RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1906:62

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1906. Andra Kammaren. N:o 62.

Söndagen den 20 maj.

Kl. y2 3 e. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
och memorial n:is 159, 160, 161, 162 och 163 samt sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande och memorial n:is 13 och 14.

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 2,40 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Måndagen den 21 maj.

Kl. 11 f. m.

På grund af förfall för sekreteraren tjänstgjorde enligt herr
talmannens förordnande undertecknad vid protokollet.

§ K

Justerades de vid kammarens sammanträde den 14 innevarande
maj förda protokollen.

§ 2.

Ordet lämnades härefter på begäran till Svar å

interpellation

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte, som
yttrade:

Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 62.

1

N:o 62. 2

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Svar å Jag anhåller härmed att få besvara den af herr Nilson i

interpellation. Örebro med kammarens tillstånd framställda interpellation. Det
(Forts.) spörsmål, som herr Nilson framställt, är af följande lydelse:

»Har herr statsrådet sig bekant, om vederbörande distriktschefer
vid statsbanorna öfverenskommit att i regel icke anställa
ordinarie personal i de lägre graderna förrän efter fullgjord värnplikt
och i enlighet härmed gifvit förhållningsregel till dem, som
äga att afgifva förord vid sådana platsers tillsättande? och,
om denna fråga besvaras jakande:

Anser herr statsrådet, att ändring i detta förhållande kan
och bör ske?»

Enligt 1874 års aflöningsreglemente för statens järnvägar,
som, med smärre modifikationer, ägde gällande kraft ända till
ingången af år 1898, skalle något afdrag af den del af arfvodet,
som utginge under benämningen tjänstgöringspenningar, icke ske
för »den tid, som åtgår för fullgörandet af allmän värnplikt».

Denna bestämmelse medtogs icke i det nya aflöningsreglemente,
som fastställdes den 15 oktober 1897, och angaf
1893 års löneregleringskommitté som skäl för uteslutande däraf
i sitt förslag, att »det synts vara att antaga, att efter den

utsträckning af öfniugstiden, som den nya värnpliktslagen infört,
bestämmelser i detta hänseende, gällande för hela statsförvaltningen,
komma att af Kungl. Maj:t utfärdas».

Då emellertid ingen särskild föreskrift i detta hänseende

blifvit utfärdad, har en följd häraf blifvit, att vid fullgörandet
af de väsentligt utsträckta värnpliktsöfningarna ordinarie personal
vid statens järnvägar fått af sitt arfvode utbekomma lönen, det
vill säga i regeln (enligt § 2 i aflöningsreglementet) fyra femtedelar
af arfvodet. En stationskarl har alltså i allmänhet fått

utbekomma ett belopp, motsvarande fyra femtedelar af ett årsarfvode
å 540 kronor jämte hyresbidraget oafkortadt.

En person i extra tjänst har däremot fått afstå hela

arfvodet.

Dessa omständigheter ha föranledt meddelanden under hand
från järnvägsstyrelsen till distriktsförvaltningarna, som numera
antaga all ordinarie betjäningspersonal utom stationsmästare,
att i ordinarie tjänst icke borde antagas personer, som icke
fullgjort sin värnplikt. Hvad tjänstemännen angår — dessa
antagas i ordinarie tjänst af järnvägsstyrelsen själf — har äfven,
såvidt möjligt varit med hänsyn till ansökningsväsendet, iakttagits,
att personer, som icke fullgjort sin värnplikt, icke antagits
som ordinarie.

Omständigheter hafva emellertid föranledt till frångående
vid några fall af dessa anordningar. Under nedannämnda år
hafva sålunda i ordinarie tjänst antagits följande antal befattningshafvare,
som innehaft en ålder af allenast 21 år och
därunder:

Måndagen den 21 Maj, f. m. 3 N:o 62.

1902,	2	tjänste-	8	kontors-	7	stations-		Svar ä
1903,	1	män, d:o	9	biträden, d:o	12	karlar. d:o	kontors-	interpellation. (Forts.)
1904,	5	d:o	6	d:o	8	d:o 2	vakter, d:o,
1905, 1906 (t. o. m.	d. V*), 1	d:o	5 1	d:o d:o	10 1	| CM O O rd ''iS	d:o,

eller inalles 82 personer, eller ungefär en tiondedel af hela
antalet af Kungl. Maj:t beviljade nya befattningar inom nämnda
kategorier för ifrågavarande år.

Orsaken till vidtagandet af den anordning, att personor i
den första värnpliktsåldern icke skulle i ordinarie tjänst antagas,
hafva jämväl varit dels hänsynen till järnvägspensionsinrättningens
dåliga ställning, hvilken skulle ytterligare försvagas, om
ett större antal alltför unga personer vunne delägarerätt i
densamma, dels ock önskan att i ordinarie tjänst med konstitutorial
fästa endast mera mogna personer.

Beträffande slutligen den extra personalen, som, hvad trafikafdelningen
angår, antages af trafikinspektörerna, så lärer icke
någon mera allmän regel hafva utbildat sig i nu förevarande
afseende. I hvarje fall kan rörande denna personal hänsynen
till statsbanornas ekonomi eller till pensionsinrättningen gifvetvis
icke hafva gjort sig gällande.

Då man väl får antaga, att de pågående löneregleringsarbetena
komma att resultera i höjda inkomster för den lägst
aflönade personalen, är möjligt, att därmed komma att förenas
skärpta fordringar på en mera allsidig, praktisk och — i mån
af behof — teoretisk utbildning af personalen under extratiden.
För anställning såsom ordinarie är ock af en viss vikt, att
aspirantens karaktär och ansvarskänsla visats hafva vunnit den
stadga, att man kan vara säker om ett plikttroget uppfyllande
af tjänstens kraf. Huruvida häraf bör följa, att befordran till
ordinarie först äger rum vid sådan ålder, att den väsentliga
delen af värnplikten redan blifvit fullgjord, därom har jag icke
ännu varit i tillfälle att bilda mig ett säkert omdöme. I viss
mån synes mig detta blifva beroende af de bestämmelser, som
kunna påkallas i sammanhang med blifvande lönereglering,
samt af sättet för upphjälpande af järnvägspensionskassans
underminerade ställning.

Att det emellertid för personalen kan vara en beaktansvärd
olägenhet att icke blifva anställd såsom ordinarie före fullgjord
värnplikt, medger jag gärna, liksom ock att detta förhållande
kan vara menligt för intresset för värnplikten.

Att i en så pass invecklad och af ett flertal icke ännu fullt
utredda omständigheter beroende fråga som denna, kunna i svar
å en interpellation direkt uttala en bestämd mening rörande

N:o 62. 4

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Svar å_ befordrandet af järnvägspersonal till ordinarie före värnpliktens
interpellation, fullgörande, torde icke kunna begäras.

(Forts.) jag ar emellertid tacksam för att den ärade interpellanten

fäst min uppmärksamhet å denna fråga, som jag skall ägna
ytterligare utredning i sammanhag med de bestämmelser för
aflönings åtnjutande, hvilka torde bli eu följd af de pågående
löneregleringsarbetena för järnvägspersonalen.

Härefter anförde:

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Jag ber till eu början
att till herr statsrådet och chefen för civildepartementet få uttala
ett vördsamt tack såväl för den uppmärksamhet, som herr statsrådet
ägnat min framställning, som ock för det svar, som därpå
nu har afgifvits.

Jag vill därjämte anhålla om kammarens uppmärksamhet
för att vidröra några synpunkter, som med afseende å statsbanepersonalens
ställning till ifrågavarande spörsmål kunna och
böra beaktas.

Därvid vill jag då först erinra därom, att svenska statsbanepersonalens
plikttrohet och nit i fullgörandet af sina åligganden
hafva varit af den beskaffenhet, att denna personal har erhållit
icke allenast sitt befäls odelade förtroende och sympati, utan jämväl
den trafikerande allmänhetens; och jag tror mig också kunna
säga, att personalen har visat gentemot sitt befäl den aktning
och det förtroende, som man kan vara berättigad att fordra, att
en sådan personal skall hysa gentemot sina öfverordnade.

I stort sedt torde man alltså kunna säga, att förhållandet
mellan statsbanepersonalen och dess befäl har varit i allo godt,
såsom ju önskvärdt och tillbörligt är. Men det är också önskvärdt,
att detta goda förhållande för all framtid måtte fortfara;
och för att ett sådant godt förhållande skall kunna fortfarande
äga bestånd mellan personalen å ena sidan och befälet å andra
sidan, anser jag, att det är af den allra största vikt, att befälet
vinnlägger sig om att undvika allt, som med skäl kan tydas
såsom godtycklighet; och jag kan icke frigöra mig från den bestämda
uppfattningen, att, då det tjänstgöringsreglemente, som
hittills varit gällande för denna personal, har bestämt åldern för
anställning såsom ordinarie till fyllda 18, men icke fyllda 30 år,
det för denna personal kan få sken af en viss godtycklighet från
befälets sida, då det i något undantagsfall beviljas ordinarie anställning
vid tidigare år, under det att sådan i andra fall förvägras.

Om det så därtill skulle visa sig, att dessa, som förvägras
ordinarie anställning, äro sådana, som förklarats vara vapenföra,
men de, som erhållit sådan anställning, förklarats vara icke vapenföra,
så ställer sig saken enligt min mening betänklig jämväl i
det hänseende, som jag något vidrörde i motiveringen till min

Måndagen den 21 Maj, f. m.

5 N:o 62.

interpellation. Jag vill icke bestrida, att det kan förefinnas skäl _ Svar å
för vederbörande att vilja hafva en förändring i förevarande interpellation.
afseende; men jag anser, att den förändringen i så fall bör komma (Forts-)
till stånd genom Kungl. Maj:ts beslut och icke på det sättet,
att vederbörande privat öfverenskomma att handla så eller så.

Ty, såsom jag förut anfört, det ger stöd åt den tanken, att ett
godtyckligt förfarande kan komma att insmyga sig i statsbaneförvaltningen.

Distriktschefernas öfverenskommelse har ju icke varit motiverad
allenast af den omständigheten, att det skulle vara bekvämare
att hafva den personal, som är i värnpliktsåldern, på
extra stat, utan jämväl af hänsyn till pensionsinrättningens tillstånd,
låt vara att denna senare synpunkt varit mindre framträdande.
För mig synes det däremot vara alldeles gifvet, att
vid ju yngre ålder statsbanepersonalen uppnår ordinarie anställning,
desto fördelaktigare skall detta ställa sig i pensioneringshänseende.
Det är ju möjligt, att jag i det fallet tager miste,
men mig synes åtminstone så vara förhållandet.

Enligt en statistik, som jag uppgjort, utgjorde antalet vid
statens järnvägar under år 1900 anställd personal i eu ålder af
21 år och därunder inalles 113, under det samma antal år 1905
sjunkit ned, såsom vi nyss från statsrådsbänken hörde, så att
det icke ens utgjorde 2 tiotal. Denna statistik bevisar således,
att, såsom också nu från statsrådsbänken är bekräftadt, det är
en verklighet, att distriktscheferna på detta sätt velat göra tjänstgöringsreglementets
bestämmelse angående åldern för vinnande
af ordinarie anställning vid statsbanorna illusorisk.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen, att, då statsbanepersonalens
löneregleringskommitté kommer att fatta beslut i den
fråga, som kommittén nu har om händer, den icke måtte förbise
betydelsen därutaf, att personalen vinner anställning vid statsbanorna
vid unga år, äfven om en sådan anställning måste hafva
till följd, att så anställda personer vid tiden för fullgörande utaf
den värnplikt, som åligger dem, skulle få lof att anses vara
skyldiga att under denna tid afstå från sin lön.

Herr Natt och Dag: Herr talman, mina herrar! Den fråga,
som nu är under debatt, är af den allra största betydelse. Den
är af betydelse för de unge män, som tillhöra de värnpliktiges
lägsta årsklasser. När den värnpliktige hemkommer från slutad
öfning, så står honom i många fall icke hans gamla arbetsplats
till buds, utan det får förflyta en mer eller mindre lång tid,
innan han åter kan finna arbete och förvärfva sin och de sinas
utkomst. Man ser äfven i annonser angående arbetssökande och
lediga platser, att det ofta annonseras efter en man »med fullgjord
värnplikt». Jag vill nu icke taga tiden alltför mycket i
anspråk med att lämna några exempel, men jag får nämna, att

N:o 62. 6

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Svar å enligt de upplysningar jag inhämtat från härvarande fattigvård,
interpellation. jcpe blott egentliga kroppsarbetare, utan äfven sådana som
(Ports.) bokhållare och andra, hvilka hafva anhöriga att försörja, måst
påkalla fattigvårdens ingripande, enär de efter slutad värnpliktsöfning
icke kunnat erhålla sina gamla platser och nya icke heller
stått till buds. Därför få vi vara herr statsrådet och chefen för
civildepartementet mycket tacksamma, att han lofvat att taga
denna sak i öfvervägande. Ty, mina herrar, det tillkommer
staten att gå i spetsen, då det gäller att lindra de svårigheter
af ekonomisk art, hvilka åtfölja värnpliktens fullgörande. Dessa
kännas icke så mycket för landtarbetarne, men så mycket mera
för stadsarbetarne och framför allt för industriarbetarne. Jag
vill endast konstatera detta, ty jag har själf tidigare haft denna
fråga under öfvervägande, men då funnit mig icke ännu höra
taga fram den till Riksdagens pröfning. Nu har emellertid så
skett, och jag är glad däröfver; och jag får påpeka ännu en
gång, att frågan är af den allra största betydelse för en mångfald
unge män i värnpliktsåren. När det nu gäller att med alla
till buds stående medel motarbeta den antimilitära agitationen,
så tillkommer det hvar och en af de båda statsmakterna att i
sin mån söka aflägsna de svårigheter i ekonomiskt afseende,
som värnpliktens fullgörande alltid medför.

§ 3-

Om kontroll Till afgörande förelåg särskilda utskottets utlåtande, n:o 1,
å ångpannor, j anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med
förslag till lag angående kontroll å ångpannor.

Till förberedande behandling hade utskottet fått mottaga en
proposition, hvari Kungl. Maj:t, under åberopande af de propositionen
bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda protokollen,
föreslagit Riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogadt förslag till lag angående kontroll å ångpannor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med afslag å förevarande
proposition, ville i skrifvelse till Konungen anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga nytt förslag till lag uti
ifrågavarande ämne, vid hvilket lagförslags utarbetande hänsyn
tagits till de af utskottet emot den nu föreslagna lagen gjorda
erinringar.

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer af:

herrar A. E. Håkansson, G. Olsén och C. E. V. Eolin, hvilka,
i hufvudsak gillande motiveringen, ansett, att utskottet bort
hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition ej måtte
vinna Riksdagens bifall;

Måndagen den 21 Maj, f. m. 7

af herr Persson i Tallberg, med hvilken herrar Andersson i
Pettersborg och Svensson i Skyllberg instämt, och hvilken på
särskild! anförda skäl ansett utskottet böra hemställa, att propositionen
icke måtte af Riksdagen bifallas;

af herr Nilsson i Skärhus, hvilken i hufvudsak instämt med
herr Persson i Tällberg; samt

af herrar Larsson i Västerås, Larsson i Göteborg och Natt
och Dag mot viss del af motiveringen i utskottets utlåtande under
rubriken »öfvergångsbestämmelser ».

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Biesért:
Herr talman, mina herrar! Då den nuvarande regeringens ledamöter
tillträdde sina ämbeten, förelåg ett förslag till lag angående
kontroll å ångpannor färdigt. Likaså förelåg högsta domstolens
yttrande öfver detta lagförslag, ett yttrande, som innehöll en hel
del anmärkningar öfver det uppgjorda förslaget. Dessutom förelåg
också ett förnyadt förslag i anledning af högsta domstolens
anmärkningar. Vid granskning inom regeringen utaf detta förslag
fann regeringen, att däruti voro många brister och att det
föreliggande förslaget i mångt och mycket icke kunde betraktas
såsom fullt tillfredsställande. Regeringen hade därför till en
början tänkt sig möjligheten af att omarbeta förslaget och framlägga
det för Riksdagen i annan form, än hvad som skett.
Emellertid hade följden af en sådan omarbetning blifvit den, då
omarbetningen skulle afse så väsentliga delar, som fallet varit,
att högsta domstolen ånyo hade måst höras öfver ett förslag i
denna riktning. Detta hade återigen gjort, att innevarande års
Riksdag icke kommit i tillfälle att få uttala sig angående saken.
Och detta ansåg regeringen mindre tillfredsställande af den orsaken,
att det var så många, många år, sedan denna fråga uppkom.
Regeringen fattade därför det beslutet att, ehuru den fann
lagförslaget i ganska väsentliga delar vara mindre tillfredsställande,
likväl lägga fram det för Riksdagen i den förhoppning, att Riksdagen
skulle finna utväg att afhjälpa de brister, som funnos, och
besluta lagen i förändrad form. Utskottet har emellertid icke
funnit anledning att komma fram med ett förändradt förslag.
Det är tydligt, att utskottet har funnit de förändringar, som skulle
behöfvas, så stora, att utskottet har ansett en omarbetning från
Kungl. Maj:ts sida vara alldeles nödvändig.

Nu har Första Kammaren redan fattat sitt beslut i frågan
och därvid bifallit den utaf herr Håkansson med flere afgifna
reservationen. Denna reservation går ut på ett rent afslag utan
vidare. Alltså skulle däraf kunna slutas, att Första Kammaren

N:o 62.

Om kontroll
å ångpannor.
(Ports.)

N:o 62. 8

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Om kontroll anser hela lagen obehöflig. Med anledning häraf ber jag att få
a angpannor. y^ra några få ord om min mening rörande lagens behöflighet.

(Forts.) Det

är nog på det viset, mina herrar, att man icke kan säga,
att lagen är obehöflig. Jag är för min del fullkomligt öfvertygad
om, att en kontroll å ångpannor är alldeles nödvändig. Och
denna kontroll kommer att tränga sig fram, det är min fullkomliga
öfvertygelse. Det är visserligen sant, att ångpannorna
nu för tiden i allmänhet skötas efter rationellare grunder och
mycket bättre, än många gånger var fallet förr i världen. Men
det är heller icke beträffande de stora, väl skötta industriella
anläggningarna, som jag anser, att kontroll å ångpannor behöfves,
utan det är särskildt för den massa af gamla ångpannor, som
användas här och där i landet, som jag anser kontroll vara alldeles
nödvändig. Nu har utskottet föreslagit en skrifvelse till
Kungi. Maj:t — utskottet erkänner nämligen för sin del, att en
kontroll är nödvändig, och föreslår därför, som sagdt, eu skrifvelse
till Kung! Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen
framlägga nytt förslag till lag uti ifrågavarande ämne, vid
utarbetande af hvilket lagförslag hänsyn borde tagas till hvad
utskottet i sitt förevarande utlåtande sagt.

Jag kan naturligtvis, efter hvad jag nu har yttrat, icke hafva
någonting emot ett sådant beslut. Och jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet därpå, att det, enligt min mening, icke skulle
vara lyckligt, om kammaren fattar samma beslut, som Första
Kammaren fattat. För min del hoppas jag därför, att kammarens
beslut kommer att gå i den riktning, att icke frågan måtte få
betraktas såsom död för lång tid framåt.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Till förebyggande
af ett missförstånd beträffande hvad vi uti vår reservation ansett
böra gå in af motiveringen, så vill jag meddela, att transsumeringen
där är något otydlig. Där står nämligen »innan utskottet
härefter» etc., och så är det anmärkt »lika med utskottet».
Förhållandet är nu det, att detta uttryck »innan utskottet härefter»
förekommer på två ställen, nämligen på sidan 36 och på
sidan 33 uti utskottets utlåtande. Det är naturligtvis meningen,
att hela utskottets motivering, således allt ifrån det stycke, som
börjar på sidan 33, skulle intagas uti reservationen, med undantag
af sista stycket uti utskottets motivering, som vi reservanter
naturligtvis icke kunna dela.

Genom Första Kammarens beslut har nu frågan för denna
riksdag förfallit, och det kunde därför kanske synas vara mera
likgiltigt, hvilket beslut denna kammare kommer att fatta. Men
jag skall dock söka, så godt jag kan, gifva skäl för den tanken,
att det icke alls är likgiltigt, hvilket beslut denna kammare kommer
att fatta i frågan.

Först anser jag mig böra nämna något om frågans upp -

9 N:o 62.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

komst, det vill säga gifva en liten, mycket kortfattad historik
om anledningen till, att denna fråga har kommit fram. Förhållandet
är nämligen icke så, att det är Riksdagen, som har
skrifvit och begärt framläggandet af förslag i ämnet, utan frågan
har uppkommit på ett helt annat sätt. Den väcktes nämligen
första gången år 1884 genom en petition från Nautiska föreningen
i Göteborg till Konungens befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län i anledning af en kort förut inträffad explosion af eu
ångpanna på ett lastfartyg. Året därpå framhölls ytterligare af
ingenjörsföreningens styrelse behofvet af besiktning och kontroll
af ångpannor. Och år 1886 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda
lcommitterade att utarbeta författningsförslag uti ämnet. Sedan
dessa år 1889 afgifvit ett sådant förslag, öfverlämnades detsamma
för yttrandes afgifvande till järnvägsstyrelsen och kommerskollegium
med flera. Slutligen har frågan avancerat så långt,
att den nu ligger på Riksdagens bord.

För min del har jag icke kunnat biträda den åsikt, som uttalas
i Första-Ivammarledamöternas reservation, nämligen att man
här skulle såga, att icke någon kontroll å ångpannor behöfves.
Däremot är jag icke fullt öfvertygad om behöfligheten af en
sådan lag, som skulle gå i den riktning, som den nu föreslagna
lagen går, utan jag har för min del trott, och mina medreservanter
hysa samma uppfattning i det afseendet, att man skulle kunna
vinna ökad trygghet, förutom på sätt vi i öfrigt påpekat i vår
reservation, om genom af Konung och Riksdag gemensamt stiftad
lag området och verksamhetsfältet för yrkesinspektörerna skulle
kunna utvidgas.

Beträffande hvad jag yttrade därom, att jag icke tror, att
det skulle vara lyckligt att bifalla utskottets förslag, anhåller jag
att få framhålla särskildt klassindelningen. Såsom herrarne finna,
innehåller Kungl. Maj:ts förslag en indelning af ångpannorna i tre
särskilda klasser, tre särskilda farlighetsklasser. Och om vi då
se på § 34 i det föreliggande lagförslaget, finna vi, att dess farligare
klass en ångpanna tillhör, dess mera kostnader skulle den
också drabbas af för kontroll och besiktning, och att således de
mindre ångpannorna, som skulle höra till tredje klassen, skulle
drabbas af en något mindre kostnad. Nu vill emellertid utskottet
icke vara med om denna klassindelning, och allra minst vill
utskottet gå med på, att det skulle blifva eu mildare kontroll
på de små ångpannorna, utan snarare tvärtom. I det afseendet
säger utskottet: »Som indelningsgrund har tagits ångpannas

explosionskraft, uttryckt på visst i förslaget angifvet sätt. Inom
utskottet har emellertid den åsikt framhållits, att denna indelningsgrund
vore mindre tillfredsställande, till stöd hvarför anförts
hufvudsakligen, att faran för en ångpannas exploderande ingalunda
alltid vore större, ju större pannans explosionskraft vore;
förhållandet kunde ofta vara rent af motsatt, i det pannor med

Om kontroll
å ångpannor.
(Ports.)

N:o 62. 10

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Om kontroll stort fattningsrum och högt ångtryck i de flesta fall vore mera
å ångpannor. oms0rgsfullt tillverkade, lättare tillgängliga för invändig under(Forts.
) sökning och bättre skötta än mindre pannor.»

