RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1909:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1909. Första Kammaren. N:o 21.

Tisdagen den 23 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Hammarskjöld aflämnade Kung!. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

1 :o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§
i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
m. m.;

2:o) angående borttagande af bron öfver Norrån å järnvägen
Vännäs—Umeå—Storsandskär m. m.; och

3:o) angående pension för vaktmästaren vid högre allmänna
läroverket i Ystad, änkan Ingrid Lindström, född Andersdotter.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 32, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående frihet
för prästerskapet att, äfven då sjukdom eller sådan särskild anledning
ej föreligger, utdela nattvarden i andra lokaler än kyrkan.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

a) till Konungen:

n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel för år 1909 för fortsatt utveckling af statens
telefon väsende;

n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels för undersökning rörande
inrättande af farled mellan sjöarna Uddjaure och Storafvan, dels
ock för upprensning af det s. k. Väckholmssundet;

Första Kammarens Prof. 1909. N.o 21.

N:o 21.

Tisdagen den 23 Mars.

n:o 55, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om uppflyttning af Olskrokens järnvägsstation
till högre klass; samt

n:o 56, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till anläggning af ledningar för
distribuering af elektrisk energi från Trollhättan; äfvensom

b) till fullmäktige i riksgäldskontoret:

n:o 53, angående beredande af lånemedel för år 1909 för fortsatt
utveckling af statens telefonväsende.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 171, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7, angående herr Röings
inom Andra Kammaren väckta motion om skrifvelse till Kungl.
Magt angående utförande genom tullverkets egen personal af det
arbete, som i en del hamnar åligger där befintliga packhuskarlslag
m. m. beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande den 20 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen
statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 10 och 48—68, bankoutskottets
memorial n:o 6, lagutskottets utlåtanden n:is 29—31
äfvensom Första Kammai’ens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 4
och 5.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till ^Riksdagen:

l:o) angående borttagande af bron öfver Norrån å järnvägen
Vännäs—Umeå—Storsandskär m. m.; och

2:o) angående pension för vaktmästaren vid högre allmänna
läroverket i Ystad, änkan Ingrid Lindström, född Andersdotter.

Tisdagen den 23 Mars. 3 N:0 21.

Herr Lindblad afgaf en motion, n:o 63, i anledning af Kungl.

Maj:ts förslag till lag om indragning till statsverket af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Afzelius under
8 dagar från innevarande dag.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskottets
utlåtande n:o 32 skulle sättas främst bland utskottsbetänkandena
på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,19 e. m.

In lidem

A. v. Krusenstjerna.

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Onsdagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17,
»22, 44 och 65 §§ grufvestadgan m. m.;

2:o) med förslag till lag angående ändx-ad lydelse af 2 kap. 3 §
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907;

3:o) med förslag till bestämmelser angående undersökning och
tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord; samt

4:o) innefattande förslag till visst tillägg till de af 1908 års
Riksdag antagna förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner.

Herr statsrådet Hammarskjöld aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående ombildning af lärarnes vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 57, till Konungen, i anledning af väckt motion
om borttagande af tullen å jordnötter.

Herr talmannen yttrade, att efter öfverenskommelse med herr
talmannen i Andra Kammaren omröstningar jämlikt 65 § riksdagsordningen
komme att vid kamrarnas sammanträden lördagen den
27 innevarande mars anställas öfver de för sådana omröstningar
föreslagna voteringspropositioner, som då vore af båda kamrarna
godkända.

Onsdagen den 24 Mars.

N:0 21.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet n:o 1 herr
Lindblads nästlidna dag afgifna och då bordlagda motion, n:o 63, i
anledning af Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 32.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 20 och 23 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kungl. Maj:t hade under punkten 2 af föreliggande hufvudtitel
föreslagit, att Riksdagen måtte ej mindre medgifva, att under förevarande
anslagstitel måtte under benämningen »trädgårdsundervisningen»,
uppföras ett anslag å sammanlagdt 36,800 kronor, däraf
dels 4,800 kronor till 4 stipendier, ett hvart å 1,200 kronor, att på
af Kungl. Maj:t föreskrifna villkor utdelas till personer, hvilka
önskade utbilda sig till trädgårdskonsulenter eller lärare i trädgårdsskötsel
eller eljest förvärfva högre utbildning i trädgårdsfaeket, dels
12,000 kronor till upprätthållande af en trädgårdsskola vid Alnarp,
dels ock 20,000 kronor till upprätthållande af två trädgårdsskolor,
en i mellersta och en i norra Sverige; än äfven vid bifall till hvad
under denna och föregående punkt föreslagits, med höjande af slutsumman
af anslagstiteln »till undervisningsanstalter för jordbruk och
landtmannanäringar» från 320,100 kronor med 37,800 kronor till
357,900 kronor, i riksstaten uppföra de under ifrågavarande anslagstitel
ingående anslagen under den uppställning, som utskottets utlåtande
utvisade.

Anslag till
trädgårdsärt
dervi8-ningens
ordnande.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra Kammaren af herr J. O. Forssell väckt motion
(n:o 144), däruti föreslagits att, därest Riksdagen bifölle Kungl.
Maj:ts proposition om inrättande af trädgårdsskolor, Riksdagen äfven
ville utöfver hvad Kungl. Maj:t behagat äska i undervisningsmateriell
till desamma bevilja ett belopp af 450 kronor till hvardera trädgårdsskolan
för inrättande af mönsterbigårdar, hvari undervisning i modern
biskötsel kunde meddelas.

N;0 21. 6 Onsdagen den 24 Mars.

Anslag till Utskottet hade i nu föredragna punkt på åberopade skäl hemträdgårds-
ställt, att Riksdagen måtte

undervis- a) me(j afslag å herr Forssells ofvannämnda motion, medgifva,

ordnande, att under förevarande anslagstitel finge, under benämningen »träd(Forts.
) gårdsundervisningen», uppföras ett anslag å sammanlagdt 34,800

kronor, däraf dels 4,800 kronor till 4 stipendier, ett hvart å 1,200
kronor, att på af Kungl. Maj:t föreskrifna villkor utdelas till personer,
Indika önskade utbilda sig till trädgårdskonsulenter eller lärare
i trädgårdsskötsel eller eljest förvärfva högre utbildning i trädgårdsfacket,
dels 12,000 kronor till upprätthållande af en trädgårdsskola
vid Alnarp, dels och 18,000 kronor till upprätthållande af två trädgårdsskolor,
en i mellersta och en i norra Sverige; samt

b) med höjande af slutsumman af anslagstiteln »till undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar» från 320,100
kronor med 27,800 kronor till 347,900 kronor, i riksstaten uppföra
de under ifrågavarande anslagstitel ingående anslagen under följande
uppställning:

bestämdt anslag:

till landtbruksinstituten m. m............................. kronor 297,900: —

förslagsanslag:

till understöd åt landtmannaskolor........................ » 50,000: —

Summa kronor 347.900: —

Vid förevarande punkt hade reservation afgifvits af herrar A.
Wilclund och J. Ström, hvilka med biträdande af utskottets förslag
i öfrigt ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte
bevilja 20,000 kronor till upprätthållande af två trädgårdsskolor, en
i mellersta och en i norra Sverige, samt att Riksdagen måtte höja
slutsumman af anslagstiteln till »undervisningsväsendet för jordbruk
och landtmannanäringar» från 320,100 kronor med 29,800 kronor
till 349,900 kronor.

Herr Rudebeck: Herr talman, mina herrar! Det är i afseende
å utskottets hemställan angående anslag till upprättande af två
trädgårdsskolor, en i mellersta och en i norra Sverige, som jag skall
be att få yttra några ord till stöd för min från utskottets afvikande
mening.

Utskottet har nämligen nedpruta! anslaget till en trädgårdsskola
i Norrland från af Kungl. Maj:t föreslagna 10,000 till 8,000
kronor. Den summa, hvarom det är fråga, är sålunda 2,000 kronor.
Nu har utskottet den uppfattningen i frågan, som förut uttalats af
landtbruksstyrelsen, att man skulle kunna gorå en inskränkning i
anslaget till denna skola med hänsyn särskild! till det förhållande,
att för trädgårdsskötsel, den ädlare fruktodlingen, icke erfordrades
i Norrland någon särskild undervisning. Jag kan naturligtvis icke
förneka, att denna ädlare fruktodling förekommer mindre i Norrland,

No 21.

Onsdagen den L11 Mars.

men alldeles främmande för densamma är man icke och bör man icke At™l“fårtJ*!
vara i Norrland, särskildt livad beträffar sådan odling under glas, undervi,_
d. v. s. drifhusodling. Ben går mycket väl för sig i Norrland, det ningens
visar erfarenheten på flere håll och jag kan särskildt åberopa, att ordnande.
vid trädgårdsföreningen i Härnösand senast under förlidet år produ- (Forts.)
eerades vindrufvor med ett saväl i kvalitativt som kvantitativt
hänseende synnerligen gynnsamt resultat.

Genom nedprutningen af detta anslag kommer trädgårdsskolan
i Norrland, såsom ock chefen för jordbruksdepartementet framhållit,
att blifva ställd på ett lägre plan än öfriga skolor, och det är gifvet
att det är ganska ofördelaktigt för skolan i Norrland, om de elever,
som utgå därifrån, icke hafva utsikter att vinna anställning inom
mellersta och södra Sverige på den grund, att den utbildning de
fått icke svarar emot de anspråk man kan ställa på dem. Och
denna särställning kan äfven i annat hänseende hafva en ofördelaktig
inverkan, nämligen därutinnan, att personer, som vilja ägna
sig åt trädgårdsskötsel och önska få eu mera mångsidig utbildning
för att blifva kompetenta att söka platser i andra orter, icke blifva
benägna att söka elevplats i denna skola. Denna minskning i anslaget
kan således komma att medföra ganska afsevärda olägenheter
för skolan, hvarigenom dess verksamhet icke blir så gagnande, som
den verkligen borde blifva. Dessutom är att beakta, att särskildt
denna skola, kanske mer än de på andra orter, skall verka genom
att sprida kunskap och intresse för trädgårdsskötsel och bör då
kunna bereda utbildning åt så många elever som möjligt, och den
bör således icke vara sämre ställd med afseende på anslag än de
öfriga. Då den summa, hvarom här är fråga, icke är större än 2,000
kronor, synes det mig icke vara fullt billigt och rätt att för en
jämförelsevis så låg summa äfventyra skolans förmåga att fylla sin
uppgift på fullt tillfredsställande sätt och jämväl bereda elever från
skolan, när de komma ut i verksamhet, lika goda kunskaper och
en lika god ställning som elever från de andra skolorna.

Jag finner väl af utskottets betänkande, att utskottet tänkt
sig, att denna begränsade anordning skulle blifva provisorisk, och
utskottet har ock framhållit, att om erfarenheten skulle gifva vid
handen att det erfordrades, att man icke framdeles skulle ställa
sig afvisande mot ett högre anslag. Men det synes mig vara riktigare
— då goda skäl förefinnas och då den ekonomiska frågan
icke här bör spela någon afgörande roll — att från början ställa
skolan på samma plan som öfriga skolor, pa det att den redan från
början må träda i full verksamhet. Trädgårdsodlingen i Norrland
behöfver ovillkorligen all den uppmuntran den kan fa och trädgårdsodlingen
är där icke pa långt när sa otacksam som manga från
södra och mellersta Sverige tänka sig. Det är visserligen kort tid
af året den kan pågå, men den starka solen i förening med det ständiga
ljuset både natt och dag kunna åstadkomma, att frukt pa ganska
kort tid bringes till mognad och denna frukt är i manga hänseenden
synnerligen framstående och har vunnit erkännande vid prisbedömningar.

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Anslag till
trädgårdsundervisningens

ordnande.
(Forts.)

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
tl]1 Jen af herrar Wiklund och Ström afgifna

proposition eller
reservationen

?Cl^lbxTrg’, Theo dörr Jag tror, att det är mera som
lepresentant för Norrland som den siste ärade talaren här uppträdt
or att begära höjning af anslaget till trädgårdsskolan därstädes än
åt tull öfvertygelse om lämpligheten af denna höjning. Denna
m aC 6 a °™''debatterade fråga om den lägre trädgårdsundervisningens
ordnande i vald; land har enligt min mening fått en ganska lycklig
losnmg i det af landtbruksstyrelsen uppgjorda, af Kungl. Maj:t framlagda
förslaget att inrätta fem trädgårdsskolor, nämligen tre i mellersta,
en i södra och en i norra Sverige. Kungl. Maj:t har dock i år blott
begait anslag till tre sadana, nämligen en i mellersta, en i södra
och en i norra Sverige. Men Kungl. Maj:t har i motsats mot landtbruksstyrelsen
för den norrländska skolan föreslagit 10,000 kronor
eller samma belopp som till de öfriga skolorna. Utskottet har nu,

Piffiorm imed Uad Iandthruksstvrelsen föreslagit, nedsatt beloppet
till 8,000 kronor, pa den grund att utskottet icke ansett nödigt att
beräkna den norrländska skolan för samma elevantal som de öfriga
Utskottet bär inskränkt elevantalet till 15, och den naturliga följden
darat blef, att anslaget minskats från 10,000 till 8,000 kronor Man
kan ju icke gärna tänka sig, att den norrländska trädgårdsskolan
egentligen kommer att besökas af andra elever än sådana från
Norrland För att fa inträde i skolan fordras att under tre år hafva
allvarlig^ sysselsatt sig med trädgårdsyrket och jag kan icke föreställa
mig att ynglingar, som utbildat sig inom trädgårdsyrket så
ang tid i södra och mellersta Sverige, skola söka sig upp till Norrland,
dar af klimatiska skäl ytterligare tillfälle att i praktiken utbilda
sig icke gärna kan finnas. Herr Rudebeck har talat om att
vi ville inskränka den teoretiska undervisningen vid den norrländska
skoian. Långt danfran! Det kan tvärtom därtill blifva mera tid
öfrig i den norrländska skolan, då utarbetet där aldrig kan påså
sa länge som i södra skolorna.

Det är icke heller alls meningen att inskränka på de kortare
kurser, som aro afsedda att anordnas vid de nu föreslagna trädgardsskolorna
och vid hvilka hemmansägaresöner och hemmansägaredöttrar
skulle erhålla undervisning i speciella grenar af trädgårdsskötseln.
Det ar blott den omständigheten, att vi kunna tänka oss
möjligheten af att Norrland kan behöfva utbilda årligen så många
trädgårdsmästare som 10, som föranledt utskottet att föreslå inmng
1 .^a antah ty ej komme södra och mellersta Sverige

att taga små trädgårdsmästare från Norrland.

t hp''igt har utskottet ställt sig välvilligt mot Norrland

da utskottet sagt: »Skulle emellertid erfarenheten ådagalägga, att
Norrland förlagda trädgårdsskolan lämpligen bör uppea
las till samma omfattning som de andra skolorna, lärer Riks- ''
dagen icke komma att undandraga sig beviljandet af erforderliga

Onsdagen den 24 Murs. 0

medel för skolans utvidgande till full likställighet med de öfriga
skolorna.»

Jag ber äfven att få påpeka, att, till följd af do i Norrland
sålunda olika förhållandena, den lägre landtbruksundervisningen därstädes
ej kunnat ordnas på samma sätt som i öfriga delar af landet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

M ''

»V|

Herr Rudebeck: Jag ber blott att få inlägga en gensaga mot
den siste ärade talarens uppfattning om den egentliga anledningen
till mitt uppträdande i denna fråga. lian ansåg, att jag icke skulle
gjort det, om jag icke varit representant för Norrland. Det är ett
fullkomligt misstag. Det är icke endast på den grunden utan äfven
på grund af den kännedom jag har om såväl förhållandena i Norrland
som annorstädes, ty jag har varit i tillfälle att göra jämförelser
med förhållandena i södra Sverige, enär jag icke är alldeles obevandrad
där i hvad angår jordbruk och trädgårdsskötsel. Denna
gjorda jämförelse har gifvit mig fullt stöd för min öfvertygelse, att
den framställning Kung!. Maj:t gjort verkligen är både öfverensstämmande
med Norrlands intressen och ägnad att fylla ett verkligt
behof. De finnas nog som tycka, att det i dessa bygder icke
behöfs någon trädgårdsskola alls. Men vill man gagna bygden, gagnar
man den bäst genom att ställa skolan i samma plan som de andra
skolorna. Hvad beträffar svårigheten att få elever vågar jag försäkra
den siste ärade talaren, att det skall icke alls möta någon
sådan svårighet. Jag vågar säga detta så mycket mer som jag under
flera år varit ledamot af en trädgårdsförening i Härnösand, där
just utbildning af elever förekommit. Få vi blott medel, är det
icke svårt att få elever. Jag vill icke heller medgifva, att Norrland
har behof af mindre antal utbildade trädgårdsmästare än öfriga
delar af landet. % Tvärtom, eller åtminstone lika mycket, för att
sprida kunskap och väcka intresse hos befolkningen. Med de vidsträckta
områden, som där äro, kan det fullt ut behöfvas samma
antal som i mellersta och södra Sverige på ett vida trängre område.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Fahlén: I anslutning till hvad den senaste ärade talaren
sist yttrade är jag i tillfälle att meddela, att vid den i Härnösand
befintliga trädgårdsskolan, där hvarje år 3 elevplatser finnas lediga,
dessa under hvart och ett af de sista åren hafva sökts af 8—10
personer, och detta endast från Västernorrlands län. De farhågor,
som uttalats från statsutskottets sida, att man icke skulle få tillräckligt
antal elever till den norrländska skolan, tror jag således
icke äro berättigade.

När jag nu fått ordet, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på de grunder, som äro bestämda för denna skolas verksamhet.
Det heter i den kungl. propositionen, att lärokursen skall vara tvåårig
och att undervisningen i hvarje lärokurs skall meddelas på två
afdelningar, hvardera omfattande en undervisningstid af ett år. Om
nu denna undervisning skall anordnas så, att det ena året 8 och

N:0 21.

Anslag till
trädyårdsundervisningens

ordnande.
(Forts.)

N:0 21.

Anslag till
trädgårdtundervisningens

ordnande.
(Forts.)

10 Onsdagen den 24 Mars. .

det andra året 7 elever skola hafva jämnlöpande undervisning (och
för denna undervisnings meddelande skall anställas endast en lärare,
utom föreståndaren naturligtvis), så gör detta på de fem norrländska
länen något öfver en elev hvarje år. Kan man verkligen hysa farhågor
för att det icke skall blifva åtminstone två elever från hvarje
norrländskt län per år, som önska deltaga i ifrågavarande kurs?

Herr talman! Jag instämmer i herr Rudebecks yrkande.

Herr Juhlin-Dannfelt: Det skäl, som ligger till grund för
reservationen mot utskottets utlåtande, tror jag närmast kan tolkas
så, att det är en viss honnörssak för norrlänningarna, att de i denna
fråga icke skola ställas på annat plan än inbyggarna i södra Sverige.
Jag tror emellertid icke, att detta är rätta ståndpunkten, utan att
man bör gå ut ifrån, hvad också den siste ärade talaren framhöll,
att taga hänsyn till hvad Norrland behöfver. Enligt min mening
behöfs visst lärare därstädes för att sprida kännedom om trädgårdsskötselns
bedrifvande på lämpligt sätt, d. v. s. det behöfs i första
hand länsträdgårdsmästare därstädes. Däremot tror jag, att behofvet
af trädgårdsmästare vid enskilda gårdar, trädgårdsmästare
utbildade i, om jag så må kalla det. de finare kulturerna, är mycket
litet och att äfven då en trädgårdsskola kommer att upprättas i
Norrland, de personer, som vilja hafva sådana trädgårdsmästare,
icke komma att taga dem därifrån, utan ifrån södra eller mellersta
Sverige, hvarest trädgårdsmästarne haft tillfälle till mera mångsidig
utbildning.

