RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1907:68

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1907. Andra Kammaren. N:o 68.

Söndagen den 26 maj.

Kl. 7 e. m.

Upplästes ett till kammaren inkommet, så lydande läkarbetyg: Att

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, borgmästaren
B. Lindgren på grand af sjukdom (sviter af influensa) är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet, intygar

Stockholm den 25 maj 1907.

Israel Hedenius,

Med. d:r, leg. läkare.

§ 2.

v i .£''•*•».. t. 4; ?> p fi *;; % il r,-r*.c*; . ■> y -■.;»i vij • » ■ . •,£!?•>* \

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande n:o 170.

§3.

Vidare föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets
memorial, n:o 171, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkt
101 af åttonde hufvudtiteln gjorda framställning om anordnande
af ett nytt folkskoleseminarium jämte en i ämnet väckt motion.

lOfioitrm * ;v nl, \ :‘n

• ’U’ §4-

. - .. ; ■ irnr /;»•.<,'' A Jj

Statsutskottets memorial, n:o 172, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut i frågor, rörande anslag under riksdagens tionde
hufvudtitel, föredrogs däruppå.

Punkten l:oJ.

Lades till handlingarna.

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 68.

1

N:q 68.

Angående
den 8. k. inlandtbanan.

2 Söndagen den 26 Maj.

Punkterna 2:o) ock 3:o). , , ,

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 4:o).

Lades till handlingarna.

§5.

Föredrogos men blefvo åter bordlagda statsutskottets utlåtanden
n:is 173, 174, 175, 176, 177 och 178.

§6.

Vid föredragning af sammansatta stats- och bevillningsutskottets
memorial, n:o 16, med hemställan om anvisande af ersättning
åt sammansätta stats- och bevillningsutskottets sekreterare
m. no., blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 7-

Härefter föredrogs sammansatta stats- och bevillningsutskottets
memorial, n:o 17, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande n:o
11 i fråga om ersättning åt vissa gästgifvare.

Punkten 1:6).

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punkten 2:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Till afgörande förelåg härefter statsutskottets utlåtande, n:o
149, i anledning af ej mindre Kungl. Majrts proposition angående
anslag dels för ytterligare undersökningar angående den s. k.
inlandsbanan, dels ock för byggnad af statsbana från Östersund
till Ströms vattudal, än äfven i ämnet väckta motioner.

I en den 19 nästlidne april till Riksdagen aflåten proposition
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen

dels att för verkställande af ytterligare undersökningar angående
inlandsbanan på extra stat för 1908 bevilja 83,000 kronor
med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under år 1907 af
tillgängliga medel utanordna hela detta belopp,

Sömlagen den ''26 Maj.

3 N.o 68

dels ock att, under förbehåll att uti statrådsprotokollet angifna
villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. in. iakttoges,
besluta anläggning af statsbana från Östersund till Ströms vattudal
(Ulriksfors) jämte bispår från Ulriksfors till Strömsund för
en beräknad kostnad af 10,900,000 kronor samt häraf för år
1908 anvisa 2,000,000 kronor att utgå från riksgäldskontoret, med
rätt för Kungl. Maj:t att under år 1907 låta utaf detta belopp
förskottsvis af tillgängliga medel utanordna 500,000 kronor.

Berörda belopp 83,000 kronor var afsedt att användas till
följande ändamål:

till definitiv undersökning af en linje från Gubbträsk norr
om Ume älf öfver Afvaviken, Kikkejaure och Jäknajaure till
Kadnejaure jämte en sträckning mellan Jäknajaure och Plassa kårtje

...................................................................... kr. 33,000: —

till definitiv undersökning af en linje Suoppat jaure—Näsberg

....................................................... » 8,000: —

till okulära undersökningar af en linje öfver
Storholmen i öfre ändan af Volgsjön inom Vilhel -

mina socken..............................................................

till okulära undersökningar af vissa sträckningar
inom Härjedalen och södra delen af Jämtland
...........................................................................

1,000: —
3,000: —

till fortsatta utredningar, huruvida för de västra
delarna af Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands
län samt delar af Bohuslän och Dalsland behofvet
af kommunikationer skulle kunna tillgodoses genom

anläggning af bibanor ............................................ » 38,000: —

Summa kr. 83,000: —
I anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
hade följande motioner blifvit väckta:

n:o 77 i Första Kammaren af herr A. Bergström m. fl. och
n:o 273 i Andra Kammaren af herr J. E. Biesért m. fl., i hvilka
motioner yrkats, att Riksdagen måtte bifalla hvad Kungl. Maj:t
föreslagit i förevarande proposition beträffande anslag för ytterligare
undersökningar angående inlandsbanan, men däremot på
af motionärerna anförda skäl förklara sig icke för närvarande
kunna bifalla hvad Kungl. Maj:t i samma proposition föreslagit
beträffande anslag till påbörjande af en statsbana från Östersund
till Ströms vattudal;

n:o 276 i Andra Kammaren af herr A. Jonsson i Lycksele,
med hemställan, att Riksdagen måtte för verkställande af ytterligare
undersökningar angående inlandsbanan, hvilka undersökningar
jämväl borde omfatta anläggningen af en bibana från
lämplig punkt å norra stambanan öfver Lycksele kyrkoby till
lämplig punkt å inlandsbanan, på extra stat för år 1908 bevilja
103,000 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis
under år 1907 af tillgängliga medel utanordna hela detta belopp;

Angående
dm t. k. inlandsbanan.

(Forts.)

N:o 68. 4

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

CForts.)

n:o 278 i Andra Kammaren af herr L. J. Carlsson i Malmberget,
i hvilken motion yrkats, att det i Kungl. Maj:ts proposition
n:o 162 äskade anslaget af 8,000 kronor för undersökning
af en linje Suoppatjaure—Näsberg icke måtte af Riksdagen
bifallas;

samt n:o 80 i Första Kammaren af hen- H. E. Montgomery,
hvilken föreslagit, att Riksdagen måtte, för verkställande af ytterligare
undersökningar angående inlandsbanan m. m. i öfverensstämmelse
med hvad af motionären anförts, på extra stat för år
1908 bevilja utöfver det af regeringen begärda anslag af 83,000
kronor ytterligare 17,000 kronor, eller inalles 100,000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under år 1907 af tillgängliga
medel utanordna hela detta belopp.

I förevarande ämne hade jämväl i början af Riksdagen inom
Andra Kammaren väckts en motion, n:o 142, hvaruti herr
P. Zimdahl hemställt, att Riksdagen måtte ingå till Kungl. Majrt
med underdånig begäran att i den uti trontalet utlofvade nådiga
proposition till årets Riksdag rörande inlandsbanans byggnad och
riktning äska, att. byggandet däraf ordnades så, att först dess
norra del mellan Östersund och Gellivarebanan påskyndades med
all kraft från båda nämnda punkter och fullbordades före
byggandet af dess sydliga sträckning, samt att banan gåfves sådan
riktning, som för landets utveckling och förkofvan blefve
den bästa, och att sidobana utlades, där möjligen strategisk synpunkt
så påfordrade.

Utskottet hemställde:

a) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts därom framställda
förslag och med afslag å ofvan omförmälda af herrar
Carlsson i Malmberget, Jonsson i Lycksele och Montgomery väckta
motioner, måtte för verkställande af ytterligare undersökningar
angående inlandsbanan på extra stat för år 1908 bevilja 83,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under år
1907 af tillgängliga medel utanordna hela detta belopp;

b) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med afslag å hvad i de af herr Bergström m. fl. och herr Biesért
m. fl. väckta motionerna härom yrkats, måtte under förbehåll att
uti statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 19 april 1907 angifna
villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark med mera iakttoges,
besluta anläggning af en statsbana från Östersund till
Ströms vattudal (Ulriksfors) jämte bispår från Ulriksfors till
Strömsund för eu beräknad kostnad af 10,900,000 kronor samt
häraf för år 1908 anvisa 2,000,000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att under år 1907 låta utaf detta belopp förskottsvis af tillgängliga
medel utanordna 500,000 kronor; samt

c) att herr Zimdahls ofvan omförmälda motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Söndagen den 26 Maj.

5 N o 68.

Reservationer hade emellertid afgifvits af herrar G. Olsén,
Eriksson i Bäck, Ström och Odnian, hvilka ansett, att utskottet
bort i enlighet med de af herr Bergström m. fl. och herr Biesört
m. fl. väckta motionerna hemställa, att Riksdagen måtte bifalla
hvad Kungl. Maj:t i förevarande proposition föreslagit beträffande
anslag för ytterligare undersökningar angående inlandsbanan, men
däremot förklara sig icke för närvarande kunna bifalla hvad
Kung], Maj:t i samma proposition föreslagit beträffande anslag
till påbörjande af en statsbana från Östersund till Ströms vattudal;
samt af friherre J. Gripenstedt och grefve C. 0. Taube mot
vissa delar af utskottets motivering.

Sedan mom. a) föredragits, begärdes ordet af

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Be träffande

utskottets hemställan har jag icke annat yrkande att
göra än om bifall till densamma. Hvad åter angår motiveringen,
har Första Kammaren gjort en ändring just i den del af densamma,
som hänför sig till nu föredragna mom. a) Om utskottets
hemställan i mom. a) skulle blifva Riksdagens beslut, så är
det ju också nödvändigt, att därmed följer en motivering, som
skall ingå i skrifvelsen till Kungl. Maj:t. Godkänner nu kammaren
motiveringen, sådan den föreslagits af utskottet på sid. 28,
få vi kanske ingen motivering med i skrifvelsen, därför att, som
jag redan nämnt, Första Kammaren har ändrat denna del af
motiveringen. Då skillnaden i innehåll mellan utskottets motivering
och den motivering Första Kammaren har tagit icke är
så väsentlig och i hvarje fall icke har någon större betydelse,
hemställer jag, att kammaren ville besluta att äfven för sin del
ogilla den del af utskottets motivering, som jag nu går att närmare
redogöra för, och i stället taga in ett annat stycke, som
svarar mot den motivering, Första Kammaren i går antog.

Utskottets motivering på sid. 28 börjar så:

»De ytterligare undersökningar angående inlandsbanan, för
hvilkas utförande Kungl. Maj:t nu af Riksdagen äskat ett anslag
af 83,000 kronor, synas utskottet i allmänhet väl motiverade.
Beträffande en af de sålunda föreslagna undersökningarna, nämligen
den som af ser banans framdragande från Suoppatjaure till
den vid Gellivarebanan sydost om Gellivare belägna Näsbergs
hållplats, torde man dock hafva skäl att hysa stora betänkligheter.»

Så långt öfverensstämmer utskottets motivering med den af
Första Kammaren antagna. Men sedermera har Första Kammaren
strukit den del af motiveringen, som börjar med orden »chefen
för generalstaben» och slutar med det å fjärde raden nedifrån
i samma stycke förekommande ordet »intagits» samt i stället
infört följande: »I sin i ämnet väckta motion har herr Carlsson
i Malmberget, enär den sålunda ifrågasatta sträckningen för

Angående
den 8. k. inlandsbanan.

(Forts.)

N:0 68. C

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den 8. k. inlandsbanan.

(Forte.)

inlandsbanan måste anses vara ur statsekonomisk synpunkt mindre
tillfredsställande, yrkat, att medel för berörda undersökning
icke skulle af Riksdagen beviljas. Riksdagen, som delar motionärens
tvifvel om lämpligheten af banans framdragande i omförmälda
riktning, har dock icke» etc. (lika med utskottet).

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka, att i utskottets motivering
vidtages den ändring, som jag nu tillåtit mig föreslå.

Vidare anförde

Herr Carlsson i Malmberget: Herr talman! Jag vill först
begagna tillfället att till statsutskottet framföra min tacksamhet
för den välvilliga och enligt min uppfattning vidsynta behandling,
som kommit den af mig i denna punkt väckta motionen
till del. Jag har förut dels vid remissen och dels i min nyssnämnda
motion tillåtit mig påpeka eu hel del skäl, som jag för
min de! auser tala mot att Riksdagen skulle bevilja medel för
att undersöka en alternativ linje från Suoppatjaure till Näsberg,
såsom Kungl. Maj:t föreslagit. Jag vill därför nu ej upprepa
dessa skäl, helst som jag haft nöjet finna, att statsutskottet ställt
sig på samma ståndpunkt och gillat dem. Jag har i nämnda
motion yrkat, att de 8,000 kronor, som begäras för undersökning
af denna linje, icke skulle af Riksdagen beviljas. Utskottet, som
är enigt med mig om att linjen icke bör undersökas, har dock
uttalat den förmodan, att ifrågavarande belopp torde komma att
blifva till nytta för andra med utredningen förenade behof, och
då jag, herr talman, gärna kan instämma med utskottet i denna
förmodan, skall icke heller jag tillåta mig att yrka afslag å framställningen
om beviljandet af nämnda medel, h vilka dock, såsom
nämndt, böra användas för något annat ändamål än det i Kungl.
Maj:ts proposition afsedda.

Nu har herr vice talmannen föreslagit en förändrad lydelse
af den motivering, som innehåller ett besvarande af min motion.
Med afseende å detta ändringsförslag får jag för min del uttala
den uppfattningen, att jag finner, att utskottets ursprungliga motivering
är vida bättre än den, som här föreslagits och af Första
Kammaren antagits. Jag anser nämligen, att utskottets motivering
mera klart och allsidigt framhåller skälen, än som sker i
det gjorda ändringsförslaget. Men då jag nu vet, att Första
Kammaren redan godkänt den affattning af motiveringen, som
föreslagits af vice talmannen, och då jag vet, att det är nödvändigt
att kamrarne förena sig om en lika lydelse, skall jag för
min del icke heller motsätta mig den nya affattningen, alldenstund
båda formuleringarne i sak innehålla detsamma och det
endast är en del af motiveringen, som uteslutes, nämligen den
del som handlar om generalstaben. Jag skall då endast med afseende
å generalstabens hållning i inlandsbanefrågan tillägga, att

Söndagen den 26 Maj.

7 N:o £8.

den kungliga propositionen på inånga ställen vittnar om huru
vacklande den har varit. Jag tillät mig äfven vid remissen peka
på samma sak, och har framhållit den jämväl i min motion,
hvadan detta förhållande är tillräckligt tydligt angifvet i Riksdagens
handlingar, oaktadt det nu strykes ur statsutskottets motivering,
som annars skulle hafva innehållit ett upprepande af
samma sak. Jag kan, såsom en ytterligare illustration därtill endast
påpeka det förhållandet, att generalstabschefen i Första Kammaren
yrkade afslag å hela inlandsbanan. Jag anser, att däraf
tydligt framgår, att Riksdagen, då den fattar sitt beslut i inlandsbanef
rågan, icke alltför mycket behof ver följa generalstaben i
dess irrfärder mellan olika ståndpunkter och uttalanden.

Då det syfte, som jag med min motion afsett att vinna, nämligen
att linjen Suoppatjaure—Näsberg icke skall undersökas, blir
tiligodosedt äfven genom den förändrade motivering, som här
föreslagits, skall jag, efter detta klargörande af min uppfattning
angående dels utskottets förslag och dels den förändrade lydelsen
af motiveringen, nu, herr talman, ur enkelhetens synpunkt endast
yrka bifall dels till det framställda ändringsförslaget med afseende
å motiveringen och dels i öfrigt till hvad utskottet under
punkten a) föreslagit.

Herr Jonsson i Lycksele: Herr talman, mina herrar! Det
är ju helt naturligt, att jag ej kan känna mig mycket tillfredsställd
med statsutskottets utlåtande beträffande min motion. Det
tyckes mycket stämma öfverens med ett af en aktad statsutskottsledamot
fall dt yttrande, att »då vi i statsutskottet icke vilja bifalla
en sak, så skrifva vi eu välvillig motivering, men afstyrka». Ja,
man kommer ju lättast ifrån saken på detta sätt.

Men jag tror dock, att detta icke har varit det afgörande,
utan det afgörande skälet har nog varit, att, som utskottet säger,
med anledning af den mycket begränsade tid, som utskottet haft
tillfälle ägna dessa mot slutet af Riksdagen framkomna frågor,
utskottet icke kunnat bilda sig ett bestämdt omdöme om det
faktiska värdet och betydelsen af det uppslag, som gjorts i min
motion. Jag beklagar, att sådana störa frågor som denna icke
inkommit förrän i slutet af Riksdagen och då skola så hastigt
afgöras, att hvarken utskottet eller Riksdagen hinna sätta sig in
i desamma. Följden blir då den, att utskottet, såsom här säges,
anser det vara klokast att ansluta sig till Kungi. Maj:ts förslag.

Det kunde naturligtvis icke annat än väcka förstämning både
hos mig och hos den befolkning, jag har äran representera, att
i Kungl. Maj:ts proposition icke föreslagits någon undersökning
af huru kommunikationsförhållandena skulle kunna ordnas genom
bibanor inom hela sträckningen Östersund—Gellivare, medan
nedanför Östersund göras undersökningar för alla möjliga sträckningar.
Jag har af befolkningen där uppe dels genom kommu -

Angdende
den s. k. inlandsbanan.

(Fort».)

N:o 68. 8 Söndagen den 2S Maj.

Angående nalstämmoprotokoll, dels genom skrivelser från tillsatta kommitiTndsbanan
téer-dels genom petitioner ock dels genom skrifvelser från enskilde,
(Forts.) det enträgnaste uppmanats att föra fram saken i Riksdagen.

Jag kunde därför ej annat än genom motion söka bringa denna
fråga under Riksdagens pröfning.

Hufvudmotivet för inlandsbanans sträckning genom Västerbotten
synes hafva varit att kunna draga banan så långt uppåt
fjällen som möjligt, oafsedt befolkningens behof af densamma
och oafsedt banans ekonomiska bärkraft. Frågan tycks blott
varit denna: Huru skola vi komma tillräckligt högt? Åsele
kommun bar på egen bekostnad låtit undersöka en sträckning
mellan Dorotea och Vilhelmina längre nedåt i landet än den
af järnvägsstyrelsen föreslagna, i syfte att banan måtte dragas
mera inåt skogslandet samt i sådan riktning, att Åsele kommun
äfven kunde få någon nytta af densamma. Men detta har af
järnvägsstyrelsen afstyrkts, och man föredrager i stället att köra
genom obefolkade och dåliga skogsbygder, såvidt jag kan förstå
endast för att få banan högre upp mot fjällen.

Men icke nog därmed. Nu hafva kommitterade från Vilhelmina
hittat på, att det skulle finnas möjlighet att draga banan
ännu ett par mil högre upp, ända upp till foten af ett af de
eviga snöfjällen, nämligen Blaikfjället, och genom pastor Dahlstedt
gjort framställning därom. Genast har järnvägsstyrelsen varit
villig att tillstyrka en undersökning, oaktadt en masspetition
i motsatt rikning ingått med anhållan att pastor Dahlstedts framställning
måtte lämnas utan afseende. Järnvägstyrelsen har, som
sagdt, förordat undersökningen. Statsutskottet har tillstyrkt bifall
till Kungl. Maj:ts framställning, och jag tager för gifvet att det
då blir Riksdagens beslut, men för min del tror jag att vi kunnat
använda dessa 1,000 kronor på ett bättre sätt.

Den af pastor Dahlstedt m. fl. gjorda anhållan grundar sig
på att banan skulle komma i beröring med de kalkberg, som
ligga vid Malgomajsjön. Men, mina herrar, hvarken järnvägsstyrelsen
eller petionärerna hafva uttalat någon tanke om hvart
denna kalk skall fraktas. Saken är nämligen den, att inom
Malgomajsjöns område nog finnas goda utvecklingsmöjligheter
för jordbruket, men där är jorden icke kalkfattig, utan den innehåller
i sig själf kalk, då vi däremot nedanför den redan föreslagna
sträckningen af banan hafva de kalkfattiga trakterna. Dessa
få icke någon nytta af att banan dragés flera mil ofvanför. Nog
är det väl i alla fall bra mycket förståndigare att draga banan
i den riktning, att den kan tillföra den kalkfattiga trakten kalk
från t. ex. Jämtland.

Två stora skal synas emellertid hafva varit de afgörande
för att banan skulle dragas till de stora sjöarna, nämligen det
strategiska och, jag skulle vilja säga, den svenska afundsjukan.

Det strategiska skälet kan jag naturligtvis icke bedöma, men

Söndagen den 26 Maj.

9 N o 68.

jag vågar dock hysa en tanke därom, äfven jag, och jag tror ej
att det kommer att transporteras några krigshärar på dessa sjöar
i dessa fjälltrakter där uppe, i synnerhet som man måste taga i
betraktande att sjöarna ligga frusna halfva året.

Hvad det andra skälet angår, kan ingen i högre grad än
jag glädjas öfver att något göres för att tillgodose den befolknings
kommunikationsbehof, som bor i dessa trakter. Men min glädje
blir ej oblandad, då jag erfar, att det viktigaste motivet är ej
önskan att tillgodose befolkningens behof, utan att vi skola söka
förhindra norrmännen att förtjäna något på oss genom handel
med gränsbefolkningen. Denna afundsjuka går så långt, att fara
är för handen att man tillbakasätter flertalets af lappmarksbefolkningen
önskningar, ty, säga hvad man vill, det stora flertalet
af lappmarksbefolkningen är dock boende nedanför den föreslagna
sträckningen af inlandsbanan. Här om någonsin anser jag, att
mindretalet ej bör få undertrycka flertalet.

Jag har genom min motion visat, hvilket stort behof af
bättre kommunikationer föreligger inom Västerbottens lappmark,
samt anhållit om undersökning, huruvida detta behof kunde tillgodoses
genom en bibana. Jag anser att, innan sträckningen för
inlandsbanan fastslås i dessa trakter, det äfven bör undersökas,
hvar bibanor böra anläggas, så att man får en fullständig plan
öfver det hela.

Jag tror mig i det föregående visat, att med den sträckning
af banan, som nu föreslagits, befolkningens kommunikationsbehof
ej kunna blifva tillgodosedda, för att nu icke tala om att statens
eget intresse åsidosättes därigenom, ty statens största skogar i
dessa trakter ligga nedanför den föreslagna banans sträckning.
Jag anser således, att en bibana eller förbindelsebana mellan
norra stambanan och inlandsbanan ovillkorligen måste anläggas
både i statens eget intresse och på grund af befolkningens trängande
behof däraf. Jag tror icke, att det är förenadt med god
hushållning, att staten i sina skogar låter värden, uppgående till
millioner, ruttna bort endast därför, att den icke anlägger kommunikationsförbindelser,
hvarigenom desamma kunna tillgodogöras.
Här stifta vi lagar om huru bolag och enskilda skola vårda
sina skogar, men huru mycket göra vi för att tillvarataga statens
egna intressen, de stora värdena i statens skogar? Skulle mot
min förmodan icke någon bibana anses böra anläggas inom Västerbottens
lappmark, kan jag ej annat än på det kraftigaste protestera
mot den nu föreslagna sträckningen. I så fall blefve den,
hvad beträffar Västerbotten, ett riktigt missfoster, som ej kan
utvecklas till hvad man tänkt sig. Härför är då ur alla synpunkter
nödvändigt, att banan förlägges bra många mil längre
nedåt landet.

I det läge, hvari frågan nu ligger, vill jag icke framställa
något yrkande, men jag har icke kunnat underlåta att göra dessa

Angående
den 8. k. inlandsbanan.

(Forts.)

N o 68. 10

Söndagen den 26 Maj.

Angdtnde
den t. År. inlandsbanan.

(Forte.)

uttalanden, och jag hoppas att regeringen skall taga denna fråga
i allvarligt öfvervägande och vidtaga för dess utredning lämpliga
åtgärder.

Herr Elowson: Herr talman! Jag skall be att få åter komma

till frågan om aamm anknytningspunkter mellan inlandsbanan
och Gellivarebanan. Denna fråga är enligt min åsikt
af utomordentligt stor betydelse i ekonomiskt hänseende. Det
synes mig, som om det vore alla skäl att låta sammanknytningspunkten
förläggas så att säga i centrum af malmfyndigheterna i
Norrbotten. Detta centrum torde vara att finna i närheten af
eller i själfva Gellivare. Jag föreställer mig, att omkring detta
centrum förr eller senare kommer att uppväxa ett järnvägsnät
med linjer från kringliggande fyndorter och att hufvudmassan
af godset skall gå från denna anknytningspunkt åt söder, liksom
det gods, som kommer söderitrån, skall gå till nämnda anknytningspunkt.
Således är det från de ekonomiska intressenas synsynpunkt
af stor vikt, att banan går så kort väg som möjligt
upp i de nordligaste delarna i landet, just där banan skall
anknyta sig till Gellivare. En afvikning söderut åt hållplatsen
Näsberg skulle förlänga transporten, och detta skulle för all framtid
öka trafikkostnaderna.

Nu inser jag mycket väl, hvarför man ifrågasatt att undersöka
en bana till Näsberg. Detta skulle ske af strategiska skäl.
Här föreligger emellertid ett fall, då de strategiska synpunkterna
icke få förrycka de ekonomiska. De sistnämnda måste tvärtom
bibehållas i sin klarhet och renhet, så att de icke lida någon
skada, ty detta komme i framtiden att hämna sig. Ser jag åter
på de rent strategiska synpunterna, så tror jag att en anknytning
vid hållplatsen Näsberg endast är en halfmesvr. Jag tror,
att man af strategiska och kanske äfven af ekonomiska skäl
i framtiden bör anlägga en sammanbindningsbana emellan
den blifvande inlandsbanan och den nuvarande norra stambanan.
Sedan inlandsbanan passerat Skellefte och Pite alfvar, torde man
från någon lämplig punkt kunna, just af militära skäl leda en
bana fram till trakten af Boden. Den kunde då slutligen grena
sig i närheten af Boden, så att en linje träffade norra stambanan strax
söder om fästningen, en annan — midtellinjen — ginge rätt på
fästningens område och slutligen en nordlig gren framdroges till
Gellivarebanan. Jag betviflar emellertid, att man då behöfde gå
ända upp till Näsberg med denna sammanbindningslinje.

Jag skulle därför vilja lägga Kungl. Maj:t synnerligen på
hjärtat, att de ekonomiska intressen, som äro förknippade med
den blifvande inlandsbanan, i dessa nordliga trakter icke på något
sätt skadas af de strategiska synpunterna, utan att dessa tillgodoses
för sig på ett själfständigt sätt, och på ett sätt som är mycket
bättre. Detta kostar visserligen något, men jag är öfvertygad att det i

11 N o 68.

Söndagen den 26 Maj.

längden blir billigare att särskilt tillgodose dessa strategiska synpunkter
än att låta dem skada de ekonomiska intressena.

Jag skall emellertid, herr talman, icke göra något yrkande,
men jag har velat uttala, att man af strategiska skål icke bör
skada de ekonomiska intressena.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf
proposition dels på bifall till utskottets hemställan med godkännande
af den utaf utskottet anförda motiveringen och dels på
bifall till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som under öfverläggningen föreslagits af herr vice talmannen;
och blef därvid den senare propositionen af kammaren godkänd.