Tendensen går sålunda ut därpå, att om det skulle blifva
någon klassindelning, skulle dessa små ångpannor, som tillhöra
den mindre industrien, komma att hänföras till de farligare klasserna.
Jag vill visst icke förneka, att möjlighet skulle kunna
föreligga, oaktadt jag omöjligen kan medgifva det, att en liten
ångpanna skulle kunna vara fullt så explosionsfarlig som en
större. Men det är det vanliga med dessa små ångpannor, att
de hafva ett tryck af mellan 4 ä 5 atmosfärer, under det att
däremot de stora ångpannorna i allmänhet hafva ett tryck upp
till 12, ja, till och med 14 atmosfärer och med ett många gånger
större fattningsrum. Det är alldeles tydligt, att om man jämför
en inträffande explosion å en stor panna, med ett sådant oerhördt
tryck som 12 atmosfärer, med en explosion å eu mindre panna,
så är explosionen å den senare endast såsom ett pistolskott, under
det att explosionen å den stora pannan är såsom ett kanonskott.
Man måste väl taga hänsyn äfven till explosionsns verkan och
icke blott till explosionsfaran.

Jag skulle visserligen kunna vidare ingå på detta lagförslags
detaljer, men jag behöfver naturligtvis icke detta, då jag förmodar,
att det icke finnes en enda i denna kammare, som skulle
önska att få en lag af sådan beskaffenhet till stånd som den nu
framlagda. Ty enligt min uppfattning, skulle det betyda detsamma
som undergång af hela den mindre industrien, såväl beträffande
de små mejerierna som de små industriella anläggningar,
som för sin drift behöfva använda motorkraft. Jag tror
därför, att det vore lyckligt, om åtminstone denna kammare ville
slå in på den vägen att genom af Konung och Riksdag gemensamt
stiftad lag något fastställa och reglera yrkesinspektörernas
verksamhet och därigenom bestämma, att de skola utöfva — eller
åtminstone gifva dem rätt att utöfva —- kontroll, åtminstone en
viss kontroll, öfver äfven sådana ångpannor, som nu icke falla inom
deras verksamhetsområde, men också på samma gång begränsa
deras rättigheter, så att kontrollen icke skulle blifva för betungande
särskild! för den mindre industrien, som icke tål några så
afsevärda kostnader, och jag tror, att denna kammare skulle
handla klokt, om kammaren antoge min med fleres vid betän
kandet fogade reservation.

Jag skall därför, herr talman, anhålla att få yrka af slag å
såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag och bifall till den af
mig med flere vid betänkandet fogade reservation.

Häruti instämde herr Svensson i Skyllberg och Bengtsson i
Häradsköp.

Måndagen den 21 Maj, f. m. 11

Herr Larsson i Göteborg: Herr talman! I anledning af
den föregående ärade talarens yttrande, bland annat, att frågan
om lag angående kontroll å ångpannor första gången skulle väckts
år 1884, ber jag att få erinra därom, att denna fråga här i landet
är lika gammal som vår nuvarande representationsform. År
1865 upprättade nämligen svenska ingenjörsföreningen ett förslag
till lag om ångpannor och inlämnade år 1866 detsamma till
Kungl. Maj:t. Det kungliga kommittéförslaget förelåg år 1899.

Nu har herr Daniel Persson med flera reservanter i denna
kammare samt en annan grupp reservanter från Första Kammaren
inom utskottet gjort- mot utskottets förslag afvikande uttalanden.
Skillnaden mellan utskottets och de två reservantgruppernas
olika förslag är den, att utskottet af styrker den kungliga propositionen
med en anhållan om framläggande af nytt förslag, under
det Första-Kammarreservanterna icke kunnat biträda ett sådant
förslag. Reservanterna från Andra Kammaren åter säga tydligt,
att de icke äro fullt öfvertygade om behofvet af eu särskild lag
i ifrågavarande ämne. I anledning häraf vill jag erinra, att, då
de förtänksamma ångpanneägarne bildat föreningar för att med
af dem antagna besiktningsmän öfva kontroll, däri ligger ett
tydligt och frivilligt erkännande, att kontroll är af behofvet påkallad.
På samma sätt förhåller det sig med ångpannor på
fartyg, där man erkänt ett dylikt behof genom att låta särskilda
besiktningsmän klassificera ångpannorna, för att efter denna
klassificering få fartygen assurerade.

Ett stort antal förtänksamma ångpanneägare ha sålunda i
handling visat, att kontroll öfver ångpannor är af behofvet påkallad.
Under sådana förhållanden synes det mig tydligt, att
den erforderliga kontrollen bör blifva lagfästad, till efterrättelse
för mindre omtänksamma eller liknöjda ångpanneägare.

Man har invända att statistiken icke gifver vid handen, att
ångpanneexplosioner förekomma oftare i Sverige än i de länder,
där lagstadgad kontroll vore införd. Mot denna anmärkning ber
jag att få erinra, att vi icke ha någon fullständig statistik öfver
ångpanneexplosioner i vårt land. De siffror, man i detta fall
grundar sin uppfattning på, utgöra ingalunda någon fullständig
statistik. Vid affattandet af min årsberättelse såsom yrkesinspektör
för år 1899 sökte jag åskådliggöra, huru de af mig kända
explosionerna framkallats, men dessa siffror lämna icke fullt
besked om det antal explosioner, som verkligen inträffat.

Då, efter hvad jag nyss nämnde, de båda reservantgrupperna
icke erkänna behofvet af en särskild lag i detta ämne, ehuru
alla yrkesinspektörer, ingenjörs- och maskinistföreningar under de
sista 15 åren erkänt och framhållit detta behof, och det af herr
Persson framställda förslaget om en lag angående utvidgad
befogenhet för yrkesinspektörerna att kontrollera ångpannor i stället
för en »lag angående kontroll å ångpannor», icke synes mig

N:o 62.

Om kontroll
å ångpannor.
(Ports.)

N:o 62. 12 Måndagen den 21 Maj, f. in.

Om kontroll vara lämpligt att acceptera, på grund af den förslaget åtföljande
a ångpannor, motiveringen, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till
(Forts.) utskottetts förslag.

Herr Ljunggren: Herr talman, mina herrar! Alltifrån den
dag, då föreliggande lagförslag inkom till Riksdagen, var det
klart för många, att ett energiskt motstånd skulle resas mot de
föreslagna kontrollåtgärderna, då ångpanneägarne helt naturligt
icke voro så värst belåtna med att få vidlyftiga bestämmelser
rörande uppställning och användning af ångpannor och ej heller
kunde vara belåtna med att få dryga kontrollkostnader sig pålagda.
Emellertid är det så, att man icke bör och icke ens kan motsätta
sig förståndiga kontrollåtgärder från det allmännas sida,
hvilka ha till syfte att söka minska risken för människors lif
och lem vid explosion af ångpannor. Under sådana förhållanden
kan det ju synas egendomligt, att det föreliggande lagförslaget
icke samtidigt kom att omfatta kontroll af ångkokare eller andra
farliga ångkärl, då statistiken eller rättare den lilla statistik, som
i propositionen angifvits, i själfva verket omfattar jämväl ångkärlsexplosioner.
Det står på sidan 29 i den kung! propositionen,
att den explosionsstatistik, som är tillgänglig, visar, att under
åren 1889—-1900 inträffat minst 31 explosioner af ångpannor och
andra ångkärl, därvid 24 personer dödats och 36 skadats. Den
statistik, som sålunda angifvits, är både felaktig och ofullständig.
Den är felaktig i det afseendet, att man sammanfört ångpanneexplosioner
med explosioner af andra ångkärl, och ofullständig
i det afseendet, att det saknas uppgifter på inträffade explosioner,
som voro för myndigheterna bekanta till och med år 1904. För
att komplettera den statistik, som sålunda anförts, tillåter jag
mig meddela, att efter yrkesinspektörens berättelser, såvidt kändt
är, under åren 1889—1904 inträffat 24 ångpanneexplosioner,
hvarvid 17 personer dödats och 29 personer skadats, under det
att samtidigt 14 ångkokare och kokpannor vid explosioner dödat
18 och skadat 22 personer. Dessutom ha under samma tid tre
ångrör exploderat, hvarvid 5 personer dödats och en skadats.
Då nu från kommerskollegium framållas 31 explosioner af ångpannor
och andra ångkärl såsom lämpligt motiv för att framlägga
ett lagförslag angående kontroll på ångpannor, så mister ju detta
motiv en del af sin betydelse, då det icke gäller 31 explosioner
af ångpannor, utan 24 af ångpannor och 14 af ångkokare. Inom
utskottet har också rätt mycket talats om det fördelaktiga i att
en lag om kontroll å ångpannor kunde utsträckas att jämväl
omfatta ångkokare och andra farliga ångkokkärl, men majoritet
har icke vunnits därför.

Då, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhöll, det icke vore lämpligt, om frågan om denna kontrollag
begrofves i stillhet, och det, som här anföres, kan ha sin betydelse

Måndagen den 21 Maj, f. m.

13 N:o 62.

för framtida arbete på detta område, har jag ansett mig böra Om kontroll
nämna, hvad jag här nu sagt rörande ångkokkärl. Vi ha ett “ ångpannor.
betydligt mindre antal ångkokare i drift än ångpannor, och (Forts.)
likväl visar den statistik, som föreligger, ett betydligt större antal
explosioner af ångkokare än explosioner på det vida större antalet
ångpannor.

Det föreliggande lagförslaget undantager från kontrollbestämmelserna
ångpannor, som finnas ombord på passagerareångfartyg.

Man har uppenbarligen varit något inkonsekvent härvidlag, då
lagen om kontroll å ångpannor blott skulle ha omfattat lastångfartygs
pannor, och man har sålunda bortsett därifrån, att den
största faran för människors skadande till lif och lem af exploderande
pannor verkligen förefinnes ombord på passagerareångfartyg
eller att risken härför i hvarje fall är betydligt större än
vid explosion på lastångfartyg. Denna inkonsekvens hade, om
utskottet kunnat förena sig något starkare om den kungliga
propositionen, bort föranleda eu motion i ämnet. En sådan
var äfven påtänkt, men då utskottet delade upp sig på åtskilliga
partier för och emot lagen, ansågs det icke vara lämpligt att
motionera i frågan, och det så mycket hellre, som utskottet sökte
att komma ifrån den iråkade dilemman genom att hänföra alla
sjöångpannor under en annan kontrollförfattning, nämligen den
gamla, snart omarbetade 1864 års förordning om hvad i afseende
å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bör. Det vore således önskligt, att, då den af mig
nämnda gamla förordningen snart kommer att omarbetas, hänsyn
toges till hvad utskottet nämnt rörande sjöångpannor.

Herr Daniel Persson har i sin reservation framhållit yrkesinspektörernas
verksamhet såsom särdeles gagnelig beträffande
kontrollen af ångpannor i större utsträckning. För min del kan
jag icke fullt dela herr Perssons åskådning, ehuruväl jag verkligen
inom utskottet sympatiserat med den tanken, att yrkesinspektionen
tills vidare under en öfver gångstid skulle få sig
tillagd eu ökad kontroll öfver ångpannor. Lagen om skydd mot
yrkesfara af år 1889 gör en tydlig begränsning i afseende på
detta förhållande, så att, om herr Perssons med fleres reservation
skulle på något sätt läggas till grund för en blifvande lagstadgad
kontroll, komme yrkesinspektionen att sträcka sin verksamhet
utöfver hvad Riksdagen därmed afsett, och en högst betydande
utvidgning blefve däraf följden. Jag tror därför, att herr Daniel
Persson och hans medreservanter eu dag skulle komma att stå
inför något liknande förslag rörande kontroll å ångpannor som
det, utskottet nu tänkt sig, om yrkesinspektionen skulle få denna
ökade befogenhet. I själfva verket blir detta nämligen en lagstiftning
om ångpannekontroll.

För att påvisa, att det verkligen finnes behof af eu lag om
kontroll å ångpannor, och då utskottet icke i sitt utlåtande om -

N:o 62. 14

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Om kontroll nämnt vissa till utskottet inkomna handlingar och yttranden,
å ångpannor. spap jag tillåta mig att till protokollet anföra följande.

(Forts.) Tekniska föreningen i Jönköping har på eget initiativ afgifvit

ett yttrande öfver detta lagförslag och uttalar följande:

»Till sist vill föreningen framhålla, det intima sambandet
mellan lagens tillämpning och den föreslagna kontrollmyndigheten,
hvadan det torde vara önskvärdt, att denna myndighets
sammansättning och organisation blefve angifven, innan lagen
antages.

Erkännande behofvet af en ångpannelag och uttalande en
önskan, att en sådan efter samråd med tekniska auktoriteter
snart måtte komma till stånd, vill dock föreningen, på grund
• af hvad här ofvan anförts, vördsamt hemställa, att lagförslaget
i nu föreliggande form af särskilda utskottet icke måtte till
antagande förordas.»

Tekniska samfundet i Göteborg yttrar bl. a. följande: »På
grund af hvad sålunda anförts och med särskild erinran därom,
att förslaget till ångpannelag innehåller bestämmelser, som i
tekniskt hänseende hvila på felaktiga grunder och i hela sin
tillämpning skulle blifva onödigt betungande för landets industri
och sjöfart, får tekniska samfundet uttala, att samfundet för
sin del finner synnerligen önskvärdt, att ifrågavarande lagförslag
icke måtte utan vidtgående modifikationer i de riktningar, som
ofvan antydts, varda af utskottet tillstyrkt och af Riksdagen
antaget.»

Skånska ingenjörsklubben har gjort följande uttalande:
»Klubben anser det som en brist, att förslaget icke redogör
för sammansättning eller organisation af den kontrollmyndighet,
som skall hafva lagens tillämpning sig anförtrodd. — Utan att
i detta uttalande vidare vilja ingå på en granskning af lagförslagets
deltaljbestämmelser, anser klubben sig på grund af ofvan
anförda hufvudskål icke kunna annat än afstyrka det framlagda
förslagets antagande i sitt nuvarande skick.»

Eu tillfällig församling af ångpannefabrikanter har äfven
yttrat sig i frågan: »På grund af de af oss här ofvan påvisade
brister i nu föreliggande lagförslag, anse vi, att tillräcklig utredning
i denna viktiga fråga ännu ej förebragts, och få på grund däraf
vördsamt hemställa, att lagen i förevarande form ej må af särskilda
utskottet förordas till antagande.»

Vid Sveriges allmänna sjöfartsförenings årsmöte detta år
antogs en så lydande resolution: »Med tacksamt erkännande af
den hänsyn, hvilken ämbetsverken och Kungl. Ma:jt i det nu
föreliggande lagförslaget i de allra flesta viktigare punkter visat
sjöfarten och förhållandena ombord å fartyg, vågar sjöfartsföreningen,
som fullt ut erkänner det alltmer trängande behofvet
af en lämplig och verksam ångpannelag, uttala den förhoppningen,
att de anmärkningar mot vissa af lagförslagets detaljföreskrifter,

Måndagen den 21 Maj, f. m.

15 N:o 62.

som under diskussionen blifvit framställda, måtte före förslagets
slutliga öfverlämnande till Riksdagen bli upptagna till pröfning,
i hvilket syfte styrelsen erhållit i uppdrag att öfverlämna denna
resolution jämte protokoll öfver den förda diskussionen.»

Af de uttalanden, som jag här tillåtit mig anföra till protokollet,
framgår, att särskilt tecknici anse, att ett behof af eu
ångpannelag förefinnes, men att de i likhet med utskottet tagit
afstånd från de alltför restriktiva bestämmelser, som det kung!,
förslaget innehåller.

Då jag nu, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan, gör jag det med den förhoppning, att ett lagförslag
i detta ämne måtte i en framtid föreläggas Riksdagen, hvilket
förslag då bör vara grundadt på förhållandena närmast före den
tidpunkt, då förslaget ser dagen, och icke såsom det nu framlagda
förslaget baseradt på alltför gamla detaljer och betingelser.

Jag ber, som sagdt, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Asker: Herr talman, mina herrar! Det slut, hvartill
det särskilda utskottet kommit i denna fråga, går ut på en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med hemställan om nytt förslag i ämnet
och med framhållande af, att de anmärkningar och erinringar,
som af utskottet här gjorts, därvid måtte blifva beaktade. Ehuru
Första Kammaren redan stannat vid ett rent afslag å den föreliggande
kungl. propositionen, är jag af den meningen, att Andra
Kammaren bör för sin del bifalla utskottets hemställan.

Det hufvudsakligaste skälet för denna min mening är det,
att, då arbetare, som äro sysselsatta vid och i närheten af ångpannor,
inom andra länder äga skydd af eu lag, dylika arbetare
i vårt land jämväl böra ha rätt att fordra samma skydd. Jag
skall villigt medgifva, att ångpanneföreningarna inom Sverige
verkat mycket godt, men det antal ångpannor, som står under
ångpanneföreningarnas kontroll, är endast 4- å 5,000, under det
att hela antalet ångpannor inom landet uppgår till i rundt tal
15,000. Det kan visserligen vara sant, att med industriens utveckling
tillverkningen af ångpannor väsentligen förbättrats, men
å andra^ sidan får man icke förbise, att, då trycket och påkänningen
å materielen ökats, risken i själfva verket är större nu
än förr.

Om nu något uttalande från Riksdagens sida skall göras i
frågan, anser jag, att man icke bör, på sätt som reservanterna
från denna kammare föreslagit, nöja sig med en halfmesyr och
endast begära en lag om utvidgad befogenhet för yrkesinspektörerna
med afseende å kontroll af ångpannor, utan att man bör
taga steget fullt ut och begära en lag i förenklad form med
generella, för ångpanneägarne icke alltför betungande bestämmelser,
hvilken lag sedermera kan i och för kontrollen kom -

Om kontroll
å ångpannor.
(Forts.)

X:o 62. 16 Måndagen den 21 Maj, f. m.

Om kontroll pletteras af en instruktion för dem, som lämpligen böra ha denna
ä ångpannor, kontroll om hand.

(Forts.) på grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, ber jag, herr

talman, att få yrka bifall till särskilda utskottets i dess nu föreliggande
utlåtande gjorda hemställan.

Herr Andersson i Pettersborg: Jag skulle icke ha begärt
ordet i denna fråga, om icke herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet i sitt anförande nyss yttrat, att han hade
tänkt, att utskottet skulle ha framkommit med ett förslag till
ångpannelag, där utskottet vidtagit de ändringar, som det ansett
det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget böra undergå för att
blifva tillfredsställande. För att utskottet emellertid skulle ^ha
kunnat medhinna ett sådant arbete, hade lagförslaget i fråga
måst framläggas redan i början af Riksdagen, då så många brister
förefunnos i detsamma.

Jag skall blott be att få anföra en enda sådan brist. I förslagets
andra paragraf heter det: ȁngpannor indelas efter sin
olika explosionskraft i tre klasser:

Till l:sta klassen höra de ångpannor, för hvilka storleken af
hela fattningsrummet, hvarmed förstås ångpannans sammanlagda,
vatten och ångrum, uttryckt i kubikmeter, multipliceradt med^ det
tal, hvarmed den mättade ångans mot det högsta tillåtna ångtrycket
svarande temperatur efter Celsii termometer öfverskjuter
100 grader, gifver till produkt ett tal, som är större än 200.»

ja, mina herrar, det lär nog icke vara så få inom denna
kammare, som icke kunna fatta, hvad denna bestämmelse i förslaget
egentligen innebär. En af de första dagarne, sedan detta
lagförslag framlagts och börjat behandlas inom utskottet, samtalade
jag med eu äldre, erfaren domare om detsamma, och han
sade mig, att han för sin del icke förstod förslagets alla bestämmelser,
utan han ansåg, att om Riksdagen skulle godkänna ett
dylikt förslag, blefve det nödvändigt att anställa en tekniskt
bildad person vid rätten, som kunde biträda densamma, när mål
af nu ifrågavarande beskaffenhet där förekomma. _

Eu annan omständighet, som äfven bidragit till att förslaget
nu afstyrkts, har varit den, att förslaget varit så vidlyftigt;
det innefattar nämligen icke mindre än 48 paragrafer,
tillsammans utgörande eu volym å 25 sidor. Vid det särskilda
utskottets behandling af frågan togo utskottets ledamöter kännedom
om det för statens järnvägar gällande tjänstgöringsreglementet
angående lokomotivs vård och skötsel samt om deras
reparation, men trots att detta reglemente är af synnerlig
vikt, upptager detsamma endast l1/a sida för lokomotivs vård
och 3 sidor om reparationer å desamma samt utgör blott
en tredjedel af det föreliggande lagförslaget; kan detta lilla
anses till fyllest, så får man väl anse detta lagförslag för

Måndagen den 21 Maj., f. m. 17 N:o 62.

vidlyftigt och för mycket detaljerad!. Inom utskottet framlades Om kontroll
visserligen ett förenklad! och förkortadt förslag till ångpannelag, ® ångpannor.
som endast innehöll 7 paragrafer, men då detta förslag där upp- (Ports.)
lästes, fann åtminstone jag för min del, att den sista, eller den
sjunde paragrafen, omöjligen kunde godkännas, och det kan
hända, att, om jag närmare fått granska förslaget i tryck eller
skrift, jag hade funnit, att äfven i andra punkter anmärkningar
kunnat göras mot detsamma.

Jag har nu för min del instämt med herr Daniel Persson i
den af honom afgifna reservationen. Det tyckes emellertid icke
löna mödan att nu närmare ingå på denna fråga här i dag, då
andra större frågor föreligga, som kammaren anser mera viktiga,
men jag vill dock lägga herrarne på hjärtat, att, om vi nu här
i denna kammare fatta ett beslut i enlighet med utskotets hemställan,
således i rak strid mot Första Kammarens beslut, kommer
frågan att återgå till utskottet, och då skulle vi inom utskottet
i så godt som Riksdagens sista timme söka få en sammanjämkning
till stånd emellan kamrarnes olika beslut, något,
som emellertid synes mig omöjligt; och följden däraf skulle för
resten icke blifva någon annan än den, att frågan komme tillbaka
till kamrarne, som då finge på nytt fatta beslut i densamma,
det vill säga vidhålla de förut fattade besluten, och
därmed vore ju hela frågan fallen för denna gång. Det skulle
alltså bli ett uppskof på ett par, tre dagar, men under nuvarande
förhållanden tror jag icke något sådant vore lämpligt.

Det är af dessa skäl, som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till den af herr Daniel Persson afgifna reservationen.

Herr Roos: Såvidt jag kunnat finna, ha samtliga talare,
som nu yttrat sig under den förda diskussionen, tagit afstånd
från den uppfattning, som gjort sig gällande inom Första Kammaren,
nämligen att någon ångpannelag alldeles icke vore
erforderlig. Däremot ha de skilt sig i ett annat hänseende.

Somliga af talarne hysa den åsikten, att nödiga bestämmelser
med afseende å kontroll af ångpannor böra inrymmas i en
särskild lag; andra återigen, såsom herr Daniel Persson och den
siste talaren, förmena, att dessa bestämmelser böra lämpligast
samarbetas med öfriga redan befintliga stadganden om skydd
mot yrkesfara.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den skrifvelse, som
Riksdagen år 1903 aflat till Kungl. Maj:t angående en revision
af yrkesfarelagarne. I denna skrifvelse hemställde Riksdagen,

»att Kungl. Maj:t, efter verkställd granskning af lagen angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 och lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke den 17 oktober 1900 jämte andra med dem samband
ägande lagar och författningar, täcktes taga i öfvervägande,

Andra Kammarens Prot. 1906. N:o 62. 2

N:o 62. 18

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Om kontroll huruvida vissa ändringar eller tillägg till dessa lagar och förå
ångpannor, fattningar kunde vara påkallade af förhållanden, som framträdt
(Ports.) yid deras tillämpning» etc.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte Kung!
Maj:t nästlidet år en kommitté med uppdrag att verkställa den
af Riksdagen såsom nödig ansedda revisionen af yrkesfarelagarne.
Eu af de uppgifter, som i första hand mötte denna kommitté,
var naturligtvis att tillse, hvilken omfattning dessa blifvande
lagar borde ha, om de, såsom hittills, borde omfatta endast den
större industrien eller utsträckas till att omfatta äfven den mindre
industrien och möjligen också vissa andra handteringar, i hvilket
fall de komme att omfatta äfven sådana maskiner och ångpannor,
som användas vid tvättinrättningar, hotellrörelse o. s. v.

