RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1907:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1907. Första Kammaren. N:o 19.

Lördagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Hans excellens herr ministern för utrikesärendena Trolle aflämnade
Kungl. Majrts nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32,
33, 35, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen
;

2:o) med förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap.
rättegångsbalken; samt

3:o) med förslag till understöd m. m. åt vaktkon sta pela vid
tvångsarbetsan stalten i Karlskrona J. A. Nilsson för honom genom
olycksfall i tjänsten tillskyndad skada.

Herr statsrådet Swartz öfverlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner
till Riksdagen:

Ko) angående ny aflöningsstat för statskontoret;

2:o) anordningar för eldens ledning å pansarfartygen;

3:o) pension åt tryckeriföreståndaren vid sjökarteverket A. J.
Aurell;

4:o) angående inköp af den kvarstående delen af Dädesjö församlings
gamla kyrka in. m.; samt

5:o) angående rätt för rektorn vid folkskoleseminariet i Strängnäs
S. F. G. Lundqvist till uppflyttning i högre lönegrad.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att för kammaren få till kännagifva,

att enligt i går vid talmanskonferensen träffad öfverenskommelse
kommer under nästa vecka arbetsplenum att äga rum
Första Kammarens Prot. 1907. N:o 19. i

N:o 19. 2

Lördagen den 16 Mars.

på onsdag samt, om så erfordras, äfven på torsdag och fredag.
Närmaste arbetsplenum därefter blir torsdagen den 4 april, då
gemensamma voteringar komma att anställas öfver alla de voteringspropositioner,
som dittills blifva godkända. Under mellantiden
komma icke andra frågor att företagas vid de plena, som då kunna
förekomma, än förslag till Riksdagens skrifvelser och till voterings^
propositioner, i fall sådana inkomma, med flera liknande ärenden:

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

Upplästes ett ingifvet läkareintyg af följande lydelse:

Landshöfding Ch. E. von Oelreich är af sjukdom (influensa)
hindrad att tills vidare deltaga i Riksdagens arbete, intygas.

Stockholm den 15 mars 1907. J- Jundell,

Med. doktor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kuugl. Maj:ts näst''
lidne dag bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående
aftal med Norge om gemensamma undersökningar rörande de svenska
flyttlapparnes renbete i Tromsö och Nordlands amt.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 8, äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 26 och 27.

Angående Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 13 och 15 innede
sociala re-varande mars bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion
geringsären- om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående de sociala regeringsärenmanförande
denas sammanförande under ett statsdepartement m. in.
under ett

statsdepar- Uti en inom Andra Kammaren af herr David Bergström väckt,
tement. Lll konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 20, i hvilken herr
Ernst Beckman instämt, hade motionären föreslagit, »att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t, efter pröfning
i samband med spörsmålet om inrättande af ett nytt stats1
departement för handel, industri och sjöfart af frågan om de sociala
ärendenas sammanförande under ett statsdepartement, med angifvande
jämväl i dess benämning af detta dess verksamhetsområde,
täcktes till Riksdagen afgifva de förslag till grundlagsändringar!,
hvartill denna pröfning kan föranleda.» 1

Lftrdagen flen lfi Mar».

3 N:o 1».

Utskottet kade i nu föredragna utlåtande på auförda skäl hem- Angående
ställt, att Riksdagen, i anledning af herr Bergströms förevarande ^e snc''‘a^a rer
motion, mätte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t,
vid pröfningen af spörsmålet om inrättande af ett nionde stats- manförande
departement, eller ett departement för handel, industri och sjöfart, under ett
äfven ville taga under ompröfning frågan om sociala regerings- *tatsdeparärendens
sammanförande under ifrågavarande eller annat departe- tementment,
med angifvande i benämningen å departementet af detta dess (.borta.)
verksamhetsområde, och till Riksdagen afgifva de förslag till grundlagsändringar,
hvartill denna pröfning kunde föranleda.

Vid utlåtandet fanns reservation afgifven af herr Berg, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Berg, Lars. Då jag reserverat mig mot det förslag till
riksdagsbeslut, som nu föredragits, har jag naturligtvis icke gjort
det på grund af något underskattande af den utomordentliga vikten
för fäderneslandets utveckling och trefnad, att de sociala ärendena
förberedas på ett enhetligt och sakkunnigt sätt, så att de må kunna
vinna den bästa lösning, utan jag har reserverat mig, därför att
det förslag, som nu föreligger, är grundadt på en åsikt, som jag
anser vara oriktig, den åsikten nämligen, att det för vinnande af
en god lösning är ovillkorligen nödvändigt, att dessa ärenden, såvidt
möjligt och lämpligt linnes, sammanföras till gemensam handläggning
under ett enda departement. Detta tror jag icke är hvarken
möjligt eller nödvändigt. Erfarenheter från andra länder gifver
icke heller stöd åt en sådan teori. Utskottet kan icke ens åberopa
auktoriteten hos föregående konstitutionsutskott i liknande frågor.

Märkvärdigt nog — och det är troligen en öfverraskning för många
liksom det varit för mig — finnes det icke ett enda land på jorden
utom Frankrike, som inrättat ett särskildt departement för sociala
ärenden, och det först från detta års början. Lång erfarenhet i den
vägen har man således icke. Men föregående års utskott yttrar sig
också emot och vederlägger denna åsikt på följande sätt:

»Då man icke rimligen kan af en departementschef fordra, att
han skall vara sakkunnig i hvarje särskild grupp af ärenden, som
höra under det departement han företräder, torde det af motionärerna
uttalade önskemålet om eu på samma gång enhetlig och
sakkunnig behandling af ifrågavarande ärenden näppeligen kunna
på den angifna vägen till fullo vinnas. Därjämte kan det ingalunda
tagas för gifvet, att det vore till fördel, om alla ärenden, som
kunna anses tillhöra de sociala frågorna, blefve sammanförda under
samma departement. Sålunda kunna lagstiftningsfrågor, som beröra
arbetsförhållanden, icke rätt bedömas utan noggrann pröfning
af deras förhållande till lagstiftningen i öfrigt, och likaså äro arbetarfrågor,
som tillhöra det ekonomiska området, så nära förbundna

»so 1». 4

Lördagen den 16 Mars.

Angående
de sociala re
geringsärendenas
sammanförande

under ett
statsdepartement.

(Forts.)

med frågor, som angå industrien och näringslifvet, att de ej utan
olägenhet kunna förläggas under ett annat departement än det, som
har att behandla frågor om handel och näringar. Man finner också,
att sociala ärenden i utlandet ganska allmänt förlagts till särskilda
byråer under ministerierna. Ifrågavarande ärenden äro i många
fall af den beskaffenhet, att de svårligen kunna utbrytas och handläggas
skilda från andra ärenden, med hvilka de hafva ett naturligt
samband, men som äro sådana, att de måste inom skilda departement
behandlas »

Af dessa erfarenheter skulle man kunna vara berättigad att
sluta, att lämpligaste sättet att behandla dessa ärenden vore att
sammanföra dem gruppvis till det departement, hvarest de med
dem i nära samband stående frågor handläggas och hvarest nödig
sakkunskap och sakkunniga organ finnas eller lämpligen böra anordnas.

Hvad nu särskild! själfva utskottets kläm beträffar har utskottet
föreslagit Riksdagen att göra två uttalanden, att framställa två önskemål
i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t, det ena att Kungl.
Maj:t, vid pröfningen af spörsmålet om inrättande af ett nionde
statsdepartement, eller ett departement för handel, industri och sjö*
fart, äfven ville taga under ompröfning frågan om sociala regeringsärendens
sammanförande under ifrågavarande eller annat departement,
och det andra, att jämväl i departementets namn skulle angifvas
dess sociala verksamhetsområde samt att Kungl. Maj:t med
anledning däraf måtte hos Riksdagen föreslå de grundlagsändringar,
som af denna utredning kunde påfordras. Det första af dessa
önskemål rörande fördelningen af ärenden till visst eventuellt departement
ingriper i den närmare fördelning departementen emellan,
som bestämmes af Kungl. Maj:t enligt 6 § R. F. och afser hvarken
ändring eller förbättring af grundlag på sätt riksdagsordningen §
38 stadgar. Det hör sålunda icke under konstitutionsutskottets bepröfvande,
och Riksdagen bör, enligt min mening, icke befatta sig
med att aflåta någon skrifvelse härom, äfven därför att Riksdagen
har affärdat en nära liknande skrifvelse om ett nytt statsdepartement
för handel m. m. endast för två år sedan, och Riksdagen har
all grundad anledning att antaga, att dessa frågor om fördelning af
ärendena departementen emellan, just med anledning af denna 1905
års skrifvelse, komma att af Kungl. Maj:t tagas i noggrant öfvervägande.

Det andra önskemålet, som gäller benämningen på det blifvande
departementet, är så oväsentligt och af så ringa betydelse, att det
är alldeles onödigt, minst sagdt, att Riksdagen därom skrifver.
Namnfrågan är emellertid den enda punkt, på grund hvaraf utskottet
har befogenhet att taga motionen under ompröfning.

Jag har därjämte haft eu annan särskild anledning att reservera
mig nämligen den, att utskottet, i strid mot mitt därom gjorda
yrkande, icke ansett sig höra beröra den viktiga omständigheten,

Lördagen den 16 Mars.

5 N:o 10.

att detta ärende om ett nytt statsdepartement i lång tid varit före- Angående
mål för Riksdagens behandling och uttalanden, i det att, sedan år de sociala n1857
i icke mindre än 4 kungl. propositioner och 13 motioner gjorts ^maaJärnframställningar
i syfte att få ett nytt statsdepartement inrättadt, till nmnförande
hvilket, enligt vissa förslagsställares åsikt, skulle förläggas ärenden, under ett
som angå samfärdsel, kommunikationer, allmänna arbeten m. m., statsdeparmedan
en annan del ansett att ärenden, som angå näringsväsendet, ienient

skulle dit förläggas. Senast år 1893 skref Riksdagen och begärde, (Fort8-)

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande frågan om ett nytt
statsdepartements inrättande samt inkomma till Riksdagen med proposition
därom; och förklarade sig Riksdagen anse, att de ärenden,
som i första rummet skulle förläggas under detta departement, vore
just dem som berörde samfärdsmedlen. Men Riksdagen framhöll
därjämte, att som de angelägenheter, som anginge allmänna arbeten,
stode i ett visst samband med dem, som omfattade allmänna samfärdseln
och handeln, hade Riksdagen funnit önskligt, om alla dessa
ärenden kunde sammanföras under ett departement. Då nu Riksdagen
för längesedan yttrat sig om denna fördelning så, att till det
blifvaude handelsdepartementet borde förläggas äfven ärenden
rörande allmänna arbeten och kommunikationer, synes det, att utskottet,
då det ansåg sig böra upptaga frågan rörande de sociala
ärendenas fördelning mellan detta eller annat departement, också
bort erinra om denna synnerligt viktiga omständighet äfvensom
därom, att samfärdseln och de ärenden som höra dit fortfarande
vänta på att erhålla sakkunnig och tillfredsställande enhetlig ledning
inom den högsta administrationen. Eljest kan utskottets förbigående
af dessa ärenden föranleda till missförstånd, samt uppfattas
såsom en önskan att undanskjuta dem och afsiktligt visa att frågan
om dessa ärendens sammanförande till ett departement vore föråldrade.

Det skulle vara för mig särdeles frestande att framhålla, hurusom
den sistnämnda frågan om inrättande af ett nytt kommunikationsdepartement
nu är vida angelägnare, vida nödvändigare och
mera tvingande än hvad den var, då den af Kungl. Maj:t väcktes
för mer än 50 år sedan, och att detta ligger i sakens egen natur.

Ty i ångans tidehvarf är det en lifsfråga för nationerna att hålla
sina samfärdsmedel i bästa skick.

Men då jag och andra med mig på sista tiden ofta försökt,
men sällan lyckats, vinna kammarens öra och intresse för dessa så
ytterst viktiga frågor, skall jag inskränka mig så mycket som möjligt
och till en början erinra därom, att den nation, som försummar
sina samfärdsmedel, kommer i täflingen med andra snart på efterkälken
till och med inom eget land. Kommunikationernas betydelse
ökas därför oafbrutet i hvarje framåtgående land och de kräfva
ökad omvårdnad och studier. Läget har på ett drastiskt sätt betecknats
med ett käjserligt bevingadt ord: »wir stehen im Zeichen
des Verkehrs»; och det betyder, fritt öfversatt: vi stå inför en

N:o 19. 6

lördagen den 16 Mars.

Angående
de sociala regeringsärendenas
sammanförande

under ett
statsdepartement.

(Forts.)

sådan utveckling af den allmänna rörelsen, att dess befrämjande
och besörjande genom offentligt understöd blifvit ett statsintresse
af högsta rang. Redan däraf inses huru nödvändigt det är, att
ärenden som röra samfärdseln komma under en sakkunnig och
fackmässig ledning.

Alla våra kommunikationsmedel befinna sig i otillfredsställande
skick, efterblifna som vi äro i jämförelse med äfven våra närmaste
grannländers. Våra landsvägar äro sämre än några vägar jag sett
i främmande länder och vida sämre än vårt västra grannlands.
En stor del af vårt land, ja mer än hälften af detsamma, är glest
befolkadt, och fortfarande'' i behof af ett utsträckt och väl ordnadt
vägnät. De öfriga delarna af landet behöfva förbättrade vägförhållanden,
isynnerhet nu i dessa automobilismens tider. Men huru
sköta vi dem? Hvilken ledning hafva vi? Jo, detta år hafva
vi till och med i statsverkspropositionen fått mottaga förslag eller
se förslag bebådas, att vi skulle hädanefter bygga våra allmänna
vägar i vissa för tillfället mindre trafikerade trakter sämre, mera
otillfredsställande, backigare och smalare, så att de icke ens skulle
motsvara behofvet sådant det ansågs vara i vårt land för 200 år
sedan. Redan häraf ådagalägges tydligt att det behöfves oundgängligen,
att fackkunskapen kommer till sin rätt inom den högsta
administrationen.

Våra vattenvägar äro ännu mer föråldrade. De äro med undantag
möjligen af Göta kanal och Trollhätte kanal nu sådana, att de
måste öfvergifvas af trafiken själfmant. De kunna icke begagnas
för den ökade produktionens tillgodoseende, tv de äga för små
dimensioner. De kunna därför icke heller i pris eller trafikförmåga
konkurrera med järnvägarna, knappast med landsvägarna. Pråmarna
och ångbåtarue för kanalfarten äro sådana, att de frakta litet mer
än en enda malmvagn på Luleå—Ofotenbanan, men mycket mindre
än två. Men äfven dessa vattenvägar, hvartill vi i vårt land hafva
rikare lägenheter än hvad som finnes annorstädes, huru förvaltas
de af oss? Det uppgjordes exempelvis, efter långa förberedelser,
ett på enskildt initiativ och delvis enskild bekostnad utarbetade
fullständigt förslag till ombyggnad af Trollhätte kanal. Detta inlåstes
i något arkiv af regeringen, och statsutskottet lyckades under
formen af eu järnvägsfråga förmå Riksdagen — icke denna kammare
utan Riksdagen, efter gemensam votering — att icke blott icke,
lämna de hithörande naturliga vattenvägarna oförändrade i deras
nutida skick, utan det lyckades utskottet förmå Riksdagen att
fördärfva den naturliga farled, som fanns, att bygga igen och för
en lång framtid omöjliggöra dess förbättrande, samt att hindra
efterkommande att begagna den lysande, enastående lägenheten till
eu inre vattenväg, som skulle göra den delen af Sverige till ett stort
och rikt land, och som en nådig försyn har skänkt oss ovärdiga.
Jag tror, att detta är ett tillräckligt bevis på huru oundgängligen
nödvändigt vi behöfva fackkunskap inom regeringen och därigenom

lördagen don Ö> Mani

7 Nio 19.

intresse, kanske entusiasm, för dessa frågors främjande. Ser man
åter till huru det förhåller sig med våra hamnar, så skall man
finna, att vi icke äga eu enda hamn, som kan mottaga eu större
oceanångare, oaktadt vi mer än andra nationer äga förutsättningar
att för billigt pris skaffa oss dem. För några dagar sedan valbar
före eu fråga om att till rikets försvar och till underlättande
af sjötrafiken för dess hufvudstad anslå ett litet belopp för undersökning
af lämpligaste sättet för upptagande af eu ny farled af
den allra största betydelse i båda dessa hänseenden. Statsutskottet
afstyrkte emellertid detta förslag, och det var endast genom eu
slump, som den frågau gick igenom här. Behöfva vi ej äfven i dessa
frågor eu sakkunnig ledning?

Jag skall icke här taga upp järnvägsfrågan annat än med
några ord. Förhållandena därvidlag hafva varit och äro vida
ljusare än vid nyssnämnda vägar, i synnerhet beträffande järnvägarnas
tillkomst och första trafikanordningar. Men äfven de befinna sig
nu i efterblifvenhetens tecken; om man undantager den ansats, som
gjorts till införande af elektrisk drift vid dem, stå de utlandets vida
efter. Detta är icke en anklagelse mot järnvägsstyrelsen, utan det
härleder sig från organisationsfel. Järnvägsstyrelsen har ett allt förstört
verksamhetsområde med suverän makt, i viss mån oberoende
af Konung och Riksdag och utan all annan kontroll än af kammarrätten,
ett verksamhetsområde, som i andra länder med stambanor
är deladt på tre myndigheter: regeringen som handlägger de rent
järnvägspolitiska ärendena, ortsförvaltningarna, som bestyra om
rerkställighetsåtgärderna, och generaldirektionerna med sina talrika
byråer, som utöfva den tekniska och ekonomiska kontrollen och i
viss mån utgör det sakkunniga rådet. Dessutom saknar järnvägsförvaltningen
ju tjänstemän med nödig utbildning i afseende på
sådana viktiga frågor som det statsekonomiskt och finansiellt bästa
sättet för ordnandet af trafiken, dess tariffer, särskildt staffeltariffer
för gynnande af exporten, af godsklassificeringen, samtrafiksaftalen,
synnerligast dem med utlandet, ångfärjeförbindelserna,
koncessionsväsendet m. in., men först och sist i den fråga, som
anses viktigast i utlandet, nämligen samtrafiksaftalen med utlandet.
Om allt detta har kunskapen i vårt land varit ganska ringa, därför
att vi icke hafva några undervisningsanstalter, eller studier eller
någon ledning i dessa ärenden. Såsom herrarna veta, har det
också klagats och klagas än öfver, att dessa samtrafiksaftal
med utlandet i de flesta fall verka rent af såsom importpremier
till skada för Sveriges handel, sjöfart, järnvägar etc. Jag skall
sluta med att endast beröra en sak till, nämligen bokföringen,
som är oriktig och lämnar en alldeles vilseledande bild af resultatet
af hela järnvägsförvaltningen. Vi hafva nyss fått på
våra pulpeter här i kammaren utdelad en »Summarisk redovisning»
för järnvägstrafiken i fjol, som visar oss inkomster, utgifter och
behållning samt statsbanornas »värden» för 1906, men denna är

Angående
de social,atrege,
ringsåren
ätnas sam.
manförande,
under ett
statsdepar
tement.
(Korts.)

