RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1907:20

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1907. Första Kammaren. N:o 20.

Onsdagen den 20 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statrådet Tingsten aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående öfverlåtande åt en kasernbyggnadskommission
att handhafva uppförandet af åtskilliga nya byggnader
för armén.

Justerades protokollet för den 13 i denna månad.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 59, till Konungen, angående sociala
regeringsärendens sammanförande under ett statsdepartement m. m.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 57, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
anslag för Sveriges deltagande i 1907 års internationella idrottsoch
turistutställning i Berlin; och

n:o 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förhyrande af ett beskickningshus i London.

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 20.

1

N:o 20. 2

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

Onsdagen den 20 Mars.

Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott
n:o 2 herr Kinandérs nästlidne dag afgifna oöh då bordlagda
motion, n:o 53, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
stadsplan och tomtindelning.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden och memorial
n:is 2 och 51—58 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda
utlåtanden n:is 28 och 29.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 16 och 19 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

. . . i. ..i, i. :,l\ jJ'' I| « . -

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Kungl. Maj:t hade under punkt 5 af fjärde hufvudtiteln i
statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen, att med godkännande
af de vid statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 12
januari 1907 fogade förslagen till stater för infanteriet, kavalleriet,
artilleriet, artilleriets tygstater, fortifikationen och trängen,
höja anslaget till aflöning och rekrytering m. m., nu 16,077,387
kronor, med 1,219,655 kronor till 17,297,042 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hade utskottet till behandling förehaft följande i Andra Kammaren
väckta motioner, nämligen:

n:o 56, däri herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm hemställt,
att Riksdagen måtte besluta för år 1908 bevilja den i kungl.
propositionen föreslagna höjningen af fanjunkares och sergeanters
af 1. klassen med deras vederlikar dagaflöning samt utsträcka

3 N:o 20.

Onsdagen den 20 Mars.

denna förmån äfven till 521 sergeanter af 2. klassen och 233 Höjning tf
deras vederlikar vid armén, och för detta senare ändamål på och

fjärde hufvudtiteln anvisa kronor 137,605; rekrytering

n:o 57, däri samme motionär i hvad denna hufvudtitel angår m. m.
föreslagit, (Forts.)

att Riksdagen måtte, med afslag å Kungl. Maj:ts framställning
om kostnadsfritt tillhandahållande af bränsle och lyse till
samtliga arméns underofficerare, som bo i kronans hus, lämna
dem, som ej inkvarteras i de nya, modernt inredda kasernerna,
kontant bidrag till nämnda förnödenheters anskaffning med de
beräknade beloppen 130 kronor för fanjunkare och 100 kronor
för sergeanter och lika för deras respektive vederlikar; samt

n:o 65, i hvilken herr C. B. Johansson i Jönköping hemställt,
att Riksdagen måtte besluta, dels att den till tyghandtverkarne
vid artilleriets stater och vid fortifikationen för närvarande
utgående timpenningen måtte från och med år 1908 utbytas mot
dagaflöning och dels att denna dagaflöning — under förutsättning
af bifall till hvad Kungl. Maj:t i detta afseende föreslagit
beträffande sergeanter af första klassen med vederlikar — måtte
bestämmas till 2 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna punkt af anförda skäl hemställt,
att Riksdagen, med afslag å herrar Wavrinskys och Johanssons
omförmälda motioner, måtte dels godkänna följande förslag
till stater för arméns truppförband under år 1908, nämligen:

1) för infanteriet de vid föreliggande utlåtande fogade bilagorna
n:is 4—31 å tillhopa 9,144,766 kronor 70 öre;

2) för kavalleriet de vid utlåtandet fogade bilagorna n:is 32
—39, slutande jämte förut fastställd stat för öfverstelöjtnanter
och majorer vid de sex fördelningskavalleriregementena å tillhopa
2,741,953 kronor 50 öre;

3) för artilleriet med tygstater bilagorna n:is 40—48 vid
utlåtandet samt bilagan n:o 49 vid åberopade statsrådsprotokoll
å tillhopa 3,291,199 kronor;

4) för fortifikationen bilagorna vid utlåtandet n:o 49 samt
vid nyssnämnda statsrådsprotokoll n:is 51—53 å tillhopa 892,765
kronor 50 öre; samt

5) för trängen bilagorna vid utlåtandet n:is 50—54 samt
vid berörda statsrådsprotokoll n:o 59 å tillhopa 784,735 kronor
50 öre,

dels ock till följd häraf höja anslaget till aflöning och rekrytering
m. m., nu 16,077,387 kronor, med i jämnadt krontal
1,177,895 kronor till 17,255,282 kronor.

Friherre Gripenstedt: Uti hvarje armé är det officers kåren

och underofficerskåren, som skapa andan och representera
kontinuiteten. Uti en värnpliktsarmé med kort tjänstetid som
vår är detta naturligtvis ännu mera fallet. För att få bi -

N:o 20. 4

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
in. m.

(Forts.)

behålla en god anda inom armén är därför af största vikt och
betydelse, att officers- och underofficerskårerna rekryteras val,
samt hafva en god social och ekonomisk ställning.

Nu har jag naturligtvis icke det ringaste att invända mot hvad
Kungl. Maj:t här föreslagit för underofficerarne och för volontärerna,
hvarifrån underofficerarne rekryteras. Men jag vill begagna
detta tillfälle att säga, att jag tror, att de här föreslagna
löneförbättringarna icke blifva nog för att hålla underofficers- och
volontärskadrerna fulltaliga och väl besatta. Därtill fordras andra
åtgärder. Jag tror, att unge män tveka att taga anställning i
militärtjänsten icke så mycket på grund af, att lönerna äro små,
som fastmera därför att de frukta för sin framtid, frukta för att
icke få lämplig anställning efter slutad militärtjänst. Därför ser
man också, att de, som gå in som volontärer, söka sig in vid
mycket unga år och lämna tjänsten så tidigt som möjligt för att
komma in på andra banor, eller också att de, som avancerat till
underofficerare, stanna kvar ända till dess de äro pensionsmässiga,
emedan de icke lätt kunna få andra anställningar. Enda sättet
att förekomma detta för tidiga eller för sena afskedstagande och
att få behålla folk i tjänsten något längre än nu, men icke för
länge, är att kunna bereda dem civilanställning, sedan de tjänat
i armén viss minimitid och uppfyllt vissa villkor. Denna utväg
har ju ganska länge varit på tal, och i fjor tillsattes en civilanställningskommitté
för att utarbeta förslag i denna riktning. Sedermera
har man icke hört någonting af denna sak, annat än
att utlåtanden infordrats från diverse ämbetsverk, och att dessas
utlåtanden i allmänhet gått i afstyrkande riktning. Detta är ju
mindre underligt, när man känner till åskådningssättet här i
Sverige. Men jag anser, att man icke bör rätta sig för mycket
efter detta motstånd, utan söka fullfölja tanken. I hufvudsak
är det nämligen så, att en befattningshafvare från allra lägsta
graden och ända uppåt, som kommit in på en bana, anser sig
hafva ovillkorlig rätt att i tur och ordning avencera därstädes,
och hvilken annan som kommer fram och på något sätt generar
anses som en utbörding, hvar jämte chefen för ämbetsverket
eller kåren ofta betraktar som sin skyldighet att i främsta rummet
stå på sin personals bästa. Det är en kastanda i smått,
som icke bör uppmuntras. Och när det gäller en armé, som
är gemensam skola för alla, sedan det blifvit en värnpliktsarmé,
bör man ej lägga hinder i vägen för att manskap och underbefäl
därifrån må komma in på andra områden. För min del skulle
jag önska, att dessa, som finge civilanställning, finge räkna sin
militärtjänst sig till godo såväl vid beräknande af tur som då
det gäller pensionering.

Detta vore rätta sättet, enligt min mening, och jag föreställer
mig, att civilanställningskommitténs förslag går något så när åt
det hållet. Äfven om dessa förslag i vissa detaljer skulle behöfva

Onsdagen den 20 Mars.

5 N:o 20.

modifieras — det kan ju hända —- eller omarbetas, bör tanken
icke släppas, och jag skulle nu vilja rekommendera den till regeringen
och framför allt till statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.
Jag är viss därpå, att de civila kårer, som
skulle få uttjänte militärer i sin tjänst, skulle i längden vinna
på att få militäriskt utbildadt och uppfostradt folk, vant vid ordning
och punktlighet och för armén är saken helt enkelt en lifsfråga,
såvidt man vill hålla volontärs- och underofficerskårerna
fullt besatta.

För öfrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Grefve Douglas: Den tolfåriga öfvergångstid, som var före slagen

för vår härorganisation, är nu inne i sitt andra skede, och
liksom vid en mödosam vandring uppför ett brant berg det torde
kunna hända, att man på halfva vägen gör ett uppehåll, tyder
äfven årets armébudget på ett tillfälligt stillestånd i utgifterna
och i organisationsarbetet. Jag ber att få begagna detta tillfälle
för att uttala några reflexioner angående den kompromiss, som
sedermera fick namn af 1901 års arméorganisation. Jag har icke
något annat yrkande att framställa än det, till hvilket utskottet
kommit, men ber att i det förstnämnda af seendet få säga några ord.

Då under de minnesrika majdagarna 1901 äfven jag ansåg
mig tvungen att gifva min röst åt denna kompromiss, tillät jag
mig att kalla densamma för en sorglig kapitulation. Jag ansåg,
att den förtjänade detta namn därför, att Första Kammaren, för
att öfver hufvud taget uppnå något mål i afseende å försvarets
nödiga omorganisation, var tvungen att uppoffra själfva den grund,
hvarpå det nya arméförslaget hvilade, nämligen den allmänna
ettåriga värnplikten. Och med all skyldig tacksamhet och erkännande
för det, som är uträttadt under nu pågående organisationstid,
bör det dock sägas lika väl först som sist, att, innan denna
kapitulation är utplånad, innan svenska folket har beslutit sig för
att åtaga sig denna allmänna ettåriga värnplikt, detta minimum
af försvarsplikt, som alla fackmän äro ense om att kalla ett minimum,
— innan detta skett, har icke inom vår nations inre lif
den jämnvikt uppstått mellan medborgerliga rättigheter och medborgerliga
plikter, som må berättiga en nation att hoppas på en
lycklig framtid.

Den nu tilländagångna första perioden af försvarsorganisationen
har varit en period, som för arméns befäl och underbefäl
varit rik på kräfvande arbete, ofta otacksamt och ofta förenadt
med personliga och pekuniära uppoffringar. Heder och tack åt
alla och hvar och en, som i sin stad, på sin post i trogen pliktuppfyllelse
arbetat på att föra verket framåt! Väl är det sant, att
ännu mycket återstår till målets uppnående, men med det utförda
arbetet är dock redan så mycket vunnet, att det, som återstår,
kan synas lätt. De öfvergångsformer, som nu ytterligare skola

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

N o 20. 6

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

tillämpas, äro utstakade i fasta banor, och allteftersom de nya
militäretablissementen uppstå äfven i landsorten, kommer helt
visst arbetet med de värnpliktiges utbildning att jämväl där försiggå
under en allt mer och med tillfredsställande form.

Jag ber nu att få uttala den förhoppning, att vid anordnandet
och skapandet af dessa nya militäretablissement all nödig
omsorg och omtanke måtte ägnas åt beredande af allt det, hvilket
för befäl, underbefäl och manskap kan sammanfattas under benämningen
modern trefnad. Jag behöfver icke för denna kammare
närmare utveckla hvad som torde menas med detta ord.
Jag kan naturligtvis icke hafva menat onödig lys. Och jag finner
såsom ett första tecken till sådan glädjande omvårdnad och omtanke
i statsverkspropositionen och tillstyrkt af utskottet eu post,
afseende planteringsland åt underofficerarne och deras familjer,
där de efter slutadt arbete kunna finna nöje och trefnad i närheten
af sina bostäder. Detta är just ett exempel på sådan
trefnad. Må vi komma ihåg, att hvad som nu skall skapas och
under många generationer äga bestånd bör vara en helt och hållet
modem institution, frigjord från sådana äldre tiders kaserntraditioner,
hvilka strida mot den moderna principen om allmän värnplikt,
förstådd såsom den förnämsta medborgerliga plikten för
männen från alla samhällsklasser. Hvad kvinnan angår hoppas
jag, att den tid icke må vara aflägsen, då äfven åt henne med
rösträtt tilldelas hennes anpart i nyttig verksamhet på andra områden
till fäderneslandets fromma.

Hvad de öfriga erfarenhetsrönen från den gångna sexårsperioden
angår, hafva de varit af såväl glädjande som nedslående
beskaffenhet. I förstnämnda afseende! vill jag i främsta rummet
sätta den värdefulla tillökning i landets försvarskrafter, som den
frivilliga skytterörelsens mäktigt frambredande utveckling har tillfört
landet. Öfver 90,000 skyttar, inöfvade med moderna vapen
och enligt af staten föreskrifna metoder, det är dock en faktor
att taga vara på i farans stund.

Men allt detta glädjande utplånas och neutraliseras af det
allt mer och mer framträdande grundfelet i vår organisation,
svårigheten, snart sagdt omöjligheten att förse armén med fulltaliga
underbefäls-, reservunderbefäls- och volontärsformationer. Den af
friherre Gripenstedt omnämnda utvägen att anlita civilanställningsutsikten
kan nog hafva sitt gagn, om den tillämpas i den utsträckning,
att den kan spela in såsom någon faktor. Men —
bär återkommer jag till mitt prcsterea censeo — min öfvertygelse
är, att, innan den allmänna ettåriga värnplikten är utsträckt äfven
till infanteriet, kommer icke någon åtgärd att vara tillfyllest att
håfva denna stora brist. Krigsministern uppnår, såsom jag hoppas,
i dag en för dessa vid armén så viktiga kategorier väl behöflig löneförbättring,
men med penningens fortfarande fallande värde torde
redan om några år samma kalamitet yppa sig igen, samma svå -

Onsdagen den 20 Mars.

7 N:o 20.

righet att fylla kadrerna förefinnas och här hjälper icke annat
än det af mig angifna sättet. Först därmed torde ett större antal
värnpliktige årligen taga under öfvervägande, huruvida det icke
för dem är fördelaktigare att tidigare ingå i armén såsom volom
tärer, dels för att aftjäna en del af sin värnplikt i egenskap af
underbefäl, dels för att blifva delaktiga af de kunskaper, den utbildning,
som just denna tjänst medför. Och mina herrar, just
i detta ögonblick, då den allmänna uppmärksamheten och det
allmänna intresset så helt och hållet är vändt åt. ett annat håll,
nämligen åt det sätt, på livilket den allmänna rösträtten skall utöfvas,
torde det icke vara ur vägen att påminna om att vårt
folk ännu icke på långt när åtagit sig den allmänna värnplikten
i den utsträckning, som vår säkerhet kräfver, och att äfven den
nya politiska situationen, vårt isolerade politiska läge, här spelar
in såsom en faktor, den där högt manar, att ej altför länge dröja
med denna plikts fullgörande.

Herr Lindgren: Den föregående talaren uppehöll sig en

stund vid svårigheten att bibehålla i armén ett tillräckligt antal
underbefäl och volontärer. Det finnes ett annat element i den
svenska armén, som det också möter svårighet att kvarhålla i tillräckligt
antal. Det är fältläkarnes. Kupgl. Maj:t fäster i sin
proposition uppmärksamheten härpå, och framhåller, att många
vakanser finnas bland stipendiaterna. På tillstyrkan af medicinalstyrelsen
och med anledning af en petition från vederbörande har
Kung! Maj:t nu föreslagit en liten förhöjning för de yngsta
bataljonsläkarne. Utskottet har skjutit undan saken. Ett af de
motiv som Kungl. Maj:t framhållit, nämligen att den nya
härorganisationenj tager läkarne mera i anspråk än förut och att
således deras förtjänst på enskild praktik därigenom i väsentlig
män reduceras, bemöter utskottet med att, i samma mån som
öfningsplatserna förläggas till städerna, nämnda olägenhet afbjälpes.

Att döma af det föreliggande betänkandet och den kungliga
propositionen har emellertid hvarken medicinalstyrelsen eller
Kungl. Majt. eller utskottet beaktat den rörelse, som under den
sista tiden försiggått inom just den yngre delen af fältläkarekåren.
Under slutet af förra året och början af detta har nämligen
frågan om militärläkarnes ställning ifrigt ventilerats, särskilt
i allmänna svenska läkaretidningar och äfven i andra delar
af pressen. Och jag må säga, att de uttalanden, som därvid
blifvit gjorda, synas vara värda att beaktas. De unge militärläkarne
själfve säga: skulle vi aflönas på ett sätt, som motsvarar
våra dyrbara studier och vårt arbetes verkliga värde, skulle vi
icke kunna tillfredsställas ens därigenom, att vi blefve i löneförhållanden
likställda med motsvarande rangklasser inom armén;
det behöfdcs en förhöjning icke blott för de yngre, utan äfven

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m,
(Forts.)

l*:o 20. 8

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

(Forts.)

för de äldre, men det skulle uppgå till betydande summor, och
man skulle i alla fall icke vinna så synnerligen mycket, hvarken
för läkarne eller för staten. De sätta i stället i fråga, huruvida
man icke borde angripa missförhållandet på ett helt annat sätt
och taga i öfvervägande, om icke en omorganisation af hela
denna institution skulle kunna råda bot både i ena och andra
afseendet. De säga, som det synes mig mycket riktigt, att det
är alldeles onödigt, att ett infanteriregemente har tre läkare. De
hafva nämligen icke full sysselsättning, såsom det nu är anordnadt.
En af dem kommenderas på rekrytskolan och är upptagen längre
tid, under det de andra hafva endast en mindre tjänstgöring
vid regementet, hvarvid de uträtta mycket litet. De hålla före,
att detta förhållande verkar skadligt både för dem och för det
arbete, som skulle vara deras hufvudsakliga uppgift. Om man istället
organiserade läkarförhållandena vid armén på det viset, att
den äldre läkaren på regementet både full sysselsättning samt
tillika uppbar full lön för sitt arbete och de öfriga läkarne, som
behöfdes så snart mobilisering komme i fråga, toges i anspråk
endast för inskrifningar, mönstringar och sanitära tekniska öfningar,
så skulle dessa läkare mycket väl kunna nöja sig med
den lön, som nu erbjudes dem, och de vore alltså icke i behof
af något lönetillskott, utan detta borde då i stället kunna lämnas
till den läkare, hvars hela tid vore upptagen af tjänsten.