Nu kan jag icke säga, hvilken ståndpunkt kommittén kommer
att intaga, och ännu mindre, hvilken ståndpunkt regeringen
och Riksdagen skola ställa sig på. Men det synes icke
lämpligt, att Riksdagen denna dag intager en bestämd ståndpunkt
härutinnan och säger: vi vilja hafva en särskild lagstiftning
angående ångpannor, skild från den öfriga yrkesfarelagstiftningen.
Redan nu granska yrkesinspektörerna de ångpannor,
som finnas i sammanhang med större industriella inrättningar,
och man kan mycket väl tänka sig, att de eller deras framtida
biträden kunna med sin kontroll omfatta äfven öfriga ångpannor.
Under sådana förhållanden, och då frågan för närvarande är
under utredning, hemställer jag, att kammaren icke måtte intaga
den ståndpunkt, som angifves i utskottets hemställan, utan yrkar
bifall till den af herr Daniel Persson med flera afgifna reservationen.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! Då
jag har deltagit i behandlingen af denna fråga inom det särskilda
utskottet, ber jag att få säga några ord i densamma.
Som herrarne finna, har jag jämte ett par andra utskottsledamöter
från denna kammare reserverat mig mot viss del af
utskottets motivering under rubriken »öfvergångsbestämmelser».
Jag anser det vara min skyldighet att angifva mot hvilken del
under denna rubrik jag för min del ansett mig böra reservera
mig. Utskottet yttrar nämligen på sidan 38 i förevarande
utlåtande, efter att hafva påvisat, att de föreslagna öfvergångsbestämmelserna
icke äro tillfredsställande, följande: »För närvarande
brukas inom landet ett högst betydligt antal pannor,
hvilka säkerligen ej uppfylla alla de detaljerade föreskrifter förslaget
uppställer. Att i fråga om dylika pannor fordra, att
samma föreskrifter skola lända till efterrättelse, anser utskottet
obilligt samt för öfrigt icke af behofvet påkalladt.» Denna sista
punkt har jag för min del icke kunnat lämna oanmärkt, alldenstund
utskottet där uttalar, att de bestämmelser och föreskrifter,

Måndagen den 21 Maj, f. m. 19 jy:o gg

som erfordras för nya pannor, skulle icke endast vara obilliga Om kontroll
i fråga om de gamla pannorna, utan det skulle äfven vara obe- ® ångpannor
höfligt att tillämpa dessa bestämmelser på nyssnämnda pannor. (Ports.)
De säkerhetsåtgärder, som erfordras för nya pannor, torde, enligt
min mening, i ännu högre grad, vara nödvändiga för gamla.

Jag har för öfrigt haft betänkligheter äfven mot andra delar af
utskottets motivering, men jag har icke ansett dessa hafva den
betydelse, att jag bort reservera mig mot desamma, särskildt då
utskottet har, såsom för öfrigt bör vara gifvet, utgått från uppfattningen,
att de lindringar, som kunna och böra göras i det
nu framlagda förslaget, icke böra göras på det sättet, att lagens
syfte kommer att äfventyras. Utskottet har nämligen ansett, att
vissa lindringar kunna göras utan att lagens syfte därmed äfventyras.
Jag har samma uppfattning som utskottet i det afseendet,
ehuru jag icke är öfvertygad om, att, då Kungl. Maj:t kommer
att taga denna sak under förnyad pröfning, det blir möjligt att
taga hänsyn till alla de erinringar, som utskottet gjort mot förslaget.
Men jag föreställer mig, att, då Kungl. Ma:jt tager denna
sak under förnyad pröfning och därvid kommer att höra såväl
praktiskt som teoretiskt sakkunniga, det kommer att visa sig,
huruvida och i hvad mån det är möjligt att tillmötesgå utskottets
erinringar, utan att lagförslagets syfte därigenom äfventyras.

Det har ju varit mycket delade meningar om, huru denna
sak bör ordnas. I den reservation, som är afgifven af tre ledamöter
från Första Kammaren, tror man sig finna, att de för sin
del anse, att en lag om kontroll å ångpannor är alldeles obehöflig,
och följaktligen att förhållandena i detta afseende äro alldeles
bra som de äro. Dock har, glädjande nog, från denna kammare
en sådan uppfattning icke gjort sig gällande, åtminstone icke i
den utsträckningen. Herr Daniel Persson med flera hafva reserverat
sig, och i sin motivering därför anföra de, att kontrollen
bör uppdragas åt yrkesinspektionen, och att en lag bör åvägabringas,
som fastställer och utvidgar befogenheten för yrkesinspektionen i
detta afseende. I samma riktning synes mig också den siste ärade
talaren hafva uttalat sig, då han framhöll, att yrkesinspektionen
borde hafva äfven denna sak om hand. För min del tror jag
icke, att detta skulle bli någon särskild fördel för ernående af
det syfte, man här vill främja, därför att yrkesinspektionen såsom
sådan, om den också skall fa med kontrollen af ångpannor öfver
hela landet att göra, säkerligen skall få alltför mycket för att
kunna sköta kontrollen på ett tillfredsställande sätt. Jag vill i
detta sammanhang erinra om, hvad äfven förut framhållits,
nämligen att ett förslag till lag angående passagerarefartyg är
under utarbetande. Äfvenså torde, efter hvad som förljudas,
ett förslag till lag angående kontroll å ångkokare vara under
utarbetande och inom en nära framtid komma inför Riksdagen.

Vidare har utskottet i sin motivering uttalat sig för att kon -

N:o 62. 20 Måndagen den 21 Maj, f. m.

Om kontroll trollen å lastångfartygs ångpannor bör regleras i sammanhang

å ångpannor. me(j anordnande af kontroll å passagerareångfartyg. Jag föreställer
(Förts.) mjg) att det är Kungl. Maj:ts mening, att kontrollen öfver samtliga
dessa olika bestämmelsers iakttagande bör läggas under en myndighet,
med undantag möjligen af kontrollen öfver passagerareoch
andra ångfartygspannor. Jag tror för min del, att det skall
blifva betydligt fördelaktigare och gifva större säkerhet och
garanti för att lagen efterlefves, om densamma kommer att
öfvervakas af en särskild myndighet, på sätt som Kungl. Maj:t
nu har tänkt sig.

Såväl ångpannsegare som andra, hvilka haft att yttra sig
angående behofvet af kontrollföreskrifter i nu nämnda afseende,
hafva samtliga uttalat sig för utfärdandet af lagbestämmelser i
detta syfte. Jag föreställer mig, att alla också äro öfverens
därom, att, när ett nytt förslag framkommer, det bör vara af
den beskaffenheten, att det icke endast blir bestämmelser, som
äro till finnandes på papperet, utan att de också komma att
verka effektivt i det syfte, hvartill de äro afsedda. För att
Kungl. Maj:t vid förnyad pröfning af denna fråga skall kunna
nå det mål, som afses med dessa lagbestämmelser, torde det
vara skäl att icke alltför mycket se på hvad särskildt i detta
utlåtande har betonats, nämligen ångpanneägarnes intresse. För
min del vill jag visst icke underkänna de anmärkningar, som
från det hållet framkommit, och anser också, att största möjliga
hänsyn bör tagas till ångpanneägarne och industrien, men å
andra sidan kan jag icke förbise äfven den andra parten, som
har ett ganska stort intresse häraf, nämligen de arbetare, som
hafva det ansvarsfulla uppdraget att närmast se till och sköta
dessa ångpannor. Äfven deras intressen böra beaktas vid utarbetandet
af nytt förslag. Jag skall tillåta mig i detta sammanhang
att få fästa uppmärksamheten vid och gifva anvisning på
en förening, som jag för min del anser bör få tillfälle att yttra
sig angående ett nytt förslag i denna sak, nämligen Stockholms
eldarefackförening. Denna förening består, såsom äfven af namnet
framgår, af personer, som äro direkt sysselsatta med ångpannors
skötsel, och det torde därför vara af icke ringa betydelse, att
dessa komma i tillfälle att säga sin mening om ett nytt förslag,
och att vederbörlig hänsyn tages till densamma.

Herr talman! Jag vill icke längre upptaga tiden, jag har
endast velat framhålla dessa synpunkter. Då jag emellertid icke
anser, att den afvikande mening, jag har med afseende på utskottets
uttalande angående öfvergångsbestämmelserna, spelar så
synnerligen stor roll, emedan, såsom jag förut nämnt, helt naturligt
vid utarbetandet af ett nytt förslag hänsyn kommer att tagas
till att lagens syfte icke äfventyras, så vill jag icke yrka på att
den del af utskottets utlåtande, mot hvilken jag reserverat mig,
skall utgå ur motiveringen, utan inskränker mig till hvad jag

Måndagen den 21 Maj, f. m.

21 N:o 62,

här yttrat om densamma och ber därför att få yrka bifall till Om kontroll
utskottets hemställan. “ ångpannor.

(Förta.)

Herr Natt och Dag: Herr talman, mina herrar! Jag skulle
måhända kunnat inskränka mig till att instämma med den föregående
talaren, hvad reservationen och öfvergångsbestämmelserna
angår. Men i dessa bestämmelser finnes en punkt, som icke är
berörd i reservationen och som jag därför här önskar tala något
om för att få det till kammarens protokoll. Under arbetet med
detta ärende har jag, i likhet med många andra af utskottets
ledamöter, rådgjort med ingenjörer och andra, hvilka haft med
kontroll af ångpannor att göra. Därvid blef min uppmärksamhet
fäst på den sak, jag nu vill tala om.

I den föreslagna lagens öfvergångsbestämmelser står det, att
ångpanna, som redan är i bruk, skall »senast två år» efter
det lagen trädt i kraft komma in under lagen. Då det i vårt
land finnas omkring 15,000 ångpannor, låter det sig icke göra
att på en gång stampa fram alla de besiktningsmän, som behöfvas,
kanske ett hundratal eller däröfver. Därför är det nödvändigt
att inordna äldre ångpannor under en eventuell ångpannelag
successivt, och jag vill därför, att § 1 af öfvergångsbestämmelserna
skulle lyda ungefär så:

»Denna lag skall lända till efterrättelse från och med» — och
så kommer tiden — »och skall ångpanna, som redan är i bruk,
underkastas denna lags bestämmelser senast 5 år efter det pannan
sista gången underkastats vattentrycksprof, utfördt på så sätt, att
trycket icke understeg det i denna lags 11 § mom. 1 a) föreskrifna.»

Därmed skulle ett successivt ingående under lagen af äldre
pannor vinnas, och under tiden kunde lämpliga besiktningsmän
erhållas.

Hvad däremot angår herr Daniel Perssons anmärkning, att
utskottet skulle hafva sagt, att mindre pannor äro farligare än
större, får väl detta tagas med en viss reservation. Utskottet har
nämligen icke menat, att en liten panna om en eller två hästkrafter
skulle vara farligare vid explosion än en större, utan hvad utskottet
har menat synes, om herrarne slå upp utskottets utlåtande
sid. 36 och 37. Där står det, att när en panna skall
konstrueras till ett visst hästantal, 10 eller 20, är det af väsentligt
olika betydelse, om pannan konstrueras »liten» (rättare trång)
eller med stort fattningsrum, då det följaktligen kommer att
blifva en »större» panna; antalet hästkrafter kan vara ungefär
detsamma i båda fallen. Den mindre eller den trånga
pannan är mycket svårare att komma åt för rengöring och undersökning
inuti än den större med större volym. Det är detta
utskottet menat, och för min del kan jag icke underskrifva, att
vi skulle hafva sagt, att landtbrukarnes små pannor skulle vara
farligare än de stora pannorna på hundratals hästkrafter.

N:o 6ii. 22

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Om, kontroll Jag har endast velat framhålla dessa två punkter och skall
a ångpannor. uppjaga, tiden mera.

(Forts.) ^ ö

Herr Nilsson i Skärhus: När jag instämt med herr Daniel
Persson i hans reservation, kunde det vara onödigt, att jag yttrar
mig. Det finnes dock en del i denna reservation, som jag icke
vill till alla delar godkänna, nämligen den, som har afseende på
inspektionen. Inspektionen är ju redan tämligen vidtgående,
och ångpanneägarne äro skyldiga att afgifva årliga uppgifter om
pannornas skötsel, och äfven hafva de att hvart femte år lämna
särskild redogörelse med afseende på ångtrycket. När sådana
föreskrifter finnas, är det uppenbart, att de icke behöfva utvidgas.
Jag för min del har velat lägga största vikten på, att ångpannorna
vid verkstäderna göras af så utmärkt materiel, att, sedan
panntrycksprofvet blifvit verkställdt, det icke förefinnes någon
fara för att pannan skall explodera; explosionerna inträffa ju
hufvudsakligen på grund af vårdslöshet.

Från allra första början, då yrkesinspektionen blef af Riksdagen
införd, fruktade man, att denna inspektion skulle, snart
sagdt, sträcka sig så långt, att man ingenting kunde företaga på
landet; ty det finnes icke något landtarbete, som icke hvilket
ögonblick som helst kan vara förenadt med lifsfara. Om vi nu
utvidga denna inspektion, såsom inom utskottet omtalats, så att
den skulle omfatta hvarje på visst sätt tillslutet kärl — och sådana
förefinnas ju i alla kök — då kunde denna inspektion
blifva rent af farlig.

Jag har intet annat yrkande att göra än att instämma i den
reservation, som afgifvits af herr Daniel Persson. Men jag har
särskild! fästat vikt vid, att utvidgning af yrkesinspektionens
verksamhet icke skulle äga rum, men att inspektionslagen skulle
tillkomma såsom en af Riksdag och Kungl. Maj:t stiftad lag, så
att den icke blir en institution, som hvilket ögonblick som helst
kan utsträckas genom användande af Konungens administrativa
lagstiftningsrätt.

Jag yrkar bifall till herr Daniel Perssons reservation.

Herr Svensson i Skyllberg: Jag vill endast säga, att, efter
min mening, det skulle vara synnerligen lyckligt, om kammaren
ville, genom att ansluta sig till herr Daniel Perssons reservation,
uttala sig för lämpligheten af, att Kungl. Maj:t måtte, därest vid en
förnyad pröfning det befinnes nödvändigt, ånyo föreslå, att i ångpannelagen
den bestämmelsen införes, att denna kontroll bör tillkomma
yrkesinspektionen. Det är sannerligen icke likgiltigt för
yrkesidkarne, om de få eu ny klass inspektörer eller icke. Vi hafva
mer än tillräckligt med kontroll och inspektion förut. Att upprätta
en hel ny tjänstemannakår, anser jag skulle vara mycket
betungande både för staten och näringslifvet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

23 N:o 62.

Herr Larsson i Västerås: Jag skall endast yttra några få
ord. Jag vill nämligen fästa kammarens uppmärksamhet därpå,
att herr Daniel Perssons reservation egentligen utmynnar i en
hemställan om rent afslag. Det är endast motiveringen, som nu
här blifvit framhållen. Jag hemställer emellertid till herrarne,
huruvida det kan vara lämpligt att följa Första Kammarens exempel
och rent af slå det föreliggande förslaget. Jag föreställer mig,
att, om kammaren beslutar i enlighet med utskottets förslag,
nämligen att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om framläggande af nytt förslag i ämnet, det icke skall vara
omöjligt för Kungl. Maj:t att taga i öfvervägande de synpunkter,
som herr Daniel Persson i motiveringen till sin reservation framhållit.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag därå och bifall
i stället till den af herr Persson i Tallberg med flere afgifna reservationen.
Herr talmannen, som nu framställde poposition å
dessa yrkanden, förklarade sig anse den förra propositionen hafva
flertalets mening för sig; men som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller särskilda utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifalllit den af herr Persson i Tällberg med flere afgifva
reservationen.

Omröstningen utföll med 88 ja, men 110 nej; och hade
kammaren alltså fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med nejpropositionens
innehåll.

§ 4.

Härefter föredrogos hvartdera för sig och blefvo af kammaren
godkända:

lagutskottets utlåtande n:o 53, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående öfvergångsbestämmelser
för tillämpning af lagen den 20 juni 1905 om ändring i vissa
delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

Om kontroll
å ångpannor.
(Forts.)

N:o 62.

24

Måndagen den 21 Maj, f. in.

Ang. anslag
tiU utrikesdepartementet

m. m.

den 23 oktober 1891; och Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 18, i anledning af Första Kammarens beslut
i fråga om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande uppsättande af
en från ingenjörtrupperna skild militärbyggnadskår och däraf
följande ändringar i fortifikationens organisation.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns häruppå upptaget statsutskottets
utlåtande, n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

Punkten 1, angående anslag till departementschefen, utrikesdepartementet,
beskickningar och konsulat m. m.

Sedan Kungl. Maj:t uti den till Riksdagen den 13 januari
innevarande år aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd
och behof under tredje hufvudtiteln upptagit till bestridande
af kabinetts- och konsulskassornas utgifter år 1907 ett
förslagsvis beräknadt belopp af 1,500,000 kronor, hade Kungl.
Maj:t uti eu den 30 nästlidna april till Riksdagen afbiten proposition,
under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver utrikesdepartementsärenden för sistnämnda
dag, föreslagit Riksdagen att, med godkännande af de
i statsrådsprotokollet intagna förslag till aflöningsstat för utrikesdepartementet
och dess tjänstemän, för beskickningar och konsulat
samt till villkor för löneförmånernas åtnjutande, bevilja följande
ordinarie anslag, nämligen

dels till departementschefen, ministern för utrikes ärendena
30,000 kronor; dock att anslaget skulle till tiden för nuvarande
departementschefens frånträde från ämbetet utgå med hittills
varande belopp, 24,000 kronor, samt återstoden till statsverket
inbesparas;

dels till utrikesdepartementet 95,100 kronor;

dels till beskickningar och konsulat 831,600 kronor;

dels till ålderstillägg ett förslagsanslag å 5,000 kronor;

dels ock till bidrag till vissa vicekonsulers aflönande ett
förslagsanslag å 5,000 kronor.

I sammanhang med behandlingen af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet förehaft till pröfning dels en af
herr D. Broström inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 164,
däruti motionären hemställt, att Riksdagen ville besluta vissa
ändringar uti Kungl. Maj:ts förslag till aflöningsstat för beskickningar
och konsulat, äfvensom att det föreslagna reservations
anslaget för handelsattachéer måtte minskas till 24,000 kronor,

Måndagen den 21 Maj, f. m.

25 N:o 62.

dels ock en af herr J. H. E. Dieden inom Första Kammaren
väckt motion, n:o 44, däruti föreslagits, att Riksdagen måtte besluta,
att ett med den svenska legationen i Berlin samarbetande svenskt
generalkonsulat upprättades i Hamburg med eu aflöningsstat,
öfverensstämmande med den, som i Kungl. Maj:ts proposition
angifvits för Helsingfors.

Utskottet hemställde:

I. att Riksdagen måtte, med af slag å Kungl. Maj:ts framställning
om höjning af ministerns för utrikes ärendena lön, i
riksstaten för år 1907 under tredje hufvudtiteln å ordinarie stat
uppföra anslaget till »departementschefen, ministern för utrikes
ärendena» med dess nuvarande belopp, 24,000 kronor;

II. att Riksdagen måtte, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med afslag å herrar Broströms och Diedens
i ämnet väckta motioner,

a) godkänna

dels i utlåtandet upptagen aflöningsstat för utrikesdepartementet,

dels i utlåtandet angifven aflöningsstat för beskickningar
och konsulat,

dels ock vissa villkor och förbehåll för åtnjutande af de i
staten för beskickningar och konsulat upptagna löneförmåner;

b) å ordinarie stat under tredje hufvudtiteln uppföra anslag
till »utrikesdepartementet» med 73,050 kronor; samt

c) å ordinarie stat under tredje hufvudtiteln uppföra anslag
till »beskickningar och konsulat» med 831,600 kronor;

III. att Riksdagen måtte å ordinarie stat under tredje

hufvudtiteln uppföra ett förslagsanslag »ålderstillägg» å 5,000
kronor; samt

IV. att Riksdagen måtte å ordinarie stat under tredje

hufvudtiteln uppföra ett förslagsanslag »bidrag till vissa vicekonsulers
aflönande» å 5,000 kronor.

Afdelning en I.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning häruppå af den under af delningen II mom. a)
upptagna aflöning sstaten för utrikesdepartementet lämnades på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
som yttrade: Herr talman, mina herrarI Statsutskottet har med
mycken välvilja behandlat den nu föreliggande kungl. propositionen
angående anslagen under tredje hufvudtiteln. Utskottet har dock

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

N:o 62. 26

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. anslag i nu förevarande punkt, angående anslag för utrikesdepartementet,
till utrikes- afstyrkt regeringens förslag. På grund af utskottets välvilliga
PZ m motivering anser jag emellertid för min del, att det icke före(Forts
) ligger någon betänklighet att acceptera utskottets förslag, sådant
det nu är affattadt. De högre lönerna för utrikesdepartementet
äro naturligen en nödvändig betingelse för hela reformens genomförande,
men då endast ett kort uppskof med dessa löneförbättringar
ställes i utsikt, torde de betänkligheter, som eljest skulle
hafva förelegat, icke böra vara afgörande.

Vidare anförde:

Herr W ar b ur g: Herr talman, mina herrar! Det är natur ligt,

att, när så många ärenden, som stå på dagens föredragningslista,
trängas om utrymmet, man är betänksam, om man
bör ingå i några utförligare uttalanden, i synnerhet då det mera
gäller allmänna principfrågor än detaljer. Jag skall därför inskränka
mig till att endast göra några erinringar, men med herr
talmannens medgifvande skall jag tillåta mig att vid denna punkt
yttra mig om hela organisationsförslaget, enär det icke torde vara
möjligt att på annat sätt komma in därpå.

Jag vill då först framhålla den oerhörda betydelse, som
diplomatien ovillkorligen äger och har ägt i vårt land. Det står
såsom en inskrift öfver riddarhuset: »arte et marter, och denna
gamla inskrift visar, att de, som satte dit den, tänkte på, att
icke endast med vapnens makt, utan också genom klokhet och
skicklighet Sveriges ställning skulle befästas. Och från vår storhetstid
veta vi, att det var icke endast de män, som vunno seger
genom vapnens makt, utan äfven diplomater, såsom Axel Oxenstierna,
Adler Salvius och flera andra, som skänkte oss berömmelse.
Nu torde man utan att förolämpa den nuvarande diplomatien
kunna säga, att den icke i samma mån skänkt vårt land
glans och ära. Många hårda ord fälldes under förra året om
vår diplomati. Det är icke min mening att nu upprepa det
eller öfver hufvud taget uttala mig om dessa förhållanden, men
jag tror, att om man vill anställa en jämförelse med, huru
Norge, utan någon organiserad diplomati, då skötte den europeiska
opinionen, och huru den sköttes af våra diplomater, skall
den icke utfalla till vår fördel. »Morgenbladet» skref då, att
norrmännen gjorde sin revolution »under sympatierna och trycket
af en världsopinion», men den, som har haft tillfälle att se,
huru denna världsopinion tillverkades, blir kanske icke fullt så
imponerad. Jag hade i fjol tillfälle att besöka en del utländska
tidningsbyråer och samtala med de ledande männen på dessa
byråer, och de förklarade för mig, att det icke vore att undra
öfver, om opinionen på vissa håll varit någorlunda till förmån
för Norge. Ni skulle veta — sade de — huru vi fått mottaga

Måndagen den 21 Maj, f. m.

