RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1906:51

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1906. Första Kammaren. N:o 51.

Söndagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets
utlåtanden och memorial näs 159—163, sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande och memorial näs 13 och 14,
äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden näs
11 och 12.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att på morgondagens föredragningslista
sättas främst statsutskottets betänkanden näs 4, 156, 157, 158,
162, 163, 159, 160 och 161, därefter sammansatta stats- och lagutskottets
betänkanden näs 13 och 14 samt sist första tillfälliga
utskottets utlåtanden näs 11 och 12.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 2,38 e. m.

In fidem

G. Aman-Nilsson.

Första Kammarens Prof. 1906. N:o 51.

1

N:o 51. 2

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Måndagen den 21 maj, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 15,
angående anvisande af ersättning åt utskottets sekreterare; äfvensom

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 25, angående en mellan Sverige och Tyska riket afslutad
handels- och sjöfartstraktat m. m.; samt

n:o 26, i anledning af väckta motioner om exporttull å järnmalm.

Upplästes följande till kammaren inkomna dödsattest:

Att godsegaren Johan Wilhelm Elis Walldén från 7 Vestra
Trädgårdsgatan i denna församling i Stockholm, född den 17
september 1836, afled härstädes den 18 maj år 1906. Dödsorsak:
Cardio-sclerosis, enligt attest af leg. läkare. Blifver här kristligen
begrafven den 24 maj 1906, betygar Jakobs och Johannes församling
i Stockholm den 19 maj år 1906.

Ernst Althin,

v. pastor.

Herr talmannen yttrade: Säkerligen är det icke någon

af oss alla, som icke känner, att kammaren lidit en verklig förlust
genom herr Walldéns frånfälle.

Ofta uppträdde han icke i debatten, men enhvar, som känner
personerna i kammaren, kände ej blott hans älskliga väsen, hans
varma lifliga intresse för allt, som kunde föra vårt land framåt
och främja dess utveckling, utan ock hans klara omdöme, hans
rika erfarenhet och vid sidan af detta något, som särskildt präglade
hans person, en pliktkänsla, som aldrig vägde de hinder, som mötte.

Sista dagen, han var bland oss, bär ett vittne därom, som är
värdi att väl ihågkommas af oss alla.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

3 Sf:o 51

Jag vet, att jag uttalar hvad kammaren tänker och känner,
då jag säger, att vi skola bevara vår högt värderade kamrat
Wilhelm Walldén i en ständigt lefvande, vänlig hågkomst.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att till
Konungen aflåta underdånig skrifvelse med anmälan om det timade
dödsfallet samt den därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten;
hvarefter ett i sådant afseende uppsatt förslag till underdånig
skrifvelse upplästes och godkändes.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 18 och 19 innevarande maj bordlagda utlåtande
n:o 4, angående reglering af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t uti den till Riksdagen den 13 januari 1906
aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behof
under tredje hufvudtiteln punkten 1 upptagit till bestridande af
kabinetts- och konsulskassornas utgifter år 1907 ett föx-slagsvis
beräknad t belopp af 1,500,000 kronor, hade Kung]. Maj:t uti en
den 30 april 1906 till Riksdagen aflåten proposition (n:o 143),
under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver utrikesdepartementsärenden för sistnämnda dag,
föreslagit Riksdagen att, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
intagna förslag till aflöningsstat för utrikesdepartementet
och dess tjänstemän, för beskickningar och konsulat samt till
villkor för löneförmånernas åtnjutande, bevilja följande ordinarie
anslag, nämligen

dels till departementschefen, ministern för utrikes ärendena

30,000 kronor; dock att anslaget skulle till tiden för nuvarande
departementschefens frånträde från ämbetet utgå med hittills
varande belopp, 24,000 kronor, samt återstoden till statsverket
inbesparas;

dels till utrikesdepartementet 95,100 kronor;

dels till beskickningar och konsulat 831,600 kronor;

dels till ålder stillägg ett förslagsanslag å 5,000 kronor;

dels ock till bidrag till vissa vicekomulers aflönande ett förslagsanslag
å 5,000 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade
utskottet till behandling förehaft

dels en af herr U. Broström inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 164, däruti motionären hemställt, att Riksdagen ville
besluta vissa af motionären afgifna ändringar uti Kungl. Maj:ts
förslag till aflöningsstat för beskickningar och konsulat, äfvensom
att det föreslagna reservationsförslaget för handelsattachéer måtte
minskas till 24,000 kronor;

ST:o 51. 4

Måndagen den 21 Maj, f. m.

dels ock eu af herr J. H. E. Dieden inom Första Kammaren
väckt motion (n:o 44), däruti föreslagits, att Riksdagen måtte besluta,
att ett med den svenska legationen i Berlin samarbetande svenskt
generalkonsulat upprättas i Hamburg med en aflöningsstat, öfverensstämmande
med den, som i Kungl. Maj:ts proposition angifvits
för Helsingfors.

Punkten 1.

Afdelningen L

Utskottets hemställan bifölls.

Afdelningen II.

Mom. a).

Utskottet hade i nu föredragna moment hemställt, att Riksdagen
måtte, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och med afslag å herrar Broströms och Diedens i ämnet väckta
motioner, godkänna

dels aflöningsstat för utrikesdepartementet,

dels aflöningsstat för beskickningar och konsulat,

dels ock villkor och förbehåll för åtnjutande af de i staten
för beskickningar och konsulat upptagna löneförmåner,

allt af den lydelse, utskottets utlåtande utvisade.

Aflöningsstat Utskottets förslag till aflöningsstater för utrikesdepartementet
för bestick- samt för beskickningar och konsulat,
ningar och
konsulat m.m.

Herr Dieden: Under de år i början af 1860-talet, då jag

för min merkantila utbildning uppehöll mig i Hambux-g, hade vi
där en ministerresident. Sedermera representerades de förenade
rikena där af eu generalkonsul; nu föreslår konsulatkommittén,
att där skulle blifva blott ett vice-konsulat och regeringen ett
konsulat. Den höflighet, som är ett utmärkande drag för diplomatiens
män, är måhända hufvudsakliga anledningen, hvarför hans
excellens herr utrikesministern icke velat gå längre emot kommittén
än till att föreslå ett konsulat, men det synes mig, att för
hans känsla framträdt behofvet af att här ha en generalkonsul,
då han till statsrådsprotokollet säger, att därest vår representant
i Hamburg som konsul icke kommer att intaga en ställning, motsvarande
åtskilliga andra länders, är detta lätt af hjälpt genom
att förläna honom en personlig generalkonsulstitel. Men detta
blir väl ändock icke detsamma. Ett generalkonsulat anses dock

Måndagen den 21 Maj, f. m.

5 IV :o 51.

alltid för vida mer än ett konsulat, äfven om det senares innehafvare Aflöningsstat

tidtals kan beklädas med generalkonsulstitel; och för öfrigt kan ^

väl enhvar innehafvare af konsulatet icke tilldelas den där titeln, konsulat mm

Det torde kanske blifva svårt nog att finna en lämplig person, (Forte)
som är villig att åtaga sig denna representativa befattning utan
rätt till annat förvärf i en stad med så stora lefnadskostnader
som Hamburg mot en aflöning af endast 12,000 kronor, däraf
han också skall bestrida kontorskostnader, beräknade till 3,300
kronor. I bref från Hamburg skrifver man till mig, att denna
aflöning borde och behöfde sättas till 20,000 kronor netto, men
jag har inskränkt mig till att begära endast hvad generalkonsul
Fallenius i sin reservation till konsulatkommitténs betänkande
yrkat.

Från svenska kolonien i Hamburg har ingått en petition om
bibehållande af generalkonsulat därstädes, men huruvida statsutskottet
haft tid att taga någon kännedom om denna petition,
framgår icke af betänkandet. Af den debatt, som föregick beslutet
om denna petition, fäste jag mig särskildt vid ett uttalande
af den svenske pastorn på platsen, då han nämligen uttalade
önskvärdheten att få en generalkonsul äfven för tillgodoseende af
de kyrkliga intressena. Han säger: »särskildt efter det svenska
kyrkan blir färdig och frågan om en svensk kyrkoförsamling i Hamburg
blir realiserad» etc.

En sak som denna få vi väl icke se blott från egen synpunkt,
utan äfven taga hänsyn till, hur den kan komma att bli bedömd
i utlandet. Hos senaten i Hamburg äro ackrediterade för Preussen
en envoyé och ministre plénipotentiaire, för Ryssland ett kejserligt
handelsråd, och generalkonsuler ha nästan alla europeiska
länder och en hel del utomeuropeiska. Jag vill blott uppräkna
några af de europeiska stater, som äi’o representerade genom generalkonsuler
i Hamburg. Det är England, Frankrike, ÖsterrikeUngern,
Italien, Holland, Belgien, Portugal, Grekland, Turkiet,

Serbien, Rumänien, Danmark och — Norge. Men du, gamla
Sverige, nu skall du tillbakasättas, ditt namn får icke längre vara
med i raden; och det vill man, att Sveriges Riksdag skall besluta.

Alltså, Norge ett generalkonsulat i Hamburg, men Sverige ett
konsulat. Hvilken uppfattning tro väl herrarne, att man i utlandet
skall få om de båda ländernas olika betydelse efter unionens
upplösning?

Jag vet mycket väl, att man skall svara mig, att den konsulära
representationen nu skall byggas på ett särskildt system.

Däremot vill jag anföra, att ingen regel är utan undantag och att
till exempel herr utrikesministern själf beaktat detta, då han säger:

»Ett fullt konsekvent genomförande af ett visst system kan i
verkligheten blifva ett fel i stället för eu förtjänst».

Jag hemställer till herrarne att i denna fråga gå med mig, den
är af betydelse för Sverige och kostnadsökningen är icke stor.

Nio 51. 6

Måndagen den 21 Maj, f. in.

Aflöningsstat Herr talman, jag tillåter mig i denna punkt yrka afslag på utför
beskick- skottets hemställan, i hvad den rör min motion, och bifall till
nmgar och ^
konsulat in. rn. denna.

(Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Tro lie:
Jag ber att få begagna tillfället att uttrycka min uppriktiga tacksamhet
för den behandling, som statsutskottet gifvit den kungliga
propositionen. I en punkt har utskottet funnit sig icke kunna
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, nämligen hvad angår höjningen
af lönerna inom utrikesdepartementet, men statsutskottet har försett
sitt afslag med en så välvillig och så upplysande motivering,
att under sådana förhållanden någon väsentlig olägenhet af ett
uppskof icke kan förefinnas.

Herr Dieden har framburit en motion angående ändring af
den af regeringen vidtagna anordningen beträffande vår konsulära
representation i Hamburg. Han anför i sin motion bland annat:

»Hamburg är Europas exportmetropol och torde för lång tid
framåt få anses som stödjepunkten för Sveriges transatlantiska
export. Sveriges ställning synes mig kräfva yppersta representation
i Hamburg genom en med själfständig ställning utrustad,
hos senaten ackrediterad generalkonsul missus, som är svensk
undersåte och uteslutande arbetar i svenskt intresse utan annan
verksamhet». Jag tror, mina herrar, att den kungliga propositionen
i allt väsentligt tillmötesgår dessa af herr Dieden framställda
önskemål, och beaktar, att den yppersta representation helt visst
kräfves i Hamburg. Nu är det sant, att i den kungliga propositionen
föreslås allenast ett konsulat därstädes, men detta förhållande
berör endast utrikesdepartementets stat. Ett sätt att afhjälpa
den minskning i prestige, som kunde befaras af utbytet
af det nuvarande generalkonsulatet mot ett konsulat, är, som jag
till statsrådsprotokollet anförde, att tilldela konsulatets innehafvare
generalkonsuls titel. Han blir då af Tyska riket och Hamburgs
senat erkänd som generalkonsul i Hamburg, och i hans diplom
kommer att stå: N. N., utnämnd till generalkonsul i Hamburg.
Således, han blir erkänd som generalkonsul och får således den
högsta konsulära titel, som öfver hufvud kan tilldelas någon.

Herr Dieden önskade vidare, att han skulle vara ackrediterad
hos senaten. Ackrediterad hos en regering kan efter internationellt
bruk icke någon konsul blifva, vare sig en generalkonsul
eller konsul, det är endast diplomater eller en konsul med diplomatiska
funktioner, som kunna bli det. En konsul är som regel
anställd hos och har förbindelse med de lokala myndigheterna,
men däremot icke med de centrala, och att undantag finnas, bevisar
endast regeln.

Beträffande herr Diedens önskan, att det skulle vara en generalkonsul
missus, så kan annat ej komma i fråga, och däri anges
ju både att han skall vara svensk undersåte och uteslutande

Måndagen den 21 Maj, f. m.

7 BT:o 51.

arbeta i svenskt intresse — något annat kan väl icke ifrågasättas Aflöningsstat
hos en svensk ämbetsman. Hvad angår herr Diedens önskan, att
han ej må få ha annan verksamhet, så är detta förbjudet i § 12 konsulat m.m.
af de här föreslagna villkoren för åtnjutande af aflöningsförmåner. (Forts.)
Det heter: »Med befattning vid beskickning eller konsulat må ej
förenas annan tjänst; icke heller må tjänsteman drifva handel
eller annat näringsyrke». Således synes det mig åtminstone, att
af alla de önskemål, som den ärade motionären uttalat, återstår
ouppfylldt endast hvad han äskade i fråga om löneförbättringen.

Hittills har aflöningen till generalkonsuln i Hamburg utgått med

15.000 kronor, men jag vill nämna, att den person, som nu är
förordnad att uppehålla befattningen, åtnjuter en aflöning af blott

12.000 kronor. Han har icke klagat däröfver, och han är en gift
man och har, såvidt jag tror, familj. Hvad öfriga länder beträffar,
så ger Spanien sin generalkonsul i Hamburg endast 9,720
kronor, Portugal ger sin 11,600 kronor, och Nederländerna, som
ha en vice konsul på platsen, aflöna denne med 5,250 kronor,
u fri ga länder gifva ju visserligen högre löner, Amerika dock icke
mer än 12,950 kronor. Jag är fullkomligt ense med herr Dieden
däri, att man bör söka utrusta innehafvaren af platsen så väl som
möjligt, men man har icke haft anledning att höja aflöningen
öfver dessa 12,000 kronor. Skulle erfarenheten emellertid visa, att
detta är otillräckligt, så tror jag, att hvilken regering som helst
skall föreslå Riksdagen att här bevilja ett lönetillägg.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Jag skall be att få nämna
några ord i den här generalkonsulsfrågan.

Hans excellens utrikesministern syntes mig erkänna allt hvad
som står i herr Diedens motion i fråga om lämpligheten och
nödvändigheten af att vår konsul i Hamburg verkligen blifver
generalkonsul, men han ville gifva konsuln därstädes benämningen
generalkonsul endast såsom tom titel och icke såsom reell. Jag
kan icke förstå, hvarför man skall undvika att verkligen utnämna
en generalkonsul, om man anser, att Sveriges anseende och den
svenska konsulns inflytande på orten verkligen beror på, att han
heter generalkonsul. Om sålunda titeln är absolut nödvändig, hvarför
då icke göra honom till generalkonsul ? Det har påpekats i tidningspressen,
att de flesta konsuler, som äro anställda i Hamburg,
äro verkliga generalkonsuler, Norges inklusive. Hvarför icke då
göra Sveriges ombud till generalkonsul, helst vi nu hafva hört,
att regeringen erkänner, att denna titel bör han i alla fäll hafva?

Härvid bör man väl icke så fästa sig vid en teori, ty annat än teori
är icke det, att han skall vara konsul och hafva lön som konsul,
men titel af generalkonsul. Man bör icke så hänga upp sig på
den eljest följda principen, att man icke kan, där det är nödigt
och nyttigt, göra ett undantag. Jag får därför tillstyrka bifall
till herr Diedens motion.

JJ:o 51. 8

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Afiöningsdat Friherre Palmstierna: i afseende på den plats, som det
ningaroch nu ar fråSa om; Putsen som generalkonsul i Hamburg, har komkonsulatm.
m. iflhtén föreslagit, att dai* endast skulle vara eu oaflönad konsul
(Forts.) och en vice konsul. Nu är där ju en generalkonsul med lön af

15,000 kronor. Denna generalkonsul är till viss grad oberoende af
ministern i Berlin.

Nu har kommitténs åsikt varit den, att diplomatien och konsulsstaten
skulle hafva ett intimt samband med hvarandra och att
diplomatien skulle tillika skarpt intressera sig för de merkantila
frågorna. Den skulle hafva väl reda på hemlandets industri, export
och handel i allmänhet, liksom på det främmande landets
import och export. Den skulle kunna meddela i stora drag, hvilka
behof som där kunde bäst fyllas för vårt land, och hvilka exportartiklar,
som Sverige skulle med fördel kunna afsätta på det landet,
äfvensom i stora drag de sociala och merkantila frågorna. Detta
är ett genomgående drag i kommitténs framställning. Den har
därför tagit bort denna generalkonsul, men tillsatt hos ministern
i Berlin, som tillika skulle vara generalkonsul, en handelsattaché
med en aflöning af 10,800 kronor. I Hamburg skulle inrättas ett
olönadt konsulat, hvars innehafvare borde vara en infödd med
störa förbindelser på orten och hafva till sitt biträde en aflönad
svensk vice konsul med en lön af 6,000 kronor. Likaledes har
kommittén tagit bort generalkonsuln i Lubeck och föreslagit anställande
därstädes af en olönad konsul, som till sitt stöd skulle
hafva eu aflönad svensk vice konsul. Kungl. Maj:t har, på samma
gång Kungl. Maj:t i detta fall accepterat hufvudidén i kommitténs
framställning, betydligt modifierat densamma och just i afseende
på Hamburg föreslagit anställande därstädes af en med 12,000
kronor aflönad konsul, som, efter hvad man hört af hans excellens
utrikesministern, skulle kallas generalkonsul. Uti Berlin skulle
det till ministerns biträde för handläggning af merkantila och
konsulära frågor tillika vara anställdt ett konsulatråd med en lön
af 10,800 kronor. Om man ser igenom lönestaten på sidan 54 i
utskottsbetänkandet, så finner man, att i Belgien och Nederländerna
är vår minister också generalkonsul, i Danmark minister
och generalkonsul, i Frankrike minister och generalkonsul, i Italien
minister och generalkonsul, i Norge minister och generalkonsul,
i Spanien och Portugal minister och generalkonsul, i Turkiet
minister och generalkonsul, i Berlin minister och generalkonsul,
i Wien minister och generalkonsul och i Tokio minister
och generalkonsul. Det går sålunda igenom hela vägen, att ministern
skall tillika vara generalkonsul. Hos honom i hufvudstaden
skola de konsulära ärendena centraliseras, och till biträde och
föredragande skall han hafva ett konsulatråd. Då är det väl icke
skäl att däri gorå någon ändring hvad Tyskland beträffar. Såsom
hans excellens utrikesministern framhållit, torde konsuln i Hamburg
vara val tillgodosedd, äfven om han icke får 15,000 kronor, utan

Måndagen den 21 Maj, f. in.

9 iV:o 51.

endast 12,000 kronor. Att vår representation i Tyskland, som är Aflöningsstat

ett af våra viktigaste export- och importländer, icke är tillbaka satt,

framgår däraf, att nu äro anslagna 85,000 kronor till akonsulat m.m.

ningar åt vår representation därstädes, men i kungl. propositionen (Forts.)

är det upptaget 91,000 kronor. Med anledning häraf och med

stöd af herr utrikesministerns anförande tillåter jag mig att yrka

bifall till utskottets förslag.

Grefve von Rosen: Det har föreslagits, att vår konsuläre

representant i Hamburg skulle vara konsul, d. v. s. skälfva den af
honom bestridda befattningen skulle kallas konsulat. Man har
därmed velat markera, att konsuln på platsen icke är själfständig
chef för vår konsulära representation i någon del af det ifrågavarande
landet, utan att han står under beskickningschefen, som
tillika är generalkonsul. För att han emellertid i förhållande till
de utländska myndigheterna må erhålla den största möjliga auktoritet,
har man velat gifva honom generalkonsuls titel. Hvad
lönen beträffar, tror jag, att den kan anses vai’a fullt tillräcklig.

Det är visserligen sant, att man icke bör vara så sparsam, att
tjänsten icke kan anses tilldragande för en duglig man, men å
andra sidan bör man icke gifva honom en större lön, än hvad som
kan vara, en tillräcklig utkomst för tjänstinnehafvai’en. Det har
ansetts, att 12,000 kronor skulle vara till fyllest, och jag tror, att,
äfven i jämförelse med hvad andra, ländei-s konsulära representanter
på denna plats hafva anslaget åt sig, den af utskottet föreslagna
konsulslönen skall vara, fullt tillfredsställande.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dieden: Då hans excellens utrikesministern säger, att

en konsul, beklädd med generalkonsulstitel, får samma rang som
en innehafvai’e af generalkonsulat, så tillkommer det icke mig
att motsäga honom. Hur angelägen herr utrikesministern funnit
denna fråga, framgår på flera ställen i statsrådsprotokollet. Jag
vill blott citera ett. Han säger: »Det är visserligen sant, som
kommittén anmärker, att det ytterst öfverallt är personligheten,
som gör sig gällande, men denna måste, icke minst när det
gäller representerandet af ett land med begränsade makttillgångar,
uppbäras och understödjas af en viss yttre ställning, jämförlig
med den, som intages af likställda makters representanter.»

Hur det är, så kommer det dock alltid att heta det svenska
konsulatet, nxannen, som bekläder ämbetet må sedan vara generalkonsul
eller icke, vid sidan af alla de öfriga europeiska ländernas
generalkonsulat.

Hvad aflöningen beträffar, har jag svåi’t att förstå, att 12,000
kronor i Hamburg skola motsvara 15,000 kronor i Helsingfors.

Iff:o 51. 10

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Aflömngsstat Herr Benedicks: Jag får säga, att jag icke kan annat än
ningaroch instärama med herr Dieden i detta fall. Hamburg är så koncenkonsulatm.
m. trationsorten för alla våra affärer i Tyskland, att, om det någonsin
(''Forts.) behöfs en skicklig karl någonstädes, så är det just där. Uti England
är det icke så, hufvudsakligen blott ett enda ställe, utan där
är det många hamnar, som vi befara; men särskildt rörande vår
exporthandel är Hamburg så dominerande, att jag tycker, att man
skall där gifva generalkonsuln den lön, han är värd. Att nu gifva
honom titel af generalkonsul och icke däremot svarande lön, påminner
alltför mycket om amiral Stedingks historia med geten.
Jag yrkar därför bifall i denna del till herr Diedens motion.

Efter det öf v erläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende å nu föredragna delar af punkten 1
afdelningen II mom. a) yrkats, dels att hvad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, af herr Bieden, att kammaren måtte,
med bifall till hans i ämnet väckta motion, för öfrigt bifalla utskottets
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i nu föredragna
delar af punkten l:o) II a) i sitt utlåtande n:o 4, röstar

J a:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren att, med bifall till herr Diedens
i ämnet väckta motion, för öfrigt bifalla utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 54.

Be af utskottet föreslagna villkor och förbehåll för åtnjutande
af de i staten för beskickningar och konsulat upptagna
löneförmåner.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

11

N:o 51.

Mom. b) och c).

Hvad utskottet hemställt bifölls.
Afdelningarna III och IV.

Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 2—16.

Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 17.

Lades till handlingarna.
Punkterna 18—21.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 18 och 19
innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 156, i anledning af Kungl. Ma,j:ts proposition angående
uppförande af nya byggnader för veterinärinstitutet in. in.,

n:o 157, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående godkännande af öfverenskommelse rörande ekonomisk
uppgörelse mellan Sverige och Norge i anledning af unionens
upplösning, samt

n:o 158, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anslag till utförande af reparationsarbeten vid
Drottningholms slott,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 19 och 20 i denna månad bordlagda utlåtande n:o
162, i anledning af dels Kungl. Maj :ts proposition till Riksdagen
om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska
staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget
Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund, å andra sidan, angående viss grufegendom m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

:N:o 51. 12

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- I en till Riksdagen den 8 maj 1906 aflåten proposition (n:o 158)
enSmellanlSe ^ac*e Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för sin del godkänna
svenska staten och antaga ett propositionen bilagdt, nämnda dag upprättadt förse*
vissa slag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt
malmfälts- Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmbolag.
^ fält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan,
(Forte.) angående viss grufegendom m. m.

Ifrågavarande förslag till öfverenskommelse hade i nedannämnda
delar följande lydelse:

§ 3.

3:o. För hvarje år från och med 1911, intill dess jämlikt
detta kontrakt äganderätten till bolaget tillhörig egendom öfvergå!’
till staten, betalar bolaget till staten ett belopp, motsvarande
en niondedel af hvad för samma år utdelas till bolagets aktieägare
och eventuellt afsättes till andra fonder än reservfonden,
denna senare beräknad till högst en tiondedel utaf aktiekapitalet.

§ 8.