De klaga likaledes öfver sin utbildning och anse att, då de
omedelbart efter afskräde studier, möjligen med undantag af
någon kortare kommendering såsom stipendiater vid garnisonssjukhuset,
sättas i verksamhet vid armén eller flottan, sakna de
hvarje erfarenhet om tjänstens egen art, hvarföre densamma i
många fall kan blifva för dem i hög grad obehaglig. Den personal
de hafva att sköta består hufvudsakligen af friskt folk vid
den ålder, då i regeln sällan förekomma allvarligare sjukdomsfall,
utan tagas de i stället i anspråk för ett slags polistjänst, gående
ut på att tillse, att man ej skyller på sjukdom för att skolka undan
militärtjänstgöringen, och detta är för de unga läkarne en
mycket obehaglig sysselsättning, då man besinnar, att det kan
förekomma 50 ä 60 sjukanmälda men i själfva verket ingen sjuk.
Och när nu detta upprepas dag för dag, går det lätt för den
unge läkaren att förbise de tidigaste tecknen till verkligt allvarliga
sjukdomsfall, genom hvilken försummelse olycka och förargelse
lätt kunna uppstå.

Militärläkarne förmena sålunda, att både staten och den enskilde
skulle vara mycket mera tillgodosedda och att det skulle
vara till mycket mera nytta, om i stället för löneförhöjning sattes
i gång en förståndig organisation, hvarigenom läkare, hvilka toges
i anspråk för armén, hade full sysselsättning där och de andra
ställdes i reserv för att endast anlitas under mobiliseringstider.
De påpeka äfven att det vore lyckligt, om den nuvarande utbild -

Onsdagen den 20 Mars.

9 N:o 20.

ningskursen för militärläkare icke förladeä så långt fram i
tiden, då de redan tjänstgjort i många år, utan finge genomgås
strax innan de blefve innehafvare af ordinarie militärläkarebefattning.

För min del har jag ingen personlig erfarenhet på detta område,
men det synes mig, som om de tankar, hvilka här uttalats,
äro förtjänta af allvarligt beaktande utaf Kungl. Maj:t och att
en omorganisation af vår fältläkarekår bör sättas ifråga och ingående
pröfvas.

Jag har icke något yrkande.

Friherre Palmstierna: Då den siste talaren icke hade något
yrkande skulle jag ju egentligen icke behöfva försöka bemöta
hans anförande.

Han tycktes åstunda en helt ny organisationsform för vår
militärläkarekår och han ordade om den rörelse, som nu är synlig
bland de yngre läkarne. Ja, den där rörelsen påträffar man
öfverallt inom alla kategorier och den går naturligtvis i allmänhet
ut på att genom att man slår sig ihop och tämligen högljudt
yttrar sig söka bereda sin kår större fördelar, en rörelse, som jag
dock tror, att man får följa med en viss försiktighet. Nu gick
det ut på, efter hvad jag kunde fatta, att de äldre militärläkarne
borde vara snart sagdt uteslutande sysselsatta med det militära
och de yngre skulle i det närmaste vara fria. För min del tror
jag, att detta vore en synnerligen olycklig organisationsform. De
yngre behöfva nog uppfostras just i denna särskilda bransch.
De kunna vara skickliga läkare, men när fråga särskildt är om
militärläkare tror jag, att de unga behöfva vara tillsammans med
truppen för att på närmare håll studera de bland densamma vanligen
förekommande sjukdomsfall.

De klaga nu öfver att tjänstgöringen icke är angenäm och
att de till följd häraf lätteligen kunna komma att förbise ett
och annat allvarligt fall — jag tror icke, att det är eu synnerligen
god rekommendation de härigenom gifva sig själfva. Men
hvad jag skulle vilja säga, det är, att om de äldre nästan uteslutande
skulle sysselsätta sig med militärläkare vård, skulle man
komma till något efter min åsikt föga eftersträfvansvärdt. I
flera länder, särskildt erinrar jag mig nu Italien, äro militärläkarne
uteslutande militärläkare, men därigenom blifva de också såsom
läkare mindre skickliga, då de blott få vana vid att, såsom nyss
nämndes, nära nog uteslutande behandla friska ungdomar och
således, då allvarligare sjukdomsfall förekomma, äro i hufvudsak
i saknad af praktisk erfarenhet. Riktigare är nog, att våra militärläkare
äfven hafva enskild praktik, ty det är genom denna de
hålla sig uppe vid den stora skicklighet, som vi alla äro tacksamma
att pläga finna hos dem.

Då den föregående talaren icke gjorde något yrkande i af -

Höjning af
anslagtt till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

N:o 20. 10

Höjning afl
anslagd till
aflöning och
rekrytering
in. m.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars.

seende på utskottets hemställan, har jag endast tillåtit mig att
yttra dessa åsikter i afseende på organisationsfrågan.

Herr Wieselgren: Den förste talaren uppehöll sig något

vid den svårighet, som yppat sig i afseende å rekryteringen af
underbefälet vid vår armé. Han ansåg, att en utväg, hvilken han
särskild! förordade, att förbättra detta förhållande vore att föra
in s. k. civilanställning för arméns underbefäl. Jag vill emellertid
erinra om en sak, som jag tror härvidlag måste tagas i betraktande.
Det är alldeles påtagligt, att den anvisade utvägen till
någon del kan tagas i beräkning, men jag delar den andre talarens
i ordningen uppfattning i det stycket, att det icke kan ske
i tillräckliga dimensioner. Grundlagens föreskrift, att vid platsers
besättande förtjänst och skicklighet skola uteslutande tagas i betraktande,
har hittills ansetts vara en bestämmelse, som skulle endast
röra ämbets- och tjänstemannabefattningar; men under den
»samhällets demokratisering», såsom termen för dagen lyder,
hvilken nu pågår, har en ny klass framträdt med anspråk att
äfven den i afseende å. sina intressen erhålla skydd af samma
grundlagsbestämmelse, nämligen den klass, som i allmänhet kallas
»betjänte». Just bland de befattningar, hvaråt dessas förhoppningar
gå, just där skulle invasionen från de militära klasserna
komma att företrädesvis inriktas, hvarigenom ovillkorligen en
kollision skulle inträffa emellan de militära och civila aspiranterna.
Och om man icke kan förneka, att en civil extra, som under
kanske flera år tjänstgjort för en sådan befordran, måste kunna
åberopa större »skicklighet» än den, som alldeles icke har tjänstgjort
inom detta fack utan har förvärfvat sina sporrar på det
militära området, då måste det också ovillkorligen, för så vidt
icke grundlagens bud ändras, komma därhän, att de civila uti
ett ganska stort antal fall måste föredragas framför de militära
aspiranterna, och häraf uppstår just den följd, som den andre
talaren i ordningen antydde och som jag ber att få ytterligare
betona, att denna utväg med civil anställning svårligen kan
komma att spela den roll, som man möjligtvis på åtskilliga håll
änkt sig i fråga om att förbättra utsikterna för vårt underbefäl.

Däremot ansluter jag mig alldeles obetingadt till den andre
talaren i ordningen med hänsyn till den väg han förordade för
ändamålets vinnande. Äfven jag var med om det beslut, hvilket
fattades år 1901 och som ingalunda var ett adekvat uttryck för
hvad Första Kammaren i afseende å den nya härordningen önskade;
men erfarenheten af, att för att vinna något man måste
nöja sig med små steg, betvang kammarens uppfattning vid det
kritiska tillfället, då saken af gjordes, och kammaren tog det beslut,
som sedermera resulterat i vår nya härordning. Men det
skedde med en af alla känd och erkänd reservation. Ingen af
oss ansåg, att steget med det fattade beslutet var fullt uttaget

Onsdagen den 20 Mars.

11 N:o 20.

eller att vi fått hvad landet kunde åtnöjas med i afseende å försvarets
organisation. Samma reservation afgafs af regeringen vid
det tillfälle då Riksdagens beslut där anmäldes och godkändes.
Det är alltså endast ett uppskof med att uttaga det fulla steget
till detta minimum af försvarskraf, som vi nyss hörde omnämnas,
det är endast ett uppskof, som nu äger rum; och det må då
vara äfven mig tillåtet att lägga på vederbörandes hjärta vikten
af att icke detta uppskof blifver för långt. Nu, då vi stå i begrepp
att utsträcka rösträtten till eu allmän rösträtt, som sålunda
skulle blifva tillfyllestgörande för den politiska befogenheten
inom hela vårt folk, synes det mig vara ganska lämpligt, att vi
också uttaga steget i fråga om den allmänna värnplikten, och
därmed göra denna till en realitet, så att vi icke alljämt måste
bekänna, att vårt land erhållit en ringare försvarskraft, än hvad
vi alla äro öfvertygade om att det behöfver.

Grefve von Rosen: Under of ficerarnes årliga aflöningsförmåner
utgå för närvarande till fanjunkare med 1,980 kronor, till
serganter af l:a klassen med 1,447 kronor 50 öre och till serganter
af 2:a klassen med 1,327 kronor 50 öre, detta under förutsättning
att de äro i tjänstgöring året om. Nu har chefen för landtförsvarsdepartementet
med afseende å nödvändigheten af att förbättra
underofficerarn es aflöningsförhållanden föreslagit, att dagaflöningen
för fanjunkare och sergeanter af l:a klass skulle ökas
med 50 öre, sålunda 182 kronor 50 öre per år, men hvad sergeanter
af 2:a klassen angår, har departementschefen förklarat,
att, då de vid jämförelsevis unga år komma till sin tjänst, de
möjligen kunna nöja sig med den hittillsvarande lönen.

Jag kan väl förstå, att krigsministern under en tid, då vårt
försvar hvarje år lägger ökade bördor på det svenska folket, icke
vill gå längre i anslagskraf än hvad som är oundgängligen nödvändigt,
och jag kan likaledes förstå, att statsutskottet af samma
hänsyn ej vill förorda den motion, som i Andra Kammaren framställts
af herr Wavrinsky om ökning af 50 öre i dagaflöningen
äfven för sergeanter af 2:a klassen. När man ser på motiveringen
till denna motion, finner man dock, att utnämningsåldern för
2:a klassens sergeanter i själfva verket icke är så låg, som man
skulle kunna förmoda. De få dessutom ofta nog i många år vänta
på vidare befordran och sålunda kvarstå vid sin låga aflöning
under en mycket stor del af sitt lif. Jag skall icke upphålla
mig vid några detaljer i saken, men vill endast erinra om att
största delen af våra underofficerare redan hunnit en ålder af
271 ä 28 år, innan de nå underofficersgraden. Då äro de redan
i den ålder, att de i de flesta fall önska ingå giftermål, men de
kunna icke lefva med familj på eu så låg aflöning. Det är emellertid
icke allenast för deras skull, utan ännu mera för hela
arméns, som det är af allra största vikt, att vår underofficerskår

Böjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
in. in.
(forts.)

N:o 20. 12

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning af i gin helhet erhåller en förhöjning i sina löneförmåner. Det är
<aflömnt och nämbgen gifvet, att det måste blifva svårt att på ett tillfredsrekrytering
ställande sätt verkställa rekryteringen, om man erbjuder alltför
m. m. små lönevillkor i förhållande till de förmåner, som från andra
(Forts.) håll kunna ernås. För arméns fältduglighet och vårt härväsens
effektivitet är det således ytterst angeläget att så mycket som.
möjligt tillgodose underofficerarnes löneintressen. Det anslag af
emellan 137,000 och 138,000 kronor, som enligt motionärens förslag
skulle erfordras, är jämförelsevis obetydligt i förhållande till
de stora summor af mellan 40 och 50 miljoner, som vi årligen
utgifva för vårt landtförsvar, och därför ber jag att få yrka bifall
till den af herr Wavrinsky i ämnet väckta motionen.

Herr statsrådet Tingsten: Herr grefve och talman, mina
herrar 1 Vid denna punkt anhåller jag att få meddela några
upplysningar.

Såsom det utan tvifvel är herrarne bekant, utgå aflöningsförmånerna
för underoffieerarne på två olika sätt, beroende på
om de hafva fri bostad i kronans hus eller icke. De, som icke
hafva fri bostad, erhålla samtliga sina aflöningsförmåner kontant.
De som hafva fri bostad skulle, om Kungl. Maj:ts förslag bifalles
af kammaren, erhålla ytterligare en naturaförmån, nämligen
fritt bränsle och lyse.

Hvad först angår de underofficerare, som icke hafva bostad
i kronans hus, skulle de vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag —
under förutsättning att de ligga i ständig tjänstgöring, ett förhållande
som utan tvifvel kommer att inträda för samtliga underofficerare
efter genomförd härordning — erhålla följande aflöningsförmåner:
en sergeant af andra klassen, om han är bosatt
i Stockholm eller Göteborg, 1,667 kronor 50 öre och på öfriga
orter, 1,607 kronor 50 öre, en sergeant af första klassen respektive
1,970 kronor och 1,910 kronor och en fanjunkare respektive
2,542 kronor 50 öre samt 2,482 kronor 50 öre.

För de underofficerare, som bo i kronans hus och enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle erhålla kostnadsfritt bränsle och lyse,
böra enligt min uppfattning dessa förmåner — fri bostad samt fritt
bränsle och lyse — uppskattas lika högt om icke högre än motsvarande
inkvarteringsbidiag och ersättning för ved och ljus.
Ifrågavarande naturaförmåner synas mig nämligen vara af så
stor betydelse, att de i och för sig mer än väl uppväga motsvarande
kontanta aflöningsförmåner.

För de underofficerare, som icke bo i kronans hus, skulle således,
enligt hvad nyss blifvit sagdt — allteftersom underofficern
är bosatt i Stockholm eller i Göteborg eller på andra orter — inkomsterna
i runda tal i de olika löneklasserna blifva följande:
för sergeant af andra klassen 1,660 kronor, respektive 1,600 kronor,
för sergeant af första klassen 1,970 kronor, respektive 1,910

Onsdagen den 20 Mars.

13 N:o 20.

kronor, och för fanjunkare 2,540 kronor, respektive 2,480 kronor.
I stort sedt gestaltar sig löneskalan sålunda, för utom
Stockholm och Göteborg boende underofficerare 1,000, 1,‘JOO och
2,500 kronor.

I Kungl. Maj:ts proposition har icke föreslagits någon ökad
dagaflöning för sergeanter af andra klassen, men däremot att de
skulle erhålla kostnadsfritt bränsle eller lyse eller motsvarande
kontanta ersättning, beräknad till 100 kronor för hvar och eu.
Motivet för, att Kungl. Maj:t icke föreslog ökad dagaflöning för
sergeant af andra klass, var, att uti de till Kungl. Maj:t ursprungligen
inkomna framställningarna man icke framhållit denna ökning
såsom varande af synnerlig vikt, och att det äfven från
underofficershåll gjorts gällande, att sergeanterna af andra klass
kunde vara tillfredsställda med den aflöning, som de hade. Däremot
betonades, att skillnaden i aflöning för sergeant af andra
klassen och sergeant af första klassen, såsom utgörande endast
120 kronor, vore alltför ringa. Det var till denna omständighet
myndigheterna togo hänsyn, då de afgåfvo sina yttranden i ärendet,
nämligen till nödvändigheten af att i hufvudsak åstadkomma
aflöningsförbättringar, där de bäst behöfdes, och att anordna en
större skillnad i aflöningen mellan sergeant af första och sergeant
af andra klassen än hvad som nu är fallet. Man trodde då, att
en begynnelseaflöning af omkring 1,600 kronor skulle vara tillfyllest.

Det må emellertid gärna medgifvas, att inom regementen,
där turen är mindre god, 1,600 kronor i längden måhända är
en otillfredställande aflöning. Men det är icke så lätt att i ett
sådant aflöningssystem, som är infördt vid armén, råda bot för
tur och otur i befordringsväg. Skulle man råda bot för detta,
måste man enligt min uppfattning helt och hållet slå in på ett
nytt aflöningssystem med ålderstillägg. Men det var nu icke meningen
att åvägabringa någon genomgripande förändring i aflöningssystemet.
Kammaren vet nog, med hvilken svårighet sådant
är förenadt. Det har synts krigsstyrelsen angelägnast att
söka åstadkomma hjälpen, där den bäst kräfdes, och krigsstyrelsen
har därför fäst sin uppmärksamhet hufvudsakligen vid sergeanterna
af första klassen och fanjunkarna, medan den på samma
gång genom det kostnadsfria bränslet och lyset eller däremot svarande
kontant ersättning, 100 kronor, velat i någon mån tillgodose
sergeanterna af andra klassen.

Om sergeanterna af andra klassen komma att erhålla en
högre aflöning, kan konsekvensen medföra, att man längre fram
måste begära ytterligare ökad aflöning äfven för sergeanterna af
första klassen och för fanjunkarna.

Jag har endast velat meddela dessa upplysningar. Ett statsråd
kan ju svårligen motsätta sig ökade aflöningsförmåner för
sina underlydande, utan han måste vara tacksam för hvad i detta
afseende bjudes.

Höjning afl
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

N:o 23. 14

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning a,f
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

(Forts.)

