RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1906:59
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1906. Andra Kammaren. N:o 59.
Onsdagen den 10 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
. Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande n:o 47, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om automobiltrafik.
I proposition af den 7 sistlidne mars, hvilken af båda kamrarna
blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj it, under
åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, inhämtat Riksdagens yttrande
öfver ett propositionen bilagdt förslag till förordning om automobiltrafik.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att vid granskning af förslaget Riksdagen
funnit skäl till följande hemställanden:
l:o) att den totala belastningen å hvar hjulaxel måtte vara
afgörande för hjulringarnas bredd; att denna bredd borde utgöra
minst _ 8 centimeter och vid en belastning per axel af mer än
750 kilogram ökas därutöfver i visst lämpligt förhållande till belastningens
ökning; samt att undantag från bestämmelse om viss
bredd på hjulringar måtte äga rum för automobiler med en belastning
af högst 750 kilogram per axel, när hjulringarna vore
försedda med mjuk och elastisk beläggning;
2:o) att automobil försåges med igenkänningsmärke på sådant
sätt, att det utan svårighet kunde läsas såväl af den, som befunne
sig bakom, som af den, hvilken befunne sig framför automobilen,
samt att bokstäfverna och siffrorna i märket erhölle
minst 12 centimenters höjd;
3:o) att i förordningen uppställdes såsom allmän regel, att
å allmänna vägar med en bredd af 3,6 meter eller därunder
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 59.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
1
N:o 59. 2
Förslag
till förordning
om
automobil
trafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. in.
automobiltrafik ej finge förekomma, med Konungens befallningshafvande
likväl lämnad rätt att för de undantagsfall, där sådant
utan olägenhet kunde ske, på särskild ansökan medgifva automobilfart;
4:o)
att bestämmelserna i den föreslagna 9 § helt måtte utgå:
. 5:o) att automobil ej måtte framföras med större hastighet,
än som motsvarade i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle
15 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker
eller dimma samt annorstädes 25 kilometer. under dagsljus och
10 kilometer vid mörker eller dimma, allt i timmen;
6:o) att det i 12 § föreslagna uppsättande af anslagstaflor
ej måtte ifrågakomma, utan ersättas med föreskrift, att Konungens
befallningshafvande, hvar för sitt län, dels utfärdade kungörelse
med uppgift — för landet samt område, som vore att hänföra
till stad, men icke vore i stadsplanen intaget — å de allmänna
vägar, som finge helt eller delvis med automobil befaras, äfvensom
angående förbud, som kunde vara i särskildt fall meddeladt
mot sådan vägs befarande med hvarje eller visst slag af automobil,
samt om stadgad inskränkning, beträffande vissa vägar,
af eljest medgifven hastighet för automobils framförande, dels
och i början af hvarje år i utfärdad kungörelse sammanfattade
på ett öfverskådligt sätt alla sådana under det nästföregående
året samt förut inom länet tillkännagifna stadganden, såvidt de
fortfarande vore gällande;
7:o) att, därest Riksdagen godkände den under 4:o) här ofvan
gjorda hemställan, orden i 33 § »dock må körning med automobil
å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsägande!!
åtalas» måtte utgå;
8:o) att motorcykel måtte förses med igenkänningsmärke; samt
9:o) att, därest Riksdagen godkände hvad utskottet under
3:o) här ofvan hemställt, det vid 8 § ifrågasatta förbud mot
automobiltrafik å väg af 3,6 meters bredd eller därunder icke
måtte äga tillämpning å motorcykel.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservation af herrar
8. A. A. Lindman och Segerdahl, livilka ansett, att punkterna 3
och 5 i utskottets hemställan borde utgå, samt att i punkten 6
orden »å de allmänna vägar, som finge helt eller delvis med
automobil befaras, äfvensom angående förbud, som kunde vara
i särskildt fall meddeladt mot sådan vägs befarande med hvarje
eller visst slag af automobil» borde utbytas mot »å de allmänna
vägar, som helt eller delvis ej finge med automobil befaras,
äfvensom angående förbud, som kunde vara i särskildt fall meddeladt
mot sådan vägs befarande med visst slag af automobil.»
Punlcterna l:o) och 2:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
3
N:o 59.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Efter föredragning af ■punkten 3:o) lämnades på begäran
ordet till:
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte:
Herr talman! I lagutskottets nu föreliggande yttrande öfver
Kungl. Maj ds förslag till förordning om automobiltrafik hyser
jag i viss mån tvekan i de afseenden, där tvenne reservanter till
utskottsbetänkandet haft en skiljaktig mening. Jag befarar särskildt,
att genom uppställandet såsom allmän regel, att å allmänna
vägar med en bredd af 3,6 meter eller därunder automobiltrafik
icke får förekomma, ett alltför kraftigt och i allmänhet obehöfligt
intrång skulle läggas på det nyttiga fortkomstmedel, som automobilen
i allmänhet är. Det finnes åtskilliga trakter af vårt
land, där vägar om 3,6 meters bredd äro hart när de enda förekommande,
och det skulle därför inom vissa landsdelar kanske,
vara nästan omöjligt för automobilister att färdas fram, om utskottets
nämnda förslag vinner afseende.
Utskottet upplyser om det för öfrigt kända förhållandet, att
personautomobiler i allmänhet allenast hafva en bredd af 1,7
meter, och det borde således icke vara något afsevärdare hinder
för en sådan automobil, som ju, såsom utskottet också erkänner,
på ett mycket smidigare sätt än åkdon, förspända med hästar
eller andra dragare, kan manövreras, att, utan fara för den allmänna
trafiken, färdas å vägar af ifrågavarande bredd. Det ingår
ju också i Kungl. Maj:ts förslag en befogenhet för Konungens
befallningshafvande att, när sådant till följd af vägbanans bredd
eller, öfriga omständigheter påkallas, meddela förbud för automobils
framförande å vissa vägar. Faran af personautomobilers
framförande på mindre breda vägar är ju i väsentlig mån beroende
af vägarnas beskaffenhet i öfrigt, särskildt huruvida vägen
är lagd så, att branta diken och stup förefinnas vid vägkanterna.
Finnas sådana riskabla ställen för möte med andra åkdon, då
lärer det väl vara lika farligt att framföra automobiler på eu
något bredare väg som på eu väg, som upptar en bredd af allenast
3,6 meter.
Frågan om lastautomobiler torde, hvad beträffar landsbygden
i allmänhet, böra lämnas ur räkningen, då lastautomobiler på
landsbygden, åtminstone då det är fråga om större och bredare
automobiler, endast torde komma att framföras å i förväg bestämda
vägar, t. ex. mellan ett bruk och järnvägsstationen eller
mellan bruket och någon annan lastageplats för att förmedla viss
trafik, hvarvid det alltid blir i trafikantens intresse att lämpligt
ordna och, om erforderligt, utlägga vägen. Jag tror därför, att
det skulle vara lyckligt, om det af lagutskottet föreslagna förbudet
med afseende å automobiltrafik å landsvägar komme att
ur Riksdagens yttrande utgå och att det finge bero på Konungens
befallningshafvandes pröfning i hvarje särskildt fall.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
N:o 59. 4
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Med hvad jag nu sagt har jag naturligtvis icke velat på
något sätt i förväg uttala mig om, huru Kungl. Maj:t kommer
att ställa sig i denna sak, utan mitt yttrande har hufvudsakligen
haft till afsikt att framhålla, att det skulle för Kungl. Maj:t, vid
vidare pröfning af frågan, vara värdefullt, om kammaren mera
allmänt ville uttala sin åsikt beträffande framförandet utaf automobiler
å bygdevägar i allmänhet.
Herr Segerdahl: Det vore orätt att säga, att de fordon,
som vi kalla automobiler, äro populära i vårt land. Och jag må
tillstå, att äfven jag har varit allt annat än sympatiskt stämd
för desamma, ända till dess jag såsom ledamot af lagutskottet
nödgades sysselsätta mig med detta af Kungl. Maj:t för Riksdagen
framlagda författningsförslag. Jag hade aldrig förut ens
åkt på en automobil. Efter den tiden har jag emellertid gjort
det, så att jäg kan tala med åtminstone något slags erfarenhet,
fastän icke så synnerligen stor.
Jag fann, då jag undersökte, huru jag kunnat komma till
min tanke angående automobilerna, att jag låtit mig ledas af
känslan, af en oreflekterad uppfattning. Jag fann, att jag riktat
min ovilja mot orätt föremål, då jag riktat den mot automobilerna,
och jag fann, att den icke ens borde riktas mot automobilägarne
eller automobilförarne i allmänhet, utan att den endast borde
riktas mot dessa oförvägna sällar, som med sina fordon öfverdådigt
rusa fram utan hänsyn till den öfriga trafiken. Jag fann
vidare, att detta fordon numera här i Sverige icke endast är ett
lyx- och sportfordon, som det var, då automobiler först inkommo
i landet, utan att det numera tagits i. anspråk på mångahanda
sätt i nyttans tjänst, både för befordran af personer och gods.
Jag fann, att det borde vara till fördel för hela vårt land, både
för landsbygden och städerna, att detta fordon kunde komma
till en mycket större användning, än hvad det för närvarande
har. Hvad städerna beträffar, skulle dess allmännare införande
ju vara en välgärning mot hästarne, som gå och förstöra sina
fötter och ben på våra stengator. Och jag tror, att äfven i
snygghetsafseende det skulle hafva vissa fördelar med sig att
kunna utbyta hästfordonen mot motorfordon. Hvad landsbygden
angår, så äro ju förhållandena där numera vida olika mot hvad
de voro förr. Förut bodde på landsbygden nästan uteslutande
jordbrukare, som hade egna dragare. Numera hafva på landet
bosatt sig en mängd personer, som icke idka jordbruk och icke
hafva egna dragare. Där hafva slagit sig ned^ ägare af egna
hem, större och mindre, äfvensom åtskilliga småindustrier, och
där hafva bildats småbruk, hvilkas ägare icke kunna hålla lefvande
dragare, men däremot kunna gemensamt skaffa sig en automobil
för transporter till och från närmaste större kommunikationsled.
För dessa och jämväl andra skulle det otvifvelaktigt vara en
Onsdagen den 16 Mai, e. m. 5
mycket stor fördel, om det tillätes dem att i så stor utsträckning
som möjligt^ begagna sig af detta moderna fortskaffningsmedel.
Detta fortskaffningsmedel bör därför icke omgärdas med
strängare bestämmelser, än hvad som verkligen är nödvändigt.
Och jag har för min del ansett, att Kungl. Maj:ts förslag till
förordning om automobiltrafik innehåller hvad som i detta afseende
borde vara tillräckligt. Lagutskottet har emellertid förordat
ett par inskränkningar i hvad Kungl. Majd föreslagit.
Den ena inskränkningen afser vägarna. Den andra afser farten,
med hvilken automobil skall få framföras. Hvad vägarna angår,
har Kungl. Majd föreslagit, att på allmänna vägar och gator
automobiltrafiken skulle vara fri. Men därjämte är det i det
kungl. förslaget utsatt, att där till följd af vägbanans ringa
bredd eller andra omständigheter automobilfart skulle kunna
medföra särskild olägenhet eller fara, där skulle Konungens
befallningshafvande i den orten kunna förbjuda trafik, vare sig
automobiltrafik i allmänhet eller trafik med automobiler af visst
slag. Utskottet har däremot ansett, att denna bestämmelse lämnar
automobilisterna för stor frihet, och utskottet har i stället föreslagit,
att Riksdagen skulle hemställa, att på hvarje väg, som
icke har större _ bredd än 3,6 meter, skulle all automobiltrafik i
regel vara förbjuden. Endast i undantagsfall, säger utskottet,
där sådant utan olägenhet kan ske, skulle automobilfart kunna
tillåtas på särskild därom gjord ansökan. Då utskottet föreslagit
denna inskränkning, har det naturligtvis skett, för att öfriga
vägfarande därigenom skulle beredas större säkerhet och trygghet.
Och det är egentligen då i två afseenden, som denna säkerhet
skulle komma fram. Det ena afseendet rör dragarna, framför
allt hästarna, som man trott skulle skrämmas så mycket af
automobilerna. Men hvad den saken angår, så hafva vi här
från Stockholm fått den erfarenheten, att hästarna ganska snart
vänja sig vid automobilerna, så oroliga de än kunna vara till
en början, då de se dem. Och samma erfarenhet har man från
utlandet, där automobiler äro mycket vanligare än här i Sverige.
Jag tror för öfrigt icke, att det gör så särdeles mycket till, om
vägen är några centimeter smalare eller bredare, då man tänker
på hästarna och den skrämsel, som automobilen kan medföra.
Jag tror, att hästarna skola kunna skrämmas lika mycket, om
vägen är 4 meter bred, som om den är 3,6 meter bred. Hästarna
skola nog” emellertid ganska snart vänja sig vid automobilerna.
På en månad eller ett par skola hästarna, där automobiler begagnas,
säkerligen vara ganska vana vid desamma, och då skulle
man ändå hafva denna stränghet kvarstående i lagen; den vore
i’ så fall alldeles obehöflig. Det andra afseendet, i hvilket vägfarande
skulle skyddas för automobilerna, skulle vara, att det
vore så svårt att mötas på dessa vägar, som icke hafva den
såsom erforderlig ansedda bredden eller 3,6 meter. Det är i
K;o 59.
Förslag
till förordning
om
automobiltraflk.
(Forts.)
Nso 59, 6
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
allmänhet våra bygdevägar, de gamla vägarna, som hafva den
bredden. Och de gamla vägarna äro icke dragna efter snöre,
utan där förekomma ofta utvidgningar, där man kan komma
förbi hvarandra, äfven om automobilerna skulle hafva något större
bredd. Lagutskottet har utgått från och herr statsrådet yttrade
nyss, att de flesta automobilerna här i Sverige skulle hafva en
bredd af 1,7 meter. Ja, jag är naturligtvis icke så djupt underkunnig
om, huru härmed kan vara. Men jag råkade häromdagen
gå förbi en verkstad, där man reparerade automobiler, och
där stodo 7 ä 8 stycken sådana utanför, och jag gick in och
frågade, hvilken bredd dessa fordon hade, och fann, att af dem var
det icke mer än 2 eller 3, som hade så stor bredd som 1,7 meter.
Men däremot såg jag en automobil med icke obetydligt mindre
bredd. Den mättes och befanns till sitt yttersta mått vara 1,4
meter bred. Jag frågade särskildt efter, hvad det var för en
automobil, hvartill den användes, och fick det beskedet, att den
var afsedd för en tjänsteman, som hade åliggande beträffande
vägbyggnader i ett af våra län och som begagnade den för sina
inspektionsresor. Det var för honom fördelaktigt att kunna
komma fram på de smala vägarna, och därför hade han skaffat
sig en automobil, som icke var bredare än 1,4 meter. Jag fick
vidare där den upplysningen, att sådana automobiler numera
tillverkas i Sverige, och att det fanns en fabrik i Stockholm,
hvarifrån i dagarna skulle släppas ut två sådana automobiler.
Jag nämnde ett slag af tjänstemän, som kunna hafva gagn
af att få begagna automobiler på sina resor. Jag skall taga mig
friheten att här nämna ett par andra slag af tjänstemän, för
hvilka det kan vara af stor betydelse att kunna åka på automobil
på smala vägar. Tänkom oss t. ex. en länsman. Sedan boställena
för dessa tjänstemän blifvit indragna, är det många af
dem, som icke kunna hålla sig med egna hästar. Det kan da
vara för dem ytterst bekvämt och bra att vid tjänsteresor begagna
automobil. Men det blir dem omöjligt, om de icke få
fara in på dessa bygdevägar. Låt oss vidare tänka oss en läkare,
som får sjukbud. Han blir kallad per telefon. För att han
skall kunna komma så mycket raskare, vill han begagna den automobil,
som han har, men kan icke, därför att han får icke fara
fram på dessa smala vägar. Jag kan nämna,, att jag just för
ett par dagar sedan fick bref från en för mig alldeles okänd
läkare, som påpekade detta förhållande och ansåg, att det skulle
vara en ganska stor olägenhet, om det skulle blifva förbjudet att
använda automobil under sådana förhållanden. Herr statsrådet
har redan nämnt, att i stora delar af vårt land skulle nästan afl
automobiltrafik blifva omöjliggjord till följd af denna bestämmelse.
Detta är ju särskildt förhållandet uppe i Norrland, där
det lär finnas en mängd allmänna vägar, som icke äro af större
bredd än 3,6 meter.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
7 N:o 59.
Utskottet har emellertid icke ställt sig fullkomligt afvisande
mot, att automobiler skulle få föras fram på dessa vägar, men
utskottet anser, att det endast får ske i undantagsfall, där det
kan ske utan olägenhet och där särskild ansökan därom göres.
Den, som sålunda vill färdas på smalare väg, får göra ansökan
därom, och jag har föreställt mig, att dylik ansökan bör göras i
fråga om hvarje väg, där automobilen skall föras fram. I hvarje
fall kvarstår det, att man icke får fara fram på andra vägar,
än där det, såsom utskottet säger, kan ske utan olägenhet.
Om jag nu går tillbaka till hvad jag nämnde om, att det
för vissa slag af tjänstemän kan vara tjänligt att begagna automobiler
på sina resor, så skulle ju dessa kunna utverka sig rätt
att få föra fram automobilerna, där de önskade, men då kommer
man till den frågan: om det icke är till olägenhet, att dessa
tjänstemän färdas fram å vägarne, må det väl också kunna gå
för sig, att andra personer, som äro lika ordentliga och icke ha
bredare automobiler än dessa tjänstemän, äfven få färdas fram
å samma vägar? Men blir det så, att hvarje ordentlig person,
som skaffar sig en tillräckligt smal automobil, kan få färdas fram,
då tror jag, att det, som här skulle vara undantag, snart nog
blir regel. Därför tror jag också, att det vore lämpligast att
hålla sig till hvad Kungl. Maj:t föreslagit, nämligen att automobiltrafik
må tillåtas å allmänna vägar och att i de fall, där det
visar sig, att olägenheter följa af denna trafik, må länsstyrelsen
kunna förbjuda densamma å vissa vägar.
Utskottet har sagt, att man icke borde medgifva automobiltrafik
å smalare vägar, förrän mera erfarenhet i det afseendet
vunnits. »Försiktigheten synes ock böra bjuda» — säger utskottet
-—• »att, innan mera erfarenhet vunnits, icke medgifva
automobiltrafik å dylika vägar». Men jag kan icke förstå, hur
vi skola kunna få någon sådan erfarenhet, om vi icke vilja tilllåta,
att automobiler föras fram å dessa vägar.
Med herr talmannens tillåtelse vill jag nu något beröra en
senare punkt i utskottets utlåtande, nämligen den, som handlar
om farten. Kungl. Maj:t har i sitt förslag till automobilförordning
upptagit den bestämmelsen, att automobil i stad och
stadsliknande samhällen må få framföras med en hastighet af
20 kilometer i timmen under dagsljus och 15 kilometer vid
mörker eller dimma samt annorstädes med en hastighet af 30
kilometer under dagsljus och 20 kilometer vid mörker eller dimma.
Men icke heller denna bestämmelse är i det kungl. förslaget
ovillkorlig, ty i eu följande paragraf heter det, att om det "för
landsbygden föreligger anledning att inskränka den sålunda tillåtna
största hastigheten, äger Konungens befallningshafvande att meddela
särskild bestämmelse härom, samt att i stad äfvensom i
köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan för rikets
städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den ordning,
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
N:o 59. 8
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Förslag som i nämnda stadga föreskrifves. Beträffande farten innehåller
till förord- vi(jare det kungl. förslaget den bestämmelsen, att i vägkorsningar
automMl- samt a sådana ställen, där lifligare trafik råder eller där körtrafik.
banan ej kan öfverskådas minst 15 meter framför automobilen,
(Forts.) skall automobilen framföras så sakta, att den kan stannas ögonblickligen.
Jag tror, att denna bestämmelse bör vara tillräcklig
för att i alla förekommande fall låta farten blifva den rätta och
lämpliga. Om det är någon, som icke vill rätta sig efter denna
bestämmelse, så kan komma i tillämpning en bestämmelse i ett
af de andra framlagda förslagen, nämligen det angående ändring
af 11 kap. strafflagen, där det föreslås, att straffet för sådana,
som fara öfverdådigt fram med automobil, skall kunna blifva
ända till 500 kronors böter. Jag tänker mig, att en sådan straffbestämmelse
skall kunna lägga en verksam kapson på de öfverdådiga.
För Stockholms stad ha af öfverståthållareämbetet utfärdats
föreskrifter angående automobiltrafik, och i dem finnes
den bestämmelsen, att farten skall få vara 20 kilometer i timmen
under dagsljus och 15 kilometer vid mörker eller dimma, således
alldeles detsamma, som Kungl. Maj:t föreslagit angående städerna.
Jag har förfrågat mig hos representanterna för ordningsmakten
på detta område här i Stockholm, om de anse, att något behof
af inskränkningar i detta afseende gjort sig gällande härstädes,
och jag har därvid fått det beskedet, att så icke är förhållandet.
Myndigheterna här på platsen ha sålunda icke den erfarenheten,
att man i detta afseende behöfver vara strängare emot automobilisterna,
än hvad Kungl. Maj:t i sitt nu föreliggande förslag
ifrågasatt.
Utskottet vill nu emellertid ej förorda större fart än: förstad
15 kilometer vid dagsljus och 10 kilometer vid mörker samt för
landet af respektive 25 och 10 kilometer. Man skall sålunda vid
mörker icke ens få köra så fort med en automobil, som man gör
med en häst! Såsom stöd för sin uppfattning angående farten har
utskottet åberopat vissa exempel från utlandet, af hvilka utskottet
ansett framgå, att man där på flera ställen skulle vara strängare
emot automobilerna, än hvad fallet skulle blifva enligt det nu
föreliggande kungl. förslaget. Sålunda har utskottet i detta afseende
pekat på Danmark. Ja, ser man efter, hvilka bestämmelser,
som gälla för automobiltrafik i Danmark, så finner man, att
man där får på landsbygden köra med en hastighet af 30 kilometer
i timmen, där vägbanan är fri och terrängen lätt öfverskådlig.
Men utskottet vill icke, att man hos oss under liknande
förhållanden skall få fara fram med större hastighet än 25 kilometer
i timmen. Vidare vill utskottet icke tillåta, att man vid
mörker far fram med större hastighet än 10 kilometer i timmen,
medan motsvarande hastighet i Danmark är 15 kilometer. Jag
kan således icke finna, att det är fullt riktigt, att utskottet åberopar
Danmark som exempel på, att man i utlandet är strängare
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
9 N:o 59.
mot automobilerna, än hvad Kungl. Maj:t här varit. Vidare har
utskottet äfven åberopat Baden såsom ett exempel — ja, äfven
där får man å landsbygden fara fram med en hastighet af 30
kilometer i timmen. Så har utskottet åberopat Sachsen och Bayern.
I båda dessa länder råder emellertid på detta område den egendomligheten,
att det icke alls finnes någon maximifart bestämd,
annat än för folkrikare, mera tätt bebyggda orter eller vid färd
under mörker, men i de fall, då dagsljus råder och vägbanan är
fri, så förekomma inga inskränkande bestämmelser, utan då få
automobilisterna köra så fort de kunna, såvida de naturligtvis
icke utsätta någon annan för fara. I det kommittéförslag rörande
automobiltrafik, som blifvit utdeladt i kamrarna, har jag också
funnit, att i de länder, där hastigheten för automobilerna är för
inskränkt, efterlefves icke lagen. I England är det enligt lag tilllåtet
att fara med en hastighet af 221/3 kilometer i timmen och
i Italien med 25 kilometers fart. Kungl. Maj:ts beskickningar i
båda dessa länder ha emellertid meddelat, att dessa bestämmelser
icke efterlefvas, utan att man där i regeln kör med mycket större
hastighet. Man måste vidare, då man hämtar exempel från utlandet,
se till, huru gamla lagarna äro. Vi finna då, att de lagbestämmelser,
som i England utfärdats rörande automobiltrafik,
äro ett tiotal år gamla, och man var nog på den tiden räddare
för automobilerna, beroende därpå, att automobiltekniken då icke
var så fulländad som nu, utan automobilerna då voro farligare,
därför att automobilisterna icke hade dem i sin hand så fullständigt,
som nu är möjligt. Nu är emellertid tekniken på detta
område så högt utvecklad, att jag vågar säga, att man är bra
mycket mera herre öfver en automobil, än hvad i många fall åtminstone
en körsven är öfver sin häst. Den, som varit i utlandet
och sett, huru man där kör med automobiler, har nog iakttagit,
att i regeln är farten där bra mycket större än här i Sverige, men
det går ändå bra för sig, fastän både gator och vägar där äro
mycket mera befarna, än hvad här i Sverige är fallet. Om vi
t. ex. tänka på storstäderna Berlin, Paris och London, så råder
ju där en mycket liflig trafik, och oaktadt man där kör mycket
fort med automobilerna, så hör man ändå icke talas om så många
olyckor, förorsakade af denna trafik, beroende naturligtvis därpå,
att automobilisterna äro försiktiga, när det behöfs, och att de ha
sina fordon tämligen fullständigt i sin hand, så att de kunna stanna
dem på en mycket kort distans och väja på ett mycket litet område.
Jag ber att i detta sammanhang få framhålla en omständighet.
Af de Konungens befallningshafvande, som hörts öfver det
upprättade förslaget till förordning om automobiltrafik, har det
vida öfvervägande antalet lämnat förslaget utan anmärkning, såvidt
det rörde farten. Myndigheterna tyckas sålunda icke vara så
förskräckta för automobiler, som lagutskottet har varit. För min
del tror jag, att om man gör bestämmelserna för stränga, så
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
N:o 59.