Såväl Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag som aktiebolaget
Gellivare malmfält förbinda sig att af disponibla malmtillgångar i
främsta rummet i mån af efterfrågan leverera hvad som för järneller
ståltillverkning inom Sverige kan komma att åstundas.

Bolagen, hvilka icke må undandraga sin nu stadgade skyldighet
gentemot dylik köpare, som för fullgörande af sina förpliktelser
lämnar tillfredsställande bankgaranti, äga icke åsätta
malmen högre pris, än som är efter det vid köpet i allmänhet
gällande prisläge skäligt. Uppstå emellan bolag och köpare olika
meningar om. huruvida det af bolaget fordrade pris är skäligt, är
bolaget pliktigt att, därest Kungl. Maj:t sådant påfordrar, underkasta
sig afgörande af tre skiljemän, af hvilka bolaget och köparen
utse hvar sin och fullmäktige i Sveriges riksbank den tredje.

Punkten a).

Utskottet hade af anförda grunder hemställt, att Kungl. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Vid utlåtandet hade reservation afgifvits af herr H. P. P. Tcimm,
grefve C. O. Taube, herr K. E. Bohnstedt, friherre N. A. H.
Palmstierna samt herrar C. J. G. Schmartz, D. Persson, K. Starbäck,
A. H. Hammarskjöld och E. Hammarlund, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte på det sätt bi -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

13 ftT:o 51.

falla Kungl, Maj:ts förevarande framställning, att Riksdagen för Ang. öfversin
del godkände och antoge det vid statsrådsprotokollet öfver ens^^lse
civil ärenden den 8 maj 1900 fogade förslaget till kontiakt mellan staten
svenska staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, och visso.
aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg vnabnfälts—Oxelösund,
å andra sidan, dock under förutsättning, att i första
punkten af kontraktets § 3 mom. 3, framför ordet »aktiekapitalet» (Forts)
insattes orden »det nuvarande», samt att kontraktets § 8 erhölle
följande ändrade lydelse:

§ 8.

Såväl Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag som aktiebolaget
Gellivare malmfält förbinda sig att af den malm, som brytes, i
främsta rummet i mån af efterfrågan leverera livad som för järneller
ståltillverkning inom Sverige kan komma att åstundas.

Bolagen må icke undandraga sig nu stadgade skyldighet gentemot
dylik köpare, som för fullgörande af sina förpliktelser lämnar
tillfredsställande bankgaranti samt, där fråga är om större årsleverans
än etthundratusen ton, gör framställning därom minst tre
år före det, då leveransen skall äga rum; ej heller må bolagen
åsätta malmen högre pris, än som är efter det vid köpet i allmänhet
gällande prisläge skäligt. Uppstå emellan bolag och köpare
olika meningar om, huruvida det af bolaget fordrade pris är skäligt,
är bolaget pliktigt att, därest Kungl. Maj:t sådant påfordrar,
underkasta sig afgörande af tre skiljemän, af hvilka bolaget och
köparen utse hvar sin och fullmäktige i Sveriges riksbank den
tredje.»

Herr statsrådet Schotte: Statsutskottet har i här föreliggan de

ärende funnit sig icke kunna biträda Kungl. Maj:ts proposition,
hufvudsakligen af det skäl, att utskottet icke ansett sig hafva
hunnit fullt intränga i denna frågas innebörd och konsekvenser
såväl i ekonomiskt och statsfinansiellt som i politiskt hänseende.
Jag beklagar lifligt, att denna viktiga fråga så sent kunnat föreläggas
Riksdagen till pröfning, men kammaren känner, att orsaken
härtill var det nära sammanhang, hvari denna fråga står till den
tyska handelstraktaten, hvilket gjorde, att framläggandet af det
föreliggande aftalsförslaget med malmbolagen, oberoende af och
tidigare än traktaten icke kunde äga rum, ehuru själfva aftalsförslaget
i hufvudsakliga delar affattats tidigare, så att allenast
slutredigeringen återstod vid tiden, när traktaten blef färdig. Det
skulle naturligtvis skadat afslutandet af traktatshandlingarna, om
det på förhand varit bekant, att förslag förelagts eller skulle föreläggas
svenska Riksdagen om att afstå från exporttulls påläggande
å järnmalm för längre eller kortare tid. Emellertid har regeringen
försökt att få tiden för giltigheten af här ifrågavarande
aftalsförslag med malmbolagen utsträckt till ett annat år, för att

U:o 51. 14

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- Riksdagen därigenom skulle komma i tillfälle att ägna denna
enS^mdlanSe v*ktiga fråga en mer ingående behandling, än nu till äfventyra
svenska staten va,1''ti möjligt; men hafva underhandlingarna härutinnan icke ledt
och vissa till önskadt resultat. Således är intet annat att göra för Riksmalmfälts-
dagen än att nu fatta sin ståndpunkt i frågan.
holag. Uppgörelsen är enligt min uppfattning af synnerlig vikt, hvar (l

orts.) det också torde tillåtas mig att här något vidlyftigare redo göra

för aftalet och de närmare bestämmelserna härutinnan. Själfva
aftalet synes mig dock icke vara så märkvärdigt eller vidlyftigt,
att det bort möta större svårigheter för Riksdagens ledamöter att
på den korta tid, frågan förelegat hos Riksdagen, bilda sig ett
omdöme i saken. Konsekvenser och eventualiteter, som äro förbundna
med aftalets alla delar och detaljer, äro ju visserligen
svåra att fullständigt öfverskåda — därför skulle erfordras en insikt
och en aning om framtida händelser, som vi tyvärr icke besitta.
Förmodligen blefve det icke heller lättare att öfverskåda dessa
konsekvenser och eventualiteter ett kommande år. Jag tror dessutom,
att det i aftalsförslaget tagits all möjlig hänsyn till de olika
eventualiteter, som det varit möjligt att på förhand räkna med.

Betydelsen af att staten förvärfva!’ de ofantliga rikedomar,
som ligga i de norrbottniska malmfälten, torde allmänt erkännas
i Riksdagen. Vid flera tillfällen har också i Riksdagen uttalats
en önskan, att förhållandena mellan staten och grufbolagen måtte
på slutgiltigt sätt ordnas, och helst så, att staten komme i besittning
af deras egendom. Frågan blir då: på hvad sätt skall
ett dylikt förvärfvande ske? Det enklaste vore att göra ett rent
köp, om det vore möjligt att få bolagen att för närvarande gå
med därpå, och det för en summa, som vore tänkbar att framlägga
inför Riksdagen. Det måste nämligen i sådant fall uppenbarligen
blifva fråga om ofantliga penningsummor. Jag skall icke nämna
några siffror, men ber, att herrarne själfva ville göra eu liten
kalkyl, grundad på siffran en krona per ton malm, sådan den
befinnes i berget. Då frågar jag: bör staten ikläda sig en så
ofantlig skuldsumma, som skulle blifva följden af att staten genom
köp förvärfvade sig dessa egendomar? Vår statsskuld har visserligen
blifvit nedlagd i produktiva företag, men för dessas utveckling
samt nya liknande företag och anstalter, som under den närmaste
framtiden torde förestå, komma att erfordras betydande summor,
och uppenbart är, att därmed statens skuldsättning skall ansenligt
ökas. Jag vill för att nu allenast hålla mig till statsjäril vägar nes
område erinra om den projekterade inlandsbanan, om statsjärnvägarnes
öfvergång till elektrisk drift med den anskaffning af ny
materiel, som därmed följer, samt om de stora bangårdsanläggningarna
i Stockholm, Malmö, Göteborg och på andra ställen.
Uppenbart är, att blott dessa stora anstalter komma att betinga
några hundra miljoner i ökad statsskuld. En annan omständighet,
som synes mig tala emot ett statsköp för närvarande, är, att malm -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

15 N:o 51.

brytningen vid de norrbottniska malmfälten ännu icke är ordnad An9- ofverfullt
rationellt, samt att de sociala förhållandena, särskildt bostads- enslcommelse
förhållandena, icke heller ännu hafva reglerats på ett för fram - SVmslca staten
tiden lyckligt sätt. Det är hufvudsakligen vid Gellivara, såsom och vissa
för kammaren är bekant, som malmbrytningen icke är rationellt malmfältsordnad,
liksom äfven där de sociala förhållandena äro minst bolag.
tillfredsställande. Vidare kunna exakta beräkningar af malm- (Forts.)
kvantiteterna i Luossavaara och Kiirunavaara icke göras, förrän den
utfartstunnel blifvit utförd, som är under arbete, samt tvärorter upptagits
från denna — och ett rent köp lärer väl lämpligen förutsätta eu
förut vunnen noggrann kännedom om järnmalmskvantiteten. På
grund af alla dessa förhållanden torde det vara lämpligt, att bolagen få
själfva vidtaga dessa anordningar — de lära af bolagen beräknas
skola kosta omkring 15 miljoner kronor —, för hvilka bolagen
sitta inne med synnerlig erfarenhet. Af dessa skäl synes mig
staten icke böra för närvarande sträfva efter att komma i omedelbar
besittning af ifrågavarande malmfält. Tydligen är det för staten
fördelaktigare att, när grufbrytningen rationellt fullföljts någon
tid samt i öfrig! förhållandena ordnats på lämpligt sätt, öfvertaga
grufvorna än att nu omedelbart göra detta, liksom det också
längre fram måste blifva lättare för staten att administrera det
stora företaget. Jag tror således, att, om man vill vinna en
uppgörelse, hvarigenom staten blir ägare till ifrågavarande malmfält
eller en större del däraf, en sådan affär icke lämpligen eller
utan en öfver höfvan stor skuldsättning för staten kan grundas
på omedelbart köp nu eller under de närmaste åren, äfven om
ett sådant köp skulle af bolaget erbjudas.

En öfvergång af äganderätten till naturtillgångarne i de norrbottniska
malmfälten till staten har därför synts böra baseras på
tillträde af dessa fält först sedan bolagen af denna sin i vederbörlig
ordning tryggade egendom tillgodogjort sig så mycket, att
bolagen därå erhållit en hedeidig och betydande vinst. Staten
kan ju endast på öfverenskommelsens väg komma i besittning af
malmfälten. Grängesbergsbolaget har under prekära tider inlåtit
sig på denna för våra förhållanden synnerligt storartade affär
och därmed antagligen också förekommit dess öfvergång i utländska
händer. Nämnda bolag, liksom de andra bolagen, har
iklädt sig betydande risker samt börjat ordna affären på ett betryggande
sätt. Det är därför icke mer än rätt och billigt, att,
när bolagen längre fram skola afstå från största delen af sin
egendom, de få trygghet för att under gynnsamma omständigheter
och ostörda af på affären menligt inverkande åtgärder från statens
sida utveckla eller afveckla dessa företag, så att bolagen därå
erhålla en god och säker vinst äfvensom ersättning för den risk,
som ovillkorligen för dem varit förenad med ifrågavarande affär.

Den förutsättning, på hvilken aftalet mellan staten och bolagen
således ansetts böra grundas, var den, att staten utan lösnings -

X:o 51. 16

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsholag.

(Forts.)

skyldighet af något slag skulle bekomma all bolagens nuvarande
eller blifvande egendom först sedan bolagen tillgodogjort sig och
uttagit vissa angifna myckenheter malm. Aftalet innehåller, att
bolagen skola få tillgodogöra sig l/r, af den befintliga malmkvantiteten
i Luossavaara och Kiirunavaara, dock högst 150 miljoner
ton och i Gellivare malmfält 371/, miljoner ton. För att bedöma
aftalets fördelaktighet för staten är nödvändigt att känna
den ungefärliga malmkvantitet, som kan brytas ur malmbergen,
men för närvarande är det icke möjligt att alldeles exakt bedöma
denna tillgång. Så många undersökningar hafva dock verkställts,
att man kan afgifva ett på mycket stor sannolikhet grundadt omdöme
om malmtillgången. Det är kändt och framgår af redogörelsen
å sid. 12 och 13 i Kungl. Maj:ts proposition, att malmkvantiteten
i Kiirunavaara ofvan Luossajärvis vattenyta utgör,
enligt en 1897 af geologen Lundbohm afgifven redogörelse, omkring
215 miljoner ton, en myckenhet, som samme man på
grund af senaste undersökningar uppskattat till 265 miljoner ton.
Under Luossajärvis yta befintliga lager beräknas utgöra 510
miljoner ton. Den kritik professor Sjögren såsom bekant riktat
mot den utredning, som af Lundbohm gjordes 1897, grundar
sig hufvudsakligen på, att enligt af Lundbohm gjorda iakttagelser
malmen sannolikt skulle afsmalna mot djupet. De
nyare undersökningarna i denna del konstatera emellertid, att
malmen fortsätter med oförminskad mäktighet till 300 meters
djup, eller så långt undersökningen hittills fullföljts. Beräkningarna
å malmen i Luossavaara gifva 18 miljoner ton. Man kommer
således för Kiiruvavaara och Luossavaara upp till en summa af
sammanlagdt 793 miljoner ton. För Gellivara har uppskattningen
skett dels till 103, dels till 128 miljoner ton. Om sistnämnda
siffra anses för den rätta, kommer man upp till en summa af
921 miljoner ton järnmalm för alla tre nu berörda malmfält.
Hufvudsakliga tillgångarne ligga dock, som af det nyss sagda
framgår, i Kiirunavaara och Luossavaara med tillhopa 793 miljoner
ton. Denna beräkning stämmer också med andra uppskattningar,
som af utländska geologer blifvit verkställda. Den tyske geologen
Vogt har i en tysk tidskrift uppgilvit malmkvantiteten uti ifrågavarande
malmfält till 1,000 miljoner ton, men om han då medräknat
de mindre fälten, framgår icke af redogörelsen. Jag har
äfven hört uppgifvas ännu högre siffror, ända upp till 1,800 miljoner
ton. Med stor visshet kan emellertid antagas, att, om man
räknar med 750 miljoner ton för Kiirunavaara och Luossavaara,
man icke räknar för högt. Vid de underhandlingar, som förts
med bolagen, har jag för min del blifvit öfvertygad om, att man
är berättigad att räkna med nämnda minimisiffra för Kiirunavaara
och Luossavaara och att bolagen själfva anse denna beräkning
långt ifrån öfverdrifven.

Enligt 2 § i det kontraktsförslag, som nu föreligger, skall,

Måndagen den 21 Maj, f. m. 17

såsom kammaren känner, en särskild uppskattning ske af malmkvantiteten
i nu förevarande malmberg, hvilken uppskattning, som
ej må påfordras tidigare än 1922, skall vara fullbordad senast under
år 1924. Tiden är framskjuten på angifvet sätt, hufvudsakligen
för att bolaget må få tillfälle att fullborda den utfraktstunnel
vid Kiiruna, som anses nödvändig för att kunna göra en fullt
exakt och vetenskaplig undersökning af malmtillgången. Staten
har enligt aftalsförslaget icke bundit sig i annan mån, än att
staten medgifvit, att 400 miljoner må räknas som den minimikvantitet,
å hvilken bolagets andel x/5 af malmtillgången får beräknas.
I öfrig! beror det på den genom ofvanberörda uppskattning
utrönta malmtillgången, huru mycket bolagen få bryta, och
är på denna brytning i hvarje fall satt ett maximum af 150
miljoner ton. Då kontraktet är så affattadt, att bolaget inom
den maximigräns, som finnes angifven, må uttaga mer, om fyndigheterna
befinnas vara större än 400 miljoner ton, är detta
för bolaget en sporre att utföra arbetet med utfartstunneln och
tvärorterna på sådant sätt, att undersökningen, som skall verkställas
af sakkunnige, må kunna göras så exakt och på så vetenskaplig
grund som möjligt. Denna undersökning skall bekostas
af bolaget. Till hvad värde den malm, staten skulle blifva ägare
till, kan beräknas, är svårt att exakt angifva, äfven om myckenheten
vore fullständigt känd. En värdesättning, som jag sett, upptager
ett värde af malmer i berget om 3 kronor per ton, och
skulle således därmed värdet å 730 ton järnmalm i ifrågavarande
malmberg gå till en summa af ej mindre än 2,190 miljoner
kronor. Äfven om denna uppskattning nu är alldeles för hög,
hvilket jag gifvet anser, torde ifrågavarande egendom om 50 år
kunna anses äga nyss angifna och kanske än högre värde. Den
ringa tillgången i världen å lätt tillgänglig järnmalm samt den
alltjämt stigande konsumtionen af denna vara på världsmarknaden
kommer med sannolikhet att framdeles medföra en afsevärd prisstegring
å järnmalm. Ett engelskt fackblad »Iron Age» lämnar
i ett af de senaste häftena en del uppgifter, enligt hvilka för
världshandeln tillgänglig järnmalm i närvarande stund endast
skulle uppgå till 10,000 miljoner ton. Enligt denna beräkning,
liksom jämväl af andra sådana, hvilka gjorts af en amerikansk
geolog, framgår, att malmtillgångarne icke skulle räcka århundradet
ut. En mr Hadfield, president i »Iron and Steel Institute»,
beräknar konsumtionen af järnmalm under innevarande århundrade
till 54,000 miljoner ton, ett behof som således endast till en
femtedel skulle kunna fyllas med nu tillgängliga malmtillgångar.
En författare i decemberhäftet 1905 af »Industrie Zeitung» uppger,
att genom nu kända fyndigheter århundradets behof af järnmalm
icke kan fyllas, samt hänvisar till nödvändigheten att bearbeta
nya fyndigheter, som finnas i Kina, Mexiko, Afrika och på andra
ställen utanför Europas gränser. Emellertid torde vara uppenFörsta
Kammarens Prof. 1906. N:o 51. 2

BT:o 51.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

N:o 51. 18

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- bart, att det icke kan blifva någon svårighet för de välbelägna
^mellan.186 norrbottniska malmfälten att konkurrera på världsmarknaden med
svenska staten järnmalm från nyss angifna länder, liksom det äfven torde vara
och vissa sannolikt, att redan inom detta århundrades utgång en god del
malmfälts- af malmbehofvet måste fyllas från dessa utomeuropeiska länder.
bolag. blot är därför också att antaga, att 50 år härefter Norrbottens
(Forts.) järnmalmfält skola uppvisa värdesiffror, vida större än man nu
antager. Råjärnsförbrukningen i världen har ju stigit från 2
miljoner ton år 1800 till 50 miljoner år 1903. Kommer stegringen
i denna förbrukning att under detta århundrade ske i
något så när samma proportion, som under det föregående, framgår
jämväl däraf, att så välbelägna och lättbrutna malmfyndigheter
som de norrbottniska i framtiden komma att äga ett synnerligen
högt värde. För mig ställer sig därför den föreslagna
öfverenskommelsen såsom ur ekonomisk synpunkt ytterst fördelaktig
för staten.

Man invänder mot aftalet: staten kan icke uppgifva sin frihet
att pålägga exporttull för så lång tid som 50 år. I förbigående
anmärker jag, att enligt kontraktet staten icke skall restituera
den del af en exporttull, som enligt af bolagen ingångna kontrakt
med utländske köpare skall af dem gäldas. Restitutionen gäller
således den del af exporttullen, som bolagen själfva få vidkännas.
Vidare invändes: vi kunna icke genom att afsåga oss rätten att
åsätta malmen exporttull binda våra händer i tullpolitiskt afseende
eller afväpna oss för kommande underhandlingar angående
traktater med främmande länder, särskildt Tyskland. Att en
exporttull å järnmalm ur statsfinansiell synpunkt icke spelar någon
roll i jämförelse med den ofantligt värdefulla egendom, hvars förvärfvande
för staten nu ifrågasattes, torde framgå af ofvan meddelade
siffror. Det skulle för att jämförelsen ej måtte blifva
alltför ofördelaktig i hvarje fall bli fråga om så hög exporttull,
att denna komme att verka alldeles tillintetgörande för en del
andra järnmalmfyndigheter, som äro föremål för export. Jag
tror således icke att exporttull å järnmalm kan ur statsfinansiell
synpunkt spela den roll, som man vill tillmäta den, i jämförelse
med den egendom, staten genom aftalet skulle bekomma. Det
är visserligen ett faktum, att hotet om åsättande af exporttull
på den för Tyskland så viktiga norrbottensmalmen varit ett
värdefullt vapen vid de nu afslutade traktatsunderhandlingarne
med detta land. Men Tyskland har också redan nu energiskt
satt sig emot hvarje exporttull och kommer utan tvifvel att göra
det med ännu större kraft och skärpa, ju mer tillgången på lätt
åtkomlig, för den tyska järnförädlingen lämplig malm i Europa
minskas. Att hotet om exporttull vid nyssnämnda underhandlingar
måste utnyttjas så mycket som möjligt, berodde emellertid
väsentligen af vår tulltaxas ofullkomlighet, att den icke är anpassad
för att vinna fördelar vid traktatsunderhandlingar med

Måndagen den 21 Maj, f. na.

19 )V:o 51.

främmande makter. Om däremot vår tulltaxa blefve upprättad
på ett fullt modärnt sätt, och så beskaffad, att den gåfve oss ett
kampmedel i händerna vid ifrågakommande underhandlingar om
handelstraktater, komme troligen förhållandena att gestalta sig
annorlunda än nu varit fallet. En modärn tulltaxa -blefve antagligen
ett mycket värdefullare vapen än en exporttull å järnmalm
någonsin kan blifva. Höga tullsatser på de viktigaste importartiklarne
från Tyskland torde på ett vida kännbarare och
effektivare sätt träffa Tysklands industri, än om vi åsätta våra
egna, för export afsedda varor en exporttull, som hämmade det
egna landets affärsmän i utvecklingen af deras företag.

Att bevara malmen för den inhemska förädlingens behof har
varit ett bland de motiv, som anförts för åsättande af exporttull.
Detta motiv skulle till väsentlig del bortfalla just genom föreslagna
bestämmelser i nu föreliggande kontrakt, som ju också
haft till syfte att på skäligt sätt skydda och trygga den inhemska
järnförädlingens behof af råvara. Enligt 5 § i kontraktet har
Luossavaara-Kiirunavaara bolag förbundit sig »att icke till utlandet
exportera s. k. A-malm från utmålen mris 16. 17 och 27
(Vaktmästarens kulle) i Kiirunavaara utöfver den kvantitet (omkr.
750,000 ton), som redan blifvit enligt ingångna kontrakt försåld
för leverans från och med år 1907», och det är ju denna malm
som är af särskild betydelse för den inhemska förädlingen. Vidare
har i öfverenskommelsen införts bestämmelse om "viss preference
för enskilda malmförädlare i landet att få sitt behof af
järnmalm fylldt från de norrbottniska malmfälten. I detta afseende
hafva reservanterna i statsutskottet framlagt förslag till
en något ändrad lydelse af 8 §, som uppenbarligen ännu mer
tryggar enskild malmförädlares rätt att bekomma malm från dessa
grufvor. 8 § lyder, såsom herrarne finna af betänkandet, enligt
motionärernas förslag: »såväl Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag
som aktiebolaget Geilivare malmfält förbinda sig att af den malm",
som brytes, i främsta rummet i mån af efterfrågan leverera hvad
som för järn- eller ståltillverkning inom Sverige kan komma att
åstund as.

Bolagen må icke undandraga sig nu stadgade skyldighet gentemot
dylik köpare, som för fullgörande af sina förpliktelser lämnar
tillfredsställande bankgaranti samt, där fråga är om större årsleverans
än etthundratusen ton, gör framställning därom minst
tre år före det, då leveransen skall äga rum; ej heller må bolagen
åsätta malmen högre pris, än som är efter det vid köpet i
allmänhet gällande prisläge skäligt»; och sedan föreskrifves att, i
händelse af olika meningar angående detta skäliga pris, en särskild
nämnd skall tillsättas för tvistens afgörande. -Jag tror, att
reservanterna här på ett lyckligt sätt öfvervunnit de "betänkligheter,
som möjligen kunna finnas emot 8 §, sådan den föreslagits
af Kungl. Maj:t. Jag förordar därför så mycket hellre reservan -

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsholag.

(Forts.)

S:o 51. 20

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- ternas förslag härutinnan, som jag känner, att bolagen icke hafva
enskommelse n^g0j; at( invända mot den formulering, som reservanterna gifvit

''Mellan .. i p

svenska staten o *

och vissa Det viktigaste för den inhemska järnförädlingen är emeller malmfälts-

tid, att staten kommer i besittning af dessa malmtillgångar, låt

Mag. vara <]et först sker om 50 år. Det yttras därom i den kungl.

(Forts.) propositionen på sid. 26: »Hvad därefter beträffar den inhemska
förädlingens behof af norrbottenmalm, sa måste dess intressen
anses vara fullt tillgodosedda därigenom, att staten kommer i
besittning af en så betydande del af dessa malmfält och därmed
kan fullt tillgodose det inhemska förädlingsintresset vid en tidpunkt,
då, efter allt att döma, icke blott tillgången på lämplig

järnmalm i andra delar af vårt land kan antagas vara ringa, utan

äfven den svenska järnförädlingsindustrien torde hafva vuxit sig
tillräckligt stark, både tekniskt och ekonomiskt, för att fullt kunna
utnyttja den råvara, staten bjuder af sina rika fyndigheter.»

