RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1908:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1908. Första Kammaren. N:o 19.

Tisdagen den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollen för den 24 och 25 nästlidne månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna handling:

Protokoll, hållet inför statsrådet
och ckefen för justitiedepartementet
den 2 mars 1908.

Fullmakt hade inkommit, utvisande att vid riksdagsmannaval,
som den 26 februari 1908 förrättats af Västerbottens läns
landsting, professorn Herman Julius Brorson Julilin-Dannfelt blifvit
utsedd att för en tid af nio år från nämnda dag vara ledamot
af Riksdagens Första Kammare.

Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare af vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, förekom
mot fullmakten icke någon anmärkning; och skulle öfver hvad
sålunda förekommit protokoll meddelas Första Kammaren, hvarjämte
fullmakten skulle till kammaren öfverlämnas.

Enligt uppdrag
P. M. af Ugglas.

Det upplästa protokollet lades till handlingarna.

Första Kammarens Prof. 1908. N:o 19.

1

>'':o 19. 2

Tisdagen den 3 Mars.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, i
anledning af verkställd granskning af fullmäktiges i riksbanken
och fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af
det dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om uppförande å
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning i fråga om tryggande af sparbauksverksamheten
m. m. äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 26, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i frågu om förekommande
af olägenheter i följd af bebyggande af områden, som
därtill äro ur hälsosynpunkt otjänliga, och

n:o 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt till fastighet för kommunalutskylder.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 22, i anledning af väckta motioner om skrivelser till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för befordrandet af återinflyttning
hit till landet af från riket utflyttade personer;

n:o 23, i anledning af väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård;

n:o 24, i anledning af väckt motion angående behörighet
för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare för sin
man, som förklarats omyndig; samt

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen angående lag om adoption.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 142, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tiliälliga utskotts utlåtande, n:o 7, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående uttagande
af stämpelafgiften å utnämningsbref för riddare och
kommendörer af Kungl. Maj:ts ordnar, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Tisdagen den 3 Mars.

3 N'':o 19.

Föredrogs Kungl. Majrts den 29 sistlidne månad bordlagda Proposition
nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till strafflag för n.}e<l
krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för krigs- Iwwr
makten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående makten m. m
ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 18(58, lag angående ändring af 1
och 4 §§ i förordningen angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj
1873, samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den
14 juni 1901.

Herr Trygger: Herr grefve och talman, mina herrar!

Jag skulle icke hafva begärt ordet för att yttra mig vid remissen
af denna kungl. proposition, för så vidt det varit fråga om något,
som skulle komma under lagutskottets utredning och bedömande,
ty där blir jag ju i tillfälle att göra min mening gällande. Här
handlar det emellertid om en fråga, som icke kommer under lagutskottets
handläggning — ja, sådan den kungl. propositionen
föreligger, icke ens kommer under något utskotts handläggning
vid innevarande riksdag, detta nämligen beroende därpå, att ett
väntadt förslag icke föreligger! Om ett förslag, såsom bort ske,
här förelegat, skulle det hafva gått till konstitutionsutskottet. Jag
gör nämligen gällande, att i samband med nu föreliggande förslag
till ny strafflag för krigsmakten bort för Riksdagen framläggas
förslag till ändring af tryckfrihetsförordningen; och jag
ber att med några ord få angifva skälet till denna min uppfattning.

I 69 § af detta kungliga förslag heter det:

»Har någon muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift,
den han bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat
eller annorledes sökt förleda till uppror», så skall han straffas
på visst sätt.

»Samma lag vare» — heter det —■ »om den, som annans
skrift utspridt eller utsprida låtit för att därmed komma uppror
åstad.»

Sedermera hafva vi i 72 § en bestämmelse liknande denna,
men afseende det fall att man uppmanat eller annorledes sökt
förleda till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar
i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten.

Slutligen är det i paragrafen gjordt hänvisning till samma
straffbestämmelse med afseende å den, som visserligen icke själf
i skrift uppmanat andra att handla på ifrågavarande sätt, men i
alla fall har utspridt eller låtit utsprida en dylik skrift för att
därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

Herrarne torde erinra sig från 1906 års riksdag, att de bestämmelser
i allmänna strafflagen, som motsvara dem jag nu läst
upp, ingalunda hafva sin fulla motsvarighet i tryckfrihetsförord -

N’:o 19. 4

Tisdagen den 3 Mars

Proposition
med förslag
till strafflag
för krigsmakten
m. m.

(Forts.)

ningen, ty denna lag stadgar straff endast för uppmaning till
myteri, uppror, våld å person eller egendom, men icke ens för
uppmaning till annat brott eller till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet. Men den dåvarande regeringen, samtidigt med att
den lade fram ett förslag till skärpning af bestämmelserna i allmänna
strafflagen, lade också fram ett förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
för att tryckfiihetsförordningen något bättre
än hittills skulle täcka de fall, som upptogos i strafflagen. Samtidigt,
för att motarbeta särskilt den fosterlandsfientliga agitationen
bland militären, föreslog regeringen en särskild ^dragningsrätt
med afseende å skrift, som anträffades vid trupp eller ombord
å flottans fartyg, hvilken indragningsrätt icke var beroende
därpå, att skriften var brottslig, utan för dess användning fordrades
blott, att skriften var skadlig för säkerheten och ordningen
inom militären. Denna indragningsrätt skulle tillkomma justitieministern
och hans ombud, men indragningen skulle underställas
tryckfrihetskommitterade, om den borde äga bestånd, och provisoriskt
fick vederbörande militärbefälhafvare lägga beslag på
ifrågavarande skrift. Detta regeringsförslag blef i stort sedt tillstyrkt
af konstitutionsutskottet samt förklarades af kamrarna
hvilande till 1909 års riksdag.

Man hade väntat, att, när Kungl. Maj:t framlade ett nytt
förslag till strafflag för krigsmakten, Kungl. Maj:t skulle ägna
särskild uppmärksamhet åt denna af alla, med rätta, såsom enormt
viktig ansedda sak, denna fosterlandsfientliga agitation bland
militären, så att man på en gång i samband med ändringar i
strafflagen för krigsmakten finge eu tryckfrihetslagstiftning, som
fullständigt täckte alla de fall, där straff borde öga rum.

I den kommitté, som hade om hand frågan om ändring i
krigslagstiftningen och som utarbetat förslag till ny strafflag för
krigsmakten, fanns det också ledamöter, hvilka påpekade, att
nu vore tiden inne att vidtaga ytterligare förändringar i tryckfrihetsförordningen;
och herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har i motiveringen till den kungl. propositionen
omtalat detta. Han säger: »I afseende å tillämpligheten af 69
och 72 §§ har af en kommittéledamot påpekats, hurusom där afsedda
förbrytelser, då de ske medelst utspridande af egen eller
annans skrift, endast i sällsynta undantagsfall skulle tillhöra krigsdomstol,
men i regel behandlas enligt tryckfrihetsordningens bestämmelser.
Under hänvisning till den nya norska militärlagstiftningen,
enligt hvilken här afsedda m. fl. förbrytelser, som
föröfvas genom tryckt skrift, åtalas vid krigsdomstol och beläggas
med straff enligt den militära strafflagen, har nämnde ledamot
hemställt, att, åtminstone i krigstid eller då fara för krig hotar,
själfständig befälhafvare måtte berättigas att belägga tryckt skrift
af här åsyftad beskaffenhet med kvarstad, äfvensom att under
samma förhållanden möilighet måtte beredas] till snabbare och

Tisdagen den 3 Mars.

5 N:o 19.

mer effektiv behandling af dessa förbrytelser, än gällande tryckfrihetsförordning
medgifver.» Fyra af kommitténs öfriga ledamöter
hafva instämt med denne förslagsställare, och hans hemställan
har dessutom på det litligaste understödts såväl af krigshofrätten
som af samtliga de militära myndigheter, som yttrat sig i frågan.

Justitieministern säger emellertid härom:

Då emellertid denna hemställan, hur beaktansvärd den än
må vara, uteslutande berör tryckfrihetsförordningen, har densamma
vid den nu verkställda omarbetningen af den föreslagna
nya strafflagen för krigsmakten ej kunnat föranleda någon åtgärd.

När saken kom före i högsta domstolen, hvarest jag såsom
edamot deltog i granskningen af detta förslag, förklarade domstolens
ledamöter enhälligt, att de icke kunde godkänna den uppfattning,
som justitieministern gjort gällande. En af domstolens
ledamöter, med hvilken jag förenade mig, uttalade sig därvid på
ett sätt, en ledamot mera utförligt och öfriga två ledamöter,
justitieråden Lindbäck och Herslow, med egen formulering. Som
detta sistnämnda yttrande är det kortaste, ber jag att få citera
detsamma; det lyder så här:

»I öfverensstämmelse med hvad som redan blifvit inom
högsta domstolen uttaladt anse äfven vi det vara af högsta vikt,
att lagstiftningsåtgärder ofördröjligen vidtagas till stäfjande af
den fosterlandsfientliga agitation, som alltför länge fått så godt
som ohindradt fortgå och har till syfte att undergräfva krigslydnaden
och den militära disciplinen genom spridande bland de
värnpliktige och öfrigt manskap vid krigsmakten af tryckta skrifter
utaf hufvudsakligen sådant brottsligt innehåll, som i 72 §
anges.»

Nu hafva vi erhållit den kungl. propositionen, och vi ha
också justitieministerns svar på de i högsta domstolen framställda
anmärkningarna, ett svar, hvilket jag för min del icke kan anse
vara tillfredsställande. Justitieministern säger:

»Slutligen vill jag i afseende å de vid 69 och 72 §§ inom
högsta domstolen gjorda anmärkningar och erinringar framhålla,
att jag fullkomligt delar den inom domstolen uttalade uppfattning
rörande nödvändigheten af att lagstiftningsåtgärder snarast
möjligt vidtagas till stäfjande af den antimilitaristiska agitation,
som i synnerhet genom spridande af tryckta skrifter sker bland
värnpliktige och öfrigt manskap vid krigsmakten. Till denna
fråga anhåller jag emellertid att få i annat sammanhang framdeles
återkomma, jämväl i den mån en dylik lagstiftning tilläfventyrs
kan komma att beröra strafflagen för krigsmakten.

Således se vi, att justitieministern fortfarande har den uppfattningen,
att detta är en fråga, som i själfva verket icke har
med strafflagen för krigsmakten att göra. För min del tviflar
jag icke ett ögonblick därpå, att regeringen — liksom hvar och
en af oss — är på det lifligaste intresserad af att slå ned

Proposition
med forslag
till strafflag
för krigsmakten
m. m.

(Forts.)

N:o 19. b

Tisdagen den 3 Mars.

Proposition
med förslag
till strafflag
för krigsmakten
m. m.

(Forts.)

denna agitation. Det finns således icke ett spår till anmärkning
i det afseende!, som jag vid detta tillfälle vill göra, utan hvad
jag anser mig böra betona, det är att den principiella ståndpunkt,
justitieministern intagit, enligt min uppfattning är felaktig och
skadlig för ett lyckligt slut på detta ärende. Justitieministern
anser, att den af mig här berörda frågan egentligen icke har med
strafflagen för krigsmakten att göra, utan att den är en fristående
fråga.

För att nu komma till rätta i denna punkt: det är väl
otvifvelaktigt, om vi först tänka på frågan, huruvida eu befälhafvare
skall hafva rätt att belägga en tryckt skrift med kvarstad
— det första som här ifrågasättes —, att detta är en sak, som
berör strafflagen för krigsmakten. Den berör visserligen tryckfrihetsförordningen
också, det är sant; men är den icke äfven en
fråga, som på det allra intimaste berör strafflagen för krigsmakten?
Nu måste ju erkännas, att ett slags indragningsmakt genom
det hvilande grundlagsändringsförslaget är afsedd att gifvas —
visserligen icke den militäre befälhafvaren, annat än mycket provisoriskt,
men justitieministern och hans ombud, i afseende å
skrift som anträffas vid trupp eller å flottans fartyg. Men, mina
herrar, vi böra noga komma ihåg, att denna indragningsmakt är
någonting helt annat än rättigheten att belägga skrift af här
åsyftad beskaffenhet med kvarstad. Detta visar sig bland annat
däri, att den, som afsiktligt sprider ut en brottslig tryckt skrift,
blir ansvarig i samma grad som författaren, i händelse skriften
är belagd med kvarstad eller är konfiskerad, men han blir utan
ansvarighet, om skriften i enlighet med det hvilande grundlagsförslaget
varit föremål för indragning. Kvarstadsåtgärden är
följaktligen af mycket större effektivitet, särskild! när det gäller
att få den straffad, som sprider en skrift af här åsj^ftad beskaffenhet.
Att gifva en befälhafvare rätt att belägga en skrift med
kvarstad måste således beröra strafflagen för krigsmakten, likaväl
som det i krigslagstiftningen gifves stadganden om befälhafvares
rätt att häkta o. s. v.

Men låtom oss gå vidare. Genom den kungl. proposition,
som framlade det grundlagsförslag, som förklarats hvilande till
antagande nästa riksdag, täckte man strafflagens bestämmelser i
afseende på den, som var skriftens författare. Men med afseende
på den, som endast utspridt skriften, förefinnes icke i tryckfrihetsförordningen
någon motsvarighet till strafflagens stadganden.
Om man sprider ut en skrift, som man icke själf författat,
skall enligt allmänna lagens och strafflagens för krigsmakten bestämmelser,
om skriften icke är tryckt, utspridaren straffas på
samma sätt som författaren, i händelse utspridandet skett för att
främja den med skriften åsyftade verkan. Men om skriften är
tryckt, straffas visserligen den, som står i författareansvar, men
icke den, som blott och bart utspridt skriften. Han blir straffa.

7 N:o 19.

Tisdagen den 3 Mars.

Hvarför? Jo, därför att vår tryckfrihetslag har en särskild ståndpunkt
i fråga om hvem som skall stå i ansvar för tryckt skrift.
Allmänna strafflagen bygger på den grundsatsen, att man visserligen
närmast vänder sig mot gärningsmännen, men att jämväl
straff ålägges dem, som äro delaktiga, medansvariga i brottet,
anstiftare eller medhjälpare. Tryckfrihetslagen åter bygger på
den grundsatsen, att man i regel endast bör taga en person för
hufvudet för en brottslig skrifts innehåll och de andra äro i regel
fria. Den, som i första hand är ansvarig, är författaren, utgifvare^
boktryckaren, men eventuellt också utspridaren, dock endast
i händelse skriften icke försetts med boktryckarens namn, tryckningsorten
eller årtalet och boktryckaren eller författaren icke
kunnat upptäckas. Undantagsvis straffas mer än en person.
Såsom jag nyss nämnde, straffas den som är utspridare af tryckt
skrift som författare, i händelse skriften är belagd med kvarstad
eller är konfiskerad. Herrarne förstå alltför väl, att om vi icke
föra in ett förenkladt sätt för beläggande med kvarstad, utan behålla
det gamla, kan det mycket lätt hända, att den, som utsprider
en brottslig tryckt skrift bland militären — äfven om han
själf är militär och underkastad strafflagen för krigsmakten —
går fullkomligt straffri, därför att skriften ännu icke hunnit beläggas
med kvarstad. Detta vore väl något, som man borde
ändra i tryckfrihetslagen.

Men jag går ännu längre. Enligt tryckfrihetslagens bestämmelser
straffas den, som står i ansvar för skriften, endast sedan
han dömts med iakttagande af den i tryckfrihetsförordningen
föreskrifna särskilda procedur, men herrarne veta väl, hur det
förhåller sig med tryckfrihetsprocessen. Yi veta alla, hvad det vill
säga att få en person förklarad skyldig af en jury, och vi veta
ock, huru lång tid en dylik process tager, låt vara att den tilltalade
slutligen blir förklarad skyldig. Om nu eu person, som
själf lyder under strafflagen för krigsmakten, författat, låtit trycka
och spridt bland sina kamrater en skrift, som är afsedd att undergräfva
disciplinen, undergräfva deras känsla af plikt mot fosterlandet,
och detta midt under brinnande krig eller mobilisering,
om han begår ett dylikt farligt brott mot härens och landets
säkerhet, kan man icke få honom befordrad till straff annat än
■med tillhjälp af tryckfrihetslagens omständliga procedur. År detta
tillräckligt för att hålla honom i schack? Jag vill icke tala om
att hans kamrater, som endast spridt skriften, äro totalt straffria,
såvida skriften icke hunnit beläggas med kvarstad. Man borde
ifrågasatt, synes det mig, såsom man gjort i den norska lagen,
att åtminstone den, som lyder under strafflagen för krigsmakten
och begår ifrågavarande brott i tryckt skrift, icke skulle få åtnjuta
den procedur, som tryckfrihetslagen stadgar, utan han borde
vara underkastad icke blott strafflagen för krigsmakten utan äfven

Proposition
med förslå;/
till strafflag
för krigs
makten m. m.
(Fort

N:o 19. 8

Tisdagen den 3 Mars.

