RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1907:69)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1907. Andra Kammaren. N:o 69.

Måndagen den 27 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogs

herr C. J. Berggrens vid nästföregående sammanträde
framställda och då bordlagda anhållan om ledighet från riksdagsgöromålen
under 4 dagar från och med den 27 maj och begärdes
därvid ordet af

Herr Berggren, som yttrade: Herr talman! Min anhållan om
fyra dagars ledighet från riksdagsgöromålen från och med innevarande
dag har på särskild begäran blifvit bordlagd. Jag kan däraf sluta,
att denna min anhållan väckt en viss uppmärksamhet och jag tager
mig därför friheten att med några ord förklara orsaken till att jag
framkommit med densamma.

Det förhåller sig så, att jag är ordförande i min sockens bevillningsberedning.
Först utsatte jag sammanträde med denna beredning
till den 28 innevarande maj, således som i morgon, men då jag sedermera
befarade, att Riksdagen icke skulle sluta i så god tid, att jag
kunde hålla beredningssammanträdet nämnda dag, framflyttade jag
det till den 30 dennes, alltså till nästa torsdag. Nu är det emellertid
klart, att om jag skall närvara vid Riksdagen till dess slut hinner
jag icke hem till sistnämnde dag. Detta är anledningen till att jag
nu begärt ledighet från riksdagsgöromålen.

Om någon är .böjd för att finna detta mitt förfarande vittna om
brist på förutseende och omdöme i afseende å riksdagsarbetets afsilande,
vill jag härtill anmärka, att det är mycket vanskligt att
beräkna, när Riksdagen tager slut, helst som debatten i många frågor
af kanske ringa betydelse — enligt mitt förmenande åtminstone —
drager allt för långt ut på tiden.

Är det så, att kammaren gillar det skäl, som jag här anfört, och
beviljar mig ledighet, reser jag, men i annat fall kommer jag att
stanna kvar.

Härefter biföll kammaren herr Berggrens ofvanberörda anhållan.

Andra Kammarens Prat. 1907. N:o 69. 1

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare herr F. F.
Neess från och med denna dag till Riksdagens slut.

§ 3.

Herr talmannen förmälte, att enligt öfverenskommelse mellan
kamrarnas talmän gemensamma voteringar komme att anställas nästkommande
onsdag den 29 maj angående de voteringspropositioner,
som då vore af båda kamrarna godkända.

§ 4.

Föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:

n:o 150, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna
gjorda framställningar om anslag för beredande af extra
lönetillägg för år 1907 åt vaktmästare;

n:o 151, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Malmöhus läns landstings upptagningsanstalt för sinnessjuka
vid Lunds hospital;

n:o 152, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningsbidrag
åt sjukkassor m. m.;

n:o 153, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsanslag
till bestridande af byresafgiften för åren 1907 och 1908 för
lokal till den af föreningen för arbetarskydd i Stockholm anordnade
permanenta utställningen af skyddsanordningar mot olycksfall och
ohälsa i arbetet;

n:o 154, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde hufvudtiteln gjorda framställning beträffande anslag till
veterinärundervisningen;

n:o 155, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre stationskarlsförmannen
Per Perssons hustru Johanna Christina Persson, född Falkengren,
från Malmö;

n:o 156, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af .skillnadsarrende för förra militiebostället 1
mantal Edsberga n:o 4 i Östergötlands län;

n:o 157, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till förra militiebostället 1 mantal Anstå n:ris 3 och 4 i
Örebro län hörande jordområde;

n:o 158, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra profossbostället 3/4 mantal Flundrarp
n:ris 2 och 3 i Malmöhus län;

n:o 159, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Borgholms stad af jordområden från Borgholms kungsladugård
i Repplinge socken af Kalmar län;

N:o (S*J.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

n:o 160, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Mörbylånga köping af ett till köpingen gränsande jordområde
i Kalmar län;

u:o 161, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående rätt för Kalmar läns södra landsting att förvärfva postmästarbostället
Stora Rör n:o l i Högsrums socken af Kalmar län;

n:o 162, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra länsmansbostället Mjogaryd Mellangård n:o
2 i Jönköpings län; och

n:o 163, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af viss del af Kronobergs kungsgård i Kronobergs län.

Hvad i dessa utlåtanden hemställts bifölls af kammaren.

§ 5-

Till afgörande förelåg härefter sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande, n:o 13, i anledning af väckta motioner dels om ändring i
vissa delar af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete, dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rättegångsbiträde
åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare.

Sammansatta stats- och lagutskottet hade till behandling förehaft
tre särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen en,
n:o 117, af herr A. J. Christiernson m. fl., däri föreslagits, att Riksdagen
måtte besluta att i lag angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete göra följande ändringar:

a) att den i § 4 bestämda karenstiden af sextio dagar måtte nedsättas
till tre dagar;

b) att den i § 4 stadgade sjukbjälpen af en krona per dag måtte
höjas till en krona och femtio öre;

c) att den i § 4 bestämda lifräntan af trehundra kronor måtte
höjas till fyrahundrafemtio kronor samt öfriga ersättningsbelopp i
proportion därmed ökas, begrafningshjälp från sextio till nittio kronor,
änkas lifränta från etthundratjugu till etthundraåttio kronor samt
minderårigt barns lifränta från sextio till nittio kronor;

samt två, n:ris 29 och 30, af herr K. J. Larsson i Göteborg, som
hemställt,

i motionen n:o 29, att Riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Magt behagade öfverväga och till nästkommande
Riksdag framlägga förslag om huru medellösa genom olycksfall i
arbete skadade arbetare lämpligast skulle beredas tillfälle att erhålla
rättegångsbiträden, antingen genom riksförsäkringsanstaltens tjänstemän
eller genom andra särskildt utsedda personer; samt

i motionen n:o 30, att Riksdagen för sin del ville antaga ett tillägg
till ifrågavarande lag af följande innebörd:

Genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersättningsanspråk,
enligt lagen den 5 juli 1901, må icke med hänvisning därpå att den

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.

(Forts.)

skadade själ? genom grof vårdslöshet varit vållande till olycksfallet i
fråga, underkännas, därest yrkesidkaren försummat vidtaga nödiga
försiktighetsåtgärder till olycksfallets förebyggande.

Utskottet hemställde:

a) att herr Christiernsons m. fl. motion icke måtte till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda;

b) att Riksdagen i anledning af herr Larssons i Göteborg motion
n:o 29 måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t, i sammanhang med omarbetning af lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, taga
under öfvervägande, huruvida icke riksförsäkringsanstaltens skyldighet
att vid inträffade olycksfall i arbete afgifva utlåtande, på sätt ofvan
antydts, skulle kunna utsträckas; samt

c) att herr Larssons i Göteborg motion n:o 30 icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Reservation hade emellertid afgifvits af herr Persson i Tallberg,
som med instämmande af herr Ersson ansett, att utskottet bort hemställa: a)

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att 4 § i lagen den
5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete måtte få följande förändrade lydelse:

4 §. I ersättning enligt denna lag skall utgifvas: l:o) om olycksfallet
medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga
under mera än tre dagar efter olycksfallet:---(§ i öfrigt oför ändrad).

b) att Riksdagen med bifall till herr Larssons i Göteborg motion
n:o 29 måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
3Vlaj:t, i sammanhang med omarbetning af lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, taga i
öfvervägande, huru medellösa, genom olycksfall i arbete skadade
arbetare lämpligast kunde beredas tillfälle att erhålla rättegångsbiträden,
antingen genom riksförsäkringsanstaltens tjänstemän eller
genom andra särskild! utsedda personer; samt

c) att Riksdagen i anledning af herr Larssons i Göteborg motion
n:o 30 måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke sådan ändring i lagen den
5 juli 1901 borde vidtagas, att genom olycksfall i arbete skadad
arbetares ersättningsanspråk enligt samma lag icke måtte med hänvisning
därpå att den skadade själf genom grof vårdslöshet varit vållande
till olycksfallet i fråga underkännas, därest yrkesidkaren försummat
vidtaga de försiktighetsåtgärder till olycksfallets förebyggande,
som af vederbörande yrkesinspektör anvisats.

Sedan utskottets hemställan i mom. a) blifvit uppläst, lämnades
på begäran ordet till

Herr Christiernson, som yttrade: Herr talman! Den nuvarande
lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i ar -

N:o (i)*.

Måndagen den 27 Maj, f. m. o

bete bär många brister, och detta har erkänts från de båda håll, Om iindrinsom
här äro intresserade, således af såviil arbetsgivare som arbetare, angåend^eroch
det är ju alldeles gifvet, att man särskilt från arbetarehåll er- sättning för
känner, att lagen behöfver revideras. Det framhölls också, när denna skada till
lag antogs, att man icke kunde tänka på att den länge skulle till- foVjd af
fredsställa det behof, som den var afsedd fylla. Utskottets utlåtande, ^

som ju är särdeles välvilligt gentemot motionen -— för hvilken väl- /ports\
vilja jag ber att få betyga utskottet min tacksamhet — visar också,
att vi redan nu kunna räkna på att en förändring härvidlag skall
komma till stånd.

Utskottet stöder sitt afslagsyrkande därpå, att Kung). Magt redan
tagit initiativ till en revision och ett öfverseende af lagen och att
man redan nästa år eller åtminstone ganska snart har att emotse
ett förslag i det alseendet. Då är det ju gifvet, att en motion i
samma riktning icke har stora utsikter att kunna vinna Riksdagens
bifall.

Utskottet framhåller i sin motivering bl. a., att man bör gå på
de partiella reformernas väg för att vinna rättelse i de delar af lagen,
där man anser sådant vara behöfligt och önskligt. Ja, det är
just i denna afsikt, som jag väckt min motion. Jag har nämligen
trott, att det icke för närvarande vore möjligt att vinna ändring af
hela lagen eller att i alla afseenden afhjälpa missförhållandena, och
jag har därför ansett, att det vore lämpligt, om man i de delar af
lagen, där den allmänna meningen är för en förändring, skulle kunna
åstadkomma partiella reformer i enlighet med hvad utskottet framhåller
såsom den riktiga vägen.

Hvad meningen är med karenstidens förkortande, det behöfver
jag icke framhålla här, sedan utskottet gått så långt, att det nära
nog är ense med motionären, att hans framställning om en karenstid
af 3 dagar är fullt befogad. Som de flesta af herrarne veta, och
såsom framgår af utlåtandet, äro i många yrken och industrier redan
nu om icke genom lag så genom frivillig öfverenskommelse arbetarne
tillförsäkrade ersättning under karenstiden, och alltså skulle ett bifall
till denna del af motionen endast vara ett konfirmerande af hvad
som för närvarande på frivillighetens väg arbetar sig fram. Därför
skulle jag för min del vilja vädja till kammaren att bifalla herr
Daniel Perssons vid utskottets betänkande afgifna reservation.

Som vi ha anledning vänta, kommer naturligtvis Första Kammaren,
efter hvad jag antar, att gå med på utskottets förslag oförändradt,
och därför tror jag icke, att det för de medlemmar hos
denna kammare, som skulle vara betänksamma för att i någon mån
föregripa en framställning från Kungl. Maj:t, kan synas innebära
någon fara att gå med på denna reservation. Ty säkert är, att ett
dylikt uttalande för den utredande myndigheten i detta fall kommer
att vara ett stöd, och ett sådant kan behöfvas, därför att lagen, såsom
ju förut är framhållet, i många afseenden behöfver omarbetas
och den framställning, som från regeringens sida har blifvit gjord,
kanske kan synas innebära en begränsning, så att vederbörande
myndighet möjligen anser, att den icke har rättighet att gå så långt,
och då skulle exempelvis ett uttalande från denna kammare, ett po -

Jf:o 69. 6 Måndagen den 27 Maj, f. rr..

Om ändrin- sitivt uttalande, kunna ge ett stöd åt denna utredande myndighet
angående Tr-att längre än den under andra förhållanden skulle ha vågat/

sättning för Jag inskränker mig till att yrka bifall till reservationen på sämska
till ma gång jag uttalar förhoppning om att, när Riksdagen antingen,
följd af såsom jag hoppas, till nästa år eller, hvilket jag skulle beklaga,
artfete mm län£re /ram ånyo kommer att behandla frågan, den framställning,
(Forts ) som ^ kommer ^ån regeringens sida, grundad på den utredning
och det förslag, som den sakkunniga myndigheten verkställt, måtte
vara så omfattande som möjligt, och att man då icke stannar vid
en eller annan partiell reform af denna lag, utan att man försöker
göra den till en fullt modern lag, som icke blott följer efter utländska
föredömen, utan försöker att föra upp Sverige på ett plan, så
att vårt land kan blifva jämförligt med andra länder i detta hänseende
och om möjligt att vi också i någon mån skulle kunna gå
som föredöme i detta stycke.

Jag vill framhålla, att de klagomål, som blifvit anförda mot
denna lag, äro mycket stora. Dess goda sidor bestå hufvudsakligen
i namnet, men i fråga om gagnet kan man rikta många anmärkningar
mot densamma.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den af herr Persson vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Blomberg, Lindqvist, Lindley,
Kropp, Larsson i Västerås, Carlsson i Malmberget, Lindberg, Bydén,
Nilsson i Malmö, Karlsson i Fjöl, Leksell och Eriksson i Grängesberg.

Herr Först: Af utskottets utlåtande framgår, att detsamma är
fullt ense med motionärerna däri, att de enligt gällande lag utgående
ersättningarne med afseende å vissa grupper af försäkrade och särskilt
personer, som äro bosatta i dyrare orter, måste anses alltför
knappt tillmätta, och häri tror jag kammarens samtliga ledamöter
lugnt kunna instämma.

Af motionärerna hafva föreslagits såväl sjukhjälps- och invaliditetsbeloppens
höjande till en fix summa. Genom ett beslut i denna
riktning skulle visserligen ernås ersättningsbelopp, som kunna anses
något så när tillfredsställande, men därmed skulle ej afhjälpas de
två hufvudfel, hvarmed den nuvarande lagen är behäftad, och som
utgöra de förnämsta skäl till att en revidering af densamma måste
anses vara behöflig. Dessa äro nämligen:

1) den oegentlighet som ligger däri att för alla arbetare gäller sam ma

invaliditetsbelopp, och

2) att dessa äro fastställda till sin storlek, hvilket omöjliggör vinnan det

af det önskemål, att beloppen skulle följa de förändringar,
som penningvärdet undergår, utan att ändring af lagens bestämmelser
behöfde vidtagas.

I utskottets yttrande finnes emellertid en passus, som synes mig
innebära, jag kan såga, ett hälft löfte till en verklig förbättring, då
där säges: »Den möjligheten lärer väl ej heller vara utesluten att,

Måndagen den 27 Maj, f. in. 7

på sätt ilerestädes i utlandet är förhållandet, ställa ersättningsbeloppen
i visst förhållande till aflöningens storlek».

Ja, mina herrar, häri ligger med all säkerhet vägen till den
rätta lösningen af föreliggande fråga.

Då emellertid utskottet hänvisar till förhållandena i utlandet,
synes det mig kunna vara af intresse att här angifva, huru olika
stater hafva ordnat sig i denna fråga.

I fråga om invaliditetsersättning samt ersättning vid dödsfall
stipuleras en bestämd summa endast i Sverige. I fem länder, nämligen
Belgien, Danmark, Italien, Spanien och Storbrittannien föreskiifves
en kapitalutbetalning, hvilkens storlek skall stå i ett^ visst,
för de olika staterua varierande, förhållande till arbetarens årslön,
och i nio stater, Finland, Frankrike, Holland, Luxemburg, Norge,
Kyssland, Schweitz, Tyskland och Österrike utbetalas en lifränta
hvars storlek är beroende af arbetarens årslön.

Ett stöd för en öfvergång från en fastställd lifräntesumma till
en rörlig synes mig ligga i den åt innevarande Riksdag fastställda
pensionslagen, hvars 7 § säger, »att vid afgång från tjänsten utgår
hel pension med enahanda belopp som det vid tiden för olycksfallet
för tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag», således i proportion
mot den skadades löneförmåner.

Det är ännu en sak jag i samband härmed vill tillåta mig framhålla.
I vår nu gällande olycksfallsersättningslag lämnas vid inträffadt
dödsfall ersättning endast åt den aflidnes änka och efterlämnade
barn, medan om den döde varit ogift endast en begratningshjälp
utbetalas. Nu kan det dock och har äfven, åtminstone i ett
fall som är mig bekant, inträffat, att den ogifte aflidne med sitt arbete
försörjt äfven sina ålderstigna föräldrar, hvilka för sitt uppehälle
varit uteslutande hänvisade till sin sons hjälp. Efter dennes
plötsliga död måste de således hänvända sig till kommunen. Det
synes mig därför kunna och böra ifrågasättas, om ej _ ersättningsplikten
bör utsträckas äfven till ascendenter, hvilka för sitt uppehälle
varit uteslutande hänvisade till den aflidnes hjälp.

Då jag nu öfvergår till det af motionärerna först framställda
och i särskild reservation framställda yrkandet på eu förkortning af
karenstiden från de nu gällande 60 dagarna till o (lagar, vill jag
genast från början framhålla, att jag anser eu minskning af karenstiden
vara fullt befogad.

Vid denna fråga synes mig dock en hel del synpunkter höra
tagas i betraktande innan man fattar sitt beslut och då dessa ej
kommit till uttryck i utskottets yttrande, anser jag mig böra beröra
desamma.

Jag tillåter mig då citera några ord ur kejsar Wilhelm den I s
budskap till den tyska riksdagen 1881, då uppslaget gafs till den
tyska arbetareförsäkringen. Sedan behofvet att genom lag fastslå,
att skadade hjälpbehöfvande arbetare skulle erkännas rätt till anspråk
på ersättning såsom första villkor för att vinna arbetsfred, blifvit berörd!,
fortsättes däri: »I detta syfte förberedes närmast förslag till en
lag om arbetares försäkring mot olycksfall i arbete. Kompletterande
detsamma skall vid dess sida träda ett förslag, som ställer som sin

N:o (5».

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om ändrin- uppgift eu likformig organisation af det industriella sjukkasseväsenangående^er-det‘
^en0 alven de> som Pa grund af ålderdom eller invaliditet försättning
/«?-lorat förmågan att förvärfva sitt uppehälle hafva gentemot samhället
skada till ett väl grundadt anspråk på ett större mått af statsomsorg än som
följd af hittills kunnat komma dem till del».

arbete m. m. ,^ec* ^etia ^ar jag velat framhålla, att enbart eu olycksfallsför(Forts.
) säkringslag ej gör till fylles, utan måste densamma kombineras med
sjukkasse-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Ett enbart utsträckande
åt ersättDingsplikten under nuvarande karenstiden torde äfven
komma att verka därhän, att detsamma skulle om ej hindra, så
dock försvåra ett utvecklande af sjukkasseverksamheten. Detta däraf,
att en blifvande sjukersättningslag antingen skulle inskränkas till
endast. sjukdomsfallsersättning och undantaga olycksfallen eller ock
ersättningslagen ånyo ändras, ty i annat fall skulle en genom olycksfall
skadad arbetare åtnjuta dubbel ersättning, ett förhållande/ som
ur flera synpunkter är förkastligt. Vid en kombination af olyckstallsersättningslagen
med en sjukkasselag bör sjukkasselagen på det
sätt komplettera olycksfallsersättningslagen, att genom densamma ersättningen
bestämmes under den nuvarande karenstiden, oberoende
af sjukdomsfallets orsak, men hvarvid kostnaderna för denna ersättning,
i motsats till dem, som härröra från olycksfallsersättningslagen,
böra bäras åt arbetsgivare och arbetare gemensamt.

Invaliditetsersättningen är och bör vara industriens och arbetsgifvarnes
tribut till staten för den arbetskraft, som genom dem undanryckes
samhället, och är ej, samt får ej heller betraktas som en af
den enskilde arbetsgivaren lämnad skadeersättning till en viss arbetare.
Det är däraf tydligt, att omkostnaderna för denna böra helt
bäras af arbetsgifvaren.

_ Annorlunda ställer det sig med sjukförsäkran och däri ingående
ersättning för olycksfall under karenstiden. Omkostnaderna härvid
böra till så stor del som motsvarar olycksfallsersättning under karenstiden
bäras af arbetsgifvaren, medan den part, som kommer från
sjukdomsfall, synes mig böra bäras af arbetaren själ!''.

För att kunna genomföra en sådan kombinerad sjuk- och olycksfallsersättning,
som .här skisserats, anser jag, att som grundvillkor
måste ställas försäkringsplikt, därvid staten öfvertager hela ansvaret.

Da det åt utskottets yttrande och motivering i denna punkt framgår,
att arbete med en utredning af behöfliga ändringar i lagen den 5
juli 1901 pågår, men då den af departementschefen i hans skrifvelse
till riksförsäkringsanstalten angifna ram för denna utredning synts
mig vara allt för snäft tillmätt, har jag ansett mig här böra frambära
dessa synpunkter och då därtill kommer, att ett förslag till
sjukkasselag är under utarbetande, har det synts mig af vikt af t
framhålla dessa synpunkter. Det är emellertid ännu ett förhållande,
som synes mig vara åt vikt att nu framhålla, nämligen den nuvarande
ersättningslagens omfattning. För närvarande stå stora delar, ja,
största delen af Sveriges kroppsarbetande befolkning helt utanför
lagen. Den påbjudna utredningen bör därför, synes det mig, utsträckas
till att omfatta äfven denna, kanske den viktigaste bestämmelsen,
sa att det tillses, huruvida ej nu en utvidgning af omfattningen
vore lämplig att vidtaga och indika grupper af kroppsarbe -

N:o (!!).

Måndagen den 27 Maj, f. m.

ture, som närmast borde komma i åtnjutande af lagens hägn. Ty Om iindrinuppenbart
torde väl vara, att rättvisligen borde alla kroppsarbetare
hänföras under denna lag och att staten har samma rättigheter och kittning för
skyldigheter gentemot alla. skada till

Herr talman! På grund af hvad jag anfört torde vara tydligt, följd af
att jag ej kan på det sätt, motionärerna hemställa, ansluta mig till arbete mm
deras yrkande, hvarför jag, med utslag å den af herr Persson i Tall- p ’

berg afgifna reservationen, får hemställa om bifall till utskottets yr- ^ 01 s''
kande i punkt a).

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag väntade nästan,
att den siste talaren skulle yrka bifall till min reservation, ty det är
ingenting, som hindrar en utredning i det syfte, som han angifvit, om
reservationen bifalles, snarare tvärtom, för så vidt man vill att, såsom
det framgick af hans anförande, utredningen skall få större omfattning
än hvad både motionären och utskottet föreslagit. I öfverensstämmelse
med den siste talarens anförande, synes mig detta vara
ett ytterligare motiv för bifall till motionärens framställning i den
del, hvartill jag har yrkat bifall till densamma, just därför att man
kan befara att en sådan fullständig utredning kan komma att draga
längre tid och att man sålunda lår vänta ännu länge, innan den lagändring,
hvarom alla synas vara ense, skulle komma till stånd. Det
är visserligen sant, som utskottet här angifvit, att de flesta, som försäkra
sina arbetare, försäkra dem äfven under den s. k. karenstiden,
men jag vill framhålla, att det finnes en hel del arbetsgivare, som
icke alls försäkra sina arbetare, och då komma dessa arbetare i en
mycket ogynnsammare ställning än de, för Indika försäkring tagits,
hvartill kommer, som utskottet i sin motivering framhållit, att det
finnes en del arbetsgivare, som icke sökt försäkring under den s. k.
karenstiden.

Hvad åter beträffar den siste talarens anförande därom att sjukhjälp
och ersättningar i allmänhet borde utgå i proportion till den
aflöning, som en arbetare har, så kan det visserligen vara bra och
lämpligt i många afseenden, men jag skulle dock icke därmed vilja
byta bort den bestämmelse om visst belopp, som finnes i 1901 års
lag. Ty vi måste komma ihåg att om vi skola införa en sådan bestämmelse
och utesluta bestämmelsen om fixa belopp det skulle vara
omöjligt för arbetare, som själf är sin egen arbetsgivare, att få någon
ersättning, ty då kan man icke fastställa, hvilken ersättning en
sådan person bör ha. Om jag i sådant fall söker försäkring i riksförsäkringsanstalten
för skada till följd åt olycksfall i arbetet, så är
det gifvet, att jag själf af mitt arbete icke kan påräkna bestämd aflöning,
och sålunda skulle jag icke veta, hvilket belopp riksförsäkringsanstalten
skulle under sådana förhållanden utbetala. Detta hindrar
naturligtvis icke den andra reformen, att en lagstiftning kommer
till stånd i den riktningen, att ersättning för arbetare med en bestämd
aflöning skall utgå i proportion till den aflöning, som arbetaren
har. Men i afseende på nu föreliggande punkt anser jag verkligen,
att det ligger fara i dröjsmål och att det därför vore klokt,
om denna kammare åtminstone som opinionsyttring ville ansluta sig

N:o 69.

Om ändringar
i lagen
angående er
sättning för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m
(Forts.)

Måndagen den 27 Maj, f. m.

till herr Christiernsons förslag eller min reservation, så att vi så fort
som möjligt kunde få denna lagändring till stånd, att karenstiden
förkortas till 3 dagar, och härom synes, såvidt jag kan förstå, icke
heller kräfvas någon utredning, utan därom äro enligt mitt förmenande
alla ense. Jag ber därför, herr talman, att få yrka afslag å
utskottets hemställan i denna punkt och bifall till min reservation.

Med herr Persson i Tallberg instämde herrar Olsson i Viken,
Larsson i Lund, Thylander, Thorsson och Ersson.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! På sidan 8 i utskottets
utlåtande finnas några ord, som synas mig påkalla uppmärksamhet.
Där står nämligen: »Och har departementschefen med anledning
häraf anmodat riksförsäkringsanstalten att till civildepartementet
inkomma med yttrande och förslag beträffande de ändringar
i förevarande lag, som i här ofvan angifna hänseenden eller eljest
kunde finnas vara af behofvet påkallade.»

Det är detta ord eljest, hvarå jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
och därvid uttala, att, när denna utredning företages, bör
tagas i allvarligt öfvervägande, huruvida icke jämväl jordbruksarbetarne
böra inryckas under olycksfallsersättningslagen. För min del
har jag aldrig kunnat finna, hvilket skäl egentligen förefinnes att
undantaga jordbruksarbetarne från alla de förmåner, som staten vill
förläna arbetare i fiffigt. Jag kan icke finna, att det är någon riktig
reson uti, att man skall sätta dessa jordbruksarbetare så att säga
utom alla de förmåner, som industriarbetarne få. Man säger, att
landtbruket är landets märg och kärna. Man jag undrar: hvad är
landtbruket, om man tager undan landtbruksarbetarne? Jag skulle
vilja lägga synnerlig vikt uppå att man knappast kan skilja på
dessa båda saker. Och det är med anledning däraf som jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till den reservation, som afgifvits af
herr Daniel Persson i Tällberg, och därjämte också få framställa
den önskan, att, när denna utredning är gjord och nytt förslag framkommer,
äfven jordbruksarbetarne måtte få komma in under denna
olycksfallsersättningslag.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Såsom man
ser af utskottets utlåtande, har utskottet ställt sig mycket sympatiskt
gentemot den föreliggande motionen, och utskottet har också af en
motionär fått erkännande därför. Jag får för min del säga, att, när
jag läste herr Christernsons m. fl. motion, så fann jag helt naturligt,
att en sådan motion skulle framkomma. Men såväl jag som —
jag är öfvertygad därom — äfven motionärerna hafva nog funnit,
att frågan kommit i väsentligt förändradt läge, därigenom att regeringen
redan den 22 januari har vändt sig till riksförsäkringsanstalten
med begäran om närmare utredning rörande de ändringar i lagen
den 5 juli 1901, som kunna anses vara af behofvet påkallade.
Och denna utredning skulle särskildt omfatta frågan, huruvida icke
den s. k. karenstiden lämpligen borde förkortas. Nu är det också
endast fråga om karenstiden, ty hufvudmotionären har instämt i herr

Måndagen den 27 Maj, f. m. 11 ^!0

Daniel Perssons i Tallberg reservation. Då vill jag emellertid fråga Om ändrinlierrarne:
skulle det icke vara alldeles i strid med all vanlig riksdags- ^gdende^rpraxis,
i fall man, när på regeringens initiativ det bär begärts ut- gifning för
redning rörande en särskild sak, just beträffande denna särskilda sak skada till
nu fattade ett positivt beslut om en lagändring utan att afvakta fram- af läggande

från Kungl. Majds sida af det förslag, hvartill utredningen Metern m.
kan gifva anledning. Det är ju mycket möjligt, att, när detta förslag ,ports)
framkommer, det icke kommer att inskränka karenstiden i så hög
grad, som motionärerna begärt. Men, när förslaget kommer, då är
den rätta tiden att, med ledning af den utredning, som föreligger,
göra de ytterligare framställningar, som kunna finnas påkallade. Jag
tror också, att, om det både varit bekant för motionärerna, att utredning
påginge, hade de icke, så praktiska politici som de alltid
äro, kommit med framställningen i fråga. Jag tror, att man i detta
fall icke bör föregripa utredningen eller ens i opinionssyfte göra
något uttalande.

Jag hemställer därför om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är särskilt med hänsyn

till den behandling, som den utaf herr Christiernson m. fl. väckta
motionen har fått, som jag önskar säga ett par ord, innan vi gå att
fatta beslut i ärendet. Jag har den uppfattning, att vi bär i landet
äga alldeles för litet utaf arbetareskyddslagstiftning. Jag vill erinra
därom att jag åtskilliga gånger, med anledning af den funktion, som
jag innehar i arbetarerörelsen bär i landet, från utlandet erhållit förfrågningar
med hemställan om bekommande af de lagar, som vi hafva
i afseende å arbetareskydd här i landet. Det har därvid för mig
känts ganska bittert att nödgas gifva det meddelande, att vi i detta
afseende just icke äga några nämnvärda lagar; vi hafva de och de
lagarna, hvilka endast äro ett litet första steg, men någon verklig
och effektiv arbetareskyddslagstiftning finnes icke.

Nu är det val alldeles säkert, att den fråga, som bär i dag diskuteras,
nämligen frågan om skydd för arbetare vid inträffadt olycksfall,
är eu utaf de viktigaste angelägenheterna, då det gäller arbetarne;
tv det är af den största vikt, att han då erhåller hjälp från det håll,
derifrån hjälp kan lämnas. Ingenting torde vara mera smärtsamt, än
då en arbetare midt i sin krafts dagar drabbas af ett olycksfall och
blir urståndsatt att försörja sig. Jag har här i min hand ett bref,
som jag i dagarna bekommit från en arbetare uppe i Norrland, i
hvilket han nämner, att han för fyra år sedan drabbades utaf ett
olycksfall, som har medfört den verkan, att han är urståndsatt att
försörja sig på det sätt, som han eljest skulle kunna hafva gjort. Och
det bolag, som han arbetar hos, har icke i något afseende följt de
bestämmelser ens, som lagen i detta fall har ålagt en arbetsgivare.