Ii:o 19.

Angående
de sociala regeringsärendenas
sammanförande

under ett
statsdepartement.

(Forts.)

8 Lördagen den 16 Mars.

som sagdt vilseledande, ty däri ingå inga tillräckliga afskrifningar
af materielutvidgningar och förbrukningsartiklar m. m. Däremot
angifves däri »inlevereringen» till statskontoret, såsom en ibehållning»
på järnvägsdriften, ehuru lånemedel — ibland skattemedel
— måste samtidigt användas till täckande af det årliga behofvet
af ökad rullande materiel, utvidgningar och andra omkostnader för
driften, som sedan kapitaliseras såsom ökad anläggningskostnad,
och ökadt värde, som nu har stigit utöfver ursprungliga anläggningskostnaden,
323 millioner kronor i rundt tal, till 488 millioner
kronor eller med 50 procent. Skenbart har erhållits en behållen
vinst af 17,300,000 kronor trafikmedel, men samtidigt måste utbetalas
6,000,000 kronor statsmedel till ofvannämnda materiel och
omkostnader. Detta är uppenbart orätt och det skulle leda ett
enskildt bolag på fall att på detta sätt systematiskt taga utdelningar
i stället för att årligen afskrifva förbrukningsmaterielen. I stället
för 17,300,000 kronor borde man hafva inlevererat till statskontoret
endast 11,300,000 kronor och betalt materiel- och utvidgningsbehofven
med 6,000,000 kronor af trafikmedlen. Man finge då
något begrepp om huru affärsställningen vore. Skulle man därtill
lägga all räntekostnad under byggnadstiden och alla nödlidande
räntor och amorteringar under de sista 50 åren, så skulle både
anläggningskostnaden och behållningen blifva en helt annan än den
»summariska redovisningen» angifver. De summor, som där framläggas,
vilseleda icke blott järnvägsstyrelsen själf, så att den glorifierar
sig öfver resultatet, utan Riksdagen, såväl som regering och
allmänhet, blifva också vilseledda däraf, likasom statsbanepersonalen
och arbetarna, som häraf taga sig anledning att oskäligt öka sina
anspråk på förhöjda aflöningar från de »rika statsbanevinsterna».
Äfven här framträder behofvet af sakkunskap vid Konungens
rådsbord.

Då allt det, som jag nu yttrat i afseende på frågan om de
sociala ärendenas sammanförande till ett departement, synes mig
bevisa, att utskottets behandling af föreliggande motion delvis står
i strid med § 38 mom. 1 riksdagsordningen och i öfrigt lämnar
en ofullständig utredning af det härmed i nära samband stående,
af Riksdagen tillförene lifligt framhållna behofvet af ett särskilt
statsdepartement för ärenden, angående samfärdsel, kommunikationsanstalter
och allmänna arbeten, så tillåter jag mig att yrka afslag
på utskottets hemställan.

Herr Berlin: Såsom kammaren nyss hört, delar reservanten
med utskottet öfvertygelsen om de sociala ärendenas stora betydelse
och om vikten af att dessa ärenden erhålla en sakkunnig och enhetlig
behandling. Under det denna öfvertygelse hos utskottet grundlagt
beslutet om en framställning till Kungl. Maj:t angående medverkan
för vinnande af detta ändamål, har den emellertid hos reservanten
alstrat åsikten, att ingenting bör i saken åtgöras; och han

Lördagen den It! Marn

it N:o 19.

har, utgående från denna sin åsikt, underkastat utskottets betän- Angående
kande eu vidlyftig kritik, som jag skall försöka bemöta i de delarlle snctala re
åtminstone, där den berör detta betänkande. ^denas^am

Jag tillåter mig till en början anmärka, att då reservanten talar manförande
om, att utskottet bär framställt två önskemål, detta påstående synes under ett
bero på någon missuppfattning. Af utskottets kläm framgår, att statsdeparutskottet
uppställt endast ett önskemål. Vidare säger reservanten, &nen ■
att, om framställning till Kung!. Maj:t om den ifrågasatta utrednin- 1 °rts''
gen nu beslutas, detta skulle innefatta ett ingrepp i den närmare
fördelning af ärendena departementen emellan, som bestämmes af
Kungl. Maj:t genom särskildt utfärdad och kungjord stadga enligt
6 § R. F. och att på grund häraf förslaget ej bort framläggas till
utskottets bepröfvande och ej heller nu bör af Riksdagen upptagas.

Jag ber att få påpeka, att med ett sådant betraktelsesätt det skulle
vara för Riksdagen omöjligt att göra någon framställning till Kungl.

Maj:t rörande en grundlagsändring, som på något sätt kunde anses
komma att resultera i en förändring af regeringsärendenas fördelning
departementena emellan. Hvad den nu föreliggande frågan
beträffar, är den, såsom kammaren torde finna, så långt ifrån att
innefatta något dylikt ingrepp, att, för att departementsstadgan skall
af densamma beröras, det erfordras först och främst, att Riksdagen
nu beslutar en skrifvelse om utredning, för det audra, att, om
skrifvelsen vinner beaktande, Kungl. Maj:t föranstaltar om en sådan
utredning, för det tredje, att denna utredning föranleder en proposition
till Riksdagen, och till sist, att, sedan Riksdagen beslutat i
ämnet, Kungl. Maj:t samtycker till detta beslut. Först då kan någon
förändring af departementsstadgan ifrågakomma. Det torde häraf
framgå, att faran för ett ingrepp i Kungl. Maj:ts makt öfver nämnda
stadga icke är hvarken stor eller öfverhängande.

Reservanten har vidare anmärkt, att denna fråga icke synes
skäligen kunna hänföras till högst nödiga och nyttiga grundlagsförändringar
enligt riksdagsordningens bestämmelse. Om man med
en framställning rörande vissa ärendens förläggande under det ena
eller andra departementet sammanbinder frågan om en eventuell
förändring i detta departements benämning, afser frågan onekligen
en grundlagsändring, eftersom ju grundlagen angifver benämningen
på departementena. Konstitutionsutskottet har i följd häraf varit
oförhindradt att taga upp frågan till bedömande. Om nyttan och
nödvändigheten af en förändring i detta fall kan ju råda olika
meningar, men säkerligen komma dock icke reservanten och jag
att tvista därom, då han ju redan på andra raden i sin reservation
vitsordar de sociala ärendenas betydelse för landets välfärd och
lugna utveckling.

Jag ber nu att få med några ord bemöta reservantens anmärkningar
om hvad utskottet underlåtit, i det utskottet i utlåtandet ej
berört en del frågor. Reservanten har nämligen funnit, att utskottet
bort anknyta denna fråga till ett förslag om inrättande af ett sär -

Ji:o 1». It»

Lördagen den It! Mara.

Angående
de sociala regeringsärendenas
sammanförande

under ett
statsdepartement.

(Forts.'':

skildt departement för samfärdsel och kommunikationsanstalter.
Härtill har utskottet saknat anledning. Utskottet har funnit lämpligt
att förbinda föreliggande fråga med spörsmålet om inrättandet
af ett nytt departement, hvarom utredning blifvit hos Kungl. Maj:t
begärd, men något skäl har icke förefunnits för utskottet att beröra
det i reservationen omtalade departementet för allmänna arbeten
och samfärdsmedel, om hvilket någon framställning till Kungl.
Maj:t hittills ej förekommit. Reservantens anmärkning, att utskottet
bort i detta sammanhang framhålla Riksdagens skrifvelse den 11
april 1893 med anhållan om utredning rörande inrättande af ett
nytt departement, har utskottet så mycket mindre kunnat fästa sig
vid, som enligt utskottets åsigt denna skrifvelse af Kungl. Maj:t
besvarats genom inrättandet af jordbruksdepartementet. Den i följd
häraf vidtagna förändring i regeringsärendenas fördelning har
också medfört ändrad handläggning af de ärenden som röra landets
kommunikationsanstalter. Jag anser, att utskottet lämnat goda skäl
för sitt nu ifrågavarande förslag och jag tror mig kunna såsom ett
ytterligare stöd för förslaget åberopa ett yttrande i Andra Kammaren
under den diskussion, som där förekom i anledning af en liknande
motion vid 1905 års riksdag. Motionären där, herr Beckman, hade
anhållit, att Riksdagen skulle ingå till Kungl. Maj:t med begäran
om inrättande af ett nytt departement för de sociala ärendena;
motionen hade afstyrkts af konstitutionsutskottet och fallit i Första
Kammaren. Under diskussionen i Andra Kammaren yttrade numera
aflidne generaldirektören von Krusenstjerna, en man hvilkens
kompetens att bedöma liknande frågor icke lärer bestridas, följande:
»Äfven jag ber att få biträda herr Beckmans yrkande om bifall till
reservationen, och jag gör det närmast på grund af den erfarenhet,
jag har från den tid, då jag inom ett statsdepartement sysslade
med sociala frågor. Denna erfarenhet har nämligen öfvertygat mig
om vikten utaf att de sociala frågorna, såvidt möjligt, komma att
sammanföras i eu och samma hand. Den har också öfvertygat mig
om den allt mer tilltagande vikten och betydelsen för samhällets

hela utveckling, som den sociala frågan har. —--Visserligen

har frågan nu fallit genom Första Kammarens beslut, men den
innebär dock en framtidstanke, som icke kan, icke bör falla.»

Jag är af samma åsikt och, på grund af hvad jag har haft
äran anföra, anhåller jag om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Säve. För hvart år som gått har den sociala frågan
fått en allt större betydelse, och det tarfvas nog icke någon större
siareförmåga för att kunna förutspå, att den snart nog kommer att
tränga sig fram främst på den politiska dagordningen, gifvetvis
åtminstone då, när vi få den allmänna rösträtten införd. Hvarje
århundrade har sina stora hufvudfrågor; jag bedrager mig nog icke,
då jag uttalar såsom min öfvertygelse, att det tjugonde århundradet
skall särskildt på sin anpart få att lösa de stora sociala frågorna.

I.ördagen den It; Mara.

11 N:o 1».

Nu vet jag väl, att statsmakterna omöjligt skola blifva i stånd
att fullständigt lösa alla de mångartade problem, som innefattas i
den s. k. arbetarefrågan. Det fordras härför hvad som Leo XIII i
sin berömda encyklika, hvari han framställde hufvuddragen af sitt
socialpolitiska system, framhöll såsom det väsentligaste, att ett kristligt
sinnelag och eu sant kristlig åskådning måtte genomtränga folkets
alla klasser; eller hvad som eu yngre svensk statsman eu gång
antydde, då han sade, att de sociala frågorna nog icke komma att
lösas förr än arbetsgifvare och arbetstagare vid uppgörande af sina
mellanhafvanden behagade erinra sig mästarens ord: »allt hvad I
viljen, att människorna skola göra Eder, det gören I ock dem.» Men
hvad statsmakterna kunna göra, det bör ock ske, och hvad som kan
göras är, att man genom att sammanföra de sociala regeringsärendena
under om möjligt ett departement möjliggör för regeringen att bättre
än hittills kunna öfverskåda och följa de sociala rörelserna, med
iakttagande af deras naturliga samband med hvarandra och med
den allmänna ekonomiska utvecklingen, samt att, om så behöfves,
själf initiativkraftigt gripa in för att leda dem på riktiga vägar.

Utskottet har icke velat säga, inom hvilket departement enligt
dess förmenande de sociala ärendena böra förläggas. Men det har
velat framhålla vikten af att ett sammanförande af dessa ärenden
måtte så långt görligt är ske. Nu har den ärade reservanten däremot
anmärkt, att konstitutionsutskottet vid behandlingen af detta
ärende öfverträdt sin befogenhet; och han stödde sig därvid på 6 §
R. F., som förbehåller åt Konungen rätten att bestämma om regeringsärendenas
fördelning mellan de särskilda departementen. Jag
kan emellertid icke fatta, att han har rätt i sin anmärkning. 6 §
R. F. skisserar äfven områdessfärerna för de olika statsdepartementen
och den angifver deras benämning lika väl som deras antal. Hvad
är nu fråga om här? Här är fråga om en partiell omläggning af
områdessfärerna för dessa statsdepartement; och med den betydelse
de sociala frågorna hafva, måste det departement, under hvilket de
komma att förläggas, i väsentlig grad förändra karaktär —- och
naturligt blir då att, med anledning af denna nya, väsentligt förändrade
karaktär, gifva detta departement en delvis förändrad benämning.
Här stå vi således vid eu grundlagsfråga.

Att det departement, som får att behandla de sociala ärendena,
helst borde blifva det nu ifrågasatta nya departementet för handel,
industri och sjöfart, det är min tanke. Det förhåller sig ju så, att
hvad som motiverat Riksdagens skrifvelse om inrättande af ett nytt
departement för handel, industri och sjöfart är ju den allmänna
öfvertygelsen, att vårt näringslif behöfver utvecklas, behöfver en
raskare uppblomstring; och att man tänkt sig, att denna uppblomstring
lättare skulle ske, ifall industrien finge en egen målsman inom
regeringen. Godt och väl! Men skall näringslifvet i landet kunna
uppblomstra, behöfver det framför allt lugn och ro, och detta lugn
och denna ro kan det icke få, så framt icke åtskilliga sociala miss -

al ngäende
de sociala regeringsåren
-denas sam
manförande
under ett
statsdepartement
.
(Korts.)

Ji:o 19. 12

Lördagen den 16 Mars.

Angående
de sociala re
gerijugsärendenas
sammanförande

under ett
statsdepartement.

(Forts.)

förhållanden afhjälpas. Och om industriidkarne möjligtvis skulle
hysa farhåga, att industridepartementet genom de sociala ärendenas
förläggande under detsamma skall afledas från sin hufvudsakliga
verksamhet, böra de dock besinna, att det är industrien, som företrädesvis
framkallat de sociala frågorna. Nu vill jag icke säga, att
industrien skapat dessa frågor; de äro nog gamla, ja, lika gamla
som det civiliserade samhället själft, men det är dock industrien
som gjort, att de blifvit akuta. Den har gjort det under den tid
den utvecklade sig till storindustri, hvarunder den drog massor af
jordbruksarbetare in till industriens hufvudcentra, samt sålunda i
väsentlig grad förökade industriarbetarnas antal. Jag tror därför,
att industriens målsmän böra finna sig däri, att samma departement,
som får att vårda dess intressen, också får uppgiften att följa de
sociala frågorna. Ser man på förhållandena i andra länder, visar
det sig, att man flerstädes börjat sammanföra de sociala regeringsärendena
i en eller flera byråer under ett och samma departement.
Jag vill icke besvära kammaren med att redogöra för förhållandena
i de olika staterna i detta hänseende, men faktiskt är emellertid, att
man i de stora kulturländerna ansett förenligt med statsintresset att
handla på detta sätt.

Nu vet jag visserligen, att den ärade reservanten, som nu liksom
vid så många andra tillfällen utvecklat sin älsklingstanke, upprättandet
af ett särskildt departement för allmänna arbeten, skall
säga, att utlandets exempel äfven visa något annat, nämligen att
man flerstädes upprättat särskilda departement för de allmänna
arbetena. Ja, det är nog sant, men här är dock att observera, att
där utomlands särskildt ministerium är inrättadt för allmänna arbeten,
det är fallet, att detta, såsom i Spanien, äfven fått sig tilldelade
ärenden rörande jordbruk, industri och handel eller, såsom i Belgien,
flnansärenden, eller ock har man, såsom i Danmark, nödgats sammanföra
ärenden rörande industri och handel under inrikesministeriet
eller, såsom i Italien, under jordbruksdepartementet. Hos oss är
civildepartementet det, som har att vårda sig om samfärdseln och
de allmänna arbetena. Det är alldeles gifvet, att, om de sociala
ärenden, som detta departement nu har att handlägga, dragas därifrån,
det får mer tid och tillfälle att uppmärksamma de allmänna
arbetena och samfärdseln, och i all synnerhet blir detta fallet, när
regeringsrätten, hvarom Riksdagen skrifvit, kommer till stånd.