Jag tror således, att Norrland tills vidare kan nöja sig med en
trädgårdsskola ungefär af den beskaffenhet och i den utsträckning,
som vi hittills haft i mellersta Sverige; och jag tror, att så kan
fortfara, tills Norrlands trädgårdsskötsel kommit upp något så när
till ungefär samma plan som trädgårdsskötseln i landsdelarna söderut.
Enligt mitt förmenande böra därför representanterna för Norrland
koncentrera sig på att få fördelar framför öfriga landsdelar, då för
Norrland egendomliga förhållanden kunna anses erbjuda grundad
anledning till dylika anspråk, under det att å andra sidan, då förhållandena
äro mindre kräfvande däruppe, de synas mig böra afstå
från dessa anspråk på jämlikhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr Rudebeck, att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid
punkten afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
herr Rudebecks yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 24 Mars. 1*

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den vid punkten
2 af statsutskottets utlåtande n:o 10 afgifna reservation, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—23.

Nej—82.

Angående

Punkten 3. staten för

central Med

föranledande af Kungl. Maj:ts uti punkten 3 under nionde anstalten för
hufvudtiteln i statsverkspropositionen därom gjorda framställning

hade utskottet i förevarande punkt hemställt,
att Riksdagen måtte

I. medgifva, att från och med år 1910 i gällande stat för
centralanstalten för försöks väsendet pa jordbruksområdet finge bland
posterna för aflöning iirföras »vikariatsersättning, 2,100 kronor»,
hvarigenom statens slutsumma komme att ökas till 112,100 kronor,

II. besluta, „ . .... .

a) att tredje stycket af de af Riksdagen godkanda villkor och
förbehåll för åtnjutande af de i staten för samma centralanstalt för
föreståndare och öfverassistenter upptagna aflöningsförmaner skulle
från och med ingången af år 1910 erhålla följande ändrade lydelse.

»att föreståndare eller öfverassistent ma uppbära tjänstgörmgspenningar
endast för den tid, han verkligen tjänstgjort eller åtnjutit
semester; skolande för den tid, tjänstinnehafvaren eljest vant från
tjänstgöring befriad, dessa aflöningsförmaner utgå till den, som tjänsten
förrättar * ^ o ch

b) att efter sjätte stycket af samma villkor och förbehåll skulle
införas ett nytt stycke af följande lydelse:

»att föreståndare och öfverassistenter äga årligen, nar sadant
utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester,
de förra enhvar under en och en half manad och de senare enhvar

under en månad;» samt .

III. höja det under anslagstiteln »befrämjande i allmänhet åt
jordbruk och landtmannanäringar» uppförda anslag till centralan -

jordbruksområdet
m. m.

N.o 21. 12 Onsdagen den 24 Mars.

stalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, nu 106,000 kronor,
central- raed 2>100 kronor till 108,100 kronor.
anstalten för

försöks- Herr Wijk, Ivar: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan,

jordbruLom- ™en föreslå en ändring i utskottets motivering. Å sid. 14 i
rådet m. m. förvarande utlåtande säger utskottet nämligen: »Då ifrågavarande
(Forts.) befattningshafvare äro af sina tjänster oafbrutet upptagna hela tjänstetiden,
synas de höra i likhet med öfriga ordinarie tjänstemän erhålla
viss kostnadsfri ledighet». Såsom det nog är bekant, hafva hvarken
landsstatens eller jägeristaten tjänstemän någon semester. Jag hemställer
därför, att efter ordet »tjänstemän» inskjutes »inom centrala
statsförvaltningen».

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemställt.

I afseende på motiveringen beslöts, att näst efter orden »öfriga
ordinarie tjänstemän» å sidan 14 i det tryckta utlåtandet skulle
insättas orden »inom centrala statsförvaltningen».

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Angående Punkten 6.

stat för

styrelsen . Kungl. Maj:t hade under punkten 6 af förevarande hufvudtitel
m. m. i statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen dels att godkänna ett
i statsrådsprotokollet intaget, af departementschefen tillstyrkt förslag
till stat för stuteriöfverstyrelsen, att gälla från och med den 1 januari
1910, äfvensom de villkor och bestämmelser, som af departementschefen
föreslagits för åtnjutande af de i samma stat för styrelsens
sekreterare upptagna aflöningsförmånerna, dels ock att bland annat
medgifva, ° att styrelsens nuvarande sekreterare efter erhållande af
fullmakt å den nya sekreterartjänsten måtte för rätt till ålderstillägg
tillgodoräkna sig den tid, han förut på grund af konstitutorial bestridt
befattningen såsom styrelsens sekreterare.

Utskottet hade i föreliggande punkt hemställt, att Kiksdagen
måtte

dels godkänna aflöningsstat för stuteriöfverstyrelsen att gälla från
och med den 1 januari 1910 af den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit,

dels. ock godkänna de ifrågasatta villkoren och bestämmelserna
för åtnjutande af de för styrelsens sekreterare upptagna aflöningsförmånerna.

I hvad Kungl. Maj:ts förevarande framställning afsåg medgifvande
för styrelsens nuvarande sekreterare att efter erhållande af

Onsdagon den 24 Mars.

N:0 21.

fullmakt å den nya sekreterartjänsten få för rätt till ålderstillägg
tillgodoräkna sig den tid han förut på grund af konstitutorial bestridt
bofattningen såsom styrelsens sekreterare hade utskottet, under
mom. c) af nu föredragna punkt, hemställt, att Riksdagen måtte på
det sätt bifalla ifrågavarande framställning, att sekreteraren skulle
äga att för sådan rätt tillgodoräkna sig fem år af berörda tid.

Vid föreliggande punkt hade reservation afgifvits af herr E.
Fränekel, grefve P. O. L. Klingspor, samt herrar/. Wijk, H. Andersson,
F. W. Thorsson, A. Wiklund, M. E. Soailingson och J. Ström, hvilka
ansett, att utskottet under mom. c) bort hemställa, att Riksdagen
måtte afstå Kungl. Maj:ts förevarande framställning i hvad densamma
afsåge medgifvande för styrelsens nuvarande sekreterare att efter
erhållande af fullmakt å den nya sekreterartjänsten få för rätt till
ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, han förut på grund af konstitutorial
bestridt befattningen såsom styrelsens sekreterare.

Herr Wijk, Ivar: Herr talman, mina herrar! Då jag har

reserverat mig här med afseende å ålderstillägget för sekreteraren,
har detta skett af principiella skäl.

Såsom herrarna nog hafva sig bekant, är den regeln fastslagen,
att, då en tjänsteman uppflyttas från lägre till högre grad, han icke
har rätt att i den högre lönegraden tillgodoräkna sig för ålderstillägg
de tjänstår han har haft i den lägre graden. Under elfva
år har ifrågavarande tjänsteman varit sekreterare i stuteriöfverstyrelsen
mot ett arfvode på 2,500 kronor och flyttas nu upp till andragrads-tjänst
med en lön af 5,800 kronor, men detta kan icke berättiga
honom till ålderstillägg, lika litet som att han varit en första
gradens tjänsteman i poststyx-elsen i sju år kan berättiga därtill.
Jag förmodar emellertid, att då statsutskottet nu föreslår ålderstillägg
så har utskottet utgått från den synpunkten, att han af de
två tjänsterna, 4,000 kronor i posten och 2,500 i stuteriöfverstyrelsen,
haft tillsammans 6,500 kronor och nu i andra graden skulle få
5,800 kronor, hvarigenom han således erhåller 700 kronor mindre,
om han skulle börja endast med begynnelselönen.

Jag vet icke hur det är nu, men åtminstone förhöll det sig år
1903 så, att det fanns en del första-grads-tjänstemän, som bredvid
sin ordinarie tjänst hade en amanuensbefattning, ja, i några fall till
och med två amanuensbefättningar vid sidan däraf. På så sätt
kommo de upp till en aflöning, som var lika hög som aflöningen
för andra gradens tjänstemän, men icke fingo de räkna sig det till
godo tjänståren i första graden, då de flyttades upp till andragrads-tjänster.

Då jag gör denna jämförelsen, vill jag ju erkänna, att skillnaden
härvidlag likväl är den, att sekreteraren i stuteriöfverstyrelsen har
beklädt denna befattning på grund af konstitutorial, hvilket amanuenserna
icke hafva.

På anförda skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Angående,
stat för
stuteriöfverstyrelscn

m, m,

(Forts.)

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Angående
stat för
stuteriöfverstyrelsen

m. m.

(Forts.)

Herr vice talmannen: Den siste talaren har yrkat bifall till
reservationen, såsom han själf sade endast af principiella skäl. Och
den principiella grunden skulle vara den, att då en första gradens
tjänsteman uppflyttas i andra lönegraden, eller då en andra gradens
tjänsteman uppflyttas i tredje lönegraden, har det varit och är regel,
att han i den högre lönegraden för åtnjutande af ålderstillägg icke
får räkna sig till godo den tid han tjänstgjort i den lägre lönegraden.
Den principen anser jag för min del vara riktig, och jag
anser, att den bör fasthållas. Däremot kan jag icke medgifva, att
denna princip är tillämplig i förevarande fall eller att ett bifall till
utskottets förslag skulle innebära ett brytande mot denna princip.
Här är icke fråga om att uppflytta eu tjänsteman från första lönegraden
till den andra, ty den här ifrågavarande tjänstemannen har
aldrig varit en första gradens tjänsteman i stuteriöfverstyrelsen,
utan han har intagit en alldeles särskild ställning. Hela denna
stuteristat har icke varit formad efter den vanliga förvaltningsmodellen,
utan har varit anordnad på ett alldeles särskildt sätt.
Sekreteraren har haft en ringa aflöning såsom sekreterare och på
grund af Riksdagens och Kungl. Maj:ts uttryckliga medgifvande haft
rätt att också innehafva en annan tjänst: han har varit ordinarie
i postverket. Således, här är det icke blott frågan om att uppflytta
en första gradens tjänsteman till andra graden, utan här är det
fråga om att nu göra en sekreterare i stuteriöfverstyrelsen lika
med eu andra gradens tjänsteman och att till innehafvare af denna
plats utse den förutvarande, som på grund af konstitutorial bestridt
befattningen, hvilken person tillika är ordinarie i generalpoststyrelsen.
Det är således en tjänsteman, som, om man så vill, haft på sätt och vis
dubbla tjänster på stat. Då synes det mig icke vara rätt att säga, att
den af föregående talare åberopade principen här har sin tillämpning.

Bortser jag åter från denna principiella invändning, tala andra
skäl för att ifrågavarande tjänsteman bör få räkna sig till godo
hvad utskottet föreslår. Om nämligen herr Wijk har hållit fram
en princip för löneregleringar, vill jag anföra en annan princip, som
bör lika strängt fasthållas, nämligen att genom en lönereglering,
som afser löneförbättring, vederbörande löntagare icke skall mista i
aflöning. Men det skulle denne tjänsteman göra, om reservationen
bifölles, ty för närvarande har han på stat 6,500 kronor, och om
han icke skulle få räkna sig till godo ett ålderstillägg, skulle han
komma ned till 5,800 kronor. Får lian däremot räkna sig till godo
ett ålderstillägg, kommer han till en lön af 6,300 kronor, och det
är åtminstone ungefär hvad han har nu och hvad han har i behåll,
då han nämligen emellanåt måst anlita biträde för att kunna sköta
båda tjänsterna. Under de 11 år han varit sekreterare har han
förvärfvat sig de allra yppersta vitsord. Kung]. Maj:t har hemställt,
att han skulle få räkna sig till godo 10 år af dessa 11 tjänstår.
Utskottet har ansett, att billigheten kräfde, att han åtminstone
finge räkna sig ett ålderstillägg till godo; och jag tror verkligen,
att kammaren bör instämma i utskottets förslag, hvarför jag, herr
talman, yrkar bifall till detsamma.

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars. 15

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels
att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren,
med bifall i öfrigt till utskottets hemställan, skulle, beträffande
mom. c) antaga det förslag, som innefattades i den vid nämnda
moment afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 7 och 8-

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 9 och 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11 och 12.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—30.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Utskottet hade i nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen,
med anledning af en utaf Kungl. Maj:t i ämnet gjord framställning,
måtte, med förklarande för sin del att de i statsrådsprotokollet
under punkten 30 af förevarande hufvudtitel i statsverkspropositionen
omförmälda, af departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna
för tilldelande för framtiden af statsanslag åt Sveriges
utsädesförening skulle tills vidare i hufvudsak lända till efterrättelse,
å extra stat för år 1910 bevilja, såsom bidrag till uppehållande af
utsädesföreningens praktiskt-vetenskapliga verksamhet, 25,000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts af, bland andra, herr Aaby
Ericsson, mot vissa delar af utskottets motivering.

Herr Ericsson: Då jag anmält min reservation emot vissa
delar af utskottets motivering, skall jag be att med några ord få
yttra mig i denna fråga.

Såsom herrarna finna, stå vi nu inför den under senare år
mycket omdebatterade Svalöfsfrågan, som egentligen har gällt ut -

Anslag
till Sveriges
utsädes•
förening.

N:0 21.

Anslag

till Sveriges

utsädes förening.

(Forts.)

Onsdagen den 24 Mars.

sädesföreningens i Svalöf förhållande till utsädesbolaget. Yi veta.
att förlidet års Riksdag i detta afseende under uttalande af vissa
önskemål anhöll, att Kungl. Maj:t ville till pröfning framlägga efter
förnyade utredningar uppgjordt förslag om öfvertagande af föreningens
utsädesstammar under sådana garantier, att såväl föreningens
som den jordbrukande allmänhetens intressen blefve på ett fullt
betryggande sätt tillgodosedda. Denna utredning har nu ägt rum.
Sakkunnige hafva yttrat sig i frågan och de hafva såsom förmedlare
emellan utsädesföreningen och allmänheten i hufvudsak tänkt
sig tre, om jag så får saga, juridiska personer. En af dessa är
svenska landtmännens riksförbund, den andra är utsädesaktiebolaget
och den tredje utgöres af de enskilda personer, som efter förutgången
fri täflan skulle inropa vissa stammar och sedan föröka dem.

Utskottet har i sitt betänkande uttalat sig angående svenska
landtmännens riksförbund såsom förmedlare och äfven angående de
enskilda personer, hvilka skulle uppträda såsom sådana, och häremot
har jag intet att erinra. Kommer så turen till allmänna svenska
utsädesaktiebolaget! Om detta uttalar sig först utskottet på så sätt.
att det anser, att det kunde vara lämpligt att bolaget uppträdde
som förmedlare, synnerligast som bolaget »på sin tid bildades uteslutande
med uppgift att till förökning mottaga föreningens stammar»
och utan tvifvel vore »i många afseenden väl skickadt för en dylik
verksamhet». Men så säger utskottet nederst på sid. 64, om herrarna
vilja se där: »Men då numera detta bolags verksamhet äfven
omfattar andra affärsgrenar än den, för hvilken bolaget ursprungligen
bildades, torde vara ovisst, huruvida bolaget är villigt att underkasta
sig sådana villkor, som utaf de sakkunniga i punkt X mom.
20 föreslagits skola gälla för bolag såsom förmedlare, eller att dels
blott 5 °/o ränta skulle få beräknas på aktiekapitalet, dels bolaget
skall äga skyldighet att till föreningen afstå all på bolagets rörelse
uppkommande vinst, sedan nödiga afskrifningar verkställts.» Utskottet
säger och pointerar här, att bolaget knappast skulle kunna
vara villigt att ingå på de villkor, som föreslagits för bolag såsom
förmedlare.

Mina herrar, tänka vi oss, att Kungl. Maj:ts regering kan vilja
träffa en uppgörelse med detta bolag, så ha vi ju, om jag så får
uttrycka mig, genom denna utskottets motivering pekat på, att den
fordran, som Kungl. Maj:t gifvetvis måste söka fasthålla eller att
bolaget bör ombildas efter den typ, hvilken jag med ett kort ord
skulle vilja kalla »brännvinsbolagstypen», är att begära väl mycket
och vi hafva gifvit bolaget ett vapen i hand mot denna fordran.

Då jag anser, att allmänna svenska utsädesaktiebolaget är den
bästa förmedlaren, för så vidt bolaget vill ombilda sig så, att det
blir ett allmännyttigt bolag och icke följer bolagens allmänna principer,
och då jag därjämte vet, att jag har en auktoritet på min
sida uti statsutskottets ärade afdelningsordförande, hvilken här har
samma uppfattning som jag, vill jag såsom min mening uttala, att
det vore mycket olyckligt, om denna passus skulle komma att
kvarstå i utskottets utlåtande. I stället ber jag få hemställa, att

N:a 211

Onsdugon ilon 27 Mars.

»len mening på sidoina 64 — 65, som börjar med orden: »Men då
numera», och slutar så: »sedan nödiga afskrifningar verkställts»,
utgår, och att efter orden »ej vara uteslutna» nederst ä sid. 64
tillägges »och det äfven med fasthållande i hufvudsak vid de i
punkt X mom. 20 uppställda villkor.»

Då har man sagt, att Riksdagen vill, att om utsädesbolaget skall
handhafva den förmedling, hvarom här är fråga, skall det ombilda*
på angifvet sätt. Efter de underrättelser jag inhämtat från ledande
och framstående män inom bolaget, och jag tror, att de underrättelser
jag fått är o riktiga — inom parentes vill jag säga, att bolagets
aktier äro spridda bland Skånes landtman, hvilka inom sig utsett
styrelse, hvilken åtnjuter erkändt förtroende — att bolaget torde
vara villigt ingå på de föreslagna villkoren. Jag känner dock icke
till, huruvida det icke inom bolaget kan finnas aktieägare, som äro
motsträfviga och skulle kunna hänga upp sig på detta och säga:
skola vi behöfva gå in på detta och afstå från största delen af vår
vinst, då statsutskottet uttalat sig på detta sätt?

Till sist ber jag att få säga, att nu kommer man kanske att
svara mig: det gör ingenting hvad vi göra med afseende på denna
motivering, ty Andra Kammaren kommer antagligen att omfatta
herr Ekmans vid utskottsbetänkandet såsom reservation fogade
yrkande, och om kamrarna fatta olika beslut angående motiveringen,
komma troligen bägge motiveringarna att bortfalla. Det är sant,
men klämmen är i alla fall sådan, att den icke på något sätt strider
emot den af mig föreslagna motiveringen. Och för regeringen eller
för den, som skall träffa uppgörelse och underhandla med bolaget,
är det, ° såvidt jag kan finna, icke annat än en förmån att kunna
peka på, att Riksdagen med ändring af statsutskottets förslag har
omfattat den åsikt, att bolaget bör ombildas till ett sådant bolag
som jag nyss hade äran nämna.