Denne arbetare var icke mer än 30 år gammal, då han kom dit upp,
nu har han visserligen erhållit arbete såsom nattvakt mot en mycket
ringa ersättning, och han får på det sättet draga sig fram med en
inkomst, som ingalunda motsvarar de kraf, som hans familj gifvetvis
har rätt att ställa på honom såsom familjeförsörjare. Det är också
säkert, att det är många arbetare här i landet, som få lida bittert i

N:o 6i>. 12 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om ändrin- följd af den brist, som är rådande i så måtto, att vi äro i saknad
angående''er-af tillfredsställande lagar beträffande skydd vid inträffadt olycksfall.
sättning för Och jag hoppas för mitt vidkommande, att den revidering, som det
skada till här är tal om, kommer att gå i den riktning, som jag tror vara för
• landets utveckling riktigast, nämligen att lagen jämväl kommer att
arbete m m om^atta olyeksfallsersättning för inträffade olyckor äfven utom arbetet;

(Forts ) att det i la£en kommer att upptagas äfven flera grupper än som i
lagen för närvarande inrymmes; samt att vi vidare se till, att vi vid
det tillfället äfven få med det, som innefattas i herr Christiernsons
yrkande i det afseende, att karenstiden sänkes och att understödsbeloppet
vid inträffade olycksfall höjes, så att det icke blir ett belopp,
som endast är ett skenbelopp och icke kommer arbetaren till någon
verklig nytta.

Beträffande den s. k. karenstiden ber jag att få lämna en upplysning,
som jag nyss erhållit från en olycksfallsförsäkringskassa inom
svenska träarbetareförbundet, för att därmed visa, huru den nu bestämda
karenstiden af 60 dagar verkar för de delägare i denna kassa,
som hafva drabbats af olycksfall. Det framgår nämligen utaf de
tabeller, som lämnats mig, att under år 1906 inträffat inom denna
kassa 124 olycksfall. Utaf dessa olycksfall är det endast 6, som medförde
oförmåga till arbete öfver 60 dagar. Alla de öfriga olycksfallen
hafva varit utaf kort natur och arbetarne skulle enligt nu
gällande lag vid alla dessa öfriga olycksfall icke kommit i åtnjutande
af någon ersättning. Ja, säger man: det är ju ändå icke så farligt,
ty efter de 60 dagarna, om olycksfallet medför oförmåga till arbete,
erhåller ju arbetaren ersättning. Men, mina herrar, dessa 60 dagar
kunna vara tillräckliga för att göra denne arbetare urståndsatt att på
många och långa år resa sig från de ekonomiska svårigheter, som cn
arbetslöshet gifver under en så lång tidrymd som 60 dagar. Det
synes mig därför vara tydligen ådagalagdt, att det är lika nödvändigt
att redan nu åstadkomma en förändring i detta afseende, som att eu
förhöjning af ersättningsbeloppet bör komma till stånd.

Nu har ju emellertid behandlingen utaf frågan blifvit sådan, att
någon utsikt att få ett sådant yrkande igenom i dag här i kammaren
— eller i Kiksdageu — ingalunda föreligger och jag nödgas därför
äfven för mitt vidkommande, i likhet med herr Christiernson, hemställa,
att kammaren måtte bifalla den utaf herr Daniel Persson afgifna,
vid utskottets utlåtande fogade reservationen, under uttalande
likväl af den förhoppningen, att vi snart måtte få en fullständig revidering
af denna lag, som tryggar arbetarne inför den största faran,
som kan träffa dem, nämligen då olycksfall med alla dess konsekvenser
och fördärfbringande verkningar drabbar dessa arbetare, som
icke äga annat än sin arbetskraft och icke annat kapital, än som de
kunna tillförsäkra sig hvarje dag de stå i arbetet.

Herr Branting instämde häruti.

Herr Lindblad: Herr talman! I likhet med talaren på norrlandsbänken
håller jag före, att det vid revisionen af denna lag bör tagas

N:o (>9.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

hänsyn till att lagen genom synnerligen billiga premier bör utsträckas Om andrmtill
arbetarne i gemen och icke inrättas så att uteslutande industri- angående *&-arbetarne och de bättre situerade arbetarne kunna komma med. Men här sättning för
är tyvärr ett af de fall,då landtbruket icke kan följa jämna steg med indu- skada till
suden. Detta är ju beklagligt; och jag instämmer med den ärade talaren, följa af
att när staten söker att tillskifta sina respektive medlemmar en ersättning °rjfete1 m m
i sådana fallhorn det här är fråga om,nämligen vid rena olyckshändelser, (Forts^
det skulle vara mycket tillbörligt att just tillfoga ett sadant stadgande,
att alla landets arbetare kunde komma med, vare sig de nu äro anställda
i enskild eller offentlig tjänst. Det är därför, som jag tror, att i en
så brådskande tid, som vi nu behandla ärendet, det skulle vara oförsiktigt
att göra något förhastadt principuttalande, utan jag tror det
vore klokt, att man, i öfverensstämmelse med det sammansatta statsoch
lagutskottets tillstyrkan, läte den pågående utredningen få handla
med fria händer och icke binda densamma med något uttalande, som
tillkommit i Riksdagens sista timme. Af den anledning ber jag att
få understödja utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Bengtsson i Häradsköp, Sjöberg, Mallmin,

Danielsson och Ericsson i Alberga.

Herr Räf: Herr talman! Jag ber att få tillkännagifva, att jag

för min del instämmer i herr Johanssons i Kälkebo uttalande.

Herr Branting: Herr talman! Jag skall be att med anledning
af herr Lindblads "yttrande få säga några ord. ^ Det synes mig, att
man nu skulle vara på väg att låta en fråga slå ihjäl en annan, så
att den icke kommer fram. Herr Lindblad har med all rätt fästat
uppmärksamheten å behofvet af att utsträcka området för nu ifrågavarande
försäkringslag. Men det är ju icke någonting, som bör hindra
att kammaren uttalar sig emot ett bevisligt och konstateradt missförhållande,
nämligen att "karenstiden för närvarande är allt för lång.

Icke kan det på det allra minsta sätt lägga något hinder i vägen för
utsträckning af olycksfallsförsäkringslagens verkningsområde, om kammaren,
när en sak är så konstaterad, som hvad här är fallet, nämligen
att karenstiden hos oss är alldeles orimligt för lång, uttalar sig
för att vid revideringen hänsyn tages därtill, så att man förkortar
karenstiden. Det synes mig därför, som om man ej borde uppkonstruera
eu motsättning mellan intressena hos industriarbetare och
landtarbetare, utan låta den sak, hvarom för ögonblicket är fråga,
nämligen den om karenstidens förkortning, få understöd af Andra
Kammaren och ett så enhälligt understöd som möjligt. Man kan sannerligen
vara viss om att landtarbetarnes ställning därigenom icke
på något sätt försämras. Deras befogade intressen tränga sig helt
visst fram och böra tränga sig fram så fort som möjligt.

Med herr Branting förenade sig herrar Johansson i Jönköping,

Starbäck, Andersson i Baggböle, Kvarnzélius, Beckman i Djursholm
och Hörnsten.

>T:o 69. 14 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om ändrin- Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
angående™-de yrkanden, s om därunder framställts, gaf herr talmannen proposisättning
för ^on> de''s Pa bifall till utskottets hemställan i förevarande moment,
skada till dels ock på afslag å berörda hemställan och bifall i stället till det
följd af yrkande, som framställts i mom. a) af den utaf herr Persson i Tallberg
arbete m m v.*d utlåtandet afgifna reservationen; och förklarade herr talmannen
(Forts) sig anse den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Herr Christiernson begärde emellertid votering: och blef i
följd häraf nu uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och lagutskottets
hemställan i mom. a) af utskottets förevarande utlåtande
n:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda hemställan
bifallit det yrkande, som framställts i mom. a) af den utaf
herr Persson i Tallberg vid utlåtandet afgifna reservationen.

Omröstningen utföll med 107 ja mot 82 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan i mom. a).

Mom. b) föredrogs härefter; och yttrade därvid

Herr Larsson i Göteborg: Herr talman! Beträffande mom. b)
i föreliggande utskottsbetänkande har utskottet utgått från den midt
på sid. 10 angifua förutsättning: » .... angående rättegångsbiträde
åt arbetare i tvister om ersättning enligt nu ifrågavarande lag, har
utskottet trott sig finna, att de flesta ersättningstvister af ifrågavarande
art röra dels frågan, huruvida det arbete, hvarigenom skadan
skett, varit under olycksfallslagen hänförligt och dels graden af den
genom skadan orsakade invaliditeten.»

Denna utskottets tro är helt naturlig och sannolikt också riktig,
ty om man studerar officiella uppgifter om ersättningstvister i riksförsäkringsanstalten
eller vid landets domstolar, torde det kanske till
och med kunna konstateras, att de flesta ersättningstvister röra sig
om huruvida och till hvilket belopp ersättning skall utgå. De ersättningstvister,
man kan få kännedom om genom att studera handlingarne
i riksförsäkringsanstalten och vid domstolarne, de beröra
emellertid endast sådana skadade arbetare, som redan erhållit rättegångsbiträde
eller också i sådant hänseende kunnat reda sig något
så när på egen hand.

Emellertid vågar jag vid denna frågas behandling hemställa, att
kammaren ville utgå från de förutsättningar, som finnas angifna på

Måndagen den 27 Maj, f. m.

sid. 5 i utskottets betänkande och hvaraf jag nu endast vill åberopa
följande:

»Mänga äro därför de fall, då skadade arbetare anhållit om
yrkesinspektörs medverkan lör erhållande af skadeståndsersättning,
under uppgift att de icke ha råd att anlita juridisk hjälp till ersättningsanspråkens
fullföljande inför domstol» samt

»Det synes sålunda endast återstå ett sätt, hvarigenom medellös,
skadad arbetare under alla förhållanden tillförsäkras erforderligt rättegångsbiträde
för utbekommande af den ersättning lagen utlofvar, och
det torde vara genom officiellt utsedda rättegångsbiträden----»

Som kammaren häraf finner, vill jag rikta uppmärksamheten på
sådana medellösa skadade arbetare, hvilka icke på egen hand äro i
tillfälle att göra sina ersättningskraf gällande. Det vill säga sådana
skadade arbetare, hvarom man egentligen icke kan äga officiella
uppgifter, huruvida eller i hvilken grad de erhållit i lagen angifna
invaliditets- eller pensionsersättningar.

Af tillgängliga officiella siffror kan man emellertid konstatera,
att antalet sådana enligt lagen ersättningsberättigade arbetare icke
är så ringa, att icke krafvet på rättegångsbiträde kan anses vara
berättigadt. Enligt tvenne med namnunderskrifter försedda intyg,
som jag här har i min hand, utgjorde antalet till kpmmerskollegium
inkomna anmälningar om olycksfall under 1906 omkring 15,600. Den
exakta siffran lär vara 15,620. Och antalet till riksförsäkringsanstalten
anmälda olycksfall under 1906 utgjorde 2,256. Åt dessa senare
hade till den 3 mars i år endast 1,794 erhållit ersättning. Af de
officiellt kända olycksfallen för föregående år är det sålunda endast
omkring 11 procent, hvarom man äger officiell kännedom, att de
skadade eller deras änkor och barn erhållit invaliditets- eller pensionsersättningar
i enlighet med 1901 års lag.

Nu är det visserligen sant, att icke alla dessa 15,620 olycksfall
varit af den beskaffenhet, att de därvid skadade arbetarna varit berättigade
till invaliditetsersättningar, och vidare är det också sant,
att ett stort antal af dessa olycksfall berört arbetare, som direkt erhållit
sin invaliditetsersättning af sådana i motionen omnämnda
mera omtänksamma yrkesidkare, eller från enskilda försäkringsbolag.
Men det återstår ändock ett mycket stort antal skadade arbetare,
som, lämnade utan rättegångsbiträde, mycket väl kunna tänkas af
okunnighet om de processuella reglerna och den materiella rättens
innehåll lämna omständigheter obeaktade, hvilka för ersättningskrafvens
afgörande kunna vara af betydelse.

Denna tanke har jag lånat från en framställning i justitieombudsmannens
berättelse till 1906 års Riksdag angående rättegångsbiträde
åt häktade, och då nu föreliggande fråga i mångt och mycket
kan jämföras med den, som afses i justitieombudsmannens yttrande,
tillåter jag mig också att åberopa ett af honom i detta sammanhang
framställdt påstående, nämligen det: »För öfrigt borde vid

förslaget anmärkas, att om man vill målet man också måste vilja
medlet.» Att man i förevarande hänseende måste finna ett medel
för målets vinnande, nämligen det att tillförsäkra invaliditets- och
pensionsersättningar åt industriens invalider, deras änkor och barn,

N'':o 69.

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till
följd (tf
olycksfall i
arbete m. rn.
(Forts.)

Jf:o 69. 16 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om ändrin- det har ju också utskottet erkänt och framställt förslag om. Men
angående™- ^en vao. utsk°.ttet föreslagit leder enligt min fasta och fulla öfversättning
för tyse*fe icke. till detta mål, så framt icke riksförsäkringsanstaltens
skada till uppgift samtidigt ändras därhän, att den äfven skall öfvervaka lagens
Jvrlsfnf ■ efterletna^ i..1111 förevarande hänseende. Den af utskottet föreslagna
arbete m m u^va8en förbättrar knappast i någon mån ställningen för en medellös,
(Forts) skada(i arbetare. Ty det utlåtande angående invaliditetsgraden, som
han kan^ få från riksförsäkringsanstalten, det kan knappast komma
att innehålla mycket mera än hvad som står att läsa i dennas hvarje
år utkommande prejudikatsamling, hvilken återfinnes i den årsberättelse,
som blifvit utdelad här i kammaren. Och ur denna prejudikatsamling
kunna utförliga upplysningar utan särskild kostnad eller tidsförlust
meddelas åt hvilken som helst af riksförsäkringsanstaltens
ombud och af läkare eller yrkesinspektörer m. fl,

I föregående års sammansatta stats- och lagutskottsbetänkande
angående rättegångsbiträde åt häktade framhölls en tankegång, hvilken
jag finner vara tillämplig i denna fråga, och som jag vågar hoppas,
att kammaren godkänner i år liksom i fjol. Denna tankegång
är följande: »En hvar må för tillvaratagande och bevakande af sina
intressen begagna sig af rättegångsbiträde. Då emellertid detta faktiskt
gestaltar sig så, att i regel endast den, som äger medel att bekosta
rättslig hjälp, kommer i åtnjutande af denna förmån, under det
att den medellöse oftast är utestängd därifrån, uppställer ifrågavarande
lagförslag fordran på statens mellankomst för att bereda äfven
de medellösa tillfälle till dylik hjälp.»

Med stöd af det nu anförda vågar jag hoppas, att kammaren
funnit motionen så behjärtansvärd, att kammaren kan instämma med
mig däruti att rättvisa och billighet kräfva bifall till herr Perssons
i Tällberg reservation. På denna grund tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till nämnda reservation.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Ja, mycket
gärna skulle jag i ganska hög grad velat tillmötesgå motionärens
framställning, men jag har ansett den vara omöjlig att genomföra.
Det har föreslagits, att man skulle bereda tillfälle åt dessa mindre
bemedlade att erhålla rättegångsbiträde, i främsta rummet genom
riksförsäkringsanstaltens tjänstemän. Men kan det vara lämpligt
att dessa få ett sådant uppdrag? Antag t. ex., att det gällde en
försäkring, som anstalten medgifver, då vore det ju alldeles uppenbart
olämpligt, att dess tjänstemän skulle få ett dylikt uppdrag.
Gällde det åter ersättning från andra bolag eller enskilda, så tror
jag, att den ställning riksförsäkringsanstaltens tjänstemän i det fallet
skulle komma att intaga, blefve högst besynnerlig, hvadan jag på
inga villkor tror, att man kan ställa sig på den ståndpunkt, som
motionären har intagit.

Men han hade också tänkt sig, att, om ej så kunde ske, man
skulle ha andra därtill särskildt utsedde personer till nämnda uppdrag.
Det alternativet låter ju mycket mera naturligt, men frågan
är också mycket mera svårlöst, än hvad den vid första påseendet
synes vara. Motionären nämnde nyss, att det gällde 15,600 olycks -

N:o 61*.

Mandagen den 27 Maj, f. in.

fall. Skall man kunna tänka sig, att man kan få rättegångsbiträde
för alla dessa 15,600? Med den organisation, som advokatståndet
här i Sverige har eller rättare sagdt: med den brist på organisation,
som det har, förefaller det mig för (ifrigt omöjligt, att det skulle
kunna åstadkommas rättegångsbiträde!! i alla dessa fall. Vi hafva
ju visserligen i de större samhällena s. k. fattigadvokater, och det
kunde ju synas ganska lämpligt, att dessa fattigadvokater finge antydda
uppdrag, men ute pa landsbygden tror jag det vara omöjligt
att fä sä många dugliga rättegångsbiträden som behöflig! vore. Motionären
åberopade nyss det analoga förhållandet med frågan om
rättegångsbiträde åt häktade personer. Ja, det talar snarare för
bifall till utskottets hemställan — därför nämligen, att det visat sig,
att man icke kunnat anskaffa rättegångsbiträde annat än åt för mycket
groft brott tilltalade.

Under sådana förhållanden har utskottet icke ansett sig kunna
biträda motionärens framställning; men vi hafva velat göra hvad i
vår förmåga stått för att verkligen underlätta proceduren för dessa,
som blifvit skadade i sitt arbete. Sålunda, i stället för att i närvarande
stund man icke äger att vända sig till riksförsäkringsanstalten
för erhållande af utlåtande under annan förutsättning än att
antingen båda parterna göra det eller ock vederbörande domstol eller
skiljomän, hafva vi föreslagit, att en dylik hänvändelse skulle kunna
få göras af en hvar af parterna, och att i sådant fall anstalten, efter
den andra partens hörande, skulle lämna sitt utlåtande. Men en
sådan anordning är icke detsamma, som motionären ansåg förekomma
i riksförsäkringsanstaltens statistik; ty hvad som utmärker den af
utskottet föreslagna anordningen är just, att riksförsäkringsanstalten
yttrar sig i det och det speciella fallet och säger: detta fall är af
den beskaffenhet, att enligt vår mening ersättning bör lämnas, och
denna ersättning bör enligt vår mening lämnas i den och den klassen.

Det är förstås gifvet, att detta utlåtande icke har någon karaktär
af laga dom, så att parterna skulle hafva skyldighet att rätta sig
därefter; men i de allra flesta fall får man väl förutsätta, att, vare
sig det är bolag respektive förening eller enskild person, som är
ersättningsskyldig, vederbörande komma att i ganska hög grad känna
sig manade att ställa sig ett dylikt uttalande till efterrättelse. Vi
hafva trott, att det skulle lända till icke ringa fördel för de skadade,
om de utan vidare kunde få ett sådant utlåtande från riksförsäkringsanstalten,
och att, sedan de erhållit ett sådant, det skulle vara betydligt
lättare för dem att få en advokat, eftersom denne ju skulle
hafva ett mycket godt stöd i detta officiella utlåtande.

Nu förefaller det mig visserligen förklarligt, att motionären icke
är belåten, då han icke fått sin motion bifallen; men det förefaller
mig ytterligt märkvärdigt, att han icke kan finna, att detta utskottets
tillmötesgående ändå är af ganska stor betydelse. Ännu vet jag
icke, om Första Kammaren ens fattat något beslut i denna fråga;
men har den gjort det och bifallit utskottets hemställan, så tror jag,
att det vore ganska obetänksamt, om Andra Kammaren skulle afslå
utskottets förslag och således underlåta att lämna denna ganska väsentliga
hjälp åt de skadade. Utgången i Första Kammaren må emellertid
Andra Kammarens Frat. 1907. N:o 69. 2

Om ändringar
i Ingen
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)

>:o «9.

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. ro.
i Forts.)

Måndagen den 27 Maj, f. m.

hafva varit hvilken som helst. Jag tror ändå, att det är klokast af
oss att, om vi vilja göra något i denna sak, bifalla utskottets hemställan;
ty längre lär man svårligen, åtminstone på ganska lång tid
framåt, kunna komma.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Först: Herr talman, mina herrar! Då jag icke kan annat
än till fullo dela den i herr Daniel Perssons reservation framställda
tanke att det af utskottet framlagda förslaget icke fyller det med
motionen åsyftade ändamålet, så kommer jag naturligtvis att rösta
för bifall till reservationen.

Att detta utskottets förslag icke kan fylla sitt ändamål, torde
framgå af ett litet konkret fall, som jag skall be att få relatera.
För ett par år sedan behöfde en kommun på landet en skolbyggnad
samt hade på entreprenad öfverlämnat arbetet åt en byggmästare.
Denne byggmästare gjorde konkurs, innan byggnaden var färdig;,
och arbetets utförande öfvertogs af de personer, hvilka tecknat borgen
för kontraktet. Af dessa borgensmän var den ene bruksägare och
han uppdrog åt sin egen byggmästare att leda arbetet med färdigbyggandet
af kommunens hus. Under det att detta arbete pågick,
blef en arbetare dödad. Denne arbetare efterlämnade minderåriga
barn, och dessas förmyndare skref till mig och frågade: »Af hvem

skall jag fordra ersättning enligt lagen angående ersättning för olycksfall
i arbete? År det af kommunen, för hvars räkning byggnaden
utförts; eller är det af byggmästaren-entreprenörens konkursbo; eller
är det af bruksägaren; eller är det af den af honom tillsatta byggmästaren?»
En sådan fråga torde icke riksförsäkringsanstalten kunna
besvara på grund af en hänvändelse, sådan som utskottet nu föreslagit.

Att det föreligger ett behof för arbetare eller deras efterlefvande
att få kostnadsfri ersättning, det torde vara tämligen säkert. Endast
ett bevis härför må anföras: År 1901 inträffade ett dödsfall vid en
af statens järnvägars verkstäder. En arbetare blef där dödad i en
transmission under det han utförde honom ålagdt arbete. Han efterlämnade
änka och 7 minderåriga barn, det äldsta 11 år, det yngsta
3 månader gammalt. De voro i så fattiga omständigheter, ''att de
bodde i en vedbod. De hade ju inga medel att börja en process
med; men personer som ömmade för dem lyckades dock anskaffa
något penningar åt dem, ehuruväl dessa icke skulle hafva räckt att
föra processen till slut, om icke en advokatfirma hade åtagit sig att
kostnadsfritt föra deras talan. Denna process har pågått ända till
för några veckor sedan, således fulla 6 år. Hur skulle det kunna
vara möjligt för en änka att utan sådana mellanhänder, som kostnadsfritt
hjälpa henne, förskaffa sig sin rätt! I detta fall gällde det
dock ett sådant verk som statens järnvägar; i huru mycket högre
grad äger icke det sagda sin giltighet, då det är fråga om en annan
arbetsgivare än staten ?

Jag anser mig med det anförda hafva visat såväl beliofvet af
att kostnadsfri rättshjälp lämnas åt skadade arbetare, som ock att
den af utskottet föreslagna åtgärden icke fyller sitt ändamål; hvarför

It)

N:o <)!>.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

jag, med hemställan om afslag å utskottets förslag, ber att få yrka
bifall till herr Daniel Perssons reservation.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
framställt propositioner ä de därunder gjorda yrkandena, blef
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Efter föredragning slutligen af mom. c) begärdes ordet af

Herr Larsson i Lund, som yttrade: Herr talman! Såsom

kammaren behagade erinra sig, innehåller lagen om skydd mot yrkesfara
bland annat bestämmelse därom, att yrkesidkare är pliktig att
vidtaga nödiga anordningar för att skydda hos honom anställda arbetares
lif och hälsa, och lagen angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbetet innehåller den bestämmelse, att ersättning
icke utgår för skada som den skadade genom grof vårdslöshet
själ!'' ådragit sig.

Nu är min erfarenhet den, att denna bestämmelse om grof vårdslöshet
af allmänheten alltför ofta förväxlas med lägre grad af vårdslöshet,
ja till och med med endast oförsiktighet. Olika domare hafva
också skilda meningar om, huruvida en af en arbetare begången försumlighet
är att betrakta som oförsiktighet eller grof vårdslöshet.
Såsom exempel härpå tillåter jag mig anföra följande. I Första
Kammarens protokoll för den 13 april 1901 sidan 42 finnes en beskrifning
öfver ett olycksfall, då det gällde antagandet af nu gällande
lag och den lyder: »visserligen förorsakades olyckan af arbetarens
egen oförsiktighet, men det är ju så, att en arbetsgivare sällan
vill till sin fördel åberopa hvad man kallar »grof vårdslöshet». Såsom
kammaren finner, har denne talare tydligen förväxlat dessa båda
begrepp och gjort dem likvärdiga. Vidare skall jag be att få anföra
ett annat exempel, som återfinnes i''Teknisk tidskrift af den 12 maj
1906. Där beskrifves ett olycksfall och domstolens utslag lyder:
»Häradsrätten ansåg väl, att Sundberg genom egen oförsiktighet medverkat
till sin död, men ansåg, att bolaget genom att lämna Sundberg
en vilseledande uppgift om den tid, då han finge tjära ledningen,
måste anses vållande till Sundbergs död och ålade bolaget ersättningsskyldighet
jämlikt 6 kap. 1 och 4 §§ strafflagen.

Hofrätten dömde också bolaget till ersättningsskyldighet, men
jämlikt lagen den 5 juli 1901. Två af hofrättens ledamöter voro dock
af skiljaktig mening och ansågo, att Sundberg gjort sig skyldig till
grof vårdslöshet samt att bolaget för den skull borde befrias från
ersättningsskyldighet». Af detta exempel framgår, huru olika uppfattning
äfven domare kunna ha om dessa tvänne begrepp, oförsiktighet
och grof vårdslöshet. Ett tredje exempel: »Kungl. hofrätten
har tagit handlingarnas innehåll i öfvervägande, och enär genom hvad
i målet förekommit icke blifvit styrkt, att bolaget genom underlåtenhet
att vidtaga i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj
1889 föreskrifna skyddsåtgärder eller annorledes varit till den Schön
åkomna skadan vållande, utan Schön fast hellre måste anses hafva
genom egen oförsiktighet vållat densamma, alldenstund Schön, enligt

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)

N:o 69. 20 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om änärin- hvad i målet blifvit visadt, före det tillfälle, då skadan inträffade,
angående ^r-erhälIit uttryckligt förbud att verkställa rengöring under i frågavasättning
för rande växel, medan denna var i gång, pröfvar kungl. bofrätten med
Skada till ändring af rädstufvurättens utslag beträffande hufvudsaken, rättvist
följd'' af Ogilla Schöns därutinnan förda talan». Af detta exempel framgår,
arbete m m ‘?lt ljof’rätten likställt begreppet oförsiktighet med ett uttryck, som
(Forts.) at;erfinnes i lagen, där det står, att det endast är grof vårdslöshet
som föranleder till ersättningskrafs underkännande. Åt'' dessa exempel
torde befogenheten af det påståendet framgå, att vid den praktiska
tillämpningen af ifrågavarande lagrum har uttrycket grof vårdslöshet
visat sig vara svårtolkadt. Anledningen till min motion är
dels detta och dels den omständigheten, att en skadad arbetare går
förlustig all invaliditetsersättning enligt denna lag, därest det kan
läggas honom till last, att han genom grof vårdslöshet bidragit till
sin olycka, och detta helt och hållet oberoende af om vederbörande
arbetsgifvare eller dennes förtroendeman i sin mån bidragit till olyckan
genom att åsidosätta den honom enligt lagen angående skydd
mot yrkesfara åliggande plikt och således icke vidtagit sådana anordningar,
som med afseende på maskiner, redskap eller arbetets
beskaffenhet varit nödiga. Jag vågar antaga, att kammaren skall
kunna instämma med mig deruti, att detta är ett missförhållande
och ett missförhållande, som kräfver rättelse. För mig står det klart,
att det skulle vara i öfverensstämmelse med gällande rättsbegrepp
att ifrågavarande lagparagraf erhölle en sådan lydelse, att de af de
olika parterna begångna försumligheterna komrne att vägas mot hvarandra.
Denna princip står direkt uttalad såväl i strafflagen som i
sjölagen. 6 kap. 1 § strafflagen lyder: »har den som skadan led
genom eget vållande därtill medverkat varde skadeståndet jämkadt
efter ty som skäligt pröfvas» och i fråga om ersättningsskyldighet
för skada, uppkommen genom sammanstötning mellan fartyg, säges
i sjölagens § 220: »är sammanstötningen orsakad genom vållande å
båda sidor, äge rätten med afseende på beskaffenheten af de å hvardera
sidan begångna fel bestämma, om och i sådant fall till hvilket
belopp ersättningsskyldighet bör endera sidan åläggas, eller om hvardera
sidan bör draga sin skada». Vid bedömandet af frågan om
vållande till sammanstötningen skall rätten taga i särskildt betraktande,
huruvida tiden medgaf öfverläggning eller icke.

Mitt förslag innebär sålunda ingenting i princip nytt.

I motionen har jag därför föreslagit, »att Riksdagen för sin del
behagade antaga ett tillägg till ifrågavarande lag af följande innebörd».
Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att jag icke föreslagit,
att Riksdagen skulle antaga just den formulering som jag föreslagit,
och som här står angifven. Utskottet säger på sidan 11, att »en sådan
bestämmelse skulle i sin tillämpning medföra stora praktiska
svårigheter med hänsyn till tänjbarheten i uttrycket nödiga försiktighetsåtgärder».
Denna utskottets anmärkning borde, enligt mitt
förmenande, gifvit utskottet anledning att välja ett mindre tänjbart
uttryck, exempelvis enligt reservanternas förslag. Bland annat motiverar
utskottet sitt afslagsyrkande därmed, att det »icke torde kunna
uppletas någon industriel! anläggning eller något arbetsföretag af nu

Måndagen den 27 Maj, f. m. 21 N: o (!!).

ifrågavarande art, där icke möjlighet till en dylik invändning frän Om ändrinden
ersättningskräfvande partens sida föreligger». Jag hemställer j“see”.
till kammaren att afgöra, huruvida det skall vara ett skäl mot aRättning för
tagande af en lagparagraf, att den ena parten kan hafva möjlighet skada till
att göra invändning mot motparten. Är invändningen obefogad tager följd af
tydligen ingen domare hänsyn därtill. Men är den befogad, skall ,*

den naturligtvis också få göra sig gällande. Utskottet säger vidare, ''

att de llesta tvistemål angående ersättning för skada genom olycksfall *■ ''

i arbete skulle blifva mer än nödigt utvecklade och långvariga. Då
därtill kommer, att det är den skadade obetaget att anhängiggöra
särskild skadeståndstalan enligt kapitel 6 strafflagen i de fall, där
han på grund af arbetsgifvarens underlåtenhet att vidtaga nödiga
försiktighetsåtgärder kan anse sådan talan befogad, torde något verkligt
behof af den föreslagna lagändringen icke förefinnas. Härom
tillåter jag mig uttala den uppfattningen, att den af utskottet anvisade
vägen, att den skadade också skall anhängiggöra särskild talan
enligt strafflagen, väl snarare gifver anledning till mer än nödigt
invecklade och långvariga tvistemål, än om den skadade enbart hade
att hålla sig till ett lagrum, i enlighet med hvad som föreslagits i
motionen. Sedan jag sålunda tillåtit mig bemöta utskottets motivering,
vill jag ock fästa uppmärksamheten på den omständigheten,
att de ersättningar, som skola utgå enligt ifrågavarande lag, icke
äro att betrakta som skadeståndsersättningar i strafflagens bemärkelse.
Ty af de afhandlingar och uttalanden, som ligga till grund
för denna lag, framgår otvetydigt, att de äro att betrakta som invaliditets-
och pensionsersättningar. Det förslag till missförhållandenas
afbjälpande, som reservanterna framlagt, synes mig vara ett steg i
rätt riktning. Jag tillåter mig därför herr talman, att yrka bifall till
reservanternas förslag.