Efter föredragning häruppå af mom. b) lämnades på begäran
ordet till

Herr Biesért: Herr talman, mina herrar! Då ett enskildt

större industriellt företag har för afsikt att bestämma sig för en
stor och för dess verksamhet betydelsefull utvidgning, tror jag
väl knappast, att det finnes någon i denna kammare, som kan
tänka sig ett sådant fall, som att företagets styrelse skulle underlåta
att, innan styrelsen för bolagsstämman framlägger sitt förslag,
hafva på vederbörligt sätt utredt frågan, så att den kan
framlägga en fullständig plan för hela utvidgningen af verksamheten,
belysa hvad denna utvidgning betyder för bolaget, hvilka
kostnader bolaget måste ikläda sig och hvilka förändringar i
dess verksamhet öfver hufvud taget sammanhänga med den föreslagna
utvidgningen och förändringen. Det kan väl hända, att
styrelsen finner lämpligt att föreslå, att man börjar utvidgningen
till någon liten del, men jag tror icke, att styrelsen skulle våga
att för bolagsstämman framlägga förslag till en sådan liten begynnelse
af utvidgningen utan att på samma gång för bolagsstämman
fullt klargöra och tydligt planlägga företaget i hela
dess vidd.

Nu är det, som vi alla veta, ett sedan länge närdt önskemål,
att statens industriella inrättningar såvidt möjligt och således
äfven i detta fall böra taga exempel af den enskilda industriella
verksamheten. Jag erkänner villigt och gärna, att för
staten härvidlag många gånger finnas stora svårigheter att öfvervinna,
svårigheter, som kanske den enskilda företagsamheten icke
behöfver vidkännas. Men i allmänhet bör man, åtminstone synes
det mig så, kunna hålla på den regel, som den enskilde här
följer, och jag tror, att vi i den nu föreliggande frågan hafva
ett fall, i hvilket man bör hafva rättighet att fordra, att från
början framlägges en fullständig plan för hela den stora inlandsbanan
och sättet för dess byggande, fullständiga beräkningar
öfver kostnaderna, beräkningar öfver inkomsterna, förslag om i

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Förta.)

N.O 68. 12

Söndagen den 26 Maj.

Angående hvilken ordning banan bör byggas, hvilka delar däraf först skola
landsbanan ta&as * arbete, beräkning af den trafik, som kan väntas komma
(Forte) ^ Stånd å banan.

Nu har detta icke skett. Någon sådan utredning, någon
sådan plan föreligger icke för Riksdagen, då den går att fatta
beslut om Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill visst icke klandra
Kungl. Maj:t, att en sådan utredning icke föreligger, ty en dylik
utredning har Kungl. Maj:t icke kunnat framlägga, därför att
tiden därtill ännu icke är inne. Men det synes mig under sådana
förhållanden, som om det dock varit viktigast, att den
fråga, som Kungl. Maj:t nu bragt å bane, icke framkommit i år,
utan först då förslaget i dess helhet kunnat framläggas för Riksdagen
och då regeringen i tydliga och klara ord kunnat säga
sin egen åsikt om hela företaget, huruvida det öfver hufvud bör
komma till stånd, huruvida det bjuder oss sådana fördelar, att
vi böra underkasta oss de stora uppoffringar, som äro förknippade
med detsamma, samt angående planläggningen af det hela.
Nu har, som sagdt var, detta icke skett.

Jag skall nu först och främst fästa mig vid några uttryck
i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet. Efter att
ha talat om de stora kostnader, som utredningen och undersökningen
af inlandsbanan hittills ha orsakat och fortfarande komma
att orsaka, säger departementschefen: »Det lärer få anses väl betänkt,

att vid eu anläggning, som för sitt utförande torde kräfva
en kostnad af närmare 150 miljoner kronor, icke eftersätta något,
som kan lända till utredning om företaget. Af den af järnvägsstyrelsen
lämnade redogörelsen torde framgå, att undersökningarna
ännu icke hunnit så långt, att man kan bilda sig ett
säkert omdöme i frågan.»

Enligt min mening är detta uttalande fullkomligt riktigt.
Men departementschefen kommer till ett annat slut, än jag på
grund af detta uttalande kan anse lämpligt. Och jag skall be
att till en början få något litet uppehålla mig vid detta. Det
finnes två skäl, hvarför departementschefen, såvidt jag kan se af
statsrådsprotokollet, förordat, att man börjar med byggandet af
den nu föreslagna linjen mellan Östersund och Ulriksfors. Han
redogör något, om också i största korthet, för de olika linjer i
dessa trakter, som järnvägsstyrelsen har undersökt, och han har
därvid fäst sig särskildt vid linjen öfver Brunflo, som ligger sydost
om Östersund, hvarom han säger: »Då det emellertid torde

böra uppställas såsom ett önskemål af största vikt, att en inlandsbana
i denna trakt omedelbart berör Jämtlands största
affärscentrum Östersund, synes mig den af järnvägsstyrelsen här
förordade sträckning öfver Östersund vara den bästa.»

Ja, det beror ju helt och hållet på, hvilken uppgift man
anser, att en sådan inlandsbana i främsta rummet bör ha, om
man skall kunna godkänna ett sådant uttalande, som det af mig

Söndagen den 26 Maj.

13 N o 68.

upplasta. Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på ett tämligen
analogt fall. Då Bergslagsbanan på 1870-talet byggdes,
ansågs det vara dess hufvuduppgift att förbinda den industriidkande
Bergslagen med vår förnämsta exporthamn vid västkusten,
Göteborg. Men Bergslagsbanan blef, efter förutgångna
undersökningar om dess olika sträckningar genom Värmland,
icke dragen till Karlstad, som dock är residensstad och Värmlands
största och viktigaste affärscentrum, utan den drogs i stället
litet väster därom, som vi veta, till Kil, och detta af det skäl, att
Göteborg skulle få den bästa och billigaste förbindelsen med sitt
viktigaste uppland.

Nu synes det mig, att, om man har den uppfattningen om
ändamålet med inlandsbanan, att den skall blifva en stor genomfartsbana,
som kan sätta det mellersta och södra Sverige i så
god och billig förbindelse som möjligt med öfre Norrland och
dess. rikedomar i malm och skogar, allenast den omständigheten,
att Östersund är Jämtlands lifligaste stad och största affärscentrum,
icke kan, åtminstone för mig, vara afgörande, då det gäller att
bestämma banans riktning.

Utom detta skäl anför departementschefen vidare: »Hvad
som emellertid ytterligare föranleder mig att föreslå byggande
af denna bana, innan ännu undersökningarna om inlandsbanan
i öfrigt bragts till slut, är, att en bana Östersund—Ströms vattudal
såsom lokalbana för dessa orter skulle fylla ett länge kändt
stort behof och att denna bana har goda förutsättningar för en
lönande trafik, äfven om man endast tager hänsyn till banans
eget trafikområde.»

Nu ställer sig saken för mig på det sätt, att jag icke är
säker på, att den af Kungl. Maj:t föreslagna riktningen inom
denna del af Jämtland, nämligen Östersund—Ulriksfors, är den
lämpligaste, utan man kan tänka sig, att en ytterligare undersökning
såväl ofvanför den nu föreslagna sträckningen som
nedanför densamma skulle gifva vid handen önskvärdheten af
en ändring i denna sträckning, så att t. ex. icke Östersund
skulle bli den punkt på stambanan, där den nya banan borde
skära densamma. Härmed vill jag dock icke ha sagdt, att det
icke mycket väl kan hända, att en sådan järnväg som den nu före*
slagna har sitt fulla berättigande såsom lokalbana och att den
såsom sådan af de grunder, som departementschefen framhållit,
nämligen att det finnes ett länge kändt behof af en dylik bana,
har förutsättningar i och för sig att kunna skapa en lönande
trafik. Men då vill jag likväl hemställa: är det förenligt med
god ekonomisk järnvägspolitik att för en lokalbana, som i alla
fall enligt järnvägsstyrelsens beräkningar icke skulle lämna mer
än i bästa fall 9 kronor 10 öre per dag och bankilometer i trafikinkomster,
använda ett sådant byggnadssätt, som här är föreslageb
med den tunga öfverbyggnad, de ringa lutningsförhållanden. och.

Angdende
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

N:o 68. 14

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

svaga kurvor, som här ifrågasättas med afseende å denna bana?
Själffallet är, att alla dessa saker, den tunga öfverbyggnadsn, de
ringa lutningsförhållandena och de svaga kurvorna, medföra betydligt
mera kostnader, än om man använder en lättare öfverbyggnad,
större lutningar och starkare kurvor. Hvad våra lokal -banor i allmänhet beträffar, ha de helt andra lutningsförhållanden,
än hvad här föreslgits, kurvorna äro betydligt starkare och öfverbyggnaden
är vida lättare. Och detta har gjort, att många af
lokalbanorna bära sig utmärkt bra, i det de icke allenast betala
trafikkostnaderna, utan äfven lämna skälig ränta på däri nedlagda
penningar och medel till amortering af de lån, som blifvit upptagna
för vederbörande banas byggande.

Jag anser för min del således, att departementschefen icke
varit fullt lycklig i sin motivering till det förslag, som regeringen
har kommit med, nämligen att redan nu, innan regeringen, såvidt
man har sig bekant åtminstone, varit i tillfälle att bilda sig ett
eget omdöme om järnvägsföretaget i dess helhet, föreslå Riksdagen
att bygga denna banbit.

Hvad själfva utredningen beträffar, så skulle jag för min
del ha varit synnerligen tacksam att få höra något från regeringen,
huru den har tänkt sig trafiken ordnad på en sådan järnväg
som den stora inlandsbanan. Det är af utomordentligt stor
betydelse, huru tarifferna på en sådan järnväg blifva ordnade.
Litet hvar veta vi, att i Amerika, där eu betydande trafik äger
rum på den järnväg, som står i den stora järn- och stålindustriens
tjänst, tarifferna å denna järnväg dels på grund af banans
byggnad, dels på grund af dess skötsel och dels på grund af
den befordrade godsmängden ha kunnat sättas så lågt, att vi
falla i förvåning, minst sagdt, då vi höra tariffsiffrorna därifrån
nämnas.

Nu har jag vid mina små privata undersökningar och samtal
med sakkunniga personer rörande dessa förhållanden fått den
uppfattningen, att det här i landet icke borde vara så omöjligt
att bestämma tarifferna för denna bana på sådant sätt, att det
skulle löna sig äfven för mellersta Sveriges bergslag att få malm
eller i alla händelser tackjärn från de nordligare trakterna. Men
om den saken får man ingen upplysning i den kungliga propositionen.
Man vet icke, huru regeringen ställer sig till den frågan,
man vet icke, huru tariffberäkningen i detta afseende kommer
att te sig.

Vidare är det en annan sak, om hvilken jag gärna skulle
ha velat höra regeringens åsikt, innan jag för min del känner
mig benägen att fatta beslut i frågan. Och det är beträffande
den ordning, i hvilken inlandsbanan skulle byggas. På inlandsbanan,
åtminstone med de konturer, i hvilka den hittills framträdt,
ställas olika kraf. Där föreligga strategiska kraf, ekonomiska
kraf och lokala kraf, och alla dessa olika kraf framträda

Söndagen den 26 Maj.

15 N o 63.

naturligtvis i afseende å banans olika delar med olika styrka.
Jag skulle därför gärna ha sett, att det varit möjligt för oss att
studera och granska en plan för byggnaden, för att vi måtte få
klart för oss, i hvilken ordning banan bör byggas och det bästa
resultat må kunna uppnås fortast möjligt.

Vidare är det en fråga, som departementschefen säger ännu
icke vara utredd, och det är frågan om elektrisk drift. Såvidt
jag år rätt underrättad, är frågan om elektrisk drift eu ganska
komplicerad fråga, komplicerad bland annat därför, att om
en bana eller järnväg kan drifvas ekonomiskt fördelaktigt med
elektrisk drift, då kan den också byggas på annat sätt, än om
det är fråga om ångdrift. Den kan byggas billigare på det sätt,
att lutningarna göras något starkare och kurvorna något skarpare.
Äfven den frågan skulle jag gärna ha velat se utredd, innan jag
bestämmer mig för byggandet af här ifrågavarande handel.

Vidare vill jag framhålla, att, om här ställes i utsikt ett
byggnadsföretag, hvartill vi knappast här i landet förut sett
något motstycke äfven i det afseendet, att det skulle så snabbt
sättas i verket, och om detta företag enligt departementschefens egen
utsago går löst på 150 miljoner kronor, och då dessutom andra
stora och dyrbara järnvägsföretag samtidigt äro ifrågasatta, det
förefaller mig, som om det, åtminstone beträffande inlandsbanan,
hade varit önskligt, att Riksdagen hade kunnat få se och pröfva
en fullständig finansplan. Med finansplan menar jag en redogörelse
för hur man tänkt sig, att kostnaden för banans byggande
och underhåll skulle kunna beräknas, då det väl är antagligt, att
åtminstone för stora delar af banan den trafik, som kan tänkas
uppstå, icke under en lång följd af år kan blifva af den beskaffenhet,
att man med inkomsterna däraf skall kunna förränta och
amortera anläggningskostnaden eller ens bestrida driftkostnaden.
En dylik fordran synes mig vara fullkomligt berättigad. Och
jag vill, med anledning af hvad herr Carlsson i Malmberget nyss
sade, för min del framhålla, att då herr Bildt i Första Kammaren
endast uppehöll sig vid frågan om en finansplan och
bristen på eu sådan var det enda skäl han hade att anföra för
afslag, så yrkade han visst icke afslag på hela inlandsbanan,
såsom herr Carlssons ord föllo; han yrkande blott uppskof på
ett år med den här ifrågavarande lilla banans byggande, därför
att han önskade först se en fullständig finansplan framlagd. I
det yrkandet vill jag för min del till fullo instämma.

Jag vill i samband med det nu sist sagda framhålla -— och
det torde väl åtminstone för de flesta af kammarens ledamöter
icke vara obekant — att jag lifligt önskar, att denna inlandsbana
måtte komma till stånd. Jag tror, att det icke allenast af strategiska
skäl, hvad Norrland beträffar, är nödvändigt, att den kommer
till stånd, utan jag ser för min del i likhet med många
andra i denna inlandsbana en häfstång för oss, en möjlighet att

Angående
den s. k. in
landsbanan.
(Forts.)

N o 68. 16

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forte.)

på ett fullt effektivt sätt kunna tillgodogöra de rika skogstillgångar
och andra tillgångar, som finnas i Norrland. Jag tror, att denna
bana i framtiden skall visa sig vara till stor välsignelse och nytta
för oss. Och jag önskar därför af allt hjärta framgång åt sträfvandena
för dess tillkomst. Men detta, mina herrar, är en sak.
Eu annan är att gå med på ett förslag, som man icke anser
börja i rätt ända. Och jag vill säga: jag är öfvertygad om, att
därest Riksdagen nu fattar beslut i öfverensstämmelse med den
reservation, som är fogad vid betänkandet af herr Olsén m. fl.,
så skall Kungl. Maj:t utan tvifvel sätta järnvägsstyrelsen i tillfälle
att gå de önskemål till mötes, som i reservationen och vår motion
kommit till uttryck, samt därefter för Riksdagen framlägga frågan
i hela dess vidd.

Jag vill i sammanhang härmed uttala den önskan, att de
utredningar, de undersökningar och den finansplan, som regeringen
i så fall kommer att framlägga, skola visa sig vara sådana,
att vi utan tvekan skulle kunna fatta ett så enhälligt beslut som
möjligt rörande inlandsbanans byggande.

För tillfället, herr talman, skall jag inskränka mig till detta
och yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den af
herr Olsén m. fl. vid utskottets betänkande fogade reservation.

I detta anförande instämde herrar Jansson i Krakerud, Ström,
Olsson i Älfdalsåsen, Sandin i Grums, Hultkrantz, Berggren, Otto,
Odman, Thavenius, Gustafsson i Sjögesta, Neigliek och Olsson i
Heden.

Herr Moll: Herr talman! Jag bär begärt ordet för att

fästa uppmärksamheten på en synnerligen viktig synpunkt, som
hvarken uti den kungliga propositionen eller i utskottets föreliggande
utlåtande vunnit det beaktande, som den enligt mitt förmenande
förtjänar. Jag syftar härmed på den statsfinansiella
synpunkten.

Rörande de tre öfriga, nu till byggnad föreslagna järnvägarne:
Järna—Norrköping, Badstuträsk—Skellefteå och Alfsbyn—
Piteå föreligga fullständiga ekonomiska utredningar, visande nettovinst
på byggnadskapitalet af resp. 5,03 %, 4,34 X, 4,56 %.

För den här nu föreliggande banan Östersund—Ströms vattudal
finnes ingen särskild ekonomisk beräkning uppgjord. Den
ekonomiska beräkning, som finnes i den kungliga propositionen
antydd, gäller banans hela sträcka genom Jämtland, och på grund
af denna ekonomiska utredning anser sig järnvägsstyrelsen kunna
dra den slutsatsen, att trafikeringen utaf sträckan Östersund—Ströms
vattudal icke bör medföra förlust för staten. Detta vill med andra
ord säga, att trafikinkomsterna kunna väntas komma att ungefärligen
täcka trafikutgifterna; något direkt tillskott från statens
sida för täckande af driftkostnaden skulle således icke erfordras,

17 N o 68.

Söndagen den 26 Maj,

men något öfverskott af trafiken såsom bidrag till gäldande af
räntan på eventuellt upplånta medel för järnvägsbyggnaden skulle
icke vara att påräkna. Dessa klena utsikter i afseende på järnvägens
rentabilitet gäller den del af inlandsbanan genom Norrland,
som har de bästa utsikterna att bära sig. Hvad beträffar
sträckningen Ströms vattudal—Gellivare, måste man vara beredd
på att staten icke allenast icke af banan får något bidrag till
gäldande af räntan på byggnadskapitalet, utan det torde få tagas
för alldeles gifvet, att där kommer förlust på trafiken att uppstå.
Då denna bana norr om Ströms vattudal kommer att kosta omkring
50 millioner kronor enligt de föreliggande, tämligen lösliga
beräkningarna, synes mig den norrländska inlandsbanan vara en
affär af den beskaffenhet, att den, såsom helhet betraktad, ur
statsfinansiell synpunkt ger anledning till de allvarligaste betänkligheter.

Äfven om svenska statens finansiella ställning ur de flesta
synpunkter måste anses vara god, kanske såsom mycket god, får
det dock icke förbises, att den närvarande allmänna ekonomiska
ställningen i landet på vissa punkter föranleder välgrundade betänkligheter,
som mana till iakttagande af försiktighet. Vår betalningsbalans
gentemot utlandet har under senare tider varit
stadd uti en stadigt fortgående försämring och befinner sig i
närvarande stund uti ett ganska bedröfligt skick. Den svenska
statsskulden är, såsom vi alla veta, till vida öfvervägande del
placerad i utlandet. Om vi nu år efter år öka denna statsskuld
med miljoner kronor afsedda att nedläggas i ett så föga rentabelt
företag, som den norrländska inlandsbanan efter allt att dömma
kommer att blifva, är det att befara, att vår utländska betalningsbalans
efter hand skall ytterligare försämras, ja det kan inträffa,
att svårigheterna att upprätthålla denna betalningsbalans en dag
växa oss öfver hufvudet. Detta får under inga förhållanden ske,
ty, om så sker, då riskeras statens kredit, som dock utgör den
grundval, på hvilken hela landets ekonomiska väl ytterst är
baseradt.

Jag har velat ha detta sagdt såsom ett varningens ord till
förekommande af att vi nu inlåta oss på detta vidtutseende järnvägsbygge,
utan att redan på förhand ha klart för oss, att det är
farligt att bygga denna järnväg med lånta medel.

Skall inlandsbanan öfver hufvud taget byggas, måste detta
ske hufvudsakligen, ja helst uteslutande med egna penningar, det
vill säga det måste ske icke genom anvisningar på riksgäldskontoret,
utan genom anvisningar direkt på budgeten.

Som herrarne alla veta, har den stora norrländska stambanan
till väsentlig del byggts med budgetöfverskott, och om icke samma
princip i vidsträckt grad kommer till användning vid byggandet
af inlandsbanan, då tror jag för min del, att det vore bättre, om
inlandsbanan aldrig blefve byggd.

Andra Kammarms Prof. 1907. Ko 68.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(.Forte.)

2

N:o 68. 18

Angående
den 8. k. inlandsbanan.

(Förta.)

Söndagen den 26 Maj.

Jag har ansett mig vara pliktig att fästa uppmärksamheten
på den trängande nödvändigheten af att den statsfinansiella sidan
af inlandsbanefrågan, såsom den förtjänar, beaktas.

Då den nu till byggnad föreslagna bansträckan endast är att
betrakta såsom en länk i den stora inlandsbanan, och då de föreliggande
utredningarna rörande inlandsbanan i dess helhet äro
i hög grad ofullständiga, och då man svårligen för närvarande
kan bilda sig någon grundad mening om huruvida inlandsbanan
bör byggas eller icke, kommer jag att rösta för den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen. Jag anser mig så
mycket hellre böra göra detta, som den närvarande tidpunkten,
med hänsyn till den i många afseenden i hög grad spända ekonomiska
situationen, är synnerligen olämplig för fattande af beslut
om byggande af stora, föga eller alls ej rentabla, järnvägar.

Under sådana förhållanden tror jag vi här göra klokast, om
vi se tiden an. Vänta vi ett år med saken, är därmed ingen
olycka skedd. De föreliggande utredningarna kunna därigenom
erhålla dst fullständigande, som, därom äro vi väl alla ense, är
af behofvet påkalladt. Det kan ju tänkas, att efter ett år den
allmänna ekonomiska situationen kan vara så pass förbättrad, att
man med lugnare samvete kan inlåta sig på denna för våra förhållanden
kolossalt stora affär.

Häruti instämde herrar Höjer, Palme, Ericsson i Alberga,
Christiernson och Lindberg.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Då jag nu går
att yttra mig i den här frågan, skall jag icke fästa mig så mycket
vid den förste talarens klagomål öfver bristande utredning
från regeringens sida rörande inlandsbanan. Därpå gissar jag,
att någon representant från regeringen kommer att gifva honom
svar. I all synnerhet som, så vi dt jag kan förstå, den bristande
utredning han talade om, icke kommer den linje vid, som det nu
är fråga om, utan väsentligen har afseende på andra sträckningar
af inlandsbanan.

Jag skall icke heller fästa mig så mycket vid den statsfinansiella
synpunkten. Skulle man i detta afseende följa den siste
talarens anvisningar, skulle man, synes det mig, komma till det
resultat, att någon inlandsbana icke någonsin skall byggas. Och
hvad angår talet om att inlandsbanan bör byggas utan att medel
därtill skaffas genom lån, vill jag fästa uppmärksamheten på att
det ännu icke föreligger något förslag om att fatta beslut, huruvida
den delen af inlandsbanan, som här är före, skall byggas
med lånta medel eller ej. För öfrigt vet man ju alls icke, om
det i det hänseendet kan bli bättre, om vi dröja.

Då jag nu går att i öfrigt bemöta hvad de föregående talang
sagt, måste jag till att börja med något fästa mig vid själfva

19 N o 68.

Söndagen den 26 Maj.

banana betydelse för den del af landet, genom hvilken den skall
gå, d. v. s. för Norrland och nu närmast Jämtland.

Det är naturligt, att, då jag uppträder till förmån för denna
bana genom Jämtland, så har jag därvidlag att bevaka ett mycket
viktigt Iokalintresse\ men — det är min ärliga öfvertygelse—-kanske aldrig någonsin har ett lokalintresse så innerligt förmält
sig med ett mycket stort riksintresse som i detta fall.

Föreligger här då något riksintresse och hvad skulle detta
riksintresse vara? Jo, detta riksintresse, det består däruti att man
skall göra en början till att för den ekonomiska utvecklingen
och för kulturen öppna de inre delarne af Norrland, delar af
vårt land, som äga stora naturliga skatter, hvilka för närvarande
icke kunna tillvaratagas.

Finnes det verkligen några sådana skatter i denna del af
landet? Ja, mina herrar, det finns det verkligen — jag fäster
mig fortfarande väsentligen vid den del af Jämtland, som den
nu ifrågavarande banan skall genomlöpa.

Låtom oss då först och främst tänka på skogstillgångarne.
Under de sista fem åren har det från Jämtland utflottats i medeltal
öfver sex miljoner sågtimmer om året; därtill kommer
sedan, hvad som utförts på järnväg: inalles närmare 2,000,000
ton per år. Mer än en tredjedel af denna utförda virkesmängd
kommer på den del af Jämtland, genom hvilken denna bana
skall gå. Hvad bevisar detta, hvad betyder detta? Det betyder
naturligtvis inte, att den blifvande järnbanan skulle upptaga och
frakta hela denna virkesmängd. Det skulle den för resten ej
mäkta. Nej det är gifvet, att sågtimret kommer fortfarande, såsom
hittills, att till hufvudsaklig del gå flottlederna utför nedåt
kusten. Men det betyder, mina herrar — ja man kan häraf sluta
till nästan såsom ett axiom — att denna stora timmerafverkning
motsvaras af en lika stor kvantitet virke, som ligger kvar i skogarne
för att där förmultna, men hvilken, om kommunikationer
komma till stånd, skall kunna tillvaratagas. Det är i form af
undertryckt skog, massved, tullor och annat, hvilket nu icke kan
tillgodogöras af brist på möjlighet att nyttja och använda detsamma.
Det är för detta sämre virke, hvilket icke tål någon
flottning, åtminstone icke på längre sträckor, som det skall öppnas
väg, så att det kan tillgodogöras för produktionen. Det är, jag
erinrar därom, icke småsaker det här gäller, det är stora belopp
att här taga till vara för landets produktion.

För att klargöra, hur det verkligen ter sig på närmare håll
med afseende på detta, skall jag be att få anföra ett exempel:
Utmed norra stambanan mellan Bräcke och Nyhems stationer
ligger en anhaltsstation, Grötingen, där det anlagts eu kolningsfabrik
efter amerikansk metod. Förr voro — enligt berättelse af
inbyggarne på platsen — skogarne i trakten, där afverkningen
framgått, alldeles fulla med affall, med kasserade stockar, med

Angdetidd
dm » k. in
landsbanan.
(Forts.)

N o 68. 20

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

Söndagen den 26 Maj.

toppar af träd och sådant, hvilket låg där på och om hvart
annat, så att man icke ens kunde komma fram i skogen och
hvarigenom äfven återväxten hindrades. Nu har allt detta tillvaratagits.
Man finner nu vid Grötingen stora upplag af virke,
uteslutande sämre sådant, till ytan halfmurket eller eljest skadadt,
ofta nog af mycket stora dimensioner, som ligger där för
att förädlas till kol, tjära, terpentin, träsprit och andra dylika
produkter. Det är verkligen en sann glädje att se detta, mina
herrar. Och i skogen är det numera väl ordnadt. Affallet är
borta och marken beredd för en ordentlig skogsåterväxt. — Res
sedan i stället vägen fram mellan Lit och Hammerdal, just detrakter,
där den här delen af inlandsbanan skall gå fram, så
skola herrarne få se! Herrarne behöfva icke ens gå af vägen,
utan kunna därifrån se fullt med träd, större och smärre, liggande
att förmultna i skogen, därför att det icke lönar sig att taga vara
på dem. Detta är en jämförelse, som det kan vara skäl i
att göra.