Förutom utfästelsen af exporttullfrihet skulle staten ikläda
sig efter vissa grunder bundna fraktsatser. Enligt det kontrakt,
som ingicks 1898 mellan staten och Loussavaara-Kiirunavaara
aktiebolag förband sig staten att anlägga banan Gellivare—Riksgränsen
mot det att bolaget ntfäste sig att betala, förutom driftoch
underhållskostnader, 3,8 procent af dåvarande och blifvande
anläggningskostnad. Enligt nu ifrågavarande aftal har frakten
bestämts för Kiiruna—Riksgränsen till kronor 2: 64 per ton. Järnvägsstyrelsen
har rörande denna fraktsats afgifvit ett yttrande,
som finnes bifogadt den kungl. propositionen, och framgår af
detta yttrande, att järnvägsstyrelsen finner en fraktsats af kronor
2: 64 böra under alla omständigheter vara fullt betryggande för
staten. Järnvägsstyrelsen beräknar, att med nämnda fraktsats ett
öfverskott af 1 krona 54 öre per ton kan beräknas uppkomma.
Den nuvarande anläggningskostnaden för järnvägen är 32,800,000
kr., och enligt järnvägsstyrelsens utredning behöfva ytterligare

10,000,000 kronor nedläggas i järnvägen för att sätta den i stånd
att mottaga en ökad transportmängd af intill 3,300,000 ton järnmalm.
Ett öfverskott i driftkostnad af 1 krona 54 öre pr ton
ger å nyssnämnda anläggningskostnad, 42,300,000 kronor, ett öfverskott
till ränta, amortering och betäckande af förlust å annan
trafik af 12 procent för en transporterad mängd af 3,800,000 ton
och af 11 procent för en transporterad kvantitet af 3,000,000 ton.
Äfven om det anses, att man bör beräkna 50 procent förhöjning
i driftkostnader under senare delen af den 50 års period, hvarom
här är fråga, uppkommer i allt fall en ränta på byggnadskostnaden,
42,300,000 kronor, af öfver 7 procent, och den nämnda förhöjningen
är en säkerhetskoefficient, som måste anses ganska tillfredsställande.
Tillkomma ytterligare trafikanter — man måste
härvid särskildt tänka på Svappavaarabolaget — och det blir
fråga om att öka kvantiteten öfver nu ifrågavarande bolags maximi -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

21 N:o 51.

transport af 3,300,000 ton, anses det blifva nödvändigt att Än9- öfverbygga.
banan dubbelspårig. Detta arbete har af järnvägsstyrelsen en8^^lse
approximativt beräknats till 7 å 8 miljoner kronor. Totala &r\-svengica staten
läggningskostnaden för hela järnvägen Kiiruna—Riksgränsen skulle och vissa
då uppgå till 55 miljoner kronor. Under antagande att Svappa- malmfältsvaarabolaget
transporterar 1 miljon ton och Luossavaara-Kiiruna- bolag vaara

bolag 3 miljoner ton samt att öfverskottet öfver driftkost- (Forts0

naden blir 1 krona 50 öre per ton, blir det 6 miljoner kronor
öfver till ränta, amortering och betäckande af förlust å annan
trafik. Nämnda summa är nära 11 procent på den totala anläggningskostnaden
i detta fall, 55,000,000 kronor.

De öfriga frakterna eller frakterna mellan Kiiruna—Svartön
och Gellivare—Svartön äro satta till samma belopp, som för närvarande
utgå enligt gällande aftal. Det har naturligtvis varit
ett önskemål att komma upp äfven här till en högre fraktsats,
men detta har icke varit möjligt. Resultatet af den hittills tilllämpade
fraktsatsen af kronor 2: 75 per ton för transport af malm
mellan Gellivare och Svartön af myckenheten öfver 600,000 ton
har i alla fall gifvit en afkastning af 7 procent. Till jämförelse
erinrar jag, att de svenska statsbanorna i genomsnitt under senare
åren endast afkasta! omkring 3,5 procent. Det är således antagligt,
att äfven den föreslagna fraktsatsen för Gellivare—Svartön
bör vara skälig. Den kvantitet, som skulle mot 3 kronor 48 öre
per ton, fraktas från Kiiruna till Svartön, eller 1,200,000 ton, torde
endast undantagsvis komma i fråga och under för bolagen ogynnsamma
förhållanden rörande skeppningen från Narvik. Men vid
bedömande af de bestämda fraktsatserna bör tagas särskild hänsyn
till bestämmelserna i kontraktet om skyldighet för bolagen
att i förhållande till den af af dem transporterade kvantiteten
betala 4,5 procent ränta på alla nuvarande eller blifvande anläggningskostnader
för järnvägen. Då enligt nu gällande aftal en
garanti af allenast 3,8 procent å anläggningskostnaden för banan
Kiiruna—Riksgränsen och 4 procent för bandelen Gellivare—

Svartön är lämnad, har genom procentens höjande till 4,5 procent
vunnits en säkerhetskoefficient af den storlek, att man är berättigad
antaga, att under de 50 år, hvarom här är fråga, hvarje
risk eller farhåga att icke statens järnvägar skola erhålla skälig
ersättning i frakt för de stora malmtransporterna måste vara
undanröjd.

Med detaljbestämmelserna i det föreliggande aftalet skall jag
icke upptaga kammarens tid. Jag vill blott erinra om, att staten
är enligt § 14 i kontraktet tillerkänd lösningsrätt af grufvorna
första gången år 1925. Det kan nämligen vara af värde för staten
att komma i besittning af ifrågavarande egendom tidigare, ehuru
staten då enligt kontraktet måste lösa hela myckenheten af bolagen
tillkommande järnmalm, som dessa icke uttagit. Om bolaget brister
i fullgörandet af sin skyldighet beträffande statens rätt att be -

5:o 51.

00

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- komma viss andel i vinsten från år 1911, angående fraktlikvider
^mellan S<1 e^er angående en rationell grufbrytning, har staten tillförsäkrats
svenska statenatt när som helst inlösa bolagets grufvor för ett värde, som
och visso allenast skall utgå med 80 procent af det af en uppskattningsmalmfälts-
nämnd åsätta värdet af bolagens obrutna del. Med afseende å
hola9- bestämmandet af den vinstandel, som staten från och med 1911
(iorts.) skulle bekomma af bolagens malmbrytning, kan det möjligen förefalla,
som om bestämmelserna i kontraktet vore onödigt invecklade,
men jag tror dock, att föreskrifterna icke äro svårfattliga.
Nödigt har varit att trygga sig mot möjliga manipulationer rörande
vinstberäkning från bolagens sida i framtiden.

Då den vinst, staten skulle erhålla af bolagens malmbrytning,
uppkommer från de myckenheter malm, som enligt kontraktet
tillkomma bolagen, innehåller kontraktet vidare, att staten,
sedan den kommit i besittning af grufvorna och själf har att taga
vinsten af grufrörelsen, skall återgälda bolagen den af staten förut
uppburna vinsten efter viss angifven grund. Det är naturligt, att
anmärkningar kunna göras mot bestämmelsen om vinstandel för
staten af bolagens brytning, men det har ansetts värdefullt för
staten att redan från år 1911 kunna påräkna någon inkomst af
de gruffält, som längre fram skola tillfalla staten. Med afseende
å formuleringen af § 3 mom. 3 i kontraktsförslaget hafva reservanterna
gjort ett tillägg, som är välbetänkt och mot hvilket jag
. således icke kan hafva någon erinran att göra, hvadan i’eservationen
i den delen är förtjänt att bifallas.

Jag anhåller slutligen att fä yttra några ord om garantierna
för att staten verkligen kommer i besittning af ifrågavarande
egendom.

Man har sagt, att detta aftal byggts på alltför lös grund, då staten
först efter 50 år skall komma i besittning af ifrågavarande egendom,
som till en del utgöres af fast egendom, mot hvilkens öfverlåtande
hinder i framtiden kunde resas. Detta må ju vara förhållandet,
men jag skall be att få uppmärksamma, att enligt 13 §
skola bolagen i sammanhang med kontraktets underskrifvande till
staten öfverlämna inteckningar i sin fasta egendom å tillsammans

1,000,000 kronor. Detta har ansetts betryggande, då den fasta
egendomens taxeringsvärde icke uppgår till mer än omkring 150,000
kronor och då å dessa fasta egendomar icke finnas några gruffyndigheter.
Om fastigheterna blifva intecknade för en miljon
kronor, lär det vara uppenbart, att någon försäljning till annan
icke gärna kan komma i fråga eller bli beståndande. Grufvor äro,
såsom bekant, icke fast egendom enligt vår nuvarande lagstiftning,
och någon fara för dessas öfvergång i andra händer kan således
icke föreligga. Kommer ändrad lagstiftning rörande grufvor till
stånd —• såsom på många håll önskats — är det gifvet, att statsmakterna
hafva att tillse, att undantag därvidlag kommer att ske
med afseende på de norrbottniska grufvor, hvarom här är fråga.

Måndagen den 21 Maj, f. m. 23 X:o 51.

Jag vill också uppmärksamma, att det finnes infördt i bolags- An(J- öfverordningarna
för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget
Gellivare malmfält en bestämmelse, att bolagen icke ^ svenska staten
sälja sina malmfyndigheter utan Kungl. Maj:ts tillstånd. I Gelli- och vissa
varebolagets bolagsordning är tillståndet ovillkorligt, men Luos- malmfältssavaara-Kiirunavaarabolaget
har rättighet att sälja utan Kungl.

Maj:ts tillstånd, om samtliga aktieägare i bolaget därtill samtycka. (Forts-)
Nu är det bekant, att staten har 16 aktier i bolaget — från början
var det endast 4, men det har ökats till 16 genom ökning i
aktiekapitalet — och just förskaffat sig dessa aktier i syfte att kunna
förhindra, att sistnämnda bolags malmfyndigheter öfvergå i andra
händer, hvadan grufvornas öfverlåtande till annan person icke lärer
vara att befara.

Vidare linnés det i 21 § förbud för öfverlåtande af de rättigheter,
hvarom kontraktet handlar.

Med afseende på möjlig utmätning och konkurs af den egendom,
staten genom aftalet skulle bekomma, innehållas i 13 § bestämmelser,
som ansetts betryggande. Om egendomen eller del
däraf genom konkurs skulle frångå det bolag, den nu tillhör, är
nämligen staten berättigad till ett skadestånd af 5 kronor per ton
af all den järnmalm, som återstår obruten. Staten har ju dessutom
alltid järnvägen i sin hand och kan sätta sådana fraktvillkor,
att all mahntransport därå blir omöjlig. Staten kan härigenom
göra egendomen hart när utan värde i den persons hand, som
åtkommit den utan statens medgifvande.

Jag vill i sammanhang med hvad nu yttrats uppmärksamma,
att bolagsordningarna för såväl Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
och aktiebolaget Gellivare malmfält som trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund föreskrifva, att staten skall tillsätta en
ledamot i hvarje af dessa bolags styrelser äfvensom en revisor i
hvarje af dessa bolag. Då dessa bestämmelser äro intagna i själfva
bolagsordningarna, hafva de icke behöft upprepas uti nu ifrågavarande
kontrakt.

För min del är jag öfvertygad om att det ifrågasatta aftalet
är för staten i alla afseenden fördelaktigt, såväl direkt därigenom
att staten förvärfvar en egendom af högst betydande värde, som
i framtiden kommer att alltmer stiga, som ock indirekt dels därigenom,
att en ordnad och rationell brytning af dessa malmberg
kommer till stånd, dels ock genom att de sociala förhållandena i
grufsamhällena blifva ordnade på ett mera tillfredsställande sätt,
än för närvarande är fallet. Vidare torde böra tagas i betraktande
den förbättrade handelsbalans för landet, som bör uppkomma
genom de stora summor, som under dessa 50 år komma att genom
bolagens malmsförsäljning från utlandet inflyta hit i riket, äfvensom
de stora skatter, som af bolagens utvidgade rörelse komma
att tillföras statskassan. Bolagens fördelar af öfverenskommelsen
äro hufvudsakligen, att bolagen vinna ordnade och stabila förhål -

N:o Öl. 24

Måndagen den 21 Maj, f. m.

°f”er- landen. Bolagen kunna naturligtvis på helt annat sätt konso -

och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

__r____■ . -------- jiuuiju, uaumuinw pa iieit amiat sila KOI1SO "

mellan SC ^dera och handhafva sina affärer, om de veta, att de för en länsvenska
staten Sve tid äro trygga i sin verksamhet och icke hafva hotet om exporttull
och ökade frakter i perspektiv. Man har hört åtskilliga
tendenser till en sorts »reduktion» af de naturtillgångar, som den
norrbottniska malmen utgör, och jag tror, att det jämväl ur den
synpunkten vore lyckligt, om, ju förr dess hellre, förhållandena
mellan staten och bolagen kunde ordnas på ett för bägge parterna
tillfredsställande sätt. Jag skulle därför beklaga, om Riksdagen
icke skänkte sitt bifall till ifrågavarande öfverenskommelse
och därigenom slutgiltigt bestämde förhållandena mellan bolagen
och staten. Det är icke säkert, att ett så pass gynnsamt tillfälle,
som det nu föreliggande enligt min mening är, kommer så snart
åter. Jag vågar därför slutligen uttala den förhoppningen att,
ehuru beklagligen detta ärende inkommit så sent på Riksdagens
bord, beroende på förut relaterade förhållanden, kammaren måtte
finna skäligt bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition med
de ändringar i aftalsförslaget, som af reservanterna i statsutskottet
påyrkats.

Herr Bohnstedt, Knut: Såsom herr statsrådet nyssnämnde,
har utskottet som hufvudskål för sitt afslagsyrkande anfört, att
tiden vant för kort att sätta sig in i en fråga, hvilken är af så
stor vikt och betydelse och som kan behöfva grundligt öfvervägas.
Fragan har dock redan — år 1903 — varit behandlad
inom utskottet, och hade utskottets ledamöter redan då tillfälle
att begrunda densamma. Jag medgifver gärna, att om man läser
kontraktet, som ju är ganska vidlyftigt, förekomma där frågor,
som äro svårlösta, men då reservanterna, hvilkas tid varit lika
mycket upptagen som de öfriga ledamöternas inom utskottet, haft
tid att sätta sig in i frågan, synes det skälet, att de senare saknat
tid, icke böra tillmätas så stor betydelse.

Hvad gäller nu frågan här? Den gäller för staten hundratals
miljoner kronor. Herr statsrådet räknade ut, att det skulle, om
jag icke minns orätt, röra sig om 2,200 miljoner kronor. Jag
skall icke gå så långt, jag skall säga, att frågan gäller 1,200 miljoner
kronor.

Herr statsrådet genomgick de olika punkterna i kontraktet.
Jag behöfver således icke yttra mig om detsamma, utan skall blott
i största korthet framlägga de fördelar, som staten skulle vinna
genom uppgörelsen, och de fördelar, som bolaget skulle vinna. Staten
skulle, om det kungl. förslaget antages, år 1957 utan kostnad
erhålla Kiiruna malmberg och Gellivare malmberg med alla fastigheter,
alla byggnader, alla maskiner, järnvägsnätet och all för
malmdriften afsedd fast och lös egendom. Därjämte erhålles allt
hvad under tiden kan af bolaget förvärfvas i fastighet och i utmål.
Staten får äfven genom detta kontrakt garanti för att den sven -

Måndagen den 21 Maj, f. m. 25

ska järnhandteringen kan fylla det behof, af järnmalm, som för
den kan uppstå, från sagda gruffält. Vidare får staten garanti
för att 4 y2 procent ränta kommer att inflyta på järnvägarnas anläggningskostnad,
äfven om trafiken icke skulle lämna tillräckligt
öfverskott. Denna garanti gäller nu 3,8 procent på Gellivare—
Riksgräns-banan och 4 procent på Gellivare—Luleå-banan. Ytterligare
får staten större inkomst på frakten för de 1,200,000 ton
järnmalm. Efter den föreslagna frakten af kronor 2,64 per ton
malm gör det en vinst för staten af 33 öre per ton, beräknadt
efter de senaste årens medelfraktkostnad af kronor 2,31 per ton;
för 1,200,000 ton järnmalm motsvarar det cirka 396,000 kronor.
Staten får vidare från 1911 äfven andel i bolagets vinst.

Dessa äro i hufvudsak de fördelar, som staten skulle vinna
på uppgörelsen.

De fördelar, som bolagen skulle vinna, äro i första rummet,
att rättegången skulle nedläggas, hvilken fördel dock icke kan så
högt värderas, då kronan förlorat i bägge första instanserna.

Vidare får bolaget fastslaget, att det för tre miljoner ton järnmalm
får en bestämd fraktsats för femtio år af kronor 2,64 per
ton, hvarigenom således alla rubbningar af fraktsatserna försvinna,
hvilket naturligtvis för bolaget är af stor vikt. Det är beräknadt,
att driftkostnaderna för frakten af 3,000,000 ton malm skulle efter
nuvarande förhållandena uppgå till kronor 1,10 per ton, då således
en vinst af kronor 1,54 per ton skulle återstå till ränta och
amortering å järnvägen. Bolaget skulle vidare efter 1957 återfå
en del af den lämnade vinstandelen.

Den största fördelen för bolaget skulle naturligtvis vara säkerheten
att befrias från malmtullen, och däri ligger hela hufvudfrågan.

Då är frågan: hvad är malmtullen värd? Är statens äganderätt
år 1957 till 600 å 700 miljoner ton järnmalm med bolagens hela
fasta och lösa egendom ett skäligt pris? För min del anser jag
det priset vara fullt antagligt. Utskottet har däremot icke kunnat
acceptera anbudet; men det är dock enligt min uppfattning sådant,
att Riksdagen bör med lugn kunna antaga det kungl. förslaget,
och skall jag, herr grefve och talman, därför be att få yrka afslag
å utskottets betänkande och bifall till reservationen.

Herr Benedicks: De båda föregående ärade talarne hafva
försvarat Kungl. Majds proposition med stor talang, och det torde
kanske vara skäl uti att litet närmare gå in i svaromål angående
denna proposition.

Statsrådet och chefen för civildepartementet framhöll att, om
man toge en krona i tull, skulle det utgöra för 3,300,000 ton lika
många kronor, och det skulle betunga bolaget, som hade så stora
utgifter. Det är mycket sant, men han glömde därvidlag nämna,
att hela denna tullbeskattning antagligen icke kommer att drabba

Si:o 51.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

X:o 51. 26

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- bolaget ensamt. Åtminstone har bolaget, efter hvad vi veta, tillenskommelsc
försäkrats att endast behöfva betala hälften och tvskarne den
svenska staten ändra hälften — alltså en betydlig reduktion. Jag tror, att det
och vissa icke är någon anledning till att vi skola särskildt gynna detta
malmfälts- bolag. Om vi se på 5:te sidan i Kung!. Maj:ts nådiga proposiholcicj.
tion. så är där upptaget hvad de nuvarande frakterna gå till
(i: orts.) mellan Riksgränsen och Kiruna. Det är 2 kronor 31 öre under
de tre sista åren. Om samma frakttaxa hade gällt, som gäller
på alla öfriga statsbanor, skulle det hafva varit 3 kronor 30 öre,
alltså 99 öre mer. Således har blott under dessa sista tre år
bolaget förtjänat mer, i jämförelse med frakttaxerna på andra
banor, än 3,600,000 kronor. Häri är icke nedsättningen upptagen,
som gäller för andra trafikanter med 20 procent. Dras det ifrån,
är summan i alla fall tillräckligt stor för att man skall kunna
säga, att icke något annat bolag i den vägen är så gynnadt. Men,
som också statsrådet yttrade, har det varit så kort tid öfrig för
Riksdagen att sätta sig in i denna fråga. När den inkommit i
Riksdagens elfte, för att icke säga tolfte timma, gifver jag honom
fullkomligt rätt däri. Men på samma sätt, som förut här skett
och som jag uppträdt emot, har denna fråga tillsammans med
den tyska traktaten omgifvits med en sådan sekretess, att man
kunde på förhand säga, att det skulle inträffa hvad som förut för
det mesta varit fallet — att då är det något, som icke är gynnsamt
för staten.

Jag vill nu i första rummet icke fästa mig mera än vid
tullen. Om Riksdagen i dag skulle gå in på detta kontrakt med
detta stora bolag, så vill jag fråga: hvad har då svenska staten
att bjuda såsom ekvivalent om 41/, år, då den ifrågasatta traktaten
skall ånyo ingås med det tyska riket? Bevillningsutskottets
ordförande har inom en stor krets yttrat, att malmtullen utgjorde
ekvivalent för hela tyska traktaten. Ja, jag vill icke nu ingå på
den senare, men jag vill absolut framhålla, att denna tull, om
den nu antages, icke kan annat än fördärfva Sveriges utsikter
vid en mera slutgiltig uppgörelse med tyska riket.

Statsrådet talade vidare om, att staten icke skulle nu inlåta
sig på några större affärer, icke något köp, därför att den vore
så upptagen af andra stora företag, hvaribland han nämnde inlandsbanan.
Ja, han kunde ha tillagt äfven två saker, nämligen
fästningen Boden och den utökning af järnvägarnas rullande
materiel och andra förhållanden, som med säkerhet gå upp till

10,000,000 kronor. Om det förhåller sig med dessa 10 miljoner
som med de 20 miljoner som Ofotenbanan skulle kosta i början, så
blir det en liten vacker förhöjning på 6 miljoner, det vill säga till 16
miljoner. Dessa företag komma att kräfva mycket penningar, men
alla dessa tre kan man säga stå i det allra intimaste samband med
just dessa malmfält, ty det är för deras skull, som banan blifvit
byggd och fästningen anlagd och det är till stor del äfven därför,

Måndagen den 21 Maj, f. m. 27

som Inlandsbanan snart sagdt beslutats. Då nu dessa bolag så direkt
stå i samband med dessa stora affärer, vore det väl icke för
mycket, om de lämnade ett visst årligt bidrag till staten, isynnerhet
som herr civilministern förklarade, att vi behöfde mycket
penningar. Jag vill ytterligare framhålla en sida af saken och
fråga, hvad detta Grängesbergsbolag egentligen är. Jo, mina
herrar, det är en trust, en sammanslagning af, såsom vi veta, tre
järnvägsbolag och tre stora grufbolag, alltså en trustbildning
af den art, som visserligen kan sägas hafva åstadkommit mycket
gagn i Nord-Amerikas Förenta Stater, men som å andra sidan
förstått att skaffa sig ett så kolossalt inflytande på skötseln af
landets angelägenheter inom Riksdagen, att vi, åtminstone om vi
bibehålla den goda sidan af denna trustbildning, väl behöfva ett
vapen i händerna mot dess välde. Att detta välde har gjort sig
gällande fingo vi tyvärr redan i fjol erfara; jag vill blott påminna
om omkastningen vid voteringen i Andra Kammaren rörande
denna angelägenhet. Att nu gå in på en så lång kontraktstid
som 50 år anser jag icke tillrådligt, om också alla möjliga fördelar
vinka vid kontraktstidens slut. Men att äfven nackdelar
äro att förvänta, därom kunna vi vara ganska förvissade, ehuru
herr statsrådet visserligen icke omtalade dessa, utan lämnade oss
i ovisshet om huru högt det pris kan komma att belöpa sig till,
som staten vid kontraktstidens slut skall utgifva. I sistnämnda
afseende är aftalet så välvisligt affattadt, att den saken är ytterst
oklar, och man kan icke ens räkna sig till det, lika litet som man
vet, om efter denna femtioårsperiod några malmgrufvor finnas
kvar eller om de då icke för länge sedan gått ur bolagets händer,
så att möjligen för staten då endast återstår jordäganderätten,
som ännu åtminstone icke kan fråntagas staten, om det än visserligen
är ganska möjligt, att äfven det skulle kunna tänkas i en
framtid. Det vore väl oklokt att nu här underlåta att åsätta en
billig tull, därutaf, efter den tullsats herr statsrådet nämnde, 1
krona, bolaget endast skulle betala hälften. Det vore i allt fall
en så stor summa med ränta på ränta, att jag nu skulle kunna
börja som den siste ärade talaren att tala om, icke ett tiotal miljoner
eller 200 miljoner, utan en miljard — vi kunna ju icke veta,
huru långt detta skulle sträcka sig.

Vi finna äfven uti detta kontrakt en fraktsats bestämd af
2:64 kronor. Hvem kan svara för, att denna fraktsats om 30
eller 40 år motsvarar ens hälften eller tredjedelen af hvad den
nu är värd. Om vi tänka tillbaka 50 år i tiden hafva under
denna långa period arbetslönerna på många håll fyrdubblats. Då
det nu är en gifven förmån att hafva en fågel i handen framför
tio i skogen och jag föreställer mig, att det senare alternativet
lätt skulle kunna inträffa, tillåter jag mig att yrka afslag å den
kung!, propositionen.