På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, få
yrka, att orden från och med »men då numera» nederst på 64 sidan
till och med »verkställts» å sid. 65 i statsutskottets utlåtande måtte
få utgå och den mening å 64:de sidan, hvilken slutar med ordet
»uteslutna» måtte erhålla följande fortsättning »och det äfven med
fasthållande i hufvudsak vid de i punkt X mom. 20 uppställda
villkor». I öfrigt anhåller jag, att motiveringen bibehålies, förutom
det att i nästa punkt ordet »slutligen» borttoges samt att, såsom
en konsekvens af mitt yrkande i dess första del, om detta blir
kammarens beslut, den punkt, som börjar med orden »Med den
åsikt» å 65:te sidan och slutar med orden »med ledning af de föreslagna
villkoren» måtte få utgå, äfvensom att uteslutning sker af
punkten något längre ned på sid. 65: »Mot öfriga af de föreslagna
villkoren har utskottet icke något att erinra.» I stället för denna
punkt föreslår jag följande:

»Som af ofvanstående framgår, har utskottet sålunda intet att
erinra mot att de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna villkoren tills
vidare i hufvudsak lända till efterrättelse för tilldelande af omskrifna
statsanslag åt Sveriges allmänna utsädesförening.

Första Kammarens Prof. 1909. N.o 21.

Anslåg till

Sveriges

utsädes förening (Forts.

)

N:0 21.

Anslag till
Sveriges
utsäde sförening,

(Forte.)

Onsdagen den 24 Mars.

I följande punkt skulle orden »enligt utskottets åsikt» utbytas
mot »dock».

I öfrigt kvarstår motiveringen oförändrad.

Herr Odelberg, Theodor: Såsom den siste ärade talaren upplyste,
vilja både han och jag i denna fråga nå samma mål, men vi
tyckas icke vara fullt ense om sättet. Hade vi varit ense om detta,
så skulle han icke hafva uppträdt här i dag, ty ju mindre man kan
tala i denna fråga, desto bättre är det. Under de sista åren har
det hvarje gång anslag till Svalofsföreningen varit före i Riksdagen
uppstått mycket häftiga strider, i synnerhet i Andra Kammaren,
och det vore verkligen till obotlig skada för våra svenska jordbrukare,
ifall anslaget till föreningen indroges. Föreningen är oskyldig
till alla de stridigheter, som uppstått. Det är Allmänna Svenska
Utsädesbolaget, som öfvertag^ föreningens utsädesstammar till förökning
och hvilket bolag råkat i mindre nogräknade personers
händer, som varit orsaken till den misstro, som uppstått mot föreningen.
Dessa olägenheter, som vidlådt bolaget, äro nu undanröjda,
och då synes det mig, att man icke vidare skall behöfva vidtaga
åtgärder, Indika i hög grad skola verka hämmande på föreningens
verksamhet. Emellertid skref Riksdagen förlidet år till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande till pröfning efter förnyade
utredningar af »förslag om öfvertagande af föreningens utsädesstammar
under sådana garantier, att såväl föreningen som den
jordbrukande allmänhetens intressen blefve på ett fullt betryggande
sätt tillgodosedda». Kungl. Maj:t tillsatte, som nämndt, sakkunnige,
hvilka inkonnno med förslag i ämnet. Dessa sakkunnige ha verkligen
gjort till sin uppgift att uppställa sådana villkor, att öfvertagandet
af dessa föreningens stammar skulle blifva fullt betryggande,
ty såsom herrarna se, ha de föreslagit icke mindre än 13 med
romerska siffror betecknade villkor, och af dessa villkor sönderfaller
det med n:r X betecknade i 21 underafdelningar, af hvilka
ett par ytterligare äro uppdelade i hvardera 5 underafdelningar.
Garantier saknas sålunda icke! Frågan är bara, huruvida, därest
Riksdagen nu uppställer dylika garantier, det finns någon möjlighet
för Kungl. Maj:t att erhålla en förmedlare, som är villig att öfvertaga
stammar från föreningen, och kan icke någon sådan förmedlare
af dessa stammar erhållas, hvilken på ett noggrant och samvetsgrant
sätt förökar stammarna och sprider dem bland allmänheten,
då är föreningens verksamhet af föga värde. Hvad man än må
säga om Allmänna Svenska Utsädesaktiebolaget, faktum är, att dess
verksamhet icke varit till fromma för bolaget själft eller för aktieägarne,
men allmänheten har icke haft skäl att klaga öfver det
sätt, hvarpå bolaget skött sin verksamhet gentemot den. Då de
sakkunnige tyckas hafva haft för afsikt att söka erhålla så många
konkurrenter som möjligt om öfvertagandet af föreningens stammar
till förökning, hvarför skall man då föreskrifva sådana villkor,
som i hög grad komma att motverka denna afsikt, såsom t. ex.
hvad beträffar bolag, att bolag skall vara skyldigt att ändra sin

No 21

Onsdagen den 24 Murs. IV

bolagsordning därhän, att Kungl. Maj:t skall äga rätt tillsätta eu
ledamot i bolagets styrelse och utse en revisor? Men icke nog
därmed, utan bolag skall äfven förbinda sig att icke utdela till
aktieägarne mera än 5 procent på aktiekapitalet; hela vinsten utöfver
dessa 5 procent skall från bolag öfverlämnas till föreningen!

Utskottet har gentemot denna och några andra bestämmelser
uttalat sina betänkligheter blott för att påvisa olämpligheten utaf
att fastslå dessa till oeftergiflig efterrättelse vid beviljandet af det
äskade anslaget. Utskottet har ock i sin kläm föreslagit, att villkoren
blott i hufvudsak skulle gälla. Motiveringen har dock ogillats
af några reservanter.

Den föregående talaren vill äfven delvis, dock ej till samma
omfattning som reservanterna, ogilla motiveringen och har äfven
framställt yrkande på sitt förslag. Jag för min del tror dock, att
denna kammare handlar försiktigast genom att godkänna utskottet»
förslag. Fattar Andra Kammaren sitt beslut i öfverensstämmelse
med reservanternas förslag, som nog är tämligen säkert, och denna
kammare följer utskottet, bortfaller ju motiveringen helt och hållet
i skrifvelsen till Konungen. Skulle åter Andra Kammaren, hvilket
ej är omöjligt, förändra utskottets kläm på så sätt, att de begärda,
25,000 kronor beviljas under villkor, att de utaf de sakkunige uppställda
bestämmelserna skulle till ovillkorlig efterrättelse lända, då
tror jag, att den föregående ärade talaren äfven gärna skulle vilja
vara med om att behålla utskottets motivering oförändrad för att
vid en under sådana förhållanden nödvändig sammanjämkning hafva
något att erbjuda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall såväl till utskottets
kläm som till dess motivering.

Herr Juhlin-Dannfelt: Då, såsom jag hoppas, det är sista
gången, denna tråkiga fråga, nämligen frågan om villkoren för
anslag till Sveriges utsädesförening, kommer före i Riksdagen, anser
jag, ehuru jag visserligen instämmer med den siste ärade talaren
däri, att det är bättre, ju mindre det talas i denna sak, det likväl
vara önskvärdt, att i Riksdagen strängt poängteras, hvilka anmärkningar
med skäl bort riktas mot förhållandena vid Svalöf
och hvad man genom en förändring vill vinna. Alla, som något
känna till saken, äro ense om, att de framställda anmärkningarna
icke drabba utsädesföreningens verksamhet eller de genom samma
verksamhet vunna resultaten. Skulle vi klandra föreningen och
hvad den åstadkommit, stode vi i strid mot en tämligen stadgad
mening bland landtbrukarna, såväl inom som utom landet. Ingen
tror jag heller vill säga, att icke också utsädesbolaget väl utfört
det värf, det åtagit sig. Mig synes äfven, att man kan påstå,
att såväl de stadganden, hvilka fastställdes för bolaget, då det
bildades, som den uppgift, det ställde sig före, voro lyckligt funna
och mycket väl affattade. Men hvad man med skäl klandrat, det
har varit de manipulationer, som förekommit inom bolaget, och

Anslag till

Sveriges

ntsädes fV»rening.

(Forts.)

N:0 21.

2<>

Onsdagen den 2 i Mars.

Anslag till
Sveriges
utsädesförening,

(Forts.)

det är dylika tilltag, som böra förhindra-. Det är upprepandet af
dylika händelser, som de sakkunnige sökt förekomma genom de många
af dem föreslagna garantibestämmelserna. Dessa bestämmelser äro
talrika, och det har aldrig varit de sakkunniges mening, att alla
dessa föreskrifter skulle fastslås af Riksdagen såsom oeftergifliga.
utan de sakkunnige hafva tänkt sig, att Kungl. Maj:t kunde taga
ut de villkor, Kungl. Maj:t ansåg så väsentliga, att de borde af
Riksdagen fasthållas, under det att de öfriga villkoren dock kunde
stå kvar såsom upplysningar om, i hvilken riktning de sakkunnige
och äfven Kungl. Maj:t ansåge, att en uppgörelse borde gå. Då
Kungl. Maj:t nu icke förfarit på detta sätt, har statsutskottet hjälpt
upp det hela därigenom, att statsutskottet ej ansett lämpligt föreslå
villkoren att lända till ovillkorlig efterlefnad, utan föreslagit, att de
endast »skola tills vidare i hufvudsak lända till efterrättelse».
Emellertid ha i utskottets utlåtande insmugit sig några yttranden,
hvilka, såsom redan påpekats, icke äro lyckligt affattade.

Det talas där om svårigheter för bolaget att nöja sig med 5
procents ränta. Jag ber då att i det afseendet få erinra, att utaf
aktieägarne är en del sådana, som från början ingått i bolaget utan
att hafva tänkt på att få någon ränta å de i bolaget insatta
penningarne, och de hafva ej heller fått det. För dem bör det icke
kännas betungande att icke få mer än 5 procent. Vidare finnes
det andra aktieägare, som sedermera köpt sig aktier. Men efter
hvad som sagts mig, har en stor del af dessa aktier sålts till betydligt
lägre pris än pari. Få de endast 5 procent å parivärdet, så
få de dock i själfva verket högre ränta än 5 procent på sina penningar.
Det är således ingen olycka för dem heller.

Hvad slutligen beträffar dessa föreskrifter, att bolaget icke
skulle få fondera och samla förmögenhet, utan vinsten skulle tillfalla
det allmänna, så kan det nog möta svårigheter, det erkänner
jag visst. Men då det sägs, att genom denna bestämmelse bolag
skulle vara uteslutna från täflan om förmedlarskapet, så ligger väl
däruti den tanken, att ett bolag icke kan gå in på sådana villkor,
och det antyddes af den siste talaren. Jag ber att få erinra, att
Allmänna Svenska Utsädesbolaget bildades just på sådana grunder
och den beryktade 17 § bolagsordningen innehöll den bestämmelsen,
att det skulle afstå all vinst utöfver den, som var stadgad till utdelning.
Hvad som skedde då, det kan helt säkert ske äfven nu.
Och, såsom förste talaren antydde, lär det vara så, att bolaget vill
finna sig i att gå in på dessa villkor.

Sedan förekommer det bland de bestämmelser, som de sakkunniga
föreslagit och Kungl. Maj:t intagit i sin proposition, ett par,
som jag anser vara de viktigaste af dessa, långt viktigare än bestämmelsen
om begränsningen af vinsten. Felet med bolagets gamla
skötsel var helt enkelt, att man icke följde bolagsordningen. Det
förfor med sin antagligen fingerade vinst på ett annat sätt, än
bolagsordningen hade föreskrifvit. Detta bör förhindras för framtiden,
och därför föreslås det, att Kungl. Maj:t skall få tillsätta en
ledamot i bolagets styrelse och en af bolagets revisorer. Jag har

N:o 21.

Onsdagen den iil- Mars. -1

framhållit vikten af att dessa villkor af Kung!. Maj:t komma att
fordras, men jag vill icke yrka på, att det kommer in i motiveringen.

Jag bor att få i allo instämma i det förslag till motivering,
som framställts af herr Ericsson. Det sammanfaller ju i sak ganska
nära med den reservation, som är afgifven af herr Ekman, men då
åtskilligt i grunderna för de olika yrkandena icke torde sammanfalla,
önskar jag hellre bifall till herr Ericssons yrkande.

Herr Ericsson: Den näst föregående talaren yttrade, att man
borde tala så litet som möjligt i denna sak. Och jag skulle visst
icke hafva uppträda om jag icke ansett, att utskottet i sin motivering
talat litet för mycket och efter min uppfattning i orätt riktning,
och det har uppkallat mig.

Hvad beträffar den ärade talarens fråga: »Hvarför skola vi
lägga på ett bolag så stränga bestämmelser», så svarar jag: därför
att detta bolag står i så intimt samband med en af statsmakterna
med 40,000 kronor om året understödd förening, att statsmakterna
med fullt fog kunna hafva rätt att fordra, att det finnes betryggande
garantier för, att förmedlaren icke drager oskälig vinst som följd
af anslaget, utan att denna kommer allmänheten till godo. Då jag
med anledning af den diskussion, som förts i statsutskottet, icke bär
den uppfattning, att klämmen inom Andra Kammaren kommer att
uppkalla något motstånd, utan anser, att striden kommer att stå
om motiveringen, och då den ärade afdelningsordföranden i statsutskottet
sade sig finna det likgiltigt, om den ena eller den andra
motiveringen blef antagen, men jag icke delar den uppfattningen,
utan anser det vara ytterst viktigt för en blifvande uppgörelse, att
den af mig framställda motiveringen vinner kammarens bifall, så
yrkar jag bifall till den. Och jag ber att få tillägga, att vi aldrig
stått Svalöfsfrågans lyckliga lösning så nära som just nu. Men
taga vi icke denna motivering, så tror jag, att det kan hända, att
det träffas en uppgörelse i den riktning, att detta bolag icke blifver
sådant, som jag och många med mig önskat, utan ett vanligt bolag.
Då komma vi tillbaka till de ledsamma förhållanden, som varit.
Jag tror icke, att med nuvarande aktiemajoritet och med nuvarande
styrelse i bolaget så skall blifva fallet, men det är en möjlighet,
som skulle kunna förekommas just genom att, såsom siste talaren
framhållit, regeringen skulle få rätt att tillsätta en styrelseledamot
och en revisor i bolaget.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Odelberg. The o dom Den passus, som major Ericsson
har så mycket emot, låter sålunda:

»Men då numera detta bolags verksamhet äfven omfattar andra
affärsgrenar än den, för hvilken bolaget ursprungligen bildades,
torde vara ovisst, huruvida bolaget är villigt att underkasta sig
sådana villkor, som utaf de sakkunniga i punkt X inom. 20 föreslagits
skola gälla för bolag såsom förmedlare, eller att dels blott 5 procents
ränta skulle få beräknas på aktiekapitalet, dels bolaget skall äga

Anslag till
Sveriges
utsädesförening.

(Forts.)

N:o 21.

Anslag till
Sveriges
utsädesförening.

(Forts.)

22 Onsdagen den 24 Mars.

skyldighet att till föreningen afstå all på bolagets rörelse uppkommande
vinst.»

Jag är den förste att erkänna, att hvad beträffar Allmänna
Svenska Utsädesaktiebelaget, borde det gå in på detta, och jag hoppas,
att det går in därpå. Men då jag förra gången hade ordet, riktade
jag mina anmärkningar mot dessa bestämmelser ej så mycket hvad
angår ifrågavarande bolag, utan fastmer däremot, att dessa bestämmelser
skulle gälla för hvilket bolag som helst, som ville öfvertaga
föreningens stammar till förökning. Intet bolag torde vara villigt
att underkasta sig dylika villkor.

Det torde äfven vara ovisst, huruvida utsädesaktiebolaget numera
kan underkasta sig sådana bestämmelser.

Utsädesbolaget, som ursprungligen bildades för att öfvertaga
föreningens stammar till förökning, hade i sin bolagsordning bestämmelser
liknande de nyss upplästa, men bolaget har sedan dess flere
gånger ändrat sin bolagsordning och numera finnas ej dessa bestämmelser
kvar. Bolaget är genom en dess f. d. styrelseledamots
åtgärder betydligt skuldsatt och är fördenskull nödsakadt att använda
alla sina tillgångar för att förbättra sin ställning. Så har
bolaget t. ex. börjat en affärsrörelse, som ej har något samband
med föreningens verksamhet, och har äfven, efter hvad jag hört
uppgifvas, för afsikt att afyttra någon del af sitt stora jordområde
till tomter. Ej kan väl begäras, att den vinst, som möjligen kan
därutaf härflyta, skall till föreningen öfverlämnas. Då jag emellertid
anser, att utsädesbolaget i många afseenden är den bästa förmedlare
af föreningens utsädesstammai*, som f. n. kan erhållas, har jag ej
ansett lämpligt att alltför strängt fasthålla vid de föreslagna villkoren,
utan önskar, att Kungl. Maj:t med ledning af dessa skall få
träffa uppgörelse vare sig med utsädesbolaget eller annan lämplig
förmedlare.

Jag hoppas dock, att aktiemajoriteten inom utsädesbolaget f. n.
befinner sig i sådana händer, att, om Kungl. Maj:t såsom oeftergifligt
villkor för att från föreningen få öfvertaga stammarne uppställer
fordran om afståendet af all vinst på rörelsen, sedan 5 procents
ränta godtskrifvits aktieägarne, dessa äfven skola därpå ingå.

Herr Åkerberg: Jag skulle helst önskat, att detta förslag
till uppgörelse mellan utsädesföreningen och köpare af dess elitstammar
varit helt annorlunda. Jag önskar nämligen, att bolaget
icke särskildt tagits med i beräkningen, och jag tror, att det hade
varit mycket lämpligare, om stadgarne varit sådana, att de enskilde
kunde komma i tillfälle att tillhandla sig utsäden billigare, än hvad
nu kommer att ske, om bolaget får hand om förmedlingen. Jag
har emellertid icke begärt ordet endast af denna anledning, utan
därför att jag ville anhålla få instämma med herr Odelberg beträffande
motiveringen.

Det är nog icke så, som herr Ericsson säger med afseende på
de 5 procenten, som bolaget skulle få. Det är icke endast två
parter i denna sak, utan ock en tredje, nämligen den jordbrukande

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars. 2-t

allmänheten. .lag tror, att om dot skulle trättas eu öfverenskommelse
mellan bolaget och utsädesföreningen, i syfte att utsädesföreningen
skulle få hela vinsten, som bolaget skulle göra utöfver
5 procent å aktiekapitalet, skulle jordbrukarne möjligen, jag säger
icke bestämdt — komma att lida. Ty då komme det helt visst
att ligga i utsädesföreningens intresse — ja, jag önskar den visserligen
allt möjligt godt — att få denna vinst så stor som möjligt,
och detta kommer naturligtvis att motverka allmänhetens intresse.

För att förtydliga mig skall jag framhålla ett par exempel.
Om bolaget har erhållit en elitstam, som det förökar i så stor mängd,
att den kan utsläppas till den jordbrukande allmänhetens begagnande,
kommer således denna allmänhet att i sin tur försälja utsäde häraf.
Därefter blir det mindre förtjänst för bolaget att fortsätta med denna
utsädessort, utan ligger det i bolagets intresse att så fort som
möjligt släppa ut en ny stam i marknaden. Det kan ofta vara
fallet, att denna nya stam är bättre, men också, såsom det inträffat,
att denna nya stam är sämre än den gamla stammen. Därigenom
hafva många landtbrukare, till egen skada, blifvit lockade att göra
försök med de nya stammarne, som utsläppts. Det ligger sålunda
i bolagets intresse att på detta sätt hålla utsädesmarknaden i sin
hand. Således, sä snart de nya stammarne blifvit utvecklade därhän,
att den stora allmänheten börjar försälja af desamma, slutar bolaget
att vidare föra dem i marknaden. Och man kan äfven tänka sig,
att det måste ligga i utsädesföreningens intresse att hjälpa bolaget
i detta fall för att erhålla den stora vinsten. Jag har flera gånger
hört anmärkningar mot bolaget i nyssnämnda hänseende framställas.