Vidare anförde:

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Hvad beträffar
denna punkt vill jag gärna medgifva, att utskottets motivering
är ganska snäft affattad. Detta bar sin grund däruti, att motionen
innehåller, bland annat, att det afses icke någon rubbning i bestämmelsen,
att ersättningsanspråken skola underkännas i sådana fall, då
den skadade arbetaren genom uppsåtlig grof vårdslöshet helt och
hållet själf varit vållande till olycksfallet. Vidare grundar det sig
på, att motiveringen i denna motion är ganska oklar. Det var därför
svårt för utskottet att komma till något resultat. Utskottet var
därför enigt om, att ingen annan utväg fanns än att afstyrka motionen.
Sedermera har, efter det utskottets utlåtande blifvit justeradt,
framställts ett förslag af herr Daniel Persson i Tällberg. Hade
detta förslag varit uppe under utskottsbehandlingen, skulle jag för
min del icke känt mig förhindrad att biträda detsamma. Ty detta
förslag är mycket bättre affattadt än motionen, och jag tror, att det
icke skulle komma att medföra några särskilda svårigheter, om en
lagbestämmelse i den riktningen antoges. Hade således detta yrkande
förelegat till behandling, tror jag, att jag skulle kunnat ansluta

>T:o CD.

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. tn.
(Forts.)

Måndagen den 27 Maj, f. m.

mig därtill. Nu däremot kan jag naturligtvis icke annat än yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Den siste ärade talaren
slutade med att säga, att om jag hade formulerat mitt yrkande
på samma sätt, då ärendet behandlades i utskottet, som jag formulerat
det i min reservation, så skulle han gärna kunnat gå med därpå.
Det gläder mig, att vi sålunda stå på samma ståndpunkt i det kär
afseendet, och jag hoppas, att denna kammare skall göra detsamma.
Det är ju visserligen sant, som han anmärkte, att vid ärendets behandling
i utskottet jag icke hade mitt förslag formuleradt, men kerrarne
förstå säkerligen mycket väl, att man har mycket svårt att på
förhand formulera ett förslag, dä man icke vet, hur ärendet kommer
att behandlas. Och med den brådska, som nu varit rådande, har
man sannerligen icke så lång tid på sig, då ärendet behandlas, att
man hinner framställa fullt formulerade förslag. Det har varit knappt
nog att jag hunnit göra det efter förslagstryckets mottagande och
tills reservationen skulle afgifvas. Nu ligger emellertid förslaget till
herrarnas påseende, och jag hoppas, att denna kammare skall finna,
att det är rättfärdigt och tillmötesgår ett länge kändt behof. Jag
gar icke sa långt som motionären i sitt förslag har gjort, då han
yrkar, att grof vårdslöshet under inga förhållanden skulle kunna motivera
ett afslag på framställda ersättningsanspråk, utan jag framställer,
som herrarna finna, det förslaget, att därest arbetsgifvaren
försummat att vidtaga de försiktighetsåtgärder, som vederbörande
yrkesinspektör anvisat, så skall han icke med hänvisning på, att grof
vårdslöshet föreligger, bli befriad från ersättningsskyldighet. Detta
synes mig vara en mycket enkel och rättfärdig sak. Det är i allmänhet
ytterst svart att afgöra, huruvida det är grof vårdslöshet eller
icke. Men jag skulle kunna referera åtskilliga fall, där arbetsgifvaren
föreburit, att den skadade arbetaren gjort sig skyldig till grof
vårdslöshet, och det kunde synas som om så verkligen varit fallet,
men vid sakens utredning har det befunnits, att arbetsgifvaren icke
vidtagit de åtgärder, som yrkesinspektören föreskrifvit skulle vidtagas.
På grund däraf hade den skadade personen vid utförandet af
sitt arbete vidtagit vissa försiktighetsåtgärder, som han trodde skulle
vara ägnade att skydda hans lif och lem, men som dock sedan blifva
betecknade såsom varande hänförliga till grof vårdslöshet. Eu
sådan sak är nu föremal för domstols pröfning, men man hade icke
behöft anhängiggöra rättegång, om man haft ett sådant stadgande i
lagen, som motionären föreslår. Arbetsgifvaren hade då icke kunnat
med hänvisning på, att grof vårdslöshet från arbetarens sida förelåg,
kunnat befrias från ersättningsskyldighet. Det är visserligen sant,
att bevisföringen åligger arbetsgifvaren, så framt han vill göra gällande,
att grof vårdslöshet föreligger, men detta är dock ett ytterst
tänjbart begrepp, och det är ytterst svårt att draga gränsen mellan
grof vårdslöshet och oförsiktighet, och dessa begrepp förväxlas och
sammanbkndas ofta till och med af domstolarna. Jag tror, att åtminstone
i sadana fall, dår yrkesinspektören föreskrifvit eller för -

Måndagen den 27 Maj, f. in.

23 >:» t>!».

ordat vissa försiktighetsåtgärder samt arbetsgivare!! försummat att Om ändnnvidtaga
dessa, arbetsgifvaren icke borde vara berättigad förebära att Gående
grof vårdslöshet föreligger. sättning för

På grund af det anförda skall jag, herr talman, anhålla att få skada till
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till min reservation. Jo.

Häruti instämde herrar B vant ing och Lindqvist. ^ (Fort” ''”*

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag har icke haft tid att

närmare sätta mig in i denna fråga. Om man emellertid håller sig
till själfva kärnpunkten i motionärens framställning och likaledes i
reservantens, så vill det förefalla, att skillnaden mellan motionärens
förslag och reservantens i den nu föredragna punkten icke är synnerligen
stor. Jag skall försöka att med några få ord förklara mina
skäl för detta mitt påstående.

Motionären yrkar, att genom olycksfall i arbete skadad arbetares
ersättningsanspråk, enligt lagen den 5 juli 1901, icke må med hänvisning
därpå, att den skadade själ! genom grof vårdslöshet varit vållande
till olycksfallet i fråga, underkännas, därest yrkesidkaren försummat
vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder till olycksfallets förebyggande.
Nu är det ganska betecknande, att en man i motionärens
ställning kan vilja här använda ett sådant ord som ordet »nödiga»,
ty han bättre än jag och mången annan bör väl veta, att
äfven om en arbetsgivare både vidtagit alla de åtgärder, som motionären
eller någon annan yrkesinspektör hade föreskrifvit, så kunde
det hitta på att hända, att domstolen sade, att nödiga skyddsåtgärder
ändock icke varit vidtagna. Nå, detta har herr Daniel Persson
insett, och därför har han icke vågat sig på att använda det ordet,
utan han har i stället förändrat formuleringen på det sätt, som vi se
i reservationen, där motsvarande bestämmelse lyder: »därest yrkesidkaren
försummat vidtaga de försiktighetsåtgärder till olycksfallets
förebyggande, som af vederbörande yrkesinspektör anvisats.» Det
är naturligtvis någon skillnad där, men jag undrar, om ens herr Daniel
Perssons stilisering är tillfyllestgörande. Jag har nu icke så
noga reda på sättet för arbetets utförande på hvad man närmast menar
med det industriella området, men det vet jag, att det har förekommit
icke en gång eller några få gånger utan flera gånger, att
sådana skyddsåtgärder, som vederbörande yrkesinspektör bär ålagt
arbetsgifvaren att ombesörja, och som arbetsgifvaren låtit utföra,
blifvit af arbetarne borttagna, därför att de af dem ansetts vara alldeles
för hinderliga och besvärliga vid arbetets utförande. Hur skall
det komma att gå enligt herr Daniel Perssons reservation i ett dylikt
fall, där de skyddsåtgärder ha varit vidtagna, som blifvit af
yrkesinspektören föreskrifna och arbetsgifvaren således ställt sig till
noggrann efterrättelse yrkesinspektörens föreskrift, men arbetaren,
som står på arbetsplatsen och icke tycker om skyddsanordningen,
emedan han anser den besvärlig för arbetets utförande, har tagit bort
den, och det så sker en olycka? Hvem blir då ersättningsskyldig?
Jag kan icke se, att svaret på denna fråga framgår af ordalydelsen

Ji:o 69.

Om ändringar
i lagen
angående ersättning
för
skada till

Måndagen den 27 Maj, f. m.

i hen Daniel Perssons reservation, och därför tror jag att kammaren
gör bäst i att bifalla utskottets förslag.

följd af
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)

Herr Larsson i Göteborg: Herr talman! I anledning af herr
vice talmannens anförande skall jag konstatera, att den skillnad mellan
motionärens och reservantens förslag, som han påpekade, är fullkomligt
riktig. ° Hvad angår den anmärkning, som han nu riktade
mot motionen, så skall jag be att få till min ursäkt anföra följande.
Herr vice talmannen nämnde, att det var svårt att tolka hvad som
afses med detta ord »nödiga». Ja, det är nog mycket möjligt att
det är svårt, men då jag återfinner precis samma ord i den af Riksdag
och regering antagna lagen af 1889 angående skydd mot yrkesfara,
där det i 2 § första momentet heter, som jag redan i mitt första
anförande antydde, att »yrkesidkare är pliktig att vidtaga alla de
anordningar, som i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap
eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att
skydda hos honom anställda arbetares lif och hälsa», så har jag vågat
mig på att använda detta ord äfven i motionen.

Beträffande sedermera de af herr vice talmannen framhållna särskilda
svårigheter, som kunna uppstå om arbetarne taga bort skyddsanordningar,
så skall jag be att få påpeka, att det icke så sällan
..^ncler’ yrkesidkare, hans ingenjör, verkmästare eller förman missförstår
en anvisning, som gifvits af yrkesinspektören, och uppsätter
en skyddsanordning oriktigt eller felaktigt. Om en arbetare då borttager
en sådan skyddsanordning, så är detta helt naturligt, ty den
var ingen skyddsanordning, då den var oriktig eller orätt uppsatt.
Enligt min erfarenhet — och det är ganska många bland mina kolleger,
som dela densamma — är det mycket sällsynt, att en arbetare
verkligen tager bort en praktisk, väl utförd "och rätt uppsatt
skyddsanordning. Hvad beträffar den efter ett olycksfall uppstående
frågan, huruvida skyddsanordning funnits eller icke, så torde det väl
i detta som i alla andra fall bli föremål för domstols pröfning, huruvida
det ena eller andra varit fallet. Jag anser sålunda de af herr
vice talmannen framställda anmärkningarna icke kunna inverka på
denna fråga, utan vidhåller mitt yrkande på bifall till herr Daniel
Perssons reservation.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag begärde ordet endast
för att svara herr vice talmannen på en fråga, som han direkt
framställde till mig. Han frågade: hur skall det gå, om arbetsgivare
vidtagit sådana skyddsanordningar, som af yrkesinspektören
anvisats, men arbetarne själfva tagit bort denna anordning? Jo, då
vill jag svara herr vice talmannen, att då går det så, att arbetsgivare^
har vidtagit de anordningar, som blifvit föreskrifna. Han har
då gjort hvad på honom ankommer, och då blir naturligtvis icke
detta stadgande tillämpligt. Detta är ju alldeles gifvet och klart.
Han bär gjort hvad på honom ankommer och följaktligen får han
skydda sig med den invändningen, att arbetaren ådagalagt grof vårdslöshet,
i fäll sådan föreligger.

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

Då jag hoppas, att detta enkla svar är fullt tillfredsställande, så
vill jag också hoppas, att herr vice talmannen är snäll och röstar
med min reservation.

Härmed var öfverläggningen slutad. Därunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock afslag
å berörda hemställan och bifall i stället till det yrkande, som framställts
i mom. c) af den utaf herr Persson i Tallberg vid utlåtandet
fogade reservationen. Herr talmannen, som nu framställde proposition
å dessa yrkanden, förklarade sig anse det förra yrkandet vara
med öfvervägande ja godkändt. Men som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och
lagutskottets hemställan i mom. c) af utskottets förevarande utlåtande,
n:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit det yrkande, som framställts i mom. c) af den
utaf herr Persson i Tällberg vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 102 ja mot 82 nej, hvadan utskottets hemställan
i mom. c) af kammaren bifallits.

§ 6

Efter föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande,
n:r 14, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående löne- och pensionsreglering för småskolelärare
och småskolelärarinnor, begärdes ordet af

Herr Thavenius, som yttrade: Med anledning af utskot tets

utlåtande vill jag uttala min glädje först däröfver, att utskottet
funnit min motion synnerligen bebjärtansvärd, och sedan däröfver,
att utskottet ställt i utsikt, att vi redan nästa riksdag hafva
att vänta en kungl. proposition om förbättrade lönevillkor och pensioner
för våra i verkligt ekonomiskt betryck stadda småskolelärare
och småskolelärarinnor.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

X:0 69.

Angående
cmorganisa
tion af
medicinalstyrelsen.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

§ 7-

1 föredragningslistan fanns härefter uppfördt Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 35, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående omorganisation af medicinalstyrelsen.

Utskottet både till behandling fått mottaga en af herr K. E. O.
Kjellberg väckt motion, hvari föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kung]. Majrt anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t låta verkställa
utredning angående medicinalstyrelsens tidsenliga omorganisation
samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte, med hufvudsakligt bifall till motionärens
yrkande, i skrifvelse till Kungl. Majrt anhålla, att Kungl. Majrt täcktes
låta verkställa utredning angående behofvet af medicinalstyrelsens
omorganisation samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda.

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservation af herrar Zimdahl,
Hazén och Magnusson i Salstad, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion ej måtte föranleda någon Andra Kammarens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till

Herr Zimdahl, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Som
herrarne behagade finna, står jag i likhet med herr Hazén och herr
Magnusson i Salstad antecknad som reservant vid detta betänkande.
Vårt motiv därtill är helt enkelt det, att vi anse denna fråga alltför
stor och betydelsefull för att nu i riksdagens sista stund afgöras.
Det är för (ifrigt icke mera än 6 år sedan medicinalstyrelsen fick sin
senaste instruktion. Under sådana förhållanden hafva vi icke funnit
skälen nog starka för att redan nu genomföra en så genomgripande
förändring, som den ärade motionären här åsyftat.

Att en del ändringar i fråga om arbetssättet inom denna centralstyrelse
äro behöfliga, lärer väl icke kunna förnekas. Men vi tro,
att de mest nödvändiga förändringarna i det fallet redan försiggått
inom styrelsen.

Jag tror för öfrigt, att denna Riksdag redan beslutat så pass
många skrivelser till Kungl. Maj:t, att det kan vara nog, och att det
borde föreligga^ synnerligen tungt vägande skäl, om man skulle besluta
ännu en sådan i en så viktig fråga som denna. Sådana viktiga
skäl föreligga icke här, enligt reservanternas förmenande. Det är
därför, som jag, herr talman, ber att få yrka afslag å utskottets betänkande
och bifall till reservationen.

Herr Magnusson i Salstad instämde häruti.

N:o (i».

Måndagen den 27 Maj, f. rn. 27

Herr Lindh i Gäfle: De af herrarne, som haft tid att se ])å Angående
motionen och papperen, hafva funnit, att medicinalstyrelsen blifvit
officielt tillfrågad af utskottet, hvad den tänkte om motionärens förslag medicinalatt
omorganisera medicinalstyrelsen; och medicinalstyrelsen har i ett styrelsen.
ganska digert utlåtande polemiserat mot motionären angående bästa (Forts.)
sättet för medicinalstyrelsens organisation. Medicinalstyrelsen har
också uttalat, att den anser vissa förändringar behöfliga i fråga om
organisationen och arbetssättet, men att medicinalstyrelsen själf efter
hand skall införa lämpliga reformer och tycker, att någon utredning
icke är erforderlig.

Nu är det så, att då inom utskottet den, som där representerar
sakkunskapen i detta fall, nämligen medicinalrådet Wawrinsky, icke
deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende, har det blifvit
utskottets öfriga ledamöter, som sålunda med ledning af motionen
och medicinalstyrelsens utlåtande däröfver fått bestämma sin ställning
till frågan. Det är då gifvet, att hvarken tid eller förutsättningar ha
funnits att ingå i någon närmare behandling åt själtva saken, d. v. s.
de utkast till organisationsförändring, som af motionären framställts
och af medicinalstyrelsen bemötts. Utskottets majoritet har emellertid
ansett, att motionären anfört grundade skäl för att flera förändringar
i medicinalstyrelsens organisation under tidernas lopp blifvit oundgängligen
nödiga, på grund af hopandet af ärenden och utvecklingen
af de olika grenar, som höra under medicinalstyrelsen, och, hvad
viktigare är, utskottets majoritet har ansett, att, om man samvetsgrant
genomläser medicinalstyrelsens utlåtande, kan man icke värja sig för
den uppfattningen, att medicinalstyrelsen själf vidgår, att en ändring
i organisationen är i flera hänseenden nödvändig.

Medicinalstyrelsen har emellertid sagt, att motionären i flera fäll
misstagit sig. Motionären har åberopat sig på flere års erfarenhet
och studier på området. Det har för utskottets majoritet stått ganska
klart, att det måste vara svårt för en utomstående att kunna fullt
tydligt angifva dels hurudana förhållandena äro, dels hurudana de
böra vara. Då emellertid, som sagdt, medicinalstyrelsen sjäif, såsom
man finner af dess utlåtande, vidgår, att ändringar och förbättringar
i medicinalstyrelsens organisation äro i många hänseenden behöfliga,
och då utskottets majoritet icke obetingadt kunnat dela medicinalstyrelsens
uppfattning, att medicinalstyrelsen själf skall sörja för att
ändra hvad som behöfs, har utskott smajoriteten ansett sig böra tillstyrka
en skrifvelse till Kungl. Maj:t i denna fråga. Man vet ju, att
ändringar icke så lätt kunna utan vidare genomföras inom ett verk
af en sådan ålder som medicinalstyrelsen. Jag vill inom parentes
anmärka, att då reservanterna säga, att i och med den förnyade instruktionen
på 1900-talet skedde den senaste organisationen af medicinalstyrelsen,
så är detta naturligtvis icke fullt riktigt; den nya instruktionen
har icke medfört någon fullständig ändring af organisationen.

Då emellertid utskottet kommit med en så moderat framställning,
att utskottet icke direkt upptagit motionärens yrkande, som går ut
på att skrifva till Kungl. Maj:t och begära en utredning angående
medicinalstyrelsens tidsenliga omorganisation, utan i stället upptagit

N:o 69. 28 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående ett första led af innehåll, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa ut0m°tionnafa''
redn,inS ^gående behofvet af medicinalstyrelsens omorganisation och
medicinal- att först sedan detta behof vore visadt, en sakkunnig och opartisk
styrelsen, utredning af denna fråga skulle behöfva verkställas, ber jag att få
(Forts.) yrka bifall till denna utskottets framställning.

I detta anförande instämde herrar Kjellberg, Martin, Warburg,
Wallis, Starbäck, Hörnsten, Lundin, Eriksson i Eödsta och Thavenius.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena proposition först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag å såväl utskottets hemställan som
den i ämnet väckta motionen; och sade sig herr talmannen finna
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Zimdahl äskade likväl votering, hvilken ock företogs
enligt följande nu godkända och anslagna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande, n:o 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 98 ja mot 76 nej; och hade kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 8.

Vid föredragning af statsutskottets utlåtande, n:o 166, i anledning
af väckta motioner i fråga om undersökning af Sveriges tillgångar
af malmer, stenkol m. m., blef utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

Om graf- §

undersökning Til1 afgörande förelåg vidare Andra Kammarens fjärde tillfälliga
rörande utskotts utlåtande, n:o 36, i anledning af friherre A. T. Adelswärds
malm- och motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående en grufgeologisk
stenkols- undersökning rörande inom landet befintliga fyndigheter af malm och
Tynangheter stenkol m. m.

2!)

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

Till utskottet hade till förberedande behandling blifvit hänvisad
en af friherre A. T- Adelswärd i motion n:o 45 till Andra Kammaren
gjord hemställan,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes

dels låta snarast möjligt af fullt sakkunniga fackmän verkställa
en grufgeologisk undersökning om storleken, beskaffenheten och värdet
af inom landet befintliga fyndigheter åt malm och stenkol samt andra
mineral och bergarter, som kunde blifva föremål för tekniskt till -

Orn grufgeologisk

undersökning
rörande
malm- och
stenlwlsfyndigheter

m. m.
(Forts.)

godogörande, och

dels äfven låta verkställa utredning angående bildandet af en
fond, ur hvilken lån skulle under vissa förutsättningar utlämnas till
enskilde, som vore villiga att företaga planmässig försöksbearbetning
af fyndigheter af ofvannämnda slag, i likhet med de statens lånefonder,
som redan funnes för understödjande af flera andra näringar.

Utskottet hemställde, det Riksdagen ville besluta
dels beträffande motionens förra del, att motionen för närvarande
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd,

dels beträffande motionens senare del, att Riksdagen måtte besluta
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning angående bildandet af en fond, ur
hvilken lån under vissa förutsättningar och villkor skulle utlämnas
till enskilda, som voro villiga att företaga planmässig försöksbearbetning
af malm- och stenkolsfyndigbeter.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Lindhagen yttrade: Herr talman, jag får verkligen säga,

att jag beträffande denna motion snarare tycker, att utskottet bort
komma till ett motsatt resultat och i hufvudsak bifalla den första
delen af motionärens yrkande, men däremot förklara, att den andra
delen icke för närvarande kunde bifallas. Det förefaller mig, att detta
hade varit rimligare.

Hvad jag emellertid har fäst mig vid, är, att utskottet har tillstyrkt,
att staten skulle bilda en lånefond, ur hvilken på vissa villkor
enskilda personer skulle få lån såsom understöd för företag, afseende
planmässig försöksbearbetning af malm- och stenkolsfyndigheter. Jag
kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på, att denna fråga
är ungefär densamma, som diskuterades i går, då den ifrågasatta
lagändringen rörande diamantborrning var före. Jag kan väl tänka
mig, att i vissa fall, ehuru jag icke tror, att de skulle vara så många,
kunna finnas så fattiga bolag eller enskilda utöfvare af malmförädlingsverksamhet
att de äro i behof af dessa understöd. Men med den
nuvarande lagstiftningen leder ju förslaget till, att staten skulle komma
att gifva understöd för att enskilde lättare må få tillfälle att utan
några begränsande villkor förvärfva äganderätt till malmfyndigheter,
som de förut icke äga. Det vore eu helt annan sak, om staten hade
i sin hand att, då dessa lån meddelas, bestämma sådana villkor, att
äganderätten utbytes mot besittningsrätt, att staten kunde föreskrifva,

N:o 69. 30 Måndagen den 27 Maj, f. m.

°miqr]1k att lånta|aren finSe besitta fyndigheten för att tillgodogöra sig denundersökningsarru,
ia för en viss förädlingsverksamhet, men icke för export eller
rörande Pil andra liknande villkor. Men, som sagdt, något sådant har staten
malm- och nu icke i sin makt, utan de allmänna bestämmelser, som utskottet
fvndiahZtr ■ ^är föreslagit, leda helt enkelt till att hvem som helst mycket väl
m. m. * ^an state^ bistånd förvärfva äganderätt för export eller eljest
(Forts.) Pä villkor, som icke äro förenliga med det allmänna bästa.

Nu stål- här visserligen, att Kung], Maj:t skulle föreskrifva, under
hviska villkor och förutsättningar lånen skulle lämnas, men Kungl.
Maj:t har, såsom nämndt, icke i sin hand att ändra den nuvarande
gruflagstiftningen, och jag tycker därför, att det under nuvarande
förhållanden är åtminstone för tidigt att bilda en sådan fond. Därtill
kommer ju också, att motionären själf för några år sedan gått in till
Kungl. Maj:t med en framställning, om att Kungl. Magt skulle föreslå
Riksdagen hvad här är ifrågasatt, men att, sedan alla bergsmyndigheter
blifvit hörda öfver denna framställning samt afstyrkt densamma,
Kungl. Maj:t förra kret lörklarat, att densamma icke föranledde till
någon åtgärd. Nu kan man ju säga, att en framställning hos Kungl.
Alaj:t afen enskild motionär i allmänhet har mycket ringa utsikt att
bifallas, hvadan motionären haft all anledning att vända sig till Riksdagen
för att fa ett kraftigt stöd. Men förhållandet är dock, att
myndigheterna på sakliga skäl afstyrkt framställningen, och då tycker
jag, att Riksdagen har bra svårt att nu anse sig sitta inne med en
sådan insikt i ämnet, att Riksdagen kan förhjälpa motionären att
vinna ett syftemål, som afstyrkts af myndigheterna och förra året
afslagits af Kungl. Maj:t.

Kan man fä en i antydd riktning förändrad gruflagstiftning, skulle
det ju blifva lättare för staten att ingripa på detta sätt, men under
nuvarande förhållanden och för att kunna få en bättre utredning äfven
ur den civila gruflagstiftningens synpunkt, finner jag för min del
ingen annan utväg än att yrka afslag på utskottets förevarande hemställan
ehuruväl jag måste erkänna, att motionärens syfte nog varit
det allra bästa.

Friherre Adelswärd: De af herrarna, som haft tid och tillfälle
att taga del af min motion, torde nog finna, att det slut, till
hvilket utskottet kommit beträffande dess första del, icke på långt
när motsvarar de förhoppningar och afsikter, jag hade med motionen.
Den hade nämligen ett mycket mera vidtgående syfte än det, som
nu afses med det af utskottet gjorda uttalandet. Man ansåg emellertid
inom utskottet, i hvars arbete jag äfven haft tillfälle att deltaga,
att det icke vore lämpligt att nu komma med förslag, som afveke
från det, som statsutskottet framlagt på grund af en alldeles liknande
motion, och utskottet har på grund häraf i denna de! hemställt om
afslag å motionärens framställning. Mitt syfte med ifrågavarande
del af motionen var kanske företrädesvis, att utredning skulle komma
till stånd angående de malmfyndigheter, som jag anser vara för vårt
land af den allra största vikten, nämligen de forsforfria järnmalmer
i mellersta Sverige, på hvilka vår nuvarande järnhandtering är så
godt som helt och hållet beroende.

N:o (>!).

Måndagen den 27 Maj, f. m. 31

Jag hyser emellertid den förhoppningen, att, om man nn slår in Om gruf
på denna väg, om man anser, att staten verkligen skall vidtaga åt- Undnsöknin<r
gärder för undersökningar i ifrågavarande syfte, dessa komma attunri^ranfie ''
fortsättas äfven beträffande de malmfyndigheter, i fråga om hvilka maim- och
enligt mitt förmenande sådana åtgärder äro allra viktigast. stenkol<-

Beträffande den senare delen af motionen och utskottets i an- fyndighete>
ledning dåra!'' framställda förslag, har herr Lindhagen nyss invända ''

att han ansåge, att på grund af gällande grnfstadgas bestämmelse ''ors'')
angående äganderätten till malmfyndigheter i allmänheten ingen åtgärd
bör vidtagas, som på något sätt kan befordra en utvidgning af
bergshandteringen, enär detta skulle leda till att enskilde komme att
skörda den största vinsten samt denna undandragas staten och det
allmänna. Jag vill icke inlåta mig på någon diskussion angående
det riktiga i nu gällande rättssatser och huruvida det kunde vara
rättare, att dessa voro annorlunda. Detta är väl en fråga, som så
småningom kommer fram. Jag vill dock för min del säga, att jag
icke är principiellt mot den uppfattningen, att det allmänna bör tillerkännas
större rätt till malmfyndigheterna inom landet. Jag tror,
att i detta hänseende med skäl kunde vidtagas ändringar till öfverensstämmelse
med hvad som för långliga tider tillbaka varit rättsuppfattningen
hos oss och som fortfarande är rättsuppfattningen inom
många af de europeiska länderna. Men då jag väckte motionen,
hade jag endast tanke på de nu föreliggande, faktiskt gällande förhållandena,
och ansåg, att det vore lyckligt, om, bland annat på här
antydt sätt, bergshandteringen kunde understödjas. Jag tycker också,
att jämväl från herr Lindhagens ståndpunkt en sådan tanke kunde
vara fullkomligt berättigad, ty man måste säga, att äfven det allmänna,
staten, har nytta af den enskilda verksamheten. Om industri och
bergshandtering, bedrifna af enskilde, utvecklas och ökas, bereder
ju detta ökade arbetstillfällen för folket och bidrager till ökning af
rörelsen, hvilket ju i sista hand i alla fäll kommer det allmänna
eller staten tillgodo, äfven om det i första hand blir enskilde, som
draga vinst däraf såsom afkastning af det kapital, de nedlägga. 3S’u
förhåller det sig så, att få industrigrenar, få handteringar äro förenade
med sådan risk som just grufhandteringen. Det är visserligen
sant, att ingen annan handtering gifver anledning till så stora vinster,
som grufbrytning i otaliga fall kan göra, men å andra sidan kunna
otaliga exempel visas på, huru för sådana företag riskerats och offrats
penningar, som aldrig kommit tillbaka.

INu är vidare att beakta, att i vårt land finnas stora tillgångar
af malmer och mineralier, som icke äro tillgodogjorda och icke kunna
tillgodogöras på ett rationellt sätt, utan att vidlyftiga undersökningar
först verkställas för att utreda deras omfattning och möjligheten att
på ett ekonomiskt sätt utnyttja dem. Jag har därför trott, att det
skulle vara rimligt, att staten på något sätt understödde den enskilde,
som vore villig att i sin mån riskera penningar för att på detta sätt
utveckla en för vårt land mycket viktig näring. I utskottsbetänkandet
angifvas vissa synpunkter, som jag uti den af herr Lindhagen omnämnda
skrifvelsen till Kung!. Maj:t framhållit. För rätten att åtnjuta
så beskaffade lån, som här äro afsedda, uppställas där åtskil -

Jf:o 69. 32 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om gruf- liga mycket stränga villkor. Bland annat förutsattes, att sökanden

undersökning *tyrkei’ sig hafva på försöksarbete nedlagt eller hafva medel tillgängrörande
nedlägga till ett belopp dubbelt så stort som det, för hvilket

malm- och lån begäres. Jag tycker, att, om den enskilde presterar ett väsentstenkols-
ligt kapital för undersökningar, som i sista hand likvisst komma det

mt9m allmanna tiHo godo, det icke är så orimligt, att staten bidrager härtill

(Forts.) mec* nå8''ot ^u, liksom staten gör för snart sagd! alla andra näringar,
exempelvis rederinäringen, för att icke tala om de många olika slag
af lån, som komma jordbruksnäringen tillgodo.