10
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
kommer lagen icke att efterlefvas, och det är ju icke en god ordning
att stifta lagar, om hvilka man kan förutsätta, att de skola
öfverträdas.
Den hastighet, som Kungl. Maj:t föreslagit, anser jag för min
del icke vara öfverdrifven eller i och för sig till fara eller men
för annan trafik. Jag skall be att få ytterligare framhålla en
sak, nämligen att det författningsförslag, som nu föreligger till
Riksdagens pröfning, icke skall komma att få karaktären af lag,
som stiftats af Konungen och Riksdagen gemensamt. Förhållandet
är endast, att Kungl. Maj:t, som å administrativ väg utfärdar
denna förordning, dessförinnan velat höra Riksdagen öfver densamma.
Det finnes alltså ingen fara för att, därest kamrarna
stanna i olika beslut om någon punkt i förslaget, detta bringas
på fall, utan följden blir naturligtvis endast den, att den ena eller
andra punkten af utskottets hemställan utgår. Kungl. Maj:t torde
nog ändock komma att vid författningens utfärdande taga i öfvervägande,
hvad som kan, i öfverensstämmelse med den ena eller
andra kammarens beslut, befinnas lämpligt stadga. Man behöfver
därför icke afhålla sig från att göra ändringar i utskottets förslag
af farhåga för, att sådana skola leda till förslagets fall.
Af de skål, som jag nu anfört, ber jag, herr talman, att vid
denna punkt få yrka ogillande af utskottets hemställan och bifall
till min reservation, och skall jag, när femte punkten förekommer,
där det talas om farten, också be att få yrka bifall till min
reservation.
I detta anförande instämde herrar Bromée i Billsta, Karlsson
i Mo, Sundin, Kronlund, Scedén, Ström, Gustafsson i Sjögesta,
Asker, Berg i Göteborg, Ekman i Göteborg, Svensson i Bondön,
Lundström, Camitz och Hörnstén.
Herr Svallingson: Herr talman! Då man vid genomläsning
af Kungl. Maj:ts proposition kommer till § 8 i författningsförslaget,
finner man, att Kungl. Maj:t föreslagit, att automobiltrafik skall
blifva medgifven å alla allmänna vägar. Vi veta, hurusom bygdevägarna
hålla en bredd af allenast 3,6 meter, understundom något
mindre. Ofta förekomma utmed dessa vägar alldeles vid vägkanten
ganska djupa diken. Huru tro herrarne, att man på landsbygden,
vid hvilken jag fäster mig särskildt, skall kunna reda sig,
då man, körande ett åkdon, förspändt med en eller två hästar
eller andra dragare, möter en framrusande automobil, ty man kan
aldrig beräkna, att föraren skall tänka på att stanna eller sakta
farten, äfven om denna vida öfverstiger den i förslaget fastställda
maximifarten. Resultatet blir naturligtvis det, att den, som kommer
körande utan att hafva en medhjälpare på åkdonet, hamnar i
diket med hästar och vagn; i lyckligaste fall kunna hästarna
vändas helt om och försvinna för automobilen. Nog borde man
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
11 N:e 59.
i någon mån tänka på, att landsbygdens mindre hemmans- och
lägenhetsägare egentligen icke kunna göra sig något gagn af
automobiltrafik, såsom den siste talaren påstod. Han använde
verkligen ordet småbrukare. En småbrukare måste hafva dragare,
såvida han skall kunna sköta sitt jordbruk, ty i annat fall får
han hvarken spannmål eller annat jordbruksalster att lasta på
automobilen, om han vill begagna sig af en sådan. Om han har
dragare för sitt jordbruk, använder han dessa för att forsla sina
produkter till af sättningsorten, såvida han icke kan anlita järnväg
eller annat kommunikationsmedel.
I 9 § af samma förslag föreskrifves, att äfven enskilda vägar
kunna blifva föremål för autombiltrafik. Det synes mig minst
sagdt egendomligt, att, därest jag vill hafva denna trafik afstängd,
jag såsom ägare till vägen, hvilken kanske leder till min egen
gård, enligt förslaget skall nödgas gå in till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och begära förbud för automobiltrafik. Rättare
är väl, att den, som önskar att med automobil trafikera min enskilda
väg, hos mig begär tillstånd därtill, ty jag anser mig såsom
ägare af vägen vara berättigad att disponera öfver vägen likaväl
som öfver mina åkrar och ängar.
Nästa paragraf i förslaget talar om den hastighet, som skulle
få användas — jag håller mig fortfarande endast till landsbygden.
Det föreslås en hastighet af 30 kilometer under dagsljus och 20
kilometer vid mörker eller dimma, allt i timmen. Man kan tycka,
att fjerma, hastighet icke är vidare stark, men i alla fall är den
tillräckligt stark för att, om en automobil möter mig i en krökning
af vägen — denna må vara af landsvägsbredd eller ännu bredare
— det skall vara absolut otänkbart att reda mig utan att skada
eller olycka inträffar. Jag finner också, att utskottet såväl i denna
del af frågan som i åtskilliga andra delar, till Indika jag kommer
längre fram, har fullkomligt samma åsikt som jag.
Gentemot § B i Kungl. Maj:ts förslag föreslår utskottet, att
väg, som innehåller endast 3,6 meters bredd eller därunder, ej
bör få befaras med automobil. Många bygdevägar innehålla
nämligen icke den lagliga bredden, beroende därpå, att genom
grusning vägen undan för undan blifvit högre på midten och
sluttande åt sidorna. Dessa sluttningar blifva till sist så stora,
att man icke kan påstå, att vägen längre håller den lagliga
bredden. Men i alla fall, låt vara att bredden på vägen är 3,6
meter, anser utskottet, att i författningen bör uppställas såsom
allmän regel, att automobiltrafik ej å vägar med denna ringa
bredd får förekomma, med Konungens befallningshafvande likväl
lämnad rätt att för de undantagsfall, där sådant utan olägenhet
kan ske, på särskild ansökan medgifva automobilfart.
Detta utskottets resonemang anser jag vara så välbetänkt,
som man kan önska sig. Såsom regel bör gälla, att automobiltrafik
är förbjuden på bygdeväg, men tillika bör, såsom också
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Förta.)
N:o 59. 12
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
utskottet föreslagit, Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna i
särskilda fall bevilja undantag.
Ofvergår jag så till nästa punkt i utskottets hemställan,
nämligen den fjärde, så finner jag, att utskottet hemställt, att 9 §
i förslaget, som innehåller den bestämmelsen, att äfven enskild
väg skulle få befaras, måtte helt och hållet utgå. Utskottet har
äfven i detta fall följt den uppfattning, som jag delar, och jag
är förvissad om, att åtminstone 75 % af landtmännen, om de
blefve tillsporda, skulle ansluta sig till utskottets uppfattning i
denna del. Jag vågar påstå, att ingen har lust att öppna sin
enskilda väg för en sådan trafik, utan att hans tillstånd först
gifvits.
Uti den af Kungl. Maj:t föreslagna hastigheten har utskottet
gjort en val befogad inskränkning till 25 kilometer i timmen. Det
är i alla fall en hastighet mer än dubbelt så stor som den man
kan uppnå, då man använder häst och åkdon, och är man icke
nöjd med en hastighet af 25 kilometer i timmen, får man på
annat sätt skaffa sig fram.
Af hvad jag nu framhållit, skulle man kunna föreställa sig,
att jag är en motståndare eller fiende till våra kommunikationsmedels
och kommunikationsanstalters förbättrande. Tvärtom, mina
herrar! Jag har under åtskilliga år, så långt i min förmåga stått,
arbetat på kommunikationernas förbättrande inom den ort jag
tillhör; men jag kan icke vara med om att tillstyrka en kommunikationsanstalt
i det föreslagna syftet. Jag får slutligen säga,
att, äfven om jag vore automobilfabrikant och såsom sådan skulle
önska den lifligaste omsättning af detta fabrikat, jag aldrig skulle
vilja gilla ett lagförslag i den riktningen, att våra bygdevägar och
enskilda vägar skulle utan vidare blifva föremål för en sådan trafik
som denna.
Herr talman, jag anhåller få yrka afslag å Kungl. Maj :ts
proposition och bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Bosson och Andersson i Västra
Nöbbelöf.
Herr Berggren: Herr talman! Föreliggande förordning
hör utan tvifvel till det slag af lagstiftning, som man på senare
tid här i kammaren brukar benämna försökslagstiftning. Man
har visserligen från utlandet viss erfarenhet beträffande automobiltrafik,
men denna erfarenhet kan icke utan vidare tillämpas på
vårt land, emedan förhållandena i vårt land i många väsentliga
delar äro helt andra än i utlandet. Så äro t. ex. vägarna i andra
länder i allmänhet vida bredare än de svenska landsvägarna.
Härtill kommer, att på utlandets vägar i regel råder en vida
lifligare trafik än på de svenska. Beträffande detta senare förhållande
tyckes utskottet hafva den uppfattningen, att på en lifligt
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
13 N:o 59.
trafikerad väg skulle uppstå större fara till följd af automobiltrafikeu
än på eu mindre befaren väg, och däri har utskottet
utan tvifvel delvis rätt. Men jag vill påpeka ett annat förhållande
i detta sammanhang. Där en liflig trafik råder, såsom i städer
och på andra folkrika platser, vänja sig hästarna mycket förr vid
en framilande automobil än ute då landsbygden, där blott ringa
trafik förekommer. Jag tror därför, att olyckor relativt oftare
skola inträffa på sådana orter, där en ringare samfärdsel äger
rum, än på sådana orter, där en lifligare trafik förekommer.
Jag sade, att denna lagstiftning är en försökslagstiftning,
och jag tror, att detta mitt påstående är riktigt. Men är nu detta
påstående riktigt, så följer däraf, att man bör gå försiktigt till
väga. Denna regel följes emellertid icke i den kungl. propositionen,
där man utan vidare så att säga lössläpper automobiltrafiken öfver
hela landet och till och med med viss inskränkning på de enskildas
vägar. Utskottet har också funnit skäligt föreslå betydliga inskränkningar
i de bestämmelser, som återfinnas i den kungl. propositionen.
En föregående talare yttrade, att han icke vore någon motståndare
till automobiltrafiken. Jag vill instämma däruti, icke
heller jag vill motsätta mig automobiltrafikens utveckling.
Man har sagt, att landsbygden är intagen af automobilskräck,
likasom den förut varit intagen af fruktan för velocipeder. Men
att jämföra velocipeder och automobiler i afseende på deras farlighet,
anser jag för min del vara alldeles oriktigt. Ty dessa båda
olika samfärdsmedel hafva på långt när icke samma inverkan på
hästarna. Velocipeden är nu så allmän öfverallt i Sveriges bygder,
att hvar eller hvarannan vuxen person äger en velociped. Hästarna
blifva därför lätt vana vid detta fortskaffningsmedel. Annorlunda
förhållar det sig med automobilerna.
Man kan i afseende på automobilen, såvidt den rör landsbygden,
icke gärna åberopa sig på erfarenheten från städerna. I
städerna äro hästarna omgifna af ett ständigt rörligt bullrande lif,
hvilket gör, att de mindre skygga för de framilande automobilerna.
Jag har likväl sett, att till och med stockholmshästarna kunna
skygga för detta fortskaffningsmedel. För ett par år sedan iakttog
jag, hurusom på Vasagatan en bryggarehäst, som dock antagligen
förut sett många automobiler, blef så rädd för en framrusande
automobil, att han föll ned på gatan. Om sådant kan inträffa i
Sveriges hufvudstad, kan man däraf draga den slutsatsen, att
hästarna ute på landsbygden skola betagas af vida större förskräckelse,
då de komma i närhet af dessa moderna fortskaffningsmedel.
Man har vidare gjort jämförelser mellan automobil- och järnvägstrafiken.
Jag vill icke nu upptaga tiden med att göra reda
för, hvari dessa båda trafikmedel skilja sig i fråga om hästarnas
skrämsel. Blott det vill jag säga, att järnvägstrafiken i vida
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forta.)
N:o 69. 14
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
mindre mån än automobiltrafiken är ägnad att verka inskränkande
på körningen på våra landsvägar. Man må hafva hvilken uppfattning
som helst om automobiltrafiken, så mycket är i allt fall
obestridligt, att denna trafik kommer att i vårt land verka hämmande
på körtrafiken. Icke få olyckor — det kan man väl föreställa
sig — skola inträffa till följd däraf. Dessutom tvingas hästägarne
underkasta sig afsevärda uppoffringar, så snart denna
automobiltrafik blir mera allmän. Det har förut på landsbygden
ofta varit vanligt, att man användt yngre personer, 12 å 15 års
gossar, för att köra hästar på vägarna, och de ha i många fall
kunnat uträtta detta arbete lika bra som vuxna personer. Men
sedan automobiltrafiken blifvit allmän på våra landsvägar, vågar
man i allmänhet icke längre skicka ut yngre personer att köra
hästar på de allmänna vägarna. Då behöfvas i stället pålitliga
och förståndiga män, som i kritiska ögonblick kunna vidtaga
sådana åtgärder, så att hvarken körare eller hästar fördärfvas.
Man har framhållit automobiltrafikens stora nytta och betydelse.
Men man får icke för detta glömma, att man ålägger hästägare
icke ringa uppoffringar.
För min del skulle jag helst hafva sett, att lagförslaget varit
så affattadt, att automobiltrafik hade utan ansökan varit tillåten
i städer, köpingar, municipalsamhällen och andra därmed jämförliga,
tätt bebyggda samhällen, samt att personer fått rättighet,
efter ansökan hos Konungens befallningshafvande och vederbörande
väghållares hörande, att drifva yrkesmässig automobiltrafik, där
så vore af behofvet påkalladt. Jag vill nu emellertid icke yrka
af slag på utskottets hemställan, då det ej har utsikt att vinna
kammarens bifall, men skall tillåta mig att därom ytterligare göra
några anmärkningar.
I 14 § föreskrifves, att, där körbanan icke kan öfverskådas
minst 15 meter framför automobilen, automobilköraren skall färdas
så sakta, att automobilen kan stanna ögonblickligen. Detta afstånd
anser jag alltför litet, hvad landsbygden beträffar. Det borde
enligt min åsikt vara minst 25 meter. När en automobil med
full fart har hunnit så nära en skygg häst som 15 meter, är det
i de flesta fall antagligt, att hästen kastar sig åt endera sidan
och lämnar vägbanan. Man har invändt, att man genom en dylik
strängare bestämmelse motarbetar automobilkörningens hastighet.
Ja, i någon mån på de flesta ställen kan man öfverskåda ett
längre afstånd framför sig än 15 meter af vägen. Jag tror, att
man i allmänhet har en fri utsikt af vägen framför sig af minst
25 meter.
Den ärade talaren på göteborgsbänken påstod, att hästarna
snart vänja sig vid automobiltrafiken. Att detta påstående under
alla förhållanden icke är fullt riktigt, har jag redan framhållit.
Klart är, att ju allmännare automobiltrafiken är i en ort, desto
fortare vänja sig hästarna vid densamma. Men alldeles säkert
15 NT:o 59.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
och visst är, att på många vägar i vårt land mycket sällan en
automobil kommer farande, kanske endast ett par gånger om året.
Jag påstår, att hästarna under sådant förhållande icke vänja sig
vid automobilerna, utan bibehålla sin rädsla för dem.
Det är sant, att de myndigheter, som haft att yttra sig om
föreliggande lagförslag, icke hafva anfört några särskilda invändningar
i afseende på trafiksäkerheten. Men jag håller före, att
ifrågavarande myndigheter hafva mycket litet erfarenhet i afseende
på automobilernas skrämmande egenskaper. Därför kan man icke
tillmäta deras utlåtande i detta fall någon större vikt och betydelse.
Man har vidare ansett, att vägar, som i bredd blott utgöra
3,6 meter, borde vara undantagna från förslaget och icke få befaras
med automobil. Huruvida detta kan vara af behofvet påkalladt,
vågar jag icke afgöra. Jag tror emellertid, att vägens
bredd i detta fall icke spelar någon hufvudroll. Ty om hästen
icke skyggar och om vägen är tillräckligt bred, för att den körande
och automilfararen skola komma förbi hvarandra, spelar vägens
bredd sannolikt icke någon vidare roll.
Jag skall icke vidare yttra mig om detta förslag. Jag har
blott velat uttala vissa af mig hysta betänkligheter angående detsamma.
Och jag står icke ensam om denna min mening. I slutet
af förra året talade en i körning erfaren hemmansägare med mig
om automobiltrafiken. Han påstod, att om vi få automobiler på
våra vägar, måste vi upphöra att köra med hästar på desamma.
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag föreställer
mig, att kammaren redan nu anser, att denna diskussion börjat
blifva långtrådig. I allt fall skall jag icke upptaga mycket lång
tid, så mycket mera som jag blifvit förekommen af ett par talare,
som yttrat sig förut.
Jag. skall att börja med be att få instämma med reservanterna
däri, att det är högst nödvändigt, att dessa moderna trafikmedel
komma till användning inom landet. Det är ju alldeles
klart, att när man funnit upp sådana trafikmedel, vill man, att
de skola komma till användning så mycket som möjligt. Men
då man skall föranstalta om att använda dessa trafikmedel, bör
man se till, att man icke undantränger de gamla trafikmedlen,
utan att de också få rum på landsvägarna. Det är detta, som
för mig och hela landsbygden är en mycket viktig del af frågan.
Ty går det så, att man gynnar trafiken med automobiler så, att
man icke kan trafikera vägarna med hästar, har man begått ett
misstag, och ett misstag, som är ganska stort.
Reservanten här ifrån kammaren trodde icke, att man behöfde
befara, att hästar skulle skygga för automobiler, utan ansåg,
att det skulle inträffa på landsvägarna såsom i Stockholm, att
hästarna ganska snart blefvo vana vid dessa trafikmedel. Jag
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
>•-.0 59. 16
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Förslag skall be att få fästa uppmärksamheten därpå, att i Stockholm
till förord- är <jet stenhusrader på båda sidor om gatorna, och att där kunna
automoUl- således hästarna icke hoppa i diket, om de skygga, men på landstrafik.
vägarna finnes icke något skydd, utan där är det djupa diken på
(Forts.) båda sidor, och då man möter ett åkdon och har en skygg häst,
försöker han att komma öfver diket, för så vidt detta åkdon icke
stannar på behörigt afstånd. Detta kommer naturligtvis att inträffa
vid användandet af dessa moderna åkdon, ty att börja med
skygga hästarna betydligt. Därtill kommer äfven, att då en häst
kommer till Stockholm, är han 7 ä 8 år gammal, men på landet
börjar man att köra in dem, då de endast äro 3 ä 4 år. Och
då kan man förstå, att det blir stor skillnad på landsvägarna och
Stockholms gator att hafva en häst, som är inkörd och van att
se hvarjehanda, mot att hafva en ung häst.
För att bestyrka detta, skall jag be att få berätta, hurusom
en person i Kristinehamn sålde en automobil, och första gången
de voro ute och körde med den, mötte de en häst, och när denna
häst fick se automobilen på så långt afstånd som härifrån till
Gustafs Adolfs torg, föll den ned och vardt död med detsamma.
Om nu denna häst icke hade dött, kunde han ju hafva biff vit
så rädd, att han gifvit sig öfver diket och måhända blifvit liggande
i diket med körsvennen under sig, hvilken är ansvarsskyldig
härför? Detta är ett förhållande, som, såvidt jag kan finna, icke
blifvit berördt i denna lag. Det står visserligen i den andra lagen
härom, som vi sedermera hafva att behandla. Jag har emellertid
velat anföra detta för att visa, att det icke är någon småsak, som
här är fråga om. Jag tror, att det fordras att i början iakttaga
sådana försiktighetsmått, så att man förekommer en mängd olyckor.
Samma ärade talare talade om, huru det förhåller sig i utlandet,
och anförde, huru fort de där köra med dessa trafikmedel.
För min del vill jag dock framhålla, att man för närvarande icke
bör taga hänsyn till utlandets förhållanden; kanhända vi äfven
en gång komma dit, men icke kunna vi kopiera deras trafikförhållanden,
då de måhända under många år haft automobiler.
Därtill kommer, att man vet icke, huru deras vägar äro anordnade,
så att detta torde icke kunna jämföras med våra förhållanden.
Då vi skola bedöma denna fråga, måste vi se förhållandena,
såsom de äro inom vårt eget land, och taga hänsyn till våra egna
förhållanden. Jag tror således, att det är högst nödvändigt att
i början vidtaga så stora försiktighetsmått som möjligt, alldeles
på samma sätt som man gjorde i Stockholm, då man utfärdade
bestämmelser för färdandet å velociped, och i det hänseendet vidtogos
många och stora försiktighetsmått. Sedan folk blifvit vant
därvid, fick man släppa efter och lämna större friheter, och jag
hoppas, att Kungl. Maj:t skall gå till väga på samma sätt i fråga
om automobilerna.
Statsrådet och chefen för civildepartementet uttalade den
Onsdagen den 16 Maj, e. m. 17
åsikten, att Riksdagen icke borde göra något uttalande i afseende
a automobiler, som användas såsom transportfordon. För min
del vill jag ^ icke gorå någon hemställan därom, men jag skall
anhålla att såsom enskild person få uttala en åsikt äfven i detta
hänseende. Jag har nämligen en liten erfarenhet härom, emedan
man i min hemtrakt kört med ett landsvägslokomotiv. Detta
lokomotiv malde sönder gruset på vägarna, och då det sedan föll
regn och man körde med andra åkdon, så var det som att köra
i en gyttjepöl. ^ Följden blef, att de, som skulle underhålla landsvägen,
blefvo ålagda att gång på gång laga densamma; de ålades
till och med . en gång att macadamisera landsvägen. Jag tror,
att det vore viktigt att taga särskild hänsyn till om automobilen
användes för att föra fram lass med varor, ty de vägsträckor,
som komma att användas för sådant ändamål, är naturligtvis
fastighetsägaren inom kommunen skyldig att underhålla; följaktligen
skulle ägarne för sådana automobiler åläggas en särskild
afgift, då de gå illa åt nämnda vägar.
......Jftg vågar icke längre upptaga kammarens tid, synnerligast
därför, att de, som haft ordet före mig, yttrat sig så utförligt i
frågan. Herr talman, jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Palme: Herr talman, mina herrar! Jag är förvisso
vän af framåtskridande och ett ganska raskt framåtskridande,
men det bör gifvetvis vara ett lagbundet framåtskridande. Jag
skulle därför kanske icke hafva yttrat mig om det framfartsmedel,
som här i dag är föremål för vår behandling, om jag icke
personligen under landsvägsresor, ibland körande unghästar, haft
en ganska obehaglig erfarenhet af automobilernas framfart.
Automobilerna äro ännu i vårt land i allmänhet taget ingenting
annat än ett sportmedel, och de äro ett medel för den minst
tilltalande sporten, nämligen hastighetssporten. Denna automobilsport
är därtill eu mycket dyrbar sport; den är ett rikemansnöje,
och jag är af den anledningen icke synnerligen benägen att göra
några undantagsbestämmelser till förfång för den vanliga, fredliga
samfärdseln på landsvägarna. Jag hoppas — och jag är öfvertygad
om att ganska manga af herrarne äro ense med mig därom —
att den tid skall komma, då automobilerna blifva ett mycket
användbart och. mycket användt framfartsmedel på våra landsvägar
i .privat tjänst för nyttiga körslor, men ännu så länge äro
de det icke, och så länge de icke äro det, anser jag, att de bestämmelser,
som skola i lag affattas för automobiltrafik, böra
vara ganska stränga. I den mån automobiltrafiken utvecklas och
automobilerna alltmera komma till användning för vanliga körslor,
kunna vi lätta på lagbestämmelserna och gå litet längre framåt.
Då ha både våra hästar och vårt folk vant sig därvid.
Hvad nu automobiltrafiken på de smala vägarna beträffar,
har det väckt min uppmärksamhet, att det i lagen icke före
Andra
Kammarens Prof. 1906. N:o 59. 2
N:o 59.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
»so 59.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
18 Onsdagon den 16 Maj, e. m.
kommer några bestämmelser om huru förfaras skall vid möten,
och i a <>■ hade därför för min del ämnat väcka förslag om införande
af ett stadgande därom, att, då en automobil på en smal väg,
där vägbanan icke medgifver vanlig förbikörsel, möter en med
hästar förspänd vagn, automobilen alltid skulle föras åt sidan för
denna vagn. Det finnes emellertid ett moment i § 14, som inahända
kan tolkas på detta sätt.
Herr Segerdahl yttrade något om de tyska vägarna och den
stora fart, som automobilema där få hafva. Jag ber dock herrarne
betänka, dels att dessa vägar till mycket stor del äro breda,
präktiga chausséer, på hvilka det icke är så farligt att släppa lös
dessa moderna odjur, och dels händer det mycket ofta tidningspressen
livimlar af sådana uppgifter — att automobilolyckor både
för de körande och dem, som färdas i dem, inträffa.
Den föregående talaren nämnde, att i Stockholm är det icke
så farligt med denna trafik, ty där kör man mellan stenhusrader.
Det är dock icke längre än ett par veckor sedan en däst
_jag tror icke, att vagnen följde med — körde rätt ned i Nybroviken
och drunknade. Man berättade, att det var af en automobil
han blifvit skrämd.
Jag ber, herr talman, då jag anser, att utskottet gatt så
långt, som för närvarande i detta afseende är möjligt, att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Med herr Palme förenade sig herrar Svensson i Skyllberg,
Pehrsson i Österby, Mallmin, Nilsson i Bonarp, Berg i Staby,
Jonsson i Hökhult, Jesperson, Andersson i Helgesta och Petersson
i Snällebo.
Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Som jag biträdt
det slut'' hvartill utskottet kommit, skall jag be att få säga ett
Den ärade talaren, reservanten, framhöll, att han för sm del
icke kunde vara med om utskottets hemställan, icke kunde vara
med om någon inskränkning i rätten att med automobil färdas
å våra vanliga landsvägar. Vi veta ju emellertid, att personautomobilernas
bredd oftast är 1.7 meter och att lastautomobilerna
äro ännu bredare. Därjämte veta vi, att de vägar, som egentligen
skulle vara 3.6 meter breda, icke äro detta på alla ställen.
Om jag färdas på eu sådan landsväg med ett större lass, så blir
det alldeles omöjligt att komma förbi med automobil. Det förhåller
sig nog icke så på landsbygden som här på Stockholms
gator, där hästarna hafva vant sig vid dessa åkdon, så att de
icke längre äro rädda för dem. På landsbygden torde det nog
blifva så under de första åren, att man icke med en häst kan
komma förbi automobil, äfven om vägen vore 10 meter bred
utan att spänna från hästen och leda den förbi automobilen. Det
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
19 N:o 59.
tycktes framgå af den ärade talarens anförande, att det skulle
vara obehöflig! att göra några inskränkningar i det förslag, som
Kungl. Maj:t framlagt. Men en annan uppfattning måste den
erhålla, som känner förhållandena på de trakter, där marken är
mycket kuperad, och på en del ställen stora djupa diken på ömse
sidor om vägen, hvilken, såsom jag nämnde, icke alltid är 3.6
meter bred. Såsom herr Svallingsson yttrade, utfylla de väghållningsskyldige
vägen så mycket som möjligt i midten för att
den därigenom må blifva lättare att underhålla, och på detta sätt
blir den smalare. Yi kunna tänka oss, huru det skall gå, då en
automobil med eu bredd af 1.7 meter möter ett arbetsåkdon, som
är lastadt med hö eller halm och som upptager fullt ut samma
bredd. Automobilen behöfver hålla sig en eller kanske två decimeter
från kanten för att icke ramla ''i diket, och jag förmodar,
att den, som kommer med lasset, också behöfver en liten bit på
sin sida. Det skulle då bli omöjligt att komma förbi, ty om man
lägger tillsammans de båda fordonens bredd, så erhåller man 3.4
meter, och da komma endast 2 decimeter af vägens bredd att
återstå. _ Dessutom förhåller det sig så, att, om automobiltrafik
skulle tillåtas på våra smala vägar, man näppeligen skall våga
skicka ut en häst, åtminstone med yngre körkarl, utan att denne
har med sig ännu en person till hjälp att hålla reda på hästen,
för den händelse han skulle komma i möte eller förbiköras af
ett af dessa nymodärna fortskaffningsåkdon.
Naturligtvis är det nu icke fråga om att nu stifta någon
grundlag, utan den ifrågavarande förordningen kan ju mycket
väl ändras om 10 eller 15 år eller kanske inom kortare tid, då
hästar och folk hunnit vänja sig vid dessa vidunder. Men till
en början vill jag hålla på, att man iakttar försiktighet och icke
tillåter automobiltrafik på väg af mindre bredd än den i utskottets
förslag angifna eller 3.6 meter.
Hvad farten beträffar, har jag också biträdt den föreslagna
inskränkningen af densamma. Jag hade i utskottet velat gå ännu
ett steg längre, nämligen till 20 kilometer i timmen, men jag
ville icke hålla så bestämdt härpå, då utskottets mening innebar
en kompromiss, utan böjde jag mig för denna. Men någon ökning
af farten utöfver de af utskottet föreslagna 25 kilometerna
kan jag icke vara med om att tillstyrka, åtminstone icke under
den första tiden, innan vi blifvit vana vid automobilerna.
Man bär här talat om förhållandena i utlandet. Det är väl
dock ingen likhet mellan förhållandena i å ena sidan Danmark
och Tyskland samt å den andra mellersta Sverige. Att den förste
ärade talaren fick de flesta instämmandena från norrlandssidan,
förstår jag mycket väl, ty i Norrland är man van vid breda vägar,
och därför var det icke underligt, att man kunde instämma med
herr Segerdahl. Men de, som äro från trakter, där man icke har
så breda vägar, borde verkligen finna sig föranlåtna att fara sakta
Förslag
till förordning
om
automobiltrafiken.
(Forts.)
N:o 59. 20
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forte).
Onsdagen den 16 Maj, e. ro.
fram i början. Det är enligt min mening bättre att sedermera
utvidga bestämmelserna än att då nödgas inskränka dem.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Sandin i
Grums, Hultlcrantz och Matsson.
Herr vice talmannen: Om den förste ärade talaren icke
fått så många instämmanden här i kammaren, skulle jag för min
del icke besvärat kammaren med att nu yttra något. Men jag
kan icke undertrycka den meningen, att det skulle vara högst
olyckligt, om Kungl. Maj:t skulle utfärda en förordning, i hvilken
det medgåfves att färdas med automobil på så små vägar som
våra bygdevägar. Som vi alla känna till, är i lag föreskrifvet,
att dessa vägar skola hafva en bredd af 3,6 meter. Nu är förhållandet,
att, för att väghållningsdistrikten skola komma i åtnjutande
af det statsbidrag, som lämnas till vägunderhållet, distrikten
litet hvar varit angelägna att få så många sockenvägar som
möjligt förklarade för bygdevägar. Denna omständighet gör, att
vi helt säkert fått många flera vägar, Indika bära namnet bygdevägar
och skola räknas som allmänna vägar, än som skulle blifvit
förhållandet, om ej så många sockenvägar kommit med. Till
följd häraf hafva vi så många bygdevägar, som icke hålla en
bredd af 3,6 meter. De äro helt säkert landet rundt flera än de
bygdevägar, som hafva nämnda bredd.
Hvar och en vet, huru svårt det är att vänja hästarna redan
vid att möta en velociped. Huru mycket svårare skall det icke
blifva, när det gäller en automobil, som ju i regel är ett mycket
bredt fordon? När man kommer med ett dylikt fordon på en
väg, som icke är bredare än en bygdeväg, inträffar just, hvad
talaren före mig nämnde, att det nämligen i regel blir omöjligt
att möta med ett åkdon, förspändt med hästar. Den, som kör
detta åkdon, har enligt min mening ingen annan räddning än
om den, som för automobilen, godhetsfullt stannar och lämnar
den mötande tillfälle att spänna från sina hästar_ och på något
sätt föra dem längs dikeskanten eller i diket förbi automobilen.
Men detta är icke allt, som kan sägas rörande punkten 3:o),
beträffande hvars första del jag i allo instämmer med utskottet.
Utskottet har nämligen gjort detta tillägg: »med Konungens
befallningshafvande likväl lämnad rätt att för de undantagsfall,
där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild ansökan medgifva
automobilfart». Det är lika mycket för vederbörande Konungens
befallningshafvandes skull som af annan orsak, som jag vid detta
tillfälle vill uttala den meningen, att det hade varit lyckligast,
om lagutskottet aldrig medtagit denna passus, lyckligast därför,
att, om Kungl. Maj:t skulle utfärda förordningen i öfverens
-
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
21 N:o 69.
stämmelse med utskottets förslag och ett sådant medgifvande
alltså skulle lämnas Konungens befallningshafvande, det är troligt,
att många Konungens befallningshafvande, hvilka begagna sig af
den medgifna rätten, finge bittert ångra detta. Det kan icke vara
möjligt annat än att olycka på olycka måste förorsakas, om det
skulle blifva tillåtet att färdas med automobil på de mindre
vägarna, till hvilka jag räknar bygdevägarna. Olycksfallen komma
att blifva många nog, när automobiltrafiken kommer i gång på
landsvägarna, men säkerligen skulle antalet olycksfall blifva mycket
större, om äfven bygdevägarna Ange befaras med automobiler.
Jag skulle därför vilja säga Kungl. Maj:ts regering, att det vore
val, om den funne anledning att taga vederbörlig hänsyn till hvad
lagutskottet i första delen af föreliggande punkt 3:o) hemställt,
men vid utfärdandet af en blifvande förordning icke toge någon
som helst hänsyn till det tillägg, som utskottet gjort i senare delen
af samma punkt. Jag är nämligen säker på att regeringen för
närvarande icke kan utsätta Konungens befallningshafvande för
någon större svårighet än den, som innebäres i hvad här föreslagits.
Jag yrkar, herr talman, bifall till den tredje punkten i dess
förra del, men med uteslutande af den senare, som lyder: »med
Konungens befallningshafvande likväl lämnad rätt att för de
undantagsfall, där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild
ansökan medgifva automobilfart.»
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Jag
vill vid detta tillfälle icke till närmare bemötande upptaga de
anmärkningar, som under öfverläggningen här i kammaren framställts.
Jag skall endast be att i anledning af herr vice talmannens
yttrande få säga ett par ord.
Han torde nog hafva sett dessa förhållanden mera från
södra Sveriges synpunkt än från andra landsdelars. Det är bekant,
att i Norrland vägarna i stor utsträckning, äfven vägar som kallas
för landsvägar, till följd af de villkor, som är knutna vid anslagen
till väghållningsdistrikten, hafva erhållit en bredd af 3,6 meter,
och det torde vara ganska olämpligt, att Konungens befallningshafvande
icke erhåller den befogenheten att på dessa vägar, där
trafiken ofta är rätt obetydlig och automobilerna skulle åstadkomma
eu synnerligen stor förbättring i kommunikationsväsendet,
bevilja undantag från det allmänna förbudet att befara vägar
med en bredd, ej öfverstigande 3,6 meter. Jag förstår mycket
väl och uppskattar fullkomligt den åsikten, att man måste med
stor försiktighet meddela allmänna bestämmelser om automobiltrafiken
på våra landsvägar, och jag tror, att Kungl. Maj:t härutinnan
i allmänhet föreslagit all rimlig försiktighet. Det är ju
möjligt, att i ett eller annat afseende inskränkningar ytterligare
kunna ske, men i det stora hela tror jag, att om vi icke alldeles
vilja förhindra ett allmännare införande af det nyttiga fortkomst
-
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
N:o 59. 22
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e- m.
medlet automobilen, man icke får gå för långt, utan nöja sig
med att omgärda automobilernas användande med de säkerhetsbestämmelser,
som uppenbart äro nödiga för skyddande af förutvarande
vägtrafik.
Herr vice talmannen sade, att det skulle vara förenadt med
svårighet att på an väg om 3,6 meters bredd möta eu automobil,
om icke automobilföraren godhetsfullt ville stanna. »Godhetsfullt»
är väl näppeligen rätta ordet, enär det enligt författningsförslaget
är automobilförarens skyldighet att vid möte med annat
åkdon stanna. Det står nämligen i 14 §, att automobilförare
åligger
»att, då ridande eller med dragdjur förspändt åkdon möter
eller upphinnes, iakttaga all möjlig varsamhet och, om djuret
visar sig oroligt, icke färdas förbi, innan den ridande eller åkande
lämnats tillfälle att, om han så önskar, stanna och stiga af eller
vidtaga annan åtgärd till förekommande af olycksfall.»
Med afseende å de ytterligare anmärkningar, som här blifvit
anförda, vill jag allenast gentemot herr Jansson i Krakerud, som
hänvisat till de skador och faror, som uppkommit af det utomordentliga
»åbäke» till landsvägsautomobil, som för 10 ä 15 år
sedan framfördes å vissa vägar i Älfbacka och Nyeds socknar i
Värmland och därvid på ett för vägunderhållet mycket menligt
sätt gräfde sönder vägarna, erinra, att denna automobil visst icke
var en modärn automobil, utan snarast ett vanligt lokomotiv,
konstrueradt och tillverkadt långt innan automobilerna nått sin
nuvarande utveckling, sin lätthet att manövrera och sina breda,
ofta gummiklädda hjul.
Herr Olsson i Heden: Herr talman, mina herrar! Jag vill
endast i likhet med många andra talare från landsbygden konstatera,
att det är en ganska viktig lagstiftning, som här föreligger. Jag
ber emellertid att få uttala mitt tack till herr Palme, hvilken,
oaktadt han är stadsbo, haft öppen blick för den fara, som för
landsbygden ligger bakom denna lagstiftning.
Jag vill med anledning af herr statsrådets senaste yttrande
be att få erinra om den, om jag så får säga, bristande effekt,
som uppnås af de påpekade trygghetsbestämmelserna i förevarande
förslag till förordning, då det ju ofta kan förekomma, att en
person från landsbygden, som möter en automobil, icke ens känner
den automobilåkande. Denne kör i full fart, kanske vida öfverstigande
den reglementerade. Han försvinner om ett ögonblick,
och den, som mött honom, ligger i diket. Hvem kan bevisa,
vare sig hvem den automobilåkande var eller hvilken fart han
hade vid passerandet af den, som mött honom.
Jag är hemma i en ort, där man har smala vägar med
mycken trafik, och jag saknar icke heller erfarenhet af den fara,
som uppstår genom automobiltrafiken. Jag förbiser visserligen
23 N:o 58,,
Onsdagen den 16 Haj, e. in.
icke den betydelse, som detta modärna kommunikationsmedel har,
men å andra sidan få vi väl icke med sådan ifver söka främja
dess användande, att vi underlåta att införa fullt betryggande
bestämmelser till skydd för de kommunikationsmedel, som på
landsbygden hufvudsakligen användas. Jag förstår mycket väl,
att utskottet här gjort hvad göras kan för att utfinna de mest
betryggande bestämmelser, men jag kan icke underlåta att påpeka,
att jag tror, att dessa bestämmelser blifva allt annat än effektiva,
ty oftast händer det nog, att man icke ens kan bevisa, hvem den
person är, som, då skada inträffat, framfört automobilen, och att
man icke heller kan styrka, att automobilen framförts med en
fart, som öfverstiger den normala. Detta är, menar jag, lagbestämmelser,
som icke verka godt, då de icke kunna upprätthållas.
Jag vill dock gärna medgifva, att de ifrågasatta bestämmelserna
kunna vara ganska betryggande, därest man kunde
åstadkomma något slags kontroll å deras efterlefvande.
Jag vill endast hafva uttalat detta såsom ett vittnesbörd
om de farhågor, med hvilka man på landsbygden motser automobiltrafikens
utsträckning.
Herr vice talmannen: Den bestämmelse i författningsförslaget,
till hvilken herr statsrådet och chefen för civildepartementet
hänvisade, återfinnes i 14 par. 2 mom. och lyder sålunda: »att,
då ridande eller med dragdjur förspändt åkdon möter eller upphinnes,
iakttaga all möjlig varsamhet och, om djuret visar sig
oroligt, icke färdas förbi, innan den ridande eller åkande lämnats
tillfälle att, om han så önskar, stanna och stiga af eller vidtaga
annan åtgärd till förekommande af olycksfall.» Vid första påseendet
och genomläsandet af denna bestämmelse kan den synas
vara något så när betryggande, men den, som har någon erfarenhet
af huru det i verkligheten går till, när man med ett par unga
hästar möter blott och bart en velociped, vet, huru svårt det är
att få den velocipedåkande att stanna eller stiga af velocipeden,
hvilket han är skyldig göra, därest hästarna visa sig oroliga och
skygga så mycket, att man kan befara, att olycka kan ske. Likväl
stanna icke dessa veloeipedåkande, och hvad skall man göra med
dem? Jag har vant utsatt för dem, och detta många gånger. Jag
påminner mig särskild! ett tillfälle, då, sedan en velocipedist kört
förbi mig och min häst skygga!, så att jag med åkdon och häst
hamnat i diket, jag likväl kunde i en hastig vändning komma
upp och med en hel skakel samt en till hälften afbruten sådan
sätta i väg efter velocipedåkaren. Jag behöfde köra ]/2 mil för
att hinna honom och taga reda på hvem han var.
Det heter i förslaget, att, om den ridande eller åkande önskar
det, automobilföraren skall lämna honom tillfälle att stanna o. s. v.
Ja, huru skall en sådan önskan kunna tillkännagifvas för automobilföraren
på ett tillräckligt tydligt sätt. Ja, herr stadsrådet tecknar
Förslag
Ull förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Jf:o 59. 24
Onsdagen den 16 Maj, e. in.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
åt mig, att jag skall vinka med handen, men om jag så tager af
nlig hatten och svänger den rundt, så stannar likväl icke automobilen,
— detta är min fullkomliga öfvertygelse — åtminstone icke
i regel. Men så kommer därtill, att automobilerna få framföras
med en fart af 25 kilometer i timmen. Jag är icke vidare förtrogen
med automobiler och har aldrig åkt i en sådan — kanske
af fördom. Jag vet emellertid icke, om det är möjligt att så
hastigt som erforderligt är stanna en automobil, när man är
hvarandra så nära som 15 ä 20 meter. Jag anser, att det är en
mycket farlig sak, om automobilen icke kan hastigt afstanna, och
min öfvertygelse är, att erfarenheten skall komma att visa, att
till följd af automobiltrafiken på de allmänna vägarna en oändlig
mängd af olycksfall skall inträffa.
Jag ber, medan jag har tillfälle därtill, att ännu en gång
få anhålla, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
ville tänka på hur farligt det är att lägga ut den snaran för
Konungens befallningshafvande att låta dem medgifva rätt att
färdas med automobil på bygdevägar om 3,6 meters bredd, ty
säkert är, att ingen Konungens befallningshafvande skulle kunna
göra detta utan att sedermera nödgas bittert ångra det.
Herr Ström: Herr talman, mina herrar! Jag har redan
instämt med den förste talaren och tänkte därför icke alls besvära
kammaren med något uttalande i denna fråga. Men med anledning
särskild! af hvad vice talmannen senast yttrat därom, att han
önskade få struken bestämmelsen om möjlighet för Konungens befallningshafvande
att tillåta automobiltrafik på vägar af mindre
bredd än den såsom regel föreskrifna, vill jag endast påpeka hvad
statsutskottet i motiveringen uttalade, då det var fråga om byggande!
af vägar i allmänhet. Det framhölls då, att man tyckte, att
särskildt i Norrland det vore tillräckligt att använda vägar med
eu bredd af 3,6 meter, det vill säga den minsta tillåtna bredden,
och att man i stället borde anlägga så många flera vägar. Man
ansåg det vara bättre att få vägar, äfven om de voro smala, än
att icke alls få några vägar, och jag har biträdt detta statsutskottets
uttalande. Skulle man nu meddela så snafva föreskrifter,
att icke ens Konungens befallningshafvande skulle kunna
medgifva automobiltrafik på de smala norrlandsvägar, som i
enlighet härmed blifvit byggda, så blefve det omöjligt att få
automobiltrafik till stånd, äfven om befolkningen själf begärde
det. Jag finner detta mycket olämpligt och kan därför icke alls
vara med om särskildt denna ytterligare inskränkning.
Jag skulle helst velat rösta för reservationen, i hvilken jag
också instämt. Men som den kanhända icke kan vinna kammarens
bifall och jag ju också hört, att Första Kammaren antagit utskottets
förslag, samt det alltså icke finnes någon utsikt för att
reservationen nu skall gå igenom, kan jag stanna vid hvad ut
-
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
25 N:o 59,
skottet föreslagit. Längre kan jag emelletrid icke gå, ty detta
skulle enligt mitt förmenande vara att helt och hållet tillintetgöra
en trafik, som, säga hvad man vill, dock har framtiden för sig.
Jag tror icke, att vi för närvarande komma att vare sig här
eller där få så många automobiler på landsvägarna, men jag vill
hoppas, att de så småningom må komma, och jag skall hälsa
dem välkomna i de trakter, där man har åtskilliga mil till närmaste
järnvägsstation.
Herr Johanson i Mossebo: Jag begärde ordet i denna fråga,
emedan reservanten yrkat bifall till sin reservation och härvid
erhöll flera instämmanden. För att i någon mån tillkännagifva
tankarna i min hembygd vill jag läsa upp en enda af det 20-tal
petitioner, som från densamma lämnats mig mot medgifvande af
automobiltrafik därstädes.
Den lyder: »Som vi erhållit kännedom om hufvudsakliga
innehållet i en till Riksdagen aflämnad kungl. proposition angående
automobiltrafikens ordnande, skynda vi att för eder uttrycka vårt
högsta beklagande öfver att önskningarna i denna fråga rundt
om i landet icke vunnit regeringens beaktande utan att denna
funnit tillständigt att föreslå en lag, som gör den stora allmänheten
nästan rättslös gentemot ej blott idkare af automobilsporten utan
öfver yrkesmässig automobiltrafik. Ty de ordningsföreskrifter,
som i den kungl. propositionen äro föreslagna, gälla ju nästan
uteslutande till skydd för dem som begagna sig af automobil,
under det att alla andra, som trafikera allmänna vägar, ställas
utanför lagen.
Då man vet, att öfver hela landet kraftiga röster höjas för
förbud mot all automobiltrafik å landsvägarna, hade man kunnat
vänta, att regeringen skulle göra något för att skydda vanliga
vägfarandes lif och egendom.
Faktiskt är skräcken för automobilfarare redan nu så stor,
att man flerstädes tvekar att med vanligt åkdon befara de vägar,
där man vet att automobiler bruka framföras, och detta är ej
underligt. Livar och en, som mött eu dylik, vet, att dess förare
nästan aldrig stannar eller ens håller åt sidan för ett med häst
förspändt åkdon. Den, som kör detta, måste mången gång för
att undgå olycka lämna landsvägen och fara ut på åker och äng,
men oftast är ej tillfälle härtill, utan han måste stanna på vägen
och underkasta sig olyckan. Detta är för landtmännen så mycket
harmligare, som det är han, som i det väsentligaste underhåller
vägen, hvilken han lärt sig betrakta såsom snart sagdt sin egendom.
Därför fordrar han å allmän väg skydd till lif och egendom.
Han har rätt därtill, och får han ej denna rätt — vi tveka ej
att uttala det -— vänder han sig mot inkräktaren och förskaffar
både honom och automobilen från vägen. Sådan är folkmeningen,
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
N:o 59. 26
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
och hafva vi ej velat hålla eder, herr riksdagsman, i okunnighet
härom. .
Yi hafva velat erinra om att den kungl. propositionen icke
bör bifallas med mindre, än att sådant skydd, som ofvan nämnts,
blir allmänheten tillerkändt; och tillåta vi oss framhålla, att eu
blifvande lag angående automobiltrafiken oundgängligen bör innehålla
bestämmelser i följande af seen den:
l:o. Att väg ej må med automobil trafikeras, om den ej
har så stor bredd, att tvenne sådana af de största nu brukliga
konstruktioner därå kunna mötas.
2:o. Att sådan trafik ej får äga rum å annan tid än då
dagsljus råder.
3:o. Att förare af automobil vid laga ansvar, bestående af
böter till mycket afvevärdt belopp, åligger att, så snart han å sin
väg varseblifver ett med häst eller annat dragdjur förspändt
åkdon, stanna och hålla stilla, tills detta passerat.
4:o. Att automobil vid passerandet vid kurvor och backar
ej får framföras med större fart än som motsvarar hastigheten
hos en i skridt gående häst.
Då tillfälle antagligen icke nu blifver att i anförda syftet
väcka motion, anhålla vi, att ni ville på annat sätt verka för att
de nu framställda önskningsmålen i sammanhang med den kung],
propositionen komma under Riksdagens behandling.
I händelse att propositionen redan varit föremål för remiss
till vederbörligt utskott och detta icke kommer att själft taga
initiativ till sådana ändringar, vi här framhållit, synes det oss
lämpligt, att ni vid utskottsbetänkandets handläggning i kammaren
verkar för återremiss af ärendet i ändamål att åstadkomma eu
betryggande lagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad vi ofvan anfört.»
Det nämndes här, att det ej skulle vara så farligt med den
här saken, ty hästarna bli snart vana vid automobiltrafiken. Ja,
det kan väl så tyckas af dem, som bo i de större städerna, där
den dagliga trafiken är så stor och där hästarna snart bli vana;
och där komma ju ej heller några unghästar till användning,
utan de komma till Stockholm och de andra större städerna först
vid stadgad ålder. Jag vill omnämna ett exempel för att visa,
huru det kan gå. På ett ställe i min hemtrakt i närheten af
Mariestad kom vid ett tillfälle förliden höst en automobilåkande
körande utan någon vidare stark fart — farten var ungefär
densamma, som är föreslagen i ordningsstadgan — men en treårig
häst, förspänd ett åkdon, blef vid anblicken af automobilen
så rädd, att den föll ned och dog på fläcken. Under sådana
förhållanden är ej skäl att tala om att icke hästarna kunna bli
rädda för automobilerna.
Vidare har det sagts, att automobiltrafiken mycket väl kan
framföras på vägar, som ej hålla mer än 3,6 meter. De af herrarne,
Onsdagen den 16 Maj, e. m. 27
som äro inne i dylika förhållanden, veta att, då en automobilåkare
far fram på en väg, så håller han ej så nära vägkanten, att han
kan behöfva frakta att stjälpa i diket,o utan den som kör med
häst på vägen får nog hålla åt sidan. Åker man på en väg med
ep automobil, som är 1,7 meter eller mera, kan jag ej förstå,
huru man skall kunna mötas eller komma förbi hvarandra med
hövagn, som vanligen är 2,3 meter. Under sådana förhållanden
är det svårt att fatta, att någon landtman kan påstå, att automobiltrafik
kan gå fram på vägar, som ej hålla mer än 3,6 meters
bredd.
Jag skall nu ej uppehålla tiden längre, då dessa synpunkter
ju kraftigt framhållits af flera andra talare, utan jag ber blott
att få yrka bifall till utskottets hemställan samt anhåller, att det
upplästa yttrandet får intagas i kammarens protokoll för att möjligen
af vederbörande departementschef tagas under öfvervägande.
Herr Åkerlund: Jag missunnar ej Norrlands och Dalarnas
landtman att idka automobiltrafik äfven på vägar af 3,6 meters
bredd eller därunder, men jag hemställer, huruvida en sådan rätt
kan blifva till något egentligt gagn på dessa vägar — då där,
såväl som å andra orter — efter medgifvande af Konungens
befallningshafvande, mindre bredd erhållits på vissa sträckor af
dessa vägar?