N:o 51.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsholag.

(Forts J

Ji:o 51.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

28 Måndagen den 21 Maj, f. m.

Herr Fränekel: Då jag hör till dem, som inom statsutskottet
bildat majoritet för afslag å den kungl. propositionen, har jag
ansett det vara min skyldighet, att för kammaren redogöra dels
för min egen ställning till frågan och dels för de skäl, som varit
för utskottets majoritet afgörande.

Jag ber då att få nämna, att anledningen till att utskottets
motivering, för hvars knapphändighet utskottet ock fått röna förebråelser,
blifvit så kortfattad, hufvudsakligen varit att, som också
af herr statsrådet omnämndes, den kungl. propositionen inkom så
sent på Riksdagens bord, att den först den 12 innevarande maj
kunde hos utskottet komma under behandling. Men då var det
också klart, att alla, som kände tungt hvad det innebure att binda
vårt land i 50 år för ett så viktigt aftal som det föreliggande,
ansågo sig icke utan att hafva väl studerat och väl begrundat
skälen och motskälen i denna fråga böra tillstyrka Riksdagen att
fatta beslut i enlighet med den kungl. propositionen. Utskottet
har också framhållit, att ekonomiska, statsfinansiella och politiska
hänsyn böra tagas, då det gäller att träffa ett aftal för så lång tid
och af så ingripande betydelse som detta. Jag tror för min del,
att det varit för alla dem, som i dag varit i tillfälle att höra herr
civilministerns beskrifning på fördelarna och olägenheterna af detta
aftal och som naturligtvis måste erkänna, att herr statsrådet fullständigt
behärskade ämnet, och att han förut noga studerat det,
för alla dessa, säger jag, måste det vara klart, huru svårt det
skulle vara, att i en så viktig fråga som denna, nu fatta ett definitivt
beslut. Jag tror, att så äfven varit fallet vid de föregående tillfällen,
då kammaren enskildt fått höra framställas de olika sidorna
af detta aftal, och ehuru jag vågar påstå, att utskottet, som det
plägar göra vid bedömandet af så viktiga frågor som denna, gjort
sig all möjlig möda att sätta sig in i denna saks fördelar och olägenheter,
innan utskottet fattat sitt beslut, vågar jag dock påstå, att
villkoren äro så många och besluten så olika för olika fall, att
redan däri ligger en stor risk för alla dem, som utan att mera
grundligt hafva satt sig in i frågan, nu definitivt fatta beslut i densamma.

Nu har emellertid frågan bragts på tal, och jag anser det därför
vara min skyldighet, att nämna på hvad sätt jag bedömde densamma
såväl vid dess behandling på riksgäldsafdelningen, af hvilken
jag var medlem, som i utskottet.

För mig spelar den ekonomiska sidan af frågan ingen roll,
men jag har försökt göra klart för mig, huru egentligen denna
fråga uppkommit. Jo, sedan Riksdagen år 1903 bestämdt afvisat
hvarje försök af Grängesbergsbolaget att inblanda Riksdagens
kredit i bolagets egen affär — då Riksdagen afslog framställning
om ett lån på 20 miljoner, i trots af att Riksdagen hotades med,
att om detta icke beviljades, blefve här icke något inhemskt bolag,
utan då skulle våra malmfält öfvergå i utländska händer — har

Måndagen den 21 Maj, 1. m.

29 N:o Öl.

emellertid sedermera inträffat, att bolaget kom till stånd utan det
begärda lånet (hotet var sålunda ej rätt på sin plats) samt att
naturligtvis detta bolag med fördel, som jag hoppas, fullföljer sina
planer och förvärfvar dessa malmfält och exploaterar dem så fördelaktigt
som möjligt. Men naturligtvis måste man fästa afseende
därvid, att, trots alla restriktioner, detta bolag består ej ensamt af
svenska män, utan att det äfven har betydande utländska delägare,
hvilkas hufvudsakligaste syfte måste vara, att af detsamma få fram
så stora inkomster som möjligt. Det vare dem icke förmenadt,
men det är blott fråga om huru detta skall gå till. Det ligger i
öppen dag, att för hvarje hundratusental ton, som detta bolag blir
i stånd att bryta, frakta och sälja, blir naturligtvis dess inkomst
större. Lyckligtvis beslöt Riksdagen, då det var fråga om att bygga
en järnväg för att exploatera dessa malmfält, att denna järnväg
icke finge på sätt då ifrågasattes, komma uti privata händei’, utan
järnvägen skulle byggas af staten och förblifva i statens hand.
Och hvad var naturligare än att så skedde. Syftet därmed var ju,
att staten skulle hafva i sin hand att kunna reglera, huru fort och
på hvad sätt denna mahn skulle kunna utföras ur landet i oförädladt
skick. Bolaget har nu vid flera tillfällen begärt att få öka denna
malmkvantitet, som från början var 1,200,000 ton till 1,500,000 ton.
Bolaget lyckades först att få en ersättning för 3 hundra tusen, men
den ersättningen indrogs, och hvad var då naturligare än att bolaget
begärde ersättning med en så beskaffad ökning: med ett ord,
bolagets största intresse ligger i att få exploatera så mycket som
möjligt. Och huru har man nu i detta fall gått tillväga? Jo,
först och främst har man sökt få den malmkvantitet höjd, som
bolaget skulle ha rätt att frakta, och sedan behöfde man en konstant
fraktsats. Men ett Damoklessvärd hänger öfver bolaget i
afseende å bolagets utsikter till ökade avancer, nämligen möjligheten
för svenska staten att införa en malmtull. Dessa tvenne
bromsar, om jag så får säga, mot att bolagets avance på ett öfverdrifvet
sätt ökas, hafva naturligtvis hos bolaget alstrat en önskan,
att träffa ett aftal med staten, gående ut därpå att dessa skyldigheter,
om jag så får kalla dem, skulle kunna aflyftas från bolaget,
och hvad skulle bolaget sedan kunna erbjuda staten i gengäld?
Jo, om man kunde få öka exportsiffran till 3,300,000 ton, och om
man kunde få fraktsatserna fastställda och slippa exporttullen under
50 år, då skulle bolaget kunna säga: nu hafva avancerna varit så
stora, att vi med dem kunnat afskrifva hela vår egendom och
då må gärna staten taga hvad som är kvar af malmfälten. Detta
har naturligtvis varit utgångspunkten för bolagets medgifvande,
och nu beror det på hvad svenska staten skall svara på denna
framställning. Jag kan för min del icke finna annat än att bolaget
haft grundade skäl för sin ståndpunkt att så resonera, och
jag anser sålunda, att en ärlig fråga krafvel’ ett ärligt svar.

Nu har alltså bolaget, så vidt jag kan se, genom det aftal,

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
mabnfältsholag.

(Forts.)

5T:o 51. SO

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- som det lyckats träffa med regeringen, gått så långt i medgifvanm
mellan^ ^en’ soru man gärna kan begära. Bolaget har förklarat, att det
svenska statm önskade lämna staten hvad som är kvar efter de 50 åren, men
och vissa malmtull får icke förekomma under den kontraherade tiden, och
malmfälts- detta är sålunda den principiella sidan af saken, hvartill äfven
bolag. kommer ett fastslående af fraktsatsen. Hvad nu malmtullen be(Forts.
) träffar, kan ju icke nekas, att någon sådan tull för närvarande
icke är af behofvet påkallad, och jag är för min del den siste att
vilja yrka på en dylik tull. Men hvad det betyder, därom hafva
vi fått besked af herr statsrådets anförande i dag, då han uppgå!'',
att skälet hvarför detta ärende så sent inkommit till Riksdagen
var, att den tyska traktaten låg under behandling, och så länge
detta var förhållandet, kunde detta förslag icke framläggas, d. v. s.
förslaget om 50 års tullfrihet på malm. Dåra! finna herrarne konsekvenserna
af ett så beskaffadt beslut. Om, såsom herr statsrådet
nämnde, man kunde vara tveksam att afsluta denna traktat
med Tyskland på endast 41/, år, därför att man under denna tid
skulle nödgas erbjuda Tyskland tullfrihet på malm, då kunna herrarne
förstå hvad det betyder, om Sverige nu skulle binda sig för
tullfrihet på malm under en tid af 50 år. Jag talar nu ej om
den tyska traktaten, den föreligger icke nu, ehuru herrarne torde
finna de stora fördelar våra underhandlare därvid vunnit därigenom,
att de haft möjlighet att erbjuda tyskarne denna tullfrihet
under 4Y2 år, fördelar så stora, att vi få vara mycket försiktiga med
att afgöra denna traktatfråga. Men huru ställer sig saken efter
dessa 4''/, år? Jo, om då malmtullfrihet är fastslagen för ytterligare
451/., år, så komma de tyska traktatsunderhandlarne att säga:
malmtullen ha vi förut vunnit, den behöfver icke medgifvas nu,
men nu gäller det nedsättning af tull på andra områden, som våra
underhandlare bestrida, och hvad betyder detta? Jo, inkräktande
på vår industri uti en grad, som skulle ha mycket större följder,
'' än vi nu kunna beräkna. I och med det att frihet från malmtull
nu införes för 50 år, lär icke endast traktaten med Tyskland
stranda, utan äfven med andra länder, såvida ej däruti åt dessa
inrymmas betydliga fördelar i afseende å andra produkter med ty
åtföljande inkräktande på vår egen tillverkning och vår egen industri
med däraf följande arbetsminskning o. s. v. Jag tror således,
att det vore ganska riskabelt att här afsåga sig rättigheten
att hafva detta vapen.

Men det finnes en annan sida af saken. Yi hafva sett, huru
England införde exporttull på stenkol. För dem, som kände till
den engelska handelspolitiken, var det svårt att kunna tänka sig
att en sådan exporttull skulle kunna införas i England. Men
engelsmännen fingo sitt dyrbara krig, de behöfde medel att fylla
sina krigsbehof och ville ej betunga de skattdragande. Så tillkom
denna tull, hvilken dock från början var ämnad att tagas bort, så
snart den ej längre behöfdes. Hvarför skulle nu icke ett sådant

Måndagen den 21 Maj, f. m.

31 X:o 51.

förhållande kunna inträffa jämväl hos oss, att vi kunde blifva i Ang. öfverbehof
af denna inkomst till täckande af våra stora statsutgifter. c^hommelse
Jag finner redan i den omständigheten en så viktig anledning att svenska staten
ej binda vårt land, att jag äfven ur den synpunkten nu ej vågar och vissa
biträda Kungl. Maj:ts förslag. malmfälts Nu

säger man, att utskottets motivering går i den riktning, bolag.
att man icke för närvarande bör fatta något beslut, hvaremot (Forts-)
herr statsrådet har behagat yttra, att bolagets anbud, det bud som
nu föreligger, ej kan väntas komma tillbaka. Samma hot hörde
vi år 1908, och det gäller att ej låta förleda sig däraf; ty enligt
mitt förmenande är bolagets sträfvan efter ökade avancer så starkt,
att herrarne kunna vara öfvertygade om, att anbud i den vägen
icke komma att länge låta vänta på sig, de komma nog snarare än
Riksdagen kanske föreställer sig. Jag tror sålunda, att om eu lugn
besinning i öfrigt leder oss till att icke rusa vid denna frågas afgörande,
så riskera vi visserligen intet, utan kunna lugnt se tiden
an, och min öfvertygelse är, att det skall lyckas regeringen att
då likasåväl som nu träffa aftal med de tre bolagen, aftal, som ej
binda oss för så lång tid, som nu är ifrågasatt.

Vidare nämnde herr. statsrådet, att man icke kunnat gå i författning
om rent köp af dessa malmfält; men, mina herrar, någonting
dylikt har väl heller icke någon önskat. För min del har
jag sett frågan på det sättet, att jag gläder mig åt att vi hafva
så stora nationaltillgångar i våra malmfält, men anser icke, att vi
hafva någon anledning att lägga dessa tillgångar i statens händer’.

Låt våra svenska enskilda bolag med nöje exploatera efter de
grunder och med den reglering som staten bestämmer — se där
allt hvad man kan begära, något statsköp af malmfälten är icke
behöfligt för det ändamålet, och jag har icke kunnat tänka mig,
att, sedan nu bolagen med så betydande uppoffringar lagt sig till
med malmfälten, någon skulle på allvar vilja inlåta sig med dem i
direkt köpeaftal för många miljoner för att få exploatera dem för
statens räkning, då bolagen exploatera dem väl.

Här har vid flera tillfällen framhållits, och det upprepades af
herr statsrådet, att man bör skaffa bolagen trygghet i sina åtgöranden,
men är det väl någon som stört bolagen? Hafva bolagen
ej sin fulla trygghet? Är det väl för bolagen obekant hvad
de kommit öfverens med staten om i och med den öfverenskommelse,
hvarigenom staten har möjlighet att inom vissa gränser åt
sig bevara dessa nationaltillgångar, att de icke allt för fort gräfvas
ur hålet för att oförädlade sändas till utlandet? Är det icke en
fördel att svenska staten i detta afseende har medel i sin hand
dels genom sina järnvägar, dels medelst fraktsatser och malmtullar?
Jag tror, att man i allmänhet vid bedömande af denna
fråga allt för mycket glömmer de möjligheter, Sverige har att öka
sin förädling af malm, och ehuru naturligtvis de kvantiteter, som
för det ändamålet för närvarande behöfvas, äro ganska obetydliga

X:o 51. 32

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- — de äro förslagsvis omnämnda i detta kontrakt — kan man ej
enskommelse vep, hvilken utveckling denna sak kan få genom den elektriska
svenska staten driften, som ganska sannolikt kommer att göra en omhvälfning i hela
och vissa detta arrangemang, och då kommer framtiden att tacka Riksdagen
malmfälts- för att denna ej rusat iväg och ökat exporten af den råa malmen,
bolag. af hvilken de svenska förädlingsverken möjligen kunnat draga
(Forts.) nytta.

Man har vidare sagt, att järnvägsstyrelsen tillstyrkt den fraktsats,
som nu tillförsäkrats bolagen, och som jag mycket väl förstår
kan hafva sin stora betydelse för bolagen. Men jag hemställer
till alla industriidkare inom denna kammare, om de icke
alla skulle med nöje se, huru fraktförhållandena under de närmaste
50 åren komma att ställa sig; det vore nog en stor fördel
att ha reda på den saken. Men med full tillit till järnvägsstyrelsens
kalkyler i afseende å den nuvarande fraktsatsens tillräcklighet,
kan dock icke denna styrelse, därest den vill samvetsgrant
behandla frågan, påstå att någon järnvägsstyrelse bör ikläda sig
en viss fraktsats för 50 år. Fraktförhållandena äro underkastade
så många fluktuationer i följd af förändrade konjunkturer, materialets
beskaffenhet, arbetspriser och dylikt, att jag anser omöjligt
att någon järnvägsstyrelse skulle för så lång tid vilja fixera eu
viss fraktsats. Jag tror icke, att något enskildt bolag skulle vilja
göra det, och ännu mindre föreställer jag mig, att statsbanornas
styrelse bör inlåta sig på något dylikt. Jag tror icke, att man
skulle kunna förebrå styrelsen, ifall den på frågan, hvad frakten
här bör beräknas till, svarade, att styrelsen icke kunde garantera
svenska Riksdagen, att under denna långa period utaf 50 år ej sådana
variationer kunde uppstå, att järnvägsstyrelsen icke kunde på förhand
och för hela tiden bestämma en viss fraktsats.

Jag tror visserligen, att man icke här kan göra hvarken bolaget
eller Kung]. Maj:t några förebråelser, att icke det aftal, som
här blifvit träffadt, uppgjorts med största möjliga omsorg, men
jag säger ännu en gång, att det är den principiella betänkligheten,
som för mig liksom för statsutskottets majoritet varit afgörande i
detta fall, att ett så länge bindande och koinpliceradt kontrakt
som det föreliggande icke bör afgöras i brådska, utan bör noga
öfvertänkas och öfvervägas. När jag tänker på hvilken ståndpunkt
Riksdagen snart kommer att intaga, när den tyska traktaten
föreligger till behandling, tror jag det vore ganska vådligt, om
kammaren nu skulle bifalla Kungl. Ma.j:ts förslag. För min del
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Tamm, Hugo: Jag vill för min del visst icke under känna,

utan skall gärna understryka den anmärkningen, att det
har varit en mycket kort tid, som denna fråga kunnat af utskottet
behandlas, och Riksdagens ledamöter hafva äfven varit så upptagna,
att de naturligtvis icke kunnat ägna den all den uppmärk -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

33 N:o 51.

samhet, som skulle varit önskvärd. Att nu gå in i, som man *4»,9. nfversäger,
dispyt om själfva frågan, torde ej vara mycket lönt. Vill- en&ommelse
koren äro enligt ''den uppfattning jag kommit till, då jag gatt^Zkastuteri
igenom dem med den tid, som varit mig förunnad, så falsknif- och vissa
vade, om jag så får säga, att från Riksdagens sida icke någon mdlmfältsskälig
anmärkning mot dem kan göras. Man kan ju alltid visa bolag.
sitt skarpsinne genom att leta fram möjligheter till att kontraktet (Forts-)
skulle kunna kringgås. Men jag tror, att dessa möjligheter skola
vara ofantligt små, och att verkligen frågan är af sådana dimensioner,
att små anmärkningar hafva mycket litet att betyda.

Det är dock en sak, som jag icke kan undgå att beröra.

Låtom oss föra vår tanke tillbaka ända bort mot år 1888! Då
tror jag det var forsta gången, som denna fråga var före, på
grund af en intei’pellation, som jag tog mig friheten ställa till
Kungl. Maj:t. Från den tiden hafva dessa frågor ständigt varit
föremål för Riksdagens och Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Men
märkom det, två eller tre gånger hafva bud gjorts, innan det blef
förslag, att det skulle komma till en fast uppgörelse om dessa
bergs öfvertagande med äganderätt af svenska staten. En gång
ville Kungl. Maj:t icke komma fram med det, en annan gång
ville Riksdagen icke vara med om det, och jag vill erinra
herrarne, med hvilken tillfredsställelse det arrangemang hälsades,
att de nu öfvertogos af det bolag, som nu äger dem. Detta
öfvertagande hälsades af Riksdagen med en lättnadens suck,
därför att bergen stannade i svenska händer. Nu ser det ut, som
om man hade glömt hela den förberedande behandling, som
frågan haft. Och hvad är det frågan nu gäller? Jag skall samtidigt
med att jag besvarar denna fråga upptaga några af de anmärkningar,
som äro gjorda.

Nu föreslår man, att bolagen först och främst skola få mottaga
nedläggandet af en process, som staten aldrig boi’de hafva
väckt. Icke är det mycket heder för staten åtminstone att hafva
väckt denna till lif, och det lär väl icke vara någon synnerlig
eftergift å statens sida att nedlägga den processen.

Vidare är det två villkor. Att bolagen skola befrias från
malmtull är väl det stora villkoret. Ekonomiskt sedt är det mig
omöjligt att kunna inse, att staten får mindre inkomst på det nu
föreslagna sättet, än den får genom en möjlig malmtull, så,vidt
den icke afser rent af ruin eller, som det yttrats, rent af att
tvinga bolagen ätt förlora sin förmögenhet eller afsätta den hvar
de bäst kunna, till svenska staten eller annan. Gentemot staten
synes mig således icke malmtullen i afseende å dessa belg spela
någon stor roll. Och jag för min del tror jag kan säga, att den
icke heller skall visa sig vara något, som kommer att ytterligare
urgeras. Jag föreställer mig nämligen, att den blir af den art,
att man kan säga, att icke ens i fördelen att hafva den så kallade
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 51. 3

N:o 51. 34

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

makten kvar man har något vapen. Men denna fråga tillhör det
annat utskott att behandla, och jag skall ej ingå på den nu.

Hvarenda talare, som yttrat sig mot det kungliga förslaget,
har anfört villkoret om frakten och sagt, att det är oklokt att binda
sig för 50 år till en fraktsats af 2 kronor 64 öre, då man ser, att
arbetspris och dylikt ständigt stiga. Ja, men man glömmer en sak.
Ha herrarne någonsin i järnvägarnes historia sett, att frakt, som
bestämts på en sådan basis, att den är rätt reglerad — och det
är denna, ty här föreslås ingen undantagsfrakt — ha herrarne i
järnvägarnes historia sett, att den höjes? Nej! Och hvarför
höjes den icke — arbetsprisen stiga,-men ändå sjunker frakten,
och järnvägens finanser gå ihop? Jo, af en helt naturlig orsak.
Det är de tekniska uppfinningarna i den vägen, som spela en så
stor roll, och i detta fall vill jag endast anföra, att för närvarande
malmvagnarne där uppe frakta 34 ton, under det att de väga 10
å 11 ton, det vill säga tre gånger vagnens dödvikt. Huru var
det förr? Jo, i början tog vagnen 120 centner och vägde 110.
Naturligtvis skall detta spela en stor roll liksom i fråga om ångbåtsfrakterna,
att man kan minska dödvikten och härigenom bereda
större utrymme och förmåga att framföra gods. På samma
sätt är det med lokomotiven. Man ökar ständigt deras dragkraft
genom nya uppfinningar, och skulle man på en bana som denna
få elektrisk drifkraft, som just passar där, är det högst antagligt,
att frakten skulle nedgå. Jag skulle vilja säga i motsats mot den
föregående talaren, att, om man erbjöde mig att få stå vid nuvarande
frakt, jag skulle svara nej, ty hittills har erfarenheten
visat, att det går ihop för järnvägarne med äfven låga frakter.
Jag tror därför, att detta icke får räknas som ett alltför hårdt
villkor, men det är ett af dem, som tryggar själfva affärens möjlighet
att ostördt få arbeta.

Vidare är det ett villkor, att bolagen ej skola direkt beskattas
efter annan eller högre grund, än som gäller för andra
bolag med årlig inkomst af en och en half miljon kronor. Vi
äro konstigt komna, när man skall såsom villkor för afstående af
hvad man äger behöfva i kontrakt därom antaga sådana löjliga
bestämmelser, som att man ej skall blifva sämre behandlad än
andra svenska medborgare.

Mot dessa mer eller mindre reella fördelar, som alla endast
afse, att bolagen skola få arbeta i lugn och ro — herr Fränekel
må säga hvad han säga vill, men hemställer jag, om ej en verklig
fara, så länge tull och frakter icke äro reglerade, hänga öfver
bolagen: Hur var det i fjol? — — det är detta damoklessvärd,

som hänger öfver bolagen, som framkallar önskan hos dem: låt
oss få vara i fred! — Mot detta slags, som man säger, fördelar,
som jag nästan förvånar mig öfver, att man behöfver intaga i ett
skriftligt kontrakt--— mot detta skola bolagen afstå fyra femte delar

af det, som de faktiskt och onekligt äga. De skola dess -

Måndagen den 21 Maj, f. m. 85

utom garantera staten, att staten icke förlorar på sina järnvägar.
Hur det än går med frakterna, hur än driftkostnader och dylikt
ställa sig, garanterade 4,5 procent skall staten hafva. De skola
vidare lämna som räntefritt lån en niondedel af sin inkomst —
endast såsom räntefritt lån — för att staten skall kunna tidigare
få någonting, som höjer upp budgeten. Det är icke någonting
annat denna paragraf innehåller, än att från år 1911 det skall
betalas ett visst belopp, som bolagen förlora räntan på och staten
vinner räntan på och som sedermera, när staten får hela inkomsten
af bergen, får återbetalas efter vissa grunder. Vidare
skola utan alla garantier undan för undan, som det lyckas dem
att frigöra några belåningspapper eller säkerheter, staten lägga
hand på dessa och behålla dem för sin räkning. Dessutom skall
i kontraktet åläggas bolagen en förpliktelse, som de icke hafva
nu, nämligen att reservera för svenska köpare all sin bästa malm,
den s. k. A-malmen, och lämna till svenska producenter hvad de
rekvirera och behöfva.

Kan man då säga annat, än att från statens sida det är en
fördelaktig uppgörelse? Och det kan gå med denna, trots hvad
en föregående talare sagt, på det sätt, som det gick med de sibyllinska
böckerna: man var först misstänksam hvar gång och sade
nej, priset steg undan för undan, och till sist fick man betala
mångdubbla priset för en af böckerna. Hade ej bolagen godkänt
kontraktet, skulle jag å andra sidan tycka, att det har snarlikhet
med de gamla sjöröfvarnes sätt att gå till väga. De togo
upp tribut, för att de ej skulle brandskatta städer o. s. v., och
här är det faktiskt så, såvidt jag kan se, att, för att få begagna
sin egen egendom viss tid, man skall göra sig af därmed. Jag
hemställer, om herrarne skulle tycka den principen vara god, om
den skulle tillämpas på hvad vi hafva, så att man säde: ni skola
få behålla så och så mycket af er egendoms afkastning, men af
egendomen taga vi fyra femtedelar om en tid. Jag kan ej neka
till, att med min uppfattning af äganderätten jag finner detta
kontrakt vara ett ganska farligt prejudikat och en hård tillämpning.
Men bolagen hafva nu faktiskt, tvungna eller själfmant,
lagt fram ett anbud, som det nu gäller för oss att antaga eller
icke antaga.