Nu är det möjligt, att jag misstager mig i min uppfattning;
men huru därmed än må vara, visst är, att de sociala ärendenas
betydelse är sådan, att de i regeringen böra hafva en särskild målsman
och en målsman, som känner sig såsom sådan och som känner
eu målsmans förpliktelser och ansvar. Det går icke längre an för
en regering i våra dagar att med afseende å den sociala lagstiftningen
följa grundsatsen: »laisser faire, laisser aller». Det var
denna grundsats de gamla Manchesterraännen tillämpade icke blott
med afseende å statens befogenhet att lagstifta för handel, industri

Lördagen den lfi Mars 13

och näringar, utan äfven med afseende å dess rätt och förpliktelse
att afhjälpa missförhållanden vid det industriella arbetet. De voro
fullt och fast öfvertygade, dessa gode Manchestermän och deras
efterföljare i andra länder likaså, att om blott den enskilde på det
ekonomiska området frigjordes från hvarje lagstiftningens tryck,
skulle han, sporrad af den fria konkurrensen, bäst kunna tillgodose
sina intressen och därmed äfven indirekt samhällets. De i kampen
för tillvaron lösgjorda krafterna skulle på detta sätt bilda hvad man
med en musikalisk benämning kallade eu »samhällelig harmoni» —
»mit demselben Redd», har en tysk författare anmärkt, »mit dem
man ein Katzenkoucert eine romantische Oper nennen kann». Och
huru det gått med harmonien, kunna vi döma af dessa strejker
och lockouter, som vi dagligen få bevittna. Manehestersystemet föll
hos oss i hvad det berörde handels- och näringslagstiftningen med
införandet af skyddssystemet. Det är på tiden att frångå det äfven
med afseende på uppfattningen om statsmakternas ställning till de
sociala frågorna, ty eljest faller den sociala lagstiftningen helt och
hållet i händerna på socialdemokratiens ledande män, och då kommer
samhällsutvecklingen hos oss icke längre att fortgå under normala
former. — Jag yrkar på bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Om man kan våga hoppas, att det störa

bebofvet af ett särskildt statsdepartement för handel, industri och
sjöfart snart skall blifva fylldt, må man ock lifligt hoppas, att detsamma
från första början och allt framgent måtte anförtros åt män,
hvilka äro väl skickade att handhafva de stora uppgifter, som ett
sådant departement kommer att få sig förelagdt. Och för att vara
väl skickad att sköta ett departement för handel, industri och sjöfart
fordras att äga fullständig insikt på samt praktisk blick för detta
verksamhetsområde. Denna uppgift är nämligen så stor och så
maktpåliggande, att den torde kräfva en departementschefs odelade
uppmärksamhet. Om, såsom det blifvit af utskottet föreslaget, denna
uppgift skulle sammankopplas med en annan stor uppgift, nämligen
de sociala ärendenas skötande, fruktar jag, att man i båda afseendena
icke skulle komma längre än till halfmesyrer. Man må således
med skäl påyrka, att ett blifvande departement för handel, industri
och sjöfart måtte blifva fullkomligt skildt ifrån hvad utskottet här
antyder såsom lämpligt, nämligen det samtidiga handhafvandet af
de sociala ärendena.

Jag har velat framhålla detta i främsta rummet från näringslifvets
synpunkt och i andra rummet från synpunkten af just de
ärenden, som äro föreslagna att tilläggas departementet i fråga.
Jag tror, att det skulle vara synnerligen olyckligt, om man icke
skilde dessa båda slag af ärenden åt.

Jag anhåller alltså att få yrka af slag å utskottets hemställan,
sådant det nu föreligger, och vill ännu en gång framhålla nödvän -

N:o I».

A ngående
dr sociala re
geringsären
denas sam
manförande,
under ett,
statsdepartement.

(Forts.)

Sto 19.

Angående
de sociala regeringsårendenas
sammanförande

under ett
statsdepartement.

(Forts.)

14 Lördagen den 16 Mars.

digheten af att näringslifvets stora intressen, handeln, industrien
och sjöfarten, må blifva anförtrodda åt ett särskilt departement.

Häri instämde herr Bergström.

Herr Bergendahl: Kammaren tycker måhända, att diskussio nen

rörande denna fråga redan räckt länge nog, men jag anhåller
likvisst att få yttra några ord för att ställa denna fråga i ljuset
af en annan åskådning än den, som framträdt i den förste och
siste talarens yttranden.

Den sistnämnde talaren tycktes antaga, att de göromål, som
enligt utskottets förslag till äfventyra skulle komma att hvila på det
ifrågasatta handels- och industridepartementet, skulle förtynga dess
verksamhet, så att dessa näringar icke skulle kunna tillbörligen tillgodogöra
sig frukterna af departementschefens arbete. Men är det icke så,
att de i utskottets utlåtande afsedda sociala ärendena höra helt nära
tillsammans med den verksamhet, som af chefen för detta handels-,
industri- och sjöfartsdepartement koinme att utöfvas? Bland de
sociala frågorna intager nämligen arbetarfrågan ett framträdande
rum. Den ifrågasatte departementschefens verksamhet måste ovillkorligen
gå in på det sociala området samt där röra sig mycket
ofta och mycket ingående.

De ärade talare, som här yttrat sig, hafva alla medgifvit betydelsen
af dessa frågor för samhällslifvet. Konstitutionsutskottet
gjorde ett uttalande vid förra riksdagen, då en fråga, snarlik denna,
förelåg. Konstitutionsutskottet yttrade då: »Ingen torde vilja bestrida,
att de sociala frågorna och bland dem den s. k. arbetarfrågan
äro af den stora vikt och betydelse för samhället och dess
utveckling, att de från statsmakternas sida böra vara föremål för
den största uppmärksamhet och omsorg. I likhet med motionärerna
anser jämväl utskottet, att åtgärder böra vidtagas för att dessa
mången gång synnerligen svårlösta och på de mest skilda samhällsområden
ingripande frågor må blifva behandlade med nödig sakkunskap
och så enhetligt som förhållandena kunna medgifva. Dessa
ärendens växande omfattning synes jämväl kräfva, att åt dem beredes
ökadt utrymme inom den högre och den högsta förvaltningen».
Ett sådant uttalande synes mynna ut i den framställning, som utskottet
nu har gjort.

För min del anser jag, att på lösningen af dessa frågor i viss
mån beror, om vi eu gång skola erhålla den arbetsro och samhällslycka,
hvartill vi ju alla sträfva, och helt visst kommer denna lösning
att främjas, därest dessa frågor få eu särskild målsman vid
Konungens rådsbord, eu medlem af regeringen, som har till sip
speciella uppgift att ägna sin omtanke och omvårdnad åt dessa
frågor, att alltid följa de sociala företeelserna med uppmärksamhet
samt iakttaga hvad därutinnan åtgöres i främmande länder.

Man hör ibland klagas öfver, att den svenska regeringen icke

Lördagen deri l(i Mars.

N:o li*.

intager den ledande ställning, som man fordrar af en regering.
Måhända är detta sant, och om så äv förhållandet, så beror det
i främsta rummet på våra konstitutionella förhållanden. Karl man
nu genom eu särskild anordning inom administrationen framlocka
mera initiativkraft från och gifva mera auktoritet åt regeringen
inom ett särskildt område, bör helt visst en sådan åtgärd vidtaga?,
och gifvetvis skall den departementschef, som företrädesvis sysselsätter
sig med sociala ärenden, få en ökad auktoritet uti sitt framträdande
och frambära ärendena med ökad energi. Han har ju
till sitt förfogande hela denna apparat af sakkunskap, som finnes
representerad hos de i hans byråer anställda personer, med hvilka
han ständigt står i kontakt; tv jag tänker mig, att om de sociala
ärendena sammanföras under ett departement, kommer bland annat
den viktiga afdelning, som benämnes den arbetsstatistiska afdelningen,
att dit förläggas. Många af dessa frågor hafva ju redan
varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet. De hafva blifvit
placerade här och där inom lagstiftningen, men många stå ännu
därutanför och klappa på Riksdagens port för att vinna inträde,
och allt talrikare fylka sig de, som stå därutanför. Vi fundera ju
litet hvar öfver dessa saker och en och annan af oss låter sina små
funderingar komma fram till Riksdagen i form af någon motion,
och ibland händer det, att Riksdagen funnit det ligga något uppslag
i en sådan motion och beslutat en skrifvelse till Kungl. Maj:t.
Men i denna skrifvelse fastslås måhända en åskådning, som icke
håller stånd vid en närmare utredning, men som dock verkar tyngande
och besvärande på denna utredning. Riksdagen har ju ansett, att
utredningen eller frågans lösning bör gå i angifven riktning, alltså
arbetas det i den riktningen. Det synes mig dock ligga synnerlig
vikt uppå, att dessa utomordentligt viktiga och invecklade frågor
från första början blifva inriktade på rätt håll, och det torde väl
endast kunna göras af Kungl. Maj:t och under de förutsättningar,
som här ifrågasättas.

Bland de ärenden, som här kunna komma i fråga, omnämndes
åtskilliga i den motion, som förelåg vid sistlidna riksdag. Bland
andra nämndes ålderdoms- och invaliditetsförsäkringar, en synnerligt
viktig fråga för vår industri och hvilken naturligtvis bör tagas
om hand af ett blifvande industridepartement. För hvarje år anslå
vi medel till detta ändamål, och de fonder, som härför redan
nu äro bildade, äro ganska betydliga, men ännu veta vi icke,
huru dessa fonder skola komma till användning. Vi veta icke ens,
om vårt land har resurser att kunna befrämja detta syftemål.
Bland andra frågor nämndes också bostads- och egnahemsfrågan
samt förliknings- och skiljedomsinstitutionen. Ja, denna sistnämnda
fråga torde väl få anstå till en mera aflägsen framtid, ty helt visst
äro vi icke mogna för en sådan institution, och hvarken arbetsgifvaren
eller arbetaren skulle vilja underkasta sig dess domslut.
Men hvad vi borde snart kunna ena oss om vore inrättandet af

A ».gående
itc sociala regeringsärendenas
sammanförande,

under ett
statsdepartement.

(KorteO

N:o 1». 16

Lördagen den 16 Mara.

Angående
de sociala regeringsårendenas
sammanförande

under ett
statsdepar
tement.
(Forts.)

sådana industridomstolar, som uppstått i Tyskland. Dessa industridomstolar
skilja visserligen i rättstvister, men de afgifva jämväl
utlåtanden, som beröra intressetvister och arbetsbetingelser, och
med den auktoritet, som en sådan domstol äger, äro dess utlåtanden
af en viktig, grundläggande betydelse.

Det finnes äfven andra frågor, som böra hänföras hit, t. ex.
lagstiftningen rörande skydd för arbetsaftal och angående arbetsgivareföreningars
och fackföreningars rättsliga ställning. Ett förarbete
är redan gjordt i detta afseende, men något förslag har icke
ännu kommit fram. Hvarpå beror väl det? Kanske till en del
därpå, att icke någon af regeringens medlemmar känner sig särskilt
förpliktad att taga hand om denna lagstiftning, hvilken onekligen
är mycket ömtålig och lätt kan bereda ett nederlag. Säkert
är, att för dessa frågors lämpliga behandling erfordras mera än juridisk
kunskap, det går ej att sitta på sin kammare och konstruera
fram en sådan lagstiftning ur djupet af sitt medvetande. Allt detta
är frågor, som skulle blifva föremål för den nya byråns eller det
nya departementets behandling. Dessa saker stå ju så nära tillsammans
med våra näringsfrågor i allmänhet, så att jag kan knappt
tänka mig, att näringsdepartementet blir riktigt till nytta för näringarne,
om det ej upptoge dessa frågor till behandling och bragte
dem till gynnsam lösning.

Den förste ärade talaren yttrade sina bekymmer däröfver, att i
utskottets utlåtande ej funnes något omnämndt om det viktiga departementet
för kommunikationer och allmänna arbeten. Härutinnan
har man tänkt sig, att om vi finge ett nytt departement för
handel, industri och sjöfart och dit förlädes de sociala frågor, som
därmed kunde stå i samband, och om vidare en regeringsrätt inrättades,
som frigjorde departementen från en mängd tidsödande
besvärsmål, torde nog utrymme finnas att inom något af de befintliga
departementena erhålla en fullt enhetlig och planmässig ledning
äfven af kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena.
Detta är emellertid något, som den begärda utredningen får gifva
vid handen.

De konstitutionella betänkligheter den förste ärade talaren hyste
mot utskottets förslag äro ju redan bemötta, och jag skall bedja
att få understryka hvad härom yttrats. Den ärade talaren förmenade,
att utskottets hemställan innefattade två moment, af hvilka
det ena afsåge en fördelning departementen emellan af regeringsärendena
och det andra att gifva ett nytt namn åt det departement,
som komma att sysselsätta sig med nu afhandlade ärenden. I förstnämnda
afseende hade Riksdagen, enligt talarens förmenande, ingenting
att beställa, och i sistnämnda afseende vore saken af så ringa
vikt, att en grundlagsändring icke borde vidtagas. Jag tror dock,
att detta förslag sträcker sig långt vidare och bottnar mycket djupare
än talaren angifvit. Om dessa frågor skola sammanföras till
ett departement, erfordras särskilda organer för deras förberedande

Lördagen den ]6 Mars.

17 N:<> 19.

behandling. Det är således fråga om eu alldeles särskild organi- Angående
sation inom ett ministerium, och eu sådan organisation kräfver na-<le s°ciala re''
turligtvis utgifter, och för att densamma skall kunna komma till ^maTTamstånd
fordras alltså Riksdagens medverkan. manförande

Mina herrar, jag skall icke längre upptaga tiden, men då jag under ett
inser vikten af de sociala ärendenas enhetliga och målmedvetna
ledning samt att förslagets genomförande skall främja den utveck- ”e“ ''

ling till arbetslugn och samhällslycka, hvartill vi sträfva, ber jag ''or

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Lundsten.

Herr Sjöholm: Herr grefve och talman! Endast några få

ord med anledning af herr Lithanders anförande.

Utskottet har icke, såsom herr Lithander förmenade, uttalat,
att den föreslagna byrån för behandling af de sociala ärendena
nödvändigt skall sortera under det nya departementet för handel,
industri och sjöfart, hvarom Riksdagen hos Kungl. Maj:t gjort framställning.
Utskottet har visserligen uttalat en förmodan, att det
möjligen kunde vara lämpligt att dit hänföra äfven dessa frågor,
men det är icke bestämdt utsagdt att så skall ske, utan det får
bero på Kungl. Maj:ts utredning och pröfning. Det är icke heller
uttaladt att alla sociala ärenden skola dit hänföras, utan, såsom
herrarne behagade finna, är uttrycket helt allmänt och obestämdt:
»Om sociala regeringsärendens sammanförande». Utskottet har
nämligen fått kännedom om, att uti de länder, hvarest nästan alla
saker, som kunna hänföras till sociala frågor, sammanförts under
ett departement, detta sammanförande visat sig vara olämpligt, ty
åtskilliga af de sociala ärendena böra handläggas af de departement,
dit de för närvarande höra. Det är blott de största och viktigaste
frågorna, hvilka just kräfva en enhetlig och sakkunnig behandling,
som böra hänföras under en särskild byrå inom något af de nuvarande
eller det väntade departementet för industri, handel och sjöfart.

Utskottet har slutligen tagit afstånd från motionärens förslag,
som alternativt går ut på införande af ett nytt departement, hvilket
uteslutande skulle behandla sociala ärenden. Är det, mina herrar
välbetänkt, då man väntar en regeringsrätt och ett nytt departement
för handel, industri och sjöfart, att, innan dessa frågor ännu blifvit
af Kungl. Maj:t handlagda, begära få ytterligare ett departement?
Utskottet har för sin del icke kunnat finna detta lämpligt. Däremot
har det synts utskottet fördelaktigt, att de allra största sociala frågorna
hänföras under en särskild byrå inom något af de nu befintliga
eller det väntade nya departementet.

Sålunda tror jag, att hvar och eu, som intresserar sig för att
de sociala ärendena skola handhafvas på det under nuvarande
förhållanden bästa sättet, kan vara med om det förslag, som här
framkommit från konstitutionsutskottet och hvartill jag tillåter mig
yrka bifall.

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 19.

N:o 19. 18

Lördagen den 16 Mars.

Angående
de sociala regeringsärendenas
sammanförande

under ett
statsdepartement.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på afslag
därå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillgännagaf, att anslag utfärdats till nu pågående
sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 13 och 15 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—10.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—32.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 33 och 34.

Lades till handlingarna.

Punktm 35.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 13 och 15
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 46, i anledning af

Lördagen den 16 Mars.

N:o 18.

Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande af ett nytt livalmuseum,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 12 och 13 innevarande mars Angående
bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af dels Kungl. Maj:ts pro- lagförslag om
position med förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom, lag ^
om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nytt- dom m_ m_
janderätt till fast egendom, lag om servitut, lag om inskrifning af
tomträtt samt af fång till sådan rätt, lag om inteckning i tomträtt,
lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken, lag
om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§ utsökningslagen,
lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56
och 57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom, lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen,
lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen den 20 november
1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarblifva, lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning, lag
om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan afledning af vatten, lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen
den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra
samt lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden, dels ock sex med föranledande af nämnda proposition
väckta motioner.

Genom en den 31 december 1906 afbiten proposition, n:o 9,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga propositionen bilagda förslag till

l:o) lag om nyttjanderätt till fast egendom;

2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen
om nyttjanderätt till fast egendom;

3:o) lag om servitut;

4:o) lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt;

5:o) lag om inteckning i tomträtt;

6:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken
;

7:o) lag om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§
utsökningslagen;

8:o) lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55,

56 och 57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom;

9:o) lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen;

10:o) lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen den

N:o 19 20

Lördagen den 16 Mars.

Angående 20 november 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen
lagforslag om ]åter j säljarens vård kvarblifva;

till fast egen- ll:o) lag om andrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars
dom m. m. 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

(Forts.) 12:o) lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879

om dikning och annan afledning af vatten;

13:o) lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen af den 24 maj 1895
angående hvad till fast egendom är att hänföra; samt

14:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och
andra ärenden.

I sammanhang med nämnda proposition hade utskottet till

behandling förehaft sex särskilda, i anledning af propositionen väckta
motioner, nämligen:

1 ro) af herr J. Eettig (motion inom Första Kammaren n:o 35);

2:o) af herr G. F. Östberq (motion inom Första Kammaren

n:o 40);

3:o) af herr J. Frlansson (motion inom Andra Kammaren

n:o 80);

4:o) af herr E. L. Camitz (motion inom Andra Kammaren

n:o 175);

5:o) af herr N. A. Nilsson i Malmö m. fl. (motion inom Andra
Kammaren n:o 178); och

6:o) af herr J. G. Pettersson i Södertelje (motion inom Andra
Kammaren n:o 183),

I de af herrar Eettig och Camitz samt Pettersson väckta motionerna
hade föreslagits, att Riksdagen måtte vidtaga den förändring
i den kungl. propositionen med förslag till lag om nyttjanderätt till
fast egendom m. m., att upplåtelse af tomträtt måtte kunna ske
jämväl af kronan och kommuner tillhörig jord å landet.