På grund af hvad jag sålunda anfört och särskildt med fästadt
afseende^ på att vid allt, som göres i denna riktning, man ju måste
tänka pa nu bestående, faktiskt existerande förhållanden, vågar jag
hemställa, att Andra Kammaren ville biträda utskottets hemställan i
den senast af mig berörda delen.

Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Jag tror, att den första
delen åt motionen kan hafva en ganska stor räckvidd. Hvad där
föreslås, kommer nog att tagas i betraktande flera gånger än denna.

Hvad den sista delen beträffar, vill jag endast säga, att jag icke
är beredd att nu gå med på hvad där afses. Jag tror icke heller,
att motionären vinner något af hvad han åsyftat, om" Andra Kammaren
nu fattar beslut i denna fråga. Ärendet kan ändock aldrig hinna
behandlas i Första Kammaren, och då tror jag, att det är lämpligare,
om Andra Kammaren för i år afslår den gjorda framställningen och
öfverlåter åt nästa Riksdag att närmare behandla frågan. Då det
är så många stora frågor, som hafva legat på kammarens bord, hafva
antagligen de flesta icke hunnit så sätta sig in i detta ärende, som
de velat göra. Därför tror jag, att ingenting förloras, om saken
faller i år, och att det vore bäst, att kammaren nu afsloge utskottets
hemställan i den senare delen.

Jag ber på grund däraf att få yrka afslag å den sista punkten
af utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Zetterstrand.

Herr Martin: Jag vill tillåta mig påpeka, att det här endast
gäller en skrifvelse, som afser att åt Kungl. Maj:t öfverlämna att
verkställa utredning angående bildandet af den här ifrågasatta fonden.
Det är sålunda icke fråga om att fatta något beslut af innehåll, att
en sådan fond ovillkorligen skall bildas, utan man har velat fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten af denna sak och därför
hemställt om en sådan utredning.

Det synes mig vara ganska gifvet, att, då andra näringar få
låneunderstöd från statens sida, äfven bergsbruket bör erhålla samma
förmån, och jag anser det vara så mycket större skäl att bergsbruket
får denna förmån, som det i detta fäll gäller att tillvarataga det råmateriel,
på hvilket vår järnindustri skall kunna växa och utveckla
sig. Äfven näringar, som äro grundade på andra malmer än järnmalm
eller stenkol, skulle på liknande sätt kunna understödjas.

Det kan icke påstås, att det ej ligger ett stort och väsentligt

Måndagen den 27 Maj, f. in. 33 N:o 69.

allmänt intresse däri, att landets naturtillgångar undersökas i den Om affuktning,
att de kunna tillgodogöras för industriella behof, och ut- undersökning
skottet har velat framhålla just det allmännas intresse i denna sak rörande *
och att det allmännas intresse härutinnan bör vara nära identiskt malm- och
med det enskilda intresset, den enskilda företagsamheten. »tenkols Beträffande

de villkor, som kunna uppställas för de ifrågasatta lynaig^cter
lånen, och särskildt hvad herr Lindhagen yttrat om att man icke (Fortg ,
borde kunna genom lån bereda sig tillfälle att till skada för staten
exportera järnmalmer eller andra malmer, så är det ju gifvet, att man
tänkt sig, att i dessa villkor skulle kunna inryckas äfven sådana
bestämmelser, som förhindra dylikt, eller med andra ord, att lån icke
skulle kunna lämnas under andra förhållanden än då det icke vore
fråga om export af malm.

Då, som sagdt, här endast är fråga om en skrifvelse och denna
synes mig vara såväl af motionären som äfven i utskottsbetänkandet
motiverad, får jag, herr talman, hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen förmälte
sig komma att framställa särskilda propositioner beträffande hvardera
delen af utskottets hemställan; och blef till en början utskottets
hemställan i dess första del af kammaren bifallen.

Härefter gaf herr talmannen propositioner å de i fråga om utskottets
hemställau i dess senare del under öfverläggningen framställda
yrkandena; och afslog kammaren därvid utskottets hemställan
i denna del.

§ 10.

Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan upptaget stats- Angående
utskottets utlåtande n:o 167, i anledning af väckt motion angående statsbidrag
skrifvelse till Konungen, i fråga om statsbidrag för folkskoleändamåR"^|®*0^
till kommuner, som äro synnerligen betungade af beskattning för synneriigen

skolväsendet. betungade

kommuner.

I en inom Första Kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling ötverlämnad motion, n:o 4, hade herr grefve Hugo Wachtmeister
hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung]. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, efter hvilka
beräkningsgrunder och i hvilken omfattning direkta statsbidrag till
folkskoleundervisningen måtte, utöfver de nu utgående, till kommuner,
hvilka vore af kostnaderna för denna undervisning särskildt ekonomiskt
betungade, meddelas, samt därefter för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 69.

X:o 69. 34 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af
statsbidrag

ändamål^tifl Herr Widén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag an synnerligen

håller att, oaktadt riksdagen är så nära slut, att riksdagsmännen
betungade helst vilja slippa diskussion, under en stund få taga kammarens uppkommuner.
märksamhet i anspråk.

(Forts.) Denna motion synes mig verkligen vara en af de mera beak tansvärda,

som hafva väckts vid denna riksdag Vi hafva rätt länge
hållit på med att söka få fram någon utredning om, på hvilket sätt
det skulle kunna rådas bot på ojämnheterna emellan kommunerna i
den kommunala beskattningen. Det har emellertid icke blifvit någonting
af härmed. Och detta torde till en viss grad bero därpå,
att man tagit munnen för full. Man har — för att använda en sådan
liknelse — velat taga så stora köttstycken på en gång, att man
icke kunnat svälja och smälta dem. Det synes mig däremot, att
grefve Wachtmeister i denna motion verkligen beträdt den rätta vägen.
Han har nämligen här framtagit endast en särskild del af detta
spörsmål, i det han fäst uppmärksamheten allenast på de ojämnheter
i afseende på den kommunala beskattningen, som bero på de växlande
utgifterna för folkskoleväsendet. Och jag tror, som sagdt, att
det är den rätta vägen att icke taga alltsammans på eu gång. Hvad
särskild! beträffar kostnaderna för fattigvården och den ojämnhet,
med hvilken vi veta, att dessa trycka kommunerna, torde denna sak
blifva föremål för öfvervägande vid den omarbetning af fattigvårdslagstiftningen,
som är omedelbart förestående, och vid hvilken särskild!
torde komma att behandlas spörsmålet, huru ojämnheterna kommunerna
emellan i afseende å fattigvårdstungan skola kunna utjämnas.
Det har ju ifrågasatts att statsbidrag skulle lämnas för sådant ändamål,
och äfven på lagstiftningens väg har man tänkt sig åtgärder,
hvarigenom dessa ojämnheter skulle kunna minskas.

Här gäller det emellertid utgifterna till folkskolan. Motionären
har bifogat eu tabell, hvari han med anförande af en del exempel
visar, huru ojämnt skatterna till folkskoleväsendet nu trycka. Det
visar sig, att kommuner finnas, i hvilka utdebiteringen för folkskoleväsendet
öfverstiger 1 krona per fyrk, och att å andra sidan finnas
kommuner, i hvilka denna utdebitering är rätt liten. Äfven fäster
han uppmärksamheten på, hvad hvar och eu, som tagit någon del af
detta, känner till, att i de kommuner, där utdebiteringen är störst,
hvilket i regel gäller för de smärre kommunerna, folkskoleväsendet
i allmänhet är minst väl ordnadt, beroende på att dessa kommuner
icke hafva förmåga att ordna det bättre. Den förre ecklesiastikministern
visade i ett anförande i Första Kammaren i fjol, huru illa i
detta hänseende är beställdt. I motionen hafva äfven anförts de
siffror, som då framlades.

Jag har från Jämtlands län erhållit en del uppgifter på huru
olika förhållandena därstädes äro i nu ifrågavarande hänseende,
Där finnas kommuner, hvarest utdebiteringen för folkskoleväsendet,
såsom till exempel i Sveg, utgör 101/2 öre per fyrk, under det att
den i Åsarna, som ligger icke så särdeles långt därifrån, utgör 1
krona per fyrk. Nu är emellertid detta icke hela utdebiteringen till

Måndagen den 27 Maj, f. m.

\'':o (>9.

folkskoleväsendet. Därtill komma de personliga algifter till folksko- Angående
lan, som merendels utgå med 50 öre för man ock 25 öre för kvinna.

Ställningen blir än sämre för de små kommunerna, om man med-''ändamål °till
räknar dessa personliga afgifter, hvilket är det rätta, om man vill synnerligen
angifva, huru ifrågavarande börda verkligen trycker kommunerna, betungade
Man bör dä ställa hela utgiften för folkskoleväsendet i förhållande till kommuner.
kommunens fyrktal. Jag skall be att fä anföra några exempel: (Forts.)

Jag vill då först taga några sådana från Södermanlands län, att
börja med ett par stora församlingar. I stora Malm utgör sammanlagda
fyrktalet 113,527. Utdebiteringen för alla kommunens behof
— de personliga afgifterna för folkskoleväsendet icke medräknade —
uppgår till 51 öre per fyrk. Utgifterna för folkskoleväsendet belöpa
sig till 29,890 kronor, och detta motsvarar omkring 2ö öre per fyrk.

I Nikolai socken bredvid Nyköping — också en mycket stor kommun
— är fyrktalet 121,104," hela utdebiteringen 30 öre per fyrk
samt utgifterna till folkskoleväsendet 41,930 kronor, motsvarande
ungefär 34 öre per fyrk. Inom dessa stora kommuner har man ett
utmärkt och förstklassigt ordnadt folkskoleväsen. Går jag nu till
de mindre kommunerna i länet och väljer till exempel Torsåker, så
finner jag, att fyrktalet där uppgår till 2,889, utdebiteringen per fyrk
till alla kommunens behof utgör 72 öre per fyrk och utgifterna till
folkskoleväsendet belöpa sig till endast 2,278 kronor; men detta gör
dock 86 öre per fyrk.

Jag vill äfven taga ett par kommuner i Alfsborgs län. I Karl
Gustafs kommun — inom parantes sagdt en af de i kommunalt
skatteafseende mest betungade i hela riket — är fyrktalet 1,294,
utdebiteringen per fyrk för samtliga behof 316 öre samt utgifterna
för folkskoleväsendet 2,803 kronor, hvilket, fördeladt på hvarje fyrk,
gör 216 öre per fyrk. Grimmareds kommun, som ligger bredvid, balett
fyrktal af 1,480, och utdebiteringen till kommunens samtliga behof
uppgår där till 176 öre per fyrk, under det att utgifterna för folkskoleväsendet
belöpa sig till 3,517 kronor eller per fyrk icke mindre
än 238 öre.

Jag vill icke vidare fortsätta denna axplockning. Hvad jag här
anfört, torde tillräckligt bevisa vidden och omfattningen af det missförhållande,
det här gäller att afhjälpa. Men det är en annan fråga,
som här verkligen är än viktigare, mina herrar. Det är nämligen
icke utjämningen af de kommunala skattebördorna, så viktigt detta
än är, utan det är frågan om huru man skall få folkskoleundervisning-eu
ordnad på det bästa sättet. Förhållandet är nämligen, att
just i de kommuner, där utdebiteringen är störst, folkskoleundervisningen
i allmänhet är minst tidsenligt ordnad. Jag vill anföra några
ord ur motionen, som i detta hänseende äro ganska betecknande.

Motionären frågar: »Månne samma uppfattning» — den uppfattnin gen,

att vårt folkskoleväsen öfver allt är så utmärkt väl ordnadt —

»skulle göra sig gällande, om de besökte flertalet skolor i de fattigare
landsdelarna, eller om de visste, att endast 49 procent af Sveriges
skolor meddela det föreskrifna kunskapsmåttet, d. v. s. att i
51 procent af samtliga skolor s. k. halftidsläsning förekommer, eller
i 83 procent af Jönköpings läns skolor, i 87 procent af Alfsborgs

N:o 69. 36 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående läns, i 88 procent af Värmlands och 91 procent af Kronobergs läns,
förfolksMe allt enli»t uPPSiftcr * pressen.» Med halftidsläsning menar motioändamål
*i«nären bär äfven systemet med flyttande skolor. Han fortsätter och
synnerligen svarar pa fragan:

betungade »Man må hafva hvilken uppfattning som helst om denna
kommuner, halftidsläsning, man måste dock fråga sig, om det ligger rättvisa
(torts.) däri, att under något så när likartade naturförhållanden svenska barn,
socialt och ekonomiskt jämställda, skola erhålla helt olikartad undervisning,
därför att de råkat födas inom olika kommuner».

Jag har talat med folkskoleinspektörer i detta hänseende, och
de säga, att det> är alldeles omöjligt att nu kunna tänka sig att
öfverallt få folkskoleväsendet ordnadt på ett enhetligt och fullt tillfredsställande
sätt, ty det tinnes ingen möjlighet att inom de små
kommunerna yrka på sådana åtgärder, som skulle kunna behöfvas.
De hafva ej råd därtill. Man kan omöjligt påyrka, att de skola
prestera allt, som är erforderligt.

Nu är det för mig klart, att det icke är lämpligt att göra något
yrkande, så _ mycket mindre som jag icke kan neka till att statsutskottet,
hvilket ju för öfrigt yttrat sig mycket välvilligt mot motionen,
bär rätt uti den anmärkningen, att den utredning, som här
behöfves, borde vara något fullständigare, än motionären har begärt.

Jag skall därför, som sagdt, med hänsyn härtill och äfven med
hänsyn till riksdagens sena timme icke göra något yrkande. Men
jag har velat fästa uppmärksamheten på detta sakförhållande; och
enligt mitt förmenande vore här en viktig samhällsangelägenhet, som
det för en initiativrik ecklesiastikminister skulle väl löna sig att
taga reda på och söka göra något för att på tillfredsställande sätt
ordna.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Elgered, Jansson
i Edsbäcken, Karlsson i Fjäl, Sundin, JEnander, Carlsson i Malmberget,
Warburg, Blomberg, Wavrinslcy i Stockholm, Wallis, Larsson
i Göteborg, Berg i Stockholm, Branting, Lindhagen, Kjellberg, Beckman
i Djursholm, Pettersson i Södertälje, Forssling, Zetterstrand,
Kropp, Johansson i Jönköping, Olsson i Blädinge, Svallingson, Bane,
Broomé i Bårslöf, Nilsson i Malmö, Pydén, Thylander, Larsson i
Klagstorp, Lundgren, Leksell och Hammarström.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ IF

Angående Härefter förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 168,
understödtill\ anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till
svenska aktiebolaget svenska ostasiatiska kompaniet för uppehållande af regelostasiatiska
bunden ångbåtsförbindelse mellan Sverige och Ostasien.
kompaniet.

Med tillstyrkande af Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning
hemställde utskottet, att Riksdagen måtte, under förutsättning att det
under bildning varande aktiebolaget svenska ostasiatiska kompaniet

N:o «!>.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

komme till stånd samt att aftal mellan detta bolag och det danska Är!''3^ifnfetll
»östasiatiske kompagni» blefve träffadt om upprättande af gemen-^i^lolaget
sam regelbunden ängbåtsförbindelse mellan Sverige och Danmark, a svenska
ena, samt Ostasien, å andra sidan, ostasiatiska

a) medgifva, det statskontoret finge på enahanda villkor och med kompaniet.
enahanda återbetalningsskyidighet, som i fråga om lån ur lånefonden (forts.)
till rederinäringens understödjande vore stadgade, för anskaltande af

fartyg till uppehållande af nämnda förbindelse bevilja bolaget lån å
tillhopa 2,000,000 kronor, samt för sådant ändamål bemyndiga riksgäldskontor
att, i män af behof, tillhandahålla statskontoret nämnda
belopp, med skyldighet för statskontoret att, i den mån de utlånade
medlen eller därå förfallna räntor blefve till statskontoret inbetalade,
leverera hvad sålunda guldits tillbaka till riksgäldskontoret;

b) såsom understöd åt nämnda bolag för uppehållande af sådan
förbindelse, hvarom nyss nämnts, bevilja såsom förslagsanslag ett
belopp åt högst 1,850,000 kronor, att, på de villkor, Kungl. Maj:t i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 7 maj 1907 angifna grunder kunde finna skäligt
föreskrifva, för en tid af fem år, räknadt från den dag, någon bolaget
tillhörig ångare först afginge från Sverige till Ostasien, till bolaget
utbetalas med belopp, motsvarande de af bolaget för dess fartyg erlagda
afgifter i Suezkanalen, dock ej öfverstigande för år räknadt
370,000 kronor; samt

c) till beredande af sådant understöd åt bolaget för aren 1907
och 1908 af nämnda anslag å extra stat för år 1908 anvisa ett belopp
af högst 470,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till:

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Innan jag yttrar mig i

sak, ber jag att få nämna, att då jag icke varit i tillfälle att deltaga
i behandlingen af denna fråga inom utskottet, så har jag icke kunnat
göra något särskild! uttalande. Men om jag både varit närvarande,
hade jag yrkat afslag på den af Kungl. Maj:t gjorda och af
utskottet nu tillstyrkta framställningen.

Det är nu någon vecka sedan jag läste uti en af hufvudstadens
tidningar, att Riksdagen skulle få en kungl. proposition med framställning
om ett understöd till ett rederibolag, som skulle öppna ångbåtsförbindelse
mellan Sverige och Ostasien. Jag tänkte då: »kan
det vara möjligt, att vi i riksdagens elfte timme skola få en sådan
framställning som den af tidningen bebådade?» Det visade sig, att
mina värsta aningar slogo in, enär blott några dagar därefter vi här
i Riksdagen fingo oss förelagd den kungl. propositionen, hvaruti, såsom
herrarna se, föreslås, att östasiatiska bolaget skall tå icke allenast
ett lån på 2 millioner kronor, utan dessutom ett understöd på
1,850,000 kronor. När jag såg detta, ville jag förvissa mig om, hvilken
utredning som låg till grund för detta störa anslagskraf. Jag läste
igenom den kungl. propositionen och kom till ett yttrande, som är
afgifvet af kommerskollegium, hvithet jag antar, att herrarna sett.

N:o (>!).

Måndagen den 27 Maj, f. m.

tillåter mig dock att beröra det allra viktigaste uttalandet, som
förekommer i detsamma, och hvarpå ifrågavarande framställning till
Riksdagen är grundad. Kommerskollegii yttrande, som också åbea
ropats i utskottets utlåtande, lyder där sålunda: »Rörande ifråga •

varande företags betydelse för svensk exportindustri, tilläte sig kollegium,
som till följd af ärendets synnerligen brådskande beskaffenhet
icke vore i tillfälle att förebringa en mera ingående utredning än
den, sökandena förebragt, hänvisa till hvad af dem i olika afseenden
blifvit anfördt». Häraf finna herrarna, att kommerskollegium själft
medgilvei, att det icke varit i tillfälle att förebringa någon annan
utredning än den, som sökandena själfva åvägabragt. Jag hemställer
fördenskull, huruvida det är skäligt att på en sådan lösli0-grund bevilja ett så^ stort understöd, som här sättes i fråga. För
mig har saken framstatt på det viset, att jag icke kan vara med om
detta, då jag icke kunnat finna en nöjaktig utredning för anslagets
beviljande. Kommerskollegium gör vidare gällande, att utsikterna till
företagets framgång läte sig svårligen med fullständig säkerhet beräknas,
^ men den omständigheten, att de erfarna och framstående
affärsmän, hvilka gjort ansökningen, funnit sig äga anledning att
teckna ett betydande kapital för planens realiserande, utgjorde ett
kraftigt stöd för ett antagande, att företaget skulle kunna utvecklas
i gynnsam riktning och vinna framtida bärkraft. Alltså, Kung]. Makt
stöder sin mening om företagets bärighet därpå, att detta förmögna
och kraftiga bolag gjort sin insats uti företaget... Därjämte omnämnes^.
att detta bolag skall ingå förbindelse med Östasiatiska bolaget
i Köpenhamn, hvarigenom man hade utsikt till att allting skulle gå
bra.. Den frågan har då framställt sig för mig, om det icke..hut''vudsakligen
blir det land, dit våra ångare skola gå, nämligen Östasien
som finge skörda fördelarna af det till ifrågavarande bolag lämnade
understöd .genom att till vårt land exportera sina alster. Och man
kan äfven ifrågasätta, om det icke skulle bli det Östasiatiska bolaget
i Köpenhamn eller frihamnen därstädes, som skulle dra de bästa och
mesta fördelarna af det understöd, som här skulle gifvas.

Det bär föreslagna lånet säger jag icke så mycket om, men
äfven detta innebär i våra penningknappa tider en ganska stor fördel,
särskilt med hänsyn till den billiga räntan. Jag antar nämligen,
att det skulle bli samma ränta här som på rederilånen. Ja»-är alltså ^besynnerligen lifvad för att lämna subvention till ett så
stort belopp, när det är fråga om ett ganska förmöget bolag. Därför
torde det icke vara så mycket att säga om, att "jag här för kammaren
uttalar mina betänkligheter, innan millionerna börja att rulla
äfven. bär. Det ..är .ju att uppehålla ett rederibolag på ett konstladt
sätt, icke annat än jag kan finua. Och får nu i år detta bola," understöd
eller subvention — bur man. nu skall kalla det — i likhet med
hvad fallet var med ett bolag i fjol, kan man vara förvissad om, att
nästa år komma flera bolag med samma anspråk, och det med fog.
Hade vi förlidet år icke beviljat det understöd, som då gafs, sknlfe
vi nu med lätthet kunnat tillbakavisa det ifrågavarande krafvel. Men
konsekvensen leder därhän, att vi invecklas i företag och måste ge

Måndagen den 27 Maj

f. m.

>'':o (it).

kompaniet.

(Forts.)

anslag, som måhända icke äro afscdda för sanda och goda ändamål,

såsom man kunde hafva önskat. . aktiebolaget

Här är det fråga om att man ärligen skulle pa denna ostasia- svenska
tiska linie kunna frakta 50,000 ton; men att döma af andra uppgifter, ostasiatiska
som jag fått, tror jag det skulle vara bra, om man kunde trakta en om vante,
tredjedel häraf. Härmed må nu förhålla sig huru som helst, så finner
jag''det i alla fall vara betänkligt att ge sig in på sådana företag,

"det ena efter det andra. Jag har äfven i dagarna hört ett bolag
säga, att därest det finge eu sådan subvention som denna, ja, till
och med en mindre, skulle det kunna framföra den idé, som bär satts
i gång af detta bolag, som nu är under bildning. Det är ju icke
bildadt ännu, och man vet således icke säkert, huru det gar, men jag
tror, att, om de få först detta lån på 2 millioner och sedermera ett
understöd på 1,850,000 kronor, så går det nog i rappet med bildandet.
Vi veta ju, att det är många framstående personer och förmögna
kapitalister, som satt sig i spetsen för detta företag, så man kan nog
antaga, att bolaget blir färdigt så snart bara anslaget är beviljadt.

Men jag undrar likväl, om icke detta bolag utåt fosterlandskärlek och
eget initiativ skulle kunna antagas vara villigt att utföra detta företag

utan att få detta anslag beviljadt.

Ja£ skulle kunna ha mycket att säga i denna Iråga, men jag
vet, att kammarens tid är dyrbar, och jag skall fördenskull icke
pröfva herrarnas tålamod med något längre anförande, utan pa grund
af hvad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka utslag på utskottets
hemställan.

Herr Danielsson instämde häruti.

Herr Kjellén: I olikhet med den föregående talaren vill jag

säga, att ibland de många störa frågor, som under detta minnesvärda
riksmöte ha kommit fram på vårt bord och kommit därifrån, ar det
knappast någon, som ur vissa synpunkter skänkt mig så oblandad
tillfredsställelse som just denna. Det är nämligen knappast något
förslag, som vittnar så starkt som detta om nya utvecklingslinjer
och nya tag i svensk politik, om vidare vyer och större drömmai,

än vi hittilldags ha haft. , , . , „

Nu har det visserligen blifvit sagdt nyligen, och detta flan den
allra främsta platsen i denna sal, att man icke skall drömma, då man
gör affärer, utan då skall man vara vaken, och en del af kammaren
skänkte detta yttrande sitt ljudliga bifall. För min katterska del
skulle jag vilja säga, att man tvärtom alltid bör drömma, nar man
vill göra stora företag, ty man måste i handlingens ögonblick låta
en större tanke utvecklas. I synnerhet, gäller detta, när man bär
att göra stora affärer å fäderneslandets vägnar. Då lärer man icke
kunna underlåta att drömma om en större framtid, och jag tror jag
vet val, att de, som berömma sig af att vara vakna, nog ändå bara
inom sig den drömmen, när de handla under högsta ansvar, ly hvad
betyder detta att icke drömma i en fråga som denna? Det betyder
att saga till sig själ!'': »huru skola vi stackars svenskar våga oss ut
ifrån vår lilla sjö ut på den stora oceanen, huru skola vi på egen

N:o 6i).

Angående
understöd till
aktiebolaget
svenska
ostasiatiska
kompaniet.
(Forts.)

Måndagen den 27 Maj, f. m.

hand kunna ge oss i väg så långt som till världens yttersta gräns?
Huru skola vi med våra klena armbågar och svaga* knäveck vå°-a
oss in i trängseln på världens stora torg, där de största bland de
store sitta vid sina huggsexors bord och vilja komma öfver all världens
härligheter? Hvart skola vi komma med vårt järn i Shantung
eller Tschang-tschi med deras omätliga rikedomar, och huru skola
vi med vårt tiä leda oss i konkurrensen med Koreas och Mandschuriets
mäktiga skogar?» Ja, så ser det ut, när man inte drömmer,
när man är så vaken, att allting blir mera närliggande, så att vi
bedöma saken mycket trängre och krympa ihop under det perspektivet
själfva. Det är en gammal statsfinansiell synpunkt, som vill
ha penningar på bordet, innan man sträcker ut handen för att ta
dem. Vill man detta, da skall man aldrig göra någon affär: tv är
spelet förloradt från början, om man icke tror på framgången af det
hela Men om man ingalunda släpper iakttagarens kalla och vakna
blick, men därtill också lägger den blick, som ser framåt, icke blott
tillbaka pa det lilla, som varit eller är, och om man tror på utvecklingens
höga makt att skapa något större, då säger man i en situation
som denna: »hvarför skulle icke vi också vara med när det
linnés så stora möjligheter i världen, hvarför skulle icke vi likaväl
som vart grannland Danmark kunna skaffa oss en aktningsvärd ställning
där borta på den stora marknaden?» Vi ha ju dock dubbelt så
mycket folk som vårt naboland, och vi ha dessutom, hvad de icke
ha, inom vårt eget land de mest kuranta varor på marknaden och
sadana »up to date», nämligen järn och trä. Och, mina herrar, jag
skall påminna om, att svenskar ha dock öppnat en direkt led på
Ostasien, fastän den hade det felet att icke vara trafikabel- den hette
Nordostpassagen. Nu gäller det en verkligt praktisk, en direkt transpoithnje,
och redan detta är en stor sak. Ty jag har klart för mig,
att för hvarje ny sådan linje, som öppnas, skola vi bereda luft för
var företagsamhet och lägga en sten till vår själfständighet. Det
gäller här ingenting mindre än en linje, som skulle sätta oss i förbindelse
med det största torget på världsmarknaden. Där borta bor
ju hälften af hela världens befolkning och där slumra de rikaste
tramtidsskattei j med ett ord: denna del af världen blir utan tvifvel
det största konsumtionsområdet i framtiden. Hvarför då icke vara
med, om tillfälle bjudes? Vi fä icke låta dessa stora utsikter gå
ifrån oss. Ja, mina herrar, tänka vi sa, då drömma vi visserligen,
men då är halfva spelet vunnet, ty tron på utvecklingen förutsätter
tron på egen kraft och tron på folkets krafter. Ju större mål man
sätter sig före, desto mera växer man själf genom att sträfva därefter.

Det ledsamma är, såsom redan blifvit anmärkt, att det hvilar
en skugga öfver denna affär, och den faller därifrån, att vi icke kunna
utföra denna idé på egen hand, utan måste gå in som kompanjon i
en äldre firma.

Det är ett danskt tillmötesgående, som vi ha att tacka för denna
nya utsikt i svensk handelspolitik. Det är icke utan, herr talman,

jaS i viss mån fruktar danerna, äfven när de bringa skänker.
Jag har en ganska stor respekt för deras köpmannaskicklighet, som

Måndagen den 27 Maj, f. m. 41 N:o (ii).

måhända i allmänhet och i stort sedt torde kunna anses vara lika Angående
öfverlägsen vår, som vår fabrikationsförmåga är öfverlägsen deras.

Jag är icke heller okunnig om, att i detta stora affärsföretag är det svenska
mindre sjöfarten och rederiintresset än handeln, som är det bärande östasiatiska
momentet. Där borta i Ostasien ha danskarna utan tvifvel, så att kompaniet.
säga, befäst sina handelslinjer. Och det blir nog icke så godt för (forts.)
oss, åtminstone i början, att öppna några nya handelsvägar där borta.

Det är utan tvifvel — däri gifver jag den föregående talaren fullkomligt
rätt — en obehaglig tanke, att vi med vår subvention i viss
mån skulle kunna gagna ett främmande land. Och därom torde vi
väl alla vara eniga, att om det erbjöde sig, under betryggande garantier,
en möjlighet för oss att segla ut med egna segel på denna
linje, så skulle vi föredraga det. Men stora mål når man icke med
ens. Man får lof att krypa, innan man kan gå. Och gäller det en
så stor utsikt som Ostasien, ha vi valet mellan att antingen krypa
en bit eller aldrig se dit. Jag föreställer mig också, att huru vi här
ställa oss, måste vi ha stödet af en främmande arm. Ty det går
icke att arbeta sig in under sådana förhållanden för nykomlingen
utan att begagna sig af förut anlitade vägar.

Sålunda menar jag, att denna tvekan måste öfverkommas, om
vi öfver hufvud vilja begifva oss ut i denna riktning. Men gifvetvis
fäster jag därvid den förhoppningen, att vi i sinom tid med tack till
kompanjonen skola kunna blifva i stånd att etablera en egen firma.

Och det ligger en synnerlig vikt därpå att här göra början. Ty vi
öfvervinna icke det bristande anlag för köpenskap, som omisskännligen
tillhör den svenska nationalkaraktären, om vi icke bereda möjlighet
till stora uppgifter för vårt köpmannastånd. Det är genom
att lita till andras erfarenhet och genom att skärpa sin blick mot
stora uppgifter, som köpmannayrket hos oss i större skala än hittills
skall blifva kändt och erkändt såsom så omistligt för den allmänna
utvecklingen, som det i själfva verket är.

Och fä vi nu ett fullbordadt faktum härvidlag, är det sannolikt,
att andra vägar till en ökad köpmannabildning, som vi önska, t. ex.
handelshögskolor, och detta i rikets bägge storstäder, också skola
komma närmare sin fullbordan. Det är därför, herr talman, som jag
icke tvekar att vid detta tillfälle mottaga danernas gåfvor. Skulle
sedan detta samarbete i kommersiella uppgifter följas af ett verkligt
och ärligt tillmötesgående i realiteten från båda folkens sida, så tror
jag, att det skulle utöfva en god verkan äfven på det politiska området,
som för bägge folken i närvarande tid skulle vara välgörande.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Nydal.