Det kan också ligga i utsädesföreningens intresse att understödja
bolaget i dess andra affärer. Jag kan såsom exempel nämna,
att det kan ligga i utsädesföreningens intresse att låta bolaget inköpa
klöfverfrö från sydligare trakter af Europa och försälja det
som »Schlesiskt», utan att utsädesföreningen gör någon anmärkning
därå. Jag tror, att det alldeles bestämdt icke är till gagn för den
stora allmänheten, att den omordade motiveringen strykes eller att
den ändras, såsom herr Ericsson föreslagit, utan jag tror,, såsom
ordföranden på afdelningen sagt, att. om utskottets motivering får
kvarstå, det därigenom lämnas vederbörande större frihet vid uppgörandet
af bestämmelserna för elitstammarnes öfverlåtelse.

Jag har intet yrkande.

Herr Ericsson: Jag ber om ursäkt för, att jag ånyo begär
ordet, men jag vill endast säga ett par ord.

.Tåg förstår knappast herr Åkerbergs exempel, men jag skall be
att få framhålla för herrarne, att föreningen lämnar stammarne till
bolaget, men bestämmer icke salupriset å dem till allmänheten.
Bolaget bestämmer salupriset. Nu frågar jag: Hvilket är sannolikast,
antingen att bolaget skall hålla högre eller billigare pris. om bolaget
får själf godtskrifva sig vinsten för hvad det säljer, eller om
det skall lämna vinsten från sig till föreningen? År det icke sannolikt,
att allmänheten får billigare pris, när bolaget får afstå hela sin

Anslag till
Sveriges
ntsädesj
Ö rening.

(Forts.)

No 21.

Anslag till
Sveriges
utsädesfdrefling.

(Forts.)

Onsdagen deri ^4 Mars.

vinst utöfver 5 procent, än om det skulle stoppa i egna lickor all
den vinst, som uppkommer genom försäljning till allmänheten?

Till sist vill jag säga, att det icke bör förutsättas, att föreningen
för snöd vinnings skull skulle vilja låna sig till att understödja
försäljare af frö under falskt märke.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt, förutom beträffande
motiveringen, hvartill han ville återkomma efteråt, ej gjorts annat
yrkande, än att hvad utskottet hemställt skulle bifallas.

Vid sedermera framställd proposition bifölls utskottets föreliggande
hemställan.

Beträffande härefter motiveringen, anförde herr talmannen, att
i afseende därå yrkats, dels att utskottets motivering skulle godkännas,
dels ock, af herr Ericsson, att utskottets motivering skulle
godkännas med^ den ändring, att fortsättningen af samma motivering
näst efter de å sista raden, sid. 04 i det tryckta utlåtandet, förekommande
orden »vara uteslutna» skulle lyda sålunda: och det
äfven med fasthållande i hufvudsak vid de i punkten 10, mom. 20.
uppställda villkor. Hvad beträffar stammarnas utlämnande till förökning
efter förutgången täflan — hvarifrån på grund af ofvannämnda
bestämmelser bolag torde vara uteslutna — så har redan
förut ett dylikt förfaringssätt försökts, dock utan resultat. Skola
enskilda personer öfvertaga stammarna till förökning, blir den kontroll,
som skall från föreningens sida utöfvas. om den skall vara
fullt betryggande, så dyrbar, att detta förfaringssätt äfven för
framtiden torde blifva resultatlöst. Visserligen hafva de sakkunnige
för att nedbringa kontrollkostnaderna föreslagit, att stammarna
skola gruppvis utbjudas, exempelvis på eu hand höstsädes- och
kornstammar, men med skäl kan ifrågasättas, huruvida en sådan
anordning kan vara tillrådlig, då det ju ofta kan inträffa, att bland
dessa stammar finnas sådan a, hvilka ej kunna förökas på hvilka
orter som helst.

Då dessutom möjlighet finnes, att eu förmånlig och fullt betryggande
uppgörelse skulle kunna träffas under hand med någon
annan förmedlare än Landtmännens riksförbund eller Allmänna
Svenska Utsädesaktiebolaget, anser utskottet, att Kungl. Majrt bör
äga frihet att, efter den i förslaget omförmälda kommissionens
framställning, äfven träffa aftal med annan förmedlare än de tvenne
ofvan nämnda.

Söm af ofvanstående framgår, har utskottet således intet att
erinra mot att de af Kungl. Maj:t föreslagna villkoren tills vidare i
hufvudsak lända till efterrättelse för tilldelande af omskrifna statsanslag
åt Sveriges utsädesförening.

Ovisst är dock, huruvida, sedan det interimistiska aftalet med
Allmänna Svenska Utsädesaktiebolaget den 30 juni upphör och ej
fömyadt aftal med nämnda bolag kommer till stånd, någon uppgörelse
under den närmaste framtiden kan träffas, tv, äfven om riks -

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars.

förbundet skulle besluta sig för att öfvertaga föreningens stammar,
kräfves nog en ganska lång tid, innan förbundet hinner ordna sig
därför, men denna omständighet bör ej utgöra hinder för Riksdagen
att för år 1910 bevilja föi’eningen samma anslag, som utgått alltsedan
år 1905. Föreningens verksamhet bedrifves nämligen fortfarande
på ett förtjänstfullt sätt och understödjes af en stor del af
landets hushållningssällskap, men om statsanslaget skulle indragas
eller nedsättas, kan befaras, att föreningen till skada för jordbruksnäringen
skulle nödgas upphöra med sin verksamhet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af utskottets motivering vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner statsutskottets motivering i punkten 31 af
dess utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, bifalles herr Ericssons yrkande i afseende på motiveringen.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—82;

Nej—34.

Punkterna 32—45.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

I särskilda inom kamrarne väckta motioner hade inom Första
Kammaren af friherre N. A. A. Irolle med flere (i motion n:o 22)
och inom Andra Kammaren af herr O. Nyländer med flere (i motion
n:o 83) sammanstämmande väckts förslag om, att Riksdagen måtte
anvisa och ställa till Kung! Maj:ts förfogande ett belopp af 20,000
kronor för beredande af anslag på de villkor, Kungl. Maj:t närmare
skulle äga bestämma, till föreningar, hvilka genom effektiva åtgär -

Om anslag
till föreningar
för inhemsk
hästafvel.

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars.

HUförrntnn, der för hingstuppfödning eller på annat sätt sökte befrämja tillvaraför
inhemsk taSandet af våra inhemskt svenska häststammar.
hästafvel. Utskottet både på anfördt skäl hemställt, att friherre Trolles

(Forts.) med fleres och herr Nyländers med fleres ifrågavarande motioner
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Liedberg: Ifrågavarande motion har blifvit afstyrkt af
utskottet, och det var ju helt naturligt, att det skulle gå så, då
ärendet, som redan förut från Riksdagens sida framförts, fortfarande
hyilar hos Kungl. Maj:t. Men då det nu är snart sex år sedan
Riksdagens skrifvelse härom afläts, hvilket skedde den 6 maj 1903,
hafva manga tyckt, att tiden blifvit väl lång, och på grund häraf
har motionen i år framkommit.

Det är en ganska utbredd mening, att staten för att göra något
för den inhemska hästafvelns befrämjande borde litet mera effektivt
träda emellan, än hvad fallet nu är, då staten endast hjälper till
genom hästpremieringen. På grund häraf hafva motionärerna framkommit
med det förslaget att ett visst belopp skulle ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för att användas till föreningar, som genom
effektiva åtgärder för hingstuppfödning eller på annat sätt söka befrämja
tillvaratagandet af våra inhemska häststammar. Då det är
frågan om hästafvel, göra ju alltid olika meningar sig gällande, somliga
säga, att här ej finnes något att bygga på, andra åter, att det
linnes ett mycket godt material, som kan läggas till underlag. Under
sådana förhållanden är det ännu mera skäl, att man söker få en
utredning till stånd.

Då under förra veckan emellertid inträffat, att en af motionärerna
blifvit utnämnd till statsråd och chef för jordbruksdepartementet,
har jag för min del nu intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 47—53.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Om anslag Punkten 54.

till fiskets
främjande

inom mellersta Inom Första Kammaren hade grefve F. von Posen (i motion n:o

Sveriges öster- 29) och inom Andra Kammaren herr S. Palme (i motion n:o 140)
sjonnua e. sammanstämmande föreslagit, att Riksdagen måtte till anställande
af undersökningar öfver möjligheten att genom fiskodling i större
skala befrämja fiskets utveckling inom mellersta Sveriges Östersjöområde
ställa till landtbruksstyrelsens förfogande ett belopp af 8,500
kronor att utgå med 4,700 kronor år 1910, 1,900 kronor år 1911
samt 1,900 kronor år 1912.

Utskottet hade på åberopade grunder hemställt, att grefve von

No 21.

Onsdagen don 24 Mars.

Rosens och herr
dagen bifallas.

Palmes ifrågavarande motioner

icke måtte af Riks -

Grefve von Rosen: Utskottet bär principiellt icke något att

invända mot den föreslagna åtgärden, utan erkänner tvärtom, att
den utgör ett komplement till nu pågående undersökningar i Östersjön
rörande fisket i öppna sjön, men anför såsom skäl för sitt afstyrkande
den stol a svårigheten för landtbruksstyrelsen att till ledare
för den föreslagna undersökningen förordna någon fiskeritjänsteman.
Såsom motionen upplyser, behöfs för dessa undersökningar en vetenskapligt
utbildad ledare med ett biträde och några handtlangare.
Men nu är det så, att denne ledare icke behöfver vara närvarande

Om (inslag
till fiskets
främjande
inom mellersta
Sveriges Östersjöområde.

(Forts.)

under alla de tro månader hvarje år, som äro beräknade för undersökningen:
det är tillräckligt, att han första året är personligen
närvarande endast en månad, och de följande åren torde hans närvaro
icke behöfvas ens så lång tid. Denna fråga reducerar sig således
till, huruvida man kan finna en lämplig ledare under eu månads
tid. De olika länens hushållningssällskap hafva brukat påkalla fiskeriintendentens
i distriktet hjälp för sina arbeten. Hvad det län beträffar,
jag närmast känner till, har det härför påräknat 14 dagar.
Ett annat län har också under viss tid af året haft hjälp af samme
liskeriintendent, och kunde nu möjligen förstnämnda hushållningssällskap
för ett år afstå från donna hjälp samt det andra göra på
samma sätt, blefve det i själfva verket en ganska ringa tid, för
hvilken man måste söka skaffa lämplig ledare utöfver den tid, hushållningssällskapen
afstå. Jag föreställer mig därför, att det möjligen
skulle kunna låta sig göra att finna en lämplig ledare för försöken.
Men om det nu icke skulle befinnas möjligt att skaffa lämplig
arbetskraft, skulle i hvarje fäll icke någon skada vara skedd genom
anslagets beviljande; man bör, synes det mig, hålla möjligheten
öppen att ordna saken sä. att den komme i gång redan är 1910, tv
det skulle innebära en mycket stor vinst. Det finnes tvenne försöksanstalter
för insjöfisket; vidare finnes det fartyg för undersökningar
rörande fisket i öppna sjön, men fisket i inre skärgården är
i förevarande afseende fullkomligt lottlös!. Då nu detta fiske befinner
sig fullständigt i lägervall, är dess höjande en ganska stor
social och ekonomisk fråga. Till belysande däraf vill jag blott anföra,
att icke mindre än 11,000 fiskare ägna sig åt fisket vid Sveriges
Östersjökust. Men detta fiske försämras år för år, så att det
verkligen ligger fara i dröjsmålet för en mycket stor befolkning.
Nu har motionen mot sig ett enigt statsutskott, och det är kanske
därför icke skäl att framställa något yrkande på sakens nuvarande
ståndpunkt, så mycket mindre som jag med tacksamhet måste erkänna,
att utskottet ställt sig mycket välvilligt mot densamma, så
välvilligt, att det gifver anledning till förhoppning, att saken kanske
i en nära framtid skall vinna tillfredsställande lösning, men jag har
emellertid icke velat lämna detta tillfälle obegagnadt att yttra mig
till förmån för frågan, som synes mig vara af verklig betydelse.

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars.

nu fiskets , n Fr^eiT.e ^eck-Friis, Carl Joachim: Då den siste ärade
främjande talaren berört förhållanden inom mellersta Sveriges Östersjöområde,
inom mellersta skall jag bedja få meddela, att jag från flera håll i Stockholms läns
Sveriges öster- skärgård hört klagomål öfver fiskets försämring, hvarför det vore
*?°( Forts.)'' mycket ömkligt, om åtgärder i den riktning, motionären föreslagit,
kunde företagas. Då motionären emellertid icke framställt något
yrkande samt utskottet ställer i utsikt, att landtbruksstyrelsen tager
saken om hand. vill jag be att få uttala den förhoppningen, att landtbruksstyrelsen
snart måtte vidtaga åtgärder i den riktning, som i
motionen föreslagits.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 55—57.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till Punkten 60.

rikets allmänna
karl- TT,

verk. Utskottet hade i nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen,

med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning, måtte på
extra stat för år 1910 anvisa

a) för anställande af ökad civil personal vid rikets allmänna
kartverk, namngranskning in. m. ett anslag af 19,200 kronor;

b) för höjning af arfvodena åt de vid det ekonomiska kartverket
anställda kvinnliga ritare och ritbiträden ett anslag af 1,000
kronor att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande för ändamålet användas
;

c) för anställande af ökad personal m. in. vid rikets allmänna
kartverks geodetiska afdelning ett anslag af 25,950 kronor; samt

d) för anskaffande af instrument och inventarier vid samma afdelning
ett anslag af 30,950 kronor.

Hen* Nyström, .Johan Fredrik: Jag skall bedja att vid
denna punkt få framställa några anmärkningar, som icke riktas mot
statsutskottet och icke heller mot regeringen, men som äro af den
natur, att jag gärna skulle önska, att regeringen vid lämpligt tillfälle
ville taga dem i öfvervägande.

År 1903 hade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet tillsatt
en kartkommitté, närmast i anledning af det otillfredsställande skick,

N:o 21.

Onsdugen den ^4- Mar*. -9

hvaruti vissa öfver Norrland utgifna kartblad befunno sig, och denna Anslag till
kommitté föreslog bl. a. »att, för att uppöfvad arbetsskicklighet ^

matte i högre grad, iin på senare tid kunnat äga rum, komma kart- '' „er/c

arbetet till godo, kartverkspersonalen måtte erhålla eu mer stadig- (Forts.)

varande karaktär, än som läte]- förena sig med det vid generalstaben
rådande passagesystemet samt den för truppbefälet ökade öfningstiden».
Med anledning häraf föreslog Kung!. Maj:t och Riksdagen

beviljade år 1905 medel för anställande af 10 civila topografi.

f öljande år, 1906, söktes de 10 platserna af 17 personer, men kartverkets
chef hade icke någon vidare sympati för hela denna tanke,
och man får därför i den kungl. statsverkspropositionen år 1907
veta, att »icke mer än 6 kunnat antagas till topografaspiranter»;
sedermera tillkom likväl en fjärde. Det torde vara något enastående
i förvaltningens historia, att Riksdagen anslår medel till 10
sysslor, men att det ämbetsverk, som skulle få dessa, refuserar 6

och nöjer sig med 4. Det är nu för dessa 4, vi i dag skola anslå

medel. Säkerligen hade med något tillmötesgående från den persons
sida, som här var den afgörande, topografiska kartverket nu haft
10 vana och öfvade topografer till hjälp i stället för de 4, hvarom
nu är tal.

I sammanhang härmed må påpekas ett annat olycksöde, som
hvilar öfver detta ämbetsverk. Dä är 1874 dåvarande topografiska
kåren förenades med generalstaben, hade denna kår 11 officerare på
stat, således 11 öfvade kartografer, som skulle tjäna i rikets kartverk.
Under de år, som sedan gått, ha generalstabens andra uppgifter
alltmer svällt ut; den har behöft alltfler arbetskrafter och
man har då anlitat den mycket enkla utvägen för skaffande af dessa
arbetskrafter att det ena året efter det andra öfverflytta en och
annan af dessa kartmäns befattningar från det topografiska kartverket
till generalstabens rent militära afdelningar. Den 18 januari
i år har chefen för generalstaben återigen föreslagit en dylik öfverflyttning
och när denna beviljats, komma att af dessa kartografer
ur staben, oberäknadt chefen, endast finnas 4 kvar. Det ser ut,
som om man på detta sätt så småningom ville lyfta öfver, man för
man, hela kartverkets generalstaben tillhörande militära personal till
uteslutande generalstabstjänst och kanske då också till sist skilja
kartverket från generalstaben, en reform, som enligt min tanke vore
synnerligen nyttig för kartverket.

Jag skall vidare bedja att få beröra en annan kartfråga, som
är af mycket stort intresse. Genom ett kungl. bref af år 1894 bestämdes,
att den del af riket, som ligger norr om den s. k. 29:de
bladvåden af kartorna, hvars södra gräns går något söder om Falun,
skulle, med undantag af vissa folkrikare trakter, uppmätas i skalan
1:100,000. Nyss nämnda kommitté af 1903 föreslog några ändringar
i dessa bestämmelser, men i det stora hela ansåg den, att de
voro befogade, ty dessa trakter, som omfatta en del af Dalarna,
Härjeådalen och Västra Jämtland, äro i själfva verket till största
delen obygder, och en uppmätning i större skala än 1:100,000 vore
för dem precis lika onödig som för norra delarna af Norrland, där

N:0 21.

Anslag till
rikets allmänna
kartverk.

(Forts.)

Onsdagen den 24 Mars.

donna skala varit regel vid kartläggningen. Emellertid föreslog kartverkets
chef 1907, att detta område, som jag nu talar om, således
norr om 29:de bladvåden intill G3° 30'', hvilken ungefär sammanfaller
med Östersunds latitud, skulle liksom södra Sverige uppmätas i
skalan 1 : 50,000. Detta förslag omtalades i statsverkspropositionen
till förra årets Riksdag, men jordbruksministern tillägger, att han
blott omnämnde det, ty »dess afgörande påkallar icke Riksdagens
beslut». Det är ett ganska egendomligt påstående, om man kommer
ihåg, att år 1905 följande ord läsas i statsutskottets utlåtande n:o
10. Kartverkskommissionen föreslår:

att nådig proposition om ändring af de år 1894 angående uppmätnings-
och utgifningsskalor fattade besluten i sådana delar, hvari
nu afgifna förslag kunde anses från sagda beslut afvika, måtte till
Riksdagen allåtas.»