Utskottet hade icke haft någon anmärkning att framställa mot
förslagen till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om nyttjanderätt till fast egendom, lag om inteckning i tomträtt,
lag om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§
utsökningslagen, lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen,
lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen den 20
november 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård kvarblifva, lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning,
lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879
om dikning och annan afledning af vatten, lag om ändrad lydelse
af 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom
är att hänföra, samt lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter,
inteckningar och andra ärenden.

Lördagen den 16 Mars.

21 N:o 19.

I nu föredragna utlåtande hade utskottet af anförda skäl
hemställt, att Riksdagen, under förklarande att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt skick antagas,
ville — med afslag å herr J. Erlanssons motion, n:o 80, herr N.
A. Nilssons i Malmö med fleras motion, n:o 178, och herr G. F.
Östbergs motion, n:o 40, — i anledning af berörda proposition och
herr j. Fettigs motion, n:o 35, herr F. L. Camitz’ motion, n:o 175,
och herr J. G. Fetterssons i Södertälje motion, n:o 183, för sin del
antaga förslag till lagar i ofvanberörda ämnen af den lydelse,
utskottets utlåtande utvisade.

Vid föredragningen af utlåtandet begärdes ordet af

Herr Sjöcrona, som yttrade: I afseende å föredragningen
hemställer jag, att hvarje förslag må föredragas paragraf vis med
ingress och rubrik sist, att förslagets text ej må uppläsas i andra
delar än sådana, beträffande bvilka uppläsning begäres, att vid
behandlingen af 1 § i hvarje förslag öfverläggningen må få omfatta
förslaget i dess helhet, samt att, för den händelse lagförslaget kommer
att i vissa delar återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att
vid ärendets förnyade behandling i afseende å de delar af lagförslaget,
som blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Utskottets förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom.

1 Kap.

1 §■

Denna paragraf hade följande lydelse:

»Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet å landet,
vare ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts; dock vare
nyttjanderätt, som åt någon för lifstiden upplåtits, gällande, ändå
att sagda tid öfverskrides. Angår aftalet fastighet i köping eller å
annan ort, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, skall i fråga om tiden för nyttjanderättens bestånd
tillämpas hvad som gäller för stad.

Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet i stad,
vare, där fråga är om fastighet inom område, för hvilket plan för
bebyggande är gällande, eller om jord, som ligger utom sådant
område men hör till tomt, ej bindande utöfver tjugufem år från

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. fn.

(Forts.)

N:o 19. 22

Lördagen den 16 Mars.

Angående det aftalet slöts, dock att i fråga om tid, för hvilken upplåtelse må
lagförslag om spe af tomträtt, gäller hvad i 4 kap. stadgas. Angår aftalet stadstUl^fast^qen-
J01^ som ej hör till tomt, skall i fråga om tiden för nyttj anderättens
dom^m. to. bestånd tillämpas hvad för fastighet å landet i allmänhet gäller.»

(Forts.)

Herr Afzelius: Då nu denna första afdelning af lagbered ningens

förslag till jordabalk förelägges Riksdagen, ber jag att med
ett par ord få erinra om detta arbetes tillkomst och dess syfte.

Det är ju naturligt, att en lag, som är mer än 170 år gammal,
icke längre kan tillfredsställa vår tids behof, det måste ju
vara så, icke blott därför att förhållandena ändras, utan också därför
att själfva rättsuppfattningen ändras. Rättsuppfattningen är också
underkastad utvecklingens lag. Man kan såga, att det nu är 100 år
sedan man började sträfva att ersätta denna lag med något nytt.
När förra århundradet var ungt, tog man för sig stora uppgifter
och trodde sig om att lösa dem raskt. 1809 års män, som på
några månader gjorde om rikets fundamentallagar, tänkte sig, att
de skulle kunna skapa en ny lagbok på ett par år. Det var ju
någonting, som man snart lärde sig ej vara möjligt. Men i allt
fall sträfvade man ända till århundradets midt med det stora problemet
att skapa en helt och hållet ny lagbok. Då förlorade man
modet. Då gick man öfver till någonting annat. Då slog man in
på de s. k. partiella reformernas väg; och sedan arbetade man i
en allt blygsammare, man kan säga tarfligare stil, tills man mot
slutet af 1890-talet kommit ned till ett snart sagdt atomistiskt lappande.
Lagen började se ut som en brokig mosaik, där den ena
biten härledde sig från en tid, den andra från en annan.

Ett sådant förhållande innefattar en allvarlig fara för rättstillståndet.
Dessa särskilda lagar återgifva, som jag nyss sade, i
många stycken olika, i åtskilliga fall motsatta uppfattningar. Men
hvad i en lag är hufvudsak, det är icke i främsta rummet fullständigheten.
Det är icke detaljbestämmelsernas mångfald, det
kommer an på, utan det är sammanhanget i lagen, det inre sammanhanget.
Hvarför? Jo, därför att ingen lag någonsin kan blifva
fullständig, därför att det icke finnes någon lagstiftare, hvars
fantasi räcker till att förutse alla möjliga fall, därför att, äfven om
det funnes en sådan lagstiftare, den lag han skapade skulle blifva
omöjlig att öfverskåda, omöjlig att tillämpa. Hvad lagskipare^
eller lagtillämparen behöfver, det är, att det finnes sammanhang i
grunderna, det är, att de särskilda bestämmelserna i lagen hvila
på gemensamma grunder, som man lätt kan finna ut, grunder, som
man kan tillämpa på andra fall, som möta, men som ej äro särskildt
förutsedda eller omnämda i lagen. Sammanstämma ej grunderna,
blir lagskiparen rådvill, han blir osäker, lagskipningen osäker
och vacklande. Och sedan anklagar man lagskiparen för det, hvarför
man egentligen borde anklaga lagstiftaren.

Det kan nog icke förnekas, att vi i mångt och mycket äro inne

Lördagen den 1<> Mars.

23 N:o li».

på ett sårlant plan. Detta uppmärksammades också af Riksdagen Angående
vid slutet af 1890-talet. Det fälldes i denna kammare och i med - l®g{f™nderätt
kammaren starka yttranden om att man önskade någonting annat; ^ e™en.
och detta var, vågar jag säga, anledningen till lagberedningens dom m. m.
tillkomst. (Forte.)

Hvad är denna lagberednings uppgift? Jag kan uttrycka den
helt kort med att säga: det är att drifva lagarbetet i större stil.

Målet, till li vilket man syftar, är naturligtvis att åvägabringa eu
helt ny lagbok. Men, varnad af erfarenheten, tänker man icke på
att försöka lyfta stenen med ens, att nå målet i ett slag, utan man
vill göra det endast stycke för stycke, bit för bit. Men man vill
taga för sig tillräckligt stora stycken, för att man inom hvart område
skall kunna röra sig med frihet och ändå bevara sammanhanget.
Det är gifvet, att det är en lång och svår väg, som ligger
för oss, innan man når detta mål. Men för min del misströstar
jag ej om att det en gång skall kunna nås på detta sätt, successivt.
Men nog gäller det att aldrig förlora målet ur sikte. Nog
behöfves det, att alla goda krafter samverka och stödja; framför
allt behöfves det, att de små och enskilda synpunkterna få vika
för den stora och allmänna.

Herr af Ekenstam: Efter det anförande, som den siste ärade

talaren hade, är det ju redan herrarne bekant, huru pass långvarigt
arbete, som den lag eller de lagar kraft, som i dag ligga på kammarens
bord. Det är mer än sekelgamla önskningar, som skulle
taga sig uttryck i dessa, och det är mer än sekelgammalt arbete,
som i dessa resultera. Det är emellertid ej underligt, att så är, då
man vet, att i dessa afseenden — och jag yttrar mig nu endast i
fråga om jordarrendet — vi hafva ytterst obetydligt annat att bygga
på än 1734 års lag, och att af dess bestämmelser knappast någonting
annat står kvar än bestämmelsen om att fardagen skall vara
den 14 mars. Det är således för alla dem, som kommit litet djupare
in i hithörande spörsmål och i afseende på dem hyst önskningar
och förhoppningar, ett synnerligen intressant verk, som nu
föreligger till kammarens pröfning. Och från min synpunkt sedt
måste jag säga, att det är med tacksamhet som vi mottaga hvad
lagberedningen, ursprungligen och egentligen, här gifvit oss och
hvad som sedermera lyckligt gått igenom lagutskottets skärseld.

Det har ju under föregående tid varit särskilda önskningar,
som framför andra framhäfts, dels, skulle jag vilja säga, sådana,
som afsett att få fram en fastare form för arrendekontraktet, dels
också andra, som jag skulle vilja kalla önskningar mera i afseende
å det materiella. De förra synas mig vara fullt och lyckligt tillgodosedda,
hvaremot de senare knappast fått det beaktande, som
man hade hoppats. Det har ju, som herrarne väl hafva sig bekant,
allt mer och mer försports kraf på, att möjlighet måtte
beredas arrendatorn att vid afträdet erhålla ersättning för för -

N:o 19. 24

Lördagen den 16 Mars.

Angående bättringar. Dessa kraf hade man nog hoppats skulle fått ett mera
lagförslag om omfattande uttryck än hvad i den nya lagen förekommer. Af detill
fast egen- sarDma linnés egentligen ingenting annat i lagen framhållet än
dom m. m. möjligheten att, där täckdikning har skett, erhålla ersättning för
(Forts.) rören, och man har varit så ängslig för, att ersättning för någonting
annat skulle kunna komma i fråga, att lagutskottet strukit de ord
som lagberedningen insatt framför ordet »rören», nemligen »de
nedlagda», på det att man ej skulle kunna komma att tro, att
också arbetet skulle vid ersättningen beräknas.

Emellertid som nu saken står, tror jag att svenska Riksdagen
bör, som jag redan förut har sagt, med tacksamhet mottaga det
framlagda lagförslaget. Äfven om man i ett eller annat fall kan
hafva särskilda och afvikande meningar i afseende på detaljerna,
torde man icke böra urgera på sin speciella åsikt. Kan det helas
framgång befordras därigenom att intet sönderrifves af detaljerna,
kan man från min synpunkt vara tillfredsställd och hoppas på
förbättringar i framtiden.

Därför, herr grefve och talman, har jag intet annat yrkande
än på bifall.

Herr von Möller: Jag måste i dag utbedja mig öfverseende
i än högre grad än eljest, då jag på grund af den korta tid utskottsbetänkandet
legat på kammarens bord ej kunnat mer än helt ytligt
sätta mig in i denna viktiga och svåra fråga.

Detta lagförslag angår ju främst de svenska landtbrukarne,
godsägare och arrendatorer, som bort hafva tillfälle att diskutera
och pröfva detsamma, huruvida det enligt deras uppfattning är
praktiskt, eller om det ej innehåller bestämmelser, som kanske
kunna vara af ganska ödesdiger natur.

Jag har hört jurister säga, att lagen lär vara synnerligt väl
affattad, på samma gång som jag själf af den kungl. propositionen
varit i tillfälle att se, huru många anmärkningar som framställts
mot den inom högsta domstolen. Jag tänker, att det äfven finnes
ett annat slag af jurister, som nog komma att hälsa denna lag med
tillfredsställelse: nämligen advokaterna. Ty det lär väl ej någon
kunna betvifla att, sedan vi fått denna lag, rättegångar, och ej så
få, komma att uppstå just emedan de som beröras af denna lag
komma att få svårt för att tolka dess verkliga mening. Jag talar
ju som olärd, och för en icke jurist framträda stora svårigheter att
tolka denna lag. Jag har gjort mig möda att läsa lagen, och tack
vare mina läromästare här i kammaren och de fingervisningar, som
de gifvit mig, har jag nu lärt mig att skilja mellan de obligatoriska
bestämmelserna och öfriga bestämmelser, som icke äro af tvingande
natur. Men, mina herrar, det är icke alla, som hafva sådana läromästare
att tillgå på landet; där kommer man mången gång att
helt och hållet missuppfatta lagen, och så uppkomma konflikterna.
Det är emellertid icke från denna sida, som jag skall tillåta mig

Lördagen den 16 Mars.

25 N:o li).

att blästra hvad så framstående jurister som de i lagberedningen
åstadkommit, utan jag ber att få öfvergå till eu särskild punkt,
där jag hyser mycket stora betänkligheter; det är den 7 § i 2
kapitlet.

Herrarne veta, att i vårt långsträckta land äro arbetsförhållandena
synnerligen olika på de större egendomarne. Här uppe i
mellersta Sverige har man i allmänhet tillgodosett fordringarna på
arbetskraft genom s. k. torpare, livilka utgöra sina dagsverken året
rundt. Här har man om vintern i allmänhet skogsarbeten att tillgå,
under det att man i de skoglösa trakterna, såsom Skåne, icke har
något extra arbete under vintern. Där är man sålunda hänvisad
till att genom daglönare eller genom s. k. extra dagsverken, som
uttagas vid särskilda tillfällen, t. ex. vid slåttern, skörden och betupptagningen,
tillgodose arbetskraften. Det kunna herrarne förstå,
att på sådana platser, där t. ex. flera större egendomar äro hopade,
och där det icke finnes några större byar eller dylika mera tätt
bebyggda samhällen, hvarest daglönare kunna erhållas, är det ytterst
svårt för den större jordägaren att kunna, t. ex. vid skörden eller
betupptagningen, få tillräckligt med folk. Då har det på platser,
som jag känner till, ordnats på det sättet, att mellan jordägarne
och arrendatorerna — med egendomar på 50, 75 å 100 tunnland —
träffats öfverenskommelse, att jordägaren skall mot betalning af full
daglön efter gängse pris hafva rätt att buda t. ex. två mansdagsverken
eller tre kvinnsdagsverken i veckan. De budas då i god
tid, en eller flera dagar förut, att infinna sig en viss dag, dock
endast ifall väderleken då är tjänlig.

Enligt denna paragraf är detta villkorliga budande förbjudet.
Det heter nämligen i § 7, sidan 49, att arrendatorn behöfver icke
»inställa sig förr än å andra dagen efter det uppgift, som nu sagts,
meddelats honom». Ja, mina herrar, huru skall man två dagar i
förväg veta, hurudan väderleken kommer att blifva? Har man
reumatism eller podager, så har man nog känning af omslag i
väderleken, men i annat fall så lär man svårligen kunna förutsäga
väderleken två dagar förut.

Nu linnés ju i våra dagar ett sträfvande att ersätta mänsklig
arbetskraft med maskiner, och sålunda söker man att vid skörden
använda själfbindare, men dessa maskiner kunna icke användas
t. ex. i fråga om mycket hög och kraftigt växande råg, helst om
denna slås ned af åskregn. Det blir då omöjligt att slå den med
skördemaskin, och ännu mindre kan man använda själfbindare.
Rågen gror mycket hastigt vid ogynnsam väderlek, och därför har
jag för att rädda min skörd behof af att hastigt få detta rågfält
afmäjadt och få skörden inom hus. Jag budar då den tillgängliga
dagsverksstyrkan enligt § 7 två dagar i förväg. Folket kommer
och — regnet kommer på samma gång. Jag frågar då, hvad jag
skall göra med alla dessa människor, när intet annat arbete finnes

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 26

Lördagen den 16 Mars.

Angående att utföra, om jag icke får buda dem villkorligt på det sätt jag
lagförslag om antydt.

tm fTstZm- Gentemot detta invända nu lagberedningen och utskottet, att
dem m.m. regnar det för godsägaren, så regnar det naturligtvis också för
(Forts.) torparen. Det är mycket sant, men jag skall be att mot den invändningen
få göra en annan invändning. På de större egendomar,
där jag själf haft tillfälle att följa saken, har det sällan eller aldrig
inträffat, att icke de mindre arrendatorerna varit färdiga med sitt
skördearbete långt förr än på de större gårdarna. De mindre
arrendatorerna hjälpa hvarandra, och på det sättet blifva de färdiga
förr än det är möjligt på den större egendomen.

Det tyckes mig, som om denna och möjligtvis äfven andra
delar af lagen skrifvits under intryck af forna tiders missförhållanden.
Jag vågar med bestämdhet understryka forna tiders. Det
är möjligt att på vissa håll godsägarne förr missbrukat sin ställning,
men jag vågar påstå: det sker icke nu åtminstone. Herrarne
skola nu fråga mig: ha då de stora godsägarne nu blifvit bättre?
Jag vågar åtminstone påstå, att de dock blifvit så pass Molca, att
de icke missbruka sin rätt gentemot sina arrendatorer, af hvilka
de kanske hafva ett 50- eller 100-tal, stundom flera. Hvad tro
herrarne skulle hända, om en godsägare i våra dagar skulle missbruka
sin kontraktsenliga rätt, hur strängt den nu må vara affattad,
gentemot en arrendator? Jo, naturligtvis skulle följden blifva, att
vid arrendetidens utgång skulle han icke kunna få ordentligt
folk i de afgåendes ställe, flertalet af torpen och arrendegårdarna
skulle komma att stå tomma. Just däri ligger arrendatorernas
största säkerhet; det skulle vara omöjligt att erhålla ordentligt och
hyggligt folk, om man icke visar sig god och rättvis mot dem och
ställer det gynnsamt för dem. De herrar, som varit närvarande
vid de tillfällen, då jag förr yttrat mig i frågan, torde till äfventyra
erinra sig, att jag alltid, när det gällt det fria aftalets rätt,
ställt mig på den ståndpunkten, att rättvisa, klokhet och godhet
böra vara tillräckliga att motväga de faror, som teoretiskt uppkonstrueras
såsom hotande arrendatorerna.

Jag vågar påstå, att om denna lagparagraf icke ändras, så
kommer det att för den klass af godsägare, som icke hafva skogseller
andra tillfälliga arbetare att tillgå och som icke kunna skaffa
sig daglönare, blifva oerhördt svårt, ja kanske omöjligt att sköta
de stora egendomarna. Ty skall en så situerad godsägare på det
sättet ordna sin arbetskraft, att han på vinst och förlust skall buda
upp hela arbetsstyrkan och sedan få betala, vare sig han använder
denna styrka i arbete eller icke, då blir arbetet för dyrt och för
honom ruinerande. Jag ber herrarne betänka denna synpunkt,
innan herrarne gå och fatta beslut.