Frihere Gripenstedt: Herr grefve och talman! Att herr
Wieselgren vände sig mot mig,, förvånar mig visst icke, då jag
vet, att man speciellt inom fångvårdsstyrelsen ställt sig afvog
mot tanken att därstädes taga emot uttjänta militärer. Herr
Wieselgren sade, att grundlagens bud beträffande förtjänst och
skicklighet skall tillämpas äfven vid tillsättningar inom de lägre
tjänstegraderna och betjäntklassen. Detta är fullkomligt riktigt,
men just i själfva tillämpningen däraf, undrar jag, om han har
rätt och om icke den kan tåla vid en modifikation. År det så
säkert, att en, som med goda vitsord lämnat ett regemente, icke skall
kunna fylla en plats i fångvården eller något annat verk lika
väl som en hvar annan? Hans förtjänst och skicklighet är ju
dock till stor del bepröfvad.

Jag känner icke de kvalifikationer, som erfordras för anställning
i fångvården, men jag föreställer mig, att den, som fått
•militär utbildning, nog skulle kunna uppfylla åtskilliga af här
förekommande åligganden. Dessutom tror jag meningen är, att
de, hvilka skulle få civilanställning, skulle underkastas proftjänstgöring.

Herr Wieselgren talade om, att denna civilanställningsrätt
skulle framkalla en motsats mellan de militära och de civila befattningshafvarna.
Det förvånar mig, att en så varm värnpliktsvän
som herr Wieselgren vill gorå denna klasskillnad mellan
militära och civila medborgare. Dessutom vill jag påpeka, att i
andra länder med allmän värnplikt, t. ex. Tyskland och Frankrike,
har man stadgat civilanställning för uttjänta militärer.

Som ett annat botemedel mot bristen på underofficerare
har anförts utsträckning af värnplikten. Detta botemedel förstår
jag icke. För min del är jag visst icke emot, att värnpliktsöfningarna
utsträckas utan tvärtom, men de kunna icke utsträckas
till så lång tid, att man icke måste för anställande af underofficerare
och underbefäl af manskapet anlita frivillighetens väg.
Med hänsyn därtill är det civilanställningen är så lämplig. Jag
tror, att den är det enda sättet att kunna få dessa kårer väl
rekryterade.

Grefve Wachtmeister, Axel: Herr grefve och talman!

Jag skall först be att få säga, att jag i likhet med grefve von
Rosen gärna vill vara med om, att löneförhöjningen utsträckes
äfven till sergeanter af andra klassen. Men det är egentligen en
punkt i motiveringen, som jag icke kan gilla.

Föredragande departementschefen yttrar nämligen med afseseende
på underofficerarnes rättighet att komma i åtnjutande af
inkvarteringsbidrag: »Af dessa och liknande anledningar har jag
i ämbetsskrifvelse den 4 augusti 1906 anmodat arméfördelningscheferna
att, då det kunde antagas, att öfvergången till de ändrade
förhållandena skulle för en del underofficerare, särskildt för

Onsdagen den 20 Mars.

15 N:o 20.

dem, som vore äldre i tjänsten och inom ej alltför lång tid inträdde
i pensionsåldern, vålla afsevärda olägenheter i ekonomiskt
afseende, afgifva förslag till de åtgärder och föreskrifter, som
kunde erfordras för garnisonering af hvarje truppförband, för
hvilket nytt kasernetablissemang vore afsedt att uppföras, därvid
särskild hänsyn skulle tagas till, huruvida sådana omständigheter
förelåge, att någon, för hvilken bostad i kronans hus vore afsedd,
borde i stället för denna bostad komma i åtnjutande af inkvarteringsbidrag.
»

Vidare säger han:

»Förslag till särskilda föreskrifter för garnisoneringen af
Karlskrona grenadjärregemente, Hallands regemente, Smålands
husarregemente, Lifregementets husarer och Västmanlands regemente
hafva i anledning häraf inkommit, hvaraf framgår, att i
vissa fall inkvarteringsbidrag bör under närmaste tiden utgå till
en del underofficerare, ehuru bostad skulle kunna beredas dem
i kronans hus. Vid utfärdandet af föreskrifter härom för de
olika truppförbanden bör å ena sidan statens intresse och å den
andra billighetens kraf vägas mot hvarandra och blifva bestämmande.
Enligt min uppfattning bör och kan man icke gentemot
de äldre underofficerare, som hafva egna hem eller för h vilka en
försämring i deras ekonomiska ställning genom inflyttning i kronans
hus skulle inträda, gå strängt till väga och mot deras önskan
tvinga dem till en sådan flyttning.»

Detta synes mig vara fullkomligt rätt uttryckt af departementschefen,
ty jag anser det vara obilligt, om icke rent af grymt
att tvinga underofficerarne af dessa kategorier att öfvergifva de
egna hem, de möjligen bildat, oöh inflytta i kasernen.

Vi lefva ju i de egna hemmens tid och tala så vackert om
de egna hemmen. Hvarför skulle nu alla underofficerare tvingas
— ty genom inkvarteringsbidragets indragning blir det ett indirekt
tvång — flytta från sina egna hem till kasernen, om det
kan utan olägenhet för kronan ordnas på annat sätt.

Jag ber därför att få yrka, att i utskottets motivering på
sid 29 ordet »visserligen» utstrykes och orden från »men i detta
sammanhang» etc. utgå, så att detta stycke kommer att lyda:

»Emot hvad departementschefen anfört därom, att under den
närmaste framtiden en del underofficerare och vederlikar på grund
af särskilda förhållanden torde höra tillåtas att bo utom kasernerna,
har utskottet icke haft något att erinra.»

Det öfriga skulle utgå.

Friherre Palmstierna: Det är ett par önskemål, som fram förts

beträffande underofficerarnes ställning, som jag anhåller att
få bemöta. De hafva visserligen till största delen bemötts genom
hvad herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
yttrade, men jag skall ändock be att få tillägga ett par ord med

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

(Forts.)

N:o 20.

16

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

(Forts.)

anledning af hvad den siste ärade talaren nämnde om inkvarteringsersättning
åt de underofficerare, som vilja bo utanför kasernen,
men för hvilka plats där finnes. Han talade om hvad departementschefen
på sidan 24 sagt, nämligen att det skulle vara lämpligt
att icke gå strängt till väga och icke tvinga dem att mot sin
önskan inflytta i kasernen. Jag har intet att säga mot detta.

Men departementschefen har icke yttrat sig om det, som lästes
upp från sidan 23, att vid somliga regementen inkvarteringsbidrag
skulle få utgå till dessa underofficerare. Det är mot detta
senare, som utskottet inlagt en gensaga. Det är nämligen ganska
tydligt, att om det skall vara någon sparsamhet i kronans anordningar,
måste det, då dyra och utmärkta kaserner byggas, tillses,
att de rätt användas. Där få underofficerarne lägenheter så bra,
att utländska officerare blifva förvånade. Nu kan ju naturligtvis
finnas en eller annan underofficer, som säger: kan jag icke få bo
kvar i mitt hem? Jo, det kan han visst få. Men då vill jag,
att han icke skall hafva någon inkvarteringsersättning. Rum stå
ju lediga för honom, men han vill icke bo i dem. Skall han
dessutom ha betaldt, blir det för mycket. Det är detta utskottet
ansett icke böra komma i fråga.

Jag tillåter mig nämna, att då jag för åtskilliga år sedan
— år 1884 — var i Dresden, fick jag se en ny kasern, så fin som
där kunde fås. Den var mycket vacker utanpå, dock invändigt
mycket sämre än man i Sverige är belåten med. Men det jag
ville framhålla, är, att för alla underofficerarne i kasernen inredts
ett stort gemensamt kök. De lägenheter, som i våra kaserner
inredas för underofficerarne, äro ofantligt mycket bättre, än jag
vill påstå, underofficerarne i någon utländsk armé kunna få.
Det är ju gifvet, att en underofficer, som har eget hem, bör ha
rätt att säga: jag har icke många år kvar, låt mig slippa bo i
kasern. Han kan få slippa det, men han skall icke ha betaldt
dessutom. Sedan tillkomma fall, då den militära ordningen, tillsyn
öfver folket och inventarierna kräfva, att underofficern bor
i kasern; i sådana fall bör han icke ha rätt att bo utanför, såvida
plats finnes i kasernen.

En ärad talare yttrade sig om sergeanterna af andra klass
och deras aflöningsförmåner, detta med anledning af herr Wavrinskys
motion. Herr statsrådet nämnde — hvilket för öfrigt
kan läsas på sidan 21 — att under det skillnaden i aflöning för
fanjunkare och för sergeant i första klass är nära 500 kronor,
utgör den mellan de olika klasserna sergeanter icke mera än 120
kronor. Denna skillnad är för liten. Därför framhöll han mycket
riktigt, att när man nu beviljar löneförhöjning, bör man se till,
att det blir ett ordentligt trappsteg mellan hvar och en af de tre
graderna. Enligt Kungl. Maj ds förslag är denna skillnad 300
kronor mellan sergeant af första och af andra klass samt 570 kronor
mellan sergeant af första klass och fanjunkare. Detta är något

Onsdagen den 20 Mars.

17 N:o 20.

att sträfva efter. Och ändock skulle sergeanterna af andra klassen
få löneförhöjning med 100 kronor såsom ersättning för bränsle
och lyse.

Det är ett ganska tacksamt göra att vara motionär i sådana
fall som detta, ty Riksdagen ömmar ju alltid mera för dem, som
stå lägre på rangskolan. Det är de små, som ha tur i denna tid.
Men, om man ser närmare på saken, märker man, att Kungl.
Majt:s förslag icke tillkommit händelsevis utan efter pröfning.
Alla sex arméfördelningscheferna, militärbefälhafvaren på Gottland
och arméförvaltningen hafva pröfvat saken, af dessa alla hafva
sju förklarat, att löneförhöjningen bör koncentreras på fanjunkarna
och- sergeanterna af första klassen. Endast chefen för sjätte arméfördelningen
anser, att sergeanterna af andra klassen höra hafva
större ökning. Man kan således icke säga annat än, att saken
blifvit grundligt pröfvad.

Som herr statsrådet nämnde, måste det vara så stor skillnad
i aflöning mellan de olika klasserna, så att man kan tala om
avancemang, och att det för en sergeant af andra klassen kan
vara- lockande att stanna kvar och bli sergeant af första klass.
Om vi nu skulle bevilja en liknande löneförhöjning för sergeanterna
af andra klass, skulle det föra med sig, att vi om ett par
år finge bevilja ytterligare löneförhöjning för sergeanter af första
klass och fanjunkare.

Jag ber få nämna, att det är eu icke så liten löneförhöjning
på ordinarie stat, hvarom nu är fråga: 11/s million kronor i detta
taget, däraf 1 million till manskapet samt 274,000 kronor till
högre dagaflöning åt fanjunkare och sergeanter af första klass
och omkring 274,000 kronor för bränsle och lyse åt alla underofficerare,
så att det är en rätt bra munsbit detta. Nu föreslås
i motionen, att härtill skulle läggas 137,000 kronor. »Det spelar
ingen roll», säger man. Men 137,000 kronor är pengar, också
på fjärde hufvudtiteln.

Så har herr Wavrinsky talat om, att statsrådets uppgift, att
sergeanterna af andra klass vid sin befordran varit tämligen unga,
icke vore riktig, enär många af dem vore ganska gamla. Emellertid
skulle 158 af sergeanterna i andra klassen därtill utnämnts
vid 25 års ålder, Jag tycker, att de kunna vara belåtna då.
Efter hvad jag kunnat förstå motionen, är det musikunderofficerarna,
som vid sin befordran varit gamla. Men de utgöra en
helt annan kategori. De ha alldeles nyss kommit in under de
vanliga befordringsförhållandena och hade förut befattningar på
kontrakt. För musikunderofficerarna har emellertid mycket gjorts
i befordrings- och aflöningsväg, och dessutom hafva dessa nästan
alltid en icke obetydlig extra förtjänst.

Vidare talar herr Wavrinsky om de underofficerare, som blifva
gamla och på den grund icke befordrats. Men de, som icke
duga att befordras, förtjäna väl icke att få löneförhöjning. Som

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 20. 2

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
nu m.

(Forts.)

N:o 20. 18

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
in. m.

(Forts.)

sagdt, jag tror, att det är egentligen musikunderofficerarna han
talar om.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Det var ett skarpt ord och därför kanske
något öfverdrifvet, som den ärade statsutskottsledamoten riktade
mot mig, då han sade, att jag ställt mig »afvog» mot denna civilanställningsfråga.
Men vill han blott tillåta mig att i någon mån
omskrifva detta hans omdöme, så skall jag gärna taga mot detsamma.
Jag ställer mig nämligen gärna afvog mot allt, som inkräktar
på hvad jag anser rättvisa och billighet kräfva.

Han har emellertid fullkomligt orätt däri, att i de faktiska
förhållandena någon sådan afvoghet skulle kunna spåras; ty jag
vågar påstå, att ingen statsadministration använder militära krafter
i så stor proportion som just fångvården. Han har orätt
äfven när han åberopar utländska exempel och med dem vill
bevisa, att det skulle gå förträffligt att här i stället för civila använda
dessa militära krafter. Det är icke så. Innan man i detta
fall kan draga några slutsatser, måste man tänka på huru fångvården
i förevarande afseende är organiserad i dessa andra länder;
och jag ber då att särskildt få meddela, hurusom målsmannen
för en af de största kontinentala fångvårdsförvaltningarna
för mig beklagat det olycksödet, som han sade, att hans administration
vore tvungen att använda detta militära underbefäl med
förbigående och undanträngande af den civila personalen. Det
ligger något i den militära utbildningen, som principiellt icke
lämpar sig för en penitentiär tjänstgöring af det slag, som måste
kräfvas i de länder, som grunda sitt fångvårdsväsen på enrumssystemet.
Så länge gemensamhetssystemet är det förhärskande,
går det lika bra att använda civil och militär personal, ty då är
det endast fråga om bevakning; men om man därvid fordrar något
mera än bevakning, då klickar det, då låter det sig icke göra att
utan urskillning använda militära krafter.

Jag vill dock framhålla, att fångvårdsstyrelsen icke, från sin
synpunkt sedt, har haft något annat kraf, än att styrelsen måtte
sättas i tillfälle att underkasta de militära aspiranterna ett prof,
innan de vinna anställning. Sedermera vidtaga krafven, icke
från fångvårdsstyrelsen, utan från fångvårdsstyrelsens civila underordnade,
som i sista hand skulle få »betala kalaset». Det är ju
lätt för oss att säga statens väl kräfva, att dessa skola underordna
sitt intresse under det allmänna intresset. Men är det icke bra
hårdt, bra obilligt och jag vågar säga bra orättvist, att dessa,
som kanske arbetat i åratal för att vinna befordran inom ett speciellt
arbetsfält, till sist, när lönen för deras tjänstgöring skulle
tillfalla dem i form af en ordinarie anställning, skola blifva undanträngda
af andra, som icke besitta de förras »skicklighet»?
Ty utan tvifvel måste de, som en längre tid arbetat i facket, till -

19 N o 20.

Onsdagen den 20 Mars.

erkännas större skicklighet än de andra, som icke gjort det. Jag Höjning af
vågar också erinra därom, att med den utveckling, som fängelse- 0*Ä

arbetet här i landet nu har fått, kräfvas i främsta rummet yrkes- rekrytering
kunniga aspiranter, och dessa måste sålunda hafva företräde. m. m.
Men jag beliöfver icke vidare tala i denna sak: vederbörande civila (Forts.)
intressenter komma nog att tala för sig själfva, och de hafva
redan lärt sig att tala ett språk som förstås.

Herr Cl ason: Till de skäl, som här framställts för ett bi fall

till grefve von Rosens yrkande, ber jag att få lägga ännu ett.

Enligt den plan, som är uppgjord för arméns öfningar under nästkommande
år, skall som bekant antalet öfningsdagar minskas.

Detta kommer då att medföra, att för en del af underbefälet hel
dagaflöning icke kommer att utgå under samma antal dagar, som
innevarande år är fallet. Om man nu bibehåller sergeanter af
andra klassen vid samma löneförmåner som för närvarande, så
blir, såvidt jag kan förstå, följden den, att de under år 1908
komma att åtnjuta endast half dagaflöning under ett större antal
dagar än år 1907 och att således, med andra ord, en faktisk
minskning i deras löneförmåner kommer att inträda. Detta synes
mig vara något, som kanske icke är fullt önskligt och lämpligt
och som därför bör kunna utgöra ett ganska starkt skäl till stöd
för det yrkande, som framställts af grefve von Rosen.

Medan jag har ordet, anser jag mig böra yttra ett par ord
med anledning af att här bragts på tal frågan om f. d. militärers
civilanställning. Det är flera minnen, som här framträda för mig
från min tidigare tjänstemannabana i hufvudstaden, och jag vill
särskild! anföra ett. Det var vid ett tillfälle, då jag ålades att
utföra en undersökning i ett annat ämbetsverk än det jag tillhörde.
Undersökningen var af den beskaffenhet, att den kunde
betraktas såsom i åtskilliga hänseenden rätt obehaglig. Den rörde
sig om arkivalier på en mörk och mycket smutsig vind och var
sålunda förenad med en hel del fysiskt obehag. Jag måste vid
denna undersökning hafva handräckning, och det befanns då, att
det var så godt som omöjligt eller åtminstone ytterst svårt att
finna någon, som ville gifva mig den erforderliga handräckningen.
Vederbörande vaktmästare inom ämbetsverket komma oupphörligt
med undanflykter. Den som till sist kom att biträda mig
var en extra vaktmästare, och han var f. d. militär. Han åtog
sig detta arbete och utförde det på det mest mönstergilla sätt,
tror jag, därför att han hade en annan känsla än åtskilliga af
de andra af hvad som fordrades i fråga om ordning, pli och
disciplin. Det är därför icke mer än en skyldig gärd af erkännande
som jag uttalar, då jag säger, att den skicklighet, som i
detta fall visade sig på grund af den föregående utbildningen —
och jag tror att liknande fall ofta förekomma — det var en art

N.o 20. 20

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning, af af skicklighet, som också synes höra tagas i betraktande, då det
Aflöning ach gäller att tillsätta Platser Pa grund a £ skicklighet.
rekrytering

m. m. Herr Ericsson: Då denna fråga om civilanställning för af korta.