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Liksom den
siste ärade talaren kan jag icke finna annat, än att de största skål
förefinnas att bifalla statsutskottets föreliggande förslag. Det måste
anses såsom ett glädjande tidens tecken, att handels- och sjöfartsnäringarna
omfattas med allt lifligare och lifligare intresse uti vårt

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m

Angående land, och att man allmänt börjat komma till insikt om dessa näS::fri”Sare
betydelse för tillgodogörandet af landets inre tillgångar, och
svenska, för vinnandet af detta mål har det visats en stor offervillighet från
ostasiatiska statsmakternas sida, särskildt under senare tiden. I fjol fann Rikskompaniet.
dagen skäligt att understödja en ny ångbåtslinje, och liksom vi då
(Forts.) sträckte ut en arm västerut, afser det nu föreliggande företaget, som
är af ännu mer omfattande natur, att sträcka ut armen äfven åt
öster. Den siste ärade talaren bar redan framhållit betydelsen af
detta företag och uti sitt anförande uppmanat oss att äfven drömma
något och kasta blicken litet framåt, på hvad framtiden kan medföra.
Jag instämmer till fullo med honom, men tror dock att i detta
afseende det ej blott är fråga om drömmar, utan att man äfven bar
framför sig lätt påtagliga realiteter. Den talare som inledde debatten
anmärkte, att någon egentlig utredning icke blifvit förebragt af
kommerskollegium, som haft att yttra sig i saken, och att detta ämbetsverk
förklarat sig ej kunna förebringa någon annan utredning än
den, som redan blifvit gjord af sökandena själfva. D& framställningen
likväl tillstyrkes, måste detta bevisa, att denna utredning
funnits fullt tillfredsställande, ehuru visserligen det i ett fall som
detta måste vara omöjligt att med klara och "tydliga siffror beräkna
de lördelar, som stå att vinna, då man skapar eu ny afsättningsort, och
öppnar ett nytt fält och bereder nya utvecklingsmöjligheter för vår
export. Vi måste därvidlag tillgripa probabilitetskalkyler, och kunna
nog med tämligen stor säkerhet beräkna, att vår export skall utvecklas
till många gånger den summa, som af herr Sjö angafs, och
att vi på det rika fält, som erbjuder sig i Ostasien, skola framgångsrikt
kunna uppträda jämsides med de stora nationerna. Vi äro
visserligen, såsom den senaste talaren anmärkte, en liten nation, men,
tilläde han, just därför måste vi söka att armbåga oss fram på de
stora världstorgen, mellan dessa våra mäktigare och större bröder,
och behöfva ej misströsta om framgången. vi ha dock mycken
inneboende kraft och rika resurser, som vänta på sin utveckling, om
vi blott lyckas utvidga vår marknad åt alla håll.

Man har uttalat sitt ogillande af att vi för att vinna det afsedda
målet, skulle behöfva ansluta oss till ett redan befintligt främmande
företag samt framhållit, att vi borde kunna reda oss på egen hand.
Det kan också inte förnekas, att önskligt hade varit, om man utan
något stöd utifrån hade kunnat vinna detsamma, men detta har visat
sig vara omöjligt under nu härskande öfvermäktiga konkurrens, och
skulle man ha afvaktat den tidpunkt, då man kunnat få ett sådant
företag till stånd, som utan samband med andra förut befintliga,
åstadkommit hvad som nu afses, skulle vi säkerligen fått vänta mycket
binge, ja, kanske det aldrig blifvit oss möjligt. Tv sammanhållningen
mellan förutvarande konkurrenter eller, rättare sagdt, samarbetande
på denna linje, är så stark, att det är svårt för en nybörjare
att tränga sig in. Nu har ett tillfälle yppat sig att få vara
med, och det är därför nödvändigt att vi begagna oss häraf.

Man har beklagat, att frågan kommit in i Riksdagens elfte timme
och att hvarken utskottet eller Riksdagens ledamöter i öfrigt kunnat
få tillfälle att sätta sig in i densamma. Men man måste besinna, att

N:o (>!).

Måndagen den 27 Maj, f. m. 43

frågan är af en sådan beskaffenhet, att man hvarken kunnat välja Angående
dag eller timme för dess framläggande. Det är med detta sorn med
frukten, att när den är mogen, då måste den plockas, man kan icke
taga ned den i förtid. Sådana här frågor kunna icke framläggas, östasiatiska
förrän just när tillfälle yppar sig. Men då måste vi också genast kompaniet.
taga tillfället i akt och icke undanskjuta frågan, under förevändning (Forts.)
att den framkommit för sent.

Det är således, tror jag, af mycket stor betydelse att icke låta
det tillfälle, som yppat sig, gå oss ur händerna. Hvad det betyder
för handeln, behöfver jag icke här uppehålla mig vid. Hvad det betyder
för utvecklingen af vår export, det torde af hvar och en inses.

Det lifliga intresse, som jag i egenskap af ordförande i Svenska
exportföreningen hyser för exporten, och den skyldighet, som måste
tillkomma mig och hvar och en, som arbetar för exportens främjande,
att befordra allting, som kan göra denna export så effektiv och verksam
som möjligt'', detta intresse och denna skyldighet göra, att jag
mera än någon annan känner mig manad att kraftigt understödja
det förslag, som nu föreligger.

Här gäller det att skapa utvecklingsmöjligheter för våra resurser
och då få vi sannerligen ej sofva; om vi nu också drömma, får
det ej vara i sofvande tillstånd, utan vi måste drömma fullt vakna
och vakna taga tillfället i akt! Herr Kjellén erinrade om, huru vårt
land skapat en förbindelseled österut, när den nya nordostpassagen
öppnades och att äfven under forna tider den svenska flaggan varit
sedd i ostasiatiska farvatten och där hållits i ära. Det var en tid,
då svenska ostindiska kompaniet, såsom vi alla veta, intog en afgörande
och dominerande ställning på världsmarknaden. Måtte de tiderna
återkomma och vår blågula flagga åter visa sig rundt om på
alla haf, samt svenska fartyg föra ut våra produkter och utlandets
guld hem till vårt land igen! Måtte den svenska sjöfarten utvecklas
allt mer och mer, såsom den verkligen under senaste tiden ock gjort!

Jag fruktar ej, såsom herr Sjö, för den följden att, i fall vi nu lämna
detta begärda understöd, andra skola komma med anspråk på att
erhålla liknande understöd. Tvärtom synes det mig önskligt, att
många måtte följa exemplet, och gärna må vi lämna ytterligare understöd
till nya sjöfartslinjer, ty sådana kunna väl behöfVas. Min
förhoppning är, att den svenska handeln och sjöfarten måtte få tillfälle
att alltjämt utveckla sig i rikaste mått. Ju flera armar vi utsträcka
till främmande länder, desto mera skola vi befordra landets
välstånd och våra näringai-s uppblomstring. Här är emellertid icke
fråga om någon känslostämning, utan det gäller en verkligen stor
och praktisk sak, som kräfver sin lösning och som är af betydelse
ej blott för vårt lands ära och vårt lands ställning ute i världen,
utan ock för vårt lands inre utveckling och framtida rikedom. Jag
är därför öfvertygad om att Andra Kammaren, med sitt lifliga intresse
för Sveriges väl, icke ett ögonblick skall tveka att lämna sitt bifall
till Kung!. Maj ds framställning om subvention och lån till detta fosterländska
företag. Därför, herr talman, får jag på det lifligaste yrka,
att Andra Kammaren na mätte bifalla utskottets föreliggande förslag.

N:o 6!). 44 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående I detta anförande instämde herrar Ekman i Mo gård, Svensson i
“aktiébohiqet Skyll berg, Eöing, Höjer, Loven, Söderbergh i Karlshamn, Ahlstrand,
a''‘svenska Emthén, Centerwall, Hammarström, Kronlund, Johansson i Öja,
östasiatiska Martin, Kjellberg, Furst, Wavrinsky i Stockholm, Bergström, Berg
kompaniet, i Stockholm, Warbur g och Camitz.

(Forts.)

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag har icke varit i tillfälle
att deltaga i det beslut, som föreligger i det nu föredragna utlåtandet.
Därest jag emellertid hade varit med vid ärendets handläggning
i utskottet, så är jag icke så alldeles viss om, att jag skulle
ställt mig på utskottsmajoritetens sida. Det är visserligen sant, såsom
den andra talaren i ordningen anförde, att vill man utvidga sig,
så får man våga något, ty på annat sätt kan det icke gärna låta
tänka sig att förmera sin tillvaro, och jag kan heller icke neka till,
att uti det förevarande förslaget ligger mycket, som är tilltalande.
Å andra sidan torde det kunna med fog framhållas, att den nuvarande
tiden och förhållandena här i vårt land äro sådana, att det
verkligen ser ut, som om man trodde, att vi hade så godt om penningar,
att vi kunde uträtta med dem snart sagdt hvad som helst.
Utan vidare betänkande är man här färdig att till ett rederibolag
gifva bort en större summa, utan att man närmare vet huruvida landet
skall komma att få någon valuta för denna stora summa. Nu
är det ju så, att man kan här anföra skäl både för och emot, och
jag vågar mig icke på att göra ett försök att vederlägga de skäl för
ett bifall, som här framlagts af de båda näst föregående talarne. Men
den invändningen tilltror jag mig göra, att det icke förefinnes någon
närmelsevis säkerhet för att dessa fördelar, som nämnda talare låtit
här framskymta, verkligen blifva sådana, som de beräkna, eller hafva
den betydelse, som de framhålla. Men, säger man, den som vill
något vinna, den måste också vara beredd på att något våga. Den
satsen kan jag ju icke förneka. Emellertid tror jag, att man kan
säga, att bär vågar man någonting och icke så litet ändå, utan att
veta, om man precis i verkligheten kommer att vinna någonting.
Det är först efter den erfarenhet, man gjort, som man kan komma
under fund med, om detta företag var bra eller icke bra. Men om
det icke går bra, då står man där, och man har kanske då icke ens
den tillfredsställelsen att kunna få säga professor Kjellén och friherre
Bonde, att deras lofsång i dag den sjöngs för tidigt. Nu undrar jag
ändå, om icke något af hvad den förste talaren här nämnde, kunde vara
värdi att närmare lägga märke till. Han talade om möjligheten af
att ett svenskt rederibolag skulle kunna bildas, som ombesörjde den
direkta sjöfartsförbindelsen emellan vårt land och Ostasien, utan att
man behöfde anlita det nu erbjudna tillfället. Jag har hört samma
sak ställas i utsikt, men så sent, att man icke varit i tillfälle att på
fullt allvar pröfva den saken. Man har endast att beklaga, att det
förslaget icke kunnat komma fram tidigare, förrän så att säga i Riksdagens
elfte timme. Men alldeles säkert lär det emellertid vara, att
här finnas svenska män, som, därest de kunde påräkna ett sådant
statsunderstöd som det, hvilket nu är fråga om att bevilja, tänkt sig
möjligheten af att ställa till med en regulier sjöfart emellan vårt

i\:o G».

Måndagen den 27 Maj, f. in.

land och Ostasien, utan att begagna sig af annat rederibolags fartyg. Angående
Detta både enligt min mening vant en bättre och mera tillfredsstäl-M"“^*fo°“''*“
lande lösning af frågan. Emellertid får jag nöja mig med att hafva soemka
gjort detta enkla uttalande, och jag bar icke något yrkande att göra. ostasiatiska

kompaniet.

Herr Zetterstrand: Herr talman! Den svenska sjöfarten var, (Forts.)

såsom vi veta, förr i tiden mycket betydande, men under 1800-talet
gick den tillbaka, eller, rättare sagdt, den höll icke jämna steg med
andra nationers sjöfart. I midten af 1890-talet hade jag äran vara
ordförande i ett tillfälligt utskott bär i kammaren, hvilket just både
att behandla en mycket vidlyftig motion rörande åtgärder från statens
sida för att upphjälpa den svenska sjöfarten. Vid den mycket vidlyftiga
behandling, som inom såväl Första som Andra Kammarens
tillfälliga utskott ägnades åt detta ämne, kom jag i tillräckligt tillfälle
att se, bur bedröfligt det var ställdt med våra sjöfartsförhållanden.
År 1893 fanns det bär i landet blott 13 ångare på 1,000 ton
eller därutöfver — jag betonar, att det verkligen var endast 13 sådana
ångare. På grundvalen af den framställning, som från utskottets sida
då gjordes, hafva sedermera de svenska statsmakterna byggt, och de
hafva visat sig äga mycket godt förstånd i att vilja främja det svenska
sjöfartsväsendet; den ena åtgärden efter den andra har under
årens lopp vidtagits för att upphjälpa detsamma. Och hvad bar detta
haft till följd? Jo, ifrån det, att vi år 1893 både som sagdt endast
13 ångare på 1,000 ton eller därutöfver, så hade vi år 1903 icke
mindre än 113 sådana, således eu förhöjning från 13 till 113 på 10
års tid. Huru många dessa ångare för närvarande äro, det kan jag
icke säga, men jag tror icke, att jag öfverskattar deras antal, om jag
säger, att de äro 150, och af dessa 150 är det många, som äro på 2,

3, 4-tusen ton, ja, det finnes, som jag tror, sådana, som äro ända
upp till 6,000 ton. Nu hafva vi för att upphjälpa sjöfarten lämnat
lån ur lånefonden till sjöfartsnäringens befrämjande, och dessa lån
hafva verkat i allra högsta grad befruktande på sjöfartsnäringen, så
att under de senaste åren hafva byggts många riktigt stora ångare,
som föra den svenska flaggan världen rundt. Att så är förhållandet,
är naturligtvis för det första mycket upplyftande för svenska mäns
känsla att veta, men saken är också i andra afseenden af mycket
stor betydelse. Genom detta har nämligen vår handelsbalans gentemot
utlandet i viss mån rätt mycket förbättrats, ty handelsbalansen
är ju äfven beroende på fraktfarten. För några år sedan — jag kan
icke säga huru många, men i alla fall är det icke för så många år
sedan, högst 4, 5 eller kanske 6 år — uppgingo de sålunda invänta
frakterna på utrikessjöfarten till 35 miljoner kronor, och vi se här af
en uppgift, att dessa frakter under, såsom jag tror, år 1905 uppgingo
till 62,210,278 kronor. De hafva således höjt sig alldeles otroligt
under loppet af fyra till fem år. Hvad detta innebär för landet, det
kan hvar och en fatta. Jag tror därför, att man bör se denna fråga
äfven ur den synpunkten. Jag tänker icke på de direkta fördelarne
vare sig för detta bolag eller för staten, utan jag tänker på, att det
är af stor betydelse för landet i sin helhet, att dessa bruttofrakter
komma att inflyta i landet och lämna guld åt dess invånare.

N:o 6».

Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående Beträffande själtVa saken vill jag icke vidare yttra mig- i den^aktiebolaqct
satmna> utan blott saga, att jag anser det vara af stor vikt, att vi
svenska gorå hvad vi kunna för att främja rederirörelsen, och jag ber därför
ostasiatiska att iå yrka bifall till det framställda förslaget.
kompaniet.

Forts.) Herr Elowson instämde häruti.

Herr Sjö: Herr talman! Jag begärde ordet egentligen med an ledning

_ af friherre Bondes yttrande, att vi böra göra allt hvad vi
kunna i detta hänseende för att utvidga våra affärsförbindelser med
utlandet. Men jag tror ändå, att det icke är skäl i att arbeta på
det sätt, som han förordat, eller att göra allt hvad vi kunna göra i
detta afseende, och att, om det kommer flera, som vilja vara med,
vi skulle lämna dem också anslag; det är för mycket att gifva dem
sådant på hand. Det kan också för sådana personer, som handla
så, gå på det viset, som det heter i det gamla ordspråket, att den
som gapar öfver mycket han mister hela stycket.

Herr Zetterstrand framhöll det stora uppsving, som vår sjöfartsnäring
gjort på de senare åren, och att detta ju vittnar godt om
framgången af våra sträfvanden i detta hänseende. Men jag ber den
ärade talaren komma ihåg, att detta uppsving, som vi alla erkänna
vara stort och vackert samt för vårt land nyttigt och gagneligt, har
skett utan att man behöft härför gifva ut ett enda öre. Jag ber att
få anmärka detta, och jag säger ännu en gång, att hade vi icke
slagit in under förlidet år på denna subventionsväg, så hade vi icke
haft den nu föreliggande framställningen, där det är fråga om att
bevilja detta bolag först ett lån på 2 miljoner kronor och sedan ytterligare
en subvention på närmare 2 miljoner kronor. Men vi lefva ju
i en tid, som är sådan, att miljonerna skola rulla, det är ingen hejd
och intet återhåll, utan det skall beviljas anslag till allt möjligt, likt
och olikt. Hur länge detta går för sig, det får framtiden utvisa, men
nog ser jag för min del framtiden ganska dyster, det må jag erkänna.

Herr Kjellén nämnde om drömmar, men jag undrar, om man
icke drömmer bort sig litet själf och går för långt i vissa hänseenden.
Det må nu för öfrigt stå för hans räkning, liksom ock att han
vitsade på mitt namn. Jag tror, att det vore bättre, om vi hölle oss
till själfva saken, ty annars gagna vi ej de föreliggande frågorna.

Herr talman, jag får sluta med att fasthålla mitt yrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Herr
talman, mina herrar! Jag skall icke mycket förlänga diskussionen
i denna fråga; det har ju redan från båda sidorna framhållits, hvad
som kan vara att säga för och emot den föreliggande propositionen.
Jag skall endast be att få till skärskådande och besvarande upptaga
ett par uttalanden från håll, där man icke vidare varmt sympatiserar
med det framlagda förslaget; den ena af de ärade kammarledamöter,
på hvilka jag härmed syftar, har ju till och med yrkat
direkt afslag.

Den högt ärade vice talmannen förklarade nyss, att det ser ut,
som om vi skulle hafva så godt om penningar här i landet, så att

N:o <i!>.

Måndagen den 27 Maj, f. ro.

vi kunde vara med om snart sagdt hvad som helst, äfven sådana Angående
saker, där man omöjligen kunde veta, huruvida man skulle lä någon
valuta för de utgifter, man är färdig att göra, och därmed hänsyftade aCg„ensj{ft
talaren just på det nu föreliggande förslaget. Ja, det är ju eu östasiatiska
gammal känd och erkänd statsutskottsprincip, som uttalas i detta kompaniet.
yttrande, och jag har tillräckligt länge haft äran själf deltaga i stats- (Forts.)
utskottets arbeten för att till fullo sentera innebörden af ett uttalande
af denna art. Men jag måste dock erkänna, att jag för min
del anser tiderna just vara sädana och att utgiftskrafven stigit i sådan
grad, att man måste so till, att man också skapar bärkraft för
de ökade utgifterna, och för min del finner jag ett företag af nu
ifrågasatt art vara synnerligen väl egnadt att under tidernas lopp
skapa denna bärkraft. Jag tror därför, att det äfven ur statsfinansiell
synpunkt sedt är ganska tillrådligt och klokt att söka stödja ett
företag af den innebörd, som föreliggande förslag har. Dess innebörd
är ju den att åt landet i sin helhet skaffa större kraft att bära
de ökade bördor, som utvecklingen för med sig. Jag tror också,
att vi i detta afseende icke kunna med skäl säga, att man går alldeles
i blindo fram med hänsyn till den föreliggande frågan. Det
finnes icke mycket — det erkänner jag gärna — att stödja sig vid
af hvad som förevarit i detta afseende. Men något finnes dock, och
hvad som finnes pekar hän i en riktning, som visar, att en stark utvecklingsmöjlighet
föreligger på detta område. Jag ber härvid att
få hänvisa till hvad som i utskottsbetänkandet står angifvet på sid.

11 och som är hämtadt ur en konsulsrapport från Japan. Därframhålles,
huruledes Sveriges direkta export till Japan är 1903 hade ett
värde af 290,000 yen, år 1904 af 430,000 yen och under år 1905 af
öfver 1,000,000 yen. Statistiken har icke kunnat sträcka sig längre
tillbaka, emedan före år 1903 voro uppgifterna angående Japans import
från Sverige sammanförda med uppgifterna om importen från
Norge. Vidare är att märka, att dessa siffror omfatta endast och
allenast den direkta exporten f rån Sverige till Japan och således alls
icke hela den export, som i realiteten ägt rum dit. Ty en hel del
af det gods, som importeras i Japan, har ju kommit dit med sådana
linjer och förmedlats genom sådana affärsmän, att dess ursprung
såsom svenskt icke kunnat konstateras. Emellertid visar detta tydligen
på ett framåtgående af våra exportaffärer på Japan, och det
finnes ingen anledning att antaga, att icke utvecklingen fortfarande
skall gå i samma riktning. Lägger man så därtill den omständigheten,
att just nu i detta fjärran östern har vaknat till lif en företagsamhetsanda,
som icke förut har där förefunnits och som i betraktande
af det kolossala invånareantal, som där finnes och som
beräknats belöpa sig till 6 å 700 miljoner människor, kan komma
att taga ett omfång, som det är omöjligt för oss att nu öfverskåda,
men som går ut på att mer och mer tillägna sig den västerländska
civilisationen och att i allt större och större mån där sprida västerländska
alster — lägger man till allt detta, säger jag, så tror jag
nog, att man med skäl kan anse, att det finnes tillräckligt underlag
för dessa förhoppningar, som man naturligtvis måste vara uppfylld
af för att öfver hufvud taget kunna gå med på ett företag af sådan

Jf:o 69. 48 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående beskaffenhet, som det föreliggande. Jag tror därför icke, att det
understöd till 8^u\Iq vara öfverensstämmande med vårt lands verkliga fördel, om
a svenska YJ skulle under denna nydaningens och uppvaknandets tid i yttersta
östasiatiska Östern saknas bland dem, som vilja vara med och draga fördelar af
kompaniet, de sålunda ändrade förhållandena. Men att detta i högst väsentlig
(Forts.) män skulle bli förhållandet, för den händelse vi icke finge några
direkta linjer till Ostasien, genom hvilka våra egna intressen också
skulle kunna på bättre sätt än hittills och eljest varit möjligt öfvervakas,
det ligger i öppen dag.

Den andra anmärkningen, som jag skulle vilja svara några ord
på, är framställd först af herr Sjö, men äfven något vidrörd af herr
vice talmannen. Jag syftar här på deras påstående, att ett svenskt
bolag skulle ha förklarat sig villigt att åstadkomma den här ifrågasatta
linjen, för den händelse att samma subvention komme detta
bolag till del, som nu här är föreslagen, eller åtminstone att det hos
somliga personer, svenska medborgare, förefunnes den tanken att det
vore möjligt att bilda ett sådant bolag, om man finge sådan subvention,
som det nu är fråga om. Jag ber då att fä säga herrarne,
att det är ju i alla fall ett svenskt bolag, som redan är föreslaget
att få denna subvention. Det är ju endast ett helt och hållet svenskt
bolag, som skulle blifva delaktigt af denna. Minimikapitalet, 2 miljoner
kronor, är redan fast öfvertaget af svenska händer, och således
kan icke ett annat bolag, som möjligen skulle för ändamålet särskilt
bildas, vara mera svenskt än detta bolag, hvarom här i propositionen
är fråga. Men man menar måhända det, att detta

nya svenska bolag skulle kunna helt och hållet ensamt ombesörja
trafiken till Ostasien och icke behöfva gå i kompaniskap med
ett utländskt bolag, såsom här är ifrågasatt. Ja, jag vet icke,

hvilka dessa apokryfiska auktoriteter äro, på hvilka man stöder en
sådan uppfattning. Men jag har å min sida ganska starka auktoriteter
för en alldeles motsatt uppfattning. Det är nämligen så, att
därest en linje af denna beskaffenhet skall vara förenad med några
verkliga fördelar — så stora fördelar, som man önskar och hoppas
af en sådan linje — så måste förbindelserna vara ganska täta. Därför
är det meningen här, att förbindelserna med Ostasien skola ske
förmedelst en ångare hvar tredje vecka från Göteborg; hvarannan
ångare skall vara svensk, hvarannan dansk — de senare tillhörande
dansk-ostasiatiska kompaniet. Skulle ett nytt svenskt bolag kunna
med samma fördel sköta om denna trafik, så skulle naturligtvis ett
sådant bolag hafva dubbelt så många ångare som detta, hvilket nu
här i handlingarne omnämnes, sä att det bolaget ensamt skulle kunna
hvar tredje vecka expediera en ångare till Ostasien. Nu är vidare
att märka, att det icke finnes tillräckligt med tonnage att få från
Sverige för de ångare, som skulle insättas på denna nya linje. Därför
måste man vara betänkt på att skaffa mera tonnage på vägen
ut genom att anlöpa europeiska hamnar, som stå i liflig förbindelse
med Ostasien. Men alla dessa europeiska hamnar äro s. k. konferenshamnar.
Det finnes nämligen en sammanslutning af ångbåtslinjer,
som drifva trafik på Ostasien och hvilka så att säga monopoliserat all
trafik från dessa hamnar till Ostasien. Det är således absolut nöd -

N:o <>!).

Måndagen den 27 Maj, f. m. 4''J

vändigt att kunna träffa en öfverenskommelse med denna konferens Angående
för att kunna gå in i dess hamnar och där taga fraktgods. ^^Hebolaqet
tänka sig att gifva sig in på fri konkurrens med eu så stark sam- svenskå
manslutning som denna konferens, det vore verkligen att, såsom herr östasiatiska
vice talmannen i ett annat sammanhang uttryckte sig, vara färdig kompaniet,.
till hvilka utgifter som helst och det bara i hopp om att vinna nå- (Forts.)
gonting. Men detta hoppet delar åtminstone icke jag, ty ett bolag,
som gåfve sig in på något sådant, skulle snart nog vara ihjälslaget.

Detta nya svenska bolag, hvarom herr vise talmannen talade, kan
således omöjligen sköta trafiken dit till Ostasien, utan ett sådant
bolag måste, om det icke från början inser det, snart nog komma
uuder fund med att det är nödsakadt att associera sig med ett bolag,
som tillhör denna konferens för att genom detta senares bolags
förmedling själ!'' kunna komma in i konferensen. Ja, huruvida detta
bolag, som ännu icke kommit till stånd, verkligen har större utsikter
till att kunna träffa med konferensen en förmånligare öfverenskommelse
än det bolag, som redan finnes och har träffat öfverenskommelse
med en delägare i konferensen, det lämnar jag därhän. I
hvilket fall som helst kan dock öfverenskommelsen aldrig blifva,
från svensk synpunkt sedt, förmånligare för ett sådant nytt bolag än
den öfverenskommelse, som redan af det nu ifrågavarande bolaget
afslutats. Jag kan således icke förstå, att detta, som herr Sjö och
vice talmannen anfört, skulle utgöra någon som helst anledning att
vi, för att slippa kompaniskap med ett utländskt bolag, skulle uppskjuta
frågan eller fatta något som helst annat beslut än om bifall
till det nu föreliggande förslaget, ty slutet blir i alla fall detsamma,
som enligt detta förslag — för så vidt nämligen man nu verkligen
vill komma någon vart. Denna subvention af 370,000 kronor om
året skulle komma att, säges det, vara en subvention åt ett utländskt
bolag. Nej, denna subvention kommer icke något annat bolag till
godo än just det svenska bolag, hvarom här är fråga. Subventionen
innebär för öfrigt endast en ersättning för de Suezkanalafgifter, som
detta svenska bolags — således icke det danska bolagets — båtar
få erlägga, när de passera Suezkanalen. Och hvarför gör man detta?

Jo, bland annat för att för bolaget möjliggöra fastställandet af låga
frakter från Göteborg till Ostasien — hvilka frakter icke beröras af
konferensen, emedan Göteborg icke är någon konferenshamu, såsom
t. ex. Antwerpen är det — detta till förmån för den svenska exporten
pa dessa aflägsna länder. Det danska bolaget får icke det
ringaste med af deuna subvention.

Jag vill icke trötta kammaren längre, utan endast uttala den
förhoppning — för att icke säga förvissning — att Andra Kammaren
skall genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna väg visa sig
häfda den uppfattning, som Andra Kammaren redan förut, i fjol, i
en liknande fråga ådagalagt, och på det sättet gifva sitt kraftiga
understöd åt denna yttring af svensk företagsamhet, om hvilken jag
för min del icke kan tro annat, än att den skall lända vårt kära
fosterland till största heder och gagn.

Andra Kammarens Prot. 1907. N:o 69.

-i

N:o 69. 50 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående Herr Berglund: Herr talman, mina herrar! Jag har med

understöd till mycJiet bekymmer och grämelse sett, att af de fartyg, som skola
a svenska uppehålla den nu ifrågavarande ångbåtsförbindelsen och hvilka höra
östasiatiska till de förnämsta, som vår handelsflotta har att uppvisa, icke ett enda
kompaniet, skall byggas å svenska verkstäder. Jag kan i detta sammanhang
(Forts.) icke underlåta att fästa uppmärksamheten på, huru utvecklingen har
varit i fråga om byggandet af våra lokomotiv. För några år sedan
byggdes så godt som alla våra lokomotiv utomlands, i Tyskland eller
England, men numera bygga vi dem alla här hemma i Sverige. Jag
kan försäkra, att de i konstruktion och soliditet mäta sig med lokomotiven
från hvilken utländsk verkstad som helst. Då vi, såsom jag
förmodar, nu gå att bevilja detta stora anslag, vill jag uttrycka den
önskan och den förhoppningen, att dessa rederier måtte tillgodose
svensk skeppsbyggnadskonst. De skulle då äfven på samma gång
kunna i främmande farvatten visa prof på, hvad denna svenska
skeppsbyggnadskonst är i stånd till.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Broström: Jag skall endast be att med ett par ord få
svara på den erinran, som herr Berglund här gjorde. Jag vill efter
det utförliga och ingående yttrande, som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet här nyss hade beträffande själfva hufvudfrågan,
nu icke beröra densamma.

Herr Berglund sökte angripa de nu ifrågavarande rederierna luden
synpunkten, att det icke skulle finnas någon förpliktelse för
dessa rederier att endast använda i Sverige byggda fartyg. Jag vill
med anledning däraf endast säga, att afl möjlighet är utesluten att
ä svenska varf kunna förfärdiga sådana stora fartyg, som det här
måste vara. Vid våra svenska skeppsvarf ha icke byggts fartyg med
större tontal än 3,300, och den svenska handelsflottan räknar väl ett
50- eller 60-tal fartyg som ha ett större tontal än det nämnda —
flera gå på 5-, 6-, 7,000 ton. Jag skulle mycket gärna se, mina
herrar, att vi kunde bygga våra fartyg i Sverige, och jag skall gärna
erkänna, att jag, som nästan hvarje år måste beställa ett eller flera
fartyg i utlandet på den grund, att vi med hänsyn till konkurrensen
måste använda fartyg af sådan storlek, som vi här i Sverige omöjligen
kunna förfärdiga, icke kan annat än på det lifligaste beklaga,
att vår skeppsbyggnadsindustri icke har kunnat hålla jämna steg
med vår rederirörelse. Denna har tvingats att begagna sig af stora
fartyg för att kunna upptaga konkurrensen, och det är endast därigenom,
som den storartade utvecklingen ä rederirörelsens område,
för hvilken herr Zetterstrand redogjorde, har kunnat vara möjlig.