27 N:o 62.

alla möjliga meddelanden från Norge och blifvit personligen och Ang. anslag
skriftligen påverkade; det har knappast gått en enda dag, utan jl11 Ufrikesatt
vi fått eu skrifvelse därifrån. Men svenskarne hade icke aepafn nu *
låtit höra af sig. I London fanns sedan gammalt en framstående (Forts.)
norsk publicist, som hade tillträde till engelska tidningar, och
man begagnade sig jämväl af ett europeiskt ryktbart namn, när
det gällde. Jag tror, att våra diplomater varit för förnäma att
sätta sig i förbindelse med den institution, som i alla fall i någon
mån tillverkar världsopinionen, nämligen pressen. I gamla dagar
kunde det gå för sig att endast hafva tillträde till högsta ort
och söka påverka ämbetsmän och andra, som leda ett lands öden,
men det är väl icke alldeles oviktigt att ställa sig i förbindelse
med pressens representanter. Jag vill erinra om ett faktum,
som 1864 inträffade i Frankrike. Danmark ansågs då delvis
vara illa betjänadt af sin diplomati, och några fosterländska
danske män skickade därför en publicist, som hette Hansen, ut
till Paris. Han blef helt enkelt en faktor, med hvilken man
räknade. Det var han, som under många års skickligt arbete
bearbetade den franska pressen och äfven den europeiska, så att
man fick in i Pragerfreden det bekanta förbehållet, som visserligen
icke slutgiltigt kom Danmark till nytta, men som dock i
alla fall kunde hafva blifvit Danmark till gagn, om det hade
utnyttjats.

Jag tror, att missförhållandena mycket bero därpå, att våra
diplomaters utbildning icke är sådan, som man kunde önska.

Den har utan tvifvel varit för ensidig. Jag vill icke gå så långt
som en af våra författare, hvilken har kännetecknat utrikesdepartementet
— det var länge sedan och förhållandena hafva
kanske förbättrats sedermera ■—- såsom »en inrättning för adliga
ynglingars utbildning i främmande språk». Men om det nu
förhölle sig så, skulle det dock vara önskvärdt, att utbildningen
i främmande språk blefve mera allsidig och icke blott omfattade
franska språket. Jag vill erinra herrarne om ett faktum, som
på sin tid väckte mycken uppmärksamhet, nämligen att vår
legation i Ryssland vid ett tillfälle hemställde om anslag till
öfversättningshjälp, därför att ingen af tjänstemännen i Petersburg
kunde ryska. Jag vet icke, om man någonsin skulle på
ett affärskontor, hvilket som helst, nöja sig med att icke kunna
det lands språk, där kontoret är beläget, och jag vill endast
erinra om, hvilket gagn exempelvis Amerika på sin tid haft af
att här i landet äga ett sändebud, som var fullt förtrogen med
vårt språk. Det tyckes mig, som om detta vore en sak, vid
hvilken våra diplomater borde fästa uppmärksamhet och som är
nog så viktig som de många andra utmärkta egenskaper, hvilka
de äga i sin verkligen ovanliga hygglighet. Den, som anlitar
vår diplomati i utlandet, vet mycket väl, att man knappast i
något ämbetsverk här i Sverige blir så välvilligt och vänligt

N:o 62. 28

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. ''anslag behandlad, som om man vänder sig till en af våra diplomatiska
till utrikes- representanter i utlandet. Men det är nog så, som en af våra
T” nyaste skalder säger:

»När gatans stenar dansa under fotterna
och berg och backar lösa sig från rötterna,
när luften ligger kvalmigt tung och kväfvande
och slott och kyrkor äro såsom bäfvande,
när barn och kvinnor sjunga marseljäsen,
då tarf vas mer än kunskap i fransäsen.»

Jag vill därför säga, att jag tror, att, när det gäller allvar,
det icke är nog med de fina sederna och det utomordentligt
älskvärda och fina uppträdandet.

Därför vill jag hafva betonadt, att, när vi nu gå att i viss
män omorganisera vår diplomati, det ligger stor vikt på vår
diplomatiska kårs rekrytering med kunskapsrikt och verkligen
insiktsfullt folk. Det är bekant, att den öfvervägande har rekryterats
med fint uppfostrade personer, som emellertid tagits från
vissa begränsade kretsar, därvid hufvudvikten lagts på att
vederbörande ägde någon förmögenhet, så att de kunde reda sig
till en början utan lön. Hans excellens utrikesministern har
också i det program, han framlagt för kommitténs arbete, uttalat
följande:

»Ett annat önskemål af vikt är införandet af sådana anordningar,
att vid anställning af tjänstemän inom diplomati och
konsulatväsen hänsyn såvidt möjligt ej behöfva tagas till vederbörandes
förinögenhetsställning. Detta gäller i all synnerhet
diplomatien, där större anspråk ställas på ämbetsmännens ekonomiska
resurser.»

Jag vill erinra om att vi nu hafva ett förslag här framlagdt,
hvilket i någon mån tager hänsyn härtill genom att upptaga
en del löner för de yngre diplomaterna, som börja sin bana.

Vidare säger utrikesministern:

»I detta sammanhang må betonas, att den under senare tid
undantagslöst följda regeln, att vid framställningar om inträde å
den diplomatiska banan ingen som helst hänsyn till börd må tagas,
gifvetvis måste fastliållas. Ett oeftergiflig upprätthållande af
grundlagens bud om förtjänst och skicklighet såsom enda befordringsgrunden
är här som på andra statslifvets områden den
bästa garantien för åstadkommande af ett godt resultat.»

Ja, härom äro naturligtvis alla eniga. Det gäller endast att
tillämpa dessa grundsatser, och man må hoppas, att hans excellens
eller dennes efterträdare må göra detta. Jag vill dock därvid
erinra om hvad man känner från Tyskland rörande de så kallade
rangregementena. I den tyska riksdagen hafva ofta framställts
anmärkningar mot att rangregementena alldeles för mycket förbehållas
adelsmän. Man har då alltid å regeringens vägnar
svarat, att härvidlag icke gjordes någon åtskillnad. »Man visste

Måndagen den 21 Maj, f. m.

29 N:o 62.

icke» — hette det—»huruvida vederbörande vore adelsmän eller Ang. anslag
icke adelsmän, lika litet som man visste, huruvida de hade bruna “*''*/<:««-

eller blå ögon.» Dessa förklaringar hafva mottagits med en viss m
misstro. För att till synes gå opinionen till mötes, arrangerar (Forts)
man, att vid sådana adliga rangregementen finnes jämte de adliga
officerarne en Schultze eller eu Muller, men han kallas då för
en »koncessions-Schultze», det vill säga att hans existens innebär
ett medgifvande, att en icke adlig officer också bör kunna finnas
vid ett dylikt regemente. Må man icke nöja sig med något
liknande här.

Jag tror det vara nödvändigt, att vi här såsom ett önskemål
betona, att ifrågavarande ämbetsverk fullkomligt frigör sig från
social kastanda och icke heller ovillkorligen fordrar förmögenhet
såsom villkor för inträde i detsamma. Det har meddelats mig
från mycket god källa ett fall, då en ung man, som vistades i
en af utlandets större städer såsom attaché, förebråddes af sin
legationschef att han bodde i ett pensionat. En attaché måste,
sades det, hafva en våning. Detta är naturligtvis en fordran
på en yngling, som han har svårt att uppfylla, om han icke har
tillräckliga medel. För ett 10-tal år sedan, då här väcktes opposition
i denna kammare mot bibehållandet af vissa af våra
diplomatiska ombud, särskildt representanterna i Wien och Konstantinopel,
och diplomatien i sammanhang därmed var föremål
för ganska skarp kritik, gjordes från utrikesdepartementets sida
ansträngningar för att förbereda rekrytering af diplomatien med
synnerligen skickliga, begåfvade och framför allt historiskt bildade
män från universiteten. Jag vet med säkerhet, att en person
fick i uppdrag att känna sig för, huruvida icke några sådana
personer skulle vara hågade att ägna sig åt diplomatien. Särskildt
önskade man då erhålla historiskt anlagda unge män. Men
huru det var, så kom sedermera unionskrisen. Då tystnade
kritiken mot vår diplomati, och då blåste också reformlusten
bort. Man svarade då, att det ej längre behöfdes, ty det vore
då ej vidare fråga om indragning af diplomatposter.

Det vore önskvärdt, att våra diplomater finge genomgå en
fackskolning, icke blott juridisk, utan äfven historisk, språklig,
kommersiell och nationalekonomisk. Jag vet, att det i vissa
andra länder är så inrättadt. Det vore tillika önskvärdt, om man
aflönade dem från början så väl, att de icke behöfde rekryteras
annat än med hänsyn till begåfning och kunskaper.

Ur denna synpunkt beklagar jag, att man nu icke velat gå
med på att höja lönerna för utrikesdepartementets tjänstemän
här i Stockholm, emedan detta ju otvifvelaktigt med den växelverkan,
som råder mellan hemma och ute och som här förutsättes,
skulle varit till stort gagn. •

I afseende å själfva organisationen tillåter jag mig uttrycka
min glädje öfver, att regeringen icke följt kommitténs förslag -

N:o 62. 30

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. anslag om indragning af vissa poster eller degradering af dem, ty säkert
till utrikes- jus(-, j detta ögonblick en sådan indragning eller förändring

et ministerposter i utlandet till lägre poster skulle framkallat
(Forts.) missförstånd eller misstolkning om Sveriges ställning efter unionens
upplösning.

Nu har kommittén och i någon mån äfven utrikesministern
i sitt förslag omlagt diplomatien därhän, att den i viss grad skulle
blifva en handelsdiplomati. Detta är mycket bra, men jag tror,
att man kan gå för långt i denna riktning. Diplomatien har
många andra uppgifter än de merkantila, framför allt att följa
med det sociala lagstiftningsarbetet och äfven det rent politiska
samt lagstiftningen öfver hufvud.

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra den
konsulära representationen. Jag tror, att man härvidlag skulle
kunna ingå på en mycket detaljerad kritik. Härmed vill jag
dock icke besvära kammaren, men säkert är, att man här hemma
gör sig delvis vidskepliga föreställningar om det gagn, som
konsulerna kunna uträtta. Jag har sedan min tidigaste barndom
varit i tillfälle att se arbetet på ett större konsulat. Jag har
vuxit upp därvid och funnit, att ofta öfverdrifna, att ej säga
löjliga anspråk af den representerande maktens undersåtar ställas
på hvad konsulerna skola kunna uträtta. Jag finner till min
glädje, att en af våra främste konsuler, nämligen generalkonsuln
i Barcelona, yttrat sig ganska typiskt härom, eller att han funnit,
att krafvet på kommersiella konsuler såsom behöfliga för utvecklingen
af Sveriges export visat sig vara ett utslag af vissa, i
synnerhet mindre exportörers önskan att på konsulerna öfverflytta
en verksamhet, som egentligen tillkommer handelsagenterna,
och därigenom bespara sig arbete och kostnader.

Jag tror, att de, som satt sig in i denna fråga, hafva funnit,
att hvad våra konsulat hufvudsakligen hafva att göra, är att skydda
den export, som redan har beredt sig marknad i det främmande
landet. Först där, hvarest exporten kunnat tillkämpa sig fast
mark, är konsulatet oumbärligt. Men det är dåraktigt att tro,
att konsulerna kunna vara pioniärer för svensk exportmarknad,
ty det har visat sig, åtminstone i andra länder, att köpmännen
nog få sjkifva sörja härför.

För öfrigt får jag säga, att de rapporter, som sändas från
våra konsulat i afsikt att gagna hemlandet, ibland äro af en
något underlig beskaffenhet. För någon tid sedan kom från ett
af våra grannland en konsulatrapport med omnämnande af en
ny linje, som inrättats af detta lands mycket framstående handlande
för någon exotisk marknad. Detta meddelande kunde
konsulatet icke göra utan att låta det åtföljas af en, jag må rent
ut säga, skopa ovett mot vår svenska handelskår, som vore så
otroligt sömnig. Den var dock icke sömnigare, än att åtgärder
här hemma samtidigt vidtogos för liknande ändamål. Men be -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

31 N:o 62.

tecknande är, att de af konsulatet omnämnda åtgärderna hade
omtalats i den svenska pressen ett par månader, innan konsulatet
fann skäl att inrapportera dem.

Från liknande håll kom för någon tid sedan följande: »Varning.
Från svenska generalkonsulatet där och där har till utrikesdepartementet
inrapporterats, att i nämnda stad för närvarande
uppehåller sig en tysktalande person, som utbjuder till försäljning
en blyertspenna N:o 28 H. B. Sunbeam. Made U. S. A. till ett
pris af 20 kronor pr gross, under det att samma penna i hvarje
pappershandel kan erhållas för 6 kronor pr gross. Det är icke
osannolikt, säger konsuln, att personen snart är att förvänta till
Sverige.» Meddelandet ansågs så viktigt, att det intogs i Postoch
Inrikes tidningar. Jag vill säga, att nyttigare saker kan en
konsul taga sig till, och jag vill på detta fall tillämpa följande
ord ur kommitténs betänkande:

»Om det ligger vikt på, att allt af nytta och intresse inberättas,
bör å andra sidan allt skrifvande för skrifveriets skull
noga undvikas.»

Vi måste önska att få våra konsulatrapporter så verkligt
sakrika och affattade med så öppen blick för det väsentliga, att
man undviker rena bagateller som det nyss omnämnda.

Enligt det förslag till reformer, som nu föreligger, har också
vidtagits en minskning af de lönade konsulaten och en ökning
af de olönade. Ja, detta har naturligtvis skett af ekonomiska
skäl, och härom är kanske intet att säga, men jag vill på grund
af den erfarenhet jag har — och den är icke så alldeles liten —
säga, att, om en svensk kommer till ett olönadt konsulat, han
visserligen mottages med artighet, men att den hjälp, han får,
ofta i någon mån uppfattas såsom en grace. Undantag finnas
naturligtvis. Kommer åter en svensk till en lönad konsul, så
har han rättighet att fordra hjälp till fullo, och då skall konsuln
lämna den såsom sin plikt. Arrangemanget med en olönad
konsul eller titulär generalkonsul och en lönad vice konsul har
ganska skarpt kritiserats af generalkonsul Fallenius, och hans
excellens utrikesministern har just icke heller gifvit det sitt
odelade bifall. Man har här tagit det såsom en nödfallsåtgärd
där och hvar. Jag får dock säga, att det förefaller mig, som om,
äfven om det i enstaka fall kan lyckas, det dock i viss mån är
att väl mycket till förmån för den svenska statsbudgeten draga
växlar på utländska medborgares fåfänga.

Jag tror, att här äro flera punkter, som kunde mana till
kritik. Särskilt vet jag — jag har hört det från håll, som jag
måste tillmäta verklig sakkunskap — att det exempelvis är olyckligt,
att posten i Riga förändrats från ett lönadt konsulat till
endast ett lönadt vicekonsulat. Just i Ryssland spelar det mycket
stor roll, att i sådana städer, där man är långt ifrån »vår lille

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

in. m.
(Forts.)

N:o 62. 32

Måndagen den 21 Maj, f. in.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

far», hafva en person, som med tillräcklig myndighet och kraft
kan uppträda till förmån för de utländska medborgarne.

Emellertid, det ligger i sakens natur, att man på detta stadium
icke kan hoppas att ernå någon ändring i det af utskottet enhälligt
tillstyrkta kungl. förslaget, och för min ringa del ber jag
att få uttrycka min glädje däröfver, att i alla fall så många
goda reformer föreslås till genomförande. Men å andra sidan
vill jag uttala den förhoppningen, att, på samma gång vi önska
en ny aera inom diplomatien och att äfven de lägre tjänstemännen
därstädes måtte blifva tillräckligt aflönade, staten måtte
komma att bidraga till eu ordentlig fackutbildning för såväl diplomater
som konsuler, gärna med möjlighet till nära förbindelse
emellan karriärerna. Rom byggdes icke på en dag, och det är
gifvet, att den framtida utvecklingen bör ske på denna basis.
Därjämte tror jag, att vi böra hafva flera konsulat, särskildt på
de viktigare platserna, där man nu är i färd med att indraga
dem. Man har hittills gått så till väga, att man, när platserna
blifva lediga, i hvarje särskildt fall pröfvade, huruvida konsulatet
skulle bibehållas i samma omfattning eller förändras, och jag tror,
att det vore lycktigt, om äfven framdeles en dylik norm blefve
tillämpad.

Jag ber att få sluta med följande ord, som förekomma i
början af kommitténs betänkande: »Kommittén vill därför först
och sist betona, att på det stränga valet af dugligt folk i alla
grader kommer att bero, huruvida Sveriges utrikesrepresentation
öfver hufvud i framtiden skall komma att bestå profvet».

Herr Branting: Herr talman! Eftersom här gäller en

stor fråga, lär det väl icke vara mycken utsikt till att det
under nuvarande förhållanden skall blifva någon stor debatt.
Denna fråga har ju liksom så mycket annat pressats in mellan
andra frågor och därigenom icke kunnat utom en trång krets i
Riksdagen ådraga sig det intresse och den uppmärksamhet, som
den väl dock egentligen skulle förtjäna.

I det utlåtande, som utskottet här i korthet sammanskrifvit,
förekommer en sats, vid hvilken jag skall be att något få fästa
mig. Utskottet säger: »Att, såsom kommittén ifrågasatt, indraga
åtskilliga beskickningar samt ersätta flera af de nuvarande ministerposterna
med beskickningschefer af lägre rang och i följd däraf
mindre betydenhet i det officiella uppträdandet, synes däremot
icke, åtminstone under nuvarande förhållanden, stå väl tillsammans
med ett rätt tillvaratagande af Sveriges sanna intressen.»

Uti denna sats har utskottet och särskildt dess ledamöter från
Andra Kammaren för sin del funnit sig böra frångå det önskemål,
hvilket förut under en lång följd af år varit Andra Kammarens
och deras föregångares önskemål i afseende å diplomatien. Jag
skall nu för min del icke säga annat, än att, såsom förhållandena

Måndagen den 21 Maj, f. m. 33

för närvarande^ ligga, goda skäl kunna anföras för eu sådan förändring
af åskådning. Jag tror, att det verkligen angående vår
diplomatiska representation i någon mån kan gälla, att det icke är
sagdt, att den rätta vägen att åstadkomma reformer i densamma
är att minska och kringskära den och på detta sätt söka åstadkomma
en för landet alltid gagnelig sparsamhet. Det kan hända
att om diplomatien gäller detsamma som om landshöfdingarna’
om hvilka förr i världen ganska ofta i Andra Kammaren väckts
iörslag, att^de skulle af skaffas, nämligen att institutionen är duglig
och bra, såvida de lämpliga personerna komma på de lämpliga
platserna. Det är därför efter mitt sätt att se, och om man
anlägger en sådan måttstock, en hufvudfråga i hela denna sak
atÄt det verkligen sörjes för, att det blir en sådan rekrytering af
var blifvande diplomati och konsulsstat, att densamma kan motsvara
de högre anspråk, hvilka för närvarande måste ställas
pa den. Hvar och en bland oss har hört en mängd historier
angående missförhållanden af mycket skriande art, delvis redan
relaterade i förbigående af den förre ärade talaren. Vi känna
alla till, att det icke vant så, som det bör, och man skulle väl
kunna tillägga, att det kanske icke heller nu är så, som det
bör. Detta vare sagdt, utan att jag för min del vill annat än
instämma 1 det omdöme, som fälldes af den föregående talaren
därom, att, när svenskar för en eller annan angelägenhet anlitat
vara diplomatiska representanters i utlandet hjälp, dessa i regel
visat ett stort och villigt tillmötesgående.

Men om man nu hyllar den uppfattningen, att vi här då
det galler en omläggning af vår diplomati, böra fästa hufvudsaklig
vikt vid hur rekryteringen för framtiden skall komma
att gestalta sig, så är det verkligen litet underligt, att Riksdagen
nu har vält att gå den väg, hvilken den eljest vid sådana frågors
behandling icke brukar gå, nämligen att först anslå lönerna
och medlen, samt hoppas, att det sedermera skall blifva bra i
afseende å rekryteringen. Vi veta alla, huru stora ansträngningar
man, när läroverksreformerna stod på dagordningen, på många

gjorde att genomdrifva lärarnes befogade löneanspråk. Andra
Kammaren säde konsekvent och länge nej, till dess de krafter
hvilka motsatte sig en efter Andra Kammarens uppfattning tidsenlig
reform af läroverksundervisningen, ville, åtminstone i någon
män, kapitulera. Här stå vi inför krafter, om hvilkas önskan
och villighet att kapitulera inför en ny tids kraf vi visserligen
fått en del löften och försäkringar, men om hvilkas styrka och
seghet 1 afseende å bibehållandet af de gamla dåliga traditionerna
vi likväl hafva ganska liten föreställning.

Under dessa förhållanden kan jag icke neka till, att det
synes mig vara ett ganska djärft experiment af denna kammares
representanter att i år med så liten pröfning, som kunnat ägnas
denna sak — hvilket också af dem själfva uttryckligen framAndra
Kammarens Prof. 1906. N:o 62. 3

N:o 62.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

in. m.
(Forts.)

N:o 62. 34

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

Måndagen den 21 Maj, t. m.

hållits i betänkandet — i hufvudsak biträda hela Kungl. Maj:ts
förslag blott på löften och förhoppningar, utan att man kunnat
säga, att dessa löften och förhoppningar kunnat taga några
steg framåt mot sitt infriande. Vi hafva ju här i Riksdagen
förr fått i detta afseende betala dyra lärpenningar. Det var
icke många dagar sedan eu chef för landtförsvarsdepartementet
lofvade eu hel del saker, som han skulle göra och för hvilka
han insatte sitt ord. Några få dagar därefter hade han inlämnat
sin afskedsansökan och uppehåller nu sin plats mera provisoriskt
på förordnande. När man alldeles nyss har haft sådana exempel
på värdet utaf löften från ministerbänken, då måste. ju eu
kammare, som vore mera ansvarsmedveten, säga sig själf, att
det dock vore oförsiktigt att sätta alltför stort förtroende till
den goda viljan hos dem, som för tillfället sitta i regeringen,
att åstadkomma de reformer, som skulle vara förutsättningen
för det hela.

När jag talar om dessa reformer, som skulle vara förutsättningen
för det hela, kommer jag ju in på frågan om, hur. man
skall inrätta de pröfningar, hvarur den svenska representationen
i utlandet skall så småningom framgå. Att det icke är bra, som
det är, har ju uttryckligen erkänts af den kommitté, som haft
saken om hand, och af nuvarande chefen för utrikesdepartementet.
Han framhåller, att »det synes förtjänt att allvarligt tagas under
ompröfning, huruvida det icke vid våra universitet kunde inrättas
eu statsvetenskaplig examen, omfattande pröfning i språk,
historia, geografi, handels- och nationalekonomi samt de grenar
af rättsvetenskapen, som närmast falla inom diplomatens, eller
konsulns verksamhetsfält, såsom stats- och folkrätt, internationell
privaträtt och sjörätt äfvensom en öfverblick af allmännare
grunder å vissa öfriga af rättsvetenskapens områden».

Det är ju eu vidtutseende sak, detta. Den kan näppeligen
genast tänkas blifva genomförd, utan krafvel’ vidlyftiga utredningar.
Således kan man ju utgå från, att de nuvarande .förhållandena
— nämligen det, åt hvilket departementschefen gifvit
uttryck, då han fortsatt: »Hittills har för inträde i departementets
tjänst i allmänhet fordrats afläggande af juridisk examen» — i
alla fall komma att en afsevärd tid framåt bestå. Det måste då
väcka vår uppmärksamhet, hvilka ringa anspråk, som ligga i
detta här i Sverige genomförda, jämfördt med förhållandena i
eu del andra länder.