) skedade militärer kommit upp, anser jag det som eu skyldighet
för mig i egenskap af militär att yttra några ord för att stryka
under hvad som här förut blifvit yttradt. Jag skall sammanfatta
hvad jag vill säga i några få ord, och det är att vi utlinie helt
enkelt gorå något för att bereda civilanställning åt de afgående
militärerna, för så vidt vi skola kunna ordentligt rekrytera vårt
underbefäl. Huru bar det nu de sista åren gått till med denna
rekrytering? Man har fått leta med ljus och lykta efter ynglingar,
som yelat egna sig åt det militära yrket, och vakanserna
äro i alla fall, som herrarne väl veta, ofantligt störa. Jag vågar
säga, att när man hört beklagande öfver att de element, som
man fatt in bland militären, icke alltid varit de bästa, så har
detta förhållande just berott därpå, att det varit och är så föga
lockande att slå in på denna bana. Och hvilken betydelse detta
har, mina herrar, det behöfver jag icke närmare för eder klargöra.
Jag vill endast påpeka, att om, såsom ofta händer, dessa
ynglingar intagas vid 18 ä 19 års ålder och efter ett år blifva
vice korporal^-, så blifva de s. k. logementsbefälhafvare och måste
ligga där och föra befäl öfver de värnpliktiga under den inre
tjänsten. Och, mina herrar, den inre tjänsten kräfver kanske
mycket mera än den rena militärtjänsten omdöme och takt.
Dessa 19 års ynglingar, som äro hämtade från socialt lågt stå•
.ende klasser, skola då föra befäl öfver värnpliktiga studerande
vid akademier och andra läroanstalter. Det är dessa v. korpraler,
■dessa ynglingar det åligger att upprätthålla ordningen; på deras
»tyst!» skall det blifva tyst i logementet. Hvilka orimliga svårigheter
skola icke här yppa sig, om icke dessa ynglingar hafva eu
god karaktär och fått en god uppfostran, redan innan de kommit
in på den militära banan. Denna rekrytering är så mycket
viktigare, som det lätt kan hända, att just de värnpliktige, som
stå under dessa ynglingars befäl, genom ett mindre lämpligt,
©grannlaga och oöfvadt uppträdande från deras sida få eu afsmak
för själfva militärtjänsten, hvilken ovilja de föra med sig ut i
Jifvet .och vidare fortplanta.

Kan man däremot säga dessa volontärer, att efter vissa års
tjänstgöring hafva de utsikter att komma in vid ett civilt verk och
där få en ordentlig bärgning — och vi veta, att lönerna där ökas
.ganska mycket , och att pretentionerna inom dessa verk på en god
aflöning stiga kanske ännu mera -— så,har man,större förutsättningar
dels för att få godt folk och dels för att under utbildningstiden hålla
detta till det bästa uppförande, än hvad man annars kan hafva.
Jag anser, att staten är skyldig sig själ!’ detta. Det är godt och väl
att man, såsom i dag skett, ökar lönerna, men ja^f påstår bestämdt,

Ongdagen don 20 Mars.

21 ’N:o 20.

att detta är förgäfves, ända till dess man kan bjuda dessa ynglingar
en ordentlig civil anställning, som för hela deras återstående
lif kan bereda dem eu ordentlig och god bärgning.

Här har det nu sagts, att detta icke går för sig, tv våra
verk och våra förhållanden äro icke så anordnade. Men då måste
de ändras, ty det är dock statens värnkraft det här ytterst gäller.
Staten lämnar löner till de civila platserna, och staten måste se
till, att den därmed når det dubbla ändamålet dels att få goda
tjänare på dessa platser och dels att göra det nu mindre lockande
underbefälsyrket mera begärligt.

Jag har icke något särskilt yrkande att göra, men liksom
jag under föregående riksdag strök under denna sak, har jag
äfven nu velat göra det, ty frågan är af så oerhördt stor betydelse,
att den icke kan nog behjärtas.

Friherre Palmstierna: Jag ber om ursäkt, att jag så ofta

uppträder, men det kan väl icke undvikas en sådan dag som i dag.

Det var den näst sista talaren, som till stöd för grefve von
Rosens åsikt yttrade några ord, Indika jag anhåller att få söka
bemöta. Han sade, att dessa sergeanter af andra klassen icke blott
icke få någon löneförhöjning — de få dock 100 kronor — utan
tvärtom få vidkännas en minskning därigenom, att rekrytskolan
är inställd. Men detta gäller äfven om andra än dessa uuderofficerare;
allt befäl får minskad aflöning under den tid, då de
icke äro kommenderade till tjänstgöring; de få då lön och endast
half dagaflöning. Från underofficerarnes sida har oupphörligt
framhållits, att denna ökade, stränga militära tjänstgöring ledt
därhän, att de icke kunna sköta de privata värf, af hvilka de
förut haft förtjänst; nu få de ökadt tillfälle att göra detta. Jag
medgifver naturligtvis, att detta läte sig bättre gorå, om tjänstgöringen
året om vore inskränkt, men troligtvis äro dock somliga
mycket belåtna med att vara lediga och att kunna ägna sig åt
hvad de annars hafva för händer.

Härtill kommer ytterligare, att dessa möten kosta penningar
för underofficerarne. De skola flytta till mötesplatsen och där
ordna sin hushållning, de slita kläder under mötet o. s. v. Jag
är därför öfvertygad om att för dessa sergeanter är det alls ingen
inkomst att komma på mötena, utan dessa möten kosta dem per
dag fullt ut den halfva dagaflöning, som de få in. Jag tror sålunda
icke att man kan säga, att de på det hela taget få minskad
inkomst, och för öfrigt befinna de sig härutinnan i samma läge
som alla officerare.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von Baumgarten: Jag hade icke ämnat yttra mig i
denna fråga, men jag har genom debatten blifvit därtill föranledd.

Först och främst ber jag att i allo få instämma i hvad den

Höjning eif
anslaget till
aflöning och
rekrytering
to. w.
(Forte.)

N:o 20. 22

Onsdagen den 20 Mars.

Böjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

ärade talaren på östgötabänken yttrade i sitt anförande vid debattens
början.

Vidare ber jag att få nämna, att jag icke delar den ärade
talarens på jönköpingsbänken åsikt vis-å-vis läkarekåren. Det
har nämligen visat sig sådana svårigheter att få militärläkare, att
det är nödvändigt att göra en reorganisation af läkarekåren och
att foga anstalt, att armén får sina bestämda läkare. Den civila
praktik dessa läkare hafva gör det svårt för dem att tjänstgöra
på det militära området. De måste vid sådan tjänstgöring öfverlämna
sin civila praktik till andra läkare och med dem ackordera
om uppehållandet af denna praktik. När de sedan komma
tillbaka, är det kanske många af patienterna, som lämnat dem
och öfvergått till den vikarierande läkaren. Jag har hört omtalas
många sådana omständigheter, hvilka föranledt, att militärläkare
icke sökt stanna kvar på sin plats utan lämnat den militära
tjänstgöringen.

Vidare ber jag att få nämna, hvad underofficerarne vidkommer,
att det alltid varit vanligt, att de varit delade i vissa
klasser, så att första och andra klassens sergeanter haft olika
löner. En löneförhöjning har nu ägt rum för dessa sergeanter,
och jag vill icke göra något yrkande i den vägen, att den rådande
klassindelningen bortfaller i likhet med hvad som är händelsen
vid flottan, ty där har man blott en sorts underofficerare
med samma lönevillkor, men jag anser det obilligt och orättvist,
att andra klassens sergeanter icke skola hafva mera än 1
krona 50 öre i dagaflöning, när första klassens sergeanter hafva
2 kronor. Jag är öfvertygad att i den mess, där de gemensamt
spisa, kunna de icke få sin kost för mindre än 2 kronor om
dagen, och då skulle de för hvarje dag som de tjänstgöra få
tillsätta af sin lön för att kunna lifnära sig. Det är detta, som
är stridande mot min åsikt om rättvisa och som gör att jag ber
att få yrka bifall till herr Wavrinskys motion.

Med afseende å hvad den ärade talaren på jönköpingsbänken
anförde därom, att i utländska arméer finnas gemensamma kök,
där underofficerarne äta, ber jag att få framhålla, att här dock
råder en väsentlig skillnad. I många utländska arméer, åtminstone
den franska, står underofficern i ledet med gevär vid
sidan. Vår underofficerskår åter har man tänkt sig skola kunna
vid krig göra tjänst såsom reservofficerare, och det vore skada,
om man skulle nedsätta dess anseende och duglighet genom att
anslå så små löner. Man bör väl tvärtom söka uppehålla dessa
underofficerares ställning, så att de vid krig kunna utföra deu
tjänst, för hvilken de äro afsedda. Det finnes då annan personal,
som skulle göra underofficerstjänst, och som skulle komma i
samma nivå som underofficerarne vid utländska arméer. Jag
vill icke, att dessa sergeanter af andra klass skola nödgas att
under sin tjänstgöringstid taga af sina små löner för att kunna

23 N o 20.

Onsdagen den 20 Mars.

lifnära sig på mötet, utan jag anser att de böra få samma dagatlöning
som första klassens sergeanter, hvilket skulle göra, att
de kunde lifnära sig och föra ett anständigt lefnadssätt utan
några uppoffringar.

Med anledning af hvad jag nu yttrat her jag att få yrka
bifall till herr Wavrinskys motion därom, att sergeanter af andra
klass måtte få 2 kronor i dagaflöning liksom första klassens sergeanter.

Herr Berggren, Emil: Det framgår af förslaget, att bostadslägenheter
skulle beredas ett flertal underofficerare, men däremot
saknas någon redogörelse för huru dessa bostadslägenheter äro
beskaffade. Jag har haft tillfälle att taga kännedom om dessa
förhållanden vid den nya kasernen i Boden och där fått underrättelse
om huru underofficerarna skulle komma att inhysas. Kasernen
är uppförd enligt korridorsystemet, på den ena sidan om
korridoren har manskapet sina stora logement och på den andra
sidan bo underofficerarne. För en sergeant af första eller andra
klassen utgöres bostadslägenheten af ett rum och kök. Om nu
denne sergeant är gift och har barn samt därför måste hafva
jungfru, är en sådan lägenhet alldeles otillräcklig.

Herrarna torde äfven finna, att detta sätt att inkvartera familjer
utefter samma korridor som manskapet, utan egen ingång,
måste såväl i socialt som i moraliskt hänseende vara synnerligen
vådligt.

Jag har endast velat påpeka detta för kammaren under uttalande
af den förhoppningen, att vid framtida kasernbyggnader
nödig hänsyn härtill måtte tagas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt, förutom beträffande
motiveringen, hvartill han ville återkomma efteråt, yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren
måtte besluta att, med bifall till herr Wavrinskys motion
n:o 56, i öfrigt bifalla utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 6
af sitt utlåtande n:o 5, röstar

Ja j

Höjning af
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

(Forts.)

Den det ej vill, röstar

Nej;

N.O 20. 24

Onsdagen den 20 Mars.

Höjning afl
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

(Forts.)

Anslag till
nya

byggnader
för armén.

Vinner nej, beslutar kammaren att, med bifall till herr Wavrinskys
motion n:o 56, i öfrigt bifalla utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 46.

Beträffande härefter motiveringen yttrade herr talmannen, att
i afseende därpå yrkats, dels att utskottets motivering skulle godkännas,
''dels ock, af grefve Wachtmeister, Axel, att motiveringen
skulle godkännas med den ändring, att andra stycket å sid. 29
i det tryckta utlåtandet erhölle följande lydelse: »Emot hvad

departementschefen anfört därom, att under den närmaste framtiden
en del underofficerare och vederlikar på grund af särskilda
förhållanden torde böra tillåtas att bo utom kasernerna, har utskottet
icke haft något att erinra.»

Därefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på godkännande af utskottets motivering
vara med öfvervägande ja besvarad.

tPunkterna 7—11.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Pnnktema 13—26.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Prnkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—33.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Med föranledande af Kungl. Maj :ts under punkt ,31 af förevarande
hufvudtitel därom gjorda framställning hade utskottet i
nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen måtte

25 N:o 20.

Onsdagen <len 20 Mars.

a) utaf den af 1904 års Riksdag till uppförande af nya byggnader
för armén beviljade summan 6,800,000 kronor, å extra
stat för år 1908 anvisa återstoden, 2,100,000 kronor; och

b) utaf det af 1906 års Riksdag till uppförande af nya byggnader
för armén beviljade anslaget, 21,744,000 kronor, å extra
stat för år 1908 anvisa ytterligare 4,400,000 kronor.

Friherre Falkenberg: Det är icke därför att jag Rar något

yrkande att framställa annat än om bifall till statsutskottets föreliggande
utlåtande, som jag begärt ordet, utan därför att jag icke
vill låta ett yttrande af herr Berggren rörande kasernerna vara
oemotsagdt, öfvertygad som jag är, att hans yttrande berott på
att han har missuppfattat den person, som gifvit honom de
upplysningar, hvarom han talade. Jag har varit uppe i Vaxholmskommissionen
och tagit ned några af ritningarna rörande kasernerna.
Jag är nu icke i tillfälle att visa alla dessa ritningar, men
jag skall be att få lämna dem här i kammaren, om herrarne
önska taga del af desamma. Förhållandet är, att .logementen
ligga åt ett håll, utefter ena sidan af korridoren. A andra sidan
korridoren vetta alla fönster åt gårdsplanen. I den ena ändan
af kasernen finnes en särskild ingång med särskild trappa till
underofficerarnes lägenheter, och äro dessa lägenheter inom hvarje
våning förbundna med logementen genom en dörr, som är
stängd på sådant sätt, att den icke medger någon kommunikation
mellan ifrågavarande lägenheter och logementen annat än
från underofficerarnes sida.

Hvad herr Berggren sagt om att nnderofficerarna skulle bo
i samma korridor och midt emot logementen måste sålunda bero
på något misstag.

Herr Berggren, Emil: Det var i början af året 1906 jag

besåg kasernen i fråga med en i Boden bosatt kapten vid Norrbottens
regemente som ciceron. Denne lämnade mig de upplysningar
som jag lämnat i kammaren, och vi dryftade särskildt
frågan om lämpligheten af att underofficersfamiljer bodde inom
samma korridor som manskapet. Jag kunde icke tro annat, än
att denne såsom bosatt i Boden och militär lämnade exakta uppgifter.
Lämnade han andra uppgifter, kan jag icke hjälpa''detta,
och då förfaller min anmärkning.

Herr Ewerlöf: Med anledning af friherre Falkenbergs och det
sista yttrandet, skall jag be att få påpeka en sak, nämligen.att jag
tror, att, när den allmänna värnplikten införes i 9in helhet, det icke
skall visa sig vara lämpligt att inpressa alla underofficersfamiljerna
i kasernerna, och jag tror icke heller, att det kommer att visa
sig behöfligt.

Anslag till
nya

byggnader
för armén.
(Forts.)

N:o 20.

Onsdagen den 20 Mars.

Friherre Falkenberg: Hvad denna fråga beträffar vill jag
tillägga, att jag i somras under Vaxholmskommitténs arbeten
efterhört, huru det förhåller sig med underofficersbostäder utom
kasernerna, och hafva såväl garnisonsofficerarne som underofficerarne
i Stockholm med en mun förklarat, att den inre tjänsten är faktiskt
outförbar, om underofficerarne skola bo utom kasernen.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter Kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 36.

I enlighet med hvad Kungl. Maj:t under punkt 33 af föreliggande
hufvudtitel därom föreslagit, hade utskottet i förevarande
punkt hemställt,

att Riksdagen måtte af det för anskaffning af nya uniformer
för armén beviljade anslag, 6,000,000 kronor, å extra stat för år
1908 anvisa en sjättedel, eller 1,000,000 kronor.

Friherre Gripenstedt: Mot det anslag Kungl. Maj:t begärt
har jag ingen erinran att göra och icke heller mot hvad som
står i motiveringen beträffande Kungl. Majtrs beslut om användningen
af de gamla uniformerna. Hvad som där står angående
den nya färgen kan jag också icke annat än gilla. Men mot
den nya uniformsmodeflen, som stadfästs, tillåter jag mig att göra
en anmärkning. Jag vet mycket väl, att det tillhör Kungl. Maj:t
att bestämma uniformerna, och jag vill icke göra inskränkning i
Kungl. Majt:s prerogativ i den vägen, men då för fältuniformer
har begärts ett särskilt anslag, anser jag mig hafva både rätt
och anledning att yttra mig angående modellen och hela uniformen.

I fjol, då frågan var före, uttalade jag i Riksdagen den förhoppningen,
att krigsstyrelsen ville behandla saken med allvar
och så, att icke sådana där uniformsförändringar, som vi förr i
världen hade anledning att vara missbelåtna med, måtte förekomma.
Men beträffande de omotiverade påklutningar, som nu
ägt rum, får jag verkligen säga, att de slagit ett rekord i obehöflighet
och smaklöshet. Jag skall bara hålla mig till rock och
kappa. Hvad är det då för slags riktprickar, som man satt på
ärmarna och som synes på ett par hundra meters afstånd? De
se ut som ett slags röda och gula eller olika färgade etiketter, och
hvad tjäna de till? Fältuniformen bör ju i terrängen vara föga
synlig. Den skall vara sådan, att man så litet som möjligt skall

Om

anskaffning
af nya
uniformer
för armén.

tAnslag till
nya

byggnader
för armén.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars.