Som jag sagt, finner jag de eftergifter, som man lämnat bolagen,
icke vara af större betydelse, än att, i betraktande af hvad
staten får, uppgörelsen icke kan för mig framstå annat än som
högst fördelaktig för staten, och jag vill ej pressa en till blods
på något håll och rent af taga ut sista möjligheten för en svensk
affär att reda sig. Jag vill ej säga, som en ledamot af Riksdagen
sagt: jag tycker mycket bra om kontraktet, bara man får taga
bort malmtullfriheten och inkomstskattbestämmelserna; d. v. s.
om man toge bort förmånerna för bolagen, då tyckte han kontraktet
var bra.

N:o 51.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

N:o 51. 36

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- Med en sådan åsikt har jag ej kunnat göra annat än tillenS^nellanSe
styrka Riksdagen att taga detta förslag, och jag ber kammaren
svenska staten tänka på eu annan sak. Det ligger för oss stora sociala problem.
och vissa som kosta penningar, det ligger för oss stora utgifter för den
malmfälts- ekonomiska utvecklingen: vi hafva de ökade löneregleringarna,
bolag. gom är0 oundvikliga, vi hafva vårt arméväsen långt ifrån stadgadt,
(Forts.) satt, trots varsamhet, hvarom väl talas i Riksdagen, men hvarefter
ej ofta handlas, då hvarje särskild fråga kommer, föreligga
så stora oundvikliga utgifter, att man får väl betänka, på hvilket
sätt man skall kunna täcka dem undan för undan. Det går icke
att ständigt hafva skatteskrufven i gång, det går icke att ständigt
pressa ut nya skatter, utan det gäller att tillse, att man är något
försiktig äfven med de produktiva ekonomiska verk, som staten
har, så att äfven de lämna ett välbehöfligt tillskott till statens
kassa, och jag kan icke se annat, än att den rätta metoden är
den, att staten också skaffar sig en ökning af sina inkomster,
hvilken icke verkar och kännes som skatt. Det har också vid
denna riksdag varit före förslag i sådan riktning. Det har varit
före fråga om vattenfallens tilldodogörande för statens räkning
vid Trollhättan. Det föreligger ett förslag, som skall*afgöras
genom gemensam votering, om inköp af vattenfall för elektrisk
järnvägsdrift, mot hvars princip jag icke hört något uttalande —
endast om sättet att gå till väga nu har det varit dispyt. Det har
väckts och föreligger ännu oafgjord t ett förslag, som jag för min
del anser vara ett godt medel att få en inkomst för staten, nämligen
telefonköpet. Nu föreligger här "en fråga, som ofelbarligen
också kan bereda en hjälp för att täcka dessa bördor, som vi
måste ålägga svenska folket. Det är äfven från denna synpunkt,
som jag anser, att man bör väl besinna sig, innan man kastar
detta förslag.

Dessa hafva varit de hufvudgrunder, hvarför jag ansett mig
böra vara med om den reservation, hvilken är bifogad utskottets
betänkande, och till hvilken jag anhåller om bifall.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu pågående
sammanträdes fortsättande klockan 7 på aftonen.

Herr Lithander: Då den näst föregående talaren så full ständigt

uttalat sig i frågan, torde jag utan svårighet kunnat afstå
från ordet, men då jag erhållit det, skall jag be att få yttra några
ord. Först och främst måste jag uttala min förundran öfver att
regeringen velat framlägga och göra sig till förespråkare för en
affär, om jag så må kalla den, ett förvärf, där hvad man skall
förvärfva är fullständigt okändt och befinner sig 300 meter under
jorden samt skulle tillfalla den, som gjort förvärfvet, först 50 år
härefter. Om en enskild person, ett konsortium eller bolag skulle
falla på den idén att inlåta sig på en sådan affär, det må nu vara

Måndagen den 21 Maj, f. m. 37

dess ensak, men däremot anser jag verkligen, att en regering eller
en Riksdag icke gärna kan åtaga sig ansvaret för sådant.

Den föregående talaren erinrade, att staten tidigare varit i
tillfälle att förvärfva de norrbottniska grufvorna, men icke begagnat
sig af det, och att vi glömt, att dessa tillfällen förefunnits.
Nej, för min del har jag icke glömt dem, men jag har ej heller glömt
det skäl, på hvilket frågan första gången strandade. Det var ungefär
detsamma, som nu gör sig gällande, nämligen att hvad man skulle
förvärfva skulle man fått — 40 år därefter, då den, af hvilken man
skulle förvärfva grufvorna, först skulle under 40 år få rofbryta
i desamma. Det är ju ej underligt, att man ej vill ingå på någonting
så sväfvande: valutan är obestämd, priset är obestämdt, och
det hela sväfvar enligt mitt sätt att se saken fullständigt i luften.

För min del är jag öfvertygad om att det vore bäst, om bolaget
fortsätter med sin verksamhet, hvilket är dess obestridliga
rättighet, men däremot har jag en bestämd uppfattning om det
oriktiga i att staten skulle afhända sig det medel den nu har i
sin hand att reglera denna affärsverksamhet. Det är dock icke
så, som herr Tamm, något olycklig i sin liknelse, anförde, att
detta är en enskild egendom, hvars försvinnande ur landet man
icke kan på något sätt förhindra, utan att man vill handla ungefär
som kapare. Det är en väsentlig skillnad, säger jag, mellan vanlig
enskild egendom och en egendom, som frånhändes landet och
aldrig kommer tillbaka. Man vill ju lagstifta mot sköfling af skogar,
och detta med rätta, men det är dock icke så farligt, att de försvinna,
ty de återkomma, ehuru långsamt. Malmen däremot i grufvorna
återkommer aldrig. Därför torde det vara fullständigt berättigad!,
om staten förbehåller sig någon ersättning för hvad som
landet beröfvas, och härvidlag kan jag heller icke på något sätt
med någon ömsinthet behandla bolaget, ty faktum är, att bolaget
tillför Europa den bästa och billigaste malm, som står till buds
att få; Tyskland bryter icke ett ton malm, som blir lika billig. Att
det kan få från Sverige denna billiga malm, är till ofantligt stor
nytta för att höja Tysklands järnindustri. Och jag frågar: kan
icke bolaget, om svenska Riksdagen skulle finna det lämpligt att
taga en royalty eller ålägga eu tull — man får kalla det hvilket
som helst — kan icke bolaget finna det möjligt för sig att hålla
sig fullt skadelöst för denna svenska statens pålaga? Jag tror det,
jag är viss om det, så att någon anledning att beklaga sig för en
sådan eventualitet saknar bolaget.

Herr statsrådet, chefen för civildepartementet, erinrade fullt
riktigt om det omöjliga att bedöma framtida förhållanden, i all
synnerhet för en så lång tid som 50 år. Jag ber att få på det
lifligaste instämma i den erinringen. Men hvad som förundrade
mig var, att herr statsrådet nästan i samma andedrag förklarade,
att ett eventuellt upptagande af exporttull icke hade någon betydelse
i statsfinansiellt afseende mot den stora förmögenhet, som

N:o 51.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

S:o 51. 38

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- staten genom kontraktet skulle förvärfva om 50 år. Dessa båda
enskommelse påståenden finner jag något strida mot hvarandra, och för min
svenska Staten tror ,iao: att det vore lämpligare eller reellare eller mindre
och vissa intrassladt, om Riksdagen finner anledning att pålägga en afgift
malmfälts- än att blanda sig uti grufaffärer. Jag tror verkligen icke det vore
bolag. lyckligt. Staten har naturligtvis ingen annan utväg, om den för(Forts.
) värfvar sig grufvorna, än att utarrendera dem, och det blir nog
i hvarje fäll till ett sådant bolag, som har lika stora pretentioner,
som nu Grängesbergsbolaget har. Det synes mig vara nödvändigt
att tänka på en annan synpunkt också, nämligen den, att, om
denna export skall pågå och vi icke på något sätt förhindra det,
den helt naturligt skall medföra en ofördelaktig inverkan på Sveriges
export af järn eller på Sveriges uppträdande med sitt järn
på den utländska marknaden. Det är någonting egendomligt i att
nedsätta frakter, att bereda fördelar för utlänningar, som köpa
vår järnmalm. Jag upprepar därför hvad jag vid föregående tillfällen
sagt: att det synes mig vara en himmelsskriande orättvisa,
att de svenska industriidkarne på järnindustriens område skola
vara mindre väl lottade än utlänningen och betala en vida högre
malm frakt.

En stor auktoritet inom vårt land på järnindustriens och
bergsbrukets område, disponenten Tiberg på Långbanshyttan, har
i afseende å det nu föreliggande kung!, förslaget med sin stora
sakkunskap och med sin förmåga att räkna rätt och säkert på
detta område yttrat sig på ett alldeles förkrossande sätt om regeringens
förslag. Jag skall icke besvära kammaren med att relatera
mycket däraf, men jag kan icke underlåta att meddela några
få ord ur hans yttrande. Han säger: »om staten a Estår från Gellivareprocessen,
om staten afstår från påläggande af exporttull på
malmen, om staten medger malmexportens ökande från Kiruna
till 3 millioner ton mot 1,2 nu, om staten fraktar malmen till vissa
angifna pris. som äro betydligt lägre än enligt frakttaxan, och om
staten nedlägger ytterligare 10 millioner kronor på järnvägen, så
skall om 50 år eller dessförinnan, när 1/5 af malmtillgången i Kiruna
är bruten, hela fyndigheten då tillfalla staten utan ersättning».
Det är mycket egendomligt, att, sedan man uppräknat
alla dessa undantag — och man kan ju långt ifrån beräkna dessas
betydelse, men man vet, att det skulle förestå ofantligt stora utgifter
—, man ändå vill beteckna förvärfvet såsom »kostnadsfritt».
Det är mer än underligt, att man kan misstänka, att Riksdagen
är så kritiklös, att den tager detta för kontant. Jag hoppas, att
så ej skall ske.

Ett verkligt glansnummer i detta kontrakt, ett kontrakt, om
hvilket jag inom parentes kan säga, att det kan blifva process om
hvarenda punkt, och hvars slutuppgörelse nu är omöjlig att beräkna,
finnes också: en öfverenskommelse, som är af den mest
egendomliga art man kan tänka sig, nämligen att Sverige skulle

Måndagen den 21 Maj, f. m.

39 N:o ÖL

betala royalty under vissa år för den malm, som exporteras, näm- Ang. öfverligen
den royalty, som bolaget är förbundet att utbetala till fru em^^^se
Broms. Det blefve onekligen ett mycket egendomligt förhållande, SUÉ.wsj;a staten
att svenska staten skulle betala royalty för malm, som exporteras och vissa
från Sverige. Jag har omnämnt detta mera som en kuriositet än malmfältssåsom
varande af någon sorts betydelse för frågans afgörande. iolag.
Men frågan är däremot af ofantligt stor betydelse, mycket större (Forts.)
än som kan för närvarande åskådliggöras, och det synes mig vara
ett äfventyr att underkasta sig sådana villkor och ingå på en sådan
affär, hvars verkliga resultat är ytterst tvifvelaktigt och i
hvarje fall icke kan blifva kändt förrän om 50 år.

Herr grefve och talman! Jag anhåller att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Jag tillhör utskottets

majoritet, och jag vill angifva de skäl, som förmått mig att omfatta
denna mening. Men innan jag börjar, vill jag uttala, att
jag är tveksam, huruvida det är ett lyckligt tillvägagångssätt att,
såsom under denna riksdag ägt rum, regeringen i riksdagens sista
timme kastar in den ena stora affärspropositionen efter den andra,
och jag ber att få säga, att jag så mycket mindre väntat detta, som,
när man i riksdagsprotokollen läser om denna frågas behandling
i Andra Kammaren vid 1903 års riksdag, man finner, att en stor
del af den meningsgrupp, för hvilken den nuvarande regeringen
är ett uttryck, då gaf sitt missnöje till känna, emedan frågan så
sent framlades. En af nuvarande regeringens ledamöter talade
särskild! om den »allra yttersta timmen» och då kom frågan ändå
in till Riksdagen nära en half månad förr än nu. Det har sagts
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet, att detta förhållande
berott på den tyska handelstraktaten, men på samma
gång konstaterade herr statrådet med en viss tillfredsställelse, att
ärendet legat fullt färdigt förut. Men jag undrar, om man, när
man ser på saken, kan säga, att ärendet är fullt färdigt än i dag.

Går man nämligen tillbaka till frågans historik, så finner
man, att år 1898, då Riksdagen för första gången påkallades att
vara med i detta stora företag, skrefs det i kontraktet en punkt,
som jag vill fästa uppmärksamheten på och som särskild! var
ägnad att göra Riksdagen benägen att ingå på saken, nämligen
att kronan hade rätt att hafva ett ombud i bolagets styrelse,
hvilket skulle äga att följa med bolagets verksamhet och föra
talan för statens aktier. När frågan var före vid 1903 års riksdag,
var det så märkligt ställdt, att en och samma person var
ombud i både köpare- och säljarebolaget. Statens representant i
det ena bolaget ansåg såsom revisor i Grängesbergsbolaget köpet
utmärkt och bra, men om han kunde säga detsamma såsom statens
ombud i det andra bolaget, Luossavaara, som skulle säljas, det
fingo vi ej veta. I år finns icke något yttrande alls af statens

N:o 51. 40

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- ombud i den kung!, propositionen. Jag erkänner nu gärna, att
6 mellan det ofta händer, att denna anordning, att kronan har ett ombud i
svenska statenbolag, visat sig vara ganska betydelselöst, men i ett sådant
och vissa fall som detta borde val ett yttrande af ombudet föreligga för
malmfälts- Riksdagen. Jag klandrar emellertid icke honom, utan att hans
oolag. yttrande icke infordrats. Det borde ha varit med för att gifva

(- orts.) Riksdagen ett stöd och upplysning om huru affären ställer sig

från statens sida. Ett sådant där styrelsemedlemskap är väl ingen
sinekur, utan meningen är väl, att ombudet skall vara till nytta,
då så behöfves.

Här har sagts från statsrådsbänken i den blomstermålning,
som upprullades beträffande detta företag, att bolagets egendom
skulle få öfvertagas af staten utan någon lösenskyldighet af något
slag. Jag tror annorlunda. Jag tror, att köpet har kommit till
stånd i och med detsamma Riksdagen bifaller förslaget, men betalningen
erlägges under loppet af 50 år. Den erlägges i form
af förmånen af särskildt lindrade skatter, billiga frakter och trygghet
för exporttull. Nu vill jag på samma gång säga, att jag tillhör
icke dem, som ifra för att man skall söka komma bolagen till lits.
Jag har den uppfattningen, att efter Riksdagens öfverenskommelse
med bolagen år 1898 vore det icke rätt af Riksdagen att taga ut
något slags exporttull för den malmkvantitet, som då stipulerades,
eller 1,200,000 ton till brytning under 23 år, men däremot anser
jag, att staten har full rätt att taga exporttull för öfver skjutande
malmkvantiteter. Om man går igenom frågans historia, finner
man, att år 1903 samme ärade talare på nerikesbänken, som i
dag framlagt reservanternas förslag, frambar det förslag, som då höll
på att blifva Riksdagens beslut, eller att för Överskjutande malmkvantiteter
skulle erläggas en särskild afgift af 50 öre per ton. Räkna
vi nu efter hvad denna lilla afgift af 50 öre per ton, som bolagen
då voro färdiga att gå in på, skulle gifva på skillnaden mellan
nu ifrågasatta maximitransport 3,000,000 ton och nu gällande
1,200,000 ton under 50 år, och därtill lägga den afgift, som bolagen
hade att betala till järnvägen, om de skulle följa den vanliga
frakttaxan, samt så den skatt, som möjligen kunde drabba bolagen
och å hvilken nu lindring ifrågasättes, så kommer man till sådana
belopp, att undras kan, huruvida icke staten på detta sätt har
större vinst än den. som den skulle få enligt nu föreliggande
förslag.

Det finnes en annan sak, som, efter hvad jag tror, icke blifvit
under debatten berörd och som gör mig tveksam. Vid överenskommelser!
år 1898 fanns bifogadt ett aftryck af den öfverenskommelse,
som bolagen skulle göra med Norge för att exporten
i lugn och ro skulle gå för sig icke blott inom Sverige, utan äfven
å bandelen öfver Norge. Enligt detta kontrakt har norska staten
rätt att inlösa bolagens anläggningar i Narvik. Det kan således
icke uttalas här, att staten skall bli ägare till all bolagens egen -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

41 N:o 51.

dom. Om nu Sverige ingår förbindelser, som binder detsamma i Ang. öfver50
år, hvem säger, hurudan den norska ståndpunkten är, när en8^^lse
kontraktet för denna handel utlöper, hvilket sker inom 20 år ? svenska staten
Nu kan ju häremot invändas, att då kunna vi, om svårigheter och vissa
från Norge uppställas, kasta exporten på Svartön. Men jag undrar, malmfältshuruvida
detta kan gå för sig med de kvantiteter, som här äro i bolaflfråga
att transportera, då sjöfarten på Svartön är öppen endast (Forts.)

4 å 5 månader om året. Stode denna utväg öppen, hade vi ju
aldrig behöft gå den andra vägen. Vidare tror jag, att dessa
stora och mäktiga bolag kunna lättare komma öfverens med
norska staten, än hvad svenska staten kan göra. Man vet ju, att
enskilda bolag kunna genom beställningar i främmande länder
och lämnande af andra förmåner förskaffa sig förlängd kontraktstid,
men för staten är det vida svårare. Hvarje stat skall tillgodose
sina intressen och det bör således också svenska staten
göra, men man skall veta, huru dessa intressen komma att te sig,
när kontraktstiden är ute på norska sidan, innan man går in på
denna öfverenskommelse.

Här har vidare sagts, att man kan riskera, att företagen
komma i utländska händer. Ja, enligt nuvarande bestämmelser
skulle detta kunna ske, om samtliga aktierna inköpas af utlänningar,
men just med hänsyn härtill har staten förvärfvat sig ett
antal aktier, och för dessa har ju kronans ombud att föra talan.

Skulle emellertid bestämmelserna kunna kringgås, så att det vore
att befara, att bolagen kunna sälja grufvorna till utlänningar, så
kunna de likaväl med nu ifrågasatta kontrakt sälja hela sin 50-åriga dispositionsrätt till utlänningar.

När vi en gång hade före frågan om koncession af en järnväg
till Svappavaara — jag erinrar därom, men jag kanske ej behöfver
relatera det — framställdes det från regeringens sida såsom
nödvändigt och rättvist att tillgodose äfven andra grufbolag
än nu ifrågavarande med transportmöjligheter. Det kan ej ske
på detta sätt, då järnvägens trafikförmåga ej är större, än att den
kan frakta 2,700,000 ton, utan man måste bygga ut järnvägen redan
för att den skall kunna svälja nu ifrågasatta 8,300,000 ton, och då
blir trafikförmågan upptagen till fullo och alla andra grufföretag
äro stängda; och äfven om vi nu gå in på detta kompletteringsarbete,
hvem svarar oss för, att man på andra sidan riksgränsen
vill nedlägga sådana omkostnader för ökande af trafikförmågan,
att järnvägen kan uppfylla sitt ändamål?

Dessa mina synpunkter har jag ansett mig böra lägga fram
vid frågans behandling. Hufvudsaken blir och är dock, att vi ej
böra binda vår handlingsfrihet för 50 år, och att vi icke böra
släppa ur våra händer det vapen, exporttull, som jag visserligen
hoppas icke kommer till användning, men som dock är bra
att ha vid öfverenskommelser med främmande makter. Hvarje
stat bör noga bevaka sina intressen, och Riksdagen bör ej gifva

JiT:o 51. 42 Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- från sig de stridsmedel, som staten har rättighet att använda för
mSmellan attl skydda dessa intressen. Jag spår, att denna uppgörelse, som

svenska staten1 dag är ämnad att skydda statens intressen, kan långt inom de
och vissa 50 åren leda till missräkningar, och den skulle i hvarje fall komma
malmfälts- att klafbinda vår handelspolitik ända till dess.

(F^f ) Pa dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Friherre Palmstierna: Såsom reservant skall jag be att få
anföra skälen, hvarför jag tillsammans med åtskilliga andra reserverat
mig.

Utskottet har såsom hufvudskål anfört, att det varit så kort
tid att pröfva denna fråga. Det är ju alldeles otvifvelaktigt, att
det varit kort tid; men hör man de skäl, som anföras för afslag,
så är det alldeles påtagligt, att samma personer, som yrkat afslag,
skulle göra det, äfven om de haft aldrig så lång tid till sitt
förfogande.

Hvad är det bolagen vilja? För öfrigt är det icke bolagen,
som begära någonting, utan det är regeringen, som ansett det vara
fördelaktigt för staten att göra denna öfverenskommelse med bolagen.
Hvad är det då bolagen uppställa såsom villkor? Det
kan sammanfattas däri, att de vilja sköta sina affärer såsom andra
svenska medborgare i fred och ro. Nu säger man, att ingen
människa har nekat dem att sköta sig själfva, men läser man då
bevillningsutskottets utlåtande, som nyss lämnats oss, så ser man,
att det var på den förseglade sedeln det hängde, att bevillningsutskottet
skulle hafva tillstyrkt exporttull på malm af 50 öre per
ton. Reservanterna äro tio, och således har det hängt på den
förseglade sedeln. Således, om bevillningsutskottet representerade
Riksdagen, så hade det varit alldeles på håret, att man pålagt en
exporttull af 50 öre per ton på järnmalm, som ur riket utföres,
d. v. s. äfven på de 1,200,000 ton, som bolagen fått rättighet att
utföra, därför att de skola svara för banans ränta och amortering.
Det sägs visserligen där, att 50 öre äro en småsak, men att det
är viktigt, att principen blir fastslagen. Det är ej bolagen, som
hota, utan det är alldeles påtagligt Riksdagen eller åtminstone
en mycket stor del däraf — om det är majoritet eller minoritet,
det vet jag ej — som hotar med exporttull på järnmalm.

Jag tillät mig säga, att hvad bolagen egentligen begära är
att få vara i fred liksom andra svenska medborgare, och jag skall
be att få gå igenom några af deras yrkanden.

Först är det rättegången. Ja, den kanske är det bäst att
tala så litet som möjligt om; den borde aldrig ha kommit till stånd.

Sedan ha vi fraktkvantiteten. I det första kontraktet står,
att de, därför att de svara för ränta och eu långsam amortering,
hafva rättighet att föra ut 1,200,000 ton. Men ingen förbjuder
dem att föra ut mer. Det blir en öfverenskommelse, om hvilken
kvantitet järnvägen kan frakta och till hvilken fraktsats. Nu är

43 Sbo 51.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

det fråga om att komma upp till 3,000,000 ton. Ja, hvad är det f^ommelse
eljest för graf bolag eller ägare af stenbrott, som ej anse sig hafva meuan
rätt att på en järnväg, öppnad för allmän trafik, föra ut allt hvad svenska staten
de vilja och kunna mot fastställd fraktsats? Men här har man och vissa
sagt: nej, vi skola hålla igen och ej tillåta, att denna viktiga malmfältsnationaltillgång
tömmes ut och föres till utlandet, utan se till, att ° a9-

den förädlas inom landet. Hvad denna nationaltillgång beträffar, t*ors-J
så hafva vi ju fått säkerhet för, att om den än minskas, skola vi
hafva Vs kvar. Således blir den icke uttömd. Hvad förädlingen
angår, så är det ju allas vår önskan, att så mycket som möjligt
skall förädlas inom landet, ty då blir ju den exporterade varan
mycket mera värd, och arbetslönerna stanna inom landet. Men
huru kan man säga, att just dessa bolag skola förädla malmen?

Det står ju hvilken som helst fritt att taga denna malm och förädla
den. Hvarför gorå de icke det? Jo, förmodligen därför,
att de funnit, att det icke lönar sig. Då kan man väl ej begära,
att dessa bolag skola idka förädlingsindustri, när det står öppet
för hvem som helst. Icke kan man väl säga till en skogsägare,
att det är bättre att förvandla träet till pappersmassa m. m., därför
att det blir bättre priser, och därför att lönerna då stanna inom
landet och att detta ju är bättre än att föra ut råvaran till utlandet.
Jag tycker, att här är samma förhållande, såvidt jag
förstår.

Sedan begära bolagen att få veta, hvilka fraktsatser de skola
hafva för kvantiteter öfver 1,200,000 ton. Kungl. Maj:t bestämde
en fraktsats af 2 kronor per ton. Däremot gjordes anmärkning mom
Riksdagen, och Kungl. Maj:t har nu sagt, att denna öfverenskommelse
är slut från och med den 1 januari i år. Nu veta bolagen
ej. hvilken fraktsats de få. Man har hört talas om att det är
mycket bra att kunna hejda utförseln genom höjda fraktsatser,
men det är ju naturligt, att bolagen vilja veta, hvilken fraktsats
de skola ha. De begära intet undantag, de fråga blott, om den
allmänna taxan med 20 % nedsättning skall gälla, och jag är
öfvertygad om, att om det icke här vore fråga om exceptionella
förhållanden, så skulle de få frakta malmen till mycket lägre pris.