Hvad i öfrigt beträffar den ifrågasatta rätten för Konungens
befallningshafvande att medgifva undantag, så tror jag icke, att
detta tillstånd skulle bli så synnerligen effektivt, därför att, som
sagdt, vissa sträckor af ifrågavarande vägar ej hålla denna bredd,
och instämmer jag därför till fullo med herr vice talmannen,
äfven därför att det för Konungens befallningshafvande
mången gång på grund af vissa hänsyn kunde bli synnerligen
obehagligt att äga rätt medgifva sådana undantag, som af utskottet
här föreslagits.
Hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
nämnde därom, att eu talare yttrat sig särskildt på grund af den
bekantskap han hade med södra Sveriges förhållanden, så vågar
jag försäkra, att förhållandena åtminstone i den trakt jag representerar
icke äro i någon mån bättre utan troligen tvärtom. Jag
har särskildt från min hembygd blifvit ombedd att göra hvad
jag kunde för att få någon hejd på denna odrägliga lyxtrafik,
som drifves på våra vägar. Vore det fråga om godstrafik, som
ju bedrifves mera varsamt och är till praktiskt gagn, vore det
ingenting därom att säga; men de herrar, som satt sig in i förhållandena,
veta nog, att den persontrafik, som drifves på landsvägarna,
egentligen idkas af sådana åkande, som äro ute på lustturer
och som ha råd att skaffa sig automobiler och underhålla
dem; ty automobilerna äro just ej lämpliga för småfolk och
sådana, som behöfva använda vägarna för nyttiga ändamål. Här
N:<< 59.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
N:o 59. 28
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. ro.
i Stockholms län finnes en af Konungens befallningshafvande
utgifven författning med vissa inskränkningar i rätten att fara
fram hur man behagar på landsvägarna med automobiler; men
gång efter annan ha dessa herrar automobilägare från Stockholm
kommit farande ute på landsbygden med den mest svindlande
fart utan att taga den ringaste hänsyn till andra. Följden är
också, att det ena olyckstillbudet efter det andra förekommit.
Herr Segerdahl ansåg, att det skulle vara synnerligen bekvämt
för länsmännen att använda detta fortskaffningsmedel.
Ja, vi hade en länsman i Stockholms län, som var bland de
förste att ställa till spektakel med automobil och som gjorde en
verklig mästerkupp med detta fortskaffningsmedel. Först körde
han nära på ihjäl en bonde och sedan fick han till följd af de
skador han själf erhöll ligga på Serafimerlasarettet eller annars
sjuk nära ett hälft år och ångra sina synder.
Herr Segerdahl nämnde äfven, att automobilbredden ej är
så stor, att dessa fordon ej skulle lämpa sig för bygdevägar.
Detta kan väl vara, om man blott tänker på hjulbredden, men
ser man på dessa åbäken, som nu fara fram på vägarna mellan
Stockholm och exempelvis Norrtälje, så finner man, att vagnskorgen
ofta är vida bredare än hjulgången. Komma de in på
bygdevägar, är det omöjligt för någon annan att komma fram,
utan det bär i väg till skogs. Jag har hört, att det har föreslagits
— hvilket ju visserligen vittnar om klokhet och förstånd,
men ej om någon vidare vänlighet mot våra medmänniskor —
att autombilfarare, som man möter, ovillkorligen skulle vara
tvungna att hålla ur vägen. Huru det då skulle gå, kan man
lätt förstå; det skulle bära till skogs med dem. Till skogs vill
jag nog gärna ha dem jag också, ehuru det gärna ej går för sig.
Emellertid är jag utskottet synnerligen tacksam för dess
hemställan i anledning af Kungl. Majds förslag. Jag ber att få
yrka bifall till denna hemställan.
Herr Hörnsten: Herr talman, mina herrar! Jag skulle
icke begärt ordet i denna fråga, om icke herr statsrådet och
chefen för civildepartementet hade uttalat en önskan, att kammarens
ledamöter mera allmänt ville yttra sig angående trafiken
å de smala vägarna; och jag har ju själf genom att instämma
med reservanten tillkännagifvit min ståndpunkt. Men jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på den saken, att man icke får
göra alltför stora inskränkningar i automobileroas framförande
på våra vägar. Vi hafva i Norrland vägar, såsom äfven upplysts
af den ärade representanten från dalabänken, af 3,6 meters
bredd, vägar, som behöfva trafikeras af automobiler i postverkets
tjänst, om de personer, som bo i dessa trakter, skola få sina
trafikförhållanden något så när ordnade på samma sätt som på
andra orter. Skola vi nu, såsom herr vice talmannen föreslog,
29 N:o 59.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
till och med beröfva länsstyrelserna rättighet att gifva detta medgifvande,
som det nu är fråga om, eu rättighet som utskottet
dock har velat lämna länsstyrelserna, ja då vore ju alla utvecklingsmöjligheter
i det närmaste afklippta. Jag kommer särskildt
ihåg, huru det var, när vi här om året skulle bevilja ett anslag
till landsvägen till Karesuando. Det var föreslaget, att den skulle
bli bredare än hvad man inom utskottet ansåg lämpligt. Och
jag vill erinra om att, när man på detta sätt bygger vägar, som
äro smalare än hvad man kan anse för framtiden lämpligt, så
bör man ej heller söka hindra en trafik med ett fortskaffningsmedel,
som väl torde, huru man än resonerar, få räknas till
framtidens. Då jag icke har den uppfattningen, att det skulle
bli så farligt, som det här utmålats, och då det i § 14 finnes
bestämmelser angående automobilkörares försiktighetsmått, så kan
jag icke inse nödvändigheten af en sådan bestämmelse, som i
denna punkt 3, utan ber att få vidhålla yrkandet om bifall till
reservationen rörande denna punkt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner i ämnet, blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.
Punkten å:o).
Utskottets hemställan bifölls.
Härefter föredrogs punkten 5:o); och yttrade därvid:
Herr Segerdahl: Herr talman! På de skäl, som jag förut
anfört, anhåller jag att få yrka, att detta moment måtte utgå.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 6:o)—9:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 2.
Föredrogs och godkändes lagutskottets utlåtande n:o 48, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik samt till
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen.
Förslag
till förordning
om
automobiltrafik.
(Forts.)
N:o 59. 30
Förslag
till lag om
rikets flagga.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
§ 3.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets
utlåtande n:o 49, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rikets flagga, dels ock två med föranledande
af nämnda proposition väckta motioner.
Genom en den 5 nästlidne april dagtecknad proposition, som
blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogadt förslag till lag om rikets flagga.
I sammanhang med nämnda proposition hade lagutskottet
till behandling förehaft två särskilda till utskottet öfverlämnade
motioner, hvilka i anledning af propositionen väckts, den ena,
n:o 160, inom Andra Kammaren af herr J. E. Centerwatt, och
den andra, n:o 43, inom Första Kammaren af herrar F. E. K.
Alcerberg, J. Bernström, K. H. Ii. Tillberg och E. Fränckel.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, under förklarande, att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunde i oförändradt
skick bifallas, måtte, med anledning^ af propositionen samt med
afslag å herr Centerwalls och herr Åkerbergs m. fl. motioner, för
sin del antaga ett vid utlåtandet fogadt förslag till lag angående
rikets flagga.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, beslöt
kammaren på hemställan af herr talmannen, att det i utlåtandet
innefattade lagförslaget skulle paragrafvis föredragas.
1 och 2 §§.
Godkändes.
För 3 § hade utskottet föreslagit denna lydelse:
Färgen å flaggans sidofält skall vara ljust mellanblå och å
korset guldgul.
Likare å mönsterfärger, sådana ett vid Konungens förslag
till denna lag fogadt tygprof utvisar, skall tillhandahållas å de
ställen, Konungen bestämmer.
Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af:
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Såsom
herrarne inhämtat af utskottets utlåtande, har Kungl. Maj:t här
föreslagit, att mom. 2 af nu föredragna paragraf skulle hafva
följande lydelse: »Likare å mönsterfärger, sådana härvid fogade
tygprof utvisar, skall tillhandahållas» etc.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
31 N:o 59.
Utskottet tiar däremot föreslagit denna lydelse: »Likare å
mönsterfärger, sådana ett vid Konungens förslag till denna lag
fogadt tygprof utvisar» etc. Anledningen till denna ändring är
den, att man ansåg, att tygprof ju icke kan bifogas själfva lagarna,
och därför har man trott, att utskottets förslag skulle vara bättre.
Nu har emellertid under debatten i Första Kammaren framkommit
ett yrkande, som jämväl blifvit af Första Kammaren
bifallet, gående ut därpå att mom. 2 helt enkelt skulle hafva
följande lydelse: »Likare å mönsterfärger» —• så hoppas mellanmeningen
öfver — »skall tillhandahållas» etc. och att däremot i
ingressen skulle införas ett tillägg, så att den skulle komma att
lyda: »Att Riksdagen, under förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kan i oförändradt skick bifallas, måtte,
med anledning af propositionen samt med afslag å herr Centerwalls
och herr Åkerbergs m. fl. motioner, för sin del med godkännande
af det vid Konungens förslag till denna lag fogade tygprof för
likare i mönsterfärger antaga följande».
När utskottet föreslog lydelsen i denna andra paragraf,
ansåg utskottet visserligen, att denna lydelse var bättre än den
Kungl. Maj:t föreslagit, men vi kunde icke heller förbise, att vårt
förslag icke heller var så bra affattadt. Nu kan det icke vara tu
tal om att det förslag, som framlagts under debatten i Första
Kammaren och som jämväl där antagits, är bättre äfven än
utskottets förslag. Det är med anledning däraf, som jag vill yrka
bifall till det förslaget, att tredje paragrafens mom. 2 skall erhålla
följande lydelse: »Likare å mönsterfärger skall tillhandahållas å
de ställen, Konungen bestämmer». I sammanhang härmed föreslår
jag, med afseende å ingressen, att densamma måtte få den
lydelse jag nyss uppläste.
Herr talman! Jag yrkar, som sagdt, bifall till detta förslag.
Herr Hammarskjöld: Det skulle vara af intresse att få veta,
om lagutskottet verkligen har skaffat sig så säkra underrättelser
om att färgen, särskildt på det blå tyget, som nu blifvit af Kungl.
Maj:t föreslagen, verkligen är hållbar. Yi hafva ju reda på litet
hvar, att när den kungl. propositionen härom inkommit till Riksdagen,
så voro ett par fabrikanter af flaggor uppe här och visade
olika prof på tyg, hvarvid de anmärkte att just den färg, som af
Kungl. Maj:t föreslagits, var absolut omöjlig att framställa af s. k.
äkta färg. Däremot förklarades en annan färg, som de visade
prof på och som var så nära lika den af Kungl. Maj:t föreslagna,
att jag för min del icke kunde skilja den ena från den andra,
vara af beskaffenhet att kunna framställas hållbar och äkta.
Jag anser, att det skulle vara mycket beklagligt, om Riksdagen
nu skulle antaga en lag om eu färg på flaggan, som sedan
icke skulle kunna framställas, så att den blefve hållbar, utan att
vi sedan öfver hela landet skola få se urblekta, gråblå flaggor.
Förslag
till lag om
rikets flagga.
(Forts.)
N:o 59. 32
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Förslag
till lag om
rikets flagga.
(Forts.)
Det är därför jag tager mig friheten att anhålla att från lagutskottets
sida få några upplysningar härom.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Sehotte: Herr
talman! Då Kungl. Maj:t föreslog den färg, å hvilken tygprof
var bifogadt Kung! Maj:ts proposition, hade de olika flaggfärgerna
varit föremål för undersökningar, som verkställts af konstakademien
rörande färgäktheten. Det befanns därvid, att den något starkare,
mer i ultramarint stötande blå färgen mycket snart förändrade
sitt utseende och gaf intryck af att lätt fälla färgen. Däremot
ansåg konstakademien, att den nu föreslagna färgen, enligt de
prof akademien gjort, var så tillfredsställande som möjligt, därest
färgning verkställdes med verkligt äkta färg. Akademien öfverlämnade
alla dessa flaggprof -— det var rätt många — till Kungl.
Maj:t, hvarvid å profven var annoteradt, hur lång tid hvart och
ett af dessa prof varit utsatt för solens inverkan eller för särskilda
urblekningsåtgärder.
Nu har emellertid såväl samtidigt med framläggandet af
Kungl. Maj:ts proposition som sedermera från en del fabrikanter
gjorts gällande, att den nyans, som ett af dem företedt prof upptog,
skulle vara mer hållbar, särskild! om den färgats med viss
äkta färg. Om nu det af Kungl. Maj:t framlagda prof, såsom
nämnda fabrikanters mening var — det finns andra fabrikanter,
som icke i allo dela den meningen — icke skulle alldeles hålla
sig, torde Riksdagen, utan att därför frångå den färg, som här
är fråga om, kunna fastställa densamma. Kungl. Maj:t torde,
innan lagen utfärdas, genom infordrande af tygprof från olika
fabrikanter och dessa profvers undersökning på färgäkthet, komma
till eu, såvidt möjligt är, hållbar färg, i det allra närmaste lik
den, som nu föreslagits till antagande. Jag säger såvidt möjligt,
hållbar, ty de blå färgnyanserna äro knappast hållbara annat
än i ylle eller siden. Men samma färger i bomullstyg blifva
oftast snart mer eller mindre urblekta. Likasom herr Hammarskjöld
tror jag, att man skall få ytterst svårt att skilja på det
prof, som bilagts den kungl. propositionen, och det prof, som de
af honom åsyftade fabrikanterna företett, hvadan, äfven om de
senare profven skulle befinnas bättre, hinder ej torde möta att
antaga dessa såsom normalfärger.
Jag tror därför icke, att det är någon risk för kammaren
att binda sig vid en färg i detta fall, enär Kungl. Maj:t kommer
att söka pröfva och få så hållbar tillverkning som möjligt i den
bestämda nyansen. Sedan beror gifvetvis hållbarheten ytterst på
användning af äkta färgmedel. Det är klart, att den ena fabrikanten
kan hafva bättre tillverkning än den andra; men jag har
kommit till den öfvertygelsen, att den af Kungl. Maj:t föreslagna
färgnyansen i färgen kan framställas på ett hållbart sätt.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
33 N:o 59.
Herr Zetterstrand: Vid behandlingen af denna fråga i Förslag
lagutskottet framställdes också bland oss den önskan, att man la-> om
måtte tillse, att färgen gjordes så hållfast som möjligt. Det sades, nkets ^a"aatt
det prof, som bilagts den kungl. propositionen, icke vore håll- CForts-)
bart, men att detta berodde på den stora skyndsambeten vid tillverkningen.
Däremot fanns det ett annat prof, som uppgafs vara
så hållfast, som gärna möjligt vore; till färgen var detta så lika
det andra, att vi knappast kunde se någon skillnad. Då synes
det mig, att detta prof bör kunna läggas till grund för färgens
bestämmande.
Härmed var öfverläggningen slutad. Här talmannen gaf
propositioner i ämnet; och blef därvid det af herr Zetterstrand
under öfverläggningen framställda yrkandet angående 3 § af
kammaren bifallet.
^ §■
Godkändes.
Utskottet hade, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl.
Maj ds förslag, hemställt, att 5 § måtte erhålla följande lydelse:
Hans Maj:t Konungen och med hans tillstånd medlem af
konungahuset må föra tretungad flagga, med eller eller utan rikets
vapen å hvitt fält i korsets midt, så ock använda sådant tecken
i den tvärskurna flaggan.
Enligt bestämmelser, som Konungen i kommandoväg meddelar,
må i tretungad flagga, för utmärkande af befäl, föras visst
tecken, anbragt i det öfre inre fältet.
I öfrigt får ej flagga förses med märken, bokstäfver eller
andra tecken.
I den af herr Centerwall väckta motionen hade föreslagits,
att denna paragraf skulle lyda sålunda:
»Hans Maj:t Konungen, Riksdagen och med Konungens tillstånd
medlem af konungahuset må föra tretungad flagga, med
eller utan rikets vapen å hvitt fält i korsets midt, så ock använda
sådant tecken i den tvärskurna flaggan.
Enligt bestämmelser, som Konungen i kommandoväg meddelar,
må i tretungad flagga, för utmärkande af befäl, föras visst
tecken, anbragt i det öfre inre fältet.
I öfrigt får ej flagga förses med märken, emblem eller bokstäfver.
»
I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Segerdahl,
med hvilken herrar Jansson i Edsbäcken och Nordin instämt,
hemställt, att åt ifrågavarande paragraf måtte gifvas denna lydelse:
»Hans Maj.t Konungen må föra tretungad flagga, med eller
utan rikets vapen å hvitt fält i korsets midt, så ock använda
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 59.
3
N:o 59. 34
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Förslag
till lag om
rikets flagga.
(Forts.)
sådant tecken i den tvärskurna flaggan. Sådant tecken må ock,
med Hans Maj:t Konungens tillstånd, medlem af konungahuset
föra i den tvärskurna flaggan.
Enligt bestämmelser, som Konungen i kommandoväg meddelar,
må i tretungad flagga, för utmärkande af befäl, föras visst
tecken, anbragt i det öfre inre fältet.
I öfrigt får ej flagga förses med märken, bokstäfver eller
andra tecken.»
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Segerdahl yttrade: Herr talman, mina herrar! De
bestämmelser, som för närvarande finnas angående våra flaggförhållanden,
äro spridda i flera särskilda förordningar och påbud.
Året 1905 och dess händelser ha medfört ett behof af samling
äfven kring ett symboliseradt Sverige. Och åt denna symbol vill
man nu för första gången i vårt land gifva lagens fasta grund.
Det är en lag om rikets flagga, man vill stifta.
En af hufvudgrunderna för all lagstiftning är, att det skall
finnas konsekvens i lagen, att den skall vara fri från motsägelser.
Föredragande departementschefen har till statsrådsprotokollet
yttrat, att det borde finnas en hufvudtyp af den svenska flaggan,
den tvärskurna, men att därjämte kunde finnas en specialflagga
för krigsmakten till lands och sjöss. Denna specialflagga har
blifvit kallad örlogsflagga. Lagutskottet har, då det sökt bemöta
ett par inom Riksdagen väckta motioner, som gått ut på att den
tretungade flaggan skulle föras äfven å riksdagshuset, yttrat: »Då
den tretungade flaggan återföres till sin ursprungliga natur af uteslutande
örlogsflagga, bör den ej föras å riksdagshuset.» I lagtexten
har denna tanke om den tretungade flaggan vunnit uttryck
på det sätt, att där står: »Flaggan skall vara tvärskuren, utom
då den användes såsom örlogsflagga, i hvilket fall den skall vara
tretungad.» Örlogsflagga betyder ju, att flaggan skall ha något
samband med det, som hör till krigsväsendet. Nu är i den föredragna
paragrafen af lagförslaget ifrågasatt, att med Hans Maj:t
Konungens tillstånd medlem af konungahuset må föra tretungad
flagga. Detta anser jag vara eu motsägelse i lagen, då den tretungade
flaggan förut uttryckligen blifvit betecknad såsom örlogsflagga.
Jag har för min del icke funnit något att erinra mot att
Hans Maj:t Konungen själf skulle föra tretungad flagga. Plan är
högste befälhafvaren för krigsmakten, och såsom sådan bör han,
där han så önskar, kunna föra den tretungade flaggan. Men däremot
har jag icke funnit något skäl för att äfven annan medlem
af konungahuset, särskildt icke de kvinnliga, skulle äga föra den
flagga, som i lagen kallas örlogsflagga.
Det finnes en annan anledning för den reservation, jag jämte
tvenne andra ledamöter af lagutskottet anmält vid denna paragraf.
Onsdagen den 16 Maj, e. ro. 35
Blefve det bestämdt, att konungahusets medlemmar och krigsmakten
till lands och sjöss skulle äga föra den tretungade flaggan,
då skulle utan tvifvel denna flagga komma att anses såsom en
förnämligare flagga, såsom en rangflagga. Hvilken inverkan detta
skulle ha på dem. som äro anställda i krigsmakten, behöfver jag
icke säga. Men jag tror för min del, att denna inverkan icke
skulle vara i alla afseenden lycklig.
Hvad angår det särskilda märke, hvarom § 5 talar, så har
jag ansett, att det icke finnes något att anmärka mot att samma
märke må föras af alla konungahusets medlemmar i den tvärskurna
flaggan.
I enlighet med hvad jag nu har sagt, har jag föreslagit en
annan lydelse af § 5, eu lydelse, som går ut på, att väl Hans
Maj:t Konungen skulle kunna föra såväl den tvärskurna som den
tretungade flaggan, båda flaggorna med eller utan det särskilda
märket, men att däremot öfriga medlemmar af konungahuset endast
skulle äga föra den tvärskurna flaggan, med det särskilda märket
i densamma, därest Hans Maj:t Konungen därtill lämnade sitt
medgifvande.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den af mig
jämte tvenne andra medlemmar af lagutskottet afgifna reservationen.
Herr Centerwall: Herr talman! Det kan ju icke nekas,
huru man än vänder saken, att i hela svenska folkets medvetande
den tretungade flaggan kommit att stå såsom något förnämligare
än den tvärskurna, och därvidlag ledes folkmedvetandet såsom vid
många tillfällen af förnuftiga skäl, först och främst af skönhetskänslan
ty den tretungade flaggan är onekligen mycket vackrare
— samt äfven af nationalstoltheten vid tanken på de bragder, som
utkämpats under den tretungade flaggan. Det har verkligen något
förvånat mig, att en parlamentarisk regering som den nuvarande
liberala regeringen har velat, att Riksdagen skall stryka den tretungade
flaggan, som till förargelse för åtskilliga, ej minst inom
hären och flottan, blåser här på huset. Ty det ligger väl ändå,
äfven för den, som håller konungatanken högt, äfven för den, som
vill, att konungamakten skall vara berättigad likaväl som''folkmakten,
det ligger för honom nära till hands att anse, att de i så
fall också skola ha lika och jämlika symboler. Det är ju sant,
att symbolen, sinnebilden, är för mången en bisak. Men det är
lika sant, att för flertalet af människorna är den en bild, som
återgifver det inre väsendet. Jag har i min motion påpekat, hvad
en sådan sinnebild kan åstadkomma. Huru den kan försätta ett
helt folk i en bestämd stämning, därom påminnas vi af de historiska
händelser, som ytterst föranledt denna flagglag.
Men om jag sålunda finner det lika egendomligt, att denna
regering har framlagt ett sådant förslag, som att Riksdagen skulle
N:o 59.
Förslag
till lag om
rikets flagga.
(Forts.)
N:o 59. 36
Förslag
till lag om
rikets flagga.
fForts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
förklara sig vara villig att stryka sin tretungade flagga, så förstår
jag det likväl mycket bra. Äfven den starkaste vilja måste någon
gång kompromissa, och jag föreställer mig, att här föreligger en
kompromiss mellan regeringens vilja och en annan vilja, om
hvilken jag icke är befogad att yttra mig och som jag anser böra
så långt som möjligt respekteras. Men jag är också fullt säker
på, att denna vilja icke kan på något sätt med misshag se, att
på detta hus blåser en tretungad flagga, utan jag fruktar, att det
är »småviljor», som spelat in litet här. Jag har redan antydt, att
sådana viljor finnas inom hären och flottan. Nu är att komma
ihåg, att jag under min nu ganska långa riksdagsmannabana ofta
fått uppbära beskyllningar för att vara militaristiskt sinnad, att
arbeta för nya härordningar och flottökningar. Jag har all aktning
för hären och flottan. Men tyvärr finnes inom dessa, icke
minst den senare, åtskilliga personer af båda könen, som med
ovilja se, att några andra i världen skola föra denna tretungade
flagga utom de själfva och härens och flottans högste befälhafvare.
Att sådana viljor hafva medverkat härvidlag, det vet
jag, ehuru jag naturligtvis icke kan bevisa det. Huru dessa viljor
kommit att uppfinna ordet »nationalflagga», det vet jag icke. Men
det påminner närmast om den list, som man vill tillskrifva det
kön, som af somliga kallas »det svaga», men som i själfva verket
är det starkare. Har man väl uppfunnit ett sådant ord som
nationalflagga — kom ihåg, »nationalflagga» i denna tid, då man
fångar så många små fåglar med talet om nationell samling —
har man blott uppfunnit det ordet, då kan man förmå ofantliga
massor af människor att uppoffra sin riktiga känsla och i stället
taga till godo den abstrakta idé, som funnit sitt uttryck i regeringens
förslag. »Nationalflagga» — det låter så ståtligt, att hela
nationen skall föra samma flagga, Det har sagts af någon af de
högmögende myndigheter, som yttrat sig, att flaggan icke skall
skilja, utan ena. Nåja, då vill jag med den föregående talaren
säga, att konsekvensen blir, att alla, ända ifrån Kungl. Maj:t till
den ringaste af hans undersåtar, skola föra samma flagga. Då
skulle äfven konsekvensen bli den, att en befälhafvare, likaväl
öfver trupp som fartyg, skulle känna sig smickrad att gå i elden
under nationalflaggan. Och praktiskt sedt, är det ju icke. värdi
att tala om några svårigheter härvidlag. Det finnes ju vimplar
och gösar, hvarmed man kan utmärka örlogsfartyg, och så sker
äfven i andra länder. Och den, som icke nu för tiden kan skilja
ett pansarfartyg från ett kofferdiskepp, den kan ej heller skilja
den tretungade flaggan från den tvärskura.
