RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1908:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

!9Ö8. Andra Kammaren, N:o 22,

Lördagen den 7 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne februari.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. Alfred Petersson afiämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående pension åt t. f. fiskeriintendenten A. A. H. Malms änka
Esther Johanna Gustafva Malm, född Rosengren;

angående upplåtelse af den kronan tillkommande iordägarandel
i grufva;

angående upplåtelse af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter
å kronojord;

angående försäljning af en lägenhet från förra militiebostället
Borrstorp n:o 1 i Kristianstads län;

angående försäljning af två till förra militiebostället Rosöga n:is
1 och 2 i Södermanlands län hörande lägenheter;

angående försäljning af tre ägoskiften och två lägenheter, tillhörande
förra militiebostället Wåtamåsa n:o 1 i Malmöhus län;

angående pension å allmänna indragningsstaten till förre extra
läraren vid navigationsskolan i Stockholm Christian Sjögren;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt arbetsförmannen
vid Karlskrona fästningsbyggnad Peter Johansson; och

angående uppförande af en byggnad, innehållande lokaler för
krigshögskolan och krigshofrätten med flere institutioner och myndigheter.

De kungliga propositionerna blefvo på begäran lagda på bordet. ''

§ 3.

Vidare aflämnades af herr statsrådet m. m. grefve H. E. G.
Hamilton Kungl. Maj:ts propositioner:

Andra Kammar ms Prof. 1908. N:o 22.

N:o 22, 2

Svar å
interpellation.

Lördagen den 7 Mars.

angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m.
angående utbekommande af deposition till säkerhet för fullgörande
af stadgade villkor för koncession å järnvägsanläggning från Läckeby
till Alsterbo; samt

angående pension åt extra ordinarie kontorsskrifvaren Amalia
Beata Wilhelmina Barthelson, född Lindstedt.

Jämväl dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Ordet lämnades härefter på begäran till chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Alfred Petersson, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Axel Ekman i Mo gård
till mig framställt följande spörsmål:

l:o) »Har herr statsrådet, vid det förhållandet, att man på
grund af den af ett afsevärdt antal firmor inom utsädesbranschen till
herr statsrådet ingifna skrifvelsen kan antaga, att dessa firmor anse
sig förhindrade att med nu fastställda villkor deltaga i täflan om förvärfvandet
af monopolet till Sveriges utsädesförenings elitstammar,
och att denna täflan alltså icke kommer att motsvara, hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen med en fri och öppen täflan afsett, vidtagit åtgärder
till förhindrande af att den för anbudens pröfning tillsatta
kommissionen, därest anbud endast från ett fåtal utsädesfirmor föreligga,
utan att frågan ånyo underställes Kungl. Maj:ts pröfning ingår
något bindande aftal?

och om herr statsrådets svar på denna fråga skulle gå i den riktning,
att herr statsrådet icke vidtagit några sådan åtgärder till förhindrande
af ett förhastadt aftal från kommissionens sida:

2:o) Anser herr statsrådet att, efter hvad i saken numera inträffat,
fordran på fri och öppen täflan kan anses uppfylld, äfven om
endast ett fåtal anbud skulle föreligga, och att det under sådana omständigheter
kan vara tillfredsställande, om det nämnda monopolet
för en så afsevärd tid som 10 år framåt blir bundet?»

Vid besvarandet af dessa spörsmål anhåller jag på grund af förekomna
omständigheter att något vidlyftigare få beröra Svalöfsfrågan,
än som egentligen betingas af de framställda frågorna.

Det vetenskapliga försöks- och förädlingsarbete, som under en
följd af år bedrifvits af Sveriges utsädesförening, har otvifvelaktigt
varit till stort gagn för det svenska jordbruket, på samma gång det
varit en heder för landet att äga denna institution. De händelser,
som af den ärade interpellanten antydas och som hafva inträffat sedan
förra årets Riksdag fattat beslut om bidrag till utsädesföreningens
praktiskt vetenskapliga verksamhet, rubba lyckligtvis icke detta förhållande.
Jag anser mig härvid böra erinra, att dessa händelser icke
på något sätt berört föreningens ekonomiska angelägenher, enligt hvad
mig från vederbörligt håll meddelats redan innan anslag för innevarande
år utanordnades till föreningen och proposition till Riksdagen
aflåta om fortsatt bidrag till föreningens verksamhet. Mot den praktiskt
vetenskapliga verksamhet föreningen bedrifvit har heller icke,

N:o a‘2.

Lördagen den 7 Mars.

känner, något klander riktats. Däremot har vid upprepade
1 * j1 ,Sava* utom som inom Riksdagen skarpa anmärkningar giorts

emot det satt, på hvilket föreningen ordnat förmedlingen mellan sig
och den jordbrukande allmänheten af resultaten af förädlingsverksame
en. Klandret har hitintills gällt de träffade öfverenskommelserna
eller sambandet emellan föreningen och allmänna svenska utsädesaktiebolaget,
ett samband, som dock numera är upplöst, itv att inga
för en längre tid framåt bindande kontrakt finnas, som hålla dem
vidare samman. Frågan om förmedlingen är onekligen en både ömtålig
och svårlöst fråga. Jag håller dock före, att tämligen stor
enighet rader darom att arbetsresultaten, d. v. s. elitstammarna, icke
lämpligen kunna öfvergå direkt från den vetenskapliga anstalten till
den ett godt utsade behöfvande jordbrukaren. De behöfva dessförinnan
profva^ i stort och förökas, för att en något så när afsevärd
kvantitet ma kunna pa en gång släppas ut i marknaden, men denna
profning och förökning måste stå under effektiv kontroll. Men icke
nog darmed ; äfven sedan en stam utsläppts i marknaden måste den
iakttaga8, vidmakthålla ren och förbättras, dess konstans ökas genom

-,KkTd",,fÖrrgring-, Men för att 8ådant arbete skall kunna
på ett tillfredsställande satt fortgå och att rena och möjligast pålitliga

sorter skola för allmänheten vara att tillgå i något så när tillräcklig
mangel ar det nödvändigt, att den vetenskapliga verksamheten har

som W ,forf°ga!?de helstu ett elier möjligen flera orgon, som fungera
som mellanhand men hvars arbete just som mellanhand fullt kan
kontrolleras och ofverskadas af föreningen.

Den kommitté, som år 1905 tillsattes af föreningens större styre
se med uppdrag att utarbeta förslag till nya bestämmelser angående
föreningens elitstammars förökande och tillhandahållande för allmänheten,
uttalade också i det af dem afgifna utlåtandet såsom sin upptattnmg,
ätt den dittills varande ordningen, eller att föreningen icke
sjalt omhanderhade förökandet och spridandet af sina stammar utan
därvid samarbetade med en af densamma kontrollerad praktisk mellanhami,
var ett oundgängligt villkor för ett rätt tillgodogörande af de
tran föreningens vetenskapliga förädlingsarbete framkommande resultaten.
Häri tror jag man måste gifva kommitterade rätt. Huru med
denna förmedling skall ordnas, för att den skall fylla rättmätiga kraf
det har vant fragan, som kraft ett svar. Härvid måste från det allmannas
synpunkt och med fasthållande af att utsädesföreningens med
statsmedel understödda verksamhet är till för främjande af landets
jordbruk det kraf vet uppställas i afseende å formerna, att föreningens

Zbtit till1 “t of“8kad kraft fortfara, att frukterna af detta
arbete tillvaratagas och komma den jordbrukande allmänheten till

godo pa det mest fruktbringande sätt och till skäligt pris samt att
föreningen sjalt får åtnjuta tillbörlig del af resultaten i formTf er
sättning för utlamnade stammar. Samtidigt måste gifvetvis strängt
fasthallas krafvel; pa att förmedlingen icke utlämnas som ett vinstgifvande
privilegium åt enskild spekulation, så att det ena eller an

Svar ä
interpella*
tion.
(Forts.)

N:o 22.

Svar å
interpellation.

Lördagen den 7 Mars.

De nyss omnämnda kommitterade ansago två vägar stå öppna
för lösning af den förevarande frågan, nämligen:

>1) Med bolaget träffas för viss tid aftal om öfvertagande åt
föreningens stammar efter ungefär samma grunder som hittills, dock
med skyldighet för bolaget att i sin bolagsordning företaga sådana förändringar,
att vinsten af dess rörelse, i den mån den ej kräfves af
företagets konsolidering och utveckling samt för afdrag af skälig fastställd
ränta, oafkortad må komma det allmänna tillgodo.»

>2) Det ekonomiska och organisatoriska sambandet mellan föreningen
och bolaget upplöses, och de från föreningen utgående nya
stammarna öfverlåtas efter fri och öppen täflan till den mellanhand,
som ikläder sig vissa af kommitterade föreslagna förpliktelser och
därtill erbjuder föreningen de mest betryggande och ekonomiskt fördelaktiga
villkoren.»

Det torde få medgifvas, att endera af dessa två vagar, om an
med vissa detaljändringar, var det enda, som under för handen varande
förhållanden kunde vara att tänka på.

För min del skulle jag ansett en lösning på grundvalen af alternativ
1 såsom den mest fördelaktiga. Fn anordning, där ett kooperativt
företag med tillräckliga resurser ställt sig till föreningens förfogande,
där ingen vinst således utöfver skälig ränta fatt utgå till delägarne
och hälst ingen handelsrörelse drifvas med andra varor än
dem, som uppdragits från föreningens egna stammar, skulle förhindrat
alla försök att utnyttja föreningens verksamhet i spekulationssyfte,
men åt föreningen och det allmänna möjliggjort uppfyllandet af de
ofvan från dess synpunkt uppställda krafven. Nödiga förutsättningar
för en lösning i denna riktning förefunnos emellertid icke, då frågan
1906 kräfde ett ordnande. Bolaget kunde gifvetvis icke mot sin vilja
tvingas att på sådana villkor ställa sig till förfogande, och erforderligt
kapital från annat håll stod ej tillgängligt. Den andra utvägen eller
kommitterades alternativ 2 att öfverlåta de utgående stammarna etter
fri och öppen täflan måste därför anlitas, och härmed är jag inne
på frågans nuvarande läge:

Då Kungl. Maj:t på min hemställan den 21 december 190b fastställde
vissa allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande af de
åt utsädesföreningen anvisade statsanslag, förelåg som utgångspunkt
förenämnde kommitterades förslag, i hvilket dock vissa ändringar föreslagits
af såväl föreningens större styrelse som landtbruksstyrelsen.
För egen del ansåg jag, att man vid fastställande af dessa bestämmelser
ej borde inlåta sig på rena detaljföreskrifter, afsedda att reglera
förhållandet mellan föreningen och den blifvande mellanhanden,
utan hellre öfverlåta detta åt en kommission så sammansätt, att den
erbjöde trygghet för en fullt opartisk behandling af dessa frågor. De
af Kungl. Maj:t fastställda allmänna bestämmelserna hafva varit
delgifna Riksdagen, och hvad de af kommissionen beslutade villkoren
för öfvertagande af stammarna beträffar, så vill jag om dem saga,
att icke ringaste anledning finnes till en sådan förmodan, som att
de tillkommit i syfte att gynna det ena eller andra affärsföretaget,
men väl för att trygga ett klokt tillvaratagande af föreningens arbetsresultat.

N:o 22.

bördiigon don 7 Mars. 5

Nu liar emellertid, såsom den ärade interpellanten framhåller och
betecknar såsom ett märkligt förhållande, ett tiotal utsädesfirmor till
mig inkommit med eu skrifvelse, som mynnar ut däruti, att undertecknarne
vilja fastslå, att »en fri och öppen täflan» om utsädesföreningens
stammar genom de former, som för densamma fastställts,
blifvit alldeles omöjliggjord. Undertecknarne af skrifvelsen anföra
två^ skäl för sitt påstående. Det ena rör formen för ersättningens
utgående. Såsom bekant skulle denna utgå dels i form af ett fast
årspris och dels i form af årlig royalty. Täflan skulle gälla årspriset.
Utsädesfirmorna göra nu i sin skrifvelse gällande, att bestämmelsen
om öfvertagande af stammar mot på förhand bestämd summa öfverhufvud
icke kan medföra den af Kung!. Maj:t åsyftade fria och öppna
täflan. Då härtill komme, att kommissionen lagt hufvudvikten vid
bestämmelsen om årspris, ansåge firmorna, att kommissionen visat sig
helt oförstående af den till dess afgörande hänskjuta^ frågan om
royaltyn, i det denna bestämts till den löjligt låga bråkdelen af 0,5
procent af årliga omsättningen. Genom en högre royalty skulle, säga
de, kommissionen kunnat öppna en möjlighet för realiserandet af
Kungl. Majjts allmänna princip »fri och öppen täflan», så långt Kungl.
Maj:ts instruktion medgifvit.

Jag vill härvid säga, att tvenne former för ersättning så mycket
mindre upphäfva principen »fri och öppen täflan», som det från de
täflandes sida måste vara en fördel, att icke hela ersättningen är
föremål för täflan, utan en del af denna ersättning redan förut är
fastslagen och känd för alla. I fråga om ett årspris och svårigheten
att bestämma detta, då man ej kan med bestämdhet på förhand veta,
hvad man under en viss period kan erhålla från föreningen, så är
denna ovisshet lika stor för alla de täflande. Ingen kan i det afseenveta
mera, än den andre, utsädesaktiebolaget är i det fallet jämställdt
med . öfriga eventuella anbudsgifvare. Jag förutsätter gifvetvis, att
föreningens arbete och ledning skötes fullt lojalt och korrekt, hvarom
man bör äga ökad visshet, sedan äfven Kungl. Maj:t insatt en ledam°t
i föreningens styrelse. För öfrigt torde det ligga en icke obetydlig
öfverdrift i påståendet, att berörda bestämmelse om årspris
skulle vara af beskaffenhet att mer än andra afhålla eljest hugade
spekulanter från täflan. Utsädesföreningens verksamhet har numera
nätt full utveckling och stadga, en rik erfarenhet om de effektivaste
arbetsmetoderna _ föreligger och föreningens ställning såsom en från
det allmännas sida på allt sätt omhuldad institution gifver anledning
till den förhoppningen, att den snarare kommer att öka än minska
sin prestationsförmåga. Någon större svårighet för blifvande spekulanter
att äfven vid en täflan om årspris på ett för bevarandet af
deras intressen tillfredsställande sätt beräkna sin risk synes mig därför
icke föreligga. För föreningen, hvars intressen väl icke få helt
förbises, måste det vara en gifven fördel att vid uppgörande af sin
stat hafva att i viss mån åtminstone räkna med ett fixt belopp i fråga
om detta slag af inkomst. Gärna medger jag, att det för eventuella
anbudsgifvare är en fördel, om royaltyn är högre, enär detta måste
medföra, att årspriset blir lägre, och jag skulle gärna sett, om kommissionen
fastställt denna att utgå med högre procenttal af omsättningen,

Svar d
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars

men jag är öfvertygad därom, att det icke är enbart ersättningsformerna,
icke ens till hufvudsaklig del dessa, som utgjort skäl för många att
hålla sig borta från täflan. Andra villkor, hvilka varit nödvändiga
att uppställa, såsom förfoganderätt öfver jord för stammarnes förökning,
magasinslokaler, krafvet på fullständig kontroll, affärens organisation
m. m. medföra säkerligen större tvekan hos de flesta än betalningsformerna.
I fråga om det andra skälet, hvarå ofvannäranda påstående
grundats, ett skal, som den ärade interpellanten dock anser numera
vara undanröjdt, det nämligen att i föreningens mindre styrelse sutte
två af bolagets största aktieägare, anser jag mig höra. meddela, att
kommissionens ordförande i fullt samförstånd med mig vidtog åtgärder
för förändring i detta afseende, innan den omtalade skrifvelsen
inkom.

Till svar å den ärade interpellantens första fråga vill jag säga,
att den omständigheten, att de tio utsädesfirmorna, som undertecknat
skrifvelsen, direkt eller indirekt förklarat sig förhindrade att deltaga
i täflan, icke för mig utgjort något tillfyllestgörande bevis för att
denna icke skulle vara »öppen och fri». Jag har således icke af denna
anledning ansett mig kunna eller böra vidtaga någon officiell åtgärd
för att förhindra, att, därest antagliga anbud från andra anbudsgifvare
förelåge, kommissionen kunde antaga något af dessa. Härvid må
erinras, att, då kommissionen enligt af Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser
fått åt sig uppdraget bland annat att pröfva och antaga eller
förkasta inkomna anbud, det skulle vara en mindre vanlig åtgärd att
genom något förständigande betaga kommissionen denna rätt, helst
ingen anledning funnes att antaga, att den skulle åsidosätta det allmännas
rätt och bästa.

Detta har dock icke hindrat mig ifrån att vid samtal med kommissionens
ordförande såsom min åsikt framhålla, att man icke för
det närvarande borde för längre tid binda föreningen vid viss mellanhand.
Händelser hafva nämligen utöfver de här nämnda kommit
emellan, som kunde göra ett förbehåll om uppsägning på kort tid
ytterst önskvärdt. Därigenom att en stor del af aktierna i utsädesaktiebolaget
komma att ombyta ägare, har på många håll inom landtmannakretsar
uppstått tanken på en rekonstruktion af bolaget, hvarigenom
detta skulle förändras från att vara en utsädesaffär i vanlig
mening med vinstmöjligheter för enskilda till ett företag, som endast
hade till uppgift att vara föreningens mellanhand och där möjlighet
till vinst utöfver skälig ränta vore betagen delägarne. Huruvida nu
pågående underhandlingar i denna sak leda till något resultat, därom
är ännu för tidigt att döma.

Jag är vidare i tillfälle meddela, att vid anbudstidens utgång
intet antagligt anbud förelåg. Det som fanns, och i hvilket erbjöds
ett årspris af 10,000 kronor utom föreskrifven royalty, innehöll sådana
förbehåll och afvikelser från de uppställda villkoren i vissa fall, bland
annat i afseende å kostnaden för kontroll, att kommissionen ansåg
sig böra förkasta detsamma.

Genom hvad jag nu yttrat torde den andra frågan enligt dess
egen uppställning icke kräfva något svar utöfver hvad som redan är
sagdt.

Ilördagen den 7 Mars.

N:o 22.

.lag tror emellertid, att hela denna fråga bör skärskådas och
bedömas helt och hållet oberoende af och utan inflytelser ifrån vare
sig allmänna svenska utsädesaktiebolaget eller andra enskilda utsädesaffärer.

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman, mina herrar! Jag an håller

att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få frambära mitt tack för det svar å de af mig med kammarens tillstånd
framställda spörsmålen, som han haft godheten lämna. Med
anledning af hvad herr statsrådet i sitt svar anförde, skall jag emellertid
tillåta mig att i själfva frågan yttra ännu några ord.

Herr statsrådet påpekade från början, att det ju måste erkännas,
att det tidigare mellan utsädesbolaget och utsädesföreningen härskat
ett samband, som icke varit ägnadt att befrämja hvad man ursprungligen
med utsädesföreningen afeett att befrämja. Men herr statsrådet
trodde sig också kunna konstatera, att numera detta samband var
häfdt, om jag förstod honom rätt, och att man nu alltså icke behof de
hysa någon fruktan beträffande denna sak. Redan förlidet års Riksdag
har ju i detta afseende uttalat sig mycket bestämdt, enär den då
liksom herr statsrådet nu erkände, att ett sådant samband vore för
föreningen mycket olyckligt, och att man hoppades för framtiden
kunna undvika detsamma. Nu ha emellertid de villkor, som förra
årets Riksdag uppställde för försäljning af utsädesföreningens stammar,
såvidt jag kan bedöma, visat sig fullkomligt olämpliga, ty i den af
herr statsrådet fortfarande såsom fri och öppen betecknade täflan om
dess elitstammar, som nu ägt rum, har det visat sig, att icke ett enda
antagligt anbud inkommit. Det är icke nog med, att alla utsädesfirmor
inom landet, om jag är rätt underrättad, med undantag af
Svalöfsbolaget, funnit sig fullkomligt förhindrade att deltaga i denna
täflan, utan det är också af herr statsrådet tillkännagifvet, att det
enda anbud, som inkommit — och jag tror icke, att jag misstager
mig, om jag säger, att det är Svalöfsbolagets — af formella skäl
måste förkastas. Jag är icke säker på, att dessa skäl äro så uteslutande
formella, att de icke äfven kunna ha praktisk betydelse. För
mig vill det ur vanlig affärssynpunkt synas såsom alldeles omöjligt
för en utsädesfirma att med nu uppställda villkor verkligen kunna
konkurrera om förvärfvande af elitstammar från Svalöf, och detta af
den anledningen, att man här skall afge anbud om ett årspris, ett
anbud, som skall vara bindande för tio år framåt, men utan att man
har den allra minsta kännedom om hvad man för detta årspris under
de tio åren kommer att erhålla — ja, rent formellt sedt skulle man
kunna säga utan visshet om att för detta pris erhålla något alls, men
detta vore måhända att draga ut konsekvenserna något för långt. Då
måste den frågan uppstå för dessa firmor: är det oss möjligt att binda
oss för ett fixt årspris för tio år utan någon kännedom om eller något
inflytande på hvad vi under denna tid komma att erhålla?

Herr statsrådet har sagt, att i detta fall alla utsädesfirmor skulle
bli likställda. Jag undrar då, om det icke kan gifvas förhållanden,
som icke synas på papperet, förhållanden, som man icke alldeles
direkt kan peka på, och som dock göra, att en nära till utsädesföre -

Svar a
inter pullation.

(Forts.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

ningen boende firma bär större utsikt att få sina önskningar genomförda
och få hvad den betraktar som sin, om icke formella, så dock
moraliska rätt tillvaratagen än de firmor, som bo längre bort.

Måhända skall man svara mig, att det är litet egendomligt att
nu tala om dessa villkor för försäljningen såsom olämpliga, då de
redan af förlidet års Riksdag blefvo accepterade. Jag ber då först och
främst att få erinra om hvad jag redan i ingressen till mina spörsmål
påpekat, nämligen att det särskildt i denna kammare från flera håll
framhölls, att accepterandet af dessa villkor från Riksdagens sida vore
att betrakta som försök, hvilka man först ville ha resultat af, men
mot hvilka försök man särskildt på ett inflytelserikt håll inom kammaren
ställde sig synnerligen tveksam. De villkor, som af förlidet
års Riksdag accepterades, voro i öfverensstämmelse med hvad Kungl.
Maj:t hade föreslagit och hvad af statsutskottet sedermera för Riksdagen
framlades. Jag är icke fullt viss på, att förra årets statsutskott verkligen
så på rak arm skulle accepterat dessa villkor, därest det hade
fått på ett mera ingående sätt del af hvad landtbruksstyrelsen beträffande
dessa villkor hade föreslagit. Om detta landtbruksstyrelsens
förslag säges i propositionen till förlidet års Riksdag: »För egen del
har landtbruksstyrelsen — jämte det styrelsen tillstyrkt, att statsbidrag
måtte tilldelas föreningen för år 1907 — hemställt, att för
tillgodonjutande af statsbidrag skulle gälla vissa af styrelsen föreslagna
villkor och bestämmelser; och har landtbruksstyrelsen därvid särskildt
föreslagit, att nyssberörda, af föreningens större styrelse antagna föreskrifter
beträffande villkoren för öfvertagandet af nya stammar måtte
förklaras skola lända till efterrättelse med vissa af landtbruksstyrelsen
ifrågasatta jämkningar». Man skulle af denna ordalydelse alltså kunna
tro, att det icke är någon vidare stor skillnad mellan landtbruksstyrelsens
förslag och det af Kungl. Maj:t vid förra årets riksdag
framlagda, men det visar sig, om man granskar landtbruksstyrelsens
yttrande, att det är en högst väsentlig skillnad, ehuru den icke omnämnes
på ett fullständigare sätt i propositionen. Landtbruksstyrelsen
har nämligen icke ansett sig böra tillstyrka ett sådant årspris, som
jag nyss talade om, just af den anledning, att den ansett, att det
skulle möta svårigheter för spekulanter, för utsädesfirmor, att utan
kännedom om den vara, de skulle förvärfva, för så lång tid binda
sig vid ett fixt årspris; utan har styrelsen tillstyrkt, att man med
bibehållande af fordringarna på royalty och kontroll skulle bestämma
ett pris för hvarje förvärf vad stam och att konkurrensen skulle röra
sig härom. Därigenom hade den firma, som deltoge i konkurrensen,
visshet att den icke skulle behöfva betala för någonting mera än den
verkligen förvärfvade. Alltså, om den finge endast ett fåtal stammar,
skulle därigenom också dess utgifter bli minskade, och finge den ett
större antal, blefve utgifterna ökade, men alltid i proportion till hvad
firman verkligen erhölle. För min del måste jag säga, att det förefaller
mig egendomligt, att icke dessa villkor förra året blefvo kraftigare
påpekade, och jag tror icke, att man kan inskränka sig till,
såsom i propositionen då sades, att reducera dem till endast vissa
jämkningar. Jag anser nämligen, att skillnaden är så stor, att det är
helt andra villkor, som landtbruksstyrelsen därigenom har föreslagit.

Lördagou dmi 7 Mars.

N:o 22.

.lag vill naturligtvis icke förneka, att icke såväl statsutskottet som
hvarje ledamot af Riksdagen skulle haft tillfälle att taga del af landtbruksstyrelsens
skrifvelse, men det synes mig önskvärdt, om den åtföljt
den kungl. propositionen vid förra årets riksdag.

Det har säkerligen äfven detta år förvånat flere än mig i denna
kammare, att, då den kung], propositionen om anslag till Svalöfs utsädesförening
afläts, icke någonting nämndes om, hur man kunde förvänta
sig att försöket skulle'' utfalla. Jag tror nämligen, att herr statsrådet,
redan innan propositionen alläts, hade kännedom om, att det
icke fanns stora utsikter till att en mera betydande konkurrens om
dessa stammar skulle ifrågakomma. Herr statsrådet har såsom sin
åsikt framhållit, att hur det än för närvarande är eller tidigare har
varit ordnadt med utsädesbolaget, så beröra dessa förhållanden icke på
något sätt utsädesföreningen. Det är med stor tillfredsställelse, som
jag ber att få konstatera detta faktum, ty det är ju af synnerlig vikt
för oss alla här att veta, att icke något som hälst samband vidare är
att befara, ett samband, som kunde oförmånligt inverka på föreningen.

Beträffande det framtida ordnandet af dessa förhållanden vågar
jag för min del uttala den uppfattningen, att resultatet af den s. k.
fria och öppna täflan, som nu förekommit, till fullo ådagalägger, att
dessa villkor icke äro ägnade att åstadkomma hvad Kungl. Maj:t och
Riksdagen val dock därmed afsett. Det synes mig ock därför nödvändigt,
att man nu tager under ompröfning, i hvilken utsträckning och
på hvilket sätt nya villkor för försäljning af föreningens elitstammar
böra fastställas. Herr statsrådet pekade därvidlag på ett arrangement.
Han ansåg lämpligast, att man, om jag förstod honom rätt, vid sidan
af, utsädesföreningen skulle söka åstadkomma ett kooperativt företag
med begränsad vinsträttighet, som skulle ha i uppdrag att sedermera
försälja föreningens stammar. Det kan naturligtvis icke falla mig in
att här på rak arm fälla något omdöme om ett sådant förslag, som
första gången här i dag framkommit, och som ju kan ha något skäl
för sig. Det har dock det skälet mot sig, att det från många håll så
starkt klandrade monopolet till föreningens elitstammar därigenom
alltjämt skulle bibehållas. Under alla omständigheter är naturligtvis
den utvägen bättre än en annan utväg, som jag också hört omnämnas,
nämligen att man, med bibehållande af aktiebolagsformen, skulle
rekonstruera aktiebolaget och söka i bolagsordningen få in en bestämmelse,
som gjorde, att bolaget icke skulle kunna''utöfva det tvång på
föreningen, som det tidigare sökt utöfva, och hvilken bestämmelse
också skulle begränsa bolagets vinstmöjlighet. Den utvägen har man
redan med det nuvarande bolaget försökt, då, såsom säkerligen herrarne
känna, i bolagsordningen finnes den bestämmelsen, att, sedan 5 procent
af årsvinsten afsatts till reservfonden och 6 procent utdelats till aktieägarne,
den återstående vinsten skulle för föreningens bästa disponeras.
Nu ha under de gångna åren årsvinster uppkommit till så betydande
belopp, att med tillämpning af denna bestämmelse föreningen från och
med år 1901 till och med 1904 borde ha fått ett belopp af 51,060
kronor och 73 öre, men i själfva verket har föreningen trots denna
bestämmelse icke fått ett öre från bolaget, därför att detta på annat
sätt disponerat dessa penningar för sin egen verksamhet.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

Jag tror, att, äfven om man kunnat tänka sig en rekonstruktion
af bolaget och fått den genomförd af sådana personer, som uteslutande
af intresse för Svalöfsföreningen placerat sina penningar i detta bolag,
detta icke för framtiden varit ägnadt att innebära en tillräcklig garanti
för föreningen, ty bolagets aktier skulle väl i alla fall kunna förr eller
senare öfvergå till andra personer, och bolagsordningen kan väl icke
skrifvas på sådant sätt, att icke någon möjlighet till dess ändrande
förefinnes. Jag tror, att om man skulle välja mellan den sista utvägen,
som jag vidrörde, och den, som herr statsrådet framkastade, den senare
kanske har några företräden.

Jag skall, innan jag slutar och utan att göra anspråk på, att det
skall innebära ett definitivt förslag, be att få framkasta tanken på ett
annat arrangement såsom innebärande ytterligare en väg att välja på,
och jag stödjer mig därvid på hvad landtbruksstyrelsen förra året
föreslagit. Såsom herr statsrådet påpekat, är det af största vikt att
de, som sättas i tillfälle att konkurrera om Svalöfsföreningens elitstammar,
äro så kvalificerade, att man kan ha garanti för, att de skola
på ett fullt tillfredsställande sätt föröka dessa stammar. Därför är
det också nödvändigt, att deras kvalifikationer af en kommision eller
på annat sätt blifva pröfvade. Jag har tänkt, att förhållandet kunde
så ordnas, att de utsädesfirmor, som vilja deltaga i konkurrensen om
Svalöfsföreningens elitstammar, hade att därom göra anmälan och att
deras kvalifikation beträffande såväl jord som andra förhållanden blefve
af kommisionen särskild! pröfvad och att sedermera i själfva konkurrensen
om elitstammarne, hvilken icke skulle omfatta ett fixt årspris
utan pris för stam, skulle deltaga de utsädesfirmor, som vid föregående
pröfning visat sig inneha de kvalifikationer, som af kommisionen ansågos
erforderliga, naturligtvis dock med bibehållande af kontroll öfver
stammarnes förökning och med bibehållande af royalty. Jag anser
detta vara en tanke, som kan komma under ompröfning, men vill
ånyo betona, att det ej får betraktas som ett definitivt förslag.

Slutligen skall jag be att, då jag nyss förbisåg en sak, här få
påpeka den. Det framhölls af herr statsrådet såsom en stor fördel,
om man bibehölle årspriset, emedan föreningen då kunde räkna med
en bestämd stat. Jag ber få påpeka, att, om det bereddes tillfälle för
utsädesfirmor att konkurrera med full vetskap om hvad de med konkurrensen
kunde erhålla, skulle deras pris säkerligen, såsom med årspriset
måtte bli fallet, bli högre än om de, så att säga, köpa grisen i
säcken. Olägenheten för föreningen af att på förhand icke veta årets
stat skulle säkerligen upphäfvas af att man för stammarne skulle
kunna erhålla högre pris.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre med denna fråga
men ber få uttala, att i den situation, som frågan befinner sig, sedan
det visat sig, att icke något enda antagligt anbud inkommit, det väl
torde vara nödvändigt, att Riksdagen tager denna fråga i sin hand
och att Riksdagen söker att åstadkomma ett sådant förslag, att utsädesföreningen
förhjälpes till en fullkomligt klar och fri ställning och därigenom
blir ägnad att motsvara de kraf, som landets jordbrukare, såsom
äfven af herr statsrådet nu antyddes, hafva rätt att ställa på denna
med statsmedel understödda anstalt.

hnrdagnn (lön 7 Mars.