Jag vet hvad man kan säga och jag tror mig äfven veta hvad
från ett visst håll åsyftas. Man säger, att de stora egendomarne
hafva spelat ut sin roll; de få styckas, och detta blir kanske nog det

Lördagen don 16 Mars.

27 N:o 19.

lämpligaste sättet att ordna saken. Ja, det har åtminstone förr
icke varit kammarens uppfattning.

Jag vågar påstå, att gör man denna ändring på grund af ogynnsamma
intryck från forna tider, hvilken så betydligt skulle komma
att inkräkta på en hel samhällsklass’ ekonomi, utan att bereda den
motsvarande fördelar och utan att något verkligt behof af skydd
förefinnes för dem, som denna paragraf är afsedd att skydda, så
tager man, mina herrar, förvisso ett ödesdigert steg.

Mot dessa faror har lagberedningen själf ansett sig råda bot å
sidan 103 i beredningens förslag. Där säges det, att man visserligen
icke äger rätt att i arrendekontraktet upptaga bestämmelser
om dagsverken efter budning annat än enligt de grunder, som
paragrafen här föreskrifver, men att ingenting hindrar att vid
sidan af kontraktet uppgöra ett enskild!; arbetsaftal. Ja, mina herrar,
det där låter ju mycket bra. År det så, att man har rätt
att göra ett enskildt arbetsaftal och i detta arbetsaftal vid sidan
af kontraktet föreskrifva rätt att villkorligt kalla arrendatorn efter
budning samt föreskrifva vite, om han inte kommer, ja, då är
ju saken mycket enkel. Då har man två kontrakt, ett arrendekontrakt,
enligt hvilket man icke får vräka mannen, om han icke
hörsammar villkorlig budning, och ett arbetsaftal, efter hvilket man
visserligen icke kan vräka honom, men dock komma åt hans ekonomi
på ett sätt så pass effektivt, att han kanske skulle komma att
själf anhålla att slippa från arrendekontraktet. Skulle detta vara
lämpligt; tycka herrarne det? Och jag ber herrar jurister svara
mig på den saken: skulle verkligen domstolarna godkänna ett dylikt
aftal, om det träffades på lika lång tid som arrendekontraktet? Ty
intet vore vunnet därmed, att man träffade ett aftal för ett år i
sänder. Det ginge nog bra första året, men nästa år skulle det
kanske ej bli lätt att erhålla aftalets förnyande. Hvad jag önskar veta
är alltså detta: är det så säkert, att lagen skulle godkänna ett dylikt
extra aftal, som jag nyss nämnde, och icke kassera det som ett försök
att kringgå lagen? Ty det blir ju att kringgå lagen, och jag förstår
icke, att lagberedningen har velat, om jag så får säga, gifva med
ena handen och taga tillbaka med den andra. Först förordnas i
lagförslagets 7 §, att man icke får lof att göra på detta sätt, att
under sådana förhållanden arrendatorn icke får vräkas, och sedan
gifves här i betänkandet ett slags indirekt fingervisning om huru
lagen skall kunna kringgås. Det är detta, som jag, såsom icke
varande jurist, icke tillräckligt fattar, och det vore intressant att få
någon förklaring däröfver.

Tills vidare, mina herrar, måste jag på de skäl, som jag anfört,
hemställa till kammaren, att orden på sidan 49 »För hvarje
arrendeår» etc. till och med »meddelats honom» måtte utgå, hvarvid
dock det sista stycket i paragrafen skulle bibehållas. Detta är
de ord, genom hvilka man skulle skydda arrendatorn för de miss -

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 28

Lördagen den 16 Mars.

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

bruk, hvilka begingos under den s. k. hofveritiden, som vi nog
hafva i sorgligt minne.

Herr talman, jag skall, när denna § 7 föredrages, anhålla om
proposition på detta förslag.

Grefve Hamilton, Raoul: Det är ingalunda min afsikt att

ens lägga ett hårstrå i vägen för antagandet af föreliggande lagförslag.
En arrendelag är väl af behofvet påkallad, och om jag
undantager 2 kapitlets 7 §, så innehåller föreliggande förslag inga
andra bestämmelser än som i allmänhet redan äro gällande under
väl ordnade förhållanden mellan jordägare och arrendator. Men
jag vågar likväl göra den anmärkningen, att lagen icke är skrifven
med den tydlighet, som varit önskvärd. Den kan icke, såsom vi
jordägare och arrendatorer hade hoppats, i större mån ersätta ett
arrendekontrakt. Den påminner mig något om en viss hamn för
en del år tillbaka i södra Sverige, där inledningsprickarne voro
sådana, att en sjöman icke kunde af sig själf taga sig in i hamnen,
och när man frågade hvarför, så blef svaret: jo, därför att lotsarne
vilja, att de själfva skola anlitas. Jag är också rädd för, hvad
detta lagförslag beträffar, att en vanlig jordägare eller en vanlig
arrendator icke kan lotsa sig igenom denna lag, med mindre han
får juridiskt biträde, och våra lagar borde väl vara skrifna icke i
det gamla juridiska språket, utan i det språk, som vi i dagligt tal
använda. Det finnes också vissa paragrafer, där högsta domstolens
ledamöter synas vara vilse om tolkningen. Om jag går till 23 §,
så finner jag, att där är det ett justitieråd, som anser, såvidt jag
rätt fattat hans uttalande, att brandförsäkringsafgift skulle vara en
tunga. Det kan den icke vara enligt mitt förmenande och icke
heller enligt högsta domstolens förmenande, men detta visar i alla
fall, att det finnes tvetydighet i denna sak.

I samma paragraf står också, att arrendatorn skall betala alla
skatter och all tunga, men nya skatter skola erläggas af jordägaren.
Hvad är väl nya skatter? Jag förmodar, att om några år kommer
prästtionden, som verkat så ojämnt och orättvist, att afskrifvas, och
kanhända kommer i dess ställe att påläggas en ny skatt efter bevillning.
Är detta en ny skatt eller skall det tolkas såsom en gammal,
såsom ersättning för en sådan? Större tydlighet härutinnan hade
säkerligen kunnat vara af behofvet påkallad.

Vidare står det i en annan paragraf, den 18: »Äro till byggnad
eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden»
etc. Hvad vill det säga, att hämta dessa ämnen från
fastigheten? Hade det icke bort heta: såvida det bekostats af jordägaren?
Jag förmodar att det är fråga om tegel, timmer och dylikt,
och om timret hämtas på fastighetens skog eller på annan skog, är
väl i och för sig likgiltigt. Det är alldeles gifvet, att jurister kunna
tolka denna sak, men vi, som icke äro jurister, hafva svårt för det.

Lördagen den 10 Mara.

29 N:o li).

Jag skall icke fortsätta med eu del andra paragrafer, men jag ber
likväl att få beröra den 7:de.

Denna 7 § är naturligtvis för vissa jordägare af ganska betänklig
beskaffenhet. Jag tror dock icke, att dessa bestämmelser
hafva något inflytande, hvad de större jordägare och de större
torpen beträffar, utan snarare drabba bestämmelserna de mindre
jordägare och de torp, från hvilka utgå kanhända 5 eller 10 dagsverken.
Det är, såsom här redan blifvit nämndt af en föregående
ärad talare, en mycket svår sak för en sådan jordägare, som har
lämnat bort en liten jordbit just för att hafva tillgång på folk under
skördetiden, att två dagar förut kunna bestämma sig för när folket
behöfver användas, ty han vet icke, om det blir regn eller torrväder,
och likväl är det den dagen, som hela hans inkomst af
hemmanet står på spel. Jag tror dock icke, att det är skäl att vidtaga
någon förändring i denna paragraf, ty aftalen komma förmodligen
att ske på annat sätt. Man får väl hitta på andra utvägar och sluta
sådana arbetsaftal, som icke beröra själfva torpen.

Jag borde naturligtvis, herr talman, efter hvad jag har sagt,
yrka återremiss på eu del paragrafer, men jag fruktar för att det
icke tjänar mycket till. Jag vill icke säga något ord mot lagutskottet,
som ju representerar en framstående juridisk erfarenhet,
men efter att hafva läst detta betänkande fruktar jag för, att till
den praktiska erfarenhet, som endast kan vinnas under mångårigt
arbete, har lagutskottet icke haft tillgång.

Herr Afzelius: Jag skall, herr talman, uppskjuta att yttra

mig om 7 § och det förslag till förändring af densamma, som blifvit
framställdt, till dess den paragrafen blifvit föredragen. Jag ber att
nu få fästa mig vid en af grefve Hamilton framställd anmärkning,
som är så oändligt vanlig i afseende å lagförslag och ny lagstiftning.
»Det är icke tydligt», säger man; »hvad vill det säga, hvad menas
med det eller det, kan någon annan förstå detta än en advokat?» Jag
ber att därtill få svara: lagstiftning, att skrifva lagar, det är icke
detsamma som att skrifva en bondepraktika. Det fordras i en lag
en oerhörd koncentration; man skall försöka tänka sig alla fall, som
öfver hufvud kunna tänkas, sedermera skall man samm anföra dessa
under en regel, i en form, som dock är möjlig att något så när
öfverskåda och uppfatta. 1 Man måste åter och åter, gång på gång
väga uttrycken; man får nedlägga dagars, ja veckors arbete just
på denna form. Men nu vill grefve Hamilton, att han genast när
han läser denna lag skall kunna genomskåda hela dess innehåll,
och att detta skall vara klart för honom på lika många sekunder,
som han behöfver för genomläsningen. Något sådant är omöjligt,
så kunna icke lagar skrifvas och så få de icke läsas. De kunna
aldrig hänföras till s. k. lättläst lektyr. De måste läsas med stor
eftertanke och mycket begrundande, och det kan icke hjälpas, att
det ibland fordras att med andra öfverväga, hvad eu viss i lagen

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
rn. m.

(Forts.)

N:o 19. 30

Lördagen den 16 Mars.

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

uttryckt tanke i hela sin vidd bör anses omfatta. Jag tror icke,
att grefve Hamilton skall kunna påpeka något uttryck i denna lag,
hvilket icke noga återgifver den tanke, som varit afsedd att uttryckas;
men att det också fordras något bemödande, något arbete
att tillägna sig detta, det är jag den förste att erkänna. Jag tänker
dock så högt om vårt svenska folk och särskilt våra svenska jordbrukare,
att jag är öfvertygad om att de så småningom, icke i ett
ögonblick, men efter någon tid skola kunna väl läsa sig in i
denna lag.

Grefve Hamilton anförde ett exempel, som skulle vara oändligt
slående. Enligt hvad han anförde hade i högsta domstolen ett
justitieråd menat, att brandförsäkringsafgift inginge under begreppet
»skatt och tunga». Nej, visserligen icke; detta uttalande berodde
på en alldeles utomordentligt enkel orsak: i det förslag, som granskades
af högsta domstolen, stod verkligen taladt om brandförsäkringsafgifter,
och därför yttrade sig detta justitieråd om den saken, men
det uteslöts sedermera och sannerligen han haft någon tvekan, huru
man borde tolka hvad som nu står där.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föredragna
paragrafen.

2—8 §§, öfverskriften till 1 kap., samt 2 kap. 1—6 §§.

Godkändes.

7 §■

Föreliggande paragraf lydde sålunda:

»Skola för fastigheten utgöras dagsverken till jordägaren, och
är ej i arrendeaftalet bestämdt, huru dessa skola fördelas å särskilda
tider af året, skall hela antalet dagsverken på årets veckor
i den mån det kan ske jämnt fördelas. För hvarje arrendeår eller,
där aftalet innehåller föreskrift om utgörande af visst antal dagsverken
under viss tid af året, för hvarje sådan tid bör jordägaren
i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har
att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att aftalet anorlunda bestämmer,
arrendatorn pliktig att för arbetes utförande inställa sig förr
än å andra dagen efter det uppgift, som nu sagts, meddelats honom.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn
att utöfver fastställdt antal dagsverken på tillsägelse af jordägaren
utgöra sådana; har dylikt förbehåll skett, vare det utan verkan.

Herr von Möller: Herr talman! På de skäl, som jag anförde
under principdebatten, anhåller jag, att herr talmannen ville framställa
proposition på mitt yrkande därom, att paragrafen må komma
att lyda sålunda:

Lördagen den 1(> Mars.

31 N:o 1».

Herr Wijk, Ivar: Jag skall be att få instämma med herr
von Möller i hans yrkande, men jag har begärt ordet för att därjämte
få framställa eu fråga rörande tolkningen af 7:de paragrafen,
och denna fråga skulle lyda så: Äger jordägaren rättighet att till
en viss person utarrendera det och det torpet t. ex. mot 5 dagsverken
på bestämda dagar i veckan, likväl med skyldighet för
ägaren att till arrendatorn erlägga t. ex. för 2 dagsverken så och
så mycket om vintern och så och så mycket om sommaren? Får
jag ett jakande svar därpå, så har jag för min del ingenting vidare
att anmärka mot paragrafen, men skulle svaret blifva nekande, så
får jag bekänna, att man kan ha väsentligt att anmärka mot densamma.

Herr Afzelius: Jag skall be att först få besvara herr Wijks
fråga, hvilken äfven framkommit från annat håll. Jag är förvånad
att förslaget kunnat gifva anledning till tvekan i detta fall. Frågan
var den, huruvida det är möjligt att upprätta ett kontrakt som
säger, att en torpare skall utgöra så och så många dagsverken
utan ersättning och så och så många dagsverken mot ersättning, —
en ersättning, hvilken skall utgå på vintern med det beloppet och
på sommaren med det beloppet. Det finnes icke något som helst
hinder för detta; hvad som fordras är, att det skall vara ett bestämdt
antal dagsverken. Huruvida ersättning utgår eller icke, är komplett
likgiltigt. Det är en fördel för arrendatorn, om han får ersättning
och icke behöfver utföra arbetet gratis. Hvad man här vill vinna
är att det utsäges, huru många dagsverken han öfver hufvud skall
utgöra. Därför kan man naturligtvis bestämma, att han är skyldig
att utgöra så och så många utan ersättning och så och så många
mot ersättning. Detta stämmer fullständigt med förslaget.

Hela denna fråga, bestämmelsen i denna 7:de §, betraktar jag
såsom en af hörnstenarna i detta förslag. Jag anser, att detta är
en af de allra viktigaste bestämmelser i förslaget, ty denna bestämmelse
sträcker sin verkan vida utöfver det rena jordbruksförhållandet;
den för oss in på det sociala området. Att, när
arrendet utgår till en viss del i arbete, det alltid blir en mycket
kinkig sak att på ett förståndigt och godt sätt ordna detta förhållande
mellan jordägare och arrendator, det är sedan gammalt
kändt och erkändt. Ty, å ena sidan, — såsom ock herrar
von Möller och grefve Hamilton framhöllo — har jordägaren

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 32

Lördagen den 16 Mars.

Angående lämnat ut torpen just för att kunna kommendera- en viss arbetslagförslag
om hjälp. När det passar honom, kallar han: kom hit, nu behöfver
mfasfelen-i^Z hjälp. På det sättet vill han få sitt arbete gjordt när det
dom m. m. skall göras. Men, å andra sidan, står arrendatorn. Han är också
(Forts.) jordbrukare eller också har han något annat att beställa, han är
t. ex. en handtverkare, som går bort hit eller dit vissa dagar allteftersom
han har gjort upp. På honom faller nu plötsligt budet
ned på ett högst obehagligt sätt. Just när han bäst behöfver vara
hemma eller när han ställt annorlunda för sig, kallas han till
arbete vid gården. Det är icke möjligt annat, än att sådant skall
vara ägnadt att väcka ovilja, slitningar och missnöje. Det kan icke
hjälpas.

I andra länder, t. ex. i Danmark, har man löst detta problem
på det sättet, att man alldeles afskaffa! dagsverkssystemet. Man
får icke där mänga in i kontraktsförhållandet något om arbete,
utan arrendet skall utgöras i penningar. Sedan får jordägaren
lega arrendatorn eller någon annan för att få sitt arbete utfördt.
Lagberedningen har menat, att införandet af sådana bestämmelser
vore att kasta yxan i sjön, och att det icke vore klokt. Ty jordägarens
intresse af att lämna ut ett torp är beroende därpå, att
han på detta sätt kan förskaffa sig arbetsbiträde, och för eu
arrendator i dessa små förhållanden kan det vara viktigt att veta,
att han icke behöfver betala ut penningar utan i alla händelser
kan komma till rätta genom att utföra arbete. Hvarför skulle vi
kasta bort detta?

Hvad är det som nu skall införas? Jo, syftet med den föreslagna
bestämmelsen är, att detta förhållande skall förvandlas till
ett rätfs-förkållande, så att likasom den ene vet hvad han har att
fordra, den andre vet hvad han är skyldig att lämna i fråga om
arbete, — icke blott huru mycket utan också — när detta skall ske.
Då det gäller ett arbete under ett helt år, skall man göra indelning
på veckor och på dagar, så att dagsverkena, som ju hafva olika
värde på olika tider af året, kunna i proportion härtill utgå. Men
när det icke är fråga om helt år, kan det icke göras en så jämn
fördelning; då måste jordägaren fortfarande hafva kvar en rätt att
bestämma. Arrendatorn får icke komma, då det passar honom
bäst, men han kan icke tvingas att komma oförberedt, när det
passar honom sämst, utan efter varsel — jordägaren skall två
dagar förut säga till, att då och då skall dagsverksskyldigheten
utgöras.

Nu frågar herr von Möller: Huru går detta? Det kan ju
hända, att det blir regn, och arbetet kan icke utföras på den dagen.
Detta är sant; det blir arbetsgifvaren som får taga risken. Men
finnes det verkligen något skäl, hvarför risken skall läggas på de
svagare skuldrorna? Finnes det för öfrigt icke vida större möjlighet
för arbetsgifvaren än för den andre att ordna arbetet under sådana
förhållanden?

Lrtrdagen don 16 Mars.

