventualiteter
de norska köpmännen begagna sig af en särskild klausul vid sina
försäljningar, och det vore väl ej omöjligare bär att tillämpa ett
sådant förfarande. I England är, enligt hvad jag sett uppgifvas, i
civillagstiftningen bestämdt, huru förhållandet mellan köpare och
säljare skall regleras, då genom en tull- eller skattehöjning ändrade
prisförhållanden inträda. Det är nog således icke så omöjligt för
köpmännen att få sina berättigade intressen tillgodosedda.

I anseende till den långt framskridna tiden vågar jag icke längre
uppehålla kammaren. Jag vill blott som eu sammanfattning af mina
åsikter i frågan säga, att det förslag till frågans ordnande, som bär
föreligger, synes mig hafva ganska stora förtjänster och icke på
långt när så stora brister, som konstitutionsutskottets pluralitet hos
detsamma velat finna, och det förefaller mig, som om det vore
ganska små utsikter till att kunna lösa frågan på ett mera tillfredsställande
sätt genom ett på annan grund byggdt förslag. Under
sådana omständigheter kan jag icke annat än finna det beklagligt,
att man icke låtit de rent praktiska synpunkterna få blifva något
mera bestämmande, utan lyckats att af denna ur skilda synpunkter
så viktiga fråga konstruera fram en konstitutionell maktfråga. Jag
tror icke, att Riksdagen vinner på en sådan utgång af frågan, som
den nu synes få, och hvad som är säkert är, att därpå förlorar det,
som dock säkerligen ligger oss alla mest om hjärtat, det allmänna
bästa.

Herr talman, jag yrkar bifall till den kungl. propositionen.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Cavalli: Trots ropen på proposition, bör jag, såsom motionär
i frågan, säga några få ord.

Jag vill först vända mig mot den siste talarens yttrande, att
icke de rent praktiska synpunkterna här fått gorå sig gällande, utan
konstitutionella betänkligheter konstruerats fram för att komma
frågan till lits, men jag vågar anse mig vara mera praktiskt än
teoretiskt lagd, och det är också praktiska skäl, som inverkat på
mig, då jag väckt min motion och gjort hvad jag kunnat för att få
frågan i det läge, att Kungl. Maj:ts proposition ej bifalles.

Det, som föranledde mig att begära ordet, var uttalandet _ af
finansministern, då han tolkade mina ord i en föregående diskussion
på ett sätt, som jag ej kan godkänna. Vill han läsa mitt yttrande
i protokollet, skall han finna, att jag sade, att, äfven om det kungl.
förslaget ginge igenom, det blefve lika mycket spekulation som förr.

Finansministern slutade emellertid med att säga, något som
gladde mig, att, hvilken utgången än blefve i denna kammare —
frågan är ju fallen genom Andra Kammarens afslag å propositionen
— en utredning i allt fall skulle komma till stånd. Jag kan ej
mera begära. Det är en utgång af frågan, med hvilken jag är
tillfredsställd och som jag vill påyrka.

Första Kammarens Prof. 1909. N:o 45. 7

Om bättre
tillgodoseende
af statens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkning sslcatt.

(Forts.)

N:0 45.

Om bättre
tillgodoicende
af etatens intresse
vid förhöjning
af
tull eller
tillverkningsskatt.

(Forts.)

Måndagen den 17 Maj.

Men finansministern har därjämte uttalat — och flere jämte
honom — att det vore önskvärdt, om kammaren i allt fall af andra
skäl toge den kungl. propositionen. Ja, mine herrar, vi stå inför
det faktum, att konstitutionsutskottet tillstyrkt en begäran om utredning,
och att finansministern, hvilken här tillkännagifvit, att det
är på hans initiativ, som frågan kommit fram, förklarat, att, hvilket
beslutet än blir här i kammaren, en utredning kommer till stånd.
Kan det då vara skäl att af andra anledningar lämna bifall till
Kungl. Maj:ts proposition? Det vore en ny opinionsyttring till de
åtskilliga, som man stundom består sig. För min del förstår jag
icke, att det finnes någon anledning därtill.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare
därpå, att kammaren skulle antaga såsom hvilande till vidare grundlagsenlig
behandling det af Kungl. Maj:t framlagda förslag i ämnet;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till det nu pågående sammanträdets fortsättande
på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 206, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
med afvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
sammanhängande förhållanden, samt en i ämnet väckt motion;

n:o 207, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående det
under nionde hufvudtiteln uppförda anslaget till skiften och afvittringar;
och

n:o 208, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och.områden
från de under styrelsens förvaltning ställda fastigheter i Älfsborgs
samt Göteborgs och Bohus län m. m., äfvensom en i ämnet väckt
motion; äfvensom sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande,
n:o 10, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Konungen i fråga om anordnande af en låneanstalt för kommuner
inom riket.