Jag vill sluta med att säga, att jag hoppas, att den dag skall
komma, då de svenska fartygsägarne kunna beställa äfven de stora
fartygen å svenska varf. Men för närvarande är detta, som sagdt,
tyvärr icke möjligt.

Härmed var öfverlägguingen slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de under öfverläggningen framställda yrkandena
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

N:o 6».

§ 12.

Statsutskottets utlåtande n:o 169, angående beräkningen af statsverkets
ordinarie inkomster, blef af kammaren godkändt.

§ 13.

Härefter föredrogs lagutskottets memorial n:o 71, med föranledande
af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande vissa delar af
lagutskottets utlåtande n:o 60, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser
om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, dels
ock sex med föranledande af denna proposition afgifna motioner.

Punkten l:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2:o).

Lades till handlingarna.

Punkten 3:o).

Utskottets hemställan bifölls, såvidt Andra Kammaren anginge.

Punkten 4:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Å föredragningslistan fanns vidare uppfördt lagutskottets memorial Förslago till
n:o 72, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 63, i anledning af Kungl. hjulringar å
Maj:ts proposition med förslag till lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon
arbetsåkdon på landet. på landet.

1 utlåtandet n:o 63, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet,
hade lagutskottet hemställt, att Riksdagen, under förklarande att Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt skick antagas,
ville i anledning af propositionen för sin del antaga förslag
till lag af viss angifven lydelse.

Kamrarna hade beträffande vissa delar af detta lagförslag stannat
i skiljaktiga beslut.

Båda kamrarna hade nämligen till 1 § fogat ett tillägg af väsentligen
samma innehåll, men af något skiljaktig lydelse, i det Första

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

Förslag till Kammarens tillägg vore af följande lydelse: »Förordnande, hvarom i
labieJihnZd/denna § sägs, vare dock ej tillämpligt å det fall, att vägfarande
hjulringar a fran annat område vid tillfälligt begagnande af vägen använder arbetsarbetsåkdon
åkdon med den bredd å hjulringar, som inom sistnämnda område är
på landet, i allmänhet tillåten», under det Andra Kammarens tillägg hade denna
(Forts.) lydelse: »Förordnande, hvarom i denna § säges, vare ej tillämpligt å
det fall, att vägfarande från annat område vid tillfälligt begagnande åt
vägen använder arbetsåkdon med den bredd å hjulringar, som inom
sistnämnda område är i allmänhet gällande». Dessutom både Första
Kammaren godkänt utskottets förslag rörande 4 §, under det Andra
Kammaren utbytt de i samma § förekommande talen tre och sju
mot respektive sex och fjorton.

I ändamål af sammanjämkning hemställde utskottet:
l:o) att Andra Kammaren, med frånträdande af sitt rörande
1 § uti det förslag till lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon
på landet, om hvars antagande lagutskottet i utlåtande n:o 63 hemställt,
ville biträda Första Kammarens därutinnan fattade beslut;

2:o) att kamrarna, hvardera med frånträdande af sitt rörande
4 § i samma lagförslag fattade beslut, ville antaga följande lydelse
af paragrafen:

4 §•

I förordnande skall bestämmas viss dag för dess ikraftträdande;
och må den dag ej sättas tidigare än fyra eller senare än tolf år från
det förordnande gafs.

Under förutsättning, att båda kamrarna bifölle hvad utskottet
under 2:o) hemställt och att Andra Kammaren godkände utskottets
förslag under l:o), hemställde utskottet vidare om kamrarnas förklarande,

3:o) att Riksdagen, som funnit Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition ej kunna i oförändradt skick godkännas, för sin del antagit
lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet af den
lydelse, kamrarnas i anledning af utkottets hemställan ej mindre i
utlåtandet n:o 63 än äfven i detta memorial fattade sammanstämmande
beslut utvisade.

Efter föredragning af utskottets hemställan i punkten l:o) begärdes
ordet af

Herr Nilsson i Skärhus, som yttrade: Herr talman! Jag

skall be att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gaf propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
afslag å berörda hemställan; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och
anslogs en voteringsproposition, så lydande:

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
första punkten af utskottets förevarande memorial n:o 72, röstar ludden af

hjulringar å

Ja; arbetsåkdon

på landet.

Den, det ej vill, röstar

(Fort*.)

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 114 ja mot 67 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkten 2:6).

Utskottets hemställan bifölls, såvidt Andra Kammaren anginge.

Punkten 3:6).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15-

Statsutskottets utlåtande n:o 170, i anledning af Kungl. Maj:ts
i punkten 74 under åttonde hufvudtiteln af statsverkspropositionen
gjorda framställning om lönetillägg åt akademikamreraren O. G.

Regnéll, föredrogs häruppå.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Härefter förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande n:o Angående
173, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade sta^‘sl^a''
grunder för den af staten utöfvade egnahems! ånerörelse jämte i röreise.
ämnet väckta motioner.

I eu till Riksdagen den 4 april innevarande år afgifven, till
statsutskottet för förberedande behandling öfverlämnad proposition
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att

l:o)

medgifva, att under åren 1908 och 1909 hvad som återstode
odisponeradt af det belopp af högst 10 millioner kronor, som Riksdagen
år 1904 bemyndigat Kung!. Maj:t att under åren 1905—1909

>:o 69.

54 Måndagen den 27 Maj, f. ra.

stitÅTearia <J''sPone,ra tin statslån åt egnahemslåneförmedlare, finge af Kungl.
w/ne MaJ:t disponeras att såsom statslån tilldelas de hushållningssällskap,
rörelse, aktiebolag och föreningar (låneförmedlare), hvilka genom utlämnande
(Forts.) af egnahemslån beredde mindre bemedlade arbetare eller med dem
likställda personer tillfälle att på landsbygden eller å till stad hörande,
men utanför det planlagda området belägen mark, förvärfva eget
hem, dock att, hvad beträffade aktiebolag och föreningar, dylikt
statslån måtte tilldelas endast sådana, hvilka hade till uppgift att
befrämja förvärfvandet af egna hem samt af Kungl. Maj: t vid
profning i hvarje särskildt fall, funnes vara såsom mellanhänder
vid lånerörelsen lämpliga och bereda tillräcklig trygghet för, att
egna hems förvärfvande af mindre bemedlade personer vore på ett
oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjadt, och hvilkas bolagsordningar
eller stadgar vore upprättade i öfverensstämmelse mediat''
Kungl. Maj:t särskildt föreskrifna grunder;

2:o)

besluta, att för ifrågavarande lånerörelse skulle gälla följande
allmänna villkor och bestämmelser:

Mom. 1. Egnahemslån må, med det i mom. 15 här nedan stadgade
undantag, utgå för bildande endast af sådant eget hem, där
låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader,
och kan beviljas för förvärfvande af lägenhet, ansedd för idkande af
jordbruk (''jordbrulcslägenhet), eller lägenhet, där bostaden är det
väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller
kvinna, än den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal,
äger god frejd, är känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande
vandel samt visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga
till bildande af eget hem, men är i behof af kraftigt bistånd för dess
förvärfvande; hörande egnahemslån i regeln ej utlämnas till den,
som är öfver 50 år gammal.

Mom. 2. Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet,
med minst hälften och högst fem sjättedelar af det med
ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar
beräknade och af låneförmedlaren godkända värdet å jorden jämte
därå befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga
är om bostadslägenhet, med minst hälften och högst tre fjärdedelar
af samma värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger •
för jordbrukslägenhet G,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000
kronor.

Mom 3. Låneförmedlare, som önskar erhålla statslån för att
däraf utlämna egnahemslån, skall före den 1 november året näst
före det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig
ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet
är afsedd för jordbrukslägenheter och huru stor del för bostadslägenheter.

N:<> «)>.

rörelse.
i Forts.’

Måndagen den 27 Maj, f. rn. -10

Mom. 4. Af Kungl. Maj:t

iåneförmedlare efter ingången af det är, förfil vilket länet anvisats, !iems^ne.
och före den 1 november samma år på en gång eller 1 skilda delar
lyftas i statskontoret emot aflämnande af en utaf länetörinedlaren
till statskontoret eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse,
som skall innefatta låneförmedlarens atagande att återbetala
lånet i den ordning, här nedan stadgas. Statslanebelopp, som
nämnda dag kvarstår outtaget, återfaller till fonden. ...

Annan Iåneförmedlare än hushållningssällskap skall därjämte,
innan någon del af statslånet må utbekommas, till statskontoret
aflämna a''f statskontoret godkänd säkerhet for den afgitna skuldförbindelsens
uppfyllande. Låneförmedlare ma icke förvägra^ att
under lånetiden utbyta aflämnad säkerhet mot annan, som kan åt
statskontoret godkännas. Inteckningar uti egnahemslägenheter beviljade
eller lämnade som säkerhet för egnahemslån hvilka åt vederbörande
låneförmedlare utlämnats från statslånet i fråga, ma kunna
antagas såsom säkerhet intill ett belopp, icke öfverstigande beträffande
jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet
tre fjärdedelar af lägenhetens genom taxeringsbevis eller pa annat
sätt, som statskontoret godkänner, intygade värde vid den tid, da
säkerheten erbjudes.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna stånd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom af statskontoret
förelagd tid. dock minst tre månader, aflämna nya sakerhets handlingar,

som af statskontoret godkännas.

Mom. 5. Statslån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande åt
egnahemslån, förräntas efter tre och sex tiondedel procent om aret.

° Hvad af dylikt statslån icke vid utgången af det ar, under
hvilket lånet i statskontoret lyfts, blifvit till egnahemslån utlamnadt
eller eljest disponeradt, skall jämte ränta till statskontoret inbetalas
före utgången af januari månad nästpaföljande ar, där ej Kungl.

Maj-.t, på ansökning, medgifver låneförmedlaren rätt att ytterligare
ett år för afsedt ändamål innehafva statslånebeloppet i fråga

Finnes statslanebelopp vara af låneförmedlare genom aftal, upprättadt
i annan ordning, än i mom. 8 och 9 sägs, eller i strid mot
föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom egnahemslån disponeradt, age
Kungl. Mai:t föreskrifva, att sådant statslånebelopp skall, dar ej
låneförmedlaren inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår styrka,
att behörigt lånekontrakt angående ifrågavarande egnahemslån uppgjorts,
omedelbart därefter jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Af låneförmedlare utbekommet statslån skall, i den man detsamma
icke bör inbetalas i sådan ordning, som här ofvan i detta
moment sagts, med afseende å återbetalningen delas i tva lika stora
delar, ed amorteringsdel och en stående del.

k amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till
fullo o-ulden, vid statslån, som utlämnats till beredande åt egnahemslån
för jordbrukslägenheter, en annuitet af fem procent och vid
statslån, som utlämnats till beredande af egnahemslån för bostadslägenheter,
en annuitet af sju procent, hvarvid i hvartdera fallet
såsom ränta räknas tre och sex tiondedel procent a det oguldna

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

ftatnemeneara-JtaPltalbeloPPft af amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inhemslånc
^äder med fjärde aret efter utgången af det kalenderår, under
rörelse kvilket Manet tran statskontoret utbekomma. Intill dess kapital(Forts.
) afbetalningen börjar, erlägges endast föreskrifven ränta å statslånets
hela belopp. _ Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel
till fullo inbetalts.

Statslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom
i mom. 7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas,
förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren
därvid sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall
likväl den stående delen vara gulden inom fem år, från det sista
inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Ränta och amortering å statslån skall för hvarje år af låneförmedlare
till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad
nästpåföljande år; skolande alltså den första amorteringen verkställas
under det femte året från utgången af det år, då statslånet
lyfts.

Mom. 6. Varder, sedan länekontrakt, hvarom i mom. 8 sägs,
blifvit angående beviljadt egnahemslån upprättadt, rätten till utbekommande
af lånet eller del däraf af låntagaren förverkad, eller
varder redan utlämnadt egnahemslån till låneförmedlaren återbetaldt
i annan ordning^ än såsom årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen,
skall det lånebelopp, till hvars utbekommande rätten förverkats
eller som till låneförmedlaren återbetalts, före utgången af mars
månad året efter det, då förverkandet skedde eller återbetalningen
ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Mom. 7. Ställer sig låneförmedlare icke till efterrättelse här
ofvan meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och kapitalafbetalning,
eller underlåter låneförmedlare, som af statskontoret erhållit
föreläggande att aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven
tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan
hos Kung! Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet statslanebelopp
jämte ränta skall anses vara till återbetalning genast
förfallet.

Mom. 8. Rörande hvarje egnahemslån skall, innan någon del
däraf må af låntagaren uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren
upprättas fullständigt länekontrakt, hvaruti bestämmelser i
följande afseenden skola finnas intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet,
för hvars förvärfvande lånet lämnas, samt densammas egenskap af
jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta
och återbetalning;

huruvida lånet må på en gång eller i särskilda terminer lyftas,
samt angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom hvilken lånet skall vara till fullo uttaget,
vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp
skall vara förverkad:

N:o 6».

Måndagen den 27 Maj f. in

:>7

beträffande hvilka byggnader böra ä lägenheten uppföras och
tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade; hemdåne rörande

låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hät- rörelse.
dande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; ^ (Forts.)

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren
skall vara skyldig underkasta sig; samt r

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan laneförmedlare
och låntagare beträffande tillämpningen af lånekontraktets bestämmelser
skola afgöras af skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887, samt att klander mot skiljemännens beslut icke

ma luiti. _ -q

Mom. 9. Vid uppgörandet af det i mom. 8 omiörmälda lanekontrakt
skall lända till efterrättelse:

1) att tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller i
kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke må bestämmas
senare än till början af det år, med hvilket amorteringsskyldigheten
intrader *

2) att låneförmedlaren ej äger att — utom i fall, hvarom i mom.
15 här nedan sägs — för egnahemslånet betinga sig annan säkerhet
än första inteckning i lägenheten, dock att sådana inteckningar för
annat än fordran, hvilka icke hafva afsevärd betydelse för egnahemslägenhetens
värde, må kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt;
ägande tillika låneförmedlare, utan hinder af dessa bestämmelser,
att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott å beviljadt egnahemslån
utbetala större eller mindre del däraf mot säkerhet, som
låneförmedlaren pröfvar tillfredsställande, i hvilket fall emellertid
inteckningssäkerhet, som ofvan sagts, skall vara för hela egnahemslånet
ställd senast före början af det år, med hvilket amorteringsskyldigheten
inträder, vid äfventyr att frågan om egnahemslånet
anses hafva förfallit och hvad i förskott utbetalts jämte ränta genast
skall till låneförmedlaren återbetalas; och

3) att andra villkor icke må betingas i fråga om ränta och återbetalning,
än i mom. 5 här ofvan angående statslån stadgats, dock
med undantag i följande afseenden, nämligen:

att uppsägningstiden för egnahemslånets stående del må kunna
bestämmas till fem månader;

att låneförmedlare och egnahemslåntagare må äga att öfverenskomma
angående tid och sätt för erläggande af de årliga ränteoch
kapitalafbetalningarna; samt

att kontrahenterna må kunna förbehålla sig rätt, låntagaren att,
därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden på en gång
infria återstoden af amorteringsdelen än äfven före lånetidens utgång
inbetala egnahemslånets stående del i dess helhet eller delvis, samt
låneförmedlaren att under nedan angifna förutsättningar uppsäga
egnahemslånet till inbetalning å tid, som låneförmedlaren bestämmer,

nämligen: .

a) om låntagaren ej fullgör hvad i kontraktet föresknfvits i
fråga''om lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskrifven
ränte- och kapitalbetaluing;

?f:o 60.

Måndagen den 27 Maj, f. in

statens ernå t - ,c) \ lanta°aren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift

hZllåZ for lagenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltigrordse.
het stadgade villkor;

(Forts.) d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om

byggnad nedrifves eller bortflyttas, och värdet å lägenheten därigenom
så minskas, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kan
anses fullt betryggande;

e) om äganderätten eller — beträffande de lägenheter, som i
mom. 15 här nedan afses — besittningsrätten till lägenheten i dess
helhet ° eller del däraf genom köp eller annat fång från låntagaren
öfvergar i andra fall, än då lägenheten i dess helhet öfvertages
antingen af efterlefvande make eller af bröstarfvinge eller af efterlefvande
make och af bröstarfvinge, hvilka behålla lägenheten oskiftad,
eller ock af annan person, hvilken är till egnahemslåns erhållande
behörig;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranledt egnahemslånets
beviljande;

g) om eljest sadana förhållanden inträffat, att låntagaren, med
hänsyn till det med egnahemslånet afsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Mom. 10. Lånekontrakt skall upprättas i två exemplar, hvaraf
hvardera^ kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift af kontraktet
genom låneförmedlarens försorg ofördröjligen efter detsammas affattande
insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet.

Mom. 11. Låneförmedlare vare obetaget att under lånetiden
medgifva låntagare de lindringar i afseende å egnahemslånets återbetalning
eller låntagarens skyldigheter i öfrigt, hvilka icke strida
mot föreskrifterna uti mom. 1 och 2 eller eljest äro oförenliga med
egnahemslånets ändamål, dock att tiden för egnahemslånets uttagande
till fullo eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande
icke må utsträckas längre, än i mom. 9 stadgats.

Mom. 12 Inkomna lånekontrakt skola af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
granskas. Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därvid lanekontraktet ej vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna
i mom. 8 och 9 samt med iakttagande af föreskrifterna i
mom. 1 och 2, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, med bifogande
af infordrad förklaring från vederbörande låneförmedlare,
därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Mom. 13■ Låneförmedlare skall årligen före april månads utgång
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet afgifva fullständig
redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen under det
nästföregående året, hvilka redogörelser det åligger Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att inom påföljande maj månad till landtbruksstyrelsen
öfversända.

Mom. 14. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger
Kung! Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och afbetalningar
a af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes
försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade,
uppburna och redovisade.

Måndagen den 27 Maj, f. m. J.) n:o G».

Mom. 15. Till förvärfvande af bostadslägenhet, för hvilken sf^ene^a
med ständig och oinskränkt besittningsrätt upplåtits mark, tillhö- ]iemsiånerande
Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen, ma egnahems- rörelse
lån tills vidare utgå, utan hinder däraf att låntagaren icke har (Forts.)
äganderätt till lägenhetens tomtområde; ägande låneförmedlare att
för dylika egnahemslån antaga den säkerhet, de pröfva lämplig.

Dessa villkor och bestämmelser skola träda i kraft den 1 januari
1908 och därefter, såvidt angår förhållandet mellan staten och
låneförmedlarna, gälla äfven redan utlämnade statslån, dock att
hvad i mom. 5 femte stycket stadgas därom, att a amorteringsdelen
vid statslån, som utlämnats till beredande af egnahemslån för jordbrukslägenheter,
skall erläggas en annuitet af allenast fem procent,
icke afser andra lån än sådana, som beviljas efter nämnda dag,

3: o)

medgifva, att Kungl. Maj:t måtte äga meddela de ytterligare
föreskrifter, som i afseende a ifrågavarande lånerörelse kunde linnas
erforderliga;

4:o)

medgifva, att Kungl. Maj:t måtte af egnahemslånefondens medel
årligen anvisa såsom bidrag till låneförmedlare för betäckande åt
för°dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga
förluster ett belopp, motsvarande för hvarje låneförmedlare en hall
procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld,^ hvari läneförmedlaren
på grund af från fonden utbekomna statslån vid arets
början häftat till staten.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling föreliaft
fyra inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen n:o 2oo, åt
herr E A. Lindblad m. il., n:o 257, af herr J. J. By from, n:o 2bo,
af herr O. A. Berg i Staby och n:o 268, af herr J. Åkesson.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas samt att i följd häraf herrar
Lindblads m. fl., Byströms, Bergs i Staby och Åkessons ofvannämnda
motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Rune yttrade: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande
kungl. propositionen innefattar efter mitt förmenande en fråga som
har mycket större betydelse, än man vid första påseende möjligen
vill tillmäta den. Så mycket mera måste jag då beklaga, att utskottet
affärdat propositionen så snäft, som det gjort. ,

Alla äro ense om vikten af att föra egnahemsfrågan fram och
att det beliöfs lättnader i fråga om villkoren för lånens erhållande,

N:o (!!».

Måndagen den 27 Maj, f. m

Angående
statens egna
hemslånerörelse.

(Forts.)

och när Kungl. Maj:t kommer med ett förslag i den riktningen, då
affardar utskottet det på 15 rader.

Om vi granska hvad utskottet säger på dessa 15 rader, finna
vi, att utskottet talar om, att det »hyser en från Kungl. Maj:ts försiao,
.. aiyihande mening i fråga om lämpligheten af vissa bland de
nu föreslagna villkoren och bestämmelserna, såsom beträffande e°nahemsinteckningarnas
omhänderhafvande af statskontoret, den hittills
för dessa lan bestämda årliga afbetalningens nedsättande från sex
till fem procent m. m.»

Det är rätt intressant att höra utskottets åsikt i denna sak
men det torde vant mera intressant och framför allt mera nyttigt,
om utskottet hade närmare motiverat sin ställning, om utskottet
sagt, i hvad afseende det hade en annan uppfattning än Kungl.
Maj:t. Det är ju meningen, att motiveringen skall ligga till grund
när kammaren skall bedöma eu fråga, och såvidt jag kali förstå’
far man härutaf ingen ledning vid bedömandet att utskottet säger
att det »har en afvikande mening». Men i ett afseende må jagsäga,
att utskottets motivering är ganska klok — det är särdeles
svart att kritisera ett sådant uttalande, då man icke vet hvad dess
mening kan vara.

Utskottets hufvudskål för afslagsyrkande är det, att, »innan
denna lånerörelse hunnit vinna någon större omfattning», utskottet
anser det olämpligt att besluta några ändringar i grunderna för
densamma. Om detta skäl vill jag säga, att dess hufvudsakligaste
betydelse ligger däri, att det är nästan outslitligt. Det kan anvandas
ar efter är, ty om vi icke ändra villkoren för erhållandet
ad dessa lan, komma inga lan att beviljas, och hvarje gång ändring
ifragasättes, har man det präktiga skälet till hands, att ingen erfarenhet
vunnits, alldenstund man icke använder sig af dessa lån.
.lag tror, att det är hög tid, när det visat sig, att man icke begagnar
sig af denna förmån, att undersöka orsakerna härtill och försöka
undanröja de hinder, som i detta afseende till äfventyrs kunna
förefinnas.

Emellertid har jag icke begärt ordet endast för att rikta detta
klander mot utskottet. Jag vet alltför väl, att utskottet haft så
knapp tid.^ mot slutet af riksdagen, att det icke alls är underligt,
om det då kort och snäft affardar mänga frågor, men jag har ansett
mig böra inlägga en gensaga mot dess motivering, och jag har
trött, att regeringen förtjänat en annan uppmuntran, därför att den
framlagt denna proposition, än hvad Kungl. Maj:t fått i Första
Kammaren, som utan vidare bifallit utskottets hemställan. Jag
ämnar därför yrka bifall till den kungl. propositionen.

Det har emellertid visat sig, att såväl utskottet som några af
motionärerna i fråga om vissa detalj bestämmelser hysa en från regeringens^
förslag afvikande mening, hvilken kan vara värd beaktande.
Äfvenså kan det hända, att, om herrarne grundligt studera frågan,
manga kunna tänka, att de icke vilja antaga förslaget alldeles såsom
det är framlagdt, utan att de vilja ha det ändradt. Jag
vill da saga, att det icke är någon risk, om man antager proposiDonen,
då ju Första Kammaren afslagitden. Man får alltid tillfälle

Öl

N:o (!9.

Måndagen den 21 Maj, f. in

att granska förslagets detaljer, när det kommer tillbaka. Att jag Angående
yrkar bifall till propositionen, är för att gifva regeringen ett
erkännande och för att ge en vink om att det nog är lämpligt, om rörelse.

frågan kommer åter. Afslås det kungliga förslaget och utskottets (Forts.)
motivering får stå, är det ovisst, huruvida regeringen skall komma
tillbaka, då ju statsutskottets första skäl till afslagsyrkande alltid
föreligger.

Jag vill icke upptaga tiden för mycket genom att gå i detalj
beträffande villkoren, men jag kan icke underlåta att uttrycka min
tillfredsställelse öfver att det i Kungl. Maj:ts proposition har föreslagits,
att lån skola beviljas åt personer, som vilja bilda eget hem
å städernas mark, jag menar sådan, som tillhör städernas jurisdiktionsområden,
men för öfrigt är att räkna till landsbygden.

För att belysa, hur det i detta afseende för närvarande ställer
sig, vill jag nämna, att den stad jag representerar har ett jurisdiktionsområde
med en utsträckning åt vissa håll af 6 eller 7 kilometer,
men på somliga ställen går landsbygdens mark så nära intill
staden som på 2 kilometer. Följden blir, att man, då det gäller
denna senare, kan få egnahemslån, men om någon försöker att å
stadens område på ett afstånd af 4 kilometer från den egentliga
staden bilda ett eget hem och att härför erhålla lån, så går detta
icke. Det måste man anse vara en orättvisa mot städerna, och
jag vill uttrycka min tacksamhet mot regeringen, därför att detta
förhållande blifvit beaktadt i propositionen.

Det är icke min mening, att jag vill, därigenom att egna hem
skola bildas äfven å stadens mark, befordra den sä mycket omdebatterade
inflyttningen till städerna. Ty den ifrågavarande marken,
fastän den lyder under stadens jurisdiktion, är att betrakta som
landsbygd.

Jag tror också, att det från en annan synpunkt kan vara klokt
att göra något för att tillåta bildandet af egna hem å stadens mark.

Jag tror nämligen, att eu af orsakerna, hvarför icke egnahemslånen
blifvit tillräckligt anlitade, är, att det för en person, som ute på
landsbygden bildar ett hem med tillhörande två å tre tunnlands
jord, blir svårt att draga sig fram, då han icke kan försörja sig
''ensamt med landtbruk, utan behöfver biförtjänster, hvilka icke äro
lätta att få på landet. Men däremot är det ett annat förhållande
med de större stationssamhällena och städerna, där det för eu sådan
person finnes tillfälle till stadigvarande arbete. Det obetydliga arbete
han har på det egna hemmet sköter han på lediga stunder
med tillhjälp af hustru och barn, och på så sätt drar han sig fram
briljant.

Jag tror sålunda, att det är alldeles oriktigt att utestänga
personer, som vilja bilda egna hem inom städerna, ja, det är mera
nödvändigt och nyttigt, att de bildas här än ute på landet.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag hört, att ett hushållningssällskap
föreslagit som villkor för erhållande af egnahemslån,
att det egna hemmet icke får ligga på mindre afstånd än exempelvis
’/* mil från ett större stationsområde eller en större fabrik,
där innehafvare!! kan få arbete. Jag vill uttrycka min förvåning

N:o 69. 62 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående öfver, att ett hushållningssällskap kan handla så korttänkt: Det

TJmdålT'' ?r naturligtvis en ren fördel, att det finnes arbete till hands för
rörelse, innehafvaren af det egna hemmet. Jag tror därför, att, om lagen
(Forts.) ändras därhän, att städernas områden icke bli undantagna, detta
bidrager att borttaga sådana, som jag anser, oriktiga föreställningar
som att man bör anlägga egna hem långt ute på landet, fjärran
frän industricentra och tätt befolkade samhällen, där tillfällen till
arbetsförtjänst stå öppna. Jag tror tvärtom, att det är lika nyttigt,
ja, kanske nyttigare att lägga dem närmare sådana platser än längre
bort ifrån dem.

På grund af hvad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den kungl. propositionen.

I detta anförande instämde herrar Kvarnzelius, Hammarström,
Lindli i. Galle, Camitz, Scedén, Nyström, Lindhagen, Palme, Johansson
i Oja, Pettersson i Södertälje, Fornander, Lindberg, Jönsson i
Kvarnberga, Karlsson i Fjäl och Nydal.

Herr Berg i Staby: Herr talman! Såsom varande motionär
i denna fråga, vill jag bedja att få säga ett par ord. De af herrarne,
som ögnat igenom min motion, hafva funnit, att jag med densamma
afsåg att såvidt möjligt gynna bildande af jordbrukslägenheter.
Af den orsaken föreslog jag strängare villkor för lån till
bostadslägenheter än till jordbrukslägenheter och särskilt att alla
lån för lägenheter å stads mark skulle utgå på de högre villkoren.

Utskottet har ansett, att inga ändringar alls nu skulle vidtagas
med afseende på bestämmelserna för egnahemslånen. För min del
är jag naturligen^ belåten med denna utgång af frågans behandling
sä till vida, att lån till lägenheter på stads område därigenom ock
omöjliggjorts. Jag kan äfven medgifva, att det kanske var klokast
att ej ännu vidtaga ändringar med afseende på räntefoten för lånen.
Mera erfarenhet angående hela egnahemsrörelsen torde behöfva
samlas, innan man gör ändringar i det afseendet; man skulle annars
riskera att genom upprepade rubbningar låntagare från olika år
skulle få vidkännas ganska olika räntevillkor, ett förhållande, som
naturligen ej vore lämpligt. Jag tror ej heller, att de nuvarande
. villkoren för ränta och amortering skrämma folk från att använda
lånen, blott billig jord kan erhållas.

Men på samma gång jag ger utskottet rätt så till vida, måste
jag uttrycka min ledsnad öfver, att utskottet ej beaktat öfriga
ändringsförslag, som innefattas i den kungl. propositionen. Jagmenar
sådana ändringar i gällande bestämmelser, hvilka afse underlättande
af lånens utlämnande, och vill framhålla, att allt hvad som
kan göras i den vägen säkert skulle hälsas med glädje så af låneförmedlare
som af låntagare. Såsom exempel skulle jag vilja framhålla
den föreslagna förändringen, att minimiåldern satts till 21 år
för de personer, som skulle kunna få del af lån. Vidare vill jag
framhålla den föreslagna förändringen, att låneförmedlare skulle få
deponera inteckningar i egna hem såsom säkerhet för lån hos statskontoret.
Därigenom tänker jag mig, att bildandet af föreningar

\:o (i!).

Måndagen den 27 Maj, f. in. 63

för låneförmedling skulle betydligt underlättas. Vidare skall jag Angående
be att fä påpeka eu omständighet, som förekommer häri 9 mom., j^sl^a
nämligen att låneförmedlaren icke bestämdt behöfde fordra att fä rörelse.
inteckning i den lägenhet, som är i fråga, för att utlämna lånet. (Forts.)
Låneförmedlare skulle ju enligt Kungl. Maj:ts förslag få utlämna
penningar redan innan inteckning och andra sådana saker klarerats.
Detta kan ju i många fall vara svårt att reda upp och gör,
att det tager tid, innan försäljare af lägenhet kan få lämna gravationsbevis
från sig för lägenheten. Flera sådana omständigheter,
som finnas beaktade i Kungl. Maj:ts förslag, skulle kanske kunna
framdragas, men det, som antydts, får vara nog.