33 N:o 19.

Herr von Möller sade vidare: Likväl uppmuntrar lagberedningen
till att ingå arbetsaftal vid sidan af arrendeaftalet och på så sätt
»kringgå» lagen. Jag förstår icke detta tal. Hvarför skall arrendatorn
vara utesluten från att göra aftal med jordägaren liksom
med hvilken som helst annan? Hvad är då skillnaden mellan ett
sådant arbetsaftal och arrendeaftalet? Jo, den, att hans insats i
aftalet då icke är hela dennes existens, han vedervågar icke sin
ställning som arrendator, utan nätt och jämt detsamma som hvilken
som helst annan, som ingår ett arbetsaftal.

Nu säger herr von Möller: det är icke någon fara att låta det
vara som det är, ty godsägarna äro tillräckligt kloka och goda att
laga efter omständigheterna och ställa det så, att arreudatorn ändå
icke lider någon molest. Jag vill gärna tro detta om honom, och
vore det bara fråga om honom, kunde gärna paragrafen bli sådan
som han vill hafva den, ty för herr von Möller behöfvas nog inga
paragrafer. Men, mina herrar, på samma gång jag erkänner om
detta s. k. patriarkaliska förhållande — ty det är ju det, han menar
— att i den jordmånen vuxit många af lifvets vackraste blommor,
tillägger jag med lika stor bestämdhet: också mycket af dess värsta
ogräs. Denna regim ger åt de goda rikt utrymme för hänsynsfull
omtanke om andra, men den ger lika rikt utrymme åt de icke goda
för hänsynslös omtanke om sig själfva. En lagstiftare får icke bara
taga hänsyn till de goda, han måste alltid betänka, att det är för
de icke goda han lagstiftar.

Nu säger slutligen herr von Möller, att det är slut med missbruken,
det är något förflutet. Jag tror bestämdt, att han icke har
tillräcklig erfarenhet om detta. Men för öfrigt vill jag säga honom
såsom min personliga mening, att i vår tid finns icke vidare någon
jordmån för den patriarkaliska regimen. Det må vara ledsamt,
men det är så. Ty hvad är det, som nu eftersträfvas? Är det
icke att, såsom man kallar det, demokratisera samhället, i god
mening, d. v. s. att jämna de klyftor, som skilja samhällsklasserna,
och föra oss fram till att känna oss alla som ett folk? För det
ändamålet finnes det, efter min uppfattning, icke något medel, som
är riktigare och bättre, än att lagen utstakar för en och hvar,
samhällets stora och små, ett visst område, där han kan känna sig
som en fri och själfständig man. Gör man det, gifver man åt
hvar och en hans rätt, då kan man också begära, att han skall
respektera andras rätt. Det är i den belysningen jag ser denna
paragraf, och därför lägger jag på detta stadgande mycket
stor vikt.

Herr grefve Hamilton sade riktigt och sant, att denna paragraf
icke är af så stor betydelse för de stora godsägarna, men den kan
vara af större betydelse för de små jordbrukarna, dessa som hafva bara
sitt hemman, däraf kanske största delen af skörden står ute på åkern
och blir förstörd af en regnvädersdag, om de icke få arbetshjälp.
Utan tvifvel kan denna bestämmelse i de små förhållandena blifva

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. ni.

(Forts.)

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 19.

N:o 19. 34

Lördagen den 16 Mars.

Angående mer besvärlig. Men där ett godt förhållande råder mellan jordlagförslag
om ägaren och torparen, där skall hjälpen komma, oaktadt den icke
''till fast Zgen- ^an kommenderas. Hänsynsfullhet och hjälpsamhet finnas nog och
dom m. to. komma alltid att finnas människor emellan. Att det är så, finner
(Forts.) jag bevisadt däraf, att Andra Kammaren, där just dessa små jordägare
finnas, hvilka skulle komma i trångmål, utan ett ord af kritik
eller invändning antagit denna paragraf sådan som den är. Jag
her, herr grefve och talman, att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Grefve Wachtmeister, Hugo: Om jag trots det försvar, som
nu ägnats 7 §, dock ställer mig betänksam inför densamma, är det
icke af afvoghet mot en ny arrendelag. Jag uppskattar till fullo betydelsen
af eu dylik lag och rättfärdigheten af densamma. Jag
anser den ock vara af stort praktiskt värde genom att skapa en
klass af burgna och dugliga arrendatorer, en klass, som i Sverige,
utom möjligen i Skåne, är synnerligen fåtaligt representerad. Men
för att nå detta behjärtansvärda syfte, anser jag dock, att man bör
gå försiktigt till väga och icke bryta stafven öfver alla gamla bruk
och traditioner. Jag talar icke nu allenast för det större jordbruket,
ty jag vet, att detsammas förespråkare åtminstone hos den stora
allmänheten hafva föga gehör, ehuru jag i förbigående måste såsom
min åsikt framhålla, att det stora jordbruket icke blott har berättigande,
utan ock har mycket stor betydelse för framdrifvandet af
jordbruket i dess helhet. Men jag talar för det medelstora och det
mindre jordbruket, ty denna paragraf berör en fråga, som är jordbrukets
lifsfråga, nämligen tillgången på arbetskraft.

Bestämmelsen i paragrafen, att jordägaren skall på förhand fastställa
de dagar, på hvilka dagsverkena skola utgöras, kommer icke
att vålla nämnvärda förluster för de stora jordbrukarna, som hafva
många arrendatorer. De kunna ju ordna en jämn arbetsstyrka dag
för dag att räkna på. Men för de mindre jordbrukarna, som hafva
en eller två torpare, kunna dessas dagsverken, om de fastställas till
vissa veckodagar, bli utan all betydelse, därest de infalla på regndagar.
Jag vill icke tala om de förluster, som kunna åstadkommas
för dylika mindre jordbrukare, om de hafva uppgjort med sina
torpare om fullgörandet af visst antal dagsverken under kortare
perioder, t. ex. skördetiden eller såningstiden. Måste de på förhand
fastställa dessa dagar inom perioden, kan arrendeaftalet bli utan
någon som helst betydelse.

Jag vill vidare framhålla ett förhållande, som är ytterst vanligt
på min hemtrakt, nämligen att de mindre och minsta hemmansägarna
i skogsbygden i sin nödställda belägenhet i fråga om arbetshjälp
upplåta små jordstycken till brukare mot villkor, att dessa
vid förefallande behof skola utföra visst arbete. När så skördetiden
eller trösktiden är inne, äro dessa brukare icke skyldiga att komma,
såvida de icke 2 dagar före erhållit budning! Denna omständighet

Lördagen den 16 Mars.

!35 N:o 19.

kan ju blifva af särdeles stor betydelse för dessa mindre jord- Angående
ägare lagförslag om

Herr justitierådet Afzelius talade om att arbetsgifvaren får st & tuffast egen
risken för dylika eventualiteter. Jag vill då säga, att de små fattiga dom m. m.
hemmansägarna i skogsbygden just icke äga resurser att stå någon (Forts.)
risk; den kan gälla hela deras existens. Vidare har sagts, att man
genom särskildt arbetsaftal vid sidan kan garantera, att den eventualiteten
icke behöfver inträffa.

Jag kan icke fatta, att justitierådet Afzelius till fyllest besvarade
den fråga, som herr von Möller framställde, om ett sådant arbetsaftal
skulle under alla omständigheter godkännas af en domstol.

Och hvilken blir öfver hufvud taget straffpåföljden för brott mot
arbetsaftal ?

Vidare har det sagts, att de mindre jordbrukarna i Andra Kammaren,
d. v. s. inom utskottet, skulle med tystnad hafva godkänt
paragrafen. Jag tror dock icke, att jordägarna äro så starkt representerade
inom utskottet. Jag har också hört, att inom Andra Kammaren
uttalats stora betänkligheter mot denna paragraf, och tror, att
man där kommer att framställa yrkande på återremiss.

Af denna anledning ber jag att få yrka återremiss af denna
paragraf.

Jag finner så mycket mera skäl därtill, som ur rent formell
synpunkt en anmärkning torde kunna göras. I denna paragraf sägs:

»Skola för fastigheten utgöras dagsverken till jordägaren» etc. Jordägaren
nämnes här första gången, men dagsverken kunna utgöras
äfven till arrendator, och sådana dagsverken förekomma nästan lika
allmänt som de, hvilka utgöras direkt till jordägaren. Jag föreställer
mig därför, att ordet jordägare borde utgå och något annat
ord insättas i stället. Som sagdt, herr grefve och talman, jag ber
att få yrka återremiss.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Herr grefve och talman,

mina herrar! Jag hör till dem, som med glädje sett tillkomsten af
denna lag, och hör äfven till dem, som anse, att lagstiftaren på ett
särdeles lyckligt sätt, i stort sedt, fyllt sitt värf. Men jag kan icke
annat än finna, att just uti denna 7 § finnas bestämmelser af den
natur, att de icke kunna kallas goda.

Herr justitierådet Afzelius säger, att han anser denna 7 § för
en af hörnstenarna i lagen, och att här spela in sociala spörsmål,
som man icke får förakta, utan i stället särskildt tillgodose. Han
säger vidare, att regnar det för jordägaren, så regnar det för arrendatorn
eller torparen också, och att jordägaren, som är den starkare,
bör stå risken. Ja, men det är icke så säkert, att herr Afzelius
har rätt uti att den person, som skall lämna dagsverke, är eu jordbrukare.
Det finnes många ställen i vårt land, där jordägaren lämnar
ut lägenheter i gränsen af sitt hemman till handtverkare eller
sådana personer, som på annat sätt än till jordbruk använda sin

N:o 19. 36

Lördagen den 16 Mars.

Angående arbetskraft, och lämnar ut lägenheten på de villkor, att han just
lagförslag om un(jer skördetiden skall få en för honom högst välbehöflig hjälp
Ml fast 6egen- me<^ skördearbetet. Skulle det blifva lag, som här är skrifvet, har
dom m. m. han icke alls den nytta, som han beräknat af dessa dagsverken.

(Forts.) Jag kan icke heller finna, att paragrafen, som den nu är skrifven,

är rättvis, ty när arrendatorn gått in på att lämna ett visst antal
dagsverken under skördetiden, har han alltid tänkt sig, att han då
skulle fram till gården. På samma sätt förhåller det sig med de
större arrendatorerna, som hafva att lämna arrende hufvudsakligen
i penningar, men hafva förbundit sig att bistå jordägaren med
några dagsverken under skördetiden. De hafva ingått på detta med
full visshet om, att deras hjälp påfordras när det är vackert väder,
ty då är det ju möjligt att göra ett skördearbete, men icke hafva
de tänkt sig möjligheten, att det skulle skrifvas i lagen, att de
skulle skicka fram sitt folk under regnvädersdagar.

Nu säger herr Afzelius, att i Danmark man funnit svårigheten
med dagsverkssystemet så stor, att man afskaffat det, men att han
icke finner skäl, hvarför vi skulle göra så i Sverige, och att mycket
talar för att här bibehålla torpsystemet. Jag tror visst, att så är,
men jag tror, att om man har den åsikten, att torpsystemet ännu i
vissa delar af vårt land bör bibehållas, skall man icke gå in på
att låta 7 § stå kvar. Jag ber att i förbigående få nämna, att jag
såsom jordägare för länge sedan afskaffat detta system, så att jag
talar icke i egen sak.

Herr Afzelius talade mycket om att man icke kan tänka så
mycket på den patriarkaliska regimen, ty den tiden är nu förbi. Men
när han sedan gick att bemöta grefve Hamilton, som påvisade, att
det skulle för den lille jordägaren vålla mycket stor svårighet, ifall
7 § finge den nuvarande lydelsen, sade herr Afzelius, att det icke
vore så farligt, ty råder bara ett godt förhållande mellan jordägare
och arrendator, skulle den svårigheten nog komma att lösas. Har
icke herr Afzelius därigenom kommit tillbaka till det patriarkaliska
förhållande, som han en stund förut med sådan skärpa fördömt?

Jag hade tänkt mig att yrka bifall till herr von Möllers förslag,
men af skäl, som grefve Hugo Wachtmeister anfört, ber jag att få
förena mig med honom i yrkandet på återremiss.

Herr Sjöcrona: Herr talman, mina herrar! Då icke mindre

än två ledamöter af kammaren yrkat på återremiss, anhåller jag
att få återföra i herrarnes minnen hvad herr Afzelius redan meddelat,
nämligen att Andra Kammaren redan antagit denna paragraf
oförändrad, och att en återremiss således icke kan föranleda till
annat, än att lagutskottet inkommer med en hemställan till kammaren
att i denna fråga fatta beslut.

Då jag nu fått ordet, skall jag be att få säga något angående
det ändringsförslag, som blifvit framställdt af herr von Möller. Som
herrarne torde erinra sig, skulle enligt detta förslag första punkten

Lördagen den 10 Mars.

37 N:o 1».

bibehållas oförändrad, men de båda följande utgå. Sista punkten:
»Ej må i aftalet — — — — — verkan» skulle däremot stå kvar.
Skall den punkten stå kvar, hvilket äfven jag anser den bör göra,
vinnes icke det, som väl ändå dessa talare syfta på, nämligen att
vid de tillfällen, då extra arbete behöfves särskildt på gården, skall
jordägaren kunna få detta från torparen. Genom att utesluta de
två föregående punkterna vinner, enligt min åsikt, jordägaren egentligen
icke något annat, än att han slipper ifrån att säga till andra
dagen förut, innan torparen skall infinna sig för att göra dagsverket.
Men märken väl, mina herrar, denna bestämmelse innehåller
ju endast, att när dagsverken skola utgöras under viss tid
af året, skall jordägaren säga ifrån för hvarje tid, hvilka dagar i
veckan arrendatorn skall inställa sig och göra dagsverken. Har
arrendatorn fått besked om detta en gång, så är det klart, att han
skall komma dessa dagar. Det är icke meuingen, att han för
hvarje vecka skall hafva besked på lördagen, för att han skall vara
skyldig att komma på måndagen. Han har ju en gång fått besked,
och det gäller naturligtvis hela tiden. Det kan således icke vara
något vidare betungande för jordägaren att lämna uppgift. Det
behöfver ju endast ske en gång för hvarje tidsperiod.

Om nu jordägaren icke vinner något på borttagandet af dessa
punkter, så förloras så mycket mera därigenom, att det skulle
komma att saknas bestämd föreskrift om, när dagsverkena skola
utgöras. I det hänseendet skulle lagen helt och hållet tiga. Detta
kan väl icke vara lämpligt och öfverensstämmande med den grundsats,
som genomgår denna paragraf och hela lagförslaget? Jag vill
således hemställa till kammarens ledamöter att icke lyssna till detta
ändringsförslag och vill därjämte tillägga, att denna paragraf af
Andra Kammaren antagits med stor majoritet. Detta är, som vi
redan hört, en social fråga, en humanitetsparagraf, och jag tror
därför, att kammaren gör klokast, om kammaren antager paragrafen
oförändrad.

Herr von Möller: Herr Sjöcronas tal om att detta skulle vara
en humanitetsparagraf låter visst mycket vackert. Det har icke
påvisats, att jordägarna i vår tid begå några öfvergrepp mot sina
arrendatorer, så att något behof af skydd för arrendatorerna medelst
en dylik humanitetsparagraf förefinnes ej.

Hvad herr Sjöcrona vidare talade om, att jordägaren icke skulle
vinna något, om den sista punkten i paragrafen bibehålies, förstår
jag icke. Det är naturligtvis icke tal om, att man skulle få lof till
att i kontrakten intaga något om skyldighet för arrendatorer att
utöfver fastställda dagsverken på tillsägelse utgöra ytterligare sådana.
Det var ju detta, folket under hofveritiden suckade öfver, att icke
arbetsskyldigheten var begränsad. Därför anser jag, att punkten
bör stå kvar.

- Sedan får jag tacka herr Afzelius för det synnerligen goda

Angående
lagförslaq om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 38

Lördagen den 16 Mars.

Angående betyg, som han gaf mig såsom jordägare; jag sätter synnerligt värde
lagförslag om därpå och hoppas och tror, att han har rätt i sitt omdöme. Men
till fast ''egen- ja§ skulle vara honom ytterligare tacksam, om herr Afzelius ville
dom m. m. vara så god att svara på min fråga i stället för att gå omkring den.

(Forts.) Lagberedningen hänvisar på arbetsaftalet för att, som jag sade,
komma omkring de besvärligheter, som ställas i vägen för jordägaren,
ifall paragrafen antages oförändrad. Men herr Afzelius
svarade icke på hvad jag frågade. Jag anser det svaret emellertid
vara af synnerlig vikt för framtiden för dem, som komma att —
mången nog med blandade känslor, antager jag — läsa denna dags
protokoll, ty vid tillämpningen af lagen blifva herr Afzelii namn
och vittnesbörd tungt vägande. Jag önskar därför, att han ville
uttala sin mening, huruvida ett arbetsaftal som det, jag förut nämnde,
och som träffas på lika lång tid som arrendekontraktet, icke kan
kasseras af domstolen, om det för öfrigt är formellt riktigt. Jag
ber herrarna vara öfvertygade om, att detta är icke mina egna
fantasier, det är tvärtom en mycket framstående jurist, som satt
dessa myror i hufvudet på mig. Vill herr Afzelius föröka sin godhet
och plocka bort myrorna, vore jag mycket tacksam, och jag
tror, att eftervärlden blir honom tacksam, om han på det sättet
lemnar en förklaring i den viktiga frågan.

Ett yrkande på återremiss skall, efter hvad vi hafva hört, icke
tjäna till någonting, men jag anser i alla fall, att jag måste vidhålla
mitt förut framställda förslag, till hvilket jag fortfarande yrkar
bifall.

Herr Afzelius: Jag har icke begärt ordet nu för att hafva
det sista, utan för att svara på en fråga, som jag trodde mig redan
hafva besvarat. Herr von Möller frågar mig återigen: kan man
göra ett arbetsaftal på lika lång tid som man kan sluta ett arrendeaftal
om att utgöra dagsverken efter en friare metod? Därpå svarar
jag utan all tvekan ja. Men det blir ju att kringgå lagen, säger
herr von Möller. Nej, jag upprepar det, där är skillnad. Här sätter
icke den ene kontrahenten in hela sin ställning, sin arrenderätt så
som han blir tvungen att göra, om det skall gå in i arrendekontraktet.
Det är en högst väsentlig skillnad. Att en jordägare kan
göra ett aftal med sin arrendator likaväl som med hvem annars
det vara må, det kan väl icke betviflas.