Justerades elfva protokollsutdrag för denna dag.

N:o 43.

Måndagen den 17 Maj.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst äfvensom att
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:is 7 och 8
skulle uppföras näst därefter på föredragningslistan till morgondagens
sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 6,5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 45.

Tisdagen den 18 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:
n:o 190, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker;

n:o 191, i anledning af Kungl. Maj:ts remiss med öfverlämnande
af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
;

n:o 209, med förslag i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om en anmärkningspunkt under de i statsutskottets utlåtande
n:o 165 föreslagna aflöningsstaterna för Svea och Göta hofrätter;

n:o 210, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande af en byggnad, innehållande
lokaler för krigshögskolan och krigshofrätten med flera
institutioner och myndigheter samt en i ämnet väckt motion;

n:o 211, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
statsbidrag till aflöning af bibliotekarien vid skandinaviska af delningen
af Sainte-Geneviévebiblioteket i Paris;

n:o 212, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
fördelning af de medel, som komma att under år 1909 och 1910
afsättas till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder;

n:o 213, med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lämpligaste sättet för ordnandet
af distriktsveterinärväsendet; och

n:o 214, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje, fjärde,
femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar
om anslag för beredande af extra lönetillägg för år 1909
åt en del tjänstemän och betjänte m. m.; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning rörande arbetslöshet och arbetslöshetsförsäkring;
samt

n:o 27, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande automobiltrafik.

N:o 45.

Tisdagen den 18 Maj. 93

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 159, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
vissa §§ i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning
m. m.

Upplästes och godkändes sammansatta bevillnings- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 161, till Konungen,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att för vissa personer
försvåra åtkomsten af starka drycker m. m.

Upplästes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 160, till Konungen, i anledning
dels af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
emissionsbanker, dels af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september 1903
angående solidariska bankbolag och dels af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 24 och 88 §§ i lagen den
18 september 1903 angående bankaktiebolag.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 426, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 40, i anledning
af herr Thorssons motion, n:o 234, angående skrifvelse till Kungl.
Maj:t om upphörande af tullbevakningens patrullering medelst segling
och rodd å vissa kuster, m. m., beslöt Törsta Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Töredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 206—208
äfvensom sammansatta stats- och bankoutskottets samma dag bordlagda
utlåtande, n:o 10.

Vid föredragning af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
sistlidne dag bordlagda memorial:

n:o 7, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande
n:o 4, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

Första Kammarens Prof. 1909. N:o 45. 8

N:o 45.

Angående
pension åt
underlöjtnanten
i flottans
reserv J. Å. S.
Lagerström.

94 Tisdagen den 18 Maj.

lag om skogsaccis samt inom Riksdagen i ämnet väckta motioner,
dels ock Kungl. Maj:ts i sammanhang därmed framlagda proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 38 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, samt
n:o 8, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
bevillnings- och lagutskottets sekreterare och vaktbetjäning,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemställt.

Friherre Gripenstedt erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag anser mig skyldig upplysa om, att en felaktig uppgift influtit i
motiveringen till punkt 4 å tionde hufvudtiteln angående en motionsvis
begärd pension till underlöjtnant Lagerström. Det står i motiveringen
bland annat: »och han dessutom uppbär ett årligt understöd å 1,000
kronor från anslaget å tionde hufvudtiteln till blesserade öfver- och
underofficerare».

Detta är icke riktigt, och jag beklagar, att i brådskan ett
sådant meddelande intagits. Vid plenum i går, när hufvudtiteln
behandlades, erhöll jag, ehuru för sent för att rätta motiveringen,
förvissning om misstaget. På första utgiftsafdelningen har denna
omständighet icke haft något inflytande, då motivet för afstyrkande
af motionen var, att Lagerströms nuvarande pension blifvit år 1900
af Kungl. Maj:t föreslagen och af Riksdagen bestämd till hvad som
motsvarade underlöjtnants fasta lön, samt att medellöshet ej föreligger,
hvarför utskottets kläm med all sannolikhet i enlighet med
afdelningens förslag kommit att blifva densamma.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.5 0 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1909.