RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1907:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1907. Första Kammaren. N:o 27.

Onsdagen den 10 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Hammarskjöld aflänmade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner till Riksdagen:

l:o) angående förhöjning af pensionsbeloppen från folkskollärarnas
änke- och pupillkassa; samt

2:o) om anslag till uppförande af nv kapellbyggnad i Sjougdnäsets
kapellag inom Frostvikens församling.

Upplästes ett ingifvet läkarintyg af följande lydelse:

Att statsrådet Siv ar 12 till följd af febersjukdom f. n. är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet intygas på heder och samvete.

Stockholm den 10 april 1907.

Carl Victor Lundström,

leg. läkare.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet nedannämnda under
gårdagen väckta och då bordlagda motioner:

n:o 60, af herr Fahlén, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag till
lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne; samt

n:o 61, af herr Enhörning, i samma ämne.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande^mo 3 äfvensom
; Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtande mo 7.

Första Kammarens Prot. 1907. N:o 27.

1

>'':o 27. 2

Onsdagen den 10 April.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 4 och 5 i denna månad
bordlagda betänkande n:o 13, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner,
n:is 47 och 48, med förslag till ny förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst äfvensom till ny förordning
af inkomstskatt, dels ock med föranledande af propositionen n:o
47 väckta motioner.

I två särskilda till Riksdagen aflåtna propositioner, n:is 47 och 48,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 15 februari 1907, föreslagit Riksdagen, i
förstnämnda proposition att antaga vid propositionen fogadt förslag
till ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
jämte instruktion för taxeringsmyndigheterna äfvensom i propositionen
n:o 48 att till upptagande i riksstaten för år 1908 åtaga sig en särskild
bevillning af 6,750,000 kronor under namn af inkomstskatt, att
på grund af taxering år 1908 utgå enligt ett samma proposition bilagdt
förslag till ny förordning om inkomstskatt.

Jämlikt 40 § riksdagsordningen hade bevillningsutskottet i föreliggande
betänkande afgifvit utlåtande öfver ej mindre omförmälda propositioner
än äfven följande i anledning af propositionen n:o 47 inom
Andra Kammaren väckta, till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen: n:o 186, af herr C. G. Johansson i Aflösa, n:o 188, af herr
E. A. Lindblad med instämmande i motionens syfte af fem äf kammarens
öfriga ledamöter, n:o 190, af herr O. Olsson i See likaledes
med instämmande i motionens syfte af fem af kammarens öfriga ledamöter,
n:o 191, af herr J. Åkesson, n:o 192, af herr O. W. Redelius,
n:o 193, af herr P. Pehrsson i Usterby, n:o 199, af herr S. H. Kvarnzelius
jämte två andra af kammarens ledamöter, och. n:o 100, af herr
Lindblad jämte tre andra af kammarens ledamöter.

Medan i enhvar af motionerna n:is 186, 190, 193, 199 och 200
gjorts framställning om mer eller mindre betydelsefulla ändringar i
vissa delar af det med Kungl. oMaj:ts proposition n:o 47 framlagda
författningsforslag, hade herrar Åkesson och Redelius i de af dem
väckta motioner äfvensom herr Lindblad i motionen n:o 188 af skilda
anledningar yrkat afslag å propositionen i dess helhet.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt:

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst icke kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga samma förslag
med de ändringar och tillägg, vid utskottets betänkande fogadt
författningsforslag utvisade;

2:o) att herr Lindblads motion, II: 188, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om nytt förslag till bevillningsförordning, som
utan ändring af uppbördstiden eller af nuvarande taxeringsmyndigheters
antal och sammansättning medgifver, att beskattningen af kapital och
arbete må utgå för det löpande året och i görligaste måtto får beräknas
efter föregående års inkomst, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

Onsdagen den 10 April.

3 N:o 27.

3:o) att de i detta betänkande behandlade motioner
a) II: 186 af herr Johansson i Aflösa,

Olsson i See,

Åkesson,
liedelius,

Pehrsson i Österby,

Kvarnzelius in. fl. och
Lindblad m. fl.

hvad utskottet bär ofvan under

b)

c) II:

d)
o)
f)

II: 190
191
II: 192
II: 193
II: 199

g) II: 200 »

måtte anses besvarade genom hvad utskottet bär ofvan under l:o)
hemställt; samt

4:o) att Riksdagen ville anhålla, det Kung!. Maj:t måtte i sammanhang
med ny bevillningsförordning utfärda därtill hörande formulär
till taxeringslängder.

Vidare hade utskottet, med tillkännagifvande att utskottet framdeles,
sedan Riksdagen fattat beslut i anledning af föreliggande skattetorslag,
komme att utlåta sig angående det belopp, hvilket borde såsom
inkomstskatt i 1908 års riksstat upptagas, hemställt,

5:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag till förordning om inkomstskatt icke kunnat oförändradt bifallas,
måtte antaga samma förslag med de ändringar och tillägg, vid
utskottets betänkande fogadt författningsförslag utvisade.

Vid föredragningen af föreliggande betänkande begärdes ordet af
herr Cavalli, som yttrade:

Beträffande föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 13 tillåter jag mig hemställa, att kammaren ville besluta,

att betänkandet måtte punktvis företagas till afgörande, dock så
att 1—3 punkterna behandlas i ett sammanhang; att såväl vid dessa
punkter som vid punkten. 5 iakttages, att de däri afsedda iörfattningsförslagen,
nämligen bevillningsförordningen jämte därtill hörande instruktion
för taxeringsmyndigheterna samt inkomstskatteförordningen
jämte de särskilda anvisningarna för ledning vid inkomstskattetaxeringen,
först föredragas paragrafvis i nummerföljd och, där så erfordras, momentvis
med rubriken sist samt därefter utskottets hemställan;

ait likväl 12 § b) i bevillningsförordningen samt 3 § af instruktionen
för taxeringsmyndigheterna föredragas sålunda, att först behandlas
frågan om beskattning af inkomst af bankrörelse, därefter beskattning
af järnvägsbolags inkomst, vidare kanalbolags inkomst och
sist inkomst af elektrisk ledning och vattenledning;

att vid föredragning af 1 § bevillningsförordningen öfverläggningen
måtte få omfatta såväl denna förordning som förordningen om -inkomstskatt
i deras helhet;

att, därest eu eller annan del af författningsförslagen återremitteras
till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att äfven föreslå
de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna äga sammanhang
med eller anses böra vara en följd af återremissen;

att, beträffande dels paragrafernas nummerbeteckning, dels ock de
under särskilda rubriker förekommande hänvisningar till olika paragrafer i

N:o 27. 4

Förslag till
bevillningsförordning.

Onsdagen den 10 April.

författningarna, bevillningsutskottet ma äga att, sedan de föreslagna
författningarnas text af Riksdagen slutligen pröfvats, vidtaga de jämkningar
och rättelser, som kunna föranledas af Riksdagens beslut; samt

att af förslagens text ej må behöfva uppläsas andra delar än sådana,
beträffande hvilka uppläsning begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkterna 1—3.

Utskottets förslag till förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst.

1~3 §§.

Godkändes.

Beträffande föreliggande paragraf hade i den af herr Kvarnselius
m. fl. väckta motion yrkats, att paragrafen måtte erhålla sådan lydelse,
att nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader, afsedda för
deras verksamhet, måtte komma i åtnjutande af samma rätt till frihet
från bevillning som enskilda personer och samfund för dem tillhöriga
kyrkor och bönehus.

»Paragrafen hade i utskottets förslag följande lydelse:

Fastigbetsbevillning erlägges icke af

a) staten;

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhärtighetsinrättningar: för dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;

kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras
eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader;

regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser till begagnande
under mötena uppförda byggnader;

nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader, afsedda för
deras verksamhet; samt

enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus;

allt dock endast såframt nu omförmälda allmänna platser, tomter,
byggnader, kyrkor och bönehus icke nästföregående år lämnat &garen
någon inkomst; börande i motsatt fall fastighetsbevillning utgöras för
sä stor del af fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet
;

c) ägare af kanal, järnväg och annan farväg eller farled samt
flottled: för den mark, som af anläggningen upptages, äfvensom för
själfva kanal- och vägbyggnaden, hvarunder jämväl inbegripas de för
anläggningens begagnande erforderliga stationshus, verkstäder och andra
byggnader;

d) ägare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad,
då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och ej öfver -

5 N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

stiger 500 kronor, därest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger be- Får,l“9 tUl
vinning af fast egendom eller inkomst eller hans inkomster, däri inbegripet
det hyresvärde, åbyggnaden kan äga, ej öfverstiga 500 kronor; ,port9 j
skolande hvad i denna punkt stadgas äga tillämpning jämväl i det
fall, att någon äger byggnad å mark, som af annan äges eller innehafves.

I fall, då, af anledning att ägare eller innehafvare af fastighet
aflida, stärbhus jämlikt 2 § lör erlägga bevillning för fastigheten,
må taxeringsmyndighet kunna medgifva befrielse från bevillning,
därest behållningen i boet ej öfverstiga 5,000 kronor samt den aflidne
efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra stärbhusdelägare,
som varit beroende af honom för sin försörjning.»

Vid förevarande paragraf hade, beträffande frågan om frihet från
fastighetsbevillning för nykterhetsorganisationer, reservation anförts af
herr" Cavalli, friherre Trolle samt herrar Wester, Håkanson, Bylander
och Walin, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att, med
afslag å herr Kvarnzelius’ motion, Riksdagen måtte besluta, att ifrågavarande
4 § i bevillningsförordningen skulle i hithörande delar erhålla
följande lydelse:

»Fastighetsbevillning erlägges icke af

a) staten;

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhärtighetsinrättningar: för dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;

kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras
eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader;

regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser till begagnande
under mötena uppförda byggnader; samt

enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus;

allt dock endast såframt nu omföVmälda allmänna platser, tomter,
byggnader, kyrkor och bönehus icke nästföregående år lämnat ägaren
någon inkomst; börande i motsatt fall fastighetsbevillning utgöras för
så stor del af fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet
;

c) _______________— försörjning.»

Herr Wester: Det kan icke förnekas, att nykterhetsverksamheten
varit till stor nytta för vårt land och folk. Den har genom upplysningsarbete
sökt befrämja sina ädla syften. Därigenom har den vunnit
allt större sympati och anslutning, och den har sa småningom växt ut
till en verklig folkrörelse, till en makt, ja, till en jätte, inför hvilken
många böja sig, endast de höra namnet. Bevillningsutskottet har här
tillstyrkt en motion om skattefrihet för s. k. nykterhetshus, och det
kan ju hända, att utskottet därvidlag har sett mera till frågans humanitära
innebörd än till de sakliga skälen, ty denna fråga, mina herrar,
är, i stort sedt, icke en nykterhetsfråga, utan den är eu beskattnings -

>:o 27. c

Onsdagen den 10 April.

Förslag till fråga, ocii vi masto sa se och bedöma densamma. Mulet kan vara
förordning gemensamt för utskottet och reservanterna, men reservanterna hafva
(Forts.) kuunafc vara i^ed om att detta mål fått helga medlet. Om man

närmare granskar den föreliggande motionen, skall man finna, att den
i princip ur oriktig, i beskattningshänseende orättvis och i formellt
hänseende ofullständig.

Den är i princip oriktig, tv fastighetsbeskattningen är eu objektskatt,
som icke bör befrias från bevillning. Nu kan man saga, att
detta i ett och annat hänseende redan skett, såsom i afseende å bönhus,
officerspaviljonger m. in. Och jag skalle i så fall varit med om motionen.
om det gällde att befria från skatt dessa nykterhetshus, som uteslutande
eller företrädesvis användas för uykterhetsändamål. Jag har inom min
egen kommun genom användande af 12 §:s fjärde moment befriat
nykterhetsförenings fastighet från beskattning, men frågan ställer sig
helt annorlunda, om man ser på dessa stora byggnader i städerna. De”
förekommer sålunda här i Stockholm, att en godtemplarförening lär äga
ett hus, taxeradt för ’/4 million, en annan nykterhetsförening ett hus.
taxeradt för 200,000 kronor. Sådant förekommer äfven i Malmö och
Göteborg och troligtvis äfven i flertalet af våra städer, fastän jag icke
känner till det.

Hur ställer sig nu frågan, om man skall dela upp dessa byggnader,
sa att för en del, som uthyres till bostäder eller affärslokaler, skall
betalas skatt, och eu annan del åter skall vara skattefri? Då blir det
alltid tvist, hur stor del skall vara skattefri och hur stor del bör beskattas.
Men icke nog med den svårigheten, ty dessa lokaler uthyras
ofta till andra ändamål, såsom konserter, föredrag och dylikt, hvarför
betalas algifter. Da skall en sådan lokal vara skattefri några dagar i
veckan, då den användes i föreningens eget syfte, men den skall betala
skatt för andra dagar. Det är sålunda icke nog med att man skall
dela upp husen, så att man betalar skatt för en del, men en annan
del är skattefri, utan man har också att se till, hvilka tider, som de
användas för det ena eller lör det andra ändamålet. Detta skulle
åstadkomma sa många olägenheter och tvister i taxeringshänseende,
att jag anser det icke vara lämpligt, så mycket mindre, som dessa rika
nykterhetsföreningar, som hafva dylika hus, ingalunda kunna anses
vara i behof af den lättnad, som här ifrågasättes.

Kommer jag så till den andra punkten, nämligen den formella
sidan af saken, så anser jag jämväl ur denna synpunkt förslaget vara
olämpligt. Det är icke riktigt, att en fastighet befrias från eu skatt
därför att en. nykterhetsförening äger densamma. Endast namnet
nykterhetsförening kan leda till förväxling. Man kan kalla en förening
nykterhetsförening, utan att den egentligen har till syfte att arbeta för
nykterheten. Den kan hafva många andra mål, som den verkar för, men
hvilka icke förtjäna skattefrihet. Herr Waldenström framhöll i Andra
Kammaren år 1905, då en liknande motion afslogs, att eu nykterhetsförening
måste vara inregistrerad för att kunna tillerkännas skattefrihet
för sina lokaler. År föreningen inregistrerad, så har man någon kännedom
om dess ändamål, och dä kan den vara berättigad till skattefrihet.

\ idare sade jag, att denna befrielse är ur skattesynpunkt orättvis.
Man har vid beskattning i allmänhet tillsett i vårt land att söka lätta

7 N:o 27.

Ousdageii den 10 April.

bördan för do fattiga för dem, som haft deri minsta bärkraften, men
a andra sidan har man ansett det vara rättvist att öka bördorna för
de rika, soin hafva större kraft att bära utskylderna. Det ena har man
velat vinna genom stadgande om existensminimum, det andra genom
progressiv beskattning. Men hur gör man här? Här säger man till
den° rika nykterhetsföreningen, som äger stora hus: »Ni skall få en

stor lättnad, därför att ni äger stora hus», meu till de små och fattiga
föreningarna, som icke äga något hus, säger man: »Ni kan ingen

fördel få. Ni äro fattiga och kunna därför icke få någon fördel».

Det är otvifvelaktigt, att det varit långt behagligare att i en sådan
fråga som denna få hos kammaren förorda en motion, som gäller ett
humanitärt ändamål, men vid behandling åt en skatteförordning bäi
man också ansvaret för att denna skatteförordning leder till rättvisa
i beskattningen, och därför, herr grefve och talman, ber jag få yrka
bifall till reservanternas förslag och utslag a utskottets hemställan.

Friherre De Ge er: Den föregående talaren ansag, att enär detta
vore en beskattningsfråga, skulle man icke låta några kånsloskäl tala.
Jag skall också försöka att så mycket som möjligt se frågan ur ekonomisk
synpunkt.

Reservanterna säga, att nykterhetsföreningarna hafva vid sidan åt
det sedliga mål, de afse att befrämja, jämväl ett ekonomiskt syfte.
Det har icke ingått i min erfarenhet, att nykterhetsföreningarna äro
sa beskaffade. Jag har aldrig hört, att man bildat. eu nykterhetsförening,
för att dess enskilda medlemmar skola förtjäna penningar.
Ätt de ”söka i någon mån minska sina utgifter genom att byra ut delar
af sina hus eller upplåta dem till föreläsningar eller för andra ändamål,
det är sant, men precis detsamma gäller om de religiösa samfund, som
hafva bönhus eller missionshus. Intet är vanligare, än att sådana
upplåtas för föreläsningar, konserter, basarer och dylikt. Icke vill man
väl därför säga, att dessa samfund hafva ett ekonomiskt syfte vid sidan
åt sitt egentliga? Däremot skulle jag vilja pasta, att nykterhetsföreningarna
främja ett mycket viktigt ekonomiskt intresse, men icke
deras eget, utan samhällets. Detta göra de genom att rädda en hel
mängd både unga och gamla män ifrån dryckenskapen, ombilda dem
till ordentliga och arbetsamma människor. Häråt hafva väl icke föieningarna
någon direkt fördel? Det är samhället, som skördai fördelen
åt den återvunna arbetskraften. Jag har för min del, särskild! under
den följd åt år jag varit bosatt på landsbygden, haft tillfälle att följa
många konkreta fall, som visat mig, hvilken nytta nykterhetsföreningarna
göra i detta afseende. Jag har sett unga män, som till följd
åt dryckenskap varit nära att blifva fullständiga odågor och som vanten
skräck för sina medmänniskor, jag har sett familjefäder, som i
stället för att sörja för sina familjer förstört arbetsförtjänsten, misshandlat
hustru och barn, men godtemplarne hafva tagit hand om dem,
och inom kort tid hafva de varit ordentliga, arbetsamma medborgare,
till gagn för sig själfva och sin ort. Jag anser, att nykterhetsföreningarna
°på detta vis göra eu god insats till förmån äfven för det allmannas
ekonomiska intresse.

Reservanterna anföra vidare såsom ett gravamen mot nykterhets -

Förslag till
bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 27.

Förslag till
bevillningsförordning.

(Forts.)

° Onsdagen den 10 April.

foreumganm, att de upplåta siua lokaler till konserter och dylika föreställningar,
som äro främmande för deras egentliga ändamål. Ja, det
ar alldeles riktigt, men därför anser jag, att man bör hålla dem
rakning, ty våra kroppsarbetare behöfva nöjen och tidsfördrif, de som
andra, och det har särskilt på landsbygden hittills varit klent beställdt
med tillgängen pa bättre nöjen. På många ställen har programmet
endast vant superi, kortspel och slagsmål. Är det då icke bättre, om
nykterhetsföreningarna kunna draga ungdomen till sina lokaler, äfven
om det sker genom tillställningar, som icke precis ingå i föreningarnas
egentliga ändamål? °

Vidare säga reservanterna, att det finnes eu mängd andra sällskan
med sedliga syftemål, som då kunna komma och yrka skattefrihet.
Ja, det kan nog hända, och om det finns sådana sällskap, som kunna
visas vara till allmänt gagn och hvilka behöfva byggnader för sina
ändamål, sa finns det ju intet skäl att neka dem skattefrihet. Ja«-tror, att staten vinner på den affären. ^

När nu Andra Kammarens utskottsledamöter enhälligt förordat
saken, och det sålunda är antagligt, att den vinner Andra Kammarens
bitall, ar det da verkligen nödvändigt att Första Kammaren skall hålla
pa denna princip, som föranled t afslag på denna fråga föregående
gånger, da den förelegat? Jag kan icke inse, att det skulle vara så
ytterst nödvändigt eller lämpligt. Nykterhetsfolket är, som motionären
herr Kvarnzelius säger, i allmänhet ett fattigt folk. Det får ikläda
sig störa uppoffringar för att fä dessa föreningslokaler. De behöfva
- j />1( rao’ ,™en hvad ändå mera behöfva och säkerligen skulle sätta
anda mera värdera, tror jag, vore det erkännande och det moraliska stöd,

de skulle fa, om Riksdagen behjärtade detta deras önskemål. För
staten är det en ytterst ringa uppoffring. Den återgäldas tusenfaldt
genom den atervunna arbetskraft, som nykterhetsföreningarna skänka
samhället.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

hrihene Beck- Fr i is, Carl Joachim: Bland de rörelser, som
under senare årtionden pågått i vårt land, torde nykterhetsrörelsen
otvifvelaktigt vara en af dem, som äga den största betydelsen och
äfven kunna framvisa vackra resultat af sill verksamhet. Många motioner
ha också under, årens lopp blifvit här i Riksdagen väckta i syfte att
främja denna rörelse. Åsikterna ha dock varit mycket delade, huru
detta lämpligast^ bör ske, och särskilt äro de många, som anse, att
™ verkligen något godt skall kunna! komma af denna rörelse och
olif va bestående, bör det ske på öfvertygelsens väg. *?

Bär har nu framlagts en motion,'' som blifvit° tillstyrkt af bevillningsutskottet,
att byggnader, som tillhöra nykterhetsföreningar och
äro afsedda för deras verksamhet, skola i beskattningshänseende jämställas
med kyrkor och bönhus, tillhöriga enskilda personer eller
samfund. För min del anser jag, att detta är en billig begäran, och
jag anhåller därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Öfverläggningen ansågs härmed[slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att den -

9 N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

summa skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels ock fotlag un
att paragrafen skulle erhålla den lydelse, som angifvits i den af herr p^!ordn^n(j_
Cavalli in. fl. vid denna paragraf anförda reservation. _ (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 4 § i bevillningsutskottets i punkten 1 af
dess betänkande n:o 13 framställda förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att ifrågavarande paragraf skall
erhålla den lydelse, som angifvits i den åt herr Cavalli in. fl. vid
denna paragraf anförda reservation.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—56;

Nej—65.

5 och 6 §§, öfver skriften till den nu genomgångna afdelningen
samt 7—10 §§.

<?

Godkändes.

11 §.

1 mom.

Godkändes.

2 mom.

Detta moment hade följande lydelse:

»Från utgörande af inkomstbevillning frikallas:

a) staten;

b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fättigvardsiurättningar
jämte andra fromma stiftelser: för all annan inkomst än
den i 8 § 2 mom. b) nämnda;

landsting, hushållningssällskap, städer och andra menigheter: för
sådan inkomst, som icke härflutit af rörelse eller yrke;

S:o 27. 10

Onsdagen den 10 April.

Förslag un allmänna bypoteksbanken, allmänna liypotekskassan för Sveriees
bemUmng.- afcäder och hypoteksförening '' °

(Forts.) järnkontoret, sa länge kontorets vinstmedel användas till allmänt

nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt

sparbanker, som afses i lagen af den 29 juli 1892, äfvensom sådana
rånte- och kapitalforsäkringsanstalter, som afse att bereda vinst endast
åt insättare;

c) medlem af konungaätten: för af staten anvisadt anslag samt för
inkomst af kapital;

d) olönad svensk konsul: för annan inkomst än den, lian härifrån
åtnjutit;

e) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jämte deras betjäning;

om de icke äro svenska medborgare: för all annan inkomst än
den, som utgjorts af från Sverige uppburen allmän eller enskild pension
eller erhållits genom här idkad rörelse;

om de äro svenska medborgare: för den inkomst, de åtnjutit af
sin tjänst hos den främmande makten;

f) utländiug, som här vistas för att idka studier; samt

g) lappallmogen: för inkomst af renskötsel.