Kommittén har i sin framställning särskild! fäst uppmärksamheten
på ett system, som skulle vara någonting i samma
riktning, som departementschefen förordat, och det framhålles, att
kommittén vill föreslå, att som kompetens för att blifva antagen
till diplomat- eller konsulsaspirant bland annat skall fordras
genomgående af antingen svensk handelshögskola eller ock utländsk
dylik läroanstalt. Detta är ju kommitténs tankegång. Det

Måndagen den 21 Maj, f. m.

35 N:o 62.

skall vara en lätt öfvergång från konsulsstaten till diplomatien.
Således har kommittén där ställt upp sitt särskilda schema, efter
hvilket den tänkt sig denna pröfning, och detta schema har den
fördelen framför det af herr utrikesministern skisserade, att det
möjligen skulle kunna införas något fortare, därför att ifrågavarande
pröfning skulle helt enkelt kunna föreskrifvas af Kungl.
Maj:t och således tämligen snart blifva eu verklighet, medan
däremot dessa nya universitetsförhållanden icke kunna så fort
genomföras.

Vidare har kommittén framhållit, att vederbörande såsom
villkor för uppflyttning i högre klass inom diplomatien borde
underkasta sig en särskild pröfning, omfattande en hel del saker.
Såsom också erinras i utskottets betänkande, har detsamma
framhållits af en framstående fackman på detta område, nämligen
envoyén, friherre Bildt, hvilken ställt upp ett helt schema
för huru han tänkt sig, att kompetensfordringarna i detta afseende
skulle gestalta sig.

För min del ber jag att få draga ett ytterligare strå till
stacken genom att anföra några uttalanden i afseende å denna
fråga, hvilka, då de på sin tid offentliggjordes i Dagens Nyheters
nummer för den 4 januari 1906, slogo mig såsom ganska intressanta.
Det är en framställning, som gjordes af Dagens Nyheters
korrespondent i Paris, herr Sjöberg, signaturen »Osborne», hvilken
redogör för hur man i Frankrike har det ställdt i afseende å
kompetenskrafven för dem, som i utlandet skola tillvarataga
franska republikens intressen.

Han framhåller först en sida af saken, hvilken icke heller
bör förbigås i detta sammanhang, utan på hvilken jag ber att
få fästa uppmärksamheten, nämligen den tendens, som gör sig
gällande att besätta särdeles de högsta diplomatposterna med
personligheter, valda utom yrkesdiplomaternas krets. Vi hafva
ju äfven i vårt land på sista tiden haft exempel på, att man
slagit in på denna väg, och jag tror, att fortfarande den vägen
bör hållas öppen. »Det är gifvet», säger artikelförfattaren, »att
ett sådant system väcker mycken oro och ovilja bland herrarne
inom karriären, och det medför obestridligen den olägenhet, att
banan blir mindre eftersökt och svårare att rekrytera, om det
visar sig, att den efter många tjänstår icke leder till det efterlängtade
målet, hvilket bortsnappas af en utomstående. Å andra
sidan kan det icke förnekas, att de improviserade diplomaterna
skött sig på ett lysande sätt. Till denna senare kategori höra
Frankrikes obestridligen främste diplomater i närvarande stund:
bröderna Cambon och herr Barrére».

Det intressantaste är emellertid följande, som handlar om
inträdesfordringarna. Han skrifver därom: »Angående nu fordringarna
för inträde — på den normala examensvägen — till
de diplomatiska och konsulära banorna, äro de så höga, att de

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

N:o 62. 36

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Ports.)

Måndagen den 21 Maj, f. m.

förutsätta eu ovanligt vaken intelligens såväl som ovanlig arbetskraft
hos den sökande och att de lära kunna anses begränsa
vederbörande kår till en veritabel elitkår.»

Jag ber att få framhålla den skillnad, som råder mellan
detta allmänna program och förhållandena hos oss, i det att
begränsningen hittills, mycket ofta åtminstone, faktiskt dragits
upp efter, som det vill synas, börd och relationer och någon
nödtorftig juridisk examen, men sannerligen icke efter dessa
stränga fordringar.

»Relationer och familjeställning», säger han, »spela vid
antagandet knappast någon nämnvärd roll — om man än i
princip utgår från att kandidaten måste tillhöra de bildade och
välbärgade klasserna, ty man fordrar af honom sådan hållning
och ton, sådana världsmannamanér, att de näppeligen kunna ha
bibringats honom annat än genom eu ytterst distingerad uppfostran.
Men sonen till hvilken hygglig fransk »bourgeois» som
helst har lika stora utsikter som sonen till den högste dignitär.
Två gånger i rad har sonen till en af republikens förra presidenter
presenterat sig utan framgång, och tvifvelaktigt är, om
han lyckas den tredje — hvilken, enligt förordningarna är
den sista.»

Så talas det om, hur det sker en årlig täflan inom utrikesdepartementet
och hurusom vissa kompetensvillkor då måste uppfyllas.
Bland dessa är, att »de måste vara juris eller filosofie
licentiater eller ock ha utgångsbetyg från högre normalskolan eller
polytekuiska skolan eller Ecole des Sciences politiques; vilja de
gå arkivarievägen, böra de komma från Ecole des chartes, och
för särskildt konsulsbanan räcka de högre kommersiella specialskolorna
(förutsättande studentexamen). Det är. en styrka att
ha gått igenom skolan för orientaliska språk. Diplomatämnena
äro nästan utan undantag juris licentiater samt ha dessutom
utgångsbetyg från någon ofvannämnd specialskola.»

Vidare skola de då skrifva diverse afhandlingar, som skola
godkännas, vidare måste de gå igenom muntliga prof, bland
annat: »en muntlig redogörelse, utan hjälp af böcker eller anteckningar,
för någon historisk händelse från 1815 till våra
dagar, hvilket ämne bestämmes genom lottdragning; muntlig
examen i mellanfolklig rätt; muntlig examen i ekonomisk geografi,
de europeiska staternas kolonialexpansion samt i de ledande
principerna för den politiska, ekonomiska och finansvetenskapen;
muntlig redogörelse på främmande språk af ett dokument på
samma språk, hvilket förelägges kandidaten.»

I allmänhet är det ett 40-tal kandidater för 4 eller 5 platser.
Således förstår man, att redan denna teoretiska examen åstadkommer
en stränghet i fordringarna, inför hvilken jag nödgas
säga, att bra många af dem, hvilka i våra dagar, förut åtminstone,

37 N:o 62.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

i vårt land tänkt sig en diplomatisk karriär, borde känna sig
skäligen enkla.

Vidare är det emellertid icke allenast en examensaffär, utan
dessutom har man i Frankrike infört ett system, som synes
ganska förvånande för vår uppfattning och om hvars lämplighet
jag icke alldeles vill uttala mig, men som i alla fall där praktiseras.
Det är, att »liksom kandidaterna till franska akademien
nödgas aflägga sina beryktade visiter hos samtliga »odödlige»,
så hänger den diplomatiska kandidatens öde till nio tiondelar
på det personliga intryck, som efterlämnas hos den diplomatiska
juryns medlemmar.»

Det- är praktiska egenskaper, som fordras, eljest kan kandidaten
ju blifva professor och vetenskapsman, men icke diplomat.
Förordningen härom stadgar: »Kandidatens lämplighet för banan
afgöres af en kommission, bildad af åtta bland utrikesdepartementets
högre ämbetsmän. Hvar och en af dessa äger att individuellt
se och bedöma kandidaterna så ofta han finner nödvändigt,
för att skapa sig eu mening om deras karaktär, uppfostran och
naturliga anlag».

Då går det så till, att hvarje kandidat med vissa mellanrum
aflägger 3 visiter hos hvar och eu af kommissionens medlemmar,
således sammanlagdt 24 visiter. »Visiten räcker bortåt eu timme
och upptages af en ledig konversation i allmänna frågor, dagspolitiska,
ekonomiska, sociala. Efter tre sådana är examinatorn
tämligen på det klara med kandidatens karaktärsanläggning,
hans mogenhet och omdömesförmåga, lians fyndighet och kallblodighet.
Dessa prof anses vida mera afgörande än den egentliga
examen.»

Nog af, jag har velat anföra äfven detta, därför att det
belyser sidor af det reformprogram, som det är meningen att
efteråt förverkliga och hvilka ju möjligen kunna förtjäna att
tagas någon hänsyn till — i hvilken mån detta gäller om det
sista, det tilltror jag mig, som sagdt, icke alls att afgöra.

Hvad jag här velat framhålla är således detta: Riksdagen
— och särskild! Andra Kammaren —- går nu här med öppna
ögon att slå in på en ny bana i afseende å ordnandet af vårt
lands diplomatiska förhållanden. Det är kanske riktigt, att så
sker, men jag vågar betvifla, att det är riktigt, att man genom
ett bifall utan vidare till allt hvad Kungl. Maj:t föreslår på
förhand afhänder sig möjligheten till kontroll däröfver, att de
reformkraf, hvilkas uppfilande skulle vara det viktigaste i denna
omorganisation, blifva något annat än fromma önskningar, uttalade
af. en kommitté eller af en kanske f. d. departementschef.
Det är i detta fall, synes det mig, som Riksdagen nu har ett
stort ansvar, när den tager på sig att utan närmare pröfning,
utan att ställa dessa reformer såsom villkor för det hela, bifalla
den nya staten, sådan som den här är föreslagen.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

fn. m.
(Forts.)

N:o 62. 38

Ang. anslag
ftttl utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

Måndagen den 21 Maj, f. in.

Jag vet mycket väl, att, som ställningen nu är, det är absolut
hopplöst och fruktlöst att yrka på någonting, som går stick i
stäf mot hvad utskottet har framställt. Jag kan emellertid. för
min del icke annat än draga den konsekvens af den situation,
som föreligger, att, då jag hade önskat, att utskottet gjort ett
bestämdt och genomtänkt reformprogram till villkor och förutsättningar
för de aflöningar, som nu skola beviljas, och hela
den stat, som nu skall uppgöras, men då detta naturligtvis icke
kunnat medhinnas i år, det hade varit riktigare, att lösningen
af denna fråga fått anstå till följande år. Ett provisorium under
ett år hade väl näppeligen ändå varit så farligt, när måhända
därigenom så stora saker kunnat vinnas som en bestämd förbindelse
om reformer på detta fält. En dylik förbindelse hade
helt visst varit värd detta uppskof. Och då får jag säga, att
min slutsats således, i öfverensstämmelse med de synpunkter,
som jag här sökt utveckla, maste blifva ett yrkande pa afslag
för närvarande — ett afslag, hvilket jag mycket val vet icke
kommer att få den ringaste resonans, men som jag i alla fall
velat hafva framställdt. Tv jag vill icke, att möjligen det med fog
skall sägas efteråt, att vi från vårt håll varit med om att obesedt
taga någonting, som måhända heröfvar Riksdagen möjlighet
till kontroll, när kanske de tider icke äro så långt aflägsna, da
det skall visa sig, att reformerna möta alla hinder, men att, da
staten, sådan den är uppgjord, redan är voterad i Riksdagen,
vi icke kunna få fram någon ändring.

Herr Broström: Herr talman! Den summariska behandling,
som tredje hufvudtiteln fått af statsutskottet, förtager ju egentligen
möjligheten och anledningen till den kritik, som en föi
utrikesrepresentationen intresserad medlem af kammaren eljest
skulle finna sig föranlåten att framställa.

Ehuruväl jag i likhet med den föregående talaren till tufio
inser, att hvarje invändning mot statsutskottets antagande af
Ivungl. Maj:ts proposition i närvarande stund är lönlös, finner
jag det likväl vara min plikt att, särskilt med hänsyn till den
motion, som jag i anledning af Kungl. Maj:ts proposition tilllåtit
mig afgifva, litet närmare angifva mina skäl för densamma
äfvensom uttala min åsikt om de reformförslag och den organisation,
som här nu föreligger till Riksdagens afgörande.

Såsom ledamot af den kommitté, hvilken den 17 november
sistlidet år blef tillsatt för att utarbeta nya stater och organisationer
af vårt utrikesdepartement, vår diplomati och vårt
konsulatväsen, har jag gifvetvis med största, intresse omfattat
de reformförslag, som kommittén framlagt i den omfattning,

där jag icke reserverat mig. _

Det förelåg som grundval för kommitténs arbete ett uttaianao
i statsrådet af herr utrikesministern, hvarigenom kommitténs

Måndagen den 21 Maj, f. m.

39 N:o 62.

verksamhet i viss mån begränsades, och som äfven varit väg- Ang. anslag
ledande för de resultat, hvartill kommittén nått. till utrikes Jag

vill här särskildt sysselsätta mig med hvad herr utrikes- epa^nen^n *
ministern vid det tillfället lade sådan vikt på i afseende därå, (Ports.)
att våra ekonomiska intressen skulle blifva särskildt tillgodosedda
i den nya organisationen af vår diplomati och vårt konsulatväsende.
Jag tror också, att, om man vill vara rättvis mot
kommitténs betänkande, man icke skall kunna jäfva det påståendet,
att kommittén har sökt göra, hvad som göras kunde, på
det att vi af de medel, som anslås under tredje hufvudtiteln,
måtte kunna draga största möjliga nytta för våra ekonomiska
intressen. Det var i anledning däraf, som kommittén framlade
sitt förslag, att, om våra intressen i utlandet icke vore af den art,
att vi behöfde högre graders beskickningsmän för att företräda
desamma, man skulle kunna använda män af lägre rang.
Kommitténs förslag att indraga en del generalkonsulat och
att förvandla en del ministerposter till chargé d’affaires-befattningar
har tyvärr, synes det mig, mött ett ganska enstämmigt
motstånd, icke allenast inom vårt land, utan äfven i utlandet.

Ja, i den mån, som detta motstånd emanerar från vederbörande
tjänstemän samt den krets i respektive kolonier, där
dessa umgås, kan jag förstå det, ty hvilken tanke man än öfver
hufvud taget har om dessa tjänstemäns duglighet och kompetens,
kan man förstå, att hvarje anfall mot den post, de bekläda, måste
af dem tolkas såsom ett ingrepp i Sveriges reella intressen.

Jag tror emellertid icke, att man i utlandet helt och hållet
mäter Sveriges intressen och inflytande efter rangen på den
person, som där företräder vårt land.

Vi skola icke inbilla oss, att man i utlandet så litet känner
de reella intressen, som spela in, att man gör sin värdesättning
af oss helt och hållet beroende på, huruvida vi hafva beskickningschefer,
som äga rang af envoyéer eller chargés d’affaires,
eller om vi hafva konsulatposterna besatta af generalkonsuler
eller konsuler. Det är naturligtvis helt andra faktorer, som spela
in, när det gäller vårt inflytande i utlandet, och när det gäller,
huruvida vi på det kommersiella området skola kunna göra oss
gällande. Emellertid hade kommittén, för att det arbete, som våra
beskickningar och konsulat skola utföra i utlandet, måtte här
hemma blifva beredt och kungjordt för den svenska allmänheten
på ett lämpligt sätt, förordat en vida starkare organisation
af vårt utrikesdepartement, än hvad hittills varit förhållandet.

Jag tror, att alla varit ense om, att en indelning af utrikesdepartementets
göromål på fyra särskilda afdelningar, såsom kommittén
föreslagit, måste anses såsom särdeles lyckad; och detta förslag
har ju äfven i den kungl. propositionen oförändradt upptagits.

Man hade väl då nästan kunnat förvänta, att ett förslag, som
från kommittén enhälligt afgifvits och som af Kungl. Maj:t

N:o 62. 40

Måndagen den 21 Maj, f. in.

Ang. anslag upptagits, skulle af utskottet blifvit bemött mera gynnsamt, än
departementethvad nu varit förhållandet. Emellertid har utskottet icke velat
m. m. godkänna denna departementets organisation på den grund, att
(Forts.) en af de föreslagna lönerna synts något högre, än hvad som
föreslagits af löneregleringskom mitten för en del ämbetsverk,
hvilket förslag torde komma att för nästa Riksdag framläggas
till afgörande. Jag vill häremot invända, att om det skall bli
verkligt samarbete mellan utrikesdepartementets tjänstemän i
utlandet och dess tjänstemän hemma i departementet, så måste
det förekomma en växelverkan, på så sätt, att tjänstemännen
måste viss tid . verka i utlandet och viss tid här hemma. Det
är då nödvändigt, att aflöningarna ställas så, att skillnaderna
mellan aflöningarna till ämbetsmännen ute och här hemma icke
blifva så stora, att det bör förefinnas alltför stor obenägenhet
hos tjänstemännen att flytta från det ena området till det andra.

På ett område har kommittén varit ganska enigt i sitt
förslag, och det är i fråga om sammanförandet af de konsulära
och de diplomatiska göromålen i beskickningarnas hand. Herr
utrikesministern har äfven upptagit detta kommitténs förslag
för alla de af kommittén föreslagna staterna, utom hvad beträffar
England och Ryssland; och det var närmast med anledning
däraf, som jag fann mig föranlåten att afgifva min motion, då
det s}rntes mig vara ytterst betänkligt att här, beträffande dessa
två länder, bibehålla den gamla sönderdelningen af vår utrikesrepresentation
och därigenom förrycka den verkan, som otvifvelaktigt
skulle följa af en enhetlig organisation af våra beskickningar
och konsulat.

Det har sagts, att göromålen i Petersburg och London skulle
vara så omfattande, att det ej vore möjligt för beskickningscheferna
att samtidigt med de diplomatiska angelägenheterna
handlägga de konsulära ärendena för hemlandet. Men jag ber
härvidlag att få invända, att jag i min motion föreslagit, att
beskickningscheferna i Petersburg och London — likaväl som
det af utrikesministern själf föreslagits för Paris och Berlin —
skulle vid sin sida få särskilda ämbetsmän, som skulle kallas
konsulatråd och som skulle handlägga konsulat-ärendena. Jag
tror icke, att någon kan påstå, att då exempelvis i Ryssland
hela den på stat uppförda konsulatpersonalen utgöres af en
generalkonsul i Plelsingfors, en konsul i Moskwa och en vice
konsul i Riga, samt då vi, beträffande Storbrittannien, blott hafva
en vice konsul i London och en vice konsul i Glasgow samt
dessutom några få olönade konsulat, hvars göromål äro af den
betydelse, att man för stärkande af kontorskostnaden gifvit dem
särskild ersättning, jag tror icke, säger jag, att någon kan påstå,
att de göromål, som härröra från dessa konsulat, äro af den
stora omfattning, att det ej skulle vara möjligt för beskickningscheferna
att, om god vilja förelåge, gifva dessa ärenden all den

41 N:o 62.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

lämpliga behandling, som fordras. Jag känner mig alldeles öfvertygad
om, att skall det vara möjligt för oss att föra in vår
utrikesrepresentation på en rätt väg och att förmå våra beskickningar
att taga verksam del i och intressera sig för kommersiella
intressen, så måste vi tvinga dem till att taga hand äfven om
dessa konsulära göromål. Men göra vi ej detta helt och fullt,
såsom af kommittén föreslagits, utan nu godkänna Kungl. Maj:ts
förslag, så fruktar jag, att vi ledt in vår utrikesrepresentation
på en väg, där vi fä en förnämare linje, som är organiserad
efter de gamla principerna och som med förakt ser ned på
tillvaratagandet af de kommersiella intressena, samt en nyare
linje, där beskickningarna tvingas att handlägga ekonomiska
spörsmål.

Hvad beträffar Kungl. Maj:ts förslag att bibehålla beskickningarna
i Madrid, Rom, Wien och Konstantinopel, sådana som
de nu äro, så finner jag visserligen efter det studium jag ägnat
denna fråga, att göromålen därstädes icke äro af den art och
omfattning, att det är nödvändigt att där hafva beskickningschefer
af så hög rang; men jag tror, att, när kommittén bär
föreslagit dessa posters besättande med chefer af lägre rang, den
därvidlag handlat alldeles rätt ur den synpunkten, att kommittén
ej haft skyldighet att säga mer, än att: här är hvad som behofves
för svenska statens representation i utlandet; vill man göra
mera, må det vara statsmakternas ensak. I hvarje fall är detta
enligt mitt förmenande icke en fråga af den ingripande betydelse
som den af mig nyss berörda punkten. Jag anser den saken
vara af mycket större betydelse, att vi redan nu föra in utrikesförvaltningen
helt och hållet på den väg, att beskickningarna
äfven måste vara generalkonsulat, än frågan om, huruvida några
få, för oss mindre betydande beskickningar nu skola förvandlas till
chargés d’affaires-poster eller ej. Ty eu ändring af dessa beskickningar
kan alltid så småningom äga rum; men jag tror, att det
blir svårare att, om Riksdagen nu gifver sitt bifall till att beskickningarna
i London och Petersburg skola särställas från de
öfriga stora beskickningarna, sedermera få in dem på samma
väg, som nu är föreslagen för Paris och Berlin.

I kommittén har jag ensam reserverat mig mot förslaget att
nu upprätta en ny legation i Japan. Val kan jag förstå statsutskottets
ifver i Riksdagens sista timme att utan någon kritik
taga Kungl. Maj:ts förslag i hvad det gäller våra gamla beskickningar;
men däremot är det för mig nästan ofattbart, att, när
det ej föreligger något som helst tvingande skäl, vi nu skola
kasta oss in på att upprätta eu ny legation i fjärran östern, där
vi hvarken hafva någon sjöfart eller några handelsförbindelser
af någon nämnvärd betydelse. Det är en affär, som skulle kosta
48,000 kronor om året enligt Kungl. Maj:ts och utskottets för -

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

N:o 62. 42

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

slag; och jag får verkligen säga, när jag tänker på, huru Riksdagen
här mången gång i långa stunder uppehåller sig med att
debattera om små löntagares villkor för att skära ned deras löner
100 till 200 kronor, att det förefaller egendomligt att utan tvingande
skäl vilja kasta ut 48,000 kronor om året, innan denna
fråga ens en gång fått en ordentlig pröfning. Jag tycker, att
Riksdagen kastar sig in på en ganska farlig väg i fråga om anslagsbeviljande,
om den nu skulle tillmötesgå Kungl. Maj:ts
förslag i detta hänseende. I hela östern hafva vi ej mer än 3
eller 4 ångfartyg, som för närvarande gå där, och våra affärer
på Japan äro äfven ganska begränsade, äfven om de på sista
tiden tagit något litet uppsving. Jag tror därför, att det ej
finnes den ringaste anledning till brådska med att nu besluta
att hafva en beskickning där. Jag tror, att det är nödvändigt
att först noggrant undersöka förhållandet där ute genom att,
såsom jag i min motion föreslagit, dit utsända en större kommission,
politisk och kommersiell, som kunde göra svenska
namnet kändt genom att besöka alla de förnämligare platserna
utefter kusten såväl i Kina som i Japan. Min enskilda tanke
är för öfrigt den, att vi aldrig i Japan komma att få den afsättning
för våra varor, som vi till äfventyrs skulle kunna få i
Kina, och att det dock, innan man bestämmer sig för en beskickning
till fjärran östern, är skäl att se till, hvar man verkligen
kan vänta de bästa resultaten af en sådan beskickning.

När inom kommittén förelåg till behandling frågan om upprättandet
af beskickningar för oss utom Europa, så tvekade jag
för min ringa del aldrig att gifva min röst till beskickningar å
sådana platser, i fråga om hvilka jag verkligen fann, att den
svenska handeln och den svenska sjöfarten tydligt visade, att
de ville gå dit och göra affärer. Men innan så skett, innan våra
köpmän och redare i större omfattning ådagalagt, att de verkligen
där ute vilja göra affärer, synes det icke kunna motiveras
att upprätta dyrbara beskickningar där; ty det är nog så, att beskickningarna
föda ej några affärer, för så vidt det ej finnes en
réspondance här hemma hos köpmännen. Det är köpmän och
redare, som skola taga första steget och visa landet, att de verkligen
ämna gå utom våra egna landamären för att göra Sverige
kändt; och när det finnes intressenatt tillvarataga, då böra statsmakterna
ingripa för att gifva våra ekonomiska intressen där ute
det bästa möjliga stöd samt söka i högsta möjliga grad förkofra
desamma.