Det är den ena anledningen, som uppkallat mig. Den andra
var den, att grefve Fredrik Wachtmeister till mig riktade eu förebråelse
för inkonsekvens, då jag å ena sidan sade, att det finns
icke längre verkligt utrymme för den patriarkaliska regimen, den
är förgången, men å andra sidan sade om de små jordbrukarne,
som kunna komma att lida af detta, att när det hårdt klämmer,
kommer nog hjälpen frivilligt, om det råder ett godt förhållande.
Jag ber grefve Wachtmeister bemärka skillnaden. Med denna
patriarkaliska regim är makten på den ena sidan, från den sidan

Lördagen den 1(1 Mars.

39 N:o 1».

kan man ge efter och visa välvilja, den andra sidan har ingenting Angående
att begära, ingen rätt att fordra någonting. Men hvad jag tänkt ^{f^nderätt
mig var, att välviljan skulle vara frivillig och ömsesidig. Att väl- ti''u egen.
vilja människor emellan är en faktor, med hvilken man icke vidare dom m. m.
kan räkna, har jag visserligen icke tänkt mig, långt därifrån, men (Forts.)
frivilligheten måste finnas både på den ena och den andra sidan.

Grefve WachtmBister, Fredrik: Jag ber endast att få ändra
mitt yrkande och instämma med herr von Möller. Då Andra
Kammaren tagit denna paragraf, är yrkande på återremiss utan
mening.

Herr Boström, Filip: Jag har, herr talman, i motsats mot

flere föregående talare icke så mycket att anmärka mot denna
paragraf oförändrad. Jag menar, att svenska jordbrukare böra mer
och mer arbeta på att arbetsaftal för torpare och backstugusittare
bortfalla. Jag har funnit mig mycket väl däraf, i det jag borttagit
alla arrenden, som hade sådan skyldighet. Det visade sig för dem
omöjligt att skaffa karlar och lämpligt folk, och detta gjorde, att
deras ekonomi mer och mer försämrades, till ägarens nackdel också.

Jag har anställt alla mina torpare mot kontant aflöning, och erfarenheten
har visat, att de bestått vida lättare och att deras ekonomi
blifvit vida bättre än förut. Jag erkänner, att det kan finnas ställen
i skogsbygden, såsom grefve Wachtmeister från Blekinge omtalade,
där en liten fattig hemmansägare har ondt af att hans två eller
tre torpare icke kunna fullgöra dagsverken. Ja, det må vara, att
han har ondt af detta, men hafva icke alla samma olägenhet?

Regnet kommer likaväl på jordägarens och arrendator^ mark
som på den fattige torparens, och jag menar, att den förre måste
på ett eller annat sätt söka reda sig utan att taga bort arbetskraften
för de mindre besuttne.

Af dessa skäl tillåter jag mig yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Grefve Wachtmeister, Hugo: Jag ber att på samma grund
som grefve Fredrik Wachtmeister få återtaga mitt yrkande om återremiss.

Herr Åkerberg: Jag har svårt att förstå, att man inlagt så

stor betydelse för jordägarne i denna paragraf. Såsom herr von
Möller framhöll, skulle svårigheten ligga däri, att man icke skulle
kunna få buda arbetare till den dag man önskar, men enligt min
mening kan man göra detta såsom paragrafen nu lyder, då den
innefattar bestämmelse om att man kan beställa arbetaren till två
dagar efteråt. Efter den förklaring, som herr Afzelius lämnat, kan
en egendomsägare uppgöra med sin arrendator om vissa öfverdagar,
och han har ju enligt paragrafens lydelse rättighet att bestämma

N:o 19. 40 Lördagen den 16 Mars.

Angående dem till viss tid af året. Han kan således bestämma öfverdagarne
nyttjanderätt ti!1 skör(letiderna i augusti och september. Då skulle den enda
till fast egen- olägenheten vara, såsom herr von Möller sade, att han icke kan få
dom m. m. såga till arbetaren så sent som dagen innan han behöfver honom.

(Forts.) Det är en olägenhet, säger herr von Möller, att han redan två dagar
förut behöfver buda dagsverkaren, emedan han icke kan säga, om
regn kommer att hindra hans skördearbete. Men jag tror äfven,
att det skulle vara svårt för herr von Möller att, om han budar
kvällen före, kunna säga, om väderleken kommer att lägga hinder i
vägen för arbetet. Jag finner icke, att någon stor vikt bör läggas
vid denna sak.

Då nu Andra Kammaren tagit paragrafen och hela lagen oförändrad,
vore det mycket beklagligt, om Första Kammaren skulle
lägga hinder i vägen. Jag anhåller, att kammaren måtte bifalla
paragrafen.

Herr von Möller: Jag har icke begärt ordet för att fortsätta
pygméns kamp mot giganten, utan endast för att — på samma
gång jag ber att få tacka herr Afzelius för den upplysning han
lämnat, att man kan på sidan om kontraktet uppgöra ett särskilt
arbetsaftal — få inlägga en gensaga mot honom, då han säger, att
dagsverkaren i sådant fall icke insätter sin ställning, sitt vara eller
icke vara. Jo, herr Afzelius, det är det han gör. Om han bryter
mot aftalet, får han betala skadeersättning, något slags vite till jordägaren,
som kan sättas så pass högt att det leder till samma mål.
Det blir ruinerande, lika ruinerande för honom. Man skall icke inbjuda
till en sådan krokväg. Det är därför jag opponerat mig mot
förslaget.

Hvad beträffar herr Åkerberg, förstår jag icke, hur herr Åkerberg
läst paragrafen och om han förstått hvad den innebär. Här
är det icke fråga, om det skall vara två eller tre dagar för budningen,
utan jag har talat om rätten att buda villkorligt. Det är
fråga om, huruvida jag skall hafva rätt att säga: »kom i öfvermorgon
eller någon annan viss dag, om det blir vackert väder, eljest blir ni
hemma.» Det är detta villkor jag fordrar. Det är detta, som gör
den stora skillnaden,

Friherre Tamm: Då det hittills har inträffat, att endast stora
godsägare och jurister yttrat sig i denna fråga, så torde det tillåtas
mig, som är eu mycket liten jordbrukare, att yttra mig i saken.

Det vill förefalla mig, som om man hade något för stor farhåga
för hvad som kan komma att inträffa med afseende å jordägarnes
rätt att få sitt arbete utfördt, ty det står dem ju fritt att
jämte arrendeaftalet om viss bestämd dagsverksskyldighet såväl
med arrendatorn som med andra träffa aftal om arbetsskyldighet,
som icke har med arrendekontraktet att göra och hvars försummande
således icke kommer att medföra vräkning från det inne -

Lördagen den 16 Mars.

41 N:o 1».

häfda torpet. De hafva således mycket större förmåner, än som
motståndarne till denna paragraf sökt göra gällande. Men då man
framställer fordran på att få hafva en obestämd dagsverksskyldighet
att kommendera från arrendatorn, och då man framställer fordran
på att budning skall kunna kontramenderas på just denna dag,
synes det mig vara fara att antaga ett sådant ändringsförslag, som
här framkommit. Jag vågar påstå, och det har sagts förut af herr
Afzelius, att risken för den store jordägaren att få en dag en hop
arbetsfolk, som han ämnar sysselsätta med aftaladt arbete, den
risken är mycket större för arrendatorn, som försummar en dag och
icke kan göra något annat i stället, hvilket den store jordägaren i
de flesta fall kan, och han bör ju vara så förutseende, att han tänker
på att det kan inträffa regnväder i skördetid och har annat arbete
i beredskap.

En liten anmärkning, som gjorts mot denna paragraf, är, att
det står bara dagsverksskyldighet, som skall göras till jordägare,
och man har fäst uppmärksamheten på att äfven arrendatorer kunna
hafva torpare, som hos dem göra sin dagverksskyldighet. Jag tror
icke, att herrarne behöfva fästa sig så mycket vid detta, ty där
inträder arrendatorn i jordägarens ställe.

Så är det åtminstone med mig på det lilla jordbruk, som jag
talade om att jag drif ver. Och hvad är skillnaden mellan den
nytta, som jag har af ett förut bestämdt arbete, och nyttan af ett
arbete, till hvars utförande jag kallat tillfälligtvis? Skillnaden synes
mig vara ingen, och bara rättigheten att kunna utarrendera en
mindre egendom mot utgörande af dagsverksskyldighet synes mig
för de stora jordägarne så stor, att de icke böra tveka. I de små
jordbrukarnes namn tvekar jag icke alls att yrka bifall till paragrafen.

Herr Henne dy: Jag har icke något nytt uppslag att göra i

denna fråga. Jag har endast begärt ordet för att få tillfälle säga,
att jag kan ansluta mig fullständigt till de synpunkter, som blifvit
framställda af herr Afzelius. Emellertid tillåter jag mig att påpeka
en omständighet, som icke synes mig hafva blifvit tillräckligt kraftigt
framhållen. Det är sant, att för den mindre jordbrukaren, särskilt
i mindre befolkade trakter, har torpareinstitutionen mycket stor
betydelse, i det att han på grund af densamma kan, när han önskar
hjälp, skaffa sig sådan, och han ställer vanligen afgiften så, att den
kan beräknas till mycket högt värde, då han lämnar bort sitt torp,
och den, som tager emot torpet, beräknar också att få ett mycket
högt pris; men den, som varit landtbrukare och samtidigt arbetsgivare
i annan riktning än jordbrukarens, i orter, där detta torpsystem
mycket brukas, där små torp utlämnas af mindre jordbrukare,
kommer lätt och hastigt till insikt om att det systemet,
att torparen är skyldig att, när helst han kallas af jordägaren eller
arrendatorn, inställa sig till arbete, är för torparen förstörande, där -

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 42

Lördagen den 16 Mars.

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

för att om han har lönande arbete på annat håll, måste han lämna
det arbetet för att inställa sig hos jordägaren. Han kommer, kallad
föregående dag, men på grund af väderleksförhållanden eller andra
omständigheter finns intet arbete åt honom att utföra. Han har
emellertid nödgats lämna det kanske mycket mera inbringande
arbetet och blir af med detta. Jag tror icke, att, då det finns tillfälle
för de mindre jordbrukarne att göra öfverenskommelse med
torparne utanför arrendeaftalet, det kan vara någon fara att acceptera
paragrafen, sådan den här är framställd. Jag hyser ingen fruktan
för 7:e § och yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle
godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels ock, af herr von
Möller, att paragrafen skulle godkännas med uteslutande af den del
däraf, som började med orden »för hvarje arrendeår» och slutade
med orden »meddelats honom».

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af utskottets förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.

8-27 §§.

Godkändes.

28 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

»Sker öfverlåtelse af fastigheten efter det arrendatorn tillträdt
densamma, galle utan särskilt förbehåll arrendeaftalet mot nye
ägaren, där aftalet var skriftligen upprättadt; var ej aftalet så upprättadt,
och vill ej nye ägaren låta arrendatorn kvarsitta, uppsäge
han aftalet inom tre månader efter det öfverlåtelsen skedde, eller
vare aftalet mot honom gällande.»

Herr Unger: Det har allt hittills varit en af både jurispru densen,

lagstiftningen och lagskipningen i vårt land antagen och
erkänd regel, att ett aftal, som träffats mellan två personer, icke
kan binda tredje man, därest icke innehafvaren af den rätt, som
grundas på aftalet, genom lagliga åtgärder förvärfvat sakrätt. Från
denna regel stadgas i denna paragraf en mycket betänklig afvikelse,
då i paragrafen föreskrifves: »Sker öfverlåtelse af fastigheten efter

det arrendatorn tillträdt densamma, galle utan särskildt förbehåll
arrendeaftalet mot nye ägaren, där aftalet var skriftligen upprättadt;
var ej aftalet så upprättadt, och vill ej nye ägaren låta arrendatorn
kvarsitta, uppsäge han aftalet inom tre månader efter det öfverlåtelsen
skedde, eller vare aftalet mot honom gällande.» Om en
person alltså köper en egendom och det finnes ett arrendekontrakt,

Lördagen den 10 Mars.

411 N:o 1!).

hvarigenom egendomen är upplåten på arrende på t. ex. 20 års Angående
tid, galler detta arrendeaftal mot köparen, fastän säljaren nyttjanderätt
gjort något förbehåll därom eller köparen eljest erhållit del af tih j''a8t egen.
avtalet, under den förutsättning, att arrendatorn tillträdt arrendet, dom in. in.
Nu förmodar jag, att lagutskottets och lagberedningens syn på (Forts.)
saken varit den, att, därest arrendatorn tillträdt sitt arrende,
det icke kunde förefinnas någon svårighet för köparen att göra sig
underrättad, om det finnes ett arrende eller icke. Om detta skulle
vara lagberedningens och lagutskottets åsikt, synes detta emellertid
bero på ett fullständigt misstag, ty det möter nog ganska stora
svårigheter för den, som köper en fastighet, att under alla förhållanden
få veta, om den är utarrenderad eller icke. Dels kan det
inträffa, att arrendeaftalet icke afser hela egendomen, utan blott en
utgärd, dels kan man ock tänka sig, att omständigheterna exempelvis
äro sådana, att köpslutet beträffande den egendom, som upplåtits
med nyttjanderätt, skef i slutet af mars månad, och då arrendet
skall tillträdas den 14 mars, men det ej därför är säkert, att arrendatorn
flyttat till fastigheten, kan det vara en vansklig sak för
köparen att afgöra, om arrende finnes. Arrendekontraktet behöfver
ju nämligen icke alls hafva delgifvits honom, utan när han kommer
till egendomen efter att hafva fått sitt gravationsbevis, där ingenting
nämnes om något arrendeaftal och han ej heller på förfrågan af
den han köpt fastigheten utaf eller af egendomsagenten fått någon
upplysning om sådant aftal, får han efter köpslutet veta, att egendomen
är utarrenderad på 20 års tid. En högst betänklig osäkerhet,
som kan förorsaka köpare af fastighet stora förluster, uppstår
således vid nyss angifna förhållanden. Det nuvarande stadgandet,
att för rättighetens tryggande fordras inteckning af densamma eller
också att förbehåll om arrendeaftalets giltighet gjorts af säljaren,
måste då anses vida bättre. Den nya bestämmelsen skulle verkligen
kunna leda till så stor osäkerhet och svårighet för den, som köper
en fastighet, att den skulle lägga hinder i vägen för köp att komma
till stånd. Det finnes också eu stor frestelse att missbruka det nya
stadgandet sålunda, att säljaren gör upp med en person att arrendera
fastigheten mot en summa en gång för alla och sedan
så mycket billigare emot det att säljaren förtiger aftalet för
köparen. Visserligen har den nye köparen i sådant fall rätt att
vända sig mot säljaren och fordra skadestånd. Det är ju mycket
rättvist och bra, att en sådan utväg finnes. Men att köparen kan
göra gällande denna rätt mot en person, som förut begått det bedrägeriet
att icke tala om att nyttjanderätt till fastigheten varit
upplåten, är föga sannolikt. Den, som inlåtit sig på affären på
sådant sätt, som säljaren gjort, har nämligen säkert ordnat så, att
han icke kan betala skadestånd. Vid sådant förhållande förmenar
jag, att det skulle vara lämpligt att vidtaga eu modifikation af
detta stadgande i paragrafen, så att densamma finge följande lydelse:

»Sker öfverlåtelse af fastigheten efter det arrendatoren tillträdt den -

Tf:o 19. 44

Lördagen den 16 Mars.

Angående samma, galle utan särskild! förbehåll arrendeaftalet mot nye ägaren,
lagförslag om (]är aftalet var skriftligen upprättadt och före öfverlåtelsen köparen
fi/i fdst^gen- delgifvet eller eljest veterligt; var ej aftalet så upprättadt och deldom
m. m. gifvet eller nye ägaren eljest veterligt, och vill ej nye ägaren låta
(Forts.) arrendatorn kvarsitta, uppsäge han aftalet inom tre månader efter
det öfverlåtelsen skedde, eller vare aftalet mot honom gällande.»
Det vore väl ändå ett skydd för köparen af en fastighet, om ett
arrendeaftal mot honom icke skulle vara bindande, om detsamma
icke vore honom delgifvet eller eljest veterligt. Jag har visserligen
ingen förhoppning om att detta mitt förslag skall antagas, och det
kanske kan anses något förmätet att göra anmärkning mot ett
stadgande, som af lagberedningen, lagutskottet, Kungl. Maj:t och
högsta domstolen förordats. Jag anser emellertid, att denna sak
är så viktig, att jag funnit det vara min plikt såsom riksdagsman
och gammal landtdomare att uttala mina farhågor. Jag vill därför
taga mig friheten att hemställa om återremiss af denna paragraf i
syfte, att en modifikation af stadgandet måtte ske i den riktning,
jag här tagit mig friheten omnämna.

Herr Afzelius: Herr Unger har berört en punkt i detta för slag,

som är af mycket stor och ingripande betydelse. Genom
stadgandet i denna paragraf har man ur vår rätt i stort sedt tagit
bort den gamla regeln: köp bryter legostämma. I stället har man
föreslagit, att ett arrendekontrakt och ett hyreskontrakt, som skriftligen
upprättas och gått i fullbordan, så att tillträde af fastigheten
skett, skall gälla mot den nye ägaren.