27 N:o 20.

kunna urskilja dem som uppträda, och den får icke vara försedd
med sådana gradbeteckningar som falla i ögonen. På de nya
uniformerna däremot hafva de anbragts så, att de riktigt skulle
synas, eu guldgallon lagd på ett blått underlag, så att guldet
syns på långt afstånd. Det är icke praktiskt för en fältuniform,
och det var en fältuniform, eu mobiliseringsuniform och ingenting
annat, som man ville åstadkomma. Dessutom ber jag få
påpeka den där nummerhistorien på ärmarna. Det är mycket
bra, att man kan se, till hvilket regemente en karl hör: men det
finns dock andra utvägar därtill, t. ex på knapparna och jag vet
icke, hvarför man behöfver nivellera allt, så att hvarje uniform
är precis lika utom i afseende å ett nummer. De regementen,
som hafva särskilda små kännetecken på uniformen, låt vara
blott en olika färgad passpoal eller dylikt, vilja gärna bibehålla
sina gamla färger. När man vet, med hvilken kärlek såväl befäl
som manskap ofta hålla på sina regementens traditioner, vet
jag icke, hvarföre dessa små distinktioner skola tagas bort. Att
typen för uniformen är gemensam är riktigt, men smådetaljerna
kunna få variera litet. Af samma skäl, som man vill utplåna
all skillnad på uniformerna, kunde man låta borttaga namnen på
regementsfanorna och i stället sätta regementenas nummer på dem.

Men man bör icke utplåna alla spår af regementenas historia.
Äfven på uniformerna kan man låta en del oskyldiga småsaker
såsom olika knappar, en olika passpoal etc., finnas kvar.
Men detta är måhända en känslosak.

Ur praktisk synpunkt är det framförallt grannlåterna på
ärmarna, som jag anser böra komma bort, och innan man fortskridit
för långt med nyanskaffningen, vill jag hemställa, huruvida
det icke vore. skäl att förenkla gradbeteckningarna och slopa
de där etikettslapparna.

Herr statsrådet Tingsten: Jag har åhört endast den senare
delen af friherre Gripenstedts yttrande, det som rörde borttagande
af truppslagstecknen å den nya uniformen. Genom denna
har skapats en enhetlig uniform i taktiskt syfte. Det är nödvändigt
att å en sådan uniform anbringa sådana tecken, att man
säkert kan skilja mellan de olika truppslagen äfvensom mellan
de olika befälsgraderna. Man har tagit under noggrant öfvervägande,
huruvida det vore oafvisligt nödvändigt att å uniformen
anbringa särskilda truppslagstecken, men man kunde icke komma
till ett motsatt resultat. När man nämligen får se en krigare,
helt och hållet iförd den nya uniformen, från fotabjället till
hjässan, är det enligt min mening nödvändigt, att det finnes
kännetecken, genom h vilka man kan skilja mellan de olika truppslagen,
och att äfven tydliga gradbeteckningar finnas, hvarigenom
man kan skilja mellan de olika graderna. Detta synes mig nödvändigt
i den militära ordningens och disciplinens intresse.

Om

anskaffning
af nya
uniformer
för armén.
(Forts.)

N o 20. 28

Onsdagen den 20 Mars.

Om Friherre Gripenstedt: Herr statsrådet sade, att känneteck a,

\fm/ya9 nen På olika vaPnen skulle tillkommit i taktiskt syfte, för att
uniformer man skulle känna skillnaden mellan de olika vapenslagen. Är
för armén, det för att den egne armébefälhafvaren skall kunna känna skill(Forts.
) naden på sitt folk, eller är det för att en fiende skall kunna se,
att han har en infanterist eller en afsuten kavallerist etc. emot
sig? Jag trodde tvärtom, att det skulle vara en fördel, om icke
på grund af dessa färglappar det från motsidan kunde upptäckas
hvilket vapen det var, och hvad det var för slags folk. Nog
bör det egna befälet kunna känna sitt folk, äfven om det icke
är skönjbart på ett par hundra meters afstånd. Hvad gradbeteckningen
angår trodde jag den moderna principen vore, att
befälet icke särskildt skulle göras till skottaflor.

Herr statsrådet Tingsten: Jag framhöll, att vi fått eu enhetlig
uniform i taktiskt syfte. Men krafvet på särskilda truppslagstecken
hade förestafvats af fordringarna på militärisk ordning och
disciplin. Man måste kunna se, till hvilka truppförband folket
hör. Det tror jag vara nödvändigt, och ännu har jag icke fått
höra sådana skäl, att man på grund af dem bör på eu sådan
enhetlig uniform taga bort särskilda truppslagstecken. I taktiskt
hänseende spela dessa mattförgyllda tecken icke någon roll, emedan
de icke synas på de afstånd, på hvilka nu för tiden eldstriden
utkämpas.

Friherre Gripenstedt: Mot enhetstypen har jag icke opponerat
mig. Hvad det matta guldet angår synes det icke, om det
sättes på det gråa klädet, men mot det blå underlaget framträder
det alldeles för mycket. Jag nämnde, innan herr statsrådet kom

in, att det finnes andra sätt att skilja mellan de olika regemen tena

än med dessa lappar. Knapparna äro olika, och dessutom
•kan man ha olika passepoaler och andra sådana små skillnader.
Enhetsuniform är mycket bra, men kan icke behöfva drifvas till
ytterlighet. Man kan icke beröfva kavalleristerna deras hästar
och artilleristerna deras kanoner, så att skillnad finnes det i

alla fall.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll Kammaren hvad
utskottet i nu föredragna punkt hemställt.

Punkten 37.

Anslag till Under punkt 34 af föreliggande hufvudtitel hade Kungl.

6 skutte ^aMaj:t föreslagit Riksdagen att till det frivilliga skytteväsendets
väsendets befrämjande såsom extra anslag för år 1908 bevilja 750,000 kronor,
befrämjande, med rätt för Kungl. Maj:t att under följande år använda hvad
af anslaget kunde under år 1908 besparas.

Onsdagen den 20 Mars.

29 N:o 20.

I detta sammanhang hade utskottet förehaft en inom Andra Anslag till
Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion (n:o 111), i hvilfrivilliga
ken herr J. G. Hazén m. fl. hemställt, att Riksdagen i fråga om väsendets
deu med statsmedel understödda frivilliga skytteverksamheten bejrämjande.
behagade besluta skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om (Forts.)
utredning och därpå grundade: åtgärder, i syfte att berörda skytteverksamhets
öfningar och fester sä anordnades, att de ej komme
i strid med sabbatens höga ändamål såsom ock i öfrigt ej motverkade
den religiösa, moraliska och intellektuella ungdomsvård,
för hvilken så många goda krafter vore i verksamhet.

Utskottet hade på anförda grunder härom hemställt,

a) att Riksdagen måtte till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
såsom extra anslag för år 1908 bevilja 750,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att under följande år använda hvad
af anslaget kunde under år 1908 besparas;

b) att herr Hazéns m. fl. förenämnda motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr Hedman: Herr talman, mina herrar! Det synes mig,
som om statsutskottet något snäft behandlat denna motion, da
utskottet på sidan 85 säger, att utskottet, »då de åtgärder för
uppnående af de i motionen afsedda syften, hvilka skytteförbundens
öfverstyrelse funnit sig föranledd att vidtaga, torde i allmänhet
visat sig hafva medfört åsyftad verkan, ansett sig icke
böra tillstyrka bifall till den af motionärerna föreslagna åtgär4en.
» — Jag tror icke, att de af skytteförbundens öfverstyrelse
vidtagna anordningar i anledning af de af motionären påpekade
jnissbruken verkligen visat sig hafva medfört åsyftad verkan.

Det är eu ganska allvarlig anmärkning, som motionären framställt
i denna sak rörande de frivilliga skytteföreningarna. Motionären
säger här, att det anordnas fester icke så mycket för skytteverksamhetens
skull utan för att samla en massa folk »för att
härigenom insamla stora bidrag till skyttepris och andra ändamål
såsom ock för att bereda förlustelser.» Vidare tillägger han:

»Vanligtvis äro dessa fester förlagda till sön- och helgdagar, och
detta siker ett program, som upptar: dansbana, tombola, basar,
prestationer från gyckelmakare och annat sådant. Med likartade
fester lockas ungdomen från trakt till trakt sabbat efter sabbat
,under eu viss del af sommaren. Hvad verkan detta måste medföra,
är uppenbart. För det första kan man ej vänta annat, än

N:o 20. 30 Onsdagen den 20 Mars.

Anslag till att frös ungdomen skall utplånas det lilla sabbätsiiiedvétande, som
(let frivilliga gntm j^n förefinnas. För det andra börjar det redan nu komma
väswdets därhän, att ungdomen dragés från de möten af mera allvarlig
befrämjande, och djupare fosterländsk art, där det är fråga om religion, sed(Forts.
) lighet, nykterhet och intellektuell bildning, för att i stället förytligas
och förvildas genom danstillställningar, nattsvärmerier och
mångfaldig annan råhet, inför hvilken den fosterländska skvtteverksamheten
med rätta må räknas alltför hög och betydelsefull
för att hafva något sådant i sitt sällskap. För det tredje måste
nu antydda missförhållanden lända till stor skada för den frivilliga
skytteverksamheten, ty på grund af det befogade missnöje,,
som här och där förefinnes, måste den förr eller senare förlora
sitt fäste icke blott hos alla verkliga sabbatsvänner, utan jämväl
ock hos alla verkliga vänner till ungdomens religiösa och moraliska
vård.»

Jag har varmt intresse för min personliga del, liksom jag
tror Riksdagen i dess helhet för den frivilliga skytteverksamheten
Jag inser fullväl, hvilken stor betydelse för fosterlandet och fosterlandets
försvar denna rörelse har. Men jag är därför också mycket
rädd om denna verksamhet, och jag beklagar djupt, om den
skulle komma på samma afvägar som skarpskytterörelsen på 1860-talet. Denna hade också en stark opionion för sig. Men genom
de tarfligare nöjen, som af denna rörelse anordnades och som voro
ägnade att förvilda ungdomen blef följden, att rörelsen mistade
opinionen för sig hos folket och tynade bort. Enligt min mening
voro det att beklaga, om det med den frivilliga skytteverksamheten
skulle gå på samma sätt här i landet, om den skulle mista
sitt fäste hos den stora, allvarligare delen af befolkningen. Och
därför hade det enligt min mening varit klokt både från skytteverksamhetens
synpunkt och från synpunkten af den ungdom,
som det gäller att fostra, äfvensom från synpunkten af det sedliga
och moraliska intresset i vårt land, om statsutskottet funnit sig
föranlåtet att göra något mera i denna motions syfte än att blott
hänvisa till hvad öfverstyrelsen i saken åtgjort.

Man skulle kunna tro, att motionären målat i för starka färger
och för mörkt, men jag var tillfälligtvis närvarande vid ett
möte, som bevistades af en del andra kammarledamöter, då motionen
var under öfverläggning, och det var sorgligt att vara vittne
till, huru den ene efter den andra af odalmän från landets olika
delar trädde fram och vittnade, att det tagit sådan öfverhand
med dessa missbruk, så att allmänheten på många ställen förlorat
sitt intresse för hela skytterörelsen. Jag är mycket varmt intresserad
af att skytteverksamheten må gå framåt, men då bör den
bedrifvas som en helig, fosterländsk, allvarlig sak, och från den
synpunkten kan jag vara med om, att skjutöfningar förläggas på
söndagen, ty det är också ett allvarligt stycke gudstjänst att öfva
sig att försvara det heliga, vi fått af Gud, vårt fosterland, vår

Onsdagen den 20 Mars.

81 N:o 20.

tro, vår frihet. Men just för skytteverksamhetens egen skull
vore det mycket att beklaga, om riksdagen beviljade 8A million
kronor för denna verksamhet och icke toge hänsyn till de
synpunkter, som i denna allvarliga motion framhållits. Jag har
icke något yrkande att framställa, men jag skulle önskat, att
Riksdagen uttalat, att den förväntar af öfverstyrelsen ett kraftigare
ingripande i denna sak, än som hittills skett.

Friherre Palmstierna: Den siste ärade talaren tyckte, att

statsutskottet behandlat denna motion något snäft. Jag tror, att
den har behandlats på alldeles samma sätt, som andra motioner,
hvilka afstyrkts, nämligen att man beträffande motiveringen hänvisat
till motionen. Nu kan det väl hända, att en hel del af
herrarna icke haft tid att läsa motionen, men detta kan icke statsutskottet
hjälpa.

I motiveringen anför motionären mycket riktigt, att man två
gånger i Riksdagen har anmärkt utväxter på skytterörelsen. Ena
gången yttrade statsutskottet följande: »Att, på sätt i ofvan omförmälda
motion framhållits, utöfvandet af den frivilliga skytteverksamheten
understundom medfört ett störande af den allmänna
gudstjänsten, i det att skjutöfningar pågå under densamma,
är utan tvifvel olämpligt, och vill utskottet tillfullo instämma
med motionären, däri, att skjutning å skjutbana, åtminstone
i närheten af gudstjänstlokal, bör undvikas under församlingens
högmässogudstjänst, men har emellertid utskottet, under antagande,
att, då uppmärksamheten blifvit fäst å ofvanberörda förhållanden,
skytteförbundens öfverstyrelse skall vidtaga de åtgärder,
som i detta afseende kunna finnas nödiga, icke ansett sig
böra tillstyrka, att Riksdagen må, på sätt motionären föreslagit,
till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse i ämnet.» Detta uttalande kom
att ingå i Riksdagens beslut äfvensom i en riksdagsskrifvelse,
som behandlade anslaget för år 1905 till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande. Öfverstyrelsen utfärdade genast cirkulär
till skytteförbunden och upptog däri, hvad Riksdagen yttrat,
samt framhöll, att öfverstyrelsen velat »gifva uttryck åt den förhoppningen,
att skytteförbund och skytteföreningar måtte fästa
största möjliga afseende vid det af Riksdagen sålunda gjorda uttalandet».
Jag tror också, att detta haft beräknad följd. Något
vidare uttalande i saken har hvarken gjorts af utskottet eller af
Riksdagen, men då omförmälda anslagsärende behandlades vid
1906 års Riksdag, anfördes under debatten i Andra Kammaren
af herr Hörnsten, att i vissa trakter af vårt land vore skytteväsendet
i fara genom dess förbund med rusdryckstillställningar.
Äfven i detta fall utfärdade öfverstyrelsen ett meddelande af följande
lydelse: »Enär det vid behandlingen inom Riksdagen af

frågan om anslag till det frivilliga skytteväsendet uppgifvits, att
under öfningar inom frivilliga, af staten understödda skytteföre -

Andag till
det frivilliga
skytteväsendets

befrämjande,
(Forta.)

N:o 20. 32

Onsdagen den 20 Mars.

Anslag till ningar, och vid andra tillfällen å skjutbanorna användts starka
det frivilliga drycker under sådana omständigheter, att anmärkningar däremot
väsendets blifvit framställda, får skytteförbundens öfverstyrelse, ehuru förbefrämjande.
vissad, att dylika företeelser äro endast enstaka undantag, likväl
(Forts.) härmed i den fosterländska skytteverksamhetens välförstådda intresse
genom sitt verkställande utskott, allvarligen framhålla nödvändigheten
däraf, att anledningen till befogadt klander i dylikt
hänseende noggrant undvikas. I sådant syfte synes det öfverstyrelsen,
att utskänkning af spirituösa och maltdrycker, undantagandes
s. k. pilsnerdricka eller iskällardricka, måtte i likhet
med'' förhållandet å arméns lägerplatser, så vidt möjligt icke förekomma
vid skyttebanorna eller vid skyttefester, basarer och prisutdelningar.
» Man ser sålunda, att skytteföreningarnas öfverstyrelse
gjort hvad den kunnat. Den kan icke befalla dessa föreningar
det ena eller det andra och ännu mindre kan Riksdagen
göra1 detta. Jag är öfvertygad att på grund af den diskussion,
som blifvit förd i dag här och i Andra Kammaren i anledning
af motionen, öfverstyrelsen ytterligare skall försöka att göra något.
Men en annan fråga är, om Riksdagen skulle skrifva till Konungen.
Att Riksdagen skulle skrifva till Kungl Maj:t med begäran
om åtgärds vidtagande att dessa fester icke skulle motverka''
den religiösa ungdomsvården, det är en allvarsam sak.
Jag kan icke neka till att all sport gör intrång på sabbaten. Om
täflingar skola hållas eller andra sportöfningar, anordnas de ofta
nog på söndagarna, därför att man icke bär annan tid till sin
disposition. Vanligen sker detta i Stockholm åtminstone icke
före kl. Vs 2 middagen, så att tillfälle finnes för dem som vilja
det att gå i kyrkan, hvarmed icke är sagdt, att alla gå dit. Detta
är således en sak, som skytterörelsen har gemensamt med mycket
annat. Men här i motionen är icke fråga- om skjutöfningar, utan
om fester, som anordnas i skytterörelsens namn.

Att lägga sig i, huru fester i landet skola anordnas, är bra
svårt för Riksdagen. Här står, såsom den siste ärade talaren
uppläste, att ungdomen förvildas genom danstillställningar, nattsvärmerier
och mångfaldig annan råhet. Nu är det fråga, om
dans bör räknas som en råhet. Det kan jag icke gorå. Ungdomen
bör roa sig. I oskyldig dans ser jag ingenting ondt, äfven
om skytterörelsen därvid står såsom skylt. På många ställen
anordnas fester med tombola och sådant, för att man skall få
medel till pris eller till ammunition. Nu säger motionären, att det
vore bättre, att arbetsgifvare offrade några arbetsdagar och läte
sina underhafvande använda dessa till skjutöfningar. Det kan
icke Riksdagen begära, att de skola göra. Och hvad beträffar
söndagstillställningar, tror jag, att dessa tillställningar bland de
bättre situerade alltmera upphört, men nu kommer massan, och
ju bättre ekonomiska villkor massan får, komma ock nöjena fram
och märkas på annat sätt än förut. Jag tror icke, att det kan

Onsdagen den 20 Mars.