Vid förevarande moment hade, i fråga om diplomatiska och konsulära
tjänstemäns beskattning, reservation anförts af herr Cavalli,
med hvilken friherre Trolle instämt, och som yrkat, att momentet
måtte erhålla följande lydelse:

»Från utgörande af inkomstbevinning frikallas:

a) staten;

b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar
jämte andra fromma stiftelser: för ail annan inkomst än
den i 8 § 2 mom. b) nämnda;

landsting, hushållningssällskap, städer och andra menigheter: för
sådan inkomst, som icke härflutit af rörelse eller yrke;

allmänna bypoteksbanken, allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer och hypoteksföreDingar;

järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare;
samt

sparbanker, som afses i lagen af den 29 juli 1892, äfvensom sådana
rånte- och kapitalforsäkringsanstalter, som afse att bereda vinst endast
åt insättare;

c) medlem af konungaätten: för af staten anvisadt anslag samt
för inkomst af kapital;

d) diplomatiske och konsuläre tjänstemän: för en tredjedel af
det i desse tjänstemäns löneförmåner ingående ortstillägg;

e) olönad svensk konsul: för annan inkomst än den, han härifrån
åtnjutit;

f) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer järnte deras betjäning;

om de icke äro svenska medborgare: för all annan inkomst än

11 N:o 27.

Onsdagen den 10 Apel

den, som utgjorts af från Sverige uppburen allmän eller enskild pension l‘.urs!"9 ul[
eller erhållits genom här idkad rörelse; _ „ . . ftrordniug.

om de uro svenska medborgare: för den inkomst, de åtnjutit åt • ^,-orts^
sin tjänst hos den främmande makten;

g) utländing, som här vistas för att idka studier; samt

It) lappallmogen: för inkomst af renskötsel,»

Herr Oavalli: Jag har ansett mig böra afgifva reservation mot

bevillningsutskottets förslag beträffande § 11 inom. 2, såvidt det gäller
beskattning af diplomatiska och konsulära tjänstemän. Deras aflöning
utgår under tre olika lönetitlar: lön i egentlig mening, hyresbidrag
och ortstillägg. Det är i fråga om beskattningen af detta sistnämnda
som jag och en kamrat i utskottet äro skiljaktiga från utskottets
majoritet. I detta ortstillägg inbegripas såväl tjänstgöringspenningar
som ersättning för de högre lefnadskostnader, hvilka betingas antingen
af vederbörande tjänstemäns representativa ställning eller däraf, att de
äro hänvisade att bo på extremt dyra orter. Det är således endast i
oegentlig mening en aflöning; i själfva verket utgör det endast en ersättning
för att hjälpa tjänstemannen att betala den i förhållande till
våra villkor exorbitanta hyra, som han måste i en världsmetropol erlägga.
Kan det under sådana förhållanden vara rätt att beskatta tjänstemannen
för detta och, mina herrar, beskatta honom progressivt?

1 samma män som staten måste skrida in med större belopp för att
sätta en dylik tjänsteman i stånd att betala sin hyra, och i samma
män som denna hyra således är dyrare, ökas den progressiva beskattningen
för tjänstemannen i fråga. Kan det vara rätt och billigt att
på sådant sätt beskatta dessa tjänstemän? Mig synes, att fråga kunde
vara, huruvida de icke borde åtnjuta skattefrihet för hela den del al
aflöningen, som utgör ortstillägg, men jag har funnit mig höra inskränka
mig till att yrka skattefrihet för endast en tredjedel af ortstillägget,
detta på grand däraf, att åtskilliga andra högre ämbetsmän
i värt land icke få åtnjuta skattefrihet för den del af deras aflöning,
som är afsedd till representationskostnader. Jag ställer, för att begagna
ett populärt uttryck, kyrkan midt i byn och påyrkar för dessa tjänstemän
skattefrihet blott i den mån förhållandena för dem äro skilda
från dem, under hvilka andra ämbetsmän lefva.

Jag vill icke i en beskattningsfråga vädja särskilt till de ömma
känslorna hos kammarens ledamöter — jag tror i allmänhet att det
har sina sidor att, för att begagna ett kändt uttryck, lägga poesi i
torra finansberättelser. Men om jag afhåller mig från att skatta ^at
detta i (ifrigt mycket förmånliga sätt att deducera, så kan jag väl åtminstone
väga påstå, att dessa tjänstemän äro eller böra vara föremål
för vårt intresse i stort sedt mera än kanske andra tjänstemän, utan
att jag dock därmed nedsätter dessa andra, något som dock tveks höra
till modet för dagen. Dessa våra diplomatiska och konsulära tjänstemän
spela för vårt land och dess förhållanden en så stor roll, deras
arbete är för oss så viktigt och betydelsefullt, att de ha rätt icke till
gracer, men till rättvisa.

Det är därför, mina herrar, som jag tillåter mig till kammaren
ställa den anhållan, att kammaren ville afstå bevillningsutskottets

N:o 27. 12

Onsdagen den 10 April.

IZliininT- jemstäHa° och godkänna den af mig afgifna reservationen, i den mån
förordning. dennil skllJer sig från bevillningsutskottets hemställan i det föredragna
(Forts.) momentet..

Herr Håkanson: Jag ber till en början att få understryka

hvad den ärade reservanten själf sade, att det icke finnes någon dylik
undantagsbestämmelse för andra statens tjänstemän som den af honom
här ifrågasatta. ° Jag ser den föreliggande frågan närmast såsom en
löneförhöjningsfråga och vill då påminna om att Riksdagen så nyligen
som i fjol bestämde liya lönesatser för diplomatiska och konsulära
tjänstemän. Det beslutet föregicks här i kammaren af en debatt, men
i den nämndes icke ett ord om den angelägenhet, som här kommit på
tal. Därför tror jag, att kammaren icke har någon anledning ätt
tänka därpå nu heller. Det är ju icke vanligt, att Riksdagen så snart
ändrar ståndpunkt i dylika frågor, och för min del kan jag icke finna
något skäl, hvarför det skulle ske i detta fall.

Jag tillåter mig därför yrka bifall till utskottets hemställan.

~ Herr Oa va 11 i: Jag uppfattade icke riktigt den siste talaren.
både han icke, att det här skulle vara fråga om att afvika från eu
princip? Mig veterligen har dock denna fråga aldrig tillförene varit
pröfvad. Löneregleringen, mina herrar, för diplomatiska och konsulära
tjänsteman kom till stånd i fjol, och utrikesministern förklarade,
redan då. han framlade förslaget till densamma, till statsrådsprotokollet,
att han önskade erhålla nu ifragasatt medgifvande i afseende å ifrågavarande
tjänstemäns beskattning. Tiden rnedgaf icke då framläggande
af förslag till. Riksdagen i detta hänseende, utan aflöningsstaten blef
ensamt i och för sig pröfvad. Nu, dä af annan anledning framkommit
ett förslag till ny bevillningsförordning, har utrikesministern funnit ett
osökt tillfälle att anyo komma fram med denna redan förut berörda
sk attefri hets frå ga.

Herr Håkanson: Den princip, jag talade om, var endast den,

att Riksdagen icke plägar så fort ändra ståndpunkt, och då nu lönestateii
för ifrågavarande tjänstemän blifvit så nyligen fastställd som i
ijol, kali det icke vara skäl att redan nu vidtaga jämkningar däri.
Hvad själfva saken angår, så förvånar det mig, att ett dylikt förslagkan
ha framkommit, da ju den hår förevarande propositionen afser att
bringa reda och rättvisa i beskattningen. Med det syftet öfverensstämmer
det väl illa att pa detta sätt göra undantag för en godtyckligt
vald del af vissa tjänstemäns löneförmåner.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu föredragna moment yrkats, dels att detsamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock, af herr
Cavalli, att momentet skulle erhålla den lydelse, som angifvits i den af
honom vid föreliggande paragraf anförda reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af utskottets
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 10 April.

13 >:o 27.

Herr Cavalli begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, juste- Förslag till
rades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse: förordning

Den, som godkänner 11 § 2 mom. i bevillningsutskottets i punk- (1,orU v ’
ten 1 af dess betänkande n:o 13 framställda förordningsförslag, röstar

•Ta;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att ifrågavarande moment skall
erhålla den lydelse, som angifvits i den af herr Cavalli vid denna
paragraf anförda reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 66.

12 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

»Beskattningsort.

Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:

a) patronus ecclesise: för inkomst af tionde eller ersättning därför:
där inkomsten utgått;

b) den, som drifver bankrörelse: för inkomst däraf: där rörelsen
genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor utöfvats;

den, som idkar järnvägsdrift: för inkomst däraf: där kontor och
stationer varit belägna;

den, som idkar kanaldrift: för inkomst däraf: där kontor funnits
samt å hvarje ort, som af kanalanläggningen berörts;

den, som med hjälp af ledning tillhandahåller vatten eller elektrisk
energi: för inkomst däraf: där vattenverk eller kraftstation varit förlagda,
där kontor funnits samt där vatten eller elektrisk energi förbrukats
;

c) bolag för inkomst af annan rörelse än sådan, hvarom i b)
stadgas: å den eller de orter, där bolagets rörelse eller någon hufvudsaklig
gren däraf på mera själfständigt sätt eller i afsevärd omfattning
drifvits; men i fall sådana bestämda orter icke förefunnits, äfvensom
för inkomst af kapital: där bolaget har sin styrelse;

d) handlande, fabriksägare samt annan yrkes- och näringsidkare:
för inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, där rörelse
eller yrke eller någon hufvudsaklig gren däraf på mera själfständigt
sätt eller i afsevärd omfattning idkats; dock skola handlande i de städer,
hvilka innefatta flera församlingar, för den handelsrörelse de därstädes
idkat, äfvensom de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöfvats
på flera orter, men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras
inom den församling, där de äro mantalsskrifna;

e) ägare af fartyg, hvaruti flera hafva del: för inkomst af fartyget:
där hufvud- eller korrespoudentredaren är mantalsskrifven; eller om
sådan ej finnes: där fartyget har sin hemort;

S:o 27. 14

Onsdagen den 10 April.

Förslag till f) de under konsistoriernas vård eller annan offentlig förvaltning
ställda kassor: för den i 8 § 2 mom. b) omförmälda inkomst vid ledigå
J (Forts) eclJlesiastiska sysslor: i den ort, där densamma eljest bort beskattas;

g)° utrikes boende, här i riket icke mantalsskrifven löntagare: för
lön från svenska statsverket: i Stockholms stad och S:t Nikolai församling;
samt

It) utrikes boende pensionstagare: för pension från svenska statsverket
eller allmän inrättning: där pensionen utbetalats.

För annan inkomst än den här ofvan i denna § omförmälda taxeras
skattskyldig: där han är mantalsskrifven; eller om han icke är
inom riket mantalsskrifven: där han inom riket hufvudsakligen vistas;
eller då sådan ort ej finnes: där inkomsten hufvudsakligen åtnjutits.

Afliden persons inkomst af sådan beskaffenhet, som i nästföregående
stycke afses, taxeras: där den aflidne senast varit mantalsskrifven;
eller om han icke varit inom riket mantalsskrifven: där han inom
riket hufvudsakligen vistats; eller då sådan ort ej finnes: där inkomsten
hufvudsakligen åtnjutits.

Vid förevarande paragraf hade herrar Wester och Åkerberg in. fl.
i af gifven reservation hemställt, att paragrafen måtte erhålla följande
från utskottets förslag afvikande lydelse:

Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:

a) patronus —-- utgått;

b) den, som drrfver bankrörelse: —--— — — — —--

-----;---------kommissionskontor utöfvats;

flen, som idkar järnvägsdrift: för inkomst däraf: där bolaget haft
hufvudkontor och stationer;

den, som idkar kanaldrift.: för inkomst däraf: där kontor funnits,
samt å hvarje ort, som af kanalanläggningen berörts;

den, som -—---------—---förbrukats;

c) -------------------.

d) ---------------------.

e) --------------------.

f) --------------------.

9)-------------------.

För annan — — — — — — — — — — — — — åtnjutits
Afliden —- — —----------— åtnjutits

Mom. a).

Godkändes.

Mom. b), afdelningen om beskattning af den, som drifver bankrörelse.

Godkändes.

Mom. b.), afdelningen om beskattning af den, som idkar järnvägsdrift.

Onsdagen den 10 April.

IT, N:o 27.

Herr Åkerberg: Såsom herrarne torde tinmi, hafva ett par ledamöter
af denna kammare och Magra af Andra Kammarens ledamöter
reserverat sig i denna punkt. Sjiilfva reservationen rör icke sfi mycket
denna paragraf som icke mer eu annan paragraf, som förekommer
längre fram, men ifall reservanternas åsikt skulle godkännas, måste
äfven denna paragraf ändras, hvarför jag jag har ansett lämpligt att nu begära
ordet och påpeka de skal, som reservanterna hatt för sitt yrkande.

Herrarne torde finna, att bevillningsutskottet har föreslagit, att i
afseende på järnvägsbeskattning skall tio procent af inkomsten taxeras
i den eller de orter, där järnvägen nästföregående är haft förvaltningskontor,
samt att detta belopp skall, där orterna äro flera, fördelas dem
emellan efter den grund, taxeringsman nen finna skälig.

Finansdepartementet hade tillkallat sakkunniga för att biträda vid
utredningen af denna fråga, och eu redogörelse för detta har förut
vid riksdagens början utdelats till kammarens ledamöter. Dessa sakkunniga
föreslogo emellertid eu annan fördelningsgrund. De föreslogo
nämligen, att endast fem procent af järnvägens inkomst skall taxeras
i den ort, där nästföregående år hufvudkontoret var beläget. Det är
denna princip, som reservanterna ansett vara lämpligast, och det beror
därpå, att man ansett, att fem procent bör vara tillräckligt att erhålla
för den ort, där hufvudkontoret är beläget. Man bör betänka, att den
ort, där hufvudkontoret är beläget, har äfven fördel i beskattningshänseende
af den personal, som är anställd vid hufvudkontoret.

Dessutom skulle ett antagande af reservanternas förslag medföra
en annan ganska stor fördel. Vi hafva nu från regeringen fatt detta
förslag till bevillningsförordning, hvilket förslag jag för min del och
de flesta med mig anse medföra stor reda i våra beskattningsförbållanden;
men skulle nu utskottets förslag i den föredragna paragrafen
antagas, är det nog fara för att det blefve en massa strider
mellan dessa orter, där kontoren äro belägna, om hur fördelningen af
de tio procenten skulle ske. De skola fördelas mellan kontoren »efter
taxeringsmännens skön». Ja, det blir sannerligen eu »skön» öfverenskommelse
mellan dessa, fruktar jag. Om man antager, att eu järnväg
har tre kontor, så vill nog den ort, hvari hvart och ett af dessa är
beläget, ha det mesta möjliga och föreslår t. ex. 50 % hvart och ett
för sig. Det blir 150 %, och då måste i alla fäll taxeringsmyndigheterna
skilja mellan dem. Skulle däremot reservationen antagas, då blir hela
saken ganska enkel. Det blir ingen strid, och man slipper klagomålen.

Jag skall nu be att få påpeka för kammaren, att det kan tyckas,
att vår reservation är inkonsekvent, då vi yrkat, att förslaget endast
skulle gälla järnvägs drift. Detta är dock icke vår mening, utan, såsom
herrarne torde finna af motiveringen till reservationen, afser vårt förslag
äfven kanaldrift, men till följd af förhållanden, som det icke stått i
reservanternas makt att öfvervinna, hafva vi fått inskränka oss för
närvarande att i vår reservation endast beröra paragrafen om järnvägs
drift, men därför skola icke herrarne tro, att vi icke haft vår uppmärksamhet
riktad på kanaldriften. Kommer reservanternas förslag
att antagas beträffande järnvägs drift, skall jag, i öfverensstämmelse
med den lå M., som blifvit utdelad bland kammarens ledamöter, be att
fä yrka, att samma princip måtte komma att tillämpas vid kanaldrift.

Förslår/ till
bevillningsförordning.

(Forts.)

S:o 27. 16

Onsdagen den 10 April.

Förslag till Ja g skall därför nu be att fa yrka, att denna punkt måtte erhålla

hf7rordnint Oljande lydelse: »den, som idkar järnvägsdrift: för inkomst däraf: där
X:- bolaget haft hufvudkontor och stationer». Om detta mitt yrkande godkännes,
skall jag, då vi komma till b § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna,
framställa yrkande om hvad reservationen i den delen
afser.

Herr Ca valli: Det kan icke nekas, att det förslag, som reservanterna
framlagt, har en förtjänst, jämfördt med utskottets, och det är,
att det är enkelt i tillämpningen, men det syndar i en annan riktning,
och det vida betänkligare; det är däri att det icke är rättvist. Skillnaden
mellan utskottets och reservanternas mening är den, att utskottet
vill, att järnvägsdrift skall beskattas, där järnvägsför vältning en har
alla sina förvaltningskontor, under det reservanterna säga: endast där
hufvudkontoret ligger. Finnes det någon rättvisa däri, finnes det något
fog för att inkomst endast skall beskattas, där hufvudkontoret är?
Nej, och det därför att eu järnvägs beskattningsbara inkomst träder fram,
först sedan från bruttoinkomsten fråndragits de utgifter, för hvilka
bolaget i beskattningshänseende har rätt att göra afdrag. 1 den mån
de vid de olika kontoren anställda tjänstemännen sköta förvaltningen
väl, göra upphandlingar klokt, vidtaga åtgärder, som minska järnvägsbolagets
utgifter, är det klart, att bolagets behållning i sin helhet varder
större, d. v. s. utgifterna blifva mindre och till följd däraf den
beskattningsbara inkomsten större. Då är det en enkel gärd af rättvisa,
att denna inkomst fördelas på de kontor, där denna förvaltning skötts.

Nu säger man: hufvudkontoret har hela förvaltningen; det är det
som bestämmer allt, och därför skall skatten påföras där och tillkomma
den kommunen. Det är alldeles oriktigt. Det finnes kontor, som järnvägsbolag
hafva på andra orter än där hufvudkontoret är beläget och
där man gör viktiga uppköp, vidtager viktiga förvaltningsåtgärder, åtgärder
hvilka naturligtvis medföra, om de skötas väl, minskade utgifter,
men om de skötas illa, ökade utgifter. Det är klart, att kontorsförvaltningen
där, dess insats i arbetet för järnvägens förvaltning inverkar
på inkomsten i dess helhet, och då är det också rätt, att en dylik inkomst
beskattas på de ställen, där förvaltningskontoren finnas.

Nu säger den siste talaren, att det är svårt att fördela inkomsten.
Det är en olycka med hela den direkta beskattningen, att den hvarken
är enkel eller lättfattlig; den är i allmänhet rätt svår och krånglig,
men jag påstår bestämdt och påkallar därvid kammarens uppmärksamhet,
att den princip, som reservanterna här framhållit, är stridande
mot de bestämmelser, som gälla beskattning af rörelse. Bevillningsförordningen
stadgar, att rörelse eller yrke skall beskattas å den eller
de orter, där rörelsen eller yrket eller någon hufvudsaklig gren däraf
på mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning idkas. Nu vill
man för järnvägsbolag göra en afvikelse, som står i strid med denna
princip.. Finnes det något fog för detta? Intet annat än enkelheten.
Men, mina herrar, vi böra komma i håg, att beskattningslagstiftningen
bör söka undvika att, såsom man i beskattningstekniskt hänseende säger,
vara »rå». Det får den icke vara, den bör vara smidig och anpassa
sig efter förhållandena. Att detta kan vara svårt och besvärlig,

OnsJaften den 10 April.

17 \.o 27.

far icke leda till ett brott mot principen. Den princip, som Kuugl.
Maj:t lågt fram och bevillningsutskottet har accepterat, har framkommit
efter en mycket sorgfällig och omsorgsfull utredning inom kammarrätten,
och jag beklagar, att dess president är af sjukdom hindrad
att närvara här i dag. Han skulle bättre än jag varit i tillfälle att
klargöra rättmätigheten och riktigheten af det framlagda förslaget, till
hvilket jag yrkar bifall.

Herr Wester: Innan jag ingår i bemötande af hvad bevillningsutskottets
ärade ordförande sagt, nödgas jag lämna en redogörelse öfver
frågans föregående behandling och utredning.

Såsom herrarne behagade finna, har denna fråga under många år,
särskild! i fråga om taxering, af kanal- och järnvägsdrift, varit föremål
för Riksdagens behandling. Många och stora olägenheter förefinnas
med afseende på denna taxering och man har icke, hvarken inom bevillningsutskottet
eller Riksdagen, kunnat komma till något resultat.
Finansdepartementet tillkallade då sakkunniga personer, som ägnade
denna fråga den mest ingående och sakrika utredning. Dessa sakkunniga
hafva därvid tast sig vid svårigheterna att taxera eu järnväg,
som går igenom många taxeringsdistrikt och inånga län — 4 å n
stycken — och som således har att göra med pröfningsnämnder i alla
dessa olika län. Det ansågs därför vara nödvändigt, att få i själfva
förordningen lagfastade principen och grunden för järnvägs- och kanaldrifts
taxering. Detta har varit de sakkunniges uppgift, och de hafva
i sådant hänseende Ivckats att alldeles fullständigt lösa frågan i dess
helhet. De hafva i själfva förordningen intagit de bestämmelser, som
skulle gälla för taxering af dessa trafikleder, och om detta förslag voro
de sakkunniga eniga. Men när frågan sedan kom till kammarrätten
för att där bedömas, då säger kammarrätten helt enkelt: vi kunna
godkänna förslaget i öfrigt med undantag af taxeringen af hufvudkontoret.
Kammarrätten ansåg nämligen, att icke endast hufvudkontoret
utan äfven öfriga kontor skola beskattas, och finner därför lämpligt
anslå 10 procent af nettoinkomsten att fördelas dem emellan. Men
i och med detsamma som man lösrycker detta, kommer man in pa
samma tvistiga förhållanden som förut. Kontoren ligga inom olika
taxeringsdistrikt, och därmed är man inne på det besvärliga förhållandet,
att järnvägen har att i taxeriugshänseende bevaka sin rätt inom
olika län. Nu säger bevillningsutskottets ordförande, att taxering endast
af hufvndkontoret icke är rättvist. Jag undrar det! Jag undrar.
om det någonsin satts i fråga, att förvaltningskontor vid järnvägar
skola skatta för inkomst. De hafva faktiskt icke någon beskattningsbar
inkomst, och därför lägger man skatten på hufvudkontoret, därifrån
den ekonomiska ledningen utgår. Hvad äro egentligen förvaltningskontoren?
Kanhända har järnvägen en maskinverkstad på ett håll,
en reparationsverkstad på ett annat, eller kanske ett större materialförråd.
Om det då finnes förvaltningskontor där, är det då rimligt att
förstöra hela taxeringen för att dessa kontor, som i verkligheten ingen
inkomst hafva, skola skatta för inkomst?

Vidare sade bevillningsutskottets ordförande, att detta står i strid
mot gällande bevillningsförordning. Nej, det står icke i strid mot

Första Kammarens Prot. 1907. N:o 27. 2

Förslag till
bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 27. 18

Onsdagen den 10 April.

Förslag ull 12 §; emedan det icke tinnes någon inkomst där att taxera, kan
förordning man icke tala om att man taxerar i strid mot gällande bevillningsJ
(Forts) förordning. Jag ber herrarne fästa särskild uppmärksamhet vid detta.

Om jag icke hade de sakkunniges enhälliga uttalande att stödja mig
pa, hade jag icke vågat upptaga kammarens tid; men när man noggrant
studerar frågan, finner man, att man genom att antaga det
af de sakkunnige utarbetade och af reservanterna förordade förslaget
kommer till den enhetlighet, den ordning och reda i afseende på beskattning
af järnväg, som i många år varit ett efterlängtad! mål. Om
man däremot tager dessa förvaltningskontor, blir det ständiga tvister
om huru mycket hvarje kontor skall taxeras för inkomster, som det
verkligen icke har, och det komme att förrycka den ledande principen
i de sakkunniges förslag.

Jag ber därför att få förena mig i herr Åkerbergs yrkande på
bifall till reservanternas förslag.

Herr Cavalli: Jag ber om ursäkt, att jag uppträder ånyo, men
jag måste klara en punkt, beträffande hvilken den siste ärade" talaren
försökte att grumla uppfattningen.

Han slog fast med styrka, att dessa förvaltningskontor icke lämna
bolaget någon inkomst, men det är just däri felslutet ligger. Genom
deras verksamhet, genom deras förståndiga inköp, deras sätt att anordna
reparationer in. m. minskas, såsom jag redan framhållit, utgifterna,
och. i följd af minskade utgifter, för hvilka bolaget är berättigadt att
åtnjuta afdrag, ökas den beskattningsbara inkomsten. Alltså: de bidraga
till den beskattningsbara inkomsten.

Nu åberopas de sakkunniges yttrande och deras mening. Jag vill
icke bestrida de sakkunniges — däraf två äro järnvägsdirektörer —
auktoritet. Dessa herrar hafva naturligtvis sagt hvad som från järnvägssynpunht
är lämpligt och tjänligt; men ingen har begärt, att de
skola vara sakkunniga i beskattningshänseende. Sådan sakkunskap
besitter kammarrätten. Kammarrätten har ur beskattningssynpunkt
kritiserat de sakkunniges förslag och lagt fram ett förslag, som Kungl.
Maj:t gillat och bevillningsutskottet tillstyrkt.