Men nu vill jag icke gå så långt. Ty jag har litet aktning
för historisk tradition, hvilket skiljer mig från många af mina
radikala medbroder, jag har litet aktning för historisk tradition,
och såsom jag redan antydt, har un der den tretungade flagan
utförts sådana bragder — och kom icke och säg, att det är en
37 No 69.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
skam att utföra krigiska bragder, det är tvärtom en nödvändig- Förslag
het för en nations hälsa att göra det någon gång — det har under ty1 la9 om
den tretungade flaggan utförts sådana bragder, att jag icke skulle rihets ^99»-vilja, att vår krigsmakt blefve beröfvad densamma. Hvad Konungen (Forts-)
och hans hus beträffar, anser jag, att artighet och ridderlighet
fordra, att man icke rör något därvidlag. Ett folk, som aktar sig
själft, aktar sin statschef. Och hvad monarken bestämmer och gör
inom sitt eget hus, bör det lämna oberördt, särskildt då det gäller
de kungliga och furstliga damerna, som man är skyldig visa artighet.
Jag har således icke kunnat gå så långt, som den föregående
talaren, utan jag har nöjt mig med att yrka, att vi må
behålla den tretungade flaggan, så mycket mer som den blåser
så nära ett annat stort hus. Och en främling, som komme och
finge se, att flaggan på det ena stället vore den tretungade, vackra,
och på det andra den fulare, tvärskurna, skulle icke kunna undgå
att göra den reflexionen, att det dock vore någon skillnad i makt,
något som vi, som representera svenska folket, icke få godkänna.
Jag har verkligen hört, jag har någon gång i obevakade
ögonblick hört först sådana uttalanden som att det är besynnerligt,
att riksdagsmännen skola ha så många privilegier. Och jag
har, när den tretungade flaggan började föras på riksdagshuset,
hört dem säga: »Skola de där gubbarne ha den tretungade flaggan
också?» Ja, så låter det i dessa kretsar. När man hör sådana
resonemang, då får man en känning af att inom den högt aktade
hären och flottan utbildat sig en biprodukt, som icke borde finnas
där, den s. k. militarismen, som vi oupphörligen höra talas om i
denna kammare, som icke är något godt och som vi ej böra uppmuntra
genom rätten till en »specialflagga», som vi själfva ej få
föra. Vore det så, att vi förut fört den tvärskurna flaggan, då
skulle det icke hafva fallit mig in att på något sätt fordra, att vi
skulle ha någon annan. Då hade det varit fullkomligt riktigt att
tala om denna nationalflagga. Men nu ha vi den tretungade, och
för min del tycker jag det är så hårdt, att vi skola stryka den,
att jag icke kunnat undgå att framställa min tanke uti denna
motion. Jag skall också ta mig friheten att yrka, att § 5 må få
den lydelse, som jag föreslagit eller att »Hans Majestät Konungen,
Riksdagen och med Konungens tillstånd medlem af konungahuset
må föra tretungad flagga etc.» samt att naturligtvis sista satsen
må ändras på sätt utskottet föreslagit.
Jag vill, innan jag slutar, också betona, att det står »må»
och icke »skall» både i fråga om Hans Maj:t Konungen och Riksdagen.
Då må det således ankomma på vederbörande och vissa
omständigheter sedermera, huruvida de verkligen skola göra det
eller icke. Men att beröfva Riksdagen en rätt, som den fått, kan
jag icke vara med om, så länge som det i våra grundlagar uttryckligen
säges, att svenska folket representeras af Svenska Riksdagen.
Ft:o 59. 38
Förslag
till lag om
rikets flagga.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Chefen för civildepartementet herr statsrådet Schotte: Herr
talman! Herr Centerwall yttrade först, att han ansåg, dels att
det var märkvärdigt, att en parlamentarisk regering ville, på sätt
enligt hans åsikt här skett, nedsätta Riksdagens anseende eller
nedsätta Riksdagens ställning gent emot konungamakten genom
införandet af olika flaggor för dessa båda, dels också att han
trodde, att det var någon sorts kompromiss mellan regeringens
vilja och »en annan vilja». Det får jag bestämdt förklara, att
uti den frågan har det icke varit någon som helst kompromiss;
där har regeringen redan från början stått på den klara och
bestämda ståndpunkten, att Riksdagen bör föra den allmänna
nationella flaggan. Han talade också om »småviljor i här och
flotta», och särskilt attackerade han fruntimren, som han förklarade
vara synnerligen mäktiga och trodde, att regeringen tagit
inflytande af dem vid sitt lagförslag. Nej, något »kjortelregemente»
har det här icke varit, utan har regeringen redan från
början, troligtvis långt innan några fruntimmer hade reda på,
att en flagglag vore under utarbetande, intagit den ståndpunkten,
att regeringen önskade hålla flaggan så ren från afarter som
möjligt, göra flaggan till eu symbol af nationen, af dess enhet:
ett folk, eu flagga. Olika flaggor skulle uppenbarligen söndra i
stället för att ena, och man har därför så långt som möjligt och
som omständigheterna det medgåfvo velat hålla på den tvärskura
flaggan såsom nationalflagga.
Herr Centerwall har skattat åt den villfarelse, som kanske
hittills varit allmänt utbredd, nämligen att den tretungade flaggan
skulle vara förnämligare än den tvärskurna. Jag vill så långt
ifrån medge det, att jag snarare skulle vilja påstå, att det är den
tvärskurna flaggan, som är den egentliga svenska flaggan och
för mer än den tretungade flaggan, om man nu i detta fall skall
kunna tala om något för mer. Den tretungade flaggan _ är helt
enkelt en specialflagga, som bibehållits för krigsmakten till följd
af de ärorika minnen, som äro fästa vid densamma.
Herr Centerwall har sagt och i sin motion betonat att: »Det
torde ligga i naturen af ett verkligt konstitutionellt monarkiskt
statsskick, att Konung och folkrepresentation böra i tillämpliga
fall föra liknande sinnebilder för sin värdighet». För min del
tror jag icke, att flaggan är någon sinnebild utaf värdighet eller
något uttryck för att den ene eller den andre har större värdighet
eller makt uti det politiska lifvet, utan det är ett nationellt
tecken, kring hvilket vi samlats i mulna som i klara dagar, och
kring hvilket vi allt framgent skola samlas i gemensamma ansträngningar
för landets och folkets väl. Allenast därmed att
Riksdagen för den tvärskurna flaggan, allenast därmed kan den
tretungade flaggan få karaktären af en specialflagga. Skulle Riksdagen,
Konungen och krigsmakten föra den tretungade flaggan,
ja, då vore just därmed vunnet, hvad man velat undvika, näm
-
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
39 N:o 59.
ligen att den tretungade skulle vara förnämligare än den tvärskuren
Det
är icke meningen, att den tretungade flaggan skall
representera nationens »spetsar», utan det är meningen, att den
skall representera krigsmakten, d. v. s. en del af nationen, vara,
som jag sagt förut, en specialflagga. Den plats, där nationens
valda ombud sammanträda för att öfverlägga om landets öden,
den platsen bör mer än någon annan krönas af den nationella
flaggan, samma nationella flagga, som blåser öfver våra skolor
och våra andra bildningsanstalter och som borde hissas öfver
hvarje svenskt hem.
Jag tror, att kammaren gör riktigt och klokt uti att i detta
fall bifalla Kungl. Maj:ts proposition.
Herr Warburg: Herr talman! Det torde väl vara så, som
herr statsrådet och chefen för civildepartementet vid föredragningen
af detta ärende framhållit, att det kan vara olika meningar,
mycket olika meningar om huru denna flaggfråga bör ordnas.
Det är ju klart, att mången härvidlag kunde önska, att det icke
skedde för många förändringar. Men om förändringar skola ske,
böra vissa principer vidhållas. Antingen så, som man har genomfört
saken i vissa andra länder, t. ex. Danmark, nämligen att
skilja mellan statsflagga och privat flagga eller, såsom här föreslagits,
införa en örlogsflagga och en allmän »nationalflagga».
Men det kunde också tänkas vara önskvärd!, såsom chefen för
6:te arméfördelningen föreslagit, att »den bärande tanken varit» eu
enhetsflagga utan alla afarter. Detta har heller icke varit främmande
för herr statsrådet, då han själf betonar, att många skäl
tala härför, ehuru han afstått härifrån, därför att man då skulle
hafva behöft uppoffra den tretungade flaggan. För min del skulle
jag hafva önskat, att vi fått en enhetsflagga utan uppoffring af
den tretungade, nämligen genom att göra just denna flagga till
enhetsflagga. Jag kan därvidlag åberopa två auktoriteter, hvilka
båda framhållit, att den tretungade flaggan i alla afseenden
är vackrare. Dessa auktoriteter äro öfverintendentsämbetet och
akademien för de fria konsterna. Akademien har tillika uttryckligen
betonat önskvärdheten af att den tretungade flaggan måtte
komma till användning i största möjliga utsträckning. Ja, den
största möjliga utsträckningen hade det blifvit, om den hade gjorts
till enhetsflagga. Det låter sig nämligen icke förneka, att traditionen
blifvit sådan, att den tretungade flaggan af många anses
vara förnämligare, och då kunde man ha gjort på samma sätt
som den gången, då man hade obehaget att skilja mellan mamseller
och fröknar: man gjorde dem allesammans till fröknar.
Jag hade ock tänkt väcka en motion, om den tretungade
flaggan såsom enhetsflagga. Hvarför jag afstod därifrån, har i
främsta rummet berott därpå att man icke kan neka till, att
Förslag
till lag om
rikets flagga,
(Forts.)
N:o 59. 40
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Förslag
till lag om
rikets flagga.
(Forts.)
det ligger historiska förhållanden bakom, hvartill man får taga
hänsyn; den tretungade flaggan har i alla fall sedan gammalt haft
karaktären af att vara en örlogsflagga. Jag böjde mig för detta,
icke därför att det skulle vara nödvändigt att skilja mellan en
örlogsflagga och en nationell flagga, ty det finnes länder, mycket
större än Sverige, som icke ha någon sådan skillnad. I det fallet
vill jag erinra om Frankrike, Förenta Staterna, och, för att nu
taga länder, som i storhet ligga närmare vårt eget, Belgien, Nederländerna,
Portugal och Schweiz. Detta visar emellertid, att det
icke är nödvändigt att ha någon skiljaktighet i detta fall. Vidare
kom härtill en rent praktisk synpunkt, nämligen den att jag erfarit,
det många anse, att den tretungade flaggan medför en del
större kostnader, icke egentligen vid tillverkningen utan i fråga
om underhållet, och då man önskar, att flaggan måtte bli spridd
så långt som möjligt och afhållen i största möjliga utsträckning,
var detta ett motiv för mig att afstå från yrkandet om den tretungade
enhetsflaggan. Det synes mig dock vara tämligen gifvet,
att man bör tillse, att det blir sträng konsekvens i hvad vi besluta.
Skola vi hafva en särskild »örlogsflagga», så skall den
ock endast vara eu örlogsflagga. Jag kan icke få i mitt hufvud,
att i ty fall någon annan skall vara berättigad att föra örlogsflagga
än hären och flottan samt härens och flottans högste befälhafvare.
Af denna anledning anhåller jag att få yrka bifall till
herr Segerdahls reservation.
Häruti instämde herrar Branting, Söderhergh i Karlshamn,
Nordin och Berggren.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Genom antagandet af
detta lagförslag skulle fallet bli, att man finge en nationalflagga
och en örlogsflagga. Man har nu ansett det vara af mycket stor
betydelse, att denna nationalflagga skall hållas i helgd och anses
vara allas vår gemensamma egendom. Under sådana omständigheter
är det icke blott en parlamentarisk regering eller småviljor,
som yrkat på att den tvärskurna flaggan skulle svaja öfver Riksdagens
hus, utan äfven lagutskottet, som är sammansatt af mycket
olika element i politiskt afseende, har enhälligt varit af den
uppfattningen, att den flagga, som skall svaja öfver de tusen
hemmen i Sveriges land, också skall svaja öfver riksdagshuset.
Däremot har man i likhet med regeringen ansett, att det finnes
praktiska hänsyn och att äfven gamla traditioner tala för att en
särskild örlogsflagga skulle finnas, hvilket, som bekant, i många
länder är fallet. Emellertid är det ett annat inkast, som är svårare
att bemöta. Reservanterna yrka nämligen, att denna tretungade
flagga icke skall få föras af medlemmar af konungahuset,
med undantag för Konungen själf. I det fallet får jag
säga, att inom utskottet var det också vår eniga och bestämda
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
41 X:o 59.
uppfattning, att det riktiga och fullt konsekventa i denna sak Förslag
vore, att ingen annan af konungahusets medlemmar än Konungen la9 om
själ!’ skulle få föra den tretungade flaggan. Det har förefallit n
oss som om det i åtskilliga länder betraktades såsom ett prero- ( or s''
gativ för Konungen att bestämma flaggan för medlemmar af konungahuset,
och likaledes hafva vi af flaggkartor inhämtat, att
på åtskilliga ställen medlemmar af konungahuset fört samma
flagga som Konungen. Under sådana förhållanden, och när man
hört sägas, att det skall vara vår åldrige monarks innerliga önskan,
att så måtte blifva, har man ansett sig icke böra korsa
dessa hans önskningar. Jag medgifver, att det är en afvikelse
från hvad lagen i öfrigt innehåller, men vi böra väl icke sätta
oss emot denna önskan. Yi komma ju i alla fall därhän, att vi
få en nationalflagga, som vi alla kunna respektera och älska, och
denna nationalflagga må väl anses såsom den förnämsta. Det
är äfven den, som bör svaja på detta hus.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Centerwall: Det är sällan man från statsrådsbänken
fått höra ett anförande med så stark lyrisk klang och flykt
som det, hvilket herr statsrådet och chefen för civildepartementet
nyss höll. Men den lyriska flykten ledde därhän, att undertecknads
ringa person fick en oberättigad beskyllning, nämligen den,
att jag skulle hafva sagt, att kvinnan i denna sak öfvat inflytande
på regeringen; något sådant har icke fallit mig in att säga.
Snarare är det väl på Riksdagen, som kvinnan inverkat, eftersom
nu bägge kamrarna beslutit en skrifvelse till Kungl. Maj:t om
utredning angående rösträtt äfven för kvinnor, och när den skrifvelsen
kommer fram, hoppas jag, att det kvinnliga inflytandet
skall göra sig gällande äfven hos regeringen.
Jag intager här den behagliga ställningen, att jag får flytta
mina flaggor på två fronter, den ena mot utskottet, för att icke
säga regeringen, och den andra mot reservanterna. Dessa senare
hafva låtit fånga sig af ordet nationalflagga, hvilket blott är ett
nytt bevis på språkets makt öfver tanken, en makt som man för
resten dagligen här ser bevisas.
Det är väl ett misstag, som jag begått — jag är skyldig
att säga det, efter den upplysning, att det ej kompromissats i
detta afseende, som herr statsrådet lämnat — då jag sade, att
regeringens förslag berott på en kompromiss, och det får jag således
taga tillbaka. Men jag kan icke gå in på det resonemang,
som därefter följde. Herr statsrådet sade, att regeringen vill
hålla flaggan ren. Men icke blir väl flaggan oren, om den föres
tretungad på riksdagshuset; det kan jag icke tro. Jag förstår
honom väl, då han säger, att denna så kallade nationalflagga
skall kunna, såsom orden folio, blåsa lika väl från Riksdagens
hus som från ett skolhus. Det sista kunde ju vara ägnadt att
N:o 59. 42
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Förslag
till lag om
rikets flagga.
(Forts.)
fånga mig särskildt, men jag tycker icke, att det argumentet var
så styft.
Af föregående talare har påpekats den onekliga inkonsekvens,
som ligger däri, att, om det skall vara en nationalflagga, hvilken,
såsom utskottet säger, af alla goda medborgare skall omfattas
med vördnad och kärlek och hvilken de böra föra på sina hus,
det må nu vara ett slott eller en koja, det då icke linnes något
skäl, hvarför icke alla skulle kunna föra en sådan nationalflagga.
Och då finnes knappast heller något skäl för en särskild örlogsflagga.
Skulle icke hären och flottan känna sig smickrade att
få kämpa under en sådan nationalflagga, i synnerhet efter den
allmänna värnpliktens införande?
Reservanterna hafva ställt sig på en ren och fattbar ståndpunkt;
jag åter står på eu mera svårförsvarad ståndpunkt, och
jag kan ej säga, att mitt förslag är fullt konsekvent. Men icke
höra vi härvidlag draga ut konsekvenserna alltför mycket, ty
det finnes något, som heter hänsyn och artighet, och för min
del vill jag hellre få beskyllning för bristande konsekvens, än
beskyllning för bristande artighet mot dem, mot hvilka man skall
vara artig.
Sakskälen hafva framförts af herr Warburg, hvilken också
omnämnt förhållandena därvidlag i främmande länder, och dessa
skäl skulle också jag hafva anfört i mitt förra yttrande; men då
jag haft tillfälle att taga del af herr Warburgs tillämnade motion
och jag således visste, att han, när han begärde ordet, skulle
vidröra dem, så kunde jag ju icke göra det.
Det är af vice ordföranden i lagutskottet sagdt, att de kommit
öfverens, ledamöterna i det högt ärade utskottet, att det bör
vara en örlogsflagga och en nationalflagga. Jag tror icke, att jag
misstager mig lika mycket, som när jag talade om kompromissen,
om jag säger, att någonting dylikt nämndes redan i det särskilda
utskottet under den sista urtima riksdagen och att det väl torde
vara därifrån, som öfverenskommelsen härstammar. I lagutskottet
finnes ju dessutom eu mycket energisk vilja, som representerar
sjövapnet och som kanske gjort sig gällande. Huruvida det är
så, det vill jag icke vidare forska i. Men att utskottet kommit
till ett enhälligt beslut, det är väl icke alltid något bevis på att
beslutet är riktigt. Ty utskottet såsom alla andra påverkas af
intryck och föreställningar för dagen, och det kan ju icke nekas
till att vi för närvarande äro mycket svaga för allt, som börjar
på »national». Det har jag för öfrigt alls ingenting emot; gifve
Gud, att vi voro så svaga för det nationella, att vi komme till
en verkligt nationell samling och att ingen af oss, hög eller låg,
någonsin gjorde eller sade någonting, som kan söndra nationen eller
dess representation.
Jag vidhåller tillsvidare mitt yrkande.
43 N:o 59.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats af slutad, fram- Förslag
ställde herr talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder
förekommit, proposition l:o) på godkännande af utskottets förslag, ''
2:6) på godkännande af det förslag, som framställts i den af herr °r s''
Segerdahl afgifna reservationen, och 3:o) på bifall till det af herr
Centerwall framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf
och sedan till kontraproposition antagits det under 2:o) omförmälta
yrkandet, nu uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition
:
Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till 5 § i lag angående rikets flagga, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag, som framställts
i den af herr Segerdahl afgifna reservationen.
Omröstningen utföll med 122 ja mot 75 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag.
6 och 7 §§, slutstadgandet och rubriken.
Godkändes.
Utskottets hemställan.
Kammaren biföll det af herr Zetterstrand härutinnan under
öfverläggningen angående 3 § framställda yrkandet.
§ 4.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande Andra Kammarens Om wpptredje
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 17, i anledning af väckt rättande af
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upprättande af öfver9statens
redogörelse öfver statens skogsparker m. m. skogsparker
Till förberedande behandling hade till Andra Kammarens m. m.
tredje tillfälliga utskott hänvisats en af herr C. P. Jansson i Edsbäcken
m. fl. väckt motion, n:o 29, hvari hemställdes:
l:o) att Riksdagen behagade besluta att anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes genom domänstyrelsen låta, i den mån material
N:o 59. 44
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om upp- därtill funnes och kunde erhållas, utarbeta och för Riksdagen
''redogörelse framlägga redogörelse för hvarje statens skogspark, därvid säröfver
statens skildt framhölles önskvärdheten af uppgifter öfver ytvidd och
skogsparker virkesmängd samt dessas fördelning på de särskilda årsklasserna,
m. m. produktionsförmåga, afverkningsbelopp och förvaltningskostnad,
(Ports.) samt att denna redogörelse antingen upptoges i de årliga statistiska
uppgifterna från domänstyrelsen eller på annat möjligen
lämpligare sätt meddelades Riksdagen; samt
2:o) att, om så befunnes lämpligt, föranstalta om utarbetande
af ett kartverk, med'' till exempel generalstabens topografiska
karta som underlag, utvisande skogsparkernas läge och gränser.
Inom Första Kammaren hade en lika lydande motion väckts
af herrar Bergström och Stephen s, och hade nämnda kammares
första tillfälliga utskott, som förehaft motionen till behandling, i
utlåtande n:o 4 föreslagit: att Första Kammaren ville för sin del
besluta, det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla,
det täcktes Kung! Maj:t vidtaga åtgärder dels för en utveckling
i ofvan angifna riktning af den officiella statistiken för
skogsväsendet, dels ock för åstadkommande genom domänstyrelsens
försorg af ett kartverk, med generalstabens kartblad till underlag,
utvisande de allmänna skogarnas läge och gränser, för att öfver
lämnas till Riksdagens bibliotek.
På sätt ett till utskottet öfverlämnadt protokollsutdrag för
den 4 sistlidne april utvisade, hade Första Kammaren bifallit
hvad dess förenämnda utskott sålunda föreslagit.
Utskottet hemställde, att Andra Kammaren måtte biträda
det beslut, Första Kammaren i detta ärende fattat.
Efter uppläsandet af utskottets hemställan lämnades på begäran
ordet till
Herr Starbäck, som yttrade: Herr talman! Utan tvifvel
är den fråga, som detta betänkande berör, en af de allra viktigaste
för vårt lands ekonomiska välfärd, och ehuruväl jag icke
kommer att framställa något annat yrkande, än det som föreslås
af det tillfälliga utskottet, vågar jag dock taga kammarens tid i
anspråk några minuter för att göra några erinringar till detta
betänkande.
Då Andra Kammarens utskott delvis stöder sig och sitt betänkande
på att upprepa Första Kammarens tillfälliga utskotts
motivering, skall jag be att få fästa uppmärksamheten till att
börja med på några af de siffror, som finnas i detta Första Kammarens
tillfälliga utskotts betänkande. Om man jämför de siffror,
som där finnas, med de uti »Bidrag till Sveriges officiella statistik»
om statens domäner för år 1904 förefintliga siffror rörande
skogsväsendet, skall man finna en högst öfverraskande skillnad.
Jag skall icke trötta med att i detalj framhålla dessa siffror, utan
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
45 N:o 59.
endast påpeka, att utskottet för de tre nordligaste reviren Luleå, Om uppSkellefteå
och Umeå uppgifver afverkningen till nära 90,000
kubikmeter mera, än den officiella statistiken angifver uti nyss o}ver9statens
omnämnda publikation. Att utskottet har haft någon anledning skogsparker
härtill är ju ganska säkert, ehuru jag icke kunnat finna den- m. m.
samma. Följden af detta förhållande är gifvetvis den, att ut- (Forts.)
skottet också har fått större siffror för afverkningen i kubikmeter
per hektar, än man får fram, om man följer de af mig använda
siffrorna. Detta torde emellertid icke spela så stor roll.
Men jag skall be att få fästa uppmärksamheten på ett par
andra förhållanden, som spela en desto större roll, när det gäller
att bedöma afverkningens storlek. Det är nämligen på det sättet,
att de stora skogsarealer, som finnas i statens norrländska kronoparker,
innehålla visserligen en myckenhet s. k. »impedimenter»,
det vill säga marker, hvilka icke gifva någon afkastning. Till
dessa impedimenter ha emellertid räknats åtskilliga ungskogar,
som säkerligen redan nu kunna gifva en ganska betydlig afkastning.
Följden blir således den, att från impedimenterna böra afräknas
nu afkastningsgifvande skog, och följden häraf blir åter
den, att siffrorna i kubikmeter per hektar bli för stora.
Ett annat förhållande, som leder till samma resultat, är följande:
1896 års skogskommitté uppskattade Norr- och Västerbottens
impedimenter till 35 proc. af totalarealen. Men om ock
dessa siffror angifva förhållandet i länet i stort sedt, så är dock
detta icke fallet med afseende å kronoparkerna. Ty inom dessa
ligga ganska vidsträckta områden, hvilka tillhöra hemmanen,
särskild! inom Lappmarkerna. Det är en del ängar och s. k.
myrslogar. Och naturligt är, att dessa måste fråndragas kronoparkernas
areal. Vi få därför minska impedimentens areal för
kronoparkerna med omkring fem procent. Vi få således endast
30 proc. impedimenter, och resultatet blir, som jag nyss antydde,
detsamma; beräkningen af kubikmeter per hektar blir i utskottets
betänkande för hög. Nu kommer härtill, att uti kronoparkerna
finnes på många ställen en mängd öfvermogen skog, som icke
afverkas. Om man studerar domänstyrelsens berättelse för år
1904, faller det vidare ganska bjärt i ögonen, huru utomordentligt
ringa mängd af undermåligt virke, smärre virke, sparrar och
dylikt, som afverkats. Kubikmassan af försåldt virke har uppgått
till 53,385 kubikmeter, under det att på grund af dimensionslagarna,
som här uppe äga gällande kraft, å enskildt område af■verkats
ej mindre än 2,964,684 träd, hvilkas kubikmassa torde
hafva uppgått till omkring 10 gånger så mycket som den nyss
omnämnda siffran eller till omkring 550,000 kubikmeter. Detta
synes mig tyda på ett missförhållande, hvilket väl tarfvar beaktande.
Naturligtvis är det så, att af samma skäl, som siffrorna,
hvilka angifva kubikmassan pr har, hafva blifvit för höga, har
äfven den kontanta inkomsten pr har angifvits för hög.