Endast i förbigående tillåter jag mig nämna om den stora
vattenkraft, som ligger i de vattenfall, hvilka komma inom den
nä,rmaste rayonen af denna bana. De till vattenmängden uppmätta
fallen representera inom banans rayon i Indalsälfven och
dess bifloder, hvilka banan korsar, en vattenkraft af omkring
66,000 hästkrafter. Det är ju alldeles tydligt för hvar och en,
hvad detta kan komma att hafva för betydelse i framtiden för
industrien.

I detta sammanhang ber jag att dessutom få fästa uppmärksamheten
på en annan sak. Om herrarne ha sett på kartan den
blifvande sträckningen af järnvägen, så ha herrarne funnit, attr
sedan den passerat Indalsälfven, så böjer banan sig utmed älfven
åt öster, går öfver två tämligen stora bifloder till densamma,
Långån och Hårkan, och gör på detta sätt en rätt betydlig krök.
Ändamålet med denna krök, som kanske icke varit absolut nödvändig
med afseende på terrängen, är att komma in till den
störa vattenbassäng, som Indalsälfven där bildar, Litsjön benämnd.
Man har där tänkt sig ett uppsamlingsställe för flottningsvirke,
ett, om jag så får säga, timmermagasin. Och angående omfattningen
af detta timmermagasin och hvad det kan få att förvara
torde man kunna göra sig en föreställning, därest man betänker,
att Indalsälfven jämte dess bifloder Långån, Hårkan och Örån,
som där ha sitt utflöde, representera sammanlagdt ett flottningsområde,
en skogsareal af ej mindre än 286,993 hektar. Hvilka
gynnsamma utsikter detta öppnar för industriella anläggningar
i trävarubranschen, helst då man har vattenfallen nära intill, det
borde ligga öppet för hvar och en med klar blick på förhållandena.

Men detta, som jag nu skildrat, är icke, mina herrar, det.
mest betydande denna landsdel har att bjuda, utan det är dess
odlingsmöjligheter. Det norra Jämtland innefattar hufvuddelen af

Söndagen den 26 Maj.

21 N:o 68.

det siluriska området i Jämtland. På detta område sträcker sig Angående
från Storsjöbäckenet norrut till Ströms vattudal en odlingsgjord, (\en .*• *• in
uppgående, enligt uppgift i eu med afseende å inlandsbanan uppgjord
promemoria, till icke mindre än 750,000 hektar. I järn- ^ ''

vägens omedelbara närhet ligga odlingsbara myr- och ängsmarker,
märk detta mina herrar, af mer än 100,000 hektar. Detta kommer
dock icke blott på den här delen af inlandsbanan, utan då
har man tagit hela banan genom Jämtland ända från Asarne,
som ligger ett stycke söder om Storsjön, till Ströms vattudal.

Men största delen af dessa marker i banans omedelbara närhet
komma emellertid på sträckan norr om Östersund. Och dessa
odlingsbara myrar äro tillika af den allra yppersta beskaffenhet.

De äro lätta att afdika, lätta att odla, de hvila på kalkgrund;
och själfva myren innnehåller ända från 2—5 % kalk. Då förstår
man lätt dess utmärkta beskaffenhet. Professor Högbom, hvilken
ju eljest, som hvar och eu vet, inte sätter jordbruksmöjligheterna
i Norrland så särdeles högt, säger dock, att om någon kolonisation
ur jordbrukssynpunkt skall kunna göras i Norrland, så är
det på det utmärkta jämtländska silurområdet. Och just detta
skall banan passera så godt som midt öfver. Jag ber att i det
hänseendet få framhålla, att det icke bara är för att få banan
in till Östersund, som man valt sträckan Östersund—Ströms vattudal,
utan det är bland annat jämväl därför att den därigenom
kommer mera in på silurområdet än om man t. ex. valt den

s. k. Brunflolinjen. Jag önskar, att herrarne kunde se något af
dessa marker. Om herrarne hade rest med mig i fjol sommar

t. ex. ifrån Lit till Ströms vattudal, så skulle herrarne från själfva
landsvägen sett, hvilka vidder plogen här skulle kunna förvärfva.

Och om ni velat taga litet mera tid på eder, så skulle jag velat
rekommendera eder att stanna hos bonden Engelbrekt Persson i
Hallviken, en af de få, som börjat odla myrarne i dessa trakter.

Han har de allra vackraste myrodlingar att visa. Enligt uppgift
kan han taga igen hvad odlingen kostat på tre år, och då får
ett af dessa tre år vara dåligt. Det som hufvadsakligen växer
på dessa marker är ej säd, utan gräs, timotej och andra grässorter,
men detta växer ock så mycket bättre, i synnerhet med
begagnande af något artificiell gödning. Anställda fältförsök ha
visat, att man kan med en sådan gödning på dessa marker komma
upp till en afkastning af ända till 5,P00 ä 8,000 kg. per hektar.

Det är dock, det vill jag fästa uppmärksamheten på, endast
på få ställen, som någon odling verkligen är gjord. Ett sådant
ställe är det jag nyss nämnde, Engelbrekt Perssons i Hall viken.

Att så är fallet beror naturligtvis på, att kommunikationerna äro så
dåliga, att man har mycket svårt att få dit redskap och gödningsämnen
och framför allt svårt att blifva af med själfva produkterna.
När det, såsom från Hallviken, är c:a 10 mils landsväg
innan man kommer till närmaste afsättningsplats; då förstå her -

N o 68. 22

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

Söndagen den 26 Maj.

rarne hvilka svårigheter det möter att kunna drifva upp ett
jordbruk däruppe, anlagdt på afsättning af foder. Men det växer
naturligtvis icke bara foder; Engelbrekt Persson hade nog äfven
säd, men foderväxtodlingen lönar sig bäst och bör göras till det förnämsta.
Det torde icke vara för sangviniskt att påstå, att därest
dessa marker sättas i kultur — och det kunna de icke förrän de få
kommunikationer — så skall därigenom icke allenast där uppstå
en utvecklad boskapsskötsel, utan äfven stora trakter af vårt land
kunna förses med foder därifrån.

Det är naturligtvis alldeles gifvet, att allt detta icke kan
komma på en gång. Det är klart som dagen att, då så mycket
återstår att göra och så mycket som icke kan göras och som
man icke kan komma sig för med att göra, förrän det blir kommunikationer
dit, så kan man icke vänta, att alltsammans skall
vara färdigt i och med järnvägen.

Men därför är det också skäl att icke dröja en dag längre
än man behöfver. Och hvarför skulle vi nu skjuta upp denna
sak, hvarför skulle vi icke redan i dag kunna fatta beslut i frågan?
Jo, säga somliga, därför att det icke föreligger någon utförlig
plan för inlandsbanan i sin helhet, därför att man först

vill se en utredning rörande banan i hela sin sträckning. Jag

frågar då: är detta verkligen något giltigt skäl, hvarför vi icke

redan nu skulle kunna besluta banans påbörjande i de trakter,
där man är på det klara med, hvar banan skall gå fram? Ty,
mina herrar, man vet verkligen däruppe, hur man vill hafva banan
genom Jämtland framdagen. Det förhåller sig nämligen icke så
som den förste ärade talaren påstod, eller att vi i Jämtland skulle
tveka om, hvar banan genom detta landskap skall dragas;

det göra vi visst icke. Det kan väl hända, att det finnes en och
annan enskild person där uppe, som vill hafva banan dragen
förbi sin husknut och i tidningarna skrifver om, hur han vill hafva
banans sträckning på annat sätt bestämd. Men både järnvägsstyrelsen
och Kungl. Maj:t, både ortmyndigheterna och befolkningen
— när denna tages som ett helt — äro fullkomligt öfverens
om just den linje, som nu är föreslagen. Hvarför skall
man då söka förhala tiden? Däruppe hehöfs inga ytterligare
undersökningar. För öfrigt hafva, såvidt jag kan finna, alla de
olika linjer, som i Jämtland kunna komma ifråga, redan blifvit
undersökta.

Ett undanskjutande af det föreslagna påbörjandet af banans
byggande skulle, enligt hvad jag kan se, föra med sig också ett
undanskjutande af banans fullbordande — såvida man icke, som
jag hört antydas på åtskilliga håll och som man äfven i går
hörde talare i Första Kammaren förorda, skulle nu skjuta upp
med byggandet för att sedan forcera detsamma så mycket mera.
Men vill man icke detta, så kommer naturligtvis ett uppskof
i banbyggandet att betyda detsamma som ett uppskof i åtnju -

23 N:0 68.

Söndagen den 26 Maj.

tandet af de frukter, som man vill erhålla genom denna bana. Och
hvad för öfrigt beträffar ett sådant där forcerande af järnvägens
byggande, så undrar jag verkligen om detta kan vara så lämpligt.
Då kommer den synpunkt fram, som den andre talaren i ordningen
här framfört, nämligen den statsfinansiella, och det i allra
högsta grad. Och det gäller icke blott, mina herrar, frågan om
pengarna, ty dem skulle vi väl kunna orka med; men hvarifrån
skulle vi väl taga de arbetskrafter, såväl kvalificerade som icke
kvalificerade, som erfordras för ett sådant forceradt järnvägsbyggande?
Det frågar jag, och jag tror, att man skall blifva mig
svaret skyldig på en sådan fråga. Nej, mina herrar, det klokaste
vi härvidlag kunna göra är, att vi så snart som möjligt börja
och sedan så småningom fortsätta; detta är det enda kloka sättet
att för landet i dess helhet öppna dessa trakters rika tillgångar.

Nu säger man också: vi vilja se beräkningar, hur banan
skall komma att bära sig. Ja, mina herrar, trafikberäkningar
hafva vi redan fått, fastän, såsom en talare här anmärkt, dessa
icke omfatta precis den här banbiten, som nu föreslås, utan linjen
från Åsarne söder om Storsjön och upp till Ströms vattudal.
Men man kan dock af dessa beräkningar sluta till, hur stora inkomsterna
skulle blifva äfven för den nu ifrågasatta linjen. Så
har också järnvägsstyrelsen på grund af dessa beräkningar uttalat,
att någon förlust för staten icke bör uppstå genom banans
trafikering. Förresten är det ju sannolikt, att om vi bara skola
vänta på tillfredsställande trafikberäkningar vi aldrig någonsin
skola komma till att bygga ens någon del af denna bana. Denna
banan bygges icke ur statsfinansiell synpunkt — det vore oriktigt att
lägga denna synpunkt på ett sådant företag — utan ur nationalekonomisk
synpunkt. Vi skola beträffande denna bana göra så
som man gör i Amerika; vi skola bygga den för att draga upp
kultur och utveckling till dessa trakter, dit kulturen och utvecklingen
i saknad af kommunikationer icke eljest kunna komma,
men hvilka trakter — det är alldeles säkert och det skall förresten
hvar och en, som något närmare studerat dessa orters utvecklingsmöjligheter,
själf finna — i framtiden skola mångfaldigt
ersätta de kostnader man härigenom skulle på dem nedlägga. I
afseende härpå vill jag erinra om hvad doktor Heckscher uttalat
i sin förtjänstfulla öfversikt rörande våra järnvägsbyggnader ur
nationalekonomisk synpunkt — ett arbete, som herrarna torde
känna till något; det ingår nämligen som en del af den till oss
utdelade 50-års-berättelsen öfver statens järnvägar. Han säger i
denna öfversikt bland annat följande, som rör en annan bana
däruppe, den jämtländska tvärbanan: »Norrländska tvärbanan

är ett af de jämförelsevis få exemplen i vårt land, att en järnväg,
som kastats ut i ett nästan obrukadt land, skapat en industri,
ja, delvis till och med landtbruk». Detta är sagdt om den norr -

Angdende
den s. k. inlandsbanan.

(Forte.)

N:o 68. 24

Söndagen den 26 Maj.

Angående Ondska tvärbanan, hvilken dock icke hade på långt när så stora
landsbcman. betingelser för sin bärighet, som den nu föreslagna banan.

(Forts.) vbl sluta mitt anförande med att ur en skrift, som ut delats

här i kammaren, anföra några ord, som visserligen uttalats
ur en helt annan synpunkt än den jag förfäktar, men som
ändock här äga sin tillämplighet. I denna skrift, som jag i går
fick i min hand, är intagen en uppsats som slutar på följande sätt:
»I Amerika bygger man järnvägar långt ute i den rama ödemarken
för att draga folket dit. Bör man hos oss då hysa den
ringaste tvekan att framdraga en järnväg genom de jämförelsevis
civiliserade bygder, som det bär är fråga om»? Kan mari
då, frågar jag, tveka i att till dessa rika trakter föra den enda
häfstång, som kan sätta dem i stånd att åt landet i öfrigt meddela
sina stora rikedomar, och finnes det något skäl — annat
än de obotfärdigas förhinder — hvarför man icke skulle redan
nu gripa verket an och påbörja detta stora järnvägsföretag?

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Med herr Widén förenade sig herrar Kronlund, Zetterstrand,
Vahlquist, Johansson i Jönköping, af Burén, Lindhagen, Wavrinsky
i Stockholm, Emthén, Hörnsten, Hagström, Jonsson i Lycksele,
Öberg, Karlsson i Mo, Hellgren, Bromée i Billsta, Enander, Andersson
i Baggböle, Eriksson i Élgered, Ericsson i Valista, Hammarström,
Starbäck, Karlsson i Fjäl, Nydal, Broström, Berg i Göteborg,
Asker, Thylander, von Geijer, Larsson i Lund, Hedenstierna,
Ählstrand, Wiklund, Blomberg, Warburg, Boven, Hellman och
Svensson i Skyllberg,

Herr Sun din: Herr talman, mina herrar! Jag måste be

att få säga några ord som representant för en landsända, på
hvilken man ibland tänkt, men hvilken nog till sist blir glömd,
såvidt det gäller förmånen af en genom densamma gående sträckning
af inlandsbanan.

Det tyckes vara rätt mycket som kunnat tala för banans förläggande,
i dess jämtländska del, väster om Storsjön. Jag anför
den omständigheten, att inlandsbanan väl företrädesvis afser de
västra landsdelarnas intressen och skulle ge ökad trygghet genom
ett betydligt afstånd från östra kusten. Man kunde ock anföra,
att genom en sträckning väster om Storsjön vida större arealer af
det för Jämtland såsom ett jordbruksland så viktiga silurområdet
synas kunnat bli berörda af banan.

Men myndigheterna ha nu en gång fått en så stark känsla
af den stora Östersundsstadens dragningskraft och rättigheter, att
vi västerlänningar väl ej vidare äga något hopp om den första
och högsta gradens förmåner af den blifvande inlandsbanan,
hvars första länk nu synes blifva Östersund—Ströms vattudal.

Söndagen den 26 Maj.

25 N o 68.

Det är emellertid blott, emedan en utsikt ställts för oss om Angående
eu bibana från Svenstavik genom västra Jämland, som vi kunnät
komma i en viss sinnesjämvikt i denna för oss alla, ur foster- ''

länskt synpunkt sedt, så maktpåliggande fråga, och jag vill öppet r
erkänna, att det är blott den omständigheten, att jag icke velat
vara orsak till något sorts fördröjande af den stora saken, som
förmått mig att afstå från att väcka en motion i ämnet.

Jag tror desslikes fullt och fast, att få af de påtänkta bibanorna
kunna äga större berättigande än den genom västra Jämtland;
och må jag å mina kommittenters vägnar uttrycka den bestämda
förhoppningen, att en sådan bana möjligast snart må
komma till stånd, sedan Jämtlands östra delar hugnats med ännu
en förbindelseled.

Jag utbeder mig därför, under förutsättning af bifall till utskottets
betänkande, att ej blott järnvägsstyrelsen utan äfven statsmakterna
vilja hafva den del af länet jag företräder i godt minne,
då det gäller förverkligande af detta bibanesystem, och är det
under uttalande af den förhoppningen, herr talman, som jag under
för handen rådande omständigheter ej har något yrkande
att göra.

Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Jag begärde or det

med anledning af den svartmålning af vårt lands finansiella
förhållanden, som herr Moll här gjort, och jag har velat säga,
att det förvånar mig, att en så ansedd representant för hufvudstaden,
som han är, skulle framkomma med en dylik svartmålning.

Det är visseriigen sant, att vår finansiella ställning gentemot
utlandet, vår betalningsbalans till utlandet, icke för ögonblicket
är så gynnsam, som önskligt vore. Men i alla fall är
dock denna balans, i stort sedt, alls icke så dålig, som den nämnde
talaren utmålade den. Vi skola nämligen tänka efter litet närmare,
hurudan situationen i verkligheten är. Vi antaga då, att vi
skulle så att säga göra upp ett riksbokslut med utlandet. Till
hvad belopp, i rundt tal taget, uppgår då summan af våra skulder
till utlandet? Jo, vi hafva vår statsskuld på ungefär 400
miljoner kronor och vi hafva hypoteksskulder till utlandet på
en 360 eller låt oss säga så högt som 400 miljoner kronor. Låt
oss sedan antaga, att sammanlagda beloppet af våra andra skulder
till utlandet uppgå till ungefär lika mycket, som de båda
förstnämnda summorna tillsammans. Vår sammanlagda skuld
skulle då uppgå till cirka 1 Va miljard kronor, det är i alla händelser
maximum; ty det är emellertid att märka, att, enligt hvad
jag vet, en hel del af våra obligationer befinna sig i svenska
händer här i hemlandet. Men låt oss i alla fall, som sagdt, säga
att det är inalles 1 Va miljard kronor, som vi äro skyldiga till
utlandet. Hvad hafva vi då för tillgångar att ställa upp mot

N:o 68. 26

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

denna skuld? Jo, vi hafva först värdet på våra taxerade fastigheter.
Enligt offentliggjorda statistiska uppgifter utgjorde vid
1905 års slut taxeringsvärdet å fast egendom här i riket cirka 6
miljarder kronor. Om härtill lägges värdet å vår lösa egendom
och annat, som icke är underkastadt fastighetstaxering, så tror
jag, att jag sannerligen icke säger för mycket, om jag påstår,
att vår hoplagda nationalförmögenhet, efter det skulderna till utlandet
frånräknats, uppgår till 10 miljarder kronor.

Nu säger man, att dessa dryga 50 miljoner kronor, som
skulle utgöra kostnaden för byggande af hela järnvägslinjen från
Östersund förbi Ströms vattudal och upp till Gellivare, i alla
fall, i och för sig betraktadt, är ett mycket högt belopp och att
vi därå kunde beräkna endast en mycket låg ränta. Jag frågar
då: när hafva vi någonsin nedlagt pängar på större järnvägsföretag,
som gifvit oss från början full ränta på det använda kapitalet?
Jag tror näppeligen, att vi någonsin gjort det. Men vi
hafva så småningom litet hvar kommit underfund med, att våra
stora järnvägar, i allmänhet sedt, lämnat oss en tämligen nöjaktig
ränta. Och härtill måste vi lägga de stora indirekta förmåner
vi hafva af våra järnvägsanläggningar, men hvilka naturligtvis
ej låta sig exakt i siffror beräknas.

Femtio miljoner kronor, på hvilka man endast skulle få en
svag ränteafkastning, skulle vara tillräckliga för att försämra vår
finansiella ställning, säger man. Ja, femtio miljoner äro ju mycket
pengar. Men månne denna summa, som vi skulle nedlägga
på ett järnvägsföretag till förmån för dessa stora trakter, hvilka
nu sakna erforderliga kommunikationer — månne denna stora
summa, säger jag, är så väsentligt större än t. ex. den summa,
som här i Stockholm på några få år nedlagts på lyxbyggnader
och andra lyxföremål, som icke lämnat någon rimlig afkastning
i förhållande till kostnaderna? Vi kunna ju själfva söka räkna
efter och skola då finna, att den omständigheten, att här i Stockholm
— och på många håll ute i landet också, för öfrigt — en
myckenhet pengar onödigtvis nedlagts på lyxbyggnader och andra
improduktiva företag, nog utgör den egentliga orsaken till
att vår betalningsbalans gentemot utlandet icke är så briljant
och så blomstrande, som den eljest skulle vara, om vi icke på
ett improduktivt och oklokt sätt nedlagt en del af hvad vi
tjänt in.

Nu säges det också, att man borde skjuta upp byggandet
af denna bana, därför att man ännu icke kommit fullt på det
klara med hvar banan lämpligast skulle gå fram, och därför
att man ville först hafva nya utredningar härom. Ja, hade vi
sträckningen af denna järnväg i sin helhet lika klar som vi redan
hafva sträckningen af linjen emellan Östersund och Ströms
vattudal och vore vi lika ense om öfriga delars utvecklingsmöjligheter,
så skulle jag för min del gärna vara med om att börja

Söndagen den 26 Maj.

27 N:o 68.

bygga hvar som helst på hela linjen. Då därför nästan alla, Angående
som hafva intresse af den del af banan, som skall gå genom
Jämtland, äro eniga om riktningen af den delen, så tycker jag ''

för min del, att vi gärna kunde bevilja det för densamma beräknade
anslaget, och därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Juhlin: Herr
talman, mina herrar! Man har klandrat, att regeringens förslag
lider af ofullständighet, att utredningen icke är fullständig. Ja,
det är alldeles riktigt att så är, och det står också i statsrådsprotokollet
uttryckligen, att undersökningarna ännu icke hunnit
så långt, att man kan bilda sig ett säkert omdöme i frågan. Det
är alldeles omöjligt att för närvarande säga, hur banan på de
olika sträckorna bör gå. Så bör t. ex. enligt min mening emellan
Vindelälfven och Lule älf en undersökning göras, om icke den
där verkställda stakningen är gjord för nära skogsgränsen. Men
innan detta sker, bör en ordentlig undersökning göras öfver skogarna
i dessa trakter. Det är ännu icke gjordt, men en sådan
undersökning pågår för närvarande. Först därefter bör stakning
där ske. Vidare behöfvas en hel del andra undersökningar, som
jag här ej anser behöfligt att uppräkna, men som äro berörda i
den kungl. propositionen. Det har hvarken af Kungl. Maj:t eller
järnvägsstyrelsen försummats något för att påskynda undersökningarna,
utan de ha bedrifvits med all kraft och fortgå ännu.

De ekonomiska utredningarna äro, såsom framgår af statsrådsprotokollet,
långt ifrån färdiga, men råmaterialet är åtminstone
till största delen samladt.

Här föreligger ju nu ett förslag att börja den s. k. inlandsbanan,
nämligen att bygga från Östersund till Ströms vattudal.

För min del tror jag, att meningarna icke egentligen borde vara
delade angående denna sträcka. Här har väl förut i dag, tänker
jag, fullt klargjorts, att banan å denna sträcka bör framgå öfver
det siluriska området, ett synnerligen bördigt område, som hvilar
på kalkgrund, med stora vidder af ouppodlad mark, som endast
väntar på plogen.

Man har sagt, att banan icke skulle komma att bära sig.

Ja, det är omöjligt att på förhand med säkerhet säga, huruvida
en bana kommer att bära sig eller icke. Men om vi se på de
svenska banorna i allmänhet, finner man, att de flesta af dem
bära sig ganska bra. För öfrigt byggas väl icke banorna i främsta
rummet, för att man skall förtjäna stora penningar på de nedlagda
kapitalen, utan de byggas väl hufvudsakligen för att hjälpa
upp näringarna, jordbruket m. m., och för de stora indirekta
fördelar, som de medföra. Det måste af alla erkännas, att de förbättrat
landets näringar i betydlig grad, och jag frågar, om nå -

N:o 68. 28

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

gon ännu ångrat, att han varit med om att befordra byggandet
af järnvägar i vårt land.

Om nu också denna järnväg ej skulle komma att förränta
det i densamma nedlagda kapitalet, kan det ändock bända, att
den skulle bevara åt vårt land åtskilliga hundratal, för att icke
säga tusental, af medborgare, som särskild! från denna provins,
Jämtland, utvandra till Amerika. Jag vill icke värdera den kraften
i penningar, men skulle man göra det, tror jag, att man
komme upp till summor, som gåfvo mycket stor ränta på det
kapital, som skulle läggas ned i den föreslagna järnvägen.

Jag ber därför att på det varmaste få hemställa till kammaren
att bevilja det begärda anslaget till denna bana, som jag tror
skulle vara till stor välsignelse för hela Norrland och framför allt
Jämtland. Vi behöfva ju blott tänka tillbaka på hvilken betydelse
tvärbanan genom Jämtland haft, hur den ryckt upp landskapet,
och jag är viss om att denna bana mellan Östersund och
Ströms vattudal kommer att åt denna del af landet gifva en
lyftning, som vi i närvarande stund icke kunna öfverskåda.

Under det denna bana påbörjas, hinner man att i lugn
grundligt undersöka de öfriga delarna af den s. k. inlandsbanan.
Genom de beslut Riksdagen fattat angående Luossavaara-Kiirunavaara
malmfält har ju också frågan om inlandsbanan kommit i
ett något annat läge.

Det är ju också fråga om att vid Göteborg anlägga ett malmförädlingsverk.
Då bör man undersöka, huruvida malmen kan
fraktas dit på den blifvande inlandsbanan; det bör undersökas,
huruvida icke möjligen utefter densamma kan anläggas ett eller
annat järnverk, och man bör undersöka, huruvida icke skogarna
där uppe kunna utnyttjas för kolning och kolen sedan användas
för den inhemska förädlingen af järnet.

Allt detta är så stora och vidtomfattande frågor, att man
icke kan begära, att de skola lösas med detsamma. De kräfva
sin tid och äro så viktiga, att man bör betänka sig två gånger,
innan man utan vidare lägger fram en plan för hela banan; men
vill man omintetgöra hela förslaget om inlandsbanan, så bör man
rösta mot anslaget för byggande af denna handel Östersund—
Ströms vattudal.

Herr Matsson: Herr talman, mina herrarI Jag skulle liksom
så många andra medlemmar af kammaren kunnat inskränka
mig till att instämma mer herr Widén i hans varmhjärtade anförande,
ifall han hade slutat detta med att, liksom jag tänker
göra, yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Men det gjorde icke herr Widén, utan han yrkade i
stället bifall till utskottets hemställan, och det är denna hemställan,
jag icke kan gå med på för närvarande. Jag vågar också
hoppas, att denna kammare skall besluta i öfvensstämmelse med

Söndagen den 26 Maj.

29 N:0 68.

reservationen, och att jag i så fall måtte få tillfälle att redan
nästa år instämma med herr Widén, när frågan då föreligger i
annat skick än nu till kammarens behandling. Jag vågar nämligen
hoppas, att till den tiden föreligger en kungl. proposition
om anslag till byggande af hela inlandsbanan.

Jag känner herr Widén sedan lång tid tillbaka som en varmhjärtad,
klarseende svensk man. Däremot är det i dag första
gången jag hör honom tala i egenskap af landshöfding i Jämtlands
län. Men den omständigheten, att man är jämtländing,
bör väl icke utesluta, att man fortfarande är svensk; och jag är
öfvertygad, att herr Widén mycket väl kan vara både det ena
och det andra samtidigt.