Således ansåg man är 1905, att detta afvikande från 1894 års
principer borde underställas Riksdagens bepröfvande, men i 1908 års
statsverksproposition står det, att förslag inkommit, som visserligen
vore mycket mer afvikande från 1894 års principer, men att detta
förslag, »icke påkallar Riksdagens beslut». För att förstå, hvilkendera
meningen är den riktiga, kan det vara af intresse att framhålla,
att detta af kartverkets chef framställda förslag betyder först
och främst en ökad kostnad af 2- å 300,000 kronor, som Kungl.
Maj:t anser sig kunna bestämma öfver utan Riksdagens hörande, och
för det andra en förlängning i tiden för fältmätningen af ifrågavarande
område med minst 6, kanske 10 år. Att innebörden af
detta meddelande icke observerades af statsutskottet är emellertid
förlåtligt, ty 1908 års statsverksproposition angifver icke alls, att
bakom denna till synes oansenliga fråga dolde sig en så stor ökad
statsutgift, och därför har icke heller statsutskottet fäst sig därvid.
Med utgiften må nu vara såsom det är; den andra och viktigare
frågan är, om reformen är nyttig och nödig. Jag kan naturligtvis
icke här gå igenom eller kritisera de skäl, som af chefen för kartverket
framställts för densamma, ehuru jag vill säga, att dessa skäl
äro enligt min tanke mycket svaga. Men jag tror det är tillräckligt
för herrarna att här erinra sig, hvilka bygder det gäller, bygder
mestadels utan all kultur, till största delen skogstrakter och fjäll.
Till hvad nytta och gagn skall det vara att uppmäta dem i en så
mycket dyrare och större skala än som användes för likartade nordligare
trakter? Kartverkets chef talar om, att det nu är endast
670 kvadratmil kvar af den svenska jorden, som icke äro kartlagda.
Det är icke mycket, om man jämför det med den stora siffran för
den svenska jordens areal, men i själfva verket är icke denna siffra,
670 kvadratmil, riktigt exakt. Ty till den böra läggas omkring
750 kvadratmil, som äro kartlagda för så länge sedan, att kartorna
numera sakna nästan allt värde. Dit höra vissa delar af Mälardalen,
Västkusten och Blekinge. Jag erinrar mig, att då jag för några år
sedan höll på med ett arbete om Sveriges geografi och därvid studerade
länsstyrelsernas femårsberättelser, fann jag i Blekinge länsstyrelses
femårsberättelse, jag tror för år 1890, det kategoriska

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars. 31

omdömet, att generalstabens karta öfver Blekinge är fullkomligt
oduglig både för militära och civila ändamål. Men detta är kartan
öfver en trakt af landet, som kanske allra först får mottaga fienden,
om vi råka i krig. Således, till dessa 670 kvadratmil, som ännu
icke alls äro uppmätta, komma do 750 kvadratmil, som måste alldeles
mätas om; och sä kommer slutligen därtill ännu 250 kvadratmil
af det längst i norr belägna norrländska kustområdet, som måste
mätas om i större skala än den först använda. Således är det i
själfva verket 1,670 kvadratmil af den svenska jorden, d. v. s. omkring
en tredjedel däraf, som kräfver ny- eller ommätning. Att
under sådana förhållanden försinka arbetet genom en alldeles onödig
utvidgning af skalan för dessa områden, jag nyss talat om, det är,
enligt min tanke, mindre välbetänkt.

Jag skall slutligen bedja att få nämna ännu en sak i den här
frågan, och det är det högst märkvärdiga förhållandet, att våra allmänna
kartverk, oaktadt den s. k. kartverkskommissionen, i själfva
verket operera hvar för sig, rent af slumpvis och utan något inre
sammanhang att tala om. Det finnes ingen fast och fasthållen plan,
utan planen exempelvis för topografiska kartverket ändras ungefär
med hvarje ny chef detta verk får. Detta medför, att de kartor, som
uppgöras, t. ex. för kusten af sjökartverket, icke passa ihop med
landtkartorna, att land tmäterikar tor nas upprättande står alldeles
utanför det hela, o. s. v. När det här gäller så stora utgifter och
viktiga angelägenheter, kunde man väl fordra, att det funnes enhet,
plan och konsekvens i det hela, men något sådant finnes icke. Jag
skulle därför vilja anhålla, att regeringen toge också den frågan i
öfvervägande, huruvida den vill låta det gå såsom hittills, vind fälväg,
eller om här skall införas ordning och reda.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 61—76.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77.

Lades till handlingarna.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 20 och 23
innevarande månad bordlagda utlåtanden och memorial:

n:o 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afskrifning
i kronoräkenskaperna af kronans fordran på grundränta
för Trysunda fiskehamn i Nätra socken af Västemorrlands län,
n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från komministerbostället 1 mantal krono Käfsjö
n:o 3 i Käfsjö socken,

Anslag till

rikets all männa

kart verk.

(Forts.)

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars.

n:o 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Kristinehamns stad af viss kyrkoherden i Kristinehamns
pastorat på lön anslagen jord,

n:o 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel för beredande af hyresersättning åt boställshafvare
i f. d. Indebetouska huset,

n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre lokomotivföraren M. J. Andersson Temén att gälda
visst honom till utgifvande ådömdt ersättningsbelopp,

n:o 53, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället Norra Trättelanda i Göteborgs
och Bohus län hörande lägenhet,

n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Göteborg af en inom säteriet Sannegårdens ägor
å stadens område belägen, kronan tillhörig färjplats kallad Sörhallen,
jämte tillhörande väg,

n:o 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Stora Byland n:o 1
i Göteborgs och Bohus län,

n:o 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Emmitslöf n:is 1
och 2 i Kristianstads län,

n:o 57, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Bjuf n:o 3 i Malmöhus
län,

n:o 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Erikstorp mis 2 och
3 i Kristianstads län,

n:o 59, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från förra sergeantbostället Virrestad n:is 4
och 7 i Kristianstads län,

n:o 60, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter perukmakaren John
Schwartz från Malmö,

n:o 61, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter kusken Anders Nilsson
från Boxholms säteri i Ekeby socken,

n:o 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra landtmätarbostället Balsby n:o 23
i Kristianstads län,

n:o 63, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Råbymo 11 i Kristianstads
län,

n:o 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af områden från förra militiebostället Södra Lökaröd n:o 1
i Kristianstads län,

n:o 65, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra länsmansbostället Mada Östergård
n:o 1 i Jönköpings län,

No 21.

Onsdagen den 21 Mars. 33

n:o 66, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Allerum n:o 9 i
Malmöhus län;

n:o 67, i anledning af väckt motion om utsträckning till 1912
års utgång af den genom förordningen den 11 september 1885 bestämda
inlösen af skattefrälseräntor; och

n:o 68, angående remitterande till annat utskott af väckt motion
om ändring i § 1 af gällande bestämmelser angående anslag till
högre folkskolor m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 20 och 23 i
■denna månad bordlagda memorial n:o 6, angående inköp af tomt
och om anslag för uppförande af byggnad för riksbanken, posten
och telegrafen i Växjö, biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 20 och 23 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till lag angående
obligatorisk kontroll å beredda kraftfodermedel m. in.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 133, hade herr J. A. Jonsson i Hökhult hemställt,
att Riksdagen ville besluta uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till en lag, hvarigenom obligatorisk kontroll af till salu
hållna, beredda kraftfodermedel af alla slag blefve stadgad jämte
skyldighet för hvarje säljare af sådana varor att förete och aflämna
bevis om sådan kontroll samt intyg om fullständig analys å varan,
och hvarigenom lämpliga straffbestämmelser därjämte fastställdes
för underlåtelse häraf och för saluhållande af uppblandad, underhaltig
eller förfalskad vara.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på angifna grunder
hemställt, att Riksdagen, med anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida icke en lagstiftning borde komma till stånd
för vinnande af kontroll å handeln med beredda kraftfodermedel,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning
kunde föranleda.

Reservation hade anmälts af herrar Trygger, Underbjelke, Gustaf
Andersson, Eudebeck, Lorentz Petersson och Widén, hvilka likväl
■ej däri framlagt sin mening.

Om kontroll
å handeln
med beredda
kraftfoder*
medel.

Herr Trygger: Vi hafva, några från denna kammare, reserverat
oss mot utskottets hemställan, och jag skall be att få anföra
det hufvudskål, som för oss varit bestämmande.

Första Kammarens Prof. 1909. N:o 21.

N:0 21.

Om kontroll
å handeln
med beredda
kraftfodermedel.

(Forts.)

34 Onsdagen den 24- Mars.

Defc är naturligtvis ingalunda så, att vi icke med stor glädje
skulle se, att man finge en bättre kontroll, än hvad som för närvarande
finnes, på dessa kraftfodermedel liksom äfven på utsäde och
konstgödningsmedel. Men vi hafva trott, att den bästa kontrollen,
den verkligt effektiva kontrollen skulle för de små jordbrukarne,
hvilka frågan närmast gäller, vara, att de sammanslöte sig, och att
dessa kooperationer således underkastade den inköpta varan en noggrann
undersökning, innan den utlämnades till de särskilda konsumenterna.
Vi hafva däremot trott, att en lagstiftning, sådan som
den här föreslagna, skulle insöfva jordbrukarne i säkerhet och göra
dem mindre benägna att ingå i dessa sammanslutningar, hvaraf
följden kunde blifva — då den kontroll, som genom lagstiftningkan
anordnas, aldrig blir så effektiv som den kontroll, som dessa
sammanslutningar kunna utöfva — att landtmännen i verkligheten
finge sämre vara, än de skulle kunnat få. Det är på grund häraf
reservanterna ansett, att motionen icke borde af kammaren bifallas,
och jag ber att därom få framställa yrkande.

Herr Fahlén: Då jag icke kunnat annat än instämma i det
slut, hvartill utskottets flertal kommit, skall jag be att få med
några ord dels anföra de skäl, som för mig i detta hänseende varit
afgörande, och dels söka bemöta lagutskottets ärade ordförande i
hans yttrande.

Han anförde såsom skäl för reservanternas åsikt, att en lagstiftning
i förevarande hänseende icke skulle blifva effektiv, och att
den också möjligen skulle blifva skadlig, och han hänvisade till de
numera vanliga sammanslutningarna mellan landtman. I det hänseendet
har utskottet yttrat sig och ansett, att dessa sammanslutningar
icke äro att anse såsom tillfyllestgörande, närmast af det
skälet, att det visat sig, att landtmännen icke i så stor omfattning
anslutit sig till dessa föreningar, som man skulle ansett önskvärdt.
Jag har i det afseendet satt mig i förbindelse med en person, till
hvilkens åsikt och mening i detta hänseende jag hyser stor tillförsikt,
nämligen länsagronomen i Västernorrlands län, och han har
sagt i sitt svar på min förfrågan, att landtmannaföreningar och
dylika sammanslutningar göra nog sitt till, men ingalunda göra de
den nu åsyftade lagstiftningen öfverflödig eller mindre behöflig, ty
hur rask utveckling föreningsidéerna än må taga i vissa, mera tätt
bebyggda orter, så kommer alltid ett stort antal jordbrukare på
andra trakter att bli ensamstående vid sina inköp, och för dem
måste det vara af synnerligt värde att vid köpen veta sig få äkta
vara.

Nu är det en alldeles särskild anledning, som har föranledt,
såvidt jag tror, utskottets utlåtande. Det är den omständigheten,
att en del af våra grannländer ansett nödigt att för sitt skyddande
stifta lagar i förevarande syfte. Så är förhållandet, såsom utskottet
i sitt betänkande uppgifva, i såväl Finland som Danmark. Jag vet
icke med säkerhet, huruvida Norge följt exemplet. Det är ju icke
för att efterapa främmande länder, som man åberopat detta, utan

Onsdagen den 24 Mars.

No 21.

af det skälet, att man har anledning antaga — och erfarenheten
har också bekräftat det — att den omständigheten, att våra grannländer
skyddat sig, gör, att en del dåligt utsäde, som icke kan konsumeras
i dessa länder, gärna vill söka sig in till oss, och det blir
vi, som få förbruka det. Ett sådant förhållande kan icke karakteriseras
annat än som ett missförhållande.

Det har vidare anförts mot den ifrågasatta lagstiftningen, att
den icke skulle blifva effektiv, och det har från lagstiftningens tillskyndare
erkänts, att den anmärkningen i viss mån är befogad.
Det har, efter hvad som upplystes i utskottet, erkänts, att den i
Danmark antagna lagen visat sig icke vara fullt effektiv, men å
andra sidan hafva icke några röster höjt sig för lagens upphäfvande,
utan tvärtom har man sökt åvägabringa allt större effektivitet hos
lagen, genom att dess tänjbara och vaga bestämmelser gjordes mera
tvingande. Detta talar till förmän för en sådan lagstiftning.

Vidare har det gjorts åtskilliga invändningar, som här icke
blifvit nämnda, men af hvilka jag skall be att få taga upp åtminstone
en. En sådan lagstiftning, heter det. skulle fördyra varan.
I det fallet har den sagesman, som jag nyss åberopade, sagt, att
han för sin del icke trodde, att något sådant skulle komma att inträffa,
utan att tillgång och efterfrågan här som annorstädes i sista
hand skulle komma att bestämma priset, men, tillägger han, om
äfven i fortsättningen det något högre priset skulle äga bestånd,
komme likväl jordbruket såsom helhet betraktadt att vinna på att
endast hafva tillgång på varor af lagskyddade kvaliteter. Dessutom
kan jag för min del icke underlåta att fästa synnerligt stort afseende
vid att begäran om en lagstiftning uti ifrågavarande ämne har
framkommit just från de små jordbrukarne. Hvad de större beträffar,
torde de icke vara i behof af ett sådant skydd som det nu
ifrågasatta, därför att de köpa sina förnödenheter i större skala
och följaktligen kunna skaffa sig trygghet för att få äkta vara. Så
är icke förhållandet med de små jordbrukarne, och det är, synes
mig, icke skäl att, då lagstiftningen begäres från deras håll och
icke några anmärkningsvärda olägenheter kunna påvisas förenade
med en sådan lagstiftning, motsätta sig densamma. Dessa äro hufvudskälen,
som föranledt mig att biträda utskottets flertal, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekelund: Det har af utskottets ärade ordförande anförts,
att det icke skulle vara lätt att på ifrågavarande område åstadkomma
en lagstiftning, som skulle kunna blifva både effektiv och
till verklig nytta. Men jag kan icke inse, hvarför det skall vara
svårare att åstadkomma en sådan lagstiftning här i vårt land, då
det lyckats att åstadkomma en sådan i åtskilliga andra europeiska
länder, såsom här förut blifvit framhållet. I Danmark t. ex. har
man en sådan lagstiftning sedan tio år tillbaka och man har där
fått erfarenhet om huru flen verkar. Jag har här framför mig en
dansk tidskrift, som heter »Tidskrift for Landoekonomi», som närmast
är jämförlig med vår landtbruksakademis förhandlingar och tidskrift.

Om kontroll
d handeln
med beredda
kraftfodermedel.

(Forts.)

N:0 21.

Om kontroll
å handeln
med beredda
kraftfodermedel.

(Forts.)

Onsdagen den 24 Mars.

Det finnes ett yttrande i denna tidskrift, som berör denna fråga.
Man säger här: »Man har saaledes nu Erfaring for, hvad Nytte
den bär stiftet og hvilke Mangler der. kkeber ved den. Den har
utvivlsomt i det hele og store vaeret till Gavn for Landbruget, den
har afgivet ett godt Ysern mod ligefremme Bedrägerier i Handelen
med Goednings og Foderstoffer, den har vaeret till Stoette for den
reelle Handel, den har bidraget til åt give Landmaendene foroeget
Forstaaelse af, hvad der betinger Goednings og Foderstoffernes Brugsvaerdi,
og derigennem har den skaxrpet Kravene om åt faa gode og
reelle Varer.» I Danmark är man således mycket belåten med
denna lagstiftning, fastän man nu under dessa tio år kommit under
fund med att lagen i dess nuvarande form dock icke är till fyllest.
Man önskar nu en revision af lagen, men man vill icke blifva af
med den. Man vill behålla den, men man önskar få den reviderad
i syfte att i vissa fall få ännu mera skärpta bestämmelser än hvad
den nuvarande lagen innehåller. Och jag kan icke förstå, att icke
i detta afseende förhållandena i vårt land just äro likartade med
förhållandena i Danmark, och att det just därför erfordras en lagstiftning
på detta område äfven här. Om vi finge en sådan lagstiftning,
är jag öfvertygad, att den skulle medföra mycket större
säkerhet och trygghet i handeln med konstgjorda foderämnen, och
otvifvelaktigt skulle detta föra med sig, att mycket större kvantiteter
af dessa varor skulle komma jordbruket till godo. Jag har
den uppfattningen, att en lagstiftning på detta område endast skulle
vara till gagn för jordbruket och särskildt för det mindre jordbruket,
hvilket ju för närvarande och, jag är öfvertygad därom, för all framtid
ligger oss alla varmt om hjärtat; jag anhåller därför om bifall
till utskottets förslag.

Herr Juhlin-Dannfelt: Äfven jag ber att få framhålla vikten
särskildt för de mindre jordbrukarne af att en lagstiftning i ämnet
kommer till stånd. De äro, såsom x-edan blifvit fi’amhållet, värnlö''sa
mot dem, som söka sälja varor till högre pris, än som motsvarar
dessas värde. Det är visserligen sant, att de hafva en utväg att
åtminstone i mindre mån drabbas af dessa olägenheter, nämligen
genom att gå in i föreningar, som inköpa dessa varor i större och
kontrollerade partier, men det är icke mindre sant, att det går
icke genast att få in alla jordbrukare i dessa föreningar.^ Man
måste taga saken sådan den är, att större delen af de små jordbrukarne
lida betydliga förluster genom att det saknas lagstiftning
i denna riktning. Det är sant, att en sådan här lagstiftning erbjuder
vissa svårigheter. Det är svårt att få bestämmelserna sådana,
att de gifva det skydd, som behöfves utan att gå längre än nödvändigt
är. Men med nödig verksamhet och om man icke sträcker
fordringarne längre än rimligt är, tror jag icke, att det skall möta
så stora svårigheter.

Det har talats om att för de kraftfodermedel, hvarom här är
fråga, icke borde få användas vilseledande namn, angifvande andra
ämnen än varan innehåller. Det är en mycket viktig punkt, och

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars. 47

däremot begås det åtskilliga försyndelser. Kan det t. ex. vara
lämpligt, att under namn af rapskakor säljas kakor, gjorda af
sen ap.sfrön V Blefve försäljarno tvungna att utbjuda kakorna under
namn af senapskakor, som de äro, skulle ingen köpa dem. Kan
det vara rätt att utbjuda nitromonkalk, som icke innehåller ett spår
af vanlig nitro- eller ammoniakkväfve? Det vore rätt endast,
om det kunde sägas, att namnet angifver en vara, där med kalkens
tillhjälp drifvits bort både nitro- och ammoniakkväfve. Sådana
exempel kan man rada upp snart sagdt huru många som helst. Allt
sådant är anlagdt på att lura bönder, och det lyckas tyvärr
ganska bra.

Vidare har man rätt att fordra, att varorna icke äro förfalskade,
d. v. s. att det icke tillsatts värdelösa eller skadliga beståndsdelar.
Äfven i det afseendet bedrifves det mycket fusk. Till kli tillsättes
t. ex. ogräsfrö eller beståndsdelar, frånskilda ur helt andra varor
än detta kli kommer från. Så har man till foderämnen tillsatt
malda risskal, som absolut icke hafva något näringsvärde. Det
säljes äfven foderämnen, där mpn tillsatt ricinoljefrön, som äro
mycket giftiga. Det behöfs skydd mot sådant, och jag kan icke
inse svårigheten af att införa väsentliga skyddsbestämmelser genom
en sådan lag. Jag styrkes i detta antagande af att motsvarande
lagbestämmelser icke blott i fråga om fodermedel utan äfven i
fråga om gödselmedel finnas i åtskilliga länder. Jämte de af utskottet
uppräknade finnas snart sagdt i alla amerikanska stater
speciella lagar eller stadgar i detta afseende, och dessa lagar eller
stadgar hafva icke tillkommit på sista tiden, utan flertalet af dem
härröra från början af 1890-talet, och såvidt jag vet, har man ingenstädes
ansett sig hafva anledning att upphäfva dem.