N:o 22.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Alfred PeterHson:
Den ärade interpellanten har framhållit, att de villkor, som nu
vant uppställda för täflan om förvärfvande af föreningens stammar,
hafva visat sig så fullständigt olämpliga, att man icke vidare kan
tänka på att bibehålla dem. Han har vidare strukit under, att en fri
och öppen täflan varit omöjliggjord genom dessa villkor. Men är det
så alldeles säkert, att dessa villkor visat sig olämpliga? Jag förutsätter,
och jag tar därvid fasta på hvad den ärade interpellanten
slutade med, att man väl förnämligast bör utgå från hvad som från
det allmännas synpunkt och föreningens synpunkt är nödvändigt att
fasthålla vid. Utgår jag åter från de synpunkter, som synas önskvärda
för konkurrerande utsädesfirmor, så kommer jag gifvetvis vid
bedömandet af hela denna fråga till annat resultat. Jag tror icke,
att man får förutsätta, att de ledande motiven för dessa förnämligast
ligga i omsorgen om landets jordbruk och omsorgen, att det allmännas
intresse skall blifva tillgodose^, utan snarare att enskilda intressen i
största möjliga män skola blifva tillgodosedda.

Jag skall för att belysa, att den reform, som åvägabragts och de
bestämmelser som blifvit fastställda, icke äro så alldeles olämpliga —-eller varit så utan resultat — be att ytterligare få framhålla, att det
anbud, som nu är afgifvet, och det pris som interimistiskt betalas till
föreningen af bolaget, utgör minst 10,000 kronor per år, och att det
anbud, som nu var ingifvet men som på grund af vissa omständigheter
förkastats, är ett fixt årspris på 10,000 kronor plus royalty plus
kontrollkostnader. Hvad har då föreningen förut åtnjutit för sina
stammar? Jag skall be att medelst revisionsberättelser få visa detta.
1906 års räkenskaper och revisionsberättelse visa här, att utsädesbolagets
provision å stammar utgjorde 4,000 kronor. 1905 års revisionsberättelse
visar, att bolagets provision utgjorde 5,516 kronor 31 öre.
Revisionen för 1904 visar, att utsädesbolagets sammanlagda provision
af stammar utgjorde 5,579 kronor 43 öre. Går jag då tillbaka till
tider, som ligga längre bort, så visar den motsvarande siffran för 1903
4,520 kronor 75 öre och för 1902 2,625 kronor 43 öre. Nu erbjudes
i allt fall föreningen ett pris af 10,000 kronor som årspris plus royalty.
Det visar väl, att det allmänna eller föreningen, som här just är den
af statsmedel och andra offentliga medel understödda institutionen,
redan kommit att genom den nya anordningen åtnjuta en väsentligt
högre inkomst af sina stammar.

Interpellanten fäste sig på nytt vid formen för ersättningen och
sökte visa, att denna form omöjliggör all täflan. Han fäste intet afseende
vid den omständighet, som jag i mitt svar tillät mig framhålla,
att äfven i afseende därå äro de eventuella anbudsgifvarna fullständigt
likställda, att, när det är fråga om årspris, den ene lika litet
som den andre vet hvad han skall få. Men man har en tjuguårig
erfarenhet bakom sig, och det är med ledning af denna erfarenhet
som det är möjligt för den ene såväl som den andre att något så när
beräkna hvilken risken kan vara. För öfrigt har också jag tillåtit
mig framhålla, att, då jag tillstyrkte Kungl. Maj:t att öfverlämna bestämmandet
af royalty till en kommission, jag ansåg det lämpligt,
att Kung]. Maj:t icke skulle inlåta sig på dylika detalj bestämmelser.

Svar n
interpellation.

(Forts.''''

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Jag förutsatte (och jag tror icke, att det uttalats någon misstanke i
detta fall) att en kommission, så sammansatt som den föreslagna —
bestående af tre personer, af hvilka en utses af Kungl. Maj:t, en af
hushållningssällskapens ombud och en af den mindre styrelsen i föreningen
— skulle bli så helt opartisk, att den icke skulle tillåta sig
någon åtgärd, som gynnade den ene framför den andre. Jag tror
mig kunna påstå, att man kan hysa full förvissning därom. Det är
denna kommission, som fastställt royalty till en half procent. För
egen del har jag framhållit, att jag gärna skulle sett, att den satts
något högre hvaraf blifvit den följden, att summan, eller årspriset om
hvilket täflan stått, icke uppgått till så högt belopp. Härigenom hade
risken blifvit mindre för vederbörande. När emellertid kommissionen
har satt denna royalty så lågt, så har den gifvetvis utgått från att
föreningen äfven hade sitt intresse härvidlag, och detta var, att den
finge en bestämd inkomst att räkna med vid uppgörandet af sin stat.
Det har också kommissionen framhållit i sitt yttrande om den skrifvelse,
som remitterades till den och som inkommit från utsädesfirmorna.
Tror verkligen interpellanten eller tror någon här i kammaren
för resten, att de öfriga utsädesfirmorna i landet, som icke anmält
sig att deltaga i denna täflan, skulle hållit sig tillbaka af denna form
för ersättningen? Jag för min del tillåter mig att uttala mycket stora
tvifvel om den saken. Jag tror, att andra skäl gjort sig gällande och
förnämligast kanske det, att man icke haft så lätt att fylla de absolut
nödvändiga kraf, som måste ställas på en sådan mellanhand, om icke
föreningens arbetsresultat, som är frukten af årslånga, trägna arbeten
skola tillintetgöras och så att säga bortblåsas som agnar för vinden.
Till sådana nödvändiga förutsättningar räknar jag äfven, att det ställes
till förfogande en tillräcklig myckenhet jord och tillräckliga magasinslokaler.
Krafven äro icke små, om en tillfredsställande kontroll skall
kunna ernås. Härvidlag måste enligt mitt förmenande fasthållas vid
krafven utan några eftergifter. Därtill kommer kostnaden för den
kontroll, som föreningen naturligtvis måste förbehålla sig rätt att
utöfva. Vill man se saken på insidan, så att säga, så tror jag, att
här ligger den förnämsta orsaken till uteblifvande. Därtill kan ju
komma ett annat skäl, nämligen den önskan, som på det hållet möjligen
kan finnas, att i största möjliga grad tillintetgöra det arbete,
som pågår vid Svalöf, och som, det kunna vi ej förneka, har varit
och, som jag hoppas, fortfarande skall blifva till verkligt gagn.

Så talade den ärade interpellanten om landtbruksstyrelsens yttrande
i fjol och nämnde med klander det förhållande, att detta icke blifvit
delgifvet Riksdagen i propositionen. Jag ber att få meddela den ärade
interpellanten, att denna skrifvelse naturligtvis liksom allt annat, som
tillhörde det ärendet, på vanligt sätt blifvit delgifvet det utskott, som
haft att handlägga saken, d. v. s. i detta fall statsutskottet. Så sker
alltid med hvad som ej kan intagas i de kungl. propositionerna — de
blifva vanligtvis ganska vidlyftiga ändå, som herrarna nog haft tillfälle
att observera. Därför tror jag, att detta lilla klander, om jag så
får säga, var mycket litet berättigad!. När den ärade interpellanten i
slutet af sitt anförande antydde en del utvägar att lösa frågan, så
talade han om, att man borde inskränka denna täflan till ett fåtal

Lördagen <len 7 Mars.

N:o 22.

firmor, d. v. s. man skulle först anställa eu besiktning af i landet Svar å
befintliga utsäde,siirmor, och vid denna besiktning skulle man konsta- interpellatera,
huruvida den eller den firman vore lämplig för täflan eller icke.

Sålunda skulle man redan innan täflingen begynt utesluta en hel del (*<orts--firmor och göra täflingen mer inskränkt. Jag vet ej, om detta mer
står i öfverensstämmelse med principen ''fri och öppen täflan''.

Det har uttalats mycket klander öfver det förhållande, som ägt
rum vid Svalöf, och jag tar icke i försvar — har heller ingen anledning
att taga i försvar — det sätt att träffa öfverenskommelser, som
förut har tillämpats därnere. Men, mina herrar, om man skall kritisera
och klandra, får man i allt fall icke förbise äfven det goda, som kan
hafva funnits. Och jag tror, att man måste medgifva, att i trots af
att anmärkningsvärda förhållanden hafva ägt rum med afseende på
det samband, som funnits, så har det dock äfven under dessa anmärkningsvärda
förhållanden fortgått ett arbete därnere, som har gjort sig
förtjänt af tacksamhet. Jag fick bland annat för några dagar sedan
en tidningsartikel, ett bref från Ryssland med rubrik: »Den blågula
flaggan i Petersburg». Det skadar kanske ej att låta kammaren höra
några ord däraf. För öfrigt får kammaren värdesätta det så, som
kammaren själf finner lämpligt. Jag skall förutskicka den anmärkningen,
att urklippet är från sydsvenska dagbladet Snällposten. Brefskrifvaren
säger: »I Michael-manegen pågår som bäst en utställning
af speciellt utsädesfrön från hela Ryssland; äfven af en mängd olika
maskiner och annat, hörande till rationellt jordbruk. Denna utställning
är, beträffande artiklarnas rikhaltighet och sorgfälliga urval, den
första här i Petersburg. Äfven utländska exponenter hafva inbjudits
och bland dem äro svenskarna obetingadt de förnämste. Här intager
första rummet och väcker största uppseende Svalöjs svenska utsädesförädling,
därnäst Bolinders utmärkta tröskmaskiner, Kullbergs Arvidaplogar,
» o. s. v. »För Svalöf», säger brefskrifvaren vidare, »buga vi
oss djupt och gifva eder afdelning hedersplatsen här, som det anstår
utställningens clou, — så utbrast ordagrannt från första början utstäliningskommitténs
ordförande och han höll ord.»

»Svalöfs paviljong är i centrum, midt emot agrikulturministeriets
storslagna utställning och bredvid kommunikationsministeriets rika
kollektion af fina modeller till gigantiska elevatorer, förrådsmagasin,
järnvägar med konstiga inrättningar för lastning af säd, hamnpirar,
lastångare, ångfärjor, isbrytare o. s. v. Man undrar ej öfver, att
fackmän stå försjunkna i djupa tankar vid Svalöfs blågula färger.

Men det roar mig att se personer, alldeles indifferenta för fröodling,
stanna betagna framför denna svenska afdelning. Detta är tack vare
Svalöfs generalrepresentant i detta land, herr Ludvig Melchior, tack vare
hans hängifvenhet för sin sak, hans fyndighet och utmärkt fina smak,
hvarom Svalöf-paviljongen bär vittne.»

Och så slutar artikeln med följande ord: »Medfödd hos hvarje
ryss, till hvilken samhällsklass han än hör, är kärlek till jordbruket,
detta folks hufvudnäring. Rationellt jordbruk har äfven gjort stora
framsteg inom den burgna landtmannaklassen, men, dess värre råder
ännu mycket mörker hos bönderna. De flesta sädesprodukter, utställda
här af bönder äro ytterst underhaltigt kultiverade, visande tydligen

N:o 22.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

14 Lördagen den 7 Mars.

orsaken till de permanenta missväxterna och hungersnöden. I öppen
dag ligger därför den kolossala betydelsen för Rysslands jordbruk af
Svalöfs utsädesförädling, och den dag kan väl ej vara långt aflägsen,
när svenskt utsäde blir kändt och användt öfverallt, där den ryska
plogen plöjer fåran. Då kan man med fullt skäl säga, att svenskar
eröfrat jätteriket i öster, men ej med svärdets makt på blodigt stridsfält,
utan med makten af sin öfverlägsenhet på den mänskliga odlingens fält.»

Jag vill med detta endast visa, att det ju äfven kan finnas
ljusa sidor, som det ej skadar att taga någon hänsyn till. För öfrigt
tror jag, att man, om man har en verksamhet, hvilken såsom denna
icke blott har väckt uppmärksamhet inom landet och tilldragit sig
jordbrukarnes intresse samt skänkt dem åtskilliga fördelar, utan äfven
gjort sig bemärkt hos våra grannar, och det i alldeles ovanligt hög
grad — jag tror, säger jag, att man bör vårda en sådan institution
och se till, att man ej rycker upp den med rötterna.

Herr Neess: Herr talman, mina herrar! Då min firma är en

af de tio omnämda firmorna, som undertecknat den ifrågavarande inlagan,
så anser jag mig böra angifva min ståndpunkt i saken. Till
en början vill jag med anledning af herr statsrådets och chefens för
jordbruksdepartementet antydan om, att möjligtvis enskilda intressen
varit motivet till att denna inlaga blifvit ingifven, förutskicka den
upplysningen, att min firma aldrig kommer att handla med några utsädesvaror
från Svalöf. Anledningen var i stället den, att jag på grund
af min kännedom om förhållandena ansåg, att de villkor, som blifvit
fastställda, icke skulle leda till hvad Riksdagen och regeringen afsett,
nämligen fri och öppen täflan. Att denna åsikt är riktig, därför är
det bästa beviset det, att nu, sedan täflingen blifvit utlyst, endast ett
enda anbud blifvit inlämnadt. Ett bättre bevis för riktigheten af påståendet,
att de ifrågavarande villkoren äro orimliga, kan ej tänkas, än
att endast ett anbud blifvit ingifvet och sålunda alla andra utsädesfirmor
afstått från täfling, detta oaktadt att, sedan denna skrifvelse
blifvit inlämnad, anledningen till en af de där framställda anmärkningarna,
nämligen att tvänne af utsädesbolagets största aktieägare sutto
i styrelsen, blifvit undanröjd. Icke förty hafva emellertid ej några
andra firmor vågat inlämna anbud på grund af de öfriga villkorens
stränghet, eller hur man nu skall uttrycka sig. Felet är, att i fråga
om priset hufvudvikten ej har lagts på royaltyn, ty värdet af dessa
stammar beror på storleken af omsättningen på de olika stammarna.
Royalty’n är föreslagen till en half procent, det vill säga, så godt som
ingenting, ty det gör ej mer än tio å tolf öre pr säck. Jag tror äfven
att det är lämpligare, att hvarje stam säljes för sig. Ty att köpa
stammar, hvarom man ej så långt i förväg vet, hurudana de blifva,
det är väl en sak, som man ej gärna inlåter sig på. Det har ju under
utsädesföreningens långa verksamhet ofta visat sig, att den släppt ut
sorter, som efter helt kort tid visat sig olämpliga. Sådana misstag
komma sannolikt alltid att begås.

Att det anbud, som nu är inlämnadt, är något högre än det pris,
som utsädesföreningen förut haft på sina stammar, det tycker jag man
ej bör lägga stor vikt vid, ty den afgift, som förut varit lagd på dessa

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

stammar har ju varit alldeles orimligt liten, om man tar hänsyn till

a 1 wfrringen åtnjutit så stora bidra8 af allmänna medel som
''.''''V;, J0’.00.0 kr°n°r året. Att hela denna apparat ställts till ett
ui. midt bolags tortogande for en så relativt låg afgift som 4 å 5 000
kronor om året, det är ett förhållande, som naturligtvis ej kan gillas.

arnndfg Z1 dar-f°r’ at^ de. villkor, s01« äro uppställda, behöfva en
grundlig reformering, ly eljest kommer ånyo utlyst täfling att lämna
ett precis lika dåligt resultat, som den senast föranstaltade. — Ett
villkor, som jag äfven anser olämpligt, är det, att köpmannen skall
nda sig for så lång tid som tio år. En kortare tid, exempelvis 5 år
eller ännu mindre, vore lämpligare. Det ligger naturligtvis i föreningens
intresse, att den skall få så många spekulanter som möjligt och

dar,genom högre pris, det vill säga så stor ersättning för sin verksamhet
som möjligt.

Herr vice talmannen, som emellertid öfvertag^ ledningen af förhandlingarna,
lamnade härefter ordet till

o He" Ekman i Mo gård, som anförde: Herr vice talman! Endast

“?,d anledning af herr statsrådets nyss hållna anförande. Herr
statsrådet ville konstatera, att på grund af den s. k. öppna och fria konkurrens
som nu forefunmts, ett väsentligt högre årspris uppnåtts än
det som tidigare kunnat erhållas, och framhöll, att det nu föreliggande
anbudet galler for ett årspris af 10,000 kronor, under det ärligt

rSb6^f iernai. C" de narmast föregående åren sammanlagda b?
taimngsvardet for elitstammar icke hade uppgått till mer än högst 5

stort kr?nPr år'' For ™ln del tror jag, att man kan med lika
stort skal vånda om satsen. Statsutskottet och Riksdagen hafva förra
aret uttalat att ett olyckligt samband ägt rum mellan föreningen och
bolaget, och jag tror val, att man är berättigad att säga, att detta
kunnan Samband vant orsaken till, att intet gynnsamt pris förr har
unnat uppnäs. Au har, enligt hvad herr statsrådet konstaterat, detta
samband upphört och möjligen ligger däri en förklaring af, att ett
bättre årspris nu kan uppnås. 6

Tk°mme5 fortfarande, att detta anbud visat sig ej
kunna antagas. Ingen af oss känner fullständigt, hvarför det ej kunnat
antagaa, naen det tan ju hända, a.t man tan betala ett hört trZs
mat). 1 andra afseenden stipulerar sådana villkor, att risken i alla
fall ej blir sa förfärligt stor. Herr statsrådet har ytterligare upprepat
att han icke tror, att det vant de uppställda villkoren, som hållit dé
o riga firmorna på afstånd, utan att det snarare skulle hafva varit de
kraf, som måst uppställas beträffande deras kvalifikationer. Härom
kan man ju hafva hvilken åsikt som helst. Det ena kan bevisas lika
litet som det andra. Men det faktum står dock kvar, att alla dessa

nåteeLtCkattadeettt Tf kUMa deItaga täflingen; och det är alldeles
påtaghgt, att det måste vara synnerligen allvarliga skäl, som kunna

eZ l -Cke ddtaga 1 en dy]lk konkurrens inom dess

gen bransch da den ju vet, att, därigenom att den nu håller sig
borta, den riskerar, att möjligheten att få deltaga i konkurrensen bli?
densamma afhänd för en tid af tio år framåt Ja, jag våga? nästan

Svar ii
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Svar ä
interpellation.

(Forts.)

16 Lördagen den 7 Mars.

tro att dessa firmor skulle vara benägna att så ordna sig med afseende
å magasiner och dylikt, därest de ej redan förut vore det, att någon
anmärkning mot dem i dessa afseenden icke skulle kunna göras. Jag
ber emellertid, då jag tyckte, att det ett par gånger _i herr statsrådets
anförande framskymtade en förmodan, att jag möjligen ginge andras
ärenden i denna fråga, få på det bestämdaste förklara, att jag icke
»år någon i frågan intresserads ärenden, utan att jag själ! har ansett
frågan påkalla det spörsmål, som jag med kammarens tillstånd tillåtit
mig att till herr statsrådet framställa. __

Beträffande landtbruksstyrelsens skrifvelse är det nog möjligt, att
den fanns i statsutskottet. Herr statsrådet yttrade, att han trodde, att
ingen var förhindrad att förskaffa sig del af deri; men det var icke
detta som var det anmärkningsvärda, utan det förhållandet att i sjaltva
propositionen det icke påpekades, att det var en väsentlig skillnad
mellan de af Kungl. Maj:t och de af landtbruksstyrelsen föreslagna
villkoren, och att man där endast talade om »vissa ifrågasatta jämkningar»,
'' ett uttryck, som jag icke anser lämpligt, då skillnaden var

så stor, som här är fallet. „ . , , .

Ingen kan vara mer glad än jag åt den ara, som pa industriens,
jordbrukets o s. v. områden kan tillföras Sverige utomlands; och j''ag
hälsar därför med stor tillfredsställelse det referat, som herr statsrådet
nyss lämnade öfver Svalöf-föreningens utställning i Petersburg. Jag
vill endast uttala den förhoppningen, att detta referat icke ar lika felaktigt
beträffande Svalöfs utställning, som det är beträffande firman
Bolinders; ty, så vidt jag vet, tillverkar firman Bolinder ingå tröskverk.

Herr statsrådet slutade sitt anförande med, att man bor varda en
institution sådan som Svalöf och se till, att man icke rycker upp den
med rötterna. Ja, herr statsråd, det är icke något annat som jag med
mitt spörsmål af sett, än att denna institution skall blifva vårdad; men
då enligt mitt och deras förmenande det visat sig, att de nu uppställda
villkoren icke varit ägnade att främja detta ändamål, så vågar jag
hoppas att för framtiden andra villkor nu skola blifva fastställa,
hvilka’skola vara ägnade just att skänka institutionen den vård och
den utveckling, som behöfvas för att den icke skall riskera att blifva
uppryckt med rötterna.

Sedan herr talmannen, som nu återkommit, å nyo öfvertagit ledningen
af kammarens förhandlingar, yttrade

Herr vice talmannen: Herr talman! Det har icke varit min
mening att vid detta tillfälle taga till ordet, men under debatten har
framkommit ett och annat, som gifvit mig anledning att saga några
ord. Jag skall därvid inskränka mig till det minsta möjliga, for att

icke onödigtvis förlänga debatten. r , ,

Jag begagnar tillfället att säga, att, om vederbörande myndighet,
som hade i uppdrag att afgifva utlåtande i frågan, hade kunnat vara
Kungl. Maj:t bättre behjälplig med frågans utredning detta helt säkert
hade varit mycket önskvärdt. Jag vill icke såga, att det var bristande
förmåga från denna myndighets sida, icke heller att det var bristande
god vilja; men säkert är, att den myndighet, jag har asyftar, icke har

N:o 22.

Lördagen den Mars. 17

lyekats i att så utreda denna Svalöfsfråga, som det hade varit behöfligt Svar ä
för Kungl. Maj:t, niir Kungl. Maj:t sistlidne år skulle gå att fatta sitt tnterpellar
beslut i frågan. tion

Emellertid må det vara nog om den saken. Nu några ord med (Fort3-)

anledning af hvad som förekommit i dag. Jag skulle då vilja tillåta
mig att, såsom ett svar på hvad som nyss frågades från statsrådsbänken,
säga ett par ord. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
frågade, om det var någon i denna kammare, som
trodde, att anledningen till att ifrågavarande firmor icke uppträdde
som. täflande var den, att villkoren af dem ansågos vara för stränga.

Ja, jag får för min del säga, att jag verkligen tror, att så iir förhållandet.
Villkoren måste, enligt min mening, anses vara för stränga i så
måtto, att dels det är fråga om att öfvertaga föreningens sorter och
stammar för en så lång tid som tio år, dels att öfverlåtelsen gäller
föreningens alla sorter och stammar och således ingen delning af dem får
äga rum, dels att det är svårt att på förhand bestämma sig för ett årspris,
när man icke vet, hur pass stora kvantiteter det gäller. Det är därför en
oegentlighet, att man lagt hufvudvikten vid årspriset, och icke vid royaltyn;
tv det är ju alldeles gifvet, att det är på omsättningen, som man
borde lägga hufvudvikten, och det både från föreningens sida och från
spekulanternas sida. I den punkten sammanfalla båda parternas intressen.

Så har det upplysts, att vi kunde hafva att vänta en export på
utlandet af utsädesföreningens produkter. Ja, mina herrar, jag vet
inte, om jag är. alldeles med om att prisa en redan nu igångsatt
■export. Jag har ifrån allra första början tyckt det vara underligt, att
man skulle sträfva efter en export på utlandet af utsädesspannmål och
utsädesfrö_ från Svalöf så här pass tidigt, innan man ännu ens tillnärmelsevis
hunnit att fylla behofvet af dessa utsädesslag och frösorter
inom vårt eget land. Hvad är det man afser med statsunderstödet
åt utsädesföreningen? Jo, i främsta rummet naturligtvis att betjäna
den. jordbrukande allmänheten i eget land. Låt oss därför, innan dess
behof äro åtminstone till någon väsentlig del fyllda, icke tala om huru
präktigt för oss det är att exportera till utlandet af Svalöfsföreningens
förädlade alster, vare sig det nu är till Tyskland eller till Ryssland.

Jag har alltid ansett, att detta är en af de svagaste punkterna, när
man talar om utsädesföreningens i Svalöf verksamhet.

Det skall ingalunda falla mig in att bestrida nyttan och nödvändigheten
af en sådan verksamhet som utsädesföreningens. Tvärtom erkänner
jag den till fullo och vill gärna vara med om hvad rätt och skäligt
är. för att främja densamma. Emellertid tillåter jag mig att såsom
min enskilda mening uttala, att jag tror, att med anledning af hvad
som förekommit statsutskottet icke gärna kan undgå att vid afgifvande
af utlåtande öfver statsanslagets i fråga fortsatta utgående något beröra
de ytterligare villkor, som vid detta anslag borde vara fästade.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred Petersson:
Herr talman! Endast ett par ord till. Med anledning af vice
talmannens nyss gjorda uttalande ber jag blott att få påpeka, att jag
tillät mig säga, att jag icke trodde, att det var betalningsvillkoren eder
ens hufvudsakligen dessa, som hade afhållit spekulanter från att in Andra

Kammarens Prof. 1908. N:o 22. 2

N:o 22.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

komma med anbud. Det är nämligen en skillnad mellan de i detta,
fall stipulerade betalningsvillkoren och villkoren i allmänhet. Det finnes
så mycket andra villkor, som härvidlag äro uppställda; och jag tillät
mig uttala den förmodan, att det just var dessa senare villkor, som
afhållit spekulanterna.

I fråga om export och exportmöjligheter har jag endast tillåtit
mig att för kammaren uppläsa några rader ur en tidningskorrespondens
från Petersburg och tydligen sagt, att det sedermera blefve kammarens
sak att värdesätta den så, som kammaren själf funne lämpligt.

Jag skall sedan med ett par ord beröra herr Ekmans yttrande.
Han sade: Ingen vet, hvarför anbudet icke antogs. Jo, det tror jag
att man kan veta och det har jag redan tillkännagifvit. Jag skall
vidare tillåta mig att för herr Ekman och kammaren uppläsa protokollet
rörande det möte i Malmö, där anbudet förkastades. Här finnes
nämligen ingen anledning att undanhålla något, utan här äro alla
korten på bordet. Protokollet är af följande lydelse:

»Protokoll hållet vid möte i Malmö den 2 mars 1908 med den
kommission, som enligt Kungl. Maj:ts nådiga bref af den 21 december
1906 skall handhafva utbudet af de från Sveriges utsädesförenings
arbeten utgående nya stammarne.

Närvarande voro herrar: Landshöfding F. De Geer, friherre Nils
Trolle och godsägaren H. Santesson samt vid protokollet undertecknad.

(Innehåller blott ett konstaterande af att kungörelsen var i vederbörlig
ordning utfärdad, etc.)

Det af utsädesbolaget ingifna anbudet blef af kommissionen
förkastadt, enär det befanns innehålla väsentliga afvikelser från de af
kommissionen fastställda villkoren och bestämmelserna, äfven i sådana
punkter t. ex. kontrollens utsträckning och betalning, påföljden af ett
eventuellt otillfredsställande uppfyllande af de åtagna förbindelserna
m. m., som af Kungl. Maj:t i nådiga brefvet af den 21 december 1906
uttryckligen fastställts.

Äfven saknades föreskrifven borgen.

In fidem

N. Hjalmar Nilsson. I

Justeras

Fabian De Geer.

I afseende å kontrollen innehåller anbudet, att bolaget skall underkasta
sig den kontroll, som föreningens mindre styrelse kan _ ansenödig;
men tillika heter det i anbudet: »Bolagets afgäld till föreningen
för dess med kontrollen förenade kostnader utgår med högst 5,000
kronor årligen». Alltså en begränsning af kontrollen; och var detta
ett förbehåll, som kommissionen icke ansåg sig kunna godkänna.

Ett af Kungl. Maj:t uppställdt villkor var, att, i händelse anbudsgifvaren
skulle befinnas på ett otillfredsställande sätt fullgöra sina

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

åtagna förbindelser och därmed riskera utsädesföreningens ställning
och lugna utveckling, föreningens mindre styrelse skulle äga att omedel

PInf7a of1 ''"ff8 kontraktet och inställa allt vidare samarbete.
Detta ville anbudsgitvaren icke vara med om; och här är såvidt
jag ser, hufvudanledningen, hvarför anbudet icke kunde antagas
Mnr* ären! da> mina herrar, hvad detta af kommissionen uppstallda
viUkor angår så ar det alldeles säkert, att det tillkommit just

H1 ’ f°r åtskllllf?a konkurrerande firmor skulle

underlätta afgifvandet af anbud; ty det är åtminstone för mig klart
att om man skall inrätta sig så dyrbart med magasiner, rensningsmaskiner
o. s. v., som har fordras, så är det lättare att göra detta,
man har utsikt att erhålla dessa stammar för en längre tid än
om man ej har säkerhet att få behålla dem mer än 2 å 5 år ’ Ja
enligt mitt förmenande är det rent af omöjligt för en enskild ny anbudsgifvare
att uppträda såsom täflande, därest han ej har visshet att få
behålla stammarna under en något så när rimlig tidsperiod.

§ 5.

käDvisades tm statsutskottet Kung!. Majrts på kammarens
bord hvilande proposition angående rätt till delaktighet i folk trnal^VTr^tninVÖV

Utlandet för svenska missionärers
barn anstallda folkskollärare eller folkskollärarinnor.

§ 6.

Vidare föredrogos hvar efter annan de å kammarens bord hvilande
motionerna, och hänvisades därvid:

herr K. E O. Kjellbergs m. fl. motion, n:o 249, till lagutskottet;

Lerrar J. J. Byströms och G. Thavenius'' motion, n:o 250 till lagutskottet;
samt ’ b

herr A. Henricsons motion, n:o 251, till konstitutionsutskottet.

®ft®r föredragning bordlädes åter sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 2.

§ 8.

. Bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i anledning af Kungl
Majrts proposition i anledning af tillägg till den å internationell konferensi
i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående
beskattningen af socker m. m., samt

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1 i anledning
af verkställd granskning af fullmäktiges i riksbanken’och fullmäktiges
i riksgäldskontor åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lamnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
riksdags- och nksbankshus, föredrogos härefter hvart för sig- och biföll
kammaren hvad utskotten hemställt.

* Svar å
interpellation.

(Fort*.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

§ 9.

Herr talmannen lämnade nu på begäran ordet till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve H am il ton,
som yttrade: Med kammarens tillstånd har herr Carlsson i Malmberget

till mig framställt tvenne spörsmål. Dessa lyda så:

l:o) Anser herr statsrådet, att sådan nöd förefinnes inom Västerbottens
lappmarkssocknar, att omedelbart ingripande från det allmännas
sida påkallas?

Och i så fall:

2:o) Har herr statsrådet redan vidtagit eller ämnar vidtaga skyndsamma
åtgärder för nödens af hjälpande?