N:o 59. 46
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om upp- Såsom förklaring på detta sistnämnda förhållande skulle
Redogörelse man kunna tanka si& att mycket störa penningsummor i dessa
öfver Statens nordliga trakter användts för skogsvården. Men om man granskar
skogsparker denna domänstyrelsens berättelse angående skogsväsendet, skall
m. m. man finna, att så icke är fallet, om man bortser från 75,000
(Forts.) kronor, som användts för utdikning. Man finner nämligen af
utskottets uppgifter, att kronoparkerna omfatta i areal af skogsmark
2,263,578 har, och häraf har fullständig skogsodling utförts
på 82,94 har och hjälpkultur på 144,62 har, allt för en sammanlagd
kostnad af 4,448 kronor 85 öre.
Allt detta är enligt mitt förmenande förhållanden, som tyda
därpå att utskottets utlåtande, att allt icke är välbeställdt för närvarande,
har fog för sig. Och säkerligen torde icke de åtgärder,
som af Första Kammarens tillfälliga utskott föreslagits och af
Första Kammaren bifallits, och till hvilka nu också denna kammares
tillfälliga utskott yrkar bifall, vara tillräckliga för att i
någon nämnvärd mån vare sig klart framhålla dessa missförhållandens
natur i sin helhet eller afhjälpa desamma. Jag tillåter
mig därför, herr talman, att fästa uppmärksamheten på en resolution,
som antagits af Sveriges största skogsvårdsförening, hvilken
lyder på följande sätt:
»Föreningen för skogsvård vill uttala önskvärdheten häraf,
att af Kungl. Maj:t en kommission tillsättes för undersökning af
de åtgärder, som böra vidtagas för att åstadkomma en rätt vård
af kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda enskilda
skogar i Norrland och Dalarne, samt att denna kommission må
bestå af representanter för såväl det allmänna som enskilda intresset.
>»
Som sagdt, har jag för närvarande intet annat yrkande att
göra än om bifall till utskottets hemställan. Men då jag för närvarande
är sysselsatt i en kommitté, hvars arbete berör äfven
hithörande frågor, och då utan tvifvel, som jag i början af mitt
anförande tillät mig framhålla, dessa frågor för vårt lands ekonomiska
väl äro af allra största betydelse, har jag icke kunnat
underlåta att därpå fästa kammarens uppmärksamhet.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Den föregående
talaren liar yrkat bifall till utskottets hemställan, som
innehåller, att Andra Kammaren måtte biträda det beslut, Första
Kammaren i detta ärende fattat. Första Kammarens beslut innehåller
enligt utskottets uttalande, att Första Kammaren ville för
sin del besluta, »det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder dels för en
utveckling i ofvan angifna riktning af den officiella statistiken
för skogsväsendet, dels och för åstadkommande genom domänstyrelsens
försorg af ett kartverk, med generalstabens kartblad till
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
47 N:o 59.
underlag, utvisande de allmänna skogarnas läge och gränser, för
att öfverlämnas till Riksdagens bibliotek.»
Nu lär det visserligen, såsom den förste talaren antydde,
vara möjligt, att det förhåller sig så, att allt icke är väl beställdt
på detta område. Men jag hemställer till honom och kammaren,
huruvida dessa missförhållanden kunna bli afhjälpta genom att
aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om att i de
statistiska uppgifterna skola linieras upp ytterligare en eller två
kolumner. Jag tror, att om man studerar motiveringen till Första
Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, skola motionärerna kunna
anses hafva fått svar på de önskemål de framställt i motionen.
Men att nu skrifva till Kungl. Maj:t med anhållan, att domänstyrelsen
skulle förändra formulär för statistiken, anser jag vara
ett märkvärdigt slut, sedan man först sagt, att i afseende å skogsförvaltningen
icke allt är väl beställdt. Den statistik, som nu
upprättas såväl i denna bransch som öfriga, innehåller ju ganska
göda och tydliga anvisningar och upplysningar. Och vidare upprättas
hvart femte år ett sammandrag, som är ganska fullständigt.
Jag kan därför icke inse, att vi behöfva skrifva till Kungl. Maj:t
med begäran om att få en bättre och fylligare statistik. Vederbörande
ämbetsverk lär väl, för så vidt statistiken icke är tillräckligt
tydlig och klar, draga försorg om att den blir något förändrad.
Jag tror icke, att jag är orätt underrättad, då jag vågar uttala,
att Kungl. Maj:t gått i författning om att skogsstatens reglementariska
föreskrifter skola blifva föremål för omarbetning, och där
finnas formulär för statistikens nuvarande uppställning. Det är
ju möjligt, att den bör något förändras, men skulle man därför
behöfva skrifva till Kungl. Maj:t i denna sak, såsom nu är föreslaget
! ?
Den andra punkten af skrifvelseförslaget innehåller, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om att genom domänstyrelsens försorg
upprättas ett kartverk, med generalstabens kartblad till underlag,
utvisande de allmänna skogarnas läge och gränser, för att öfverlämnas
till Riksdagens bibliotek. Det är väl dock nästan en
främmande fråga för Kungl. Maj:t att se till, att vi få än den
ena än den andra boken och än den ena än den andra kartan
till Riksdagens bibliotek. Det finns ju styrelser och delegerade,
som draga försorg om med hvilka handlingar och böcker Riksdagens
bibliotek skall fyllas. För resten, sådana kartor finnas. Det
finnes en ganska stor och utförlig karta öfver statens skogar. Om
herrarna besvära sig med att se efter, så finnes en sådan karta
för närvarande upphängd i en af Riksdagens lokaler. Det fattas
då endast att skrifva, att den icke finnes i Riksdagens bibliotek,
det är alltsammans. För öfrigt har hvarje revirförvaltare ett kartblad,
hvarå finnes uppritadt hvarenda skog med gränser och läge
inom det område, som han är satt att förvalta. Hvar och en,
som vill se, huru stora skogarna äro och hvar de äro belägna,
Om upprättande
af
redogörelse
öfver statens
slcogsparker
m. m.
(Ports.)
N:o 59. 48
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om upprättande
af
redogörelse
öfver statens
skogsparker
m. m.
(Forts.)
kan göra det lios revirförvaltaren. Äfven i afseende på denna
del af utskottets utlåtande är allt således godt och väl utan någon
skrifvelse, och jag tycker, att utskottet kommit till ett alltför litet
slut i denna fråga.
Men det är icke allenast för detta, som jag begärt ordet, utan
jag har velat påpeka något i den motivering, som skulle åtfölja
skrifvelsen till Kungl. Maj:t. Och det undras mig, huruvida icke
motiveringen är sj kifva hufvudsaken, fastän klämmen är liten och
mager. I denna motivering framhålles först, huru bra de utländska
och särskild! de preussiska skogarna lämna afkastning och att vi
borde försöka att få våra skogar att lämna lika god afkastning.
Därom förmäles omständligt och väl. Därefter säger utskottet —
för att icke lösrycka meningen, skall jag uppläsa hela denna punkt:
»En omsorgsfull föryngring af skogarna, vården om de under
tillväxt stående medelålders bestånden äfvensom afverkningen eller
upphuggningen af virke och virkesafsättningen, allt detta kräfver
ett detaljarbete, som under nuvarande förhållanden icke fullt kan
presteras. Gallringar och ljushuggningar blifva mer eller mindre
försummade, och i många fall inskränkes verksamheten till årshyggets
tillgodogörande och dess beredande för återväxt. Härtill
medverkar skogstjänstemännens nuvarande svaga och otillräckliga
aflöning. De nödgas, för att uppehålla sin existens, söka fylla
bristen i aflöningen genom enskilda uppdrag och skogsförrättningar.
En delning af vissa revir och förbättring i aflöningen synes utskottet
därför vara oeftergifliga villkor för att uppnå en större
intensitet i statsskogshushållningen i nu ifrågavarande landsdelar».
Nu åtfölja dessa motiv skrifvelsen till Kungl. Maj:t. Jag
vill visst icke förneka riktigheten af dem. Långt därifrån. Men
som herrarna hafva sig bekant och många gånger hört både under
denna och föregående riksdag, har Kungl. Maj:t tillsatt en löneregleringskommitté,
och i det kungl. bref, som innefattar instruktion
för denna kommitté, heter det, att kommittén har till uppgift
att afgifva underdånigt förslag rörande reglering af statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden, däri kommittén
skulle hafva att taga under öfvervägande, huruvida genom förenklingar
i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af
tjänster, som genom de förändrade anordningarna kunde undvaras.
Det är programmet för kommitténs arbete. Nu skulle Riksdagen
vara i färd med att skrifva till Kungl. Maj:t och säga, att de
missförhållanden, som här antydas, skulle afhjälpas genom att
skapa flera nya tjänster och genom högre aflöning åt både de
tjänstemän, som nu finnas, och dem, som komma att tillsättas. Jag
tycker, att det blir att gå utredningen i förväg att skrifva så. Ty
därigenom griper man ju in i det arbete, som är öfverlämnadt åt
en kommitté, hvilken för närvarande är sysselsatt med skogsstaten.
Riksdagens anhållan skulle i själfva verket innebära, att
Onsdagen den 16 Maj, e. m. 49
Kungl. Maj:t måtte utan någon föregående undersökning dela
reviren och skapa nya tjänster.
I de motiv, som jag uppläste, står det vidare, att tjänstemännen
nödgas uppehålla sig genom extra uppdrag. Det är
underligt, om så är, ty i kungl. kungörelsen den 29 november
1889 angående villkoren för åtnjutande af fastställda löneförmåner
för skogsstaten heter det, att öfverjägmästare alldeles icke och
jägmästare endast inom de gränser, domänstyrelsen bestämmer,
äger åtaga sig skogsförrättningar åt enskilde.
Vidare säges det i motiveringen, att dessa tjänstemän nödgas
arbeta åt andra för sin existens, därför att de ha för låga löner.
Det är underligt, att sådana upplysningar'' komma till synes i ett
offentligt utlåtande som detta, författadt af sådana män som detta
utskotts ledamöter. Om dessa tjänstemän för att kunna lefva och
försörja sig måste arbeta åt enskilde, är det ju naturligt, att de
icke hinna att sköta sina tjänster som de skulle. Löneregleringskommittén
torde väl då kunna se till, att dessa tjänstemän få så
val betaldt för sitt arbete, att de kunna helt och hållet sköta sin
tjänst. Då är det ju också möjligt, att vi icke behöfva så många
tjänstemän. En skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om tillsättning
af flera tjänstemän på sådana upplysningar, som här äro
lämnade, har jag trott, att Andra Kammaren icke skulle vilja
afsända, då skogsstatens tjänstemän, löneförmåner, instruktion och
arbetsreglementen och allt, hvad det nu må kallas, äro under ompröfning.
Man borde kunna afvakta tiden, då kommitténs förslag
framlägges. Och hurudan statistiken blir, antingen den blir fylligare
eller icke, lär väl icke inverka så mycket hvarken på skogsafkastningen
eller på något annat.
Jag ber, herr talman, att få framställa yrkande om afslag
på motionen samt att kammaren icke måtte biträda det beslut
som Första Kammaren i detta ärende fattat.
Herr Nilsson i Skärhus instämde häruti.
Herr Olsson i See: Herr talman, mina herrar! Den förste
talaren i nu föreliggande fråga hade ett anförande, som jag tyckte
visa behöfligheten af att få fram den skrifvelse, hvarom utskottet
här hemställt. Det tyckes finnas åtskilliga brister i statistiken, i
rlet att den icke gifver en följdriktig och klar framställning om
dels huru vår skogshandtering skötes och dels huru den lämpligen
skulle ordnas och skötas på bästa sätt.
Hvad vidare beträffar den andre ärade talaren och de anmärkningar,
han i sitt anförande gjorde mot utskottets utlåtande
så vill jag anmärka, att tredje tillfälliga utskottet allenast beslutat
en hemställan till Andra Kammaren att biträda det beslut, som
Första Kammaren fattat i detta ärende, men att vi icke i allo
tillstyrkt att gå med om, hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 59.
>'':o 69.
Om upprättande
af
redogörelse
öfver statens
skogsparker
m. m.
(Forts.)
4
>'':o 59.
Om upprättande
af
redogörelse
öfver statens
skogsparker
m. m.
(Forte.)
50 Onsdagen den 16 Maj, e. m.
yttrat i sitt betänkande. Vi hade liksom herr Carl Persson i
Ställhult våra betänkligheter mot hvad där står angående löneförhöjning
och ökning af antalet skogstjänstemän. Det yrkades
därför inom utskottet, att vi icke skulle gå lika långt som Första
Kammarens utskott, och det har icke heller Andra Kammarens
tillfälliga utskott gjort. För öfrigt berör icke motionen dessa saker.
De beröras endast i den utredning, som Första Kammarens tillfälliga
utskott gifvit i ämnet, men hvad som afses i klämmen är
endast en bättre statistik och ett bättre kartverk. Såsom den förste
talaren påpekade, kan det nämligen finnas dels mycken ungskog
på vissa ställen och på andra ställen mycken åldrig, skog, hvarom
man nu icke har någon kännedom. Därför framhålles i den nu
föreliggande motionen önskvärdheten af, att man genom en bättre
statistik och ett bättre kartverk kunde få kännedom om, huru
härmed förhåller sig på den ena eller andra kronoparken, så att
man kunde få klarhet om, att på den och den kronoparken finnes
mycken åldrig skog, som borde afverkas, men som nu står kvar
till hinder för den öfriga skogens tillväxt.
Herr Carl Persson yttrade, att vi redan ha ett sådant kartverk,
men det är icke så allmänt, att hvar och en kan få en riktig
föreställning om, huru saken förhåller sig på det ena eller andra
området. T. o. m. i utskottet hade vi icke tillgång till denna
karta, huru mycket mindre tillfälle skall det da icke vara för
enskilda personer eller riksdagsmän att kunna få någon utredning
i dessa saker. Motionären påvisar, huru våra statsskogar lämna
liten afkastning, jämförda med Preussens statsskogar. Ja, det kan
vara mycket, som medverkar därtill. Vi kunna icke tänka på att
från våra norrländska skogar få samma afkastning, som de preussiska
statskogarna lämna. Våra norrländska skogar tillväxa nämligen
långsammare, kommunikationerna där äro dåliga, och dessutom
råder i Preussen högre pris på skogsprodukter, allt saker, som
gorå, att vi för våra skogar icke kunna komma upp till samma
afkastning, som de preussiska skogarna lämna. Åtskilligt torde
emellertid kunna förbättras, men därtill behöfves i första hand
noggranna kartor och en noggrann statistik, som för oss åskådliggör,
hurudana förhållandena äro. Vi besluta här i Riksdagen
större och mindre summor till utdikning af myrar och mossar,
som skola blifva skogbärande. Men vi veta icke, huru förhållandena
härvidlag ställa sig; man kanske dikar ut på sådana platser, där det
icke finnes lämpliga kommunikationer, men underlåter att utföra
afdikningar på sådana platser, där goda kommunikationer redan
finnas eller snart komma att finnas för skogsprodukternas bortförande,
allt detta därför att vi icke hafva någon statistik eller
några kartor, som visa oss, hurudana förhållandena äro.
Hvad vidare beträffar Första Kammarens utskotts uttalande
rörande otillräckligheten af skogstjänstemännen och deras löner,
så kan man äfven härvidlag göra en jämförelse mellan förhållandena
Onsdagen den 16 Maj, e. m. 51
i Preussen, och man skall då finna, att när Preussens skogsareal
är ungefär lika stor som Sveriges, Preussen har 128 öfverjägmästare
och 886 jägmästare,. då Sverige däremot har blott 10 öfverjägmästare
och 90 jägmästare, och jämväl kronojägare och öfrig
skogsbetjening äro i båda länderna anställda i liknande förhållande
till hvarandra. Det är ett faktum, att på många platser i vårt
land skötas nog kronoskogarna icke så bra, som de borde kunna
skötas, därför att skogsstaten icke är tillräcklig — jag medgifver
att å eu del andra ställen kanske skogstjänstemännens antal är
för stort, och där kunde indragningar måhända ske. Hade man
eu ordentlig karta, kunde man bättre se, huru härmed förhölle
sig och hvilka åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma en
bättre ..ordning.
Äfven rörande livad här framhållits i fråga om nödvändigheten
för skogstjänstemännen att söka sig biförtjänster för att
kunna existera, torde man genom en utredning komma till full
klarhet. Det är nämligen ett verkligt faktum -— det vet jag af
personlig kännedom samt vidare genom upplysning i utskottet —
att jägmästarne verkligen hafva biförtjänster, låt vara att de icke
skulle vara berättigade därtill enligt den instruktion, som talaren
på skaraborgsbänken uppläste. Detta beror emellertid därpå, att
domänstyrelsen kan gifva dem tillåtelse att skaffa sig sådana biförtjänster,
och det är på den vägen man kommit därhän, att det är
ett faktum, att många jägmästare i stor utsträckning skaffa sig
extra uppdrag, och då blifva naturligtvis kronoskogarna sämre
skötta. Särskild); i Norrland råda missförhållanden härutinnan.
Där skola nämligen jägmästarne hafva hand om utstämplingen
på störa vidder af de enskilda skogarna i anledning af dimensionslagen,
och i många fall är större delen af skogstjänstemännens
hd upptagen af sådana utstämplingar på enskilda skogar, så att
de icke ha tillfälle att, såsom sig borde, ägna sig åt kronans skogar.
Äfven detta är ett förhållande, som borde ordnas.
Motionärerna ha icke direkt uttalat sig om dessa missförhallanden,
hvilka beröras i de af herr Carl Persson upplästa delarna
af Första Kammarens tillfälliga utskotts betänkande, utan de hafva
endast berörts i den utredning, som lämnats utaf Första Kammarens
tillfälliga utskott. Yi hafva i vårt utskottsutlåtande icke velat
taga upp allt detta, som Första Kammarens utskott i sin motivering
berört, ty vi tyckte, att där användes alltför starka uttryck
och vi vide icke så mycket peka på ökningen af skogstjänstemannens
antal och löner, utan man hänvisade endast till den utredning
som Första Kammarens utskott gjort, och hemställde, att
Andra Kammaren måtte fatta samma beslut som Första Kammaren
i detta ärende, nämligen om förbättring af statistiken och upprättande
af ett kartverk, som på lämpligt sätt blefve tillgängligt.
Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets utlåtande.
N;o 59.
Om upprättande
af
redogörelse
öfver statens
skogsparker
m. m.
(Ports.)
N:o 59. 52
Om upprättande
af
redogörelse
öfver statens
skogsparker
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Ehuru det torde
vara lönlöst att söka försvara en motion, som blifvit kritiserad af
en sådan auktoritet, som den ärade talaren på skaraborgsbänken
hvilken ju af alla kammarens ledamöter erkännes som sådan,
så anser jag mig emellertid böra yttra några ord till försvar för
densamma. Det tycktes af hans anförande framgå, att det förnämsta
skälet för hans afslagsyrkande var att han fruktade, att
man skulle få för många tjänstemän. Äfven jag grefvar mig
härför, så att i den saken äro vi fullt ense, men om det är, såsom
man får höra uppgifvas, att det finnes revir, som äro lika
stora som hela Sachsen, hvilka förestas af en enda jägmästare,
då kan det väl ändå icke undvikas, att eu ökning af skogstjänstemännens
antal måste ske, antingen ökning af biträden å de redan
befintliga, eller om det skulle medföra, att ett och annat revir
måste delas i två eller flera. Jag har nämligen hört uppgifvas,
att det skall finnas sådana platser i vårt land — ehuru jag har
icke någon personlig kännedom därom — men jag har, som sagd!,
hört det och jag hade väntat, att någon mera af norrlands- eller
dalarerepresentanterna, hvilka hafva bättre kännedom om dessa
förhållanden, skulle uppträda till försvar för såväl motionen som
utskottets utlåtande. Enligt uppgift lär det verkligen finnas platser,
där 15 till 20 års öfvermogen skog får stå kvar, och om så är
förhållandet, då tror jag det är Riksdagens plikt att se till, att
något åtgöres för skogsafkastningens fördelaktiga tillgodogörande.
Äfven om vi skulle få några flera tjänstemän, och äfven om vi
skulle behöfva gifva ut mera pengar till löner, få vi icke därför
åsidosätta en förbättrad skogsvård, som utgör eu så viktig förutsättning
för en betydlig statsinkomst.
Jag har hvarken förmåga eller lust att söka i vidare mån
bemöta den ärade talaren på skaraborgsbänken, utan jag vill endast
anhålla att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Persson i Ställhult: Herr talman! De motioner,
som blifvit väckta i båda kamrarne, innehålla, att man skulle
skrifva till Kungl. Maj:t och anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
genom domänstyrelsen låta, i den mån material därtill finnes och
kan erhållas, utarbeta och för Riksdagen framlägga redogörelse
för hvarje statens skogspark, därvid särskildt framhålles önskvärdheten
af uppgifter öfver ytvidd och virkesmängd samt dessas
fördelning på de särskilda årsklasserna, produktionsförmåga, afverkningsbelopp
och förvaltningskostnad, samt att denna redogörelse
antingen upptages i de årliga statistiska uppgifterna från
domänstyrelsen eller på annat möjligen lämpligare sätt meddelas
Riksdagen. Detta är emellertid något, som redan är fullgjordt i
det utlåtande, som Första Kammarens tillfälliga utskott har
presterat öfver dessa motioner. Det innehåller på sid. 13 en utredning
för hvarje distrikt öfver de frågor, som motionärerna i
Oasdagen den 16 Maj, e. m. 53
första punkten antydt. Där uppgifves för hvarje distrikt dess
ytinnehåll, virkesmassa och de nödiga utgifterna för skogsvården.
Där finner man således alla de siffror, som motionärerna önska.
Sedan säger visserligen utskottet i slutet af sitt betänkande, att
denna statistik möjligen kan behöfva kompletteras och att man
skulle vilja anskaffa ytterligare eu och annan uppgift, som för
närvarande saknas. Kan det verkligen hafva den stora effekten,
om statistiken blefve litet tydligare, att skogsförvaltningen lämnade
större och bättre behållning än den hittills gjort? Och äfven
om effekten blefve denna, så är det väl vederbörande ämbetsmyndigheter
och tjänstemän, som hafva till åliggande att se till
hvad som fattas för att få eu bättre afkastning. Icke afhjälpes
detta därigenom, att man får en eller annan kolumn till i statistiken
eller därigenom, att man får kartor i flera exemplar än
man har. Det kan, savidt jag förstår, icke hjälpas genom denna
skrifvelse så, som den i sin kläm är affattad.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Olsson i See: Den siste ärade talaren sade, att man
genom att antaga detta beslut icke skulle af hjälpa bristerna.
Det var icke heller meningen. Det motionerades i Riksdagen,
om jag Jcke missminner mig, år 1904 om att afhjälpa dessa
missförhållanden, att våra statsskogar icke afkastade tillräckligt.
Men Riksdagen ville icke gå med på de sätt och medel, till
hvilka man i detta fall hänvisade för att åstadkomma någon förbättring,
utan Riksdagen afslog helt enkelt den då framlagda
motionen. Riksdagen visste icke, huru det förhöll sig, och huru
bristerna skulle kunna afhjälpas. Nu hafva motionärerna —
delvis samma motionärer — tagit upp saken i år och gjort framställning
om, att man skulle söka få reda på, huru det förhåller
sig med skogen, hvar man har den unga, den mogna och den
öfvermogna skogen, på det att man skulle kunna se, huruvida
skogsarealen skulle kunna förbättras genom myrutdikningar 0. s. v.
Men för att man skall kunna vidtaga något’ i den vägen, vågar
jag påstå, att statistiken behöfver förbättras, och äfven kartverket
behöfver förbättras, för att man skall få klarhet i hithörande
förhållanden.
Herr Carl Persson i Stallerliult nämnde om, att vi ju redan
hade detta. Men han läste också upp ur utskottsutlåtandet —
där det är eu ganska vidlyftig utredning i denna del — att det
icke är tillfredsställande, såsom det nu är ordnadt, utan att det
behöfves komplettering. Och den förste ärade talaren, herr
Starbäck, visade också med siffror, hvilka invecklade förhållanden
och hvilket virrvarr, som äro rådande: det ena stämmer icke med
det andra, och att det därför är nödvändigt, att förhållandena blifva
bättre ordnade i detta afseende. Sedan, när vi fått se beträffande
skogarna, huru gamla eller huru unga de äro, då kan det
Nio 59.
Om upprättande
af
1 redogörelse
öfver statens
skogsparker
m. m.
(Forts.)
N:o 59. 54
Onsdagen den 16 Maj, e. in.
Om upp- bli fråga om, hvilka åtgärder behöfva vidtagas för att få eu
rättande af bättre afkastning af skogarna. Då kan man också lättare se
redogörelse efter huru (je sk0ia kimma skötas på ett bättre sätt, än som nu
iloasmrZ är fallet, och undvika, att man låter skogen stå för länge på
m m. ett ställe, under det att man kanske hugger skogen for ung pa
(Forts.) ett annat ställe. Nu veta vi ju rakt icke, huru skogarna skotas
på den ena eller andra platsen. Jag vidhåller mitt yrkande.
Öfverläggningen var härmed slutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan dels ock afslag å såväl berörda
hemställan som den af herr Jansson i Edsbäcken med flera
afgifna motionen. Herr talmannen, som gaf proposition a
dessa yrkanden, förklarade sig anse den senare propositionen
hafva flertalets mening för sig; men som votering begärdes, biet
nu uppsatt, justerad och anslagen en omröstningsproposition åt
följande lydelse:
Den som vill, att kammaren afslår tredje tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 17 och
den af herr Jansson i Edsbäcken med flera afgifna motionen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utvisade 84 ja mot 82 nej, hvadan kammaren
således fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 5-
Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
statsutskottets utlåtanden: „
n-0 144 i anledning af Kungl Maj ds proposition angående
pension åt aflidne lokomotivmästaren Carl Gustaf Nordströms
anka’n:o 145, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ökad bredd af svängbrospannen å järnvägsbron öfver Göta älf
på statsbanan genom Bohuslän: „ ,
n-o 148 i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter skräddaren Frans
Gustaf Oscar Petersson;
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
55
n:o 149, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående pensioner till arbetare vid statens järnvägsbyggnader;
och
n:o 150, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning om anslag
till bestridande af kostnaderna för finansdepartementets bankbyrå.