Herr Widén uttalade en liflig önskan om, att de jämtländska
järnvägsintressena måtte blifva tillgodosedda, och jag delar denna
hans önskan. Jag tror också, att herr Widén lika lifligt delar
min önskan om att de svenska intressena må blifva tillgodosedda
på samma gång som de jämtländska.

Jag kommer att yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen,emedan jag önskar, det man må komma i
tillfälle att tillgodose de stora fosterländska intressena genom att
bedöma inlandsbanan som helhet och icke uteslutande en del
däraf — en lokalbana.

Det säges nu här, att den handel, som är föreslagen till
omedelbart byggande, är behöflig, äfven om det icke skulle bli
någon inlandsbana af i större omfattning. Jag vill icke bestrida,
att så är, men en lokalbana mellan Östersund och Ströms vattudal
bör i sådant fall byggas som en lokalbana och icke som en
del af inlandsbanan. Men det är som sådan del den till byggnad
föreslagna sträckan här blifvit betraktad och det är till en
del af inlandsbanan det nu ifrågasättes anslag. En lokalbana
mellan Östersund och Ströms vattudal bör däremot kunna byggas
för väsentligt mindre kostnad än som här är föreslagen,
emedan byggnadssättet för en lokalbana är ett annat än för en
riksbana.

Kungl. Maj:t synes ha räknat med inlandsbanan, om icke
som ett fullbordadt faktum, så dock som någonting, hvilket man
bestämdt kan räkna med såsom kommande att i framtiden föreligga.
Efter de uttalanden, vi nu här hört bland annat af herr
Moll, kan man likvisst känna sig tveksam, huruvida man får
betrakta inlandsbanan såsom något, som med visshet i en närliggande
framtid skall tillkomma.

Jag tror, att man försiktigtvis bör betrakta bandelen Östersund—Ströms
vattudal som en lokalbana, intill dess det blir
klargjordt, om och huru en inlandsbana verkligen kommer att
byggas.

Om jag kunde dela statsutskottets uppfattning, att det beslut,
som utskottet tillråder, skulle innebära början till inlandsbane -

Angdende
den s. k. in
landsbanan
(Forte.)

N o 68. 30

Söndagen den 25 Maj.

Angående
den 8. k. inlandsbanan.

(Forte.)

tankens omsättande i handling, skulle jag helt visst önska framgång
åt den i punkt b) uti det föredragna betänkandet gjorda
hemställan. Men jag fruktar, att ett bifall till denna hemställan
i stället innebär ett väsentligt hinder för den hittills enande inlandsbanetankens
förverkligande. Ty i samma mån den norra
delen af inlandsbanan bit för bit beslutas, förloras medverkan af
de norrländska krafter, som hittills så väsentligt bidragit att föra
frågan fram till den grad af utveckling, den nu nått. Man kan
nämligen knappast påräkna samma grad af intresse för inlandsbanefrågan
i de norrländska orterna, sedan dessa orter fått sina
intressen tillgodosedda med vissa bandelar som den tid de helt
och hållet saknade järnvägskommunikationer.

Från den tid, då vi voterade om anslag till undersökning
angående inlandsbanan, erinra vi oss, att inlandsbanetankens
anhängare svårligen kunde nå majoritet i denna kammare utan
understöd af norrländingar. Att tillgodose de norrländska intressena,
innan inlandsbanan är beslutad, synes fördenskull minska
utsikterna för fullbordandet af banan i dess helhet.

Det enda tillfälle, då gränsbefolkningen skulle kunna göra
sina önskningar i denna fråga på ett fruktbärande sätt gällande,
kunde väntas inträffa, då ett samfälldt beslut om hela banans
byggande skulle fattas, men ett sådant tillfälle kommer aldrig,
ifall man nu beslutar byggandet af banans norra del bit för bit.

Det förefaller mig, som om utskottet icke satt sig in i denna
tankegång, hvilken jämväl varit grundläggande för den af herr
Biesért i denna kammare framburna massmotion, som äfven jag
undertecknat, eftersom utskottet kunnat göra ett sådant uttalande,
som man återfinner å sidan 29 i dess utlåtande, där det heter:
»Då det gäller ett företag af den vidlyftiga beskaffenhet och
stora omfattning, som här är fallet, synes det nämligen utskottet
vara fara värdt, att man icke inom en öfverskådlig framtid kan
komma till något praktiskt resultat, om icke företaget efter hand
igångsättes å sådana delar, där utredningen föreligger färdig och
linjens sträckning kan med säkerhet fastslås, oberoende af ännu
återstående undersökningar inom andra trakter.»

Då nu utskottet här framhåller, att utredning beträffande
bandelen Östersund—Ströms vattudal föreligger färdig och att
linjens sträckning där med säkerhet kan fastslås oberoende af
ännu återstående undersökningar inom andra trakter, tyckes utskottet
ha förbisett departementschefens å sidan 25 i utskottets
utlåtande återgifna yttrande om att en lika fullständig utredning
äfven föreligger beträffande sträckningen mellan Lelångens södra
ända och Malung, ty annars skulle väl denna handel lika snart
kommit i åtanke. Att någon fullständig utredning icke föreligger
beträffande vare sig den ena eller andra af dessa bandelar, framgår
emellertid af den omständigheten, att statsutskottet för ett
par dagar sedan i ett på föredragningslistan för i dag upptaget

Söndagen den 26 Maj.

31 N o 68.

utlåtande, n:o 166, har hemställt till Riksdagen om beviljande
af ett anslag å 11,000 kronor till en utredning rörande malmförekomster
och tekniskt användbara bergarter invid den ifrågasatta
inlandsbanan. Att döma af det jämförelsevis ringa anslagsbelopp,
som här satts i fråga, synes man ha tänkt sig, att denna
utredning skulle kunna ske under den allra närmaste framtiden.
Det vore väl då riktigare att afvakta resultatet af denna utredning,
innan man beslutar att bygga, än att bygga först och sedan
göra utredning. Detta synes mig vara ett bakvändt sätt att
gå tillväga, och möjligen skall denna synpunkt komma att ytterligare
frambäfvas längre fram, då vi komma till behandlingen
af det nämnda utskottsbetänkandet.

Utskottet säger i den nyss upplästa punkten: »Då det gäller
ett företag af den vidlyftiga beskaffenhet och stora omfattning,
som här är fallet, synes det nämligen utskottet vara fara värdt,
att man icke inom en öfverskådlig framtid kan komma till något
praktiskt resultat, om icke företaget efter hand igångsättes» etc. Utskottet
synes där vilja tillämpa den grundsatsen, att återhållsamheten
och försiktigheten vid afgörandet af landets angelägenheter
skola stå i omvändt förhållande till dessa angelägenheters
betydelse och räckvidd, en grundsats, som tydligen är ohållbar;
den leder ju till att sila mygg och svälja kameler. Därför att
företaget är så stort och omfattande, skulle man här gå brådstörtad!
tillväga och gå undersökningen i förväg. Det synes mig
dock vara alldeles orimligt, och det skulle förvåna mig, om de
mera betänksamma inom denna kammare skulle kunna följa en
sådan anvisning.

A sid. 28 i betänkandet säger utskottet: »Hvad angår de

särskilda förslag, som i motioner af herr Montgomery samt af
herr Jonsson i Lycksele framställts i fråga om utförande af undersökningar
beträffande vissa bibanor, har utskottet med anledning
särskildt af den mycket begränsade tid, som utskottet haft
tillfälle att ägna dessa mot slutet af riksdagen framkomna frågor,
icke kunnat bilda sig ett bestämdt omdöme om det praktiska
värdet och betydelsen af de uppslag, som gjorts i berörda motioner.
» Då utskottet således anser sig ha saknat tid och tillfälle
att bilda sig ett omdöme uti dessa specialfrågor, förefaller
det underligt, att utskottet på samma strängt begränsade tid har
kunnat bilda sig ett så säkert omdöme i själfva hufvudfrågan,
att utskottet funnit sig böra hemställa till Riksdagen att utan afvaktande
af den undersökning, som herr Biesért och hans medmotionärer
tillstyrkt, bifalla den till sina konsekvenser så vidtgående
kungl. propositionen.

Det har anmärkts, att det saknas planmässighet i vårt svenska
järnvägsbvggande. Ifall denna anmärkning har berättigande,
bör man väl denna gång begagna det tillfälle, som nu erbjuder
sig, till utarbetande af en fullständig plan för arbetet, innan

Arffiende
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

N:o 68. 32

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forts).

man griper sig an med ett företag af en sådan räckvidd som
det nu ifrågavarande. Man torde härvid äfven böra beakta, att
ett hela banbyggnaden omfattande beslut gifver tillfälle till ett
bättre utnyttjande af tid och penningar, än som är möjligt, om
man beslutar att bygga bit för bit.

Jag börde i går kväll en talare i Första Kammaren säga,
att inlandsbanan, såsom gränsbana betraktad, kommer att utgöra
en gräns emot norskt inflytande på svenskt område. För
så vidt det ligger något berättigadt i detta uttalande, måste det
anses önskvärdt, att denna gräns mot norskt inflytande på svenskt
område blefve uppdragen snarast möjligt, och att den blefve
uppdragen på rätt ställe. Det är för att så måtte ske, som jag
nu ber att få yrka bifall till den af berr Olsén m. fl. afgifna
och till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Karlsson i Mo: Herr talman, mina herrar! Ehuru

jag förut instämt med herr Widén i hans anförande, kan jag
ändock ej underlåta att säga några ord i detta för den ort jag
närmast bar äran representera så viktiga ärende.

Frågan om byggande af inlandsbana bar trängt sig fram
såsom en fråga af stor och nationell betydelse. Reservanterna
och de, som talat för bifall till deras förslag, tyckas ju vara
eniga om att denna plan bör realiseras så fort som möjligt. Ja
under sådana förhållanden måste man väl någonstädes börja
i sitt betänkande och jag anser, att utskottet bar gifvit tillräckliga
skäl för denna sin uppfattning på sidan 29 där det
heter: »Då det gäller ett företag af den vidlyftiga beskaffenhet
och stora omfattning, som här är fallet, synes det nämligen utskottet
vara fara värdt, att man icke inom en öfverskådlig framtid
kan komma till något praktiskt resultat, om icke företaget
efter hand igångsättes å sådana delar, där utredningen föreligger
färdig och linjens sträckning kan med säkerhet fastslås, oberoende
af ännu återstående undersökningar inom andra trakter.» Härtill
tror jag att man utan fara för öfverdrift skulle kunna lägga
äfven ett annat, nämligen att man med större skäl kan tala om
bristande kommunikationer för trakterna norr om Sveg än hvad
fallet är söder om denna ort. Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet bland
annat sagt, »att en bana Östersund—Ströms vattudal såsom lokalbana
för dessa orter skulle fylla ett länge kändt, stort behof och
att denna bana har goda förutsättningar för en lönande trafik,
äfven om man endast tager hänsyn till banans eget trafikområde.»
Ja, det är alldeles riktigt; detta är en lifsfråga för dessa orter,
och det är en fråga, som stått på dagordningen öfver 25 år.

Jag skall icke trötta herrarne med att anföra några siffror
angående gjorda beräkningar för banans bärighet. Herr Moll
varnade oss för att kasta oss in på ett så stort företag som

Söndagen den 26 Maj.

33 N:o 68.

byggandet af inlandsbanan är. Ja, det sades precis detsamma,
nftr det gällde att anlägga våra första järnvägar här i landet,
men jag vill fråga herr Moll, hur han tror det skulle ha varit
ställdt med våra finanser och våra ekonomiska bärkrafter, om vi
icke haft järnvägarna. Det sades ungefär detsamma, när det
gällde att anlägga Gellivarebanan, men hvad sades här i kammaren
för några dagar sedan, när malmfrågan behandlades? Jo,
att vi hade tillgångar däruppe i Norrbotten för flere hundra miljoner
kronors värde.

Ja, mina herrar, jag vågar påstå, att äfven i Jämtland finnes
det rika och storartade utvecklingsmöjligheter och detta särskildt
i de delar af länet, som skulle komma att beröras af den
nu föreslagna järnvägen, och detta har länets höfding alltför
tydligt påvisat i sitt anförande, så att på den saken behöfver
jag ej spilla flera ord.

Herr talman! Jag är mer än villig att erkänna, att kammaren
alltid brukar visa förstående och tillmötesgående, när det
gäller norrländska kraf, och jag vågar därför nu framställa en
vördsam anhållan, att den måtte visa samma tillmötesgående och
samma uppoffring i den nu föreliggande frågan genom att gå
med på utskottets förslag, hvartill jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr Carlsson i Malmberget: Herr talman! Om det möj ligtvis

kan bidraga till att denna debatt icke blir alltför lång,
skall jag för min del icke tillåta mig att yttra mer än några
få ord.

Herr Matsson började med att säga, att ifall herr Widén
hade slutat sitt anförande med ett annat yrkande, skulle han för
sin del ha kunnat instämma med honom. Jag ber att redan
med detsamma få tillkännagifva, att jag å min sida kan tillämpa
samma sats beträffande herr Matssons anförande. Däraf torde
framgå, att jag ämnar yrka bifall till statsutskottets förslag.

Med hänsyn till den trakt, som jag har äran representera,
intager jag en sådan ställning till den del af den påtänkta inlandsbanan,
hvarom här är fråga, att det väl icke kan misstänkas
detsamma om mig som om herr Widén, då det om hans briljanta
anförande sades, att han talade mera som jämtlänning än
som svensk. Jag vill särskild! till sörlänningarna, till hvilka jag
egentligen är en landsman, ställa den erinran, att den del af inlandsbanan,
som skulle komma att anknytas till den ort jag representerar,
är belägen på längre afstånd från den nu ifrågasatta
jämtlandsbanan än det, hvarpå Värmland eller Bohuslän äro belägna
från densamma.

Jag kan för min del i förbigående instämma i det sympatiuttalande,
som gjorts för att inlandsbanan i dess helhet en gång
måtte blifva verklighet. Den torde komma att för vårt land medföra
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 68.

Angående,
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

3

N;o 68. 34

Söndageu den 26 Maj.

Angående
den ». k. inlandtbanan.

(Forts.)

ett stort kulturellt uppsving. Då emellertid icke någon fullständig
utredning angående inlandsbanan i dess helhet föreligger, så
att man kan bedöma banans bärighet eller de framtida kostnader,
som landet genom anläggande af densamma ikläder sig, skall jag
för min del för närvarande endast tillåta mig att betrakta det
föreliggande förslaget såsom gällande en lokalbana. Det är ju
också förnämligast ur den synpunkten, som den ärade Jämtlandshöfdingen
talat om banan, och jag anser, att han på ett så klart,
logiskt och belysande sätt framhållit denna banas uppgift såsom
lokalbana, att man med bortseende af hela inlandsbanan såsom
sådan, bör gifva sin röst för förslaget.

Det har nu invändts, att om icke inlandsbanan såsom helhet
blefve verklighet skulle den nu ifrågasatta jämtlandsbanan
draga dyrbarare anläggningskostnader än hvad en lokalbana skäligen
finge draga. Jag kan dock icke tänka mig, att det kan
ligga något statsekonomiskt ofördelaktigt däri, att man, då man
bygger en statsbana, gör den så solid, att den för framtiden kan
utnyttjas för hvilket ändamål som helst. Jag tior icke, att det
skall lända Sverige till skada, om denna bana göres stark och
solid, så att man, om man så vill, kan förlänga banan åt det
ena eller andra hållet och sålunda slutligen göra inlandsbanan
till en verklighet. De högre kostnader, som jämtlandsbanans första
anläggande nu skulle draga, kan jag icke anse vara af den
betydelse, att man därför nu icke skulle kunna vara med om att
besluta denna första början till eu framtida inlandsbana.

Jag är lifligt öfvertygad om, att en bana med en längd af
c:a 160 mil icke kan börja byggas på alla punkter samtidigt,
utan man måste väl börja bygga någon viss sträcka först, och
sedan fortsätta undan för undan. Men då står det klart för mig,
att det är en stor fördel att först bygga sådana sträckor, i fråga
om hvilka man kan beräkna den största bärigheten och den största
ekonomiska afkastningen. Såvidt jag kunnat uppfatta utsikterna
därtill, finnes det emellertid utefter hela inlandsbanans
sträckning icke någon del af densamma, som har större möjlighet
att verkligen kunna bära sig än den nu ifrågasatta.

Under sådana förhållanden anser jag, att det ur alla synpunkter
är det lyckligaste och bästa man kan göra, om man bifaller
hvad utskottet här föreslagit och beslutar anläggandet af den
nu ifrågavarande banan.

Jag tillåter mig således, herr talman, att yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Branting, Bindley, Kropp, Nilsson i
Malmö och Larsson i Västerås.

Herr Moll: Herr talmani Min ärade vän herr Svensson i

Skyllberg höll nyss en miniatyrföreläsuing i nationalekonomi, där

Höndagen den 26 Maj.

35 N o 68.

miljonerna trillade aom ärter i ett såll. Jag skall icke besvära
vare 8ig herr Svensson eller kammaren med att bemöta herr
Svensson, då han behagade beskylla mig för svartmålning. Jag
rår icke för att eu enkel hänvisning till det skick, hvari vår
utländska betalningsbalans för närvarande befinner sig, ter sig
för herr Svensson och sannolikt för många andra som en svartmålning.
Vi ha hittills kunnat skryta med att svenska staten
lånat penningar uteslutande för produktiva ändamål. Jag erkänner
villigt, att den bansträcka, hvarom här är fråga, från Östersund
till Ströms vattudal, måste betecknas som ett produktivt
järnvägsföretag, men denna bansträcka utgör bara början till den
stora norrländska inlandsbanan, och jag tror icke, att man med
fog kan påstå, att denna bana såsom helhet kan väntas blifva
något produktivt företag.

Herr Svensson frågade till sist: ha vi någonsin inlåtit oss
på något stort järnvägsföretag, där vi på förhand kunnat påräkna
ränta på byggnadskapitalet? Det vore eu lätt sak att angifva
talrika exempel på att så inträffat. Jag skall endast ta de närmast
till hands liggande exemplen och ber att få hänvisa till de
två statsutskottsutlåtanden, som stå närmast på föredragningslistan
efter det ärende, vi nu behandla, d. v. s. till statsutskottets
utlåtanden rörande tvärbanor till Piteå och Skellefteå samt rörande
Jama—Norrköpingsbanan.

Herr Biésert: Herr talman! Jag ber kammaren om ursäkt

för att jag ännu en gång tar till ordet i denna fråga, men det
är särskildt herr Widéns anförande, som föranledt mig därtill.
Den ärade representanten för Nyköping m. fl. städer kallade mitt
kraf därpå att Riksdagen skulle sättas i tillfälle att bättre och
noggrannare pröfva frågan om inlandsbanan och mitt därmed
sammanhängande yrkande på uppskof med den föreliggande
bansträckans byggande för de obotfärdiges förhinder. Jag skall
be att mot ett sådant yttrande få nedlägga en vördsam gensaga.
Jag tror knappast, att man kan säga, att det är berättigadt att
så yttra sig, då en ledamot i kammaren uppträder och inför ett
så stort byggnadsföretag som detta manar till någon försiktighet
och ställer kraf på att de papper, som föreläggas Riksdagen,
skola vara sådana, att man bättre kan bedöma förslaget i dess
helhet än hvad nu är fallet.

Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Jag skall med

några ord be att få svara på hvad herr Moll anfört och vill då
säga, att jag lika väl som herr Moll vet, att vår handelsbalans
till utlandet icke ställer sig gynnsam. Men jag vill också säga,
att därför att vi för ögonblicket ha eu ogynnsam handelsbalans
i förhållande till utlandet vi icke böra draga oss för att besluta
ett nationellt företag, som skulle utföras på ett par, tre årtionden.

Angående
den i. k. inlandsbanan.

(Forts.)

N.o 68. 36

Söndagen den 26 Maj.

Angående
den s. k. inlandsbanan.

(Forts.)

Om detta företag kommer att genomföras, såsom jag för min del
hoppas, så tror jag, att vår handelsbalans icke skall behöfva
därigenom blifva sämre, då vi kunna vara förvissade om att
landet därigenom skall tjäna in penningar, hvarmed vi kunna
förbättra vår nationalförmögenhet.

Herr Widén: Herr talman! Jag vill med anledning af hvad
den ärade representanten från Värmland yttrade gentemot de
ord, med hvilka jag slutade mitt förra anförande, endast genmäla,
att jag naturligtvis icke velat göra mig till domare öfver anledningen
till den önskan om inlandsbanebyggnadens uppskjutande,
som från åtskilliga håll framställts. Dock vill jag vidhålla, att
äfven om jag måste förutsätta att denna önskan utgår från den
bästa afsikt att få saken utredd, blir i allt fall objektivt sedt
ett genomdrifvande nu af ett sådant uppskof, därest det skulle
vinna framgång, ett utslag af »de obotfärdigas förhinder».

Herr Eriksson i Bäck: Herr talman: Då man har framkastat
sådana ord som att ett bifall till reservationen skulle vara
liktydigt med de obotfärdigas förhinder, så nödgar detta mig att
så här i sista stund begära ordet, oaktadt jag förut låtit stryka
mig. Skälet att jag till utskottets betänkande låtit anteckna min
reservation är icke, att jag är emot byggandet af den s. k. inlandsbanan.
Jag vill tvärtom, att den skall byggas, och jag har
förut, då det var fråga om anslag till densamma, yttrat mig för
bifall till detta anslag. Men att jag står som reservant till utskottets
förslag beror just på det sätt, hvarpå Kungl. Maj:t nu
kommit fram med frågan. 1904 års Riksdag beslöt anslag för
undersökning för en bana från viss punkt på den bohuslänska
kusten till Gellivare. 1906 års Riksdag upprepade detta beslut,
och medlen utanordnades under år 1906. Dessa medel, som 1906
års Riksdag beviljade, äro sålunda redan till fullo använda. Men
nu kommer Kungl. Maj:t ändå och föreslår Riksdagen icke att
bygga denna bana i sin helhet, som Riksdagen lämnat anslag
för undersökning till, utan endast en liten bit af densamma.
Detta finner jag vara ett sätt att behandla frågan, som gör, att
jag måste rösta för bifall till reservationen, hvarmed jag dock icke
— såsom herr civilministern yttrade om dem, som ville rösta
för denna reservation — velat slå ihjäl hela förslaget; jag finner
tvärtom, att Kungl. Maj:ts och utskottets förslag innebär eller,
rättare uttryckt, synes mig innebära, att man icke skulle bygga
någon inlandsbana söder om Sveg utan endast norr om Sveg
och att söder om Sveg inlandsbanan skulle gå in på förutvarande
banor. Detta är ett tillvägagångssätt, som jag icke med tystnad
kunnat gå förbi eller medverka till.

Herr Nordström instämde häruti.

Söndagen den 26 Maj.

37 N:o 68.

* "Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr Angående
talmannen jämlikt de yrkanden, som under öfverläggningen .före- ^fandsbanan
kommit, proposition dels på bifall till utskottets hemställan i mom. _ :

b), dels ock på afslag å berörda hemställan och Kungl. Maj:ts i °r
ämnet gjorda framställning; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr
Biesért begärde emellertid votering, hvilken ock företogs enligt
följande nu godkända och anslagna voteringsproposition: > k lUr

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i mom. b) af utskottets förevarande utlåtande n:o 149, röstar

Ja;.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

1 Omröstningen utföll med 136 ja mot 57 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan. • -;r.n3ib

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

O -V : i .. ,■ ) J>c''U

§ 9. > ''• ««Angående

''• '' ’ - . ''k bibanor från

Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt norra stamstatsutskottets
utlåtande, n:o 148, i anledning af dels Kungl.

Maj:ts proposition angående anläggning af bibanor från norra Piteå.
stambanan till Skellefteå och Piteå,, dels ock i ämnet väckta
motioner. i "‘''''i

I en den 19 nästlidne april till Riksdagen afiåten proposition,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen,

d " : att, under förbehåll att uti statsrådsprotokollet beträffande
hvarje särskild bana omförmälda villkor om kostnadsfri upplåtelse
af mark m. m. iakttoges, besluta anläggning af statsbana

dels från Bastuträsks station å norra stambanan till Skellefteå
och vidare till Kallholmsfjärden för en beräknad kostnad
af 5,328,000 kronor, , >. • k n •

dels ock från Älfsby station å norra stambanan till Piteå,
hvarför kostnaden beräknas till 4,870,000 kronor; samt
. M-h : , - -..V-, • . ■ V 1 ■ ’ ;* yrj

N o 68. 38

Söndagen den 26 Maj.

Angående att för påbörjandet af förstnämnda bana för år 1908 anvisa
bibanor från belopp af 800,000 kronor, att utgå från riksgäldskontoret.
n<banan tiU I anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
Skellefteå och både följande motioner blifvit väckta, nämligen:

Piteå. af herr G. A. Ahlstrand, motionen n:o 264 i Andra Kamma (Forte.

) ren, däruti föreslagits, att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition om anläggning af statsbanor från norra stambanan
till Skellefteå och Piteå, ville till påbörjande under år 1908 af
båda dessa bibanor anvisa åt hvardera ett belopp af 800,000
kronor;

af herr L. Berg m. fl., motionen n:o 81 i Första Kammaren,
med hemställan, det Riksdagen ville besluta anläggning af statsbana
dels från Bastuträsks station å norra stambanan till Skellefteå
och vidare till Kallholmsfjärden, dels ock från Älfsby station
å norra stambanan till Piteå, samt för påbörjandet af dessa
banor för år 1908 anvisa ett belopp af 800,000 kronor att lika
fördelas dem emellan;

samt af herr A. F. O. Cederberg, motionen n:o 83 i Första
Kammaren, uti hvilken motion hemställts, att Riksdagen vid
bifall till förslaget om grenbanan Älfsjö—-Piteå ville fästa förbehåll
om ett ovillkorligt åtagande af Piteå stad att antingen vid
staden eller i närbelägen hafsvik, dit järnvägen kunde lätt framdragas,
anordna tillfredsställande hamn och hamninlopp till den
tid järnvägsbyggnaden beräknas färdig.

Utskottet hemställde:

a) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts därom framställda
förslag, måtte, under förbehåll att i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 19 april 1907 omförmälda villkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark m. m. iakttoges, besluta anläggning af
statsbana från Bastuträsks station å norra stambanan till Skellefteå
och vidare till Kallholmsfjärden för en beräknad kostnad
af 5,328,000 kronor samt till påbörjandet af denna bana för år
1908 anvisa ett belopp af 800,000 kronor;

b) att Riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag om
anläggning af statsbana från Älfsby till Piteå och ej heller de af
herrar Ahlstrand och Berg i ämnet väckta motionerna; samt

c) att herr Cederbergs ifrågavarande motion måtte anses besvarad
genom Riksdagens bifall till utskottets under b) gjorda
hemställan.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af friherre N. A. H. Palmstierna, som ansett, att utskottet
bort afstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och de i ämnet väckta motionerna;

samt med afseende å mom. b) i utskottets hemställan af herrar
grefve C. O. Taube, Hammarlund, Eriksson i Bäck och Wiklund.

Söndagen den 26 Maj.

39 N o 68.

Mom. ct).