Då jag nu går att besvara dessa båda spörsmål, ber jag att inledningsvis
få meddela följande. Under de sista tre månaderna, eller
den tid jag förestått mitt nuvarande ämbete, har jag, såsom kammaren
väl kan föreställa sig, stått i oafbruten förbindelse med landshöfding
Björklund i Umeå och åtskilliga andra personer, som kunnat lämna
upplysning om förhållandena i Västerbotten. Landshöfdingen har vid
olika tillfällen på begäran till mig insändt rapporter, af hvilka en
blifvit med hans begifvande af mig publicerad i tidningar härstädes,
såsom kanske åtskilliga af herrarne observerat. Förutom dessa
rapporter ha redan länge förelegat uttalanden i frågan såväl från
andra ämbets- och tjänstemän som från kommunalstämmor och
kommunalnämnder samt enskilda personer, hvarjämte landshöfdingen
stått i liflig brefväxling med personer i orterna, som kunnat åberopa
upplysningar, som lämnats dem. Jag har emellertid ansett det
vara synnerligen viktigt att söka åstadkomma en mera samlad framställning
af hvad ortsbefolkningen anser, och gillade därför i hög grad
landshöfdingens mig meddelade afsikt att vid det landstingssammanträde,
som skulle hållas den 25 — 26 februari, sammankalla landstingsmannen
för de orter, hvarom nu är fråga, och konferera med dem.
Jag anhöll, att han vid sammanträdet skulle låta föra protokoll, af
hvilket jag sedermera skulle få del. Då därefter herr Carlsson framställde
sin interpellation, skref jag omedelbart till landshöfdingen och
bad, att han skulle till mig insända en ny rapport, utgörande sammanfattningen
af alla meddelanden, som komme att lämnas, och hans
egen uppfattning om den nuvarande situationen. Båda dessa aktstycken
kommo mig till hända i förrgår. De äro synnerligen vidlyftiga,
och det torde komma att taga en rundlig tid att läsa upp dem, men
jag måste likväl fresta kammarens tålamod med att anföra dem in
extenso, emedan jag tror, att de lämna en tämligen klar öfversikt
öfver situationen. Landshöfding Biörklunds sista rapport är af följande
lydelse:

Till herr statsrådet och chefen för kung! civildepartementet.

Med anledning af herr statsrådets bref af den 25 sistlidne februari
får jag vördsamt meddela följande:

N:o 23.

Lördagen den 7 Mars.

Då utsikterna för en god skörd inom länet förminskades genom
regn och kyla sistlidet års sommar och höst, därvid den starka nederbörden
särskildt vållade minskning och försämring af höskörden för
den befolkning, som är väsentligt beroende af slåttern från själfväxande
myrar och bäckängar, var det att befara, att särskilda åtgärder behöfde
vidtagas för att bereda befolkningen inom de fattigare och från järnvägen
mera aflägset belägna lappmarkssocknar arbetsförtjänster under
vintern och våren för att erhålla medel till den, icke minst genom de
långa landsvägstransporterna, dryga anskaffningen af kraftfoder, mjöl
och utsäde.

Med den kännedom jag genom resor och annorledes förskaffat
mig om förhållandena i länets lappmark var det att antaga, att det
skulle blifva Malå, Sorsele, Stensele och Wilhelmina socknar — möjligen
äfven Tärna socken — där hjälp förnämligast skulle behof vas.

Om möjligt borde hjälpen beredas i form af extra arbetsförtjänster,
och vintertiden kunde inga andra större sådana än skogsarbeten
stå till buds. Utgången af de stora skogsauktionerna måste dock först
afvaktas, dels för att tillse i hvad mån redan genom dem arbetsförtjänst
erbjödes, dels ock för att bedöma, hvar sådana virkespartier
funnos kvar osålda, hvilka lämpade sig att genom skogsstatens direkta
försorg afverkas för beredande af extra arbetsförtjänster.

Den första virkesauktionen hölls 27 och 28 september 1907.

De då öfverblifna posterna jämte några nytillkomna utbjödos på
auktion den 16 november 1907. Vid den första auktionen hade en
mängd virkesposter blifvit osålda, och, för den händelse detta skulle
upprepas jämväl vid den andra auktionen, meddelade jag vid besök i
Stockholm chefen för domänstyrelsen sannolikheten af att en ganska
omfattande extra afverkning måste begäras igångsatt genom statens
försorg för beredande af arbetsförtjänster i de ofvan angifna socknarna,
med undantag af Tärna, där skogstillgången är ringa.

Vid den senare auktionen undantogos, efter samråd med öfverjägmästaren,
några virkesposter i Sorsele, hvilka syntes bäst lämpa sig
för att på angifna sätt extra afverkas, och då jägmästaren i Sorsele
gjorde direkt framställning till domänstyrelsen om skogsarbetsförtjänsters
beredande, biföll domänstyrelsen afverkning och drifning för
kronans räkning af omkring 16,000 å kronans skogar i Sorsele utsynade
träd, hvarigenom en extra arbetsförtjänst af 15,000 å 16,000 kronor
beräknades tillföras Sorsele. Någon timmerkörning inom Sorsele kom
dock sedermera ej i gång förrän efter jul, enär ofrusna myrar därför
lade hinder i vägen, hvarjämte, enligt hvad jägmästaren rapporterade,
befolkningen först måste söka från egna skogar och mvrar få hem
bränsle och foder, innan den kunde ägna sig åt det erbjudna extra
skogsarbetet.

I anledning af en från enskilda personer i Stensele socken den 23
oktober inkommen framställning hördes kronofogden, hvilken den 18
november inkom med infordradt yttrande, åtföljdt af länsmannens och
kommunalstämmans uttalanden. Stämman meddelade därvid, att icke
allenast de sökande utan äfven andra mindre hemmansägare och backstugusittare
inom kommunen voro i behof af nödhjälpsunderstöd, samt
att önskvärdt vore, om sådant på ett eller annat sätt kunde tilldelas

Svar d
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

dem. Länsmannen beräknade, att cirka 100 familjer till följd af felslagen
skörd voro i behof af understöd i någon form, hvarigenom dem
bereddes tillskott till redan befintliga resurser af 100 kronor per
familj, utöfver hvad som åtginge till föda åt familjefadern under eventuell
bortovaro från hemmet i arbete, och kronofogden ansåg det af
länsmannen såsom erforderligt beräknade arbetsförtjänstsbeloppet af

10,000 kronor böra fördubblas. Efter jägmästarens hörande yttrade
sig öfverjägmästaren i Umeå öfver frågan Indika virkesposter, som
kunde inom Stensele ifrågasättas till extra afverkning. Konungens
befallningshafvande, som under tiden förhandlat med öfverjägmästaren
i Piteå om arbetsbehofvens tillgodoseende i Mala, ingick den 4
december 1907 till domänstyrelsen med den åstadkomna utredningen
och begärde, att den behöfliga arbetsförtjänsten i Mala och Stensele
måtte anordnas i största omfång, samt anmälde tillika, att verkligt
behof af beredande af arbetsförtjänst äfven förelåge inom Wilhelmina
socken, men att vissa infordrade upplysningar därutinnan ännu saknades.
Fattigvårdsstyrelsen i Wilhelmina hade nämligen genom en
dess ledamot inkommit med begäran om 10,000 kronor för att lätta
fattigvårdstungan och användas till inköp af lifsförnödenheter och utsäde.
Denna framställning, genom hvars direkta bifallande hufvudsakligen
de bättre lottade skulle få lindring i debetsedelns fattigvårdspost,
hade remitterats till länsmannen i orten med uppdrag att från
revirförvaltaren skaffa kännedom om de arbetsförtjänster, som från
kronans skogar inom socknens olika delar — Wilhelmina socken har
en ytvidd af 87.51 kv.nymil — kunde vara att under vintern förvänta
och att i samråd med några i ortens ekonomiska förhållanden förfarna
personer föreslå, huru den hjälp som erfordrades lämpligast kunde
beredas genom anfornande af arbeten. Detta torde hafva föranledt
revirförvaltaren att geaom öfverjägmästaren direkt till domänstyrelsen
meddela, hvilka extra afverkningar som kunde ifrågasättas, hvarom
öfverjägmästaren den 6 december här gjorde anmälan.

Den 10 december 1907 medgaf domänstyrelsen, under erinran att
extra afverkning i Sorsele redan beslutats, extra afverkningar inom
Stensele af cirka 20,000 träd och inom Wilhelmina af cirka 15,000 träd.
Dessa afverkningar skulle enligt domänstyrelsens skrifvelse till öfverjägmästaren
i Umeå fördelas inom socknarna så, att den behöfvande
befolkningen å skilda orter kunde erhålla arbete, i mån som denna,
efter kungörelse i socknarnas kyrkor, härom anmälde sig hos vederbörande
jägmästare eller därför anställd assistent. De beräknades föranleda
en extra arbetsförtjänst i hvardera socknen af omkring 20,000
kronor.

I nyssberörda skrifvelse till domänstyrelsen den 4 december hade
äfven ifrågasatts, om icke utöfver skogsafverkning och skogskörslor
arbetsförtjänst kunde inom länets lappmarker beredas å kronoparkerna
genom igångsättande af vägröjningar och spångningar, där sådana
voro behöfliga, men något svar härom ingick icke.

För att närmare utreda frågan om de af fattigvårdsstyrelsen i
Wilhelmina begärda 10,000 kronor begärde jag i bref den 24 november
till pastorn i socknens kapellag, Dikenäs-Fattmomakke, den 12 och
20 december till länsmannen i Wilhelmina, den 21 december till en

Lördagen den 7 Mars.

N:o 22.

person, som de senaste tolf åren varit kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens
ordförande i Wilhelmina, och den 3 januari 1908 till
kyrkoherden i Wilhelmina vissa upplysningar. De svar, som i anledning
häraf ingingo, gåfvo mig den uppfattningen, att för tillfället intet
annat borde åtgöras än att söka skaffa ytterligare vinterarbetsförtjänst
för Wilhelmina socken. »

I bref den 17 december till kyrkoherden i Tärna och den 27
november till kyrkoherden i Örträsk begärde jag upplysningar om
resp. socknars behof af hjälp och erhöll till svar härå meddelanden,
som icke för tillfället påkallade någon extra åtgärd. Att icke heller
något extra behöfde göras för Lycksele eller Fredrika, därom hade jag
genom samtal med åtskilliga personer skaffat mig grundad föreställning.

Såsom jag redan i rapport den 7 sistlidne januari meddelat herr
statsrådet, finnas inom åtskilliga lappmarkssocknar behållna nödhjälpsfonder
från 1902—1903, hvilka förvaltas af kommunalnämnd och kunna
få användas efter framställning därom till Kungi. Maj:ts befallningshafvande.
Då ingen framställning i det afseendet afhörts från någon
af socknarna, beslöts den 18 december 1907 och expedierades nästföljande
dag skrifvelser till ordförandena i socknarnas kommunalnämnd
inom Lycksele, Fredrika, Örträsk, Dorotea, Mala, Tärna och Stensele med
anmodan att, därest de med anledning af årets skördeförhållanden
ansåge, att medel från socknens berörda fond »måste tagas i anspråk
till afhjälpande af npd eller anskaffning af utsäde», Konungens befallningshafvande
förväntade, att de därom i god tid gjorde framställning
hos Konungens befallningshafvande äfvensom vidtogo åtgärd, på
det att det belopp, som af fonden kunde behöfva tagas i anspråk,
måtte blifva tillgängligt till den tid, då detsamma blefve behöfligt.
Jag ^ ansåg nämligen, att dessa fonder borde tagas i beräkning såsom
tillgång, när det gällde att lämna hjälp utöfver det rena skogsarbetet.
Det hade i det afseendet från flera håll inkommit begäran om anordnande
af vägarbeten till våren och sommaren och det led på tiden att
ordna både för dessa sommararbeten och för eventuell hjälp till vårutsäde.
^ Dessa skrifvelser hafva föranledt att från kommunalnämnden
i Mala den 15 januari inkom begäran att af dess fond få använda

2,000 kronor till säd och något matvaror; den 6 februari från Dorotea
begäran att få använda den del af fonden, som öfverstege 5,000 kronor,
till inköp af lifsmedel; den 6 februari från Lycksele begäran att
arbetsförtjänster genom skogsdrift från kronoparker i öfre Öreådalen
måtte anordnas; den 14 februari från Örträsk begäran, att 2,000 kronor
af dess fond måtte få användas till beredande af arbete och till utsäde,
samt den 17 februari från Tärna att få använda fonden till anskaffning
af utsäde. Från Stensele, som har en fond på cirka 4,500
kronor, har ännu ingen framställning om densammas användning inkommit.
Fredrika socken har nyligen under hand hört sig för i syfte
att begära få använda 1,200 å 2^000 kronor till vägarbeten och annat.

Från länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott, där jag vid
några tillfällen bragt hjälpförhållandena för lappmarken på tal, har
ingen annan åtgärd ansetts erforderlig, än att länsagronomen på anmodan
författat och genom ortens tidningar i december spridt en upp -

Soar d
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Svar å
■interpellation.

(Forts.)

24 Lördagen den 7 Mars.

sats om vikten af att anskaffa och använda godt utsäde, hvarförutom
förvaltningsutskottet genom skriftväxling efterhört, hvar godt utsäde
inom länet eller från Norrbotten kunde erhållas, enär erfarenheten
visat, att skörd af utsäde från sydligare orter här ej hinner mognad.
Därjämte har på utskottets anmodan länsmejeristen författat och under
december i ortens tidningar fått in extenso intagen en uppsats om.
vikten af att “uppblanda det dåliga höet med kraftfoder och sättet för utfodringar
därvid samt hvarifrån kraftfoder lämpligen kunde köpas,,
och i skrifvelse den 19 januari till samtliga filialbestyrelser ino m lappmarken
har utskottet spridt sistnämnda uppsats genom separattryck
i flera exemplar samt tillika erbjudit sig att förmedla anskaffningen
af lämpligt utsäde, om önskade Kvantiteter uppgåfves. Af detta erbjudande
hafva hittills endast Dorotea och Malå socknar begagnat sig,
då de begärt förmedling för anskaffning resp. 50 och 40 säckar utsädeskorn.

Då jag ansåg önskligt, att Sorsele, Stensele och Wilhelmina socknar
bereddes större skogsarbeten, än dem domänstyrelsen på grund af degjorda
framställningarna där igångsatt, samt då Malå icke erhållit begärdt
skogsarbete och Lycksele den 6 februari begärt sådant i öfre
Öreådalen och jag af öfverjägmästaren i Umeå inhämtat, att skriftliga
anbud till den 27 januari infordrats å vissa virkesposter inom Sorsele,.
Stensele och Wilhelmina äfvensom inom Lycksele och Fredrika äfvensom
att vissa vid virkesauktionerna förut antagna anbud icke komme
att leda till afverkning denna vinter utan därmed komme att af inroparen
uppskjutas tills bättre träkonjunkturer inträffade, telegraferade
länsstyrelsen den 29 januari till domänstyrelsen begäran, att de dit
af öfverjägmästaren till pröfning insända anbuden måtte antagas, med
villkor att afverkningen skedde redan denna vinter. Anbuden beträffande
Sorsele, Stensele, Wilhelmina och Lycksele blefvo emellertid
icke antagna och omedelbart efter det detta genom öfverjägmästaren
kommit till länsstyrelsens kännedom begärde Konungens befallningshafvande
i skrifvelse den 14 februari till domänstyrelsen, att de sålunda
icke sålda virkespartierna äfvensom vissa andra måtte afverkas genom
skogsförvaltningens direkta anordningar, på det att det behof af arbetsförtjänst,
som verkligen förefunnes inom Malå, Stensele, Sorsele och
Wilhelmina, måtte varda tillgodosedt. Tillika begärdes, att anhållan
från Lycksele om afverkning måtte skyndsamt pröfvas och om möjligt
bifallas, samt att domänstyrelsen ville närmare beakta den förut framställda
begäran om anordnande af behöfliga vägröjnings- och spångningsarbeten
å kronoparkerna inom de afsedda socknarna. Domänstyrelsen
beslöt i anledning häraf den 20 februari ytterligare afverkningar,
hvarigenom arbetsförtjänster beräknats tillföras Sorsele med
cirka 6,000 kronor, Stensele med cirka 4,000 kronor, Wilhelmina med
cirka 4,000 kronor och Malå med cirka 5,000 kronor. Styrelsen förklarade
tillika, att den i fråga om dikningar och spångningar, som
först i sommar kunde utföras, komme att framdeles besluta, men att
styrelsen därutöfver icke vore i tillfälle att för nödens afhjälpande
inom länet vidtaga åtgärder.

Jag har ofvan nämnt, att från flera håll äfven framkommit begäran
om vägarbeten och andra sådana företag, som kunde utföras först

Lördagen deu 7 Mars.

N:o aa.

sedan marken kli/vit hav, d. v. s. fram på våren och sommaren. I det syftet
hade länsmannen i Mala och länsmannen i Sorsele väckt vissa förslag, som
föranledt brefväxling mellan dem och mig, och då jag väl känner till,
hur ifrigt lappmarksbefolkningen åstundar förbättrade kommunikationer
och huru tillkomsten af sådana är hufvudvillkoret för utveckling
i dessa bygder, beslöt Konungens befallningshafvande den 14 februari
att hos herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet begära,
såsom några gånger förut skett, ett penningbelopp utan återbetalningsskyldighet
för att användas hufvudsakligen till anordnande af enklare
vägar men äfven till direkt hjälp åt den befolkning, som är i verkligt
behof och icke kan lämna något arbete i utbyte. Det i sådant afseende
beräknade beloppet utgjorde 45,000 kronor, af hvilket förutsattes att
10,000^ kronor skulle tagas från här för ändamålet tillgängliga medel,
och 35,000 kronor erhållas från jordbruksdepartementet. Den utredning,
länsmannen i Sorsele lämnat, slutar på en summa af 11,500 kronor
för sådana vägar. Socknens kommunalstämma, som hörts i anledning
af en nådig remiss uppå åtskilliga Sorselebors framställning om
hjälp, hvilken remiss samtidigt härmed besvaras, har höjt det begärda
beloppet till 16,000 kronor. Länsmannen i Sorsele hade i ett uttalande
meddelat, att 250 familjer kunde anses vara i behof af understöd, men
att däri inginge åtskilliga arrendatorer, särskild! många sådana, som
tillhörde två namngifna sågverksbolag. Det belopp, som behöfdes i arbetsförtjänster,
hade han beräknat till 25,000 kronor. Det ena af de
båda bolagen har emellertid på min framställning åtagit sig att själft
skaffa behöflig arbetsförtjänst åt sina arrendatorer och det andra bolaget
har ställt till min disposition 3,000 kronor för att förhjälpa dess
arrendatorer till arbetsförtjänst inom socknen. Genom skogsarbetet är
för socknen, såsom ofvan nämndt, beräknadt en arbetsförtjänst af omkring
tillhopa 21,000 kronor (15,000 + 6,000). Vid bifall om statsanslag
skulle enligt mina kalkyler ytterligare 12,000 kronor, däri inberäknade
det ena bolagets nyssnämnda 3,000 kronor, få för socknen
disponeras till vägar och direkt hjälp. För Stensele skulle i enahanda
syfte få disponeras 10,000 kronor, för Wilhelmina 10,000 kronor, däraf

3,000 kronor till socknens kapellag och för Malå 6,000 kronor.

Man räknar emellertid med många osäkra faktorer, när man söker
på förhand kalkylera hvad som för så vidsträckta socknar erfordras,
i synnerhet som ovisst kan vara, huru stor behållningen blifver för
befolkningen genom skogsarbetet. Från en socken har en erfaren
person meddelat, att ställningen ej kunde öfverskådas förr än under
loppet af mars månad. Skogsfågelsfångsten spelar en stor betydelse i
lappmarkssocknarna, och huru den utfallit är ännu ej visst, ehuru den
tyckes, åtminstpne i vissa socknar, blifva god. Särskildt ber jag att
få betona, att, om sen vår inträffar, ställningen förvärras, då fodertillgången
är knapp och dålig. Detta är ju dock en faktor, som icke nu
kan räknas med. Blir våren osedvanligt sen, får väl då tillses, hvad
som kan behöfva ytterligare göras. Än så länge får man väl hålla
sig till, hvad som i verkligheten föreligger; och med bifogande af det
protokoll, som hållits vid af mig anordnade sammanträden den 26
och 27 februari med landstingsmännen från lappmarkssocknarna, får

Svar d
interpella.
tion.
(Fort».)

N:o 22.

Svar d
interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

jag hänvisa till, att dessa landstingsman ansett vidare åtgärder, än de
redan vidtagna eller planlagda, icke för närvarande vara erforderliga.

Det tyckes också, vid jämförelse med hvad som begärts, att de
vidtagna åtgärderna borde räcka;

för Mala har begärts 2 å 3,000 kronor, men erhållas i skogsarbeten
5,000 kronor och till vägar m. m. 6,000 kronor;

för Sorsele har begärts 25,000 kronor, men erhållas i skogsarbeten

21.000 kronor och till vägar m. m. 12,000 kronor;

för Stensele har begärts 20,000 kronor, men erhållas i skogsarbeten

24.000 kronor och till vägar m. m. 10,000 kronor;

för Wilhelmina slutligen har begärts 10,000 kronor, men erhållas
skogsarbeten 24,000 kronor och till vägar in. m. 10,000 kronor.

Dessutom finnas efter denna fördelning ännu 10,000 kronor kvar
af det beräknade beloppet 45,000 kronor för att möta eventuella behof
från Tärna och lämna väganslag till Risbäcks kapellag inom Dorotea
socken samt möta andra mindre behof.

Men skall befolkningens oro och anspråk ökas genom att speciella
fall af nöd framhållas såsom allmän nöd, då försvåras otvifvelaktigt
ställningen. I själfva verket ligga anledningarna till de verkligen rådande
bekymren i många fall vida djupare, än att de kunna härledas af
senaste årets skördeförhållanden. Men de norrländska missförhållandena,
af hvilka norrlandskommittén påvisat så många; de dryga vägtransportkostnaderna
för allt som måste köpas söder ifrån; ojämnheten
i arbetsförtjänster; frånvaron af kommunikationer och svårigheter att
erhålla sådana, de botas icke på en gång eller genom allmosor. De
böra icke inblandas i frågan om att bringa hjälp med anledning af
senaste årets klena skörd.

I fråga om hvad interpellanten anfört, såvidt det tidningsreferat,
jag därutinnan haft att tillgå, är riktigt, får jag, utöfver de belysande
fakta, som jag nu anfört, vördsamt hänvisa till hvad kommunalnämndens
i Stensele ordförande landstingsman Sjöberg därom uttalat
vid det ofvanberörda sammanträdet enligt det nu öfverlämnade protokollet.
— — — — — — — —--— — — — — — — — —

Umeå den 3 mars 1908.

H. Biörklund.

Jag ber vidare få nämna, att den begäran om ett anslag på

35,000 kronor, som landshöfdingen omnämner hafva gjorts hos jordbruksdepartementet,
omedelbart bifölls, så att 35,000 kronor lämnats
till honom för angifna ändamål, d. v. s. dels till anordnande af nödhjälpsarbeten
och dels för att i sådana fall, där omedelbar nöd föreligger,
lindra densamma. Anslaget lämnades från den under Kungl.
Maj:ts disposition ställda s. k. undsättningsfonden. Vidare vill jag
meddela, att landshöfdingen, samtidigt med att han ingaf denna skrifvelse,
insände till civildepartementet en anhållan om fraktlindring.
Denna anhållan är nu remitterad till järnvägsstyrelsen, men skall
naturligtvis behandlas med all tillbörlig skyndsamhet.

Jag ber härefter att få öfvergå till det protokoll, som hölls vid
det af mig omnämnda sammanträdet med landstingsmännen från lappmarkssocknarne.
Det lyder:

Lördagen don 7 Mars.

27 N:o 22.

Protokoll, hållet inför Konungens befallningshafvande
i Västerbottens län å länsstyrelsens
sessionsrum i Umeå följande dagar år 1908.

Svar d
interpellation.

(Forts.)

Närvarande: herr landshöfdingen, kommendören m. m. H. Biörkiund
och undertecknad, länsnotarie, såsom protokollsförande.

Genom särskilda skrivelser hade Konungens befallningshafvande
kallat landstingsmannen för länets lappmarkssocknar att för öfverläggning
om länets lappmarkers nödhjälpsfråga inställa sig å länsstyrelsens
sessionsrum härstädes onsdagen den 26 februari 1908 samt anmodat
landskamreraren Carl Bergström, öfverjägmästaren i Umeå distrikt A
Egerström^ och länets hushållningssällskaps sekreterare, kamreraren
E. O. Mångberg att jämväl vara tillstädes; och tillstädeskommo nu,
förutom landskamreraren Bergström, öfverjägmästaren Egerström och
sekreteraren Mångberg, följande landstingsmän, nämligen från Åsele
tingslag inspektören A. Vikberg i Dorotea, förre nämndemannen 1. E.
Olsson i Gafsele och handlanden B. A. Jonsson i Åsele, från Lycksele
tingslag handlanden och kommunalnämndsordföranden J. E. Sjöberg i
Stensele, häradshöfdingen F. G. Timelin i Lycksele, kronojägaren och
ordföranden i Sorsele sockens kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse
C. G. Fjellström i Sorsele och hemmansägaren J. P. Lindström i Örträsk
samt från Mala och Norsjö tingslag hemmansägarne K. J. Lundberg
i Bjursele och Frans Burvall i Bjurträsk. Landstingsmannen för
Wilhelmina socken L. Backsell var till följd af offentligt uppdrag förhindrad
att vid sammanträdet närvara, enligt hvad af häradshöfdingen
Timelin anmäldes.

Herr landshöfdingen hälsade de närvarande välkomna till förhandlingarne
och uppgaf syftet med sammanträdet vara det att dels af
landstingsmannen från de olika lappmarkstrakterna erhålla tillförlitliga
uPPbTsningar om verkliga tillståndet i de af nästlidet års felslagna skörd
drabbade lappmarkskommunerna, dels att lämna redogörelse för hvad
från länsstyrelsens eller andra myndigheters sida åtgjorts eller förberedts
för hjälp åt den behöfvande delen af befolkningen i omförmälda trakter,
dels ock slutligen att med de sålunda tillkallade personerna rådgöra
om de ytterligare åtgärder, som för ifrågavarande ändamål till
äfventyrs kunde erfordra och kräfva statens mellankomst.

^Beträffande först Åsele socken uppgaf B. A. Jonson i Åsele, att
1907 års skörd visserligen varit dålig, men att arbetstillfällena inom
socknen vore goda och att brist på utsädeskorn troligen ej skulle blifva
kännbar annorstädes än i ett par fjällbyar. I. E. Olsson i Gafsele
framhöll, att man ej kunde säga, att någon direkt nöd förefunnes i
Åsele. Möjligen skulle foderbrist uppstå här och hvar frampå våren,
och behof af utsädeskorn göra sig gällande i socknens östra delar. I
fråga om kraftfoder åt kreaturen upplyste Olsson, att den fattigare
befolkningen äfven under goda år ej förskaffade sig sådant, då dylikt
foder ställde sig alltför dyrt. Då arbetstillfällen stode befolkningen
till buds, hade sockenmyndigheterna ej hos länsstyrelsen gjort någon

Den 26 Februari.

N:o 22.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

28 Lördagen den 7 Mars.

framställning om hjälp, och man hoppades att reda sig på egen hand
åtminstone tills vidare.

Herr landshöfdingen bekräftade, att ingen begäran om understöd
ingått till Konungens befallningshafvande från Åsele, men erinrade
att, därest nödhjälp erfordrades, kommunalmyndigheterna borde i god
tid därom göra anmälan.

Angående Lycksele socken meddelade häradshöfdingen Timelin, att
som han icke af egen erfarenhet ägde tillräcklig kännedom om förhållandena
inom Lycksele socken, så hade han satt sig i förbindelse
med kommissionslandtmätaren J. F. Johansson i Lycksele, hvilken vore
synnerligen väl förtrogen med ställningen i socknen. Johanssons bestämda
åsikt vore, att några större svårigheter ej förelåge, så att ingen
mellankomst från det allmännas sida tarfvades annorledes, än att på''
vårsidan möjligen måste anskaffas foder och utsäde åt några byar
i socknens södra och östra delar. För närvarande funnes ingen direkt
nöd, men skulle staten framdeles nödgas ingripa, så bereddes den bästa
och lämpligaste hjälpen genom arbetsförtjänst åt den behöfvande befolkningen,
därvid arbetet i första hand borde riktas på anskaffande
af förbättrade kommunikationer, ty det vore Timelins öfvertygelse att,
om bättre kommunikationer erhölles, svagåren skulle af sig själft försvinna.

Herr landshöfdingen meddelade, att, med anledning af en den 6
uti innevarande månad till Konungens befallningshafvande inkommen
skrifvelse från Lycksele kommunalnämnd med begäran om beredande
af arbetsförtjänst för befolkningen i öfre Öreådalen genom viss angifven
skogsafverkning, Konungens befallningshafvande i skrifvelse den 14
dennes till kungl. domänstyrelsen anhållit, att styrelsen måtte taga
denna fråga i skyndsamt öfvervägande och söka tillmötesgå framställningen
genom anordnande af den ifrågasatta afverkningen i så stor
omfattning som möjligt. Domänstyrelsen hade emellertid, såsom framginge
af dess beslut den 20 dennes, icke kunnat anordna den sålunda
äskade afverkningen. Herr landshöfdingen upplyste vidare, att Lycksele
socken ägde en nödhjälpsfond å 2,000 kronor, som kunde få disponeras
af kommunen efter framställning hos länsstyrelsen.

Sedan af häradshöfding Timelin framhållits, att bolagsarrendatorerna
i många fall hade svårt att draga sig fram, och att svårigheterna
ökades i mån som den förut begränsade krediten än mera inskränktes,
hvarför han ansåge, att bolagen och, hvad särskildt Öreådalen anginge,
i första hand Mo och Domsjö aktiebolag, som vore ägare till stora
områden därstädes, borde tillhållas göra mera för sina arrendatorer,
än hvad de i verkligheten gjorde, förklarade på framställd fråga de
närvarande landstingsmännen, att i afseende på Lycksele socken några
särskilda åtgärder ej vore af behofvet påkallade, annat än att socknen
finge disponera sin nödhjälpsfond och bolagen lämnade sina arrendatorer
ökade arbetstillfällen.

Vidkommande Örträsks socken uppgaf landstingsmannen Lindström,
att inom denna kommun icke rådde någon särskild nöd, hvilket uttalande
vitsordades af häradshöfding Timelin. Lindström meddelade
därjämte, att inom socknen funnes tillräckligt med utsäde, hvarför ett

Lördagen den 7 Mars.

n:o aa.

från hushållningssällskapets förvaltningsutskott gjordt erbjudande att
för kommunen anskaffa utsädeskorn ej behöfde tagas i anspråk.

Sedan herr landshöfdingen upplyst, att Konungens befallningshafvande
den 14 dennes, med bifall till eu af Örträsks sockens kommunalnämnd
gjord framställning, medgifvit kommunalnämnden rättighet
att af kommunens nödhjälpsfond mot redovisningsskyldighet använda
2,000 kronor, dels för att fylla de mest trängande behofven af
utsäde, dels till beredande af arbeten företrädesvis till förbättrande af
sommarkörvägar till utbyar, som saknade väg, voro samtliga närvarande
ense därom, att för närvarande inga särskilda åtgärder från statens
sida erfordrades för bringande af hjälp till ifrågavarande socken utöfver
hvad redan åtgjorts.

Enahanda omdöme uttalades af de närvarande landstingsmännen
beträffande Fredrika socken, hvarifrån, enligt hvad herr landshöfdingen
uppgå!’, ingen begäran om understöd eller hjälp till länsstyrelsen inkommit.
Fredrika hade en nödhjälpsfond å omkring 6,000 kronor,
som efter framställning af kommunen kunde få disponeras för lindrande
af det betryck, som kunde uppstå i socknen till följd af den
felslagna skörden.