Det är egentligen vid hyresaftal, som denna bestämmelse har
så stor betydelse; vi veta ju alla, hvilket oskick på grund af det
nuvarande stadgandet bedrifvits vid dessa aftal. Naturligtvis har
lagberedningen vid denna nya bestämmelse noga tagit i öfvervägande,
huruvida densammas tillämpning skulle medföra fara för
rättssäkerheten. Ifall man utan vidare hade strukit den gamla
regeln, att köp bryter legostämma, och i stället satt ett stadgande,
att köp aldrig bryter legostämma, så att en ny ägare finge finna
sig i alla nyttjanderättskontrakt, som den föregående ägaren upprättat,
då hade herr Unger haft alldeles rätt. Ett stadgande af
sådant innehåll hade varit ödeläggande för fastighetskrediten, d. v. s.
för omsättningen af fastigheter. Men när man inskränker detta
stadgande på det sätt, lagberedningen gjort, så tror jag, att, särskilt
hvad vidkommer stad, detsamma icke skall vålla någon som helst
fara. Det finnes väl nämligen icke någon, som köper ett hus utan
att se till, om folk bor i våningarna. Är detta förhållandet, går han
till ägaren och ber att få se dennes skriftliga kontrakt. Han kan
då lita på att detta kontrakt är riktigt. I sådant syfte har nämligen
föreslagits ett annat stadgande: att ändring i aftalet, som icke
kommit in i husägarens kontraktexemplar, icke gäller mot köparen.
Därvidlag finnes således ingen fara för rättssäkerheten. Den, som

Lördagen den 16 Mara.

45 N:o 19.

är förståndig och klok och något förtänksam — och för andra behöfver
man väl icke sörja —, kan alltid vinna full trygghet med
detta förslag.

I fråga om landsbygden medger jag, att den möjlighet icke är
absolut utesluten, att det kan undgå den nye köparens uppmärksamhet,
att en liten lägenhet är utarrenderad. Detta spelar emellertid
ingen roll. Det gäller aldrig betydande saker. När man har
att välja mellan å ena sidan att skydda en ny ägare mot att någon
enda gång en sådan liten lägenhet finnes upplåten på arrende och
å andra sidan att släppa detta stora och härliga, att man erkänner
giltigheten af ingångna arrendeaftal — om man har att välja
mellan å ena sidan möjligheten, att någon gång köparen får lida
någon liten inskränkning, som han icke känt till, och å andra sidan
att genomföra denna rensande reform, tvekar jag icke alls, hur jag
skall välja.

Utan att jag på något sätt vill förtänka min högt ärade gamle
vän, att han gör det yrkande, han nyss framställt, vågar jag dock
mot honom framhålla, att någon gensaga mot detta stadgande icke
gjorts i högsta domstolen, som dock främst har till uppgift och
heller aldrig försummar att tillvarataga rättssäkerhetens intresse.
Jag tror, att man utan risk kan bifalla förslaget i denna del, och
jag yrkar därtill bifall.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
godkännande af förevarande paragraf samt vidare därpå att paragrafen
skulle visas åter till utskottet, och förklarades den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

29-43 §§.

Godkändes.

43 §.

Herr Sjöcrona: I denna paragraf har ledsamt nog insmugit

sig ett tryckfel. På andra raden står 9—9, 18, 22--->----

§§. Det skall vara 6—9, 18, 22---»---§§. Detta tryck fel

har rättats i Andra Kammaren. Jag yrkar således, att kammaren
måtte antaga denna paragraf med den rättelse, att 9—9 utbytes
mot 6—9.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes nu föredragna
paragraf med iakttagande däraf, att det anmärkta tryckfelet å
andra raden »9—9» rättades till »6—9».

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 46

Lördagen den 16 Mars.

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m -

Öfver skriften till 2 kap.
Godkändes.

(Forts.) 3 kap 1

§■

Förevarande paragraf lydde sålunda:

»Aftal, hvarigenom hus eller del af hus upplåtes till nyttjande
mot lega, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtelsen sker för tid
understigande ett år eller, vid upplåtelse för längre tid, upplåtaren
och hyresgästen annorlunda åsämjas.»

Herr Afzelius: Jag ber om förlåtelse, att jag i dag tager

tiden ovanligt mycket i anspråk, men det kanske herrarne nog icke
finna förvånande.

Jag vill här säga några ord om den reservation, som är afgifven
utaf herr Nyström, en reservation, som icke utmynnar i något yrkande,
och om hvilken han nyss enskildt sagt mig, att han icke heller
skulle vidare tala. Denna reservation har emellertid sitt störa intresse.
Den berör en mycket viktig fråga, den frågan: huru böra
lagar affattas? Vi hafva varit inne något på den frågan förut

Hvarje svensk domare finner främst i sin lagbok »Några allmänna
Reglor, där en domare skall sig alldeles efter rätta». Denna
hederspiats i lagboken hafva domarreglerna, Olaus Petris verk, ännu
i dag, och de förtjäna det, oaktadt de äro mer än 300 år gamla.
Dessa visdomsord besitta ännu mycken giltighet. De voro, när
de skrefvos, långt före sin tid, och de äro ännu i dag icke föråldrade.
Uti dessa Olaus Petris domarregler lyder en regel så här — herrarne
hafva säkert alla hört den —: »En god och beskedlig domare är
bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten». Det
ligger mycken sanning i detta. Hvad innebär det i själfva verket?
Det innebär helt enkelt, att ingen lag någonsin kan omfatta alla
det lefvande lifvets möjligheter, det kan endast den lefvande människan.
Vill man därför af rättegången få ett resultat, som verkligen
är rättvist och riktigt, måste man gifva ganska stort utrymme
åt domarens eget omdöme. Men å andra sidan får man icke gå
för långt på den vägen; det duger icke, att man sätter domaren i
lagens ställe. Domaren skall vara lagens tolk och tjänare, men
domaren skall icke, som de gamla sade: »finna» rätt; rätten skall
finnas i lagen. Den enskilde medborgaren har ett bestämdt och
fullkomligt befogadt anspråk att kunna på förhand veta, hvad som
är rätt, att icke få veta det först genom en dom. Han skall
kunna få veta ur lagen, hvad som är rätt. Och ju mera anspråken
på denna medborgerliga själfbestämmanderätt växa, växa anspråken

Lördagen den 16 Mars.

47 N:o 1!).

på fullständighet i lagens bestämmelser. o Här möta sålunda två
intressen, som leda åt motsatta håll. A ena sidan fordrar man
en mer och mer omfattande reglering, så att hvarje lekman kan
själf förskaffa sig kännedom om .hvad som gäller och inrätta sig
därefter, å andra sidan måste man erkänna omöjligheten af att genom
reglering i detalj komma till riktiga resultat. Söker man klafbinda
domaren i hvarje punkt, gör man honom till endast en lagläsare,
eu maskin.

Denna stränghet i intressen, denna stridighet i intressen, denna
svårighet att undvika både ett för mycket och ett för litet är något som
gäller för all modern lagstiftning både hos oss och i andra länder. I
detta förslag har man nu försökt att lösa problemet på följande sätt.
Alla rättsliga regler, alla juridiska regler finnas i lagen upptagna. Där
får icke domaren »laga efter lägligheten»; dessa regler gifvas i lagen.
Men denna reglering är icke utförd i alla detaljer, den är icke tillämpad
på alla särskilda fall, som kunna möta, utan där är lämnadt ett visst
utrymme åt domaren. Denna frihet i pröfningen utmärkes, som
herr Nyström omnämnt, genom uttryck såsom »skäligen», »inom
skälig tid», »utan oskäligt dröjsmål», »ringa betydelse» m. m. En
sådan frihet är dock lämnad domaren endast under två förutsättningar.
Den ena är den, att de frågor, som lämnats öppna för bedömandet,
icke fordra något slags juridiskt omdöme, de äro sådana,
som fordra" endast ett vanligt sundt och förståndigt omdöme —
hvilken klok, redbar och förståndig man som helst skall kunna
bedöma dem lika bra som domaren. Och för det andra gäller, att
ett sådant redaktionssätt icke här användes i något fall, där man kan
gifva en bestämd lösning, utan att det leder till några obilliga resultat.
Jag skall bedja att få taga ett par exempel. Förslaget säger,
att uppsägning skall ske inom en månad, inom ett år från det en
viss händelse inträffat, därför att den tiden passar för alla fall. Litet
för mycket i det ena fallet, litet längre än strängt taget vore behöfligt
betyder här ingenting. Det är en gifven fördel att hafva eu
sådan fixering i lagen. Men jag tager ett annat exempel. Om eu
byggnad brunnit på en arrendegård, åligger det jordägaren att uppföra
en ny sådan. Inom hvilken tid skall detta ske? Där kan jag
icke stadga någon bestämd tid, inom hvilken byggnaden skall uppföras,
ty det beror på olika årstider, på huru stor byggnaden är och
på tillgången på byggnadsmaterial in. m. I ett sådant fall säger man,
att det skall ske utan oskäligt dröjsmål. Hvad som därmed menas,
det kan hvilken klok och förståndig man som helst på den trakt
det gäller säga, längre kan man icke komma. På det sättet lyckas
man undgå att gifva en lösning, som icke passar för alla fall.

Nu säger herr Nyström: det må vara, att det är mycket enkelt
att bedöma. Men just om sådana saker blifva ofta nog meningarna
delade, när intressena äro motsatta och andarna stridbara; följden
blir, att processer uppstå, och detta är ledsamt. Ja, det är verkligen
ledsamt, det kan jag icke neka till. Därför skall man icke

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
ni. m.

(Forts.)

N:o 19. 48

Lördagen den 16 Mars.

Angående
lagförslag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

använda denna utväg utan att det är nödvändigt. Men om jag har
att välja emellan att i lagen upptaga fixa bestämmelser, som passa
för några fall, men som blifva orättvisa i andra, eller att i sådan
händelse åt domaren gifva rätt att lösa frågan efter förekommande
omständigheter, så säger jag utan tvekan: jag väljer detta sista.
Jag tager risken af rättegångar, ty endast af rädsla förrättegångar
får jag icke formalisera lifvet.

Hvad jag nu sagt innebär icke något underkännande af de
synpunkter, herr Nyström framfört. Tvärtom, dessa synpunkter
hafva icke varit främmande för lagberedningen, såsom också framgår
af motiven. Det är nämligen så, att man icke blott i allmänhet
bör söka förekomma rättegångar, utan att detta särskildt hos
oss är önskvärdt, ty vi måste erkänna, att vårt rättegångsväsen för
närvarande icke gör rätten den tjänst, som man kan fordra. Det
är bristfälligt i många afseenden, det är särskildt alldeles för långsamt.
Därför vore det en stor fördel, om man kunde finna ett
medel att komma till rätta åtminstone preliminärt utan rättegång.
Så hafva vi till exempel i sjölagen för vissa fall ett skiljeförfarande,
som icke är bindande. Om här varit fråga att lagstifta endast för
storstäderna, för Stockholm och ett par andra städer, så försäkrar
jag herr Nyström, att hans tanke hade tagit form och att vi skulle
anordnat något sådant skiljemannainstitut. Men här är fråga om
både stora och små städer, både om städer och landsbygden, och i
den utsträckningen är ett sådant institut inpraktikabelt. Skulle
man däremot för några bestämda städer, särskildt hufvudstaden,
kunna åstadkomma en dylik anordning, vore detta utan tvifvel
mycket nyttigt och välbetänkt.

Herr Nyström, Carl: Jag är naturligtvis den föregående

talaren djupt tacksam för det välvilliga omnämnande, han gifvit
om min s. k. reservation, som alldeles icke är någon reservation,
därför att jag icke yrkat något, utan endast framhållit vissa synpunkter
och önskningsmål. Jag skulle emellertid önska, att på samma
gång han erkände det befogade i det bedömande af lagen, som förekommer
i mitt uttalande, han äfven sagt något mera till förmån
för det botemedel, som jag ifrågasatt för den mindre fördelaktiga
inverkan, som lagen kommer att hafva på förhållandet mellan
husegare och hyresgäst, innan det kommer så långt som till rättegång.
Det är nämligen så, att i samma mån som dessa allmänna och
mångtydiga ordasätt, som vimla i lagen, gifva domaren frihet och
möjlighet till en rättvis dom, i samma mån äro de farliga i ett
tidigare skede, där parterna kommit i tvist om lagens rätta innebörd.
På detta förberedande stadium komma parterna — t. ex. husägaren
och hyresgästen — med hvar sitt exemplar af lagen i sin hand,
och den ena säger: jag tycker detta är skäligt, under den det andre
säger: jag tycker icke detta är skäligt. Detta är önskvärdt, säger
den ene. Ja, för herrn, men icke för mig, säger den andre. På

Lördagen den 16 Mars. 49

detta sätt uppkomma tvistigheter och upphetsning mellan parterna.
Lika lämpliga som uttryck af ifrågavarande beskaffenhet äro i
domarens hand. lika betänkliga äro de därför i detta föregående
skede. Därför måste man med allkraft drifva på för att få ett
nytt institut, som skulle kunna verka förmedlande mellan parterna
1 detta första skede, ett förlikhingsinstitut. Detta synes mig vara eu
nödvändig påföljd af dessa af lagen använda mångtydiga uttryck,
k. ad ana förhknmgsinstitut äro under uppmarsch på flera områden,
och jag vill särskild! nämna, att man kan hoppas, att ett sådant
skall komma till stånd på kommunalt initiativ. Som jag tror, skall
denna skiljedomare, denna nya myndighet, lyckas att förlika de
tvistande parterna, som stå där och läsa lagen, hvar och en på sitt
satt. Skiljedomaren skall förklara, att den ena af dem har rätt och
den andra orätt, och jag tror, att, om han är eu ansedd man med
auktoritet och sundt förstånd, parterna i många fall skola böja sig
för hans förklaring. På detta sätt skulle eu mångfald rättegång
forekommas, rättegångar som hafva sin egentliga orsak i den upphetsning
hvari parterna råka. Tilläggas må, att man på flera håll
ifrågasatt, att denna skiljeman renta! skulle hafva ett slags domsrätt.

Öfvei läggningen ansågs härmed slutad, hvarefter föreliggande
paragraf godkändes. ob

Öfriga delar af lagförslaget.
Godkändes.

Punkterna 2■—14.

Utskottets förslag godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
slatfe^01''^1^68 *)esvarac* Senom kammarens beslut öfver lagför -

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande och memorial :

1“:0, 5’ angående regleringen af utgifterna under riksstatens
mentet. vudtlteI’ omfattande anslagen till landtförsvarsdeparte 11:0

.t7’.* anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
en ny förbindelseled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskargården; n:o

48, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
Första Kammarens Prot. 1907. N:o 19. 4

Nio 19.

Angående
lagförslag om
nytt länder ätt
till fast egendom
m. m.

(Forts.)

N:o 19. 50 Lördagen den 16 Mars.

anslag till utgifvande af en uppslagsbok, innehållande kortfattade
upplysningar angående 1907 års Riksdag och dess arbete,

n:o 49, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens tredje hufvudtitel; och

n:o 50, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens nionde hufvudtitel; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, n.o 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran om utredning
och förslag till åstadkommande för statens räkning af ett
järnverk vid den blifvande inlandsbanan.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj ds
under dagen aflämnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 8G och 105
regeringsformen sant § 38 mom. 2 riksdagsordningen.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen.

Ito) med förslag till understöd m. in. åt vaktkonstapeln vid
tvångsarbetsanstalten°i Karlskrona J. A Nilsson för honom genom
olycksfall i tjänsten tillskyndad skada;

2:o) angående ny aflöningsstat för statskontoret;

3:o) angående anordningar för eldens ledning å pansarfartygen;

4:o) angående pension åt tryckeriföreståndaren vid sjökarteverket
A. J. Aurell;

5:o) angående inköp af den kvarstående delen af Dädesjö församlings
gamla kyrka m. m.; samt

6:o) angående rätt för rektorn vid folkskoleseminariet i Strängnäs
S. F. G. Lundqvist till uppflyttning i högre lönegrad.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar
af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen;
n:o 2, slutmeningen;

Lördagen den 16 Mars.

51 N:o 1».

n:o 3, angående banko vinsten;

n:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;

u:o 5, angående förhöjning af lägsta viktsatsen för inrikes bref;

n:o 0, angående vissa ändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften;

n:o 7, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret;

ilo 8, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare;

n:o 9, angående internering af alkoholister;

n:o 10, angående ändring af 18 kap. 16 § strafflagen; samt

n:o 11, angående verkställd granskning af fullmäktiges i riksbanken
och fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande
af det dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om uppförande å
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde; hvarjämte, likaledes på hemställan
af herr talmannen, kammaren medgaf, att de anslag, som
utfärdats till nu pågående sammanträdes fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 3,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 19. 52

Tisdagen den 19 Mars.

Tisdagen den 11) mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 159, med digifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående anordnandet
af apoteksväsendet efter utgången af år 1920, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden och memorial
:

n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första liufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. Imf- och slottsstaterna; n:o

51, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
med förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension m. in., dels ock fyra i anledning af samma proposition
väckta motioner;

n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående omföring till eu pensionsfond för civila tjänstinnehafvare
af vissa löneinnehållningar;

n:o 53, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
af lånefonden för rederinäringens understödjande;

n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel för år 1907 för fortsatt utveckling af statens
telefonväsende;

n:o 55, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

n:o 56, angående riksgäldskontorets bokföring;

Tisdagen den 19 Mars.

53 Nio 10.

n:o 57, angående inrättande af en svensk statsskuldbok; och

n:o 58, angående afsättande, i anledning af 1906 års statslåns
upptagande, af medel för amortering å statsskulden; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 28, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af
elektrisk energi; och

n:o 29, i anledning af väckta motioner om ändring af 15 § i
förordningen angående försäljning af vin och Öl.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 41, till Konungen, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående rätt att hos
generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen af
varor, afsedda att till riket införas.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet; och

n:o 33, med begäran om framläggande af förslag till en invandringslag.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets den 16 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 5.

Vid föredragning af statsutskottets den 16 innevarande månad
bordlagda memorial:

n:o 47, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
en ny förbindelseled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården,

n:o 48, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till utgifvande af en uppslagsbok, innehållande kortfattade
upplysningar angående 1907 års Riksdag och dess arbete, samt

n:o 49, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens tredje hufvudtitel,

godkändes de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner.

Första Kammarens Frot. 1907. N:o 19.

N:o 19. 54

Tisdagen den 19 Mars.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 16 i denna månad bordlagda memorial n:o 50, i anledning af
kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor rörande anslag under riksstatens
nionde hufvudtitel.

Punkterna 1 ock 2.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts den 16 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 1.

Herr Kinander afgaf en motion, n:o 53, i anledning af Kungl.
Maj:ts förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,52 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Victor Pettersons A.-B. Tr., Stockholm, 1907.