Proposition processen för krigsmakten. Med ett ord, man borde hafva insatt
om förslag en bestämmelse i tryckfrihetslagen, som uttalade, att denna lag i
''för kngs-ff detta fall icke vore tillämplig. Därmed hade man först vunnit det
makten m. m. viktiga målet, att den, som författar dylik skrift, blir hastigt
(Forts.) dömd af krigsdomstol, hvarigenom det sättes skräck i dem, som
vilja göra på samma sätt, men man hade ock vunnit, att alla
brottsliga utspridare af skriften blefve bestraffade, ty enligt strafflagens
för krigsmakten uttryckliga bestämmelse straffas utspridare
af skrift lika med författaren själf.

Hvad jag nu behandlat är väl något, som angår strafflagen
för krigsmakten. För min del kan jag icke förstå annat. Det
synes mig, som om här i landet inom vissa kretsar gjort sig
gällande eu missuppfattning med afseende på hvad tryckfrihetsförordningen
egentligen är. Det är, som om ett brott, när det
begås genom tryckt skrift, skulle blifva ett annat än när det föröfvats
t. ex. i handskrifven skrift eller muntligt. Detta kan väl
icke vara riktigt. Brottet är alldeles detsamma. Det är ingen
skillnad på brott annat än den möjligen, att brottet kan vara
farligare, när det sker i tryckt skrift, enär det då har större
publik. Det är ingen skillnad på själf va den brottsliga uppmaningen,
utan olikheten ligger i sättet för brottets begående. Om
det alltså icke är någon skillnad i själfva brottet annat än
möjligen, som jag sade, att straffet i vissa fall vid tryckfrihetsbrott
borde skärpas, då finnes det väl intet skäl, hvarför man
skulle vara mera rädd att taga itu med brottet, när det begås i
tryckt skrift än när det begås på annat sätt. Hvarför skall man
vara mera mjuk, när brottet föröfvas genom tryckt skrift? För
min del erkänner jag visserligen den stora lvcka, som ligger i att
vi hafva haft och fortfarande äga en tryckfrihetslag och att tryckfriheten
är särskildt skyddad i vårt land, men detta skydd får
icke vara ett skydd, som innebär, att man skyddar brottslingar,
utan ett skydd för det fria ordet. Men framför allt får denna
lag icke vara ett värn för den, som vill undergräfva det, som
under en lång följd af år för oss förblir viktigast, nämligen vårt
försvar.

Detta är de synpunkter, som bestämde den anmärkning,
jag i denna fråga gjorde i domstolen, och som föranledt att jag
måste beklaga, att icke något förslag till ändring i tryckfrihets*-lagen nu framlagts. Jag hoppas, att man möjligen får tolka
justitieministerns ord så, att han ganska snart kommer att för
denna Riksdag lägga fram ett förslag i denna sak, och då är
kanske allting godt. Säkert är emellertid, att det hade varit fördelaktigt,
om man ställt ett bifall till den nya strafflagen för
krigsmakten i beroende af en ändring i tryckfrihetsförordningen.
Då hade man säkrare fått igenom den grundlagsändring, som är
behöflig.

Tisdagen den 3 Mars.

9 N:o 19.

Efter härmed slutad öfverläggning hänvisades den kungl.
propositionen till lagutskottet; och skulle till utskottet jämväl
öfverlämnas det i anledning af nämnda proposition inom kammaren
nu afgifna yttrandet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 29 nästlidne februari bordlagda utlåtanden
n:is 33—42.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 29 sistlidne månad bordlagda memorial n:o 13, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande
n:o 12 i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående särskild beskattning af aktiebolag, som
äga fast egendom.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 29 nästlidne månad bordlagda utlåtanden n:is

20—25.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,13 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

}f:o 19. 10

Onsdagen den 4 Mars.

Onsdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Petersson, Albert, aflämnade Kungl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändring af 60,
65 och 75 §§ riksdagsordningen, samt

n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring af 37 och
39 §§ regeringsformen, äfvensom

bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition i anledning af tillägg till den å internationell
konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen
angående beskattning af socker m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, sammansatta
banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1 äfvensom lagutskottets
utlåtanden n:is 26 och 27.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 29 nästlidne
februari och den 3 innevarande mars bordlagda utlåtanden: .

n:o 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett till förra sergeantsbostället Klagstorp n:is 19
och 25 i Malmöhus län hörande ägoskifte,

n:o 34, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två lägenheter från hemmanet Basebo n:o 3 i
Kalmar län,

n:o 35, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
försäljning af vissa områden från förra förarbostället Lind n:o B
Norrgård i Östergötlands län,

Onsdagen den 4 Mars.

11 N:o 19.

n:o 36, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
försäljning af en torplägenhet från indragna militiebostället 1
mantal Tibble n:o 4 i Västmanlands län,

n:o 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af tolf lägenheter från förra fanjunkarbostället Ängalag
n:is 2 och 3 med Kärragården n:o 3 i Kristianstads län,

n:o 38, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter garfvaren Anders
Lindmarks i Umeå hustru Katarina Lindmark, född Wåhlin,

n:o 39, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtelse af jord från komministerbostället i Kung Karls församling,
och

n:o 40, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
utarrendering af vissa torplägenheter under Kronobergs kungsgård
i Kronobergs län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 29 sistlidne februari och den 3 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 41, i anledning af framställda förslag om
anordnande af ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland
samt om förvärfvande för svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget
Malmö—Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan
Malmö och Trelleborg.

I en till Riksdagen den 24 januari 1908 aflåten proposition,
n:o 20, hade Kungl. Majd föreslagit Riksdagen, bland annat:

dels att till anskaffande af två ångfärjor att insättas i trafik
mellan Sverige och Tyskland bevilja ett belopp af 4,500,000 kronor
äfvensom bemyndiga riksgäldskontoret att i mån af behof och,
efter Kungl. Majds beslut i hvarje särskildt fall, jämväl under
innevarande år tillhandahålla järnvägsstyrelsen nämnda belopp;

dels att till anläggande af ångfärjelägen i Trelleborgs hamn
med tillhörande broklaffar och spårförbindelser, rangerings- och
uppställningsbangård samt stationspaviljong bevilja ett belopp af
900,000 kronor äfvensom bemyndiga riksgäldskontoret att i mån
af behof och, efter Kungl. Majds beslut i hvarje särskildt fall,
jämväl under innevarande år tillhandahålla järnvägsstyrelsen
nämnda belopp;

dels oclc att bemyndiga riksgäldskontoret att, på det Kungl.
Maj:t måtte blifva i tillfälle att från rederiaktiebolaget Sverige—
Tyskland öfvertaga bolagets två ångfartyg »Prins Gustaf Adolf»
och »Prinsessan Margareta» jämte inventarier för ett belopp af
högst 1,501,008 kronor 11 öre jämte 6 procents ränta därå från
och med den 1 januari 1908, dock med afdrag för den nettovinst,
som för bolaget efter den 31 december 1907 uppkomme, till

N:o 19.

12

Onsdagen den 4 Mars.

Kungl. Maj:t efter ingången af år 1909 på rekvisition utanordna
erforderligt penningbelopp.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 231, hade
herr F. W. Thorsson hemställt, att Riksdagen ville besluta, med
af slag å Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande af ångfärjeförbindelse
mellan Sverige och Tyskland, hos Kungl. Maj:t
begära förnyad utredning, angående lämpligheten af att för en
eventuell ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland utgångspunkten
å svenska sidan förlädes längre österut å Skånes sydkust,
exempelvis till Ystad.

Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.

Punkten 1.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen, med afslag å herr Thorssons ofvan omförmälda
motion, måtte på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts proposition
n:o 20, att Riksdagen

»a) till anskaffande af två ångfärjor att insättas i trafik
mellan Sverige och Tyskland beviljar ett belopp af 4,500,000 kronor
äfvensom bemyndigar riksgäldskontoret att i mån af behof och,
efter Kungl. Maj:ts beslut i hvarje särskildt fall, jämväl under
innevarande år tillhandahålla järnvägsstyrelsen nämnda belopp;

b) till anläggande af ångfärjelägen i Trelleborgs hamn med
tillhörande broklaffar och spårförbindelser, rangerings- och uppställningsbangård
samt stationspaviljong beviljar ett belopp af
900,000 kronor äfvensom bemyndigar riksgäldskontoret att i mån
af behof och, efter Kungl. Maj:ts beslut i hvarje särskildt fall,
jämväl under innevarande år tillhandahålla järnvägsstyrelsen
nämnda belopp; och

c) bemyndigar riksgäldskontoret att efter ingången af år 1909
på rekvisition tillhandahålla Kungl. Maj:t 850,504 kronor 5 öre
att användas till godtgörelse åt rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland
för upphäfvande af det mellan generalpoststyrelsen och nämda
bolag i oktober 1905 afslutade kontraktet angående uppehållande
af sjöpostförbindelse mellan Trelleborg och Sassnitz.»

Reservation hade anförts af herr F. W. Thorsson, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till den af honom i ämnet
väckta motionen.

Herr Lindgren: Då en ångfärjeförbindelse mellan Sverige
och Preussen, så beskaffad som det kungl. förslaget angifver,
synes mig vara en för vårt land synnerligen betydelsefull angelägenhet,
är jag för min del glad öfver, att ärendet nu förelagts
Riksdagen, och vill i min mån gärna befordra dess framgång.

Onsdagen den 4 Mars. 13

Beträffande en viktig detalj i den föreslagna trafikledens
anordnande hyser jag emellertid vissa betänkligheter, alldenstund
därigenom förhållanden framkallas, som kunna komma att ställa
sig hindrande i vägen för företagets snabba och lyckliga utförande,
och jag anser mig i sakens intresse icke böra underlåta att peka
på antydda förhållanden.

Den ledande tanken i det kungl. förslaget beträffande trafikens
ordnande, hvilken tanke betonas och fastslås på flera ställen
i den kungl. propositionen och utskottets betänkande, är den, att
staten skall vara herre öfver hela trafikleden. Detta är också
hufvudmotivet, hvarför regeringen i likhet med vederbörande,
som hafva fått sig anförtrodt den förberedande utredningen, föreslagit
inköp af järnvägen »Malmö—Kontinenten». Men såväl
den förberedande kommissionen som Kungl. Maj:t och statsutskottet
synas hafva förbisett, att principen om statens direktiv öfver
hela trafikleden sönderbrytes därigenom att Trelleborgs järnvägsstation,
som såsom ändstation på svenska sidan skall förmedla
statsbanetågens öfverförande på statens ångfärjor, icke af staten
förvärfvas, utan fortfarande kommer att ägas af Lund—Trelleborgs
järnvägs aktiebolag.

Det är ju mycket sant, att staten genom inköpet af järnvägen
Malmö—Kontinenten kommer att beträffande stationen i
Trelleborg inträda i samma rättsställning, som kontinentalbanan
för närvarande innehar; men detta betyder, att skötseln af Trelleborgs
station utföres af Lund—Trelleborgs järnväg, visserligen i enlighet
med bestående aftal, men utan främmande inblandning. Så snart
ångfärjetrafiken kommer till stånd, blir emellertid situationen på
stationen i betydlig mån förändrad. Kungl. Maj:t betecknar själf den
nya färjetraden såsom en nytillkommen järnväg, hvars norra hälft
äges af Sverige och den södra af Preussen eller eventuellt tyska
riket. Trelleborgs station har hittills i sitt förhållande till Kontinentalbanan
endast åtagit sig att emottaga dess tåg och återskicka
dem till Malmö, härefter måste från stationen hela den svenska
ångfärjetrafiken dirigeras, hvarom intet aftal föreligger.

Hittills har Trelleborgs station fungerat som mången enskild
järnvägsstation, hädanefter blir dess uppgift såsom ändstation
för den svenska statens järnvägars förbindelse med den tyska i
hög grad förstorad och af så maktpåliggande och grannlaga
beskaffenhet och så pass invecklad och svår, särskildt om man
tänker på alla de åtgärder, som måste vidtagas för ångfärjetrafikens
säkerhet, att man knappast kan förutsätta, att den på ett
i allo tillfredsställande sätt kan skötas af ett enskildt bolag. Det
vore väl därför bra mycket tryggare, om stationen tillhörde
staten, så att statsbanornas styrelse genom af den tillsatt fullt
kompetent och inför den ansvarigt befäl kunde utan främmande
inblandning verkligen vara herre öfver denna viktiga direkta
järnvägsförbindelse med Kontinenten.

N:o 19.

Ang.

anordnande,
af ångfärjcförbindelse

mellan
Sverige oe
Tyskland
in. m.
Forte.)

N:o 19.
Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

14 Onsdagen den 4 Mars.

Men det finnes en viktigare och betydelsefullare anledning till
att en sådan anordning vore icke blott fördelaktig utan efter mitt förmenande
rent af nödvändig. Läser jag nämligen den kungl. propositionen
n:o 20 och betraktar den propositionen åtföljande kartan, finner
jag, att Trelleborgs stad åtagit sig att göra eu utfyllning i bafvet längs
hela södra sidan af Trelleborgs nuvarande station. Det är kanske
herrarne bekant, att Trelleborgs bangård, som har en relativt
liten bredd, i hela sin utsträckning omedelbart gränsar till hafvet.
Af kartan finna herrarne också, att man redan däri fått göra en
utfyllning, nämligen för kontinentalbanans lokomotivstallar, då
denna bana kom till stånd. Trelleborgs stad har nu, som sagdt,
åtagit sig — och staten har accepterat åtagandet — att utanför
den af Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag ägda stationen fylla
ut ett ganska betydligt område. Detta sträcker sig, såvidt jag
kan se, från ingångsväxeln ända ut till hamnpiren. På denna
plats skall man anlägga det nya spåret för kontinentaltrafiken,
anordna rangeringsbangård och där skall väl också byggas det
vattentorn, som är ifrågasatt. Kolförråden skola väl också anläggas
där. Denna utfyllning skall staten nu komma i besittning
af med full äganderätt.

Hvad som emellertid härvidlag är en hufvudsak och som
jag nu vill peka på och bedja herr statsrådet och chefen för
civildepartementet beakta, det är, att Trelleborgs stad icke äger
rätt att göra den ifrågasatta utfyllningen, ty staden äger icke
strandrätten längs hela utfyllningen.

Det är möjligt och kanske sannolikt, att staden äger strandrätt
längs bangårdens västra del, som alltid legat inom stadens
område och där utfyllning redan delvis utförts. En annan sak
är, om det är öfverensstämmande med rätt och billighet att utestänga
eu strandtomtägare från angränsande vatten och beröfva
honom möjligheten att vid behof vidga sin bangård i den enda
möjliga riktningen.

Men skulle man söka göra gällande, att stadssamhället har
strandrätt utöfver detta område, så vill jag bemärka, att när
Lund—Trelleborgs järnväg anlades och ifrågavarande station inrättades,
var den östra hälften af stationsområde landsbygd och
hörde icke till staden. Jag tror alltså, att jag utan misstag kan
förutsätta, att vid en rättegång Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolags
äganderätt till stranden med hvad därtill hör å östra
hälften af bangården skulle fastslås.

Jag kan väl förstå, att det icke kan vara statens mening
att nu gå aggressivt till väga mot det enskilda bolaget, ty nog
vill väl staten handla så, att bolagets rätt icke kränkes. Det
synes mig sålunda, att det hade legat nära till hands samt varit
välgörande och klokt, därest staten redan på förhand ingått en
öfverenskommelse med Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag om

Onsdagen den 4 Siare.

15 N:o 19.

denna sak. Jag är alldeles öfvertygad om, att bolaget därvid
skulle ha ställt sig så tillmötesgående som möjligt.

Således, från båda dessa ofvan framställda synpunkter, såväl
från den, att mycket större trygghet vinnes, om staten själf
sköter hela trafiken och är ensam herre vid denna knutpunkt
för en samfärdsel, hvilken kommer att beröra hela kontinenten,
som äfven från den, att strandäganderätten utefter åtminstone
hälften af Lund—Trelleborgs järnvägs bangård är järnvägsbolagets
och icke staden Trelleborgs tillhörighet — från båda dessa
synpunkter sedt, säger jag, hade det väl varit bättre, om staten
gjort en vänlig öfverenskommelse med nämnda bolag i stället
för att blott gå fram och — taga hvad som låter sig tagas.

Eu dylik öfverenskommelse, föreställer jag mig, kan ännu
träffas och bör gå mycket lätt. Kjeflinge—Lund—Trelleborgs
järnväg ;har ju hittills begagnat såväl statens station i Kjeflinge
som statens station i Lund; ingenting borde hindra, att förhållandet
blefve detsamma i Trelleborg. Några nämnvärda
direkta penningutlägg af staten till bolaget torde icke behöfva
förekomma.