Mala. Herr landshöfdingen meddelade, att Konungens befallningshafvande
den 4 december 1907 aflåtit en skrifvelse till domänstyrelsen
med anhållan, att åtgärder genom styrelsens föranstaltande vidtoges
för att åt den behöfvande befolkningen inom Malå, Sorsele, Stensele
och Wilhelmina socknar bereda arbetsförtjänst genom afverkning af
skog samt anordnande af välbehöfliga vägrödjningar och spångningar
inom namnda socknar. Då sålunda begärda åtgärder ännu i midten
af innevarande februari månad icke vidtagits beträffande Malå socken,
förnyade Konungens befallningshafvande sin berörda anhållan i skrifvelse
den 14 i nyssnämnda månad, hvarefter domänstyrelsen den 20
dennes underrättat, att öfverjägmästaren i Skellefteå distrikt af styrelsen
beordrats att föranstalta om afverkning af tillhopa 6,000 råa träd
å 2 olika trakter inom Malå socken. Öfverjägmästaren hade sedermera
för Konungens befallningshafvande upplyst, att den af nämnda
afverkning utgående arbetsförtjänsten beräknades till omkring 5,000
kronor. Då det emellertid kunde vara högligen ovisst, huruvida den
arbetsförtjänst, som genom skogsavverkning eller genom rödjningar och
spångningsarbeten å kronoparkerna kunde beredas befolkningen, blefve
till fyllest, hade länsstyrelsen utgått ifrån att extra arbetsförtjänst äfven
på annat sätt borde beredas den däraf i behof varande befolkningen
genom anordnande af allmännyttiga arbetsföretag, företrädesvis rödjnings-
och brytningsarbeten till åstadkommande af s. k. vintervägar,
hvaraf stora trakter af lappmarken vore i trängande behof. På grund
häraf, och då enligt gjorda kalkyler ett belopp af minst 45,000 kronor
erfordrades för berörda nödhjälpsarbetens anordnande hufvudsakligen
inom Malå samt Sorsele, Stensele och Wilhelmina socknar, men Konungens
befallningshafvande af äldre tillgängliga nödhjälpsmedel kunde
för ändamålet bidraga med allenast omkring 10,000 kronor, hade
Konungens befallningshafvande, enligt hvad nu meddelades, i skrifvelse
den 14 dennes till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
framställt begäran, att 35,000 kronor måtte af Kungl.

Snar å

interpella tion.

(Fort».)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Maj:t ställas till länsstyrelsens förfogande för användning i ofvan angifvet
syfte.

Sedan herr landshöfdingen tillika upplyst, att Malå hade nödhjälpsfond
å cirka 10,000 kronor, hvaraf enligt länsstyrelsens medgifvande
allenast 2,000 kronor ännu disponerats, samt att meningen
vore, att, därest det från Kungl. Maj:t begärda beloppet erhölles, Malå
socken af detta skulle komma i åtnjutande af 6,000 kronor för nödhjälpsarbeten,
omnämnde landstingsmannen Lundberg och Burvall, att,
enligt hvad de, som bodde i den till Malå angränsande Norsjö socken,
erfarit, hade ställningen i Malå varit afsevärdt sämre år 1902 än nu,
då åtminstone hittills inga oöfvervinneliga svårigheter yppat sig för
befolkningen. Säkerligen blefve dock förhållandena sämre längre fram
på våren; i synnerhet måste uppmärksamheten fästas på nödvändigheten
att bereda tillgång på utsädeskorn åt den däraf behöfvande befolkningen.
Utsädet måste uppforslas, medan marken ännu vore snöbetäckt
och sålunda senast före april månads slut.

Härefter meddelade herr landshöfdingen, att den IT sistlidne
januari utgått förfrågningar från hushållningssällskapets förvaltningsutskott
till samtliga filialbestyrelser i lappmarkssocknarne, om utskottets
medverkan önskades för anskaffning af utsäde, och att med anledning
häraf från Malå nyligen inkommit begäran om förmedling för
anskaffning af 40 säckar utsädeskorn. Sällskapet komme att förmedla
anskaffandet af detta utsäde, som skulle sändas till Bastuträsks järnvägsstation
för att där mottagas af vederbörande.

Landstingsmannen Fjellström framhöll, att i Malå socken hade
särskildt arrendatorerna mycket begränsad kredit och vore därför i
många fall i betryckt ställning. Den arbetsförtjänst, som de på egen
hand förskaffat sig, hade varit dålig med nästan ingen behållning.
Under sistförflutna hösten hade man i Malå sålt mycket kreatur dels
för att slippa svältföda kreaturen, dels ock för att skaffa kontanter
till betalning af skulder och till inköp af lifsförnödenheter. Emellertid
hade försäljningsprisen varit normala.

Vidare uppgaf Burvall, att under innevarande vinter, då bolagen
på grund af de otillfredsställande träkonjunkturerna inskränkt sina
af verkningar så mycket som möjligt, en stor mängd Malåbor begifvit
sig till Norsjö, där de haft rätt god förtjänst på timmerdrifning. Som
afverkningarne dock inom kort torde vara afslutade, måste Malåborna
då återvända hem. Burvall kunde vitsorda uppgiften, att på senaretider
ovanligt mycket kreatur nedslaktats. Det kött, som ej åtginge
för familjernas eget behof, hade till vanliga gällande priser afyttratstill
handlandena. Det vore klart, att i en kommun, hvilken såsom
Malå äfven under gynnsammare skördeförhållanden vore ekonomiskt
svag, det funnes folk, som nu lefde i trånga omständigheter. Likväl
hade Burvall ej hört talas om att någon verklig nöd för närvarande
vore rådande i Malå.

B. A. Jonsson i Asele anmärkte, att hufvudorsaken till att kreatur
i så stor mängd, som nu vore fallet, försåldes vore förra årets klena
höskörd, hvarefter de närvarande landstingsmännen på gifven anledning
förklarade, att, då Malå hade en rätt stor nödhjälpsfond, som ju
vid behof kunde få disponeras, staten, enligt deras förmenande, ej för

:ji

N:o aa.

Lördagen den 7 Mars.

närvarande torde behöfva vidtaga åtgärder i fråga om Mala utöfver
de redan beredda eller planerade arbetsförtjänsterna, hvilka ansågos
tillföra kommunens behöfvande en inkomst af omkring 11,000 kronor.

Angående Tärna socken meddelade landstingsmannen Sjöberg, att
ripfångsten där varit god under innevarande vinter och att, såvidt
han både sig . bekant, ingå särskilda svårigheter drabbat Tärnaborna
detta ar, åtminstone hade ingå oroande rykten framkommit till
Stensele.

Med förmälan, att kommunalnämnden i Tärna efter begäran erhållit
rätt att af socknens nödhjälpsfond använda 1,000 kronor, som
närmast motsvarade hela det disponibla beloppet, för anskaffande af
utsäde och öfrig hjälp, som kunde erfordras, uppgaf herr landshöfdingen,
att kyrkoherden i Tärna församling, J. Nseselius, i skrifvelse
till herr landshöfdingen omtalat, att senaste årets skörd varit mindre
god, men att skörden ej varit bättre år 1906, då fjällämlar och råttor
förstört en hel del däraf. Den ekonomiska ställningen vore visserligen
brydsam, men kunde dock ej anses afsevärdt sämre än under
andra år. I Tärna rådde alltjämt fattigdom, som vid sjukdom blefve
nöd alla år. Till afhjälpande af svårigheterna ville Naeselius föreslå,
att större tillfälle till lan ur länets nödhjälpskassa bereddes de behöfvande.
Han ville tillika betona, att systemet att bortskänka penningar
eller förnödenheter vore ur erfarenhetens synpunkt mindre att
förorda annat än i enstaka, exceptionellt ömmande fall.

Sedan herr landshöfdingen upplyst, att hans afsikt vore att af de
från jordbruksdepartementet begärda medlen reservera något mindre
belopp för att eventuellt kunna bispringa Tärna socken för anordnande
af arbetsförtjänst på väg- och spångningsarbeten, förklarade de tillkallade
landstingsmännen, att de ej ansåge, att några ytterligare åtgärder
från det allmännas sida för närvarande syntes behöfva förekomma
rörande Tärna.

Dorotea. Beträffande denna socken hade, enligt hvad herr landshöfdmgen
upplyste, förhandlingar med anledning af länsstyrelsens
ofvan berörda skrifvelse af den 18 december 1907 till kommunalnämndernas
ordförande uppstått mellan länsstyrelsen och kommunalnämnden
rörande hvad som borde göras till lindrande af det senaste
svagårets följder. Kommunalnämnden hade då genom utsedd nödhjälpskommitté
i skrifvelse den 3 februari anhållit att få lyfta ett
belopp af cirka 3,000 kronor ur nödhjälpsfonden, för att användas
till anskaffande af fodervaror och utsädeskorn. Denna framställning
enligt hvilken å fonden komma att kvarstå 5,000 kronor, hade af
Konungens befallningshafvande omedelbart bifallits. Vidare hade hushållningssällskapets
förvaltningsutskott med anledning af dess ofvan
omförmälda skrifvelse af den 17 sistlidne januari från Dorotea nyligen
erhållit begäran om förmedling för anskaffning af 50 tunnor
utsädeskorn. Af de från jordbruksdepartementet begärda medlen vore
ett mindre belopp afsedt för anordnande af nödhjälpsarbeten i Risbäcks
kapellförsamling i form af anläggning af s. k. vintervägar.
Därjämte hade_ Konungens befallningshafvande ingått till Kungi. Maj:t
med underdånig framställning om anläggning af landsväg från Storbäcks
by till Risbäcks kapellkyrka på statens uteslutande bekostnad,

Svar å
interpellation.

(Fort».)

H:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

■Svar å och att detta företag måtte med hänsyn till svagåret få utföras redan
interpella- un(jer innevarande år, hvarigenom äfven arbetsförtjänst skulle beredas
**''’’*'' befolkningen, men påpekade herr landshöfdingen, att det ju ännu
( ort*0 vore ovisst, huruvida och när denna framställning blefve bifallen.

— Landstingsmannen Vikberg meddelade, att i Dorotea en central nödhjälpskommitté
tillsatts för ordnande af nödhjälpsförhållandena i
socknen, hvarjämte tre underdistrikt bildats med en underkommitté i
hvarje underdistrikt, hvarigenom man kunnat vinna en tillförlitlig
kännedom om verkliga läget. Efter att till en början ha ansett, att

11,000 kronor erfordrades för socknens behof, kom man sedermera
underfund med, att denna summa vore alldeles för hög, hvarför man
stannat vid, att 2,700 kronor kunde tills vidare anses fullt tillräckliga
för mötande af eventuella kraf på understöd. Emellertid vore det
kommitténs mening, att ingen hjälp vare sig i fodervaror, utsädesspannmål
eller eljest skulle lämnas utan ersättning annat än i undantagsfall.
Därför skulle förbindelser, helst försedda med vederhäftig borgen,
affordras dem, som åtnjutit understöd, hvilka förbindelser skulle inlösas
med penningar eller arbete på allmännyttiga företag eller annat
sätt. Angående särskildt utsädeskornet, hade hushållningssällskapets
filialbestyrelse beslutit upplåna medel för likviderande af det utsäde,
som inköptes genom förvaltningsutskottets försorg, därvid socknens
filialbestyrelse vore beredd att i första hand betala utsädet, så snart
det blefve levereradt. I Risbäcks kapellförsamling funnes för närvarande
godt om arbete för befolkningen. Som ett allmänt omdöme
ville Vikberg uttala, att hvarken i Dorotea eller Risbäck några särskilda
svårigheter för närvarande förelåge med anledning af den felslagna
skörden, hvarför man hoppades att kunna utan statens mellankomst
ordna socknens nödhjälpsfråga. Naturligtvis vore det fördelaktigt,
om ytterligare arbetsförtjänst, särskildt fram på vårsidan, kunde
beredas befolkningen i socknen och i synnerhet i Risbäcks församling
genom anläggning af s. k. vintervägar, hvaraf kapellaget vore i stort
behof. Vikberg ville därutöfver tillägga, att befolkningen i lappmarken
i allmänhet hölle för stora kreatursbesättningar och under
fisketiden mera ägnade sig åt fiskfångst än att sköta sitt jordbruk,
något som i sin mån bidroge till att svårigheterna mångenstädes
blifvit större, än de bort blifva.

I fråga om Wilhelmina socken redogjorde herr landshöfdingen för
hvad från myndigheternas sida åtgjorts till lindrande af därstädes
befarad nöd, under anförande hufvudsakligen, att, med anledning af
skrifvelse från länsstyrelsen den 4 december 1907, kungliga domänstyrelsen
anordnat afverkningar och drifningar å kronans skogar inom
Wilhelmina socken med omkring 15,000 träd; att, då dessa arbetsföretag
icke kunde anses till fyllest, Konungens befallningshafvande
sedermera den 14 februari hos domänstyrelsen hemställt om skyndsamt
föranstaltande af afverkning och utdrifning inom Wilhelmina
genom revirförvaltningens försorg jämväl af ytterligare så stort antal
träd som möjligt; att domänstyrelsen med anledning häraf beordrat
vederbörande öfverjägmästare att föranstalta om utstämpling och afverkning
af ytterligare 2,000 träd å kronoparken Mötingselberget och
.2,000 träd å oafvittrad kronomark ofvan Malgomasjön; att, enligt

Lördagen den 7 Mars.

N:o ‘A‘2.

uppgift af öfverjägmästaren Egerström, de sålunda igångsatta afverkningarne
skulle medföra en beräknad arbetsförtjänst af omkring 24,000
kronor; att det vore landshöfdingens afsikt att af de från jordbruksdepartementet
äskade medlen låta 10,000 kronor tillkomma Wilhelmina
för beredande af arbetsförtjänst åt befolkningen genom vägarbeten
och andra allmännyttiga arbeten; samt att meningen vore den, att
sagda belopp skulle fördelas mellan Wilhelmina församling samt Fatmomakke
och Dikanäs kapellag så, att kapellagen erhölle omkring

3,000 kronor däraf.

Härefter anförde häradshöfdingen Timelin, att han af landstingsmannen
Backsell från Wilhelmina anmodats meddela, att ingen öfverhängande
nöd vore för banden inom Wilhelmina socken. Hvad som
tarfvades vore arbetsförtjänst, helst genom vägarbeten, som vore synnerligen
behöfliga i Wilhelmina vidsträckta och vägfattiga kommun.

Herrarne Sjöberg och Fjellström voro af den åsikten, att, då
kapellagen vore i särskild! behof af understöd — enligt pastor Björkmans
i Dikanäs uppgift erfordrades mer direkt hjälp åt 40 familjer
därstädes — 3,000 kronor måhända vore för litet, hvaremot de ansågo
Björkmans förslag, att ifrågavarande medel ställdes till förfogande af
en nämnd af åtskilliga betrodda män inom kapellagen, som skulle
ordna nödhjälpsarbetet i hela dess omfattning, vara klokt och ändamålsenligt.
Därjämte framhöll Sjöberg, att inga gåfvor borde annat än
undantagsvis skänkas de behöfvande, ty i regeln borde befolkningen
betala de förnödenheter, som till densamma utlämnades genom utförande
af däremot svarande arbete på ett eller annat sätt.

Efter antecknandet häraf afbrötos öfverläggningarna, enär landstinget
skulle sammanträda, men beslöts, att beträffande de återstående
socknarne Stensele och Sorsele öfverläggningarne skulle återupptagas
klcckan 12 middagen å morgondagen.

Den 27 Februari.

Vid återföretagande af de från gårdagens sammanträde uppskjutna
förhandlingarna rörande länets lappmarkers nödhjälpsfråga tillstädesvoro
landskamreraren Carl Bergström, öfverjägmästaren A. Egerström,
sekreteraren i länets hushållningssällskap E. O. Mångberg samt landstingsmännen
J. E. Sjöberg från Stensele och C. G. Fjellström från
Sorsele.

Stensele och Sorsele. Till en början redogjorde herr landshöfdingen
för de af Konungens befallningshafvande och andra statsmyndigheter
vidtagna åtgärderna till afhjälpande af det betryck, hvari en del af
befolkningen i Stensele och Sorsele råkat till följd af svagåret 1907.
Den 23 oktober nästlidet ar hade från en del enskilda personer i
Stensele till länsstyrelsen inkommit begäran om skadad och vindfälld
skog såsom nödhjälp. Öfver denna framställning hördes vederbörande
kronofogde, hvilken inkom med eget och länsmannens samt kommunalstämmans
uttalande i frågan. Efter jägmästarens hörande yttrade
sig öfverjägmästaren i Umeå distrikt den 4 december öfver frågan,
hvilka. virkesposter, som kunde såsom extra afverkning inom Stensele
ifrågasättas, och den 10 december medgaf domänstyrelsen, på begäran

Andra Kammar em Prat. 1908. N:o 22. 3

Sirar å
interpellation.

(Forts.)

N:o 22. 34 Lördagen den 7 Mars.

Svar å af Konungens befallningshafvande, genom skrifvelse till öfverjäginterpella-
lnästaren i Umeå distrikt af verkningar och drifningar för ifrågavarande
ti0l>- ändamål å kronans skogar inom Stensele socken, omfattande cirka
(Forts.) 20,000 träd. I kronofogdens, länsmannens och jägmästarens den
sistnämnde är tillika kommunalstämmans ordförande — utlåtanden
betonades särskildt, att den hjälp och det understöd, som behöfdes,
icke borde lämnas arbetsdugliga annorledes än i form af nödhjälpsarbeten.
Hjälp åt icke arbetsföra ansåg jägmästaren kunna genom
kommunalnämndens bemedling lämnas ur socknens nödhjälpskassa.

Beträffande Sorsele hade vid den senare inför Konungens befallningshafvande
hållna virkesauktionen från utbjudande undantagits
några virkesposter, hvilka syntes lämpa sig att genom domänstyrelsens
försorg af ver kas för beredande åt behöfvande af extra arbetsförtjänst,
hvarom jägmästaren gjorde direkt framställning till styrelsen, som
biföll förslaget, hvarigenom en extra arbetsförtjänst ansågs komma
att tillföras Sorsele.

På länsstyrelsens framställning hade domänstyrelsen sedermera
föranstaltat om utsträckt utverkning uti Stensele och Sorsele, hvarigenom
ytterligare 4,860 träd skulle för ändamålet afverkas i Stensele
och 6,827 träd i Sorsele, medförande en ytterligare arbetsförtjänst,
för Stensele af cirka 4,000 kronor och för Sorsele af 6,000 kronor.
Äfven inom nu ifrågavarande båda socknar, som räknades till de
svagaste inom lappmarken, hade Konungens befallningshafvande för
af sik t att söka åstadkomma andra arbetsförtjänster, än den skogsarbetet
kunde medföra, i det att därest länsstyrelsens ansökning hos
jordbruksdepartementet bifölles om utbekommande af 35,000 kronor
till anordnande af vägarbeten, sedan barmark inträdt på våren, meningen
vore, att 10,000 kronor skulle få disponeras af Stensele och

12,000 kronor af Sorsele.

Förutom ofvanberörda skrifvelse från åtskilliga hemmansägare i
Stensele, hade från nämnda socken till Konungens befallningshafvande
inga önskemål inkommit i fråga om nödhjälpsarbeten, annat än från
hemmansägare i Panträsks by samt den 21 februari från kommunalstämman
om utverkning å kronoparken Rönnliden och om höjda
arbetspriser, hvilka kommunalstämmans önskemål dock redan genom
länsstyrelsens och öfverjägmästarens åtgärder voro ordnade med domänstyrelsen,
innan stämman gjort framställningen. Anhållan från Pantlek
åter hade hufvudsakligen gått ut på erhållande af lån från
länets under landstinget stående nödhjälpskassa och hade af kassans
direktion i största möjliga omfattning beaktats. Däremot hade vederbörande
i Sorsele inkommit med en hel del förslag i syfte att bereda
hjälp åt de behöfvande i sistnämnda socken. Åtskilliga af dessa förslag
afsåge dock arbeten, som icke vore af beskaffenhet, att inom den
närmaste framtiden kunna utföras, hvarför de icke lämpade sig till
nödhjälpsarbeten. Hvad som under nuvarande förhållanden kunde
ifrågakomma vore skogsarbeten och något längre fram på våren arbete
med anläggning af vägar, spångningar oeh dylikt, hvarom också Sorsele
socknemän gjort framställning.

Härefter meddelade landstingsmannen Sjöberg, att Stensele sockens
nödhjälpsfond på cirka 4,000 kronor vore insatt hos bank på kapital -

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars. 35

rakning; att kommunalnämnden, hvars ordförande Sjöberg vore, med
anledning af Konungens befälIningshafvandes skrifvelse den 18 december
1907 uppsagt fonden till utbetalning den 1 nästkommande april samt
därefter underställt denna åtgärd kommunalstämmans pröfning; att
nämnden, som visserligen långt förut behöft penningar, särskildt för
inköp af utsäde, dock ej kunnat påfinna något sätt att, innan berörda
medel blefve tillgängliga, bispringa de behöfvande; att kommunalstämman
sedermera beslutat, att en del af fonden finge användas till
anskaffande af utsäde, som skulle tillhandahållas de behöfvande mot
skuldsedel med borgen eller ock mot förbindelse att utföra visst allmännyttigt
arbete, motsvarande värdet af det mottagna utsädet, om
hvilket stämmobeslut skrifvelse till Konungens befallningshafvande
vore att förvänta. Sjöberg erinrade tillika, att kommunalstämman i
Sfensele uppdragit åt hemmansägaren G. A. Grahnberg i Nysele att
å socknens vägnar hos Konungens befallningshafvande göra framställning
om fraktnedsättning eller fraktlindring å statens järnvägar vid
transport af lifsförnödenheter, fodervaror och utsädesspannmål till de
behöfvande i Stensele; att stämman den 16 dennes beslutat begära
hos Konungens befallningshafvande, att högre arbetspris måtte bestämmas
vid de pågående nödhjälpsafverkningarna och ytterligare afverkningar
för beredande af arbetsförtjänster anordnas, men att, på
sätt herr landshöjdingen nu upplyst, jämkning i arbetspriser redan
vidtagits och den afsedda ökade afverkningen erhållits, innan socknemännens
framställning hunnit till Konungens befallningshafvande
expedieras.

Herr landshöfdingen omnämnde, att, enligt meddelade uppgifter
från länsmännen i Stensele och Sorsele distrikt, antalet behöfvande
familjer utgjorde inom Stensele socken cirka 100 och inom Sorsele
250 familjer; att för nödens af hjälpande länsmännen beräknat, att
arbetsförtjänster borde beredas till belopp af 10,000 kronor i Stensele
och 25,000 kronor i Sorsele; att kronofogden ökat summan beträffande
Stensele socken till 20,000 kronor; att öfverjägmästaren Egerström
antagit, att på de af domänstyrelsen igångsatta afverkningarna befolkningen
skulle få en arbetsförtjänst af omkring 24,000 kronor i Stensele
och omkring 21,000 kronor i Sorsele samt att därtill komme den,
såsom ofvan omförmälts, till respektive 10,000 och 12,000 kronor
beräknade arbetsförtjänst å vägarbeten inom ifrågavarande socknar, i
händelse Konungens befallningshafvandes anhållan om erforderliga
nödhjälpsmedel beviljades.

På gifven anledning uppgåfvo härefter Sjöberg och Fjellström
sammanstämmande, att, sedan nödhjälpsafverkningarna numera kommit
i gång, det ytterligare understöd, som kräfdes, lämpligast borde lämnas
i form af förtjänst på de af Konungens befallningshafvande afsedda
vägarbetena. De medel, som för sådant ändamål kunde erhållas,
borde dock delvis få lämnas såsom förskott å blifvande arbete, hvilket
i följd af sin natur ej kunde företagas, förrän marken blifvit bär, mot
skriftlig förbindelse af vederbörande att å aftalad tid fullgöra det förskottet
motsvarande arbete, hvarför han uppburit ersättning; tilläggande
Fjellström, att Sorsele socknemän uppgjort ett fullständigt förslag å

Svar å
interpellation.

(Forts).

N:o 22. 36 Lördagen den 7 Mars.

Svar å hvilka vägar, som i första hand borde på angifvet sätt uppröjas,

interpella- äfvensom därtill hörande kostnadsberäkningar.

*u>n'' Sedan Sjöberg upplyst, att kommunalstämman i Stensele tillsatt

(Forts.) en kommitté med uppdrag att afgifva förslag, till hvilka väganläggningar
ifrågavarande allmänna medel borde användas, men att detta
ej ännu hunnit till Konungens befallningshafvande insändas, för klarade

såväl Fjellström som Sjöberg, att det, enligt deras åsikt, ej i
stort sedt mötte några svårigheter att ordna understödsfrågan på ofvan
angifvet sätt genom förskottsbetalningar inom vissa gränser, men att
man kunde hysa olika åsikter om hvilka, som borde inom hvardera
socknen leda vägarbetet, förvalta penningmedlen och i öfrigt ordna

om förskotten och öfriga utbetalningar. I sådant afseende trodde de
dock, att vederbörande länsmän jämte kommunalnämnderna eller vägstyrelserna
vore bäst skickade att fungera såsom nödhjälpskommittéer.
Sjöberg hemställde, huruvida det icke kunde anses lämpligt, att kommunalstämmorna
finge yttra sig om nödhjälpskommittéernas sammansättning.

Efter antecknandet häraf meddelade Sjöberg, att han och länsmannen
Burman, på begäran af »Aftonbladets» till lappmarken utsände
korrespondent Valdemar Lindholm, lämnat ett intyg af innehåll att
106 familjer inom Stensele socken vore i behof af hjälp. Detta intyg
hade efter genomgång af socknens mantalslängder lämnats Lindholm,
för att »Aftonbladet» skulle, enligt Lindholms uppgift, genom insamling
söka åstadkomma en fond för Stensele socken att i framtiden
finnas tillgänglig i fall af behof inom socknen. För omförmälda
familjer skulle den ifrågasatta förskottsbetalningen vara af synnerligt
värde enär, i händelse att sådan icke medgåfves, det i många fall
blefve svårt, för att ej säga omöjligt, för familjefäderna att begagna
sig af de erbjudna arbetstillfällena.

På fråga af herr landshöfdingen, till hvilket belopp penningmedel
omedelbart behöfde utanordnas såsom förskottsbetalning å blifvande
arbete, uppgåfvo Sjöberg och Fjellström, att 1,000 kronor i
sådant syfte erfordrades för Stensele och 2,000 kronor för Sorsele.
Med anledning häraf förklarade herr landshöfdingen, att med morgondagens
post berörda summor skulle för angifvet ändamål afsändas,
den för Stensele afsedda till länsmannen Burman och den för Sorsele
bestämda till länsmannen Lindberg; och skulle bemälde länsmän anmodas
att i samråd med vederbörande kommunalnämnder disponera
berörda belopp för de mest trängande behofven mot redovisning.

Vidkommande särskildt frågan om ^sädeskorn till Stensele och
Sorsele socknar upplyste Sjöberg, att inom Stensele socken fjärdingsmännen
utsetts att en hvar från sitt distrikt införskaffa uppgifter om
behofvet af utsäde. Med ledning af sålunda vunna upplysningar
ämnade socknemännen därefter ingå till länsstyrelsen med anhållan
att få använda kommunens nödhjälpsfond för inköp af utsäde. Då
man hoppades att vid inköpen få åtnjuta en eller två månaders kredit,
syntes det Sjöberg, som om för anskaffande af utsäde inga medel
utifrån behöfde tagas i anspråk. Beträffande Sorsele socken hade
kronojägaren Björner i en till landshöfdingen insänd kalkyl förslagsvis
beräknat, enligt hvad af kalkylen tycktes framgå, 335 säckar

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

utsädeskorn såsom erforderliga för behöfvande socknemän. Fjellström Svar å
anfiirde, att han förmodade, det kommunalstämman, ehuru därom ,nterpclla~
ännu intet beslut fattats, med glädje antoge hushållningssällskapets .i,*0”''
förvaltningsutskotts erbjudande att förmedla inköp af utsäde åt suck- or !‘
nen, hvilket i så fall borde uppsändas till Bastuträsks järnvägsstation
i början af april månad. Fjellström förbehöll sig att, efter vederhörandes
hörande, underrätta förvaltningsutskottet dels om den myckenhet
utsäde, som behöfdes, och emottog för beräkningar härutinnan
den af Björner uppgjorda kalkylen, dels ock om kommunens önskemål
i afseende på betalningssättet. Tilläggande Fjellström, att han
ej kunde tro, att mera utsäde, iin som Björner uppgifvit, erfordrades.

Emellertid beräknades en säck korn kosta 24 kronor vid Bastuträsks
station och 30 kronor uppforslad till Sorsele kyrkoby. Då Sorsele
saknade nödhjälpsfond, ville Fjellström ifrågasätta, om icke ur länets
nödhjälpskassa ett räntefritt lån kunde lämnas Sorsele kommun för
utsädes anskaffande åt de däraf behöfvande.

Sedan i sammanhang härmed blifvit upplyst, att frakten å järnväg
för spannmål från Stockholm till Hällnäs utgjorde vagnslastvis
1 krona 65 öre per säck och säckvis 2 kronor 33 öre, men att i landsvägsforlön
från järnvägen till Stensele eller Sorsele kyrkobyar betingades
ett pris af minst 4 och högst 6 kronor för säck, tillfrågade herr
landshöfdingen Sjöberg och Fjellström, huruvida några vidare åtgärder,
utöfver hvad som åtgjorts eller tillämnades, behöfde från statens sida
vidtagas. Härpå genmälde de tillfrågade, att, enligt deras åsikt, de
uppkomna svårigheterna inom Stensele och Sorsele socknar skulle
kunna afhjälpas genom de åtgärder, som redan vidtagits eller komma
att vidtagas och därest Sorsele utsädesfråga blefve på ett för socknen
gynnsamt sätt ordnad.

Herr landshöfdingen upplyste i detta sammanhang, att, sedan han
erhållit upplysning därom, att åtskilliga bolagsarrendatorer vore inräknade
i det af länsmannen i Sorsele uppgifna antalet behöfvande
familjer, på hans framställning Sandviks ångsågsaktiebolags styrelse
ställt 3,000. kronor till förfogande att användas till beredande af arbetsförtjänst
vid vägarbeten åt bolagets arrendatorer i Sorsele; att på
liknande framställning till Holmsunds aktiebolag grosshandlanden
G. P. Braathen svarat, att bolaget gått i författning om att bereda
sina arrendatorer i lappmarken arbetsförtjänst, samt erinrade att vid
vägarbetenas fördelning i Sorsele följaktligen borde tillses, att 3,000
kronor belöpte i arbetsförtjänst åt de Sandviks ångsågsaktiebolags
arrendatorer, som anmälde sig till erhållande af arbete.

Härefter meddelade herr landshöfdingen, att i Stockholms-Tidningen
för den 21 februari innevarande år funnits under rubriken
»Nöden i Västerbotten» intaget följande passus:

»Enligt en uppgift till en härvarande tidning, hvilken uppgift uppges
vara stödd på intyg af ordföranden i Stensele kommunalnämnd,
har länsstyrelsen ej inhämtat några upplysningar från kommunalnämnden
i Stensele, hvilket länsstyrelsen emellertid sagt sig ha gjort.»

Med anledning häraf ville herr landshöfdingen tillspörja landstingsmannen
Sjöberg, huruvida han, som ju vore ordförande i Stensele
sockens kommunalnämnd, verkligen lämnat något dvlikt intyg. Sjö -

N:o 22.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

berg förklarade, att han på begäran af ofvannämnde Lindholm den

17 innevarande februari underskrifvit ett af Lindholm författadt intyg,
af det innehåll, hvarom i tidningen omförmäldes.

Herr landshöfdingen uppläste med anledning häraf en så lydande
skrifvelse.

»Till ordföranden i Stensele sockens kommunalnämnd.