Den siste ärade talaren sade, att vi länge längtat efter det
förslag, som i reservationen upptagits, och att det var ett enkelt
och klart förslag. Ja, det är nog bra. Men då denna enkelhet icke
står i öfverensstämmelse med de grunder, som äro gällande för eu
rättvis beskattning, få vi försöka reda oss med svårigheterna; de äro
icke värre än att de kunna öfvervinnas. I detta fall få vi komma ihåg,
att de, som blifva utsatta för dessa svårigheter, icke äro något småfolk.
Det är stora bolag, som till sitt förfogande hafva direktörer och
juridiskt bildade personer för handhafvande af deras angelägenheter.
Det kan således icke vålla dem allt för stora olägenheter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Walleuberg: Om jag förstått denna lag rätt, är meningen
därmed att införa förenklingar i vårt skatteväsen, och särskild! hvad
denna fråga beträffar, har jag förstått det så, att Kungl. Maj:ts förslag
går ut på att undvika de ändlösa tvister, som brukat uppstå i fråga

Onsdagen den 10 April.

19 N:o 27.

om järnvägars beskattningsbara inkomster. Vid eu järnväg — jag behöfver
icke nämna speciellt hvilken — har förhållandet varit sadant,
att icke något år gatt, utan att man varit nödsakad att öfverklaga de
af de särskilda beskattningsmyndigheterna påförda taxeringarna. Järnvägen
vinner i regel, efter så och så många år, efter att hafva fullföljt
sina besvär bos Kungl. Maj:t, men icke förty fortsätta myndigheterna
att åsätta oriktiga taxeringar, och processerna fortgå. Nu både
jag hoppats, att genom Kungl. Maj:ts förslag sådant skulle kunna förekommas.
Ty undvikandet af alla dessa besvär och allt det arbete för
myndigheterna, som förorsakas genom sådant förfarande, är för mig
en besparing, som jag finner väl värd att taga vara på. Kungl. Magt
bar därför föreslagit införande af en ny princip, nämligen att inkomsten
för hvarje station skall utgå efter trafikvärdet; uppgifter därom skola
lämnas af järnvägarna, då man blefve fri från tvister om hufvudstolen
af inkomsterna, som skola beskattas för hvarje station. Men Kungl.
Maj:t har äfven infört ett annat moment, nämligen att för eu järnväg
i dess helhet 10 procent af inkomsten skall taxeras i den eller de orter,
där järnvägen har förvaltningskontor, samt att detta belopp skall fördelas
af taxeringsmyndigheter på de olika förvaltningskontoren. Hvad
man i detta fall menar med »förvaltningskontor» har jag icke riktigt
klart för mig; det torde också kunna blifva föremål för tvist. Reservanterna
hafva funnit, att, om förändringen skall vara en förbättring,
borde den genomföras helt och hållet, och föreslå därför att taga bort
taxeringsmyndigheternas rätt att dividera dessa 10 procent och att således
taga bort en anledning till fortsatta processer, samt föreslå i
stället, att 5 procent skulle taxeras i den ort, där hufvudkontoret vore
beläget.

Då jag, såsom nämndt, för min del har ansett, att det man åsyftade
med denna lag var att undvika tvister och processer, ansluter jag
mig till reservanternas förslag och yrkar bifall till detsamma.

Herr Cavalli: Ännu några ord! Den siste ärade talaren har

fullkomligt missförstått syftet med denna förordning. Den har icke
tillkommit för att besvär och klagomål skola kunna undvikas, utan för
att skipa rättvisa i beskattningen, i detta afseende särskilt mellan
kommunerna. Den siste ärade talaren ansåg, att förordningen borde
medföra minskning i anförda besvär samt i arbetet för pröfningen af
dessa besvär, en besparing som vore värd att taga vara på. Det är nog
bra. Men hvem skall betala värdet af denna besparing? Jo, det skulle de
kommuner, som icke få den skatt, hvartill de rättvisligen äro berättigade.
Det är i sådant hänseende, det förslag, reservanterna framlagt,
strider emot förordningens anda, och det är därför jag här kämpar
emot reservanternas och för utskottets förslag.

Herr Wester: Det är alldeles oriktigt att, såsom min högt ärade
vän, ordföranden i bevillningsutskottet, här säger, att man icke skapat
denna förändring i förordningen för undvikande af tvister. Jo, den
har just tillkommit för att förebygga de många besvär, som i detta
fall skulle förekomma och som hafva i många år förekommit med afseende
å järnvägarnas beskattning. Nu säger vidare bevillningsut -

Förslag till
bevillningsförordning.

(Fort».)

!V:o 27. 20

Förslag till
bevillningsförordning.

(Forts.)

Oasdagen den 10 April.

skottets ärade ordförande, att de svårigheter, som uppstå härvid, träffa
icke småfolket, utan stora bolag, och det gjorde således ingenting, att
svårigheter vållades genom tvistigheterna'' röran de deras beskattning.
Den tolkningen kan jag för min del icke gilla. Svårigheterna skola
undanröjas, vare sig de träffa små eller stora bolag; — jag yrkar bifall
till reservationen.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende pa nu föreliggande afdelning af mom. b) yrkats,
dels att utskottets förslag skulle godkännas, dels ock att ifrågavarande
afdelning skulle erhålla den lydelse, som angifvits i den af herrar
Wester och Åkerberg med flera vid förevarande paragraf anförda reservation.

Sedermera framställde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande af
det förslag, som innefattades i reservationen, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Cavalli begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 12 § mom. b) afdelningen om beskattning
af den, som idkar järnvägsdrift, i bevillningsutskottets i punkten 1 af
dess betänkande n:o 13 framställda förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

o Vinner Nej, besluter kammaren, att ifrågavarande afdelningoskall
erhålla den lydelse, som angifvits i den af herrar Wester och Åkerberg
med flera vid denna paragraf anförda reservation.

Vid slutet jif den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 49.

Återstående delar af 12 §.

Godkändes.

13—28 §§ jämte därtill hörande öfver skrifter.

Godkändes.

»9 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

Hvarje kommun skall i allmänhet utgöra ett taxeringsdistrikt. 1
Stoekholm äger öfverståthållarämbetet att bestämma antalet af de

Onsdagen den 10 April. 21

taxeringsnämnder, som tiar skola tillsättas, samt det distrikt, hvarje
taxeringsnämnd skall omfatta. För annan stad, hvarest liera taxeringsnämnder
erfordras, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, efter
magistratens hörande, bestämma taxeringsnämndernas antal och taxeringsdistrikten.
På landet må Kungl. Maj:ts befallningshafvande fördela
.större kommuner i två eller liera taxeriugsdistrikt äfvensom förena
två eller flera mindre kommuner till ett taxeringsdistrikt.

Grefve Lewenhaupt: Vid 1905 års riksdag väckte jag en mo tion,

som hade till ändamål att fästa uppmärksamheten på, att, för
vinnande af jämnhet i taxeringen särskilt af fast egendom på landet,
nog vore nödvändigt att söka få till stånd så beskaffade beredningsoch
taxeringsnämnder, att de kunde bli i tillfälle att rätt afväga de
egendomsvärden, som de skola uppskatta, äfvensom förändringar i taxeringsmyndigheternas
arbetssätt. Vi hafva nu fått en ny bevillningsförordning,
och i dess 29 § heter det: »hvarje kommun skall i allmänhet
utgöra ett taxeringsdistrikt». För två år sedan fäste jag kammarens
uppmärksamhet på en af orsakerna hvarför fastigheter på landet
äro så ojämnt taxerade, nämligen den, att distrikten äro mycket små,
åtminstone i de gamla odalbygderna, där kommunernas invånarantal
i allmänhet växlar mellan 500 och 1,500 invånare. För mitt påstående
att dessa värden äro mycket ojämna och på sina orter ovanligt låga,
skall jag bedja få andraga bevis. Här yttrades är 1905 angående den
saken af en ledamot på kronobergsbänken: I Halland och på Oland

äro såsom bekant taxeringsvärdena så låga, att, då därvarande hemmansägare
söka lån inom den hypoteksförening, de tillhöra, anställes
vanligen en särskild hypoteksvärdering, hvars resultat i regel är sådant,
att hypotekslån där kunna lämnas till belopp i närheten af taxeringsvärdet,
medan inom andra delar af hypoteksföreningens verksamhetsfält
lånen erhållas inom halfva taxeringsvärdet. Detta faktum, som af den ärade
talaren konstaterades, har icke blifvit vederlagdt. På åtskilliga andra
ställen i vårt land skall man vid granskning finna, att arrendebeloppen
kunna utgå med 4 procent af taxeringsvärdet, då däremot på andra orter
taxeringsvärdena äro så låga, att arrendebeloppet utgår med fullt 6 procent
på taxeringsvärdet. Det synes mig därför såsom en mycket väsentlig
sak och nödvändigt kräfves, att eu grundlig revision genomfördes vid
taxering af fast egendom på landet. Jag påpekar nu såsom år 1905,
att ett sätt att komma till den jämnare taxeringen vore att försöka
få distrikten något större, så att de icke, såsom nu är fallet, i regeln
utgjordes hvart och ett af en mindre kommun. Alla dem, som i likhet
med mig haft göra med taxering af fastighet å landet, veta till fullo,
att personer, som inväljas i bevillningsberedningar eller taxeringsnämnder
från samma kommun, i allmänhet hafva stor benägenhet att
icke vilja rubba taxeringen af egendom, hellre nedsätta än öka den,
detta af grannhänsyn, och detta är en ganska väsentlig orsak, hvarför
rubbning i ena eller andra fallet är svår att genomföra. Nu beror
mycket på, huru Konungens befallningshafvande i de olika länen
sköter saken. År denna myndighet i tillfälle att skaffa energiska och
sakkunniga ordförande i de olika nämnderna, kan mycket vinnas, men
lyckas icke detta för Konungens befallningshafvande och kan han icke

N:o 27.

Förslay till
bevillningsförordning.

(Forts.)

Nso 27. 22

Förslag till
bevillningsförordning.

(Forts.)

Onsdagen den 10 April.

få ordförande i bevillningsberedningarna, Indika med tillgängligt material
åstadkomma jämn taxering, blir allt detsamma som förut. Nu
hade jag hoppats, att detta nya förslag skulle härvidlag försökt några
förändringar, möjliga att genomföra, på det sätt t. ex. att, då nu bevillningsberedningarna
bortfalla, åtminstone något minimum bestämdes
för taxeringsdistriktens storlek. Något sådant stadgande gifves dock
icke i denna paragraf, där det heter: »på landet må Kungl. Maj:ts
befallningshafvande fördela större kommuner i två eller flera taxeringsdistrikt
äfvensom förena två eller flera mindre kommuner till ett taxeringsdistrikt».
Det finnes således icke någon hållbar princip gifven,
hvarefter Konungens befallningshafvande kunde gå; den gamla principen
med mycket små distrikt torde därför komma att tillämpas.
Vill man verkligen komma till en så beskaffad reform som den, hvars
nödvändighet jag påpekade 1905 och nu ytterligare understryker, måste
naturligtvis skatteväsendets tillämpning skärpas på ett sätt, som gifver
tillfredsställande resultat. Herrarne veta alla, sedan vi nu fått inkomstskatten,
af hvilken väsentlig vikt det är, icke allenast att taxeringsvärdena
blifva likformiga inom distriktet och länet, utan att vi
fä en verkligt rättvis uppskattning öfver landet i dess helhet. Det
finnes naturligtvis då ingen annan utväg än att fästa Kungl. Majrts
regerings uppmärksamhet därpå att i detta afseende mycket i hela
vårt skatteväsende är försummadt och behöfver ändras.

Jag har velat yttra detta till protokollet för att icke hafva försummat
tillfället att för kammaren framhålla huru viktigt det är att
våra skatteförhållanden ordnas så, att taxeringsvärdena bli rätt afvägda
och att alla fel och orättvisor bli rättade.

Jag tilltror mig icke att på stående fot kunna omformulera denna
lag så, att den på ett tillfredsställande sätt återger hvad jag åsyftar,
och på grund häraf måste jag afstå från något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes nu föredragna paragraf.

30-34 §§.

Godkändes.

35 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Till taxeringsnämndens ordförande skall å landet häradsskrifvaren
och i stad, utom Stockholm, vederbörande tjänsteman senast den 15
mars, vid bot af tre kronor för hvarje öfverskjutande dag, hafva aflämnat
på mantalslängden för nästföregående år grundade, enligt fastställda
formulär uppställda längder, upptagande samtliga inom taxeringsdistriktet
belägna fastigheter, å hvilka jämlikt 5 § särskilda taxeringsvärden
skola sättas, äfvensom fastigheternas ägare eller i fall, som
i 2 § sägs, deras innehafvare. Dessutom böra vid samma tillfälle till
taxeringsnämndens ordförande aflämnas tillräckligt antal tryckta blanketter
till taxeringslängden öfver inkomstbevillningen, uti hvilken enligt
fastställdt formulär uppgjorda längd taxeringsnämnden införer alla

2H N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

de personer, som nämnden anser skyldiga att dylik bevillning inom Fånjag t>U
distriktet erlägga. I stad böra taxeringsnämnderna till dessa längders
upprättande och kompletterande åtnjuta nödigt biträde åt vederbörande
uppbörds- eller annan därtill utsedd tjänsteman.

Före januari månads utgång skola till taxeringsnämndens ordförande
aflämnas, på landet af kommunalstämmas ordförande och i stad.
utom Stockholm, genom magistratens försorg, de i 39 § 4 mom. och
50 § 3 mom. omförmälda afskrifter af taxeringslängder och pröfningsnämndens
särskilda längder för nästföregående år.

I öfverensstämmelse med den för taxeringsmyndigheterna utfärdade
särskilda instruktion och under tillämpning af de i denna förordning
stadgade grunder åligger det taxeringsnämnden att bestämma och uti
taxeringslängderna införa det fastighetsvärde och det inkomstbelopp,
för hvilket bevillning skall inom taxeringsdistriktet påföras hvarje
skattskyldig, med iakttagande därvid, att uppskattad inkomst af rörelse,
yrke eller eljest upptages på sätt bilagda formulär n:o 5 utvisar; och
bör taxeringsnämnden därvid följa den inom samma ort senast upprättade
mantalslängd, hvilken för sådant ändamål skall, sedan densamma
blifvit i föreskrifven tid och ordning granskad, jämte alla därtill hörande
uppgifter och handlingar senast den 15 mars tillställas ordföranden
i ortens taxeringsnämnd.

Taxeringslängderna underskrifvas af taxeringsnämndens ordförande
och ledamöter.

Finnes inom distriktet municipalsamhälle, skola de inom detta
samhälle förekommande fastighetsvärden och inkomstbelopp i längderna
särskildt angifvas och sammanföras. Om af fastighet endast en del
fäller inom municipalsamhällets område, skall i anteckningskolumnen
anmärkas, huru stor del af fastighetens hela värde belöper å sagda del
af fastigheten.

Herr von Mentzer: Såsom herrarne torde hafva iakttagit, före kommer

i en af de större dagliga tidningarna för i dag eu uppgift,
att häradsskrifvarne varit samlade och därvid afsändt en skrifvelse:
denna har utdelats i kammaren och just i detta ögonblick kommit i
min hand. Uti skrifvelsen framhålles bland annat »det hart. när
omöjliga i att på den af Riksdagens bevillningsutskott föreslagna tiden,
eller före den 15 mars, tillskrifva och expediera taxeringslängder för
fast egendom, grundade på senaste mantalslängder». Da det är häradsskrifvarne,
som väsentligen hafva att verkställa de åtgärder, som bär
äro i fråga, svnes det mig vara tillbörligt att allt afseende fästes vid
hvad de framfört, och då denna skrifvelse kommit så sent fram, att
utskottet icke varit i tillfälle att taga förhållandena i särskildt öfvervägande,
undrar jag, huruvida det icke vore lämpligt att utskottet
erhölle ett sådant tillfälle. Det torde vara så mycket mer nödvändigt,
som häradsskrifvarnes invändning inskränker sig icke till ofvannämnda
utan gäller äfven öfriga tidsbestämmelser, som förekomma i detta förslag.
För att visa, huru nödvändigt det är att i allmänhet dessa
frågor angående tidsbestämmelserna komma under ny, särskild pröfning,
tillåter jag mig fästa uppmärksamheten vid föreskriften om att pröfningsnämnderna
skola i landsbygden hafva afslutat sina arbeten den

M:o 27.

24

förslag till
bevillningsförordning.

(Forts.)

Onsdagen den 10 April.

10 augusti; inom tre veckor därefter skola taxeringshaudlingarna öfversändas
till liäradsskrifvarne, det vill säga senast den 31 augusti. Nu
är postgången på landet i vissa trakter, etter hvad det sagls mig, så
långsam, att handlingarna icke skulle hinna fram förr än den (i septern
ber. Hvad skola då liäradsskrifvarne göra med dessa handlingar?

d® äro skyldiga att redan den 8 september icke blott öfversända
afskrifter af handlingarna utan rent åt tillställa kommunalstämmornas
ordförande de handlingar, som dessa hafva att mottaga. Detta är,
*asom “an med ringaste eftertanke finner, absolut omöjligt i vissa
tall. Sålunda tinnes här, enligt min föreställning, en punkt i fråga om
tidsbestämmelserna, som med allt skäl bör ändras. Då eu så viktig
och afgörande punkt som denna krafvel'' ändring, finner jag att saken
\ döss kelhet rörande dessa tidsbestämmelser bör tagas i nytt, särskildt
öfvervägande och yrkar därför, herr grefve och talman, att den föredragna
paragrafen måtte återremitteras.

Herr Cavalli: Vi äro såsom ledamöter i kammaren icke ovana

viti att åtskilliga . framställningar läggas på våra pulpeter från personer,
som kunna vara intresserade i det lagstiftningsarbete Riksdagen förehai,
nien rätt sällan inträffar det så lyckligt, som här varit fallet för
den siste ärade talaren, att en framställning kommit fram just i samma
stund, den ° behöfts. Jag fick den också på samma gång som lian.
Han var så god och upplyste om hvad det var för eu promemoria,
stack i min hand. Jag skall om denna promemorias
anämnande i uenna stund och hvad därmed sammanhänger be att
fa säga nagra ord.

Jag undrar, om det icke vore lyckligare ur mer än ett hänseende,
därest tjänstemän vände sig till regeringen, och regeringen framlade
naken i fråga inför Riksdagen, om den fäste afseende vid deras
önskemal. Jag tror det är ägnadt att väcka uppmärksamhet, att denna
promemoria delas ut först i dag, då den kungl. propositionen utdelades
den 20 februari, samt utskottet i detta förslag i de af herr von
Mentzer angifna delarna icke gjort någon som helst ändring. Detta
om den formella sidan. Jag öfvergår nu till realiteten.

Vid den proposition, om hvilken jag talar, n:o 47, var, då den
öf\ erlämnades till Riksdagen, fogad en bilaga, underskrifven af en
landskamrerare, en kronofogde, två häradsskrifvare och en kronokassör,
i hviken, dessa landtstatstjänstemäii tillstyrka de tidsbestämmelser Kungl.
Maj:t föreslagit och bevillningsutskottet nu för sin del tillstyrker.
Hvad vilja nu da dessa protesterande herrar, eller rättare, hvad vill
den siste ärade talaren, att man skall göra mer? Man tillkallar sakkunnige
personer. Jag förmodar att regeringen träffar sitt val med
omsorg. Jag känner dessa herrar, och jag kan beteckna dem såsom
mycket skickliga landtstatstjänstemäii. Hvad vill den ärade talaren,
att regeringen skall göra mer? Herr von Mentzer sade, att han fann
det för liäradsskrifvarne absolut omöjligt att på bestämd tid verkställa
vissa åligganden, som enligt den nya ordningen skulle tillkomma dem.
Det gläder mig, att han begagnade ett så tungt ord, ty det är klart
att hans bevisning därmed faller; den som bevisar för mycket, bevisar
intet. Men det kan väl bända, och det har så att säga legat på bott -

Onsdagen den H) April.

£5 i\:o 27.

nen vid framkomsten af denna förordning, att för vissa landtstatstjän- till

stemän skulle beredas ersättning till skrifbiträden i vissa fall, och jag vdmRa.

antager, att landtstatens lönereglering maste förekomma vid näst.’. (j,''0l.ts)
riksdag samt att, i den män det behöfves, däri skall finnas upptagen
ersättning för ökade göromål, hvilken ersättning skulle komma att
utgå samtidigt med denna förordnings tillämpning. .lag har haft någon
erfarenhet i dessa ting och jag har sökt supplera min bristande erfarenhet
under de senare åren genom att inhämta underrättelse af
personer, som sysselsatt sig med dem, och till hvilkas skicklighet och
omdöme jag har förtroende; dessa hafva för mig förklarat, att de icke
här se någon omöjlighet. Att i vissa fögderier kunna visa sig svårigheter,
kan jag medgifva, liksom jag redan medgifvit, att anslag kan
erfordras för beredande af ersättning till skri! biträden för häradsskrifvarne,
men, mina herrar, låt detta vara detta och gil icke saken större
räckvidd.

Vilja statsmakterna besluta en reform, måste de därtill vara berättigade,
och reformen skall då genomföras, äfven om den tjänstemannaklass,
som har att verkställa reformen, kan finna det svårt och
besvärligt. Regeringen är skyldig och regeringen underlåter helt visst
icke sin skyldighet att tillse, att dessa tjänstemän få den tillökning i
löneförmåner, ersättning för skrifbiträden och dylikt, som på grund
af reformen erfordras. Finge tjänstemäns förklaranden i dylika fall
vara afgörande, så vore det ju att helt vända upp och ned på frågan
om hvem det tillkommer att fatta beslut. Såsom sagdt är, jag måste
sätta större tillit till det förslag, som regeringen framlagt efter noggrann
pröfning, efter att hafva hört personer, som äga sakkännedom
och afgifvit sitt yttrande under ansvar, än till eu sådan promemoria,
som jag i dag fått mottaga. Men jag är i tillfälle att meddela en liten
interiör, som ställer frågan, för mig åtminstone, i något egendomlig
dager. Såsom ordförande i bevillningsutskottet har jag den 25
februari mottagit en skrift från häradsskrifvare i två län, hvari de
framställt önskemål med hänsyn till den kung!, propositionen i fråga.

Denna var således för dessa herrar känd den 25 februari, och de yrka
i sm skrift på en liten ändring i 53 § 2 mon. i fråga om vissa afskrifter
af taxeringslängderna. De hade sålunda tagit del af propositionen
och de funno icke mer att anmärka, såvidt jag kunnat finna,
än att bevillningsutskottet borde göra eu betydelselös ändring i 53 §.

En af dessa herrar har sedan under de senaste dagarna uppsökt riksdagsmän
samt därvid förklarat, att det vore omöjligt att verkställa
reformen i fråga. Jag ber, att man ville i detta fall låta den, sem
har ansvaret, vara ansvarig. Regeringen är ansvarig för, huru dessa
tjänstemän skola utföra sina åligganden, och för de åtgärder som kunna
behöfvas för att underlätta fullgörandet af det uppdrag, kvilket den
lagstiftande makten kan ålägga dem. — Jag hemställer om bifall till
utskottets förslag.

Herr von Mentzer: Bevillningsutskottets ärade ordförande på pekade

först, att det skulle vara något oegentligt, att häradsskrifvarne
hafva på detta sätt uppträdt. Det lämnar jag därhän, huruvida det i
formellt hänseende kan vara något att anmärka däremot. Men under

Ji:o 27. aa

Onsdagen den 10 April.

till alla förhållanden synes mig sak alltid vara mer än form. Och saken
förordning ^en>oatt på ena sidan stå här fyra landtstatstjänstemän och bland
(Ports.) ^em tv^. häradsskrifvare, som varit särskildt tillkallade och som hafva
uttalat sig pa visst sätt, och på den andra sidan, efter uppgift, Sveriges
samtlige häradsskrifvare, som göra en vördsam hemställan till Riksdagen
att iakttaga något, som möjliggör för dem att utföra sitt arbete.
Jag tycker, att det icke vore olämpligt, om det visades dem, som skola
utföra detta arbete, den hänsyn, att man toge i särskildt skärskådande
hvad de i grupp säga.