På dessa grunder anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekman: -Tåg ber att få erinra om, att Riksdagen för
några år sedan behandlat en likartad fråga. 1902 års Riksdag aflät
nämligen en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till
lag angående handel med konstgjorda gödselmedel. Vid 1904 års
riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag i ämnet. Lagutskottet
vid denna riksdag afstyrkte förslaget, men det var hufvudsakligen på
grund af formella anmärkningar mot förslagets affattning. Utskottet
tilläde emellertid i slutet af sitt betänkande: »I detta sammanhang
vill utskottet särskildt påpeka, att under de senare åren i vidsträckt
omfång och till stort antal inom skilda delar af landet bildats landtmannaförcningar
för inköp af vederbörligen analyserade och kontrollci''ade
foder- och gödselämnen», och ansåg utskottet, att på den
vägen kunde vinnas erforderlig säkerhet mot spridande af förfalskade
eller underhaltiga gödselämnen. Andra Kammaren beslöt enhälligt
att bifalla ett vid lagutskottets betänkande reservationsvis fogadt
förslag till lag i ämnet. Första Kammaren däremot biträdde lagutskottets
afstyrkande hemställan, men endast med 47 röster mot
48. Således har uti en fråga, som är alldeles likartad med den

Om kontroll
A handeln
med beredda
kraftfodcrmedel.

(Forts.)

N:o 21.

Om kontroll
å handeln
med beredda
kraftfodermedel.

(Forts.)

Onsdagen den 24 Mars.

förevarande, lagutskottets uttalande, att tillräcklig kontroll kunde
ske genom landtmannaföreningarna, underkänts af Andra Kammaren
och af Första Kammaren godkänts med endast 47 röster mot 43.

Jag är också öfvertygad om att den enskilda kontroll, som kan
utöfvas genom landtmannaföreningar, icke är tillräcklig för de små
jordbrukarne, som ofta ej äro i tillfälle att bilda eller ingå i dylika
föreningar. De stora egendomsägarne kunna köpa varorna från välkända
firmor i in- eller utlandet, men de mindre jordbrukarne, som
köpa i små partier, äro hänvisade till närmaste handlande eller kringresande
agenter. De komma sig icke för att skicka prof af varan
till kontrollanstalterna, och göra de det, kan det merendels icke ske,
förrän de fått hem varan, och då är det för sent. Jag tror därför,
att en lagstiftning i förevarande hänseende vore ganska behöflig.
Måhända kan den icke blifva fullt effektiv, men blott den omständigheten,
att en sådan lag finnes, verkar godt; det tror jag att erfarenheten
från våra grannländer visar. Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Åkerberg: Jag har varit nyfiken att höra reservanternas
skäl för utslag å motionen, men sedan jag nu fått höra dessa, kan
jag icke annat än biträda utskottets förslag. Det är sant, att en
lagstiftning på detta område alltid medför åtskilliga svårigheter, men
helt säkert äro dessa icke större än att de kunna öfvervinnas, och
äfven om lagen vid dess första framträdande icke är så fullständig,
kan den ju alltid sedan undergå förändring. Men hvad som här
behöfs är att vi få en lag, som lämnar skydd åt dem, hvilka behöfva
köpa kraftfodermedel, och som tvingar importörerna af dessa varor
att iakttaga mera varsamhet än hittills.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Gustaf: Man har framhållit de små jordbrukarnes
nytta af en sådan lag som den föreslagna, men för min
del kan jag icke finna, att den påkallas af dessa små jordbrukare.
I Östergötland åtminstone är förhållandet det, att hushållningssällskapet
betalar analyserna för alla de varor som lämnas till sällskapet
och undersökningarna lämnas sålunda gratis. Där har man
till och med varit så tillmötesgående, att man har ombud på flera
ställen icke endast i Linköping utan äfven i Norrköping m. fi. platser.
på det att dessa små landtbrukare skola ha så litet besvär som
möjligt för att få sin vara undersökt. De ha. ej annat att gorå
härvidlag än att aflämna prof på varan, och så få de kostnadsfritt
besked, om den är god eller dålig, och den handlande, som tillhandahåller
dåliga varor, blir nog så känd, att de kunna akta sig för
denne likasom å andra sidan dessa handlande nog själfva lära taga
sig till vara att sälja dåliga varor tvenne gånger.

Man har framhållit den finska och danska lagen, såsom vi hörde
i utskottet, då frågan där behandlades, och äfven auktoriteter yttrade
sig där i synnerhet emot den danska lagen, såsom här blifvit upplyst
af en föregående talare, hvilken ej fullständigt citerade det hela, men

N:0 21.

Onsdagen den 24 Mars.

dock nämnde, att danskarnas inrättningar med afseende å kontrollen
ansågos vara alldeles otillräckliga och icke alls tillförlitliga. Sålunda
är den danska lagen ej sådan som den bordo vara.

Vi kunna väl vara ense om att Riksdagen i allmänhet skifver
till Kungl. Maj:t alldeles för ofta, och så har det äfven skett uti
den föreliggande frågan. Vi ha ju skrifvit så nyligen som 1904
samt fått en proposition icke om kraftfodermedel, utan om gödningsmedel,
och vi kunna väl också vara ense om att do missförhållanden,
som förelinnas på de olika områdena, gälla minst i fråga om kraftfodermedel
och mest i afseende på gödningsmedlen samt allra synnerligast
beträlfande gräsfrö. Att vid sådant förhållande skrifva till
Kungl. Maj:t och begära en lag om detta vore väl föga lämpligt.
Nej, hitom oss då skrifva om alltsammans och ej om denna sak,
där det är minst nödvändigt. Jag tror, som sagdt, att denna lag
icke är af behofvet påkallad, i synnerhet ej på det sätt, som förslaget
nu framkommit. Detta är skälet, hvarför jag reserverat mig
mot utskottets hemställan, och jag anhåller om bifall till reservationen.

Herr Trygger: För min del är jag ej sakkunnig på detta

område, men jag ansåg det vara min plikt att reservera mig bland
annat för att de, som hafva mera sakkunskap, skulle få yttra sig
i kammaren och, om kammaren beslöte en skrifvelse, denna kunde
erhålla stöd af de sakkunniges yttranden. Riksdagen har skrifvit
tvenne gånger i dessa frågor och Kungl. Maj:t har svarat tvenne
gånger, men Kungl. Maj:ts förslag hafva båda gångerna af Riksdagen
förkastats. När Kungl. Maj:t första gången begärde Riksdagens
yttrande öfver ett framlagdt förslag, förklarade Riksdagen, att frågan
gällde en sak, där Riksdagen hade lagstiftningsrätt gemensamt med
Konungen, och därför förkastades förslaget. Andra gången förkastades
det framkomna förslaget om konstgjorda gödningsämnen
på materiella skäl. Skola vi nu skrifva en tredje gång, kanske
Kungl. Maj:ts förslag blir för tredje gången förkastadt, och det vore
väl ej lämpligt. Det är således af vikt, att, om man i dag beslutar
en skrifvelse, man har fullt klart för sig, att kammaren vill stå för
denna skrifvelse. Då nu så många sakkunniga personer här uppträdt
och förordat skrifvelsen, förmenande, att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle kunna vara till nytta, förmodar jag, att, ifall förslag från
Kungl. Maj:t framkommer, hvilket förslag naturligtvis icke gärna
kan begränsas till att gälla endast kraftfoderämnen utan väl också
kommer att gälla gödningsämnen och, som jag hoppas, äfven utsäde,
kammaren då skall godkänna ett dylikt förslag. För min del har
jag ingen anledning att, om det tinnes stämning för denna sak och
den anses vara till nytta för de små jordbrukarne, sätta mig emot
förslaget om en skrifvelse, men jag har ansett det vara min skyldighet
att se till, att skälen emot en dylik skrifvelse komme under
kammarens bedömande, så att beslut ej fattas utan att kammaren
varit i tillfälle att noga öfverväga hvad kammaren beslutar.

Om kontroll
u handeln
med beredda
kraftfodermedel.

(Forts.)

N:o 21.

Om kontroll
å handeln
med beredda
kraftfodermedel.

(Forts.)

Onsdagen den i24 Mars.

Hen- Gustafsson: Jag ber att få förena mig med dem, som
förorda det föreliggande skrifvelseförslaget, och det af den anledning,
att då motionären här framhållit det föreliggande behofvet, har han
verkligen påpekat ett behof, som förefinnes inom de mindre jordbrukarnes
klass eller med andra ord bland de samhällsmedlemmar,
som icke hafva tillfälle eller kunna komma i tillfälle att få åtnjuta
den fördel, som de större jordbrukarne hafva, ty de större jordbrukarne
hafva nämligen mycket lätt att få sina varor kontrollerade,
de köpa merendels direkte och från de större firmorna eller från
utlandet sina förefintliga behof, då däremot den mindre jordbrukaren
i regeln går till närmaste handlande, som i sin tur inköpt varorna
från någon grossör, hvilken för att kunna konkurrera måste taga
in från utlandet de billigaste varor, som stå honom till buds. Följaktligen
är det den mindre jordbrukaren, som blir lidande därpå,
att någon lagstiftning icke finnes i denna riktning.

Jag önskar alltså aflåtande af en skrifvelse till Kungl. Maj:t
för att därigenom fortast möjligt få till stånd ett lagförslag, som af
en blifvande Riksdag kunde antagas till skydd för de smärre jordbrukarne
mot här påpekade olägenheter. Det är nämligen icke så
väl beställdt, att vi hafva landtmannaföreningar, på sätt vi hört
yttras af en föregående talare, öfverallt i landet. De existera nog
uti tätt bebyggda trakter såsom, om man ser på kartan, i Skåne,
stockholmstrakten, Östergötland och i närheten af Göteborg m. fl,
platser; men se vi t. ex. på Småland eller Norrland och andra mera
vidsträckta landsdelar, existera inga dylika landtmannaföreningar,
och i följd däraf äro dessa landsändar mera utsatta för de anmärkta
olägenheterna.

På dessa skäl och på grund af utskottets motivering ber jag
att få instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Liedberg: Den ärade ordföranden i lagutskottet framhöll
som ett skäl att ej gå med på skrifvelseförslaget, att Riksdagen
tvenne gånger förut aflåtit skrivelser och fått utredning i saken.
Må sa vara, men kanske låter det tänka sig, att de utredningar,
som förut kommit från Kungl. Maj:t, hafva varit så underhaltiga,
att de icke kunnat af Riksdagen accepteras. Men nu, sedan vi fått
en initiativrik, kraftfull och i alla delar insiktsfull regering, hoppas
jag, att, om vi aflåta denna skrifvelse, vi snart skola till svar därå
få en utredning så tillfredsställande och uttömmande, att den kan
leda till att vi fortast möjligt få en lag i ämnet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på afslag
därå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 20 och 23 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 30, i anledning af väckt motion om förtydligande i angifvet
afseende af förordningen om utvidgad näringsfrihet; och

n:o 31, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 33 §
i förordningen angående försäljning af vin och Öl,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 20
och 23 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 4, i anledning af
väckt motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om åtgärder
för folkuppfostringsväsendets utveckling i mera praktisk riktning.

Till utskottet hade hänvisats en af herr Lorentz Petersson väckt
motion, n:o 9, hvari motionären hemställt, att Riksdagen, med godkännande
af de allmänna grunder för folkuppfostringsväsendets utveckling,
som motionären framställt, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för en
sådan utveckling.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade skäl
hemställt, att Första Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle, att vid den utredning
angående folkbildningsväsendets utveckling i praktisk riktning, hvilken
Kungl. Maj:t redan föranstaltat, och vid vidtagande af de åtgärder,
hvartill denna utredning kunde föranleda, hänsyn måtte tagas till
de synpunkter, som i utlåtandet blifvit framhållna.

Herr Petersson, Lorentz: För den behandling min motion

rönt inom utskottet har jag all anledning att vara tacksam. Visserligen
heter det i betänkandet, att utskottet endast »med föranledande
af motionen» gjort sin hemställan, men granskar man närmare
motiveringen, finner man, att det allra mesta af hvad motionen velat
framhålla blifvit upptaget af utskottet, låt vara att det gifvit det en
annan, säkerligen mera tillfredsställande form och ställt det i den
belysning af hela frågans stora innebörd, som det velat gifva.

I en punkt ber jag dock att få göra en anmärkning. Jag skulle
hafva önskat, att utskottet äfven i sitt eget yttrande velat gifva
ett uttryck åt hvad som i motionen sagts om angelägenheten af
att vid denna omgestaltning hänsyn tages till att de ungas sinnen
riktas äfven på ideella mål och att vid den förutsatta anordningen
af fortsättningskurser äfven hvad som fordras för de religiösa och
sedliga krafvens tillvaratagande bör blifva vederbörligen beaktadt.
Det är ju alldeles gifvet, att en undervisning, om den än är aldrig
så praktisk, likväl blifver opraktisk, om den ej tager hänsyn till
detta, som är det väsentliga och den bärande kraften för all bildning
och som gäller tillämpningen i lifvet i alla dess afseenden, ej blott
i vissa, af hvad man fått inhämta.

Om åtgärder
för folkuppfostringsväsendets

utveckling i
mera praktisk
riktning.

N:o 21.

Om åtgärder
för folkuppfostringsväsendets

utveckling i
mera praktisk
riktning.
(Forts.)

Onsdagen den 24 Mars.

Nu får man ju hoppas, att i allt fall hänsyn härtill skall tagas,
och jag förstår nog också, att det icke vore lämpligt att nu komma
med ett yrkande om förändringar i betänkandet, utan jag anhåller
endast att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr von Möller: När jag i utskottet förklarade mig kunna
gå med på detta skrifvelseförslag, gjorde jag det, emedan jag ansåg,
att, om man kunde åstadkomma någon förbättring af folkskolan, det
ju vore mycket glädjande. Dock måste jag säga, att jag både under
utskottsbehandlingen och efteråt, ju mer jag tänkt på saken, har
trott mig finna, att mellan önskemålet och realiserandet af detsamma
nog är ett långt stycke, uppfylldt af icke oväsentliga svårigheter.
Emellertid, som herrarne se, har utskottet gjort sitt bästa »med
anledning af motionen». Det är visserligen sant, att utskottet i
sitt betänkande gått förbi en del saker, som jag skall be att, eftersom
motionären uttalat sitt missnöje häröfver, något närmare få
beröra.

Som herrarne behagade finna, skulle motiveringen i utskottsbetänkandet
likaväl kunnat utmynna i ett afslagsyrkande på den
grund, att saken redan vunnit Kungl. Maj:ts beaktande och öfverlämnats
till seminariekommittén. Motionären har emellertid velat
gorå den på kyrkomötet väckta motionen till sin. Jag hoppas, att
han icke tager illa upp, om jag skulle vilja för min del uttala den
förhoppning, att han icke gör alla uttryck där till sina, emedan det
i sa fall skulle komma till en kontrovers oss emellan, som jag vill
bespara oss båda. Motionen är försedd med approbatur af diverse
biskopar och äfven af laici i kyrkomötet, men något imprimatur
ansågs ej kunna tilldelas af rent formella skäl, emedan ärendet icke
folie under kyrkomötets befogenhet.

Hvad är det nu, som man vill? Man vill skrifva till Kungl.
Maj:t, att vår folkbildning måtte omläggas på mera praktiskt sätt.
Ja, mina herrar, det vill ingen hellre än jag, ty jag är visst icke
den, som anser, att vare sig elementarundervisningen eller folkskoleundervisningen
bedrifves på ett praktiskt sätt. Det är ett mångläseri
och ett minnespluggande, hvarigenom man riskerar att göra
våra barn till efterpladdrande papegojor i stället för tänkande människor,
och det borde väl ej vara meningen med våra skolor. Barnen
behöfva fostran och kunskaper för lifvet och ej genom en massa
minneskram, som de ej smälta, göras till härmfåglar utan reflexionsförmåga.

Men på hvad sätt tänker nu motionären, att detta skulle gå
till? Jo, säger han, man skulle i folkskolorna försöka minska timtalet
för årsklasserna mellan 6 och 12 eller 13 år och sedan gifva
motsvarande valuta i fortsättningsskolorna. Motiverna äro, dels att
hemmen skulle kunna göra sig mera gällande, och dels att barnen
icke skulle alldeles afvänjas från praktiska sysselsättningar, utan få
lära sig äfven sådana saker, som de hafva nytta af, när de lämna
skolan och skola taga i tu med arbetet och slitet ute i världen.
Ja, det låter vackert och är naturligtvis mycket välmenande, men

Onsstiugen den 24 Mars.

N:o 21.

4-3

så kommer den härda, verkligheten. Ingen kan mor än jag beklaga
den otillfredsställande och den korta undervisningstid, som barnen i
folkskolorna hafva, men det är en af de många olägenheterna, som
de mindre bemedlade få underkasta sig. Det är dock ytterst en
penningfråga, om man skall kunna på detta sätt gå motionären till
mötes genom att taga bort det säkra, den obligatoriska tiden, och
lägga till det osäkra, fortsättningsskolor, som han ju själf erkänner,
åtminstone till en början, icke kunna blifva obligatoriska.

Så har motionären vackra ord om hemmets fostrande betydelse.
Jag underskrifver dem till fullo. Men hur förhöll det sig härmed,
när man knappade af på ferierna för elementarläroverkens ungdom?
Då tyckte man ju i stället, att barnen voro för länge borta från
skolan. Hur gick det då med »hemmets fostrande betydelse»?
Men det gör kanske ingenting, då det gäller lärjungarne i de högre
skolorna. För dem tyckas hemmen icke behöfvas. Ganska många
af dem äro i alla fall tvungna att lämna hemmen just under denna
synnerligen viktiga period. Folkskolebarnen åtnjuta dock hvarje
dag hemmens fostran under den tid de äro i hemmen. Ett godt
hem hinner nog göra sitt goda inflytande gällande under de timmar
folkskolebarnen dagligen tillbringa där, och ett dåligt liera medhinner
äfven att förstöra barnet, så att där, tror jag, plus och minus taga
ut hvarandra.

Vidare talas om, att barnen skola fostras i praktisk riktning.
Hvad är det man menar? Jo, att de skola lära sig bland annat
jordbrukssysslor. Här ser man ett alldeles nytt pedagogiskt moment,
som den ursprunglige motionären upptar under åberopande af den
erfarenhet man vunnit från ett skyddshem. För att få barnen mera
glada och, som motionären säger, för att gossarne skulle gå »med
hurtigare mod» till lektionerna än förut, sattes gossarne att sköta
— grisgården. Där ser man grisgårdens uppfostrande betydelse.

Jag hinner ej här att sysselsätta mig i detalj med motionen,
som jag skulle vilja. Men bland annat gör motionären ett utfall
mot skolan, i det han säger, att fastän folkskolan i många afseenden
varit en hjälp för hemmen och mycket godt därom sagts och kunde
ytterligare sägas, så hade hjälpen emellertid varit behäftad med
brister, hvilket man både skäl att misstänka af den allt liögljuddare
klagan öfver dåliga hem och förvildad ungdom. Denna klagan gåfve
åtminstone tillräcklig anledning att undersöka, om verkligen vårt
skolväsen vore sådant, som man kunde önska. Det är ju rätt egendomligt.
Folkskolan har ju alltid proklamerats som kyrkans dotter.
Det förefaller märkvärdigt, att denna moder fyllt sin plikt så^illa,
att man verkligen kan tillvita folkskolan skulden för de dåliga
hemmen och den förvildade ungdomen. Dessa företeelser kan väl
den stackars folkskolan icke ra för.