Jag skall, innan jag slutar, be att få göra en liten detaljanmärkning,
som jag äfven upptagit i min motion. Det gäller
aflöningen af envoyén i London. Hvad beträffar aflöningen till
beskickningscheferna hos stormakterna, var det en fråga, som
mycket noggrant diskuterades inom kommittén, och man enades

43 N:o 62.

Måndagen den 21 Maj, f. in.

äfven om en modifikation, så att aflöningarna blefvo något större, Ä”f- anslag

än hvad förut var förhållandet. departementet

Men liksom aflöningarna för beskickningscheferna i Paris,

London och Petersburg hittills varit lika, fann kommittén, att, (Forts.)
ehuruväl man skulle kunna säga, att lefnadskostnaderna i Petersburg
kunde anses något dyrare än å de två andra platserna,
ville man dock icke särställa beskickningschefen i Petersburg
i aflöningsafseende från de andra.

Nu har icke desto mindre föreslagits, att London denna gång
skulle komma i företrädesrummet, i det chefen där skulle ha
3,000 kronors högre aflöning än beskickningscheferna i Paris och
S:t Petersburg. Det har sagts, att anledningen härtill vore svårigheterna
att besätta ministerposten i London. Men jag tror, att
de personer, man under hand hört ifrågasättas till denna plats,
och hvilka icke varit inne på den diplomatiska banan, väl knappast
kunna vara så förtrogna med förhållandena i London, att
man på denna grund kan motivera behofvet af en ökad aflöning
för beskickningschefen i London. Det synes mig ur flera synpunkter
vara mycket olämpligt att på så sätt klassificera och
sätta London i en undantagsställning. Jag tror, att när denna
summa, 60,000 kronor, en gång blifvit af Riksdagen fastslagen,
blir det nog ganska svårt att sedan komma och tumma på den -

samma.

Jag tillåter mig i sammanhang härmed påpeka, hurusom
kommittén behjärtat utrikesministerns anmärkning, att aflöningarna
skulle ställas så, att endast skicklighet och förtjänst må bli
den afgörande befordringsgrunden, och att således icke rang,
börd eller enskild förmögenhet skall spela in vid posternas tillsättande,
utan lönerna borde så tillmätas, att hvar och en därpå
kan draga sig fram.

Herr talman! Jag skall nu icke tillåta mig något särskildt
yrkande; jag kommer möjligen sedermera, när de särskilda punkterna
föredragas, att åter taga till ordet.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle:
Herr talman! Den ärade motionären anför uti sin motion rörande
indragning och förändring utaf en del ministerposter i utlandet, att
kommittén framkommit med detta förslag uteslutande ur nyttighetssynpunkt.
Han säger vidare: »För ärendenas skötande torde icke
erfordras mera, än hvad af kommittén föreslagits. Men om regering
och Riksdag finna, att vårt lands ära tarfvar dyrare representationsformer,
än hvad dess näringslif krafvel’, synes mig vara olämpligt»
etc. Kungl. Maj:ts regering har ingalunda ansett, att det
kräfves en dyrare representation, än hvad dess näringslif krafvel’,
men regeringen har ansett, att Sverige bör hafva en representation,
så fyllig, att vi i detta afseende icke komma efter makter
med samma ställning som Sverige. Att en sådan fylligare repre -

N:o 62. 44

Måndagen den 21 Maj f. m.

Ang. anslag sentation kräfver större kostnader, är naturligt. Men äfven från
till utrikes- en annan synpunkt kan lag icke gifva mitt gillande åt kom m.

m. mittens förslag i denna punkt. Genom tillsättandet af dessa

(Ports.) chargés d’affaires-poster med en lön, som — jag vågar påstå det

— icke är tillräcklig, skulle man tillskapa en grupp af befatt ningar,

som måste verka afskräckande på dem, som kunna
komma i fråga till innehafvare af desamma. Det är visserligen
sant, att kommittén utgått från den förutsättningen, att på en
chargé d’affaires icke skall behöfva ställas några representationsfordringar.
Men det synes mig i alla fall, att en chargé d’affaires
icke kan undandraga sig de allmänna sociala förpliktelser, som
hans ställning som en främmande makts representant i alla fall
medför, äfven om hans representationsskyldigheter icke äro så
stora som för en minister; och jag tror, att de löner, kommittén
föreslagit i detta afseende, äro absolut otillräckliga på främmande
orter. Denna omständighet skall naturligvis verka menligt hela
vägen ända ned till rekryteringen. Regeringen har ju uttalat
som en ledande grundsats, att man icke skulle behöfva taga hänsyn
till förmögenheten, och det är äfven på denna grund, som
regeringen icke kunnat godkänna indragningen af vissa ministerposter
och deras ersättande genom chargés d’affaires-poster med
otillräckliga löner.

Den egentliga anmärkningen, som motionären framställt, är,
att Kung! Maj:ts proposition i två fall af vikit från den af kommittén
uttalade och af regeringen omfattade grundsatsen om
sammanförande af de konsulära och diplomatiska ärendena i
beskickningens hand. Han säger bland annat i sin motion, hvithet
han äfven i sitt anförande nyss upprepade, nämligen: »Beskickningar,
ej fungerande som generalkonsulat för landet, komme af
många diplomatiska ämbetsmän att anses såsom någonting förnämligare,
dit de företrädesvis ville söka sig.» Mina herrar, det
är för mig en alldeles ny tanke. Vi hafva redan på två ställen
denna anordning med beskickningschefen som generalkonsul införd,
nämligen i Washington och Konstantinopel, men jag har
aldrig någonsin hört, att dessa två beskickningar på denna grund
skulle vara mindre begärliga. För min del anser jag, om man
kan tala om förnämlighet, att Konstantinopel är förnämligare än
någon af de andra beskickningarna på grund af dess särskilda
ställning. Jag tror således, att farhågorna i det fallet äro absolut
ogrundade.

Jag kan icke neka, att, då man genomläser den motivering
till anmärkningen, som herr Broström lämnat i sin motion, det
synes mig, som om han i någon mån har förväxlat medlet med
målet. För regeringen har nämligen sammanförandet utaf de
diplomatiska och konsulära ärendena i beskickningens hand varit
ett medel för uppnåendet af ett mål, som regeringen föresatt sig,
nämligen, att så gestalta vår utrikes representation, att den kan

Måndagen den 21 Maj, f. m.

45 N:o 62.

vara till verksamt stöd för det praktiska lifvets intressen såväl
som för de politiska intressena. Därför har också uti den kungl.
propositionen den af kommittén föreslagna anordningen användts
i alla de länder, där sådant, enligt regeringens förmenande, lämpligen
har kunnat ske. Endast London och S:t Petersburg hafva
undantagits. Här har nämligen synts, som om både de kommersiella
och politiska intressena vore af den vikt, att de kräfde
hvar sin målsman. Hvad nu särskildt London angår, lär väl
ingen förneka, att där i världshandelns midtpunkt våra rent
merkantila intressen böra hafva sin representation, och lika litet
lär någon förneka, att vi ha ett bestämdt behof af en diplomatisk
representant i England. Skulle dessa båda funktioner
förenas på en hand, så lärer det dock vara fara värdt, att endera
sidan, vare sig den diplomatiska eller den konsulära verksamheten
blefve åsidosatt. Liknande skulle förhållandet blifva,
om också icke fullt i samma grad, i S:t Petersburg.

Motionären säger, att han blifvit nästan beklämd, då han läste
utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet rörande behöfligheten
af våra politiska intressens tillvaratagande i Ryssland.
Han medger dock, att vår minister i Petersburg har viktiga
politiska intressen att tillvarataga. »Helt visst har vår minister
uti Ryssland viktiga politiska intressen att bevaka», säger han.
»Men» — fortsätter han — »den allmänna meningen uti vårt
land är, att just i Ryssland skola vi se framtidslandet för afsättningen
af vår industris alster, detta så mycket mer, som vi själfva
äro kunder i detta land» etc. Ja, det är just därför, att Kungl.
Maj:ts regering till fullo delar den uppfattning, motionären här
uttalat, att Ryssland sannolikt blir för oss i en ganska nära framtid
i eminent grad en afsättningsplats för våra produkter, och
således af hänsyn till den ökade kotamersiella betydelse, Ryssland
för oss får, som regeringen kommit till den bestämda öfvertygelsen,
att de kommersiella intressena böra där hafva sin särskilda
representant. Emellertid ber jag att få framhålla, att
härigenom ingalunda något undantag gjorts från den grundsatsen,
att en intim samverkan mellan diplomatien och konsulatväsendet
bör äga rum; tvärtom böra äfven på de orter, som det
nu är fråga om, beskickning och konsulat stå uti en mycket intim
samverkan. På detta sätt tror jag, att de speciellt kommersiella
intressena få ett dubbelt stöd, nämligen först hos generalkonsuln
och sedan hos beskickningen, hvilken äfven är pliktig att lämna
sådant.

Beträffande Japan har motionären hemställt, att upprättandet
af en beskickning där icke måtte blifva af Riksdagen beslutadt.
Han anför därom: »Huru mäktigt det japanska rikets inflytande
på den europeiska politiken än må vara, synes det mig fullständigt
saknas positiva skäl för att nu kasta oss in på storpolitikens
områden i fjärran östern». Angående upprättandet af en be -

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Ports.)

N:o 62. 46

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Ports.)

Måndagen den 21 Maj, f. m.

skickning i Japan, delar jag kommittémajoritetens åsikt. Jag anser,
att den stormaktsställning, Japan intager, kan för oss erbjuda synnerligt
intresse från den politiska informationens synpunkt. Jag
anser vidare, att det icke är uteslutet och omöjligt, att de redan
bestående kommersiella förbindelserna vidare kunna utvecklas, så
att äfven detta skulle berättiga upprättandet af en beskickning,
förenad med generalkonsulat därstädes. Men jag måste protestera
mot motionärens tanke på, att vi skulle ämna i fjärran
östern slå oss på storpolitik. Det ämna vi förvisso icke göra
där, lika litet som vi ämna göra det i de länder, där vi redan
hafva beskickningar.

Med anledning af hvad herr Branting yttrade angående
faran i detta ögonblick att antaga det föreliggande förslaget utan
att ha garantier för att alla de förutsättningar, på h vilka reformen
skulle hvila, blifvit uppfyllda, så ber jag att få påpeka, att
uti det program, som regeringen framlagt, Kungl. Maj:t gillat
och statsutskottet antagit, ligger en tämligen stark garanti för,
att, hvilken regering än sitter eller hvilken utrikesminister, rättare
sagdt, än sitter, dessa kraf på en effektiv pröfning väsentligen
blifva tillgodosedda. Jag tror, att denna regering i alla fall visat,
att den icke ämnar stå kvar på den gamla slentrianens ståndpunkt,
utan att den fastmer visat sin af sikt att vilja bryta med den och
föra in vår utrikes representation på nya och sundare banor.

Herr Ekman i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Det
skulle vara mig ett nöje att i detalj inför kammaren få genomgå
såväl kommitténs förslag som Kungl. Maj:ts och utskottets därpå
grundade modifikationer. Men tyvärr tillåter icke tiden detta,
och det är icke för mig så synnerligen behöflig!, då jag finner
mig kunna instämma i det resultat, hvartill Kungl. Maj:t och
utskottet kommit.

Det skulle kunna tyckas, att det är en väsentlig skillnad
mellan kommitténs omorganisationsförslag och Kungl. Maj:ts förslag.
Men i själfva verket, om man ser närmare på frågan,
skall man finna, att samma grundprincip genomgår båda förslagen.
Denna kan i korthet uttryckas så: diplomat- och konsulatbanornas
närmande till hvarandra och bådas inriktande på i första
rummet ekonomiska mål, utan att därför de politiska, där sådana,
om ock mera sällan, förekomma, behöfva åsidosättas. Fasthållaman
vid denna princip, är det lätt att därpå bygga en organisation,
den må vara mer eller mindre utförd i detalj. Om Kungl.
Maj:t i åtskilliga fall sett sig nödsakad att ändra kommitténs
förslag, beror nog detta därpå, att kommittén har gått mera
teoretiskt till väga, under det att Kungl. Maj:t måst låta sig ledas
af praktiska hänsyn. Det är emellertid gifvet, att, då en annan
skolning fordras för konsulat- och diplomataspiranter, Kungl.
Maj:t icke genast har till sitt förfogande ett så utbildadt material,

Måndagen den 21 Maj, f. m.

47 N:o 62.

under det att å andra sidan de på äldre sätt utbildade konsulatoch
diplomattjänstemännen fortfarande måste finna användning.
Jag säger detta delvis till bemötande af den ärade talaren på
stockholmsbänken, som ansåg, att man måste först fastslå de
grunder, enligt hvilka de nya kandidaterna på denna bana skola
uppfostras. Det hade nog varit önskvärdt, att detta hade kunnat
fastslås. Men vi veta, att tiden varit knapp. Och om vi bara
få principerna fastslagna, lära de särskilda detaljerna nog kunna
ordnas sedan. I alla fall är för båda dessa banor föreslaget att
fordra genomgående af en handelshögskola, som jag hoppas vi
snart få upprättad, och dessutom för diplomataspiranterna en
kortare juridisk examen och för konsulataspiranterna en kortare
praktisk affärsverksamhet. Med dessa detaljer för ögonen tror
jag, att vi kunna med lugn anförtro åt eu kommande Riksdag
att antaga mera detaljerade utbildningsförslag beträffande dessa
tjänstemän.

Här har af min ärade vän på göteborgsbänken talats om
generalkonsulatens förhållande till ministerposterna. Det är ju
så, att man redan på så viktiga platser som Paris och Berlin
gifvit vederbörande minister därstädes äfven konsulatgöromål och
därvid ställt vid hans sida ett konsulatråd just för att initiera
honom i konsulatgöromålen.

Om man icke anser sig kunna upphäfva eller slopa generalkonsulaten
i London och S:t Petersburg, finner jag detta vara
af den anledningen, att London dock icke är jämförlig med
någon annan plats på jorden, det är så att säga världens brännpunkt,
där behöfves både generakonsul och minister. Om man
sammanslagit dessa befattningar till ett ämbete, skulle det endast
blifvit till namnet, till gagnet skulle man fortfarande fått hafva
olika tjänstemän för de olika uppgifterna. Hvad Petersburg beträffar
— och det tror jag också är grundtanken i Kungl. Maj:ts
förslag —, så föreställer jag mig, att om vi någonstädes hafva
politiska intressen att bevaka, är det väl i Ryssland, och där
behöfva vi alltså ganska väl ha kvar vår nuvarande diplomatiska
representation utan att alltför mycket taga hänsyn till ekonomisk
kapacitet och dylika förutsättningar. Och då är det väl
bäst att äfven upprätta ett generalkonsulat, som kan tillvarataga
våra viktiga ekonomiska intressen därstädes.

Jag måste äfven, tyvärr, skilja mig från herr Broström i fråga
om legationen i Japan. Jag har därvidlag icke mycket att tillägga
till hvad Kungl. Maj:t i detta afseende yttrat. Men jag
vill blott i egenskap af praktisk exportör rätta den uppgift, vi
fått, att vi icke skulle ha några handelsintressen med Japan.
Tvärtom ha vi mycket viktiga intressen att bevaka i Japan och
stå i alltjämt stigande affärsförbindelser med detta land. Och
det torde kanske komma att inom kort blifva eu af våra allra viktigaste
marknader. Jag har hört af personer, som ha reda på

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

N:o 62. 48

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. anslag saken, att i Japan är den diplomatiska etiketten kanske strängare
till utrikes- än m4nga andra ställen. Och det duger icke att där blott ha en
m. m. generalkonsul, om vi vilja ha sate och stamma i nationernas rad.

(Forts.) Det är ett faktum, att liera mindre stater, som där varit representerade
af chargés d’affaires, under sista åren funnit sig föranlåtna
att uppflytta dessa till rang af envoyéer, oaktadt åtskilliga
af dessa länder ha mindre att göra med Japan än vi. Jag anser
af stor praktisk betydelse, att vi redan från början etablera en
legation hos denna österns stormakt. Och jag finner en ytterligare
anledning härtill i det faktum, att denna makt sedan förra
året har etablerat en legation här, hvilket tyder på en önskan
och sträfvan hos densamma att börja politiska och ekonomiska
förbindelser med oss.

Herr talman! Efter dessa korta antydningar ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Herr Hjärne instämde häruti.

Herr Pehrsson i Österby: Herr talman, mina herrar!
Såsom här af hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
såväl som af utskottet så starkt betonats, har tiden varit alltför
knappt tillmätt för att i detalj granska Kungl. Maj:ts förslag,
och vore jag därför böjd, efter de anmärkningar, som här äro
gjorda, att instämma i det yrkande, som är framställdt af den
ärade talaren på stockholmsbänken. Det är dock, såsom denne
själf sade, ingen utsikt att vinna framgång i kammaren för ett
sådant yrkande. Jag ber dock, såsom han gjorde, att få till
protokollet yttra mig med afseende å en speciell sak, en detalj
i det föreliggande förslaget.

Hans excellens utrikesministern har, enligt hvad af betänkandet
framgår, yttrat till statsrådsprotokollet, att kommittén
i sitt förslag konsekvent följt vissa principer, som han ansåg
vara synnerligen lyckliga och goda, men det är icke sagdt, säger
han vidare, att förhållandena medgifva en sträng tillämpning af
de af kommittén omfattade grundsatserna.

»Vid en organisation af diplomatien och konsulatväsendet
måste man taga hänsyn till en mångfald af företeelser, växlande
efter de olika staternas maktställning, läge, ekonomiska utveckling
och graden af deras förbindelser med vårt land. Ett fullt
konsekvent genomförande af något visst system kan därför i
verkligheten blifva ett fel i stället för en förtjänst.»

Detta, håller jag före, gäller i synnerhet det förslag, som
här föreligger att förändra vice konsulatet i Liverpool till ett
konsulat i Glasgow. Af de yttranden, som äro afgifna till
kommitténs betänkande, finner man, att generalkonsuln i London
tillstyrkt denna förändring, dock endast så, att åtgärden icke
skulle omedelbart vidtagas, utan det nuvarande läget fortfarande

49 N:o G2.

Måndagen den 21 Maj, f. in.

äga bestånd. Däremot har envoyén i London, friherre Bildt,
tillstyrkt, att detta vicekonsulat skulle bibehållas, ehuru, säger
han, frekvensen af svenska fartyg där icke är så stor, »men så
länge en stor del af den svenska emigrationen går denna väg, torde
det lönade vicekonsulatet af denna anledning böra bibehållas».

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att Sveriges
allmänna exportförening gjort alldeles samma uttalande i sitt
utlåtande.

Det synes vara hufvudsakligen formella skäl, som betingat
denna förändring. Man vill ha ett konsulat i England och ett
i Skottland.

Det finnes däremot åtskilliga reella skäl, som tala för bibehållandet
af ett konsulat i Liverpool. Denna stad är nämligen
centralorten för hela det område, där floderna Mersey
och Dee löpa ut. Där ligga åtskilliga hamnstäder, som ganska
mycket besökas af svenska fartyg och som äro utskeppningsorter
för kanske världens största fabriksdistrikt. Och det ligger nära
till hands, att Liverpool, som är en af världens förnämsta handelsstäder
och som i många afseenden kan täfla med London,
och där vi afgjordt ha större intressen att bevaka än i Glasgow^
skulle få ha kvar sitt konsulat, som då kunde blifva centrum
för västra England. Skottland och Irland, med hvilka Liverpool
har de yppersta kommunikationer. I Liverpool finnes en rätt
stor svensk koloni, mest bestående af kroppsarbetare, hvilken har
sin föreningspunkt i konsulatet och kyrkan, och det har också
af den svenska befolkningen där ute starkt betonats, att det
skulle för dem vara synnerligen beklagligt, om konsulatet skulle
indragas, ty de svenska intressena skulle däraf betydligt lida.

I Liverpool finnas för närvarande 9 generalkonsuler och 27
konsuler — däraf kan man således finna, att man i andra länder
ansett denna plats vara af stor betydelse — men där finnas
endast två vicekonsuler, nämligen en för Sverige och en för
Norge, och såvidt jag är riktigt underrättad, kommer Norge att
där skaffa sig ett särskildt konsulat. Sverige skulle under sådana
förhållanden komma att stå ensamt med en bokhållare under en
engelsk konsulatchef. _ Om man skulle kunna på tillfredsställande
sätt tillvarataga Sveriges intressen vid ett bifall till förslaget,
torde vara mer än tvifvelaktigt.

Emellertid är det eu synpunkt, som envoyén, friherre Bildt,
framfört i sitt uttalande, och som jag skall be att få särskildt
betona, nämligen frågan om den stora emigrantström, som går
fram öfver Liverpool. Det har sagts, att vi icke skola taga
hänsyn till dem, som lämnat vårt land. Men det är just hvad
vi skola göra! Öfver Liverpool går denna stora ström fram. Det
finnes icke mindre än 6 stora emigrantlinjer där, som utsända
8 ä 10 båtar i veckan, och vissa veckor har det varit ända till
1,200, 1,500, ja, 2,000 nordiska passagerare, som farit öfver
Andra Kammarens Prot. 1906. N:o 62. 4

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

ni. m.
(Ports.)

N:o 62.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet

m. m.
(Forts.)

50 Måndagen den 21 Maj, f. m.

Liverpool på väg till Amerika, Dessa stå, om icke någon konsul
finnes, som kan kraftigt ingripa, mången gång utan skydd och
värn mot emigrantbolagen och deras agenter och mot emigranthusvärdarne.
Är det tillbörligt och lämpligt, att vi lata dessa
Sveas landsflyktande söner få känslan af att Sveriges hand icke
räcker så långt som till Liverpool för att skydda dem och deras
intressen?

Öfver denna stad går också strömmen åt återvändande
emigranter tillbaka, och äfven de anlita mycket ofta konsulatet
där. Det är just denna synpunkt, som här för mig varit så
betydande.

Jag ber att i sammanhang härmed äfven få yttra något
med afseende å principerna för detta nu framlagda förslag. Jag
har jämfört instruktionen för det svenska konsulatväsendet med
den tyska instruktionen för detta lands konsuler, och det har
slagit mig, att jag ingenstädes i den förra har funnit en motsvarighet
^ till följande, som står uti § 26 i den tyska konsulatinstruktionen.
Det heter där — i samband med omtalandet af
konsuls förpliktelser att visa sin sympati gentemot nationella
fester, som hållas i det land, där han är anställd — att en
konsul också skall beakta de tyska nationalfester, som hållas^ på
den ort, där konsuln har sin verksamhet; han skall icke hålla
sig fjärran därifrån, och det heter i denna paragraf, att »konsulernas
uppgift är i all synnerhet att vid därför lämpliga tillfällen
verka för en nationell uppfattning och. att befordra sina
landsmäns patriotiska sinnelag». Det finns ingenting i detta
betänkande, ingenting i vår konsulatförordning, som något så
när pekar åt samma håll, om icke ett uti konsulatkommitténs
betänkande förekommande yttrande, som väckt betydligt uppseende
uti utlandets svenska kolonier, skall kunna sägas tala om
samma sak. Där heter det nämligen, att kommittén velat uttala
»att, då det icke sällan förekommer, att landsmän hysa rätt långt
gående anspråk på Sveriges representanter i detta afseende»
(representationsskyldigheten) »kommittén måste beteckna sadana
anspråk såsom oberättigade». Jag vill visst icke föreslå, att våra
diplomater eller konsuler skola vara skyldiga att hålla störa kalas
för landsmän; de äro säkert icke lämpliga, sadana där ruinerande
kalas, som man i betänkandet synes afse. Men ett sådant yttrande
ger dock vid handen, att man icke tänkt på, att en konsul icke
endast har förpliktelser mot de sjöfarande, icke endast mot dem,
som komma och begära hjälp, utan att han har förpliktelser
också att söka hålla tillsammans de svenska elementen på den
plats, där han befinner sig. Jag skulle därför vilja hemställa,
att en sådan synpunkt måtte blifva af dem det vederbör rätt
beaktad och en bestämmelse i detta hänseende införd i den
instruktion, som här kommer att utfärdas. Det har nämligen
en praktisk betydelse, att vi få in något därom uti instruktionen,

Måndagen den 21 Maj, f. m.