§ 6.
Vidare fanns å föredragningslistan uppfördt statsutskottets Om understöd
utlåtande, n:o 151, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition an- ät lapparna i
gående anslag till understöd åt lapparna i Juckasjärvi socken. Juckasjärvi
Uti en till Riksdagen den 4 maj 1906 aflåten proposition socken''
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen att dels för beredande af understöd åt
lapparna i Juckasjärvi socken å extra stat för år 1907 bevilja
ett anslag af 250,000 kronor att enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj:t meddelade, användas: 50,000 kronor till inköp
af lifsförnödenheter för utdelning bland nämnda lappar, 50,000
kronor till inköp af renar åt lappar med större familj samt
150,000 kronor till lån åt lappar för inköp af renar, med skyldighet
för låntagaren att efter fem frihetsår återgälda erhållet
lånebelopp med en tjugondedel under hvart och ett af de därpå
följande tjugu åren; dels ock medgifva, att Kungl. Maj:t finge
under år 1906 af tillgängliga medel utanordna ifrågavarande anslagsbelopp,
250,000 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning af Kung],
Maj:ts förevarande proposition, måtte
a) för beredande af understöd åt lapparna i Juckasjärvi
socken å extra stat för år 1907 bevilja ett anslag af 250,000
kronor att enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t
meddelade, användas: 50,000 kronor till inköp af lifsförnödenheter
för utdelning af nämnda lappar, 50,000 kronor till inköp
af renar åt lappar med större familj samt 150,000 kronor till
lån åt lappar för inköp af renar, med skyldighet för låntagaren
att efter fem frihetsår återgälda erhållet lånebelopp med eu
tiondedel under hvart och ett af de därpå följande tio åren;
samt
b) medgifva, att Kungl. Maj:t finge under år 1906 af tillgängliga
medel utanordna ifrågavarande anslagsbelopp, 250,000
kronor.
Reservation hade emellertid enligt det tryckta utlåtandet
afgifvits af herrar vice talmannen Pehrson. Nyländer, Persson
i.. Ställhult, Andersson i Västra Nöbbelöf, Sjö, Ersson och
(Mman, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
N:o 59- 56
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om understöd
åt lapparna i
Juckasjärvi
socken.
(Forts.)
att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition måtte
a) för beredande af understöd åt lapparna i Juckasjärvi
socken å extra stat för år 1907 bevilja ett anslag af 200,000
kronor att enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t
meddelade, användas: 50,000 kronor till inköp af lifsförnödenheter
för utdelning bland nämnda lappar och till inköp af renar
åt lappar med större familj samt 150,000 kronor till lån åt lappar
för inköp af renar, med skyldighet för låntagaren att efter fem
frihetsår återgälda erhållet lånebelopp med en tiondedel under
hvart och ett af de därpå följande tio åren; samt
b) medgifva, att Kungl. Maj:t finge under år 1906 af tillgängliga
medel utanordna ifrågavarande anslagsbelopp, 200,000
kronor.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag
ber att få yrka af slag å utskottets hemställan och bifall till den
reservation, som är fogad vid utlåtandet, afgifven af mig in. fl.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte:
Herr talman! Då jag bekommit några ytterligare upplysningar
under senare tiden i detta ärende, ber jag att få yttra några ord.
Jag tror, att de uppgifter, som äro lämnade af landshöfdingen i
Norrbottens län med afseende å de förluster, som lapparne under
innevarande år lidit, måste betraktas såsom ytterst försiktiga och
som ett absolut minimum. Det har upplysts, att, sedan den i
propositionen intagna skrifvelsen från landshöfdingen i Norrbottens
län ingått, åtskilliga naturförhållanden inträffat, som gjort
lapparnas belägenhet ändå bekymmersammare. Det har ytterligare
fallit af sevärda snömassor, ända till 2 fot och därutöfver,
och detta har för de kvarvarande renarna blifvit ganska ödeläggande.
Ytterligare fara har uppkommit därigenom, att renarna
hafva varit utsvultna, naturligtvis, till följd af det dåliga betet,
och att däraf också blifvit en följd att en hel del djur dött och
andra drabbats af ett svaghetstillstånd, som nödgat till djurens
nedslaktande. Det har uppgifvits, att man kan beräkna, att omkring
150 lappfamiljer hafva fått större delen af sina hjordar
förlorade. En tredjedel af dessa lappar skola vara i den ställning
att de för de renar, hvaraf de äro i behof, icke kunna anlita
de lån med återbetalningsskyldighet, som af Kungl. Maj:t
ifrågasatts. Om man beräknar 200 renar per familj, kommer
man upp till ett antal af 10,000 renar, och för 50,000 kronor
får man blott 2,500 renar. Jag tror således, att den beräkning
af renförlusten, som är gjord efter de upplysningar, som ytterligare
hafva ingått, måste anses synnerligen försiktig, och att
Onädagen den 16 Maj, e. m.
57 N:o 59.
kammaren således borde bifalla Kung!. Maj:ts förslag, som Om understöd
sträcker sig något längre än reservanternas. Man torde få be-ai lapparna i
trakta det anslag, som bär begäres, såsom ett kreditiv, som tocken™
Kungl. Maj:t kommer att, i den mån det behöfves och i den (portg'')
mån utredning af behofvet kan åstadkommas, disponera öfver.
Det är ju först i höst, som inköpet af renar kan ifrågakomma,
och bör då en så fullständig utredning som möjligt kunna vara
åvägabragt rörande såväl renförlusterna som de olika lappfamiljernas
behof.
Jag hemställer därför, att kammaren i detta fall ville bifalla
Kungi. Maj:ts förslag, eller utskottets hemställan, som härifrån
allenast obetydligt skiljer sig.
Herr Wiklund: Herr talman! Såsom framgår af utskottets
betänkande, har utskottet i hufvudsak tillstyrkt Kungl. Maj:ts
framställning'' angående understöd åt lappbefolkningen inom Juckasjärvi
socken. Enda skillnaden mellan Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag ligger däri, att tiden, inom hvilket lånet skulle återbetalas,
blifvit af utskottet inskränkt till 10 år i stället för 20. Ehuru
jag för min del inom utskottet yrkat på bifall till Kungl. Maj:ts
framställning, har jag likväl icke ansett skäligt att reservera mig
endast för denna oväsentliga skillnad. Reservanterna däremot
vilja nedsätta understödsbeloppet från 100,000 kronor till 50,000
kronor. Jag vill påpeka, att denna nedsättning är så mj^cket
mindre motiverad, som reservanterna äfven föreslagit en inskränkning
i amorteringstiden för lånebeloppet eller från 20 år till 10
år. De ha nämligen varit ense med utskottet i afseende på denna
del. Men klart är ju, att ju lägre understödsbeloppet sättes, dess
mindre antal renar kan inköpas och dess mindre blir betalningsförmågan
hos den renskötande befolkningen. Det hade därför,
synes det mig, varit konsekvent, om reservanterna i likhet med
utskottet velat låta det högre understödsbeloppet utgå, då de velat
inskränka amorteringstiden. Nu hafva visserligen reservanterna
icke anfört någon motivering för sitt afslagsyrkande, men jag
kan icke tänka mig, att de haft något annat motiv än att de
funnit den presterade utredningen ofullständig. Det erkändes ju
också i utredningen, att den är ofullständig, ty det säges, som
man kan se på 6:te sidan i utlåtandet, att förlusten af renarnas
antal icke kan anses vara fullständigt känd, men att det dock är
uppenbart, att renstammen inom Jukkasjärvi socken lidit så stor
minskning, att där vistande lappars tillvaro äfventyras och deras
renskötsel i hög grad försvagats. En fullständigare utredning
skulle naturligtvis hafva kunnat åstadkommas, om man både
kunnat uppskjuta därmed till instundande höst, då renarna hunnit
samlas, eller till fram i november månad. Men man måste taga
hänsyn till de säregna förhållanden, som här äro rådande, och
under hvilka förhållanden eu sådan utredning som den som nu
N:o 59. 58
Onsdagen den 16 Maj, e. in.
Om understöd åstadkommits har kunnat ske. Också är det väl så, att härvidlag
åt lapparna i bör kunna tillämpas den satsen, att snar hjälp är dubbel hjälp.
^socken™ Och då vore det säkerligen i hög grad oklokt att vänta, tills man
(Forts.) hunnit åstadkomma en så fullständig utredning, att det hade
kunnat påvisas exakta siffror angående de förluster af renar, som
lapparna lidit. Skulle det emellertid mot all förmodan visa sig,
att denna förlust är väsentligt mindre än hvad som nu kunnat
komma till synes, så tror jag för min del, att man kan hafva
det förtroende för Konungens befallningshafvande i länet, att
Konungens befallningshafvande icke skall utdela något understöd
till dem, som icke äro i behof häraf. Jag tror också för min
del, att den afkastning, som renskötseln lämnar, är så pass betydlig
och tillför landet en så afsevärd inkomst, att man i denna
fråga icke bör tveka att lämna denna renskötande lappbefolkning
det understöd, som den i följd af de säregna förhållanden, som
under detta år varit rådande, är i så stort behof af. Jag vill
erinra därom, att, såvidt mig är bekant, Första Kammaren redan
bifallit utskottets förslag, och det synes mig, som det ej skulle
vara lämpligt, att denna kammare skulle åstadkomma gemensam
votering i en sådan sak som denna.
Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
I detta anförande instämde herrar Zetterstrand, Bromée i
Billsta, Sundm, Andersson i Baggböle, Svensson i Bondön, Lundström,
Carlsson i Malmberget, Jonsson i Lycksele, Berglund, Karlsson
i Göteborg, Berg i Göteborg, Lundgren, Wallis, Johansson i
Oija, Thorsson, Hellgren, Olsson i Alfdalsåsen och Eriksson i
Rödsta.
Herr Sjö: Herr talman! Såsom synes af betänkandet, hafva
sju af denna kammares ledamöter reserverat sig mot det slut,
hvartill utskottet kommit, och enär jag är en af dem, ber jag
att vid föredragningen af detta ärende få yttra några ord. jag
antager, att herrarne läst icke endast Kung!. Maj:ts förslag utan
äfven utskottets hemställan. Utskottet hemställer här, att Riksdagen
i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition må
för beredande af understöd åt lapparna i Juckasjärvi socken å
extra stat för år 1907 bevilja ett anslag af 250,000 kronor att
enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar,
användas: 50,000 kronor till inköp af lifsförnödenheter för utdelning
bland nämnda lappar, 50,000 kronor till inköp af renar
åt lappar med större familj samt 150,000 kronor till lån åt lappar
för inköp af renar.
Som sagdt skulle det anslås 50,000 kronor till inköp af lifsförnödenheter,
50,000 kronor för inköp af renar och dessutom
såsom lån 150,000 kronor, också för inköp af renar. För detta
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
59 Jnt:o 59.
föreligger, såsom herrarna nogsamt veta, knappast någon utred- Om understöd
ning. Det säges också här på sid. 3 i utlåtandet: »I trots af ät lapparna t
mycket allvarliga försök att anskaffa utredning om det antal
renar, som omkommit för lapparna, har det visat sig vara absolut (j>ort9")
omöjligt, då dels genom markens snöbetäckning, dels ock genom
de stora vidderna det icke varit möjligt att åstadkomma eu räkning
af de omkomna renarna. Den stora utsträckning af området,
å bvilket renar kunna finnas, har också uppenbarligen förbjudit
försöken att söka uppräkna de renar, som finnas vid lif.» För
det nu begärda anslaget har man en sådan argumentering, som
att det varit omöjligt att åstadkomma en utredning. Man läser
visserligen på sid. 5 i utlåtandet: »Af eu fullt pålitlig person har
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande erfarit, att han i närheten
af öfre Soppero sett i en skogsdunge 14 döda renar, i en annan
skog 40 döda renar och på eu backe i ett kärr 12 stycken.
Många dylika iakttagelser äro gjorda af vägfarande, som utmed
vägarna iakttagit hundratals döda renar. På två ställen, där en
lapp hade sin hjord, har man räknat 200 döda renar. I närheten
af Kuoksu by hade på en mindre areal räknats öfver 100 döda
renkroppar.» Alltså, alla de renar, som kunnat räknas, utgöra
tillsammans 366 stycken. Man upplyser icke, hvilken det är som
räknat dem, utan endast att det är en person, en vägfarande.
Det synes verkligen, som det icke alls varit för mycket, att vi
fått åtminstone uppgift på den person, som sett dessa döda renar
och räknat dem. Alltsammans är ju bara antaganden och förmodanden.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet sade, ätt
enligt de upplysningar, han erhållit, det antages, att lapparna
förlorat 10,000 stycken renar, men detta är icke heller ett bevis
utan endast ett antagande. Det synes mig verkligen ganska svårt
att bevilja anslag på sådana skäl. Det finnes ingen utredning,
herrarna kunna söka efter den, men jag vågar påstå, att den
icke finns.
Herr Wiklund nämnde, att han vore viss om, att, därest
anslaget beviljades, Kungl. Maj:ts befallningshafvande nog icke
skulle lämna ut dessa medel till andra än behöfvande. Ja, vi
erinra oss måhända, huru det gick till för tre år sedan, när från
hela landet sändes gåfvor till Norrland med anledning af missväxten.
Jag minnes, huru jag i den församling, jag tillhör, medverkade
allt hvad jag kunde genom att skicka ut listor och på
dem samla in penningar. YTi skickade upp i två omgångar flera
hundra kronor. Någon tid efteråt sporde vi genom ortspressen
däruppe i Norrland, att dessa medel, bland hvilka fanns mången
änkans skårf, utdelats till personer, som sedan hamnade på krogen
och köpte brännvin för de penningar de fått, hvarefter de söpo
och mådde illa. Det är en sådan skildring, att man blir sorgset
stämd, när man hör, att det går till på det sättet.
N:o 59. 60
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om understöd När man ser de belopp, som ligga till grund för det af
Maj:t begärda anslaget till försörjning af dessa lappar,
socken. synas de hafva mycket stora anspråk. Yi läsa i propositionen
(Forts.) följande:
»Enligt de burgna lapparnes uppgifter åtginge för en familj
af ifrågavarande storlek (d. v. s. en familj på sju personer) bland
annat:
15 säckar råg-, korn- och hvetemjöl ............ kr. 315: —
2 balar kaffe .......................................... » ISO: —
150 kg. socker.......................................... » 95: —
150 » salt............................................. » 5: —
200 » smör .......................................... » 360: —
Kläder och tälttyg .................................... » 200: —
25 kg. tobak .......................................... » 50: —
6 halftunnor salt fisk................................. » 180: —
1 bal gryn ............................................. » 30: —
2 hudar, läder.......................................... » 40: —»
Detta gör tillsammans 1,455 kronor. Därefter yttrade departementschefen
följande, som säkerligen meddelats honom af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande däruppe. »Dessutom åtgingo för hushållet
årligen 50 slaktrenar, hvaraf dock försåldes 60 stekar och
30 hudar till ett värde af 375 kronor.» Sätter man nu värdet
på hvarje ren till 22 kronor, så skulle med afdrag af värdet för
stekar och hudar, som kunna säljas, slaktrenarnas sammanlagda
värde blifva 625 kronor och sålunda totalkostnaden för försörjning
af en lappfamilj 2,180 kronor. Detta är hvad som ligger till
grund för det anslag af 50,000 kronor, som Riksdagen skulle
Bevilja till försörjning af lappar. Jag tycker detta är synnerligen
högt tilltaget. Om en landtman med eu familj på sju personer,
han må vara från hvilken ort som helst i landet, skulle lefva på
det sättet, veta vi nog, huru det ginge.
Det är därför reservanterna ansett det begärda beloppet
varit ganska väl tilltaget och tillstyrkt endast beviljande af 150,000
kronor såsom lån till reninköp och 50,000 kronor såsom gåfva
för samma ändamål, tillsammans 200,000 kronor. Vi vilja icke
gärna bevilja mera, än hvad som vi verkligen anse af behofvet
påkalladt, i synnerhet då ingen utredning finnes.
Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan och
bifall till reservationen.
Herr Krön lund: Herr talman! Herr Sjö berörde först
nödåret i Norrland för några år sedan. Det är alldeles gifvet,
att på ett så stort område, som berördes af nöden, — det är ju
lika stort som halfva Sverige — missförhållanden af en eller
annan art på ett eller annat håll gjorde sig gällande. Men jag
61 N:o 59.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
vill påpeka, att dessa nödhjälpsmedel användes till största delen Om understöd
till inköp af fodermedel, och jag tror icke, det får herr Sjö ur- ^juckas^ärvi*
sakta mig, att dessa fodermedel på ett eller annat håll söpos upp Mg0e£W
på krogen. Sedan gjorde herr Sjö några beräkningar angående (Forts.)
lapparnas lefnadsförhållanden och påstod, att de lefnadsbehof,
som lapparna själfva uppgifvit, vore i hög grad öfverdrifna. Om
så vore förhållandet, att detta anslag på 50,000 kronor skulle
vara för högt tilltaget, så vill jag påpeka för herr Sjö, att det
här först och främst gäller en nomadbefolkning på 6- ä 700 personer,
hvars största och enda förmögenhet, nämligen renarna,
gått förlorad. Om man slår ut dessa 50,000 kronor, som beräknats
för underhåll under närmare ett år — det gäller nämligen
underhåll från våren i år till samma tid nästa år — på hvar
och en, blir det 80 kronor på hvarje individ. Detta tror jag
icke skall kunna kallas för mycket, om man betänker, att det
gäller en nomadbefolkning, som existerar under svårare förhållanden
än några andra invånare i vårt fosterland för öfrigt.
Lapparna hafva sannerligen aldrig begärt något af vårt land, de
fordra så litet, de lefva endast sitt tysta, stilla lif i ödemarken
utan att besvära någon och utan att medföra några nämnvärda
utgifter för vårt land.
Det har sagts, att förlusten icke blifvit på något sätt ådagalagd.
Herr talman, jag vill påpeka just det meddelande, som
herr statsrådet Schotte gaf oss, och nämna, att jag själf just i
eftermiddag fått ett meddelande från landshöfding Bergström, att
genom undersökningar på allra sista tiden — undersökningarna
hafva nämligen bedrifvits hela tiden sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande
aflat sin skrifvelse till civilministern — konstaterats,
att de förluster, som äro angifna i den uti Kungl. Maj:ts
proposition intagna skrifvelsen, kunna betraktas som ett minimum.
Det har angifvits en förlust af halfva den förutvarande renstammen
eller 22,000 renar och alla årskalfvar, 13,000 stycken, således
35,000 renar. Jag vill också påpeka, hurusom, sedan denna
skrifvelse afläts från Kungl. Maj ds befallningshafvande, förhållandena
så gestaltat sig däruppe, att den renstam, som möjligen
vid tiden för skrifvelsens aflåtande undgått hungersdöden, blifvit
spridd öfver ett område, motsvarande hela Juckasjärvi lappmark
och en del af Pajala, ett område på öfver 100 kvadratmil. På
våren sammanföras renarna i hjordar och drifvas upp på högfjällen
och de norska fjällen, där de tillbringa sommaren och
hösten. Under våren hotas de af allehanda fiender, såsom vargar,
järfvar och rentjufvar, mot hvilka de skyddas genom att samlas
ihop och ordnas af lapparna med tillhjälp af hundar. Men dessa
kvarlefvande renar äro kringspridda på nyssnämnda stora område,
de äro utsvultna och magra och kunna knappt taga sig
fram. Enligt de utsagor, jag fått mig meddelade från lappmarken,
kan med största sannolikhet antagas, att dessa renar, värnlösa
N:o 59. 62
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om understöd och utan skydd som de äro, innan de hinna ordnas för att drifvas
åt lapparna i Upp till högfjällen, till stor del dukat under för fienderna, som
socken följa dem tätt i halarna.
(Torts) Nu h-ar visserligen af reservanterna inom utskottet föresla
gits,
att man skulle bevilja det anslag å 150,000 kronor, som
här skulle utlämnas såsom lån, men att man däremot skulle
stryka det anslag, som skulle utgå som understöd åt de fattigaste
och minst bemedlade lapparna, alltså till dem, som mest behöfde
hjälp. Man vill, att detta anslag å 150,000 kronor — för hvilket
man vid inköp skulle kunna erhålla 7,500 renar — skulle utgå
icke allenast till de familjer, som kunna återbetala det bidrag,
som de sålunda erhålla, utan äfven åt alla de andra familjerna,
som äro fattiga. Om man nu fördelar dessa 7,500 renar på de
lappfamiljer, som här komma i fråga, blir det omkring 50 renar
på hvarje familj. Då emellertid minimum för att en lappfamilj
skall kunna existera är 200 renar, kan lätt en hvar göra sig en
föreställning om huru litet denna hjälp å 50 renar per familj i
själfva verket betyder för dessa lappfamiljer, som nu äro beröfvade
större delen af sin egendom.
Ytterligare en upplysning har i dag meddelats af landshöfding
Bergström. Förutom det, att årskalfvarna från förra året
allesammans gått under, torde kunna antagas, att jämväl alla
detta års kalfvar gått förlorade på den grund, att renkorna varit
så utmattade af brist på näring, att de kastat och frambringat
döda kalfvar och äfven själfva i de allra flesta fall dött af utmattning.
Landshöfding Bergström har äfven meddelat, att de
renar, som man nu drif vit till fjällen för att de där skola söka
föda, varit af svält så hungriga och haft så nedsatta krafter, att
de ätit sig till döds, de ha fallit ned och dött. Detta har konstaterats
i Juckasjärvi lappmark.
Nu påstår herr Sjö, att man här icke har något annat än
endast hörsagor att hålla sig till. Jag vill då upplysa herr Sjö
om att Konungens befallningshafvande däruppe har till sitt förfogande
dels lappfogden, som ständigt är på resor, dels länsmannen
uti distriktet och dels slutligen lappordningsmännen, en för
hvarje lappby. Dessa äro skyldiga att stå i ständig rapport
med Konungens befallningshafvande och dit inrapportera hvad
som kan vara af vikt. De utredningar, som här föreligga, äro
sålunda icke uppgjorda på grund af hörsagor, utan de ha tyvärr
en mycket sorglig grund i verkligheten.
På grund af de upplysningar, jag kunnat lämna, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hammarskjöld: Herr talman! Till den sakliga ut
redning,
som af den siste talaren här blifvit lämnad, skall jag
endast be att få tillägga några få ord. Jag vill erinra kammaren
om att det här är fråga om den sista, ganska lilla kvarlefvan
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
63 N:o 59.
af urinvåuarne här i norden. Af det svenska folket ha de så Om understöd
småningom blifvit undanträngda allt längre mot norr och fått k lappa™0 i
det allt svårare att kunna draga sig fram. Det måste erkännas,
att de i långliga tider varit förtryckta af svenska folket, om också (Fort8)
förhållandena numera äro ändrade till ett bättre. När vi veta,
att det är deras urgamla jord, som våra nybyggare och bönder
i Norrland besitta, så böra vi också komma ihåg, att vi ha den
moraliska förpliktelsen att icke lämna dem att utan vidare förgås.
Jag skall gärna erkänna, att utredningen icke är fullständig, men
jag vill fråga, huru det skulle kunna vara möjligt att i detta afseende
åstadkomma en fullständig utredning, då den socken,
hvarom här är fråga, nämligen Juckasjärvi socken, är lika stor
som ett helt landskap i södra Sverige, men ytterligt glest bebyggd.
Jag tror icke, att man ens med den allra omsorgsfullaste
utredning skulle ha lyckats få reda på hela det renantal, som
lapparna nu förlorat, och att då komma med en sådan siffra, som
den herr Sjö uppgaf, eller att 365 renar förlorats, det är ju rent
af en löjlighet, när man med visshet vet, att de kunna räknas i
många tusenden.
Jag tycker, att ensamt det skäl, som jag här framhållit,
nämligen att vi ha moraliska förpliktelser gent emot nordens urinvånare,
bör vara tillräckligt för oss att nu icke vara alltför
noga, äfven om anslaget kan synas vara litet frikostigt tilltaget.
Det är ju möjligt, att det är mer än tillräckligt, men då., är jag
viss om att Konungens befallningshafvande skall se till, att icke
utdelningen af dessa medel blir sådan, att understödet i något
fall blir onödigt eller öfverflödigt. Med den kännedom, som vi
ha om den ovanligt dugliga och rättrådiga man, som nu är landshöfding
i Norrbottens län, hyser jag för min del icke den ringaste
tvekan att bevilja det belopp, som af Kungl. Maj:t här begärts
och af utskottet tillstyrkts.
Jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med., herr Hammarskjöld förenade sig herrar Olsson i See,
Nilson i Örebro, Janson i Bråten, Lindblad, Matsson, Camitz,
Hedenstjerna, Karlsson i Fjät, Ericsson i Vallsta, Lindh i Gäfle,
Hansson, Sandin i Grums, Hörnstén, Hagström, Reling, Thylander,
Jesperson, Pehrsson i Österby, Juhlin, Lindvall, Petersson i Snällebo,
Rune och Pettersson i Södertälje.
Herr Er sson: Herr talman, mina herrar! Af något miss
tag
har jag kommit att blifva uppförd bland reservanterna; jag
ber emellertid att få gifva till känna, att jag på den afdelning
inom utskottet, som förehade den förberedande behandlingen af
denna fråga, var med om att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
oförändradt samt att jag sedan inom utskottet förenade mig med
utskottets majoritet om det beslut, hvartill utskottet här kommit.