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs mom. h); och yttrade därvid:

Angående
bibanor från
norra ttambanan
till
Skellefteå och

Piteå.

Herr Ahlstrand: Herr talman, mina herrar! Uti Kungl. (Forts.)

Maj-.ts proposition till Riksdagen angående anslag för anläggning
af bibanor från norra stambanan till Skellefteå och Piteå föreslås
Riksdagen som bekant att under vissa villkor besluta anläggning
af statsbana

dels från Bastuträsks station å norra stambanan till Skellefteå
och vidare till Kallholmsfjärden för en beräknad kostnad af
5,328,000 kronor,

dels och från Älfsby station å norra stambanan till Piteå,
hvarför kostnaden beräknats till 4,870,000 kronor; samt

att för påbörjandet af förstnämnda bana för år 1908 anvisa
ett belopp af 800,000 kronor, att utgå från riksgäldskontoret.

Då jag emellertid ansett, att Piteåbanan, i likhet med Skellefteåbanan,
borde för nästkommande år komma i åtnjutande af
ett byggnadsanslag af 800,000 kronor, så har jag motionerat därom.
Enligt min mening har motionen goda skäl för sig och jag
skall i korthet angifva desamma.

Vid byggandet af stambanan norrut måste hänsyn tagas såväl
till strategiska skäl — och detta kanhända hufvudsakligast —
som ock till kulturella skäl, hvilket gjorde, att denna bana icke
kom att beröra kusten och de mest befolkade bygderna utan förlädes
längre in i landet. Men samtidigt uttalades — och det har
val också alltid ansetts — att stambanan skulle hafva tvär- eller
grenbanor till de största orterna vid kusten. Och i enlighet härmed
hafva också tvärbanor utgått dels från Kilafors till Söderhamn,
dels från Ljusdal till Hudiksvall, dels från Ange till Sundsvall,
dels från Långsele till Sollefteå, dels från Mellansel till Örnsköldsvik
och dels från Vännäs till Umeå. Umeå fick sin järnväg
färdig 1896. De orter, som sedan skulle vara i tur att få
järnväg, voro Piteå och Skellefteå. Det var nämligen för litet
hvar klart — och det har också järnvägsstyrelsen sedan uttalat —
att dessa bibanor skulle tillgodose synnerligen viktiga intressen,
uppmuntra till industriella företag och stödja handel och näringar.

Man hade därför också hoppats och trott, att dessa bibanor skulle
byggas inom den närmaste framtiden. Men åren hafva gått, och
ingenting har blifvit åtgjordt, hvarför dessa orter, som voro närmast
intresserade af järnvägarna, började röra på sig år 1902. Så
ingick magistraten i Skellefteå till Kungl. Maj:t med framställning
om aflåtande af Kungl. proposition till nästpåföljande riksdag
om byggande med statsmedel af en bibana Bastuträsk—Skellefteå
—Säfvenäs. Och Norrbottens läns landsting ingaf också, på framställning
af Konungens befallningshafvande till Kungl. Maj:t en

N o 68. 40

Söndagen den .28 Maj.

bibanor nfrin ailhållan °“ undersökning för anläggning med statsmedel af en
norra stam- Jarnvag mellan Elfsbyn och Piteå.

banan till % Den, som genomläst den Kungl. propositionen, skall nogsamt
Skellefteå och finna, att dessa båda orter stått troget sida vid sida uti sina iärnPåed
vägsbekymmer och att vederbörande myndigheter alltid betraktat
(Forts.) dessa båda bibanor såsom en enda järnväg. Så är t. ex. järnvägsstyrelsens
utlåtanden rörande dessa båda framställningar från
magistraten i Skellefteå och Norrbottens läns landsting daterade
samma dag eller den 1 september 1903. Samtidigt, eller den 2
december 1904, har Kungl. Maj:t beviljat statsanslag för undersökning
af dessa båda bibanor. Och vid de samtal, som både
jag och Piteådeputationerna haft med numera aflidne excellensen
Boström, förre civilministern Schotte och den nuvarande civilministern,
har det alltid ställts i utsikt och lofvats, att framställning
i fråga om dessa båda banor skulle samtidigt inkomma på
Riksdagens bord. Jag "vill icke neka, att den nuvarande herr civilministern
infriat sitt löfte. Men såsom synes, begär han endast
anslag till Skellefteåbanan. Till de 11 år, som Piteå redan fått
vänta, skulle således nu få läggas åtskilliga år till. Enligt eu af
herr civilministern uppgjord järnvägsplan för järnvägsbyggnader
under tiden 1908—1913 skulle Piteåbanan få anslag först 1911
och banan blifva färdig först 1914. Det är ju gifvet, att befolkningen
i Piteå och dess älfdal har känt sig en smula nedstämd
och besviken genom det ledsamma läge, som dess bibanefråga
sålunda fått.

I klagande ton skrifva också Piteå stadsfullmäktige till Kungl.
Maj:t — i sammanhang med undersökning af bibanan till Elfsby
" " bland annat följande: »Före tillkomsten af norra stambanan
kunde staden till sitt handelsområde räkna icke blott Piteå och
Alfsby socknar utan äfven socknarna Arvidsjaur och Arjeplou»
eller, med andra ord, Piteå lappmark. Med dessa trakter hade
staden sedan långliga tider tillbaka legat i afsevärda handelsförbindelser.
Norra stambanans framdragande åstadkom härutinnan
en fullständig omhvälfning till stort afbräck för stadens ekonomiska
hf och vidare förkofran. Genom de lättare järnvägsförbindelserna
till andra orter började nämligen handeln söka sig vägar till andra
platser, till följd hvaraf Piteå nödgats se sin handel inskränkt
huf\ udsakligen till kustlandet. Vid sådant förhållande vore det
för staden af största vikt, att den genom järnvägsförbindelse med
stambanan sattes i tillfälle att återvinna hvad den på förut beskrifvet
sätt förlorat, äfvensom att denna förbindelseled komme
^11 stånd, innan ännu handeln och rörelsen med lappmarken och
de öfre delarna af kustsocknarna för alltid frångått staden». Och
Piteå socknemän framhålla också i eu skrifvelse den 28 december
1906 till järnvägskommittén, hvilket uppsving trakten skulle få
beträffande jordbruksmöjligheter, mejerihandtering och ladugårdsskötsel,
samt afsluta denna sin skrifvelse med följande ord: »Skulle

Söndagen den L’ii Maj.

41 N o 68.

därför denna för vårt jordbruk så viktiga bana mellan Piteå och
Alfsbyn ännu längre dröja, befara vi, att jordbrukets utveckling
komme att betydligt afmattas och emigrationen helt visst tilltaga.

Ty en lifskraftig befolkning vill naturligtvis icke gå sin undergång
till mötes; hellre då, fast med beklämdt hjärta, lämna den
kära fädernetorfvan och fosterlandet.»

Min fulla öfvertygelse är den, att om icke Piteå i eu snar
framtid får järnvägsförbindelse med stambanan kommer denna
stad att sjunka ned till rangen af en vanlig fiskeby. Fastighetsvärdena
inom staden hafva minskats betydligt och detta har naturligtvis
inverkat också på bevillningen. Piteå sockens befolkning,
som icke har några tillfällen till biinkomster och som på
grund af bristande kommunikationer icke kunna få afsättning
för sina landtmannaprodukter, har under de senare åren i stor
mängd emigrerat till Amerikas Förenta stater. Det synes mig
verkligen vara ett statsintresse, som här står på spel.

Den projekterade järnvägen mellan Piteå och Älfsbyn går
igenom fullkomligt odlad och kultiverad bygd. Invid Piteå stad
eller dess närmaste omnejd finnas 11 mejerier, och inom hela
socknen, hvars folkmängd uppgår till 20,000 människor, finnes
■ett 30-tal mejerier.

Det är faktiskt omöjligt för Luleå älfdal att förse orterna
Luleå, Boden, Gellivare och Kiruna med lifsmedel utan att få
undsättning från annat håll. Piteå älfdal vore då naturligtvis
närmast att lämna den, men kan ej göra det i brist på kommunikationer.
För att taga ett exempel må nämnas, att i utspisningsstaten
för Norrbottens regemente samt för Bodens befästningstrupper
ingår gröt och mjölk; men utspisningsstaten har måst
ändras, emedan det icke funnits tillräckligt med mjölk.

Fisket i Piteå skärgård är högst betydligt. Under senaste 10
åren har i medeltal fångats omkring 520,000 kilogram fisk; men
i brist på kommunikationer ha betydande order ej kunnat effektueras.
Piteå stad har offrat ganska mycket på sin hamn, för
närvarande cirka 200,000 kronor; och sjöfarten är betydlig. Under
förra året besöktes Piteå hamn af icke mindre än 923 fartyg.
I närheten af banans ändpunkt vid Piteå finnas ej mindre än 8
stora sågverk förutom en massa industriella anläggningar.

Angående betydelsen af dessa bibanor och dessas rentabilitet
säger också departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
sid. 51 i den kungl. propositionen, bland annat följande:

»Att stambanan för att rätt fylla sitt ändamål bör hafva en
eller flera bibanor till kusten på denna långa sträcka, torde ligga
i öppen dag. Några på förhand gifna punkter, hvarest dessa bibanor
böra utgå från stambanan, finnas näppeligen, men däremot
bör tvekan ej råda därom, att bland kustorterna förnämligast
två, nämligen städerna Skellefteå och Piteå samt bygderna däromkring,
böra komma i åtanke vid anläggande af dylika bibanor.

Angående
bibanor från
norra stam
banan till
Skellefteå och
Piteå.
(Forts.)

N o 66. 42

Söndagen den 26 Maj.

Angående Båda dessa bygder hafva en stor och starkt tillväxande folki|wrr*to»nmÄD^’
jordbruket och industrien hafva på båda ställena nått
banan till" en betydlig utveckling och orterna synas vara i stadda i starkt
Skellefteå och ekonomiskt uppsving. Tvifvelsutan skola de ifrågasatta järnväPiteä.
gärna kraftigt bidraga till ett ännu bättre utnyttjande af dessa

(Forts.) orters rika naturliga tillgångar. A andra sidan är det påtag ligen

också af vikt för de inre delarna af landet att komma i
bekvämare förbindelse med dessa betydande kustorter. Särskildt
torde i sådant hänseende böra påpekas, att efter dessa banors
anläggning Boden, Gellivare och Kiruna från orterna omkring
Skellefteå och Piteå kunna erhålla lättad tillförsel af åtskilliga
lifsförnödenheter.

Äfven för utvecklingen af stambanans trafik torde de ifrågasatta
bibanorna komma att få betydelse. Af den verkställda
statistisk-ekonomiska utredningen framgår, att en afsevärd trafik
är att förvänta å dessa bibanor, och tydligen kommer en väsentlig
del af denna trafik att äfven passera större eller mindre sträckor
af stambanan. Det synes mig med goda skäl kunna antagas,
att inkomsten af den sålunda tillkommande trafiken å stambanan
skall, sammanlagd med trafikinkomsten å de nya bibanorna,
mom en ganska snar framtid ej blott betäcka driftkostnaderna
å de nya banorna utan äfven förränta deras anläggningskostnad.
»

Trots ett dylikt uttalande till förmån för dessa bibanor, aneer
sig herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet
dock icke kunna tillstyrka äskande af anslag till mer än Skellefteåbanan.
Och skälet härtill skulle vara det af järnvägsstyrelsen,
sid. 41 i den kungl. propositionen, angifna, eller att »Skellefteåbanan
—--hade afsevärdt större ekonomiska förut sättningar

än Piteåbanan». Men det är icke sant. Milkontrollören
d’Äilly, som verkställt den ekonomiskt-statistiska utredningen,
har — något som möjligen undgått järnvägsstyrelsens uppmärksamhet
— i dessa beräkningar kommit till det resultatet, att
Skellefteåbanan skulle gifva en afkomst, uppgående till 4,66 %
af byggnadskostnaden, och Piteåbanan en afkomst af 4,34 %.
S2/ioo procent kan väl i all rimlighets namn icke kallas för eu
afsevärd skillnad; det synes mig ej vara någon skillnad alls. Då
järnvägsstyrelsens uppgift sålunda här ej håller streck, så lärer
väl herr civilministerns skäl för uppskof med denna bibana till
stor del bortfalla. Hvarför kunde ej dessa bibanor få anslag
samtidigt? Dessa bibanor hafva ju i sin upprinnelse och fortkomst
behandlats såsom samhöriga och alltid betraktats som en
bana. Såsom jag förut anmärkt, ingingo framställningar från
dessa båda orter samma år; järnvägsstyrelsens utlåtande angående
dessa framställningar är gemensamt för båda orterna; och båda
bibanorna fingo statsanslag för undersökning och kostnadsplan

Söndagen den ^6 Maj.

43 N o 68.

på precis samma dag. Jag anser det sålunda vara uppenlxirt Angående
orättvist att icke tillgodose dessa båda ortens intressen samtidigt. /tant

Under inga förhållanden kan jag vara med om statsutskottets 6anan till
utlåtande. Kungl. Maj:ts proposition ger ju åtminstone något Skellefteå och
på hand, ehuru det i realiteten icke betyder så mycket; men Piteå.

statsutskottets betänkande ger icke det ringaste. Statsutskottet (Förta.)
förlägger Piteåbornas bibanefråga till eu aflägsen framtid eller,
såsom orden å sid. 7 i betänkandet lyda, »till en tidpunkt, då
icke hinder för utförande af berörda järnvägsanläggning möter
i följd af andra pågående eller nära förestående banbyggnader».

Ja, dessa ord känner befolkningen fullväl till. Med just
dessa ord har den i 10 års tid fått sina järn vägsanspråk affärdade
och uppehållna. Att nu återkomma med detsamma, då befolkningen
trott sig kunna få den här järn vägsfrågan ordnad,
är nästan, synes det mig, att håna olyckan. Det har denna
idoga, sträfsamma, redbara och fosterlandsälskande befolkning,
som lefver däruppe under så svåra förhållanden och hvars hela
existens så godt som beror på järnvägsförbindelse med stambanan,
knappast gjort sig förtjänt af. Ett litet uppmuntrans ord
eller ett ord, som hade gifvit någon förhoppning om banans
byggande inom den närmaste framtiden, synes mig hafva varit
mera på sin plats.

Såsom utskottets betänkande nu är affattadt, skall det, om
det vinner Riksdagens godkännande, väcka misstämning inom
vida kretsar i Piteå älfdal. Det skall drifva denna utmärkta befolkning
att i ännu större skaror söka sin utkomst i främmande
land; ty något jordbruk där uppe är utan afsättningsmöjligheter
otänkbart.

Jag har intet vidare att säga, utan jag får vördsamt anhålla,
att herrarna äro barmhärtiga och visa medkänsla med Piteåbefolkningen;
och i den förhoppningen tager jag mig friheten, herr
talman, att yrka bifall till min motion med det af herr Cederberg
i Första Kammaren gjorda tillägg angående hamnens ordnande.

I detta anförande instämde herrar Hörnsten, Svensson i Bondön,.

Lundström, Kronlund, Carlsson i Malmberget, Berglund och Andersson
i Baggböle.

Herr vice talmannen: Ja, det är ju ej underligt, att en
representant för de bygder, som af förevarande bansträcka närmast
beröras, gjort ett uttalande i frågan vid ett tillfälle sådant
som detta, och jag undrar ej heller så mycket på att hans uttalande
gick i den riktning det gjorde. Ty man får ju ej säga
något om att hvar och en är angelägen om att få sin ort så väl
tillgodosedd som möjligt äfven i kommunikationshänseende. Men
detta är ett, och ett annat är, hvad ett sådant forum som stats -

N:0 68. 44

Söndagen den 26 Maj.

Angående utskottet, som haft att samtidigt pröfva förslag till flere konkurnwra
stam- rerande järnvägsanläggningar, afsedda att utföras af staten, har
banan till ansett. Yi hafva redan beslutat byggandet af en första del af en statsSkellefted
och bana, s. k. inlandsbana, som i sinom tid och i sin helhet kommer att
Piteå. kräfva mycket stora ekonomiska uppoffringar från statens sida.

(Forts.) Några ögonblick därefter hafva vi beslutat att bygga ytterligare
en statsbana, Skellefteåbanan, som skall fullbordas under den
närmaste tiden och hvilken äfven den kräfver en icke obetydlig
kostnad — låt vara blott en mindre kostnad i jämförelse med
hvad den bana kommer att tarfva, som jag först syftade på.
Tidigare under innevarande riksdag är Morjärvbanan beslutad.
När man tänker på att alla dessa banbyggnader beröra den delen
af vårt land, som man brukar kalla »öfre Norrland», så tycker
man, att representanterna för denna del af landet väl borde kunna
instämma med mig i det uttalandet, att Riksdagen vill göra allt,
hvad den, utan att pålägga landet alltför stora bördor, kan, för
att genom statens mellankomst öfre Norrland må, så fort ske
kan, erhålla åtminstone de viktigaste af de järnvägskommunikationer,
som det behöfver. Om Riksdagen icke anser sig kunna
på en gång fylla alla de kraf, som uppställas från det hållet,
det få väl herrarne i alla fall medgifva ej är så underligt. Men
vidare är här att lägga märke till ett förhållande, som väl är i
sitt slag enastående — åtminstone har jag under min riksdagsmannatid
ej varit med om något liknande — det nämligen, att
man redan nu, år 1907, skulle besluta att bygga en statsbana,
hvars påbörjande ej skulle ske förrän om 4 år, d. v. s. år 1911.
Redan denna omständighet är minst sagdt underlig.

För öfrigt skulle jag vilja göra det lilla tillägget, att jag ej
tror, att de, .som nu närmast nitälska och intressera sig för en
stambanedel Alfsbyn—Piteå, behöfva misströsta därför att Riksdagen
tilläfventyrs vid detta tillfälle ej anser sig kunna besluta
denna bana. Tvärtom är jag för min del öfvertygad om att den
banan i alla fall genom statens mellankomst och under den närmaste
framtiden kommer till stånd, men af de skäl, som jag nu
nämnt, har statsutskottet icke kunnat för närvarande tillstyrka
den. Och på dessa skäl, herr talman, ber jag nu att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag kan ej neka till, att jag tycker, att
Piteåborna samt befolkningen i det uppland, som har sitt affärscentrum
i Piteå, i denna fråga hafva blifvit af statsutskottet något
orättvist behandlade. Det har ju alltid varit så, att Piteåborna
fått halfva löften om att denna bana snart skulle blifva färdig.
Och vidare är förhållandet det, att när norra stambanan anlades,
utgick man därifrån, att alla de olika kuststäderna, som hade
sina affärsförbindelser med det öfre upplandet, ganska snart skulle

45 N o 68.

Söndagen den 26 Maj.

blifva satta i förbindelse med stambanan och därigenom kunna Angående
använda järnvägen till förmedling af sin samfärdsel. norra"stam?

Nu är det ju klart, att i samma mån som vissa af dessa banan till
städer ej få nämnda löften uppfyllda komma de till följd af Skellefteå och
konkurrensen med i detta hänseende lyckligare grannstäder att Piteå.

allt mer och mer sjunka i betydelse. Och alla de anläggningar (forts.)

och affärsintressen, som äro anknutna vid dessa städer, komma
att på ett för det allmänna föga gagneligt sätt skadas samt stora
förluster därigenom tillskyndas de enskilda i dessa trakter. Jag
tycker därför, att Kungl. Maj:ts förslag är det enda riktiga i så
måtto, att Kungl. Maj:t betraktar de ifrågavarande tvenne bibanorna,
som ju äro de enda, som återstå, som en enda bana. Men
Kungl. Maj:t har sagt, att man nu först skall börja byggandet
af den bana, som går till Skellefteå, och först sedermera Piteåbanan,
och på det sättet har ju Kungl. Maj:t visat sig hylla just
den uppfattning, som herr vice talmannen nu uttalat, nämligen
att Piteåborna nog inom den närmaste framtiden genom statens
mellankomst skola få sin bana. Det är just detta, som Kungl.

Maj:t genom sitt förslag velat få fastslaget, men nu har utskottet
i stället föreslagit, att vi skola fastslå, att den senare banan skall
byggas i sinom tid »då icke hinder för utförande af berörda _
järnvägsanläggning möter i följd af andra pågående eller nära
förestående banbyggnader.» Ja, därigenom kan ju hela frågan
komma i vida fältet, ty om man med »nära förestående banbyggnader»
menar t. ex. hela inlandsbanan,, tror jag,, att Piteåborna
komma att stå sig ganska slätt i eu framtid. Jag tror
därför att motionären hade gjort klokast i att yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, som förenar rättvisa med praktisk hänsyn
och lägger frågan i dess rätta läge. Jag skall därför, herr talman,
taga mig friheten att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Med herr Lindhagen instämde herrar Palme, Hammarlund,
Eriksson i Bäck, Wiklund och Widén.

Herr Ahlstrand: Herr talman! Jag återtar mitt förra yr kande

och förenar mig med herr Lindhagen om yrkande af bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Zimdahl instämde häruti.

Härmed var öfverläggningen slutad. Därunder hade yrkats;
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det af herr
Ahlstrand under öfverläggningen framställda yrkandet och 3:o)
bifall till Kungl. Maj ds i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen,
som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, förklarade
sig anse det under l:o) upptagna yrkandet hafva flertalets mening
för sig. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och
sedan till kontraproposition antagits det under eko) omförmälda

N:o 68. 46

Söndagen den 26 Maj.

Angående yrkandet nu uppsattes, justerades och anslogs en så Ivdande
banan till

Skellefteå och Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
Piteå. j mom. b) af utskottets förevarande utlåtande n:o 148, röstar
(Forte.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning.

Voteringen utvisade 123 ja mot 64 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Angående § 10.

oi etatsbana

Vidare förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande, n:o
köping* * anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anlägg ning

af eu statsbana från Järna station å västra stambanan
öfver Vagnhärad och Nyköping förbi Lunda till Norrköping.

I en den 19 nästlidne april till Riksdagen aflåten proposition
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen

att, under förbehåll att uti statsrådsprotokollet omförmälda
villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges, besluta
anläggning af en statsbana från Jama station å västra stambanan
öfver Vagnhärad och Nyköping förbi Lunda till Norrköping för
en beräknad kostnad af 13,300,000 kronor med rullande materiel,
samt

att för påbörjandet af anläggningen för år 1908 anvisa ett
belopp af 2,000,000 kronor, att utgå från riksgäldskontoret.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande framställning, måtte, under förbehåll att uti
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 19 april 1907 omförmälda
villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges,
besluta anläggning af en statsbana från Järna station å västra
stambanan öfver Vagnhärad och Nyköping förbi Lunda till Norrköping
för en beräknad kostnad af 13,300,000 kronor med rullande

47 N:o 68.

Söndagen den 26 Maj.

materiell, samt till påbörjandet af anläggningen för år 1908 au- Angående
visa ett belopp af 2,000,000 kronor. frdr^Järna

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer af: till Norr

herrar H. P. P. Tamm, I. Wijk, K. E. Bohnstedt, E. Fränekel, köping.

friherre N. A. H. Palmstierna, P. 0. Liedberg, Persson i Stal- (Forts.)

lerhult och Larsson i Lund, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af
Riksdagen bifallas; samt

grefve C. O. Taube mot viss del af utskottets motivering.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på
begäran ordet till

Herr Larsson i Lund, som yttrade: Såsom synes af den vid betänkandet
fogade reservationen hafva meningarna inom statsutskottet
varit ganska delade i fråga om denna järnvägs byggande af staten.
Jag har för min del icke kunnat finna mig öfvertygad om att
så borde ske, och därför har jag anslutit mig till reservanterna.
Departementschefen anför två skäl, hvilka enligt hans mening
borde föranleda, att denna järnväg skulle byggas som statsbana.
Det ena är, att genom denna järnväg mellan Järna och Norrköping
skulle våglängden mellan Stockholm och Norrköping
blifva afsevärdt förkortad och tidsvinst i trafiken söderut således
vinnas. Det andra skälet är, att man genom byggande af denna
bana skulle för ganska afsevärd tid kunna undanskjuta anläggandet
af ett dubbelspår mellan Stockholm och Katrineholm.
Hvad nu det första skälet angår, lärer tidsvinsten väl icke blifva
så synnerligen stor, efter hvad det beräknats högst 17 minuter.
Emellertid framgår af de yttranden, som järnvägsstyrelsen afgifvit
med anledning af ansökning om koncession på eu järnväg i
ungefär samma linje som den nu förslagna, att om genom densamma
en afsevärd tidsvinst kunde uppnås borde det på allvar
ifrågasättas, att järnvägen skulle byggas af staten. Om således
tidsvinsten icke är desto mera afsevärd bör, menar jag, enligt
järnvägsstyrelsens uppfattning följa, att det icke föreligger något
behof från statens sida att bygga denna järnväg. Dessutom
gifver järnvägsstyrelsens yttrande vid handen, att denna tidsvinst
kan uppnås på annat sätt, nämligen genom anordnande af dubbelspår.
Men såsom skäl för byggandet af denna järnväg anföres
nu, att man genom densamma för en tid skulle kunna undvika
dubbelspår. Efter min mening lärer denna tid blifva ganska
kort, ty trafiken kommer med all sannolikhet att framtvinga detta
dubbelspår, vare sig man bygger en järnväg Järna—Norrköping
eller icke. Efter mitt sätt att se är dubbelspåret för statens
järnvägar en viktigare angelägenhet än linjen Järna—Norrköping
och jag vill därför icke, att dubbelspåret för denna järnvägs
skull skall undanskjutas, utan skall denna järnväg byggas, bör
det ske med tanke på att dubbelspåret inom en ganska kort tid

N:o 68. 48

Angående
en statsbana
frän Järna
till Norrköping.

(Forte.)

Söndagen den 26 Maj.

skall komma till stånd. Nu vill jag icke bestrida, att en järnväg
Järna—Norrköping skulle få en mycket stor betydelse för de trakter,
den kommer att genomlöpa, och detta har icke heller från
något håll blifvit bestridt. Men detta behof kan tillgodoses och
blir säkerligen tillgodosedt, äfven om icke staten bygger denna
järnväg. Såsom synes af den kungliga propositionen, är koncession
på anläggande af enskild järnväg begärd redan för tio eller
elfva år sedan, och om denna koncession beviljas, lider det intet
tvifvel, att järnvägen i alla fall kommer till stånd, och då blir
lokalbehofvet tillgodosedt.

Det, som åtminstone delvis föranledt statsutskottet att tillstyrka
den kungliga propositionen, är väl hufvudsakligen, att man
i en eventuell privatbana skulle komma att se en konkurrentbana
till statens järnvägar, och en sådan konkurrens vill man söka
förebygga. För min del är jag icke så rädd för att statens
järnvägar skola kunna upptaga konkurrens med enskilda jäjnvägar
och anser icke, att denna synpunkt bör vara den bestämmande,
när det gäller, huruvida staten skall anlägga järnvägen eller om
enskilda skola göra det. Om man ser på kostnadsförslaget till
den projekterade enskilda järnvägen, slutar det på en blygsammare
siffra. Det går nämligen icke upp till mer än omkring 5
miljoner kronor. Det är så länge sedan detta förslag uppgjordes
och kostnaden skulle kanske nu blifva högre, men säkert är, att
en privatbana kan byggas för vida mindre kostnad än eu statsbana.
Om ortens behof af järnvägsförbindelser kan tillgodoses
genom en enskild järnväg med mindre kostnad, än hvad som
skulle blifva fallet med en statsjärnväg, kan jag icke finna, att
här föreligger något skäl för staten att träda emellan.