51 N:o 62.

ty herrarne .känna ju lika väl som jag svensk ämbetsmannaåskådning.
År det så, att man kan peka på, att någonting står
i instruktionen, ja, då finnes hos ämbetsmännen lojalitet nog att
anse sig förbundna att följa detta; men annars så mötas helt
säkert äfven de mest berättigade anspråk i denna väg med: »det
står icke i vår instruktion», och därmed tror man sig också vara
fri från krafvel.

Det är två millioner svenskar, uppgifves det, som vistas i
främmande land. Vi böra göra någonting för att draga så
många som möjligt af dessa svenskar tillbaka. Vi behöfva få
immigration och icke bara emigration, såsom så mången gång
blifvit sagdt. Jag har i olika trakter haft tillfälle att träffa mera
än en utvandrad svensk, som gärna skulle velat komma hem
till Sverige, men icke sett någon möjlighet därtill. Och hvilken
förmån vore det icke för oss, om vi kunde få hem dem! Det
är ett kapital, denna uppfostran, som bekostats dem här i Sverige,
men hvilket för Sverige går förloradt med ränta och allt. Detta
kapital har ökats utomlands genom deras förvärfvade nya erfarenheter,
genom deras arbetsskicklighet, som de där ute inhämtat,
och genom den vidgade syn på förhållandena, som de där fått.
Vi måste göra någonting för att draga dessa tillbaka till Sverige!
Vi skicka ut våra stipendiater på några månaders stipendieresa.
Hvad är det för värde i detta i jämförelse med om vi kunde
draga till oss dessa svenske män, som under kanske mångårigt
arbete i utlandet förvärfvat sig stor erfarenhet och arbetsskicklighet
och som dessutom skulle kunna gifva oss en insats i vårt
.samlande fosterländska arbete? Ty aldrig lär man sig älska
Sverige så, som när man i kanske många år utomlands fått lof
att starkt häfda sin svenskhet för att kunna bevara den. Jag
pekar på detta, därför att den synpunkt, som jag här nyss framdragit,
nog behöfver i instruktionen framhållas, på det att ett
närmare samband skall kunna åstadkommas emellan konsulerna
och svenskarne i utlandet. Den dagen kommer förr eller senare
— det hoppas jag —, då vi finna någon väg, på hvilken vi
kunna draga dessa Sveriges landsflyktige barn tillbaka till oss,
och då behöfva vi konsulerna. Men för att konsulerna då skola
kunna vara till verklig nytta, behöfva de stå i den innerligaste
rapport icke allenast med hemlandet, utan äfven med landsmännen
på de platser, där de äro anställda. Tyskland har icke
råd att mista sina söner. Vi ha ännu mindre råd därtill. Vi
få lof att taga vara på våra söner i fjärran land, och konsulerna
skola i sin mån hjälpa oss därmed. De skola taga vara på
icke endast våra merkantila, industriella och politiska intressen,
våra materiella krafter, utan också på landets barn. Ty ett lands
dyrbaraste egendom är i alla fall landets folk.

Och det är för att väcka uppmärksamheten härpå, som jag,
herr talman, dristat mig att framföra denna synpunkt i debatten.

Ang. anslag
Ull utrikesdepartementet

m. »(.
(Forts.)

N:o 62. 52 Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. anslag Jag afstår, såsom jag redan sagt, från något direkt yrkande,
till utrikes- men 4ag }iar velat uttala min sympati för det af herr Branting
departementet ylande! Jag afstår därifrån, därför att, såsom läget

(Forte) * Riksdagen för närvarande är, jag icke gärna kan tänka mig
framgång däråt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner i ämnet, blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.

Återstående delar af mom. a) samt mom. I) och c.)

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Afdelning ärna III och IV.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—16.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—21.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Vidare föredrogos hvartdera för sig och blefvo af kammaren
godkända statsutskottets utlåtanden:

n:o 156, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
uppförande af nya byggnader för veterinärinstitutet in. in.; och
n:o 157, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående godkännande af öfverenskommelse rörande ekonomisk
uppgörelse mellan Sverige och Norge i anledning af unionens
upplösning.

§ 7-

Avg. repara- Efter föredragning häruppå af statsutskottets utlåtande n:o
tionsarbeten 15g, j anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen.
vid Drottning- afgående anslag till utförande af reparationsarbeten vid Drottmngholms
slott, begärdes ordet åt

Måndagen den 21 Maj, f. m.

53 N:o 62.

Herr Branting, som yttrade: Herr talman! Vid remissen af Ang. reparadenna
proposition tillät jag mig att gorå en erinran om det önsk- ^onsarbeten
värda och nödvändiga uti, att det gjordes en undersökning om, holmslustslott
hvarest ansvaret ligger för det bristfälliga skick, hvari Drottning- (Forts.)
hokus slott med tillhörande byggnader råkat. Nu har statsutskottet
i sitt utlåtande inskjutit en mellanmening, som väl är af sedd att
i någon mån lugna den allmänna rättskänslan i detta fall, i det
att utskottet säger:

»— jämte uttalande såsom sin åsikt, att en del dyrbara
reparationsarbeten torde hafva kunnat betydligt inskränkts genom
omsorgsfull tillsyn under tidernas lopp och ett successivt afhj kipande
af uppkomna brister medelst anlitande af de för slottets
underhåll anslagna medel —».

Det ligger ju häri ett klander mot det, som varit, och ett
bestämdt uttalande af att statsutskottet för sin del är missnöjd!
med det sätt, hvarpå denna sak har blifvit skött. Jag kan då
icke annat än uttala den förhoppningen, att, när kammaren helt
visst om några ögonblick går att göra detta statsutskottets uttalande
till sitt, det också däri måtte inläggas en bestämd förväntan,
att den förvaltning, hvilken icke kunnat eller gittat vårda
dessa saker så som sig bort, måtte i möjligast snara framtid
ifrån ett sådant uppdrag skiljas, och att, såsom det under debatten
framhölls, denna angelägenhet måtte öfverlämnas åt andra myndigheter,
af hvilka man kan vänta en mera omsorgsfull behandling,
än hvad här varit fallet.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 15.

Därnäst i ordningen förelåg till afgörande statsutskottets ut- Ang. mderlåtande
n:o 159, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till stöd tillrederiRiksdagen
angående understöd till rederiaktiebolaget Nordstjärnan ^tie^laget
för uppehållande af regelbunden ångfartygsförbindelse mellan v J
.Sverige och La Plata-länderna.

I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande
behandling aflåten proposition af den 20 sistlidne april hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att under de villkor, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angifna grunder kunde varda af
Kungl. Maj:t fastställda, såsom understöd till rederaktiebolaget
Nordstjärnan för uppehållande under åren 1906—1910 af regelbunden
ångfartygsförbindelse mellan Sverige och La Plata-länderna
bevilja ett anslag af 775,000 kronor och däraf å extra stat
för år 1907 anvisa ett belopp af 360,000 kronor, med rätt för

N:o 62. 54

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
(Ports.)

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Kungl. Maj:t att af sistnämnda belopp redan under innevarande
år för ändamålet disponera 180,000 kronor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen med anledning af Kungl.
Maj:ts förevarande proposition måtte besluta, att under de villkor,
som i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 20 april 1906 angifna grunder
och det här ofvan af utskottet gjorda uttalande kunde varda af
Kungl. Maj:t fastställda, såsom understöd till rederiaktiebolaget
Nordstjärnan för uppehållande under åren 1906—1910 af regelbunden
ångfartygsförbindelse mellan Sverige och La Plata-länderna
bevilja ett anslag af 510,000 kronor och däraf å extra stat
för år 1907 anvisa ett belopp af 240,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att af sistnämnda belopp redan under innevarande
år för ändamålet disponera 120,000 kronor.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan lämnades på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Biesért:
Herr talman, mina herrar I Med anledning af det föredragna betänkandet
skall jag be att få yttra några ord.

Utskottet har gjort en ganska väsentlig afprutning på hvad
Kungl. Maj:t har begärt. Mig synes dock, som om utskottet
icke haft tillräckliga skäl för eu sådan afprutning. Kungl. Maj:t
har begärt ett visst belopp såsom subvention till rederiaktiebolaget
Nordstjärnan för uppehållande af regelbunden ångfartygsförbindelse
mellan Sverige och La Plata-länderna, men har bland villkoren
föreslagit ett stadgande, att så snart, enligt Kungl. Maj:ts
bedömande, rörelsen växt så, att ingen förlust uppstår å densamma,
skall understödet indragas. Under sådana förhållanden
synes det mig, som utskottet mycket väl skulle kunna hafva tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. Såvidt jag kunnat finna, har utskottet
icke haft någon utgångspunkt för sin beräkning, då det
föreslagit detta lägre belopp. Med anledning af utskottets, hemställan
har jag emellertid satt mig i förbindelse med rederiaktiebolaget
Nordstjärnan för att få veta, huru rederiet ställer sig till
utskottets betänkande. Och jag har på min fråga fått det svaret,
att rederiet sannolikt, med det anslag, utskottet föreslår, komme
att lida afsevärd förlust, men att det ju funnes möjlighet, att
tontalet kunde ökas, så att förlust icke uppstode. I alla händelser
har bolaget förklarat, att bolaget är beredt att fortfarande
uppehålla linjen mot det anslag, utskottet föreslagit, och som
Riksdagen antagligen godkänner; dock naturligtvis under förutsättning
att bolaget har rätt att komma till Kungl. Maj:t, lägga
fram sina böcker och visa hvilken förlust det lidit och på grund
däraf begära förhöjdt anslag eller att också eventuellt sluta med
linjen. Jag har velat säga dessa ord nu, på det att Riksdagen

Måndagen den 21 Maj, f. m.

55 N:o 62.

må hafva klart för sig, hurudan rederiets ställning till stats- Ang. under utskottets

betänkande är. s*aktiebolag^

Vidare är det ett uttalande i utskottets betänkande, som jag ^ordstjernan.
ber att få säga några ord om. Utskottet yttrar: (Forts.)

»Hvad beträffar de af Kungl. Maj:t föreslagna grunder för
bestämmande af villkoren för subventionens åtnjutande, har utskottet
endast velat framhålla vikten däraf, att sista hamnen,
hvari varor för befraktning intagas vid resa till Buenos Ayres,
blifver svensk, hvarigenom i afseende å denna befraktning
så stor regelbundenhet som möjligt beredes de svenska varuafsändarne.
»

Ja, jag kan mycket väl förstå utskottets af sikt, då det gjort
detta uttalande, att en sådan bestämmelse borde intagas bland
villkoren i kontraktet med bolaget.

Men jag vill här uttala mina betänkligheter, att det sätt,
hvarpå utskottet har velat skydda de svenska varuafsändarnes
intressen, kan föranleda, att de svenska varuafsändarne icke för
hvarje fall bli belåtna. Jag skall blott påpeka den omständigheten,
att det finnes åtskilliga varuafsändare, som gärna skulle
vilja begagna sig af denna ångbåtslinje, men som icke skeppa
öfver svensk hamn utan öfver någon af Sydnorges hamnar, som
ligga nära svenska gränsen. Särskildt är detta förhållandet beträffande
svenska varuafsändare, hvilkas fabriker ligga så till,
att de ännu icke kunna skeppa öfver svensk hamn, utan måste
skeppa öfver någon norsk hamn. Dessa båtar komma antagligen
att börja inlastningen här vid Östersjön, därefter gå kusten
rundt och afsluta sin lastning vid den bohuslänska kusten. Om
nu eu sådan bestämmelse intages i kontraktet, att bolaget blir
förhindradt att låta sina båtar gå in till Kristiania eller annan
sydsnorsk hamn för att komplettera sin last med, märk väl,
svenska varor, skulle säkerligen de svenska varuafsändarne i
nyssnämnda läge icke finna sig däraf betjänta. Jag tror därför,
att det vore önskligt, att Kungl. Maj:t kunde få mera frihet än
utskottet föreslagit att bestämma sådana villkor i kontraktet, som
utskottet visserligen afsett, nämligen att skydda de svenska varuafsändarnes
verkliga intressen.

Vidare vill jag nämna, att, då, såsom oftast är fallet, båtarne
vid utgående härifrån icke hafva full last, det kan hända, att
det är fördelaktigt för dem att få komplettera lasten t. ex. med
kol i någon af de kolningshamnar, de under färden måste anlöpa.
Jag kan icke se, att de svenska varuafsändarnes intressen
skulle i någon mån kunna lida af en sådan komplettering. Ty
det kan ju på sin höjd fördröja fartyget några få dagar. Och
för staten är det ju önskvärdt att icke uppställa strängare villkor
än nödvändigt är, utan laga så, att bolaget blir satt i tillfälle
att få linjen att bära sig så fort som möjligt.

Jag vet icke riktigt, herr talman, hur jag skall tolka stats -

N:o 62. 56

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
(Ports.)

utskottets utlåtande. Skall det tolkas så, att det satt såsom
''oeftergiflig! villkor, att den sista hamn, .hvari varan intages, är
svensk, då anser jag detta villkor besvärande. Får det åter
tolkas såsom allenast ett uttaladt önskemål, att man vid kontraktets
uppgörande bör se till, att de svenska varuafsändarnes
intressen blifva behörigen iakttagna och att detta utskottets
uttalande utgör ett exempel på, huru man tänkt sig, att dessa
varuafsändares intressen skulle blifva tillgodosedda, då har jag
intet vidare att yttra om saken.

Vidare anförde:

Herr Wallenberg: Herr talman! I det afseende, i hvilket
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet redan gjort
uttalanden beträffande utskottets betänkande, kan jag fullkomligt
ansluta mig till honom. Det är utan tvifvel så, som herr statsrådet
framhöll, att den anmärkta bestämmelsen kommer att verka
till skada för den uppgift, som linjen har att fullfölja, och att
den rakt icke är praktisk i sin föreliggande form. Erinras må,
att det finnes svenska hamnar icke allenast vid Kattegat, utan
äfven vid Bottenhafvet, och det kunde ju hända, att bolaget
tolkade bestämmelsen så, att båten går ut från Luleå, och det
vore icke för afsändare af industrigods någon fördel. Jag tror
nu icke, att detta är att befara, men jag har velat påvisa en af
de konsekvenser, som kunde blifva följden af en formulering
sådan som denna.

Jag har emellertid åtskilligt annat att anmärka såväl mot
utskottets utlåtande som mot hela saken i allmänhet. Jag har
under åtskilliga år varit en bestämd motståndare till det slag af
handelspolitik, som velat taga sig uttryck i ett anordnande utaf
speciella svenska ångbåtslinjer till långt aflägsna trakter, hvilket
så många gånger varit på tal; litet hvar har kanske lagt märke
till, huru de unge handelsstipendiaterna, som utsändas, fört det
talet på tungan: »kunde vi få egen linje till denna plats, skulle
det nog kunna uppkomma export dit af svenska varor».

Jag tror emellertid icke, att man får se saken på sådant
sätt. Redan i handels- och sjöfartskommittén var det skarpa
meningsskiljaktigheter just härom, och orsaken till att jag berör
detta är hufvudsakligen, att där är anledning'' förmoda, att det
steg, som tages af kammaren i dag och som med all sannolikhet
kommer att tagas af Riksdagen i dess helhet, kommer att följas
af förslag från många andra håll om upprättande af sådana
linjer. Det blir kanske då först, som vi komma till insikt om,
huruvida det var klokt att handla efter den nu föreliggande
planen, eller om man borde gå efter en annan princip, som jag
håller före att vara riktigare, den nämligen att med afseende å
exporten å aflägset belägna platser begagna sig af förut existe -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

57

N:o 62.

rande linjer samt att inskränka understödet af allmänna medel Ang. under-.
till linjer, hvilka förena oss med sådana närmare belägna länder stöd till rederisom
exempelvis Ryssland och Tyskland, och hvilka närmast afse Nordstjernan
att sammanknyta svenska järnvägslinjer med de närbelägna län- (Forts)
dernas.

Här är den stora och grundväsentliga fråga, till hvars förfäktare
jag gjort mig, och i hvilken jag skiljer mig från exempelvis
dem, som strida för att få linjer till stånd på transatlantiska
hamnar. Jag vill därmed icke på något vis underkänna de sträfvande^
som göra sig gällande att söka befrämja vår export på
transatlantiska hamnar, fastän jag håller före, att ett regelrätt
skötande af den till grannlanden skulle i förhållande till kostnaderna
slå till bättre.

Men då jag erkänner detta vara riktigt och berömvärdt och
förtjänt af uppmuntran, så är det därmed icke gifvet, att jag kan
vara med om den metod, som nu föreslås för realiserandet af ett
sådant önskemål. Jag förmenar nämligen, att, om vi skulle deltaga
i afsättandet af produkter på transatlantiska platser i täflan
med andra nationer, vi måste bereda oss tillfälle att begagna
samma metoder och samma effektiva verktyg vid dessa åtgärders
genomförande, som stå köpmän och industriidkare från andra
länder till buds; och jag förmenar dessutom, såsom konsekvens
af hvad jag nyss sade, att om våra industriidkare och våra köpmän
komma att vid arbete på afsättandet af industrigods bli
sämre ställda än de med dem konkurrerande ombuden för Tysklands
och Englands och äfven andra länders industri, så komma
de våra att stå tillbaka i denna täflan; och man har i själfva
verket satt dem i ett sämre läge genom att gifva dem ett sådant
stöd, som detta är, än de med dem konkurrerande utländska
industriidkarne.

Utskottet har i sitt betänkande angifvit, att det skulle vara
en viktig förutsättning för att en omfattande svensk export till
transoceana länder skulle uppkomma, att densamma skulle göras
oberoende af utländska mellanhänder. Ja, det är alldeles riktigt,
om det är fråga om själfva den kommersiella delen af saken,
nämligen så att förstå, att det är godt, att en svensk industriidkare
eller en svensk köpman, som söker att afsätta industrialster,
kan utan mellanhänder träda i direkt förbindelse med den
utländske köpmannen. Men detta är icke detsamma som att
tala om, att mellanhänder borde undvikas i fråga om transport
af gods. Ty därvidlag är det sannolikt så, att genom begagnande
af befintliga mellanhänder, d. v. s. redan existerande
ångbåtslinjer, man därmed bereder sig fördelar snarare än motsatsen.

Det är därför klart, att om en svensk köpman säljer varan
så att den går genom flera mellanhänder, måste han, då alla
dessa mellanhänder beräkna handelsvinst, få mindre betaldt för

N:o 62. 58

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
(Forts.)

varan, eller också står denna vid ankomsten till Buenos Ayres i
ett sådant pris, att den icke kan täfla med den tyska vara, som
utbjudes på samma plats. På ett helt annat sätt ställer sig saken,
då det är fråga om transportlägenheterna; där är det alldeles
icke gifvet, att man genom att begagna en mellanhand skall
ådragas större kostnad.

Det må nämligen ihågkommas, att de stora tyska linjerna,
som gå sex gånger i månaden regelbundet från Hamburg och
som tillkommit på grund af koloniala intressen, postförhållanden
och dylikt, nödgas gå på bestämda afgångsdagar och bestämda
timmar, samt att dessa linjer icke på samma sätt som exempelvis
denna svenska linje kunna hafva tillfälle att fylla sina lastrum
med sådant gods, som man plockar upp från olika håll,
något, som den svenska linjen däremot måste göra.

Då nu de tyska ångbåtarna gå på bestämd dag och icke
hafva tillfälle att fylla upp sina lastrum, blir ju däraf "följden,
att det för den tyska linjen måste vara angeläget att kunna
träffa aftal med andra länders transportförvaltningar om att tillföra
den gods i så vidsträckt omfattning som möjligt. Men därmed
är det också gifvet, att man via den tyska linjen kan betinga
sig en mycket billig frakt för sådant genomgångsgods genom att
med dem träffa aftal.

Därmed anser jag mig också hafva visat, att, i motsats till
hvad som kan sägas om användande af kommersiella mellanhänder,
där kostnaderna gifvetvis blifva större än eljest, det alldeles icke
är gifvet, att så sker, om vi använda befintliga linjer såsom
mellanhand vid exporten af vårt gods till transoceana platser.

Utskottet synes vidare ha lagt eu viss vikt vid att den subvention,
som nu är i fråga, skulle afse att vara till nytta för
svensk sjöfart. Jag skulle gentemot detta utskottets uttalande,
hvilket utskottet stöder genom att anföra exempel från Finland,
från Norge, från Danmark och från Tyskland, hvilka länder
gifva understöd åt vissa inhemska linjer, gärna vilja göra den
invändningen, att det föreliggande förslaget icke får tagas såsom
en subvention till svensk sjöfart, utan bör afsikten här uteslutande
vara att gifva subvention i syfte att gagna svensk handel
och svensk export. Det är af en viss vikt att framhålla detta
därför, att skulle det blott vara fråga om att understödja den
svenska sjöfarten och skulle således ett af motiven för tillkomsten
af denna linje, såsom talet går man och man emellan, vara
nöjet eller äran att se den blågula flaggan föras öfver hafven,
då kunde sjöfartsintresset sägas vara hufvudsaken. Men jag
tror, att man i föreliggande fall bör hålla sig till hvad som är
i fråga, nämligen att stödja den svenska exporten och gynna
den svenska handeln på transmarina platser.

I stället för att, såsom skett i utskottets utlåtande, formulera
ett uttalande om, att den sista hamnen skall vara svensk, hvilket

Måndagen den 21 Maj, f. m.

59 N:o 62.

antagligen endast åsyftas vara till vägledning för regeringen, när Ang., under-.
kontraktet med bolaget skall upprättas, synes det fastmera önslc- stöd till rederivärdt
att framhålla betydelsen af att denna linje göres så regel- Nordstjernan.
bunden som möjligt. Skulle därför i kontraktet intagas någon (Forts.)
bestämmelse angående afgången, så skulle det vara den, att den
exempelvis från Göteborg skulle ske regelbundet på en bestämd
dag, ty med den arbetsmetod, som detta rederi måste hafva,
nämligen att hufvudsakligen lefva af gods, som det kan föra för
andra ändamål än det rena svenska industriintresset, ligger det
nära till hands att antaga, att det kommer att brista åtskilligt i
afseende å regelbundenheten; men det är just en regelbunden
afgångsdag, som för den svenska exportindustrien är af den allra
största betydelse; bristen i detta afseende kommer därför att
göra sig ännu mera märkbar vid jämförelse mellan denna linje
och andra existerande linjer. Det vore därför önskvärdt, om i
stället för den affattning af kontraktet, som här är föreslagen, i
kontraktet kunde inrymmas bestämmelse om en viss afgångsdag
från Göteborg, exempelvis en bestämd dag hvarannan månad.

Mig synes vidare, att det föreligger en viss brist såväl i den
kung! propositionen som i utskottets sätt att behandla denna
sak i afseende å utredningen af själfva förutsättningen för linjen.

Innan man skrider till att upprätta en sådan linje, borde man
enligt mitt förmenande hafva framlagt en utredning om huru det
ställer sig för exempelvis en tysk exportör af tyskt gods vid jämförelse
med en svensk exportör just i afseende å kommunikationerna.
Därmed blir också klart, att man icke har att lägga hufvudvikten
på att linjen blir svensk eller en kombinerad svensktysk
linje. Ty det är väl likgiltigt för den svenske exportören,
om hans gods blir befordradt under den ena eller den andra
flaggan. Man vill ej gärna erkänna detta. Men afl erfarenhet
från flydda tider bestyrker, att så varit, och framtidens köpmän
kunna icke handla annorlunda. Hufvudsaken för exportören är,
att godset skall komma fram så regelbundet som möjligt och
att han har många transporttillfällen. Brister det något i det
hänseendet, blir ju följden, att den svenske exportören ställes i
en sämre ställning än den tyske; och därmed uppkommer för
den svenska sidan snarare skada än gagn!