Vidare är det en punkt i det andra kontraktet, som Malmö—•
Kontinentens järnvägsaktiebolag ingått med Lund—Trelleborgs
och Malmö—Trelleborgs järnvägsbolag, och denna punkt rör fördelningen
af viss trafik på de tre skilda banor, hvilka gå parallella
mellan Lund och Malmö å ena sidan och Trelleborg, nämligen
Lund—Trelleborgs järnväg, järnvägen Malmö—Kontinenten
och Malmö—Trelleborgs järnväg. Kontraktet löper ut på våren
1909, men jag vågar uttala den meningen, att det äfven sedan
finnes skäl till, att staten respekterar detsamma eller åtminstone
återupprättar det på något sätt, så att det ej helt annulleras.
Jag har anledning att tro, att, när detta kontrakt mellan de tre
järnvägarna uppgjordes för att åstadkomma enighet i fråga om
en billig trafikfördelning och undvikande af kif, de Lamma underställdes
järnvägsstyrelsen och under hand godkändes, i afsikt att
det skulle blifva i hufvudsak bestående, äfven om kontinentalbanan
öfvertogs af staten.

De underhandlingar med Lund—Trelleborgs järnvägs aktiebolag,
som enligt mitt förmenande staten icke kan underlåta att öppna
och hvilka betingas icke blott af billighets- och humanitetshänsyn
utan fastmer af hänsyn till lag och rätt, behöfva icke fördröja
ifrågavarande företags förverkligande.

Jag har, herr grefve och talman, intet annat yrkande än
på bifall till utskottets hemställan.

Ang.

anordnande
af ångfärjeörbindelsc

mellan;
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

Herr Juhlin: Då jag haft anledning och tillfälle att sys selsätta

mig med den föreliggande frågan, vill jag med några ord
framlägga de skäl, som för mig varit bestämmande att i min

N: o 19.

Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelsen

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
Forts.)

16 Onsdagen den 4 Mars.

män söka bidraga till att realisera denna för Sverige så ytterst
viktiga fråga.

Det stora uppsving, som trafiken mellan Sverige och Tyskland,
särskild! under de senare åren tagit, och framför allt den
stora ökning som uppkommit i trafiken mellan Sverige och Tyskland,
sedan ångfärjeförbindelsen mellan Gjedser och Warnemiinde
kommit till stånd, pekade med all önskvärd tydlighet på, att man
borde här i Sverige åtminstone undersöka, huruvida man icke
kunde åstadkomma direkt förbindelse mellan Sverige och Tyskland.

Det råder sådana förhållanden som t. ex. att maskiner, som
inköpas i Preussen, måste gå öfver Danmark för att komma till
Sverige, ja, till och med för att komma till Trelleborg, att en så
viktig export, som under senare åren tagit stort uppsving, nämligen
exporten af lingon från Sverige till Tyskland, går öfver
Danmark, att exporten af snickeriarbeten från skilda delar af
vårt land och speciellt från de många snickerifabrikerna i Småland
går öfver Danmark och förmedlas genom främmande mellanhänder,
hvarigenom omkostnaderna blifva betydligt dyrare än
eljest, att exportartikeln fisk, som nu i mj-cket små kvantiteter
exporteras, skulle helt visst komma att exporteras i ganska hög
grad, om eu direkt ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland
kunde komma till stånd, och att födoämnen, särskild! smör,
kött, grädde, mjölk nu från Sverige exporteras i högst obetydlig
grad, under det att från det sydvästra grannlandet till Tyskland
exporteras dylika varor för bortåt ett hundra millioner kronor årligen.
Med sådana förhållanden för ögonen ansåg jag nödvändigt,
att undersökning ägde rum, huruvida man icke bär i Sverige
kunde åstadkomma en direkt ångfärjeförbindelse med Tyskland.
Detta icke i konkurrentsyfte, utan för att öka exportmöjligheterna
för Sverige.

Då våld sydvästra grannland funnit med sin fördel förenligt
att med mycket stora kostnader anordna direkt ångfärjeförbindelse
med Tyskland och har för afsikt, såsom nu är meningen,
att göra den ännu billigare och bekvämare och ännu mer utvecklingsbar,
då torde man äfven i Sverige kunna taga steget
fullt ut och söka åstadkomma en direkt förbindelse med Tyskland.

Jag behöfver emellertid här icke uppräkna de många skäl,
som tala för att eu sådan förbindelse bör åvägabringas. Jag vill
endast framhålla några synpunkter, som vid frågans bedömande
förtjäna att beaktas. Yi känna litet hvar, hvilken ofantlig betydelse
upptagandet af en ny trafikled har för en ort, hvilket uppsving
för handel och näringar den medför, hurusom den, så att
säga, ingjuter nytt lif i orten, skapar nya arbetstillfällen och nya
utvecklingsmöjligheter. Jag tror också, att den föreslagna ångfärjeförbindelsen
kommer att skapa nya utvecklingsmöjligheter
och framför allt nya exportmöjligheter för vårt land.

Såsom bidragande orsaker härtill vill jag särskildt fram -

Onsdagen den 4 Mars.

17 N:o 19.

hålla, att den föreslagna ångfärjeförbindelsen kommer att blifva
bekväm, snabb och säker, att man utan omlastning och, hvad som
spelar en ganska stor roll, utan dyrbart emballage kan försända
varor i större och mindre kvantiteter, att en person kan från
en järnvägsstation i Sverige försända sina varor direkt till en sin
kund i Tyskland utan att behöfva anlita mellanhänder och utan
några svårigheter, och att han kan vid sin järnvägsstation få
reda på, hur mycket frakten kostar och därigenom göra ett öfverslag,
hur affären skulle ställa sig, för den händelse han vill
exportera sina produkter.

Vidare är att märka, att en direkt ångfärjeförbindelse medför
billigare frakt på grund af bestämmelserna i den internationella
godssamtrafiktaxan. Härigenom skapas nya affärsförbindelser
och nya exportmöjligheter, hvilka helt säkert icke annars skulle
komma att uppstå.

Nu kan man med skäl göra den invändningen, att den
föreslagna ångfärjeförbindelsen kommer att kosta stora summor,
och att den åtminstone under den närmaste tiden ej kommer
att gifva skälig ränta på det i densamma nedlagda kapitalet.
Härpå vill jag svara, att detsamma torde vara förhållandet med
flertalet af våra järnvägar. Vid planerandet af nya kommunikationsleder
bör man äfven och kanske i främsta rummet taga
hänsyn till, hvilka fördelar dessa medföra för orten, och huruvida
de ej indirekt gifva skälig ränta å det nedlagda kapitalet.
Skulle man göra sådana undersökningar, skulle man nog komma
under fund med, att så godt som alla våra järnvägar gifva skälig
ränta på det nedlagda kapitalet, och jag är viss på, att den
nya ångfärjeförbindelsen med tiden också kommer att så göra.

Att den föreslagna ångfärjeförbindelsen kommer att medföra
stora fördelar för den högst betydliga posttrafik, som öfver
Trelleborg förmedlas mellan Sverige och de flesta länder i och
utom Europa, är ju tydligt framhållet i den kungl. propositionen.

De gjorda undersökningarna och utredningarna visa också
till fullo, att man genom en ångfärja kan åstadkomma en bekväm,
säker och snabb förbindelse, en förbindelse som kommer att
blifva af mycket stor betydelse för godstrafiken och för exporten.

Nu har en här utkommande morgontidning i dag yttrat sig
om ångfärjeförbindelsen på följande sätt:

»Äfven torde man kunna ställa i tvifvelsmål, huruvida det
sätt, hvarpå regeringen löst sin uppgift, varit till alla delar tillfredsställande.

Ansvaret härvid faller i första rummet på förutvarande
civilministern, hvilken som bekant tog initiativet under en förutfattad
mening, som sedan visade sig vara en villfarelse. Herr
Juhlin anslöt sig nämligen till en plan, som vid denna tid fick
stöd i en stark agitation med hemortsrätt i Skåne och som gick ut
på att förlägga linjen mellan Trelleborg och Barhöft. Projektet

Första Kammarens Prof. 1908. N:o 19. 2

Ang.

anordnande
»f dngfärjefiirbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

>'';o 19. 18

Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 4 Härs.

var lockande, enär Barhöft, beläget i den raka linjen mellan
Trelleborg och Berlin, geografiskt sedt uppfyller de högsta fordringar
på tysk anknytningspunkt. Men det var också outförbar
på grund af praktiska skäl -— något som herr Juhlin bort ha
förvissat sig om — och det blef förryckande på frågans hela
vidare utveckling. Genom Barhöft-proj ektet kom Sverige att
inleda underhandlingar med Preussen, som sedan icke gärna
kunde afbrytas, och måste till sist acceptera Sassnitz utan någon
garanti om fast bro vid Altefähr, en lösning som äfven från
regeringshåll erkänts som föga tillfredsställande krafven på en
snabb och förstklassig förbindelse.

Enligt vårt förmenande •— och vi ha tidigare gjort oss till
språkrör för dessa åsikter — hade det varit lyckligare, om en
undersökning gjorts af linjen Malmö—Warnemunde, innan man
bundit sig vid en preussisk hamn. Sannolikt skulle frågan då
befunnit sig i ett annat och för oss fördelaktigare läge».

Nu har emellertid den kommission, som fick i uppdrag att
göra undersökningarna, fått följande bemyndigande: »Den skulle
verkställa eu så allsidig utredning som möjligt i fråga om anordnande
af direkt ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland,
därvid i första rummet borde undersökas, dels hvilken hamn
i Sverige vore lämpligast såsom utgångspunkt för en sådan ångfärjeförbindelse,
och hvilken hamn i Tyskland vore den från
svensk synpunkt lämpligaste anknytningspunkten för ångfärjeförbiudelsen,
dels huruvida den ifrågasatta ångfärjan borde anordnas
för uteslutande godstrafik eller jämväl för befordran af
post och passagerare, dels hvilken storlek och hastighet lämpligast
borde gifvas åt ångfärjan, dels ock kostnaderna för anordnande
af ånglarjeförbindelsen samt sannolika inkomster af och
utgifter för densammas uppehållande».

Ilade vederbörande, som författat denna tidningsartikel,
tagit reda på det bemyndigande, som gafs åt den kommission,
som fick i uppdrag att utreda frågan, hade nog denna artikel
fått eu annan färg. Förhållandet är, att frågan om eu ångfärjeförbindelse
mellan Malmö och Warnemunde af denna kommitté
noggrant undersöktes och att, sedan kommittén inkommit med
sitt utlåtande, regeringen lät verkställa ny utredning och nya
beräkningar angående denna linje. Här har sålunda gjorts allt
för att se, om icke en förbindelse mellan Malmö och Wamemunde
vore att föredraga. Först sedan denna fråga var klarerad,
inleddes underhandlingar med Preussen angående ångfärjeförbindelsen.
Härvid har från svensk sida gjorts allt för att få den
bästa anknytningspunkten på tyska sidan, men klart är, att
Sverige icke kan kommendera öfver de tyska hamnarna eller
befalla ett annat land att där eller där anlägga hamn för en
sådan ångfärjeförbindelse.

Här är ju endast fråga om, kan man säga, att bygga eu

Onsdagen den 4 Mars.

19 N:o 19.

järnvägsbro mellan Tyskland och Sverige eller att direkt sammanknyta
det svenska järnvägsnätet med det tyska.

Jag tror, att man kan säga, att Sverige genom denna ångfärjeförbindelse
skulle, så att säga, lyftas upp på ett högre plan,
och då jag till detta lägger den stora nationella och politiska
betydelse, som frågan i sig helt naturligt innebär, kan jag, herr
grefve och talman, ej annat än på det lifligastc yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Ant/.

anordnande
af ångfärjcförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. tn.
(Forts.)

Herr Fränekel: Som kammaren behagade finna, innehåller
utskottets betänkande icke någon reservation i afseende på denna
fråga. Den enda reservation, som förekommer, är af eu ledamot,
som anser, att ångfärjan borde utgå från Ystad. Jag antager
således, att i afseende på liufvudfrågan kommer kammaren att
så godt som enhälligt bifalla den kungl. propositionen. Men jag
har för min del ansett, att frågan har så stor ekonomisk innebörd,
att det torde vara lämpligt, att det äfven komme till kammarens
kännedom de stora betänkligheter i ekonomiskt afseende,
som detta företag innebure för Sverige, och de uppoffringar, som
vi nu äro beredda att göra.

Jag ber då att få nämna, att denna fråga sönderfaller i tre
delar. Den ena är frågan om inrättande af eu ångfärjeförbindelse.
Den andra rör inköp af järnvägen mellan Malmö och
Trelleborg, och den tredje berör möjligheten att befria sig från
ett sorgligt och opraktiskt kontrakt rörande de nu trafikerande
ångbåtarna. Hvad nu först ångfärjeförbindelsen såsom sådan
beträffar, så är det ju alldeles klart, att eu ångfärjeförbindelse
på ett så stort afstånd från norr till söder, att sjöresan, trots
färjans hastighet af 16 knop, krafvel- en tid af fyra timmar, är
inom Europa så litet försökt, att man där icke kan påvisa en
ångfärjeförbindelse på så lång distans af sådan art, att vagnar
föras på spår å färjan från det ena landet till det andra. Man
har också, såsom synes af den kungl. propositionen, varit nödsakad
att söka upp ångfärjeförbindelserna på Michigansjön för
att af eu jämförelse få ett stöd för, att denna trafik kan bedrifvas
regelbundet. För min enskilda del hyser jag inga betänkligheter
i det fallet, men naturligtvis blifva kostnaderna betydliga.

Såsom herrarna finna, är det nu tänkt, att de där färjorna
mellan Sassnitz och Trelleborg skola hafva så stora dimensioner,
att de komma att kosta fyra och en half millioner kronor, och att
passagerare- och godsvagnar skola kunna föras ombord. Och då
detta gods skall föras på en ångfärja med en hastighet af 16
knop mellan Sverige och Tyskland, så blifva själfva driftkostnaderna
högst betydliga, så att det måste befaras, att frakten för
gods öfver denna färja icke kan sättas lägre än den frakt,
som det nu är möjligt att åstadkomma, då godset tages öfver
Danmark.

>:o 19. 20

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. Den utgångspunkt, som man här haft och som under flera

anordnande ,”u. frarnhå,]]its — jag vet icke, från hvilket håll det egentligen
förbindelse skett, men jag tror från postverket — nämligen att man snarast
mellan möjligt borde få en ångfärjeförbindelse med Tyskland, har naturSverige
och ligtvis icke varit beroende på annat, än att man velat undvika,
Tyskland godset skulle passera Danmark. Vid första påseende kan
‘ detta låta mycket riktigt, men i sak betyder det mycket litet.

'' or s''^ Jag har för min del på sin tid mycket ifrigt kämpat för att

åstadkomma den första ångfärjan emellan Helsingör och Helsingborg,
som sedan följdes af ångfärjan emellan Malmö och Köpenhamn.
Då gällde det att sammanfoga vårt stora spårsystem från
Boden till Malmö med kontinentens järnvägar öfver Danmark.
Då vi hade samma spårvidd som Danmark, var det alldeles gifven
att en godsvagn kunde tagas från hvilken station som helst
i Sverige till en annan station hvar som helst i hela Europa.
Inom parentes sagdt, så har jag till och med varit med om att
befordra vagnar med flyttsaker direkt härifrån till Rom. Det var
med dåvarande förhållanden en mycket viktig fråga att få denna
spårförbindelse i ordning, och den hade då en stor betydelse.
Men om godset går öfver Danmark till vederbörande destinationsort
i Tyskland, det spelar en mycket liten roll. Om jag är mottagare
af gods i Tyskland, frågar jag icke efter, huru många
färjor godset gått öfver. Såsom godsemottagare frågar jag blott
efter, hvad frakten kostar. Om denna frakt är densamma, när
godset går öfver Danmark, som när det kommer öfver Sassnitz—
Trelleborg, spelar vägen i denna sak icke någon roll. Jag tror
således, att man gör sig alltför stora förhoppningar från svensk
sida om den ökning af exporten, som kan komma att äga rum
med en ångfärja direkt till Tyskland. Här har vidare sagts af
den siste ärade talaren — jag skref upp hans ord — att man
tror, att denna färja skall medföra billigare frakter. Jag förstår
icke, huru man räknat ut detta, ty då affären, såsom visas af
den kungl. propositionen, är så dålig, att de belopp, hvilka här
nedläggas, skulle lämna en årlig behållning af blott 55,000 kronor,
så lär det dröja länge, innan man kan sätta ned frakterna, såvida
man icke skulle mycket orättvist gynna denna väg jämfördt med
den andra leden.