33 N:o 20.

förekommas. Det är ledsamt, men skytterörelsen har icke med
detta att göra. Jag har hört af odalmän från andra håll, som
sagt, att det förut varit svårt att komma fram om söndagarna
på vägarna, därför att folk legat i dikena, supit och kastat sten
på de vägfarande, men att landsändan blifvit bättre då befolkningen
därstädes fått en annan riktning för sina nöjen genom
skytterörelsen. Man har vidare sagt, att folk dragés från möten
af allvarlig natur genom skytterörelsen. Detta tror jag icke är
fallet, åtminstone hvad de frireligiösa beträffar. Jag tror, att
missionsmötena nu äro mer besökta än för tjugu år sedan, om
icke från de statskyrkliges, så dock från de frireligiöses sida, de
ena åt det hållet och de andra åt det andra hållet. Och att
Riksdagen skulle säga huru festerna skulle anordnas, har utskottet
icke ansett sig kunna tillråda. Motionären slutar med orden
att frågan är ganska invecklad. Detta har också utskottet ansett,
hvarför det afstyrkt motionen.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 38 och 39.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkten 41.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
16 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran
om utredning och förslag till åstadkommande för statens räkning
af ett järnverk vid den blifvande inlandsbanan.

Till utskottets behandling hade blifvit öfverlämnad en af
herr Bergström väckt motion, n:o 18, däruti föreslagits, att Riksdagen
behagade besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående åstadkommande för statens räkning vid den blifvande
inlandsbanan af ett järnverk, afsedt att af norrlandsmalmer
och med inhemskt bränsle samt med tillhjälp af elektrisk kraft
åstadkomma sådana förnödenheter för våra järnvägar, vår flotta
och våra befästningar, såsom räls och plåt m. m., jämte, om det
Första Kammarens Prot. 1907. N:o 20. 3

Anslag till
det frivilliga
skytteväsendets

befrämjande.
(Forts.)

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

N o 20. 34

Onsdagen den 20 Mars.

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

läte 8ig gorå, gjuttackjärn, som nu importerades — ett järnverk,
till en början afsedt för en produktion af 100,000 ton, men med
möjlighet att producera dubbla kvantiteten; samt att Kungl.
Maj:t till Riksdagen snarast måtte inkomma med de yttranden
eller förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att herr Bergströms
ifrågavarande motion icke måtte till någon Första Kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Bergström hade i af gifven reservation anhållit, att Första
Kammaren behagade bifalla hans i ämnet väckta motion.

Herr Bergström: I min reservation till utskottets betänkande
har jag för tillkomsten af ett järnverk påpekat ett skäl, som står
i samband med försvaret. Angående denna sak finns det säkert
större insikter i kammaren än hvad jag kan prestera och jag vill
därför icke med afseende härå tillägga mera än hvad jag i reservationen
sagt.

Angående vattenkraften återigen ber jag att få yttra några
ord, och detta med anledning af att den uppgift, som jag förut
haft angående krafttillgången däruppe vid Harsprånget, i icke
oväsentlig mån skiljer sig från vattenfallskommitténs uppgifter
och på grund däraf mina dragits i tvifvelsmål.

Jag har uppgifvit, att det finns 500,000 hästkrafter där. Det
är natur-hästkrafter, som, förvandlade till elektrisk energi, representera
omkring 400,000 hästkrafter, och detta kraftbelopp kan
uppsamlas på ett afstånd med ungefär 20 kilometers radie.
Sträcker jag radien längre ut, finns möjlighet att däruppe till och
med samla så stort kraftbelopp som 600,000 elektriska hästkrafter,
ett kraftbelopp, hvars storlek man kan göra sig en föreställom,
då man vet att Trollhättan efter Vänerns reglering lämnar
högst 100,000 till 150,000 hästkrafter. Att uppgiften är riktig
behöfver väl icke betviflas. Jag har erhållit densamma från en
sakkunnig person inom denna kammare, hvilkens auktoritet vi
icke kunna hysa det ringaste tvifvel om. Detta hästkraftantal
finnes visserligen icke nu. Som vattenfallskommittén påvisat, och
såsom det nog torde vara för herrarne litet hvar bekant, framrinner
i våra vattendrag under olika tider olika vattenmängder.
Industrien behöfver i allmänhet en jämn krafttillgång och om
icke vattnets afrinnande regleras blir krafttillgången icke mer än
omkring hälften mot hvad den blir efter regleringen. Min uppgift
omfattar naturligtvis regleradt vattendrag, och det är därför
jag kommit till så högt kraftbelopp. Hvad man kan vinna vid
Harsprånget blott med en reglering, som blir en tydlig följd af
järnverkets tillkomst, är således ett par 100,000 hästkrafter, men
dessutom fördubblas också genom regleringen kraften i nedanför

Onsdagen den 20 Mars.

35 N o 20.

liggande forsar, som jag antager motsvara en ökning af minst
100,000 hästkrafter, hvarigenom järnverksanläggningen skulle orsaka
tillkomsten af 300,000 hästkrafter, och hvilken betydelse
detta kan komma att hafva i ekonomiskt afseende, torde vi få en
fingervisning om i de köp af vattenfall, som statens järnvägar
redan gjort eller stå i begrepp att göra.

En annan afdelning af utredningen, som står i sammanhang
med tillkomsten af ett järnverk i öfre Norrland, anhåller jag att
få närmare beröra, och det är bränslefrågan. Denna fråga har
en vidsträcktare betydelse än man tror och kräfver en mångsidigare
öfverblick. Sedd i förhållande till järnhandteringen pågår
som nämndt en sträfvau att i mer eller mindre mån ersätta
bränslet med elektrisk kraft. För att nå detta mål vid reduktionen,
som binder värme, är det i två riktningar man arbetar.
Den ena afser att fortfarande använda oartfritt kol (träkol), den
andra att för ändamålet använda koloxid, hvilken då lika väl
kan framställas af torf som af annat bränsle. För formning af
järnet är träkol ett för dyrt och ädelt brännmaterial, men härför
borde torfven med ekonomisk fördel kunna användas i långt
vidsträcktare mån än hittills skett. Det är nämligen så att såväl
vid all uppvärmning och vallning af järnet som äfven vid martintillverkningen
intet värme förbrukas i själfva processen, så
som vid reduktionen, utan att allt det utvecklade värmet skulle
kunna tillvaratagas för brännmaterialets torkning. Skedde detta
på fullt rationellt sätt, så skulle sannolikt torf utan föregående
behandling och lufttorkning kunna upptagas ur mossen och genom
mekaniska anordningar transporteras till verkstäderna för
direkt användning i mån af förbrukning samt efter där verkställd
automatisk torkning. Idéen är icke ny, den har t. o. m.
kommit till användning, ehuru på ett primitivt sätt och utan
tillämpning af lagarna för värmet och utan bokföring af hushållningen
därmed.

Att en fullständig utredning angående detta skulle vara till
fördel äfven på andra områden är uppenbart, liksom att den väl
borde vara värd de uppoffringar den kräfver.

Men skogsbränslet är ett ädlare bränsle, och om man än
lyckas i den riktning och för det ändamål inom järnhandteringen,
som jag antydt, ekonomiskt tillgodogöra torftillgångarna, måste
det önskemålet af flere skäl kvarstå att äfven göra sig skogsaffallet
tillgodo.

Detta kan icke, på grund af sitt ringa värde som bränsle
transporteras långa vägar med dragare och det kan ej flottas på
grund af den störa sjunkningen. Man har därför tvingats att så
nära växtplatsen som möjligt omvandla affallet i kol. Detta har
i hufvudsak hittills skett genom milkolning, men erfarenheten har
visat, att man icke för framtiden kan räkna på denna metod,
emedan den kräfver mera yrkesskickligt folk än som härför kan

Lfr dg åsatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid dm
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

N o 20. 36

Onsdagen den 20 Mars.

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

åstadkommas, och den ringa produktionsmängden för hvarje arbetare
omöjliggör behöflig aflöning. På grund häraf har man tvungits
in på s. k. ugnskolning som ej kräfver samma yrkesskicklighet
och där produktionen hvad kolningsarbetet beträffar mångfaldigats.
Hittills har dock denna kolningsmetod blott visat sig ekonomiskt
bärkraftig på platser såsom sågverk m. m. där stora kvantiteter
affall, på grund af annan lönande rörelse hopats. För tillgodogörande
af skogsaffallet åter har jag mig ej bekant att någon
anläggning visat sig varaktigt lönande, icke ens där stora kvantiteter
torrskog funnits längs ett vattendrag och kunnat nedfraktas
jämte det öfriga skogsaffallet till kolningsplatsen.

Efter nya landtkommunikationer, vare sig inlandsbanan eller
andra, har man icke ens så stora fördelar att göra sig till godo.
Där är återväxten mindre än där kommunikationer redan finnas
och tillgången på torrskog torde ej heller vara så stor. Men affallsmängden,
virke i skogen, är ändå nog stor för ått ej fa förspillas.
Enligt praktiska forstmäns uppgifter uppgår denna affallsved
till samma kvantitet, åtminstone i en kulturskog, som den
skörd af stammar hvilken nu i Norrlandsskogarna med dess afverkningslagar
och metoder tillgodogöres, och detta är för mycket
för att låta saklöst och likgiltigt förfaras.

En utredning kan öppna många utvägar för att ekonomiskt
lösa frågan, men för att i någon bestämd riktning ge antydan
om en lösning, vill jag här meddela åsikter, som jag själf kommit
till efter mångåriga studier och erfarenheter på området.

För att ett arbete, som kan få sådan omfattning, skall kunna
verkställas möjligast billigt och under socialt tillfredsställande förhållanden
är nödigt, att det förrättas af en bofast befolkning,
som däri skaffas lönande verksamhet i omedelbar närhet till sitt
hem. Ett annat villkor är, att hvar och en får utnyttja sin arbetsskicklighet
på bästa sätt, och härför bör skogsarbetet och kolningsarbetet
om möjligt skiljas.

För att kunna åstadkomma detta måste man ha kolugnar,
afpassade för affallstillgången på bestämda arealer, och möjligast
små, för att få minsta körtransporten på affallet.

Den som sköter kolugnen skall ha bostad och jordbruk i
dess närhet och, för den tid som ej behöfver användas för hemmet,
full sysselsättning vid kolningar. Skogsarbetet, timmer och
pappersvedens huggning och körning samt affallets upprensning
och transport till kolugnen verkställes af särskilda skogsarbetare,
som hvar och en tilldelats en bestämd skogsareal, på hvilken
han ansvarar för allt arbete, och denne skogsarbetare har också
han sitt hem med jordbruk, möjligast välbeläget i förhållande
till det arbete, som åligger honom. I parentes vill jag nämna
att detta system, åtminstone delvis, är genomfördt af kapten de
Verdier vid Mölnbacka i Värmland och med godt resultat, såväl
med afseende å god skogsvård som bekväm tillsyn.

Onsdagen den 20 Mars.

37 N:0 20.

Kolugnarnas produktion framfraktas på billiga sekundärbanor
till de större trafiklederna, och bör på sådana kunna framfraktas
för ringa kostnad flera mil. Ett försök att åstadkomma
sådana sekundära transportleder är gjordt af »Magnets» verkstäder
i Ludvika. Dylika bansystem borde under fördelaktiga
förhållanden kunna nedbringas i anläggningskostnad till mellan
ett och två tusen kronor per kilometer. Banan består af en på
stolpar upphängd lina, på hvilken hängvagnar röra sig medelst
elektricitet, som ju lätt bör kunna åstadkommas i skogsbäckarna.
Banans byggnad gör den oberoende af terrängförhållandena och
trafiken af snöfall.

Allt skogsaffall skulle på så sätt kunna tillgodogöras äfven
på större afstånd från hufvudtransportlederna; skogarna skulle i
mån som systemet hunne att genomföras kunna inkomma i kultur
till väsentligt förökad produktion äfven af gagnvirke; en både
socialt och ekonomiskt välstånd befolkning skulle finna sin trefnad
och utkomst i Norrlands nu öde skogsbygder, bygder så
vidsträckta, att mer än det Finland vi en gång förlorade kan
förvärfvas åter.

Det är mångsidiga och stora värden vi ha att vinna, men
det är också mångsidiga och tidsödande utredningar att göra.
Det synes mig knappast lämpligt att för desamma använda en
kommitté. En af andra intressen i minsta mån berörd handelsoch
industriminister borde vara mest ägnad att taga saken under
sin ledning och låta verkställa utredningarna med de organ regeringen
har till sitt förfogande i ämbetsverk och vetenskapliga
institutioner.

Men utredningen drager under hvilka förhållanden som helst
åratal. Då jag ser detta, och hvad saken gäller, vill jag ej påtaga
mig ansvaret utaf att frågan uppskjutes, och plikten manar
mig därföre, herr talman, att yrka bifall till min motion.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! Om det

önskvärda i motionärens syftemål i hvad det afser såväl att en
tillverkning inom landet af de här ifrågavarande artiklarne, räls,
balkar o. d., som nu importeras, måtte komma till stånd, liksom
också att statens stora tillgångar af bränsle, malm och vattenkraft
i Norrland måtte blifva tillvaratagna och använda till industriella
syften, om detta önskemål kan helt visst icke mer än en mening
råda, nämligen att det vore lyckligt, om det kunde genomföras
ju förr dess hällre. Men då motionären för detta måls vinnande
föreslår, att staten skall däruppe anlägga ett större järnverk och
med de tillgångar jag nyss nämnde sjelf tillverka dessa artiklar,
kan jag i likhet med utskottet icke längre följa honom. Utskottet
pekar ju på faran för enskilda industriidkare af konkurrens
med staten, och den faran är sannerligen mycket stor. Det är
ju gifvet, att staten med sina i förhållande till enskilde nästan

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

N o 20. 38

Onsdagen den 20 Mars.

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

obegränsade resurser kommer i en så stark ställning, att all konkurrens
från enskildt håll blir så godt som omöjlig, och skulle
staten på olika områden uppträda som industriidkare, är det att
befara, att den redan befintliga enskilda industrien skulle ganska
betydligt hämmas i sin utveckling, om icke rent af gå tillbaka.
Detta skulle för staten medföra en indirekt förlust, som kanske
blefve fullt så stor om ej större än den direkta vinsten, staten
skulle göra genom att själf bearbeta tillgångarne, en vinst, som
för öfrigt någon gång torde bli obetydligare än man kan tro, då
skötseln af dylika företag helt naturligt måste för staten blifva
mera tungrodd och dyrbar än för den enskilde.

Motionären framhåller själf, åtminstone i reservationen, faran
af konkurrens mellan staten och enskilda, men anser att det i
detta fall betyder mindre, då dels en dylik industri nu icke finnes
i gång i landet och dels det här gäller ett så stort statsintresse
att möjliga betänkligheter måste vika. Hvad beträffar det första,
så säger utskottet, att den möjligheten icke synes utskottet utesluten,
att ett enskildt järnverk, långt innan inlandsbanan kommit
till utförande och således ej häller ett statens mönster järn verk
kunnat uppföras, upptagit tillverkning af samtliga eller de flesta
af dessa effekter. Jag tror till och med att motionären själf
haft medvetande om att något sådant är nära förestående, ty
han säger sig hafva erfarit att ett enskildt svenskt järnverk redan
uppgjort leveransaftal med svenska staten om räls. Jag ber att
få förklara, att man kan med visshet säga, att den af utskottet
omnämnda möjligheten är ganska nära att förverkligas. Ett af
våra största järnverk har redan under anläggning ett verk för
tillverkning af dessa artiklar: räls, balkar m. m. Inom ett par
månader lärer detta verk komma fullt i gång och det är tilltaget
så stort, att landets behof af dessa artiklar kan fullt tillgodoses.
Dess tillverkning beräknas till en början blifva cirka
50,000 ton om året, men kan i mån af behof fördubblas. Jag
är berättigad att meddela detta, och därigenom torde motionärens
först nämnda invändning förlora mycket i betydelse. Skulle nu
staten också anlägga ett sådant stort järnverk, är det gifvet, att
detta nyss nämnda komme i ett synnerligen ogynnsamt läge.
Den inländska marknaden är för liten för båda och att tänka
på export af dessa artiklar tror jag till och med motionären, hur
optimistisk han än är, torde anse icke vara möjligt. De bestå
länder hafva högt tullskydd, och med det enda land, som icke
har sådant, England, kan på detta område konkurrens icke gärna
komma i fråga.

Motionären framhåller vidare vikten för staten att själf vid
sitt eget verk tillgodogöra sig det skogsaffall i öfre Norrland,
som nu där förfares, men som genom en blifvande inlandsbana
anses komma att bli disponibelt såsom en bränsletillgång af stor
betydelse och på så sätt icke blott ernå högsta pris därför utan

Onsdagen den 20 Mars.

39 N o 20.

äfven därigenom undgå faran af enskildt monopol för tillgodo"
görande af dessa skogsprodukter. Jag förstår icke riktigt, hvad
han med det sista menar, men jag tror, att faran är försvinnande
liten. Jag undrar, om det vore lyckligare om ett statens verk
tinge monopol i detta afseende. Motionären vet nog lika väl som
jag, att en af de största svårigheterna, som den svenska järnhandteringen
för närvarande har att kämpa emot, är den tilltagande
knappheten på träkol, och jag tror mig kunna säga, att
bland de många skäl, som framförts för önskvärdheten af den
blifvande inlandsbanans tillkomst, har åtminstone från järnidkarehåll
det icke minst viktiga varit, att därigenom ofvannämnda
bränsletillgångar ej i ringa mån skulle komma den nuvarande
svenska järnindustrien tillgodo, och utan tvifvel är det synnerligen
viktigt, att så blir fallet. Skulle nu staten genom att själf
anlägga järnverk däruppe taga hand om dessa bränsletillgångar,
så är ju gifvet, att de icke komma den nuvarande järnindustrien
till del och dennes svårigheter i berörda afseende stå fortfarande
kvar, på samma gång som den finge hvad vissa tillverkningar
angår kämpa med konkurrens från statens sida, hvilket förvisso
icke från industriens synpunkt kan anses lyckligt. Jag tror för
öfrigt icke, att motionärens åsikt, att staten genom att själf tillgodogöra
sig dessa skogseffekter skulle kunna utvinna så mycket
högre pris därå, än om de upplätes till enskilda, att äfven en
förlust genom eventuellt »mindre lämpligt handhafvande af järnverket»
skulle till fullo täckas, är riktig, ty jag föreställer mig
att en sådan eventuell förlust å järnverket nog i första hand skulle
söka förekommas genom nedsättning af värdet å de för tillverkningen
använda skogsprodukterna, hvaröfver man ju är herre,
och att det således lätt nog kunde inträffa att staten för dessa
skogsprodukter erhölle lägre pris än enskilda kunnat betala. Jag
är öfvertygad om, att, om dessa produkter få i öppen täflan
köpas af dem, som behöfva dem, staten får ut det bästa priset.