Vidare menade bevillningsutskottets ordförande , att jag bevisat
för mycket med dessa af mig särskildt påpekade punkter. Det öfverlärnnar
jag åt herrarne själfva att bedöma. Jag för min del vidblir,
att jag icke bevisat för mycket med det jag sade. Uti ifrågavarande
afseende är det omöjligt för en häradsskrifvare att fullgöra hvad det
föreliggande förslaget ålägger honom.

Jag vidblir mitt yrkande på återrremiss.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Efter det yttrande,
som i denna fråga blifvit afgifvet af ordföranden i bevillningsutskottet,
kan det ju synas i viss mån öfverflödigt, att jag yttrar mig i saken.
På grund af innehållet i den skrift, som här i dag framkommit från
häradsskrifvarne, anser jag mig emellertid både pliktig och berättigad
att yttra mig, äfven om jag därigenom skulle komma att till viss del
upprepa något af det, som herr Cavalli nyss har sagt.

Jag kan för min del icke finna annat, än att det är något olämpligt
att, då Kungl. Maj:ts proposition är ungefär två månader gammal,
och då det hade varit tillfälle för dessa tjänstemän, som här är fråga
om, nämligen häradsskrifvarne, att taga del af denna proposition långt
innan den kom att blifva behandlad i bevillningsutskottet, nu samlas
strax innan frågan skall i Riksdagen afgöras och uttala eu mening om,
att det är rent omöjligt för dem att kunna sköta sin tjänst vid tilllämpning
af det förslag, som här af Kungl. Maj:t blifvit afgifvet. Till
mig kommo dessa herrar i dag på morgonen en timme och tjugo minuter
innan debatten i kammaren började. Då först blef deras uttalande
bekant för mig. Finansministern är tyvärr sjuk. Honom hade
de sökt i går kväll, men icke kunnat råka honom.

Jag måste pointera, att vid uppgörande af grunderna för förslaget,
såsom redan förut är närnndt, två häradsskrifvare varit tillkallade.
Dessa jämte andra landtstatstjänstemän hafva utarbetat och godkänt
den i förslaget följda ordning för bland annat det arbete, som enligt
författningsförslaget skulle åligga häradsskrifvare, samt också uttrvckligen
förklarat, att arbetsordningen under vissa förutsättningar, som
jämväl iakttagits, går an att tillämpa. De myndigheter, som äro hörda,
hafva icke heller haft något att erinra mot arbetsordningen, och slutligen
anser Kungl. Maj:t, att saken kan ordnas på det sätt, som
här är föreslaget. Det torde väl ej vara lämpligt, att Riksdagen nu
låter dessa tjänstemän själfva bestämma, huruvida de skola få något
mer att göra, än hvad de hafva förut. Det är väl statsmakterna, som
bestämma den saken, och icke häradsskrifvarne.

För öfrigt vill jag icke underlåta att nämna, att. då jag i dag sam -

27

N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

talade eu stund med den häradsskrifvare, som pa detta tryckta papper ££*»
står såsom ordförande vid mötet, och en annan, som jämte honom be- jörm.ning.
sökte mig, af deras yttranden ganska tydligt, ja, alldeles tydligt fram- (Fort9 j
gick: hade vi blott vår lönereglering klar, finge vi naturligtvis iot
att sköta tjänsten på sätt här är föreskrifvet. Frågan inskränker sig
således till eu ersättningsfråga. Vill man reformen — och reformen
är det ju nödvändigt att få till stånd, om man vill komma något vidare
på skattelagstiftningens område —, då får man väl äfven taga
den konsekvens, som följer, att man far gifva häradsskrifvarne, särskilt
i större distrikt, ersättning till biträden. Pa det sättet förmodar
jag, att saken mycket lätt kan ordnas. .. ..

Herr von Mentzer säger, att man skall taga hänsyn till haradsskrifvarne
såsom en grupp af tjänstemän. Jag har redan förut nämnt,
att häradsskrifvare deltagit i utarbetandet af de grunder^ för förslaget,
som beröra just denna tjänstemannagrupp, och att de häradsskrifvare,
som varit tillkallade, sagt, att dessa grunder kunna vinna tillämpning.

Möjligt är ju, att man kan behöfva lämna häradsskrifvarne något anslag
till biträden, men den saken torde väl icke vara af beskaffenhet
att böra rifva omkull hela detta stora förslag.

Herr Cavalli: Jag är skyldig att med några faktiska upplysningar
fullständiga hvad jag yttrade för en stund sedan.. En eller
annan skulle kanske eljest kunna få den uppfattning, att jag är väl
stråna1 i mina anspråk på de tjänstemän, om hvilka här är fråga. Det
är så långt ifrån, att det är fallet, att jag tvärtom mycket gärna gör
hvad på mig såsom riksdagsman ankommer för att bereda dem en
skälig ersättning för deras arbete, när den frågan kommer att förelicrcra.
Jag har under min föregående tjänstemannaverksamhet sett,
hvilket betungande arbete de hafva, och huru stor flit de nedlägga pa
sitt otacksamma och illa lönade värf.

Men det måste besinnas, att, därest denna reform genomföres, den
nuvarande taxeringsnämnden indrages och häradsskrifvarne befrias från
allt arbete, de hittills haft vid och för taxeringsnämnderna inom deras
fögderi. Jag är säker på, att herr von Mentzer skall vara i tillfälle
att vitsorda, att den minskning i arbete, som häradsskrifvarne erhålla
"■enom indragning af den nuvarande taxeringsnämnden - den nya är
någonting annat —, är något för en häradsskrifvare att fästa anseende
vid. Han vinner tid, som han kan använda till annat arbete. \ inkor
och förutsättning för förslaget äro också, att häradsskrifvarne befrias
från skyldigheten att kontrollera uppbörden, hvilket uppdrag skall anförtros
åt andra personer, som Konungens befallningshafvande förordnar.

Det är sammanlagdt en tämligen afsevärd arbetsbörda, som därigenom
lyftes från häradsskrifvarnes axlar. Förslag om förändring i uppböraskontrollen
är icke framlagdt i denna förordning af det begripliga
skäl, att det icke hör hit. Men en sådan anordning ar ett villkor för
detta förslag. Dessutom är afsedt, att häradsskrifvarne skola erhålla
en likaledes beaktansvärd lindring med afseende å sättet för reglerande
af statsbidraget till vägunderhållet. ...

Således: man lägger eu börda pa dessa tjänstemans axlar, men
man lyfter en annan från dem. Afvägande! af hvilkendera böidan

N*> 27. 28

Onsdagen den 10 April.

förjua till som är större eller mindre utfaller olika i olika fögderier. Tv fögförordZg.
fO så olika.

(Forts.) . ^ar me<* herr talman, sökt motivera, hvarför jag ansett

mig med godt samvete kunna underskrifva det betänkande, som liär
föreligger. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan om bifall till
Kung!. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden och
förklarades propositionen pa paragrafens godkännande vara med öfvervägande
ja besvarad.

36—66 §§ jämte därtill hörande öfvershrifter.

Godkändes.

67 §.

Föreliggande paragraf hade följande lydelse:

Uppbörden af bevillningen verkställes vid de allmänna kronouppbördsstämmorna
under enahanda kontroll och ansvarighet i afseende å
de influtna medlen, som för andra årligen utgående kronoutskylders
erläggande och emottagande äro stadgade, i följd hvaraf gällande uppbördsförfattningar
skola tillämpas jämväl på bevillningsuppbörden och
därmed förenade bestyr.

Herr Åker berg: Bevillningsutskottets utlåtande innehåller ingen
bestämmelse om tiden för uppbörden, men Kungl. Maj:t har i sin
redogörelse för förslaget samt i öfverensstämmelse med kommitténs
eller de sakkunniges mening ställt i utsikt om en förändring i fråga
om uppbördstiden uti uppbördsreglementet af den 10 maj 1895, hvars
9 § skulle fa följande lydelse: »Den allmänna uppbörden förrättas

under tiden den 1 november—15 december hvarje år». Nu har inom
utskottet yppats betänkligheter med afseende därå att tiden för uppbörden
skulle komma sä tidigt, att en mängd olägenheter för de skattdragande
därigenom skulle uppstå. På sid. 29 sista stycket redogör
utskottet för en mängd olägenheter, som skulle kunna inträffa, och
utskottet slutar pa följande sätt: »Pa grund häraf ifrågasätter utskottet,

huruvida icke för de landsdelar, där sadant på grund af särskilda omständigheter
kan anses nödigt, annan och lämpligare tid kunde bestämmas
för kronouppbörden än den, som enligt statsrådsprotokollet med
den nya ordningen afses att införa». Det är för att få särskildt understryka
detta som jag här tagit mig friheten begära ordet, därtill
jag haft så mycket större anledning, som jag från många håll fått
påstötningar rörande denna sak. Jag har här i min hand.en del skrifvelse^
hvilka jag naturligtvis icke vill besvära kammaren med att
i ef erera, men ett par af dem ber jag att få i korthet omnämna. Ivronofogdarne
inom det län jag har äran representera hafva till Konungens
befallningshafvande afgifvit ett yttrande, häruti bland annat

Onsdagen den 10 April.

21*

>:o 27.

förekommer följande: »Vidkommande slutligen förslaget att förlägga

uppbörden till oktober och november månad, måste en slik åtgärd
anses högst betänklig och olämplig, åtminstone hvad angår denna ort.
Denna tid — den så kallade Olsmässokroken — måste betraktas såsom
den för befolkningen på landet mest penningsvaga på hela året. Då
denna befolknings hufvudsakliga förvärfskälla är jordbruk och därmed
sammanhängande binäringar, erfordras för penningars anskaffande till
skatter icke allenast att hafva fått in skörden, utan äfven att hafva
tröskat och afyttrat densamma». En kronofogde uppåt landet skrifver
till mig i samma ämne, och sedan han redogjort för själfva sakförhållandet
yttrar han följande: »Jag anser mig därför böra framhålla

olägenheten häraf särskilt med hänsyn till de dryga utgifter, som i
sammanhang med kronoutskylderna af fastighetsägarna inom denna ort
upptagas. Jag tänker härvid i främsta rummet på afbetalningarna ä
odlings- och vattenaftappningslån. Kronouppbörden inom fögderiet
utgör för år 1906 i jämnt tal 150,000 kronor, däraf bevillning af jordbruksfastighet
kr. 8,127: 42 och afbetalningar å förenämnda lån kr.
49,371:37. Dessa siffror tala för sig själfva men blifva än mer beaktansvärda
då, såsom här är förhållandet, en stor del af sjösänkningsföretagen
äro mer eller mindre misslyckade».

Det är på dessa förhållanden jag velat fästa uppmärksamheten,
då Kungl. Maj:t går att förändra reglementet af den 10 maj 1895, på
det att de af utskottet och mig nu påpekade förhållanden därvid måtte
komma att tagas i öfvervägande. Något särskilt yrkande har jag
icke att framställa.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter föreliggande
paragraf godkändes.

Återstående delar af förslaget
Godkändes.

Utskottets hemställanden i punkterna 1—3.

Grefve Hamilton, Raoul: Må det tillåtas mig att, innan debatten
i denna fråga afslutas, uttala eu förhoppning. Det lagförslag,
som nu blifvib antaget, må icke betecknas såsom en skattereform utan
mera som en reform på det kamerala området. De skattskyldiga hafva
ju ej någon annan känning af densamma än att de för nästkommande
år få betala dubbel bevillning det vill säga erlägga skatt två gånger,
ena gången med hälften, och sedermera få de antagligen erlägga skatt
vid slutet af året. Den förhoppning jag skulle vilja uttala är att i
vårt land en skattereform måtte komma till stånd, hvars syfte må i
främsta rummet vara att borttaga den orimligheten att jordbruksfastighet,
i afseende å hvilken vi ju alla veta, att den icke lämnar på
långt när så stor inkomst som annan fastighet, skall erlägga 20 %
högre bevillning än annan fastighet, samt att beträffande inkomstskatten,
egendomsägaren må fa rätt till själfdeklaration i likhet med inkomsttagare.

Förslag till
bevillnmgsfbror
ilning.
(Forts.)

N:o 27.

30

Onsdagen den 10 April.

Förslag till Jag har vid punkten i fråga velat uttala denna erinran, på det

fSrordnfn icke (^en omständigheten, att jag icke yrkat bifall till herr Lind J

(Forte) Glacis m- motion, måtte väcka någon undran.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets hemställan i
hvad den ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Förslag till
förordning om
inkomstskatt.

Punkten 5.

Utskottets förslag till förordning om inkomstskatt.

I Kap.

IS §§.

Godkändes.

5 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

Inländskt aktiebolag eller enskildt bankbolag, som till aktie- eller
lottägare verkställer utdelning för nästföregående år, vare berättigadt
till afdrag för ett belopp, som motsvarar utdelningen, dock icke för
mera än sex procent å inbetaldt aktie- eller lottkapital.

Såsom inbetaldt kapital anses i fråga om bolag, som tillkommit
före den 1 juli 1897, det belopp, som intill nämnda dag hos vederbörande
myndighet inregistrerats eller anmälts såsom inbetaldt. Beträffande
sedermera inregistrerad eller anmäld ökning af sådant bolags
kapital så ock vidkommande aktiebolag, som registrerats efter berörda
dag, må afdrag äga rum endast i den mån ökningen eller, då fråga
är om nytt bolag, det inbetalda kapitalet motsvarar verkligt, af delägare
gjordt tillskott.

Herr Wallenberg: Första momentet i denna paragraf innehåller
en punkt, som jag för min del icke kan godkänna. Momentet
lyder: »Inländskt aktiebolag eller enskildt bankbolag, som till aktieeller
lottägare verkställer utdelning för näst föregående år, vare berättigadt
till afdrag för ett belopp, som motsvarar utdelningen, dock
icke för mer än 6 % å inbetaldt aktie- eller lottkapital.» Då denna
kammare vid den störa kompromissen om landets försvar utlofvade
en direkt progressiv beskattning, ingick, så vidt jag vet, däruti intet
löfte, att vissa skattskyldige skulle åläggas dubbel beskattning. Så
skedde emellertid. 1901 års kommitté och Kungl. Maj:ts proposition
af år 1902 föreslogo, att aktiebolag skulle beskattas progressivt och
aktieägarne för den inkomst de åtnjöto af samma aktiebolag. Som en
kompensation för denna orättvisa — ty det är och förblir en orättvisa,
det har ju också den för en stund sedan åberopade kammarrätten till
full evidens bevisat — föreslog 1901 års kommitté och äfven Kungl.

Onsdageu deri 10 April.

31 N:o 27.

Maj:t att första momentet i 9 § skulle innehålla, att, innan nettoin- Förslag till
hornsten för ett aktiebolag beskattades progressivt, skulle ett afdrag
få göras från denua inkomst af 4 %. Men samma års bevillnings- (Korts.)
utskott kom med ett annat förslag, eller det som innekålles i det förevarande
momentet, nämligen att ett afdrag får göras intill 6 % för det
som utdelas. Detta är, som jag sade, principiellt oriktigt, ty om vi
hafva två bolag, som hafva samma kapital och samma inkomst, men
det ena bolaget vill konsolidera sig, det andra däremot gifva utdelning,
hvarför skall då det, som konsoliderar sig, bestraffas och hvarför skall
det, som gifver utdelning, premieras? Jag vände mig till dåvarande
statsministern och fäste hans uppmärksamhet på. denna sak — han
sysslade, som vi veta, mycket gärna med finansdepartementets angelägenheter
— och han säde, att detta moment tillkommit väl hastigt,
men att det senare skulle undergå en revision och då kunde man diskutera
detsamma. Denna revision föreligger nu, men momentet är
precist lika lydande som det, hvilket antogs 1902. Nu vill jag fråga:
anser verkligen Första Kammaren, att återhållsamhet, spai*samhet och
förtänksamhet nu äro så utbredda i vårt land, att dessa egenskaper
rent af behöfva stäfjas och prickas? Så är åtminstone icke min åsikt.

I intet annat land förekommer en sådan stipulation som denna. 1901
års kommitté tog Preussen och Baden till föresyn för sitt afdrag, och
i Baden, som går längst, förekommer väl ett dylikt afdrag för vinst,
men afdraget får göras icke allenast om vinsten utdelas utan äfven
om den tillgodoföres aktieägarna på reserv- eller dispositionsfonden.

Då vi nu gå att lagstifta för en längre tid, är min vördsamma
hemställan att Första Kammaren icke måtte låta denna förvända princip
stå kvar. Jag pläderar icke för någon skattelindring och jag går
så långt, att jag hellre vill vara af med de 6 procenten än bibehålla
en sådan princip som denna fastslagen genom lag.

Emellertid skall jag för närvarande tillåta mig yrka återremiss på
första momentet i 9 § i syfte att få principen ändrad i den anda, som
föreslogs af Kungl. Maj:t år 1902.

Herr Cavalli: Det lider intet tvifvel, att icke denna paragraf är

en vansklig paragraf, och den föregående ärade talaren har exakt redogjort
för det sätt, hvarpå nu gällande bestämmelser tillkommit.

Hvarför emellertid det sätt för afdrag, som nu gäller, icke ånyo upptagits
till granskning och sålunda öfvervägts, huruvida icke nya bestämmelser
i den vägen borde inträda, är ju den, att man velat göra
en reform i fråga om själfva skatteåret, och ej mera. Man har icke
velat och knappast ansett lämpligt att i detta sammanhang taga upp
vare sig denna fråga eller annat, som med kanske ännu större styrka
söker bana sig fram. Häruti ligger förklaringsgrunden, och jag tror
icke att, om Första Kammaren vill göra speciella reformer, den skall
kunna leta upp någon paragraf, som är så olämplig att röra vid som denna.

Af dessa skäl tar jag mig friheten hemställa om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på första stycket af nu föredragna paragraf

H:o 27. 32

Förslag till
förordning or
inkomstskatt.
(Ports.)

Onsdagen den 10 April.

yrkats, dels att detsamma skulle godkännas, dels ock, af herr Wallen“
berg, att stycket skulle visas åter till utskottet.

Härefter framställdes propositioner enligt dessa yrkanden ock förklarades
propositionen på styckets godkännande vara''med öfvervägande
ja besvarad.

På sedermera gjord proposition godkändes andra stycket af föreliggande
paragraf.

Öfver skriften till I Kap. samt 10 -14 §§.

Godkändes.

Ko §■

Denna paragraf både följande lydelse:

1 mom. Inkomstskatt erlägges icke af:

a) staten ?

b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fättigvårsinrättningar
jämte andra fromma stiftelser;

c) landsting, hushållningssällskap, kommuner och andra menigheten

d) allmänna kypoteksbanken, allmänna hvpotekskassan för Sveriges
städer och hypoteksföreningar;

e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt

f) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892, äfvensom sådana
inländska rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, som afse att bereda
vinst endast åt insättare.

2 mom. Från utgörande af skatt för inkomst af kapital och arbete
frikallas, i den mån här nedan sägs:

a) medlem af konungaätten:

för staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;

b) olönad svensk konsul:

för annan inkomst än den, han härifrån åtnjutit;

c) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jämte deras betjäning:

om de icke är o svenske medborgare:

för annan inkomst än den, som utgjorts af från Sverige uppburen
allmän eller enskild pension eller erhållits genom här idkad rörelse:
dock att personer tillhörande olönade konsulat icke äro frikallade från
utgörande af inkomstskatt för utdelning, som i 3 § c) omförmäles;

om de äro svenske medborgare:

för den inkomst, de åtnjutit af sin tjänst hos den främmande makten;

d) utländing, som här vistas för att idka studier:

för annan inkomst, än som i 3 § c) omförmäles; samt

e) lappallmogen:

för inkomst af renskötsel.

Reservation hade afgifvits af herr Cavalli, med hvilken friherre
T rölle instämt, och som anfört:

33 N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

»Under hänvisning till hvad jag här ofvan med afseende å be vill- Förslag till
ningsförordningeu anfört i fråga om diplomatiska och konsulära tjänste-''^®^"''"^
mäns beskattning har jag inom utskottet yrkat, __ (Forts.)

att 15 § 2 mom. inkomstskatteförordningen måtte erhålla följande
lydelse:

2 mom. Från utgörande af skatt för inkomst af kapital och arbete
frikallas i den mån här nedan sägs:

a) medlem af konungaätten :

för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;

b) diplomatiske och konsuläre tjänstemän: för en tredjedel af
det i dessa tjänstemäns löneförmåner ingående ortstillägg;

c) olönad svensk konsul:

för annan inkomst än den, han härifrån åtnjutit;

d) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jämte deras betjäning:

om de icke är o svenske medborgare:

för annan inkomst än den, som utgjorts af från Sverige uppburen
allmän eller enskild pension eller erhållits genom här idkad rörelse;
dock att personer tillhörande olönade konsulat icke äro frikallade från
utgörande af inkomstskatt för utdelning, som i <3 § ej omförmäles;

om de äro svenske medborgare:

för den inkomst, de åtnjutit af sin tjänst hos den främmande makten;

e) utländing, som här vistas för att idka studieiför
annan inkomst, än som i 3 § c) omförmäles; samt

f) lappallmogen:

för inkomst af renskötsel.»

1 mom.

Godkändes.

2 mom.

Herr Cavalli: Jag tillät mig vid behandlingen af bevillningsförordningen
framställa ett yrkande i fråga om beskattning af diplomatiska
och konsulära tjänstemän, hvilket jag framlagt i en reservation
till utskottets betänkande, och kammaren har bifallit detta mitt yrkande.
Konsekvensen däraf torde bjuda, att kammaren bifaller jämväl
den reservation, som jag framställt i fråga om denna punkt. Jag
hemställer alltså om afslag å utskottets hemställan samt bifall till min
vid betänkandet fogade i denna punkt afgifna reservation.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande moment endast yrkats, af herr Cavalli att
detsamma skulle godkännas med den ändring, att däråt gåfves den lydelse,
som intagits i den af honom vid förevarande punkt anförda
reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på antagande af utskottets
förslag samt vidare på godkännande af berörda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med ja hesvarad.

Första Kammarens Prot. 1907. N:o 27.

3

>:o 27. 34 Onsdagen den 10 April.

Återstående delar af författningsfårslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 5.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Vid ånyo skedd föredragning af lagutskottets den 6 och 9 i denna,
månad bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af väckta motioner i
fråga om utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga
ställning, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs å uyo lagutskottets den 6 och 9 innevarande april bordLagförslag
lagda utlåtande n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
ang. ändrade förslag till lag angående ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen den
bestämmelser 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

o?» elektriska

anläggningar. Genom en den 8 februari 1907 dagtecknad proposition, n:o 40r
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet öfverlämnad, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogadt förslag till lag angående ändrad lydelse af
1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Utskottet hade af anförda skäl hemställt, att Riksdagen, under
förklarande, att ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt
skick godkännas, måtte i anledning af propositionen för sill del antaga
en sådan lag angående ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
som utskottets utlåtande utvisade.

På framställning af herr talmannen beslöts ej mindre, att förevarande
utlåtande skulle företagas till afgörande sålunda, att först föredroges
lagföreslaget med ingressen och rubriken sist samt därefter utskottets
i utlåtandet gjorda hemställan, än'' äfven att af lagförslagets
text icke skulle uppläsas andra delar än de, beträffande hvilka uppläsning
begärdes.

Utskottets förslag till lag i ämnet.

1 §■

Godkändes.

<2 §■

Denna paragraf lydde sålunda:

Vill någon utföra elektrisk anläggning, där största effektiva spänningen
öfverstiger två hundra femtio volt, räknadt, om jordledning an -

Onsdagen den 10 April.

35 IS:o 27.

vändes, mellan eu ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar,
silke Konungens tillstånd till företaget; dock vare sådant tillstånd
ej erforderligt, där anläggningen till hela sin sträckning förlägges
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, ej heller
där anläggning, som icke berör allmän väg eller allmän farled, utföres
på egen mark samt antingen afståndet från ledning, som skall
framdragas ofvan jordytan, till boningshus eller annan vid gård uppförd
byggnad eller tomtplats eller trädgård öfverstiger tjugu meter
eller, om dylik ledning skall framgå på mindre afstånd än nu är sagdt,
ägaren sådant medgifvit.