Men nu har, såsom det säges, på svenskt initiativ denna
fråga blifvit upptagen till behandling i Tyskland. Den har behandlats
där i bägge kamrarna och nu blifvit bifallen, och det
är att antaga, att kammaren, hvilken på samma sätt som många
andra här i landet sätter stort värde på denna samfärdsel och
det tillmötesgående, vi hittills i denna sak haft tillfälle att erfara
från Tyskland, ogärna ser, att vi i frågans närvarande skede
motsätta oss det beslut, som våra underhandlare åstadkommit,
och hvarom nu Riksdagen å sin sida går att fatta beslut. Men
jag tycker, att det bör understrykas, att detta tillmötesgående

Onsdagen den 4 Mars.

2\ N'':o 19.

detta medgifvande, som Riksdagen nu skulle göra, medför för
landet mycket stora uppoffringar, så störa, att de kanske icke på
långt när äro öfverskådliga. Jag fäster härmed uppmärksamhet
på den sträf van, man hittills haft för åstadkommandet af ett godt
ekonomiskt resultat af statsbanedriften. Detta är så mycket mera
önskvärdt, som alla våra fraktsatser för tungt gods inom landet
äro beroende på möjligheten för statsbanorna att frakta detta
gods till själfkostnaden. Denna fråga är ju för landet viktig och
medför, såsom jag nyss nämnde, den önskan, att statsbanornas
ekonomiska resultat snart måtte närma sig den ståndpunkt, då
vi dels kunna nedsätta de inländska frakterna och dels kunna
åstadkomma eu billigare taxa för exportfrakterna. Men denna
möjlighet undanskjutes, när vi i närvarande stund äro beredda
att nedlägga 11 1/2 millioner kronor på eu ångfärjeförbindelse,
hvars ekonomiska resultat är klart, men hvars framtid är så oviss,
att jag trotsar någon att ännu kunna påvisa tidpunkten, när detta
kapital skall kunna förräntas.

Jag kommer nu till den andra punkten, frågan om inköpet
af Malmö—Trelleborgs järnväg, hvithet föreslås för att åstadkomma
denna förbindelse och för att möjliggöra för trafiken till
Tyskland öfver Trelleborg—Sassnitz att endast passera statsbanor
och icke såsom nu äfven privata banor. I detta fall tror jag
icke man har något att befara i afseende å det ekonomiska resultatet.
Det är visserligen sant, att den järnväg, som nu förbinder
Malmö med Trelleborg och på sin tid byggdes af konkurrenshänsyn
och för att sätta Malmö i lättare förbindelse med
Tyskland, hittills burit sig mycket illa; så vidt jag vet, hafva
delägarna i företaget icke afkastning å sitt kapital, men går det
till en sådan ökning af trafiken, som denna järnväg gifvetvis
måste få, så snart ångfärjetrafiken blifvit inrättad, tror jag för
min del, att denna järnväg såväl som alla så beskaffade banor,
hvilka befordra post och således ingå i den stora kontinentala
trafiken, ganska snart skall lämna god afkastning. Att beakta
är, då man betalar denna järnväg med 4 x/2 millioner kronor, att
i detta belopp ingå tvänne stora obligationslån på ungefär halfva
summan, hvilka för lång tid äro placerade till 4 % ränta, och
tror jag således det icke dröjer länge, förrän det öfverskott, som
uppstår, blir sådant, att man mycket väl kan stå till svars för
denna järnvägs förvärfvande, och för min del, med den erfarenhet
jag vunnit om inköp af privata banor för statens behof i sådana
fall som detta, har jag den bästa förhoppning, att denna affär
icke skall blifva farlig.

Jag kommer nu till det sorgliga kontraktet om postföringen
med båtarna. I detta fall torde kammaren hafva funnit af handlingarna,
att redan 2 år före utlöpandet af den första 10-årsperioden
för direkt ångbåtsförbindelse mellan Trelleborg och
Sassnitz underhandlingar fördes mellan poststyrelsen eller resp.

Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
in. m.
(Forts.)

N'':o 19.
Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

22 Onsdagen den 4 Mars.

regeringar och det gamla bolaget. Hade man då vid behandlingen
af denna fråga förfarit, jag vågar säga, affärsmässigt,
både man icke gjort upp kontrakt med det nya bolaget utan
om möjligt fortsatt med det gamla, så hade bestämdt kunnat
åstadkommas förmånligare villkor än de nu gällande. Utgången
blef nu sådan, att man afslöt kontrakt år 1905 att tillämpas från
och med år 1907 med det nya bolaget, som dels byggde nya
båtar i Sverige och dels inköpte sådana från utlandet, och då
inträffar det märkliga förhållandet, att sedan vi tillträdt detta
kontrakt, som tillämpas sedan den 1 maj 1907, vi ännu icke hunnit
andas ut, så att ett år i afseende å tillämpningen af detta kontrakt
ännu icke förflutit, förrän man förordar upphäfvande däraf
mot godtgörelse till det nya bolaget af mer än 800,000 kronor
eller ock" med anvisande af 11/2 millioner kronor för inlösen af
båtarna. I detta kontrakt förekommer en mycket naiv passus,
som må stå för vederbörandes räkning. Där står, att om ångfärjeförbindelse
under den tid, för hvilken kontraktet löper, skulle
komma till stånd, »skall därom med bolaget förhandlas». Hvad
betyder detta? Det betyder helt enkelt, att möjligheten att så
att säga på billiga villkor komma från detta kontrakt hänger i
luften, och vi se nu, att denna hängning skulle kosta oss, såsom
utskottet tillstyrker, mer än 800,000 kronor. Under sådana förhållanden,
då man uppgjort ett så att säga så lättsinnigt kontrakt,
och då ångfärjeförbindelsen är grundad på så lösa boliner, kan
man då förstå, att man redan nu träder i underhandling med
vederbörande och förklarar, att man är beredd att kasta det gamla
arrangemanget öfver bord för att snart få en ångfärjeförbindelse
till stånd? Så har nu skett. Vi stå färdiga att betala ut 800,000
kronor, och detta på grund af detta förbiseende hos vederbörande,
då kontraktet uppgjordes.

Emellertid, såsom jag sade i början af mitt anförande, är
jag för min del beredd att — oaktadt dessa stora ekonomiska
uppoffringar, Indika, såsom jag nyss nämnde, under lång tid
framåt komma att verka förlamande på den inre trafiken — likväl,
på grund af de skäl jag nämnde, låta mina betänkligheter falla
och bifalla den kung!, propositionen. Men i denna saknar jagen
sak, som utskottet visserligen berör, och det är den, i hvad
mån det kan vara möjligt för oss här i Sverige att, så mycket
möjligt är, förminska den förlust, som nu är ställd i utsikt,
genom att för det arbete, som är ifrågaställdt, använda svenska
armar så långt ske kan. Jag ber då kammaren väl beakta, att
i det förslag, som föreligger, själfva ångfärjorna äro upptagna
till eu kostnad af 4,500,000 kronor. Kontraktet innehåller, att
Tyskland skall anskaffa tvenne färjor och Sverige två, men i
propositionen står icke ett ord om, hvar färjorna skola tillverkas.
Nu antager jag, att man här lika väl som i Tyskland, i synnerhet
när det gäller arbeten för statens räkning, i första rummet skall

Onsdagen den 4 Mars. 23

försöka använda landets hjälpkällor. Men denna fråga är icke
berörd i den kungl. propositionen. Vid ärendets föregående behandling
hade jag förmånen öfverlägga med generaldirektör Sahlin,
som var en af våra underhandlare vid uppgörelsen med Tyskland,
och han hyste betänkligheter emot att göra beställning hos svenska
verkstäder, emedan han ansåg, att de icke skulle kunna hinna
med utförandet till den 1 juli 1909, då han ställde i utsikt, att
denna trafik skulle kunna börja, och jag kan icke neka till, att
med så kort tidsperiod det ställer sig svårt för verkstäderna att
åstadkomma ett så svårt, så dyrbart och så omfattande arbete
som byggandet af dessa ångfärjor. Men jag frågar då, om denna
tidpunkt är så kräfvande. År det verkligen så af behofvet påkalladt
att med så långsamt inträdande förmåner, som denna förbindelse
skulle komma att medföra, ovillkorligen hafva färjorna
färdiga den 1 juli 1909. Min öfvertygelse, utan att jag nu behöfver
fastslå den såsom riktig, är den, att den 1 juli 1909
komma icke ens hamnarna att vara färdiga, och, så vidt jaghört,
hafva verkstäderna erbjudit sig att sex månader senare,
den 1 januari 1910, hafva färjorna färdiga. Naturligtvis spelar
■äfven bär in det pris, verkstäderna skulle betinga sig. Priset på
färjorna från svenska verkstäder skulle efter gjorda beräkningar
sannolikt blifva dyrare, än om de förvärfvades från England.
De engelska priserna äro billigare, därför att i England nu är
ondt om arbete. Frågan är nu den: när Riksdagen fastställer
ett belopp af 4 */, millioner kronor men icke gör något uttalande,
huruvida beloppet får öfverskridas, bör man icke då kunna hoppas,
ntt regeringen, när frågan kommer till dess behandling, tager i
Öfvervägande, huruvida, för den händelse färjorna närmelsevis
inom detta belopp kunde i landet anskaffas, de icke då borde
i första rummet tillverkas här. Nu har utskottet, såsom herrarna
finna, efter eu ganska ifrig debatt, där man fortfarande icke
riktigt velat ställa sig på nationell ståndpunkt, fått in en passus
i motiveringen, hvilken, såsom herrarna sett, lyder: »Slutligen vill
utskottet framhålla önskvärdheten af att åtminstone en af de
bär ifrågavarande färjorna helst måtte tillverkas i Sverige». Jag
vill naturligtvis icke göra något yrkande om ändring i motiveringen,
ty jag är rädd att, om jag det gör, kanske hela denna passus
kommer att falla bort, men jag har icke kunnat godkänna motiveringen,
ty enligt mitt förmenande borde den hafva innehållit:
»Slutligen torde utskottet få framhålla, att de ifrågasatta färjorna
böra tillverkas inom landet». Däremot har det nu ställts i utsikt
såsom ett lockbete, att åtminstone en färja skulle här tillverkas.
Jag har hört mig för ett litet grand angående villkoren för och
möjligheten af dessa färjors åstadkommande inom landet och
nämner för herrarna, att ett arbete af så stor och omfattande
beskaffenhet icke skulle lämnas till en verkstad, emedan bägge
färjorna icke inom den tid, som ifrågasättes, kunna tillverkas

N:o 19.
Äril}.

anordnande
af ängfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

3f:o 19. 24

Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 4 Mars.

vid en verkstad, utan man måste tänka sig, att den ena färjan
skulle utföras hos Kockum och den andra vid Lindholmen, men
på detta sätt skulle färjorna kunna levereras till den 1 januari
1910, hvarvid själfva maskinerna skulle göras i Motala. Hurudant
arbete Motala verkstad för dylika stora fartyg kan åstadkomma,
därom tror jag bäst man kan förfråga sig hos de framstående
teknici vid flottan, hvilka numera fått kännedom om,
till hvilken storlek dessa maskiner kunna tillverkas vid Motala,
och hvilka resurser denna verkstad äger. Det lär icke lida tvifvel,
att i Sverige skall kunna åstadkommas en tillverkning, som
är fullgod och till och med bättre, än om i England färjorna
åstadkommes med hastighet.

Jag har således med detta velat uttrycka, att, då jag nu
låter mina betänkligheter falla i afseende å de stora ekonomiska
olägenheter, som dessa företag medföra, anser jag, att man bör
vara så pass intresserad för svenskt arbete, att man under nuvarande
konjunkturer, då svårigheter förefinnas att erhålla beställningar
och då kanske många verkstäder i brist på dylika
måste afskeda sina arbetare, skarpt tager i betraktande — då nu
icke någon viss tid är utsatt —- om någon olägenhet kan ligga
däri att några månader uppskjuta igångsättandet af denna trafik,
då man nämligen på detta sätt skulle lyckas tillverka båda färjorna
inom landet.

Med detta har jag velat till regeringen framföra en vördsam
uppmaning, att med alla till buds stående medel försök måtte
göras för att dessa stora beställningar å 41/2 millioner kronor,
för hvilka vi anlita lånevägen, göras vid svenska verkstäder, så
att åtminstone kapitalet stannar inom landet och så att, då dessa
färjor visserligen 6 månader senare komma i gång, man må kunna
gå öfver den nya linjen med färjor af egen tillverkning.

Jag har, herr grefve och talman, intet yrkande att göra.

Herr statsrådet grefve Hamilton: Den fråga, som nu föreligger
till afgörande för Riksdagen, eller frågan om skapandet af
en svensk utfartsväg till Tyskland genom det svenska statsbanenätets
direkta ankytande till det tyska, den frågan har i själfva
verket redan under tio år varit föremål för den svenska regeringens
uppmärksamhet och omsorg.

Det var såsom bekant den 1 maj 1897 som den nu existerande
ångfartygsförbindelsen mellan Trelleborg och Sassnitz öppnades,
ett företag, som i högst väsentlig mån och på flera sätt,
direkt och indirekt, bidragit att främja samfärdseln mellan Sverige
och det af våra grannländer, som i fråga om varuutbytet för oss
spelar den ojämförligt största rollen, en roll, som för hvarje år blir
mera betydande. Redan året efter det detta uppslag gifvits ansåg
regeringen tiden vara inne för en undersökning rörande
möjligheten af en ångfärjeförbindelse mellan de båda länderna i

Onsdagen den 4 Mars. 25

syfte att dymedelst bereda godstrafiken motsvarande fördelar, som
genom ångbåtsförbindelsen beredts person- och posttrafiken. Jag
har ingen anledning att bär erinra om de olika faser, som detta
långvariga, omfattande och ingående arbete genomgått. De äro
ju af kammaren kända genom den kungl. propositionen. Jag
tillåter mig blott att i förbigående erinra därom, att, under det
detta arbete pågick, eu händelse inträffade, som äfven den utgjorde
en länk i regeringens arbete för främjande af samfärdseln
mellan Sverige och Tyskland men som samtidigt för min företrädare
i ämbetet blef en direkt impuls att söka öfverföra denna fråga
från utredning till handling, nämligen afslutandet af handelstraktaten
den 8 maj 1906. Frukten af det omfattande och långvariga
arbetet föreligger nu i denna kungl. proposition, som grundar sig
på en öfverenskommelse mellan de båda ländernas regeringar om
inrättande af ångfärjeförbindelse mellan Trelleborg och Sassnitz
för kombinerad gods- och persontrafik, eu öfverenskommelse, som
på båda sidor träffats under uttryckligt förbehåll af de respektive
folkrepresentationernas bifall. Det är för kammaren kändt, att
detta bifall redan lämnats från tysk sida. Och det torde äfven
vara kändt, men här bör erinras om, huru det lämnats — att det
lämnats under tillslutning från alla sidor och under uttalande af
den lifligaste sympati både för själfva företaget och för vårt land,
— under, för att återgifva ett yttrande af en talare i preussiska
kammaren, fullt uppskattande såväl af de ekonomiska och politiska
som af de ideella synpunkterna. Statsutskottet har äfven
enstämmigt tillstyrkt förslaget — jag vågar säga enstämmigt, tv
jag räknar icke den lilla afvikelse, som betecknas af herr Thorssons
motion, såsom en skiljaktighet i sak. Det återstår endast
att kammaren nu gifver sitt bifall, för att den enligt min tanke
kanske viktigaste fråga, som föreligger denna Riksdag, skall blifva
lyckligt löst. Att detta bifall skall lämnas, därom vågar jag hysa
en liflig förhoppning, för att icke säga eu fast tillit. Och jag är
äfven öfvertygad, att det skall lämnas på sådant sätt, att däraf
framgår, att man jämväl här i landet till fullo uppskattar denna
frågas betydelse både inåt och utåt. Men den omständigheten
har naturligtvis icke kunnat invagga mig i den föreställningen,
att förslaget icke skulle kunna framkalla någon anmärkning af
kammaren, och i själfva verket är det ju fullkomligt i sin ordning,
att ett så viktigt, genomgripande och dyrbart förslag noga
nagelfares och synas i sömmarna, och det både i kamrarna och
i utskottet.

Jag skall be att få upptaga några af de anmärkningar, som
här blifvit framställda.

Jag vill då först vända mig mot herr Lindgren. Han beklagade,
att man icke, innan man slöt öfverenskommelsen, inlåtit
sig på underhandlingar med Lund—Trelleborgs-banan angående inköp
af stationshuset i Trelleborg. Jag tror icke, att detta varit

N:o 19.

Angående
anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

^:o 19.

Angående
anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forto.)