Motionären har vidare framhållit såsom skäl för anläggande
af ett statens järnverk, att det är af vikt i händelse af krig, att
staten har denna tillverkning i egen hand. Jag tror icke, att
detta betyder synnerligen mycket. Det viktigaste är i så fall,
att tillverkningen finnes inom landet; om den bedrifves af staten
eller enskilda är väl af mera underordnad betydelse.

Slutligen framhåller motionären också, att om staten äger
ett sådant järnverk, och framställer ifrågavarande effekter, skulle
faran vara mindre att från utländska firmors sida priset oskäligt
nedtryckes och illojal konkurrens åstadkommes, än om verket
vore i enskild ego. Ja, detta är i viss mån sant, ty de utländska
firmorna kunna naturligtvis icke försöka sig på att genom underpris,
s. k. »dumping», söka slå ihjäl ett sådant verk, då de från
början måste inse, att det icke skulle gå, men jag är öfvertygad,
att nog komma de att utbjuda sina artiklar till lägsta möjliga

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

N o 20. 40

Onsdagen den 20 Mars.

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

pris. Jag föreställer mig, att Riksdagen vid sådant förhållande
icke blefve synnerligen tilltalad af att från detta statens järnverk
få köpa sina räls till afsevärdt högre pris än hvad som erbjödes
från utländskt eller kanske till och med från inom landet varande
håll.

Åtskilligt mer vore nog att bemöta af motionärens skäl, men
det anförda får vara nog. Jag skall därför endast, herr talman,
be att få instämma i utskottets yttrande och yrka afslag å
motionen.

Herr Stephens: Den föregående talaren har redan sökt
klargöra denna fråga, så att för mig är icke synnerligen mycket
att tillägga, men då jag har ordet vill jag yttra några ord.

Den ifrågavarande anläggningen skulle enligt motionärens
önskan läggas i en afkrok af landet, så att kommunikationskostnaderna
skulle blifva så betungande för den vara, som därifrån
skulle föras till förbrukarne att endast af denna anledning järnverket
skulle komma att ligga på en olämplig plats. Därtill har
motionären egentligen gått ut ifrån, att denna järntillverkning
skall bedrifvas med elektrisk kraft. Han har i detalj framhållit
den mängd hästkrafter, som däruppe i Norrland skulle finnas tillgängliga,
men han har glömt att meddela, att hittilldags har det
icke lyckats att på praktiskt sätt lösa problemet att med elektrisk
kraft tillverka järn. När detta problem en gång blir löst, blir
det lika lätt för den enskilde som för staten att benytta sig af
detsamma. Intilldess detta sker, skulle ett järnverk vid inlandsbanan
ju i hufvudsak vara hänvisadt till träkol. Som den föregående
talaren redan nämnt, är det redan brist på träkol för befintliga
verk, men träkol är i sig själft en alldeles för dyrbar
vara, för att lämpligen användas för så simpla produkter som
balkar och räls och dylikt. Man använder icke gärna träkol till
framställande af så grafva produkter, utan man använder dem
till producerandet af träkolsjärn, det vill säga finare högklassigt
järn, och att använda träkol vid produktion af ifrågavarande artiklar
skulle vara ett oförlåtligt slöseri. Således, äfven om dessa
träkolstillgångar skulle kunna erhållas till mycket lågt pris till
följd af att skogarna däruppe hafva svårt att söka sig ut till
en annan marknad, så tror jag, att, då dessa skogar, belägna
som de äro på höglandet, i nordlig trakt, växa ofantligt långsamt
och således äro glesa och klena, timmertillgången måste sammanföras
från stora vidder för att kunna koncentreras till kolfabrikation,
hvarigenom träkolet troligen kommer att ställa sig fullt ut
lika dyrt däruppe kanske dyrare än som nu är fallet i öfriga
delar af landet. Under sådana förhållanden finner jag ingen fördel
äfven om nu inlandsbanan funnes, att vid samma anlägga
ett stort järnverk, men den finns ännu icke, hvarför det är för
tidigt att nu besluta att lägga ett järnverk på den plats, som nu

Onsdagen den 20 Mars.

41 N o 20.

är fråga om; men, som sagdt, järnvägen finns ännu icke, och
när den kan komma till stånd, vet man icke. Det kan hända
mycket och kan blifva många omhvälfningar å järnindustrien,
förrän den tidpunkt inträffar, att det bör bli fråga om att lägga
ett järnverk vid inlandsbanan i öfre Norrland.

På grund af de af mig nu anförda skäl och mycket mera,
som jag skulle kunna tillägga, anhåller jag om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bergström: Den siste ärade talaren påpekade, huru som

platsen för det föreslagna järnverket, vore en af krok, och ansåg
denna synnerligen olämplig för ändamålet. Jag ber att med
afseende därå få påminna, att i denna afkrok ha vi pro primo
malm, pro sekundo vattenkraft och pro tertio bränsle, d. v. s.,
vi ha där alla de faktorer, som just erfordras för att få en fördelaktig
drift till stånd. I sammanhang med detta nämnde han,
att det också skulle yppa sig svårigheter för utfrakten från verket.
Det pågår för närvarande en strid därom, huruvida det är
lämpligast att frakta kolen till malmen eller malmen till kolen.
Här i vårt land anser man, sorgligt nog, vill jag för min del
säga, att malmen skall fraktas till kolen och icke tvärt om. Af
ett af de sista numren af »Järnkontorets annaler» inhämtar man
emellertid, att i Amerika, där det blott är fråga om transport
inom landet, har man kommit till en helt annan uppfattning.
Där anser man nämligen, att det är fördelaktigast att transportera
kolen till malmen. Detta är resultatet af rön, som gjorts
vid järnverk å olika platser, och det visar sig, att den vunna
fördelen ingalunda är obetydlig.

Med afseende å det här ifrågasatta järnverket tillkommer
ytterligare en annan sak, nämligen att om man på den plats,
där malmen finnes, kan förädla denna till järn, blir vikten af
hvad som skall fraktas ut, icke stort mer än hälften af hvad den
blir, om man skulle frakta ut järnmalmen i oförädladt skick.

Jag kan icke förstå annat, än att alla dessa omständigheter
tala synnerligen kraftigt för ett förläggande af detta järnverk just
på den föreslagna platsen, om det nu nämligen öfver hufvud
taget är en fördel, att detta järnverk kommer till stånd, något
som naturligtvis den begärda utredningen just skulle klargöra,
och som för oss är omöjligt att här på förhand bedöma.

Jag tror också, att de, som yttrat sig emot det väckta förslaget,
helt och hållet ha missförstått min mening därmed. Jag
har ansett, att detta verk bör kunna anordnas så, att det i förhållande
till den svenska järnhandteringen skulle kunna göra
ungefär samma gagn, som teknologiska institutet har gjort industrien
i vårt land. Det skulle'' kunna blifva en föregångare —
jag vill icke säga att det blir så, men det skulle kunna bli det
— bli den, som visar de andra vägen.

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

N:0 20. 42

Onsdagen den 20 Mars.

Ifrågasatt
anläggning
för statens
räkning af
ett järnverk
vid den
blifvande
inlandsbanan.

(Forts.)

På grund af officiella siffror är det min öfvertygelse, att
bränsle icke saknas i vårt land för en järntillverkning af långt
större omfattning än här föreslagits och min öfvertygelse är ock,
att vi måste betrakta den inhemska marknaden som en bisak i
förhållande till den utländska. Se vi saken ur den synpunkten,
och så har jag velat se den, då jag begärt denna utredning, då
ställer sig saken helt annorlunda och då kan det icke under några
förhållanden bli tal om, att ett dylikt statens järnverk skulle
komma att konkurrera med de enskilda.

Att det nu finnes ett eller annat verk i vårt land, som börjat
tillverka räls, visar visst icke, att vårt lands hela behof af
räls kan därifrån fyllas, utan att staten behöfver vidtaga andra
åtgärder för att försäkra sig om att, i händelse af behof, detta
för vår trygghet så viktiga material icke kommer att saknas.

Det har också sagts, att det är slöseri att använda träkol
för tillverkning af järn af den lägre kvalité, som man antager,
att det järn skulle komma att få, som skulle kunna exporteras
från detta järnverk. Hufvudsaken är väl att använda ett material
som är godt, och min öfvertygelse är, att det här ifrågavarande
materialet, träkol, icke behöifver blifva dyrare för oss än
stenkol, importeradt från andra länder, då man tager i betraktande,
att, såsom det påvisats, utvecklingen inom järnhandteringen
går i den riktningen, att genom elektricitetens användande det
kvantitativa behofvet af bränsle allt mer och mer minskas. Kommer
man därhän, att man kan reda sig med mindre kvantiteter
träkol och därigenom kostnaden för dem ej blir högre än för
stenkol, är det klart, att man icke bör afstå ifrån träkolen därför
att man erhåller ett bättre järn med dem än med stenkol.
Och än mindre kan bli tal härom vid det förhållandet att, såsom
jag framhållit, vi äro nödsakade att för af sättningen af vårt
järn söka världsmarknaden, där kvantiteten torde vara af större
betydelse än för den inhemska konsumtionen med dess mindre
konkurrens.

Jag skulle kunna ha en hel del att tillägga, men jag vill
icke vidare upptaga kammarens tid, då hvad jag redan anfört
torde visa ohållbarheten af motståndarnes till statsjärnverkets
argumentering, utan anhåller blott att fortfarande få yrka bifall
till min motion.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
därunder framställda yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare
därpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra
propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 20 Mars.

43 N:o 20.

Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 15 och
16 innevarande mars bordlagda memorial n:o 8, angående tilläggspension
åt skolläraren vid Tumba bruk P. Lagerblad, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 15 och 16 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om handräckning för fordrans utfående.

Herr talmannen hemställde, att det i utlåtandet intagna lagförslaget
måtte föredragas paragraf vis, att därefter föredroges ingressen
och rubriken samt att paragraferna icke behöfde uppläsas
utom i det fall, att därom gjordes anhållan.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall, hvarefter, vid ärendets
företagande till afgörande i nu beslutad ordning, kammaren biföll
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 15 och 16 innevarande Angående
mars bordlagda utlåtande n:o 27 i anledning af väckt motion f/frångående
skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande ordningen
af förslag till erforderliga ändringar i förordningen om kyrko- om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd m. m. stämma samt

kyrkoråd och

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hän-skolräd m m''
visad motion, n:o 3, hade herr von Möller hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar,
som kunde finnas erforderliga, i kung!, förordningen 1862
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd jämte därmed sammanhängande
lagrum och författningar, för uppnående af de
önskemål, som af motionären i motiveringen till förevarande
motion blifvit antydda.

Utskottet hade på andragna skäl hemställt, att förevarande
motion ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr von Möller: Jag hoppas, att icke herr talmannen
anser det såsom en ogrannlagenhet, om jag lämnar kammaren
den upplysningen, att jag på grund däraf att ärendet redan förevarit
i Andra Kammaren och utskottets hemställan där blifvit
bifallen, icke kommer att framställa något yrkande på återremiss
eller på votering, emedan det icke skulle tjäna till något. Jag
anser mig böra tillkännagifva detta, emedan ärendet är det sista
på föredragningslistan och för att icke onödigtvis uppehålla

N:o 20. 44

Onsdagen den 20 Mars.

Angående
vissa ändringar
i förordningen

om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m. m.

(Forts.)

herrarna, om ni icke vilja höra på de anmärkningar, jag har
att göra.

Jag erinrar mig lifligt från den tid, då jag var i Uppsala,
att, när mina bekanta bland medikofilarna skulle tentera i zoologi,
gaf professorn dem vanligen en benbit och bad dem säga, hvilket
djur i lifstiden denna benbit hade tillhört. Då jag läste utskottets
betänkande, kom jag att tänka härpå, och jag sade mig själf, att
nog hade det varit bra, om utskottet åtminstone till en så pass
okunnig lagläsare gifvit en något större benbit, så att jag haft något
mera ledning för att uppkonstruera, hvad lagutskottet här egentligen
menar och vill. Denna min anmärkning gäller naturligtvis
den första delen af utskottets motivering.

Hvad återigen angår den andra delen, där utskottet fäst sig
vid de anmärkningar, som jag framställt rörande skolråds befogenhet
att disponera öfver skolsalarna, ber jag att få tacka
utskottet för hvad det där yttrat, att det synes utskottet »beklagligt,
om tillstånd till ifrågavarande föreläsningars hållande i skollokal
utan giltig orsak af skolrådet förvägrats». Jag tackar utskottet,
för att det strukit under den passus i min motion, hvarpå
detta syftar, där jag nämligen talar om de svårigheter, med hvilka
föreläsningsföreningarna på vissa platser i vårt land ha att kämpa,
icke minst i fråga om söndagsföreläsningar, hvarigenom man söker
skaffa ungdomen en nyttig förströelse såsom surrogat för sämre
nöjen. Jag upprepar ännu en gång, att jag tackar utskottet för
denna passus, och jag hoppas, att, då saken förekommer till pröfning
hos Kung!. Maj:t, och Kungl. Maj:t har att träffa bestämmelser
rörande rätt till klagan öfver kyrkoråds- och skolrådsbeslut, Kungl.
Maj:t måtte beakta de anmärkningar, jag tillåtit mig i detta ämne
framställa.

Men, som sagdt, hvad angår första delen af motiveringen,
måste jag vidhålla, att jag icke kan blifva klok på hvad utskottet
menar och vill. Utskottet har nog helst önskat skjuta undan hela
saken, men för mig som motionär är det bra fatalt att icke af svaret
kunna blifva det minsta klok på hvad det är, som utskottet har menat,
och hvilka grunder det haft för sitt afslag. Då jag nu förklarat,
att jag icke kommer att göra något yrkande, ber jag att åtminstone
få klart besked, för att, i den händelse denna fråga framdeles
ånyo skulle komma upp, en blifvande motionär då måtte
ha någon ledning för bedömande af utskottets verkliga motiv
för afslag. Ty beträffande denna del af utskottets motivering
finnes det icke för mig någon möjlighet att bli klok på den
verkliga innebörden. Utskottet säger nämligen: »Då emellertid
dessa bestämmelser (rörande kyrkoråds åligganden och befogenhet)
grunda sig på eller stå i samband med stadganden i den
allmänna civillagen och kyrkolagen, hvilka stadganden alltså för
vinnande af det i motionen angifna syftemål skulle erfordra förändringar,
men så nyligen som år 1905 inom Riksdagen väckt

Onsdagen den 20 Mars.

45 N o 20.

förslag i fråga om revision af sistnämnda lag icke vunnit Riks- Angående
dagens godkännande, anser utskottet hvad motionären i berörda yLSSa a.n^-hänseeuden anfört icke böra föranleda bifall till motionen.» Jag™ordningen
måste säga, att det begriper jag verkligen icke. Riksdagen af slog om kyrkoår
1905 en motion om revision af kyrkolagen i dess helhet, och stämma samt
därför skulle Riksdagen nu icke ha rätt att bifalla ett partiellt °CJf

ändringsförslag beträffande denna lag. Jag ber att få erinra om, ’

att det var just lagutskottets ärade ordförande, som vid det till- ^ or s''''
fället, då lian yrkade afslag å den ifrågasatta allmänna revisionen, ,

yttrade, att man måste beträda de partiella reformernas väg. Hvad
är det då, som jag begärt, om icke just en partiell reform? Det
enda fall, i hvilket jag kan finna, att min motion tangerar kyrkolagen,
är i hvad jag talat om kyrkoråds befogenhet eller snarare
påtvungna plikt att kalla inför sig äkta makar, som lefva i oenighet,
och göra dem föreställningar enligt 14 kap. giftermålsbalken.

Detta berör ju kap. 16 kyrkolagen, det medgifver jag, men, med
detta undantag, kan väl ej motionen i öfrigt sägas beröra annat
än frågor om ändringar i kungl. förordningen om kyrkostämma
m. m. af år 1862.

Är det då något så märkvärdigt, jag begärt? Jag säger till
eu början, att jag tycker, att inledningsgrunden i fråga om
kyrkoråds sammansättning är något egendomlig. Enligt 1862
års förordning består nämligen kyrkorådet af församlingens kyrkovärdar
samt så många på kyrkostämma valde, för gudsfruktan
och nit kände män, som församlingen vill utse. Således, kyrkovärdarne
å ena sidan och för gudsfruktan och nit kände män å
den andra. Det är bra smickrande att vara kyrkovärd under
sådana omständigheter! Då var väl 1843 års förordning bra
mycket bättre i detta fall, ty där talades om, att kyrkorådet
skulle bestå af ett visst antal välfräjdade män. Hvilken är gudfruktig,
och hvem skall kunna afgöra det? Är det lämpligt, att en
dylik kvalifikation diskuteras på kyrkostämman? Om jag där
föreslår en person, skall kanske en annan stiga upp och säga:

Nej, han är icke gudfruktig! Hur skall tvisten då slitas?