N:o 59. 64
Onsdagen den 16 Maj, e. in.
Om understöd J&g bär så mycket hellre velat göra detta, som man får läsa såat
lapparna i (}ana förmaningar af landshöfdingen till lapparna, som denna —
vcS02nm den fi]ines intagen i utskottets utlåtande: »Härefter erinrade
(Forts.) l)err landshöfdingen lapparne, att ehuru förhoppning funnes, att
svenska staten ville träda hjälpande emellan, för att, i den mån
sådant kan ske, ersätta socknens renstam, lapparne därför icke
Unge anse sig befriade ifrån att åtaga sig sin del af bördan. De
erinrades därför om nödvändigheten af inskränkningar i sina utgifter,
större ifver och allvar i renarnes skötsel och mera arbetssamhet
i allmänhet, exempelvis borde de företaga sig något slöjdarbete
såsom både nyttigt och inbringande.» När man får läsa
sådant, kan man med full tillförsikt öfverlämna åt landshöfdingen
att till dem, som äro i behof häraf, utdela det lilla bidrag, hvarom
här är fråga.
Jag skall sålunda inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag. Det hade nog varit bra, om Kungl. Maj:ts proposition
kunnat blifva antagen oförändrad, men när ändringen
endast är den, att utskottet prutat af 10 år på den af Kung!.
Maj:t föreslagna återbetalningstiden, har hvarken herr Wiklund
eller jag ansett, att vi borde reservera oss.
Jag anhåller som sagdt om bifall till utskottets hemställan.
Herr vice talmannen: Herr talman! Det kan icke falla
mig in att göra något försök att jäfva riktigheten af de upplysningar,
som lämnats af landshöfdingen i Norrbottens län — jag
är alldeles öfvertygad om att hvad han åtgjort i denna sak, det
har han gjort i god tro och utaf full öfvertygelse. Men det kan
icke hjälpas, att man måste i alla fall taga någon hänsyn till de
uppgifter, som komma från annat håll. Det är väl icke herr
Kronlund obekant, att i en tidning, den största som utgifves i
Norrbottens län, har förekommit eu rad af artiklar rörande lapparnas
uppgifna förluster af renar denna vinter, och enligt denna
tidnings uppgifter skulle dessa förluster vara långt mindre, än
hvad som officiellt uppgifvits. Det har därjämte kommit upplysningar
från annat håll. Det är icke tillbörligt att här blanda
in några personligheter vidare, men så mycket kan jag säga, att
här i denna kammare sitta två ledamöter, som emottagit skrifvelse!''
från bekanta uppe i Norrbottens län, och dessa skrifvelser,
som blifvit öfverlämnade till mig, lämna helt andra uppgifter om
lapparnas förluster än dem, som vi läsa här i den kung! propositionen.
Herr Sjö synes vilja, att lapparna skola hushålla litet bättre
än hvad de enligt hans mening nu göra. Jag får villigt erkänna,
att det synes äfven mig, som om lefnadskostnaderna för en lappfamilj
skulle vara bra mycket större, än hvad de få vara i öfriga
delar af landet för en arbetarfamilj af samma storlek. Men jag
ber att få säga, att det är icke af den anledningen, som jag här
65 N:o 59.
Onsdagen den 16 Maj, e. in.
ställer mig på reservanternas sida, utan det är förnämligast af
den orsak, som jag i början antydde, nämligen att de uppgifter,
som man får om lapparnas verkligen lidna förluster denna vinter,
äro hvarandra så motsägande, att det är svårt att veta, hvad
man här skall tro och icke tro; och helt visst kan man icke af
den utredning, som föreligger i den kung! propositionen rörande
dessa förluster, bilda sig något säkert omdöme om hur här egentligen
förhåller sig. För min del tror jag, att om nu kammarens
ledamöter bifalla utskottets förslag, så skall erfarenheten komma
att visa, att om kammaren någonsin har låtit dupera sig af
känsloskäl, sådana som nu framhållits af herr Hammarskjöld,
har det just varit vid detta tillfälle.
Herr Kronlund: Ja, herr talman, den invändning, som
herr vice talmannen nu gjorde, hade jag verkligen väntat mig.
Såsom herrarne kanske litet hvar ha sett, har under en tid från
en norrbottenstidning pågått en fejd i syfte att förhindra alltför
stora bidrag och alltför stor hjälp till norrbottenslapparne. Hvilka
motiven till denna agitation i den ifrågavarande tidningen kunna
ha varit, vet jag icke, men så mycket är säkert, att då denna
tidning åberopar sakkunniga personer såsom stöd för sina uppgifter,
så borde det äfven varit dess skyldighet att nämna, hvilka
dessa sakkunniga äro. Såsom herrarne torde veta, existerar i
Norrbotten, liksom väl äfven på en del andra håll, en viss animositet
från nybyggarnes och de bofastes sida gent emot lappare,
och ofta betrakta de förre lapparne såsom ett slags skadedjur,
hvilka man så fort som möjligt vill blifva af med. Det
kan hända, att de rapporter, som tidningen i fråga erhållit, äro
ett uttryck just för denna misstämning och denna antipati mot
lapparne. Detta tidningsskrifveri erinrar mycket lifligt om den
agitation, som under det stora nödåret 1902—03 mot den då pågående
insamlingen åt de nödlidande i Norrland restes af en tidning
här i Stockholm •— jag tror, att det var »Vårt Land». I
en hel del insända artiklar sökte man där på allt möjligt sätt
bagatellisera denna nöd — huruvida man hade rätt eller ej, fick
framtiden utvisa. Jag vill endast hänvisa till ett föregående tillfälle,
då nöd likaledes rådde uppe i Norrland, nämligen 1894—95.
Äfven då var förhållandet bland nomaderna där uppe i lappmarkerna
ungefärligen detsamma som nu, fastän på långt när icke
så svårt. De undersökningar, som den gången företogos rörande
minskningen af renstammen, visade, att öfver halfva antalet renar
under det året hade gått förloradt. Denna uppgift återfinnes i
Riksdagens protokoll för 1896 års riksdag — till hvilka jag ber
att få hänvisa — och den lämnades vid ett tillfälle, då ett mindre
anslag för ett helt annat ändamål var före. Om renförlusten var
så stor den gången, då förhållandena voro mycket mindre svårartade
än nu, då kan man antaga, att lapparnes förluster nu äro
Andra Kammarens Prot. 1906. N.-o 59. 5
Om understöd
åt lapparna i
Juekasjärvi
socken.
(Forts.)
N:0 59. 66
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om understöd än större. Gent emot dessa så kallade sakkunnige, Indika den
åt lapparna i ifrågavarande tidningen åberopar, ha vi de sakkunnige, som Ko''
socken™ nungens befallningshafvande användt vid sina undersökningar:
(Forts) lappfogden, som genom tiotals års vistelse inom Juckasjärvi socken
känner till hvarenda fläck där — han har under denna vinter
mångfaldiga gånger genomrest socknen — och vidare distriktets
länsman samt lapparnes ordningsmän m. fl. Dessa måste naturligtvis
mer än någon annan känna till förhållandena där uppe,
och deras utsagor måste gifvetvis tillmätas det allra största vitsord.
Jag vill verkligen fråga eder, mina herrar, hvartill ni sätta
större tilltro, till dessa nu nämnda personers uppgifter eller till
de lösa, ovederhäftiga uppgifter, som lämnats af en tidning, och
en tidning, som förut på många sätt sökt göra sig till tolk för
den national- eller, rättare sagdt, lokalkänsla, som säger, att Norrbotten
skall icke tigga. Jag vill då gent emot detta framhålla,
att lappfrågan är icke en provinsfråga, utan det är en hela nationens
fråga, som bör behjärtas af alla, såsom just herr Hammarskjöld
så varmhjärtadt och vänligt framhöll.
Herr Andersson i Helgesta: Herr talman, mina herrar!
Jag ber att för min del få instämma med herr Hammarskjöld,
och särskild! vill jag göra detta på grund af det skäl för bifall
till utskottets förslag, som han här så kraftigt framhöll, nämligen
att lapparne i vårt land af det svenska folket blifvit så liårdt behandlade
och för dess skull blifvit utsatta för förföljelse och inkräktningar.
Jag anser, att särskilt de, som varit med om att
godkänna öfverenskommelsen med Norge beträffande lapparnes
renbetesfråga, borde känna sig förpliktade att nu lämna dessa
lappar den hjälp, som de äro i så stort behof af.
Nu ha vi emellertid hört olika åsikter om huruvida detta
behof verkligen är så stort, som här har uppgifvits. Några påstå,
att ett sådant behof verkligen föreligger, andra återigen säga, att
här icke förefinnes någon utredning, som tydligen visar, att så
är förhållandet. Jag ber då att få lämna några upplysningar,
som jag bekom för något öfver åtta dagar sedan, då jag tillfälligtvis
var hemrest. Jag träffade då en person, som enkom
rest till lappmarkerna för att undersöka förhållandena därstädes,
och han hade varit där en månad under den svåraste vintern.
Jag skulle önska, att herrarne varit i tillfälle att få höra hans
berättelser om huru lappfolket lefde, hvilka försakelser och lidanden
de voro underkastade, och hvilka förföljelser de blifvit utsatta
för denna vinter icke allenast från norsk, utan äfven från
finsk sida. De måste bo i flyttbara tält i kanske 30° och 40°
köld utan att få någon varm mat eller något annat, som kan
bereda dem någon vederkvickelse i det försakelsens lif, som de
måste underkasta sig. Deras renhjordar — deras enda egendom,
af hvilken de skola ha sitt uppehälle — förskingras och jagas åt
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
67 N:o 59.
alla håll. Följden blir den, att dessa lappar gå sin undergång Om understöd
till mötes. Detta utgör för mig ett talande skäl att söka åtmin-^ lapparna i
stone gorå något för att nu hjälpa dem i deras nöd.
Härtill kommer, att dessa lappar, ehuru fullkomligt oskyl- ?*''
diga i fråga om allt hvad politik heter, likväl blifvit förföljda r
just af politiska skäl. Jag kan här icke nämna allt, hvad den
ifrågavarande personen berättade, om att detta folk fått lida för
storsvenskames skull genom de politiska förföljelser, som gått ut
öfver det — detta folk, som minst af allt sysslat med politik.
Den person, som jag här åberopar, har åtminstone mitt
fulla förtroende, och, som sagdt, han känner väl till de lappländska
förhållandena. När jag nu var hemma, gjorde vi en
insamling till lapparne, och detsamma har man gjort på många
andra ställen. Personen i fråga, som uppsamlar de sålunda lämnade
bidragen, öfverlämnar allt hvad han får till landshöfdingen
i Norrbottens län, och jag vill än en gång tillägga, att han är
väl känd och åtnjuter det bästa förtroende.
På grund af de upplysningar, som jag sålunda erhållit, och
den kunskap, som jag har om hithörande förhållanden, och då
detta folk är vårt lands urinvånare, så kan jag icke annat än
yrka bifall till utskottets förslag, då jag tror, att lapparne mycket
väl behöfva detta anslag.
Herr Juli lin: Herr talman! Här om någonsin borde man
väl ha rätt att afgifva sitt votum dels efter hvad man vet, dels
efter hvad ens känslor och hjärta säger. Jag har tämligen grundligt
kommit in i dessa arma lappars ställning under denna vinter
genom samtal med en person, som genomrest Lappland i olika
riktningar just för att taga reda på hithörande förhållanden. Jag
tror, att vi icke kunna fatta deras ställning nog mörkt, utan att
den i verkligheten är än mörkare. Jag vill nu icke upptaga kammarens
tid, så sent som det nu är, och då så mycket här blifvit
taladt i frågan, men jag vill säga, att jag tror, att vi handla välbetänkt
och rättvist, om vi nu bevilja det anslag, som här blifvit
föreslaget af utskottet, och jag anser, att vi icke kunna använda
statens medel bättre än genom att nu bevilja detta anslag för
att rädda en folkstam, som under denna vinter lidit mer än vi
kunna ana. Dessa lappar ha blifvit jagade från ort till ort,
kunna \i såga, och ha de kommit till eu plats, ha de måst
gifva sig därifrån med sina renar, och följden har blifvit, att
dessa svultit ihjäl. Jag tror, som sagdt, att vi verkligen ha rätt
att låta våra känslor ha ett ord med här i laget.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindqvist: Herr talman! Den skildring, som gafs
här i kammaren för en tid sedan af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående lapparnes ställning i vårt land,
N:o 59. 68 Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Om understöd syntes mig vara af sådan art, att den bort förhindra reservanterna
åt lapparna i inom utskottet att här på denna punkt anpassa sina vanliga
Juckasjärvi gparsamhetsskäl. När det där så tydligt framhölls den betryckta
s° .n\ ställning, i hvilken detta nomadfolk f. n. befinner sig, och när
( J det samtidigt anfördes, att det borde vara vår, de öfriga svenska
medborgarnes, plikt att söka göra öfvergången till deras slut så
lindrig som möjligt, så föreföll det mig vid det tillfället, att då
tillräckligt talande skäl framställdes, för att staten borde ingripa
för att skydda dessa lappar. Det är emellertid af en alldeles
särskild anledning, som jag nu begärt ordet i denna fråga. _
Jag var för några veckor sedan på ett besök i Kristiania
såsom deltagare i ett stort möte, som där afhölls. Där yttrade
en af norska stortingets ledamöter, att han hade röstat emot karlstadsöfverenskommelsen,
därför att denna öfverenskommelse innehöll
det kända villkoret om lapparnes renbetesrätt. Jag tillät mig då
att offentligt vid det tillfället erinra denne stortingsman om det
enligt mitt förmenande oriktiga i hans uppfattning rörande denna
sak, framhållande, att jag ansåg denna fråga vara en stor humanitär
och viktig fråga, som väl icke bort ha fått utgöra skäl
för någon norsk man att rösta emot uppgörelse i unionsupplösningen.
Han svarade mig da, att det var svenska statens och
svenska regeringens plikt att sörja för de svenska lapparnes
uppehälle.
Nu har Sveriges regering framlagt ett förslag i den riktningen,
och jag har icke kunnat underlåta, herr talman, att här
uttrycka såsom min mening, att jag skulle finna det vara ganska
ledsamt, om Riksdagen nu skulle motsätta sig ett sådant sträfvande,
som den svenska regeringen här slagit in på, och därigenom
kanske gifva norrmännen tillfälle att säga, att det icke
vore den svenska regeringens skuld, att lapparnes ställning är
sådan som den är, men väl den svenska riksdagens.
Af dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
proposition å de därunder gjorda yrkandena; och biföll
kammaren därvid utskottets hemställan.
§ 7-
Härefter föredrogs och godkändes statsutskottets utlåtande
n:o 152, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående anslag
till elfte internationella antialkoholkongressen i Stockholm
år 1907.
Angående ®
ändring af Efter föredragning af konstitutionsutskottets utlåtande, n:o
M reaerinas-8- 1 anledning af väckt motion angående ändring af §§ 106 och
formen. 107 regeringsformen, lämnades på begäran ordet till
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
69 N;o 59.
Herr von Schéele, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Angående
Såsom af en anteckning vid föreliggande utskottsutlåtande fram- ändring af
går, har jag icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom fffi regeringsutskottet.
Visserligen var jag närvarande vid ärendets första formen.
handläggning, men icke när beslutet justerades och motiveringen (Forts.)
antogs. Och jag bekänner, att jag kände mig ganska mycket
besviken, då jag fick detta utlåtande i min hand och såg den
motivering, som här förefinnes. Inom utskottet hade jag yrkat,
att såsom motiv för afslag skulle göras gällande dels behofvet
af en grundligare utredning, än tiden nu medgåfve utskottet att
företaga, dels saknaden af anvisning från motionärens sida, huru
denna viktiga och svåra fråga skulle kunna lösas. Därjämte
synes det mig här hafva varit på sin plats att -— såsom i dylika
fall plägar ske — genom ett sympatiuttalande gifva erkännande
åt den tanke, som ligger till grund för motionen, och hvilken vi
väl alla i sanningens intresse måste erkänna vara förtjänt af att
blifva beaktad.
Frågan gäller nämligen ministeransvarigheten i ett konstitutionellt
styrdt, fritt land, sådant som vårt fosterland är. Motionären
påvisar, hurusom det är eu brist, att det för oss svenskar
icke finnes någon lagbestämd väg, på hvilken vi kunna göra
statsråden ansvariga för åtgärder, som icke äro af den natur, att
de blifva tagna till statsrådsprotokollet. Ty endast genom att
lösrycka § 107 i regeringsformen från det gifna sammanhanget
med de båda nästföregående §§ 105 och 106 kan man komma
till den af Naumann hyllade åsikten, att justitieministerns uppgift
med hänsyn till tryckfrihetsåtal hemfaller under förstnämnda
§, hvaremot, om den ses i sitt af § 106 förmedlade sammanhang
med § 105, ej heller denna § 107 bör, såsom ju ock Rydiu
riktigt bemärker, hänföras till annat, än hvad som framgår af
dessa »protokoll, som uti statsrådet blifvit förda» och hvilka
»lagtima riksdagskonstitutionsutskott äger att äska».
Man måste då fråga sig: Hvilka kunna väl skälen ha varit
till att lagstiftarne 1809 icke ha gifvit någon bestämmelse i detta
afseende? År det möjligt, att det kan ha varit ett förbiseende?
Understundom har blifvit sagdt, att så varit fallet. För min del
finner jag dock det mycket osannolikt. Icke heller kan jag
tänka mig, att dessa lagstiftare varit öfvertygade om obehöfligheten
af att i någon form ministeransvarighet skulle finnas äfven
med hänsyn till sådana saker som dem, hvarom här är fråga.
Jag kan icke för min del lösa denna svårighet på annat sätt än
så, att 1809 års lagstiftare hafva, då lagen skrefs, ansett andra
spörsmål vara ojämförligt mycket viktigare, hvarför denna fråga
fick tills vidare anstå — tiden var ju då knapp, förhållandena
pressande, och i hvarje fall hade det sig icke så lätt att finna
någon lämplig form för frågans lösning.
Man har sagt, att det förefinnes ett sätt att i viss mån lösa
N:o 59.
Angående
ändring af
§§ 106 och
107 regerings
formen.
(Forts.)
Angående
disposition g
Halmstads
slottsjord.
70 Onsdagen den 16 Maj, e. m.
den, nämligen genom hänvisning till interpellationsrätten. Men
vi ha ju helt nyligen hört han excellens statsministern inlägga
.sin gensaga emot interpellationsrättens utsträckning till området
för chefens för justitiedepartementet åklagarmyndighet, och jag
vågar icke bestrida riktigheten häraf. Men då är ju äfven den
vägen stängd.
Hade månne icke, om nu af mig antydda förutsättningar
äro berättigade, fog funnits för utskottet att uppmuntra till återupptagande
af denna sak i en lugn tid, som vår, då under
vanliga förhållanden intet hindrar konstitutionsutskottet att ägna
den en noggrann och omsorgsfull pröfning? Och utan en sådan
bör en i och för sig önskvärd förändring i förevarande afseende
ingalunda företagas. Ty den skulle helt visst djupt ingripa i
våra konstitutionella former och därför icke kunna ske allenast
genom vidgande af eu enstaka grundlagsparagraf.
Då emellertid Riksdagens omedelbart förestående slut för
utskottet omöjliggjort en helt visst oundgänglig omfattande utredning
och motionären icke lämnat nödig anvisning till det
afsedda målets uppnående, har jag intet annat yrkande att göra,
herr talman, än det, som af utskottet har blifvit gjordt och hvari
äfven jag deltagit.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Statsutskottets utlåtande, n:o 146, i anledning af Kungl.
t Maj:ts proposition angående disposition af den för statsverkets
räkuing utarrenderade delen af kronolägenheten Halmstads slottsjord
föredrogs härefter; och yttrade därvid:
Herr Asker: Herr talman! Mer än väl vet jag, huru svårt
det är att mot ett enhälligt statsutskott söka genomdrifva eu
annan mening i Riksdagen än utskottets, och jag skall icke heller
nu vedervåga ett försök i den riktningen. Men då jag anser,
att Kungl. Maj:ts föreliggande proposition är fotad på starka skäl
och kunnat medföra en både snar och god lösning af denna fråga,
kan jag icke underlåta att lämna några upplysningar, som kunna
tjäna till ledning vid bedömandet af behofvet af ordnade förhållanden
inom det område, hvarom nu är fråga.
Jag ber då först att få nämna, att den s. k. Halmstads
slottsjord sedan lång tid tillbaka varit af staten utarrenderad först
till enskilde och numera, mot ett årligt arrende af 3,100 kronor,
till Halmstads stad. Inom området äro såväl länsfängelset som
länslasarettet belägna, och af det nu till försäljning föreslagna
jordområdet skulle eu mindre del tillförsäkras landstinget för
lasarettets behof.
Onsdagen den 16 Maj, e. in.
71 N;o 59.
Utan något som helst tillstånd ha under årens lopp åtskilliga Angående
personer å området i fråga uppfört byggnader, och för närvarande ^position af
äro i rundt tal G50 personer där mantalsskrifna. I judiciellt och
administrativt hänseende tillhör slottsjordsområdet Halmstads stad. ’
Hälsovårdsstadgan för riket är numera gällande för området, men °r s''
däremot är hvarken byggnadsstadgan eller brandstadgan för rikets
städer där tillämpad. Under sådana förhållanden borde det för
saväl staten som staden vara ett önskemål att få området regleradt,
och då frågan nu för andra gången inkommit till Riksdagen,
trodde jag, att utredningen och den synnerligen vidlyftiga skriftväxlingen
skulle af statsutskottet befinnas tillräcklig för att ärendet
kunde tillåtas passera statsutskottets skärseld utan att där gå
under.
Jag blef därför icke litet förvånad, när jag fick höra, att
statsutskottet från kungl. järnvägsstyrelsen låtit infordra upplysningar,
huruvida någon mark för statens järnvägars behof i och
för Halmstads stations utvidgning kunde erfordras och gå i utbyte
mot nu ifrågavarande mark. Så snart jag emellertid fick del af
järnvägsstyrelsens svar, satte jag mig i förbindelse med chefen
för järnvägsstyrelsen, som förklarade, »att nyssnämnda svar till
statsutskottet icke innebure något annat, än att kungl. järnvägsstyrelsen
för närvarande icke visste af något behof att inköpa
mark inom Halmstad i och för järnvägens utvidgning.»
Hvad härefter beträffar det andra af statsutskottet åberopade
skälet för afslag eller att den förslagsvis erbjudna köpeskillingen
vore alltför låg, så vill jag icke ingå i något bedömande af områdets
värde, men då det i betänkandet talas om den ena och
den andra sidan af gatan, så anser jag mig böra upplysa, att det
är en anspråkslös väg med ett dike å hvardera sidan, som här
fått rang, heder och värdighet af gata.
För öfrigt har jag tänkt mig att, om köpeskillingen skulle
bestämmas af expropriationsnämnd, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit,
staten icke skulle behöfva befara, att området skulle komma att
uppskattas till för lågt värde.
_Att frågan nu fallit är ett faktum och kan nog icke hjälpas,
men jag har med mitt yttrande i alla fall velat framhålla nödvändigheten
af att denna angelägenhet blir på ett tillfredsställande sätt
ordnad, så snart sig göra låter, på det att ett staten tillhörigt
jordområde tätt invid residensstadens planlagda område icke må
fortfarande och alltför länge ligga i lägervall. .
Herr talman! Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Nyländer: Då den föregående ärade talaren icke gjort
något yrkande, torde det icke vara behöfligt att här vidare orda
om denna sak, men då han omnämnde den mening, som järnvägsstyrelsen
uttalat rörande behofvet af Halmstads järnvägsstations
N;o 59. 72 Onsdagen den 16 Maj, e. in.
Angående utvidgning, så tillåter jag mig påpeka, att detta uttalande egentdisposition
«/figen icke har den innebörd, som talaren här ville göra gällande.
Halmstads j (]en t;p statsutskottet ingifna promemorian rörande »frågan
stottsjonl. om jordförvärf för statens järnvägars räkning vid Halmstad»
°r S'' anför järnvägsstyrelsen ingalunda, att den .ej vet af något behof
att inköpa mark inom Halmstad i och för järnvägens utvidgning,
utan det heter däri endast, att »någon utredning ej föreligger
rörande eventuella behof för statens järnvägar af nya områden
för utvidgning af stationen, hvadan styrelsen ej för närvarande
kan lämna uppgift å områden, hvilka såsom erforderliga för dylik
utvidgning lämpligen kunde gå i utbyte mot den mark eller del
däraf, som nu är ifrågasatt att af statsverket öfverlämnas till
Halmstads stad.» Frågan om huruvida något utvidgningsbehof
förefinnes eller icke är sålunda ännu ej fullt utredd. _
Jag har endast velat lämna detta beriktigande rörande innehållet
af järnvägsstyrelsens ifrågavarande yttrande, och anhåller
för öfrigt, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
Slutligen föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända:
statsutskottets utlåtande, n:o 147, i anledning åt Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning af ett till kronolägenheten
Halmstads slottsjord hörande område; , .
bankoutskottets memorial, n:o 12, angående instruktion för
nästa Riksdags bankoutskott; och .
lagutskottets utlåtande, n:o 50, i anledning af Kungl. Map.ts
proposition med förslag till ändring i förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af vin och Öl.
§ 11-
Upplästes ett till kammaren inkommet, så lydande läkarebetyg:
Riksdagsmannen herr direktör Ernst Beckman är på grund
af sjukdom förhindrad att infinna sig vid Riksdagens sammanträden.
Djursholm den 16 maj 1906.
A. Lychou
leg. läkare.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:
n:o 61, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag -
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
73 N:o 69.
till lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen och
till lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881; och
n:o 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.
§ 13-
Justerades protokollsutdrag.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,36 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prof. 1906.
N:o 59.
6