2G Onsdagen den 4 Mars,

lämpligt. För det första är det ju så, att underhandlingar rörande
inköp af privatbanor taga mycket lång tid på grund af de inteckningar,
som gemenligen besvära dylika banor. Och herr
Lindgren antydde själf, hurusom sådana underhandlingar kunna
blifva ganska omständliga, då han lät förstå, att Trelleborgs stads
rätt till en del af den mark, som nu skall afstås till staten, kanske
skulle kunna bestridas af Lund—Trelleborgs-banan. För min del
tror jag nu visserligen ej, att så är händelsen, men framkastandet
af ett sådant anspråk kan ju alltid ge anledning till långvariga
förhandlingar och processer. För öfrigt kan det enligt min tanke
blifva fråga om, huruvida man öfver hufvud taget bör inlösa
detta stationshus. Det kan mycket val hända, att det hvarken
är behöfligt eller lämpligt för kontinentaltrafiken, och jag tillåter
mig fästa uppmärksamheten på att, då t. ex. västkustbanan inköptes,
inlöstes icke alla stationshus. I Halmstad och Varberg
t. ex. äro de fortfarande i enskild ägo, utan att därför någon
olägenhet försports.

Herr Lindgren talade också om de kontrakt med Lund—
Trelleborgs-banan, som nu utlöper. Han hoppades, att staten icke
desto mindre skulle taga hänsyn till dess bestämmelser. Det
tycker jag nu visserligen är väl mycket begärdt, men jag försäkrar,
att det är icke alls fråga om att begå någon våldsåtgärd mot
Lund—Trelleborgs järnväg, utan om några förhandlingar skulle
komma att äga rum, kan man vara förvissad om att hänsyn tages
till alla rimliga anspråk.

Jag ber nu att få vända mig mot herr Fränekel, som ju i
likhet med herr Lindgren är för förslaget i dess helhet men anser,
att åtskilliga betänkligheter kunna mot det uppställas. Till en
början tillåter jag mig då anmärka, att jag icke rätt förstår hvad
han åsyftade, då han satiriskt yttrade, att man, för att ådagalägga
företagets genomförbarhet, blef nödsakad att gå ända till sjön
Michigan. Jag förstår detta så mycket mindre, som han tilläde,
att han var fullkomligt öfvertygad, att företaget icke mötte några
tekniska svårigheter. För min del tror jag, att sjön Michigan är
i detta hänseende ett synnerligen lärorikt exempel, hvilket man
har allt skäl att gå till.

Herr Fränekel yttrade sedermera, att ångfärjeförbindelsen
konime icke att lända till något egentligt gagn, tv det blef alltid
billigare att gå öfver Köpenhamn—Gjedser—Warnemunde, och för
godsemottagare vore det alldeles likgiltigt öfver huru många banor
godset ginge. Han kände fall, då man öfver Gjedser—Warnemiinde
skickat flyttsaker ända till Rom. Nå, det skall jag villigt
medgifva, att i fråga om flyttsaker från Stockholm till Rom kan
det vara ganska likgiltigt, hvilken väg man tager. Någon större
utflyttning lär väl ej komma på tal, skola vi hoppas. Men förandra
godsemottagare är det förvisso icke likgiltigt, om godset
går öfver flera banor. Jag vill taga ett enstaka fall, som jag fäst

Onsdagen den 4 Mars.

27 \:o 19.

mig vid, därför att jag kommit att reflektera öfver det, redan
innan detta förslag förelåg och innan jag intog den plats jag nu
innehar. Det var i fråga om trävaror. Under eu resa förlidet år
vid besök på ett sågverk norr om Ockelbo frågade jag: hvar afsätter
sågverket sitt virke? Det svarades: det mesta per järnväg
på Danmark. Jag trodde icke då, att det var möjligt. Men förhållandet
är verkligen, att i början af ångfärjeförbindelsen Malmö
—Köpenhamn gick på ångfärjan sågade trävaror blott från Småland,
men undan för undan fann man detta fördelaktigt, och
undan för undan sträckte man detta trafikområde allt längre och
längre upp och nu fraktas sågadt virke i stora kvantiteter ända
från Östersund ned till Danmark. På ångfärjan Köpenhamn—
Malmö gingo sista året icke mindre än 10,000 vagnslaster, och
en stor del af dessa vagnslaster gingo till Jutland, hvilket visar,
huru långa sträckor de tåla vid att föras. Och det kan göras
på detta sätt, just därför att vagnarna kunna gå i genomgående
trafik, därför att agenten kan skrifva till sågverket: skicka en
vagnslast dit eller dit, och det kan göras hvilket ögonblick som
helst utan omlastning. Det är den stora hemligheten.

Herr Fränekel sade för öfrigt, att några fraktlindringar icke
.skulle förekomma. Jag förstår icke, huru han då har räknat.
Det är så, att Sassnitz-routens trafikområde kommer särskildt att
omfatta de delar af Sverige, hvilkas samtrafiksväg till och från
Tyskland leder öfver Malmö, d. v. s. orterna öster om eu linje
Östersund—Falun — Borlänge — Ludvika—Kopparberg—Örebro—
Jönköping—Värnamo—Klippan—Malmö i Sverige, och i Tyskland,
förutom hela östra Tyskland och Österrike-Ungern, de delar af
mellersta Tyskland, som närma sig den som gräns mellan mellersta
och. västra Tyskland tänkta linjen Liineburg—Göttingen—"Wurtzburg—Stuttgart—Konstanz.
I den mån exporttariffer införas och
under förutsättning att äfven från tysk sida exporttariffer ställas
till förfogande, så att fraktsatserna kunna så vidt möjligt i båda
riktningarna likställas, skola dessa trafikområden kunna vidgas
högst väsentligt såväl i Sverige som i Tyskland.

I afseende på frakterna i öfrigt är det ju obestridligt, och
det lär väl herr Fränekel icke kunna bestrida, att en banafgift
(fem öre per hundra kilo) kommer att försvinna genom att Malmö
—Kontinentens järnväg införlifvas med statsbanan.

Den fallande skalan kommer vidare gifvetvis att verka till
förmån för Sassnitz-vägen, då svenska statens järnvägar enligt
aftalet anses räcka »mitten Wasser» och äfven från preussisk
sida kommer detta ökade afstånd att i viss mån verka lindrande
på fraktsatserna.

Under förutsättning att nu gällande fraktgodstariffer komma
att tillämpas äfven efter ångfärjeförbindelsen, skall jag tillåta mig
att anföra några exempel på de fraktlindringar, som komma att
uppstå:

Angående
anordnande
af ångfärjeförbindelsc

mellan
Sverige och
Tyskland
tn. m.
(FortB.)

X:o 19.

Angående
anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

28 Onsdagen den 4 Mars.

10 ton tjära från Krylbo till Stettin kosta nu 254 pf. per
100 kilo, framdeles 244 pf.

5 ton maskingods Berlin—Stockholm nu 440 pf. per 100
kilo, framdeles 418 pf.

10 ton snickeriarbeten Nässjö—Leipzig nu 290 pf. per 100
kilo, framdeles 280 pf.

10 ton bräder och plank Östersund—Breslau nu 438 pf. per
100 kilo, framdeleso433 pf.

10 ton tjära Ange—Magdeburg 285 pf. per 100 kilo. framdeles
233 pf. ,

Jag tror således, att det är alldeles oberättigadt att säga, att
man icke skulle vinna ganska betydligt i fraktlindring, särskildt
om vi tänka på den ort, som för våra produkters afsättning är
den viktigaste, nämligen Berlin.

Så sade herr Fränekel att, äfven om han ville förorda detta
förslag, det måste fastslås, att det sker med stora uppoffringar,
enligt hans tanke tyckes det, nästan för stora uppoffringar, och
såsom skäl härför antydde han, att företaget vore så dyrt, att det
icke kunde blifva räntabelt. Ja, jag skall villigt medgifva, att
det kan anses vara ett magert resultat att utgifva elfva och en
half millioner och icke få stort mer än 200,000 kr. i afkastning;
men till en början hafva vi icke räknat på det viset, när vi byggt
järnvägar i Sverige — jag tillåter mig säga lyckligtvis. Jag ber
att få erinra, att andra synpunkter gjorde sig gällande, då man
här i kammaren beslöt t. ex. byggandet af en bibana till Skellefteå.
Hade man då räknat på herr Fränckels sätt, så hade den banan och
många andra delar af statsbanan icke kommit till. Och för öfrigt
har man icke rätt att räkna på det sättet. Man måste äfven taga
hänsyn till den ökade trafik, som kommer järnvägsnätet i sin
helhet till del. Och slutligen, är det månne verkligen så dåligt
— jag frågar herr Fränekel som gammal järnvägsman — om man
redan vid järnvägsföretagets startande kan garantera en nettobehållning
af 2 procent? Jag tror, att de flesta järnvägar få börja
med mycket mindre. Jag tillåter mig erinra, att ångfärjeförbindelsen
Malmö—Köpenhamn gick under hela första arbetsåret 1901
med ett underskott, ett rätt betydligt underskott af 3,5 procent,
och det företaget är redan en lönande affär. Så kommer utan
tvifvel äfven att gå med denna förbindelseled.

Sedan talade herr Fränekel om det, som jag erkänner vara
en ömtålig punkt, detta att man skall vara tvungen att gifva ut
pengar för att komma ifrån postkontraktet. Jag kan ingenting
svara på förebråelserna i fråga om uppgörandet af detta kontrakt.
Jag känner, uppriktigt sagdt, ej närmare till de därmed förknippade
omständigheterna. Men nog tror jag det skulle varit
ganska svårt att uppgöra kontraktet så, att man kunnat komma
ifrån det för intet när som helst, eller att det utlupit just då ångfärjeförbindelsen
blifvit färdig. För öfrigt — hur man än vänder

Onsdagen den 4 Mars.

29 N:o 19.

sig, vare sig man tager det af Kungl. Maj:t föreslagna alternativet
eller det af statsutskottet förordade för att blifva löst från kontraktet,
blir det ju så, att man får betala cirka 90,000 kronor om
året under nio år. Det är hvad det kostar. Jag undrar ändå,
mina herrar, om icke detta företag är af den vikt och betydelse,
att det kan vara lönt att erlägga en sådan afgift för att få det
fram. Jag tror, att, om vi icke begagna tillfället, vi på många
andra sätt under tiden komma att förlora långt mer.

Slutligen hade herr Fränekel ett yttrande, som verkligen i
viss mån innebar en skiljaktighet från hvad statsutskottet förordat.
Jag syftar på den af statsutskottet uttalade önskvärdheten däraf,
att åtminstone en färja borde byggas inom landet. Herr Fränekel
framhöll nämligen, att han hoppades, att bägge färjorna skulle
byggas inom landet. På det vill jag helt enkelt svara, att jag
är lika intresserad däraf som herr Fränckel. Men jag kan icke
med samma lätta mod som han taga frågan om undanskjutande
af tiden för företagets öppnande. Det är visst icke fråga endast
om sex månader, som herr Fränckel sade. Det gäller nog minst
ett års uppskof. Jag fruktar för öfrigt, att det blefve väl dyrbart
att taga båda färjorna inom landet, så dyrbart i själfva verket,
att man måste blifva betänksam, äfven om man eljest är än så
villig att söka bereda svenska armar och svenska fabriker arbete.
Emellertid ber jag att få försäkra herr Fränckel, att jag åt denna
fråga skall ägna den största uppmärksamhet.

Jag tror, att jag härmed upptagit åtminstone det väsentligaste
i de anmärkningar, som herr Fränckel hade att göra. Jag
vill därför endast tillägga ett par ord.

Om, mina herrar, det är något, som är ett karakteristiskt
kännemärke för det tidehvarf, i hvilket vi lefva, så är det väl
det inom alla civiliserade och framåtsträfvande nationer pågående
oaflåtliga, oförtröttade arbetet på att öfvervinna det hinder, som
de stora utstånden lägga mot produktionens ökning och varuutbytet.
Telegrafen och telefonen fullkomnas oaflåtligt och göra
för hvarje år nya landvinningar. Den elektriska energien sprides
i vidare och vidare rayonger, ångbåtar och järnvägar öka oafbrutet
sin hastighet och trafikförmåga, under det att på samma
gång effekten af denna fullkomnade teknik understödes och skärpes
af tariffbestämmelser och internationella aftal. Det är med ett
ord ett sjudande arbete och en ständig och målmedveten täflan.
Det folk, som icke vill göra uppoffringar för att få deltaga uti
och bestå i denna täflan, skall snart finna afståndet mellan sig
och andra nationer förstoradt i stället för förminskadt. Det skall
finna sig distanseradt och efterblifvet. För oss med våra vidsträckta
landvidder och vårt i många afseenden egendomliga,
isolerade läge borde —- synes mig de stora afståndens problem vara
en ständigt brännande fråga. Om det icke är det, då skola vi
snart finna, att vi blifva efter. Men om det finnes något, som

A ngäende
anordnande
af angfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
in. m.
(Ports.)

N: o 19. 30

Onsdagen den 4 Mars.

Angående
anordnande
af ångfärjef
oi bindelse
mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.

(Forts.)

jag tror, att under de senaste åren alla partier i Sverige varit
eniga att samla sig om, är det väl detta: Sverige får icke
hlifva efter.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lindgren: Jag är herr statsrådet förbunden, för det
han skänkte mitt anförande något beaktande. Men jag kan icke
underlåta att därvid göra den bemärkningen att, såvidt jag förstår,
herr statsrådet icke fullt uppfattade de skäl för min syn på saken,
som jag framlade. Herr statsrådet talade nämligen om inköpet
af stationshus. Därom har jag i mitt anförande ingenting talat
— genom kontraktet med kontinentalbanan, blir staten på sätt
och vis ägare till hälften af stationshuset — utan hvad jag talade
om, det var, att det syntes mig ligga en inkonsekvens i det förhållandet
att, då staten fäster så stor vikt vid att blifva herre
öfver hela trafikleden, staten icke underhandlat om öfvertagande
af Trelleborgs station, och jag ansåg, att i detta förhållande låg
en stor olägenhet, som man lätt borde kunna undgå, om man
det ville.

Vidare sade herr statsrådet, att, om det fanns någon anledning
att etablera underhandling med Lund-Trelleborgs järnväg,
man icke skulle underlåta detta.

Herr Fränekel fick ett mycket amplare erkännande af herrstatsrådet,
då herr statsrådet förklarade, att han under alla omständigheter
skulle noga beakta hans anförande. Jag vågar påstå,
att min bemärkning är förtjänt af beaktande, ty frågan är helt
enkelt den, huruvida staten med maktspråk skall handla på ett
sätt, som kan kränka den enskildes äganderätt. Jag menar, att
staten tvärtom i främsta hand bör skydda denna rätt och således
snarast öppna underhandlingar med Lund—Trelleborgs järnvägs
A.B. och jag vill fråga hvad följden måste blifva, om så icke sker.
Jo, bolaget blir då mot sin vilja tvingadt att på rättslig väg skydda
sin egendom och hindra utfyllningen, och ett sådant tillfälle blefve
ur alla synpunkter synnerligen obehagligt. Alltså, jag kommer
icke ifrån den uppfattningen att staten har en positiv skyldighet
att snarast inleda en underhandling med Lund—Trelleborgs järnvägsbolag
beträffande utfyllningen m. m.

Herr Trapp: Jag anhåller att med anledning af ifrågavarande
ärende få beröra några synpunkter.

Transito-trafiken, svensk och norsk, till Tyskland och andra
länder öfver Danmark, utgjorde 1906—1907 från Sverige 8,624
ton, och från Tyskland 3,796 ton eller tillsammans 12,420 ton,
häri inräknadt öfver 3,000 ton, som gått öfver Göteborg—Fredrikshavn—Vandrup.
Nu är det ju så, som också herr statsrådet och
chefen för civildepartementet nämnde, att en del häraf, d. v. s.
det gods, som är bestämdt till eller kommer från orter, som ligga

Onsdagen deu 4 Mars. 31

på eller väster om meridianen genom Hamburg, och möjligen
en del af det gods, som berör orter, liggande inom området mellan
denna meridian och den, som går genom Berlin, fortfarande
kominer att gå öfver Danmark, men då det gäller orter öster om
meridianen öfver Berlin, skulle godset gå öfver Sassnitz liksom
då det gäller orter mellan dessa bägge meridianer det skulle gå
ömsevis den ena och ömsevis den andra vägen, om af sändaren
icke därom gifvit bestämda order. Således, att dessa 12,420 ton
skulle gå öfver Trelleborg—Sassnitz, kan man knappast tänka sig.
Jag förutsätter i alla fall, att hela detta tontal ginge den nya
vägen, och om därtill lägges den godsmängd, som nu går öfver
Sassnitz, ökad med 25 %, eller till 4,000 ton, så skulle vi endast
hafva en begynnelsetrafik af 17 å 18,000 ton på denna senare
linje att räkna med. Om man också vill antaga, att denna trafikmängd
komme att flerdubblas, så iir det långt till den siffra af c:a

250.000 ton, som ångfärjekommissionen synes hafva lagt till grund
för sina beräkningar, och i stället för ett driftöfverskott af 55,000
kronor torde man få räkna med underskott, med eu betydlig driftförlust.
Den beräknade inkomsten af persontrafiken torde kanske
också den vara något för sangvinisk; man har för Sveriges del
räknat med en ökning —- begynnelseökning — af från nuvarande

115.000 kronor till ej mindre än 165,000 kronor, d. v. s. öfver
43,5 %.