Det enda, som härvidlag kan tjäna till någon ledning, är en
af de utredningar, som aflämnades till handels- och sjöfartskommittén
af generalkonsul Christopherson i Buenos Ayres, som
enligt min mening just slår hufvudet på spiken, då han på sid.

302 i kommitténs betänkande, hvilket blifvit utdeladt till Riksdagens
ledamöter, meddelar en förteckning på i det närmaste
en hel sida öfver alla de linjer, som redan finnas mellan Europa
och Argentina och som eventuellt skulle kunna begagnas för den
svenska exporten. lian har äfven, såsom herrarne kanske bemärkt,
uttalat, att det icke syntes honom vara af så stor vikt att syssel -

N:o 62. 60

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. under-, sätta sig med upprättandet af särskilda linjer, och han motiverar
stöd till rederi- detta uttalande just med att angifva, huru många linjer, som

Nordstjernan.veåan fmnas Emellertid

har ]u äfven en annan omständighet synts mig

(Forts.)

böra tagas i betraktande, och det är de olika fordringar man har
att ställa på varutransporten den dag, som i dag är, i jämförelse
med förhållandet under tidigare perioder. Under till exempel
ostindiska kompaniets tid var det ju så, att man köpte en hel
fartygslast, och köpmannen skickade denna last till den främmande
platsen och magasinerade den där i sitt magasin och afsatte
den så småningom. Det är ju en metod, som man nuförtiden
alldeles icke använder, åtminstone icke i fråga om fabrikat.
Man vill icke kännas vid något uppehåll, och till och med konsignationshandeln
anse vi numera vara förkastlig; utan hvad man
vill ha, det är tillfälle att på order skicka de varor, som man
träffat aftal om att leverera, samt tillfälle att med lämpliga kommunikationer
skicka dem i väg så fort som möjligt.

För att belysa detta, ber jag att få draga upp eu parallell
emellan huru det ställer sig för ett svenskt ombud, exempelvis
i Buenos Ayres, och ett tyskt ombud på samma plats. De ha
måhända samma artikel att utbjuda, exempelvis separatorer.
Sannolikt har det svenska ombudet tillfälle att sälja lika billigt
som det tyska ombudet. Men då köpmannen där ute tillspörjer
det tyska ombudet, när han kan leverera, och får det beskedet,
att han kan leverera tre veckor från det ordern gifves, men
det svenska ombudet däremot på samma fråga är nödsakad svara,
att han därom icke kan gifva något besked, enär båten går ganska
oregelbundet och i hvarje fall icke oftare än hvar åttonde vecka,
är det uppenbart, att det svenska ombudet, såsom utbjudare af
svensk vara, måste befinna sig i sämre läge än det tyska ombudet.
Men det var väl icke det, man afsåg i fråga om befrämjande
af svensk export, utan afsikten skulle väl vara ifrån
de svenska statsmakternas sida att söka anordna det så, att det
svenska ombudet vid utbjudande af sin artikel i Buenos Ayres
skulle vara i tillfälle att i alla afseenden mäta sig med det tyska
ombudet, då han utbjuder sina varor. Men det är just i det
hänseendet, som jag förmenar, att vi, genom anordnandet af en
linje med så få och så pass oregelbundna turer som de här planlagda,
sätta den svenska exporthandeln i ett ogynnsamt läge i
jämförelse med de med våra ombud konkurrerande utlänningarne.

För att emellertid fullt klara skillnaden i de principer, som
jag förut talat om, nämligen å ena sidan att göra en egen linje
med få och jämförelsevis oregelbundna turer och å andra sidan
att — hvilket jag håller före vara det riktiga — genom att ansluta
sig till befintliga linjer söka komma i åtnjutande af deras
fullständiga regelbundenhet och den täthet i turerna, som måste anses
.vara oundgängligt villkor för en gynnsam exporthandel, vill jag här

Måndagen den 21 Maj, f. m.

61 N:o 62.

angifva hvad man i själfva verket kan ernå genom att söka an- Ang. under-.
slutning till de från Hamburg utgående, bestående linjerna. Ifrån stöd till rederiHamburg
utgå regelbundet och å sex månader i förväg angifna Nordstjernan.
tider linjer till följande transoceana platser (till åtskilliga platser ^orts ^
med större trafik angifves afgången endast för maj månad),
nämligen:

Med anslutning till
tåg från Berlin

till Angola, Afrika, den 22:dra i hvar månad ......... 7.12

» Canarieöarne under maj den 2, 7, 12, 13, 15, 18,

22, 26, 30 ................................................... 7.12

» Canarieöarne den 10:de i hvar månad............... 9.o

» Teneriffa den 10:de i hvar månad..................... 9.o

» d:o under maj den 7, 13, 15, 22 & 30...... 7.12

» Dahomey i hvar månad den 2, 12, 26............... 7.12

» Tyska Sydväst Afrika i hvar månad den 15 & 30 7.12

» d:o d:o hvar 4:de lördag 12/ä......... 9.o

» Elfenbenskusten hvar månad den 10:de & 18:de 9.0 & 7.12

» Fernando Po hvar månad den 13:de.................. 7.12

» Franska Guinea hvar månad den 10:de ............ 9.0

» d:o den 7 & 18 maj ..................... 7.12

» Gambien hvar månad den 7:de........................ 7.l£

» Guldkusten den 2 & 10 i hvar månad............... 7.j_^ & 9.o

» Kamerun hvar månad den 10:de & 13:de ......... 9.o & 7.12

» Kongostaten hvar månad den 22 ..................... 7.12

» Lagos, Nigeria, hvar månad den 10, 12 & 26 ... 9.o & 7.12

» Liberia den 2, 13, 15, 18, 26 & 30 maj ............ 7.12

» Madeira den 2, 7, 12, 13, 15 & 30 maj ............ 7.12

» Portugisiska Guinea hvar månad den 4 & 7 ...... 9.o & 742

» Senegal hvar månad 7 & 22 ........................... 7.12

» Sierra Leone hvar månad den 18..................... 7.12

» Togo hvar månad den 2, 10, 13 & 26............... 7.12

» New York den 3, 10, 17, 24 & 31 maj ............ 6.34

» Mexico den 8, 14, 18, 29................................. 7.12

» Panama hvar månad den 12 & 27 .................. 7.12

» Costa Rica hvar månad den 12 & 27 ............... 7.12

» Curapao ls/s & Vo .......................................... 7.12

» S:t Thomas den 1, 3, 9, 12, 15, 17, 18, 24 & 28

hvar månad ................................................ 7.12

» Trinidad hvar månad den 1 & 15..................... 7.12

» Argentina, Buenos Ayres 5, 14, 22 & 29 maj...... 1.27

» Bahia hvarannan tisdag (8/fi) ........................... 1.27

» Pernambuco hvarannan onsdag (2/&) .................. 1.27

» Rio de Janeiro hvarannan tisdag & onsdag (2/5 & 8/s) 1.27

» Valparaiso hvar lördag.................................... 6.34

» Ecuador, Peru, Bolivia, hvar månad den 12 & 27 7.12

» Venezuela hvar månad 1 & 15 ........................ 7.12

N:o 62. 62

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
(Forts.)

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Hvad som kännetecknar detta är den fullständiga regelbundenheten
och att fartyget skall afgå på en bestämd dag från
Hamburg. Det är naturligtvis endast under sådana förhållanden,
som köpmannen och fabrikanten kan hafva nytta af eu transatlantisk
linje. Tager man därjämte i betraktande, att, om vi
anslöte oss till Hamburgs frihamn, vi därmed skulle vinna icke
allenast anslutning till Buenos Ayres, utan äfven till alla andra
linjer, som utgå från platsen, och då är ju uppenbart, att vida större
fördelar skulle vinnas genom en anslutning öfver Hamburg än
genom att gå direkt. Inslår man på den väg, som det kung!,
förslaget innebär, må Riksdagen icke blifva alltför mycket öfverraskad,
om exempelvis nästa år förslag komme om en linje till
Cap, sydvästra Afrika eller Asien. Mina herrar, är Riksdagen då
benägen och beredd att taga de konsekvenser, som följa af att inslå
på den föreliggande principen, nämligen att till hvarje särskild
plats, som kan befinnas och bevisas vara viktig som afnämare
af svenskt exportgods, upprätta eu särskild linje? Jag tror det
näppeligen. Jag tror, att det vore klokt, om Riksdagen redan
från första början slår in på den väg, som andra med fördel
begagnat, nämligen att ansluta sig till bestående linjer och skapa
sig så goda förbindelser som möjligt just med dessa, samt upprätta
aftal om genomgångsfrakter. Hufvudvikten ligger väl i
alla fall. därpå, att det upprättas aftal om genomgångsfrakter.
Men i det hänseendet hafva vi icke kommit långt; vi ha
förbisett fördelen af gynnsamma aftal för sådant ändamål.
I Tyskland och i Ryssland har man sedan många år fullständigt
organiserat sig just med afseende å genomgångsfrakter mellan
kommunikationerna till lands och sjöss. Såväl det ena som det
andra landets industri har af denna organisation haft en mycket
stor fördel. För att belysa, huru pass verksam en sådan organisation
kan vara på fraktförhållandena och således på de omkostnader,
som uppkomma för exportören, har jag nyligen varit
i tillfälle, under ett kommittéuppdrag, att göra en utredning i
fråga om de kostnader, som skulle uppkomma för transporterande
af maskingods från Stockholm till Moskwa eller från Köpenhamn
och till Moskwa. Resultatet utvisade, att från Stockholm till
Moskwa var frakten af en ton maskingods 72 kronor och 70
öre, då däremot under enahanda förhållanden frakten för eu ton
dylikt gods från Köpenhamn till Moskwa var allenast 47 kronor
och 19 öre. Detta, oaktadt vägen från Stockholm till Moskwa
är vida kortare än vägen från Köpenhamn till Moskwa. Skillnaden,
som uppkom, berodde på, att i ena fallet hade man organiserat
trafiken genom förut bestämda aftal om genomgångsfrakter,
.under det att man i andra fallet icke hade vidtagit några
sådana åtgärder, utan låtit enhvar köpare, speditör, mäklare eller
magasinsägare få tillfälle att gagnera i alltför hög grad på den
vara, för hvars transport han erhållit uppdrag att medverka.

Måndagen den 21 Maj, f. in.

63 N:o 62.

Jag har anfört dessa siffror för att visa, att det just är genom Ang. underen
organisation af trafiken, som man kommer till de gynnsam.stöd till rederimaste
resultaten; således icke allenast att man därigenom vinner NorMj&rmin.
större regelbundenhet och får flera lägenheter, utan därför att (Forts.)
man alldeles säkert kommer till lägre fraktsatser än genom att
upprätta en egen linje. Jag tror, att det är farligt, att man
under en känslostämning, som har uppkommit — och som jag
så väl kan förstå, fastän jag icke erkänner dess berättigande —,
vidtager rustningsåtgärder i fråga om deltagande i de stora
handelskrig, som nu föras mellan de olika nationerna. Jag tror,
att på den vägen kommer erfarenheten att visa andra resultat
än dem vi väntat. Ett mycket stort exporthus här i Stockholm
har redan vunnit erfarenhet härom. Man skickade maskingods
till Buenos Ayres genast efter det den Johnsonska linjen inrättats.

Man ville naturligtvis gärna understödja ett svenskt ångbåtsbolag.

Men redan efter de första turerna uppkommo klagomål öfver
de oregelbundna leveranserna af godset, och nu slutligen har
rent af förbud kommit från köparen i Buenos Ayres att för
godsets transporterande använda den svenska linjen. Den erfarenheten
få flera göra, mina herrar I I den mån som vår handel
på dessa trakter kommer att utvecklas och utvecklas i gynnsam
omfattning, komma våra köpmän till insikt om att de nödgas —
om de skola kunna leka med — begagna ett annat lands kommunikationer
i stället för det svenska, som genom statsmakternas
medverkan upprättats. Dit komma vi genom att slå in på den
princip, som ligger till grund för det föreliggande förslaget. Och
detta ehuru vi hafva någon erfarenhet, fastän den dock är af
gammalt datum.

Efter 1870 års krig gick nämligen som eu ström genom
Europa, att man skulle kolonisera; man skulle sysselsätta sig
med handel på aflägsna platser. Tyskland gick i spetsen för
strömningen. Det skulle blifva en kolonialmakt. Äfven hos oss
kom den där sinnesstämningen; vi ville också vara med på ett
hörn. Vi trängde emellertid icke tillräckligt djupt in i saken,
att hvad som gjordes blef landet till nytta och af bestående
värde. Så uppkom, jag tror det var 1872, det transatlantiska
ångskeppsbolaget, som byggde två för den tiden mycket stora
båtar, som sattes i fart på transmarina linjer. Icke mer än
några få år efteråt voro penningarna slut, båtarna sålda, och
allmänheten, som på sin tid varit så entusiastisk för företaget,
besviken och förargad och ville icke på många år veta af något
sådant. Det är följden af att planlägga ett företag oriktigt. Och
det blir följden äfven i fråga om detta företag. Den saken är
icke svår att förutse, om man något har trängt in i denna fråga.

Men jag beklagar, att vi den ena gången efter den andra skola
företaga åtgärder, som icke komma att lända till annat, än att

N:o 62. 64

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
(Forts.)

vi blifva besvikna och så småningom få den känslan och uppfattningen,
att vi icke kunna göra lika bra som alla andra.

Man har ansett detta såsom en fosterländsk sak. Det har
talats om, att det skulle vara rent af oriktigt att opponera sig
mot detta förslag, därför att ett fosterländskt företag horde understödjas
och att det vore eu heder för oss att föra den blågula
flaggan öfver hafven. Men jag anser, mina herrar, att jag är
fullt lika god fosterlandsvän som någon, när jag vågar trotsa den
sinnesstämning, som råder för dagen — när jag ser, att den är
inne på orätt spår. Och herrarne skola få se, att det dröjer
icke många år, innan min spådom blir besannad. Skola vi deltaga
i täflan med de andra nationerna i att afsätta af våra industriprodukter
— böra vi gå till verket utan några känsloutgjutelser
och fantasier. Med kallt hufvud skola beräkningarna pröfvas;
för planernas utförande erfordras goda kunskaper och erfarenhet,
och icke må vi tro, att vi kunna undgå att begagna oss
af samma metoder som våra konkurrenter. Det är endast under
sådana förhållanden, som vi hafva någon utsikt att kunna täfla
med dem. Annars kommer säkert bakslaget förr än man väntat.

Herr talman, jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde harr Jeansson i Kalmar.

Herr Ekman i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Alla
äro vi säkerligen öfvertygade om nödvändigheten att stödja och
höja vår exporthandel. Vår industri växer starkt och tilltager
icke blott i kvantitet, utan ock i förädlingsgrad, men vår egen
hemmamarknad räcker icke till för att absorbera allt, som vi
kunna producera. Det är därför nödvändigt att ha en stor och
betydande export. Exporten till våra närmaste grannländer och
de europeiska länderna i allmänhet kan icke heller tillfredsställa
vårt behof af afsättning, ty dels äro många af dessa länder
stängda af importtullar, dels ha de själfva en industri, som gör,
att man icke i dem finner afnämare för de varor, vi ha att
afyttra. Det blir då oundgängligt att söka oss aflägsna marknader
och att utfinna medel, som kunna sätta oss i förbindelse
med dessa marknader. För detta ändamål har det föreslagits
subvention åt en ångbåtslinie, och detta till Argentina, ett ungt
land, ett kraftigt land, där vi bestämdt kunna finna god afsättning
för hvad just vi producera. Det är herrarne säkert bekant,
att La Flata med sina 5 miljoner invånare har en högst
betydande rörelse. Dess import uppgår till 656 miljoner kronor
och dess export till 1,105 miljoner eller nära dubbelt mot Sverige.
Importen omfattar många artiklar, nästan de flesta, som vi producera.
Bland annat förekommer en högst betydande import af
trävaror, likaså af järn samt järn- och stålmanufaktur, trämassa,
papper, cement, kalciumkarbid, tändstickor, mejerimaskiner ro. m.f

Måndagen den 21 Maj, f. in.

65 N:o 62.

allt saker, som kunna härifrån exporteras. Hvad exporten från
Argentina beträffar, så omfattar den äfven många artiklar, som
behöfvas i Sverige, bland hvilka jag ber att få nämna linfrö,
hvete, hudar, ull och talg.

Då det nu är fråga om att transportera dessa varor till och
från Argentina och man talar om önskvärdheten af en direkt
ångbåtsförbindelse, finnes det två hänsyn, som tala för en sådan.
Det ena, är det litet mindre påtagliga, men icke därför mindre
viktiga förhållandet, att genom en direkt ångbåtsförbindelse från
Sverige till de stora hamnarna vid La Plata-floden, Buenos Ayres,
Zarate och Rosario kan man vara viss på, att handelsförbindelsen
blir af intimare natur och mera beståndande, än om varorna gå
öfver annan hamn. Detta påstående torde af många anses som
fantasi, men all erfarenhet styrker, att det är först då man har
direkt linje, som det blir en verkligt intim förbindelse. Det händer
ofta, då varan går genom tysk, belgisk eller engelsk hamn, att
den ej ens kallas svensk, då den kommer fram, och säkert är,
att hvad man än må säga, är det dock ofta handelsförbindelsen
blir indirekt, då transporten är indirekt. A andra sidan har man
den mera påtagliga, mera i öppen dag liggande vinsten af de
direkta turerna, och det är de lägre frakterna. Det är icke så
stor skillnad, tycker kanske mången, om man kan transportera
järn 5 shillings billigare, trämassa 10 shillings billigare och papper
15 shillings billigare direkt, än via annan europeisk hamn. Men
då bör man besinna, att det är just i dessa mindre belopp, som
vinsten på transaktionen ligger, och att, om denna vinst icke
kan beräknas, affären kanske aldrig kommer till stånd. Detta
är den rena, påtagliga fördelen af en direkt förbindelse.

Om nu staten skulle subventionera en sådan linje, vill jag,
i likhet med den föregående talaren påpeka, att detta sker icke
för att gynna den svenska sjöfarten, utan för att gynna den
svenska handeln. Det är ju möjligt, att en gång i framtiden en
sålunda subventionerad linje kan växa sig stark och kan bereda
vinst utan subvention, ehuru jag icke tror, att denna vinst blir
så stor. Ty skulle den blifva stor, blefve det alltid konkurrens
från andra ångbåtslinjer, som draga fördel af dens arbete, som
börjat traden. Det är handeln och vår export, som skall draga
vinsten. Det är därför icke tal om, att staten skall bereda linjen
en vinst, utan den skall endast skydda den från förlust, en förlust,
som skulle göra det omöjligt att upparbeta en sådan träde. Det
är, hvad man kallar med ett hvardagligt uttryck, dåligt före i
portgången, och det är detta, som skall undanröjas. Ej heller
är det någon ny sak. Den föregående talaren, som var mot all
subvention, lät oss nästan förstå, att detta är ett öfvergifvet
system, men det är det icke. I alla länder i Europa subventioneras
ångbåtslinjer högst betydligt. I Tyskland subventioneras
Norddeutscher Lloyd och Deutsche Ostafrikalinie med ansenliga
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 62. 5

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
Ports.)

N:o 62. 66

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
(Ports.)

belopp. Att det skulle vara någon risk att gifva en linje subvention
därför, att då ett annat år en annan linje skulle kunna
komma och äfven begära sådan, det skälet tillmäter jag icke
stor betydelse, ty om någon kan komma och säga: Här är en
lika god marknad för svenska produkter som den argentinska,
vi vilja sätta in lika täta lägenheter på denna trade och begära
icke någon vinst, endast att skyddas från förlust, så tror jag
att man gör rätt i att bevilja subvention åt en sådan linje. Men
det finnes icke många sådana, och skulle det finnas, tror jag
landet vinner på, att man beviljar dem subvention.

En sak, som kommer att draga betydlig nytta af denna
linje, är, om man kan i Sverige upparbeta en massproduktion
af järn. Då kan den argentinska marknaden icke undvaras.
I detta ögonblick finnes det ett par tre stora järnverk, som lägga
an på masstillverkning af basisk bessemer, hvilka utan tvifvel
behöfva delvis exportera sin tillverkning. Det talas om, att
ytterligare några stora järnverk skola följa detta exempel, och
skulle så ske, kan, som sagdt, den argentinska marknaden icke
undvaras, och det kan då vara godt för denna industri att ha
den ifrågavarande linjen.

Det har anförts såsom ett exempel, att om någon behöfver
separatorer eller några andra dyrbara maskiner, så kunna dessa
icke utan olägenhet vänta på den direkta båten. Jag får häremot
invända, att denna linje icke torde vara afsedd eller lämplig till
brådskande och dyrbart gods. En separator är en mycket lätt
och mycket dyrbar maskin, och om den drager några shillings
mer per ton i frakt, betyder icke något för affären. Men om
man skeppar trämassa, järn, papper eller trä, betyder den minsta
fraktskillnad kanske hela vinsten.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet talade
om det föreslagna villkoret, att den sista hamn dessa fartyg
finge anlöpa, skulle vara en svensk hamn, och ansåg, att detta
villkor kanske vore alltför strängt, då möjligen äfven från i
närheten af svenska gränsen belägna hamnar export kunde ske.
Jag är af samma åsikt som han, med det tillägget dock, som
jag anser rimligt, att de varor, som sålunda skeppas från utomsvensk
hamn, måste vara svenska. Ty icke kan det vara rätt
att staten, för att uppmuntra andra länders handel, skulle få
vidkännas utgifter.

Hvad däremot beträffar möjligheten att för kolning anlöpa
utländsk hamn, så är j u kol eu vara, som Sverige icke producerar,
och om ångbåten skulle kunna medtaga ett litet parti för att
öka fraktbebållningen och minska statens förlust, så anser jag
det icke vara skäl att förbjuda det.

Ett annat villkor torde det vara skäl erinra om — och det
är eu sak för regeringen att tänka på, då kontrakt skall upprättas
— nämligen att frakterna från Sverige till Argentina

Måndagen den 21 Maj, f. m. 67

ställas så, att en verklig vinst beredes i jämförelse med dem,
som erbjudas af indirekta linjer, och att icke bolaget genom
något aftal med utländska bolag binder sig att icke hålla högre
frakter än de andra. Detta är en sak, som jag tar mig friheten
att lägga regeringen på hjärtat vid en blifvande öfverenskommelse.

Herr talman, jag inskränker mig till det sagda, ehuru jag
skulle vilja tillägga, att jag finner det af bolaget begärda beloppet
icke för högt, då det ju icke är fråga om, att bolaget skulle få
åtnjuta det i annat fall, än att förlusten för hvarje resa uppgår
till ett visst belopp. Då utskottet ansett sig böra pruta, vill jag
emellertid hoppas, att det tillstyrkta beloppet dock skall räcka
till att så mycket ersätta förlusten, att denna tilltänkta linje icke
behöfver uppgifvas, och jag tar mig friheten, herr talman, att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Eöing instämde häruti.

Som tiden nu var långt framskriden samt flere talare anmält
sig för yttrandes afgifvande, uppsköts den vidare behandlingen
af förevarande ärende till kl. 7 e. m., då, enligt utfärdadt anslag,
detta sammanträde kommer att fortsättas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.65 e. in.

N:o 62.

Ang. understöd
till rederiaktiebolaget

Nordstjernan.
(Ports.)

In fidem
Ernst Krcepelien.