Om jag sålunda nu på det hela taget är belåten med den utgång,
som saken fått i utskottet, så måste jag ju beklaga, att utskottet
icke beaktat alla dessa af Kungl. Maj it förordade förändringar,
hvilka enligt mitt förmenande samtliga äro förbättringar i
afseende på bestämmelserna för lånens utlämnande, och jag vill uttrycka
den förhoppning, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
när nu frågan i år fallit, icke däraf måtte finna
sig föranledd att icke fortgå i den riktning, som han i är genom
denna kungliga proposition bär slagit in på. Ku^ skulle jag kunna
liksom en föregående talare, då ställningen är sådan, att frågan i
Första Kammaren fallit, yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag såsom
en opinionsyttring. Men jag tror, att det är mera i konsekvens
med hvad jag sagt, om jag ber att få yi’ka bifall till utskottets
förslag.

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Jag ber att i
hufvudsak få ansluta mig till den förste ärade talaren i hvad han
här yttrat. Vi minnas alla, med hvilka stora förhoppningar 1904
års Riksdag anslog medel till egnahemsrörelsen, men vi måste erkänna,
att dessa förhoppningar icke gått i uppfyllelse, och en af
orsakerna härtill är oemotsägligen den, att det är förenadt med
för mycken omgång och besvär att komma i åtnjutande af ifrågavarande
lånemedel. Jag känner från landsbygden inom det län,
som jag tillhör, exempel på, att personer sökt få län för jordbrukslägenheter
ur egnahemslånefonden, men det har visat sig vara förenadt
med sä mycket besvär och omgång, att de måst gifva upp
försöket. Jag hemställer då: vore det icke riktigast att bifalla det
af Kungl. Maj:t efter noggrann pröfning framlagda förslaget till
ändrade och förenklade bestämmelser i detta afseende? Och jag kan
icke underlåta att söka visa, huru verkligt orättvist dessa bestämmelser
i vissa fall verka. Jag skall därvid tillåta mig att — såsom
herr Widén nyss förut gjort — begagna mig af ett exempel.

Den stad, som jag representerar, har för närvarande icke så
synnerligen stort landsområde, som lyder under dess jurisdiktion.

Men den omgifves på tvenne sidor af en landskommun, hvars inkorporering
med staden står på dagordningen. Om förslaget hävom,
såsom sannolikt är, godkännes, så kommer staden att bli omgifven
af ett landsbygdsområde af bortåt en half mil rundt om staden, och
hela detta område blir alldeles uteslutet från förmånen att komma

N:o 69. 64 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående i åtnjutande af egnahemslån. Nu finnes på ungefär 3/t mils afstånd
hemslånTfräu staden ett stort industrisamhälle, nämligen Huskvarna. Där
rörelse. kan man egnahemslån ur statens fond. Om en arbetare vill
(Forts. bygga ett eget hem, som kostar 4,000 kr., så kan han få låna ur
denna fond 3,000 kronor af staten och erhåller dessa mot eu räntefot
af 3,6 procent, d. v. s. mot ett årligt räntebelopp af 108 kr.
Men om någon slår sig ned litet närmare staden på dess område
och vill bygga ett eget hem för 4,000 kr., så kan han icke få eu
sådan förmån. Stadsfullmäktige i samhället ha visserligen behjärtat
egnahemssaken och understödja sådana stadsbor, som vilja
bygga egna hem, men de lämna icke ut egnahemslån mot lägre
ränta än 5 procent och låna icke ut mera än 60 procent af hvad
hemmet kostar i sin helhet. Om eu person alltså vill inom stadens
område bygga ett eget hem, som kostar 4,000 kr., kan han icke få
låna mera än 2,400 kr., och för detta lånebelopp får han betala 120 kr.
som ränta, under det att en person i Huskvarna, som för ett eget
hem upptager ett lån på 3,000 kr., för detta högre lånebelopp icke
behöfver betala högre ränta än 108 kr. Det område, som kommer
att omgifva staden, sedan landsförsamlingen blifvit inkorporerad, är
så stort, att ingen stadsarbetare sedan kan anlita statens egnahemslånemedel
för att skaffa sig eget hem. Det äp uppenbart, som också
visas i den föreliggande propositionen genom den utredning, som
där lämnas beträffande Eskilstuna, att de nuvarande bestämmelserna,
som verka på nu angifvet sätt, icke kunna anses rättvisa.

Hvad jag här, mina herrar, tillika särskildt vill framhålla, är,
att län ur egnahemslånefonden visserligen framför allt böra beviljas
till bildande af jordbrukslägenheter. Men ställningen i vårt land
är sådan, ait jag tror det vore lyckligt, att bildandet af jordbrukslägenheter
icke går alltför fort, ty det är ju så, att jordbrukslägenhet,
som bildas med egnahemslån, måste anläggas på så kalhet
intensivt jordbruk, men man kan icke gärna påstå, att vi ännu
blifvit färdiga med det intensiva jordbruket här i landet. Riksdagen
bär ju också beslutit att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utvidgad undervisning för småbrukare, hvilket jag för min
del anser vara nödvändigt för vårt jordbruksstånd, särskildt för det
mindre jordbrukets kikare, så att de kunna erhålla en bättre undervisning
om sättet att drifva ett intensivt och ekonomiskt lönande
småbruk. Därför tror jag, att bildandet af småbruk, understödda
med egnaheinslånemedel, icke bör för skarpt forceras, utan att de,
som vilja begagna sig af dessa medel, få tid att inhämta den undervisning,
som är erforderlig, för att intensivt småbruk skall kunna
drifvas. Men när det däremot gäller bildandet af bostadslägenheter,
ställer sig förhållandet på annat sätt: där äro vi färdiga att
när som helst utnyttja egnahemslånemedlen. Och det är klart,
att de egna hem, som bestå af bostadslägenheter, måste till största
delen anläggas omkring industrisamhällen och omkring städerna,
och därför menar jag, att det vore bra, om bestämmelserna i detta
afseende formulerades och tillämpades på sådant sätt, att de icke
lade hinder i vägen för industriarbetarne i städer och industrisamhällen
att komma i åtnjutande af lån ur egnahemslånefonden.

Måndagen den 27 Maj, f. m

M:o 69.

Därför vågar jag, dä jag vet, att något positivt beslut icke kan Angående
bli följden af ärendets behandling vid denna riksdag, att liksom statens egnarepresentanten
från Vestervik hemställa, att Andra Kammaren ville rörelse^
bifalla Kungl. Maj:ts förslag, ty då kan resultatet bli, att Kungl. (Forts^
Maj:t tager upp frågan till ett annat år. Taga vi däremot utskottets
förslag med den motivering, som det fått, så kommer antagligen
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att finna
sig icke under den närmaste tiden kunna åter upptaga frågan, och
detta skulle verkligen för egnahemsidéns skull vara mycket att
beklaga.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herrar Sandin i Grums och Vennersten.

Herr Henricson: Herr talman! Man har sagt, att egnahemslånerörelsen
icke vunnit den tillslutning, som man med hänsyn
till dess ändamål kunnat förvänta. Men man bör fästa uppmärksamheten
vid, att för att på ett framgångsrikt sätt kunna bedrifva
äfven ett litet jordbruk, fordras vissa förutsättningar för den, som
skall taga sig fram därmed. Det har också af den föregående talaren
påpekats, att dessa förutsättningar icke finnas i så hög grad,
att man kan hysa förhoppningar, att saken med ens skulle erhålla
någon större tillslutning. Dessutom har kanske det hufvudsakligaste
hindret ändå varit hänsyn till nu gällande stadgar angående jordafsöndring,
lagfart och inteckningar och sättet för dessa ärendens
handläggning. Allt detta innebär hinder, som göra, att tillslutningen
kanske icke blifvit så stor, som mången skulle önskat. Den
har dock icke varit så ringa, att det bör se hopplöst ut. Om vi
se på de tabeller, som finnas bifogade betänkandet, så finna vi, att
man under de två år, som denna lånerörelse har varit i verksamhet,
utlämnat 3,242,000 kronor. Det anslogs, som vi veta, tio millioner
kronor, att utgå under en tid af fem år. Det skulle bli 2 millioner
kronor om året.

Det är ju klart, att vid tillämpningen af en ny lag man nog
skall finna, att åtskilliga ändringar kunna behöfva vidtagas. Och
så är det äfven här. Jag skall icke ingå på någon närmare granskning
utaf de föreslagna ändringarna. Men jag skall be att få
nämna något om ett par af dem. Att åldern för låntagarna sänkes
till 21 år, det anser jag vara fullt välbetänkt och berättigadt, men
att amorteringstiden utsträckes till 36 år, i stället för, såsom nu
är föreskrifvet, 26 år, det tror jag däremot skulle vara mindre
lyckligt. Jag har icke hört någon klaga öfver att amorteringstiden
är för kort. Man har tvärtom sagt: jaså, räcker den så
länge. Man har icke varit rädd för den amortering eller annuitet,
som årligen skulle betalas. Erfarenheten under de 2 år, egnahemslån
utlämnats, har visat inom det län, jag tillhör, att låntagarens
medelålder varit resp. 37 och 39 år. Då vi veta, att amorteringstiden
är 26 år och att amorteringen ej börjar förrän med fjärde
året efter lånets utbekommande, hvadan omkring 30 år förflyta,

Andra Kammarens Prof. 1907. A'':o 69.

>'':<* 69. 66 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående innan amorteringen är fullgjord, så följer häraf, att låntagaren först
St<hem»lånea~c''r^a ™ ars ålder har slutamorterat sitt lån. Äfven om medel^rörelse.
'' åldern i framtiden sjunker, låt oss saga, till 30 år, blir låntagaren
(Forts.) med nu gällande bestämmelser först vid 60 år fri från amorteringen.
Att ytterligare utsträcka amorteringstiden synes mig därför ej välbetänkt.
Bäst är väl, att arbetaren, då ålderdomen kommer med
brutna krafter, har betalt den på hans hem Inblanda skulden.

Rörande olägenheterna i afseende å inteckningar, jordafsöndringar
och dylikt ber jag få uttala som min mening, att, om nödiga
reformer i berörda hänseenden genomfördes och tiden för lånens
utbekommande sålunda förkortades, detta skulle i hög grad bidraga
till utvecklingen af egnahemsrörelsen.

Jag skall be att få till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framföra min tacksamhet för det intresse, som han
nu och städse visat egnahemslånerörelsen och, som jag vill hoppas,
också skall blifva för vårt land lyckobringande. Jag ber också
herr statsrådet, att han icke måtte förtröttas, utan, när mera erfarenhet
vunnits från de olika låneförmedlarne, framkomma med
ett förslag till de ändringar, som anses vara nyttiga och nödvändiga.

Jag skall med detta sluta mitt anförande och anhålla att under
förhandenvarande förhållanden få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Lund: Herr talman! Egnahemslånerörelsen
uppbäres i hela vårt land af så stora sympatier, att jag mycket
väl kan förstå, att en del af de talare, som hittills haft ordet,
hafva visat sig tämligen misslynta mot statsutskottet för den behandling,
som den kungl. propositionen där har fått. Jag anser
mig därför böra meddela, att anledningen till statsutskottets afstyrkande
alls icke är att söka däruti, att utskottet icke fullt uppskattat
nyttan utaf egnahemslånerörelsen och behofvet utaf att den
på allt sätt från statsmakternas sida befrämjas. Het förhåller sig
alldeles tvärtom.

Här har gjorts anmärkning mot utskottets motivering, och jag
får uppriktigt bekänna, att jag icke för min personliga del alls är
tilltalad af denna motivering, framför allt därför att i densamma
icke kommit riktigt fram hvad som varit det för statsutskottet
bestämmande skälet att afstyrka Kungl. Maj:ts proposition. Het
är nämligen, att utskottet hyst tvifvel om lämpligheten af den anordning,
som Kungl. Maj:t föreslagit med afseende å de säkerheter,
som andra låneförmedlare än hushållningssällskapen skulle äga att
till statskontoret aflämna. Kungl. Maj:t har föreslagit, att andra
låneförmedlare än hushållningssällskapen skulle ställa sådan säkerhet,
som utaf statskontoret godkändes, samt att inteckningar uti
egnahemslägenheter, lämnade såsom säkerhet för egnahemslån, finge
antagas såsom säkerhet intill belopp, motsvarande viss del utaf
fastighetens värde. Het blefve således statskontoret, som finge
mottaga alla dessa inteckningar och som blefve ansvarigt för bevakandet
af dessa säkerheter; deras värde ligger ju, åtminstone
hvad bostadsegnahem beträffar, hufvudsakligen i byggnaderna. Het
är därför föreskrifvet, att med lånehandlingarna skola aflämnas

Mundagen den 27 Maj, f. in.

X:o (>!».

117

bevis om byggnadernas brandförsäkring. Tillvaratagandet utaf Angående
säkerheten krafvel’ således ock, att den, som under sin värd harstlj^2llåne-a
säkerhetshandlingarna, och som skall se till, att säkerheten bevaras, Rörelse.
äfven måste öfvervaka, att fastighetens värde icke försämras. Det (F0rts.)
är således nödvändigt, att lian på ett eller annat sätt kan öfvervaka,
att byggnaderna fortfarande hällas brandförsäkrade, eller att
branförsäkringsafgifterna erläggas, så att icke försäkringen förverkas,
samt att det, om en byggnad brinner upp, sörjes för att eu
ny byggnad uppföres. Statskontoret skulle således omhänderhafva
hela tillsynen och vården om säkerhetshandlingarna och bevakandet
utaf säkerheterna. Detta bär för statsutskottet icke synts lämpligt,
och är det härpå afstyrkandet närmast grundats. Statsutskottet
har icke ansett det vara välbetänkt att på det sättet i statskontoret
sammanföra inteckningssäkerheter för egnahemslån från hela
riket, dels därför att det ovillkorligen måste medföra behof af förstärkta
arbetskrafter och möjligen äfven andra anordningar för att
statskontoret skall kunna utföra detta uppdrag; dels ock därför att
det principiellt icke synes vara riktigt, att man på det sättet sammanför
säkerheterna i statskontoret. Ty de inteckningar, som
lämnas af eu låneförmedlare, utgöra kollektiv säkerhet för låneförmedlarens
skuld till statskontoret. Om låneförmedlare i ett eller
annat afseende brister i betalningsskyldighet, måste statskontoret
naturligtvis kunna af säkerheterna göra sig betäckt för sin fordran.

Följden däraf, att inteckningarna kollektivt svara för låneförmedlarens
förbindelser, kan således blifva den, att egnahemsinnehafvarne
kunna påföras en solidarisk ansvarighet, som icke varit afsedd vid
utlämnandet af egnahemslån. Meningen är naturligtvis, att hvarje
egnahemsinnehafvare skall svara ensamt för sitt eget lån och icke
att den inteckning, han lämnar såsom säkerhet för det egna lånet,
tillsammans med hundra eller tusen andra för egnahemslån lämnade inteckningar,
skall ligga såsom gemensam säkerhet för lånförmedlarens
skuld till statskontoret. Det har varit dessa hänsyn, som i första
rummet och nästan uteslutande betingat statsutskottets afstyrkande.

I motsats till herr Berg i Stabv vill jag på det lifligaste instämma
i herr Runes uttalande af tillfredsställelse, att Kung! Maj:t
velat bereda tillfälle till egnahemslån åt sådana, som vilja bygga
eget hem på stadsjord utanför det planlagda området. Mot detta
förslag har icke en enda röst höjts i statsutskottet. Den åtgärden
hafva alla inom utskottet ansett vara mycket välbetänkt.

Utskottet har ej heller med sin motivering velat på något sätt
lägga hinder i vägen för att denna fråga måtte mycket snart komma
tillbaka till Riksdagen. Men utskottet har menat, att frågan verkligen,
i synnerhet med afseende å ordnandet utaf den ekonomiska
grunden för lånerörelsen, vore utaf den beskaffenhet, att den kunde
tarfva en närmare utredning

För afstyrkandet har jag dessutom för min del haft ett alldeles
särskild! skäl. Jag kan nämligen icke finna annat, än att man vid
ordnandet af den utaf staten bedrifna egnahemslånerörelsen kommit
in på orätt spår, då man vill likformigt behandla sådana lån, som
utgå till bildande af jordbruksegnahem, och sådana, som utgå till

N:o 69. 68 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående bildande af bostadsegnahem. Dessa båda egnahem äro af vidt skild
^hemslåne-0 natur- Beträffande jordbruksegnahem är det jorden, somärhufvudrörelse.
'' saken. För bostadsegnahem är byggnaderna det hufvudsakliga.
(Forts.) Dessa olika förhållanden böra efter min mening betinga ett särskiljande
af lånerörelsen, så att hvartdera slaget af lån behandlas
efter sin egen natur Då man nu fastställer alldeles lika villkor
för det ena slaget lån som för det andra, kommer man lätt till
orimligheter. Uppförandet af byggnader är för de flesta ägarna
af små jordbruksegnahem ganska betungande och de hafva nog
behof af att slippa bygga, åtminstone i början, mer än som anses
oundgängligen behöflig!. Om vi vilja se, huru det hittills gått till,
så är det så, att det första den som vill skaffa sig ett eget jordbrukshem
gör, det är icke att på en gång uppföra alla erforderliga
byggnader, utan han uppför till eu början allenast nätt och jämt
hvad som behöfves för att kunna drifva jordbruket och bereda tak öfver
hufvudet, och sedan får fortsättningen komma efter hand i mån af
råd och lägenhet. Men på bostadsegnahemmen måste byggnaderna
göras fullt färdiga genast. Dessa egnahemsinnehafvare arbeta under
fullständigt olika förhållanden. Och det bör därför icke fastställas
likformiga villkor i afseende å lånen för dessa båda olika slagen
af egnahem. Detta har för mig varit ett af skälen, hvarför jag
biträdt statsutskottets afstyrkande, och jag hoppas, att vid den
förnyade och till och med snart förnyade behandling, som ärendet
säkerligen kommer att få från regeringens sida, denna fråga må
tagas upp till ompröfning. Som herrarna erinra sig, afsåg egnahemskommittén
endast ett slags egna hem. Man tänkte nämligen
närmast på att bygga egna hem på landsbygden åt landtarbetarna.
Den tanken öfvergafs emellertid af dåvarande jordbruksministern,
som ville lägga hufvudvikten på att bygga egna jordbrukshem, och
det var ju en alldeles riktig tanke, men egna hem för arbetare
kunde å andra sidan ej heller undvaras, utan måste också främjas,
och då slog man samman dem, fastän de till sin natur äro så
väsentligt olika.

Med hvad jag nu sagt, herr talman, vill jag yrka bifall till
statsutskottets betänkande.

Herr Ström instämde häruti.

Herr Wiklund: Herr talman, mina herrar! Jag skulle kunna
nöja mig med att instämma med den föregående talaren, men eftersom
jag begärt ordet, skall jag be att få säga ytterligare några ord.

Att egnahemsrörelsen icke nått den utveckling, som man hoppats
och som varit att vänta, är ju en känd och obestridlig sanning.
Kungl. Maj:t har nu föreslagit vissa åtgärder för att för mindre
bemedlade underlätta erhållandet af egnahemslån. En bland dessa
åtgärder är, att s. k. egnahemsföreningar och aktiebolag skulle
såsom säkerhet hos statskontoret för de erhållna lånen kunna få
använda inteckningar i de nybildade egna hemmen. Såsom bekant,
godtager statskontoret för närvarande ej någon annan säkerhet än
borgen. Nu däremot skulle denna borgenssäkerhet få utbytas mot

N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, f. m. 69

inteckningssäkerhet. Gifvetvis skulle denna anordning välla stats- Angående
kontoret ett arbete, hvars vidd man knappast för närvarande kan
fullt öfverskåda, ty det gäller ju här ej blott att öfvertaga dessa rörelse.
inteckningar, utan äfven att öfvervaka, att de förnyas, och att de (Forts.)
fordringsanspråk, som grunda sig på dessa inteckningar, vid inträffade
konkurser och exekutiva auktioner bevakas. Allt detta
komme ju att vålla en hel del arbete, och säkerligen Unge nya
tjänster därför inrättas i statskontoret.

Vidare skulle enligt förslaget dessa inteckningar utgöra kollektiv
säkerhet. En egnahemsägare skulle således trots det, att han fullgjort
alla de skyldigheter, som han åtagit sig och som på honom
själf ankomma, aldrig kunna vara säker, att icke hans lägenhet
kunde tagas i anspråk för gäldande af annans skuld. En sådan
osäkerhet tror jag för min del ej är ägnad att uppmuntra egnahemsrörelsen,
utan tvärtom. Man kan ju nu säga, att statsutskottet,
om det hade hyst några dylika betänkligheter, varit oförhindradt
att förorda åtskilliga ändringar i det framlagda förslaget, hvilka
kunnat hafva olägenheterna, men jag tror för min del, att det ej
varit så lätt att göra dessa ändringar, och att det alltså för denna
gång vore det bästa, om förslaget finge falla och Kungl. Maj:t därmed
lämnades tillfälle att ännu en gång taga denna fråga i öfvervägande
och sedermera snarast möjligt till Riksdagen inkomma med
nytt förslag i ämnet.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred
Petersson: Herr talman, mina herrar! Fastän denna fråga till
följd af Första Kammarens beslut för närvarande måste anses fallen,
skall jag i alla fall anhålla att få säga några ord och därvid framhålla
‘några synpunkter, som för Kungl. Maj:t varit bestämmande
vid framläggandet af det nu afhandlade förslaget. Men jag kan,
innan jag går vidare, ej underlåta att nämna, att jag finner det
mer än underligt, att två ledamöter af statsutskottet uttalat en
önskan, och det ganska tydligt, att Kungl. Maj:t snart måtte komma
tillbaka med ett förslag, som afser att nå det ifrågavarande målet
— d. v. s. att göra egnahemslånerörelsen mera begärlig och därmed
främja dess utveckling. Jag säger, att jag finner det underligt, att
dessa medlemmar af statsutskottet kunnat uttala en sådan önskan,
då jag sätter den i samband med hvad statsutskottet i sin motivering
har skrifvit. Det säger nämligen:

»Att redan nu, innan denna lånerörelse hunnit vinna någon
större omfattning och innan någon tillförlitlig erfarenhet om dess
förutsättningar och verkningar kunnat vinnas, besluta ändringar i
grunderna för densamma, anser utskottet icke tillrådligt. Med anledning
häraf och oafsedt att utskottet hyser en från Kungl. Maj:ts
förslag afvikande mening i fråga om lämpligheten af vissa bland
de nu föreslagna villkoren och bestämmelserna, finner utskottet sig
icke kunna biträda det föreliggande förslaget.»

Med en sådan motivering för afslag kan jag för min del ej finna,
att Kungl. Maj:t, för den händelse frågan här i kammaren skulle

N:o 69.

71)

Angående
statens egna
hemslånerörelse.

(Forts.)

Måndagen den 27 Maj, f. m.

få samma utgång som i Första Kammaren, gärna kan komma tillbaka
med detta förslag inom den närmaste tiden. Hur lång den
erfarenhet bör blifva, hvarom utskottet talar, det har man ej fått
veta, och därom synes ej heller utskottet själft hafva någon bestämd
mening. Men åtminstone kan man ej af motiveringen draga den
slutsatsen, att man skall hafva vunnit tillräcklig erfarenhet ett eller
annat år härefter.

Kär man studerar denna lånerörelse under de två år, den pågått,
så faller i synnerhet det i ögonen, att af de låueförmedlare,
som man 1904, när denna egnahemslånerörelse startades, d. v. s.
bestämmelserna därom antogos af Konung och Riksdag, väntade
sig, ej andra än hushållningssällskapen kommit till synes. Yi veta,
att man redan då tänkte sig äfven bolag och föreningar såsom låneförmedlare,
och jag tror, att man då som nu ansåg, att just dylika
föreningars bildande skulle blifva en faktor, som icke obetydligt
främjade utvecklingen af denna rörelse. Emellertid hafva under
denna tidrymd tillsammans endast tre, säger 3 föreningar och
bolag, uppträdt som låneförmedlare och detta i en tid, då just sammanslutning
och föreningsväsende är något så starkt framträdande
på, alla andra områden och visat sig kunna medföra så goda resultat.
Vid sådant förhållande är det gifvet, att man måste fråga sig: hvad
är anledningen till att denna själfverksamhet i form af föreningar,
ingångna af dem, som särskildt hafva direkt intresse af denna
rörelse, fortfarande uteblifver? Svaret ligger mycket nära till hands.
Så, som statskontoret har tillämpat de nuvarande bestämmelserna
i fråga om säkerheterna för statslån, kan det icke gärna vara
tänkbart, att föreningar eller bolag skola uppträda som låneförmedlare,
ty medgifven, mina herrar, att det är mycket stora kraf, som
man ställer på dessa föreningar och bolag, när man af dem krafvel’
icke allenast det arbete, den omsorg och den tid, som oundgängligen
äro nödvändiga för denna verksamhet, utan också borgenssäkerhet
för ganska afsevärda belopp, och detta ej för 1, 2 eller 3
år, utan för hela deh tid, under hvilken lånet skall amorteras. Det
är ju alldeles uppenbart, att i detta ligger ett alldeles bestämdt
hinder för föreningar eller bolag att uppträda som förmedlare. Och
nu är det för att undanröja detta enligt mitt förmenande ganska
väsentliga hinder, som Kungl. Maj:t här har föreslagit, att statskontoret
skulle kunna som säkerhet för statslån, utlämnade åt bolag
eller föreningar, mottaga dessas inteckningar i egnahemslägenlieterna
som kollektiv säkerhet för deras lån. Detta har man nu velat göra
till ett stort^och farligt — om jag sä får säga -— nummer, och man
har velat . påvisa, att det leder till orimligheter och omöjligheter.
Jag för min del tror ej, att det ligger någon fara i detta, ty, mina
herrar, vi skola ej glömma bort, att de föreningar och bolag, som
vi här hafva att gorå med, ^ej äro hvilka föreningar och bolag som
helst. Det får ej vara några tvifvelaktiga dylika, utan sådana,
hvars verksamhet mycket noga pröfvas, mycket noga kontrolleras
och hvilkas föreningsbestämmelser resp. bolagsordningar skola pröfvas
af Kungl. Maj:t i hvarje särskildt fall. Jag skall be att ur

N:o (il*.

Måndagen den 27 Maj, f. in.

nu gällande bestämmelser fä läsa upp Hägra ord just om den sakeu Angående
hvilken äfven härefter skola gälla. 8"kZwläne''

»— — — dock att, livad beträffar aktiebolag'' och föreningar, rörelse.
dylikt statslån må tilldelas endast sådana, livilka hafva till uppgift (Forts.)
att befrämja förvärfvandet af egna hem samt af Kungl. Maj:t, vid
pröfning i hvarje särskilt fall, finnas vara såsom mellanhänder vid
lånerörelsen lämpliga och bereda tillräcklig trygghet för att egna
hems förvärfvande af mindre bemedlade personer varder på ett
oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjadt, och hvilkas
bolagsordningar eller stadgar äro upprättade i öfverensstämmelse
med af Kungl. Maj:t särskild! föreskrifna grunder;»

Häri ligger i hvarje fall en garanti emot föreningar af tvifvelaktigt
slag.

I och med det, att en förening får rätt att öfverlämna sina
inteckningar som kollektivsäkerhet till statskontoret för ett lån, så
upphör visst ej denna förening att vara ansvarig gentemot statskontoret
för sagda skuld. Och föreningen har naturligtvis därefter som
hittills att taga befattning med öfvervakandet af dessa inteckningar
och inkasserandet af annuiteterna på sina egnahemslån och i sin
ordning redovisa dem i statskontoret. Man har sagt, att hela detta
arbete nu skulle öfverflyttas på statskontoret, men detta har aldrig
varit meningen. För öfrigt finnes det icke i de nu föredragna bestämmelserna
någon absolut föreskrift om att statskontoret nödvändigt
skall taga dessa inteckningar som säkerhet. Det beror pa
dess egen pröfning, men man har velat så pass starkt betona denna
sak, att statskontoret skulle däraf finna, att det ej i hvarje fall
borde neka att taga emot sådana säkerheter för lånen. Men om
någon absolut skyldighet för statskontoret att taga emot dem är
det ej fråga. Det heter: »Inteckningar uti egnahemslägenheter,

beviljade eller lämnade som säkerhet för egnahemslån, hvilka af
vederbörande låneförmedlare utlämnats från statslånet i fråga, ma
kunna antagas såsom säkerhet intill ett belopp, — — —», som
sedan af låneförmedlaren i sin ordning får utlämnas, och hvars storlek
längre ned bestämmes, nämligen sålunda: »----icke öfver stigande

beträffande jordbrukslägenhet fem sjättedelar och beträffande
bostadslägenhet tre fjärdedelar af lägenhetens genom taxeringsbevis
eller på annat sätt, som statskontoret godkänner, intygade
värde vid den tid, då säkerheten erbjudes.» För min del tror jag
ej, att man bör vara så förfärligt betänksam, att man så snart man
blott kan uppkonstruera en svårighet bör på den låta hela förslaget
falla. Och vidare tror jag, att ett ömsesidigt förtroende är alldeles
nödvändigt för att man skall kunna komma någon vart på denna
väg. Till staten för öfrigt på fullt allvar främja egnahemssaken
får väl staten icke rygga tillbaka, om eii eller annan svårighet teoretiskt
kan påvisas, eller därför att t. o. m. risk i ett eller aunat
fall kan uppstå.

Herr Wiklund yttrade, att det enligt hans mening vore ett
starkt skäl mot bifall till Kungl. Maj:ts förslag, att denna säkerhet
vore en kollektiv säkerhet, och att följaktligen en egnahemslanetagare
skulle med sin inteckning få stå risk för eu annan låntagare.

N:o 69.

Måndagen deri 27 Maj, f.

stiunTeana-^^ ?ina .herrar> är sant, att detta är juridiskt riktigt; men
hemtläné tror och icke tror någon af herrarna, att staten skulle gå

rörelse, till vagn pa det. sättet, om staten till äfventyrs hotades med en
(Forts.) förlust på ett dylikt lån. Icke skulle staten i ett sådant fall begagna
en inteckning i en egnahemslägenhet för att täcka sin förlust på eu
annan. Jag tror aldrig, att staten skulle komma att handla så.

En annan sak, som Kungl. Maj:t har föreslagit för att främja
och stödja den själfverksamhet, som skulle ligga i bildandet af föreningar
och bolag för förmedling af egnahemslån, är, att Kungl
Maj:t i den framlagda propositionen tillerkänt dessa låneförmedlare
en half procent i förvaltningsbidrag, på samma sätt som staten nu
lämnar hushållningssällskapen en half procent å den lånesumma,
soni dessa hafva att svara för. I själfva verket skulle denna förmån
gifvetvis komma egnahemslåntagarne till godo.

För mig står det alldeles klart, att så länge icke dessa hinder
undanröjas, som nu enligt mitt förmenande förefinnas för uppkomsten
af egnahemsföreningar och bolag, så länge kommer denna
rörelse att stå tämligen stilla på samma ställe. Men då erfarenheten
nu verkligen har ledt oss så långt, att vi kunna säga: »där
är en stötesten i vägen, där är en annan», då frågar jag: kan det,
mina herrar, vara riktigt att icke söka undanröja dessa stötestenar,
i stället för att alltjämt snubbla öfver dem?