Skall inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer
icke äger tillämpning, ledning framdragas ofvan jordytan på mindre
afstånd än tjugu meter från byggnad, som ofvan nämnts, eller tomtplats
eller trädgård, må, där ej anläggningen skall utföras inom inhägnadt
järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke mot bestridande
åt byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas,
utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan
synnerlig olägenhet användas.

Tillstånd, hvarom i denna paragraf sägs, må af Konungen meddelas
endast för viss tid, ej öfverstigande fyrtio år. Meddelas det
sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt, på
hvilket sätt och under hvilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.

Hvar, som utan Konungens tillstånd eller i strid emot de vid meddelande
af tillstånd gifna föreskrifter nyttjar anläggning, som i denna
paragraf afses, straffes med böter från och med tjugufem till och med
ett tusen kronor, där ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Herr Fahlén: Det har icke kunnat undgå att väcka förvåning,

att utskottet enhälligt utan reservation i det ärende, som omförmäles
i denna paragraf, kommit till det slut, hvartill utskottet kommit. Det
kan ju icke annat än väcka uppmärksamhet, att utskottet här slagit in
på eu helt annan väg än den, för hvilken Första Kammaren tidigare
uttalat sig, och det synes mig uppenbart, att det skulle medföra synnerligen
stora olägenheter, om utskottets föreliggande förslag nu skulle
af kammaren bifallas. Sedan utskottets utlåtande utdelats och man
haft tillfälle att studera detsamma, har emellertid saken förevarit i
Andra Kammaran, och ett väckt yrkande om återremiss har där blifva
af kammaren bifallet. Vid sådant förhållande torde jag icke behöfva
inlåta mig på någon kritik af utskottets utlåtande, då jag är förvissad
om att kammaren skall i afseende å det fall, då anläggning
framgår på mark, som genom frivilligt aftal upplåtits, vidblifva sin
föregående ståndpunkt. Jag vill därför, utan att vidare motivera mitt
yrkande, blott hemställa, att Första Kammaren måtte biträda Andra
Kammarens beslut om återremiss, på det att lagutskottet måtte blifva
i tillfälle att närmare taga frågan under ompröfning och sedan söka
formulera paragrafen så, att hinder icke måtte förekomma för distribution
af elektrisk energi från koncessionerad elektrisk hufvudledning
öfver mark, där aftal med vederbörande markägare kan träffas. Jag
tillåter mig alltså yrka återremiss.

Lagförslag
ang. ändrade
bestämmelser
om elektriska
anläggningar.

(Forts.)

N:o 27. 36

Onsdagen den 10 April.

Lagförslag Herr Sjöcrona: Jag anser visserligen att på de, som mig synes,
ang. andrade ^ocja skål, utskottet anfört, denna paragraf borde kunna oförändrad blom
fall38 i öfverensstämmelse med utskottets förslag. Då nu emellertid,

anläggningar.^^ sätt den föregående talaren nämnde, medkammaren beslutat återlöna.
) remiss i syfte att utskottet skulle kunna afgifva något förslag med
hänsyn till de undantagsfall, hvarom utskottet gjort en antydan i sitt
betänkande, anser jag mig vid sådant förhållande icke böra motsätta
mig återremiss, utan biträder yrkandet därom.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter förevarande paragraf
visades åter till utskottet.

Ofriga delar af lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 9 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående reglering af hofrätternas jurisdiktionsområden,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 9 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring i
vissa delar af rättegångsbalken m. in.

Lagutskottet hade fatt till sig hänvisad en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 103, hvari herr C. Olsson i Viken föreslagit Riksdagen
att för dess del antaga följande i föreliggande utlåtande intagna
förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol.

Utskottet hade af anförda skäl hemställt, att Riksdagen, i anledning
af förevarande motion, måtte för sin del antaga lagar i ofvanberörda
ämnen af den lydelse, utskottets utlåtande utvisade.

Vid föredragning af utlåtandet begärdes ordet af

Onsdagen den 10 April.

37

N:o 27.

Herr Sjöcrona, som yttrade:

Jag tillåter mig hemställa, att det nu ifrågavarande utlåtandet
föredrages punktvis, att de olika lagförslagen föredragas paragrafvis,
att diskussionen vid behandling af första lagförslaget må röra sig om
lagförslagen i deras helhet, att af lagförslagens paragrafer icke uppläsas
andra än de, beträffande hvilka uppläsning begäres, samt att,
för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa delar af
den ena eller andra kammaren återförvisas eller olika beslut därom
fattas, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
med afseende å de bestämmelser, hvilka blifvit med eller utan
ändring af den ena eller andra kammaren godkända, föreslå sådana
jämkningar, kvilka kunna föranledas af ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar eller i de delar, om hvilka olika beslut fattats.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Lagförslag

Punkten 1. cm ändring i

Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar af rätte- *''‘ättagå^i°f
gångsbalken. hälben.

16 Kap.

3 §.

Förevarande paragraf hade följande lydelse:

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framställd, gifve rätten så snart ske kan särskild! beslut
däröfver.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed
dömes, då äge, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall
förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att däröfver föra särskild
klagan, där han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats,
till rättens protokoll anmäler sitt missuöje. Försummas sådan anmälan
eller fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, där ej, då fråga
är om rättens behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken
dragits, finner underrätten hafva bort oberoende af invändning visa
målet från sig.

Herr Afzelius: Det är för visso för mig ingen lockelse att i dag
tala i denna sak, en sak, hvarom jag yttrat mig flera gånger förut
och i afseende å hvilken kammaren väl känner hvad jag tänker. Det
är, kan jag säga, rent af motbjudande, därför att det icke alls öfverensstämmer
med min uppfattning att bidraga till att skärpa en motsättning
kamrarna emellan utan tvärtom att söka utjämna en sådan. Men
jag anser, att det är alldeles nödvändigt att de skäl, som föreligga för
den uppfattning, som varit denna kammares, måtte få plats i dagens
protokoll. Jag skall icke blifva mångordig.

Hvad galler striden? Striden gäller icke reglerna om den fria
bevispröfningen, ty alla erkänna vi — i Första Kammaren och i Andra
Kammaren — att dessa bevisningsregler — uti hvilkas utarbetande jag

JC:o 27. 38

Onsdagen den 10 April.

Lagförslag själf för öfrigt tagit del — i stort sedt äro lämpliga och att det vore
°vUsa delar af ?? föJd<:}'' om <le blefve införlifvade med vårt lands allmänna rätt.
rättegångs- Men da Första Kammaren vill godkänna dessa regler utan vidare, gör
batteri. Andra Kammaren därvid ett villkor, den säger: detta får icke ske, om
(Forts.) ej nämndens makt ökas. Af nämndens ledamöter, som för närvarande
maste vara ense för att deras mening skall blifva gällande, skalle ej
behöfvas att mer än tre fjärdedelar förenade sig om en mening för att
denna skulle blifva rättens beslut.

Hvarför detta villkor? Jo, säger utskottet, det måste uppställas
därför att det ?här gäller att utsträcka den myndighet, som i fråga
om bevispröfningen tillkommer domaren. Domaren skulle få en ökad
myndighet och detta bör hafva sin motvikt; häri ligger eu fara och
denna fara bör neutraliseras genom nämnden.

Jag skall icke upprepa hvarför så icke är, utan helt enkelt åberopa
hvad herr Lindhagen i Andra Kammaren vid ett föregående tillfälle
yttrat om den allmänna karaktären af dessa bevisningsregler. Dessa
bevisningsregler gifva icke någon ökad makt åt domaren, de snarare
reglera denna makt, som för närvarande är så godt som obunden. Tv
de nu gällande bevisningsreglerna äro så föråldrade, att domaren måste
bryta sig ut och taga sig en frihet, som lagen icke gifver honom; därför
kan man säga, att genom dessa bestämmelser inskränkes domarens makt,
icke tvärtom. Tyngdpunkten ligger icke i den fria bevispröfningen,
utan häruti att domaren får tillfälle att använda andra och bättre
medel, för sanningens utforskande och för att kunna göra den materiella
rätten gällande.

Således: någon ökad frihet gifves i själfva verket här icke, någon
fara,^ som skulle behöfva mot vägas, finnes alltså icke. Utskottet säger
också själft: »Visserligen torde någon fara för missbruk af den friare
bevispröfningen ej föreligga, äfven om de nuvarande bestämmelserna
om häradsnämnds befogenhet bibehölles oförändrade». Jag tror således
icke, att man behöfver,'' mycket uppehålla sig vid denna synpunkt, vid
faran. Någon motvikt är i själfva verket — det kan man gärna öppet
erkänna — icke behöflig.

Men, säger utskottet, denna motvikt är nyttig, ty olika meningar
göra sig gällande om saken, och därför är det från lämplighetssynpunkt
önskligt att i någon mån utsträcka nämndens befogenhet. Således:
det är visserligen icke behöfligt, men det är nyttigt.

År det nu verkligen nyttigt? Den frågan kan jag för min del
aldrig komma att besvara annat än med en annan fråga: skulle eu
sådan utsträckning af nämndens befogenhet stärka domstolens förmåga
att skipa rätt? Skulle den öka rättssäkerheten? Tv domstolens enda
uppgift är att skipa rätt. År det så, att genom en sådan ökning af
nämndens inflytande, af dess makt, domstolens förmåga att skipa rätt
skulle ökas, då shall också den anordningen genomföras, vare sig den
är behöflig eller icke. Men är det så, att detta icke stärker rättssäkerheten,
icke stärker domstolens förmåga att skipa rätt, då bör den
anordningen icke genomföras, äfven om motvikt på något sätt skulle
vara nödig.

För min del tvekar jag icke att bestämdt säga: nämnden är för
närvarande — jag lägger vikt på detta — nämnden är för närvarande

39 Nso 27.

Onsdagen den 10 April.

icke kompetent att uppbära någon som helst utsträckning af dess
myndighet. Jag säger detta icke af någon sou. helst missaktning för - a MJa
nämnden, icke därför att jag pä något sätt underskattar betydelsen åt rättegångsatt
hafva ett lekmannaelement med i rättskipningen. Tvärtom skattar balk™.
ia<r det högt och skulle icke för något pris vilja undvara det. Jag (Korta.)
skall be att med några ord få tydliggöra, huru jag uppfattar den saken.

All rättskipning, kan man säga, gar ut på en jämförelse mellan
två bilder. Den ena bilden gifver mig lagen, den gällande rätten.

Med den bilden skall jag jämföra den andra bilden, den som förhandlingarna
gifva mig af fakta i målet. Dessa bilder skall jag jämföra
linie för linje, detalj för detalj, och när jag så finner, att jag har tva
bilder, som sins emellan fullt öfverensstämma, som äro kongruens, sa
är saken färdig för dom; da. är det blott att afläsa lesultatet. rsu är
det klart att i afseende ä den ena bilden, den rättsliga, har yrkesdomaren
gifvetvis större kompetens än lekmannen. A äi det är fråga
om att fixera den, då är han mannen; men när det är fråga om att
fästa den andra bilden, då är lekmannen lika vuxen uppgiften och i
vissa fäll till och med öfverlägsen. Därför framgår af ett samarbete
mellan den rättslärde domaren och lekmannen ett godt resultat, och
därför är ett sådant samarbete ägnadt att stärka förtroendet till rättskipningen.

Men, mina. herrar, för att förverkliga detta goda resultat, som jag
önskar och som jag erkänner, för att det skall kunna här framgå, måste
det finnas ett verkligt samarbete mellan dessa två. Det måste finnas
ett träget, oaflåtlig^ förtroendefullt samarbete dem emellan. Lekmannen
måste följa rättegången pa precis samma sätt som yrkesdomaren. De
måste sitta sida vid sida och följa malet, hafva tillfälle jitt ladgöra
med hvarandra och utbyta tankar. Man skall icke föreställa sig, att
en lekman, just därför att han är lekman, är i tillfälle att afgöra alla
rättssaker sä att säga på rak arm. Han besitter i det fallet icke
någon större kompetens än yrkesdomaren: äfven han maste sätta sig

in i saken. _

Nu frågas: finnas verkligen för närvarande förutsättningarna för
ett sådant samarbete? Ingen kan gärna svara på den fragan annat
än nej, ett bestämdt nej. När 1872 års förordning införde bestämmelser
om sammanträden i stället för ting, så kom en mängd tingslag
att sammanslås, och till följd dåraf blef nämndemännens antal pa många
håll mycket stort. Herrarne minnas, att det enligt lag skall vara 1-nämndemän i hvarje häradsrätt, men antalet växte genom denna sammanslagning
till 20, 30, 40, ja, ända upp till 80; det finnes till och med
en domsaga, som har icke mindre än 84 nämndemän.. Hvad blef nu
följden af ”detta? Jo, att nämndemännen indelade sig till tjänstgöring;
dQ »turade», som det kallades. En nämndeman kommer till rätten
ett par tre gånger om året, pa vissa hall endast en enda gång. ^Han
får då ett kort referat af hvad som förekommit i målet, och pa det
skall han döma. Det hör till undantagen att han själf öfvervant förhandlingen
i de mål, hvari han skall döma. Kan någon vilja pasta,
att ett ”omdöme af en man i den situationen är något att sätta värde
på? Just i fråga om bevispröfningen gäller särskild!, att man bör hafva

>'':o 27. 40

Onsdagen den 10 April.

Lagförslag själf sett och bort. För mig är det ofattligt, att man under sådana
om ändring i förhållanden kan vilja drifva denna sak.

rättegångs- . N u sager man: ja, det ar nog icke sa oriktigt, detta, men det har
kalken, ingen fara. Utskottet säger, att ingen som helst våda eller olägenhet
(Forts.) är att befara af detta. »Häradshöfdingens mening blir nog fortfarande
såsom hitintills i regeln den afgörande», nämnden kommer äfven framgent
att icke vara benägen att öfvertaga ansvaret för domen. Ja,
måhända, det är mycket möjligt. Men dä frågar jag: skall man öka
en makt blott därför att den icke kommer att brakas? Skall man
lagstifta i en så viktig och allvarlig sak som denna blott på eu förhoppning
att ^ förändringen skall blifva utan praktisk verkan? Hvad
är då ändamalet med den? För mig, herr talman — jag måste bekänna
det äfven i dag — för mig är något sådant icke klokt, och således
icke heller rätt eller försvarligt.

Men när jag säger detta, så ber jag att, såsom jag gjort vid ett
par föregående tillfällen, få betona, att jag icke i och för sig har något
emot att utsträcka nämndens befogenhet. Jag vill gärna öka nämndemännens,
lekmännens befogenhet. Jag vill icke gärna vara med om
denna besynnerligt graderade skala med tre fjärdedelar eller något
annat bråk, jag ville gifva nämndemännen, lekmännen i domstolen en
lika och personlig rösträtt, lika rösträtt med yrkesdoinaren. Dock under
en förutsättning, en för mig oeftergiflig förutsättning, den nämligen,
att man gifver åt nämnden en sådan organisation, att nämndemännen
också blifva i tillfälle att följa de mål, som de skola afdöma, att man
gifver åt nämnden icke blott eu ökad makt, utan också en efter denna
makt afpassad, ökad skyldighet. Detta är förutsättningen. Den förutsättningen
föreligger lika litet i dag som förut, och jag kommer därför,
herr talman, att äfven i dag med min röst bidraga till afslag på denna
utsträckning.

Herr Berger: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag instämmer
i mycket af hvad den föregående ärade talaren nu har yttrat,
men jag kan icke instämma i allt hvad han sagt, och jag kommer till
ett annat slut än han.

Min ståndpunkt i den föreliggande frågan är i korthet den, att
jag visserligen anser den ifrågasatta ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken
vara obehöflig, och jag anser den tillika vara mindre
lämplig, men å andra sidan betraktar jag samma ändring såsom fullkomligt
oskadlig, och jag kan icke finna, att den ifrågavarande reformen
innebär någon våda för vår rättsskipning eller för rättssäkerheten.

Nämnden bär ju redan nu makt att i hvarje mål mot häradshöfdingens
mening bestämma domen. Detta gäller i alla mål, stora
och mindre betydande, det gäller i tvistemål och brottmål af alla slag.
Huru begagnar nu nämnden denna sin myndighet? Jag tror att hvarje
sakkunnig skall vitsorda, att nämnden begagnar denna sin myndighet
på ett taktfull och på ett mycket förståndigt sätt.

I våra häradsrätter förekomma ju frågor af den mest olikartade
beskaffenhet. I somliga frågor är det ju icke något ovanligt, att
nämndemännen öfva ett ganska stort inflytande på domslutet genom

Onsdagen den 10 April.

41 N:o 27.

de inlägg, som de göra under öfverläggniugen med häradshöfdiugen. Lagforslag
Särskilt torde det icke så sällan förekomma, att häradshöfdingen, närIZsa^lTra}
det gäller att utmäta straff i brottmål, tager starkt intryck åt nämnde- rätteg&ngsmännens
uttalanden och rättar sig efter deras omdöme. I sadana frågor baiken.
däremot, för hvilkas riktiga bedömande det mest kommer an pa lag- (Forts.)
kunskap och lagtplkning, sätter nämnden icke i fråga att få utöfva
något inflytande på domslutet. Jag skulle vilja såsom ett generellt
omdöme uttala, att nämndemännen under nuvarande förhållanden icke
alls öfverskatta sin kompetens såsom domare. De lägga sig icke i saker,
som de ej begripa, och hvad angår sådana saker, hvilka de till följd
af sin erfarenhet kunna bedöma, pretendera de icke mera än att i dessa
saker få vara häradshöfdiligens rådgifvare och att få lämna honom
nödiga upplysningar om personer, om sedvänjor och hvarjehanda
annat, hvarom de hafva kännedom. Och hvad nämndemännen minst
af allt tänka på är att öfverrösta domaren. Det finnes utan tvifvel
åtskilliga gamla häradshöfdingar, som aldrig någonsin blifvit öfverröstade
af någon nämnd, detta ehuru ju nämndemännen ofta till följd
af lika uppfostran och lika yrke hafva en ganska samstämmig lifsåskådning
och därför hafva mycket lätt att komma öfverens och
hålla ihop.

Emellertid händer det ju någon gång, att nämnden öfverrösta!-häradshöfdingen. Men ville man närmare undersöka de fall, da detta
skett, skulle man nog kunna öfvertyga sig om, att det nästan aldrig
inträffar, att nämnden fäller uppenbart felaktig dom, utan när nämnden
öfverröstar domaren, är det nog så, i regel åtminstone, att i det föreliggande
fallet är ganska tvifvelaktigt, på hvilkens sida, häradshöfdingens
eller nämndens, rätten ligger.

Min uppfattning är sålunda den, att erfarenheten hittills adagalagt,
att nämnden i sin dömande verksamhet förfar pa ett mycket klokt och
förståndigt sätt, och enligt min mening finnes det ingen giltig anledning
att antaga, att den nu föreslagna utsträckningen af nämndens
myndighet skulle föranleda, att nämndemännen skulle fa ett annat
sinnelag, och att de skulle förlora den lugna sans, som de nu alltid
visa. Nämndemännen skulle nog efter reformen blifva samma kloka
män, som de äro nu. Det linnes i värt språk ett uttryck, hvarom jag
ber att i detta sammanhang få erinra. Man talar om bondförstånd
eller det sunda bondförståndet. Inom våra häradsnämnder kommer nog
framdeles som hittills det där sunda förståndet att dominera; och då,
såsom vi alla veta, detta sunda förstånd är förknippadt med en god
portion af betänksamhet och försiktighet, så torde man hafva rätt ^ antaga,
att äfven om vi nu på papperet lämna nämndemännen en något
ökad myndighet, så skola de dock sällan begagna denna ökade myndighet;
och för visso skola de icke missbruka densamma, lika litet framdeles
som för närvarande.

Jag tillåter mig därför hemställa, att Första Kammaren nu ville
gifva efter för medkammarens önskan i denna punkt. Af skäl, som
jag visserligen icke biträder, men som jag respekterar, hyser Andra
Kammaren eu lefvande öfvertygelse om nyttan af den ifrågavarande
reformen, och Andra Kammaren fäster en mycket stor vikt vid den -

>:o 27. 42

Onsdagen den 10 April.

Lngprtiarj samma. Och då Andra Kammarens önskan utan olägenhet och utan
0ZsadZräj någon fara för Tår rättskipning kan tillfredsställas, bör detta ske.
rättegång*- Jag yrkar alltså bifall till lagutskottets förslag i alla delar.

hälben.

(Korts.) o Herr Rudebeck: Jag har vid föregående tillfallen, då denna

fråga förevarit till behandling, uttalat min mening i densamma, och
jag har icke någon anledning att nu frångå den,‘ men frågan är så
viktig, att jag icke vill lämna detta tillfälle obegagnadt att äfven nu
framhålla min uppfattning däri.

Såvidt jag kunnat finna af utskottets resonemang och äfven till
en del af hvad den senaste ärade talaren anförde, skulle det egentliga
skälet till denna förändring vara ett tillmötesgående mot medkammarens
vid upprepade tillfällen uttalade önskan. Jag vill icke
underskatta betydelsen vid många tillfällen af ett sådant skäl, men att
det skulle vara det bestämmande skälet i en fråga af så betydelsefull
beskaffenhet som denna -- en sådan åsikt kan jag icke biträda.

Den siste ärade talaren yttrade om den föreslagna reformen, att
flen väl måste erkännas vara mindre lämplig, men dock vore oskadlig.
År man emellertid af den asikten, att reformen är mindre lämplig,
så har jag svårt att förstå, hvarför man skall taga den. Den har i
alla fall eu ofantligt stor betydelse och gäller en ytterst viktig lagfråga,
och_ vid en sådan frågas afgörande torde lämplighetshänsyn icke
vara till fyllest. Jag har från min verksamhet som landtdomare icke
annan erfarenhet än ett myclcet stort förtroende till nämnden och icke
minst till nämndens takt, grannlagenhet och villighet att rätta sig
efter domarens omdöme. Jag har också alltid under min domareverksamhet
med mycken uppmärksamhet beaktat nämndens uttalade
meningar, särskilt i brottmål, där, såsom den föregående talaren äfven
framhöll, nämndens mening om en tillämpning af strafflagen är för
den lagfarne domaren af stor betydelse.

Men jag kan icke därför vilja vara med om att frångå deu riktiga
tanke, som ligger i nämndemansinstitutionen, den nämligen att
nämnden skall äga en kollektiv röst. Det är nämnden som helhet,
som är det ena elementet i domstolens sammansättning, hvad landtdomstolarne
angår, och den tanken, den meningen vill jag icke vara
med _ om att rubba. Det vill synas mig, som om anhängare till förändringen
skulle kunna uppgifva sitt anspråk, då de själfva säga sig
lefva i den föreställningen, att äfven om förändringen göres, blir för”
hållandet fortfarande detsamma som hitintills. Har man den öfvertygelsen,
så finnes det icke något skäl, hvarför man skulle rubba det
bestående, hvars värde och betydelse så i princip som i tillämpning
måste erkännas.

Den senaste ärade talaren återförde i mitt minne ett yttrande,
som för många år sedan fälldes af eu akademisk lärare angående
nämndens betydelse gentemot domaren: det sunda förnuftets kontroll
på lagrättens klyftighet — och detta är nog ganska riktigt sagdt.
Domaren lär heller icke underlåta att taga behörig hänsyn och lyssna
till uppfattningen hos de icke lagkloke, men lagkunskapen bör ock få
bibehålla den betydelse den för närvarande har sig tillerkänd.

Det har sagts vid föregående tillfällen, då denna fråga varit före -

43 N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

mai för behandling, och äfven no framhållits, att det är särskilt med _

hänsyn till de yngre, mindre erfarna domarne,_som deri ifrågasätta"!''^ Maraf
förändringen skulle vara af vikt. .lag tror för min del icke, att man rättegång»-behöfver hafva någon farhåga i denna väg, ty dessa unga domare hälben.
känna i alla fall sa ofantligt lifligt sitt ansvar, att de icke låta af sm (Forts.)
makt, med förbiseende af nämndens mening, förleda sig till att icke
handla i öfverensstämmelse med hvad lag och rättrådighet föreskrifva.