Sedan kommer motionären med någon aktad författarinna, som
förtrytsamt uttryckt sig så: »Skolan fostrar egoister och öfvermagar.
högmodiga parasiter, hviikas dagliga erfarenhet lär dem. att lifvet
går förträffligt genom att lefva på andra och ha sig själf som mål,
att alltid ta, men aldrig ge.» »Dessa ord», säger motionären, »gälla

Om åtgärder
för folkuppfostringsväsendets

utveckling i
mera praktisk
riktning.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Om åtgärder visserligen närmast det allmänna läroverket, men folkskolan måste
uJpfoÅlings- tyvärr i mycket vidsträckt män taga dem åt sig inom sitt område».

väsendets Nog är det emellertid märkvärdigt, att man vågar uttala en så
utveckling i tvärsäker dom, helst den citerade författarinnan uppenbarligen varit
mera praktisk i dåligt lynne.

?Fortsf) Nyss uttalade den ärade motionären här i allra hofsammaste

form ett beklagande, att icke i utskottets motivering influtit en
passus om de ideella målen och deras tillgodoseende både inom
skolan och fortsättningsskolan. Jag har ofta här talat i dessa
ämnen, och jag må säga, att jag tror, att nästan lika ofta har jag
blifvit antingen missuppfattad eller afsiktligt misstolkad. Ingen kan
lifligare än jag erkänna den stora betydelsen af sann religiositet och
en verkligt god religionsundervisning. Ingenting verkar på barn
så fostrande som just religionen, men jag påstår, och det har jag
en gång förut i sammanhang med de allmänna läroverkens organisationsfråga
uttalat mig om, att svårigheterna äro så synnerligen
stora, när det gäller att tillämpa detta. Huru skall man kunna
begära, att en religionsundervisning skall blifva fruktbärande eller
värmande — det gäller först och främst, att religionsundervisningen
skall värma: den skall gå hjärtevägen, — om icke läraren själf är
religiös eller intresserad för denna kunskapsgren. Eljest blir det
tomma ord och minneskram, som motionären också mycket riktigt
säger.

Jag har här i min hand ett tortyrinstrument af första ordningen.
Riksdagen har visserligen en gång uttalat önskan, att barnen måtte
få slippa denna långa, smala, torra och odrägliga bok — denna
»barnalära», som kyrkan kallar den, denna »barnupina», som landshöfding
Treffenberg på kyrkomötet mycket sannare betecknat den.
Men den är som galten Serimner: hur många gånger den än här slås
ihjäl, lefver den fortfarande på grund af kyrkomötets motstånd mot
en annan läroboks införande. Den hederlige Serimner var emellertid
på sin tid en nyttig och god gudaspis, men det kan man sannerligen
ej kalla denna barnaplåga! Dessutom, hur handskas man i
denna bok med barnens godtrogenhet och tillit till, att hvad det
här får lära verkligen är sant och rätt''? Jag skall här blott taga
fram ett enda exempel. Här står i femte budet i den så kallade
långkatekesen: »Hvilken är den största timliga gåfva, som Gud har
gifvit oss?» Så kommer svaret: lifvet, och så följer ett språk — jag
vill för resten erinra mig, att P. P. Waldenström, i sin lilla broschyr:
»Om katekesen» påpekar detta: »Allt, det eu man häfver, låter han
för sitt lif», enligt den nya proföfversättningen: »allt hvad man äger
gifver man ju för att själf slippa undan». Job. 2: 4. Hvem är det
nu, som säger detta och som anföres som sanningsvittne för denna
epikureiska uppfattning, att lifvet verkligen skulle vara det högsta
goda — för hvilket man bör gifva allt annat — hvem är det? Jo,
det är »Åklagaren», Satan. D. v. s. att det är Satan, som åberopas
som auktoritet, när man vill lära barnen religion och moral. Detta
erinrar mig om, huru man nyligen som auktoritet för vissa politiska
hägrande ideal anförde den saligen afiidne gamle fosterlandsförräda -

N:0 21.

Onsdagen den i24 Mars. 4.)

ren och kungamördaren Pechlin. Efter samma metod åberopar man
i katekesen Mefistofeles, om jag får kalla honom så — ty i Jobs
bok spelar ju Satan samma roll som Mefisto i Faust. Hvad skall
man säga om sådan pedagogik? Utom att moralen är falsk, tror
jag ej, att den auktoriteten ej förtjänar att anföras, åtminstone vid
barnaundervisning. Om de fråga: hvem har sagt det, blir svaret —
Satan!

Så har jag den andra boken här, »Bibliskan», som är, om ej fullt
lika tråkig, så dock alldeles tillräckligt ledsam. Jag ber att få
erinra om, hvad jag yttrade här är 1904 den 3 maj. Då anförde
jag några exempel för att visa, huru man lär barnen, att de skola
tro allt, som står här, tro, att det är absolut sanning, under det att
man väl skulle förvisa en hel del — och det hafva bibelforskarne
redan gjort — till den fromma legendens område. Då jag emellertid
ser, att vissa personer rynka ögonbrynen och för att ingen skall
känna sig sårad, skall jag blott be att få draga fram ett enda
exempel — berättelsen om Babels torn. Det står i berättelsen, att
byggandet af tornet »misshagade Herren», »därför kallades stadens
namn Babel, emedan Herren där förbistrade hela jordens tungomål».
I nya bibelöfversättningen står i en not: »Hebr. balåU, virra, förbistra,
hvilket därför icke får uppfattas som ett försvar för, men en
förklaring af den felaktiga etymolngiska härledninqen af Babel ur
balål. Babel Babie, babilu betyder på assyriska Guds port. Nu har
författaren af det hebreiska ordet balål gjort en folketymologisk
tydning, som naturligtvis är fullkomligt falsk. Men när barnen skola
läsa berättelsen, passar det ju väl i stycke, att Babel får betyda
förbistra. Hela historien måste vara sann, att alla de olika tungomålen
med alla de många grammatikläxorna, i latin, grekiska, tyska,
franska, engelska, som däraf blifvit en ledsam följd, åtminstone för
elementarläroverkens ungdom, har man att tacka tornbyggarne i
Babel för. Icke är det att undra på, om barnen tycka, att det nog varit
bättre, om babylonierne ej alls befattat sig med det där tornet, eller
om åtminstone de sluppit lida för hvad dessa med sitt himmelssträfvande
byggande åstadkommit af ledsamheter i form af oräkneliga
grammatikregler, undantag och exempel.

Kan nu någonting vinnas med, att utskottet välvilligt omredigerat
eller utelämnat en del af hvad motionären anfört? Jag hoppas,
att det åtminstone vinnes så mycket, att ärendet skickas öfver till
Andra Kammaren. Hur det kommer att gå där, det är ju svårt att
veta, men icke tror jag, att resultatet blir någon skrifvelse till
Kung!. Maj:t. Och därmed vore ju egentligen ingen större skada
skedd, ty ärendet är ju redan föremål för pröfning hos Kungl. Maj:t.
Jag har ej inom utskottet velat motsätta mig en skrifvelse, men
jag tror, att resultatet blir, att saken blir förvisad till de fromma
önskningarnas område. Jag vill ytterligare kraftigt understryka:
att jag ej vill vara med om att plocka bort af den nuvarande
obligatoriska skoltiden och förlägga till ovissa fortsättningsskolor,
om afsikten skulle vara att än ytterligare exploatera barnens
arbetskraft till förmån för föräldrar eller arbetsgivare. Det vill

Om åtgärder
för folkuppfostringsväsendets

utveckling i
mera praktisk
riktning.

(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Om fägärder jag ej vara, med om nu, lika litet som jag var med om det år 1900,
uppfostrinqs- ^ förgäfves och skäligen ensam med 5 kamrater i voteringen
väsendets sökte förhindra, att barnen skulle pressas in i det industriella arbetet
utveckling i med allt dess släp och slit, förrän de voro åtminstone 13 år. Finns
mer-a praktisk det något sätt att gorå fortsättningsskolan på något sätt mera
”Fort"*) acceptabel — obligatorisk kunna vi ej få den —, skall ingen önska
det hellre än jag. Men jag önskar lifligt, att barnens kunskapskvantitet
icke måtte förminskas, och särskildt hvad det ämne beträffar,
som jag nyss berörde, att undervisningen däri måtte blifva
gjord mera praktisk, mera fruktbärande för lifvets mindre, om jag
får begagna det ordet, afkristnande, än hvad jag tyvärr anser den vara,
såsom den nu bedrifves. Skulle det blifva följden, anser jag, att
man vunnit mycket, och jag skulle då känna mig glad, att jag i
detta fall, ehuru tveksam, gått med på utskottets förslag.

Herr vice talmannen: Jag förutsätter, att kammarens samtliga
ledamöter hafva en känsla af att frågan om vår folkskola och
förändringarna i dess organisation är en af de allra betydelsefullaste
frågor, som nu stå skrifna på dagordningen och där bör skrifvas
med synnerligen stora bokstäfver. Därför hoppas jag, att herrarna
ursäkta mig, om jag för några ögonblick och för en längre stund,
än jag kanske annars brukar begära, anhåller om herrarnas uppmärksamhet.
Ty jag känner en lust och känner det tillika i viss
mån som en skyldighet att uttala mig något om vårt folkskoleväsen
i det stora hela.

Om vår folkskola kan mycket godt sägas, om också icke allt
hvad som sagts till dess beröm kan anses hafva varit riktigt.
Obestridligt är, att de många skolråden i vårt land visa en mycket
stor nitälskan för utvecklingen af vår svenska folkskola, och onekligen
hafva också församlingarna visat en mycket stor benägenhet
att göra uppoffringar för henne. Man har på många häll i dessa
uppoffringar gått sä långt, som förmågan kunnat räcka till, och
stundom kanske också ett steg längre. Den, som i likhet med mig
haft tillfälle att i någon mån pröfva undervisningen i många hundra
folkskolor, kan också och vill gärna begagna detta tillfälle att gifva
det vitsord åt vår folkskollärarekår i det stora hela, att dessa lärare
äro mycket intresserade för sitt arbete och utföra det verkligen
också i de flesta fall med ganska stor skicklighet. Men oaktadt
allt detta är sant, veta vi och förnimma vi klart, att genom, jag
kanske vågar säga, hela vårt folk eller åtminstone genom stora
grupper af folket går en känsla af missmod vid betraktandet och
bedömandet af folkskolans arbete. Man känner, att det är dock icke
ordnadt såsom det borde vara, och detta har på olika sätt kommit
till uttryck under den sista tiden. Vi hafva alla gifvit akt på det
beslut, som fattades vid mötet för hushållningssällskapens ombud
och den skrifvelse, hvarmed man från detta möte gick in till Kungl.
Maj:t. I hufvudsakligen samma riktning hade frågan varit uppe vid

1 **'' '' Vim* nr»lrcå nnrlor* rlo Gtefa ✓lacravno

N:o 21.

Onsdagen den 24'' Mars.

världen och så ha vi nu motionen i dag och utskottets utlåtande
däröfver. På alla håll känner man, att det icke är som det bör
vara, att icke frukten motsvarar ansträngningarna och uppoffringarna,
och om man icke är så lätt ense om hvar bristerna ligga, tror jag
ändå, att man tämligen allmänt känner, att här icke är fråga om
brister i afseende å några särskilda detaljer och att icke förbättring
vinnes genom att göra en eller flera detaljförändringar i lässchemat
för folkskolan, utan felet ligger nog i hvad jag skulle vilja kalla
hela konstruktionen af byggnaden, och hvarpå beror då och hvari
består då detta fel? Ja, mina herrar, jag skall be att få tala om
en liten berättelse.

Den, som ovedersägligen har den största förtjänsten af vårt
nuvarande svenska folkskoleväsens utveckling, är framlidne statsrådet
Fredrik Ferdinand Carlson, hvilkens förtjänster i detta afseende äro
och förblifva helt visst ovanskliga. Han hade vid sitt reformarbete
på detta område stöd af synnerligen framstående personer, och den
som stod honom allra närmast och var hans högra hand i detta
reformarbete var en man, som jag sätter högre än de allra flesta
människor jag lärt känna och som tillika var min synnerligen gode
vän. Han berättade för mig en gång, att han hade till statsrådet
Carlson ställt denna fråga: »Vore det icke skäl nu att få klart
bestämdt för sig det mål, som man vill uppnå med folkskolan, för
att få det klart begränsadt?» Därpå svarade Carlson då: »Nej, det
skola vi icke göra, utan vårt program skall nu vara att föra folkskolan
så långt fram som möjligt.»

Nu kan man ju säga, att då, i den stunden, det programmet
icke var så felaktigt, när det gällde att bryta väg för nya förhållanden,
och att man då borde gå så långt man kunde. Men
emellertid har jag många gånger sedan dess tänkt på hvad som då
sades mig och funnit allt mer och mer bekräftelse på att det var
det stora felet, och att det har förblifvit det stora felet med vår
folkskola, att man icke för henne uppställt ett bestämdt och klart
fattadt begränsadt mål utan endast för henne uppställt det programmet
att föra henne fram så långt som möjligt — det negativa
är: icke något bestämdt begränsadt mål — och det positiva så långt
som möjligt. Dessa förhållanden synas mig hafva varit rent ödesdigra
för vår folkskola, ty detta Carlsonska program har sedan
alltjämt fullföljts, och hvad har så blifvit följden? Jo, när man
velat föra henne så långt fram som möjligt, har det inneburit, att
man skulle taga upp så många läroämnen som möjligt och i de
många ämnena göra kurserna så långa som möjligt. Nu vill jag
naturligtvis icke bestrida, att hvarje sådant ämne, som införts i vår
folkskola, har sitt värde, ty jag är öfvertygad om, att allt hvad
man får lära har sitt värde, men det inlärda kan naturligtvis ändå
under vissa förutsättningar blifva för mycket. Och då man nu icke
har nöjt sig med att upptaga i folkskolan en mängd af de vanliga
ämnena, utan år efter år önskningar framställts och i viss mån åtgärder
vidtagits för att införa nya ämnen, har ställningen i den af
mig antydda riktningen än ytterligare förvärrats. Så har man t. ex.

Om åtgärder
för folkuppfostringsväsendets

utveckling i
mera praktisk
riktning.

f Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Om åtgärder p;l senare tider yrkat, att man i folkskolan skall upptaga ett så
uppfoltrinqt. nyiJ ämne som statsrätt och kommunalförfattningar, vidare att där
väsendets införa undervisning om våra värnpliktsförhållanden och vidare, att
utveckling i man skulle införa undervisning om alkoholens skadlighet o. s. v.
merrikfnh\liSk ^vem kan förneka att det vore godt, om folkskolan Unge meddela
?Forts!)'' undervisning uti hvarje sådant ämne och många andra, men hvilket
blifver resultatet? När man tänker på Indika förutsättningar, som
dessa folkskolebarn i allmänhet hafva, och man så vidare besinnar
hvad som följer efter deras afslutade skoltid, hvad blir då den verkliga
behållningen eller valutan af allt detta? Det blifver omnia varia,
men det blifver icke någon bestämd eller fast insikt, och därför
har man oupphörligen exempel på att de mest flitiga och intelligenta
skolbarnen, när de gått igenom folkskolan och kommit ut i
lifvet och sedan skola använda hvad de lärt, visat märkvärdiga
brister i sådana stycken, hvilka dock för dem varit af särdeles vikt
att få ordentligt inhämta. Jag har erfarenhet af att i domkapitlet
läsa inlagor från dem, som gått igenom folkskolan, och har därvid
ofta funnit huru förunderligt svaga de äro i att skrifva en vanlig
enkel svensk inlaga, särskildt i fråga om att veta hvar man skall sätta
punkt. När jag sagt detta, hoppas jag herrarna skola få intryck af att
jag velat yttra mig i sak och icke för att anklaga någon utan blott
för att antyda, huru ställningen verkligen är. Och om jag skulle
sammanfatta resultatet af, om jag så får säga, den Carlsonska
perioden, skulle jag vilja uttrycka det litet drastiskt så, att den
typ af bildning eller undervisning som då lämnades, kan kallas för
magasinstypen eller magasinering af eu hel del, som ej blef till
till något egentligt värde.

Så kommer jag till hvad jag skulle kunna kalla för den andra
perioden i vår nyare folkskolas historia, — jag menar icke att jag
kan draga upp ett bestämdt årtal, men i det stora hela sedt. Om
man skulle kunna tala om en andra period i vår folkskolas utbildning
och utan att här använda någon slags stenkastning, skulle jag
vilja kalla den för folkskollärareföreningens period. Utvecklingen
har hufvudsakligen ledts af vår allmänna folkskollärareförening. Åt
denna förening skall jag villigt gifva ett mycket lifligt erkännande,
och villigt medgifver jag, att dess arbete för folkskoleväsendet varit
i hög grad betydelsefullt. Man skall länge få söka efter en kår,
som visat så stort intresse för denna institution som våra svenska
folkskollärare och deras förening. Men vid sidan af detta intresse
för folkskolan har naturligtvis också visats intresse för folkskollärarne.
Denna förening är den äldsta af våra fackföreningar, och
det är icke att säga det minsta ondt om att den arbetat för sina
medlemmars eget bästa. Så mycket mindre skäl är det att klandra
den härför, som det var i hög grad behöfligt och önskvärdt, att
folkskollärarnes ställning blef eu annan än hvad den förut varit
och detta såväl i socialt som i ekonomiskt hänseende. Ty den sociala
ställning vår folkskollärarekår hade på landet för eu del år sedan
var en skam för vårt land, och i det afseendet har ju också en förändring
inträdt af mycket stor och värdefull art. Icke heller kan

N:0 21.

Onsdagen den 04. Mars. 4it

inan f förebrå donna förening att, den vorkat äfven för lärarokårens Om Åtgärder
ekonomiska bästa, ty äfven i det afseende!, var förbättring af behofvet u''p°^Jtring!..
påkalladt. Men så har såsom en följd af programmet för hvad jag väsendets
kallade det Carlsonska systemet, enligt hvilket program folkskolan utveckling i
borde föras fram så långt Rom möjligt, programmet för utvecklingen mera praktisk
blifvit, att folkskolan skulle komma så nära som möjligt de allmänna 7p0"”g^''
läroverken. Man har velat, att hon skulle likna dessa så mycket
som möjligt, och slutligen tendensen blifvit att, såvidt möjligt,
fullt utplåna gränserna mellan folkskolan och de allmänna läroverken
och samtidigt utjämna gränserna mellan folkskolans lärare
och de allmänna läroverkens lärare. Detta har varit ledmotivet
under en längre tid, och åt det systemet har man gifvit än ett
än ett annat namn, och särskildt har här kommit till pass ett namn,
som ju kan sägas antyda något godt, men som kan användas i
olika riktningar: folkskolan skall vara bottenskola för de allmänna
läroverken. Det namnet hav narrat ganska många, det har tilltalat
somliga därför att man ansett sig genom bottenskolan göra en
ekonomisk besparing, därför att man skulle kunna inbespara några
klasser i de allmänna läroverken. Det har tilltalat andra därför
att det tyckts innebära ett försök att upphäfva de sociala åtskillnaderna
o. s. v.