Nu är det visserligen ingen olycka, om staten bygger denna
järnväg, ty, såvidt man kan se af kalkylerna, kan den beräknas
blifva rentabel, och således skulle den såsom ren affär betraktad
icke blifva äfventyrlig för staten. Men om de synpunkter, som
här tala för en statsbana, konsekvent skulle göras gällande i alla
liknande fall, måste staten vara beredd att taga upp ett statsbanebyggande
i, vida större utsträckning, än hvad som hittills
satts i fråga. Äfven om, för att nu återkomma till konkurrenssynpunkten,
denna järnväg skulle blifva en konkurrentbaua, blir
det icke enbart en konkurrens med statsbanorna den komme att
utöfva, utan den skulle äfven tillföra statsbanorna åtskillig trafik,
och det torde kunna sättas i fråga, om icke den trafik, som en
enskild järnväg skulle tillföra statsbanorna, kunde anses i ganska
väsentlig mån uppväga förlusten af den trafik, som denna järnväg
skulle draga från statsbanorna.

Då jag således icke kan finna, att det föreligger några verkliga
skäl för staten att bygga denna järnväg, utan menar, att
den, såsom också blifvit ifrågasatt, bör komma till stånd genom

Söndagen den 26 Maj.

49 N o 68.

enskildt initiativ, skall jag, herr talman, yrka afslag å utskottets
hemställan och Kungl. Maj:ts proposition.

Herr vice talmannen: Herr talmani Jag vill börja med

att säga, att jag helst skulle sett, att Kung], Maj:t icke vid detta
tillfälle hade föreslagit Riksdagen denna banbyggnad. Men sedan
frågan en gång framkommit, blir ställningen, efter min mening,
helt och hållet förändrad. Jag skall litet längre fram närmare
motivera dessa ord. Under den närmaste tiden förväntar
man utläggning af ett dubbelspår på hela linjen mellan Stockholm
och Katrineholm, om icke något kommer emellan, som gör
att ett sådant blir obehöfligt på en del af denna linje; jag syftar
på den del, som ligger emellan Järna och Katrineholm. Med
tillkomsten af eu bana, sådan som den här föreslagna, är det
icke nog att säga, att man uppskjuter frågan om dubbelspår
emellan Järna och Katrineholm några år fram i tiden, utan jag
tror, att det rätta är att i stället säga, att vi, därest denna bana,
såsom nu är ifrågasatt, anlägges som statsbana, icke för närvarande
kunna afgöra, när ett dubbelspår emellan Järna och Katrineholm
blir behöflig!. Kostnaden för ett dubbelspår mellan Järna
och Katrineholm är approximativt af järnvägsstyrelsen beräknad
till omkring 6 miljoner kronor. Men vill man nu undvika denna
bana Järna—Nyköping—Norrköping, är det icke nog att räkna
med blott kostnaden för dubbelspår mellan Järna och Katrineholm
utan helt säkert måste man också räkna med ett dubbelspår från
Katrineholm till Norrköping. Inom statsutskottets riksgäldsafdelning
hafva upplysningar vunnits om kostnaden för ett dubbelspår
mellan Katrineholm och Norrköping på det sätt, att afdelningen
af järnvägsstyrelsen begärt att få en så noggrann beräkning
som möjligt på hvad kostnaden skulle blifva för ett sådant
dubbelspår. Denna kostnadsberäkning erhölls från järnvägsstyrelsen
samma dag, som statsutskottet fattade sitt beslut.
Beräkningen är visserligen och kan icke vara annat än en approximativ
beräkning, men den slutar på omkring 4 miljoner kronor.
Ett dubbelspår till Järna-Norrköping via Katrineholm skulle sålunda
gå till omkring 10 miljoner kronor, hvilken summa ju
står helt nära den, som denna nya bana skulle kosta, eller något
mer än 13 miljoner kronor. När man tänker på detta, så vill
det förefalla, som om man bör taga denna fråga om en ny statsbana
mellan Järna och Norrköping så allvarligt i betraktande
som möjligt.

Man säger, att enskilda kunna få bygga banan och banan
kommer till stånd ändå, eftersom det blir en bana, som får en
god ekonomisk bärighet. Hvarför skall staten då bygga? På
det vill jag svara, att jag tror, att staten bör bygga banan därför
att det annars blir en för staten farlig konkurrensbana, om
enskilda skulle bygga den. Med denna bana blir vägen kortare,

Angående
en statsbana
från .Tärna
till Norrköping.

(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 68.

4

N:o 68. 50

Söndagen den 26 Maj.

Angående
en statsbana
från Jama
till Norrköping.

(Forts.)

visserligen icke så mycket, men i alla fall betyder 17 km. kortare
väg icke så litet, och i samtrafik med enskilda banor har
väl staten svårt att, om ''denna bana blir enskild, neka att låta
godset gå den kortare vägen. Då kommer i alla fall, därest banan
blir enskild, staten att gå miste om en hel del af den trafikinkomst,
som den annars skulle få. Det har visserligen sagts,
och detta har framhållits äfven inom utskottet, att man bör låta
enskilda bygga banan, tv staten behöfver den icke. Men ingen
har velat förneka, att banan kommer att göra stort gagn för den
ort, som den berör. Detta erkände ock den näst föregående talaren,
och han uttalade såsom sin mening, att det blir för orten i
fråga af mycket stor betydelse, om denna bana kommer till
stånd. Jag tror också, att så blir förhållandet, men jag tror på
samma gång, att det blir ännu bättre, om banan blir en statsbana.
Ty man kan icke komma från de båda omständigheter,
som jag förut påpekat, nämligen dels den, att om det blir en
enskild bana staten får vara beredd på stora utgifter för dubbelspår,
i första hand mellan Järna och Katrineholm och därnäst
längre fram i tiden mellan Katrineholm och Norrköping, hvilket
dubbelspår nog kan undvikas ofantligt länge, om den här föreliggande
banan bygges af staten, och dels den, att det icke kan
anses vara tillrådligt att här skapa en konkurrenshana till statsbanan
i fråga om den stora trafik, som går från Stockholm söder
ut och vice versa. Vill staten nu icke bygga banan, så kunna
naturligtvis icke statsmakterna vägra att lämna koncession på en
enskild bana, och då inträffar, att banan ligger där allt framgent
såsom en konkurrensbana till södra stambanan. Då svarar man
med den invändningen: nåväl, låt så vara; skulle det visa sig, att
denna konkurrens blir alltför ogynnsam för staten, så kan staten
lösa in banan. — Ja, där har man ju en utväg att rädda
sig, men vi känna litet hvar, hur det förhåller sig i dylika fall.
Först och främst får staten då betala ett högt inlösningspris och
sedan, när banan väl är inlöst, visar det sig, att den icke är
tjänlig som statsbana utan måste läggas om, och för att göra
den fullt trafikmässig såsom statsbana fordras betydliga kostnader,
och det hela resulterar i att banan då blir mycket dyrare än
hvad den hade behöft bli, därest staten själf hade byggt
densamma.

Det är på dessa i korthet anförda skäl, som jag för min del
vid behandlingen af detta ärende inom utskottet icke har kunnat
annat än tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, hvarför jag
nu ock i öfverensstämmelse därmed ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Ju hlin: I propositionen
ha anförts alla skäl, som tala för att den ifrågasatta banan
bör byggas. Den kommer ju att gå genom synnerligen

Söndagen den 26 Maj.

51 N:o 68.

bördiga trakter. Det har ock visats, att banan kommer att bära
sig, om man ock skulle kunna gorå den invändningen, att det kan
bända, att de siffror som äro anförda icke komma att stå sig. Ja,
komma de icke att stå sig i början, så komma de ganska snart
att visa sig vara riktiga på grund af att banan går genom Södermanlands
bördigaste trakter och förbinder sådana städer som Nyköping
och Norrköping med Stockholm. Behofvet af denna bana
är af alla erkändt. Då är det endast frågan om huruvida
den skall byggas såsom statsbana eller såsom enskild bana. För
min del har jag noga öfvervägt saken och kommit till den vissa
ståndpunkten, att det är klokt, att den från början göres till statsbana.
Genom att så sker, kan ju den stora trafiken söderifrån
och norrifrån lättare skötas och lättare fördelas.

Nu har man sagt, att man ändock mycket snart blir tvungen
att bygga dubbelspår mellan Järna och Katrineholm. Ja, ingen
kan säga, hur snart detta kan bli nödvändigt, men så mycket
torde vara säkert, att om denna bana, som nu är ifrågasatt, bygges
såsom statsbana, kommer den omständigheten att fördröja
byggandet af ett dubbelspår mellan Järna och Katrineholm. Men
det är mycket möjligt och troligt, och jag hoppas åtminstone, att
den dag skall komma, då ett dubbelspår likväl behöfver byggas
mellan Järna och Katrineholm. Kommer trafiken från Göteborgshållet,
såsom jag tror och hoppas, att ökas så mycket, att man
blir tvungen att lägga dubbelspår mellan Järna och Katrineholm,
så är jag alldeles viss på att Riksdagen gärna vill bevilja medel
till byggandet af ett sådant dubbelspår. Däremot skulle denna
bana alldeles önödiggöra ett dubbelspår mellan Katrineholm och
Norrköping.

Om banan ej bygges såsom statsbana utan enskilda få bygga
den, så är det ju alldeles klart, att det blir en konkurrensbana till
statsbanan. Först och främst kommer man väl att ställa så till
att den tager lokaltrafiken från Norrköping, och den är icke liten.
Vidare kommer man nog att associera sig med Östergötlands
stora, smalspåriga järnvägsnät, som nu från två håll mynnar ut i
Norrköping. Den trafik, som de enskilda järnvägarna i Östergötland
nu tillföra statsbanan, är ganska stor, och jag tror, att det
blefve ett svårt afbräck, om den skulle beröfvas statsbanan.

Man har sagt, att denna bana, som ju skulle bli 17 kilometer
kortare än den nuvarande sträckan Järna—Katrineholm—Norrköping,
icke skulle åstadkomma någon egentlig tidsvinst. Att så
skulle ske, torde dock vara oomtvistadt. Visserligen räknas tidsvinsten
i minuter, men vi räkna gärna med minuter i våra dagar. Men man
har också sagt, att banan skulle ha så stora stigningar, att dessa skulle
omöjliggöra större hastighet. Ja, det finnes åtskilliga stora stigningar,
särskildt tre, som äro 3, 4-och 5 kilometer långa, men det finnes
också stigningar på annat håll. På sträckan mellan Norrköping
och Malmö t. ex. finnas — jag tror, att det är mellan Frinnaryd

Angående
en statsbana
från .Tärna
till Norrköping.

(Forts.)

N o 68. 52

Söndagen den 26 Maj.

Angående
en statsbana
från Jama
till Norrköping.

(Forts.)

Om ändrad
lydelse af 21
<§ grufvestadgan.

och Nässjö — åtskilliga stigningar, som äro lika branta, 1: 100,
och som äro 4, 5 och 4,5 kilometer långa. Likaledes finnas
stigningar på linjen Stockholm—Göteborg, också 1: 100, som äro
4, 4,7, 4,4, och 5,4 kilometer långa. Sålunda tror jag, att denna
bana, hvad hastigheten beträffar, icke skall stå tillbaka för de stora
statsbanorna till Malmö och Göteborg.

Då man nu är öfvertygad, att denna bana, om den bygges
såsom enskild, kommer att förorsaka statens järnvägar obehag och
fråntaga dem en högst betydlig trafik, då man är öfvertygad, att
koncession å denna bana icke i längden kan nekas, utan att den
kommer att byggas såsom enskild, om icke Riksdagen skulle besluta
att bygga den, då man är öfvertygad, att banan kommer
att tillföra statsbanan i stället för att fråntaga densamma högst
betydlig trafik och vidare kommer att indirekt i hög grad gagna de
orter, genom hvilka den går och tillföra hufvudstaden förnödenheter
af alla slag och därigenom göra lefnadskostnaderna här
billigare — då man är öfvertygad om allt detta, bör man ovillkorligen
hålla på att denna bana bygges såsom statsbana. Skulle
den byggas såsom enskild bana, är det alldeles klart, att den
komme att byggas så billigt som möjligt, och den blefve då naturligtvis
jämförelsevis dålig, d. v. s. kanske med större stigningar
än de, som förekomma å statsbanorna, och kanske också med
större kurvor och med lättare öfverbyggnad och dylikt. Men
den dag skulle då helt säkerligen komma, då staten, för att icke
behöfva förlora frakter och för att slippa obehaglig konkurrens
och dylikt, skulle komma att inlösa banan, men då skulle staten
vara tvungen att ombygga den. Är det då icke bättre, frågar
jag, att banan från början bygges af staten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ IL

o

A föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets
utlåtande, n:o 65, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af 21 § grufvestadgan den 16
maj 1884.

I proposition, af den 27 sistlidne mars, hvilken blifvit af
båda kamrärna till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till lag om andrad lydelse af 21 § i grufvestadgan den
16 maj 1884:

Härigenom förordnas, att 21 § i grufvestadgan den 16 maj
1884 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Söndagen den 26 Maj.

53 N o 68.

stadgan.

(Forts.)

För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och Om ändrad
prof å malmen erhållits, ett visst utmål anvisas, innefattande det lydelse af 21
utrymme på marken, hvarinom grufägaren sedermera har rätt *
att med andras uteslutande arbetet bedrifva, såväl ofvan som
under jord.

Har fyndighetens undersökning skett medelst diamantborrning
eller annat dylikt horrningsarbete, skall, ändå att fyndigheten
ej blifvit blottad, utmål anvisas, där inmutaren företer prof
å malmen, upptaget vid borrning, som inom det inmutade området
ägt rum i närvaro af bergmästaren eller af denne utsedd sakkunnig
man, samt inmutaren tillika minst fjorton dagar innan sagda
borrning företagits därom underrättat jordägaren i den ordning,

13 § stadgar för delgifvande af mutsedel, så ock, inom skälig
tid före utmålsförrättningen, på begäran af jordägaren till denne
utlämnat prof å malmen och låtit honom taga del af magnetisk
karta, som kan vara öfver fyndigheten upprättad.

Så snart det arbete å fyndigheten, som, efter hvad ofvan är
sagdt, erfordras för utmåla anvisande, blifvit utfördt, vare inmutaren
pliktig anmäla sig hos bergmästaren för utmåla erhållande.

Det arbete skall vara af inmutaren fullgjordt och ansökning om
utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mutsedelns
utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; ägande
dock bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, där arbetet
i följd af särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda
tid fullgöras, medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets
utförande.

Hvad i denna paragraf är stadgadt galle äfven då sönad
grufva, för hvilken utmål förut varit lagdt, ånyo inmutas.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte af
Riksdagen bifallas.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Zetterstrand,
Jansson i Edsbäcken, Lindhagen, Ersson, Nordin, Forsberg och
Olsson i Viken, hvilka ansett, att föreliggande proposition ej borde
af Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdea ordet af

Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Såsom herrarne finna af det föreliggande utlåtandet, äro vid detsamma
fogade tvenne reservationer, hvilka båda gå ut på att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke må af Riksdagen bifallas.
Jag ber nu att få yttra några ord med anledning af min
reservation för att angifva, på hvilka grunder jag ansett, att
propositionen icke måtte bifallas.

Jag har i min reservation uttalat, att jag delar Kungl. Maj:ts
uppfattning därutinnan, att förenklingar i nu ifrågavarande hänseende
borde medgifvas, att sålunda diamantborrningar måtte

N o 68. 54

Söndagen den 26 Maj.

Om ändrad
lydelse af 21
§ graf fest
adgan.
(Forts.)

tillåtas. Men jag har den invändningen att göra, att efter mitt
bestämda förmenande skulle ett medgifvande af utmålsläggning
genom diamantborrning komma att medföra ökade kostnader för
jordägaren, och vare sig jordägaren är staten eller en enskild
person, vill jag icke vara med om att på detta sätt öka hans
utgifter. Jag ser sålunda mycket gärna, att denna proposition
återkommer till Riksdagen, men att då på samma gång den ändringen
vidtages, att detta moderna tillvägagångssätt vid utmålsläggningar
väl medgifves, dock utan att därigenom några ökade
utgifter uppkomma för jordägaren, vare sig denne är staten eller
en enskild person.

Det är på denna grund, som jag för närvarande yrkar afsteg
å propositionen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Äfven jag har afgifvit

en reservation och förenat mig i samma slutyrkande som herr
Zetterstrand. Men herr Zetterstrand uttalade nyss, att han gärna
såge, att denna proposition komme tillbaka en annan gång; det
gör emellertid icke jag för min del, och däri ligger skiljaktigheten
mellan våra båda reservationer. Jag har nämligen den
uppfattningen, att den gruflagstiftning, som vi för närvarande
ha och som berättigar hvem som helst, äfven utlänningar, att
förvärfva äganderätt till malmfyndigheter inom landet, på grund
af de förändrade förhållandena är något antikverad, och att man
i stället bör slå in på den bogen, att enskilde endast genom koncessioner
böra kunna få förvärfva rättighet att bearbeta malmfyndigheter,
hvarigenom staten lättare har framtiden i sin hand.
Då nu de diamantborrningar, hvarom här är fråga, afse att bereda
enskilda personer ökad lätthet att genom inmutning förvärfva
äganderätt till malmfyndighet, kan jag för min del för
närvarande icke vara med om att på den nuvarande tegens grund
bereda de enskilde en dylik lättnad. Denna fråga synes mig
böra anstå, tills en fullständig revision af hela grufvestadgan
blifvit verkställd, och först då komma under öfvervägande.

På dessa grunder instämmer jag i det yrkande som herr
Zetterstrand här framställde.

Herr Blomberg instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
Petersson: Mina herrar! Af utskottsledamöterna från denna

kammare ha afgifvits två reservationer emot lagutskottets tillstyrkande
hemställan i nu föreliggande utlåtande, och båda dessa
reservationer utmynna i ett afslagsyrkande å Kungl. Maj:ts proposition.
Jag anser mig därför höra med stöd af de upplysningar,
jag kunnat skaffa mig, söka bemöta dessa reservationer och

Söndagen den 26 Maj.

55 N:o 68.

ber att för sådant ändamål få
en stund i anspråk.

stäggan.

(Forts.)

taga kammarens uppmärksamhet Om ändrad

lydelse af 21
*S amf vt I)en

af herr Zetterstrand m. fl. afgifna reservationen moti- - -veras då med att jordägaren skulle genom ett bifall till Kungl.

Maj:ts förslag blifva sämre ställd, än han är enligt nu gällande
lag. Detta grundar sig naturligtvis på den åskådningen, att
det försöksarbete, som nu är föreskrifvet i grufvestadgan såsom
villkor för utmålsläggning, är af eu verklig betydelse såsom en
början till den blifvande grufdriften. Har man gräft ett schakt,
hvarigenom man kommit ned till malmen, så fortsätter man att
taga ut malmen genom det schaktet, menar man. Ja, mina
herrar, så var det förr och ännu så sent, som då 1884 års grufvestadga
skrefs. Men det är i regel icke så längre. En rationell
gruvbrytning går numera till på annat sätt, nämligen så, att sedan
malmådran är funnen, anlägges det schakt, hvarigenom malmen
fraktas upp i dagen, och de vägar under jord, genom hvilka
malmen tages ut i sidostenen, d. v. s. bredvid malmfyndigheten,
och ifrån dessa utfartsvägar går man sedan genom särskilda bivägar
in till malmådran och tömmer den. Därigenom vinner
man två väsentliga fördelar. Den ena, att malmådran blir åtkomlig
samtidigt på olika punkter, och den andra, att grufarbetet är
fullständigt oberoende af ras, som kunna inträffa i själfva malmådran.
Det arbete för malmens blottande, som grufvestadgan
uppställer som villkor för utmål och som jordägaren slipper att
taga del i, har därför blifvit i regel värdelöst för själfva grufdriften,
och det verkställes endast för utmålets skull. Häraf följer
också, att detta arbete göres så lättvindigt och billigt som
möjligt, och först sedan utmål blifvit lagdt, vidtaga de egentliga
undersökningarna genom borrningar och annat arbete. Sedan på
detta sätt fyndighetens utsträckning, läge och beskaffenhet i öfrigt
blifvit med säkerhet kända, vidtager det egentliga grufarbetet
på sätt jag förut skildrat. Om därför grufvestadgan icke
gåfve en jordägare någon annan eller större fördel än den, som
ligger i att han slipper deltaga i kostnaden för arbetet med
fyndighetens blottande, vore hans ställning icke så synnerligen
förmånlig. Men gruvestadgan gifver honom på ett annat område
och i ett annat sammanhang ytterst afsevärda fördelar, som
alls icke beröras af det föreliggande förslaget. Dessa grunda sig
på stadgandet i § 66 i grufvestadgan, där det talas om huru
det går, när flera delägare finnas i en grufva och somliga vilja
bryta mera och andra mindre; äro rösterna å ömse sidor lika
många, äger den vitsord, som vill bryta mer, men den, som vill
bryta mindre, är icke skyldig att deltaga i arbetet med mer än
som motsvarar kostnaden för den mindre brytningen. Detta
innebär — och härom hafva alla de sakkunniga, som i ärendet
äro hörda, varit ense; särskildt vill jag påpeka, att kammarkollegium
i sitt utlåtande uttalat denna uppfattning — detta innebär

N o 68. 56

Söndagen den 26 Maj.

Om ändrad att jordägaren kan, äfven efter det utmålet blifvit lagdt, inskränka
lydelse af^21 spt deltagande i grufarbetet till hvad som motsvarar hälften af
stadgan, kostnaden för försvarsarbetet, d. v. s. ungefär 25 kronor om
(Forts.) året. Härmed kan han fortfara till dess att det visat sig, om

grufvan är ett lönande företag eller icke, och då kan han träda
in i arbetet, om han så vill.

Jag har fått en promemoria ifrån en med hithörande förhållanden
synnerligen förtrogen ämbetsman, och där förekommer
följande uttalande, som jag i detta sammanhang vill läsa upp:

»Storleken af kostnaderna för de ytterligare undersökningsarbeten,
som efter utmålets läggande oftast måste göras, innan det
verkliga arbetet med malmens uttagande kan börjas, är beroende
på det större eller mindre djup, hvarå malmen är belägen. Och
det ligger i sakens natur, att förenämnda arbeten blifva större
och dyrare, om malmen påträffas först å ett större djup, än om
malmen ligger högre upp mot dagen. Men det är inmutaren,
som får vidkännas dessa större och dyrbarare arbeten å den
djupt liggande fyndigheten. Jordägaren däremot är i tillfälle
att med sin uppmärksamhet följa de pågående undersökningsarbetena,
utan att han i kostnaderna för desamma behöfver deltaga,
samt kan under tiden fritt spekulera med sin jordägareandel i
grufvan.

Men det är ej nog härmed. Jordägaren har ej heller skyldighet
att deltaga i de vidare förberedelsearbeten, som för grufdriften
blifva behöfliga, såsom anläggning af uppfordringsschakt
och arbetsorter. Allt detta kan han låta inmutaren ensam verkställa
och bekosta. Han nödgas väl fortfarande betala sina 25
kronor om året, svarande mot halfva kostnaden för grufvans försvar,
men är ej skyldig att med inmutaren dela dennes kostnader
och risk för de förberedande arbetena. Det står honom öppet
att när som helst taga del i arbetet och de därmed förenade
kostnaderna. Han kan dröja härmed, tills grufarbetet är i full
gång och visat sig vara ett lönande företag. Det står honom då
öppet att, likt den inbjudna gästen, träda till dukadtbord! Han
har ej någon skyldighet att lösa sig in i de dyrbara schakt och
orter, som dessförinnan blifvit af inmutaren sprängda i berget.
Han har endast att efter sin andel i grufvan ersätta värdet af
de för arbetet nödiga och nyttiga byggnader, redskap och förråd,
som vid hans inträde i arbetet finnas vid grufvan uppförda och
till grufdriften anskaffade».

Den fördelaktiga ställning, som på det sättet är åt jordägaren
inrymd, beröres på intet vis af det nu föreliggande förslaget.
Jag anser mig därför tryggt kunna instämma i hvad kammarkollegium
yttrat, nämligen att jordägaren icke därigenom, att
detta förslag antages, behöfver blifva mera betungad af deltagande
i kostnaderna för schaktsänkning, än hvad hittills varit fallet.
Det synes mig snarare, som om det för jordägaren vore en fördel

57 N o 68.

Söndagen den 26 Maj.

att malmfyndigheter, som finnas å större djup och hvilka nu Om ändrad
ligga obegagnade och oinmutade, därför att kostnaderna för deras y(earv%e~
blottande genom schaktsänkning äro för störa, kunna undersökas gtadgan.
genom diamantborrning och på grund af sådan undersökning (Forte.)
beläggas med utmål. Den nu ifrågasatta reformen är i allt fall
endast eu naturlig konsekvens af den utveckling, som grufdriften
under de senaste årtiondena tagit.

Jag vill vidare erinra om hvilka auktoriteter som blifvit
hörda och uttalat sig i denna fråga. Riksdagens skrifvelse remitterades
till kommerskollegium, som hörde alla bergmästare i
riket samt fullmäktige i järnkontoret. Därefter gick ärendet till
de tre sakkunnige, som inom justitiedepartementet utarbetat det
nu framlagda förslaget, och dessa voro, som herrarne kanske
känna, landshöfdingen Nordström, bergmästaren Norelius samt
sekreteraren i kommerskollegium Hiibner. Det sålunda utarbetade
förslaget remitterades därefter till kommerskollegium, till samtlige
bergmästare och till fullmäktige i järnkontoret, hvilka senare häröfver
hörde professorn i geovetenskap vid tekniska högskolan
Walfrid Petersson. Det är ur dennes utlåtande, som jag hämtat
mina upplysningar angående det sätt, hvarpå grufarbetet numera
bedrifves.

Af alla dessa sakkunniga är det icke mera än en, nämligen
bergmästaren i Gäfle-Dala distrikt, som uttalat den mening att
jordägaren skulle blifva sämre ställd genom den ifrågasatta ändringen.
Men det uttalandet har icke vunnit understöd af någon
annan bland de öfriga sakkunnige. Och för min del kan jag så
mycket mindre tillmäta det någon afgörande betydelse, som jag
icke förstått de skäl, som han därför angifvit.

Frågans förhistoria är äfven upplysande, men jag vill icke
uppehålla kammaren härmed. Jag vill slutligen endast nämna,
att det från olika håll till mig inkommit uttalanden om angelägenheten
af detta ärendes skyndsamma behandling, och jag bär
så mycket hellre kunnat tillmötesgå dessa önskningar, som lagförslaget
icke står i sammanhang med de andra ändringar i grufvestadgan,
som äro ifrågasatta.