Nu är det blott fråga om 2 kronor 64 öre per ton. Men nu
säger man: vi veta icke, hur detta ställer sig om 50 ar. Nej,
men därför står det också här, att bolagen skola garantera 4,5 %
ränta på banan, medan de nu endast garantera 3,8 %■ Man har
talat om att det är eu för lång tid att inlåta sig på en affär om
50 år. Jag undrar dock, om ej amorteringen efter 3,8 % räcker
längre än 50 år. Det är ej så störa amorteringslån, som upptagas
på 75 år. Och det har ju af handlingarna visat sig, att
med en fraktsats af 2 kronor 64 öre per ton blir det en synnerligt
god affär för järnvägen. Gellivare—Luleå-järnvägen afkastar t %,
och det är kanske den bästa biten af hela svenska statsbanenätet.

Sedan kommer frågan om skatten. I detta hänseende kan

Jf:o 51. 44

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- jag ej förstå annat, än att bolagen begära att blifva fredade för
Cmmellan ** skatteplundring. De begära ej bättre förhållanden än andra bolag
svenska staten i skatteafseende, men da de komma att fa inkomster, som äro
och vissa större än andra bolags, begära de att blifva säkerställda, för att
malmfälts- de, som hafva dessa stora inkomster, icke skola behöfva betala
bolag. tj0 gånger bevillningen, då andra betala fyra gånger bevillningen.
( orts.) Sådan skatteplundring begära de att slippa, och detta synas mig
vara fullkomligt rimligt.

Sedan återstår tullen — och att bolagen äro hotade med
tull, det tog jag mig friheten att nyss visa därmed, att det hängde
på den förseglade sedeln inom bevillningsutskottet. Ja, säga
bolagen, tullfriheten blir möjligen en stor fördel för oss framför
andra, men denna fördel äro vi villiga att betala. Först och
främst få ju bolagen icke exportera A-malm, utan den skall bevaras
för de svenska järnverken, hvilka skola hafva rätt att äfven
få annan malm, om de bara säga ifrån. Vidare skall staten få
7.5 af malmtillgångarna om 50 år. Jag vill ej tala om denna
niondel af årsvinsten, som staten får om 11 år, ty den skall
staten betala tillbaka, och därför kunde den, synes det mig. likaväl
vara borta ur kontraktet.

Då är det endast en sak, som enligt min tanke kan vara en
hake. Vi vilja ej lofva att icke lägga på exporttull, utan vi vilja
hafva denna tull såsom ett vapen mot Tyskland, då det om 4 år
gäller att sluta en handelstraktat med denna makt. Likaväl som
man kan såga, att detta är ett utmärkt vapen, då man ej har
något annat, likaväl kan man säga, att på 4 år synas vi hafva
tid att omarbeta vår tulltaxa liksom andra länder och att därigenom
skapa ett vapen mot Tyskland. Jag tror, att ju längre
man kommer, desto svårare blir det att lägga exporttull på malm.
Det kommer att röna så mycken opposition från så många håll,
att vi säkerligen ej komma att pålägga en tull. I fjol ansågs det
mycket nyttigt och lämpligt att pålägga en sådan tull, men sedan
man tick åtta dagar på sig att fundera på, så blefvo åsikterna
helt andra. Det har redan talats om, i hvilket tillstånd dessa
grufaffärer voro, när bolagen gjorde sig förtjänta af allas tacksamhet
genom att öfvertaga dem. Då riskerade bolagen sina pengar,
men nu, då det synes att de förtjäna pengar, så säger man, att
de förtjäna för mycket. Men när det är fråga om så stora affärer,
så är det nödvändigt, att de få amortera sina skulder och konsolidera
sig så fort som möjligt. Bolagen begära endast att få vara
i fred. De begära icke understöd, utan endast att få sköta sig
på det sätt, de själfva vilja.

Det var en talare, som tyckte att det var märkvärdigt, att
staten skulle betala royalty, men ser man på § 17, så står det
endast, att, därest staten före utgången af år 1953 tillträder den
i kontraktet afsedda egendomen, staten skall till G. E. Broms’ rättsinnehafvare
utbetala den royalty, som häftar vid egendomen. Det

Måndagen den 21 Maj, f. m.

45 ]V:o 51.

är på samma sätt, som om staten köper en egendom, behäftad Ang. öfvermed
inteckning eller annat servitut; i sådant fall måste staten enskommelse
vara bunden vid att inlösa dessa rättigheter. svenska staten

Jag skall ej upptaga tiden längre. Det kan möjligen vara och vissa
ett ganska svårt ansvar att yrka bifall till detta förslag, men efter malmfältsmin
uppfattning är risken att yrka afslag större. Jag hemställer bolag.
därför om bifall till reservationen. (Forts.)

Herr Rettig: Det tycks hvila ett olycksöde öfver de kungl.
propositionerna rörande detta företag, då dessa kungl. propositioner
nödgas framkomma i riksdagens sista timme. Vid 1908
års riksdag var förhållandet sådant, att riksdagen var nära nog
afslutad, då Kungl. Maj:t fann nödvändigt att framkomma med
det förslag, som då framlades. På samma sätt tycks det vara nu,
och mig synes, att denna gång är det icke så af nöden som år
1903. För mig synes det, att det hade varit lyckligare, om Kungl.

Maj:t låtit saken hvila till nästa år, då vi kunnat lugnt och besinningsfullt
öfverlägga om densamma.

Jag är af principiella skäl motståndare mot detta förslag.

Jag anser, att det vore lyckligast, om den enskilda företagsamheten
kunde få handhafva dylika företag, och rörande just detta,
har jag ovillkorligen denna principiella uppfattning. Om det
skulle så olyckligt vara, att Sverige råkade i krig med vår granne
i öster, så skulle det för denna grannstat vara en läckerbit att
taga dessa malmfält som god pris. Är det däremot ett enskildt
företag, som äger dessa fyndigheter, så skulle sådant icke komma
i fråga. Det vore precis som under fransk-tyska kriget. Då tyskarne
ryckte in i Strassburg, tänkte de lägga beslag på Banque de
France, men då det upplystes, att det icke var franska staten,
som ägde denna bank, utan ett enskildt aktiebolag, så kunde de
ej bemäktiga sig de skatter, som funnos där. 1903 års förslag
var ett helt annat, och det var under helt andra förhållanden,
som det framkom. Det framkom för att ordna det ohälsosamma
tillstånd, som lierrarne nog alla komma ihåg, att bolagen voro i.

De voro försumpade och voro nära nog en skamfläck för hela
vårt land. Därför måste det nödvändigt gripas in, och Grängesbergsbolaget
var då villigt att hjälpa bolagen ur sumpen och anhöll
då, att svenska staten skulle med ett lån bidraga därtill. De
flesta hade den uppfattningen, att det var rätt, och skulle velat
göra det, men, som sagdt, i sista timmen kunde man icke ansluta
sig till det.

Det var äfven fråga om vissa garantier mot exporttull, men
det var endast fråga om att frigifva en miljon femhundra tusen
ton och allt det öfriga var icke tal om, utan där hade svenska
staten full frihet. Nu äro förhållandena helt andra. Nu är det
så, att man skall under femtio år binda sig. Då var det blott
fråga om trettio år. Efter trettio år i det förra förslaget hade

N:o Öl. 46

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- svenska staten bolagen i sin hand. De gamla kontrakten kunde
mSmellan Se uPPsä§as oc^ nya upprättas för att fortsätta verksamheten. Nu
svenska statenar det femtio år och helt andra restriktioner, som då ej funnos.
och visso Jag är icke någon ifrare för exporttull. Jag anser, att om exmalmfälts-
porttull skall påläggas, skall behofvet fullständigt utredas, och jag
bolag. yet

mycket väl, att innan ett rike beslutar sig för exporttull,
(Forts.) ska]l den dels vara behöflig och dels skall man hafva ett säkerställande
för att icke få repressalier. Därför äro icke exporttullar
så farliga för dessa bolag, som man påstår. Som sagdt,
svenska Riksdagen och regeringen äro sannerlikt kloka nog att
betänka sig, innan de lägga på exporttull. Emellertid är detta
ett damoklessvärd, som hvilar öfver bolagen och som gör, att de
äro färdiga till hvilka koncessioner som helst. Jag är icke aktieägare
i något af dessa bolag, men jag försäkrar, att om jag vore
det, skulle jag aldrig gå in på förslaget; men som riksdagsman
kan jag icke heller gå in därpå, ty, såsom jag nyss nämnde, dylika
företag böra skötas af enskilda och icke af staten. Har man
någonsin hört, att engelska staten varit fallen för att inköpa kolgrufvor
i England? Nej, verksamheten får pågå, och staten ser
mycket gärna, att innehafvande bli rika män. Icke har man
tänkt sig att lägga på exporttull för att pressa dem att sälja till
staten, men behöfver staten inkomster, tar den dem och på ett lojalt
sätt efter deras bärkraft af alla. Man har sett, huru efter boerkriget,
då engelska staten hade behof af inkomster, den lade en
exporttull på kol, men man borttager den naturligtvis, så fort den
icke mera behöfs. Jag har icke hört, att i något annat land, därför
att företagen äro af utmärkt beskaffenhet, staten skulle vilja bemäktiga
sig dem. Jag har den uppfattningen, att alla böra vara
lika inför lagen. Alla bolag böra vara likställda, så att icke det
ena ställes i annan ställning än det andra, därför att det går
lyckligt och bra; och jag kan icke neka till att detta förslag, som
nu är i fråga, inger verklig oro öfver säkerhetstillståndet rörande
eganderätten i vårt land. Därför protesterar jag mot detsamma.

Ja, jag vet nog, att de flesta, som yrka på exporttull, ha
den uppfattning, att det vore för vårt fosterland lyckligt, om man
kunde förvandla detta råmaterial till färdiggjord vara; men det
är icke så lätt gjordt, och därför tror jag, att man kan låta det
anstå. Få dessa bolag förtjäna penningar, så är det en absolut
riktig utveckling af detta, att de förädla malmen, men om detta
icke går med fördel, så är det bättre för landet att hafva malmexport
med vinst. Det är bättre att hafva rikt folk i ett fattigt
land än fattigt folk i rikt land.

Jag skall icke upptaga kammaren längre. Jag har velat
hafva min uppfattning till protokollet därför, att jag har en helt
annan utgångspunkt än andra, som yrka bifall till utskottets
förslag.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

47 N:o 51.

Hex’r Nyström, Johan Fredrik: Jag måste säga, att jag Ang. sfeer till

allra största delen är förekommen af den förre talaren. Min en\™(^se
mening var att uttala ungefär samma tankar, som han gjorde, sämska staten
men efter jag nu fått ordet, skall jag dock be att få framhålla och vissa
några synpunkter. mälmfälts Statsrådet

och chefen för civildepartementet yttrade i början bolag.
af sitt anförande ungefär följande ord: »betydelsen af att staten (Forte.)
förvärfvar sig dessa malmfält torde stå klar för alla kammarens
ledamöter, frågan är huru det skall ske». Häremot säger jag som
den föregående talaren, att jag icke begriper, hvarför staten skall
förvärfva dessa malmfält. Jag förstår icke, hvarför staten icke
kan låta dessa bolag behålla sin egendom och bruka den. Grängesbergsbolaget
har under en kritisk tid förvärfvat egendomar i
Noribotten. Är det då skäl att taga ifi*ån bolaget, om icke allt,
så åtminstone fyra femtedelar af hvad det äger? Det har icke
anförts något skäl af statsrådet eller af någon annan, hvarför
staten skulle så göra. Visserligen anförde statsrådet två skäl,
men de väga dock icke något vid närmare begrundande. Det ena
kallade han direkt och det andra indirekt. Det direkta, skulle
vara, att staten förvärfvade sig stora jordegendomar: men det synes
mig, att af det skälet kan staten lägga beslag på hvilken egendom
som helst i Sverige precis lika bra som på dessa bolags.

Det indirekta skälet var det, att staten genom att komma i besittning
af dessa egendomar kunde komma i tillfälle att ordna
malmbrytningen och de sociala förhållandena där uppe i Norrbotten.
Men om detta är ett statsintresse, så får nog staten göra
det, redan innan den kommer i besittning af grufvorna efter
denna plan. Staten får allt taga itu med den saken med detsamma,
och staten har också medel att göra det. Jag kan således
icke se något skäl förebragt, hvarför staten skulle blifva
ägare af dessa grufvor. Alla skäl, som anförts, äro däremot skäl,
hvarför bolagen hafva fordrat hvad de nu gjort. Jag vill icke
klandra bolagen för de yrkanden, som de framställt, ty efter
hvad jag hört, är det icke från bolagen, utan från regeringen,
som förslaget framkommit; och det är helt naturligt, att bolagen,
när de fått en så orimlig framställning från regeringen som den
»var så god och lämna gratis till staten hvad ni äga», ställt höga
villkor. Men om man granskar dessa villkor, får man nog en annan
uppfattning af deras innebörd, än friherre Palmstierna sökt
utveckla. Han sade, att bolagen icke begärt mera, än att de
under de år, som de skola behålla sin egendom, må få arbeta
i fred liksom andi-a bolag; men ser man riktigt på de framställda
villkoren, så hafva bolagen i verkligheten begärt något
mera. De begära en företrädesställning, som inga andra bolag
hafva. Först och främst begära de att slippa från exporttull;
men det finns, som herrarna veta, äfven importtullar, och en
sådan kan lika mycket rabba ett bolags affärsställning, som en

N:o 51. 48

Måndagen den 21 Maj, f. in.

Ang. öfver- exporttull kan rubba Grängesbergsbolagets. Vi kunna lägga
enskommelse importtullar på hvad som helst och därigenom alldeles skaka
svenska staten eR bolag i dess verksamhet, liksom man kan skaka Grängesbergsoch
vissa bolaget genom exporttull på dess malm. Men nu skulle detta
malmfälts- bolag framför andra industriidkare få den fördelen, att det icke
bolag. skall blifva utsatt för en sådan fara.

(Forts.) Vidare begära bolagen att få garanti för en viss exportkvan titet.

Hvad den saken angår, så innebär det också en företrädesrättighet
framför andra. Vi hafva till exempel stiftat lagar mot
skogsägare, att de icke få taga så mycket skog, som de ha lust
till, och detta, ehuru skogen växer igen; men detta bolag fordrar
att, utan afseende på hvad Riksdagen kan anse lämpligt, få exportera
betydligt större kvantiteter, än man förut tänkt sig. Det
ligger äfven i denna framställning en begäran om en företrädesrätt,
som, för att till exempel begagna den jämförelse, som jag
nyss använde, en skogsägare icke har.

Slutligen hafva bolagen begärt garanti om en viss fraktsats.
Nu veta herrarna väl, att fraktsatser bero på ekonomiska konjunkturer.
Att nu för femtio år bestämma, att så och så mycket
skola bolagen betala i frakt, utan att på samma gång veta, hvad
det kommer att kosta om tjugu, trettio, fyratio eller femtio år att
frakta denna malm, det är att ge bolagen en fördel, som är alldeles
orimlig. Stenkolen kunna ju stiga mer än dubbelt i pris,
och hur går det då med statens vinst? Hvad bolagen begära, är
en säkerhet, som ingen annan exportör kan begära af staten.

Det enda, jag anser icke innebära en så stor företrädesrättighet,
är bolagens begäran om trygghet mot att blifva plundrade
genom skattläggning, men jag tror icke, att Riksdagen har visat
tendens i den vägen; och jag skulle icke draga mig för att, utan
att förbehålla staten det ringaste, gifva dem denna garanti. Det
är enligt min tanke således en verklig undantagsställning, bolagen
begära, och detta är naturligtvis alldeles riktigt från deras synpunkt,
ty det undantagsfall, som här föreligger, har väl aldrig
förut förekommit, att staten begär af någon att få hans egendom
godvilligt. Staten har visserligen förut tagit egendom med våld,
men här fordrar den, att man skall godvilligt lämna ifrån sig den
åtminstone till fyra femtedelar. Ehuru jag således kan förstå och
ursäkta bolagens stora kraf, vill jag icke vara med om att bevilja
dem, enär jag icke vill vara med om den reduktion, som här
ifrågasatts, och det är då tydligt, hur jag kommer att rösta, då
jag har dessa åsikter, som jag nu framställt, nämligen mot regeringens
förslag och för utskottets.

Herr Unger: Herr statsrådet och chefen för civildeparte mentet

har i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 8 innevarande
månad ansett de fördelar, som staten skulle vinna genom
antagande af detta kontrakt, kunna sammanfattas sålunda:

Måndagen den 21 Maj, f. m.

49 Jflo Öl.

»Staten bekommer utan någon som helst utgift efter 50 år Ang. öfuer—
eller under vissa villkor därförut mot lösenskyldighet — dels ^skommelse
en egendom, som med stor visshet kan antagas innehålla en järn- svem]!a staten
malmskvantitet af sammanlagdt 730 miljoner ton, dels ock all den och vissa
öfriga egendom i fast och löst, som för grufdriften och grufaffä- malmfältsrens
administrerande nu användes eller framdeles under de 50 bolag.
åren anskaffas.» (Ports.)

Detta var den första fördelen, och vidare fortsätter han:

»Staten erhåller redan från och med år 1911 en viss andel
af vinsten af bolagens grufbrytning; staten vinner under tiden för
nämnda grufbrytning en fullt tillfredsställande, efter all sannolikhet
afsevärdt vinstgifvande fraktsats för malmtransporterna
jämte garanti för att i hvarje händelse de på den stora norrbottniska
järnvägen redan nedlagda och ytterligare erforderliga kostnader
blifva förräntade och amorterade.»

Detta är ju så lysande utsikter, att man kan nästan känna
det genant att mottaga så stora gåfvor af enskilda bolag. Men
»timeo Danaos et dona ferentes». Och jag har därför något öfvervägt,
om det verkligen är så alldeles utan uppoffring från statens
sida, som vi kunna förvärfva allt detta. Dels har jag mina stora
betänkligheter mot civilministerns yttrande, att staten efter 50
år bekommer en järnmalmskvantitet om 730 miljoner ton. Det är
mycket möjligt, att staten gör det, och kanske äfven sannolikt,
men på sätt herr statsrådet själf anmärkt, kan staten icke förskaffa
sig realsäkerhet i grufvor och malmfyndigheter, utan endast
i bolagens fastigheter, som ju kunna intecknas. Beträffande grufegendomarna
finns det alltså icke någon betryggande garanti, att
de om femtio år tillfalla staten, om icke det kan anses som garanti,
att bolagen gått i god för hvarandra, en för alla och alla för en,
men på femtio år kunna förmögenhetsförhållanden och andra förhållanden
mycket förändras. Nu ägas bolagen af redbare och
lojale män, men sedan det fått jobbas med dessa aktier under femtio
år, äro bolagen kanske i helt andra händer, kanske i händerna
på sådana skickliga afinrsmän, att de förstå att eludera denna
statens rätt.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har också
förutsett, att det kan blifva konkurs eller utmätning och att dessa
stora malmfyndigheter då kunna frångå staten, och för sådan
händelse är i kontraktsförslaget förbehållet, att bolagen skola ersätta
staten minst fyra hundra miljoner ton malm med fem kronor
per ton. Det blir eu summa af två miljarder kronor, men man
har icke fått veta, huru staten skall kunna utbekomma dessa
miljarder, när bolagen gjort konkurs. Visserligen äro då bolagsmännen
antagligen mycket förmögna, men helt visst icke bolagen,
om de under skicklig affärsledning väl planerat sina konkurser.

Det kan kanske anses något pessimistiskt att tro så, men man
kan i alla fall befara en sådan utgång af saken.

Första Kammarens Prof. 1906. N:o 51.

4

U:o 51. 50

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- För öfrig! vill jag nog inlägga en reservation för min del

m mellan emo^ uttrycket »utan någon som helst afgift», ty det är väl i alla
svenska staten felt en utgift för staten att försaka en rätt, som den eljest skulle
och vissa hafva att pålägga exporttull och åsätta sådana högre frakter, som
malmfälts- bolagen med sin lukrativa verksamhet kunde bära. Detta gäller
Mag. dock, för femtio år, åtskilliga hundra miljoner kronor.

(Forts.) En talare, herr Tamm, talade om hur nödvändigt det vore

för staten att efter femtio år hafva förvärfvat en egendom, som

den kunde hafva så stor inkomst af; men jag tror, att ställningen

nu är sådan, att staten under de närmaste följande femtio åren

kan behöfva hafva så stora inkomster som möjligt. Det må vara
olika åskådningssätt därom, men efter allt att döma är det knappast
skäl för staten att afstå från dessa inkomster nu, så mycket
mindre som däremot talar ett annat skäl, som jag kommer till
sedan.

Vidare erinras det om att staten erhåller redan för år 1911
en viss del af vinsten, men den skall bäras tillbaka sedan och
är alltså för staten ej af synnerligt värde, om det ock må anses
godt att ha pengarna så länge. Så skulle affären blifva vinstgifvande
genom fraktsatserna. Ja, det är ju mycket vanskligt
att beräkna, om en nu bestämd fraktsats kan vara vinstgifvande
om fyrtio eller femtio år. Det har talats hit och dit om
den saken. Det talas om att fraktsatserna hafva tendens att falla.
Lokomotiven och lastvagnarna konstrueras, säges det, nu så lätta,
att fraktvikten till följd däraf kan ökas: men andra faktorer tala
ett annat språk, som gifver anledning befara höjande af fraktsatserna.
Kanske har järnvägstrafiken redan nått gränsen för trafikmöjlighet,
men gränsen för materiels, arbetslöners och bränsles
stigande i pris varder nog icke ännu på länge uppnådd.

Statsrådet talade om att man i allt fall finge en tillfredsställande
procent å anläggningskapitalet. Ja, efter denna beräkning
blir det nog det, men kan man få ännu högre utan att träda bolagens
rätt för nära, så är det icke något midt i det, och det
skulle staten väl behöfva.

Redan af dessa skäl har jag mina ganska stora betänkligheter
mot detta förslag, men därtill komma de stadganden, som
förekomma i elfte paragrafen: »Skulle under den tid, detta aftal

äger bestånd, exporttull eller annan pålaga eller afgift, af hvad
slag det vara må, påläggas järnmalm, som brytes eller exporteras,
förbinder sig staten att under förra hälften af nästpåföljande
kalenderår godtgöra bolagen hvad de af sagda grund måst slutligen
vidkännas för malm, som brutits i någon uti denna öfverenskommelse
afsedd fyndighet.»

- Jag kan väl förstå, att denna form för åsyftadt femtioårigt

exporttullförbud blifvit vald därför, att det ju icke lagligen kunnat
föreslås Riksdagen att stadga, det man icke under femtio år
finge lägga exporttull på malm. Men det blir nog samma resultat

Måndagen den 21 Maj, f. m. 51

al detta förslag, ty så orättfärdig blir nog icke svenska Riksdagen
under loppet af femtio år, att den lägger exporttull på malm, då
tre mäktiga bolag äro fria därifrån, medan den skulle påläggas
andra, hvilkas verksamhet således skulle förkväfvas. Faktiskt
skulle således, om förslaget godkändes, ingen exporttull, med bibehållen
rättfärdighet mot andra bolag, kunna påläggas under
femtio år, men det är, synes det mig, i synnerhet nu, när vi stå
i underhandling med Tyskland om handelstraktat, icke skäl att
på sådant sätt ändamålslöst spela bort den bästa trumf man har
för att göra traktaten dräglig. Räknar man in de ansenliga förluster,
som därigenom skulle tillskyndas vår industri och våra
näringar, finge staten nog dyrt betala den eventuella rätten till
järnmalmsfyndigheterna i fråga i stället att, såsom förespeglats,
bekomma dem utan någon som helst utgift.

Vidare kommer det ett annat villkor, som för mig också är
alldeles omöjligt att antaga: »Därest under sagda tid något af de

tre bolagen måst vidkännas direkt beskattning, af hvad slag det
vara må, efter annan eller högre grund, än som gäller för bolag
med årlig inkomst af en och en half miljon kronor eller förmögenhet
af trettio miljoner kronor, skall staten under loppet af nästpåföljande
kalenderår godtgöra detta bolag ej mindre hvad bolaget
nödgats utgifva utöfver hvad det bort utgifva, därest dess beskattning
utgått efter samma grunder som för bolag med ofvan sagda
inkomst eller förmögenhet, än äfven ränta å skillnadsbeloppet
efter fyra procent om året.»