Tillskottet för posttrafiken, 265,000 kronor, är naturligtvis
riktig, men jag kommer vid denna punkt att erinra mig en af
svenska postverket hittills visad, låt oss säga, artighet mot det
tyska postverket, i det att all post å den nuvarande ångbåtslinjen
ombesörjes af uteslutande svenska posttjänstemän, hvilka aflönas
af svenska postverket. Jag är visserligen öfvertygad om, att detta
endast är ett utlägg af svenska postverket och att hälften häraf
årligen med tacksamhet återgäldas från Tyskland. Men härom
vet jag intet. Det hör kanske till ppstverkets hemligheter.

Med hvad jag nu yttrat, har jag icke velat komma till ett
afstyrkande af den kung!, propositionen. Som frågan nu ligger,
och sedan den i Preussen blifvit behandlad och antagen, kan den
här endast få en lösning — den bör naturligtvis bifallas — och
man får hoppas, att denna nya förbindelse med det sydliga utlandet,
icke allenast skall kunna själf utveckla sig att motsvara
de förväntningar man hyser, utan äfven, att den skall kraftigt
bidraga till att genom den täflan den åstadkommer ytterligare förbättra
de redan befintliga ångfärjelederna. Jag har med mitt
yttrande endast afsett att framhålla, att man, i ifvern att få denna
förbindelseled till stånd, möjligen låtit leda sig af en något för
långt drifven optimism, ty ganska säkert är, att den icke kommer
att gifva någon ränta på det nedlagda kapitalet, liksom att kraf
på ökade anslag till förbättring och utveckling af företaget komma
att framställas. Sannolikast torde ock vara, att staten — åtmin -

N:o 19.

Angående
anordnande
af ångfärjeförbirulelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

N:o 19. 32

Onsdagen den 4 Mars.

Angående
anordnande
of ängfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
Forts.]

stolle under den första tiden — måste lämna ett årligt drifttillskott.
Under sådana förhållanden låter det ju tänka sig, att man
skulle vilja göra allt för att tillföra trafik till den nya leden —
kanske äfven med konstlade medel. Staten har ju i sin hand att
på många sätt genom tariff-anordningar skaffa lättnader och förmåner,
som ändra transportvägarna. Det synes vara att befara,
att i de gjorda trafikberäkningarna från angränsande leder undandragen
trafik måst tillgodoräknas den nya leden redan för att få
trafikmängden upp till den obetydlighet, som antydts. Och att
denna fruktan beträffande den tilltänkta tariff-politiken icke är
alldeles obefogad, framskymtar äfven i den till Kungl. Maj:ts
nådiga proposition hörande bilagan, däri (å pag. 35) anföres, att
»ångfärjekommissionen i sina beräkningar öfver trafikinkomster
antagit, att s. k. exporttariffer skulle vara gällande för gods, som
utföres öfver de nya ångfärjorna».

Jag hyser visserligen för egen del den öfvertygelsen, att
ångfärjekommissionens afsikt varit att förorda de s. k. exporttariffernas
lika användning för samtliga våra ångfärjeförbindelser,
men uttrycket, sådant det nu står där, kan missförstås och, om
ingen gensaga gjordes, få sken af att vara af Riksdagen godkändt.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten
därvid, att — såsom ock i den kungl. propositionen
framhållits •— Sverige har en god kund i vårt grannland,
Danmark, i det att vår utförsel dit färjeledes öfver Malmö och
Helsingborg är 12 gånger så stor som vår import därifrån, och
en god kund bör man helst taga vara på och behandla väl.

Herr grefve och talman, jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Grefve Hamilton, Raoul: Blott ett par ord! — De små
synpunkter mina kamrater på skånebänken utvecklat skulle kunna
gifva vid handen, att alla skåningar se frågan på samma sätt,
men så är ingalunda förhållandet. Vi anse den vara en stor
fosterländsk fråga. Om till äfventyrs en främling seglar genom
Öresund, kan han lätt få intryck af att han befinner sig i ett
uteslutande danskt farvatten, emedan nära nog hvarje fartyg, som
betjänar trafiken mellan Sverige och Danmark, seglar under dansk
flagg, och det fåtal, som bära den blågula flaggan, äro sådana,
som Danmark täckts låta gå under svensk nationalitet. Danmark
behärskar fullkomligt vårt lands södra farfatten, hvad beträffar
rederirörelsen, och tyvärr härskar det äfven på ett annat område,
handelsområdet. Sveriges sydliga provinser äro icke annat än
ett danskt handelsområde, utgöra ett uppland för Köpenhamn.
Kraftiga åtgärder hafva emellertid vidtagits för att försöka göra
dessa provinser oberoende därutinnan och i synnerhet beträffande
exporthandeln, men tyvärr hafva svårigheter mött, och den
väsentligaste svårigheten har legat däri, att de stora trafiklederna

Onsdagen den 4 Mars. 33

ägts af Danmark och hufvudsakligen i det förhållandet, att det är
ägare af ångfärjeförbindelserna med Tyskland. Det visar sig, att
när man skickar svenskt gods denna väg till Tyskland, det i allmänhet
har inträffat, att det icke kommit fram i rätt tid till den
marknad, det är afsedt för. Också hafva de skånska hushållningssällskapen
gått in till Kung! Maj:t med vördsam anhållan, att
Kungl. Maj:t ville göra framställning om en direkt ångfärjeförbindelse
från Sverige till Tyskland, och jag tror, mina herrar, att
det värdigaste sättet att fira minnet af Roskildefreden vore att
söka göra de sydliga provinserna oberoende äfven på handelns
område genom ett bifall till utskottets förslag.

Herr Juhlin: En ärad talare på skånebänken yttrade

några ord angående det svenska postverkets förhållande till det
tyska, hvaraf möjligen skulle kunna dragas den slutsatsen, att
det svenska postverket på bekostnad af svenska statens intressen
visar artighet mot det tyska. Nu är förhållandet, att svenska
postverket verkligen visar artighet mot det tyska och det tyska
mot det svenska; det är det allra bästa samarbete mellan de båda
postverken. Den ärade talaren sade vidare, att uteslutande svenska
postjänstemän sköta posten å båtarne mellan Trelleborg och Sassnitz.
Detta är alldeles riktigt. Tyskland har varit nog artigt att
tillåta det. Saken är den, att det för Sverige är af stor vikt, att
svenska posttjänstemännen redan i Sassnitz öfvertaga skötseln af
svenska posten, detta för att de skola hinna att under öfverfarten
sortera posten till de olika delarna''af Sverige, så att, när fartyget
ankommer till Trelleborg, posten till västkusten är färdig
att genast afsändas. Detta är möjliggjordt genom tillmötesgående
af det tyska postverket och sker för att åstadkomma eu snabbare
utdelning af den utländska posten i Sverige. Men att, såsom den
ärade talaren tycktes vilja låta påskina, svenska postverket af
artighet mot det tyska härför skulle lämna ersättning, är alldeles
oriktigt.

Herr Cavalli: Frågan om anordnande af ångfärjor mellan

Tyskland och Sverige är ganska ny. Knappt mer än två år ha
förflutit, sedan den bragtes på tal på allvar. Och vid de samtal
— öfverläggningar var det då icke — som för något mer än två
år sedan förekommo därom i Berlin, kunde näppeligen någon
ana, att vi så snart skulle stå inför realiserandet af frågan, som
vi nu göra. Preussiska landtdagens båda hus hafva accepterat
sitt regeringsförslag, och att svenska Riksdagens kamrar om några
få ögonblick skola hafva gjort detsamma, därom råder intet tvifvel.
Jag är därför tack skyldig till vår regering samt de institutioner
och ämbetsmän, som så hastigt handlagt frågan. Jag är
således synnerligen nöjd med förslaget och med hvad därigenom
åtgjorts. Och jag har till dess realiserande endast att knyta en

Första Kammarens Prof. 1908. N:o 19. 3

N:o 19.

Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

N:o 19. 34

Onsdagen den 4 Mars.

Ang.

anordnande
af ångfärjeförbindelse

mellan
Sverige och
Tyskland
m. m.
(Forts.)

Föreslagen
ändring af
vissa paragrafer
i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.

önskan, som måhända icke kan anses blygsam. Denna önskan
gäller hvarken regeringen eller ämbetsmännen. Den gäller den
stora publiken, och den är, att den stora publiken litet oftare
ville vid sina resor till Tyskland välja den svenska linjen icke
allenast för sitt gods, hvarom bär är taladt, utan äfven för sina
personer.

Jag vill yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll
kammaren hvad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 29 nästlidne
februari och den 3 innevarande mars bordlagda utlåtande,
n:o 43, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
för Vadstena och S:t Pers församlingar med återbetalning
af ett rån tefritt lån från riksgäldskontoret för restaurering af Vadstena
klosterkyrka, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 29 sistlidne februari och
den 3 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning
af väckt motion angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 mars 1862.

I en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 3, hade herr A. von Möller föreslagit, att Riksdagen
måtte besluta, att i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 §§ 22, 23, 28 och
29 skulle erhålla följande ändrade lydelse:

§ 22. Kyrkorådet tillkommer: att i afseende på---

— författningar; att upptaga frågor om oordningar och oskick
vid gudstjänsten, vid oenighet i äktenskap samt att vårda kyrkans

angelägenheter. Skolrådet tillhör----af kyrkostämman

infordras.

§ 23. Kyrkoherden, — — — stämman tillstädes. Ledamöter
i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så många
i kyrkostämman valde män, som församlingen finner lämpligt

utse. Till ledamöter i skolrådet--— -— suppleanter för

ledamöterna i skolrådet.

Onsdagen den 4 Mars.

do N:o 19.

§ 28. Kyrkorådet må i frågor, som omförmälas i § 22, ej Föreslagen
annorledes än----författningar öfverensstämmer. ändring af

§ 29. Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor,
till inställelse för att erhålla sådan varning, som giftermålsbalken ''ordningen om

14 kap. 1 § sägs, är han pliktig kallelsen hörsamma-----kyrkostämma

lita Kungl. Maj:ts befallningshafvande till. m• m^

Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att förevarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr von Möller: Såsom kammaren erinrar sig, väckte
jag förra året en motion, gående i samma syfte som den nu förevarande
med den skillnad, att jag då anhöll om en skrifvelse
och nu har påyrkat angifna förändringar af vissa paragrafer.

Utskottet anser emellertid, att denna lag icke är »i verkligt behof
af ändring, på sätt motionären förutsatt», och åberopar som
skäl de prejudikat, som jag anfört. Jag skall söka att framhålla
mina skäl för ändring, och tillåter jag mig att till lagutskottets
ärade ordföranda rikta några frågor, som jag hoppas, att han
ville besvara.

Utskottet säger, att det anser, att ingen fara är å färde
Äfven om lagen är skrifven otydlig, har man ju alltid att tillgå
de kungl. resolutioner, som slutligt afgöra de olika fallen och
som sedan naturligtvis komma att åberopas. Huru förhåller de
sig då med dessa prejudikat? Först och främst hafva vi, enlig
kungl. förordningen 1862, ingen rätt att öfverklaga kyrkoråds be
slut — Riksdagen har ännu ej fått svar på sin skrifvelse rörande
dylik rätt. ■— Jag har åberopat den i kyrkolagseditionen 1902 om
nämnda kungl. resolution 1898 om makarna i Q. församling, hvar
kyrkoråd inkallat dem för att varnas för uteblifvande från hus
förhör. Kungl. Maj:t förklarade, »att kyrkorådet ej bort kalla
dem till inställelse, hvadan begärd handräckning för deras in
ställande afslogs». Nu har jag naturligtvis ej reda på detaljerna
i detta mål. Kyrkorådet hade begärt handräckning hos Konungen
befallningshafvande, som möjligen nekat lämna sådan, hvarefter
antagligen Konungens befallningshafvandes beslut öfverklagats ho
Kungl. Maj:t. Om det är som jag antager, vanns rättelse genom
öfverklagande af Konungens befallningshaf van des beslut om vägrad
handräckning, icke genom öfverklagande af kyrkorådets åtgärd
att kalla makarna till inställelse. Då kyrkorådet fattade sitt bo
slut, menar jag också, att de handlade i full öfverensstämmelse
med 22 § i kyrkostämmoförordningen, enligt hvilken paragraf
kyrkorådet ju har att beifra uteblifvande från läs förhör. Makarna
hade uteblifvit, och kyrkorådet handlade ju då fullkomligt riktigt,
då det kallade dem, såvidt jag kan läsa lagen.

Det andra prejudikatet, som jag meddelat efter en tidningsuppgift,
rör sig om en baptist, som blifvit invald till ledamot af

Onsdagen den 4 Mars.''

N:o 19. 36

Föreslagen kyrko- och skolråd. Vederbörande domkapitel resolverade, att
ändring af }ian ej f|nge intaga plats där, men Kungl. Maj:t förklarade, att
graf er för- ^an var berättigad att göra det. D. v. s. en person godkändes

ordningen om såsom kyrkorådsledamot, som förnekade en af kyrkans fundamenkyrkostämma
taldogmer, den om barndopet, en person, som anslutit sig till
m'' m‘ åsikter, om hvilka kyrkans bekännelseskrifter, augsburgiska be(Forts.
) käunelsen och konkordieformeln innehålla mycket skarpa uttalanden
med strängt fördömande af vederdöparnes irrläror, hvilket jag
antager, att samtliga i denna kammare nogsamt känna. Detta
synes mig något egendomligt, men Kungl. Maj:t har resolverat så.

Hur beslöt emellertid Kungl. Maj:t vid ett annat tillfälle?
I konstitutionsutskottets memorial n:o 4 vid 1902 års riksdag upptog
herr Waldenström reservationsvis som sin åsikt, att utskottet
bort enligt regeringsformens § 107 hafva tillkännagifvit för Riksdagen,
att vissa medlemmar af regeringen icke hade förfarit riktigt.
Fallet var följande. I eu församling i Uppsala ärkestift hade en
frikyrklig person invalts i kyrko- och skolrådet. Kyrkoherden
öfverklagade valet under åberopande af ordalydelsen i § 23 »för
gudsfruktan och nit kände män». Klaganden ansåg, att man icke
kunde säga, att personen i fråga var känd för kyrkligt nit, då
han var ledamot i styrelsen för en inom socknen förefintlig friförsamling.
För gudsfruktan kunde han ej heller sägas vara känd,
då han ej på fjorton år begått nattvarden i statskyrkan. Kungl.
Maj:t resolverade, att han icke kunde vara ledamot af kyrkooch
skolrådet. Beslutet fattades på föredragning af statsrådet
Claeson, och med denne instämde statsråden Crusebjörn, Odelberg
och Palander samt i sak statsrådet Annersteut och statsministern.
Men statsrådet Hammarskjöld, hvars auktoritet ju i
denna kammare alltid erkänts, anförde: »Då enligt mitt förmenande
valbarhet till ledamot af kyrkoråd icke kan frånkännas man annat
än på grund af de i 24 § af kyrkostämmoförordningen omförmälda
förhållanden, anser jag domkapitlets öfverklagade utslag höra upphäfvas
och de därstädes anförda besvär ej förtjäna afseende». Med
honom förenade sig statsrådet von Krusenstjerna och statsrådet
Husberg, med hvilken statsrådet grefve Wachtmeister instämde,
yttrande: »Enligt min uppfattning har det i fjärde punkten af
23 § kyrkostämmoförordningen förekommande uttrycket »nit» en
alltför allmän och obestämd betydelse för att från samma uttryck
skulle kunna hämtas stöd för påståendet», att personen i fråga
icke uppfyllde de i samma lagrum uppställda fordringar.

Då lagutskottet anser det vara så betryggande, att vi hafva
prejudikat att åberopa, skulle jag bra gärna vilja fråga den ärade
ordföranden i lagutskottet: hvilket prejudikat skall då härvidlag
åberopas, regeringen X Y Z:s eller regeringen oA-A-Ö:s? De gå,
som herrarne höra, stick i stäf mot hvarandra. A ena sidan anser
man, att bestämmelsen »för gudsfruktan och nit kände» måste
följas, på den andra, att 24 §: »ledamot i kyrkoråd eller skolråd

Onsdagen den 4 Mars.

37 N:o 19.

kan ej vara» måste vara afgörande och fullt betryggande. Det Föreslagen
senare är också min åsikt, och därför har jag ansett, att man ändring af
lämpligast borde stryka orden: »för gudsfruktan och nit kände»
och antingen sätta: välfrejdade män eller också icke någon kvali -ordningen om
fikation alls. Tillåt mig att få fråga: hvarför är det nödvändigt,kyrkostämma
att en sådan kvalifikation bibehålies här, när man i lagen om m- mkyrkomöte
icke anser nödigt att uppställa en sådan för ombuden? (Forts.;
Man anser sålunda, att det är viktigare, att i kyrkorådet skola
sitta för gudsfruktan och nit kände män, än att en kyrkomötesdeltagare
är känd för samma egenskaper. Föregående års Riksdags
lagutskotts ordförande sade vid debatten 1907: om de orden
ej stode där, gjorde det ej så mycket, men efter de en gång stå där,
kan jag ej finna, hvarför man skall utesluta dem. Om kammaren
nu ej godtager mina skäl, anser kammaren följaktligen, att det
gör ingenting, att orden få stå kvar och att det är bra, som det
är. Det är åtminstone ej första gången, som jag här märkt den
uppfattningen, att allt är bra, som det är. Men icke dess mindre
har jag velat anföra några skäl, som synas mig tala för en förändring
af denna paragraf.