Detta var den ena ändringen, jag begärde, och den var väl
icke af sambällsomstörtande art. Min andra anmärkning gällde
den egendomliga bestämmelsen i § 22, enligt hvilken det tillkommer
kyrkorådet att upptaga frågor om försummelse af gudstjänsten,
om uteblifvande från läsförbör, om oenighet i äktenskap,
om olydnad mot föräldrar samt att vaka däröfver, att spridandet af
vilseförande läror må såvidt möjligt är förekommas samt kyrkr
lig tvedräkt och söndring förhindras. Då emellertid varningen
af oeniga makar berör ändringar i civillag och kyrkolag, kan
man ju förbigå detta i afvaktan på den revision af härmed sammanhängande
frågor, hvilken, efter hvad jag vill minnas, Riksdagen
begärt.

Enligt förordningen bar kyrkorådet rätt att inkalla personer

N.o 20. 46

Onsdagen den 20 Mars.

Angående på grund af uteblifvande från husförhör, men enligt prejudikat
visso and- ig98 har denna kyrkorådets rätt upphört. Vore det då icke
nordningen bättre att taga bort bestämmelsen ur förordningen för att undom
kyrko- vika oreda och trakasserier? Däremot synes kallelserätten beträfstämma
samt fande försummelse af gudstjänsten fortfarande äga giltighet.

kyrkoråd och Anser utskottet verkligen, att det är lämpligt att behålla en såskolrädm^
m. ^ begtämmelse?

(Forts.; yfu yet jag mycket väl, hvad herrarna säga: de där bestäm melserna

äro föråldrade. Ja, visst äro de föråldrade, och det är
ju därför, som jag anser, att de böra tagas bort; jag har sagt
till lagutskottet: där finnes en sophög af antikverade lagparagra fer;

anser icke lagutskottet det vara skäl att taga bort den? Nej,
säger lagutskottet, den får ligga kvar, till dess den stora städerskan
Kungl. Maj:t vill taga bort den. Ja, när sker det, om icke
då Riksdagens uppmärksamhet blir fäst på detta gamla damm,
denna sophög? Hvarför skall den ligga där, då den icke blott
icke är till någon nytta, men kan blifva till skada och
lända till trakasserier och obehag? Ty det finnes trakter i vårt
land, där kyrkorådet ännu i våra dagar gör bruk af denna kallelserätt,
så märkvärdigt det än kan låta. Jag skall be att få
framhålla ett enda exempel. Det är af den allra mest sorgliga
och upprörande beskaffenhet, och jag kan icke mer än antydningsvis
beröra det.

Det var för en del år sedan en ung flicka, som blef kallad
att inställa sig för kyrkorådet för att varnas. Hon uteblef. Hon
förpliktades vid vite att inställa sig, och dessa viten fastställdes.
Till slut blef hon ålagd att inställa sig för kyrkorådet vid äfventyr
af hämtning genom polismyndigheten. För att fria sig vände
hon sig till en läkare, och genom dennes attest blef hon fri från
kyrkorådets förföljelser och kränkande tillvitelser. Men under
hela denna långa tid hade hennes rykte genom förtalet blifvit
förstördt.

Mina herrar, är icke en sådan händelse ett skäl för borttagande
af bestämmelser, som kunna föranleda till dylika Övergrepp,
hvilka säkerligen i andra landsändar ej varit tänkbara
eller möjliga.

Säkerligen skulle ej heller någon ansett, att det varit möjligt
att skrifva något sådant, i en biskoplig ämbetsberättelse 1903,
som det jag tillåtit mig citera å sidan 2, däri det klagas öfver,
att »söndagarna användas till tidningsläsning o. s. v., att skjutöfningar
på de flesta ställen hållas på söndagen, att en annan
modern företeelse, folkföreläsningarna, hota söndagens helgd, i
det man stundom sökt få dem förlagda till den dagen, trots
prästerskapets energiska protester, mot hvilka vi dock hoppas,
att detta tilltag skall stranda.»

På det sättet bedömer man denna verksamhet, under det att,
glädjande nog, i det öfriga landet prästerna i allmänhet ställa sig

Onsdagen den 20 Mars.

47 N:o 20

sympatiskt mot detta folkbildningsmedel och själfva medverka
som föreläsare på söndagar.

Vidare står det på tredje sidan framhållet, att »prästerskapet
för ett mera kraftigt handhafvande af kyrkotukt behöfde ett mera
kraftigt stöd af lagen och dem som handhafva lagens efterlefnad.»
Det är sålunda icke nog med, att man skall kunna genom polismyndighet
inställa folk inför kyrkorådet. Man är ej nöjd, man
begär ökad makt. Vi svenskar äro väl dock vande att betrakta
oss som fria människor, men här hotas vår frihet genom denna
föråldrade bestämmelse, hvilken som ett damoklessvärd hänger
öfver våra hufvuden.

Af detta skäl har jag fordrat dess borttagande, men lagutskottet
har undanskjutit frågan för i år, men jag har i alla fall
ansett, att jag borde för kammaren motivera de skäl, som föranledt
mig att ta upp frågan.

Genom att Andra Kammaren redan fattat beslut i frågan,
såsom jag nyss nämnt, i öfverensstämmelse med utskottets hemställan,
har den befriat Första Kammaren från att öfvertaga det
ansvar, som enligt min uppfattning faller på lagutskottet genom
dess afslagsyrkande.

Herr Sjöcrona: Motionären har i sin kläm yrkat, »att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ändringar, som kunna finnas erforderliga, i kungl. förordningen
1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd samt därmed
sammanhängande lagrum och författningar», d. v. s. icke
mer och icke mindre än att Riksdagen skulle begära, att Kungl.
Maj:t måtte företaga en fullständigt ny granskning och revision
af hela kyrkostämmoförordningen för att se efter, hvilka förändringar
däri kunde vara erforderliga. Motionären har anmärkt, att
han icke fått veta grunderna för lagutskottets hemställan om afsteg
på hans motion.

Hvad angår motionen i denna vidsträckta omfattning medger
jag, att lagutskottet icke direkt svarat på detta, och det synes
mig, att lagutskottet icke heller behöft göra det, ty — här
kan jag vända förebråelsen mot motionären själf — han har
icke på ringaste sätt antydt, att kyrkostämmoförordningen hvilar
på oriktiga grunder, eller att dess detalj bestämmelser i allmänhet
äro olämpliga, eller påpekat annat än högst obetydligt — hvartill
jag sedan skall komma — hvad som kunde behöfva ändras. Sålunda
tror jag icke, att lagutskottet felat, då det icke närmare
inlåtit sig på motionen i detta dess vidsträckta omfång. Nu
har motionären själf upptagit, hvad han yttrat i sin motion därom,
att enligt kyrkostämmoförordningen skote till medlemmar i
kyrkorådet väljas personer, som äro kända för »gudsfruktan och
nit». Det har verkligen ej heller lagutskottet vetet svara på.

Angående
vissa ändringar
i förordningen

om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m.m.

(Forts.)

N o 20. 48

Onsdagen den 20 Mars.

Angående
vissa ändringar
i förordningen

om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m. m.

(Forts.)

För min del föreställer jag mig, att detta egentligen framkommit
i motionen för att få fram kvickheten, att kyrkovärdar icke skola
behöfva vara kända för gudsfruktan och nit. Jag vill erkänna,
att om icke dessa ord om gudsfruktan och nit stodo i kyrkostämmoförordningen,
så vore det väl icke så stor skada därmed, men
när de en gång stå där, så kan jag icke finna något skäl, hvarför
man skulle utesluta dem, och intet skäl, hvarför man skulle
ställa till en revision af kyrkostämmoförordningen för att få bort
dessa ord.

Ilufvudsaken i motionärens framställning, det förstår hvar och
en, är hans önskan, att bestämmelserna om kyrkorådets befogenhet
måtte upphäfvas eller åtminstone väsentligen ändras. Därom
har lagutskottet sagt, att dessa bestämmelser grunda sig på och
sammanhänga med stadgarna i civil- och kyrkolagstiftningen,
särskildt i civillagens bestämmelser angående skilsmässa i äktenskap.
Motionären har ju i dag själf erkänt, att så länge dessa
bestämmelser i civillagen gälla, kan man icke upphäfva däremot
svarande bestämmelser i kyrkostämmoförordningen angående kyrkorådets
befogenhet att kalla äkta makar inför sig, en procedur,
som är föreskrifven i gällande civillag. Vidare klagar motionären
öfver, att han icke fått upplysning om de åsyftade bestämmelserna
i kyrkolagstiftningen. Ja, mina herrar, skulle man uppräkna
dem, hade det icke blifvit ett obetydligt arbete. Då skulle
man nära nog fått gå igenom hela kyrkolagen och plocka fram
de bestämmelser, som sammanhänga med hvad här stadgas om
kyrkoråds uppgift och befogenhet, och det syntes lagutskottet
icke vara synnerligen nödvändigt.

Frågan gäller ju förnämligast den så kallade kyrkotukten,
ett för öfrigt mycket fult och för mig anstötligt uttryck, som
också kyrkomötets lagutskott på yrkande af mig 1893 utbytte mot
ett annat. Hvad kyrkotukten beträffar, så har det två gånger,
när jag varit med, i kyrkomötet vai it fråga om att få tillfredsställande
bestämmelser i detta hänseende, men icke ens i kyrkomötet
har man kunnat komma till enighet beträffande detta mycket
grannlaga ämne. Så länge vi således icke hafva annan kyrkolagstiftning,
så få väl de nuvarande bestämmelserna i kyrkostämmoförordningen
stå kvar. De bestämmelser, som finnas i kyrkostämmoförordningen,
uttrycka den i kyrkolagen förutsatta patronella
rättigheten för kyrkorådet att kalla församlingsmedlemmar
inför sig och kärleksfullt tala med dem i hvarje ämne, som
kan vara stridande mot kyrklig ordning. I öfrigt hafva vi angående
kyrkotukt, som herrarna ju veta, en gammal förordning
af år 1855, som visserligen kunde i mycket behöfva ändras och
upphäfvas, men som ännu gäller.

Nu har motionären i dag sagt, att man väl kunde besluta
sig för partiella ändringar i kyrkolagstiftningen och att just jag
talat för detta sätt att lösa frågan om erhållande af en ny kyrkoj

Onsdagen den 20 Mars. 49

lag. Ja, det är alldeles riktigt. Jag anser det vara den enda vägen
att närma sig detta aflägsna mål att få eu ny kyrkolag, men
förslag härom afslog Första Kammaren år 1905, och Andra Kammaren
afslog vid samma tillfälle helt och hållet förslaget om, att man
skulle skrifva till Kungl. Maj:t och begära en ny kyrkolag eller
förarbeten för detta ändamål. Då är det väl föga utsikt, att
man skall nu kunna anse frågan mogen för vidtagande af åtgärder
för att erhålla nya kyrkolagsbestämmelser. Så länge nuvarande
kyrkolagsbestämmelser gälla, så länge stå nuvarande bestämmelser
i kyrkostämmoförordningen i full öfverensstämmelse
med dem. Sålunda böra och kunna de sistnämnda icke ändras
enbart.

Att på ett eller annat ställe eller i ett eller annat fall ett
kyrkoråd har missbrukat sin rätt att kalla inför sig medlemmar
af församlingen, det vill jag icke bestrida. Det är möjligt att
så händt, och det kan hända, att det inträffat just inom det stift,
som motionären tillhör, men icke kan man väl begära, att lagar
skola ändras därför att de i ett eller annat fall blifvit missförstådda
af den myndighet, som har att tillämpa dem. Skulle det
vara förhållandet, skulle man oupphörligt få ändra dem och ändock
aldrig komma till riktigt resultat, ty hvar skall man få
garanti för, att de, som skola tillämpa lagarna, alltid tillämpa
dem rätt och efter deras anda och mening.

Sedan har motionären, för att ytterligare gifva stöd för sina
åsikter, åberopat en biskops ämbetsberättelse. Därom vill jag icke
mycket yttra mig. Det kan hända, att ett och annat uttryck där
är mindre lämpligt; och komma de åsikter, som där uttalats, till
synes vid tillämpning af ett och annat kyrkoråds rätt att kalla
församlingsmedlemmar till förhör inför sig, så får det rättas i
vederbörlig ordning, såsom också, enligt hvad motionären omförmält,
skett i ett fall. Det kan väl ej heller utgöra någon anledning
till ändring af gällande lagar och författningar.

Med dessa få ord har jag nu besvarat, hvad motionären yttrat,
och tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Möller: Jag är fortfarande icke riktigt klok på,
hvad utskottets ordförande menat. Han ordade om, att
det talas om kyrkorådet i hela kyrkolagen. Ja, han, som är mera
lagkunnig än jag, bör väl hafva större vitsord än jag. Hans
yttrande förefaller mig emellertid egendomligt.

Så vidt jag vet, så är den första k. förordning, som vi äga
om kyrkoråd, af år 1817. År 1843 fingo vi en annan k. förordning
och år 1862 en ny. Men själfva kyrkolagen är af år 1686,
och uti den ursprungliga kyrkolagen kan jag icke finna, att det
förekommer något stadgande om kyrkoråd. Sålunda måste jag
vidhålla min uppfattning, att man mycket väl kunnat vidtaga

N:o 20.

Angående
vissa ändringar
i förordningen

om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m. m.

(Forts.)

Första Kammarens Prof. 1907. N:o SO.

4

N:o 20. 50

Onsdagen den 20 Mars.

Angående
vissa ändringar
i förordningen

om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m. m.

(Forts.)

ändringarne i k. förordningen 1862 utan att behöfva någon ändring
i kyrkolagen.

Men för konsekvensens skull ansåg jag då, att äfven en ändring
borde införas beträffande oeniga makars varning inför
kyrkorådet. Endast här behöfdes samtidigt en ändring i civiloch
kyrkolag.

Herr Sjöcronas insinuation, att jag skulle hafva väckt min
motion för att få komma fram med en kvickhet, tror jag mig
mycket lätt kunna tillbakavisa. Det är icke jag, som gjort kvickheten
utan det är lagskrifvarne, som jag blott citerade, men jag
anser ordalydelsen »välfrejdade män» i 1843 års förordning lämpligare
än den i 1862 års förordning använda »för gudsfruktan och
nit kända män».

Lagutskottets ordförande borde väl erkänna, att det är bättre
att hafva sådana bestämmelser, som kunna kontrolleras än sådana,
uttryck, som lämna rum för godtycke vid tillämpningen.

Det kan vara kvistigt nog att afgöra, om en person är gudfruktig
eller icke, men det är lätt konstatera, om han är välfrejdad
eller ej.

Det var sålunda icke för att säga en kvickhet, utan iför att
framhålla behofvet af en ändring af en i mitt tycke fullkomligt
olämplig bestämmelse som jag i min motion påyrkade sagda
ändring.

När sedan lagutskottets ordförande kom till slutet af sitt anförande,
talade han om, hur kyrkorådets uppgift var att tala
kärleksfullt till dessa personer, som genom polisen inställdes. Jag
undrar hvad de kärleksfulla orden hafva för betydelse under
dylika omständigheter. Jag tror, att det blir sådd på hälleberget.
Det förefaller mig verkligen, som herr Sjöcrona rent af önskade
bibehållandet af dessa bestämmelser. Jag anser, att det är stridande
mot gammal svensk uppfattning om den personliga frihetens
otänkbarhet, att en person, innan han har blifvit dömd eller
af åklagaremakten förklarad skyldig träda i häkte, skall på detta
sätt kunna ställas inför ett kyrkoråd, bestående af några personer,
må vara hur gudfruktiga som helst, men därjämte kanske ytterst
enfaldiga och omdömeslösa, såsom t. ex. kyrkorådsledamöterna
vid det af mig anförda sorgliga fallet.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.;

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionen.

Onsdagen den 20 Mars.

51 N.o 20.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag dels till
Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 34, angående val af tre fullmäktige i riksbanken och af
tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda
verk;

n:o 35, angående val af ordförande och två fullmäktige i
riksgäldskontoret jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige i
nämnda verk;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 36, för friherre B. C. J. Langenskiöld och ledamoten af
Riksdagens Första Kammare H. R. Törnebladh att vara fullmäktige
i riksbanken;

n:o 37, för expeditionschefen m. m. Carl Berg att vara fullmäktig
i riksbanken;

n:o 38, för tre suppleanter för Riksdagens fullmäktige i riksbanken
;

n:o 39, för ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret;
samt

n:o 40, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 59, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett till förra lagmansbostället 1 mantal Viby n:o 4
i Södermanlands län hörande område;

n:o 60, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ökning af fonden för torfindustriens befrämjande;

n:o 61, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden;

n:o 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af en del utaf förra bergshauptmansbostället
Väsby i Västmanlands län;

n:o 63, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af två ägoskiften, tillhörande förra
skogvaktarbostället Käpplunda n:o 2 Gransikagården i Sköfde
socken, Skaraborgs län;

n:o 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Göteborgs hospital af viss del utaf hemmanet 5/«
mantal Storhagen i Backa socken af Göteborgs och Bohus län;

n:o 65, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till landtförsvaret af förra hospitalslägenheterna n:o 67
Elisabeth och Nils Ihres åker samt n:is 68 och 69 Trumslagareåker
i Visby stads område; och

N:o 20. 52

Onsdagen den 20 Mars.

n:o 66, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
restitution af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl och märgel;
äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående bestämmelser i syfte att för försäljning af preserverade
ägg skola gälla samma föreskrifter som för försäljning af
margarin; och

n:o 3, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om
jämnare fördelning af vissa skatter, som betunga landsbygden.

Herr Enhörning aflämnade en af honom m. fl. undertecknad
motion, n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
ändring i 20 § 1 mom. och 22 § af lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagens lopp första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet,och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att statsutskottets utlåtanden nås 51
och 52 uppföras på föredragningslistan till den 6 april.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 3,02 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1907. O. L. Svanbäcks Boktryckeri.