Att sätta dessa bolag i en sådan undantagsställning, att allmän
lag och allmänt antagen beskattningsgrund icke skulle kunna på
dem tillämpas, vore, enligt mitt förmenande, både ur ekonomiska
och laglighetssynpunkter, som jag nu ej vill närmare beröra, i
hög grad oklokt och därjämte orätt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till det slut,
hvartill utskottet kommit.

Friherre Tamm: Herr grefve och talman! Då vid denna

öfverläggning uppstått fråga om hvilken inverkan ett bifall till
detta Kung! Maj:ts förslag kan hafva på den svenska järnhandteringen,
har jag tillåtit mig begära ordet.

Den svenska järnhandteringen har efter min uppfattning enligt
förslaget blifvit fullständigt tillgodosedd. Den har genom förslaget
fått garantier, som den för närvarande icke har, nämligen för att
all den A-malm, som bolagen bryta i Kiiruna, skall tillgodokomma
den svenska järnhandteringen. A-malm är den rika malm, som
har mindre fosforhalt än malm i öfrig! Nu skall den tillförsäkras
de svenska järntillverkarne därigenom, att bolagen icke få exportera
af A-malm mer än de sjuhundrafemtio tusen ton, om hvilka kontrakt
redan äro uppgjorda. Då man säger, att den svenska järnhandteringen
redan nu skulle vara färdig att anordna tillverkning för

N:o Öl.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
mal/mfältsholag.

(Forts.)

JJ:o 51. 52

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- förädling af dessa norrbottniska malmer, vågar jag påstå, att så
enskommelse jc^e förhållandet. De svenska järntillverkarne äro icke färdiga

‘YYlElidYl * -t ”

svenska staten kunna tillgodogöra sig denna malm på samma sätt, som utländska
och visso verkstäder göra. Därtill skulle fordras anläggande af koksugnar,
malmfälts- och detta medför så stora svårigheter, att jag föreställer mig, att
bolag. (Jet ännu icke på länge kan komma att inträffa. Det är således
(Forts.) efter mitt förmenande ifrån den svenska järnhandteringens sida
icke något som helst hinder för att bifalla hvad Kungl. Maj:t
föreslagit, i synnerhet då svenskar icke må förvägras köpa äfven
annan malm än A-malm.

Här har blifvit med tillräckliga, tydliga ord påvisadt, att de
ekonomiska fördelar, som genom förslagets antagande skulle tillfalla
staten, äro af så stor betydelse, att jag med största förvåning hör,
att man redan på grund af för små förmåner motsätter sig bifall
till detta förslag, och kontraktet är efter min uppfattning i öfrigt
uppgjord t med så stor omtänksamhet och klokhet, att alla kryphål,
som skulle kunnat tänkas, verkligen blifvit förekomna genom de
bestämmelser, som hafva införts.

Den siste talaren talade om det stora skadestånd, som är
bolagen ålagdt i händelse af konkurs. Ja, jag medger, att det är
kolossala siffror, som skadeståndet skulle komma att upptaga, ty
det går på miljarder, men ehuru talaren är jurist, vågar jag
mot honom, då han förutsatte, att bolagen vid slutet af sin verksamhet
möjligen skulle komma att handhafvas af mycket skickliga
personer, som skulle kunna tolka öfverenskommelsen huru de
ville, påstå, att skadeståndet tillkommit därför, att eljest skulle
dessa smarta bolag kunna vid slutet af äganderättstiden utfärda
förbindelser till tredje man till stora belopp. Då hade staten
redan en tumskruf på dem, hvarigenom en till tredje person
utfärdad förbindelse icke skulle hafva någon betydelse.

Det har här satts i fråga, om det vore för staten lämpligt
att förvärfva egendomarna. Staten bör ju i allmänhet icke lägga
sig i industriens omhänderhafvande. Inom ett tämligen närbesläktadt
område har staten dock med Riksdagens ständiga medgifvande
tillvägagått på så sätt, att staten årligen verkställt stora inköp,
nämligen af skogar, för att dessa skola skötas så väl som möjligt.
I detta fall har staten förbehållit sig att efter vissa år blifva
ägare till malmfyndigheterna, men staten behöfver därför naturligtvis
icke drifva rörelsen därstädes för egen räkning. En af
förslagets starkaste motståndare antydde också möjligheten af att
malmfyndigheterna skulle af staten utarrenderas. Enligt min uppfattning
kan det också tänkas, att om 50 år andra utvägar för
staten kunna finnas än att drifva rörelsen själf eller utarrendera
fyndigheterna till annan person. I allt fall har staten rätt att,
sedan dessa 50 år förflutit, efter godtfinnande förfoga öfver dessa
stora gruffält.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

53 X:o Öl.

Nämnde talare ville icke gå med om förslaget därför, att Ang. öfverbolagen
enligt hans åsikt skulle genom det föreslagna kontraktets ens^eii^se
antagande förbehållas rätt att verkställa en rofbrytning af dessa svenska staten
malmer. Nej, långt ifrån att så är förhållandet, finnes i kontraktet och vissa
bestämdt, att staten äger att kontrollera, att en fullt rationell malmfältsgrufbrytning
drifves. Om sådan icke äger rum, blir påföljden bolag.

häraf, att staten äger att till ett billigare pris än eljest tillösa sig (Forts-)
gr affallen. Bolagen få icke heller själfva afgöra, huruvida grufbrytningen
sker rationellt eller icke, utan detta skall ske af andra
personer.

Det skäl, som, enligt min uppfattning, företrädesvis är det
bestämmande för motståndare till den nu föreslagna öfverenskommelsen,
år, att staten genom densammas antagande beröfvar
sig rättigheten att under ifrågavarande 50 år ålägga exporttull på
malm. En talare framhöll i detta afseende, att det icke vore
lämpligt, att enbart dessa bolag genom kontrakt erhölle befrielse
från sådan tulls åsättande å dess produkter. Ja, men mot hvem
hafva förut gjorda förslag om åsättande af exporttull varit riktade?

Jo, just mot dessa bolag. Det är ju icke heller underligt, att
bolagen då ifrågasätta en öfverenskommelse med staten — ty
enligt den kungl. propositionen är det bolagen, som inledt underhandlingar
med regeringen, och icke regeringen, som inlåtit sig
på förhandlingar med bolagen —, bolagen begära att få frågan
angående exporttulls åsättande afgjord.

En talare framhöll, att Gellivare-banan tillkommit med anledning
af bolagens malmfyndigheter där uppe. Jag föreställer mig,
att man knappast kan säga detta. Det är visserligen sant, att
staten var angelägen om att anlägga banan för att icke bolagen
genom att själfva anlägga eu bana skulle behärska möjligheterna
att exportera malm, men man synes dock icke kunna säga, att
banan tillkommit endast med anledning af bolagens malmfyndigheter.

Samme talare framhöll äfven, att Bodenfästningen också skulle
ha anlagts på grund af dessa bolags tillkomst. Jag föreställer
mig emellertid, att Bodenfästningen icke anlades för bolagens
skull, utan för fosterlandets försvar. Talaren anförde äfven, att
inlandsbanan skulle tillkommit för malmafsättningens skull. Ja,
men om denna bana tillkommer för att afföra malm till olika
delar af Sverige, kan man väl ändå icke säga, att den anlägges
enbart i bolagens intresse, utan anläggningen sker naturligtvis för
att järntillverkningen å andra orter i Sverige skall kunna tillgodogöra
sig den af bolagen brutna malmen. Talaren var till och med
så missbelåten med bolagen, att han yttrade, att dessa vore att
anse som en trust, som opererade i konkurrens med den öfriga
industrien. Men, mina herrar, kan man verkligen säga, att, när
dessa bolag kommo till stånd, dessa voro att anse som en trust?

Nej, de bildades för att skydda mot utländsk invasion, för att
hindra utlänningar att förvärfva denna svenska egendom, något,

\:«> 51. 54

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

som man då mycket fraktade. Det förhöll sig icke heller så, som
en annan talare sade, att bolagen skapades på grund af det motstånd,
som år 1903 gjordes mot det då framlagda förslaget. Bolagen
skapade sig själfva för att tillmötesgå önskningar, som voro rådande
inom Riksdagen och hela landet i öfrigt.

När en talare på stockholmsbänken anförde såsom sin mening,
att bolagen under den föreslagna besittningstiden skulle taga gräddan
af den malm, som förefinnes, och att staten sedermera endast skulle
erhålla återstoden, vill jag med stöd af hvad jag förut anfört
angående bestämmelserna om kontroll för att en rationell grufbrytning
kommer till stånd påstå, att han icke hade grund för
ett sådant uttalande. När man talar om de stora utgifter, som
skulle uppkomma för statsverket till följd af denna öfverenskommelse
och som bevis härför åberopar uttalanden af sådana nationalekonomiska
storheter som till exempel herr Tiberg, vill jag framhålla,
att meningen är, att dessa utgifter skola amorteras under
ifrågavarande 50 år, och att man till stöd för att så sker kan
åberopa järnvägsstyrelsens uträkningar i saken. I sammanhang
härmed ber jag att få

slagets

gentemot

påståendet utaf

af för -

motståndare, att man icke kan medgifva, att en bestämd
och för hela tiden gällande frakttaxa skall fastslås, påminna om
att just med anledning af detta förhållande Kungl. Maj:t på sätt
järnvägsstyrelsen föreslagit i öfverenskommelsen intagit villkor
därom, att bolagen skola ansvara för att staten i nettovinst skall
erhålla icke endast, såsom nu gäller, 3,8 procent ränta, utan 41/,
procent ränta på den nuvarande och blifvande anläggningskostnaden
för järnvägen. Hvad menas då med den nuvarande och
den blifvande anläggningskostnaden? Jo, därmed afses icke endast

det belopp,
sedermera
sker

som banan hittills kostat, utan också de utgifter, som

pa densamma kunna nedläggas, då det nämligen icke
någon afskrifning, utan hela kapitalbeloppet bibehålies oför -

ändrad t. Beträffande påståendet, att svenskarna genom antagande
af denna öfverenskommelse skulle blifva mindre fördelaktigt ställda
än utlandet, vill jag hemställa, om man verkligen vid närmare
eftertanke kan stå för ett sådant uttalande. Jag tror icke, att
några bestämmelser i kontraktet kunna föranleda därtill. Svenskarna
hafva för närvarande mindre tillfälle än utlänningarna att
begagna sig af dessa fyndigheter, då svenskarna icke kunna använda
malmen i så stor skala. Hvad som gjorts för svenskarna i kontraktet
är också till deras obestridliga fördel.

Som jag nyss nämnde, anser jag, att det hufvudsakliga motståndet
mot antagandet af den föreslagna öfverenskommelsen
grundar sig på, att man icke vill beröfva staten rätt att under
ifrågavarande 50 år åsätta exporttull på järnmalm. En talare,
som framhöll denna synpunkt, yttrade emellertid, att det icke
kunde vara fråga om åsättandet af annat än en måttlig exporttull.
Det synes mig emellertid klart, att staten genom den föreslagna

Måndagen den 21 Maj, f. m.

55 N:o 51.

öfverenskommelsen skulle erhålla full valuta för eu sådan export- Äng. öfvertull.
Motsatsen till måttlig är ju omåttlig, men jag antager val, ens^gUan
att ingen af herrarne vill gå med på att ålägga malmen en omåttlig svenska staten
exporttull. Enligt min uppfattning skulle man också icke kunna och vissa
åstadkomma större fördelar för staten genom en ny öfverenskom- malmfältsmelse
med bolaget, såvida man icke mot detsamma begagnade
sådana medel, som vore att anse som en ren förföljelse. ( orts^

Med anledning af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig att yrka
bifall till reservationen.

Friherre Gripenstedt: Alla skäl för och emot äro redan
anförda, och jag har därför icke något nytt att tillägga, men jag
ber likväl att få klargöra min ståndpunkt i frågan.

Till en början ber jag att få tillkännagifva, att jag ansluter
mig till fullo till utskottets både kläm och motivering. I motiveringen
säger utskottet, att tiden varit för knapp, för att man
skulle kunna fullständigt intränga i dessa frågor. Däri instämmer
jag med utskottet, och jag beklagar, att saken kommit fram så sent.

Den siste ärade talaren säger, att kontraktet är så utmärkt
uppgjordt och att inga kryphål där finnas. Jag har för min del
icke haft tid att granska kontraktet så noga, och äfven om jag
det haft, skulle jag icke hafva vågat att med visshet uttala mig
härom. Samma talesätt hörde man, när 1898 års kontrakt med
malmbolagen var före, och detsamma hör man alltid, när kontrakt
från statens sida framläggas.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet anförde,
att orsaken, hvarför denna sak icke kommit till Riksdagen förr,
hade varit traktatsunderhandlingarna med Tyskland. Om man
hade framkommit med detta förut, så hade man därmed frånhändt
sig det bästa vapen, som man hade i händerna mot tyskarne, då
dessa just ville hafva säkerhet för att någon malmexporttull icke
ålades. Men huru går det efter 1910, om den tyska traktaten
nu antages? Jag kommer för för min del att skänka min röst
åt densamma; det säger jag nu utan att angifva några motiv
härför. Men när denna traktat skall förnyas, så har man frånhändt
sig detta vapen, och hvad har man då? Det sades från
statsrådsbänken, att till dess hade man hunnit omarbeta vår tulltaxa
och komme därigenom i en gynnsammare ställning. Detta
är möjligt, men det är dock bättre att hafva en fågel i handen
än tio i skogen, och det kan vara godt att hafva denna malmtull
i reserv, om det behöfs.

För öfrigt vill jag säga, att jag för min del icke anser, att
malmtull bör åsättas i oträngdt mål, men jag anser, att staten
icke skall afhända sig rätten att göra det och allra minst för så
lång tid som 50 år.

Dessutom är det andra saker, som staten här skulle binda
sig för. Man skulle sålunda icke få ändra frakttaxan under 50

N:o Öl. 56

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. Öfver- år. Det har visserligen sagts, att staten skulle i alla fall få till*
mSmellan86 förlig ränta på sina i järnvägen nedlagda penningar. Det är
svenskastatenmöft&i men detta är icke något skäl att nu fastslå en fraktsats,
och vissa när man icke känner alla omkostnader och öfriga förhållanden,
malmfälts- SOm kunna komma att i framtiden inverka på frågan. En annan
o ag. sak är, Qm (je^a kontrakt skulle godkännas, så få därigenom
l ''orts'') de nuvarande bolagen rätt att frakta en så stor malmkvantitet,
att om Svappavara eller något annat bolag framdeles kommer
att äfven vilja frakta malm, så finnes det icke plats för dessa
andra — det har herr statsrådet själf sagt —- såvida man icke
vill göra banan dubbelspårig.

Jag kan icke förstå, hvarför man skall drifva på eu sådan
här afbetalningsaffär, på sätt man nu gör. Jag tycker, att 1898
års kontrakt, hvilket, när det afslutades, prisades såsom så synnerligen
utmärkt, kan få gälla tills vidare. Det yttrades af friherre
Palmstierna, att bolagen borde få vara i fred med sina affärer.
Det anser äfven jag, och jag tror därför, att man bör låta det
gå så, som det nu gör efter 1898 års kontrakt. Att gifva bolagen
trygghet för 50 år framåt mot malmtull eller förhöjda frakter,
det däremot är för mycket begärdt.

Det har af en annan talare yttrats, att exporttullen är ett
slags tribut, eu sjöröfvaretribut. Det kan jag icke gå in på.
Det är mycket bra för bolagen att fä veta, att de skola under

50 år vara befriade från något sådant som en exporttull, men

jag kan icke inse, att exporttullen är en tribut mera än hvarje
annan skatt, som ålägges. Om man åsätter importtull för vissa
varor, så göra i allmänhet de afsedda industrierna en vinst, men
borttages eller minskas importtullen, så vållar detta en förlust.
Någon absolut stabilitet kan man icke begära. Jäg önskar visserligen,
att det skall vara stabilitet i affärslifvet, men jag tror icke,
att man bör binda sig för så lång tid framåt.

Det har äfven sagts, att detta tillfälle för staten att förvärfva

malmbergen bör begagnas, ty det kommer icke tillbaka. Jag
vill för min del icke, att detta tillfälle begagnas på det sätt, som
här är föreslaget, men det torde vara svårt att afgöra, huruvida
något tillfälle kommer tillbaka. Här hafva lämnats olika uppgifter,
huruvida det är regeringen eller malmbolagen, som inledt
dessa underhandlingar. En talare nämnde, att det var regeringen,
som hade börjat. Det förefaller mig troligt, då bolagen kunnat
sätta upp dessa villkor, som synas mig vara för dem rätt fördelaktiga.
Den siste talaren åter yttrade, att det var bolagen,
som kommit med denna begäran. Om detta är fallet, så är det
också ganska sannolikt, att bolagen skola komma tillbaka en
annan gång, och då är tillfället icke nu försummadt.

Jag kan således icke finna, att några stora fördelar äro förenade
med att antaga förevarande förslag, utan jag anser tvärtom,
att ganska väsentliga olägenheter äro förknippade med att binda

Måndagen den 21 Maj, f. m.

57 Kio 51.

sig för så lång framtid. Jag anhåller därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Lindman: Jag ber att till en början få yttra några
ord angående uppgifter, som lämnats i fråga om kvantiteten malm,
som skulle finnas i de grufvor, som det här är föreslaget att
staten skulle förvärfva. På grund af den uppfattning, jag härom
kunnat bilda mig dels genom bekantskap med förhållandena på
platsen, dels genom att taga noggrann kännedom om de undersökningar,
som under de sista åren blifvit i detta afseende verkställda,
tror jag mig kunna bestämdt påstå, att den kvantitet malm,
som enligt den kungl. propositionen skulle finnas i Kiirunavaara
och Luossavaara malmberg, med full säkerhet existerar, och att
mycket möjligt betydligt mera malm än hvad sålunda uppgifvits
i verkligheten förefinnes. De sista borrningarna gifva nämligen
vid handen, att åtminstone nämnda kvantitet finnes. Beträffande
malmtillgångarna i Gellivare kan man icke med samma säkerhet
uppgifva, huru stora de äro. Dessa tillgångar äro dock af jämförelsevis
mindre vikt, och skulle därstädes icke finnas fullt så
mycket som i den kungl. propositionen uppgifves, motväges i allt
fall bristen af det öfverskott som säkerligen finnes i Kiiruna,
hvilket är det största berget.

I fråga om malmernas betydelse för den svenska järnhandteringen
delar jag den uppfattning, som af friherre Tamm uttalats,
nämligen att dessa malmer med undantag af A-malmen, den fosforrena
malmen, för närvarande icke äga någon betydelse för den
svenska järnhandteringen. Därmed vill jag dock icke påstå, att
omständigheter icke kunna inträffa som göra, att äfven de fosforhaltiga
malmerna kunna blifva af betydelse för svensk järntillverkning,
dock icke svensk i den bemärkelse, vi nu förstå därmed,
utan en tillverkning af det slag, som för närvarande bedrifves
i Tyskland, England och Nordamerika, och som man härstädes
skulle begagna sig af. Detta kan emellertid icke ske annat
än genom kokstillverkning, åtminstone med de metoder, som nu
finnas. Men att under de 50 år, som stunda, innan denna egendom
skulle blifva statens, uppfinningar kunna göras, som kunna
ändra detta förhållande, äfvensom att en dylik tillverkning kunde
tänkas i Sverige med koks, håller jag likväl icke för otroligt, och
man kan med all säkerhet icke säga, att det är omöjligt.

Beträffande själfva frågan om förvärfvande af ifrågavarande
egendom för staten har jag förut varit af den mening och anser
fortfarande, att det är önskligt för staten att förvärfva egendomen,
och jag har själf för tre eller fyra år sedan, då fråga var om
förvärfvande för statens räkning af egendomen, varit med om
att upprätta ett kontrakt i sådant hänseende. Jag är emellertid
icke säker på att man bör förvärfva grufvorna på de villkor,
som föreslagits i det nuvarande kontraktet. Jag har nämligen

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts)

N:o 51. 58

Måndagen den 21 Maj, f. in.

Ang. öfver- en
emkommelse nm
mellan „ „
svenska staten a*star
och vissa
■mahnfältsbolag.

(Forts.)

del betänkligheter mot innehållet i detsamma, särskilt i fråga

det föreslagna priset — ty det är dock ett pris, då staten
vissa fördelar mot det att staten vinner andra.

Beträffande frågan om malmtull uttalade jag vid förra årets
riksdag, att jag vore motståndare därtill, såvida man med tullens
åsättande afsåge att bevara malmen för svensk förbrukning. Jag
ansåg nämligen då och anser fortfarande, att detta är onödigt,
så länge malmen ändock icke kan få någon omfattande användning
i Sverige. Jag uttalade emellertid, att en exporttull på
malm som finanstull kunde vara berättigad, på samma sätt som
staten kunde vara berättigad att åsätta exporttull på andra saker.
Således vill jag icke säga, att man icke kan hafva rätt att såsom
finanstull under vissa förhållanden ålägga exporttull på malm.
Det är ju emellertid tydligt, att om denna uppgörelse kommer
till stånd, bolaget kan vara förvissadt om att icke exporttull
kommer att åläggas, äfvensom att bolaget icke blir betungadt
med några öfverdrifna frakter. Detta är ju anledningen till att
bolaget till staten afstår J/5 af egendomen.

Om man nu väger fördelarna och olägenheterna af den ifrågasatta
öfverenskommelsen från bolagets synpunkt, finner man alltså,
att bolaget skulle afstå från fördelen att behålla sin egendom,
afstå från '' af densamma mot att bolaget skulle vinna andra
fördelar. Under sådana förhållanden anser jag, att staten icke
gör bolaget någon orätt, om staten behåller sistnämnda fördelar
och i stället afstår från de fördelar, staten skulle vinna. Således
kan jag icke finna, att staten är skyldig att för att bereda bolaget
frihet från exporttull och säkerhet af vissa bestämda fraktsatser
ingå på denna öfverenskommelse, utan staten kan naturligtvis
också underlåta detta.

Väger man åter dessa fördelar och olägenheter mot hvarandra
från statens synpunkt, så äro fördelarne för staten, att
den får denna stora malmtillgång, dock icke förrän om 50 år.
eventuellt tidigare, att den vidare får tryggad afkastning på sin järnväg,
4 7, procent, och slutligen, att den inländska järnförädlingens
behof af malm tillgodoses. Detta sistnämnda torde man vara
berättigad att påstå, då staten erhåller garanti för att i de tre
utmål, där A-malm konstaterats som förefintlig, sådan malm icke
får brytas till export. Nu kan det visserligen hända, att A-malm
äfven finnes i andra fyndigheter, men kontraktets bestämmelser
torde dock i detta hänseende få anses tämligen tillfredsställande.
Beträffande annan malm än A-malm har i öfverenskommelsen
också intagits en bestämmelse, som i reservationen närmare utförts,
hvarigenom den svenska järnhandteringen erhåller eu viss
trygghet att erhålla äfven sådan malm.

Mot dessa fördelar afstår staten rättigheten att pålägga exporttull,
staten garanterar på järnvägen Kiiruna—Riksgränsen frakten
för den kvantitet, som öfverstiger 1,200,000 ton — den har förut

59 50o 51.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

garanterat frakten för 1,200,000 ton genom 1898 års kontrakt — Ang. öfverstaten
afstår sålunda under 50 år från sin rättighet att öka frakten ens^^se
öfver 2 kronor 64 öre för ton på den malmkvantitet, som öfver- svenska staten
stiger 1,200,000 ton samt från rätten att öka frakten på 1,200,000 och vissa
ton för tiden efter 1922, d. v. s. under 35 år, äfvensom från rättig- malmfältsheten
att höja frakten å Gellivarebanan såväl från Kiiruna som °°a?\
från Gellivare till Luleå. ( or s''

Jag finner nu, att staten genom detta limiterande af frakten
för en så betydande tid framåt afhänder sig eu alltför stor fördel.
Frakten skulle nämligen icke komma att utgå med större
belopp än den gällande ordinarie fraktsatsen på malm med en
rabatt af 20 procent på den malm, som föres till Riksgränsen,
och af 40 procent på den malm som transporteras till Luleå.

Särskilt det medgifva afdraget af 40 procent synes mig vara
alltför högt. Frakten blir till följd däraf icke högre än den i
denna stund är, nämligen 2 kronor 75 öre, hvari också ingår
rättigheten att begagna statens anläggningar på Svartön.

Jag har ingalunda den uppfattningen, att man skall pressa
ett enskildt företag på ett oskäligt sätt. Jag hyser tvärtom den
meningen, som af åtskilliga talare uttalats, att man med tillfredsställelse
bör se, att det finns folk med företagsamhet, som vågar
riskera något i vårt land. Men därför kan jag icke finna, att
man behöfver göra så stora uppoffringar, som här ifrågasatts.