Snarare skulle man kunna befara, att någon gång en äldre domare
vore mera själfrådig än han borde vara.

Af den'' förste ärade talaren framhölls en omständighet, som äfven
ia" för min del vill särskilt uppmärksamma, och det är, att numera
—- tv härutinnan är det nu ofantligt olika mot förr — deltaget en
nämndeman ofta neg icke i ett mals handläggning från början till
slut, utan ombyten i nämndemännens tjänstgöring förekomma mycket
ofta. Såsom samme ärade talare yttrade, inträffar det därför lcke
sällan, att vid ett måls afgörande många af de nämndemän, som da
äro tillstädes, icke deltagit'' i målets föregående behandling mer än
kanske någon enda gång, och ytterst sällan hafva de följt målet från

början till slut. , , , .. ,

I detta förhållande ligger ock ett mycket viktigt skal mot utsträckning
af nämndens befogenhet. „

Utan att upprepa hvad i denna kammare nu och vid föregående
tillfällen, likasom af högsta domstolens ledamöter, framhållits mot den
ifrågasatta förändringen, ber jag få tillkännagifva, att jag för min del
kommer att instämma i det yrkande, att kammaren med afslag a
utskottets hemställan bifaller reservationen.

Herr Jonsson: Herr talman, mina herrar! Då väl icke denna

frå»a bör behandlas på det sätt, att man skulle kunna anse Första
Kammaren vara en institution i saknad af lekmannaelement, skall jag
taga mig friheten att yttra nagra ord i sakfragan. .

Ja" vill till en början nämna, att min tjuguåriga erfarenhet som
ledamot af häradsrätt ‘har i åtskilligt gifvit olika resultat mot hvad
från annat håll framhållits, och om man gärna skulle, vilja saga, att
ett förtroligt samarbete i allmänhet äger rum mellan rättens ordförande
och dess nämndemän, så vågar jag försäkra, att det också har funnits
fall, där motsatsen varit rådande. I detta hänseende skall jag
blott erinra om ett exempel, som jag tror vara tillräckligt belysande

för saken. .

Ett nytt tingshus uppfördes för, jag tror omkring 25 ar sedan,
och vid bestämmandet af huru nämndemännen skulle placeras inom
tingssalen, uppstod mellan domaren och nämndemännen en . skarp
tvist, som icke kunde lösas pa annat sätt, än att landshöfdingen i länet
be"af sig till platsen för att ordna saken. Såsom betecknande för
denne domare och kvilket värde lian satte pa nämnden skall jag meddela
hvad han yttrade såsom ett svar till landshöfdingen, och det var:
att för honom vore det likgiltigt, om nämnden placerades uppe under
taket eller så nära, att han kunde samråda med ledamöterna. Detta
är kanske ett enstaka undantag, det är möjligt; men det visar i alla
fall, att det icke genomgående är sä val beställdt med det förtroliga

Ji:o 27. 44

Onsdagen den 10 April.

JXSg <2S±S?’ S“ Jn’ **t •* i»S ««r vara ytterst

mssa delar''«/ - j - , r u ™ hafva ett förtroligt samarbete, vill man att
rättegångs- nämndens duglighet och anseende skall ökas, hvarför då hålla på att
hälben. det skall fordras 12 man för att hafva ett bättre omdöme än eu un<r

(Torts.) herre som kanske första gången håller ett ting? Man har dock icke

fallmt någon större våda af att i en rådstufvurätt på vissa ställen rådmannen
ehuru icke juridiskt bildade, hafva lika mycket att sä^a som
den lagkunnige ordföranden. Om det funnes exempel på att detta
v,or? al.ldeIe® felaktigt, ja, da kunde man säga, att det vore ett talande
skal tor att halla nämnden tillbaka på den ståndpunkt, där den nu
iietinner sig, och icke vilja försöka att öka valmännens intresse för att
val besatta dessa platser med dugliga män, utan låta det gå som hittills,
da de sitta där den kortast möjliga tid och kanske mycket litet
intressera sig för att följa målen just därför att de i regel ingenting»-hafva att . säga. Jag skall omnämna ett fall, när en ung häradshöfdmg
— jag tror han höll sitt andra ting — handlade ett brottmål.
.Brottet var begånget i en handelsbod. Fyra eller fem vittnen hördes
i malet handläggningen började klockan 10 på lördagsmorgonen, fortsatte
till kl. 4 eller 7,5 på eftermiddagen, och efter en kort middagsrast
återupptogs rannsakningen och pågick till kl. 1,4 på sönda<rsnioigon.
Det var icke alls något synnerligen vidlyftigt mål utan tämiigen
enkelt, men den unge domaren var så nervös, att lian kunde
icke .lalla ihop sina tankar utan bara skref upp allt hvad parter och
vittnen berättade i det oändliga. På detta sätt fick man sitta så länge
med en sak, som eu duglig domare skulle hafva expedierat på 3 eller
4 tunnlar. Ingen olycka hade Ju skett därigenom, men det visar i alla
.. > att rättens ordförande icke alltid är så kvalificerad, som önskvärd^
vore; och om det vid sidan af honom finnes några erfarna män,
tror jag, att han skulle vara mycket tacksam för att få litet upplysningar
och hjälp, så att han kan reda sig med saker, uti hvilken lian
icke ar bevandrad.

Jag yar också med vid ett tillfälle, då nämnden mot domarens
mening dömde en^ inbrottstjuf till, om jag minns rätt, 5 års straffarbete,
oom ett bevis på, hur hardt domaren höll på sin mening, kan ja»"
nämna, att vid näst sista rannsakningen, när allt var utageradt, uppskot
han i alla fall målet ytterligare eu gång — efter hvad som sades,
och det var ratt — i det syftet att, då några nya nämndemän skulle komma
in i rätten, få stöd af dessa. Han visste nämligen, att alla de
omgå voro eniga. Det hjälpte icke, ty nämndemännen voro lika
fasta och domen fälldes. Domen stod sig både i hofrätten och hos
Kung!. Maj:t. Skulle det varit något farligt, i händelse vid det tillfallet.
nämnden, utan att alla 12 varit eniga, fällt samma dom? Det
tror jag ingen skall kunna säga.

i Em.e^ertid ligger nu frågan så, att Andra Kammaren håller på
detta villkor, för bifall till de föreslagna ändringarna, och jag håller
kammaren räkning för att den så gör, ty gent emot den järnhårda
juridiska uppfattningen om juristernas absoluta betydelse tror jag knappast
något annat hjälper för att föra fram frågan än att bestämdt och
Säkert sta fast på kammarens ståndpunkt. Jag tror därför, att om
man anser legaliserandet af den fria bevispröfuing, som ju i större

45 Nso 27.

Onsdagen den 10 April.

eller mindre grad redan gör sig gällande, af vikt, bör också Första Lagföring
Kammaren kunna taga villkoret och något öka befogenheten för namn- IJlsadeilrVf
den. Jag skulle därtill vilja lägga, att man får icke fästa sig därvid, rättegång»-att i vissa tingslag det för närvarande finnes ett kolossalt stort antal botten.
nämndemän, hvarigenom deras tjänstgöring icke blir så långvarig, att (Forts.)
de kunna följa ett mål från början till slut, ty det är något, som lätt
bör kunna åt''hjälpas. Jag kan nämna, att vid genomförande af förändringen
inom Arbrå och Järfsö tingslag af västra Hälsinglands
domsaga, eller rättare några år därefter, så beslöts af vederbörande
valmän att icke längre utse 12 nämndemän för hvarje tingslag, utan
minska antalet till 12 för båda tingslagen, hvilket beslut ock af Konungen
fastställdes. Tjänstgöringen biet'' därigenom så ordnad, att de
Siesta af nämnden komme att kontinuerligt sitta i rätten flera år i
sträck. I hvarje fäll bör ingen svårighet finnas för att på ett förståndigt
sätt indela tjänstgöringen, så att icke någre nämndemän sitta i
början, andra i midten och åter andra i slutet af handläggningen af
ett mål, utan att nämndemännen mera kunna följa förhandlingarna
från början till slut.

Det torde kanske icke vara så orätt att säga, att tiden nu möjligen
kunde vara mogen för Första Kammaren att gifva upp sjn ståndpunkt
i frågan, för -så vidt man vill antaga, att den mening, som
Andra Kammaren uttryckt i detta fall, skulle vara densamma som den
allmänna meningen bland folket. Är det så, då tror jag, att herrar
jurister också böra fästa afseende därvid och släppa sin, så vidt jag
kan finna, mycket öfverdrifna fruktan för olämpligheten af denna förändring,
hvilken olämplighet jag för min del icke kan anse i verkligheten
föreligga. Men jag vill också tillägga, att önskar man, att
nämndemannainstitutionen skall bibehållas såsom ett nyttigt_led i våra
underrätter, då måste man också önska, att man savidt möjligt kan
ordna det så, att nämndemännen själfva blifva mera dugliga för sitt
kall. Till man komma dit, är ett af medlen att man intresserar nämndemännen
själfva, så att de i högre grad än för närvarande sätta sig
in i sitt kall, följa förhandlingarna och bättre än nu fylla sin uppgift.

Ja" ber därför att få yrka bifall till betänkandet.

Herr Sjö Gröna: Såsom ordförande i lagutskottet och tillika re servant

just i den fråga, som här nu afhandlas, ber jag att nu endast få
erinra därom, att intet yrkande framställts om afslag pa den föredragna
paragrafen -— nämligen § o i 16 kap. — och icke heller något yrkande
om afslag å förslaget i dess helhet, och således intet yrkande, som för
närvarande kräfver något bemötande från min sida. Men jag skall be
få nämna, att jag ämnar återkomma till den nu afhandlade frågan,
då 23 kapitlet 2 § rättegångsbalken föredrages.

Herr Wieselgren: Vi ha redan nu fått den debatt, som egent ligen

skulle förekomma, när vi nätt 23 kap. 2 §, som förekommer på
sid. 28 i betänkandet, och jag ser intet ondt i det, tv hvad som nu
är sagdt, kan lika väl motivera den votering, som jag antager skall
förekomma, när den anförda paragrafen föredragits. Då nu emellertid
frågan bragts å bane, skulle jag också vilja säga några ord just om den.

X:o 27. 46

Onsdagen den 10 April.

Lagförslag Det bär här uttalats den åsikten, att det icke är så viktigt hurutZsaa7e?uZ}jida
hämndens befogenhet utvidgas eller icke. och jag delar (fen åsikrättegångs-
^.Y ^ill dem, som unse, att förhållandet mellan nämnden

balten, och häradshöfdingen kommer att hädanefter bli precis detsamma

(Forts.) som det varit hittills. Men jag tror, att bär finnas andra saker af vikt,
som maste beaktas. Jag kan nämligen icke dölja för mig, att här är
fråga också om åstadkommande af en enighet mellan kamrarna, som
jag anser vara åt mycket stor betydelse. Om en sådan åstadkommes,
sa vinna,, vi främst legalisering af den fria bevispröfningen, om hvilken
vi alla äro öfvertygade, att den är en synnerligen viktig och behöflig
reform i vår lag. Men därjämte vinna vi, att Andra Kammaren och
dess valmän få_ en uppfattning af Första Kammarens värdesättning af
denna Andra Kammarens talrikaste element, som mera står i öfverensstämmelse
med det verkliga förhållandet, än hvad man annars skulle
Kunna lätt lata sig förleda att tro. Yi kunna dock icke dölja för oss,
att man .anser Första Kammarens förra beslut i denna fråga vara beroende
på något slags misstro mot den samhällsklass, om hvars sunda
förnuft vi nyligen hört sanna ord talas.

Mig förefaller det egendomligt, att när vi alla veta, hvilken oändligt
betydelsefull insats i sjäifva lagstiftningsarbetet denna samhällsklass
under en långo följd af år utöfvat, vi skola vara så rädda för att tillerkänna
den någon liten utvidgning af dess betjMelse i fråga om lacskipningsarbetet.
Det förefaller mig verkligen, som om Första Kammaren
skulle sakna all anledning att på grund af betänkligheter af
mera teoretisk betydelse vägra sitt bifall till en reform, hvarigenom
första Kammaren kan på ett kraftigt vis understryka den aktning och
det förtroende, som Första Kammaren ändå i grunden har för just vårt
bondestånd.

Jag ber få meddela, hvad som för öfrigt framgår af hvad jag nu
yttrat, att när den förevarande paragrafen kommer under voterino-,
jag med stor tillfredsställelse skänker det af utskottet föreslao-na stadgandet
min röst.

Herr Trygger: För min del är jag icke såsom många andra

någon större beundrare af det lagförslag, som här föreligger. Ja»-har
uttalat det vid andra tilliällen. Men förslaget är acceptabelt, och följaktligen
vill jag icke med min röst sätta mig emot dess antagande.
Hvad det ger oss i fråga särskilt om den fria bevispröfningen är dock
icke mycket mer än vi för närvarande hafva. Sålunda om det är meningen
att gifva något slags vederlag för den fria bevispröfningen —
ett vederlag som i sig själft icke skulle vara berättigadt — måste det
enligt min mening bli synnerligen obetydligt. Men jag vill icke se
frågan om nämndens utvidgade befogenhet från synpunkten afart vara
ett vederlag för denna fria bevispröfning, utan jag vill se frågan i och
för sig själf.

Jag kan då icke under alla omständigheter ställa mig obetingadt
afvisande mot att gifva nämnden ökadt inflytande, men det fordras att
processen anordnas pa ett sadant sätt, att man får berättigad garanti
tör att nämnden kan fylla den uppgift, som man ämnar gifva den.
Vi skola komma ihåg, att förslaget egentligen rör sig om bevispröf -

47 N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

ningen. Om man nu än skulle kunna säga, att eu kvalificerad nämn'' i

(lenians-majoritet skulle vara jämngod med domaren i fråga om bevispröf- °viua deUJaj
ningen, så kan man väl icke säga, att detta gäller också i fråga om ,-ättegungarättspröfningen.
Men med de föreslagna bestämmelserna gifver man balk™.
åt nämnden ökad befogenhet också i fråga om rättstillämpningen. Det (torts.)
vore bra eget, trots allt hvad som säges i våra dagar, om juridiken, i
motsats till andra kunskaper, skulle vara af den beskaffenhet, att den
ingenting betyder. Då kunde man ju afskaffa allt studium af rättsvetenskapen,
'' om den förste bäste kunde tillämpa lagen lika bra som
den studerade erfarne domaren. I så fall borde man öfvergå till rättsskipning
af endast kloka förståndiga män. Nej, mina herrar, det är
nog så, att det fordras .studium och insikter, och det är i parternas
intresse som den juridiska insikten får bestämma domslutet.

Nu är det sant, att hvilken befogenhet man än gifver åt nämnden,
äfven om man skulle gifva den individuell rösträtt, så ba vi alltid
en högre instans, således om ett fel skulle vara begånget, kan man ju
appellera till högre instans. Men det känna nog de af herrarne, som
hatt processer, att det är icke så oväsentligt, om man förlorar sin process
i underrätten, låt vara att man vinner i högre rätt. Och särskilt
om vi se på brottmålen och de däri förekommande preliminära besluten,
är denna synpunkt af ännu större betydelse än i civilmålen. Jag
tänker mig ett beslut om att en person skall häktas. Det är väl synnerligen
viktigt för honom, huruvida denna fråga afgöres ^strängt efter
lag eller den afgöres på känn, efter hvad man tycker. Sålunda är det
icke så oväsentligt för parterna att i underrätten finna alla de garantier,
som äro nödvändiga för ett riktigt afgörande. o o

Eu ärad talare bredvid mig erinrade om att man många gånger
möter i häradsrätten en ung domare och en erfaren nämnd, och det
föreföll honom egendomligt, att denna nämnds inflytande är så reduceradt,
att den måste vara enig för att öfverrösta den unge och oerfarne
domaren. Jag erkänner gärna, att sådana fall kunna förekomma,
men då ligger icke felet däri, att nämnden har för liten rösträtt, utan
felet är, att man satt till domare en person, som icke är kvalificerad.

Låt oss därför ändra denna praxis; jag har ock förut uttalat betänkligheter
mot det sätt, som användes för närvarande; vi hafva icke tillräckliga
garantier för rättsskipningen i underrätterna. Men, som sagdt,
låt oss då göra ändring i fråga om domareförordnandet men icke i fråga
om nämndens inflytande.

Sedan sade min ärade vän, att i åtskilliga af vara radstufvurätter
sitta ju icke lagfarna domare, och att där går det för sig, att hvar och
en har individuell rösträtt. Ja, i vissa radstufvurätter sitta ju en borgmästare
och två icke lagfarna rådmän, men jag förmodar, att de båda
rådmännen måste vara ense för att öfverrösta borgmästaren. Då sålunda
dessa lekmän måste vara ense för att öfverrösta den lagfarne,
föreligger faktiskt, om än icke formellt juridiskt, samma omröstningssätt
som i häradsrätt. Har borgmästaren en rådman med sig, eller
stanna de alla tre i olika meningar, gäller borgmästarens mening.

På de skäl jag nu anfört kan jag för min icke biträda förslaget
om utvidgning af nämndens befogenhet, sådant detta förslag nu föreligger.

N:o 27. 48

Onsdagen den 10 April.

Lagförslag
Om ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning
paragrafen.

4 och 9 §§.

Godkändes.

godkändes den föreliggande

17 kap.

Godkändes.

23 kap.

2 §■

Denna paragraf lydde sålunda:

När dom å häradsting fållas skall, underrätte häradshöfding nämnden
om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger.
Aro af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding skiljaktiga och
om en mening ense; gälle den mening, och svare de, som därom sig
förenat, för dom sin. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist
pröfvar.

Reservation hade anförts af herrar Sjöcrona, Andersson, Hedenstierna,
Lilliesköld, Uppström, Nyström, E. Lorentz Petersson och
Fahlén, som ansett, att den föreslagna ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken
icke bort af utskottet förordas samt att till följd häraf
uti inledningen till föreslagna lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
sitfran 23 bort uteslutas.

Herr Sjöcrona: Som kammarens ledamöter inhämtat af betän kandet,

har jag jämte samtliga öfriga ledamöter i lagutskottet från
denna kammare reserverat mig mot utskottets beslut i fråga om denna
paragraf och ansett, att utskottet icke bort förorda bifall till förslaget
i denna del. Skälen härför äro redan af lagberedningens ordförande
samt herrar Trvgger och Rudebeck så fullständigt utvecklade, att jag
ingalunda kan behöfva upptaga kammarens tid med något vidlyftigt
anförande i denna sak. Jag vill endast för min del säga detsamma
som herr Afzelius yttrade, att jag ingalunda skulle ställa mig alldeles
afvisande mot att tillerkänna nämndens ledamöter till och med personlig
rösträtt, detta på grund af att jag hyser mycket stor aktning för vår
nämnd och vara nämndemän, vunnen genom en icke så obetydlig erfarenhet,
som jag förvärfvat under den tid jag tjänstgjort som domare
pa landet. Men det är under den förutsättningen, att våra häradsrätter
organiseras på sadant sätt, att nämndemännen kunna vara
med om och följa förhandlingen af hvarje mål, och icke såsom det nu
är. Det har redan omnämnts det allra mest drastiska exempel på de
nuvarande förhallandena, i det att i en domsaga finnas till och med
84 nämndemän. Om dessa äro indelade så, att de tjänstgöra 7 vid hvarje
ting, kommer således hvarje grupp af nämndemän icke att tjänstgöra
mer än hvart tolfte ting eller hvart tolfte sammanträde. Skola de
vara tolf i hvart ting, blir det i alla fall icke mer än hvart sjunde

Onsdagen den 10 April.

40 >'':o 27.

ting eller hvarje sjunde sammanträde som denna grupp kommer att Lagföring
fjänstgöra. Således kan i detta fall 3'' 2 år komma att förflyta mellan
livarje tjänstgöring. Naturligtvis ha de då icke den ringaste känne- ^rättegång!-dom, om hvad som förekommit i målet. baken.

Här återigen stannar man vid att vilja tillerkänna nämnden be- (Forts.)
slutanderätt, därest */♦ nämndens ledamöter äro ense. Man kan då
säga, att detta halfår på båda sidor, tv de fä hvarken personlig rösträtt,
ej heller blir det, såsom det nu är, kollektiv rösträtt. Jag vill i
sammanhang med detta endast nämna några ord med anledning af de
exempel, som herr Olof Jonsson ansåg sig böra anföra. Om en domare
i något enstaka undantagsfall burit sig mindre skickligt åt eller visat
sig mindre vuxen sin uppgift, så kan det väl icke vara någon anledning
till att gifva nämnden ökad befogenhet, och i hvarje fall kan
härigenom icke rädas bot, tv alltid finnes det människor, som misstaga
sig om sill plikt.

Nu har det med mycken styrka framhållits, att Andra Kammaren
gör detta till villkor för antagande af lagförslaget. Ja, Andra Kammaren
önskar säkerligen lika mycket som Första Kammaren att få
detta lagförslag antaget, men Andra Kammaren önskar tillika att få
bifall till den del af förslaget, som innefattas i den nu föredragna
paragrafen, och därför bär Andra Kammaren hängt detta vid det stora
förslaget för att tvinga fram sin mening. Därvid åberopas, att genom
detta förslag om bevisning inför rätta utvidgas i så väsentlig mån
domstolens bevispröfning, och att det skulle vara grunden, hvarför man
nödvändigt måste tillerkänna nämnden ökad befogenhet. Nu är emellertid
förhållandet, som lagberedningens ordförande redan vidrört, att
detta förslag egentligen icke innefattar någon utvidgad rätt till fri
bevispröfning, utan att det egentligen rör sig om en reglering af
denna bevispröfning och införande af en mängd bestämmelser, som
underlätta bevispröfningen och göra den mera tillfredsställande. Jag
vill särskildt göra herrarne uppmärksamma på 29 § 17 kap. »Två
vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis», således lika
som nu; därefter tillägges blott »där ej omständigheter förekomma,
som förringa tillförlitligheten af deras berättelse». Men om det nu
än vore så, att domstolen genom dessa bestämmelser finge i någon mån
mera frihet i sin bevispröfning, kan jag dock icke erkänna, att man för
den skull bör i denna fråga inblanda den om häradsrätternas organisation.

De äro två saker, som icke ha med hvarandra något oskiljaktigt samband,
och därför kan jag icke för min del godkänna ett sådant sätt
att gå till väga som det att häfta vid ett stort och viktigt lagförslag
en sådan här fråga, som egentligen icke hör dit, och sedau skall det
sägas, att det är Första Kammaren som motsätter sig alla reformer.

Jag anser det icke vara rätt att på detta sätt kasta öfver på Första
Kammaren ansvaret för att den nödiga, nyttiga och önskliga reformen
icke blir antagen. Jag kan icke anse, att man bör böja sig för detta
och därigenom gifva ett slags helgd åt att inom Riksdagen skall få
äga rinn ett sådant tillvägagångssätt, som skapar misshälligheter och
stridigheter mellan kamrarna. Första Kammaren bör icke vara med
om att gynna något sådant, och därför yrkar jag afslag på denna
paragraf.

Första Kammarens Prot. 1907. N:o 27.

4

i\:o 27.

Lagförslag
om ändring
vissa delar o
rättegångsbalken.

(Forts.)

50 Ousdagen den 10 April.

Herr Berger: På förut anförda grunder hemställer jag om bi fall

till utskottets förslag i denna punkt och anhåller tillika att få meddela,
att Andra Kammaren antagit lagen i dess helhet.

Grefve Hamilton, Raoul: Herr talman! Det förefaller mig
verkligen, att om denna lag, som nu föreligger rörande friare bevisprötning,
verkligen är gagnelig och viktig, så bör den icke falla på
en sådan obetydlighet, som den förändring, hvilken står i 2 § af
23 kapitlet. Kan det vara af någon betydelse, om i ett fall, där
nämnden är fulltalig eller tolf, nio eller tolf kunna öfverrösta domaren
eller, där nämnden består blott af sju personer, domaren kan öfverröstas
af sex eller sju! Jag har ganska stor erfarenhet som nämndeman,
och jag tror mig kunna bekräfta hvad här sagts, att det städse

varit ett godt samarbete emellan domare och nämnd.