Jag öfvergår nu till 22 §. Anser lagutskottets ordförande
verkligen också denna paragraf vara tidsenlig och icke något
verkligt behof förefinnas för dess ändring? »Kyrkorådet tillkommer
att, i afseende å hvad till religionen och sedernas vård hör, vaka
öfver efterlefnaden af därom gällande författningar; att upptaga
frågor om oordning och oskick vid samt försummelse af gudstjänsten,
om uteblifvande från läsförhör, om oenighet i äktenskap,
om olydnad mot föräldrar samt om vårdslösad barnauppfostran».
Jag stannar där. Jag har nu yrkat, att ur paragrafen
skulle utgå skyldigheten att beifra försummelser af gudstjänsten,
uteblifvande från läsförhör, olydnad mot föräldrar samt vårdslösad
barnauppfostran. Anser då utskottets ordförande — jag vänder
mig till den framstående juristen — anser verkligen ett justitieråd,
att det är lämpligt bibehålla en lag, som faktiskt ej tillämpas och
som, därest den tillämpades, möjligtvis skulle utsätta hela den ärade
kammaren för att med polismakt föras till vederbörande kyrkoråd,
på grund af försummelse af gudstjänsten? Tycka herrarne, att
det skulle vara Redigt? Och tycker ej ordföranden i lagutskottet,
att det skulle vara i full öfverensstämmelse med den lag, som
han tycks anse fullt tidsenlig? »Uteblifvande från läsförhör» —•
hvilken i denna kammare, om jag undantager prästerna, har väl
i mannaminne bevistat några läsförhör? Men paragrafen står kvar,
och lagutskottet anser, att det ej föreligger något behof att ändra
den. »Olydnad mot föräldrar» — är det lämpligt, att kyrkorådet
skall lägga sig i sådana saker? Och huru få reda på sådan olydnad?

Hvad menar man vidare med »vårdslösad barnauppfostran»? I
många fall kan man visserligen veta det, det är sant. Men jag
skulle bra gärna vilja ställa en fråga till herr Billing med anled -

N:o 19. 88

Onsdagen den 4 Mars.

Föreslagen
ändring af
vissa paragrafer
i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

ning af hans interlokution: är det icke ett bra relativt begrepp?
Hvad som föräldrar i bättre ekonomisk ställning, med mera bildning
skulle anse för vårdslösad barnauppfostran skulle i arbetarefamiljer,
där man ej har tillfälle och råd att gifva barnen en så
god uppfostran, kalla en synnerligt god uppfostran, och vice versa.
För resten hvad vinnes, om dessa ord stå kvar? År meningen
blott att af envishet hålla på kyrkorådets föråldrade rättigheter
eller bör man ej nu försöka sopa rent i denna gamla — skräpvrå?
Jag ber om ursäkt för uttrycket. Emellertid är jag ej alldeles
ensam om denna min åsikt.

En reservant i 1890—92 års kommitté för utarbetande af
förslag till ändringar i kyrkolagen m. in., herr Bagge, säger: »An
mindre vågar jag antaga, att något gagn numera kan väntas af
tillämpningen af bestämmelserna om varningar inför kyrkorådet
för försummelse af gudstjänsten eller för uteblifvande från läsförhör
eller för olydnad mot föräldrar, om hvilka kyrkotuktsbestämmelser
väl icke heller med fog torde kunna sägas, att de
ingått i våra dagars församlingsmed vetande», och i fortsättningen:
»synas mig goda skäl tala för att öfverföra dessa fall, till hvilka
nyss nämnda trenne slags förseelser torde kunna räknas, från
kyrkotuktens till den enskilda själavårdens område.» Däri gifver
jag honom fullkomligt rätt, det är hvad jag förut sagt. Nog är
det väl lämpligare, om man vill vinna något, att tala vänligt och
kärleksfullt till en person — och det kan prästen i församlingen
göra -—• än att släpa vederbörande med polismyndighet och ställa
honom inför Pontius Pilatus och läxa upp honom. Man vinner
endast, att vederbörande blir uppretad, och hvarken han, kyrkan
eller religionen vinner något genom sådana medel. Jag tror, att
man kommer längre på kärlekens än på tvångets väg i våra dagar.

Men paragrafen innehåller äfven, att kyrkorådet tillkommer
»att vaka däröfver, att spridande af vilseförande läror må, såvidt
möjligt är, förekommas, samt kyrklig tvedräkt och söndring förhindras».
Äfven dessa ord har jag ansett böra strykas. Jag skulle
vilja göra kammaren en fråga. Hvad menas med svenska kyrkans
lära? Hvad menas med den rena läran? År det samma sak? Jag
gissar, att herrarne skola bli mig svaret skyldiga. Efter regeringsformens
§ 2 eller efter 1 kap. kyrkolagen? Dessa lagrum stå, som
herrarne veta, ej i öfverensstämmelse. Regeringsformen säger,
att Konungen skall vara af »den rena evangeliska läran, sådan
som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala
mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är», och kyrkolagen
upptager utom Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes
beslut de schmalkaldiska artiklarna m. in., hela konkordieboken,
som kan vara intressant nog, men som allt bra få människor ha
reda på. Äro nu icke ens herrarne i Första Kammaren kompetenta
att svara på hvad som är »ren lära» eller icke, anse herrarne

39 N:o 19.

Onsdagen den 4 Mars.

då verkligen, att ett kyrkoråd i landsorten med dess samman- Föreslagen
sättning är kompetent att afgöra hvad som är »vilseförande lära»?

gr af er i förhör
att nu kasta en blick på konkordieformeln, som kyrko-ordningen om
lagen anser tillhöra vår rena lära, står där — efter som vi talade kyrkostämma
om en baptist — t. ex. om vederdöparnes villfarelser: »Vi för- m- mkasta
och fördöma vederdöparnes kätterska irrläror, som hvarken (Forts,
inom kyrkan, eller i afseende på statsstyrelsen, eller den enskildes
hushållning, kunna tålas», och längre fram: »hvarför de ock
hvarken högt akta, ej heller befordra barndopet». Augsburgiska
bekännelsen talar likaledes om barndopet i sin andra artikel, där
det heter: »att denna medfödda sjukdom eller arfsynd verkligen
är synd och fördömer under Guds eviga vrede alla dem, som icke
genom dopet och den Helige Ande födas på nytt». Men icke förty
så icke blott tolereras ju baptisternas lära i rak strid sålunda med de
kyrkliga bekännelseskrifterna, utan Kungl. Maj:t ansåg för några
år sedan äfven, att det var med den kungl. förordningen fullt öfverensstämmande
att insätta en sådan person i kyrkorådet. En af
fundamentalskrifterna är Athanasii symbolum, som uttalar sig
mycket starkt fördömande om dem, som icke hafva den rena läran:

»Hvar och en, som vill blifva salig, måste framför allt hafva den
allmänneliga tron», heter det, och vidare: »den, som icke behåller
denna hel och oförfalskad, han går tvifvelsutan evigt förlorad» samt
än vidare: »Den, som nu vill blifva salig, han bör tänka så om
treenigheten». Konkordieformeln uttalar sig om dessa »de nya
Arianerna» och »de nya Antitrinitanierna», att deras läror »förkasta
och fördöma vi såsom osanna, falska, kätterska och stridande

emot Guds ord---, och därjämte förmana vi alla kristliga

själar, att de, så kär dem saligheten är, måtte fly dessa villfarelser».

Herrarne kunna undra, hvarför jag läst upp det där, men
det är för att visa, att det ej är lätt för ett kyrkoråd att afgöra
dessa saker. Hvad menas med de nya arianerna och de nya
antitrinitarierna i våra dagar? Om herrarne betänka, att till
dessa måste vi nämligen räkna dem bland prästerskapet i vår
svenska kyrka, hvilka kallas nyprotestanter, ritschlianer, som förneka
treenigheten, Kristi gudom och hysa en afvikande uppfattning
om dopet och nattvardsläran, såsom den framställes i bekännelseskrifterna,
den eviga fördömelsen, försoningsläran m. m.; kan man
då anse, att, så vanskliga som dessa frågor äro att reda efter
kyrkolagen och kyrkans bekännelseskrifter, ett kyrkoråd t. ex. på
landet med den bildning och de förutsättningar, dess ledamöter
hafva, kan vara kompetent att afgöra, huruvida ett religiöst föredrag
rätteligen bör anses såsom vilseförande lära eller icke?

Står detta i strid med bekännelseskrifterna, kan spridaren
af villomeningen blott behöfva svara: Hör på professorerna i
teologiska fakulteten i X.! Hvad lära de om dessa saker? »Men»,
svaras det då, »professorerna i teologiska fakulteten i Y., hvad

N:o 19. 40

Onsdagen den 4 Mars.

Föreslagen lära de? Raka motsatsen!» Hvilken villervalla och trassel för
ändring af (]e stackars kyrkoråden, som skola afgöra dylika teologiska tvistegrafer
^för- frågor! Jag vet, att herrarna äro sensibla, när man rör vid dessa
ordningen om saker, men jag anser mig dock böra på detta sätt sätta pricken
kyrkostämma på i för att visa att jag har rätt i mitt påstående att man bör
m. m. uti en lag stryka bestämmelser, som stå där till ingen nytta, men

(Forts.) blott vålla oreda och förvirring för de personer, som skola rätta

sig efter eller tillämpa lagen.

Så komma vi till den sista, den 29:de paragrafen. Jag upprepar
min fråga: anser utskottet, att det är tidsenligt och lämpligt,
att kyrkorådet fortfarande skall tillerkännas rätten att genom böter
och polismakt på detta sätt ställa vid skampålen personer, som
hysa en från den »rena läran» afvikande religiös öfvertygelse?
Gagnar det kyrkans idé eller hennes anseende, gagnar det religionen?
Jag vågar med lugnt samvete härpå svara ett bestämdt
nej.

För att nu äfven erinra om att Riksdagen själf begärt eu
mera human sådan lagstiftning i hithörande frågor, ber jag få
hänvisa till Riksdagens skrifvelse den 16 mars 1886, med anledning
af begärd ändring af förordningen u/12 1868 angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning: »Det förefaller nämligen
stötande och med vår tids uppfattning af förhållandet mellan
kyrkan och det borgerliga samhället icke förenligt, att man söker
befrämja ett väsentligt kyrkligt ändamål genom medel af så ren
världslig art som böter och fängelse», och vidare säges det, att
lagstiftaren därigenom »icke heller beröfvat kyrkan de skyddsmedel,
som hon själf bör äga till sitt förfogande utan att anlita
den världsliga maktens hjälp». Där ha vi alltså eu auktoritet,
Riksdagen själf, som på detta sätt uttalar sig. Men ändå anser
lagutskottet, att dessa paragrafer böra oförändrade bibehållas.
Utskottets hufvudsakliga skäl för deras bibehållande tyckes vara,
att de anses sakna betydelse, enär de icke lära tillämpas. Men
huru kan man påstå något sådant? Jag anförde ju i fjor ett
exempel af upprörande art. En ung flicka skulle inställas för
att schavottera inför ett oförnuftigt kyrkoråd —• af vissa hänsyn
nämner jag ej platsen, hvar detta skedde. Herrarna minnas
det huru den stackars unga kvinnan endast genom företeende
af läkarebetyg kunde fria sig från de skamligaste beskyllningar.
Mot beslutet gafs ingen appell, utan hon blef ålagd
att infinna sig och stå till rätta inför kyrkorådet för hvad sedan
visade sig endast vara uppdiktade skvallerhistorier. Är det väl i
sådan anda, som vår lagstiftning bör gå? Anse herrarna lämpligt,
att man uppmuntrar sådana tarfliga institutioner? För min del
har jag svårt att tro det. Men — on revient toujours ä ses
premiéres amours — herrarna hafva sig möjligen bekant, huru det
tillgår i vissa andligen mörka trakter uti landet. Likaväl som vi,
när vi se barn leka med tändstickor, taga bort den farliga lek -

41 N:o 19.

Onsdagen den 4 Mars.

saken, lika befogadt måste det anses vara att taga bort tveeggade Föreslagen
vapen ur enfaldiga eller fanatiska människors händer. Det kan än,lrinf> af
ej vara lämpligt att utsätta fredliga medborgare för trakasserier
af personer, bvilkas kvalifikationer synas mig ej alltid nog be- ordningen om
tryggande för att man bör låta dem sitta alltför högt i domare- kyrkostämma
sätet. I fjolårets motion tillät jag mig påpeka en biskoplig äm- m‘ m~

betsskrifvelse af år 1903 däri bland annat följande passus före- (Forts.)

kommer: »att prästerskapet för ett mera kraftigt handhafvande af
kyrkotukt behöfde ett mera kraftigt stöd af lagen och dem, som
handhafva lagens efterlefnad» och hans »tankar föras till Jeremia:
klagan (9: 1): ack, att jag vatten nog hade i mitt hufvud och mina
ögon vore eu tårekälla» etc. Ja, jag betviflar ingalunda, att vederbörande
hafva öfver nog af vatten i sina hufvuden, men, o herrar,
huru är det med hjärnsubstansen, hvar är fosforsyran, och det är
ju den, som säges underhålla intelligensen!

Jag skall icke uppehålla kammaren längre, men jag anhåller
att få säga, att om min motion nu afslås så kommer den nog
igen, tills den går igenom, ifall mina kommitterade låta mig få
stanna kvar så länge i denna kammare. Jag ber äfven få erinra
herrarna om huru jag för 8 år sen i en annan fråga om civiläktenskapet
stod alldeles ensam i debatten med kammarens präster,
som hackade löst på mig, — vid begärd votering fick jag inalles
27 röster med mig. Men i år vederfares mig omsider rättvisa
genom den kungl. propositionen i denna fråga.

Skall det behöfva dröja lika länge, innan jag får rätt i den
nu föreliggande frågan, då jag yrkat, att dessa paragrafer,
såsom otidsenliga och olämpliga, böra undergå ändring. Skulle
nu svaret blifva, att de icke äro till någon skada, och att det är
obehöfligt att vidtaga någon förändring, då, mina herrar, då beklagar
jag djupt den kulturella ståndpunkten här i landet.

Jag anhåller att få yrka bifall till motionen.

Herr af Ekenstam: Den ärade motionären ställde verk ligen

sin fråga direkte till lagutskottets ordförande, och förmodligen
tycker han väl därför det vara en stor missräkning, att han
ej genast af denne blifver bemött, men jag vill erinra den ärade
talaren om att lagutskottet består ej endast af ordföranden utan
äfven af gemene man, och det må kanske därför tillåtas en
sådan att nu emot honom här få ingå i svaromål. Därvid ber
jag att få förutskicka, att jag tager upp saken sådan den hufvudsakligen
föreligger, d. v. s. såsom en lagstiftningsåtgärd, och
alltså utan alla försök att spela på, vare sig de humoristiska eller
de lyriska strängarna.

Jag ber då först att få hänvisa till hvad motionären säger
i sin motion, att nämligen »en lagtext bör vara så kort och
exakt som möjligt samt att den i möjligaste mån bör affattas så,
att dess uttryck eller tolkning ej så att säga inbjuder till godtycke

N:o 19. 42

Onsdagen den 4 Mars.