Jag har också några ord att nämna om den reservation, som
afgifvits af herr Lindhagen m. fl. Den ser saken från en helt
annan synpunkt, nämligen en väsentligen statssocialistisk. Den
vill omlägga hela vår gruflagstiftning och på något sätt så ordna,
att staten varder den hufvudsakliga ägaren af grufvorna och
därefter kan upplåta dem under koncession på viss tid.

Det uppslag, som här är framställdt, synes mig väsentligen
ligga på sidan af den sak, som det nu är fråga om. Möjligheten
för staten att tillvarataga sitt privaträttsliga intresse i grufbrytningen
som jordägare är redan i hufvudsak tryggad. Sedan 5
år tillbaka har gällt förbud mot inmutningsrätt å kronojord inom
Norrbottens län. Detta förbud har i år utsträckts att gälla äfven

N:o 68. 58

Söndagen den 26 Maj.

Om ändrad två andra norrländska län, och i öfriga delar af riket har icke
kronan några fastigheter, där fyndigheter af afsevärd art lära
stadgan, vara att påräkna.

(Forte.) Jag i detta hänseende nämna några siffror, som visa, *

hvar kronans intresse i grufbrytning väsentligen ligger. I kraft
varande utmål å kronojord funnos till följande antal: i Norrbottens
län 706, i Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län 16, i Gäfle-Dala distrikt 11, i östra distriktet 19, i mellersta
11, i västra intet och i södra distriktet 1; det vill säga 92 % af
de utmål, som äro gällande å kronojord, finnas inom Norrbottens
län.

Hvad nu angår enskild mark, har jag hittills icke hört ifrågasättas,
att något slags regalrätt skulle tillkomma kronan för
malmfyndigheter härå, hvadan det för närvarande knappast torde
förefinnas anledning att i afseende på dessa anlägga det betraktelsesätt,
hvarifrån nu ifrågavarande reservation utgår.

Jag ber alltså att få som min mening uttala, att hinder icke
möter för bifall till den kungl. propositionen, och att jag tror,
att det vore gagneligt, om så skedde, då, såsom förut sagts, detta
anses behöfligt för en rationell grufdrift enligt de metoder, som
nu merendels användas.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det är
icke angenämt att begära ordet i en sådan fråga som denna så
här sent under riksdagen och att upptaga kammarens tid därmed,
men jag vill säga, att detta ärende handlagts med en alldeles
ovanlig omsorg af lagutskottet. Förhållandet är, att det inom
lagutskottet sitter eu medlem från Första Kammaren, som är
mycket intresserad af grufrörelse. Och han ställde sig genast
obetingadt på Kungl. Maj:ts sida i denna fråga. På grund af
det utlåtande, som den nyss omnämnde bergmästaren afgifvit,
fingo vi öfrige däremot anledning att antaga, att på grund af
stadgandet i 18 § graf stadgan det ovillkorligen skulle inträffa,
att jordägarens ställning skulle försämras, om förslaget antoges.
Det hölls diskussion om detta förslag och en ingående diskussion
under ett helt sammanträde. Nyssnämnde utskottsledamot från
Första Kammaren begärde emellertid uppskof med ärendets handläggning,
för att han efter att ha hört sakkunnige skulle kunna
vederlägga oss. Denna anhållan beviljades. Så hade vi ytterligare
ett sammanträde och det slutade med det resultat, att vi
alla ledamöter från Andra Kammaren voro ense om att, med
hänsyn till alla lagrum, som beröra denna fråga, jordägarens rätt
ovillkorligen skulle försämras genom förslagets antagande.

A motsatta sidan ansåg man emellertid, att vi för vår del
icke hade frågan fullt klar, men så mycket ville man medgifva,
att under alla omständigheter jordägaren skulle få vidkännas en
ökad kostnad af 25 kr. om året under en följd af år, hvilket

09 N o 68.

Söndagen den 26 Maj.

han eljest icke behöft. Således ansåg man, att vi delvis hade rätt på teändnii*
vår sida, fast icke i den utsträckning vi trodde. '' $ graf ve

Emellertid ha alla de skäl, som här under diskussionen bhf- stadgan.
vit anförda, varit föremål för utskottets behandling, utom ett, (Forts.)
det erkänner jag. Det var en sak, som vi icke visste, men som
det skulle varit angenämt, om äfven den framlagts för öfverläggning,
och det var hvad herr justitieministern nyss talade om,
nämligen att man nu använder helt andra metoder för grufbrvtningen,
sålunda att man söker gå ned på sidan om berget och
så bryta sig in. Ja, det är möjligt, att så sker; det är en sak
som jag icke känner till. Men hur förhåller det sig härmed i
de fall, då det finnes en sammanhängande, kompakt massa af
berg, som ligger ett långt stycke under jorden? Går man då på
sidan om ett sådant långsträckt berg? Jag kan förstå, att man
gör det, om berget har mindre utsträckning. Men i annat fall
lär metoden svårligen kunna tillämpas och då skall man väl ha
nytta af det hål, som uppkommit genom försöksarbetet.

Efter diamantborrningens införande behöfver en jordägare
visserligen icke i hvarje fall deltaga i kostnaderna för detta arbete.
Men det kan emellertid inträffa, att, redan innan man alls
schaktat eller sprängt i berget, man medelst diamantborrningar
får vetskap om fyndigheter, som ligga kanske 15 eller JO meter
djupt. Och i så fall får jordägaren deltaga i kostnaden för fyndighetens
blottande, hvilken enligt nu gällande bestämmelser inmutaren
ensam fått vidkännas.

Men är det nu så, som herr justitieministern säger, att man
hvarje gång gräfver ett hål på sidan om själfva fyndigheten, då
är det en annan sak. Men jag tror icke, att förhållandena alltid
äro sådana, att man kan gå till väga på detta sätt, utan att man
mången gång måste gräfva rätt ned i berget. Detta är ju en
teknisk fråga, som jag därför icke vill inlåta mig på.

Då jag nu emellertid anser, att de bestämmelser, som äro
föreslagna, icke äro tillfyllest för att trygga jordägarens intresse,
nödgas jag, herr talman, på samma gång jag uttalar min sympati
för syftet med den kungl. propositionen, vidhålla det yrkande
jag i min reservation framställt.

Med herr Zetterstrand instämde herrar Ersson och Forsberg.

Herr Neiglick: Herr talman, mina herrar! Då jag inom

lagutskottet deltagit i detta ärendes behandling och med min röst
bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag tillåta
mig att yrka bifall till utskottets förslag. Det torde emellertid
efter den sakrika och ingående utredning, som lämnats af herr
justitieministern angående denna frågas reella och praktiska innebörd,
vara öfverflödigt att ytterligare tala om hvad denna fråga
egentligen innebär. Det torde likaledes knappast vara erforder -

N o 68. 60

Söndagen den 26 Maj.

t Om ändrad ligt att särskild! framhålla, hurusom Kungl. Maj:ts proposition
y Sqrufve- oc^ hållet ansluter sig till hvad Riksdagen begärde i sin

stadgan, skrifvelse år 1904. Jag skall därför inskränka mig till att yttra
(Forts.) Hägra ord om reservationerna, af hvilka herr Lindhagens väl
torde förtjäna mest afseende.

I denna erkännes till att börja med att, om malmundersökningarna
kunna ske enklare och billigare genom diamantborrning,
ett sådant förfarande gifvetvis är att föredraga, och herr
Lindhagen säger, att det var denna hänsyn, som föranledde Riksdagen
att aflåta sin skrifvelse 1904.

Jag kan icke fatta detta herr Lindhagens yttrande annorlunda
än att därmed afses undersökningar med diamantborr af den
karaktär, att de medföra rätt till utmål, ty för en undersökning
utan någon rättslig verkan behöfs väl ingen lagstiftning och sålunda
icke någon skrifvelse till Kungl. Maj:t. Så till vida är jag
ense med herr Lindhagen i hvad han yttrat.

Men sedan säges det i fortsättningen, att det var en annan
sida af saken, som Riksdagen förbisåg, när den aflat sin skrifvelse,
nämligen att genom utmålsläggning äganderätt förvärfvas
till malmfyndigheten.

Jag kan icke fatta herr Lindhagens yttrande annorlunda och
kan då icke heller finna annat än att detta påstående är allt
igenom oriktigt. Äganderättens öfvergående till inmutaren i och
med utmåls erhållande var nämligen redan fastslagen i grufvestadgan.
Hvad Riksdagen skref om var just att få detta billigare
sätt att förvärfva utmål medelst diamantborrning och att
sålunda på ett enklare sätt äfven få äganderättsförhållandena
ordnade. Jag kan således icke finna, att Riksdagen gjort sig
skyldig till något som helst förbiseende.

Däremot är det väl möjligt, att herr Lindhagen senare kommit
att finna hela vår nuvarande gruflagstiftning och äfven den
föreslagna ändringen mindre tilltalande inför den tanke, som han
utvecklat i sin reservation och som väl ändå ytterst går ut på,
att staten i en eller annan form skall få alla malmfyndigheter i
sin hand.

Jag skall nu icke gå in på frågan om det berättigade eller
oberättigade i den statssocialism, som väl alltid måste anses ligga
i detta åskådningssätt. Det må härmed vara hur som hälst, men
därom borde vi kunna vara ense, att den fråga, som af herr
Lindhagen berörts, är af så omfattande och ingripande betydelse,
att man, innan man kan inlåta sig på ett närmare bedömande af
■densamma, måste underkasta den en grundlig pröfning.

Jag kan däremot omöjligen finna det berättigad!, att denna
fråga på detta sätt, outredd och opröfvad, skall få spela in och
göra sig gällande vid pröfning af ett annat ärende. Ty här gäller
det ju icke annat än att i full öfverensstämmelse med nu gällande
rättsuppfattning, inom ramen af nuvarande lagstiftning,

6 1 N:o 68.

Söndagen den 26 Maj.

gifva laga kraft åt ett mera praktiskt och gruftekniskt sedt bättre Om ändrad
och billigare arbetssätt för erhållande åt utmål, nämligen genom y^ grufvaanvändande
af diamantborrning; och det kan väl icke vara rim
och reson i att afvisa detta, som Riksdagen för öfrigt själ!! begärt, (Forts.)
att förmena industrien att begagna sig häraf, blott för tanken på eu
kanske i fjärran hägrande ny rättsuppfattning, om hvilken vi icke
veta, huruvida den förmår göra sig gällande, eller ens närmelsevis,
när detta kan komma att ske.

Hvad beträffar herr Zetterstrands reservation, kan jag icke
finna annat, än att den är af justitieministern uttömmande bemött.

Jag ber dock att få ytterligare fästa uppmärksamheten på att
den ringa uppoffring, som, på sätt herr herr Zetterstrand omnämnde,
jordägaren kunde få vidkännas genom att deltaga i
halfva försvarsarbetet eller erlägga hälften af motsvarande afgift
med 25 kronor — en afgift som för öfrigt på grund af en annan
bestämmelse i grufvestadgan återfaller till jordägaren — väl
måtte uppvägas flera gånger om af den stora fördelen, att jordägaren
sedermera, när företaget visat sig vara bärkraftigt, kan
få inträda som delägare i detsamma utan att behöfva göra några
nya uppoffringar.

Jag hoppas, att kammaren skall hafva öppen blick för det praktiska
och berättigade i den kungl. propositionen och icke frångå
sin mening af år 1904. Jag ber att fa yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Ja, det är ju, såsom den

föregående talaren "säde, så, att Riksdagen själf har begärt denna
ändring, och det är ju också klart, att, då Riksdagen aflat en
skrifvelse, hvilken äfven jag i lagutskottet var med om att tillstyrka,
vi betraktade saken såsom en utveckling af den nuvarande
lagstiftningen och från denna synpunkt ville bereda inmutare
tillfälle att på ett ännu lättare sätt än hittills genom diamantborrning
vinna äganderätt till malmfyndigheten. Men jag har
förmenat, att, då man sedan den tiden förvärfvat åtskillig erfarenhet
om de olägenheter, staten och det allmänna kunna få
vidkännas genom att utomstående enskilda och äfven utlänningar
utan någon kontroll få förvärfva äganderätt till malmfyndigheter,
man nu bör kunna se sig före, ehuru man icke gjorde det år
1904 vid denna skrifvelses aflåtande. Detta är ju en sak, på
hvilken jag kommit att tänka efteråt och på hvilken nog många
andra af oss kommit att tänka i anledning af alla de svårigheter,
som hafva uppkommit bland annat i Kiruna.

Medgifvas måste ju också, att den synpunkt, som i min reservation
utvecklats, icke kan omedelbart göras gällande i detta
sammanhang, utan rätteligen bör föras fram i sammanhang med
en omarbetning af grufvestadgan i dess helhet på nya grunder.

Men jag menar, att, om det ligger någon sanning i att en sådan

N:o 68. 62

Söndagen den 26 Maj.

Om ändrad synpunkt kan vara befogad, det väl icke är skäl att man nu förlydeUtaf^1
8ig på den för närvarande gällande gruflagstiftningens

Stadgan. grund och vidtager eu ändring, som till väsentlig del omintetgör
(Forts.) möjligheten för den andra synpunkten att komma till sin rätt.

Det är ock en bergmästare, som har sagt, att, om verkligen en
revision af grufvestadgan förestår, han icke kan förstå, att just
denna ändring är af så brådskande natur, att den behöfver
föregå en allmän och nödvändig revision af hela grufvestadgan.
Jag hoppas, att, då fråga härom kommer före, uppmärksamheten
också kommer att fästas på det ifrågavarande nya uppslaget.
Vederbörande lära väl icke underlåta att taga detsamma i öfvervägande,
och det kommer väl i hvarje händelse nästa år, om ej
annorledes så motionsvis, fram i hela sin vidd. Därför tror jag,
att man icke nu bör förhasta sig att antaga hvad här föreslagits,
utan låta därmed anstå, tills vi få inlåta oss på den omarbetning
af grufvestadgan, som lär vara under behandling i justitiedepartementet.

Hvad saken innebär, kan lämpligen belysas genom ett exempel.
Vi hafva nyligen i en tidning sett, huru ett grufbolag i
Dalarne tänker exportera åtskilligt med malm öfver Värtahamnen
i Stockholm. Detta bolag äges af en tysk man i Hamburg, som innehar
de flesta aktierna. Genom dimantborrning kunna sådana utlänningar
på stora djup förvärfva äganderätt till malmfyndigheter,
som man med nu gällande lagstiftning icke kan bekvämligen
komma åt, och man kan ifrågasätta, huruvida det är så särdeles
brådskande att bereda enskilde och kanske äfven i stor omfattning
utlänningar tillfälle att lägga sig till med äganderätt äfven
till våra återstående malmfyndigheter för att så fort som möjligt
exportera dem ur landet. Man har eljest icke ansett, att dylikt
är brådskande, åtminstone såvidt angår malmtillgångarne i hjärtat
af riket.

Justitieministern anslog kanske Tätta tonon, då han helt
enkelt endast antydde, att detta vore ett statssocialistiskt förslag.
Jag har endast tänkt på hvad som kan vara riktigt i förevarande
fall. Huru det kallas vet jag icke, men kallas det så, torde statssocialismen
vara en klok sak härvidlag.

Vidare framhöll justitieministern, att hvad anginge kronomark
man icke behöfde befara något, ty på den kronomark, där
malmfyndigheter öfverhufvudtaget finnas, är inmutningsrätten
tills vidare suspenderad. Ja visserligen, men vi veta ju alls icke,
hvad den nya lagstiftningen skall gå ut på. Den kanske kommer
att enbart gå ut på att man fortfarande skall få inmuta på
kronans mark, men att kronan får tillgodogöra sig jordägareandel
på något annat sätt än hittills. Detta känner man icke.

Hvad angår inmutning på enskild mark framhöll justitieministern,
att han aldrig hade hört talas om att regal rätt till
malmfyndigheter på enskild mark funnits. Jo, sådant regal har

Söndagen den 26 Maj.

63 N o 68,

nog funnits förr i tiden. Gustaf Vasa hade den uppfattningen .Om ändrad
att dylik regal rätt tillkomma kronan. Man kan för öfrigt säga, lydfl>er“L*1
att äfven den nuvarande lagen hvilar på en sådan uppfattning, stadgan.
ty den tillerkänner icke enskild jordägare uteslutande rätt till (Forts.)
malmfyndigheter på hans mark, utan staten säger själf genom
sin lag till den enskilde jordägaren: du äger icke detta, utan
hvem som hälst får med statens tillstånd begära inmutning och
därigenom förvärfva åtminstone hälften. Detta är också ett slags
ingripande från statens sida i fråga om malmfyndigheterna, och
jag kan icke förstå, att det är nyttigt för det allmänna, att främmande
personer fortfarande enligt lagens medgifvande få förvärfva
oinskränkt äganderätt till malmfyndigheter i stället för en
med garantier omgärdad nyttjanderätt.

På grund af dessa synpunkter har jag, herr talman, trott,
att nödig betänksamhet och den erfarenhet, vi hafva i detta
ämne, bort föranleda oss att tills vidare afslå den nu ifrågavarande
propositionen för att få någon tid att betänka oss på
huru man rätteligen bör ställa sig till förslaget.

Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert .
Petersson: Jag skall be att få tillägga några ord i anledning af
de yttranden, som här hafva förekommit.

Till en början torde jag få meddela att de upplysningar,
som jag lämnat angående det sätt, på hvilket en rationell grufdrift
numera bedrifves, väsentligen äro grundade på professor
Walfrid Peterssons yttrande, hvilket ligger bland de handlingar,
som varit till lagutskottet öfverlämnade.

Vidare vill jag i afseende å jordägarens ställning säga, att
han är fri från att deltaga i grufarbetet endast till den dag, då
utmål lägges till grufvan. Om utmålet lägges på grund af malmens
blottande, så sker detta i regel ganska snart; malmen har
då anträffats nära jordytan. Ligger malmen på större djup
blifva i regel de ekonomiska uppoffringarna för dess blottande
så stora, att inmutaren ej underkastar sig dem, innan utmål erhållits,
och han därigenom fått fullt tryggad rätt till grufvan.

Den fråga, som här uppställes, reducerar sig därför egentligen
till denna: Är det önskvärdt och lämpligt, att äfven de på stort
djup liggande malmer, som kunna finnas i Sverige, bearbetas
eller icke? Anser man lämpligt, att lagstiftningen möjliggör användande
äfven af dessa djupt liggande malmer, ja, då är denna
lagändring också önskvärd.

Med anledning af herr Lindhagens yttrande angående mitt
uttalande därom, att hos oss icke finnes någon regalrätt till malm
på enskild mark, tillåter jag mig nämna, att jag nog känner till,
att Gustaf I:s åsikter gingo i denna riktning. Men detta är så

N o 68. 64

Söndagen den 26 Haj, e. m.

Om ändrad länge sedan, att de torde få anses preskriberade. Nya åskådlydiqrufL21
ninSar hafva sedan den tiden framträdt och gjort sig erkända.
stadgan. Herr Lindhagen svarade, att den rätt, som lagen nu tillägger eu

(Forts.) inmutare, skulle vara eu yttring af något slags regalrätt. Jag

tror icke detta, utan att den är, jag skulle vilja säga, ett slags

uppfinnarerätt, som lagen tillerkänner den, som upptäcker fyn digheten.

Herr Bran ting: Herr justitieministern yttrade i sitt senaste
anförande, att frågan i realiteten egentligen reducerade sig till
huruvida malmfyndigheter å stora djup skola i vårt land bearbetas
eller icke. Jag tror, att man godt kan taga fasta på detta
yttrande, i den mening nämligen, att frågan reducerar sig till
huruvida vi skola visa försiktighet med att tillåta exploatering af
malmfyudigheter på större djup, innan vi hafva sörjt för eu sådan
ändring i gruflagstiftningen, att därigenom tillgodoses icke
blott inmutarnes och jordägarnes utan äfven det allmännas intresse.
När man ser saken på detta sätt — och det måste jag
för min del göra — så kan jag icke förstå, hvarför det skall
brådska att vidtaga en åtgärd, hvarigenom man ju obestridligen
utvidgar möjligheten för den enskilda exploateringen af dessa
tillgångar, utan att samtidigt tillgodose det allmännas intresse.

Nu hördes ju på herr justitieministerns anförande, att han
är helt och hållet främmande för den tankegång, som går ut på
att det allmänna skall hafva någon väsentligare andel i dessa
naturtillgångar, som ligga i jorden i vårt land. Han förklarade,
att Gustaf Vasas funderingar i den vägen härledde sig från en
så aflägsen tid, att de nog vore fullständigt preskriberade. Jag
vågar vara af en alldeles motsatt åsikt, Om den tanke, Gustaf
Vasa på sin tid uttryckte, sedermera har varit undanskymd af
behofvet att låta den enskilda företagsamheten göra sig gällande
för att med tillhjälp af densamma begynna tillgodogöra sig eljest
slumrande naturtillgångar, så hafva vi nu inträdt i ett tidsskede,
då man åter börjar taga upp samma tanke om att det allmänna
också måste hafva sin andel i dessa naturtillgångar och att vi
således icke kunna utan vidare lämna dem åt den enskilda företagsamheten
att hushålla eller misshushålla med, såsom den för
godt finner.

I belysningen af hvad vi hafva i största skala erfarit i fråga
om de norrbottniska malmfälten, böra vi vara försiktiga med att
utvidga området för den enskilda företagsamhetens tillgodogörande
af våra malmrikedomar på de stora djupen. Detta är icke så
brådskande, att vi ej kunna se till, att man i sammanhang med
den revision af grufvestadgan, som ju förestår, också får beakta de
andra synpunkter, som hafva trängt sig fram under de senare
åren. Jag tror, att det skulle vara synnerligen lämpligt, om Andra
Kammaren för sin del genom ett afslag på denna proposition

Söndagen den 26 Maj, e. na.

65 N:o 68.

gåfva en liten fingervisning om att vi också önskade, att, när
denna revision sker, det allmännas rätt skall beaktas i mera utsträckt
grad än hittills varit den genomgående grundtanken i
denna grufvestadga. Jag tycker också, att efter de uttalanden, vi
här upprepade gånger hört från herr justitieministern, en sådan
erinran skulle vara synnerligen välbehöflig, för att icke till Riksdagen
må komma ett förslag, där dessa synpunkter om det allmännas
rätt fullständigt äro skjutna åt sidan, behandlade såsom
luft, såsom de där icke existerade, såsom funderingar från Gustaf
Vasas tid, hvilka länge sedan äro preskriberade!

Jag yrkar således bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Kvarnzelius, Lindley,
Larsson i Västerås och Thorsson.

Herr Räf: Jo, herr talman, jag tror, att ett mera allvarligt
intresse för jordägaren här står på spel. Man förstår ju så väl
att saken har framkommit från grufägare. Och att för dem stora
fördelar ligga i förslaget, kan väl icke förnekas.

Det har blifvit sagdt, att undersökning af fyndigheter i allmänhet
går till på det sätt, att man slår sig ned i ett schakt på
sidan om fyndigheten och sedermera därifrån borrar sig in och
utbryter hvad som finnes i densamma. Jag har haft icke så
litet med grufarbete att göra, men tror, att de allra flesta af våra
fyndigheter icke bearbetas på detta sätt, utan att man blottar
malmen uppifrån och härefter bryter sig ned undan för undan.
Så är åtminstone händelsen med de flesta fyndigheter i Bergslagen.
Sättet att gå ned på sidan och sedermera tillgodogöra sig
malmen genom takbrytning må tillhöra de större företagen, men
beträffande de allra flesta fall och särskildt i de minsta företagen
måste vi nog erkänna, att det går till så, att man går direkt ned
på fyndigheten och bearbetar den genom s. k. dagbrytning.

Vidare skall hvar och en, som vill tänka sig aldrig så litet
in i saken, lätt förstå, hvilken skillnad det är för jordägaren mellan
att undersöka genom diamantborrning eller genom en dagbrytning
eller ett schakt. Må vi tänka oss saken, sådan den
faktiskt kan föreligga. Jag supponerar, att vi äro ute för att
bestämma oss för huruvida vi skola såsom jordägare söka oss
med i rätten till ett gruffält, hvarest flera genom diamantborrning
uppkomma hål äro nedslagna på ett större eller mindre område.
Man visar oss några kärnor från dessa hål och säger: bestäm
om ni skola vara med i företaget eller icke. Nå, fråga vi, hvad
skulle den undersökning kosta, som vidare är behöflig för att
blotta fyndigheten, så att man ser, hvilket praktiskt värde den
kan hafva? Ja, därpå svarar inmutaren: detta kan icke så noga
bestämmas, kanske 10,000 kronor, kanske också 100,000 kronor.

Ställ häremot det gamla förhållandet, att jordägaren får gå

Andra Kammarens Frot. 1907. N:o 68. 5

Om ändrad
lydelse af 21
§ grufvest
adgan.
(Forts.)

N:o 68. 66

Söndagen den 26 Maj, e. m.

Om ändrad ned i dagbrottet eller schaktet och betrakta fyndighetens mäktiglydelte
af 21 jjet och öfriga egenskaper. År det icke vida förmånligare för en
Stadgan, jordägare på det senare sättet än på det förra? Om jag själf
(Forts.) vore jordägare och blefve af en inmutare eller ett grufbolag ut satt

för det förra, så skulle jag, oaktadt jag icke har så liten
erfarenhet och till och med kunskap i detta afseende, allvarligt
akta mig för att riskera något större kapital på företaget. I 2
§ tredje stycket föreskrifves:

»Öar fyndighetens undersökning skett medelst diamantborrning
eller annat dylikt borrningsarbete, skall, ändå att fyndigheten
ej blifvit blottad, utmål anvisas, där inmutaren företer prof
å malmen, upptaget vid borrning, som inom det inmutade området»
etc. Alltså, endast på grund af dessa kärnor, som jag
ser framför mig, får utmål anvisas, och från och med det utmål
blifvit anvisadt saknar lag valfrihet att gå med eller afsåga mii»
del uti företaget.

Därefter står i slutet af samma stycke, att grufägaren är
skyldig att förete magnetisk karta. Men i huru många fall kan
sådan karta upprättas? Icke kan man tala om magnetisk karta,
där malmen exempelvis utgöres af järnglans eller andra icke
magnetiska malmer såsom zinkmalm, blymalm o. s. v. Endast
i det speciella fall, att det är fråga om järnoxid-oxidul, kan något
så när tillförlitlig magnetisk karta upprättas. Alltså är denna
föreskrift tämligen värdelös.

Med ett ord och då det icke är tid att vidare resonera får
jag förena mig med dem, som yrkat afslag å förslaget, hufvudsakligen
med hänsyn till jordägarnes intresse.

Men jag vill dock säga mig tro, att den ifrågasatta ändringen
är i visst afseende behöflig för grufägarne, och att det därför
vore väl och möjligen för öfrigt mycket lätt åstadkommet,
att frågan till en senare riksdag återkomme i något förändradt
och för båda parterna lämpligare skick än det, i hvilket den nu
bragts inför Riksdagen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
Petersson: Jag måtte hafva uttalat mig mycket otydligt, då

jag icke lyckats göra mig förstådd af herr Räf. I det fall, som
han nu anförde, synes mig alldeles uppenbart, att jordägaren,
när utmål lägges, bör säga: jag går med i grufföretaget, och att
han sedermera inskränker sitt deltagande däri till att betala 25
kronor om året, till dess inmutaren fullständigt blottat malmen
och satt grufarbetet i gång, anlagt stollar och uppfordringsorter
m. m. Om jordägaren därefter ser, att det är ett lönande företag,
så kan han gå in i företaget, och möjlighet härtill har han
bevarat åt sig genom den ringa afgiften af 25 kronor om året.