Herr Afzelius hade i sitt första anförande ett uttalande, att nämnden
icke hade visat sig kompetent att få större befogenhet. Hade han
skäl att fälla ett sådant yttrande? Såvidt jag hört, har man icke

haft skäl att klandra nämnden, då den någon gång, hvilket sällan

skett, öfverröstat domaren. Jag vågar upprepa hvad jag nyss sade,
att om det är af vikt att få lagen igenom, bör den icke falla på en sådan
obetydlighet: och icke bör kammare stå mot kammare i en så viktig
fråga och därigenom hindra utvecklingen af vår lagskipning. Jag
yrkar bifall till paragrafen.

Herr Afzelius: Jag begärde ordet endast på det att icke hvad
grefve Hamilton sade måtte hos någon lämna ett intryck af att jag
velat nedsätta nämnden. Jag sade endast, att lekmannen befinner sig
icke i annat läge än yrkesdomaren därutinnan, att han icke kan fålla
ett rätt och godt och säkert omdöme om en sak, som han icke känner.
Detta gäller om nämndemän lika väl som om alla andra människor, som
skola döma här i världen. Utan att man kunnat sätta sig in i saken
i alla dess detaljer kan man icke afgifva ett pålitligt omdöme. Det
är icke något slags tadel eller något försök att nedsätta nämndens,
lekmännens kompetens — tvärtom har jag i dag försökt markera och
framhålla, huru högt jag skattar dem — utan jag har anmärkt, att
den nuvarande organisationen af nämnden gör, att nämnden ofta sättes
att döma om saker, som den icke känner till. Nämnden kan icke,
såsom domaren, studera protokollen. Däri ligger skillnaden.

Öfverlägguingen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att utskottets
förslag till ändrad lydelse däraf skulle godkännas, dels ock att förslaget
skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande af utskottets
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf nppsattes, justerades och
anslogs en sä lydande omröstningsproposition:

Onsdagen deu 10 April.

51 N:o 27.

23 kap. 2 § rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Den, som godkänner lagutskottets förslag till ändrad lydelse af lagförslag

om ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken.

(Fort*.)

Vinner Nej, afslås ifrågavarande förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Enligt förslaget lydde denna paragraf sålunda:

»Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens
pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.»

Herr Sjöcrona: Riksdagen har fått emottaga en till lagutskottet
remitterad proposition om ändringar i 30 och 31 kapitlen rättegångsbalken
i fråga om fullföljd af talan. Denna proposition innefattar i
så måtto ändring i den nu föredragna 4:e paragrafen i 30 kap. rättegångsbalken,
att 2:a och 3:e paragraferna blifvit sammanslagna till
en och 4:e och 5:e paragraferna till en, den tredje i ordningen, utan ändring
i öfrigt af innehållet; men i följd häraf kan ju icke den föredragna
paragrafen nu antagas, utan hemställer jag, att den måtte till
lagutskottet återremittteras.

Efter härmed slutad öfverläggning visades förevararande paragraf
åter till utskottet.

Ja — 56;
Nej — 64.

25 kap., 5, 7 och 8 §§.
Godkändes.

30 kap.

Godkändes.

^ §■

31 kap.
1-7 §§■
Godkändes.

N:o 27. 52

Onsdagen den 10 April.

8 §■

Denna paragraf lydde i förslaget sålunda:

1 brottmål äge ej allmän åklagare i annat hänseende än såvidt
(Forts.) angår ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka resning,
där han ej tillika är målsägande. Finner justiekanslern, sådana
omständigheter vara för handen, att resning bör sökas, äge han därom
förordna.

Hvad nu är stadgadt gälle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Herr Sjöcrona: Det kan möjligen komma i fråga att äfven denna
paragraf behöfver ändras till följd ad1 den af mig omnämnda kung!,
propositionen, hvarför jag tillåter mig yrka återremiss af denna paragraf.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter nu föredragna
paragraf visades åter till utskottet.

Slut stadig andena.

Godkändes.

Ingressen.

Herr Sjöcrona: Med afseende på ingressen får jag, då kammaren
genom den nyss företagna voteringen afslagit ändring i 23 kap.
2 §, hemställa att i ingressen siffran 23 uteslutes.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes ingressen med den
ändring, att siffertalet »23» utelämnades.

Rubriken.

Godkändes.

Punkterna 2—6.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslagen.

o O _

Om införande Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 6 och
af s. k. 9 innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 5, i anledning af väckt
sondags- m0ti0n angående skrifvelse till Konungen om införande af s. k. sön fnmarken.

/Jaggfrimärken.

Till utskottets behandling hade blifvit hänvisad en af herr A. von
Möller väckt motion, n:o 42, hvaruti motionären hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl Magt
täcktes medgifva, att generalpoststyrelsen måtte låta tillverka och tillhandahålla
allmänheten s. k. söndagsfrimärken med postal valör.

Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att herr von Möllers
ifrågavarande motion icke måtte föranleda till någon Första Kammarens
åtgärd.

Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken.

N:o 27.

Onsdagen den 10 April.

Reservation hade anförts af herr von Möller.

Om införande
af s. /*.
söndatjs -

vvyu A * . -’-***— ......... fVimaVK^ll

justeringen af utskottets betänkande var jag icke närvarande och, äfven (Forts.)

Herr Enhörning: Herr grefve och talman! Mina herrar! Vid

om jag varit det, hade jag icke reserverat mig, ehuru, jag nekar icke
därtill, mina sympatier för motionärens syfte äro mycket stora. Kostnaden
att förse vanliga frimärken med ett perforeradt bihang, å hvilket
skall tryckas »utlämnas icke å helgdagar», eller något dylikt,
har genom de undersökningar utskottet gjort visat sig, enligt hvad
äfven af detta betänkande framgår, blifva rätt afsevärd, och då det ingalunda
synes majoriteten inom utskottet klart och tydligt, att någon
afsevärd lindring i söndagsarbetet skall beredas brefbärare genom införande
af s. k. söndagsfrimärken, har utskottet icke kunnat tillstyrka
någon skrifvelse till Kungl. Maj:t i den begärda riktningen.

Under arbetet med denna motion bar det emellertid visat sig, att
kostnaden kan blifva helt obetydlig, om å nu använda frimärken anbringas
i hörnen eu tydlig bokstaf eller annat tecken angifvande frimärkets
beskaffenhet af s. k. söndagsfrimärke, hvilket låter sig göra
med en enkel och ytterst billig anordning utan förändring af nu använda
maskiner i och för frimärkestillverkuingen. Då kostnaden för
dylika s. k. söndagsfrimärken skulle blifva ytterst ringa, uppgående
enligt hvad eu fackman på detta område uppgifvit, till högst 10 kronor
för 100,000 st., men antagligen vid masstillverkning till än billigare
kostnad, vill jag icke underlåta att få detta anfördt till protokollet.

Vill Kungl. Maj:t göra ett försök med dylika märken äfvensom
med tjänstefrimärken af dylik natur, kunna ju sådana försöksvis släppas
ut i rörelsen för att fä utrönt, huruvida den korresponderande allmänheten
i afsevärd mån skulle begagna sig af desamma och om motionärens
syftemål därigenom skulle ernås. Gifvetvis kunde alla — i
synnerhet affärsmän — i regel begagna sig af dylika och endast i undantagsfall,
då brefvet verkligen önskas utlämnadt på söndag, af nu vanliga
frimärken. Dylika söndagsfrimärken kunna dock till följd af Bernerkonventionen
gälla endast inom vårt eget land. Riksdagen har i
skrifvelse till Kungl. Maj:t 1901 uttalat sig för beredande åt statens
tjänstemän och betjänte af ökad söndagshvila, och då helt säkert anordningen
med s. k. söndagsfrimärken skulle i viss mån, låt vara endast
åt en viss klass af betjänte, bidraga att minska arbete på sönoeh
helgdagar, hvilket ju uppgår ända till fem timmar och därutöfver
och vanligen pågår under gudstjänsttideu, så torde man för visso tillgodose
tidens kraf, om man gjorde försök med dylika frimärken äfven
i vårt land. Om Kungl. Maj:t genom denna enkla anordning under
några år förvissade sig om, huruvida ett verkligt kraf på söndagsfrimärken
gör sig gällande eller icke, kunde ju framdeles, i den mån
behofvet så kräfver och nuvarande frimärkesmaskiner måste utrangeras,
andra lämpligare typer tillverkas på samma gång som själfva frimärket,
hvarigenom den nyss angifna extra kostnaden bortfaller.

Det låter ju äfven tänka sig, att brefbärarnes söndagsarbete kunde
minskas äfven på annat sätt, t. ex. genom en bestämmelse, att posten
på sön- och helgdagar finge aflämnas hos portvakten eller i postlådor,

N:o 27. 54

Onsdagen den 10 April.

Om införande förvarade hos denne. Därigenom skulle det tidsödande och tröttande
aj s. k. Sprjnget trappa upp och trappa ned kunna undvikas. Arbetet med
frimärken postens distribuerande skulle därigenom kunna högst betydligt min(Forts)
skas och blifva till lättnad för brefbärarne, synnerligast i de stora städerna.
Jag har dock icke nu, herr grefve och talman, något yrkande
att framställa.

Herr statsrådet Juhlin: Jag vill endast lämna en upplysning på
grund af ett uttalande, som utskottet gjort. Utskottet säger nederst
på sid. 3: »Riksdagen har också, såsom motionären antyder, haft
sin uppmärksamhet fästad å denna angelägenhet. Uti skrifvelse till
Kuugl. Maj:t den 27 april 1901 framhöll nämligen Riksdagen, bland
annat, att hvarje samhällsmedlem såväl i fysiskt som andligt afseende
hade berättigade kraf på ledighet under större delen utaf sabbatsdagen
samt att det tillkomme ett kristet samhälle att, föregående de enskilda
arbetsgifvarne med ett efterföljansvärdt föredöme, bereda sina tjänare,
jämte lekamlig hvila, möjlighet att deltaga uti den allmänna gudstjänsten.
»

Längre ned på fjärde sidan säger utskottet: »Denna Riksdagens skrifvelse
har dock icke från Kungl. Maj:ts sida funnits böra föranleda någon
åtgärd hvad beträffar postverkets personal, tv efter hvad som inhämtas»
etc. Det förhåller sig emellertid så, att på grund af här nämnda skrifvelse
af den 27 april 1901 Kungl. Maj:t tillsatte en kommitté för att verkställa
utredning i fråga om hvilka åtgärder borde vidtagas för att bereda
personalen icke blott vid postverket utan äfven vid statens järnvägar
och telegrafverket sabbatshvila. Denna kommitté afgaf i april
1902 ett betänkande, som upptog en hel del förslag och åtgärder för
ändamålet. På grund häraf beslöt Kungl. Maj:t i december 1903 att
bemyndiga generalpoststyrelsen att vidtaga en del åtgärder för att
bereda postpersonalen sabbatshvila, utan att därigenom minska vederbörande
personals inkomster. Dessutom bemyndigades generalpoststyrelsen
att, om så skulle behöfvas, använda extra personal för ändamålet.
Samma dag, den 11 december 1903, beslöt också Kungl. Maj:t
bemyndiga telegrafverket att vidtaga likartade åtgärder, som förut
blifvit poststyrelsen anbefallda.

Jag har ansett mig skyldig att lämna dessa upplysningar, enär
annars kammarens ledamöter af det meddelande, som utskottet gjort,
möjligen skulle kunna komma till den slutsatsen, att Kungl. Maj:t
icke vidtagit någon åtgärd på grund af Riksdagens skrifvelse.

Herr von Möller: Med anledning af hvad statsrådet och chefen
för civildepartementet nämnde ber jag att få göra ett tillägg till hans
yttrande.

Det förhåller sig mycket riktigt så, som också utskottet säger, att
den vid postkontoren anställda personalen i regel får hvarannan söndag
ledig. Men den vid reseposten anställda personalen, som skulle hafva
hvar fjärde söndag ledig, får det nog icke i regeln. Jag har från sakkunnigt
håll fått några talande exempel härpå från ett distrikt. Där
är det nog icke så. Det är nog sant, att de skulle hafva hvar fjärde
söndag ledig, eller ungefär tretton söndagar om året, inga helgdagar,

55 fl:o 27.

Onadageu den 10 April.

endast tretton fridagar på sabbatsdagar, men i regel, uppgifver min Om .»för,,nät
sagesman, få de nog i allmänhet icke mer än hälften Jag behöfver ^dag»-

ju icke här nämna det distrikt, hvarifrån uppgifterna äro hämtade. frimärken.
Hiir hafva exempelvis tre postiljon^- erhållit fyra till tern frisöndagar (Korts.)
om året hvardera, två postiljoner, som skulle hafva tretton frisöndagar
hvardera, hafva blott fatt tretton tillsammans. På ett annat håll har
eu postiljon på fem månader haft två söndagar fria. Eu annan, som
tiar tjänstgöring med daglig bortovaro från hem och stationsort af femton
timmar, har under sistlidet är åtnjutit fem lediga söndagar. Orsaken
till detta missförhållande tyckes vara att söka däri, att det för
beredande af sabbatshvila åt resepostpersonalen erfordras särskildt utbildadt
folk och att man hittills inskränkt denna utbildning till de
reserver, som äro anslagna vid de olika resepostdistrikten, hvilket medför
icke endast inskränkning i personalens sabbatshvila, då reservkåren
icke kan hållas så stor att den kan uppehålla såväl söndagstjänstgöring
för den fast anställda resandepersonalen som annan förekommande0
ledighet, utan äfven onödigt dryga kostnader, därför att
personalen får skickas onödigt langa, vägar för att vikarieia för en
sabbatsfri funktionär, sa långa att, enligt min sagesmans uppgift,
resan kan taga ända till fyra dagar i anspråk. Att förorda vore
därför, att ett annat bättre orduadt system vid arbetsfördelningen
eller turernas anordning införes. Enligt sabbatshvilekommitténs. beräkning
och i enlighet med hvad som tillämpas vid statens järnvägar,
borde reseturerna, så långt detta utan kostnad låter sig gorå,
indelas sä att regelbundna fridagar för personalen uppkomma. Äfven
borde vederbörande distriktschefer lata sig angeläget vara att för
erforderliga platser inom distriktet vid de olika postkontoren utbilda
erforderliga funktionärer, som regelbundet kunde uppehålla söndagstjänstgöring
å de linjer, där söndagsledighet icke kan anordnas pa
förut °antydt sätt. Därigenom skulle man vinna dels mera utsträckt
regelbunden ledighet för personalen och dels skulle kostnaden minskas.

Det vore naturligtvis för Riksdagen, som verkligen intresserar sig
för denna fråga, synnerligen kärt, om utsträckt ledighet kunde beredas
denna personal eller åtminstone att deras ledighet genom förbättrade
anordningar blefve så stor, som faktiskt blifvit dem lofvad.^

Emellertid — kunna herrarne ju säga — hvarför har jag då icke
väckt motion om skrifvelse i denna sak och hvarför talar jag om den
nu, då det är fråga om eu helt annan personal, brefbärarne. Mina
herrar, sammanhanget är mycket enkelt. Riksdagen kan icke nu vidare
befatta sig med den öfriga personalen; där har Kungi. Maj :t fullt fog
att göra såsom han vill. Riksdagen har en gång skrifvit och därmed
får den ju låta sig nöja. Om man vill göra en påstötning, ma sa
vara, men att komma fram därmed i motionsform är kanske icke så
lämpligt. Min motion gäller icke några utgifter för statsverket, fragau
gäller Mott att väcka den svenska allmänhetens intresse för att bereda
brefbärarne en eller annan timme mera ledigt pa sön- och helgdagar
än de förut haft. Nu synes detta mig icke ^vara obilligt begärdt eller
vara eu begäran, som skall kunna afvisas pa sadana skäl, som att det
skulle kunna väcka missnöje eller afundsjuka eller ökade fordringar
från andra verks funktionärer på ökad ledighet. Det är den svenska
allmänheten och icke svenska statsverket, som skall gifva donna per -

N:o 27. 56

Onsdagen den 10 April.

Om införande sou al eu ledighet. Men, sägen utskottet, vill man på detta sätt tillsöndags-
?0(*0se bFefbärarne, så finns det andra och bättre sätt. Ja, vi hafva
frimärken. nyss hört eu föregående talare förorda tva sätt. Jag ställer rni^
(Forts.) ingalunda afvisande till ett förslag, som kan vara bättre än det af mi?
föreslagna. ^ Inom utskottet har talats om, att man skalle hafva eu
särskild stämpel, ett särskilt märke, icke frimärke, för att beteckna
att ett bref icke beböfde utlämnas på söndag. Det har äfven talats
om att endast sådana bref skulle utlämnas, som vore på särskilt sätt
märkta eller försedda med påskrift, vare sig detta nu skulle ske mot
lösen eller något dylikt. Man har äfven föreslagit, att man borde trycka
särskilda färgade märken eller genom perforering åstadkomma sådan
åtskillnad. Både öfvertryck, som herr Enhörning föreslagit, och perforerade
tecken kunna ju nog observeras på tjänstefrimärken, som äro
större, men på vanliga frimärken fruktar jag, att efter stämpling
icke öfvertrycket eller perforeringen skulle synas tillräckligt tydligt
vid sorteringen. För det andra är det möjligt, att, om vi hafva två
säiskilda märken, hvaraf det ena uteslutande för korrespondens inom
landet, misstag skola äga rum och vålla mottagaren utom landet ut*
form af lösen eller s. k. straffporto. Jag tror, att vi endast
behöfva erinra oss, hur det gått med tuberkulosmärkena. De mottogos
strax med särskild! intresse, men sedan hafva de mer och mer
fallit i glömska, beroende såsom jag tror icke på den extra utgiften,
2 öre, utan på den omständigheten, att det är förenadt med ett
visst besvär debatt anskaffa dem och dels att klistra på dem. Man
gör hellre nu så, att man köper en karta och kastar den på elden.
På, samma sätt skulle det gå, om man skulle få särskilda stämplar
eller märken, som icke samtidigt vore frankotecken. Därför ansåg
jag det belgiska märket vara det mest praktiska. Nu gör utskottet,
såsom herran]e se, många svårigheter häremot och säger, att det blir
sa oerhördt dyrt och dessutom icke effektivt. Effektiviteten beror,
såsom jag först sade, på hur allmänheten ställer sig till saken. Blir
allmänheten intresserad, går det, ställer den sig likgiltig blir naturligtvis
resultatet därefter. °

Jag ber att få påpeka, att på sid. 3 har utskottet, då det talar
om utgifterna, begått, såsom jag tror, ett misstag, då utskottet talar om
att förändringen skulle kosta 113,550 kronor respektive 55,000 kronor.

I det förra jfallet, som skulle kräfva det större beloppet, så, om man
skulle bibehålla samma storlek pa märkena som förut plus appendix
och 100 stycken pa hvarje ark, skulle kostnaden ökas genom att kartan
blefve större och genom att tryckpressen måste ändras etc. Men i
andra fallet skulle kostnaderna nedbringas till 55,000 kronor genom
att minska antalet till i0 för hvarje karta, hvadan inga utgifter för nya
pressar vore behöfliga. ° °

Dessa kalkyler, äro ju endast probalitetskalkyler. Men emot
denna utskottets pa lösa antaganden baserade fruktan för dryga
kostnader för statsverket „ ber jag att få ställa ett faktum, det
att Belgien ända sedan ar 1893 till och med den sista frimärkseditionen
1905 har ansett lämpligt att bibehålla denna typ äfven vid
utgifvande af tillfälliga fri märkesupplagor såsom vid expositionerna i
Antvverpen och Bryssel. Detta faktum måtte väl tala ett tydligt språk.

57 >'':o 27.

Onsdagen den 10 April.

När on sådan stat som Belgien funnit med sin fördel förenligt att Om införande
allt fortfarande bibehålla denna typ, måtte val detta vara ett val så aJön‘^Uy,.
kraftigt skäl för saken som utskottets farhågor emot densamma. Länj, V frimärken.
ifrån att bli en utgift komme dessa frimärken att bli en afsevård in- (Korta.)
komst för svenska postverket.

Såsom herrarne möjligen veta eller möjligen icke veta, finnes
öfver hela världen eu mängd personer, som syssla med frimärkssamling
och frimärkshandel. För närvarande är det modernt att samla
omakulerade frimärken. För några decennier sedan var det modernt
att alla märken skulle vara försedda med poststämpel. Detta gör att
vid hvarje ny edition af frimärken måste filatelisterna mot sin vilja skaffa
sig de nya typerna — mot sin vilja, emedan det naturligtvis är förenadt
med kostnad. För de i filatelistföreningeu inregistrerade omkring 50,000
ledamöterna skulle detta betyda en utgift på 2 kronor 70 öre för
hvarje serie svenska märken med undantag för o-kronorsmärket. 2,7 0
x 50,000 = 135,000. Denna summa komme de i filatelistföreningar
inskrifna ledamöterna att erlägga till svenska staten. Därtill kominer
den stora mängden af samlare, som icke äro medlemmar i förening,
men som bidraga att öka beloppet. Drager man då 55,000 kronor
från 135,000 kronor plus inkomsten från de icke i föreningarna inregistrerade
samlarne, tror jag icke, att man behöfver befara, att saken
skall gå med förlust, tvärtom med vinst. Dessutom har i både europeiska
och utomeuropeiska stater, möjligen med svagare finanser än
hos oss, just denna trick användts i ganska stor utsträckning för att
såmedelst skaffa postverket inkomster. Jag ber att få i detta afseende
anföra åtskilliga sydamerikanska republiker, Grekland, Spanien
m. fl. Vidare ber jag särskilt att få erinra om Bosnien och Herzegovina,
som utsläppt en serie vackra frimärken, försedda med karakteristiska
landskapsbilder från dessa länder, för att pa samma^ gång
tjäna som reklam för turister; och detta postverk aktade icke för rot’
att till eu enda frimärkshandlare för 100,000 österrikiska kronor sälja
af posten själ! makulerade märken, som icke användts a postförsändelser,
för att på detta sätt skaffa mynt i kassan. De anförda exemplen
må vara nog för att visa, att åtminstone hvad den ekonomiska
sidan af saken beträffar, behöfver sannerligen ingen hysa några farhågor.
_ o

Man invänder vidare mot den af mig föreslagna åtgärden, att
den icke skulle blifva effektiv. Vid den närmare utvecklingen af
detta motskäl anför utskottet till eu början, att införandet af s. k.
söudagsfrimärken möjligen skulle gagna brefbärarne därigenom, att
de sluppe springa i några trappor på söndagarna, men att det i stället
skulle öka arbetet med sorteringen. När utskottet bär talar om sortering,
har det enligt min uppfattning återigen gjort sig skyldigt till
ett misstag. Det är visserligen sant, att t. ex. i Stockholm den första
sorteringen utföres af en tjänsteman eller en förste postbetjänt; men
den andra sorteringen vid distrikten verkställes af brefbärare. Det
är således brefbärarne själfva som fa vidkännas detta ökade arbete.

Kvilket tror herrarne då tar mesta tiden, att dechiffrera en illa ..skrifveri
adress eller att ögonblickligen observera ett sadant märke, försedt
med bihang, som genast faller i ögonen? Jag tror icke, att någon

N:o 27. 58

Onsdagen den JO April.

Om införande skäll kunna saga annat, Un att det tar mer tid att sortera bl efven
«öndags- ®Migt adresserna, ån att sortera undan de med söndagsmärken

frimärken, försedda.

(Forts.) -''är utskottet dessutom, längre ned på samma sida, talar om, att

bref bäraren genom införandet af söndagsfrimärken möjligen skulle få
göra två besök i stället för ett bos samma adressat, förstår jag icke.
hui utskottet kunnat framkomma med ett dylikt skäl. Hvad hindrar
att samtliga försändelser medtagas äfven om söndagen. Om en brefbärare
har ^försändelser adresserade till samma person, af kvilka försändelser
några äro försedda med söndagsfrimärken, andra återigen
icke,. sa är väl brefbäraren icke så opraktisk, att han icke tar med
sig äfven de försändelser, som äro frankerade med söndagsfrimärken,
och aflämnar dem på samma gång som de försändelser, hvilka äro
frankerade med vanliga märken. Man kan väl icke förutsätta, att
brefbäraren är så opraktisk, att han i dylikt fall låter de med söndagsfrimärken
frankerade försändelserna ligga, blott för att få nöjet
att göra promenaden tvä gånger! Så opraktisk är nog icke en brefbärare,
äfven om utskottet skulle vara det.