Föreslagen
ändring af
vissa paragrafer
i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

och ojämnhet vid tillämpningen». Detta är ju en mycket riktig
och sann sats, och vi ha all möjlig anledning att iakttaga densamma
vid hvarje tillfälle, då det tillkommer oss att fatta beslut
i fråga om stiftande af nya lagar. Men det är väl en annan
sak, då det gäller att ändra redan befintliga eller äldre lagar.
Därvid torde kunna ifrågasättas, huruvida man en gång för alla
skall taga till norm att ändra en lag, om de uttryck, som däri
förekomma, möjligen icke anses nog exakta efter nutida begrepp.
Hvad vi därvidlag hafva att tillse är väl snarare, om affattningen
af lagen är sådan, att den gjorda tillämpningen visat lagen vara
olämplig och att den af sådan anledning bör ändras. Det var
väl egentligen dit motionären skulle komma med sin bevisning.
Jag tror, att, om herrarna frånse hvad motionären möjligtvis
kommit med uti kyrkohistoria, dogmatik och åtskilligt sådant,
synes det, som om vi egentligen blott hade anledning att fästa
oss vid de båda prejudikat, han omnämnde, och hvilka skulle
visa, huruledes en helt olika lagtillämpning förekommit i afseende
å 23 §. Det är alldeles visst, att, såsom den ärade talaren framfört
denna sak, lagtillämpningen var olika, men det är väl därför
icke sagdt, att så verkligen var förhållandet i realiteten, han har
helt enkelt relaterat förhållandena efter sin uppfattning. Det
första prejudikatet han omnämnde var det s. k. Järlösa-målet,
där en person, som antogs tillhöra främmande trossamfund, på
denna grund ansågs olämplig att sitta uti kyrkorådet. Men vi
få väl dock icke anse detta vara oriktigt, då väl knappast något
kyrkosamfund lärer finna det uppbyggligt, att personer, hvilka
omfatta en tro och en öfvertygelse, fullkomligt olika deras egen,
skola döma uti deras trosangelägenheter. Enligt det andra s. k.
prejudikatet, som talaren tyckes hafva hämtat ur en tidningsuppgift,
synes den frireligiöst befunne ej på något sätt hafva
af vikit från svenska kyrkans lära i annat afseende, än att han
utom svenska kyrkan låtit döpa sina barn. Då man ej har tillgång
till handlingarna, är emellertid ej lätt att afgöra, huruvida
dessa s. k. prejudikat verkligen äga tillämpning å eller äro jämförliga
med den här föreliggande frågan. Och dessutom, då
dessa slags mål äro af den beskaffenhet att kunna gå till Kungl.
Maj:t i regeringen, lär man väl icke någonsin kunna undgå, att
de ledamöter, som där hafva plats, komma att hafva sina personliga
åsikter, hvilka de naturligtvis vilja göra gällande. Det
är först, sedan vi kommit så långt, att vi få en regeringsrätt,
som det här skulle kunna bli tal om prejudikat. Dessförinnan
kommer nog att gälla den uppfattning, som omfattas af den för
tillfället sittande regeringen, angående hvad som i ena eller andra
fallet anses vara riktigast och lämpligast.

Sedan talade motionären om kyrkorådets stränghet och all
den olämpliga makt, som författningen lagt i dess händer, men
därvidlag tror jag, att han brast i bevisningen. Det enda exempel,

Onsdagen den 4 Mars.

43 N:o 19.

han i sin motion andragit, visar blott, att ett kyrkoråd haft eu Föreslagen
åsikt, som möjligen icke var så riktig. De personer, på hvilka ändrinD af
denna åsikt skulle tillämpas, underkastade sig emellertid ej saken, g,^fe^i förutan
efter anförda besvär kom ärendet till Kungl. Maj:t, som ordningen om
förklarade, att de klagande behöfde icke underkasta sig kyrko- kyrkostämma
rådets beslut i det förevarande fallet, och sålunda kommo ju m> m"
vederbörande här lyckligt ifrån saken, och detta sätt att korrigera (Forts.)
ett oriktigt kyrkorådsbeslut existerar ju enligt gällande lag. Således
behöfs väl icke någon lagändring, om också i ett eller
annat fall någon ojämnhet måhända skulle kunna förekomma
under nuvarande bestämmelser på sätt motionären påvisat.

Det skulle kanske vara att trötta herrarna att vidare fortsätta
i denna sak, men, som jag redan förut tagit mig friheten
yttra, har motionären i sitt anförande haft mycket litet att egentligen
säga uti sak; nan har föredragit att vädja till känslor och
uppfattningar, hvilket visserligen kan hafva sitt värde, men hvilkas
nytta uti en lagstiftningsdebatt dock torde få anses mer än
tvifvelaktig. Han har slutligen förklarat, att han år efter år
ämnar komma igen med sin motion, ända till dess den blir afgjord.
Ja, är det så, att kammarens tid det tillåter, vill jag med
nöje höra honom, då det ju alltid blir ett litet afbrott i kammarens
eljest mera allvarliga förhandlingar, någonting, som vi kanske
hittills ej förstått att rätt sätta värde på.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von Möller: Jag vill blott säga, att jag icke på

något sätt känner mig besviken, därför att jag, i stället för att
såsom jag väntat blifva bemött af ett justitieråd, i stället fått
svaret ifrån en vanlig häradshöfding. Men nog skulle det ha
gladt mig, om den föregående talaren något mera beaktat och
bemött de skäl, jag anfört i och till stöd för min motion. Fastän
jag icke är jurist, håller jag före och upprepar fortfarande, att
en lag bör vara skrifven så pass tydligt, att den icke bör rent
af inbjuda till missuppfattning. Man tyckes nu anse, att detta
gäller endast i fråga om nya lagar, men med de gamla är det däremot
ej så noga; med dem kan det få vara huru som helst.

Kanske just därför, att jag är laiker, har jag en högre tanke om
lagens helgd och betydelse. Jag önskar, att hela lagen skall
vara väl skrifven och att uti en sådan ej får finnas några antediluvianska
kvarlefvor eller sophögar — jag ber om ursäkt för
uttrycket — men dit räknar jag verkligen de ifrågavarande paragraferna
i 1862 års förordning. Och jag undrar mycket, om
jag icke också här kan få juristerna på min sida, då jag påstår,
att det är väl en enklare procedur, att lagen är så affattad, att
det redan i första instansen finnes trygghet för att man kan
komma till rätta med densamma utan att behöfva gå till Kungl.

Maj:t för att vinna rättelse, allra helst den kungl. förordningen ej

N:o 19- 44

Onsdagen den 4 Mars.

Föreslagen innehåller ett ord om rätt att öfverklaga kyrkoråds beslut. Dessändring
af utom — just på grund af de sittande regeringarnas olika uppgrafer^Tför-
fadnhigar — har detta medfört ett visst osäkerhetstillstånd isjälfva
ordningen om rättsskipningen. Är regeringen konservativ, kommer dess beslut
kyrkostämma att gå i högerriktning, är det en vänsterregering, blir beslutet
m• m• därefter. Då är det väl bättre, att själfva lagen ej inbjuder till
(Forts.) olika tolkningar samt är klart affattad och i öfverensstämmelse
med nutidens rättsmedvetande. Huruvida jag verkligen kan anses
hafva haft för litet i sak att omförmäla, därom är jag måhända såsom
motionär ej opartisk att yttra mig, men jag hade åtminstone
hoppats, att jag anfört tillräckliga skäl och pointerat dessa så
pass tydligt, att däraf borde framgå, att lagbestämmelserna i fråga
äro otydliga och antikverade.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna
utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta
motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Herr von Möller begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i
ämnet väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej - 28.

Onsdagen den 4 Mars.

45 N:o 19.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 29 nästlidne februari och
den 3 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 21, i anledning
af väckt motion angående ändrad lydelse af 6 § i lagen om
jordfästning den 25 maj 1894.

Med föranledande af en inom Första Kammaren af herr
A. von Möller väckt, till lagutskottet hänvisad motion, n:o 2,
hade lagutskottet i föreliggande utlåtande hemställt, att Riksdagen,
med bifall till förevarande motion, måtte för sin del besluta, att
6 § i lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit
döden under föröfvande af groft brott.

Herr B i Ring: Hvarken den som önskar bifall till lag utskottets

förslag eller den som önskar att någon vidare diskussion
ej här må föras behöfver blifva orolig därför att jag begärt
ordet, ty jag har icke för afsikt att göra något yrkande i motsatt
riktning mot lagutskottets. Att utskottet har gjort denna framställning,
är ej något att förvåna sig öfver, enär föregående Riksdagars
lagutskott gjort samma yrkande och Riksdagen vid föregående
tillfälle bifallit det. Men det kan jag försäkra kammaren,
att när Riksdagen så beslutat har den ingalunda varit ett troget
uttryck för vårt svenska kyrkofolks medvetande och önskningar,
hvarmed jag dock visst icke påstår, att det ej kan finnas enskilda
medlemmar af detta kyrkofolk, hvilka kunna önska en sådan
lagförändring som den här föreslagna. Men den stora mängden
utaf dem önskar den verkligen icke. Och det var just därför att
kyrkomötet var öfvertygadt härom som kyrkomötet motsatte sig
ett bifall till den föreslagna förändringen. När kyrkomötet det
gjorde, kändes det för kyrkomötet ganska motbjudande att fatta
ett beslut i strid mot Riksdagens, men kyrkomötet ansåg sig såsom
representation för det svenska kyrkofolket böra handla såsom
det gjorde.

Hvad jag egentligen ville, var att gifva ett erkännande och
ett tacksamt erkännande åt lagutskottet för ett stycke uti utskottets
motivering, det näst sista, som begynner med orden »det
skulle kunna ifrågasättas». Genom hvad lagutskottet där uttalat
har utskottet pekat på en ny väg att komma till ändring uti
hvad här öfverklagats och den af lagutskottet här antydda vägen
anser jag för min del icke blott vara afgjordt önskvärdare än
den som förordats i klämmen utan ock af den beskaffenhet, att
den helt visst kommer att beträdas och att man genom att gå
den vägen kan vinna både hvad de önska, som nu anse sig
kunna acceptera hvad utskottet i sin kläm föreslagit, äfvensom
hvad de snarare vilja vara med om, hvilka känna och veta hvad

Ang.

ändring af
gällande
bestämmelser
om jordfästning
i stillhet.

N:o 19. 46

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. man i detta afseende i våra dagar känner och tänker inom de
^gäUande^ ^uPa Ederna inom de svenska församlingarna.

om jordfäst- Herr von Möller: Det var med odelad glädje jag hörde den
ning i stillhet, föregående talaren taga till orda, då jag naturligtvis är den förste
(Forts.) att acceptera ett sådant förslag, som lagutskottet i sin motivering
och som herr Billing antagit skola blifva mera acceptabelt för
kyrkomötet. Jag vill blott säga, att, när jag uti denna allvarliga
fråga tillåtit gifva motionen en mera begränsad omfattning, det
skett uteslutande af opportunitetshänsyn, ingalunda därför att jag
för egen del ej anser, att skillnaden i sättet för jordfästningen
gärna helt och hållet kan bortfalla. Jag tror nämligen, att de,
som afrättas, oftast äro både bättre beredda och vida frommare
människor vid sin död än måhända många andra. Jag skall,
som sagdt, vara den förste att med glädje hälsa den stund, då ett
sådant förslag som det nu ifrågasatta accepteras från kyrkomötets
sida, likasom jag hoppas, att Riksdagen gärna skall antaga detsamma.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman: Jag ber att få nämna, att, då jag nu icke

tänker för min del motsätta mig lagutskottets förslag, detta likväl
sker under den uttryckliga förutsättningen, att, liksom vi i kyrkohandboken
redan nu hafva två olika slags formulär för syndabekännelsen
och två eller stundom flera olika slags formulär för
åtskilliga kyrkoböner, vi äfven måtte få olika slags formulär för
jordfästningen att användas efter omständigheterna och, naturligtvis,
med all nödig hänsyn till de efterlefvande.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af lagutskottets den 29 sistlidne
februari och’den 3 innevarande mars bordlagda utlåtanden:

n:o 22, i anledning af väckt motion om ändring af 59 § i
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

n:o 23, i anledning af väckt motion om ändring i 11 § af
lagen angående äganderätt till skrift,

n:o 24, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen angående förslag till lag om pantlånerörelse,

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beloppet af skjutslega, där skjutsentreprenad icke
kunnat åvägabringas,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 4 Mars.

47 N:o 19.

Hans excellens herr statsministern Lindman erhöll på Ang.

begäran ordet och yttrade: Som det kan råda tvekan om, huru- tilt

vida justitieministern, såsom icke ledamot af denna kammare, 8krigsmakt en
kan nu taga till orda till ett bemötande af herr Tryggers yttrande m. m.
vid remissen i går af den kungl. propositionen om krigslagarna,
hvarvid justitieministern ej var närvarande, anhåller jag 1''å anföra
följande.

Såsom i motiveringen till den kungl. propositionen om
krigslagarna uttalas, är justitieministern fullt medveten om nödvändigheten
af att bereda samhället skydd mot den samhällsfarliga,
antimilitaristiska agitation, som för närvarande framträder
med allt större oförsynthet. Härutinnan är han alltså fullt enig
med högsta domstolen och talaren vid remissdebatten.

Kommer så frågan, huru detta skydd skall beredas. Då
det gäller den agitation, som använder tryckt skrift som medel,
och som därigenom är den farligaste, kan detta ej ske utan att
tryckfrihetsförordningen undergår nödig ändring. Först sedan
detta skett eller i sammanhang med att det sker, kunna de öfriga
lagstiftningsåtgärder vidtagas, som ifrågakomma i krigslag eller
annan lag af strafflags natur.

Justitieministern har sålunda icke den uppfattning, att spridande
af fosterlandsfientlig skrift ej har med krigslagarna utan
blott med tryckfrihetsförordningen att skaffa. Antagligen komma
hithörande lagbestämmelser att beröra båda dessa områden. Men
däremot får det anses uppenbart, att i det nu framlagda krigslagsförslaget
något i detta ämne icke kunnat eller bort intagas. Om
så skett, hade förslaget i den delen icke kunnat antagas annat
än villkorligt och under förutsättning af motsvarande ändring i
tryckfrihetsförordningen, under det att strafflagsförslaget i öfrigt
ju föreligger till hufvudsaklig och slutlig pröfning. Rätta ordningen
måste därför vara, att samtliga hithörande bestämmelser
tagas i ett sammanhang.

Hvad nu angår ändring i tryckfrihetsförordningen, så har
i motiveringen till den kungl. propositionen uttalats, att förslag
därom skall särskildt underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Härtill
kan fogas den upplysning, att inom justitiedepartementet under
någon tid pågått arbete med uppgörande af nödiga förslag i dessa
stycken. Om dessas innebörd är ej tillfälle att nu orda, men så
mycket kan nämnas, att just det af talaren angifna, hvilande
grundlagsförslaget synes lämna ett lämpligt uppslag för en tillfredsställande
anordning. Jag beklagar, att dessa arbeten ej kunnat
så påskyndas, att förslag kunnat framläggas samtidigt med krigslagsförslaget,
men uppenbarligen har detta senare ej bort fördröjas
i afbidan på det förra.

Efter härmed slutad öfverläggning beslöts, att herr Lindmans
ifrågavarande yttrande skulle öfverlämnas till lagutskottet.

N:o 19. 48

Onsdagen den 4 Mars.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet den under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ericsson
från och med morgondagen till och med den 14 innevarande
månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sätras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,10 e. m.

In fidem

A. v. Krus enstjernå.

Fredagen den 6 Mars.

49 N:o 19.

Fredagen den 6 mars,

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. in.

Herr statsrådet Hammarskjöld aflämnade Kungl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående rätt till delaktighet
i folkskollärarnas pensionsinrättning för i utlandet för svenska
missionärers barn anställda folkskollärare eller folkskollärarinnor.

Justerades protokollen för den 27 och 28 nästlidne månad.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 2, angående bemyndigande för riksgäldskon
toret att ställa till riksbankens förfogande riksgäldskontorets
skuldförbindelser i form af skattkammarväxlar.

Upplästes ett inkommet protokoll af följande lydelse:

Av 1908 den 5 mars sammanträdde kamrarnas valmän för
utseende af en kommitterad till tryckfrihetens vård efter aflidne
f. d. universitetskanslern herr Gustaf Fredrik Gilljam; och befanns,
efter valets slut, därtill hafva blifvit utsedd: f. d. lektorn, ledamoten
af Riksdagens Första Kammare Teofron Adolf Säve med
samtliga afgifna eller 21 röster.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det nu upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna, äfvensom att
Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
underrättas om detta val samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarna ingifva förslag dels till förordnande för den valde, dels
ock till hvad därom borde införas i riksdagsbeslutet.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 157, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i anledning
Första Kammarens Prof. 1908. N.-o 19 4

Joll. Sjöberg.
Gast. Tamm.

Gustaf Berg.
O. W. Bedelius.

N:o 19. 50

Fredagen den 6 Mars.

af vackt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ersättning
åt vissa ledamöter af inskrifningsnämnd och inskrifningsrevision,
beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 4 innevarande månad bordlagda utlåtanden
n:is 3 och 4 äfvensom bevillningsutskottets samma dag
bordlagda betänkande n:o 14.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid början
af sammanträdet aflämnade kungl. propositionen.

Herr C a valli erhöll på begäran ordet och yttrade: Som

den å internationella konferensen i Brässel den 5 mars 1902
antagna konventionen, angående beskattning af socker m. m.,
måste inom få dagar ratificeras, därest den från Sveriges sida
tillträdes, tilllåter jag mig hemställa att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde först bland andra gången bordlagda
ärenden uppföres Bevillningsutskottets betänkande n:o 14,
därefter sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1,
därefter konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 3 och 4, därefter
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1 och slutligen
lagutskottets utlåtanden n:o 26 och n:o 27.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,60 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

STOCKHOLM, SVENSKA BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAGET, 1908.