Med afseende å öfriga, kanske mindre betydelsefulla förändringar
hafva ju ingå egentliga invändningar gjorts. Att man sänker
lantagarnas minimiålder från 25 till 21 år, torde enligt min mening
icke kunna anses annorlunda än som en förbättring; ty ju tidigare
en man bildar familj, ju lyckligare för samhället i dess helhet; och
da en sådan sänkning åt låntagarnas ålder i någon mån torde bidraga
till att äktenskap ingås och hem bildas tidigare än hvad nu
är fallet, så tror jag, att denna förändring främjar det syfte som
här är i fråga.

Med afseende å frågan, huruvida annuiteten å jordbrukslägenlieter
bör sättas till 5 eller 6 procent, kan man hafva olika meningar.
För min del tror jag, att för en egnahemslåntagare, i synnerhet
om han är mindre bemedlad, det särskildt i början kan vara
en fördel, att utgifterna minskas så mycket som möjligt, på det
att han ma slippa att sätta sig i skuld eller låna penningar på
annat hall.

"Vi c hafva nu behandlat så många andra stora frågor, att en
fråga sådan som denna lätt kommer i skymundan och icke får röna
den uppmärksamhet och det intresse, som den kanske annars förtjänar.
Vi hafva hållit på med att besluta viktiga kommunikatiousleder,
och vi hafva beslutat att hissa våra segel för att nå fångt
aflägsna länder och komma i utbyte med dem; men jag vill bedja
herrarna att, under intrycket af dessa kanske i visst afseende
större angelägenheter, icke glömma vikten och betydelsen af att
också främja upptimrandet af de svenska hemmen. Ty därpå, att
vi fa manga och välbärgade, trefna och lyckliga hem, är det dock,
som var framtid i icke ringa mån beror; och det kan icke nekas,
att denna egnahemsfråga haft en ganska god klang i vårt land. Den

7:i

X:o 6».

Måndagen den 27 Maj, f. in.

liar rönt intresse från alla samhällslager; och för mig ter det sig
verkligen så, som om ett afslag, i synnerhet om detta aislag skulle
gifvas af Riksdagens båda kamrar, skulle ute i bygderna kännas
såsom eu kylig vind. .lust ur denna synpunkt ber jag därför att
få hemställa till kammaren, att, trots det att Första Kammaren liar
afslagit Kungl. Maj:ts förslag, Andra Kammaren dock matte bifalla
detsamma; och detta särskild! med hänsyn därtill, att man. icke
måtte för eu längre framtid stänga vägen för behöfliga förbättnngai
i afseende å bestämmelserna för statens egnahemslånerörelse.

Angående
statens egnahemslånerörelse.

(Forts.)

Herr Henricson: Blott några få ord med anledning af uttalanden
från ett par af kammarens ledamöter. Dessa hafva nämligen
velat, att möjligheten att ur denna fond erhålla lån skall utsträckas
till områden äfven på städernas mark. Jag har naturligtvis
ingenting emot, att egnahemslån beviljas äfven åt personer, som
äro bosatta på städernas områden. Men för detta ändamål bör stiftas
en särskild fond: ty jag är rädd, att, om den fond, som vi nu hafva,
tages i anspråk äfven härför, det ej skulle återstå så mycket för
dem, som bo på landsbygden, och för hvilkas räkning fonden ju är
bildad. Man kan nämligen icke vara alldeles säker pa, att, när
denna fond blifvit utlånad, Riksdagen skall vara villig att lämna
mera, ehuruväl jag ju gärna vill. hoppas och. tro det.

Af denna anledning skall jag emellertid be att fa återkalla i
minnet något af det viktigaste angående denna egnahemsrörelses
uppkomst och bestämmelse. Man uttalade pa sin tid, och det gäller
väl ännu, farhågor för att det stora flertalet af våra jordbruksarbetare
skulle flytta från landet till städerna eller till Amerika.
Vid sådant förhållande ansåg man det nödigt att vidtaga någon
åtgärd, som gåfve dem en tryggare ställning ute på landsbygden.
Detta var hufvudmotivet för bildandet af egnahemslånefonden.

Jag skall taga mig friheten att låsa upp början af 1 § i den kungl.
kungörelsen med särskilda föreskriftertill iakttagande af hushållningssällskap
m. fl., Indika vilja erhålla statslån från egnahemslånefonden.
Den lyder sålunda: »aktiebolag skall för att kunna erhålla statslån från
egnahemslånefonden vara behörigen registreradt; och^skall den för bolaget
gällande bolagsordning innehålla, a) att föremålet för bolagets
verksamhet är att bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att pa
landsbygden förvärfva egna hem». Det är alltså landsbygden det
är fråga om; och rörelsen sattes i gång just med tanke på, att man
därigenom skulle kunna få behålla jordbruksarbetarne i landet och
på landet. Skulle nu denna lånerätt utsträckas äfven till dem som
bo på städernas områden, så är jag nästan förvissad om att denna
fond snart skulle åtgå; och då jag vill bevara den åt dem, för hvilka
den ursprungligen är afsedd, menar jag, att. om samma förmån skall
beredas stadsarbetarna — något, hvaremot jag, som sagdt, icke har
något att invända — bör för detta ändamål en särskild fond bildas.

I detta sammanhang skall jag be att också få saga några, ord
med anledning af ett uttalande, som de sakkunnige hafva gjort.
Dessa säga nämligen, att man ej af hushållningssällskapen kan
vänta något mera intensivt arbete för egnahemsrörelsens främjande,

-N.-o <!!>. 74 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Angående än som nu af dem utföres, enär denna rörelse ju i viss man kan
hemslAne-" falla utom deras egentliga arbetsfält. För min del tror jag,

rörelse. ;ltt Just hushållningssällskapen äro en af de lämpligaste låneför (Forts.

) medlare, som man kan hitta på. Jag har blott velat säga detta
gentemot de sakkunniges uttalande och har naturligtvis ingenting
emot, att äfven föreningar och bolag kunna blifva lånefönnedlare
och få lån direkt; men jag tror, som sagdt, att hushållningssällskapen
böra vara de, som äro mest intresserade för att tillfälle beredes
jordbruksarbetare att få bo på landet.

Med herr Henricson instämde herr Lindblad.

Herr Räf: Ja, herr talman, jag skall be att få uttrycka den
meningen, att Småland och särskildt Jönköpings län kan uppvisa
både små och stora jordbruk, som, vid för öfrigt lika jordmån, stå
lika högt, som fallet är med jordbruket i något annat af Sveriges
län. Jag tror därför icke alls på sådana reseskildringar som Nils
Holgersons, i hvad de röra Småland.

Vidare tror jag, att, om denna kungl. proposition bifölles, detta
skulle ytterligare hjälpa det mindre jordbruket och i synnerhet idén
om egna hem. Denna idé har för öfrigt i Småland funnit en ovanligt
stor anslutning, i synnerhet inom det härad, som jag representerar.
Men hvad som i allmänhet lägger största hindret i vägen
för idéns realiserande, är, att det är så konstigt att erhålla dessa
egnahemslån.

Flera personer hafva kommit till mig och frågat, huru det skulle
gå till att få ett egnahemslån. Jag har tagit fram den kungl. kungörelsen;
vi hafva studerat den efter bästa förmåga och hafva, såsom
vi tyckte, fått tämligen klart för oss, huru man skulle gå till
väga. Sa hafva de tagit kungörelsen med sig, studerat den vidare
och därefter vändt sig till någon vederbörande för att få lånet. Men
efter någon tid hafva de kommit tillbaka med fullständigt tomma
händer och för allt i världen bedt mig, att jag skulle förhjälpa dem
till penningar på något annat sätt. Vi hafva då icke haft något
annat att göra än att upptaga ett banklån, hvarvid de hellre betalat
5 å 6 procent ränta för ett sådant lån, än de velat utsätta
sig för ytterligare svårigheter med att få ett egnahemslån. Detta
allt såsom en följd af den invecklade proceduren för egnahemslånens
erhållande.

Jag tror därför, att det skulle varit mycket lyckligt, om både
Första och Andra Kammaren hade antagit Kungl. Maj:ts förslag;
och jag tror också, att det skulle lända saken till välsignelse, om
Andra Kammaren nu så enhälligt som möjligt antager Kungl. Maj ds
förslag, på det att frågan må komma fram igen vid nästkommande
års riksdag.

Jag yrkar sålunda bifall till Kungl. Majt:s förslag.

Herr Larsson i Lund: Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
fällde nyss ett yttrande, som påkallar, att man
icke lämnar det alldeles obesvaradt. Herr jordbruksministern ville

Måndagen den 27 Maj, f. in.

N:o «9.

rörelse.

(Forts.)

fästa uppmärksamheten på, att eu låneförmedlare icke befrias från
ansvarighet därigenom att han till statskontoret inlevererar inteck-'' )iemtiåneningarna.
Ja, det är alldeles riktigt; så förhåller det sig. Mentor
egnahemsägarna innebär detta just den största olägenheten; ty det
är just därigenom, som egnahemsägarnas fastigheter komma att
kollektivt svara för låneförmedlarnes skuld till statskontoret, vore
det så, att hvarje egnahemsägare stode i direkt gäldenärsförhållande
till statskontoret, då vore saken vida gynnsammare för egnahemsägarna
än hvad nu är fallet. ,

Herr jordbruksministern sade, med anledning åt ett yttrande
af herr Wiklund, vidare, att statskontoret icke komme att begagna
sig af en inteckning i en persons fastighet för att därmed göia sig
betald för sin fordran hos en annan person. Ja, vi skola komma
ihåg, att den ene eller andre egnahemsägaren icke är gäldenär i
förhållande till statskontoret. Statskontoret har så och sa manga,
hundra eller tusen, inteckningar såsom gemensam säkerhet för en
låneförmedlares skuld; och för att gorå sig betäckt för sm fordran
lios förmedlaren, om denne brister i en annuitetslikvid, maste ju
statskontoret, om det icke på annat sätt får likvid, hålla sig till
säkerheten, d. v. s. det plockar ut och indrifver eu och annan inteckning.
»Men, så går det icke till», säger herr jordbruksministern.

Jo, det måste det; ty det finnes icke någon annan utväg än denna
att indrifva en dylik fordran, såframt man icke för ändamalet vill
säga upp och indrifva samtliga inteckningar på en gång.

Denna fråga om säkerheten är verkligen icke sa utredd, att
man på rak arm kan bedöma densamma. Nu säger man, att da
saken redan fallit i Första Kammaren, så bör Andra Kammaren
demonstrera genom att bifalla Kungl. Maj:ts förslag. ^ Ja, det kan
man ju göra, men Andra Kammaren bör nog tänka pa att icke demonstrera
för en så viktig sak som just denna om anordnande åt
säkerhet för egnahemslåneförmedlare i statskontoret. Man bör se
till, att icke denna säkerhet blir på ett så otillfredsställande sätt
ordnad, att rörelsen däraf kommer att lida mycket^mera skada, än
den skulle komma att göra därigenom, att man på en_ kortare tid
uppsköte hela frågan. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
började med att uttala sin förvåning öfver, att tva ledamöter
af utskottet uttalat en önskan om att saken snart matte
komma igen. Jag medgifver, att denna förvåning kan på visst sätt
vara berättigad, då man läser utskottets motivering. Men som jag
redan en gång förut sagt, vill jag för min del bestämdt taga afstånd
från denna motivering. Jag beklagar endast, att det ligger mig till
last, att jag icke reserverat mig mot utskottets motivering. Jag
anser mig därför böra komma med ett annat yrkande, hvarigenom
Andra Kammaren, likaväl som genom ett bifall till Kungl. Maj:ts
proposition, kan uttala sin mening, att denna sak bör med det snaraste
komma igen, och det är genom att godkänna statsutskottets
betänkande med ogillande af dess motivering.

Öfverläggningen var härmed slutad. Därunder hade yrkats:
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till berörda hemställan

N:o 69. 76 Måndagen den 27 Maj, f. m.

? U,tskf°ttets; .™otivering:, och 3:o) bifall till Kungl.
hemsläne- 1 amnet gjorda framställning. Herr talmannen, som nu fram rörelte.

ställde propositioner a dessa yrkanden, förklarade sig anse det under
2:o) upptagna vrkandet, hafva fWtaWc. JL ^

(Forts.)

—— c ucbbci jiKttmien, iorKiaraae sig ai

2.o) upptagna yrkandet hafva flertalets mening för sig. Herr Rune
nrnnnsiH,?161^lertid votering i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
antagits det under 3:o) omförmälta yrkandet nu uppsattes
justerades och anslogs följande voteringsproposition: ’

Den, som vill, att kammaren bifaller
i utskottets förevarande utlåtande mo
skottets motivering, röstar

statsutskottets hemställan
173 med ogillande af ut -

. I a:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

framställ* T ^ai kammaren bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda

Omröstningen utföll med 67 ja, men 91 nej
bifallit Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

hvadan kammaren

§ 17.

Statsutskottets häruppå föredragna utlåtande n:o 174, i anledH
ivun|L proposition angående utlämnande under år

1907 åt egnahemslån inom Fors och Klosters socknar af Södermanlands
län, blef af kammaren godkändt.

§ 18.

litavf/nf ^ * .Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 175, i ankronojord
Redning af väckta motioner om upplåtande af jord å kronans mark
för bildandetor bildande af egna hem, begärdes ordet af:
af egna hem.

Herr Sandquist, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

utLnJ0tl0“eil..I1:0 ^2 har ja§'' jämte 11 ledamöter af denna kammare
anfört och vördsamt hemställt: »Med åberopande af de skäl, som
undertecknad och medmotionärer sistlidet år anförde för gjord hemställan
uti motionen n:o 112, äfvensom ock med hänvisning till de
med slöra- styrkta _ motiv, _ som till förmån för motionen anfördes
vid ärendets behandling, enligt Andra Kammarens protokoll den 4
april, samt jämväl slutligen med vördsamt framhållande af det kraftiga
understöd motionen rönte, då den bifölls med 115 ja mot 59
nej, föranlates jag hemställa,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t underdånigst
anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till sådana
bestämmelser, som på ett effektivare sätt, än nu är förhållan -

Måndagen den 27 Maj, f. m. 77 N:o C9.

det, möjliggöra, att kronodomäner vid deras försäljning må utbjudas Om uppför
bildandet af lämpliga egna hem, samt att Kungl. Maj:t snarast låtande af
möjligt måtte för Riksdagen framlägga ett sådant förslag.» förbildande

Statsutskottet har äfven i år funnit skäligt afslå denna hem -af egnahem.
ställan. Men motivet för utskottets utslag är dock dess bättre j (Forts.)
år icke detsamma som det under förra året anförda. Motivet då
var just det, att utskottet ansåg det vara bra som det var. Med
andra ord utskottet ansåg, att Kungl. Maj:ts bref till domänstyrelsen
den 25 september 1896 var tillfyllestgörande. Detta motiv har
nu icke längre befunnits vara fullt bärkraftigt för afslagsyrkandet.

På sätt statsutskottet omförmäler, grundar sig nu yrkandet om
afslag på chefens för jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet
för den 4 april detta år gjorda uttalande rörande detta ärende.

Herr statsrådet har, bland annat, härom yttrat: »det kan emellertid
ifrågasättas, om ej härutinnan en förändring till det bättre
skulle kunna åstadkommas genom ändrade föreskrifter i ämnet.

Det är min afsikt att låta utredning angående dessa förhållanden
verkställas inom vederbörande ämbetsverk.»

Då sålunda ändamålet med den i år förnyade motionen numera
synes vara på väg att vinnas, ämnar jag, herr talman, icke göra
något yrkande på bifall till motionen.

Men samtidigt som jag afstår därifrån måste jag betona, hurusom,
enligt min öfvertygelse, kronoegendomar fortfarande försäljas
på ett mycket otillfredsställande sätt med hänsyn till egna hemsfrågans
lösning. Ty enligt uppgift från kungl. domänstyrelsen
»äro under år 1906 försålda 46 jordegendomar; däraf 29 hela och
17 styckade eller med lägenheter afsöndrade och särskilt försålda».

Således äro cirka 63 procent af dessa egendomar försålda
helt ostyckade och 37 procent styckade endast medelst afsöndrade
lägenheter.

Hemmansantalet af de försålda egendomarna har alltså genom
försäljningen icke på något sätt blifvit förökadt, utan utgöres af endast
46 som förut, och så kommer därtill afsöndrade lägenheter.

Herr talman! Under förhoppning om, att herr jordbruksministern
skall infria sitt löfte och ägna denna viktiga fråga behörigt beaktande,
åtnöjer jag mig nu med att, såsom sagdt, icke göra något
yrkande.

Herr Lindhagen: Herr talman! I den af mig väckta motionen,
hvarom här jämte andra är fråga, har jag ifrågasatt en
framställning till Kungl. Maj:t om upprättande af en tidsenlig plan
för upplåtelse af kronodomäner till tomtmark och mindre jordbruk
med det sociala ändamålet till ögonmärke. I motiveringen har jag
nämligen framhållit, att ögonmärket för närvarande hufvudsakligen
är att för dessa kronodomäner kunna erhålla den högsta möjliga
köpeskilling och få dem realiserade så fört som möjligt. Med anledning
af ett yttrande, som chefen för jordbruksdepartementet haft
till statsrådsprotokollet, har statsutskottet trott, att motionens önskemål
nog ändå komme under öfvervägande. Af detta yttrande finner jag
emellertid endast, att han förordat, att man skall upplåta ännu mer

>T:o ö9. 78 Måndagen den £7 Maj, f. m.

o™ »PP- än förut, men ingen garanti finnes för, att det kommer att ske på
kronojord ^t1tre sätt- Han har visserligen också framhållit, att den omstänför
bildandedi^b^ten, att beslut fattats om att försälja utan att spekulanter till
af egna hem. tillräckligt antal förefinnas, föranleder vissa olägenheter, men detta
(Forts.) är också allt.

Jag tror, att denna fråga är så stor och viktig, att densamma
väl förtjänt en skrifvelse från Riksdagens sida för att blifva stöd
åt nödvändigheten af grundligare undersökningar af det förevarande
ämnet, än hvad som hittills inom administrationen kommit detsamma
till del? Jag skall uti denna riksdagens sena timme emellertid
i likhet med den siste talaren icke göra något yrkande, utan
åtnöja mig med att hafva yttrat detta. Dock vill jag särskildt
tillägga några önskemål, som böra tagas under öfvervägande. För
det första tror jag, att det är riktigare att afyttra kronodomäner
endast i mån af efterfrågan och icke, som statsrådet yttrat, först
fatta beslut och sedan se sig om, huruvida någon vill ha dessa
lägenheter. Vidare bör man se till, i hvad mån upplåtelse kan ske
med tomträtt eller, då man försäljer med äganderätt, i hvad mån
sådana villkor kunna fästas, som äro nödvändiga för upprätthållande
af alla de önskemål, som kunna ifrågasättas ur social synpunkt.
I sista händelsen kommer då också den frågan upp, huruvida
man icke bör i civillagen skaffa sig den återköpsrätt, som Riksdagen
dock för denna gång af obekantskap med frågan afböjt. Slutligen
vill jag fästa uppmärksamheten på, att vid en föregående debatt i
denna kammare framhållits, att många af dessa kronodomäner hufvudsakligen
äro skogsfastigheter, och de flesta hafva väl åtminstone
någon skog. Man lärer låta sig angeläget vara att räkna hvarje
träd för att få den största möjliga köpeskilling, och därmed har
man åstadkommit det resultat, som eu skogsvårdsstyrelse framhållit,
att de värst ödelagda skogsmarkerna äro på försålda kronodomäner,
i ty att skogsspekulanterna särskildt uppmuntrats att förvärfva
dem. Jag anser, att då kronan skall afyttra dessa kronodomäner
för sociala ändamål, bör den se till att icke skogen rotas ut utan
får stå kvar för att som husbehofsskog kunna stödja det mindre
jordbruk, man vill uppmuntra. Jag har också hört uppgifvas, att
framställning såsom jag tror från en skogsvårdsstyrelse i detta hänseende
tämligen nyligen kommit in till Kungl. Maj:t, och jag ber
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få
hemställa, att han i detta ämne icke måtte tappa skogsvårdssynpunkten
alldeles ur sikte utan äfven låta den komma till sin rätt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Om bildande V idare förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 176,
förmedlings-1 anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bildande
fond. af en jordförmedlingsfond jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 9 april innevarande år till Riksdagen aflåten propo -

N'':o ti!>.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

sition hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt, i statsrådet Om bildande
samma dag fördt protokoll, föreslagit Riksdagen att förmedling»-

fond.

1:0. (Forts.)

bemyndiga riksgäldskontor att under åren 1908—1909 tillhandahålla
statskontoret ett belopp af högst 2,000,000 kronor för
bildande af en lånefond, afseende underlättandet af inköp på landsbygden
eller å till stad hörande, men utanför det planlagda området
belägen mark af större jordområden, som kunde erhållas för
billigt pris och särskildt lämpade sig att helt och hållet eller till
väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter (jordförmedlingsfonden); -

2:o.

medgifva, att Kungl. Maj:t måtte under nämnda år disponera
fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt aktiebolag och
föreningar, hvilka hade till uppgift att befrämja förvärfvandet af
egna hem, under förutsättning att nämnda aktiebolag och föreningar
af Kungl. Maj:t vid pröfning i hvarje särskildt fäll i den ordning,
Kungl. Maj:t funne godt föreskrifva, funnes bereda tillräcklig
trygghet för att deras verksamhet bedrefves på ett oegennyttigt och
ändamålsenligt sätt, och under villkor att deras bolagsordningar
eller stadgar vore upprättade i öfverensstämmelse med af Kungl.
Maj:t särskildt föreskrifna grunder.

3:o.

besluta, att för ifrågavarande lånerörelse skulle gälla vissa angifna
allmänna bestämmelser;

4:o.

medgifva, att Kungl. Maj:t måtte äga meddela de ytterligare
föreskrifter, som i afseende å ifrågavarande lånerörelse kunde finnas
erforderliga;

5:o.

besluta, att riksgäldskontoret skulle af fondens medel erhålla
godtgörelse för den ränteutgift, som genom ofvanberörda medels
öfverlämnande till fonden för riksgäldskontoret förorsakades;

6:o.

medgifva, att till fonden inflytande kapitalbetalningar och räntor
i den mån de icke åtginge till ersättande af riksgäldskontorets
ränteutgift, måtte intill utgången af år 1909 tilläggas fondens kapital.

N:o «9.

Måndagen den 27 Maj, f. m.

I sammanhang med Kungl. Majrts förevarande proposition hade
förmedlings-utskottet tm behandling förehaft två inom Andra Kammaren väckta
fond. motioner, den ena, n:o 261, af herr J. Widén och den andra, n:o
(Forts.) 266, af herr O. A. Berg i Staby.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning af Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition och herr Widéns förenämnda motion
samt med afslag å herr Bergs i Staby ofvanberörda motion,
måtte

l:o) bemyndiga riksgäldskontoret att under åren 1908—1909
tillhandahålla statskontoret ett belopp af högst 2,000,000 kronor
för bildande af en lånefond, afseende underlättandet af inköp på
landsbygden eller å till stad hörande, men utanför det planlagda
området belägen mark af större jordområden, som kunde erhållas
för billigt pris och särskildt lämpade sig att helt och hållet eller
till väsentlig del utstyckas till egnahemslägenheter (jordförmedlingsfonden); 2:o)

medgifva, att Kungl. Maj:t finge under nämnda år disponera
fondens samtliga kapitaltillgångar till förlagslån åt hushållningssällskap
samt åt aktiebolag och föreningar, hvilka hade till
uppgift att befrämja förvärfvandet af egna hem, under förutsättning,
beträffande aktiebolag och föreningar, att dessa af Kungl.
Maj:t vid pröfning i hvarje särskildt fall i den ordning, Kungl.
Maj:t funne godt föreskrifva, funnes bereda tillräcklig trygghet för,
att deras verksamhet bedrefves på ett oegennyttigt och ändamålsenligt
sätt, och under villkor att deras bolagsordningar eller stadgar
vore upprättade i öfverensstämmelse med af Kungl. Maj:t särskildt
föreskrifna grunder;

3: o) besluta, att för ifrågavarande lånerörelse skola gälla vissa
angifna allmänna bestämmelser;

4:o) medgifva, att Kungl. Maj:t ägde meddela de ytterligare
föreskrifter, som i afseende å ifrågavarande lånerörelse kunde finnas
erforderliga;

5:o) besluta, att riksgäldskontoret skulle af fondens medel erhålla
godtgörelse för den ränteutgift, som genom ofvanberörda medels
öfverlämnande till fonden för riksgäldskontoret förorsakades;
samt

6:o) medgifva, att till fonden inflytande kapitalbetalningar och
räntor, i den mån de icke åtginge till ersättande af riksgäldskontorets
ränteutgift, finge intill utgången af år 1909 tilläggas fondens
kapital.

Sedan utskottets hemställan i punkten 1:6) blifvit uppläst, lämnades
på begäran ordet till:

Herr Lindblad, som yttrade: Jag vill hemställa, huruvida icke
uppläsningen af de öfriga punkterna kunde utelämnas, dä dessa äro
ganska långa.

I den nu föredragna punkten skulle jag vilja göra en anmärkning
mot det uttryck, som här förekommer »eller å till stad

N:o «)).

Måndagen den 27 Maj, f. m.

hörande, men utanför det planlagda området belägen mark». Riksdagen
bär ju nu förkastat Kungl. Maj-.ts förslag om att egna hem
skulle bildas på stads område, och af denna anledning anser jag
det alldeles olämpligt att nu bevilja eu jord]örmedlinqsfond för uppförande
af egna hem på stads område. Jag ber därför att få yrka,
att dessa ord måtte utgå.

Herr AVidén: Herr talman! Jag anser, att denna bestämmelse
icke alls står i strid med det beslut, som Andra Kammaren fattat i
fråga om egnahemslånen, hvarför jag håller före, att kammaren bör
låta de anmärkta orden kvarstå. För öfrigt har, såvidt jag vet, Första
Kammaren icke gjort någon ändring, och hvarför skulle vi då göra
det? Det tyckes mig vara olämpligt. Är det så, att framdeles vid
någon följande riksdag beslutes, att det kan bli egna hem på ifrågakomna,
invid städerna belägna områden, så gäller ju denna bestämmelse,
men till dess torde den icke kunna tillämpas, då det icke
får lämnas lån till egna hem på sådan mark. Jag föreställer mig
alltså, att vi icke behöfva göra någon ändring.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred
Peterson: Herr talman, mina herrar! I likhet med den föregående
talaren hyser jag den uppfattningen, att det förhållande,
att Riksdagens båda kamrar icke enats om den hemställan, som vi
nyligen behandlat, icke behöfver utgöra något hinder för kammaren
att nu bifalla denna utskottets hemställan, som är öfverensstämmande
med Kungl. Maj:ts förslag. För öfrigt har Första Kammaren
redan gifvit sitt bifall härtill. Skulle Andra Kammaren äfven
här fatta annat beslut, skulle den rifva sönder äfven denna sak,
och det tror jag icke, att kammaren är benägen att göra. Jag kan
icke se, att något hinder finnes för kammaren att besluta i öfverensstämmelse
med utskottets hemställan.

Herr Lindblad: Jag kan icke värja mig för den uppfattningen,
att dessa ord ha kommit till af ett misstag, kanske beroende på
brådskande göromål för kansliet. Af den anledningen hemställer
jag till denna kammare, huruvida, då frågan om egna hems bildande
på stads område faktiskt genom Riksdagens beslut fallit, det kan
vara lämpligt, att kammaren skulle vidhålla ett beslut, som i en
föregående fråga endast innebar en opinionsyttring, men som här
skulle medföra en ändring i sak. Jag åtminstone kan icke finna
det lämpligt. Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Widén: Det är icke påvisadt af den siste talaren, att
det skulle följa den allra ringaste olägenhet af att bifalla utskottets
hemställan. Hvarför skall man då ställa så till, att statsutskottet
skulle få hålla sammanjämkning äfven på denna fråga? Det synes
mig alldeles onödigt. Jag yrkar bifall.

Herr Zetterstrand: Jag vill påpeka, att det i departementschefens
yttrande på sidan 8 heter: »Af hvad jag förut anfört framAndra
Kammarens Prof. 1907. N:o 69. 6

Om bildande
af en jordförmedlingsfond.

(Forts.)

N:o 69. 82 Måndagen den 27 Maj, f. m.

Om bildande går, att enligt min åsikt de medel, som må kunna anvisas för ifrågar
mJrrd'' varande ändamål, böra ställas fristående från egnahemslånefonden och
’0r,fondn9S'' bilda eu särskild fond, hvilken jag tänkt mig lämpligen skulle kunna
(Forts) kallas jordförmedlingsfonden.» Det har således icke något sammanhang
med den andra frågan. Jag yrkar bifall.

Herr Lindblad: Ja, jag skall kunna foga mig i ett sådant
beslut, men då skall jag också be, att icke detta Riksdagens beslut
ett kommande år skall användas såsom motivering, hvarför Riksdagen
sedermera skall gå in på Kungl. Maj:ts förslag om att utsträcka
egnahemsbyggandet äfven till stads område. Ty man skulle
mycket lätt med detta papper i handen kunna komma och säga:
Riksdagen har dock redan en gång beslutat, att det skall bildas
en jordförmedlingsfond äfven för egna hems byggande på stads område,
och den saken anser jag, att Riksdagen i år gifvit till känna,
att den dock icke velat gå med på. Och jag vill tillägga: om man
funnit, att egna hem, i synnerhet jordbrukslägenheter, långsamt nog
uppstå på landsbygden, är det då skäl att ställa bestämmelserna så,
att, i konkurrensen med städerna äfven i detta afseende, landsbygden
skulle faktiskt komma att bli så godt som utan några nya
sådana egna hem.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
hemställan i förevarande punkt, hvarjämte kammaren på därom
gjord proposition biföll det af herr Lindblad framställda yrkandet,
att de återstående punkterna i utskottets hemställan icke måtte
uppläsas.

Punkterna 2:o)—6:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

§ 20.

Slutligen föredrogos hvartdera för sig statsutskottets utlåtanden:

n:o 177, angående väckt motion om anvisande af medel för inköp
af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark; och

n:o 178, i anledning af väckta motioner angående försäljning
af vissa kronoegendomar.

Hvad i dessa utlåtanden hemställts bifölls af kammaren.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

83 N:o 69.

Måndagen den 27 Maj, e. m.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,3 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag detta
sammanträde komme att fortsättas.

In fldem

Herman Palmgren.

Måndagen den 27 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande och
memorial:

n:o 179, i anledning af Kung! Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln framställda förslag om extra lönetillägg
för år 1907 till ordinarie vaktmästare vid flottans pensionskassa;

n:o 180, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
lönereglering för personalen vid statens järnvägar m. m.; och

n:o 181, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
ordinarie postbetjäntes aflöningsförhållanden, pensionsrätt åt kvinnliga
posttjänstemän samt fastställande af utgiftsstat för postverket
m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 7,io e. m.

In fldem.

Herman Palmgren.