Utskottet menar vidare, att brefkort, kortbref och bref i frankokuvert,
hvilka ju icke frankeras medelst frimärken, i alla händelser
skulle behöfva utbäras pa söndagen. Ja naturligtvis, så vida man
icke på dem fäst det appendix, som tagits från ett frimärke. Brefkort,
kortbref och frankokuvert kunna ju på detta sätt markeras, och
de afrifva frimärkena användas på andra bref, som på vanligt sätt
skola befordras till adressaten. Äfven detta är en praktisk utväg, som
jag tycker utskottet själ!'' borde hafva kunnat hitta på.

o Utskottet har naturligtvis vändt sig till personer inom den högre
byråkratien; och dessa hafva ställt sig afvisande — hvithet ju icke
är något ovanligt från dylikt håll. När jag säger detta, tror jag mig
veikligen hafva ett visst fog därför. Jag ber att få erinra om huru
jag för två år sedan väckte motion om införande af tuberkulosmärken
med postal valör, hvilken bifölls af Första Kammaren. Andra Kammaren
vände sig till generalpoststyrelsen, och denna styrelse afstyrkte
framställningen: det gick icke för sig. Under tiden har i Holland
tuberkulosföreningen utgifvit 3 dylika frimärken, och i Rumänien har
en serie af välgörenhetsfrimärken utgifvits. Nu hafva, efter hvad som
sagts mig och jag tror mig icke begå någon indiskretion då jag
omnämner det — meningarna ändrat sig; man lär inom tuberkulosföreningen
hysa goda förhoppningar, att generalpoststyrelsen nu skulle
vara böjd för att acceptera dylika märken, som af densamma refuserades
för två år sedan. Hvarför kunde icke detta ske för två år
sedan? Hvarför kunde vi icke i likhet med Ryssland fatt lof att göra
ett försök? Nej, det var för nytt; saken skulle ligga till sig, till
dess andra stater hunnit distansera oss och en dyrbar tid gatt’förlorad!
Det tycks icke vara fint här i landet att handla raskt, äfven
om man handlar praktiskt och för ett behjärtansvärdt mål. Det är
därför jag ansett det nödvändigt att fästa generalpoststyrelsens uppmärksamhet
på denna sak, för att styrelsen måtte behjärta frågan
under en eller annan form.

Mina herrar, jag haller visst icke på. att det af mig föreslagna

59 N:n 27.

Onsdagen den 10 April.

möjligt att det finns ö"* införande
än .ien belgiska typen, fa/j;£

frimärken.

(Forts.)

sättet är .let enda eller bästa. Det är mycket
andra tvner af sådana frimärken, som åro bättre

hvilken lag förordat. Jag skall därför med glädje se, om det kommer
någon som helst anordning som motsvarar det åt mig asyftade ändamål
för hvilket jag här har gjort mig till tolk. .

’ När utskottet skref till generalpoststyrelsen, tillät jag mig vand.
mig till motsatt håll och erhöll från centralstyrelsen for Sveriges postbe
tjänte ett bref, hvari den tackar mig tor att jag aktat uppma v
samheten pa saken och förklarar sin fulla anslutning till motionen,

som stvrelsen önskar all framgång.

Att här, när klockan går på 4 och det lider emot middagstiden,
.röra ett yrkande eller riskera en votering, det törsta herrarue skulle
vara lönlöst, för så vidt jag icke skulle fa emotse någon hjälp en
sak som jag naturligtvis icke hyser den svagaste förhoppning om. Men
jag har ''ansett mig böra åtminstone röra i saken, foi att det skulle
blifva klart, hvad frågan galler: icke någon som helst utgift
svenska staten - snarare eu inkomst för densamma - och åtminstone
i detta fäll står jag ej ensam inom utskottet om denna menin . .

frågan beror på om svenska allmänheten intresserar sig för saken .det
är svenska allmänheten, icke svenska staten, som, pa det satt jag foi
slagit, skall gifva brefbärarne ökad söndagsledighet.

° För närvarande har jag, herr grefve och talman, icke nago

yrkande.

Herr Berg, Gustaf Axel: Herr grefve och talman, mina herrar!

Till en början anhåller jag att med anledning af den upplysning, som
herr statsrådet och chefen för civildepartementet meddelade fa namn»,
att i den framställning af frågans förhistoria som utskottet sort, utskottet
icke haft för afsikt att inlägga något som heis klander emot
regeringen för dröjsmål. Utskottets framställning ar fullkomligt objektiv”
Utskottet talar om hvad Riksdagen begärde i sm skrifvelse ar
1901, vidare hvad som innehölls i justitieombudsmannens berättelse an
gående de åtgärder, som den 8 december 1904 blifvit vidtagna med
anledning af Riksdagens skrifvelse, hvilka åtgärder från Kungl. Maj. s
sida dock icke alls berörde postbetjänte, och slutligen sa.ger utskottet,
att .reneralpoststvrelsen likväl under tiden, den 26 januari 1904, ordnat
saken beträffande postverkets personal. I utskottets referat åt frag^
föregående behandling låg således icke något som helst klander tran
utskottets sida — jag ber att uttryckligen fa betona det.

Vidare anhåller jag att med några få ord få bemöta den siste

arade^talarem ^ alldeles obetingadt erkänt, att motionärens syfte, som
ju är att bereda ökad sabbatshvila åt postverxets tjänstemän och betjänte,
är mycket beaktansvärdt. Men utskottet har anmarkt, att askillmt
i det hänseendet redan blifvit åtgjcrdt och att, om något vidare
”skall åtgöras, det finns bättre och säkrare utvägar an dem som

bhfvR ^ad ^ d° gom härutinnan blifvit åtgjordt? Jo, sedan Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 27 april 1901 begärt beredande
af nödig sabbatshvila åt tjänsteman och betjante vid kommun!-

N:o 27. 60

Onsdagen den 10 April.

**^,r*S2n±?'' iirÄÄÄSr*?25 *—«

a/ «. &.
9öndags
frimärken.
(Forts.)

, ,, r~ 1 V il—no -T JAAuaii wwi lOlOmua

annat, att bretbararne skulle fä hvarannan sabbatsdag ledi<^.
Vidaie bär saken ordnats sa, att brelbärarne på helgdag då de tiänstgora,
hafva endast eu tur, utgå endast en gång. Hår i Stockholm

kortare *tid tUren förarbete 4"5 timmar; i landsorten upptar den

Mot motionärens förslag har nu utskottet framställt i hufvudsak
tva anmarkmngar. Den ena af dessa berör kostnadsfrågan I det hänseendet
har utskottet haft att stöda sig på den mest ”akkunniga utmaning
som kunnat åstadkomma, och denna utredning visar, attkost "kulTL™"

fTioch dylikt vid en eventualitet
skulle uppgå till 1 lo,o50 kronor, vid eu annan eventualitet till 55 000

b?r0.end? “e °llka beloppen på storleken af frimärkena, samt
atn tillverkningskostnaderna dessutom skulle ökas med nära 50 procent
resp. 4o procent utöfver de nu utgående. Nu säger motionären, att
kostnaden ar blott eu chimär, så till vida att den komme att ersattas
åt deo uppköp som filatelisterna göra Ja, det kan ju hända att
det blir någon inkomst i den vägen, och det har utskottet icke

S? i b bent/1,da’ ™.en atfc ökningen af tillverkningskostnaderna
»kulle kunna alldeles utjamnas, det, om något, tror utskottet verkligen
vara eu chimär! °

Det finns emellertid i frågan någonting mera betydelsefullt än
kostnadssynpunkten, och det är att motionärens förslag, om det genomlordes,
skulle blifva af föga nytta för det därmed utsedda ändamålet.
Detta hai utskottet i detalj sekt pavisa, detaljer som sedermera förklarats
vara riktigt uppfattade af sakkunniga. Jag ber att därvidlag
nu endast fa åberopa ett generellt omdöme af en person, som bör
\aia och naturligtvis ar synnerligen sakkunnig, nämligen postdirekt0rei!
1 Stockholm. I afgifvet utlåtande förklarar han, att lättnaden
för bredbararne, åtminstone i rikets större städer, skulle blifva höerst
obetydlig och i manga fåll ingen. Det sakkunniga utletandet innekaUer
således, att genomförandet utaf denna af motionären föreslagna
anoi ilning icke skulle vara till^ någon egentlig båtnad för brefbärarne.

Vidare sager utskottet: Vill man åstadkomma någonting i det af
motionären föreslagua syftet, så fiuns det bättre utvägar diadem motiouaren
anvisat; och jag ber att få påpeka ett par sådana utvägar.
Den allra enklaste vore naturligtvis, att afsändaren t. ex. med iödt
black i ett visst horn pa brefvet gjorde eu påskrift lydande »utlämnas
icke pa helgdag» eller någonting sådant. Det vore det enklaste, tv
därigenom besparades utgifvandet af nya slag af frimärken. Eu annan
anordning hvarmed utskottet låtit utföra prof, vore den att med eu
lod bokstaf a det vanliga frimärket betecknades, att brefvet icke borde
ut famnas a helgdag. I båda fallen uppstår ingen extra kostnad. Jag
medger emellertid, att båda dessa anordningar delvis drabbas af samma
anmärkning som motionärens eget förslag.

, -i annan'' verkligen effektiv utväg, hvarigenom ökad sabbatshvila
skulle beredas, vore att brefbärarne, i stället för att såsom nu få ledighet
hvarannan söndag, finge två söndagar å rad lediga och behöfde
janstgora endast den tredje. Härför kunna ju möjligen goda skäl
tala; och det vore något reellt som verkligen skulle tillfredsställa dem.

61 N:0 27.

Onsdagen den 10 April,

Nu endast ett par ord med anledning af livad herr von Möller0''
Magt angående misstag, som utskottet skulle hafva begått. Det ena
skulle gälla kostnadsberäkningarna. Därvid förhåller sig så, att i utskottet
förelegat en från det mest sakkunniga håll utarbetad kostnadsberäkning.
Denna bar utskottet icke ansett lämpligt införa i hela sin
omfattning i betänkandet, utan man har gjort utdrag därur, och det
utdrag, som här föreligger, har utskottet funnit fullt korrekt. Herr
von Möller har gjort en annan konklusion af de föreliggande siffrorna.

Vidare säger herr von Möller, att utskottet skulle hafva begått ett
misstag i fråga om sin uppgift angående sorteringen. I detta fall ber
jag att få nämna, att utskottet stödjer sin uppgift pa utsago, som utskottet
erhållit från den ämbetsman, hvilken i främsta rummet bör äga
kännedom om dessa förhållanden.

Det kunde vara både ett och annat att tillägga för att ytterligare
bemöta den ärade motionären, men jag skall icke ingå i flera detaljer,
utan slutar med att anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr von Möller: Jag ber om ursäkt att jag besvärar kammaren
ännu en gång, men jag tvingas verkligen därtill med anledning
af den siste ärade talarens anförande. Det kan ju ej hjälpas, att jag
härvidlag blir nödsakad att delvis upprepa, hvad jag sagt redan förut.
Utskottets ordförande framhåller, att de af utskottet anförda skälen
blifvit godkända af sakkunniga personer, däribland af postdirektören i
Stockholm. Ja, naturligtvis äro dessa herrar sakkunniga, men man
får väl ändå lof att erkänna, att hvad jag åsyftar är ett försök, och
därvidlag kan man väl icke begära, att man skall röra sig på så säker
grund. Då tror jag, att de af mig åberopade personerna äro i denna
fråga lika sakkunniga och lika intresserade som byråkratien. De
af mig åberopade personerna, brefbärarne, beröras ju närmast af denna
sak, och de ha, såsom jag nämnde, i skrifvelse till mig ställt sig sympatiska
gent emot mitt förslag.

Hvad herr Berg nämnde om, att afsändaren kan göra en påskrift
på försändelsen, faller på hvad jag nyss anfört, nämligen att det icke
är möjligt att få allmänheten — fruktar jag åtminstone — intresserad
för eu sak, så snart det är förenadt med extra besvär. Jag erinrade
herrarne ju i detta sammanhang, hur det gått med tuberkulosmärkena.

Hvad beträffar den röda bokstafven, sä får jag säga, att det icke
nämnts något därom i utskottet. Jag är emellertid öfvertygad om
att utskottets ordförande har ett synnerligen förträffligt medel i denna
sin röda bokstaf — det är bara synd att jag icke, hvarken som motionär
eller som utskottsledamot, någonsin hört talas därom!

Så hoppade den ärade utskottsordföranden in på något helt nytt. När
jag talar om söndagsmärken, talar herr Berg om en ny organisationsfråga
och föreslår, att man skall organisera saken med extra kostnader och gifva
brefbärarne ytterligare ledighet. Utan att jag tror mig kunna begå en
indiskretion, ber jag att i sä fall fä erinra den ärade utskottsordföranden
om att ett af de skäl, som inom utskottet vändes emot mig, just var det:
hvad skall järnvägspersonalen säga och hvad skall telegrafpersonalen
säga, ifall brefbärarne fa ökad ledighet! Ja, naturligtvis, ifall staten
gåfve brefbärarne ökad ledighet, skulle de andra börja ropa: »gif oss

n införande
af s. k.
söndag 8-frimärken.
(Fort».)

N:o 27. 62

Onsdagen den 10 April.

Om införande litet med!» Men om den svenska allmänheten af intresse för brefbäsöndags-
rarne uPPoffrade något till deras förmån, anser jag icke, att staten af
frimärken. denna, anledning har någon skyldighet att tillmötesgå dylika rop från
(Forts.) andra håll. Det är ledsamt, om man icke kan bereda ökad ledighet
åt alla; låt oss emellertid hitta på något annat medel då, för att
hjälpa de andra! När det föreslås, att gifva brefbärarne ledighet oftare,
om det så vore hvarje söndag, sä får jag säga, att ingen kan
unna dem det mera än jag, men därom är nu icke fråga.

Med afseende å hvad som nämndes om utsorteringen af försändelser,
sä ber jag gent emot den ärade utskottsordföranden och postdirektören
i Stockholm få nämna, att hvad de säga har sin giltighet
beträffande första sorteringen till de olika distrikten; denna verkställes
af en tjänsteman eller förste postbetjänt. Därefter verkställes emellertid
sorteringen af försändelserna å distrikten utaf brefbärarne. Det
är således brefbärarne, som då förrätta sorteringen; och de hafva för
mig förklarat, att den obetydliga ökningen i detta arbete eller därigenom,
. att de skulle få bära ut flera bref på måndagarna, underkasta
de sig gärna, i utbyte mot en minskad brefbäring om söndagarna,
genom införande af ifrågavarande märken.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Ang. under- Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 6 och
"rår“Vrttrtf9 innevarande april bordlagda utlåtande, n:o fl, i anledning af väckt
folkfolor _om begäran hos Kungl. Maj:t, att åtgärder mätte vidtagas för

elementar- införande af undervisning i skogsvård i rikets folkskolor och elemenläroverk.
tarläroverk.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 171, hade herr
Carl Lindhagen hemställt, att Riksdagen, beträffande åtgärder i fråga
om den enskilda skogshushållningen, måtte hos Kungl. Maj:t begära
»åtgärder för att undervisning i skogsvård i förening med anordnandet
af planteringsdagar må äga rum vid rikets folkskolor och elementarläroverk,
där ej särskilda omständigheter föranleda, att undantag därifrån
bör göras».

Sedan Andra Kammarens första tillfälliga utskott, till hvilken
motionen blifvit hänskjuten, i anledning af densamma afgifvit utlåtande,
hade Andra Kammaren vid behandlingen af detsamma, med bifall till ett
under öfverläggningen framställdt yrkande, för sin del beslutit, att
Riksdagen matte hos Kungl. Maj:t anhålla, »det täcktes Kungl. Maj:t
taga i öfvervägande, i hvad mån åtgärder kunna vidtagas i syfte att
sa kallade planteringsdagar med därvid meddelad äfven teoretisk undervisning
i skogsvård ma genom samverkan mellan vederbörande
myndigheter i största möjliga utsträckning anordnas vid folkskolorna
på landsbygden i rikets olika delar.»

63 N:o 27.

Onsdagen ilen 10 April.

Efter <let detta beslut delgifvits Första Kammaren, både kärn- undtr.

maren hänvisat ärendet till behandling åt sitt andra tillfälliga utskott, r^tt

som i nu föredragna utlåtande hemställt, att Första Kammaren be-foiktkolor och
hagade biträda Andra Kammarens i ärendet tattade beslut. elementar läroverk.

Herr Enhörning: Herr grefve och talman, mina herrar! Vid (forte.)
den slutliga behandlingen af detta ärende var jag icke närvarande i
utskottet, och därför tillåter jag mig nu komma sfi här post festum
och besvära kammaren.

Utskottet har emellertid biträdt Andra Kammarens beslut, och
Andra Kammarens beslut går i den riktning, att s. k. plan te ringsdagar
med därvid meddelad äfven teoretisk undervisning i skogsvård må
genom samverkan mellan vederbörande myndigheter i största möjliga
utsträckning anordnas vid folkskolorna pa landsbygden i rikets olika

delar. ,

Motionären går emellertid vida längre. Han föreslår, att undervisningen
skulle äga rum vid rikets folkskolor och elementailäroveik,
således äfven vid folkskolorna i städerna. Jag kali därför icke fatta,
hvarför barnen i städernas folkskolor icke skola fa åtnjuta undervisning
i trädplantering jämte den teoretiska uti Guds fria, härliga natur i
skog och mark och där få lära sig skogsvårdens nytta och betydelse

för människan. o

I anledning häraf tillåter jag mig yrka därpå, att till utskottets
hemställan måtte göras ett tillägg i den "riktning, att folkskolebarnen i
städerna äfven skola blifva delaktiga af här ifrågavarande undervisning.

Såsom herrarne veta, hafva de flesta af Sveriges städer eller åtminstone
eu stor del af dem ganska stor skogsareal, och där härja stadens
ynglingar på ett sätt, som ingalunda är tillfredsställande för skogsvården.
Detta beror naturligtvis helt enkelt därpå, att de icke under
sin skoltid fått inhämta några teoretiska kunskaper i berörda afseende
eller fått deltaga i plantering af träd eller utsående af skogstroll, och
därför har intresset för denna sak icke blifvit väckt i deras sinnen.

Det är emellertid lika nödvändigt, att intresset hos folkskolans alumner
i städerna väckes, som hos landsbygdens barn, om skogsvården i framtiden
skall få den betydelse, som vi nu alla önska.

För att nu fatta mig kort, eftersom tiden är långt framskriden,
tager jag mig friheten, herr grefve och talman, att yrka, att till Andra
Kammarens beslut måtte läggas följande ord: »och i städerna, där
sådant låter sig göra».

Herr Berg, Gustaf Axel: Enligt min uppfattning torde denna
kammare i förevarande fall icke kunna gå längre än Andra Kammaren
Hjort; och som Andra Kammarens framställning afser endast folkskolorna
på landsbygden, torde denna kammare icke kunna taga något
steg längre. _ o 0 .

Men oafsedt denna synpunkt ber jag att få påpeka, att åtminstone
efter min mening — och jag tror äfven efter utskottets skulle

det icke vara lämpligt att rörande folkskolorna i städerna införa ett

sådant stadgande, som här föreslagits för folkskolorna å landsbygden.

Jag stödjer denna min uppfattning på det skäl, att det icke är så

Jf:o 27. 64

Onsdagen den 10 April.

Är.w^nDerlifn m!Dg- Stfder< 80111 ,llafva “ågon skogsareal att disponera
rörd i rikets 07er'' . ’^aS vet visserligen, att det finns åtskilliga, som hafva ganska
folkskolor ochf01'' sadan »real, men jag tror, att de i alla fall utgöra endast ett
elementar- fåtal. Utan utredning’ i det hänseendet kan man icke o-å längre.
tätoverk. Utan att vilja tillägga något vidare i detta afseende tillåter iao(Korts.
) mig, herr grefve och talman, att yrka bifall till utskottets hemställan0

Herr Enhörning: Herr grefve och talman! Jag vill nu endast
saga, att jag för min del är lifligt öfvertygad därom, att i händelse
kammaren nu antager det af mig nyss framställda tilläggsyrkandet, så
kommer äfven Andra Kammaren att gladeligen acceptera detsamma!

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att Första Kammaren skulle
biträda Andra Kammarens beslut med den ändring, att näst efter
orden »i rikets olika delar» tillädes orden »och i städerna, där sådant
later sig göra».

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa vrkauden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflämuade kungl. propositionerna.

Afgåfvos och bordlädes följande motioner:

n o 62, af hen Hakanson, i anledning af Kungl. l\iaj:ts proposition
om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska
staten, å ena, samt Luossavaara-Kirunavaara med flera aktiebolag, å
andra sidan, angåendeo viss grufegendom m. m.;

n:o 63, af herr Åkerberg, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten,
å ena, samt Luossavaara-Kirunavaara med flera aktiebolag, a andrå
sidan, angående viss grufegendom m. m.;

n:o 64, åt friherre Lagerbring och herr Hammarström, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning af fonden för fiskerinäringens
befrämjande:

n:o 65, af herr Bohnstedt, Knut, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående förflyttning af flottaus station i Stockholm till
Elfvik å Lidingön; och

n:o 66, af herr Hammarström, i anledning af Kungl. Maj:ts
förslag till förordningar om frihamn och om frilage''-.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

u:o 12. angående ändring af 11 kap. 38 § rättegångsbalken;

Onsdagen den 10 April.

65 Njo 27.

ii:o 13, angående upphäfvande af frälsemäns och deras vederlikars
rätt till särskild! forum i vissa mål;

n:o 14, angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning af
stämpelpliktiga handlingar och kontrollen därå;

n:o 15, angående nedsättning i straffet för barnamord;
n:o 16, angående nedsättning i straffet för ämbetsbrott;
n:o 17, angående framläggande af förslag till lagbestämmelser
mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser;

n:o 18, rörande lag angående aflösning åt afgäld från afsöndrad
lägenhet; samt

n:o 19, angående framläggande af förslag till en invandringslag.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 68, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor rörande
anslag under riksstatens fjärde hufvudtitel;

n:o 69, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag rörande försäkring af värnpliktige
under deras öfningar i fredstid;

n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af en hydrografisk undersökning af Sveriges färskvatten;

n:o 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för säljning

af ett utskifta till förra häradshöfdingbostället Hölja n:o 7 i
Kristianstads län;

n:o 72, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till förra häradshöfdingbostället 1 mantal Enögla n:o 3
i Uppsala län hörande andel i soldattorpet till roten n:o 83 vid Enköpings
kompani af Upplands infanteriregemente;

n:o 73, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för säljning

af eu till förra militiebostället Ekenäs n:o 1 i Jönköpings län
hörande förfil ibsse;

n:o 74, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af t å till förra militiebostället Visteby n:o 1 i Uppsala län

hörande ägoskiften jämte ett mindre jordområde;

n:o 75, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af den kronan tillkommande jordägarandel i grufva;

n:o 76, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af mormorfyndigheter å kronojord; och
n:o 77, i anledning af Första Kammarens återremiss af punkten
A § 7 samt punkterna B och C i statsutskottets utlåtande n:o 51, i
anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
civila tjänstinnekafvares rätt till pension m. m., dels ock fyra i
anledning af samma proposition väckta motioner;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 3, i anledning
af Kungl. Maj:ts ‘ proposition med förslag till lag om inskränkning i
inmutningsrätten; äfvensom

lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning af väckta motioner om
lagstiftningsåtgärder för befrämjande af en bättre vård af enskildes
skogar.

Första Kammarens Prot. 1907. N:o 27.

5

tf:o 27. 66

Onsdagen den 10 April.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af lierr talmannen beslöts, att de under sammanträdet
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 4. 1907.