Därest I med anledning af innevarande års skördeförhållanden
ansen, att medel från den genom vinst af den s. k. nödhjälpsutstämplingen
under åren 1902—1903 inom socknen bildade nödhjälpsfonden
måste tagas i anspråk till afhjälpande af nöd eller anskaffning af utsäde,
förväntar Konungens befallningshafvande såväl att I därom i
god tid gören framställningar hos Konungens befallningshafvande, som
ock att I vidtagen erforderlig åtgärd, på det att det belopp, som af
berörda fond kan behöfva tagas i anspråk, måtte blifva tillgängligt
till den tid, då detsamma blir behöfligt. Umeå, i landskontoret, den

18 december 1907.

H. Biörklund.

Carl Bergström.»

Efter föredragning af denna skrifvelse medgaf Sjöberg, att han
från Konungens befallningshafvande mottagit den nu upplästa skrifvelsen.
Han hade, utan att reflektera öfver innehållet, undertecknat
det af Lindholm uppsatta intyget, som tillkommit allenast af obetänksamhet
och utan ond afsikt. Med förmälan tillika, att länsstyrelsens
nu upplästa skrifvelse ännu icke blifvit af kommunalnämnden besvarad,
anhöll Sjöberg om tillgift för sitt förfarande i denna sak, hvilket
han djupt beklagade.

Med anledning af den af herr Carlsson från Malmberget i Riksdagens
Andra Kammare väckta interpellationen angående nödårsförhållandena
i Västerbotten, däri, enligt referat i »Aftonbladet», uppgifvits,
bland annat, att Konungens befallningshafvande dröjt 1 1/,
månad med att besvara en af Stensele kommunalstämma gjord framställning
om länsstyrelsens ingripande, tillspordes Sjöberg, om han
hade sig bekant, hvilken framställning, som härmed kunde afses, men
förklarade Sjöberg, att, såvidt han kände till, någon framställning,
hvarpå detta kunde passa in, icke från kommunalstämman aflåtits till
Konungens befallningshafvande.

Sedan Sjöberg och Fjellström på förfrågan förklarat, att de för
sin del beträffande Stensele och Sorsele ansåge mindre nödigt, att den
i Stockholm igångsatta penninginsamlingen fortsattes, då de resurser,
som för svårigheternas afhjälpande redan beredts, tycktes vara tillräckliga,
samt Fjellström ifrågasatt, huruvida icke lämpligen fullständiga
förslag till utdikningar af skogsmark och kronoparker kunde upprättas,
så att framdeles vid återkommande behof af nödhjälp tillgång till utdikningsarbeten
kunde finnas att tillgå, hvilka arbeten kunde för hvarje
år till omfånget lämpas efter behofvet af arbetsförtjänst, blef, då intet
vidare att anteckna förekom och ingen af de närvarande hade något
vidare att anföra, sammanträdet af herr landshöfdingen afslutadt.

Som ofvan.

In fidem
John Falk.

Lördagen den 7 Mars.

No 22.

:?!)

Jag ber därefter att få återgå till de af herr Carlsson framställda Srar d
frågorna. Den första af dessa lyder sålunda: »Anser herr statsrådet, %nU^^la''
att sådan nöd förefinnes inom Västerbottens lappmarkssocknar, att ... ''

omedelbart ingripande från det allmännas sida påkallas?» Med afse- ''
ende å denna fråga ber jag endast att få hänvisa till den af länsmyndigheterna
och ortsbefolkningen själf lämnade redogörelserna. Af dessa
framgår, att de åtgärder, som redan vidtagits, kunna för närvarande
anses tillräckliga.

Den andra frågan lyder så: »Har herr statsrådet redan vidtagit
eller ämnar vidtaga skyndsamma åtgärder för nödens afhjälpande?»

Äfven härvid kan jag i viss mån åberopa den uti frågan lämnade utredningen,
hvilken visar, hvad jag åtgjort i saken. Liksom landshöfding
Biörklund har jag af hvad ortsbefolkningen anfört fått den uppfattningen,
att för närvarande ingenting vidare kan åtgöras, än hvad
som redan blifvit gjordt. Men såsom landshöfding Biörklund framhållit,
kan det ju hända, att under mars månad ytterligare åtgärder
erfordras, och då får man naturligtvis taga frågan därom under öfvervägande.
Då jag således förklarar, att jag för närvarande icke har för
afsikt att vidtaga några åtgärder i detta fall, får detta icke uppfattas
så, som att jag skulle anse, att några åtgärder öfver hufvud taget för
förekommande af sådana företeelser som den nu ifrågavarande icke
böra vidtagas. Den frågan ligger, såsom landshöfding Biörklund med
allt skäl framhållit, långt djupare och får icke sammanblandas med
frågan om den öfverhängande nöden däruppe i Västerbotten. Den
förstnämnda frågan sammanhänger med det arbete, som under senare
år af Konung och Riksdag gemensamt bedrifvits för främjande i allmänhet
af kulturen i Norrland och stödjande af befolkningen därstädes.
Därom kan jag icke säga annat, än att jag hoppas, att hvad
på mina ringa krafter ankommer kunna få deltaga i detta arbete.

Herr Carlsson i Malmberget: Herr talman! Jag har att till herr
statsrådet och chefen för kung! civildepartementet framföra min tacksamhet
för det nu lämnade, synnerligen omfångsrika svaret på min
interpellation. Det faller ju af sig själft, att, då detta svar innehåller
en resumé öfver allt hvad som i denna sak åtgjorts under en hel
vinter, det naturligtvis också har blifvit omfångsrikt. Min tacksamhet
för samma svar skulle dock väsentligen ha ökats, om däraf kunnat
åstadkommas ett sådant sammandrag, att man haft tillfälle, om så
hade befunnits önskligt, att göra vissa detaljanmärkningar mot hvad
som däruti framkommit. Men, som sagdt, på grund af det omfångsrika
innehållet och den massa sifferuppgifter, som där förekommo,
finnes det icke någon möjlighet för en åhörare att taga fasta på allt
för att ingå på ett bemötande i detalj.

Det syfte, som jag med min interpellation afsåg att vinna, har
jag nu ernått, nämligen att få en officiell förklaring öfver hvilka åtgärder
som vidtagits för att från det allmännas sida bringa hjälp åt
de nödställda i Västerbottens lappmarker, och att tilläfventyrs påskynda
de åtgärder, som måhända ytterligare behöfde vidtagas.

Det har otvifvelaktigt på den i saken mera oinvigda allmänheten
verkat pinsamt att höra och se de mycket stridiga uppgifter, som fram -

N:o 22.

Svar d
interpellation.

(Forts.)

40 Lördagen den 7 Mars.

kommit från olika håll angående de verkliga förhållandena däruppe.
Från dervarande befolkning ha på flera sätt framförts klagomål öfver,
att en stor del af den saknar det allra nödvändigaste för dagen. De
kommunala myndigheterna liksom också länsmännen ha på många
sätt bekräftat, att så varit fallet. En del af pressen har ju nästan
dagligen innehållit skildringar i samma riktning. Men däremot har
från andra håll framhållits, att det icke skulle föreligga någon nöd
eller fara. Under hela denna långa vinterns lopp har icke något officiellt
uttalande försports rörande de åtgärder, som af vederbörande vidtagits
för att hjälpa de nödlidande. Detta förhållande har nog troligen
varit orsaken till, att den privata välgörenheten blifvit anropad, på det
att åtminstone någon hjälp skulle lämnas, då det icke kunde förspörjas,
att länsstyrelsen i Umeå hade tillräckligt allvarligt beaktat saken.
Nu får man ju draga sina egna slutsatser af det svar, som här afgifvits,
huruvida denna uppfattning varit fullt befogad eller icke. De meddelanden,
som herr statsrådet nu lämnat och som voro hämtade ur en
af landshöfdingämbetet i Umeå afgifven rapport, gifva ju tydligen vid
handen, att länsstyrelsen redan i höstas hade klart för sig, att där
inträffat missväxt och, hvad än värre var, så dåligt bärgningsväder, att
det nästan var omöjligt att ordentligt bärga den lilla skörd, som blef,
samt att på grund däraf åtgärder måste vidtagas för att bringa befolkningen
ekonomisk hjälp. Detta förhållande har ju framgått genom
rapporten. Under sådana omständigheter kan man icke frigöra sig från
den uppfattningen, att vederbörande just icke gått brådstörtadt tillväga
i fråga om att bringa den hjälp, som man varit öfvertygad skulle behöfvas.
Man har härvidlag i otroligt stor utsträckning — det har
rapporten tydligen ådagalagt — följt alla möjliga byråkratiska formaliteter
med skriftväxlingar i det oändliga. Största delen af vintern har
ju gått förbi under sådana förberedande göromål. Huru befolkningen,
som saknat lifsmedel, kunnat lefva däruppe under tiden, det synes
för vederbörande ha varit en bisak. Hufvudsaken har varit att konsekvent
fullfölja en förutfattad mening, nämligen att nödhjälpsarbete i
form af skogsafverkning vore det enda arbete, som kunde lämnas för
lindrande af »svagårets» menliga påföljder. Efter allt att döma synes
dock landshöfdingämbetet icke redan vid vinterns början ha verkställt
fullt tillförlitliga undersökningar af verkliga förhållandena. Ty om så
varit fallit, hade ämbetet väl bort sätta likhetstecken mellan svagår och
nödår och följaktligen ingripit på ett mera märkbart sätt, än som skett
förrän på allra sista tiden.

Jag tillät mig i motiveringen till min interpellation lämna en
resumé öfver de skildringar, som förekommit i en del af pressen rörande
förhållandena däruppe. Nu ha vi af protokollet från det sammanträde,
som landshöfdingen i Umeå höll med vissa landstingsman den
2fi - 27 februari i år, funnit, att landshöfdingen där påpekade, att min
motivering delvis var grundad på misstag och således felaktig. Äfven
om så i någon mån skulle varit fallet, så får jag säga, att det icke
har varit det enda misstag, som blifvit begånget i denna nödhjälpssak,
ty i fråga om misstag synes jag ha kommit i godt sällskap, ja, enligt
min uppfattning med själfva landshöfdingen. Jag har icke i motiveringen
till min interpellation gjort några själfständiga påståenden för

Lördagen den 7 Mar».

N:o 22.

egen räkning i annan mån än att jag sagt, att det enligt mitt förmenande
var tillräckligt konstateradt, att nöd verkligen var rådande, och
att för den skull den behöfliga hjälpen icke borde fördröjas genom
ytterligare utredningar. Jag ansåg mig ha fog för ett dylikt uttalande,
då jag visste, att i allt fall de åtgärder, som möjligen blifvit vidtagna,
icke hade ledt till det resultat, att befolkningen kommit i åtnjutande
af någon inkomst genom desamma; och då tog jag för gifvet, att detta
föranledts af de oändliga utredningar, som jag menade borde taga
ett slut.

Min uppfattning, att nöden måste anses vara konstaterad, har jag
gifvetvis i första hand byggt på den allmänna vetskapen, att i Västerbottens
lappmarkssocknar inträffat ett synnerligen dåligt skördeår,
ehuru skörderapporterna från länsstyrelsen i Västerbottens län tydligen
angifva, att skörden i sin helhet varit nästan medelmåttig. Jag förstår
mig icke på, huru det går till att afgifva dylika rapporter. Men jag
tycker, att det svär mot hvartannat att säga, att skörden i Västerbottens
län varit nästan medelmåttig, och samtidigt vidtaga åtgärder för
att bringa hjälp mot den missväxt, som drabbat vissa trakter. Dessutom
har jag tagit hänsyn till de intyg, som utfärdats af de kommunala
myndigheterna i resp. socknar, särskildt Stensele och Sorsele, och
äfven af länsmännen där. Det har nämligen, såsom också landshöfdingen
påpekat, utfärdats en del intyg, och jag har dem i original
här i min hand. Det finns däri förteckning på hvarje nödlidande
persons namn och bostad inom resp. socknar. I Sorsele äro 100 af
socknens 425 familjer nödlidande, och det säges uttryckligen i intyget,
att dessa familjer lida verklig nöd och sakna det allra nödvändigaste.
»Och så togo penningarne slut», heter det, »och så tog krediten också
slut, och några arbetsförtjänster har det hittills icke varit.» Detta
ansåg jag för min del vara tillräckligt talande bevis för att verklig
nöd förelåg. Man bör således icke fästa alltför stort afseende vid de
uttalanden, som de landstingsmän, hvilka den 26—27 februari voro
samlade inför landshöfdingen i Umeå, gjorde, då ju dessa torde dels
saknat kännedom om förhållandena på ort och ställe eller också kanske
icke uttalat allt, hvad de i detalj kände till om saken.

Från Stensele socken har jag också här likaledes i original ett
intyg, och detta är utfärdadt af länsman Burman därstädes och kommunalnämndens
ordförande Sjöberg. De ha bestyrkt, att af socknens
450 familjer befinna sig 106 i sådana omständigheter, att snar och
kraftig hjälp är af nöden, om de icke skola förgås.

Jag tror icke, att det finnes någon inom denna kammare, som
icke har iakttagit den massa artiklar och utläggningar i denna sak,
som förekommit i tidningarna i form af intervjuer med än den ena
än den andra, och bland dessa en person vid namn Grahnberg, som
uppvaktat statsrådet. Jag har omnämnt detta i motiveringen till min
interpellation, icke såsom ett eget påstående, utan som ett referat.
Denna person gjorde, då han var här nere, ett uttalande i en intervju
i »Dagens Nyheter», och det har icke från vederhäftigt håll, där man
haft reda på saken, kunnat på något sätt påvisats, att hans uppgifter
varit oriktiga. Han anförde, att missväxten 1907 var lika svår som
1902, men att förhållandena nu vore vida sämre än 1902, emedan

Svar d
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

befolkningen då icke i allmänhet var så utfattig, som den nu är, beroende
därpå att alla efter 1902 följande år varit dåliga utom 1906, och
detta år har icke varit tillräckligt att reparera de svårigheter, som uppstått
till följd af de föregående svagåren. I intervjun uppgifver Grahnberg
vidare följande:

»Jag har haft anledning att resa omkring i socknen, och jag vet
hur det är. De ta topparna af halmen och hacka dem och mala dem
till något slags mjöl. Hvad skall det bli för bröd af detta? På ben,
som redan kokats flera gånger förut, koka de och blanda upp soppan
med fodermjöl. Därtill kommer litet fisk och litet mjölk. Själf har
jag väl ingenting att klaga öfver — fast väl också jag får använda
fodermjöl — men man kan inte stå ut med att se en sådan nöd omkring
sig. Därför måste jag försöka göra hvad jag kan.»

Grahnbergs uttalanden ha bemötts från vissa tidningsorgan, som
stå på den ståndpunkten, att de bestrida, att några verkliga sådana
svårigheter förefinnas, att ett inpripande från det allmännas sida har
varit nödigt, förnämligast har detta varit fallet med tidningen »Umebladet»
i Umeå. Med anledning däraf har jag införskaffat ett intyg,
som jag har här i min hand, öfver trovärdigheten af dessa Grahnbergs
uttalanden, då han var här i Stockholm, och det lyder:

»Med anledning af uttalandena om hemmansägaren G. A. Grahnberg
i Nysele, att han skulle vara en mindre pålitlig person och att
hans framställning om nöden i Västerbotten skulle vara öfverdrifven,
får undertecknad härmed intyga, att hr Grahnberg är en fullt hederligperson,
och att hans berättelse om nöden är, hvad Stensele vidkommer,
i dess väsentliga delar riktigt.»

Detta intyg är skrifvet den 16 februari 1908 och undertecknadt
af »O. Burman, kronolänsman». I intyget ha instämt J. A. Stenwall,
fattigvårdsstyrelsens vice ordförande, och J. E. Sjöberg, ordförande i
kommunalnämnden. Alltså, de uppgifter som Grahnberg lämnat, ha
dessa sockenmyndigheter vitsordat vara riktiga. Jag kan för min del
icke förstå, huru man skall kunna få några tillförlitliga upplysningar
om en sak, som man själf icke i detalj har kunnat undersöka, för
den händelse man vill ifrågasätta riktigheten af dylika uppgifter.

För öfrigt har det skrifvits och intygats så mycket i denna sak,
att jag för min del fått den uppfattningen, att man icke behöft dra
i tvifvelsmål, att förhållandena voro sådana, att snar hjälp vore erforderlig.

Bland de dementier, som framkommit mot förutnämnda uppgifter, är
det särskilt en, som tilldragit sig uppmärksamhet, nämligen det yttrande,
som afgafs af valkretsens representant här i kammaren inför en tidningsman.
Han skildrade därvid förhållandena så, att han visserligen
ansåge, att fattigdom vore rådande däruppe, men att befolkningen dock
icke lede nöd, så att hjälp skulle behöfva lämnas från det allmännas
sida. Detta yttrande har, som sagdt, tilldragit sig uppmärksamhet
och har kanske i sin mån bidragit till att hjälp icke har blifvit bringad
så fort som önskligt hade varit. Jag för min del kan icke förklara,
hvarpå ett sådant omdöme från hans sida grundar sig, om det grundar
sig på undersökningar å ort och ställe rörande matförråden i
hemmen eller om det grundar sig på endast hörsägner. Är det sena -

4''5

N:o 22.

Lördagen don 7 Mars.

re fallet, så är det ruin tro, att folket i hans valkrets icke skall
känna sig gladt och tacksamt öfver det yttrande, Horn han fällt
angående denna sak. Att så är förhållandet, det har jag de senare
daga me varit i tillfälle att få bekräftelse på genom tidningsprässen,
däri jag sett, att uppe i Stensele socken hållits ett protestmöte, hvarvid
det förts protokoll, som sedermera undertecknats af 74 personer,
och hvari uttalas en skarp protest mot de relationer, som valkretsens
representant gifvit om nödläget.

Med afseende å länsstyrelsens åtgärder att bringa hjälp, om hvars
behöflighet länsstyrelsen enligt rapporten, varit på det klara allt sen i
höstas, så frågas: till hvilket resultat har man kommit? Såvidt jag
kunnat finna af rapporten hade dock de vidtagna åtgärderna ej förrän
i februari månad satt befolkningen i tillfälle att därigenom förskaffa
sig någon inkomst. De åtgärder som vidtagits ha egentligen
bestått i förberedelser för åstadkommande af nödhjälpsarbete och därmed
har man gått på, tills större delen af vintern nu är förbi. Det
är denna omständighet, hvaröfver jag för min del anser, att man bör
uttala ett beklagande, och i densamma finner jag tillika ett bestyrkande
af min uppfattning, att länsstyrelsen dock icke haft riktigt klart
för sig det verkliga läget eller åtminstone icke sett situationens allvar
ur rätt synpunkt.

Jag för min del anser, att det borde hafva tillgått på det sätt,
att man först bort konstatera, i hvilken utsträckning hjälp erfordrades,
samt, då det i de allra flesta socknar fanns nödhjälpsfonder till
olika stora belopp, borde medel från dessa i första hand hafva utanordnats
till afhjälpande af nöden för dagen, i afvaktan på resultatet
af förberedelserna för nödhjälpsarbetena. Hade det då visat sig, att
dessa nödhjälpsf onder icke varit tillräckliga, skulle man fortast möjligt
hafva hemställt till Kungl. Maj:t om anslag och icke som landshöfdingen
här gjort först i februari. Jag vill särskildt lägga herrarne
på minnet, att framställningen till Kungl. Maj:t om kontant hjälp
gjordes, om jag hörde rätt, först den 17 februari i år, oaktadt nöden
otvifvelaktigt i större eller mindre utsträckning varit rådande allt
sen i höstas. Jag kan aldrig tänka att detta kan kallas att handla
raskt.

Vidkommande nu det nödhjälpsarbete, som länsstyrelsen ansett
lämpligt, nämligen skogsarbete, så har det icke blifvit igångsatt förrän
sent, och det förvånar mig just icke, när vi sett hvilka digra luntor,
som hopats, och hvilka utredningar, som erfordrats, för att få
utstämpla och afverka några träd.

När man ändtligen kommit så långt därmed, att i vissa socknar
detta skogsarbete skulle igångsättas, visade det sig att man satt priset
för afverkningen så lågt, att befolkningen icke vågade åtaga sig afverkningsarbetet,
enär detta skulle medföra förlust. Och då har man
fått börja om på nytt igen med att skrifva till Konungens befallningshafvande,
och Konungens befallningshafvande har vändt sig till jägmästaren
för att han skulle höja prisen. Att det gått så till åtminståne
i Stensele, det har bestyrkts af länsmannen i socknen och dessutom
på många andra sätt.

Innan jag framställde min interpellation, blef jag satt i tillfälle

Svar å
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Svar d
interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

att taga del af ett bref från länsman Burman i Stensele, dateradt
den 20 februari 1908. Detta bref är ställdt till tidningen Socialdemokraten
såsom svar på tidningens förfrågan, huru förhållandet verkligen
var däruppe. Länsman Burman har i detta bref redogjort för
skördeförhållandena och de ekonomiska förhållandena i allmänhet i
Stensele kommun och därvid kommit till det resultat, att den ekonomiska
ställningen i kommunen är ytterst betryckt, och han framhåller
vidare, att kommunalutskylderna i socknen voro höga, mellan
12 å 13 kronor per bevillningskrona, och på grund däraf vore den
allmänna fattigvården för svag för att ta hand om och afhjälpa de
ekonomiska svårigheter, som vore rådande under innevarande vinter.
Hvad vidare nödhjälpsafverkningarna på denna ort vidkommer, så
yttrar han sig äfven om dem. Efter allt det myckna läsandet, som
här förut förekommit skall också jag be att få upptaga kammarens
tid med att läsa upp en liten bit ur länsman Burmans bref. Han
säger däri på ett ställe : »Uppå framställning af landshöfdingen har
därför domänstyrelsen medgifvit, att 20,000 torra och vindfällda träd
å kronans skogar inom socknen skola få neddrifvas denna vinter för
beredande af arbetsförtjänst åt behöfvande. Det har emellertid sett
ut, som om verkan af denna hjälp åt befolkningen skulle bli illusorisk.
Vederbörande fastställde nämligen för arbetet, hvilket skulle
bortsättas på ackord, så orimligt låga arbetspriser, att arbetet omöjligen
kunde bli lönande. Följden häraf blef också, att å den för
socknens öfre del, hvarest arbetsförtjänster äro mest behöfliga, enär
fattigdom och missväxt hårdast trycka där, afsedda nödhjälpsutstämplingen
å kronoparken Kyrkberget ingen enda af de behöfvande vågade
åta sig något arbete, då det låg i öppen dag, att detsamma skulle
medföra endast förlust. Detsamma blef förhållandet å den för socknens
nedre del afsedda utstämplingen å kronoparken Gunnarn. Å
kronoparken Jovan i socknens mellersta del igångsattes däremot arbetet,
Terräng- och vägförhållanden voro här en smula bättre. De vid
detta arbete anställda »körarne» klaga emellertid öfver att deras arbetsförtjänst
är otillräcklig, och deras klagan är nog berättigad.» Således,
när detta nödhjälpsarbete, som tarfvade så långa förberedelser,
skulle sättas i gång, voro priserna sådana, att befolkningen icke kunde
åtaga sig arbetet, och då var hjälpen enligt min uppfattning
mycket »illusorisk». Men jag har så pass god kännedom om förhållandena
där uppe, att jag han tänka mig orsaken till att så skett.
Sågverksbolagen ha stora skogar där, och det är gifvet, att det ligger
i deras intresse att få afverkningen till så billigt pris som möjligt,
och då staten skulle sätta i gång nödhjälpsafverkningen, var det gifvet,
att man tog hänsyn till de lägsta möjliga pris, som bolagen
brukade betala för att icke förorsaka någon konkurrens. Det är ju
klart, att det är en sådan synpunkt, som spelat in. Med anledning
af dessa prissättningar, som ägt rum på statens nödhjälpsarbeten, så
tillåter jag mig spörja, om det kan anses vara staten värdigt att förfara
på sådant sätt gentemot nödställda människor, då ändamålet
skall vara att afhjälpa nöd. Jag tycker, att, äfven om staten skulle
ha fått mindre afkastning af dessa nödstämplingar än vid vanlig

N:o 22.

Lördagen (lrn 7 Mars.

skogsafvcrkning, så både man ändock icke bort använda detta sätt,
då det ju ej spelat så stor roll, om priserna här tilltagits något rundligare,
än hvad fallet är i allmänhet.

Men äfven om dessa nödhjälpsarbeten blifvit igångsatta tidigare
på vintern och under förutsättning att priserna varit sådana, att befolkningen
kunnat påbörja arbetena, när förberedelserna för dem voro
färdiga, kan man ju förstå, att det ändå skulle vara förenadt med
svårigheter för denna befolkning att rusta ut sig själfva och dragare
för skogsarbete, ty de saknade ju föda för sig själfva och foder för
dragarne, och då är det icke godt att vistas ute på skogsarbete. Man
borde ha ställt så till, att ur dessa nödhjälpsfonder utanordnats medel,
så att folket hade kunnat därför anskaffa proviant för sig själfva
och sina dragare under första tiden arbetet pågått.

Landshöfdingen har mot min interpellation gjort den anmärkningen,
att den däri förekommande uppgiften, att landshöfdingen
skulle hafva dröjt en och en half månad med att vidtaga de åtgärder,
som af kommunalstämman i Stensele gjOTts framställning om,
är oriktig. Detta yttrande stödde jag på uppgifter, som meddelats i
tidningspressen. Stensele kommunalstämma höll det omtalade sammanträdet
den 29 december i fjol, men jag visste icke, att den framställning,
som då gjordes, icke omedelbart därefter inkommit till
Konungens befallningshafvande, utan först längre fram. Den 29
februari i år ingick ju Konungens befallningshafvande med hemställan
till Kungl. Maj:t angående fraktnedsättning m. m. Det var sådan
framställning, som beslöts af Stensele kommunalstämma, och hvilken
Grahnberg hade i uppdrag attfram föra; den inlämnades till Konungens
befallningshafvande först den 22 januari i år. Han hade således
dröjt därmed från den 29 december till den 22 januari. Emellertid
skiljer sig icke den tidsperiod, som jag uppgifva eller 1 */, månader,
så mycket från den tid, som verkligen åtgick eller tiden från 22 januari
till den 29 februari, åtminstone är misstaget icke så betydande,
att det på något sätt inverkar på saken.

Nu har i alla fall af den resumé öfver länsstyrelsens åtgärder,
som vi fått del af, framgått, att åtskilliga åtgärder som jag afsåg att
påskynda genom min interpellation nu äro vidtagna. Så har framställning
gjorts till Kungl. Maj:t om att få ett kontant anslag, hvarigenom
medel utöfver hvad de respektive kommunernas egna nödhjälpsfonder
innehålla skulle bli tillgängliga. Jämväl åtskilligt annat
har åtgjorts.

Dessutom är det en åtgärd, som allra sist vidtagits, nämligen
framställning om att staten skulle bevilja antingen fraktfrihet eller
nedsättning af frakten. En sådan åtgärd som att söka få tillstånd
lättnad i fraktförhållandena anser jag för min del borde hafva varit
den första, som länsstyrelsen vidtagit, då den tillika är den rimligaste
och enklaste. Nu spelar visserligen järnvägsfrakten icke så stor rol.
Om man tänker på fraktkostnaden för en säck mjöl från t. ex. Stockholm
till konsumtionsorten via Hällnäs, så är därvidlag järnvägsfrakten
endast en mindre del af hela fraktkostnaden. Däremot är landsvägsfrakten
mycket mer betungande, alldenstund man får köra en 10,

Svar å
interpellation.

(Fort».)

N:o 22

Svar å
interpellation.

(Forts.)

46 Lördagen den 7 Mars.

20 ja ännu flere mil, och detta drager en kostnad af i genomsnitt
4 å 6 kronor per säck. Men i alla fall bör man under sådana förhållanden
som dessa ta hänsyn till att den lindring i kostnaden för
inköp af lifsförnödenheter, som fri frakt innebär, äfven är en värdefull
hjälp däruppe, och man måste också komma i håg, att staten
för hvarje säck mjöl, som skall konsumeras, tar sin tull och därmed
bidrager i hög grad till att fördyra åtkomsten däraf. Därför anser
jag, att en förtänksam länsstyrelse bort redan i höstas hafva tagit i
öfvervägande och gjort framställning om en välbehöflig fraktfrihet för
lifsförnödenheter.

Jag vill nu icke längre upptaga kammarens tid. Ifall den förklaring,
som här afgifvits genom herr statsrådet, kan medföra det
resultatet, att kammaren och äfven allmänheten i landet kan få den
uppfattningen, att man med afseende å denna nödhjälp förfarit på
ett i allo tillfredsställande sätt och tillika handlat med tillräcklig
skyndsamhet, så är det icke mig emot. Men jag får för min del
säga, att den icke kunnat verka öfvertygande på mig. Och jag tror,
att jag i detta afseende skall hafva många meningsfränder i landet,
och jag dristar hoppas, att till och med i denna kammare kanske
någon står på min sida.

Det står i handlingarna, att det i december afsändes till respektive
kommuner en skrifvelse. Denna skrifvelse är i sig själf betecknande
för sann byråkrati. Den börjar med orden: »Därest I an sen.

» Om landshöfdingen i stället för att sitta hemma på sitt
ämbetsrum och afvakta svar på denna skrifvelse gjort ett personligt
besök på respektive orter och därigenom gjort sig förvissad om
de verkliga förhållandena därstädes, så tror jag, att det icke skulle
hafva skadat hans sakkännedom. Han hade då icke behöft sväfva
i ovisshet om hvad som borde göras. Det är klart, att han
då åtminstone icke behöft i månadtal vänta på bref. Det är för
öfrigt tydligt, att; dessa skrifvelser hafva af någon anledning missuppfattats,
så att man trodde, att det gällde endast planering
för inköp af utsäde. Det lät så vackert, att hushållningssällskapet
skulle förmedla inköp af utsäde, men det stod icke, om hushållningssällskapet
tänkte anskaffa medel till att betala detsamma. Det är
förklarligt om folket där hade den uppfattningen, att om de kunde
skaffa pängar till utsäde, så ägde de ock förmåga till att själfva
köpa detsamma. Och det är nog den tanken, som ligger till grund
för de afböjande svaren på hushållningssällskapets framställningar.
De åtgärder, som nu vidtagits, torde emellertid vara egnade att i någon
mån underlätta de svårigheter, som återstå, tills ny skörd kan
erhållas, och jag är icke så optimistisk, att jag i detta sammanhang
skulle vilja hemställa till Kung! Maj:t om upphäfvande af tullen å
spanmål för att därigenom göra lifsförnödenheterna billigare — fullt
förvissad om det resultatlösa i en sådan hemställan —. Då jag således
nått mitt syfte, och då jag tror, att den officiella förklaring,
som nu framkommit, skall verka lugnande på allmänheten och kanske
äfven på de nödlidande själfva, har jag, herr talman, ingenting
vidare att anföra.

Lördagen den 7 Mars.

N:o 22.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Det är några uttalanden af interpellanten, som torde påkalla svar
frän min sida.

Till en början får jag säga, att någon dispyt oss emellan angående
förhållandena där uppe skall jag icke inlåta mig på. En sådan skulle
vara alldeles ofruktbar, ty vi båda ha lika liten, på personlig erfarenhet
grundad kännedom om de verkliga förhållandena. Vi stödja oss
båda på våra sagesmän.