Under sådana förhållanden förstår jag icke, huru herr Räf
på den grund, han nu angifvit, kunnat yrka afslag.

67 N o 68.

Söndagen den 26 Maj, e. m.

Herr Åkerlund: Det må medgifvas, att det är af mycket Om äiulrad

stor vikt, att äfven de malmer, som ligga på djupet, komma till y ^
användning. Men jag har af hvad jag hört i afton och i ut- ''glödga*.
skottet icke kunnat blifva öfvertygad om annat än att jordäga- (Forts.)
rens nuvarande rätt ovillkorligen måste blifva försämrad genom
den nu föreslagna lagändringen. Diamantborrning är ju något,
som det är alldeles nödvändigt att utföra, men det borde väl
kunna gå för sig att anordna saken så, att jordägarens nuvarande
rätt icke på något sätt förringas. Jag har icke kunnat
finna, att hvad här föreslås i detta afseende är tillfredsställande,
och förenar mig därför med herr Zetterstrand.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen i
öfverensstämmelse med de yrkanden, som därunder framställts,
proposition först på bifall till utskottets hemställan och vidare
på afslag å berörda hemställan och Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och sade herr talmannen sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen.

Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en voteringsproposition af följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Voteringen utföll med 67 ja men 97 nej; och hade kammaren
alltså afslagit utskottets hemställan och Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

§ Om ändring

Härefter förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande, n:o 70, rättegång»-i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till baiken.
lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken, dels
ock en med föranledande af denna proposition afgifven motion.

Genom en den 8 sistlidne mars dagtecknad proposition, hvilken
af båda kamrarne till lagutskottet öfverlämnats, hade Kungl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll samt med bifogande af ut -

N o 68. 68

Söndagen den 26 Maj, e. m.

°™ andrxng låtanden i ärendet, afgifna af rikets hofrätter, föreslagit Riksdarätfeodngs-
gen antaga ett vid propositionen fogadt förslag till lag om ändbalken.
ring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.

(Forte.) I samband med denna proposition hade utskottet till be handling

förehaft en inom Andra Kammaren af herr K. V.
Rydén m. fl. afgifven motion, n:o 220.

Utskottet hemställde:

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte af
Riksdagen antagas, samt

2:o) att herr Rydéns motion, n:o 220, måtte anses besvarad
genom hvad utskottet under 1 ro) hemställt.

Reservation hade emellertid afgifvits af herr Lindhagen i
fråga om motiveringen.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
Petersson yttrade: Mina herrar! Sedan lagutskottet enhälligt

afstyrkt Kungl. Maj:ts proposition och Första Kammaren redan
bifallit utskottets hemställan, är det gifvet, att utgången icke kan
blifva mer än en. Om jag icke desto mindre begärt ordet, så
är det för att i korthet redogöra dels för den närvarande ställningen
med afseende å högsta domstolens arbete, dels i någon
mån för de konsekvenser, som Riksdagens blifvande beslut i
ämnet antagligen måste föra med sig.

Jag vill då till en början erinra, att högsta domstolen för
närvarande arbetar under ett provisorium, som infördes 1905.
Då tillsattes tre nya justitieråd, hvilka skola tjänstgöra i tre år,
hvarefter antalet ledamöter i högsta domstolen skall i mån af afgång
nedbringas till förutvarande antal eller 18. Genom denna
anordning blef det möjligt att ordna tjänstgöringen på 3 rum, så
att högsta domstolen under en afsevärd del af året, under 28
veckor vill jag minnas, nu arbetar på 3 afdelningar. Detta har
emellertid fört med sig, att eu af dessa afdelningar måst organiseras
såsom femmannaafdelning. Mot en sådan organisation
uttalades redan 1905 starka betänkligheter väsentligen ur rättssäkerhetens
synpunkt, och man ansåg uppenbart, att domstolen,
såvidt möjligt, borde bestå af fulltaliga afdelningar. Emellertid
kunde denna femmannaafdelning fälas, så länge det blott var
fråga om att med dess hjälp få balansen afarbetad, och man
ansåg sig kunna undvika de värsta olägenheterna genom att låta
vissa särskilda slags mål samt lagärenden föredragas på den afdelningen.
Nu har det visat sig, att äfven för nedre revisionen en
ogynnsam inverkan uppstått genom denna anordning. Det är
nämligen svårt för revisionssekreterarne att afpassa sitt arbete så.
att mål, som på denna tredje afdelning skola föredragas, alltid
finnas färdigberedda, då föredragning där förekommer. Det finns

Söndagen den 26 Maj, e. m.

69 N o 68.

heller icke mer än en mening därom, att femmannaafdelniugen
så fort som möjligt bör upphöra.

Då provisoriet infördes, var afsikten därmed tvåfaldig. Den
ena att afarbeta den befintliga balansen, den andra att vidtaga
sådana åtgärder, att högsta domstolens arbetsbörda definitivt
komme i lämpligt förhållande till domstolens arbetskrafter.

Hvad balansen beträffar, har åtgärden hittills icke medfört
den verkan, som man kunnat hoppas. Någon nämnvärd nedgång
i balansen har ännu icke ägt rum. Om jag särskildt fäster mig
vid revisionssaker och skiftesmål, som innebära det bufvudsakliga
och väsentligaste arbetet, så uppgick balansen år 1906 till 1,190
mål mot 705, som den var 5 år förut. Det är således en ökning
i balansen med inemot 100 mål om året. Under år 1906 afverkades
703 revisionssaker och skiftesmål. Med enahanda arbetsprodukt
skulle det åtgå 1SA år, innan ens själfva balansen vore
afarbetad; det betyder att hvarje till högsta domstolen inkommande
mål måste ligga 1 s/i år, innan det kommer i tur att beredas till
föredragning.

Äfven ett par andra siffror böra nämnas. Under 1906 inkommo
671 revisionssaker och skiftesmål, således endast 32 mindre
än som det året afgjordes. Det är naturligtvis alldeles för litet
detta öfverskott afgjorda mål, då fråga är att afarbeta en så stor
balans som den föreliggande. Tyvärr synas inga tecken tyda på,
att de inkommande målens antal går ned. Det har under månaderna
januari—april i år kommit in 260 revisionssaker mot 225
i fjol, 247 året förut och 212 år 1904, således nu mer än under
något af de föregående tre åren. Dessa siffror har jag velat
nämna för att därmed klargöra, att ställningen är ganska bekymmersam.

Den andra delen af frågan, som 1905 var före, gällde huru
man skulle förekomma balans för framtiden. Inom högsta domstolen,
som hördes i ämnet, var den meningen ganska allmän,
att en organisation på 3 afdelningar icke var önskvärd eller tillrådlig.
Det heter i ett af yttrandena, att däremot skulle resa sig
mycket allvarliga betänkligheter, särskildt med hänsyn till den
fara för kontinuiteten i rättsskipningen, som uppstode, om målen
skulle afgöras än på den ena, än på den andra af tre afdelningar.
En organisation på tre afdelningar kunde knappast äga rum med
mindre samtidigt så ordnades, att hvarje afdelning finge handlägga
väsentligen samma slags mål, d. v. s. ett slags kammarindelning.

Man inriktade i stället år 1905 sin uppmärksamhet hufvudsakligen
på att få arbetsmaterialet minskadt, och i det hänseendet
föreslogs i främsta rummet, att eu del ansökningsärenden skulle
borttagas ifrån högsta domstolen. Det möter nog ingen svårighet
att vidtaga en sådan åtgärd, det är blott skada, att det resultat
i ökad arbetstid, som därigenom vinnes, är så litet.

Om ändring
i SO kap.
rättegångs
balken.
(Korta.)

No 68. 70

Söndagen den 26 Maj, e. m.

Om ändring
i 30 kap.
rätteqdnqsbalken.

(Forte.)

Vidare har det varit fråga om laggranskningen, och i fråga
om den är man nog ense om, att alla lagar af väsentligen administrativ
innebörd, äfven om de stiftas i eivillags form, böra skiljas
ifrån högsta domstolen. Lagar angående gödningsämnen, hjulringar,
ångpannor, elektriska ledningar och sådant böra naturligtvis
icke upptaga högsta domstolens tid. Men hvad angår de
lagförslag, som falla inom den rena civil- och kriminalrättens område,
ha meningarna varit mera delade. Inom domstolen ha
kraftiga röster höjts för, att domstolen skulle befrias äfven från
detta arbete, ecb att sådana lagar endast i särskilda fall skulle
dit remitteras. Andra ställa sig tveksamma mot att taga bort
denna gamla anordning, hvilken, såvidt jag vet, visat sig välgörande.
Jag är icke heller säker om, huru Riksdagen skulle
ställa sig till ett sådant förslag. Att emellertid en väsentlig lättnad
skulle inträda genom borttagandet af laggranskningen är uppenbart;
den skulle motsvara en ökad arbetstid af ungefär II V*
veckor om året.

Men den väsentligaste lättnad i arbetsbördan, som man 1905
tänkte sig, skulle dock vinnas genom att på ett eller annat sätt
begränsa rätten att i högsta domstolen fullfölja talan i mål, och
detta är säkerligen ock det enda slutliga medlet, hvarigenom
arbetsmaterialet kan hållas inom rimliga och beräkneliga gränser.
Utan att tillgripa detta medel finnes ingen utsikt att kunna utföra
domstolens arbete endast med 2 af delningar. Frågan om
reglering af högsta domstolens arbetsbörda var således 1905
aktuell, och grundläggande för det vidare arbetet i denna riktning
var åter frågan om fullföljanderätten i mål kunde begränsas;
därför ligger detta förslag nu på Riksdagens bord.

Det väsentliga i förslaget är, såsom utskottet antydt, dels
införande af en summa revisibilis, dels eu höjning af revisionsskillingen;
de andra bestämmelserna äro underordnade.

Utskottet har ställt sig principiellt afvisande mot detta förslag,
och jag förstår mycket väl det åskådningssätt, som dikterat
utskottets beslut. Det är emellertid min tro, att, om man slagit
in på denna väg, högsta domstolens arbete för en ganska lång
tid framåt skulle hafva blifvit så minskadt, att det kunde hafva
utförts af 2 fulltaliga afdelningar. Med de anordningar man
tänkt sig i afseende på lagföredragningen, skulle dessa 2 afdelningar
icke ha behöft sysselsättas med sådan, utan fått uteslutande
ägna sig åt rättsskipningen. Vinsten häraf hade bort blifva
ganska betydlig.

Det har sagts, att Kungl. Maj ds förslag skulle innebära eu
anordning, som tydligt framstår såsom olikhet inför lagen. Den
åskådningen håller enligt mitt förmenande knappast streck vid
närmare skärskådande. Ur samhällets synpunkt är det tvifvels
utan befogadt, om samhället säger, att mål utaf mindre värde få
stanna i den andra instansen, särskildt då denna instans är sä

Söndagen den 26 Maj, e, in.

71 N:o 68.

kraftigt organiserad, som den är här i Sverige. Och ur de enskilda
parternas synpunkt syns det mig väl försvarligt att låta
sådana mål stanna i andra instansen, då eljest rättegångskostnaderna
ofta skulle komma att öfverstiga tvisteföremålets värde.

Det bör icke heller lämnas obeaktadt, att våra grannländer
Norge, Danmark och Tyskland ha sådana begränsningar, som
här ifrågasatts. I Tyskland uppgår summa revisibilis till 2,500
mark. Vidare hade jag tänkt, att det äfven skulle beaktas, att
denna ifrågasatta åtgärd dock icke är någon nyhet för vår svenska
rätt. Ända till 1849 gällde en summa revisibilis vid fullföljd
af talan såväl från kämnersrätt till rådstufvurätt som från
rådstufvurätt till hofrätt liksom ock från lagmansrätt till hofrätt.
Hvad revisionsskillingen beträffar, så representerade den, då den
infördes, ett vida större värde än det, som nu är ifrågasatt.

Utskottet anser emellertid, att dessa anordningar icke öfverensstämma
med den uppfattning rörande parters rättighet att fullfölja
talan i högsta domstolen, som hos landets befolkning i allmänhet
gör sig gällande, och att man endast i sista hand, om
annat medel icke finnes, bör tillgripa sådana bestämmelser för
att få jämnvikt i högsta domstolens arbete. Utskottet anvisar
också åtskilliga andra åtgärder, som kunna för detta ändamål
ifrågasättas. Om nu Riksdagen bifaller utskottets hemställan och
således principiellt uttalar sig för att dessa andra åtgärder skola
i första hand försökas, är det gifvet, att man måste slå in på
den vägen, och mycket kan tvifvelsutan därigenom vinnas.

Genom en organisation på 3 fulltaliga afdelningar skall
naturligtvis högsta domstolen kunna utföra ett ganska afsevärdt
ökadt arbete, i synnerhet om regeringsrätten tillkommer och därigenom
laggranskningen till en väsentlig del blir bortflyttad från
högsta domstolen. Jag vill emellertid icke dölja, att det kommer
att uppstå ganska stora svårigheter, antagligen vida större, än
om det nu gifna uppslaget fått fullföljas, särskilt då det varder
fråga om att åt högsta domstolen gifva en organisation på kamrar.
En så genomgripande omläggning af högsta domstolens
arbetssätt måste härvidlag äga rum, att jag för närvarande icke
kan bilda mig någon klar föreställning om de konsekvenser, som
däraf följa. Emellertid emotser jag, att de ekonomiska villkoren
för en sådan omläggning icke komma att stanna vid aflöningen
för 3 justitieråd. Det behof ver emellertid icke sägas, att om
Riksdagen nu fattar beslut i öfverensstämmelse med utskottets
hemställan, så kommer arbetet med all kraft att upptagas på den
väg Riksdagen sålunda anvisat.

Vidare anförde:

Herr Martin: Herr talman, mina herrar! Då jag under
många år genom min sysselsättning har haft tillfälle att följa
rättsskipningen här i landet, har jag ansett, att det är min skvl -

Om (ludring
i HD kap
rätt er) ång s
balken.
(Forts.)

N:o 68. 72

Söndagen den 26 Maj, e. ro.

Om ändring djghet att å egna och många andras med mig liktänkandes vägnar i
rätte dms- denna fråga såga några ord. Och jag skulle kunna ganska länge uppbaikm.
taSa kammarens tid, om icke den senatimmanförbjödmigattgöradet.
(Forts.) Herr justitieministern har utförligt utvecklat de skäl, som

ligga till grund för den kungliga propositionen, och han har därvid
särskildt fäst sig vid den olägenhet, som af det nuvarande
systemet följer i fråga om omöjligheten för högsta domstolen att
»afverka» de mål, som den har till uppgift att afdöma, och att
således stor balans skapas till men för rättsskipningen och dem,
som söka sig rätt. Men jag vågar påstå, att denna fråga har en
annan mycket stor innebörd och det är den, som utskottet berör
i sitt betänkande, då det säger: »I likhet med Kungl. Majdan ser

utskottet ock högst önskvärdt, att möjlighet beredes domstolen
att, på sätt jämväl från dess egen sida framhållits, gifva besluten
en fylligare och mera uttömmande motivering än nu kan vara
fallet och att domstolen sålunda sättes i tillfälle att fylla sin viktiga
uppgift att värna om enhet och konsekvens i lagtolkning
och rättsskipning samt därigenom erbjuda allmänheten säker ledning
vid bedömande af förekommande rättsförhållanden». Jag
för min del vågar påstå, att lika viktigt som det är, att högsta
domstolen kan sättas i tillfälle att fullgöra sin uppgift att utan
för lång tids dröjsmål afdöma de mål, som hänskjutas till densamma,
minst lika viktigt är det att sätta domstolen i tillfälle att
fullgöra den af utskottet påpekade uppgiften.

Och hurudant är förhållandet nu? Jo, det är helt enkelt så,
att högsta domstolen, ställd mellan, å ena sidan, plikten att söka
så snart som möjligt afdöma de mål, som blifvit till högsta
domstolen öfverlämnade, och, å den andra, plikten att gifva sina
domar en fylligare och mera uttömmande motivering, måste tvingas
att försumma den senare plikten. Och hvad betyder återigen
detta? Jo, det betyder, att den jurisprudens, som högsta domstolen
har att uppehålla i landet, det befruktande i fråga om juridisk
verksamhet och vetande och den ledning, som högsta domstolens
domar borde medföra för dem, som ha att bedöma hvad
här i landet skall anses vara rätt, den uppgiften kan domstolen
icke, ställd mellan dessa olika plikter, uppfylla. Jag har hört
den åsikten uttalas af dess egna medlemmar, att de väl inse,
huru viktig denna senare af mig omtalade uppgift är, men att
de anse det omöjligt att uppfylla denna plikt, emedan de hålla
före, att den plikten bör gå före att icke låta målen alltför länge
eller onödigtvis uppehållas i högsta domstolen.

Hvilken verkan medför nu också detta förhållande? Jo, det
verkar på det viset, att de luckor i lagstiftningen, som alltid finnas,
icke minst i den svenska, och som jurisprudensen skulle
utfylla, de lämnas outfyllda, därför att högsta domstolen icke har
tillfälle och tid att genom motiverade domar säga någonting i
själfva principfrågan. Dess domar, om de äro motiverade, äro

Söndagen den 26 Maj, e. m. 73

kasuietiskt motiverade, hänförande sig till det särskilda fallet,
och den, som vill i den samling af domar, som förekommer i
juridiska arkiv, söka någon ledning för omdömet, i hvilken riktning
jurisprudensen går, finner icke denna ledning. Jag åberopar
härutinnan omdömet af en man, som i främsta rummet har
med lagstiftningsarbetet i landet att göra — och jag har hört
högsta domstolens medlemmar bekräfta, att i vår jurisprudens
tinnes icke den ledning för bedömandet af föreliggande rättsfrågor,
som man där kunde och borde finna.

Och hvad är återigen följden af detta? Jo, följden är den,
att våra domare ända ned till den yngste notarien vid våra häradsrätter
känna sig obesvärade af den dem i lagen ålagda plikt att
motivera sina domar. De anse, att de icke behöfva göra det mer
än Konungens högsta domstol.

Det frågas nu: brister det då i förtroende för vår rättsskipning?
Jag ville icke säga, att det brister i förtroende. Men jag
vågar påstå, att detta förtroende håller på att äfventyras. Jag
har under min verksamhet erfarit, hurusom en nu afliden minister
i Paris förklarat, att man i Frankrike hyste en mycket stor
aktning och stort förtroende för vårt lands förhållanden. Men
för vår rättsskipning hade man icke förtroende. Det kom dock
detta yttrande från ett land, där rättsskipningen icke står alltför
högt. Och den, som har att göra med tyska förhållanden, vet,
att den svenska rättsskipningen där rent af utdömes såsom otidsenlig
och otillfredsställande. Om man talar med handelsståndets
representanter i vårt eget land, så finner man, att rättsskipningen
näppeligen åtnjuter något högre förtroende bland dem. Där den
skulle äga förtroende, det vore då hos Sveriges allmoge. Denna
står närmast våra underrätter på landet, och jag tror, att dessa
jämte öfriga undersåtar äro de, som relativt bäst fylla sin uppgift.
Gärna må lekmannaelementet komma in där i vidsträcktare
omfattning än hvad nu är fallet. Det skall öka förtroendet. Men
hvad det här gäller är våra öfverrätter.

Nu säger utskottet på ett ställe, att »endast om verkliga,
tungt vägande skäl göra sådant oundgängligen nödvändigt, man
kan anses försvarad med att använda ett medel, hvilket så lätt
framstår såsom en olikhet inför lagen».

Herr justitieministern har redan påpekat, att detta uttryck
»olikhet inför lagen» icke är så utomordentligt väl grundadt, som
man skulle tro. Måhända, om man ville närmare gå in i det,
är det helt enkelt ett föreställningssätt, för att icke säga en fras!
Men låt vara, att denna olikhet inför lagen förefinnes, så bör det
betonas, att alla andra länder genomgått alldeles precis samma
skola som vi i fråga om rättsskipningsväsendets utveckling och
ha tvungits att skilja på bagatellmål och större saker. Det kan
icke vara rätt, att stora ekonomiska intressen, på hvilka mångas
välfärd beror, uppehållas af sådana saker, som måhända — urAndra
Kammarens Prot. 1907. N:o 68.

N:o 68.

Om ändring
i 30 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

6

N o 68.

74

Söndagen den 26 Maj, e. m.

Om ändring
i 30 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

sakta mig, mina herrar, uttrycket —- att några käringar råkat i
ordväxling, och det gäller, huru mycket de skola höta, eller däraf
att högsta domstolen skall undersöka, huruvida en hastigt körande
velocipedåkare haft lyktan på rätta stället eller dylikt. Det är
icke rimligt att så skall behöfva vara.

Jag säger ännu en gång, att hela det moderna Europa, och
icke minst våra grannländer, ha måst jämka på denna ensidiga
uppfattning om olikheten inför lagen, och jag trotsar någon att
kunna säga, att icke likheten inför lagen där har samma berättigande
och att icke grundåskådningen i detta afseende där är
densamma som hos oss. Yi äro icke numera det aflägsna, det
fattiga Sverige, som vi måhända varit och som vi kanske en tid
ansett oss vara i alltför hög grad; vi gå alltmera upp i det stora
Europa, och vi måste rätta oss efter dess begrepp i den mån
som det icke strider mot våra nationella intressen. Jag tror, att
en rättegångsreform enligt de principer, som utvecklas i våra
grannländer, mycket väl går att genomföra äfven här hos oss
äfven med all aktning för vårt nationella åskådningssätt, just därför
att våra underrätter i denna stund kunna mycket lätt utvecklas
och utbildas i enlighet med de grundprinciper, som förefinnas i
den moderna rätten. Frågan gäller våra öfverrätter, det är där,
som felet ligger.

När justitieministern framkom med detta förslag, hälsades det
af mig och dem, hvilka såsom yrkesmän inom sakförareområdet
haft tillfälle att på närmare håll iakttaga rättsskipningen och dess
resultat, med synnerlig glädje, och vi ha allmänt beklagat, att
det mottagits på det mindre förstående sätt som fallet nu varit
inom lagutskottet.

Herr talman! Här finnes ju icke någon anledning att göra
något yrkande, eftersom frågan redan är fallen i följd af Första
Kammarens af slag. Men jag har velat uttala dessa ord såsom
en protest från dem, hvilka tänka liksom jag, och det är många
i landet.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar 1 Redan

vid ett tidigare stadium af denna riksdag och i ett annat sammanhang
hade jag tillfälle att utrycka min mening om det föreliggande
förslaget. Jag tillät mig då uttala som min uppfattning,
att jag hoppades, att Andra Kammaren skulle taga död på detta
förslag, och det är därför med synnerlig tillfredsställelse, som jag
funnit, hurusom lagutskottet fullständigt delat denna min uppfattning.

Denna fråga har, såsom herrarna finna af den kungl. propositionen,
föredragits af icke mindre än tre justitieministrar; den
den ena har gjort saken värre än den andra, och den sista villan
har blifvit värre än den första.

Nu anföres såsom skäl, hvarför man skulle vidtaga denna

75 N:o 68.

Söndagen den 26 Maj, e. m„

åtgärd att höja revisionsskillingen, att det är omöjligt för högsta
domstolen att afarbeta den öfverbalans, som där finnes. Nog
synes detta vara ett mycket dåligt skäl. Skulle vi verkligen vara
så fattiga på jurister här i landet, att det skulle vara omöjligt
att omorganisera högsta domstolen så, att äfven de mindre bemedlade
bibehölles vid rätten att söka den högsta rättvisa, som
kan finnas att söka i vårt land? Jag ser således saken alls icke
från samma synpunkt, som den siste ärade talaren här gjort.

Det är dock en sak, som vi äro tämligen eniga i — äfven
utskottet är med om det — och det är att, de s. k. bagatellmålen
saklöst kunde dragas undan högsta domstolens pröfning; detta
skulle drabba alla lika, och då hade man ju icke rubbat grundsatsen
om allas likhet inför lagen. Men det är icke denna synpunkt,
som jag i främsta rummet fäster mig vid, utan det är
detta, att man vill höja revisionsskillingen så, att det för de
mindre bemedlade blir så godt som omöjligt att gå till högsta
instans -— det är detta, säger jag, som jag måste opponera mig
emot.

Nu har herr Martin här sagt, att han ville tala såväl å
egna som å andras vägnar i detta stycke. Men åtminstone är
det icke på de mindre bemedlades och allmogens vägnar, som
herr Martin talar, när han förordar det kungl. förslaget att höja
revisionsskillingen. De af herrarne, som voro med vid 1901 års
riksdag, erinra sig säkerligen mycket väl, hvilket ofantligt skarpt
motstånd det då föreliggande förslaget om revisionsskillingens
höjande rönte just från allmogemännen här i Andra Kammaren,
och hurusom det sedan blef genom en sammanjämkning, som
vi kommo upp till det olyckliga talet 300 daler, motsvarande
150 kronor. Nu vill man fördubbla detta belopp, för att, som
det heter, lätta högsta domstolens arbetsbörda. Men kunna
herrarna verkligen finna något moraliskt skäl för denna åtgärd?

Det är visserligen sant, att högsta domstolens arbetsbörda
därigenom skulle komma att i hög grad förminskas. Men är
det någon, som tror, att förtroendet till rättsskipningen i vårt
land därigenom skulle, såsom den siste ärade talaren syntes förmena,
komma att höjas? Kan man väl antaga, att förtroendet
till rättsskipningen bland allmogen skall höjas, om man genom
en lagstiftning af nu ifrågasatta beskaffenhet hindrar densamma
att söka den högsta rättvisa, som i landet finnes att få? Jag
tror, att allmänheten för det närvarande har ett ganska stort
förtroende för rättsskipningen här i landet; men skulle man nu
genom denna föreslagna höjning af så att säga census för inträde
i rättvisans tempel afstånga folket därifrån, då först tror
jag, att det kommer att uppstå ett misstroende, och det icke allenast
mot lagskiparne utan äfven mot själfva lagstiftare. Detta
är min bestämda uppfattning och därför, som sagd!, återstår na -

Om ändring
i SO kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 68. 76

Söndagen den 26 Maj, e. m.

turligtvis för mig ingenting annat än att yrka bifall till utskottets
hemställan om afslag.

Jag har velat säga detta för att söka i min mån lämna bidrag
till ett så pass tungt epitafium öfver detta missfoster, att
det icke vidare måtte uppstå i våra dagar.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ H.

Föredrogs framställning från herr C. J. Berggren om ledighet
från riksdagsgöromålen under 4 dagar från och med den 27
innevarande maj.

Denna framställning blef på begäran bordlagd.

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 12,40 på natten

In fidem

Herman Palmgren.

STOCKHOLM, O. L. SVANBACKS BOKTRYCKERI, 1907.