Men hvad ligger uti detta uttryck: bottenskola för de allmänna
läroverken? Jo, däri ligger, att vår folkskola skall icke hafva någon
egen själfständig uppgift utan blott vara en förberedelse för de
allmänna läroverken, och då nu naturligtvis det lägre stadiet får
sin hufvudsakliga riktning uppifrån och icke tvärtom, så, ifall detta,
såsom på många håll sagts, medfört skada för de allmänna läroverken,
har det utöfvat ett ännu skadligare inflytande på vår folkskola,
och det är från denna sista synpunkt som saken framför allt
nu intresserar mig. Ville man här använda ett mindre vackert ord.
men som verkligen enligt min uppfattning uttrycker saken fullt
riktigt, skulle man kunna säga, att sträfvandet nu går ut på att
göra vår folkskola till en förstuga till de allmänna läroverken. Och
därför, om jag nyss betecknade första perioden af vår folkskola
med att den då hade en magasinstyp, vill jag nu säga, att man
vill ombilda den till en förstugutyp. Detta är enligt min mening i
högsta grad farligt för vårt folkskoleväsen och synnerligast för det
stora flertalet af våra folkskolor. Ty hvad skall det väl blifva af
dem, om de skola göras till en sådan där förstuga till de allmänna
läroverken? De bäst anordnade folkskolorna i våra större städer
kunde måhända vara lämpade för denna uppgift. Men alla de många
tusen folkskolorna på landet, hvad blir resultatet af deras arbete,
om de skola, så långt som möjligt och så långt de kunna sträcka
sig, ordnas efter denna typ?

Därför anser jag, att det viktigaste af allt för närvarande är
i denna fråga., att man verkligen gör sig reda för hvad man vill
att folkskolan skall uträtta, och att man drager upp gränsen mellan
folkskolan och allmänna läroverket. Sedan kan det naturligtvis bli
fråga om, huruvida eller huruvida icke det här i landet finnes behof
Första Kammarens Prof. 1909. N.o 21. 4

N:0 21.

Onsdagen den 21 Mars.

Om åtgärder af någon ny skolform, som då skulle motsvara det behof, man här
for (ol-k\ velat uttrycka med orden »göra folkskolan till en förberedelse för
^väsendets*'' det allmänna läroverket». Huruvida det kan behöfvas, och huruutveckling
i vida det kan vara önskvärdt att få en sådan ny skoltyp är en fråga,
mera praktisk på hvilken jag för närvarande svarar hvarken ja eller nej. Den
^Forts^ ^''ägan föreligger här icke nu. Blott så mycket vill jag säga, att

or Sv om en sådan skola är af behofvet påkallad, det dock är visst, att

det icke är önskvärdt, att det i vårt land blir alltför många sådana.
Ty om dessa skolor också .skola ha till uppgift att bilda tjänstemän
af den lägre valören, ja, då komrne de blott att ha till resultat ett
ännu större antal af sådana tjänstemän, som jag skulle vilja kalla
tjänstemannaproletärer, därför att de äro dömda att stanna på de
lägsta punkterna och således äro utsatta för alla de frestelser till
missnöje, som nödvändigt följa med en sådan lägre ställning. Alltså,
uppgiften är att gå till botten med frågan, hvad man vill att folkskolans
uppgift och mål skall vara.

Nu har man under diskussionen, icke blott under diskussionen
här i dag, utan äfven under diskussionen i allmänhet, stannat vid
att uttrycka sin önskan med att »folkskolan måtte bli mindre teoretisk
och mera praktisk», och detta skall jag innerligen gärna underskrifva.
Men jag vill dock säga det, att när man så uttrycker sig,
har man försökt hitta en term, men att man därmed vill dock något
mycket mera. Säkert är, att vår folkskola bör få ett mera praktiskt
syfte än hvad den nu har, och detta icke blott så, att man där
inför åtskilliga praktiska utbildningar, utan framför allt så, att den
teoretiska undervisning, som där meddelas, anordnas på ett mera
praktiskt sätt. Men jag upprepar: det som behöfves och det man
verkligen i grund och botten önskar har icke fått sina adekvata
uttryck i »teoretisk och praktisk»; dessa angifva blott en riktning.

Med anledning af något som äfven sagts här förut i dag, vill
jag endast tillägga, att det kan nog vara så, att skoltiden kanske
för barnen begynner för tidigt, ty detta har med sig den nödvändiga
konsekvensen, att barnet tidigare, än jag tror vara gagneligt och
önskligt, skiljes från inflytande af hem och af moder. Det är vidare
antagligt, att det vore önskvärdt, om under skolåldern undervisningen
icke så mycket som nu upptoge barnens tid, utan att de under
dessa år, från 7 å 8 till 13, kunde få vänjas vid och få glädje af
att deltaga hjälpande i hemmets praktiska gärningar. Och det
vore säkerligen också i många fall mycket önskvärdt, om under
åren, som följa närmast efter 13 år, och som väl ändå torde vara
de farligaste, något kunde göras för barnens fortsatta undervisning
och utbildning. Men jag erkänner gärna, att det är synnerligen stora
svårigheter att öfvervinna i nu nämndt afseende. Att en påbyggnad
på folkskolan är önskvärd, det erkänna, tror jag, nästan alla de, som
ha någon insikt i och något intresse för vår folkundervisning.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Juhlin: Jag vill icke bemöta de inlägg, som motionären
och den ärade talaren på hall andsbänken här gjort. .Tåg tror, att

Onsdagen den 21 Mars. •>! N:0 21.

det är tillräckligt att i dot hänseendet hänvisa till utskottots ut talande

i det föreliggande betänkandet. „pp fostring» -

Men det var ett yttrande, den ärade talaren pa hallandsbänken väsetildcts

fällde, som uppkallade mig. Han urgerade, att denna fråga icke utveckling i
skulle vinna någon anklang i Andra Kammaren. Det vore sorgligt, mera praktisk
om denna fråga, som jag betraktar såsom en riksfråga, eu nationalfråga,
om hvilken alla, oberoende af hvilken partifärg de hafva,
böra kunna samla sig, om denna fråga, säger jag, skulle bli en
partifråga och en politisk fråga. Jag vet, att det. sagts, och jag
tror också, att det kommer att sägas, att krafvet på folkbildningsväsendets
omläggning i praktisk riktning på vissa håll är en täckmantel
för försök att hämma folkskolans utveckling. Och det har
äfven sagts och skrifvits, att man bör söka bibringa folkskolelärarekåren
och allmänheten begrepp om hvad som egentligen ligger under
detta kraf. Det är mod anledning häraf, som jag nu vill å utskottets
vägnar bestämdt protestera mot att utskottet skulle lia en sådan
baktanke, att det med sitt uttalande skulle vilja på något sätt
hämma folkskoleväsendets utveckling. Utskottet bär endast velat
med sitt uttalande vara med om att utveckla folkskolan, men utveckla
den i annan riktning, än den nu tenderar att gå, utveckla
den i sund riktning, i en riktning, som är nyttig, nödvändig och
välgörande för det uppväxande släktet, för dess kommande lifskall.

Det är icke säkert, att det är tillräckligt att försöka stoppa i
de unga så mycket kunskaper som möjligt i så många ämnen som
möjligt. Det kan hända, att man då med skäl kunde säga, att de
unga finge lära sig »multum in omnibus, sed nihil in toto». Jag
tror för min del också, att det viktigaste är att försöka bibringa
de unga läslust, kunskapsbegär, som kan finnas kvar hos dem hela
lifvet igenom. Kan detta begär väckas, och kan med detsamma
också förenas kärlek till deras kommande lifsarbete, kärlek till
kroppsarbete, då tror jag att mycket därmed skulle vinnas. Ty
den, som aldrig lärer sig att älska arbetet, den, som aldrig pröfvat
på hvad det vill säga att känna arbetslust och arbetsglädje, den
får heller aldrig känna lifslyckan och lifsglädjen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr von Möller: Jag kan i mycket instämma med den nästföregående
talaren och i så godt som allt med den sista. Jag vill
hoppas, att icke herrarna så missuppfattade mitt yttrande, då jag
framförde mina betänkligheter om resultatet af skrifvelseförslaget,
att jag därmed uttalat eu olycksprofetia, som jag själf önskade
måtte gå i fullbordan. Det har icke vant min afsikt.

Det talades om mångläseri och att så många osmältbara saker
stoppas i barnen. Det sade jag äfven själf. Emellertid skulle det
hafva gladt mig, om jag åtminstone hade fått den äran att blifva
på något sätt bemött af den nästföregående talaren, ty det var ju
mot det hållet jag gjorde mina anmärkningar. När man talar om

N:0 21.

Om åtgärder
för folkuppfösning
sväsendets

utveckling i
mera praktisk
riktning.
(Forts.)

Onsdagen den 24 Mars.

att så många olikartade ämnen stoppas i barnen, tyckes man på
det hållet förbise, att minst en femtedel af barnens skoltid åtgår
till den — så kallade krist&ndomsundervisningen. Att jag icke anser
denna undervisning tillfredsställande, har jag förut sagt.

Det talas om huru förfärligt ond tiden är, huru religionsfientliga
arbetareskarorna äro och huru religiöst indifferent den s. k. intelligensen
är; jag frågar då, om icke kyrkan, »skolans moder»,
borde slå sig för sitt bröst och fråga sig: Har jag rätt fyllt min
uppgift? Svaret synes mig ligga nära till hands, då det råder ett
så allmänt missnöje här särskildt beträffande folkskolan. En motion
har i dessa dagar väckts om inrättande af en folkskolestyrelse. Jag
undrar, om icke häri ligger en kritik af det sätt, hvarpå man från
högklerikalt håll har handskats med religionsundervisningen och folkskoleundervisningen
i dess helhet. Jag är den förste att erkänna
att den svenska kyrkan inlagt stor förtjänst om vår folkundervisning,
åtminstone i forna tider. Vid flera tillfällen i fråga om kyrkostämmas
rätt att själf utse ordförande i skolrådet har jag uttalat
min stora tillfredsställelse öfver och beundran för det sätt, hvarpå
en mängd präster skött sitt vanskliga uppdrag. Men jag vågar
påstå: det ligger väl ändå något berättigadt däri, att man från de
mest skilda läger uttalar, att det icke är bra som det är. Det
vore väl, om man på kyrkligt håll, där man ju säger sig vara så
intresserad för folkbildningen, ville göra en grundlig samvetsräfst
med sig själf och fråga sig: Har jag skött mitt uppdrag väl eller
har jag lämnat något öfrigt att önska?

Det är detta jag, som äfven för min ringa del är varmt intresserad
för en god och fruktbärande religionsundervisning åt vår
ungdom, velat framhålla. Äfven seminarieundervisningen finner jag
otillfredsställande. Lägger man icke för mycken vikt äfven vid
seminarieelevernas katekesläsning, som inkräktar allt för mycket på
deras tid och krafter? För visso.

Herr Östberg, Johan: Till deras uttalanden, som mer eller
mindre från pedagogisk synpunkt sökt belysa föreliggande ämne,
torde ock böra läggas ett uttalande från lekmannasidan, till hvilken
jag hör.

Då jag haft tillfälle att inom utskottet deltaga i detta ärendes
behandling, har jag för min del icke kunnat annat än böja mig för
den opinion, som mer och mer utbredt sig och från många håll
föranledt uttalanden, nämligen att de stora uppoffringar, som vi
iklädt oss för det nuvarande folkskoleväsendet, icke lämnat de
frukter, som med dessa stora uppoffringar varit afsedda.

Vi sända till främmande utställningar typer af våra skolhus
och vårt skolmateriel, och de vinna allmän beundran. Vi visa för
hitresande utlänningar våra ståtliga folkskolepalats, och de väcka
äfven allmän beundran. Men vi äro icke i tillfälle att visa produkterna
af detta eller huruvida de motsvara hvad det lysande
yttre angifver.

No 21.

Onsdagen den 24 Mars. 58

Här har från flera håll framhållits, att folkskoleundorvisningen 0nL^?^er
icke egentligen innebär en folkuppfostran, framför allt icke en folk- uppfJ^9S
uppfostran för det lif, som det öfvervägande stora flertalet af dem, väsendets
hvilka utgå frän folkskolan, komma att föra. Den rustar icke vårt utveckling i
folk för det lifvot. Huruvida den kritiken i allo är befogad,
är svårt för den utomstående att bedöma. Men när motionären
hänvisar till hemmets uppfostran, som skulle komplettera skolans,
är det eu hänvisning, som får upptagas med försiktighet. Hemmets
uppfostrande inflytande kan på många håll icke vara till fyllest, och
i de stora städerna och industrisamhällena äro hemmen många
gånger så långt ifrån att komplettera folkskolan i fråga om barnens
uppfostran, att de snarare i flera afseenden motverka den. Därför
tror jag, att man i talrika fall icke, såsom motionären tänkt sig,
kan i hemmen finna en motvikt mot de brister, hvarmed vårt folkskoleväsen
kan vara behäftad!.

En sådan motvikt mot bristerna i den nuvarande folkundervisningen
kan man efter mitt förmenande endast finna däri, att
samhället fortsätter att taga hand om barnen och icke lämnar dem
vind för våg under den ömtåligaste tiden i deras lif. Huruvida de
stora uppoffringar, som ett sådant omhändertagande i fortsättningsskola
komme att föra med sig, skulle kunna minskas därigenom,
att arbetet i själfva folkskolan något eftersättes, är en sak, hvarom
jag såsom lekman icke kan döma. Men den saken är i alla fall
värd att undersökas.

För min del lägger jag liufvudvikten i det förslag om skrifvelse,
till kvilket jag liksom de andra yrkar bifall, på motionärens hemställan
om obligatoriska fortsättningsskolor eller yrkesskolor, och jag
gör detta så mycket tryggare, som jag har i min hand ett uttalande
från en person, som är satt att på en af de främsta platserna i
vårt land verka för folkskoleundervisningen. Han skrifver, bland
annat, följande:

»Redan i samband med de första åtgärderna för fortsättningsskolors
upprättande i vårt land bör i lag föreskrifvas, att fortsättningsskolan
under ett bestämdt antal år kan göras obligatorisk för
ungdomen i de kommuner, som upprätta af staten godkända fortsättningsskolor.
Äfven härvid borde man sålunda hos oss enligt
min åsikt följa det nutida Preussens föredöme.

Jag vet ingen skolfråga, som för närvarande är af mera trängande
vikt för våld land än denna om obligatoriska fortsättningsskolor
efter afslutad folkskolekurs. Vårt land behöfver sådana
skolor, om icke vår industri och vårt jordbruk skall duka under i
den internationella konkurrensen; och kanske ännu mer behöfva vi
dem, föi- att icke vår ungdom skall moraliskt förvildas. Hvarje
dag, som går utan att något effektivt på detta område göres,
innebär en nationell fara af den allra största räckvidd.

Det är gifvet, att vissa enskilda yrkesidkare skola sätta sig
emot förslaget, förmenande att de ej hafva råd lämna de unga den
fritid från yrkesarbetet, hvilken behöfves, för att de skola med
verkligt gagn begagna sig af lortsättuingsskolans undervisning; eu

No 21.

Onsdagen den 24 Mars.

Om åtgärder och annan kommer ock att säga, att hans yrke ej krafvel- hos
uppfostrings- ai''betaren annan bildning, än han kan få på verkstaden under utfåväsende
ts rande af det betalade yrkesarbetet. Man förstår så väl, att den,
utveckling i som ej själf fått den ifrågavarande skolmässiga utbildningen, ej
mera praktisk förstår att uppskatta dess värde. Men vidgar man vyerna från
(Forts.)'' privatekonomiens till nationalekonomiens synpunkter, så borde man ej
kunna förbise, att den tid, som användes för ungdomens praktiska
bildning, är en i ordets högsta bemärkelse produktivt använd tid.
Och äfven den, som ej erkänner fortsättningsskolans behöflighet för
den praktiska yrkesbildningen, borde behjärta det moraliska krafvel,
att ungdomen bättre än nu måtte tagas om hand under brytningsåren.
Ungsocialismens förvillelser borde tala ett högljudt språk till
det nationella samvetet i detta hänseende.»

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkainmaren.

Vid ånyo skedd föredragning af Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 20 och 23 innevarande mars bordlagda utlåtande, n:o
5, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om anordnande af
landtbrukshögskoleundervisning, biföll kammaren livad utskottet i
detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkamnmren.

Vid förnyad föredragning af sammansatta bevillning^- och lagutskottets
den 19 och 20 i denna månad bordlagda betänkande n:o 1,
i anledning af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser
rörande utskänkning af brännvin, vin och Öl å passagerarefartyg,
biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 182, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 9, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående statens, kommunernas,
landstingens och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt
beroende af från rusdryckshandteringen härflytande medel, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 2.

No 21.

Onsdagen den 24 Mars. 55

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet atlämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17,
22, 44 och 65 §§ grufstadgan m. m.; och

2:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 §
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till bestämmelser angående undersökning och
tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord;

2:o) innefattande förslag till visst tillägg till de af 1908 års
Riksdag antagna förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner; samt

3:o) angående ombildning af lärames vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa.

Herr Ros väckte en motion, n:o 64, i anledning af Kungl. Maj:ts
förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående lönereglering för fögderiförvaltningen;

n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af väg mellan Storbäcks by och Risbäcks kapellkyrka inom
Dorotea sockens väghållningsdistrikt af Västerbottens län;

n:o 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderstillägg åt registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen
P. I. E. Delphin;

n:o 72, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra hufvudtiteln gjorda framställningar om höjning af anslagen
till högsta domstolen och nedre justitierevisionen;

n:o 73, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkterna 1 och 16 under
sjätte hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till regeringsrätten;

n:o 74, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens fjärde hufvudtitel; och

n:o 75, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande anslag
till införande af elektrisk belysning och värmeledning vid viss
del af Vadstena hospital; äfvensom

N:0 21. 56 Onsdagen den 24 Mars.

lagutskottets utlåtanden:

n:o 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afskaffande af edgång m. m.;

n:o 34, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser
för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest
afverkningsrätt upplåtits åt utlänning; och

n:o 35, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af kommunallagstiftningen.

Justerades tolf protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,34 e. m.

In fidem

A. v. Rrv senstjernå.

Torsdagen den 25 mars,

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 194, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 11, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder
för val af sjömanshusdirektion m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott n:o 1
den af herr Ros under gårdagen väckta och då bordlagda motion,
n:o 64, i anledning af Kungl. Majtts förslag till lag om reglering af
prästerskapets aflöning.

Fredagen den 26 Mars. 57 N:0 21.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 69 — 73.

Vid föredragning af statsutskottets sistlidne dag bordlagda
memorial:

n:o 74, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens fjärde hufvudtitel, och

n:o 75, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande anslag
till införande af elektrisk belysning och värmeledning vid viss
del af Vadstena hospital,

godkändes de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 33—35.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,43 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 26 mars,

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Malm aflämnade Ivungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående inköp för statsverkets räkning af en officerskåren
vid Smålands artilleriregemente tillhörig marketenteribyggnad
vid regementets etablissemang i Jönköping;

2:o) angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för
fyllande af 1910 års stater; och

3:o) med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Juckasjärvi och Karesuando socknar af Norrbottens
län.

Första Kammarens Prof. 1909. N:o 21.

N:0 21

Fredagen den 20 Mars.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 6, i anledning af väckt motion angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t om utfärdande af förbud mot tillverkning för export
af smör med en vattenhalt öfverstigande 16 procent.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet afiämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående inköp för statsverkets räkning af en officerskåren
vid Smålands artilleriregemente tillhörig marketenteribyggnad vid
regementets etablissemang i Jönköping; och

2:o) angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande
af 1910 års stater.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag afiämnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Juckasjärvi
och Karesuando socknar af Norrbottens län.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6 skulle sättas främst bland
utskottsbetänkandena på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,9 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1909.