Däremot vill jag fästa mig vid ett yttrande, som den ärade talaren
fällde, då han från inledningen kom in på hvad han ansåg hafva
bort göras. Plan sade då, att han särskild! lade landshöfding Biörklund
till last — och han upprepade det flere gånger — att icke dessa
nödhjälpsfonder genast utanordnats. Jag skall be att få taga fasta
på detta. Tillvaron af dessa fonder är kanske en af de omständigheter,
som mest gjort, att man här varit varsam i frågan. Ty så mycket
kunna väl Kungl. Maj:t och Riksdagen begära, att om vi skola göra
någonting för dessa människor, så skola de i första hand använda de
medel, som de själfva hafva fått anvisade för detta ändamål. Nu
beror det ingalunda på landshöfding Biörklund, att dessa medel anlitats
först i slutet af januari. Det veta herrarna. Det framgår också af
min redogörelse, att han mycket väl insåg, att här behöfdes dylik,
omedelbar hjälp. Redan i midten af december månad utsände han
ett cirkulär till kommunalstämmorna, hvilka ha förfoganderätten öfver
dessa kassor, och bad dem se till, om det icke vore nödvändigt att
använda kassorna, och slutade med en uppmaning att komma in till
Konungens befallningshafvande med en framställning i ämnet.

Således var det ju icke hans fel, att dröjsmål uppstod. Och om
han verkligen ansåg, att icke så stor nöd förelåg, så hade han ju ett
godt stöd för denna sin åsikt däri, att dessa kommuner allesammans
själfva hade ganska rikliga nödhjälpsfonder, men ännu den 15 januari
icke ifrågasatt att använda dessa.

Sedermera sade den ärade talaren, att nödhjälpsarbetet däruppe
satts i gång för sent och att man därvid iakttagit onödigtvis många
byråkratiska och fördröjande former. Jag har svårt att svara på detta,
då han icke själf angaf, hvilka dessa former voro. Sedan talade han
själf om att nödhjälpsarbetet varit igångsatt rätt tidigt. Jag har noga
granskat landshöfding Biörklunds redogörelse, och jag har icke kunnat
finna, att han iakttagit andra former än de af Kungl. Maj:t och Riksdagen
föreskrifna eller att han försummat en enda dag för att få fram
saken så fort som möjligt — det kan man verkligen säga. Så snart
han fått veta, att det ieke hos domänstyrelsen gått, som han önskat,
har han genom telegram eller bref eller genom att resa hit sökt att
få saken ordnad. Han kan väl icke förebrås för att det finnes föreskrifter,
huru utsyning på statens skogar skall gå till.

Vidare sade talaren, att hvad som ovillkorligen redan i höstas
bort ske hade varit att nedsätta frakten för lifsmedel. Så lätt är icke
den frågan afgjord. Utom det att någon framställning härom icke
förelåg i höstas, så kan man här uppställa den frågan: Om frakten
för lifsmedel till Lappmarken nedsättes, hvem förtjänar på det? Tro
herrarna att det är befolkningen? Nej, det är naturligtvis handlandena.

Svar d
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

(Forts )

För att befolkningen skulle ha fått någon nytta däraf, skulle ha fordrats,
att det i sammanhang med nedsättningen af frakten satts i gång
ett organ, som tagit hand om dessa lifsförnödenheter, för hvilka frakten
skulle nedsättas. Annars skulle vederbörande nog icke fått någon
glädje däraf. Och detta är orsaken till att landshöfding Biörklund
icke vidtog någon omedelbar åtgärd medan ledning af herr Grahnbergs
framställning. Herr Grahnberg — ja, jag vill icke säga något ondt
om honom — hade den, som jag tycker, något naiva idén att man
skulle nedsätta frakten för den spannmål, som han lyckades uppköpa,
och som han då skulle taga med sig. Men så kan man väl dock
icke gå till väga, det är tämligen klart.

Jag tror således, att man icke på något sätt kan påbörda landshöfding
Biörklund, att han, såvidt jag kan finna, på något sätt försummat
sig. Något som mycket klandrats är, att han varit så ovillig
att tillgripa allmosevägen, och detta har han verkligen varit. Men
därom har han icke varit ensam. Denna motvilja mot att anlita
allmosevägen är ett genomgående drag i alla de yttranden, som afgifvits
af kommunalstämmor och i de privata bref, som inkommit: »Hjälp

oss, men gör det icke genom allmosor, som draga ned befolkningen,
utan gör det genom att förskaffa oss arbetsförtjänst». Herr interpellanten
citerade några uttalanden ur ett bref från länsman Burman,
hvilket publicerats i »Socialdemokraten». Jag klippte verkligen ut
det, ty jag tyckte, att det var rätt märkvärdigt. Däri förekom äfven
ett yttrande, som herr Carlsson icke omnämnde, hvarför jag i stället
skall be att få göra det. Rapporten slutar just med att inskärpa
detta: Hjälp behöfves, men kom icke med allmosor, utan med arbetsförtjänst.

Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Den af herr civilministern
lämnade redogörelsen visar ju tydligt, att nödiga åtgärder
numera vidtagits. Men jag kan dock i likhet med den förste ärade
talaren icke undertrycka den reflexionen, att många af dessa nu vidtagna
åtgärder skulle kunna hafva vidtagits förr, och särskildt att
landshöfdingen borde hafva stått i mera direkt kontakt med befolkningen.
Landshöfdingen framhåller i sin redogörelse, att han under
hösten stått i liflig brefvexling med vederbörande socknar. Ja, det
är ju godt och väl. Men, mina herrar, man vinner icke genom att
sitta på sitt ämbetsrum och skrifva bref den personliga kännedom,
som är alldeles nödvändig för att kunna bedöma dessa särskilda förhållanden,
som råda däruppe. Det hade onekligen, synes det mig,
varit på sin plats, att landshöfdingen, då han redan på hösten kunde
inse, att här verkligen förelåg fara för befolkningen genom detta
svagår, bort genom resor till de af svagåret hotade socknarne och
genom att hålla möten med ortsbefolkningen höra sig för om förhållandena.
Han höll ett sådant möte i slutet af februari månad. Men
jag är öfvertygad om att mycket skulle ha varit annorlunda, om
detta möte hållits förut på hösten. Då skulle måhända mycket hafva
kunnat undvikas, och alldeles säkert det sorgliga förhållandet, att
befolkningen nödgats vädja till svenska folkets offervillighet, ett förhållande
som är sorgligt, därför att det hos många kanhända ingifver

Lördagen den 7 Mars.

N:o 22.

den föreställningen, att öfre Norrland egentligen är ett enda stort
fattighus, något som ju skulle vara en vanföreställning.

Herr civilministern pekade nyss på, att vi hafva dessa nödhjälpsfonder,
och undrade, hvarför de icke användts, då landshöfding Biörklund
själf skrifvit och påpekat utvägen att använda desamma? En orsak
till att man länge dragit sig för att anlita dessa nödhjälpsfonder, kan
man finna däri, att medlen måhända torde vara utlånade till befolkningen
själf, och att indrifvandet af dessa lån under ett svagår skulle
vara förenad! med ganska stora svårigheter och olägenheter.

Landshöfdingen i Västerbottens län påpekar ett förhållande, som
jag anser mycket riktigt. Han framhåller nämligen, att orsaken till
detta tillstånd uppe i Västerbottens skogsbygder måste sökas djupare,
och han söker den i bristen på kommunikationer och i åtskilligt annat.
Jag skulle vilja tillägga det allra väsentligaste skälet: de ekonomiska
förhållanden, som genom omständigheternas makt vållats däruppe,
och framförallt att jordbruket är så eftersatt i dessa Norrlands bygder.
År efter år, mina herrar, odlar bonden korn på sina åkertegar.
Jorden utmagras, ogräset frodas, och missväxt inträffar ofta däruppe
på sädesskörden. Foderskörden grundas på afkastningen af dessa
bäckängar och myrslåttor, som landhöfding Biörklund talar om. Dessa
ängar äro långt belägna från gården, svnrskötta, tungskötta, tidsödande
och lämnande synnerligen dåliga resultat. Det behöfves ej mer än
ett rikligt blötår för att hela foderafkastningen — och därmed bärgning
för de kommande året — skall gå förlorad. Här behöfs en omläggning
af hela jordbruket, en koncentration af jordbruket på inegojorden
med gräsodling och rotfruktsodling för åstadkommande af en
lönande boskapsskötsel och mejerihandtering. Detta arbete är tålamodspröfvande,
och det fordrar mycken energi. Men att därigenom
verkligen kan åstadkommas ett resultat, det visar den energiske, kraftfulle
och oförtrutne landshöfdingen i Norrbottens län, hvars arbete
däruppe åstadkommit en företagsamhet, en energi och en vakenhet hos
den jordbrukande befolkningen, som väcker ens häpnad och förvåning,
och detta på kort tid. Och det behöfves, mina herrar, där uppe i
de norrländska länen icke endast samvetsgranne ämbetsmän, utan
praktiske, energiske förgångsmän, som just på jordbrukets område
kunna gå i spetsen för nydaningen.

Herr Carlsson i Malmberget: Herr talman! Det är med anledning
af herr statsrådets påpekande, att jag i mitt förra anförande
skulle lämnat en oriktig framställning med afseende på de omnämnda
nödhjälpsfonderna, som jag ansett mig böra begära ordet, för att
korrigera den missuppfattning, som synes stå oss emellan i detta
afseende.

Det var just med kännedom om att det fanns pengar disponibla
i de flesta kommuners egna nödhjälpskassor, som jag ansåg, att medel
från dessa kassor borde utanordnas till de nödlidande. Herr
statsrådet påpekade, att dessa kassor vore kommunernas egna, men
han glömde tillägga, att deras medel icke finge användas förrän efter
Konungens befallningshafvandes pröfning. Och någon pröfning af,
huruvida dylika medel skulle i detta fall få utanordnas eller icke,

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 22. 4

Svar å
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpella -tion.
(Forts.)

har, efter hvad i denna sak framkommit, icke skett. Det var just
med stöd af detta, som jag anförde såsom min uppfattning, att herr
landshöfdingen alldeles för länge suttit och väntat på några framställningar
att få anlita dessa nödhjälpsfonder.

Med afseende å skogsafverkningarna framhöll herr statsrådet, att
det blifvit af vederbörande själfva sagdt, att dylika nödhjälpsarbeten
skulle vara den hjälp, som erfordrades och önskades. Men jag tror
icke, att desse uttalat någon önskan om att arbetslönerna vid afverkningen
skulle bli så usla, att de icke kunde arbeta för dessa löner
utan förlust. Nu är det ju rätt och vackert sagdt, att man i det
längsta möjliga bör undvika att gifva folk allmosor. Men denna
önskan måste dock äga en rimlig begränsning; man måste väl taga
hänsyn till huruvida folket står i en sådan ställning, att det på
annat sätt kan uppehålla sin existens, ty eljest måste man val tillgripa
detta medel, äfven om det anses motbjudande. Jag har i min
ägo prof på bröd, som användes där uppe i Stensele socken. Den
person, som lämnat mig detta bröd, har i min närvaro och äfven
inför en annan ledamot af denna kammare på heder och samvete
intygat, att detta är det bästa bröd, som fanns att få i byn Gubbträsk
i Stensele socken. Detta bröd har tillhört den person, som där
i trakten anses ha den bästa tillgången på lifsförnödenheter. Jag
har också prof på mjölsorter och en del andra oundgängliga lifsmedel,
hämtade däruppifrån. När man tager dessa naturabevis i skärskådande,
så får man den uppfattningen och måste se, att saken befinner sig i
sådant läge, att äfven ett så motbjudande medel som allmosor måste
tillgripas på vissa trakter.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Ha milton:
Herr talman! Ja, jag har visst icke bestrida att nöd råder i vissa
trakter däruppe i landet. Men då såsom bevis därpå anföres beskaffen-,
heten af det bröd, som där förekommer, så kan jag icke låta bli att
— äfven om det icke skulle smaka den förre talaren — påminna därom,
att det fanns en tid, då man icke betraktade det såsom någon olycka
för Sveriges rike, att det förekommit tillfällen, då det svenska folket
måst lifnära sig af barkbröd.

Jag kan heller icke låta ett annat af herr Carlssons yttranden i
hans sista anförande stå oemotsagdt. Han sökte fortfarande göra
gällande, att landshöfding Biörklund försummat sig med afseende å
dessa inom kommunerna befintliga nödhjälpskassor; han framhöll, att
landshöfdingen försummat pröfva, huruvida dessa kassors medel kunde
få användas för afhjälpande af nöden. Men huru skulle landshöfdingen
väl kunna ingå i någon pröfning därom, innan ens någon
framställning gjorts om medlens användande för det ändamålet? För
öfrigt var det just för att framkalla en sådan framställning, som landshöfdingen
i medio af sistlidne december utsände sitt cirkulär, så att
han har nog i det fallet gjort allt hvad rimligen göras kan.

Jag glömde, när jag sist hade ordet, att framhålla ett par saker.
En af dessa berör herr Carlssons mycket skarpa uttalande, att de
arbetspris, hvilka erbjödos i och för skogsafverkningarna, skulle vara
så dåliga, att ingen anmälde sig villig att arbeta mot den lönen. Mot

Lördagan don 7 Mars.

N:o 22.

d(''tta. 11 r ja.a; alt torrt fn erinra dihorn, att i det protokoll, smil nyss
upplästes, omnair.nes att, redan innan klagomål däröfver kommit in
inm de kommunala myndigheterna, landshöfding Biörklund sökt åstadkomma
jämkningar i dessa arbetspris. Men för ifrigt får jag säga
att man val kan fa lof att känna sig litet försiktig och varsam till
nar. .ser. hurusom, då arbete erbjudcs för att därigenom
athjalpa noden folket icke begagnar sig af detta, därför att det icke
tycker den bjudna förtjänsten vara tillräckligt stor.

, Jernlera kom jag i håg, att herr Carlsson äfven klandrade landshöfding
Lmrklund därför att han först i februari till jordbruksdepartementet
inkommit med en anhållan att få direkt anslag till nödhjälpsarbeten
Jag anser mig skyldig vidröra den saken, därför att jag kan
saga, att jag sjalf i viss mån varit delaktig i att någon framställning
icke förr mgiivits. Förhållandet är nämligen det, att redan i fjol
vintras — jag kan nu icke närmare erinra mig hvilken datum —
inköra landshöfding _ Biörklund till civildepartementet med en mvcket
intressant framställning, i hvilken han, med allt skäl, framhöll, att
;‘vad som egentligen vore på tok däruppe var bristen på kommunika ;-uneJ-

o oaiV PaPefade< att om lappmarkssocknarna skulle få vänta
tills fullständiga och riktiga vägar blifvit färdigbyggda, så skulle de få
\anta
vagar, det hade de alls icke råd till. Därför hade han tänkt sig, att
man i stallet skulle hjälpa dem på det sättet, att man däruppe anordnade
hvad^ han kallade för »nödvägar», d. v. s. man skulle — utéslutande
pa statens bekostnad — hjälpa upp de s. k. vintervägarna
pass, a dessa kunde användas äfven under sommaren, visserligen
icke med åkdon utan för s. k. klösning eller till att därå släpa fram
n e . varor. Denna framställning fanns inne i departementet redan
?i« b ef civilminister, och den hade remitterats — det kan iu
icke hjalpas, att man ju måste remittera ut inkomna framställningar
i sa val distriktschefen där uppe som väg- och vattenbyggnadsessa
ställde icke sig afvisande mot saken, men de trodde,
a ce vore alldeles för litet att så där bara röja upp vägarne en
smu a, y skulle man hafva vägar, så borde man ock, menade de,
gorå dem sa pass ordentliga, att man kunde komma fram på dem
med hjuldon Och dessutom frågade de sig, mycket riktigt: hvarför
ull1 ,n.g j laEDna pengar till ^^byggnadsarbete bara i Väster ,

, ens, an- leke kan val Kungl. Maj:t med användande endast af
statsmedel, utan bidrag således från ortsinvånarne, göra vägar blott för
aster bottens län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ökade därför på
rorande vägarnes beskaffenhet och ifrågasatte, att ett anslag
U ;fJU’U(J0, kronor skulle lämnas för att därmed i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län anordna hvad den kallade »ödebygdsvägar».
JJetta var ju ett mycket afsevärdt förslag, men det var också en alldeles
ny princip, som därmed skulle etableras. Förslaget kom in till civildepartementet
i början af februari. När jag i min hand fick detta
betänkande och såg hur saken låg, underrättade jag landshöfding
flor,. att ,Pa den vagen skulle han än så länge icke komma långt,
y ragan, sådan den utvecklat sig, var alldeles för stor och vidlyftig
att genast kastas in i Riksdagen, och att det därför vore bättre, om

Svar (i
interpellation.

(Forts.)

N:o 22.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

landshöfdingen försökte sig med att till regeringen inkomma med
begäran om tillfälligt anslag till nödhjälpsarbeten.

Detta, och endast detta, var anledningen till att landshöfding
Biörklund dröjde med sin framställning till jordbruksdepartementet,
något som jag, som sagdt, ansett mig skyldig meddela.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag är naturligtvis icke tillräckligt
inne i de luntor, som här föredragits, och det är ju för en
utomstående ganska vanskligt att yttra sig om, hurudana förhållandena
verkligen äro. Men nog hafva vi, i alla fall, en känsla af att det
lefvande lifvet och administrationen icke alltid gå jämna steg med
hvarandra. Och detta är ju något, som vi icke behöfva lägga administrationen
till last.

Nu har här särskildt framhållits, att administrationen gjort hvad
den kunnat. Den har särskildt sammankallat topparne af befolkningen
i de olika socknarne och med dessa haft sammanträden i Umeå.
Därvid skulle ha befunnits, att de framkomna upplysningarne om i
Västerbottens lappmarker rådande nöd i hufvudsak icke varit så riktiga
och att förhållandena icke varit sådana, som de på vissa håll framställts.
Men, mina herrar, vid sådana där sammanträden — bekväma
sammanträden i all gemytlighet i länets residensstad och sammanträden
af personer, som allesammans icke själfva drabbats af nöden och därför
icke sett densamma i hvitögat — vid sådana sammanträden kommer
verkligen sanningen icke alltid till sin rätt. Det är i stället bland
dessa mycket aflägset i skogen boende, hvilka icke hafva några relationer
och icke några utvägar att göra sina önskningar gällande, som den
verkliga nöden råder, och denna nöd kommer man icke under fund
med på annat sätt än genom att begifva sig dit och uppsöka densamma
och därmed personligen erfara, hurudana förhållandena äro.

Här har uppträdt en person, hemmansägaren Grahnberg i Barsele;
han har uppträdt såsom en folkets talman. Han har därvid visst icke
framhållit, att nöd skulle råda öfverallt, men han har framhållit, hurusom
på många ställen en gripande nöd finnes. Han har, som sagdt,
uppträdt såsom folkets talman. Det finnes nu icke några gränser för
den nedsättning, hans rykte på grund häraf fått lida. Men om vi
väga alla intyg angående honom mot hvarandra, så tror jag, att han
är en mycket misskänd man, en man som i sin ort har rykte om
sig att vara en synnerligen känslig och människovänlig person, hvilken
gärna offrar allt "för att hjälpa sina grannar där uppe, särskildt i deras
kamp mot bolagsväldet. Den uppfattningen har jag äfven personligen
fått af honom. Jag känner till Barsele byamän, ty vi hafva två gånger
haft öfverläggningar tillsammans däruppe. Dessa byamän hafva slagit
vakt omkring sin talman och sagt, att de respektera honom för det
att han förde deras talan. Nu sade visserligen herr statsrådet nyss,
att han ju icke betviflade, det Grahnberg vore en bra karl, men att
denne i alla fall vore något »naiv» och icke förstått sig på att iakttaga
gällande former. Jo, detta är riktigt, han förstår nog icke administrationens
vägar. Men det är just sådana naiva personer, hvilka ofta
föra sanningens talan, något som formerna icke alltid göra. Så mycket
är i detta fall säkert, att det är Grahnberg, som — kanske just i följd af

N:o 22.

Lördagen (lön 7 Mars. 53

sm »naivitet» . att, niir ingenting annat hjälpte, resa hit ned — liar
satt en ovanlig fart i det administrativa maskineriet, När nu de

35,000 kronorna beviljats och man därjämte ställt i utsikt vissa fraktlindringar
o. s. v., sa är det just (irahnberg, som åstadkommit detta
för sina landsmän, men icke administrationen.

Jag begärde egentligen ordet för att säga något med anledning af
ett yttrande utaf herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet,
nämligen då denne framhöll, att de verkliga orsakerna till den
rådande nöden ligger mycket djupare. Detta har han fullkomligt rätt
i, och den frågan är aktuell för närvarande. Det är icke blott bristen
däruppe på kommunikationer och icke häller den omständigheten, att
det vant svagår, som är orsaken till nöden, utan det är det, att folket,
som skall lefva däruppe, icke har någon inkomst af sin skog, annat
an de^ ytterst nedpressade arbetsförtjänster de kunna få till följd af
skogsafverkningar. De äga således icke stort annat än sitt jordbruk.
Annorlunda var det dock år 1873, då svenska staten donerade alla
dessa skogar till bönderna för att, såsom det hette, dessa skulle få
fortjänster af sina skogar, när deras jordbruk slog fel och blifva skyddade
mot skogsköpare. Huru äro förhållandena härvidlag nu? Jo, de bönder,
som ännu äga sina hemman, hafva ingen inkomst af sin skog. Den
går i stället till stockholmare, till göteborgare o. s. v., o. s. v. Med
hvad skola då dessa bönder betala? Jo, utaf sitt karga jordbruk
skola de hafva hela sitt lifsuppehälle och betala alla sina kontanta
utgifter och särskildt alla utskylder för hela hemmanet, äfven de utskulder,
som kunna anses belöpa på den stora skogsafkastningen.
Inkomsterna gå åt annat håll. Men de skola i alla fall betala utskylderna.
Det är emellertid i viss mån ännu värre med andra. Och
det är med arrendatorerna. . Ty de äga icke ens sin jord. De anställas
såsom dagsarbetare och skickas bort öfver allt på skogsarbete, hvarigenom
de försumma sitt jordbruk. Det är på detta sätt, som nöden
uppkommer.

Undantagsvis finnes det dock byar, som hafva kvar besittningsrätten
till skogen. Och de lida aldrig nöd. Ty när det blir svagår,
äga de i alla fall kontanta pengar ur skogen, och då reda de sig.
Men det är den stora massan utaf kvarvarande bönder och arrendatorerna,
som drabbas af denna nöd — och det trots att Riksdagen och
Kungl. Maj:t skänkt åt dessa landsdelar störa rikedomar, af hvilka de
dock icke fingo behålla något, utan i stället får staten bevilja extra
anslag till skolundervisningen däruppe och nu 35,000 kronor för att
upphjälpa nöden samt yttermera anslag på anslag. Hvad staten donerat
har gått åt andra håll.

Det är ytterligare en fara, som står för dörren. Man har nämligen
kommit upp med den frågan, att det skall bli ny skogsvårdslag
i lappmarken, hvarigenom de, som rå om skogarna, skulle få taga ut
ur desamma en stor del af skogskapitalet. Ja, hvad skall det leda
till, om man går tillväga på det sättet? Jo, det skulle betyda, att, när
de bönder, som finnas kvar, få tillbaka skogen, som blifvit upplåten
på 50 år, den största delen kanske af skogskapitalet skulle vara borta.
Och det skulle vidare betyda, att en hel generation däruppe förlorade

Svar d
interpella tion.

(Forts.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Svar å
interpellation.

(Forts).

en stor del af arbetsförtjänsten, tills dess skogen återigen växt tillbaka

Ja, detta är en af anledningarna till nöden.

Nu vill jag sluta med det att tacka herr statsrådet och chefen för
civildepartementet för att han sade, att han på detta område, området
för de djupare liggande orsakerna till nöden, ville med kraft verka i
mån af sina ringa krafter. Men tillfredsställelsen skulle hafva varit
fullständigare och glädjen hafva blifvit mera oblandad, om man också
hade funnit herr statsrådet bland reservanterna inom regeringen, hvilka
påyrkat en häfdelag för norrländska bolagshemman, det vill säga en
lag, som ytterst intimt berör just den fråga, om hvilken herr statsrådet
talade.

Herr Jonsson i Lycksele: Jag hade ej tänkt att begära ordet i
denna fråga. Men då den ärade interpellanten behagat kasta sig öfver
mig och uttala sin förkastelsedom öfver mig, därför att jag hade vågat
yttra min åsikt till en tidning och denna min åsikt icke gick i samma
riktning som hans, anser jag mig böra nu säga några ord.

Jag torde dock vara litet bättre underrättad och känna förhållandena
litet bättre inom min valkrets, än den ärade interpellanten, som
troligen aldrig satt sin fot där.

Om man jämför mina yttranden till nämnda tidning med alla
de yttranden, som herr statsrådet och chefen för civildepartementet i
dag anfört efter det protokoll, som hållits inför landshöfdingen i Västerbottens
län, tror jag, att de skola befinnas ganska lika. De skilja ,sig
icke mycket. Den ärade interpellanten, såväl som herr Lindhagen,
har velat framställa herr Grahnberg såsom en välgörenhetens martyr.
Men det vore nog skäl i att man toge litet bättre reda på den personen,
innan han i svenska Riksdagen framställes såsom sådan. Det har i
pressen framskymtats åtskilligt om den mannen, hvithet icke har kunnat
vederläggas, och jag tror, som sagdt är, att det vore skäl i att taga
litet bättre reda på förhållandena, innan man upphöjer någon till
skyarna.

Hvad jag kunnat finna af allt detta är, att man har velat väcka
misstroende mellan landshöfdingen och befolkningen. Däri ligger nog
själfva roten, nämligen att man icke får tro på de myndigheter, som
finnas. De lokala myndigheterna duga icke; länsstyrelsen duger icke,
utan det skall vara en enskild man, en man bland småfolket — det
är just den man, som skall göra det. Men, mina herrar, hvartill
skulle vi komma, om vi lyssnade till alla dessa röster? Jag tror, att
det är skäl i att stanna litet och låta förnuftet tala äfven denna gång.
Herr Grahnberg har framhållit, att folket äter hö och halm och kokar
soppa på gamla ben. Men han har aldrig kunnat bevisa, hvar detta
existerat. Det går bra, att ropa ut att befolkningen lider nöd, en förskräcklig
nöd, och håller på att svälta ihjäl. Men det kan aldrig
pekas ut, hvem den personen är.

Jag hade, som sagdt, icke tänkt yttra mig i denna sak. Men då
den ärade interpellanten icke aktat för rof att framställa ett stilla hot,
att mina valmän skulle veta att göra med mig hvad jag vore värd,
har jag icke tvekat att här från denna plats framhålla sanningen, som

Lurdagen den 7 Mars.

N:o 22.

jag dock är öfvertygad om, att jag känner bättre än den ärade interpellanten.

Jag upprepar ännu en gång, att det vore skäl i att taga litet
bättre reda på förhållandena. Jag tror för min del, att vi kunna vara
glada åt hvad länsstyrelsen i detta fall har gjort. Och den, som
ojäfvigt vill döma herr landshöfdingens beteende, sedan han kommit
till Västerbotten, måste erkänna, att han har gjort ofantligt stora uppoffringar
för att lära känna sitt län och i all synnerhet lappmarken.
Han har icke skytt att underkasta sig långa och besvärliga resor ända
till de aflägsna fjällmarkerna. Han har tillryggalagt miltals långa
sträckor å obanade vägar blott för att kunna lära känna folkets lefnadssätt
och förhållanden. Och det visas ju utaf allt detta, hvad
som för öfrigt framgår utaf den redogörelse, som herr statsrådet i dag
har lämnat, att landshöfdingen ända från början har trädt i liflig
förbindelse med de lokala myndigheterna och gjort hvad möjligt är
att göra. Jag tror, som sagdt är, icke, att man får klaga öfver, att
någon skada har skett. Och jag hoppas slutligen, att länsstyrelsen
och de lokala myndigheterna äro mäktiga att rida ut den storm, som
nu uppblåsts i denna sak.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

Herr Carlsson i Malmberget: Herr talman! Jag för min del

hade redan yttrat allt hvad jag tänkt säga i denna fråga. Men med
anledning af den siste ärade talarens anförande finner jag mig dock
föranlåten att nu ytterligare säga några ord. Jag har här redan fastslagit
— jag betonade det redan i början af mitt anförande — att
misstagen voro många i samband med denna fråga, och jag kan nu
upplysa, att det äfven är ett misstag från denne talares sida, då han
sade, att jag aldrig satt min fot inom hans valkrets. Det är, som
sagdt, också ett misstag. Jag har varit på ort och ställe. Men det
är icke därom jag nu skulle tala, utan om hvad jag förut här hade
yttrat. Jag har icke vare sig i interpellationen eller mitt anförande
stödt mitt omdöme på egen sakkännedom, och det har jag på mångahanda
sätt betonat. Jag har också angifvit, hvarpå jag stödt min uppfattning.

Nu tycks det vara tvist angående en viss persons däruppe tillförlitlighet
eller icke. Den personen känner jag ej. Om hans personliga
kvalifikationer eller förmåga kan jag icke gifva något omdöme. Men
redan i mitt förra anförande läste jag upp ett intyg, utfärdadt af
fattigvårdsstyrelsens ordförande, kommunalnämndens ordförande och
kronolänsman Burman , att personen i fråga är fullt hederlig och att
hans uppgifter äro vederhäftiga. Jag har dessutom flera andra intyg.
Här t. ex. är ett intyg, utfärdadt af alla byamännen i en by, där de
känna personen i fråga, nämligen Barsele. Då jag anser, att de
tillvitelser, som gjorts mot Grahnberg, icke böra få stå oemotsagda,
anser jag, att de intyg, som finnas till bestyrkande af hans trovärdighet,
också böra anföras till kammarens protokoll. Jag har ett, som
lyder så här: »Med anledning af de beskyllningar, som i en del af
pressen framkommit emot hemmansägare Grahnberg i Barsele, få undertecknade,
samtliga Barsele byamän på heder och samvete förklara, att
dessa beskyllningar, först framkastade i bolagsorganet Umebladet och

N:o 22.

Lördag-en den. 7 Mars.

Snar å sedan ansvarslöst nog spridda till den öfriga pressen genom Svenska
interpellar telegrambyrån, äro fullkomligt osanna från början till slut.

(Forts) Herr Grahnberg, som af oss alla är känd såsom en ovanligt hederlig

och rättskaffens man, ständigt redo att i ord och handling hjälpa sina
fattigare grannar och sockenbor, torde dock vara innerligen hatad och
afskydd af bolagsherrarna», m. m., m. m.

Detta är utfärdadt i Barsele februari 1908 och undertecknadt af
byns alla bönder.

Jag har också ett annat litet intyg här, som i all sin enkelhet och
oskuld talar ett tydligt språk i denna fråga: »Ber att få upplysa, att
herr G. Grahnberg är en man med ömkänsligt sinne, en den mest
hjälpsamma man mot de fattiga och nödställda, som jag känner till.

Herr Grahnberg är icke värd de beskyllningar, som pådiktats honom,
utan bör bispringas med tack och beröm. Och få hafva sin ära okränkt.

Intygas på heder och samvete.

G. O. Karstedt.

Blåbandsföreningens ordförande.»

Om nu herr Jonsson känner honom bättre än alla dessa personer
kan jag icke inlåta mig på. Jag är dock nog godtrogen att tro, att
en sak, som är intygad på så mångahanda sätt, skulle hafva någon
utsikt att vinna tilltro. Nu tyckes herr Jonsson ändå vilja bestrida
dessa intyg. Och då kan jag icke längre strida om den saken. Men
herr Jonsson medgaf, såvidt jag fattade honom, att han grundade sitt
omdöme på hörsagor. Men han säger icke, af hvilka han blifvit underrättad;
han säger heller icke, att han sett förhållandena på ort och
ställe. Och det senare hafva vi ju hört, att herr landshöfdingen icke
heller gjort. För min del kan jag icke säga annat än att, ifall han
gjort så, hans uppfattning, såsom jag redan antydt, kanske hade blifvit
annorlunda. I fall någon möjligtvis uppfattat mitt anförande, som
att jag antydningsvis skulle hafva nämnt, att landshöfdingen personligen
eller länsstyrelsen i Umeå skulle hafva i denna fråga gjort sig
skyldig till en medveten försummelse eller orättrådighet, så vill jag
nu bestämdt betona, att detta icke har varit min uppfattning, utan
att jag tvärtom anser, att de hafva gjort mycket åt denna sak, fastän
resultatet blifvit fördröjdt. Det är detta jag velat framhålla.

§ 10.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 26, till Konungen, i anledning af Kung! Maj:ts
proposition i anledning af tillägg till den å internationell konferens i
Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattning
af socker m. m.

Angående
tryggande af
sparbanktverksamheten.

§ 11-

Till afgörande förelåg härefter sammansatta banko och lagutskottets
utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!
Maj:t angående utredning i fråga om tryggande af sparbanksverksamheten
m. m.

Lördagen don 7 Mars. 57

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o ISO, hade herr
N. Persson i Malmö hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Magt anhålla, det Kungl. Magt täcktes snarast möjligt låta utreda,
huvuvida och på hvad sätt ett tryggande af sparbanks verksam heten
och en begränsning af de enskilda bankernas och bankaktiebolagens
lånerörelse lämpligen kunde ske, samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag till ändring i gällande banklagstiftning och vidtaga de öfriga
åtgärder, som för vinnande af motionens syfte måtte anses lämpliga.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Persson i Malmö, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det slut, hvartill sammansatta banko- och lagutskottet kommit och
dess enhällighet därvidlag synes möjligen böra föranleda till den tanken,
att det är skäligen lönlöst att söka opponera sig mot hvad utskottet
här säger. Men då jag för min del anser mig icke kunna
uppskatta motiveringen till det värde, utskottet synes göra, och ej
heller godkänner det slut, hvartill utskottet kommit, så anhåller jag
att med några ord få försvara motionen.

Anledningen till att jag tillåtit mig väcka denna motion är, att
jag haft beröring med fastighetsägare som lidit, och lidit mycket svårt,
under de nuvarande förhållandena på vårt kreditväsendes område. Jag
har i motiveringen till min motion sagt, att det är synnerligen svårt
att i detta afseende lagstifta på ett fullt tillfredsställande sätt. Men
jag vågar hysa den bestämda uppfattningen, att det icke är alldeles
omöjligt att göra den något bättre än den är. Förhållandena i fråga
om fastighetskrediten äro enligt min mening af en vital betydelse för
vårt ekonomiska lif. Vi hafva hittills haft förmånen af god fastighetskredit.
Detta har nog satt sin prägel på hela verksamheten i landet,
och jag är rädd för — denna rädsla bestyrkes ock af erfarenheten
från den senaste tiden — att förhållandena kunna blifva ännu
sämre än hvad de för närvarande äro, om icke något göres för att
råda bot härutinnan. Det är just under känslan af denna uppfattning,
som jag anser, att utskottet icke ägnat min motion det intresse, som
den på grund af frågans stora vikt synes mig förtjäna.

Det synes mig, som om utskottet tagit något miste, då det såsom
det första skälet för sitt afslag hänvisar till innehållet i 1 § lagen om
sparbanker den 29 juli 1892 och säger: »I öfverensstämmelse med
detta stadgande synes ändamålet med sparbankernas rörelse kunna
angifvas vara att från allmänheten hopsamla företrädesvis de mindre
kapitalen samt genom räntans läggande till hufvudstolen ytterligare
förkofra desamma, » Efter denna hänvisning kommer utskottet till den
slutsatsen, att »det kan sättas i fråga, om det skulle vara för sparbanksrörelsen
lyckligt att, utöfver hvad redan nu äger rum, i större
omfattning binda däri insatta medel mot sådana jämförelsevis mindre
lätt realiserbara säkerheter, hvilka i motionen afses, helst det torde
vara ovisst, om de säkerheter af detta slag, som nu finnas hos de en -

N:o 22

Av gående
tryggande af
sparbanksverksamheten.

(Forts.)

N:o 22. 53 Lördagen den 7 Mars.

Angående skilda bankinrättningarne och som till äfventyra skulle till sparbankerna
tryggande «/öfverflyttas, äro ur trygghetens synpunkt önskvärda att åt sparDanks SjHäri)anits-

rörelse!! förvärfva».

Tel tZ'' Jag ber med anledning häraf få saga, att de säkerheter, sura jag

rFortO i min motion afsett, äro inteckningar i fastigheter, och jag betonar
särskild! på ett ställe i motionen, att i främsta rummet af ses lan mot
fullt goda inteckningar och i andra rummet mindre afbetalning slån.
Hvad ”beträffar de säkerheter, som bestå i första inteckningar eller
inteckningar under halfva taxeringsvärdet, synes det mig, som om
gällande sparbankslag icke är främmande för dem och icke betraktar
dem såsom varande mindre goda säkerheter. Ty i 13 § sparbankslagen
säges: »Af sparbanks tillgångar skall ett belopp, motsvarande
minst en tiondel af insättarnes behållning enligt senaste bokslut redovisas
i värdehandlingar, hvilka med lätthet kunna förvandlas till
penningar såsom statens, allmänna hypoteksbankens eller andra fullgoda
obligationer eller ock depositionsbevis af rikets bank eller annan
bankinrättning, för hvilken Konungen fastställt reglemente, så och
inteckningar af sådan beskaffenhet, som i 12 § säges.»

Det skall sålunda vara inteckningar inom hälften af. senaste taxeringsvärdet.
Och när sparbankslagen betecknar de nämnda säkerheterna
såsom lätt realiserbara, synes det mig icke vara fullt riktigt,
att, såsom utskottet i sitt utlåtande här gör, såga, att det kan sättas
i fråga, om det skulle vara lyckligt för sparbanksrörelsen att få sadana
säkerheter. För min del får jag erkänna, att jag fäster stor viko vid
säkerheten för det i sparbankerna såväl som i våra andra banker insatta
kapitalet, men jag har den uppfattningen, . att säkerheten är
betydligt större i en första inteckning eller inteckning under 50 j0 åt
taxeringsvärdet i en fastighet än om motsvarande säkerhet utgöres åt
inteckning i ett af många olika förhållanden beroende industriellt eller
merkantilt företag. Jag har således den bestämda uppfattningen, att
från säkerhetens synpunkt fastighetsinteckningar äro att föredraga, och
jag kan därför absolut icke gilla den mening, som utskottet syne»
vilja framföra, att förhållandet torde vara det motsatta. . Enligt mm
mening vore det lyckligare och framför allt mera behöfligt, om man
i vår lagstiftning sökte att göra någon begränsning för sparbankerna i
fråga om rätten att lämna ut de insatta medlen mot mindre säkra
papper, än hvad fastighetsinteckningar äro.

Såsom det andra skälet anför utskottet, att »ur synpunkten af
insättarnes intresse att erhålla högsta möjliga ränta å sina medel är
uppenbarligen konkurrensen med de enskilda bankinrättningarnes sparkasseräkningar
af den betydelse, att det icke synes eftersträfvansvärdt
att döda denna konkurrens».

Jag skall gärna medgifva, att jag anser insättarnes kraf på skälig
ränta å de i sparbanken insatta medlen vara befogade, och jag har
den uppfattningen, att därest icke detta deras intresse tillgodoses, så
draga de sina penningar från sparbanksrörelsen. Men det synes mig,
som om våra sparbanker med sin ''administration, hvilken i allmänhet
är betydligt billigare än de solidariska bankernas och bankaktiebolagens,
böra kunna betala en skälig ränta på de gjorda insättningarna,
äfven därest penningar utlånas mot goda säkerheter, just därför att de

Lördagen den 7 Mars.

5!)

N;o 22.

hafva billigare administrationskostnader. Därtill kommer, att spar- Angåer,de
bankerna icke behöfva med höga dividender förränta ett aktiekapital, trUäOar‘‘le af
som ju drager en hel del af de andra bankaffärernas årsvinst. Det xerUamsynes
mig således, som om sparbanksrörelsen hade alldeles gifna för- heten.
utsättningar att i fullt tillräcklig grad kunna tillgodose insättarnes (Forts.)
kraf på skälig ränta. Utskottet synes emellertid förmena, att den
högsta möjliga ränta är det bästa. Jag tror, att man kan tvista om,
huruvida det från nationalekonomisk synpunkt är synnerligt lyckligt
med exeptionellt hög ränta. Om det vore förhållandet, att det skulle
vara sä lyckligt med den högsta möjliga ränta, och man tänker på
våra nu gällande räntesatser, så skulle vi nu befinna oss i en riktig
gyllene tidsperiod. Men förhållandet är just det motsatta. Det synes
mig, som om något skulle vara på tok, exempelvis i England och
Frankrike, där bankräntan i vanliga fall är betydligt lägre än här, och
det måste vara illa ställdt för de personer, som hafva kapital att låna
ut i dessa länder, om utskottets förutsättning att högsta möjliga
ränta vore synnerligen önskvärd, är riktig.

Såsom det tredje skälet anför utskottet: »Om insättningar å sparkasseräkning
hindrades genom vissa inskränkande lagbestämmelser,
skulle ifrågavarande medel med stor sannolikhet öfvergå till andra
räkningar, som af bankerna för sådant ändamål anordnades under
något afvikande former och benämningar — hittills iakttagna företeelser
gifva starkt stöd för en dylik förmodan —; och endast en ringa
del torde söka sig till sparbankernas kassor.»

Beklagligtvis tror jag att detta är ganska riktigt. Och detta är
det starkaste skälet för det slut, hvartill utskottet kommit. Jag tror,
att förvärfsbegäret är sådant, att det icke fäster sig så mycket vid
lagbestämmelser, då de hindra dess intresse, men för min del anser
jag, att vi icke behöfva skatta så mycket åt detta intresse, att man
icke bör försöka att genom lagstiftning hålla det inom rimliga gränser.

För min del anser jag emellertid, att andra skäl hafva varit, om
icke afgörande, så dock af ganska stor betydelse för den enighet, hvarmed
utskottet afstyrkt motionen. Men detta skäl har icke uppgifvits
i motiveringen. Det har nämligen anmärkts mot sparbankerna, att de
icke stå under bankinspektionen och att således säkerheten hos dem
icke är riktigt tillförlitlig. Men de senaste dagarnes erfarenhet vittnar
ju om, att bankinspektionen icke har så värst stor betydelse. Det har
nyligen stått att läsa i tidningarna, att bankinspektören gjort erinringar
hos en bank, men att dessa icke föranledt till annat än en fördubbling
af förbindelserna med just den affär, för hvilken bankinspektören
varnade. Det föreföll mig, då jag hörde en motion, som väcktes i går,
som om densamma skulle något beröra detta förhållande. Men, som
sagdt, jag tror dock, att det kan vara skäl att ändra något härvidlag,
och säkert är, att det har ansetts vara mindre tillfredsställande, att
sparbankerna icke stå under bankinspektionens kontroll. Det har äfven
anmärkts, att sparbankernas styrelse och hufvudman utan att behöfva
stå i så särdeles stor personlig risk för sitt i sparbanken insatta kapital
kunna handla för mycket själfständigt. De hafva att inom en viss i
15 § sparbankslagen föreskrifven ram besluta om såväl utdelning af
uppkommen vinst som framför allt räntesatsen, och det har meddelats,

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Angående
tryggande af
sparbanksverksamheten.

(Forts.)

att i några sparbanker insättarnes befogade intressen icke alltid blifvit
iakttagna. Detta tror jag vara ett skäl till den enhällighet, hvarmed
utskottet kommit till sitt slut. Men det synes mig som om klämmen
i min motion vore tillräckligt vid för att, därest det varit ett afgörande
skäl för ett bifall till motionen, utskottet skulle i sin motivering kunnat
framhålla just de punkter, hvari en ändring i gällande banklagsstiftning
borde äga rum för att trygga sparbanksverksamhetens utveckling
och fortbestånd. Och jag anser, att man bör söka gifva större styrka
åt sparbanksrörelsen genom att ordna den på ett sätt, som gör, att
insättarne hafva största möjliga utsikt att få sina berättigade intressen
tillgodosedda såväl med hänsyn till räntesatser som säkerheter.

En omständighet synes mig äfven tala för, att en sådan åtgärd
vidtages, att sparbankerna ställas under något starkare kontroll. Vi
ha ju helt nyligen i tidningarna sett, hurusom en sparbank blifvit
lurad på en del af sitt kapital, hvilket har till följd, att insättarne
måhända förlora något af sina i sparbanken insatta medel. Denna
omständighet talar, enligt min uppfattning, för, att vår banklagstiftning
bör ändras så, att tillräcklig trygghet och säkerhet vinnas för
de i bankerna insatta kapitalen och att bankerna äro fullt solida samt
ledas efter riktiga grunder. Men därom nämnes icke någonting i utskottets
utlåtande. Det synes, som om utskottet icke ansåge, att
någonting behöfde göras för att få fram ett bättre sakernas tillstånd
på detta område. Hittills ha vi haft den fördelen, att vår fastighetskredit
varit god. Vi ha icke varit så beroende af konjunkturerna på
penningmarknaden med afseende å fastighetskrediten som fallet varit
med en del andra länder, och jag tror, att detta bidragit högst väsentligt
att skapa styrka och ekonomisk stadga å detta område af vårt
affärslif. Jag anser, att det vore beklagligt, om i framtiden de lånebehof
mot fullgoda säkerheter i fastighet, som förefinnas inom vårt
land, uteslutande eller väsentligen skulle tillgodoses af öfriga bankinstitut.
Om så blir förhållandet, kommer, enligt min uppfattning,
denna fråga igen med oemotståndlig makt och tvingar Riksdagen till
synnerligen kraftiga och energiska åtgärder för att bringa reda i ett
redan nu oroande ekonomiskt tillstånd.

Jag anser sålunda, att vi icke göra rätt, därest vi nu gå den väg,
som utskottet här föreslagit, då det hemställt, att förevarande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Jag tror, att Riksdagen
skulle handla bäst och nyttigast, om den bifölle motionen, och
jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

HerrWidén: Herr talman, mina herrar! Det är sant, att motionären
skrifvit klämmen i sin nu förevarande motion rätt vidtomfattande, men
på samma gång något sväfvande. För att därför få reda på, hvad
han egentligen afser, måste man gå till motiveringen, och däraf finner
man, att han här tagit upp den för öfrigt icke nya frågan om en begränsning
af de enskilda bankernas och bankaktiebolagens sparkasserörelse,
för att på det sättet åt sparbankerna skulle förvärfvas ökadt
kapital och därmed ökad möjlighet att tillgodose vissa lånebehof, särskild!
i afseende å fastighetskrediten.

Lördagen den 7 Mars. o 1

Det stadgande uti gällande lagstiftning, som motionären uti motiveringen
till sin motion, om också icke uttryckligen, men ändock alldeles
tydligt vändt sig emot, är § 29 i lagen angående solidariska bankbolag.
Nipnnda paragraf lyder i den del, hvarom nu är fråga, på följande
sätt: »Å medel, som på så kallad sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än

3,000 kronor af en insättares tillgodohafvande. Ej heller må bankbolag
ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka,
efter uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen
dock öppet lämnadt att, då sådant pröfvas utan olägenhet kunna ske,
i särskilda fall medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens
utgång.» I den samtidigt utfärdade lagen om bankaktiebolag
finnes i dess § 26 infördt ett alldeles likartadt stadgande. Dessa stadganden
öfverflyttades till de nu gällande banklagarna af år 1903 ifrån
den förut gällande banklagen. Ser man efter, huru de tillkommit,
finner man, att de infördes år 1899 — förut stod ingenting nämndt
härom uti lagen —• på framställning från regeringen. Den, som härvid
var den drifvande kraften inom regeringen, var dåvarande statsministern,
hvilken vid den tiden tillika tjänstgjorde som finansminister,
numera aflidne excellensen Boström. Han var, såsom vi kanske veta,
en stor vän af sparbankerna, efter hvad jag vill påminna mig, själ!
ordförande i en af landets allra största sparbanksinrättningar, nämligen
Stockholms läns sparbank. Han intresserade sig mycket för, att den
form af inlåningsrörelse, som sparbankerna voro till för att tillgodose,
också borde åt dem behållas. Då var ju de enskilda bankernas sparkasserörelse
jämförelsevis ny, men den hade dock börjat draga till
sig rätt mycket kapital och han ville ha bort den så mycket som
möjligt. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet omnämner han de
förslag i sådant afseende, som då framkommit, och bland dessa äfven
de, som motionären nu kommit med, nämligen om en viss högre
räntesats och likaså om stämpelskatt å spar kasseinsättningar. Han
granskar dessa förslag och finner dem ej kunna realiseras. Särskild t
framhåller han i fråga om stämpelskatten, att det vore svårt att anbringa
stämplarna å motbcckerna och att det gällde i allmänhet för
små belopp. Däremot föreslog han, att det belopp, hvarå ränta skulle
godtgöras, borde begränsas till 3,000 kronor för hvarje insättare, den
bestämmelse, som ännu gäller. Vidare att vissa inskränkningar skulle
göras i fråga om rättigheten att taga ut insatta medel, till öfverensstämmelse
med hvad som gällde i fråga om sparbankerna. Medel, insatta
på sparkasseräkning, skulle återbetalas endast viss tid, minst en vecka
efter uppsägning »styrelsen dock öppet lämnadt», heter det, »att, då
sådant utan olägenhet kan ske, i särskilda fall medgifva utbetalning
utan afvaktan på uppsägningstidens utgång». Boström ville med ett
ord, att det skulle ordnas med de enskilda bankernas sparkasseräkningar
så, att de blefve likställda med sparbankerna i förevarande afseende.

Jag tror, att erfarenheten har visat, att de anförda stadgandena
vant lämpliga och välgörande. Nu är det emellertid motionärens
mening, att man skulle gå längre härvidlag; och jag kan icke finna
annat, än att hans yrkanden gå ut på, att leda sparkasserörelsen från

N:o 22.

Angående
trygg anda af
fparbanksv
er lita niheten.

(Forts.)

N:o 22.

Lördagen den 7 Mars.

Avgående
tryggande a;
tparbanksverksamheten.

(Forts.)

de enskilda bankerna och bankaktiebolagen till sparbankerna. Frågan
är, huruvida detta är riktigt och klokt.

I utskottets utlåtande har anförts, att enligt § 1 i lagen om sparbanker
är dessas ändamål att emottaga hufvudsakligen mindre kapital
och att genom räntans läggande till hufvudstolen ytterligare förkofra
desamma. Att sparbankerna skulle tjänstgöra såsom låneinrättningar
för tillgodoseende af vissa lånebehof, finnes icke någonting nämndt
om i sparbankslagen. Detta är en mycket sekundär synpunkt, och
det är nog med skäl, som den saken icke berörts. Det saknas icke
exempel på att man på vissa håll velat använda sparbankerna som
låneförmedlare för särskilda kotterier eller särskilda kategorier af låntagare
på ett sätt, som knappast har varit att rekommendera.

Sparbankernas uppgift att emottaga och förränta allmänhetens besparingar,
för att sålunda äfven uppmuntra till sparsamhet, är däremot
i lagen alldeles klar. Riksdagen har dessutom ytterligare framhållit
detta. Så t. ex. i en skrifvelse af år 1902, hvari Riksdagen begärde
en ändring af § 15 sparbankslagen, hvilken paragraf handlar bland
annat om hufvudmännens rättighet att anslå medel till välgörande
och allmännyttiga ändamål. Det har visat sig, att på vissa håll sparbankernas
vinstmedel i oberättigad omfattning och till förfång för
insättarnes intressen användts för att tillgodose vissa lokala behof, ochRiksdagen
sade därför i sin nyssnämnda skrifvelse, att det borde sörjas
för, att dessa medel i större mån komme insättarne till godo. Detta
har, som vi veta, till följd den föreskriften, att öfverskott å sparbanks
vinstmedel skola i första rummet tillgodokomma insättarne i form af
tilläggsränta eller ock på annat sätt användas för väckande och underhållande
af håg till ökad sparsamhet särskildt hos mindre bemedlade
insättare.

Jag vill här i förbigående beröra hvad motionären sade om det
af utskottet begagnade uttrycket »högsta möjliga ränta». Därmed
menar naturligtvis icke utskottet, att insättarne skola få den högsta
ränta, som möjligtvis kan existera, utan den högsta ränta, som vid
en viss tidpunkt låter sig betalas med hänsyn till för handen varande
penningförhållanden och den allmänna penningställningen. Härmed
menas sålunda icke, att det är förmånligt, att räntan springer upp
högt, utan att det är förmånligt, att insättarne i en sparbank få så
hög ränta, som de vid den eller den tiden möjligtvis kunna få.

Jag anhåller att få säga något äfven med afseende å hvad motionären
yttrade i fråga om resultatet af en öfverflyttning af de enskilda
bankernas sparkasseräkningar till sparbankerna, i fall den verkligen
läte sig göra. Han framhöll, att utskottet icke hade rätt, då det därvid
beträffande säkerhetssynpunkten säger, att det ur denna synpunkt
icke vore att önska, att de säkerheter, som ligga inne i de enskilda
bankerna och som kunde komma i fråga att öfverflyttas till sparbankerna,
i större omfattning komme att söka sig öfver till dem. När
utskottet sagt detta, har det naturligtsvis syftat på de säkerheter af
detta slag, som i allmänhet ligga inne i de enskilda bankernas portföljer,
och jag tror knappast, att man om dem öfver hufvud taget kan
säga, att de äro lämpliga för sparbankerna, att de kunna jämföras

Lördagen deri 7 Mars. 63

med de inteckningar »inom halfva taxeringsvärdet», som motionären
talade om.

Motionären har med siffror ur statistiken sökt påvisa, att sparbankernas
inlåningsrörelse skulle lida genom bankernas sparkasserörelse
och icke skrida framåt på ett sätt, som vore lämpligt och önskvärdt.
Jag tror emellertid, att det icke är så alldeles riktigt. Det visar sig
nog, att sparbankernas inlåningsrörelse på det hela taget varit i stigande.
Motionären anförde siffror för år 1905, och enligt desamma
skulle verkligen under det året en minskning i insättningarna ha ägt
rum ifrån 13 miljoner till 9 miljoner i runda tal. Ser man emellertid
på statistiken för år 1906, hvilken blifvit tillgänglig först efter det att
motionären skref sin motion, visar det sig, att insättningarna det året
stigit till 15,781,930 kronor, således till nära 16 miljoner kronor, och
beloppet af de räntor, som lagts till kapitalet, uppgick till närmare
27 miljoner kronor. Tillväxten i insättarnes behållning har således
varit närmare 43 miljoner kronor, hvilket väl måste anses vara betydande.
Detta torde visa, att de farhågor, som man ställt i utsikt,
icke existera.

Hvad beträffar lämpligheten eller önskvärdheten af de enskilda
bankernas sparkasserörelse i och för sig, har utskottet ansett, att en
sådan rörelse är af stort värde för allmänheten. En hel mängd människor
använda sparkasseräkningen ungefärligen på samma sätt, som en
upp- och af skrifningsräkning; och det är väl inte annat än godt och
väl, att dessa i allmänhet mindre bemedlade, hvilka likväl ha ett visst
öfverskott, som de åtminstone för en tid kunna sätta in, få tillgodoräkna
sig en något högre ränta, än hvad de skulle få, om de nödgades
att sätta in det på upp- och afskrifningsräkning. Men utom denna
fördel anser utskottet, att sparkasserörelsen är en god regulator på,
att sparbanksstyrelserna verkligen gifva den högsta ränta de kunna,
och sålunda icke — hvarpå man nog har exempel och hvilket man
eljest kunde befara — för att slippa att taga så hög ränta på utlånade
medel sätta ned räntan på insatta medel. Den omständigheten, att
en konkurrens i detta fall äger rum, är därför af stor betydelse. Motionären
har ock i sitt sista anförande själf angifvit vissa skäl, hvarför
man icke heller behöfver vara från sparbankernas sida så särdeles rädd
för denna konkurrens. Sparbankerna arbeta ju i mångt och mycket
under synnerligen gynnsamma förhållanden. De äro fria från skatt
och ha mycket billigare förvaltningskostnader m. m. än hvad de enskilda
bankerna ha.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Fornander: Herr talman! Att sparbankerna bland våra
penningeinrättningar intaga en särställning, finna vi redan däraf,
att deras oegennyttiga syfte redan från första stunden af, deras tillkomst
här i landet gaf dem karaktären af välgörenhetsanstalter. Och
i samma mån som allmänhetens förtroende för dessa inrättningar vann
i styrka, tillväxte ock insättarnes tillgodohafvanden. Detta oaktadt
dröjde det öfver SO år, innan lagstiftning kom till stånd för reglerandet
af sparbankernas verksamhet, hvilket först skedde genom förord -

N:o 22.

Av nående
tryggande af
sparbanksverksamheten.

(Forts.

N:o 22. 64 Lördagen den 7 Mars.

Angående ningen den 1 oktober 1875. Till belysande af omfattningen af det
trygganae af förtroende, som kommit verksamheten till del redan vid den tiden och
‘verksam- oberoende af allt ordnande ingripande från statsmakternas sida, vill
heten. jag nämna, att enligt 1874 års statistik funnos här i landet 304 spar(Forts.
) banker med 645,041 insättare, hvilkas behållning uppgick till
124,897,789 kr., hvarförutom sparbankernas egna fonder utgjorde
6,303,541 kr. Ett sådant förtroende tyder på, att sparbankerna skötts
med berömvärd omsorg, nit och skicklighet. Att det emellertid kan
påvisas undantag från denna allmänna regel måste ju medgifvas.

Sedan sparbankslagstiftningens väg genom förut nämnda förordning
blifvit beträdd, kompletterades författningen i denna del genom
lagarne af den 31 december 1888 och den 5 september 1890. Emellertid
fingo vi först genom lagen den 29 juli 1892 till stånd fullt
verksamma bestämmelser, som afsågo att sätta sparbankernas förvaltning
under bestämda, i lag föreskrifna former.

" Dessa former gjorde emellertid ett ingrepp i sparbankernas fria
verksamhet. Bland dessa ingrepp vill jag emellertid vid detta tillfälle
endast framhäfva det, som nu föreligger till behandling, nämligen
sparbankernas in- och utlåning. Före tillkomsten af 1892 års lag
fanns ingenting stadgadt därom. Sparbankerna kunde då emottaga
penningar på löpande räkning, upplägga krediti vräkning, utlåna på
växlar, utlämna alla sina medel mot skuldebref och borgen samt detta
t. o. m. som stående lån. Att en begränsning af denna frihet var
nödvändig, inses numera lätt, isynnerhet som därmed afsågs endast
att förekomma, att sparbankerna drefve annan rörelse än sådan, som
egentligen tillkommer dem och att få utlåningen så ordnad, att vid
ett trängande behof minst V10-del af delägarnes behållning enligt senaste
bokslut är lätt tillgänglig, äfvensom att styrelseledamöternas belåningsrätt
inskränktes. Att dessa bestämmelser jämte lagen i sin helhet i
och för sig ej varit ägnade att hämma sparbankernas utveckling framgår
af följande statistiska uppgifter: 1893 ägde vi 377 sparbanker med
1,090,928 insättare, som hade ett tillgodohafvande af 307,687,862 kr.,
hvarförutom sparbankernas egna fonder uppgingo till en summa af
28,557,633 kr. Jämföra vi härmed 1906 års siffror, de sista som äro
tillgängliga, så finna vi, att sparbankernas antal då uppgick till 422
med 1,419,181 insättare, som hade ett tillgodohafvande af 644,533,732
kr., hvarförutom sparbankernas egna fonder vuxit till 53,858,715 kr.
De i sparbankerna innestående medlen hafva sålunda sedan 1893 mer
än fördubblas.

Men detta oaktadt hade tillväxten kunnat vara ännu större, om
ej de enskilda bankernas och bankaktiebolagens sparkasse- och hushållsräkningar
mot samma eller i vissa fall t. o. m. högre ränta än
sparbankernas sugit till sig sådana medel, som under vanliga förhållanden
placerades i sparbankerna. För att ej öfver höfvan besvära
kammarens ledamöter med för mycken statistik, skall jag till belysande
af detta förhållande endast hålla mig till sparkasseräkningen, hvarå
hos de solidariska bankerna och bankaktiebolagen innestodo 1893
kr. 12,253,128: —, hvaremot 1907 detta belopp hade stigit till kr.
235,224,813: —

Orsakerna till att sparkasseplaceringen vunnit sådan omfattning

N:o 22

Lördagen den 7 Mars. (iå

hafva af motionären med all önskvärd tydlighet angifvits. Korteligen Avgående
kunna de sammanfattas i det påståendet, att medan sparbankernas tr''J9!/ande aJ
verksamhet genom lagstiftning i betydlig mån begränsats, så har verktavide
solidariska bankernas och bankaktiebolagens handel med guld, in- heten.

och utrikes växlar samt räntebärande papper blifvit satt i tillfälle (Forts.)

att under mången gång de allra enklaste men därför ej mindre varierande
former obehindradt breda ut sig.

Vore det nu enbart fråga om inlåningen, så vore ej mycket att
säga härom. Däremot visar sig olägenheten af det anmärkta förhållandet
för dem, hvilka såsom lånsökare uppträda på penningmarknaden.

Finnes det för dessa hufvudsakligen endast sådana penninginstitut,
som lämna lån på kort tid med kanske 2 ända till 3 gånger om året
växlande ränta, såsom fallet är med enskilda och aktiebankerna, då
kan man, såsom i motionen framhållits, säga, att de, som för sitt lofliga
näringsfång af större eller mindre omfattning vore i behof af lån, föga
betjänades med att undan för undan omsätta korta lån eller vigilera
med så kallade gjorda växlar i bankerna, ett system, som varit och
fortfarande är alltför kostbart för dem, som kunde tåla det, och för de
många, som därpå ginge under, men som med billigare och stadigare
lån kunnat räddas. Här hade sparbankerna kunnat supplera hypoteksinrättningarna
jämte en del allmänna kassor, och sparbankerna
hade härutinnan haft och hade ännu en betydelsefull uppgift att fylla,
under det att den stora allmänna handels- och affärsrörelsen förmedlades
af de enskilda bankerna.

I sitt yttrande öfver denna motivering kommer utskottet till ett
alldeles motsatt resultat. Utskottet säger nämligen: »För bedömande
af föreliggande fråga vill utskottet till en början erinra om innehållet
uti 1 § i lagen om sparbanker den 29 juli 1892. I öfverensstämmelse
med detta stadgande synes ändamålet med sparbankernas rörelse kunna
angifvas vara att från allmänheten hopsamla företrädesvis de mindre
kapitalen samt genom räntans läggande (till hufvudstolen ytterligare
förkofra desamma. Sparbankernas utlåningsrörelse afser härvid förnämligast
att göra de insatta medlen på säkraste och förmånligaste sätt
fruktbärande. Att sparbankerna, såsom i motionen åsyftas, skulle utgöra
lånekassor för fyllande hufvudsakligen af vissa slags lånebehof,
måste därför betecknas såsom i viss mån främmande för sparbankslagens
syfte. Och i den mån fyllandet af en sådan uppgift kunde
befaras leda till minskande af insättarnes säkerhet eller fördel i afseende
på deras i sparbanken insatta medel, måste den anses bestämdt
stridande mot sagda lag.»

Hvad utskottet här säger om sparbankerna, att de såsom lånekassor
för fyllande hufvudsakligen af vissa slags lånebehof ginge utöfver
sparbankslagens syfte, kan jag icke dela. I denna min uppfattning
har jag, utom i erfarenheten, ett stöd i kommittémotiveringen
till 1892 års sparbankslag. Däri säges: »Väl har det blifvit sagdt
att, sedan postsparbanken beredt tillfälle till en säker och nöjaktig
placering af de små besparingarne, sparbanker icke vidare vore behöfliga.
Men om denna sats i viss mån kan försvaras, då frågan
gäller inrättande af nya sparbanker, kan den helt visst icke tillämpas

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 22.

N:o 22. 66 Lördagen den 7 Mars.

Angående i afseende å de redan befintliga. Äfven om postsparbanken skulle
1 ''''skärbänkmäkta öfvertaga sparbankernas inlåning, måste man nämligen icke
Verksam- lämna ur sikte utlåning-rörelsen, en verksamhet, som ju postsparheten.
banken icke bedrifver; ty om än sparbanks utlåning, som i åtskilliga
(Forts.) sparbanksreglementen upptages såsom et,t sparbankens ändamål, ej
kan betraktas såsom ett nöjaktigt motiv att bilda ny sparbank, kan
den dock i och för sig utgöra fullgiltig anledning att icke omintetgöra
redan befintliga sparbanker. För de orter, som vant sig att få
vissa lånebehof tillfredsställda af sina sparbanker, spela dessa en så
viktig roll, att deras indragning säkerligen skulle medföra allvarliga
ekonomiska rubbningar.»

Hvad som här säges om indragning af sparbank har äfven sin
tillämpning på hvad som af motionären begäres, nämligen »tryggande
af sparbanksverksamheten». Det gäller nämligen att, till förekommande
af allvarliga ekonomiska rubbningar å de orter, som vant sig
att få vissa lånebehof tillfredsställda af sina sparbanker, trygga dessa
sparbankers verksamhet.

Kan man sålunda finna försvar för det berättigade i sparbankernas
verksamhet att inom vissa gränser tillgodose en orts särskilda
slags lånebehof, så kan ock framhållas önskvärdheten af att tillgång
på lånemedel mot moderata och ej alltför mycket fluktuerande räntesatser
samt på för låntagaren bekväma inbetalningstider beredes samma
ort. I detta hänseende äro sparbankerna, vid sidan af hypoteksföreningarne,
hvad speciellt jordbruksfastigheterna beträffar, mest betryggande.
Det har nämligen visat sig på flerfaldiga ställen, att ett afdelningskontor
af en enskild bank på den eller den orten hufvudsakligen
endast afser inlåning med sin rörelse där, då däremot samma
orts lånebehof systematiskt eller åtminstone periodvis, och detta då
synnerligast i penningknappa tider, ej behörigen tillgodoses. Jag
vågar därför påstå, att tryggandet af sparbanksverksamheten är en
mycket behjärtansvärd uppgift.

Huruvida sedan de af motionären framhållna medlen äro härför
lämpliga, vill jag för närvarande lämna osagdt, men håller det ej för
osannolikt, att den ifrågasatta utredningen kan lämna det resultat,
att lika visst som sparbankerna i sin inlåningsrörelse begränsats till
enbart en enda form, nämligen att mot aflämnande af motbok emottaga
penningar till förräntning, lika visst kan denna form på ett eller
annat sätt monopoliseras för sparbank och postsparbank. Under alla
förhållanden kan jag dock — med hänsyn till de afsevärda belopp,
som af de enskilda bankerna inlånas på sparkasseräkning och hvarigenom
sparbankerna ganska afsevärdt hindras i utvecklingen af sin
oegennyttiga verksamhet, som afser främjande af insättarens, låntagarens
och under vissa förutsättningar äfven allmännyttiga eller välgörande
ändamål inom verksamhetsområdet — ej komma till annat
resultat, än att det vore högst önskvärdt att någonting åtgjordes i
denna angelägenhet.

Herr talman! På grund af hvad jag haft äran framhålla tillåter
jag mig yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till herr Perssons
motion.

f>7

N o 2?.

Lördagen den 7 Mars.

Herr Henricson: Herr talman! Den föregående talaren liksom Angående

motionären ansåg det vara viktigt, att någonting åtgjordes för tryga/
gande af sparbanksverksamheten. Då skulle väl där af kunna dragas “PrZhmmden
slutsatsen, att sparbankerna arbetat under otrygga omständigheter. heten.
Men det tror jag icke man kan säga, ty då sparbankerna under dessa (Forts.)
tider tyckas vara tämligen oberörda af den kris, som nu en tid va;-it
rådande, så kan man väl säga, att de skötts med en omsikt, som
varit betryggande.

Motionären tycks fästa hufvudvikten vid att sparbanksrörelsen i
första rummet tillser låntagarnes intressen. Jag däremot tror, att sparbankernas
verksamhet i främsta rummet bör afse att befrämja insättarnes
intressen.

Nu vill motionären, för att sparbankerna skola kunna röra sig i
större omfattning, undanröja konkurrensen med sparkassorna. Men
sparkasserörelsen är såväl som sparbanksrörelsen ägnad att främja
sparsamhet och omtanke, enligt min mening. Jag föreställer mig nänv
ligen, att sparkasserörelsen hufvudsakligen användes af mindre bemedladt
folk, af löntagare och arbetare, som, när de utfå sin aflöning för
kvartal, månad eller vecka, anse det vara af betydelse, att penningarna
kunna insättas i sparkassa, hvarigenom de bli drygare, än om de läggas
i en byrålåda för att användas vid behof. Man kan väl icke heller
säga, att sparbankerna lidit något afsevärdt afbräck af denna konkurrens,
ty som den förste talaren nämnde, ha de under år 1906
ökat sina kapital med 43 miljoner kronor.

Den föregående talaren citerade något ur motionen, som motionären
anfört. Citatet är hämtadt af motionären från sparbanksföreningens
sammanträde i Stockholm den 9 oktober 1907 och af följande
lydelse:

»Men det funnes så många andra, som för sitt lofliga näringsfång
både af större och mindre omfattning jämväl vore i behof af lån och
vore föga betjänta med att undan för undan omsätta korta lån eller
vigilera med så kallade gjorda växlar i de enskilda bankerna, ett
system som varit och fortfarande vore alltför kostbart både för dem,
som kunde tåla det, och för de många, som därpå ginge under, men
som med billigare och stadigare lån kunnat räddas. Här hade sparbankerna
kunnat supplera hypoteksinrättningarna jämte en del allmänna
kassor, och sparbankerna hade härutinnan haft och hade ännu
en betydelsefull uppgift att fylla.»

Ja, huruvida sparbanksverksamheten skall vara tryggad, om dessa’
som laborera med gjorda växlar, skulle få sina lånebehof tillfreds''
ställda ur sparbankerna, det förstår jag icke. Jag tror det vore en
farlig politik, om sparbankerna skulle belastas med sådana papper.

Hittills ha sparbankerna, tror jag, så långt som detta kunnat förenas
med god omtanke, belånat inteckningar, som varit goda, inom halfva
taxeringsvärdet, och ha sådana till något öfver 5Q procent af sina
fonder. Sparbanksföreningen har angifvit, såsom också förut är påpekadt,
att 1905 utgjorde insättningsöfverskottet endast närmare 9
miljoner, då det förut 1903 och 1904 utgjort 13 och 14 miljoner, och
sedan vill sparbanksföreningen däraf draga den slutsaten, att än »ytterligare
eller åtminstone fortsatt försämring» af sparbankernas rörelse

N:o 22.

Angående
tryggande i
sparbanks
verksamheten.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

skulle komma att äga rum. Men redan 1906 var insättningsöfver''/skottet
närmare 16 miljoner, således större än det under något föregående
år varit. Det är anmärkningsvärdt, att icke sparbanksföreningen
hade sig bekant 1906 års resultat den 7 oktober 1907. Att
sparkasseräkningarna äro till gagn för småfolket visar sig däraf, att
enligt 1906 års statistik funnos i rundt tal 510,000 sparkasseräkningsinsättare,
och på hvarje sådan insättares bok belöpte sig i medeltal
411 kronor; däraf kan man sluta, att det icke är stora kapital, som
i regel bildas i dem.

Sparbanksföreningen har framhållit och framhåller ganska ofta,
att sparkasseräkningarna äro för svåra konkurrenter till sparbankerna,
därigenom att de nödga sparbankerna att hålla ungefär samma ränta
som dessa. Detta synes mig dock sparbankerna kunna komma ut
med, då de i regel icke ha någon dyr förvaltningskostnad. Jag skall
i detta fall tillåta mig att anföra något från den tid, då sparbanksstyrelserna
hade rätt att disponera hela vinstöfverskottet. En häradssparbank,
som var i så god ekonomisk ställning att några afsättningar
till grundfond icke behöfde göras, beslöt, att all den vinst, som uppstod
af rörelsen, skulle utdelas på distriktets kommuner efter invånareantalet
och beslöt samtidigt med detta att nedsätta inlåningsräntan
till 3,6 procent. Då fanns icke någon sparkasseräkning i närmaste
stad, men sedan inrättandes där en sådan, och då måste man höja
inlåningsräntan igen i sparbanken till hvad den förut varit. Jag tror,
att detta var en väl behöflig konkurrens. Detta har också varit synpunkten
för utskottet, när frågan behandlats.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Lund: Herr talman! Den siste talarens anförande
kan jag icke lämna oemotsagdt. Såsom mångårig ledamot af styrelsen
för en af rikets största sparbanker och såsom en af stiftarna af Sveriges
sparbanksförening finner jag mig uppfordrad att protestera mot
herr Henricsons uppfattning att intresset att få sparbanksverksamheten
i någon mån skyddad mot konkurrensen från de enskilda
bankernas sparkasseräkningar skulle hafva uppkommit till följd däraf,
att sparbankernas rätt att disponera öfver öfverskottsmedlen blifvit
genom Riksdagens beslut begränsad. Gentemot detta den ärade
talarens påstående skall jag be att få inlägga en alldeles bestämd
gensaga, ty dessa båda saker ha icke haft med hvarandra att göra.
Sparbanksmännens uppmärksamhet på konkurrensen från de enskilda
bankernas sparkasseräkningar har varit väckt långt innan Riksdagen
tog det steget att begränsa förfoganderätten öfver öfverskottsmedlen.
Om en eller annan sparbank icke handskats fullt riktigt med öfverskottsmedlen
— mig veterligt gäller sådant klander endast ett fåtal
sparbanker —• har detta förfaringssätt icke stämplats någonstädes så
skarpt som inom sparbanksföreningen. Sparbanksföreningen har äfven
ställt sig afvisande mot de förslag att söka få nu gällande bestämmelse
med afseende på öfverskottsmedlen upphäfd, som framkommit från
enskilda sparbanksmän.

Medan jag har ordet, skall jag be att också få vända mig mot
ett resonemang, som förekommer i utskottsbetänkandet, och för

Lördagen don 7 Mars.

N:o 22.

hvilket herr Henricson särskild! gjort sig till taleman. Herr Henricson Angående
har framhållit, att det är insättarnes intressen, som i främsta rummet try9Sande af
skola tillgodoses. Ja, det är så. Sparbankerna ha icke annat intresse ''verksam-''
än att tillgodose insättarnes intressen, ty sparbankerna kunna icke heten.
arbeta på att samla vinst och göra det icke heller som regel. Men (Forts.)

huru tillgodose insättarnes intressen bäst? Naturligtvis därmed att
sparbanken beredes tillfälle att sköta sin lånerörelse på det för insättarne
förmånligaste sättet. Herr Henricson förmenar, att sparbankerna
skulle vilja befrias från konkurrensen med sparkasseräkningarna för
att kunna nedsätta räntan för insättarne. Nej, det är icke fallet. Det
måste finnas ett visst naturligt samband mellan arten af inlåning och
arten af utlåning, då vi väl alla iiro ense om att, såsom utskottet
påpekat, sparbankernas uppgift är att hopsamla företrädesvis de mindre
kapitalen samt genom räntans läggande till hufvudstolen ytterligare
förkofra desamma. Om sparbankerna skola kunna på detta sätt rätt
tillgodose insättarnes intresse, måste de också lägga sin utlåning så,
att den verkligen främjar detta intresse.

En af sparbankernas uppgift enligt sparbankslagen är just att
befordra sparsamhet. Detta skola sparbankerna göra icke blott genom
inlåning utan äfven genom utlåning. Således skall en sparbank, som
tager emot medel samt fruktbargör och bevarar dem, ha sin utlåning
baserad icke på korta lån utan på stående lån mot bästa säkerhet och
därjämte på långa afbetalningslån. Det är just denna utlåningsgren,
som i hög grad försvåras genom konkurrensen med sparkasseräkningarna.
Ty de enskilda bankerna upptaga på sparkasseräkning
medel, som användas i den korta lånerörelsen. De användas dessutom
i växelrörelsen och kunna således tillskynda den enskilda banken en
vida högra ränteinkomst än hvad sparbankerna kunna bereda sig på
sina långa och stående lån. Men däraf följer också, att placeringen
icke får den stabilitet, som man måste fordra hos sparbankerna. Jag
missunnar ingalunda de enskilda bankerna all den fördel de kunna
ha af sparkasserörelsen, men det är den, må jag säga, ganska illojala
konkurrens, som på många ställen inom landet bedrifves från de enskilda
bankerna mot sparbankerna, som i någon mån bör begränsas.

Jag vill icke längre uppehålla kammaren. Denna fråga har länge
varit en lifsfråga för sparbankerna och har af sparbanksföreningen
framburits till regeringen, och det är tydligt, att det då för en person,
som är intresserad för sparbanksrörelsen här i landet, skall ställa sig
som en sak af stor vikt, att någonting blir gjordt i denna angelägenhet.
Jag ber därför, herr talman, att få instämma med herr Persson
i Malmö och yrka bifall till hans motion.

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Då jag inom utskottet
medverkat till det slut, hvartill utskottet kommit, anser jag mig skvldig
att säga några ord. Sedan jag begärde ordet, har emellertid herr Henricson
redan framfört en del af hvad jag ämnade säga, och jag skulle
därför kunna inskränka mig till att instämma med honom, men eftersom
jag fått ordet, skall jag i alla fall bemöta något af de uttalanden,
som gjorts af en föregående ärad talare, nämligen herr Fornander.

N:o 22. 70 Lördagen den 7 Mars.

Angående Hall sade bland annat, att sparbankerna uteslutande verka i oegen tryggande

»/nyttigt syfte och att de också skötas med omsorg, nit och skicklighet.

*P-erttam-'' JaS vil1 icke förneka> att deras s3’fte är det af honom anförda, men jag
''”heten!'' vill dock bestrida, att alla skötas med den omsorg, nit och skicklighet,
(Forts.) som han förmenade. Nu beror det på hvad man härmed afser — om
man åsyftar sparbankernas eget eller insättarnas intresse. Att de i
eget intresse skötas med både omsorg, nit och skicklighet, det vill jag
visst icke förneka, men det är icke alltid så med hänsyn till insättarnes
intresse.

Det har förut framhållits här, att syftet med sparbanksrörelsen
uteslutande vore att bereda insättarna högsta möjliga ränta på deras
besparingar. Vi känna väl, att, innan sparkasserörelsen uppkom, det
var sparbankerna angeläget att hålla räntan så låg som möjligt, ja, i
nivå med postsparbanksräntan, som ju är mycket låg. Sedan sparkasserörelsen
kommit till stånd, måste sparbankerna höja sin ränta något, så
att den i det närmaste blef jämställd med sparkasseräntan. Om nu
herr Perssons motion lyckades vinna Riksdagens understöd, skulle naturligtvis
följden bli, att i ett slag inlåningsräntan nedsattes i sparbankerna.
Det är min bestämda öfvertygelse, och då jag anser, att man
bör tillgodose äfven de små insättarnas intresse, kan jag för min del
icke på något sätt vara med om denna motion, utan skall jag därför
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Malmö: Herr talman! Jag anhåller att endast få
göra ett par erinringar. Här har sagts, att enligt motionen skillnaden
mellan insatta och uttagna kapital var i nedgående, och att insättningsöfverskottet
var mycket lågt år 1905. Det har vidare meddelats att,
enligt sparbanksstatistiken — hvilken utkommit sedan jag skref min
motion — insättningarna under år 1906 öfverstego uttagningarna med
omkring 16 miljoner kronor, och detta har anförts som bevis för att
det icke vore så dåligt ställdt, utan att sparbankerna vore ganska väl
rustade med hänsyn till konkurrensmöjligheter. Jag vill med anledning
häraf säga, att, enligt en notis i Stockholms Dagblad för denna månad,
insättningarna i våra sparbanker under år 1907 öfverstego uttagningarna
med endast 6,622,000 kronor. Sålunda synes det mig därmed
konstateradt, att nedgåendet i skillnaden mellan insättningar och uttagningar
i våra sparbanker fortfar, och jag misstänker starkt, att så kommer
att ske. Vill man bedöma frågan med hänsyn till proportionen
mellan stigningen å kapitalräkning i de enskilda bankerna och aktiebankerna
å ena'' sidan och höjningen af insättningarna i sparbankerna
å den andra, synes det mycket tydligt, att sparbanksrörelsen ligger
under.

Man har här sagt, att jag vill döda sparkasserörelsen. Nej, det
vill jag icke. Jag vill endast, att den skall hålla sig inom rimliga
gränser och att den icke skall slå ihjäl sparbanksrörelsen. Ty denna
har gjort för stor nytta för vårt folk för att få gå under i konkurrensen
med de andra bankerna.

Det har äfven blifvit sagdt, att jag med min motion skulle vilja
tillgodose vissa lånebehof på ett sätt, som icke är att rekommendera.

Lördagen den 7 Mars.

N:o 22.

Jag tror, att, om man läser min motion, man icke skall få fram ett Angående
enda ställe, där jag uttalat, att man bör lämna lån mot dålig säkerhet byggande af
Däremot har jag på flera ställen betonat, att man skall hafva god ,Parhank\''

säkerhet, och jag har uttalat alt det är beklagligt att äfven sparban- heten!

kerna nu lämna ut lån mot dålig sådan. Det har meddelats mig helt (Forts.)
nyl''Reni att sparbanker belånat aktier, som äro en högst tvifvelaktig
säkerhet, till 70 procent af det nominella värdet. Jag tror för min
del, att man med mera fog bör säga ett gif akt åt sparbanksrörelsen,
att den icke må fortsätta på en sådan väg, än varna för att sparbanksrörelsens
kapital gå till stärkande och bevarande af fastighetskrediten.

Personligen vill jag säga, att jag står helt oberörd af frågan. Jag
har icke något intresse hvarken åt det ena eller åt det andra hållet. Men
så långt jag förstår bedöma saken, synes det mig, som om vi här vore
på afvägar. Det synes, som om vårt ekonomiska lif behöfde skyddas
och stödjas för att utveckla sig i lugn och ro, och jag tror för min
del — det är ju möjligt, att jag tager miste — att det bästa och rättaste
sättet att trygga detta skulle vara att stödja sparbanksverksamheten,
så att den kan tillgodose de lånebehof, som äro till finnandes
och som för framtiden komma att finnas, samt kunna erbjuda god och
reell säkerhet.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen gifna
propositioner i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

n:o

Ä föredragningslistan fanns vidare uppfördt lagutskottets utlåtande Angående
26, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kung! Maj-t förekom''
angående utredning och förslag i fråga om förekommande af olägenheter oläHenheut ;
i följd af bebyggande af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt följd af beotjänllga.
byggande af

ur hähosyn Sedan

utskottets hemställan upplästs, lämnades crdet till P“otjänliga11

Herr Räf, som yttrade: Herr talmani Lagutskottet har i detta

utlåtande tillstyrkt särskilda åtgärder mot att i städer och stadsliknande
samhällen få uppföras bostäder å platser, som äro ur hälsosynpunkt därtill
otjänliga, och i anledning däraf ber jag få göra ett uttalande.

Enligt motionärernas mening torde förbud för dylika platsers bebyggande
möjligen höra motsvaras af skyldighet för vederbörande samhälle
att inom viss tid vidtaga åtgärder för exproprierande af det område
forbudet omfattar, och till yttermera visso tillägges, att expropriationsvärdet
skall vara beroende af vissa begränsningar. Hurudana dessa
begränsningar skola bli, talar ej utskottet något om. Slutligen bör det
bemärkas, att detta förbud skulle afse ej blott städer utan jämväl köpingar
och municipalsamhällen. Det är sålunda ej så underligt om lagutskottet
anser, att allt detta afser såväl en inskränkning i som ett
upphäfvande af bestående rättsförhållanden; ej heller är det så underligt,
att 1907 års särskilda utskott ej hade särdeles stor benägenhet för att

N:o 22.

Angående
förekommande
af
olägenheter i
följd af bebyggande
af
ur hälsosynpunkt
därtill
otjänliga
områden.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

tillstyrka åtgärden. Säkerligen komma också värdena på många fastigheter
i vissa städer, köpingar och municipalsamhällen att ganska allvarligt
påverkas af ett positivt beslut i denna sak.

De fastigheter, som nu i afsikt att bebyggas köpas till 10 kronor
per kvadratmeter och exproprieras till 15 kronor, torde hädanefter bli
nämligen osäljbara till bebyggande och vid en eventuell expropriation
torde de betalas med kanske halfva värdet. Det är en omständighet,
som också hvar och en, som till äfventyrs ingått borgensförbindelse
eller har inteckning i stadsfastighet af liknande beskaffenhet, kan väl
behöfva lägga på minnet. Dessutom kommer det att göra sig gällande
i de inteckningar, som ligga ute som säkerhet för lån och dylikt.

Att äfven bebyggda, för hälsan mindre fördelaktiga tomter, som
genom eldsolycka afbrännas, skulle ingå under det tilltänkta förbudet,
synes mig ligga i sakens natur. Hvilken värdesättning och rubbning i
kreditförhållanden för dylika tomter detta skulle ha med sig, torde ej
behöfva särskildt framhållas.

Bland de många städer, köpingar och municipalsamhällen, som jag
något känner, och som skulle beröras af detta förbud, skall jag taga
mig friheten att såsom exempel beröra ett stadssamhälle, som ligger
mig mycket nära, nämligen Jönköping.

Jönköping ligger nämligen omgifvet af tre sjöar, Vättern på ena
sidan, Munksjön på andra och Råcksjön på tredje, och man kan säga
att de tre sjöarna tränga in i ejälfva staden.

Af dessa sjöar har åtminstone Munksjön ett mycket dåligt vatten,
d. v. s. det anses mycket ohälsosamt, och man kan också se det om
sommaren och våren på fisk som uppehåller sig i sjön.

För öfrigt kan man uppdela Jönköping i två hvarandra åtskilda
delar, nämligen västra stadsdelen, som till stor del är högt belägen, och
den östra. Och om nu någon skulle säga, att jag till äfventyrs talar i
eget intresse, vill jag nämna, att min Ulla fastighet i staden ligger så
högt, att den aldrig någonsin kommer att beröras af det framlagda förslaget.
Det är därför ej i dess intresse jag talar, utan tvärtom är det
mycket sannolikt, att fastigheter i den del af staden, i hvilken min
fastighet är belägen, skulle komma att stiga i värde. I den östra stadsdelen
däremot, som på vår och höst i all synnerhet är vattendränkt,
står då på stora sträckor Munksjöns vatten upp till en fot öfver marken.
Och hvilken betydelse detta har för hälsan och de sanitära förhållandena
är ej svårt att förstå. Läkarne i allmänhet och provinsialläkarne i
synnerhet sä va ju, att just sådana vattendränkta marker äro ur hälsosynpunkt
ganska olämpliga till tomter för bostäder, och gäller detta
vattendränkta marker i allmänhet, måste det särskildt gälla sådana
marker, som äro så pass genomdränkta af vatten som dessa.

Realiserandet af nu föreliggande motion och utskottsutlåtande sku.le
sålunda föranleda ett förbud för bebyggande af stora delar af Jönköpings
östra stadsdel och i synnerhet stora sträckor af Södra Strandgatan
och° dess vidare sträckning mot öster med där liggande kasernetablissement,
där en mängd byggnader äro uppförda eller tilltänkta.

Skulle en allvarlig eldsvåda dessutom hemsöka samma östra stadsdel,
kunde synnerligen svåra omständigheter uppstå. — Förbudet mot nybyggnad
måste nog då i en massa fall tillämpas. D. v. s. jag kan ej

N:o 22.

Lördagen don 7 Mars.

lunka mig annat än att hvarje särskild tomt måste undergå besiktning, Angående
huruvida deri lian bebyggas eller icke. Den eventuella expropriationen förekomskulle
viil då tillämpas med afseende å de tomter, som ej vidare finge oUgenketer i
bebyggas. Men skulle då tomtägarna ej också til! eldsolyckan nödgas följd af belägga
en ruinerande nersättning i sina respektive tomters värde, finge de byggande af
af motionärerna omnämnda »vissa begränsningar i fråga om ersättnings- ur bälsotynbeloppet»
ej vara för snafva. punkt, därtill

_ Het skulle därför ha varit ganska behölligt, att utskottet eller också Vriden.
motionärerna gjort några antydningar om hvad de åsyftade med »skarpa (Forts.)
begränsningar» och hvad som menas med att skyldighet för expropriation
också endast kan vara »eventuell».

Det är emellertid klart, att skola jord- och tomtägarna känna sig
något så när tillfredsställda, skola de hafva något så när betaldt för
sina tomter. Men skola de ha något så när betaldt, beklagar jag det
samhälle, som skulle betala. Det blefve ej småsaker, i synnerhet som
den af mig omnämnda östra delen af Jönköping till stor del är upptagen
af trähus, och det är mycket sannolikt att en stor del af dessa
icke skulle få åter uppföras. Nu kan man ju invända: »Då kunde man
ju minska strängheten med afseende å de sanitära förhållandena.» Ja,
men då vet jag ej, hvad som återstår af hela lagförslaget, ty det är ju
just de sanitära förhållandena, som man skall fästa afseende vid. Hvad
jag anfört om Jönköping som exempel torde gälla många andra städer
och stadsliknande samhällen.

Det är klart, att jag ej, åtminstone för närvarande, vågar göra
något yrkande, men jag har ansett saken vara af så allvarlig beskaffenhet
för en hel del städer, köpingar och municipalsamhällen, att jag ej kunnat
låta bli att göra detta uttalande till protokollet.

Herr Johansson i Jönköping: Herr talmani Då den föregående
ärade talaren berört förhållandena i den stad jag hav äran repros ntera,
ber jag få komplettera hans uttalanden med några få ord. Det är sant’
såsom han sade, att en ganska betydande del af Jönköping är byggd
pa mark, som icke är tidsenligt dränerad och som därför icke kan
aDses uppfylla de anspråk, som man nu för tiden ställer på en god
byggnadsgrund. Men då detta gäller ungefär halfva stadens område,
kan jag icke tänka mig, att ett bifall till detta förslag skulle i sina
konsekvenser leda därhän, att detta område skulle blifva undantaget
från rätt till bebyggande, exempelvis i händelse en större eldsvåda
skulle inträffa, ty, såsom här påpekas i utlåtandet, kan en äfven i sig
mindre lämplig byggnadsgrund genom vissa tekniska hjälpmedel göras
användbar, och hvad Jönköping beträffar, har den frågan länge stått
på dagordningen, hur man på konstlad väg skulle kunna åstadkomma
den dränering, som där icke omedelbart på grund af markens beskaffenhet
kan verkställas. Jag föreställer mig sålunda, att den östra stadsdelen,
som ligger på sidländ mark, skall kunna genom vår tids tekniska
hjälpmedel dräneras, sa att man icke från hälsosynpunkt behöfver utdöma
dess byggnadsgrund såsom olämplig för bebyggande.

Därför har jag endast velat säga, att jag för min del från synpunkten
af de förhållanden, som råda i det samhälle jag har äran representera,
icke finner någon anledning att motsätta mig den utredning,

Andra Kammarens Prof. 1908. N;o 22. 6

N:o 32.

Angående
förekommande
af
olägenheter i
följd af bebyggande
af
ur hälioiynpunkt
därtill
otjänliga
områden.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

som i detta ärende af utskottet på grundvalen af föreliggande motion
begärts.

Herr Vennersten: Herr talman! Då fråga direkt framställts till

motionärerna om hvad vi afsett med vårt uttalande om vissa begränsningar
beträffande ersättningsbeloppet vid den ifrågasatta expropriationen
af vattensjuk eller för bebyggande otjänlig mark, anser jag mig skyldig
nämna, att vi härmed afse, att man vid expropriation af dylik mark,
som i och för sig ofta nog torde vara ganska värdelös, bör tillse, att
den icke på grund af att marken ligger väl till åsättes ett pris, som
kan anses oskäligt.

Det är den mening, som ligger under detta uttryck, och jag anser,
att uttalandet är fullt befogadt. För öfrigt ber jag att få framföra min
tack till den senaste ärade talaren för det han delvis bemött de betänkligheter,
som herr Räf tycktes hysa mot det här framlagda förslaget.
Jag är viss om att en utredning, om en sådan genom ett bifall till
utskottets förslag kommer till stånd, skall bringa klarhet äfven i de
förhållanden, som af båda dessa talare berördes.

Herr Räf: Herr talman! Jag är visserligen icke representant för
Jönköpings stad, men jag representerar det omkringliggande häradet,
och jag har här talat om Jönköping endast därför, att det så klart faller
i ögonen, hur det där kommer att ställa sig i nu berörda afseende.
Hvad beträöar det att dränera Jönköping, hvilket man här talat om,
torde det bli ett ganska kinkigt kapitel, då nämligen Vätterns vattenyta
är precis lika hög med Munksjöns och dessa två i sin ordning med
den tredje sjöns yta. Det gäller att dränera detta komplex af sjöar,
om man vill komma någonstädes i afseende på Jönköpings östra stadsdels
dränering. I annat fall måste man tänka sig att vidtaga någon
anordning i afseende på byggnadsgrunden. Det är ju en helt annan
sak. Genom att höja byggnadsgrunden medelst påfyllning kan man
komma hvart som helst, men då det är fråga om afdikning, kan man icke
åstadkomma någonting likformigt inom Jönköping. Hvad beträffar det,
som anförts ur utskottets betänkande, att man kan göra marken lämplig
för bebyggande genom en del anordningar, gäller detta äfven under
nuvarande förhållanden.

För öfrigt är jag den senaste ärade talaren, herr Vennersten, tacksam,
därför att han åtminstone gaf en direkt anvisning, hur han tänkt
sig, att man skulle ställa det vid en expropriation af fastigheterna,
nämligen att hvar och en, hvars fastighet kommer att exproprieras, har
att vänta sig ersättning till det verkliga värdet af sin fastighet. Och
då kan man ju icke mera begära, äfven om hela stadsdelar skulle blifva
ödelagda.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 13.

På förslag af herr talmannen, som förmälde sig hafva därom samrådt
med talmannen i Första Kammaren, beslöt kammaren att nästa

Lördagen den 7 Mars.

N:o aa.

onsdag den 11 mars företaga val af tjugufyra valmän för utseende af
fullmäktige i riksbanken och riksgäld skontoret jämte suppleanter för
Riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor, äfvensom af sex
suppleanter för dessa valmän.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:

herr J. Jeansson i Kalmar m. fl., n:o 252, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning om tillhandahållande genom statens försorg
af en grundfond åt allmänna hypotekskassan för Sveriges städer; och
herr J. B. Ejellén, n:o 253, om ändring af 35 och 36 §§ regeringsformen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

P. A. Larsson i Säby ......	under 8 dagar fr	m. den	11	mars,
K. F. G. Almqvist ............		2	1		9	»
I. E. G. Svensson i Skyllberg	>	2	>	» »	10	>
0. N. Olsson i Heden ......	>	8	»	> »	7	>
J. Jeansson i Kalmar.........	>	4		» >	9	»
0. H. Svensson i Salang ...		4		» >	11	»
T. Furst..............................				>	11
0. G. Erikson i Öfra Odensvi	»	6	»	1 >	9
K. Otto .............................	>	2	■»	» »	10	» och
N. A. Nilsson i Malmö......		4	>	» »	11	» •

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,20 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.