Nu kan det visserligen invändas, att det var en stor risk för
bolagen att börja exploatera malmbergen i Norrbotten, men äfven
staten iklädde sig en ganska stor risk, då den underskref 1898
års kontrakt. Därest de nuvarande förhållandena bibehållas och
denna öfverenskommelse ej kommer till stånd, borde man enligt
min uppfattning stipulera, att bolagen finge till 1922 på de i
1898 års kontrakt bestämda villkor frakta 1,200,000 ton, samt att
frakten å Överskjutande kvantitet skulle beräknas efter den
vanliga fraktsatsen med afdrag af den rabatt, som i liknande fall
brukade beviljas. Att däremot medgifva några särskilda undantagsfrakter
synes ej vara erforderligt. Den lägsta frakt, som
här borde ifrågakomma, vore således den ordinarie frakten med
20 procents rabatt. Med tillämpning häraf erliölle staten, äfven
om icke exporttull åsättes under dessa 50 år, en ganska betydande
inkomst, utan att bolagens verksamhet efter mitt förmenande
på något sätt skulle äfventyras.

Jag håller nu emellertid före, att det vore synnerligen önskvärd!,
om något aftal mellan bolagen och staten kunde träffas i
förevarande hänseende. Det är nämligen nödvändigt för bedrifvande
af en sådan verksamhet som denna, att ägaren har någon
möjlighet att bedöma förhållandena en tid framåt, sålunda att
bolagen i detta fall för en viss tidsperiod kunna veta, att under
denna period exporttull icke kommer att åläggas och icke högre
frakt bestämmas än ett visst belopp. Detta är nödvändigt, om

]V:o 51. 60

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- affären skall kunna kalkyleras och försäljningarna verkställas i
^mellan86 trygghet- Men därför behöfver man icke gå så långt, att boevemka
staten tagen åtnjuta en sådan trygghet under 50 år.
och vissa Emot själfva kontraktets öfriga bestämmelser skall jag be
malmfälts- att få göra ett par erinringar, som jag har här antecknat.
bolags Beträffande villkoret, att staten från 1911 skulle erhålla an (Forts.

) (]el j vinsten, har i utskottet blifvit iakttaget en sak, som jag
såg med tillfredsställelse, nämligen i fråga om afsättningar till
reservfonden. Men det finnes i kontraktet icke någon bestämmelse,
huru afskrifningar under ifrågavarande 50 år skola ske.
Under hela första delen af kontraktstiden kan bolaget sålunda
göra stora afskrifningar. Därigenom minskas den vinst, staten
skulle erhålla under denna tid. Under de sista åren behöfva
däremot icke några afskrifningar göras, då sådana förut kunna
hafva skett. Då blir vinsten under dessa år större, men den
vinst, som staten skall återbetala per ton malm från 1911 till
1957, blir uträknad efter medeltal för ton under de sista åren.
Man kan mycket väl på grund häraf tänka sig, att det belopp,
som staten får återbetala,, blir betydligt större än det, staten
erhåller.

Då man har stipulerat en frakt af 3 kronor 48 öre för ton,
i händelse 1,200,000 ton skulle köras från Kiiruna till Luleå,
har man, som jag nyss nämnde, utgått från den ordinarie fraktsatsen
på malm med 40 procents rabatt. Men har man tagit i
beräkning, att denna järnväg kan behöfva ändras, för att denna
ökade kvantitet skall kunna framföras? När järnvägsstyrelsen
har beräknat, att ökningen af transporterad malm från 1,200,000
till 3 miljoner ton på riksgränsbanan kommer att medföra 10
miljoner i kostnader, är denna beräkning iakttagen i fråga om
banan till Luleå? Om dessa 1,200,000 skola köras till Luleå,
torde emellertid en sådan påkostnad mycket sannolikt behöfva
göras. Men om detta behöfver ske, synes mig den föreslagna
frakten, hvilken som sagdt uppgår till den ordinarie fraktsatsen
med 40 procents afdrag, vara alltför låg.

En anmärkning, som jag icke kan komma ifrån, ehuru jag
under hand fått bemötande af densamma från ledamöter i statsutskottet,
är i fråga om förhållandena vid Narvik. Bolagen äga
anläggningar i Narvik, som äro uppförda på norska statens mark,
på dess gx-und, med rätt för norska staten att lösa dessa anläggningar,
hvilka torde, när de bli färdiga, representera ett värde
af 8 eller 9 miljoner kronor. Om nu svenska staten kommer i
besittning af malmfälten och skall själf eller genom en arrendator
transportera malm från Norge till vidare befordran till utlandet,
måste staten föra fram denna malm öfver anläggningarne i Narvik.
Dessa ägas emellertid fortfarande af bolagen, därest icke norska
staten tillöst sig desamma, och bolagen kunna då fordra en ganska
oskälig afgift för rättigheten att begagna anläggningarna. Man

Måndagen den 21 Maj, f. m.

61 N:o 51.

är nämligen tvungen att begagna sig af dessa anläggningar, och Ang. öfverman
kan tydligen icke komma ifrån saken genom att säga, att ent^^^se
svenska staten kan sälja malmen vid Riksgränsens järnvägsstation. ^vmsia stuteri
Förhållandet blir nämligen ändå detsamma, då nämligen köparen och visso,
i sådant fall själf får göra upp med bolagen om begagnande af malmfältsanläggningar^
i Narvik, och kostnaderna komma äfven då att bolag.
gå ut öfver dem, som äga malmen. (Forts.)

Jag beklagar vidare, att icke i köpet ingått de så kallade
Mertainens m. fl. grufvor. Dessa grufvor ägas af någotdera af
dessa bolag — jag tror af Gellivarebolaget, d. v. s. de äro
ställda på aktier och bolaget äger aktierna. Då nu staten förvärfvar
öfriga grufvor, synes det mig hafva varit önskvärdt, om
äfven ifrågavarande grufvor kunnat liksom år 1902 följa med i
köpet. Ju mera konkurrens staten får däruppe, desto svårare
ställa sig förhållandena för staten. Svappavaara grufvor kunna
icke ingå i köpet, därför att de ägas af andra än bolagen, men,
som sagdt, då nämnda grufvor — Mertainens, Ekströmsbergs och
allt hvad de heta — ägas af bolagen, synes det mig hafva vaiät
en stor fördel, om man hade fått dem med i köpet, äfven om
man därför fått göra stora uppoffringar.

Det hade äfven varit utmärkt bra, om man i sammanhang
med uppsättande af denna öfverenskommelse — det låter sig
emellertid äfven göra sedermera, ehuru jag nu velat erinra därom
— velat bestämma, att inom ett visst område omkring dessa
malmberg — en rektangel eller kvadrat — inmutning icke finge
ske. För närvarande får visserligen icke sådan inmutning verkställas
i Norrbottens län, men lagen härom förnyas hvarje år.

Därest en sådan förnyelse icke skulle äga rum, skulle man då
lätt kunna tänka sig, att en försummelse kunde ske och utmålen
förverkades.

Jag har egentligen icke något vidare att säga. Jag har alltid
varit och är fortfarande af den uppfattningen, att det vore önskvärdt,
om staten kunde förvärfva dessa malmberg. Men jag kan
icke vara med om att det sker på de villkor, som här äro ifrågasatta.
Jag förstår väl, att staten skulle få stora egendomar om
50 år, men jag förstår också, att staten afhänder sig stora inkomster
under hela tiden från 1907 till 1957, och när jag efter
noggrann pröfning af frågan — och jag har studerat den så godt
jag kunnat — icke kunnat komma till annat resultat än att denna
uppgörelse icke är så fördelaktig för staten, att den bör kunna
antagas, har jag ansett det vara min skyldighet att här uttala detta.

Herr statsrådet Schotte: I den nu föreliggande frågan hafva
olika synpunkter gjort sig gällande. För samma yrkanden hafva
åberopats alldeles olika skäl, och jag hoppas icke att kunna öfvertyga
någon af kammarens ledamöter om ohållbarheten af åtskilliga
anförda skäl mot förslaget. Jag skall emellertid tillåta mig att i

JJ:« 51. 62

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- anledning af eu del framkomna anmärkningar göra några erenS^nellanSe
,"ni''^n8arJ äfvensom i öfrigt lämna ett par kompletterande uppgifter
svenska sluten flagans bedömande.

och vissa Det liar talats mycket om exporttullfrågan och om den syn malmfälts-

nerliga olägenhet, som skulle vara förenad med att afsåga sig den
tolag. frihet att åsätta exporttull, som nu finnes och som vore af bety (Forts.

) delse vid framtida handelstraktatsunderhandlingar med Tyskland.
Jag bär förut påpekat, hvarför vid nyss afslutade underhandlingar
exporttullen å malm varit ett värdefullt hot. Det har
isynnerhet varit därför, att vår tulltaxa är så illa situerad i afseende
å kamptullar och att man därför haft stor svårighet att
genom tullsatser hota vissa tyska industrialsters export hit till
landet. Men betydelsen af malmtullen såsom vapen vid traktatsunderhandlingar
har man nog också mycket öfverdrifvit. Jag tror,
att man alltid får räkna med synnerligen starkt motstånd från Tyskland,
när det öfver hufvud taget gäller åsättande af exporttull å
varor, som Tyskland behöfver. Det finnes många länder, som ingå
handelstraktater med hvarandra utan att kunna hota med exporttullar,
och dessa handelstraktater hafva dock för dem kunnat
blifva genomförda på ett skäligen gynnsamt sätt.

Det har vidare talats om brytningssättet. Man har påstått,
att staten nog komme att få den för brytning otjänligaste och
olämpligaste delen af malmfälten, medan de nuvarande ägarne
komme att tillgodogöra sig de lättast åtkomliga delarna af malmbergen.
Jag tror dock icke, att detta är så farligt, ty just i den
rationella brytning, som bolagen utfäst, ligger ett korrektiv mot
att missbruk eller fara i antydda hänseendet kommer att uppstå.
Emellertid tror jag icke heller, att äfven om staten skulle få bryta
malm, som ligger mera på djupet, detta skalle medföra så synnerligen
stora ökade kostnader för staten. Erfarenheten vid
Grängesberg lärer visa, att brytningskostnaden på djupet skiljer
sig endast med omkring 50 öre per ton från kostnaden för brytning
i dagen.

En talare på bohuslänsbänken anmärkte, att statens ombud i
bolagens styrelse icke blifvit hördt eller afgifvit yttrande i denna
fråga. Detta är dock icke alldeles exakt. Statens ombud har
deltagit i underhandlingarna på föregående stadier och biträdt det
nu föreliggande kontraktförslaget. På grund af resa till Rom för
deltagande i världspostkongressen har ombudet emellertid icke
varit i tillfälle att afgifva särskildt skriftligt yttrande öfver den
slutliga redaktionen af kontraktet.

Det har af herr Rettig vidare framhållits, att vid tillfälle af
krig staten skulle komma i en ogynnsammare ställning, om staten
vore ägare af dessa malmfält, än om de vore i enskild ägo. Jag
föreställer mig, att om så olyckligt skulle hända, att vi komme i
krig och därvid blefve besegrade, samt fienden vid freden önskade
komma i besittning af malmfälten, så nöjde sig fienden nog icke

Måndagen den 21 Maj, f. m.

63 ?f:o Öl.

med grufvorna allena, utan ville säkerligen också bekomma den Ang- öfverdel
af Norrbotten, där grufvorna äro belägna. I sådant fäll vore ms^^se
det för staten skäligen likgiltigt, om det är staten, som vore ägare svenska staten
af malmfälten vid besittningstagandet, eller om dessa vore i en- och vissa
skild ägo. Jag antager, att staten i båda fallen får lika litet af malmfälts -

denna egendom.

Man har också talat om transporten af malmen öfver Norge
och anläggningarna i Narvik. Jag föreställer mig, att den norska
staten, när det är fråga om en så betydande transport som denna,
under alla omständigheter skall i sitt eget intresse befinnas villig
att på skäliga villkor frakta de ökade myckenheterna malm. Jag
tror, att det ligger lika mycket i den norska statens intresse som
uti trafikanternas att få fram malmen till Narvik och där utskeppa
den.

Jag tror icke heller, att hvad herr Lindman sagt därom, att
det skulle vara omöjligt att, om fraktförhållandena i Norge ställde
sig alltför ogynnsamma, sälja malmen vid Riksgränsens station,
är alldeles riktigt, ty det kan förutses, att de stora konsumenterna
i de länder, till hvilka försäljningen skulle ske, nämligen
Tyskland och England, icke torde komma att låta sig nöja med
att blifva uppskörtade af norska staten med afseende å frakten.
Jag tror därför, att just dessa länder komma att utöfva ett hälsosamt
inflytande därpå, att de norska fraktsatserna hållas vid* skäliga
belopp.

Man har här på många håll talat om att staten gifver så
ofantligt mycket åt bolagen, men man får då också taga i betraktande
den stora och mycket värdefulla egendom, som staten genom
aftalet skulle förvärfva. Jag skall för ett ögonblick uppehålla
mig vid några kalkyler, som visa, att staten äfven under den tid,
som förflyter, innan staten kommer i besittning af grufvorna, gör
en ganska betydlig vinst genom den föreslagna öfverenskommelsen.

Om jag först ser på transporten af de 1,200,000 ton, som
nu fraktas enligt 1898 års kontrakt, så kan ju staten på denna
kvantitet icke beräkna någon nettovinst. Frakten för denna
myckenhet är ju afsedd att endast täcka statens själfkostnader,
det vill säga drift- och underhållskostnaden samt 3,8 procent ränta
på anläggningskostnaden. Någon vinst kan således för närvarande
räknas endast på hvad järnvägen i sitt nuvarande skick kan
frakta utöfver 1,200,000 ton. Om för den kvantitet af 300,000
ton, som det då för närvarande kan vara fråga om, räknas en
frakt af 2 kr. 64 öre per ton, och om man afdrager driftkostnaden,
hvilken år 1904 utgjorde 56 öre och år 1905 51 öre per
ton, så erhåller man på dessa 300,000 ton ett belopp af 2,13
gånger 300,000, lika med 639,000 kronor. När öfverenskommelsen
trädt i kraft, får jag äfven på de nämnda 1,200,000 ton
2 kronor 64 öre i frakt. För 3,000,000 ton å 2 kronor 64 öre

bolag.

(Forts.)

N:o 51. 64

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfverenskommelse

mellan

svenska staten
och vissa
malmfältsbolag.

(Forts.)

får jag således ett belopp af 7,920,000 kronor. Om jag från denna
summa afdrager dels kostnaden för drift och underhåll efter 1
krona 10 öre per ton, lika med 3,300,000 kronor, och dels en
ränta af 3,8 procent på de 42,300,000 kronor, som järnvägen slutligen
kommer att kosta, när det 10-tal miljoner blifvit därå ytterligare
nedlagdt, som erfordras för att transportera 3,000,000 ton,
lika med 1,607,400 kronor, eller tillhopa 4,907,400 kronor, så blir
nettovinsten 3,012,600 kronor. Om jag därifrån drager nettovinsten
på de 300,000 ton, därå nettovinst enligt nu gällande aftal
uppkommer, eller 639,000 kronor, så visar det sig, att genom
nu föreslagen öfverenskommelse en mot nu ökad årlig nettovinst
för staten uppkommer af 2,373,600 kronor.

Jag tror, att man i allmänhet icke får alltför mycket räkna
med nu gällande järnvägstariffer. Hvarför skulle bolagen få lindrigare
frakter än andra trafikanter? säger man. De hafva hittills
fått det i ej så ringa omfattning, och jag tror också, att det
är riktigt, att dessa ofantligt stora trafikanter erhålla lindrigare
villkor än hvilken medelstor trafikant som helst. Det är nog
antagligt, att dessa synpunkter framdeles och i mån af den transporterade
malmkvantitetens ökning komma att göra sig än mera
gällande, och att bolagen skola försöka att allt mer och mer
drifva ned frakterna, en tendens som ju allmänt råder hos trafikanter.

Det talades af herr Lindman också om att afskrifningar under
de första åren kunde ske af sådan betydenhet, att statens vinstandel
af bolagens brytning komme att öfver höfvan minskas och
staten få återbetala mer än den borde af vinsten efter år 1957.
Jag frågar, om det är sannolikt, att de nuvarande aktieägarne
skola vara benägna att göra stora afskrifningar, för att de, som
efter 50 år äga aktierna, skola göra så mycket större vinst. Jag
tror icke att detta blir förhållandet.

Äfven den rättighet, som staten har erhållit att efter år 1911
få en viss andel i vinsten, är icke så utan ekonomisk betydelse,
som man låtit påskina. Det är den räntevinst, som staten gör
under alla följande år, till dess en återbetalning skall ske, som
utgör statens hufvudsakliga vinst, och den blir ganska betydlig.
Om jag tager å ena sidan kapitalvärdet af denna vinstandel från
och med år 1911 till år 1957, då staten skall återbetala den, och å
andra sidan den motprestation, som staten skall gifva efter denna
tid, så finner man, att kalkylen ställer sig för staten ganska gynnsam.
Det är gifvetvis svårt att göra några alldeles vissa kalkyler,
då man icke vet, hvad vinsten på en ton järnmalm kommer att
utgöra under hela kontraktstiden. Men om man beräknar denna
vinst efter 3 kronor per ton, så kan statens andel af vinsten årligen
beräknas till 900,000 kronor. Om nu denna vinst förräntas
efter 3,5 procent, så blir det den 1 januari 1957 ett kapital af

99,000,000 kronor. Om man, med samma räntefot, uträknar värdet

Måndagen den 21 Maj, f. m.

65 A:o Öl.

af statens motprestation till bolagen under åren 1957—-1966, så Ang. öfver -kommer man till ett kapitalvärde af 35,000,000 kronor. Staten ens^gii^tfse
skulle således, om prestationerna å ömse sidor komma att utfalla svensjKl staten
på det beräknade sättet, bekomma en vinst på 64,000,000 kronor, och vissa

Jag ber att vidare få säga ett par ord i anledning af en malmfältsfråga,
som blifvit framställd, ehuru visserligen icke, som jag tror, bolag.
under diskussionen här i kammaren. Man har frågat: hvarför (Forts.)
har icke staten likaså gärna kunnat basera det föreslagna aftalet
därpå, att staten genast utan särskild ersättning köper och blir
ägare af hela ifrågavarande egendom och sedermera utan särskild
afgäld utarrenderar den åt bolagen på liknande villkor som de
föreslagna, d. v. s. med rätt för bolagen att under vissa villkor
uttaga och tillgodogöra sig en femtedel af malmkvantiteten? Anledningen
till att man ej så föreslagit är hufvudsakligen den, att om
staten nu skulle öfvertaga egendomen från bolagen, så måste
staten naturligtvis också ansvara för bolagens obligationslån.

Säkerheten för dessa obligationslån utgöres till väsentlig del af
förlagsinteckningar. Jag har förut meddelat, huru litet fastigheternas
värde är. Obligationslånen skulle, med eganderättens
till den pantförskrifna egendomens öfvergång till staten, genast
förfalla till betalning, och då lånen uppgå till icke mindre än

60,000,000 kronor, så skulle det näppeligen vara möjligt för bolagen
att skaffa denna stora penningsumma. Ej heller kunde
staten gärna åtaga sig att ordna denna affär för bolagen.

Det skulle vara åtskilligt att ytterligare tillägga i anledning
af de invändningar, som blifvit gjorda, men jag vill icke längre
taga kammarens tid i anspråk. Jag tror, att, när man nu har ett
fördelaktigt kontrakt uppgjordt, men ej vet, om ett lika godt aftal
framdeles är möjligt att träffa, man, såsom eu ärad talare på
nerikesbänken yttrade, kan säga, att det är bättre att hafva en
fågel i handen än tio i skogen.

Herr Håkanson: Vi erhöllo i början af detta samman träde

från statsrådsbänken det meddelandet, att en stor engelsk
facktidskrift nyligen hade sysselsatt sig med förekomsten af järnmalm
och förbrukningen af järnmalm och att man häraf kunde
draga vissa slutsatser i afseende å värdet af de svenska malmfälten
vid utgången af dessa 50 år. Jag förmodar, att talaren
då syftade på den engelska tidningen »Engineering and Mining
Journal», som ju är mycket känd för sina tillförlitliga och sakrika
uppgifter i dylika frågor. I förbigående vill jag uttrycka
min förvåning öfver, att denna tidning, såväl som andra facktidskrifter
och vanliga utländska tidningar, alltid mycket sysselsätta
sig med svenska malmförekomster, så snart man i Sveriges
Riksdag har att fatta beslut, som stå i något förhållande till malmbolagen
och deras affärer.

Jag har emellertid begärt ordet för att lämna en annan uppborsta
Kammarens Prof. 1906. N:o Öl 5

\:o 51. 66

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- gift, som samma tidskrift nyligen har innehållit. Den 3 mars i
mS^nellanSC me(ldelade denna tidskrift en uppgift om upptäckten af oeravenska
staten hördt störa malmförekomster invid Stilla Hafvets kust, nämligen
och vissa vid Las Truchas (Mexico). Malmen skulle hafva en längd af
malmfälts- 3,000 meter vid en bredd af intill 1,200 meter. Enligt noggrann
bolag. undersökning sträcker sig fyndigheten öfver en yta af mer än

(Forts.) 2.000,000 kvadratmeter och innehåller, utan att man tager hänsyn

till fortsättningen, på djupet under horisontalplanet, med en specifik
vikt af 4,5 omkring 1,069,000,000 meterton malm. Då ingen
gångart kunnat upptäckas och malmen är fri från inblandning af
annat berg, kan hela fyndigheten brytas utan sortering. Malmen
utgöres af blodsten, blandad med magnetsten. Järnhalten håller
mellan 62,4 och 66,5 procent. Malmen utmärker sig vidare för sin
låga svafvel- och fosforhalt.

Efter hvad härutaf kan slutas, tyckes denna malm stå mycket
nära den vid Kiiruna- och Luossavaara förekommande malmen.
På detta sätt kunna måhända när som helst malmförekomster
upptäckas. Detta är icke osannolikt, då man icke förr än så nyligen
haft kännedom om denna märkliga malmtillgång.

Här har också sagts, att det vore synnerligen viktigt för den
svenska järnhandteringen, att staten komme i besittning af malmfälten.
Man vet dock icke mycket om, på hvilken ståndpunkt
vare sig den svenska järnindustrien eller den svenska industrien
öfver hufvud befinner sig vid utgången af denna långa period.

Det har också sagts, att anbudet icke återkommer, om det
nu afslås. Jag hoppas alldeles bestämdt, att det icke må återkomma,
åtminstone icke i denna form. Men jag är lika öfvertygad,
att antingen detta anbud nu antages eller afslås, så är det
icke sista gången, som vi komma att blifva inbjudna till förhandlingar
angående dessa malmaffärer. När man för något år sedan
nöjde sig med 1,200,000 ton och nu önskar att kunna transportera
3,000,000 ton, så anser jag det ganska sannolikt, att man
om några år skall komma med en begäran att få frakta kanske

10,000,000 ton.

Angående lämpligheten eller olämpligheten af att för en så
lång följd af år bestämma fraktkostnaderna har här åtskilligt
blifvit yttradt. Man har då särskild! talat om arbetslönernas stegring
och om ovissheten, huruvida de nuvarande kolprisen komma
att gälla, med mera. Jag vill tillfoga en annan sak, som här
också bör beaktas. Det är frågan om underhållet af denna järnväg.
Om kostnaderna för detta underhåll kan man egentligen
icke hafva någon föreställning, alldenstund järnvägen varit öppen
för trafik endast så kort tid som 4 år; jag undrar, om man icke
här liksom vid många enskilda järnvägsföretag gör sig alldeles
för sangviniska föreställningar i afseende å underhållet af sina
järnvägar. Här har man sett och fått skörda frukterna af järnvägsstyrelsens
beräkningar med afseende å anläggningskostnaderna.

67 3f:o Öl.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Jag har icke hört, att man gjort några beräkningar öfver under- Ang. öfverhållet,
men det har väl skett, efter hvad man kan förstå af den se

kungl. propositionen. Emellertid råda vid denna järnväg s& svenska staten
många säregna förhållanden, som icke existera vid andra järn- och vissa
vägar, att några teoretiska beräkningar där icke hålla streck, malmfältsMan
har till exempel dessa snötunnlar, som säkert icke stå så °aglänge,
innan de ruttna och måste ersättas med nya. Man har (.H°rs0
heller ingen erfarenhet om, hvilken verkan på skenorna den kolossala
temperaturväxlingen där uppe kan hafva.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Bergström: Jag kan icke annat än dela deras mening,
som beklaga, att eu fråga af sådan omfattning och så djupt ingripande
i ekonomiska och sociala vitalfrågor för hela landet som
denna inkommer till Riksdagen vid en så sen timme.

Det säges, att det skulle vara riskabelt att låta frågan hvila
till nästa riksdag, men för min del tror jag, att denna risk icke
är stor.

Jag är nämligen ingalunda säker om, att grunduppfattningen,
som tyckes vilja fastslå sig i denna fråga, är riktig. Hvad är det
nämligen i själfva verket, som malmbolaget äger där uppe i Kiiruna
? Det äger visserligen grufvorna, men det har ingen utfartsväg,
och staten har en gång förklarat, att bolaget icke själft får
anlägga någon sådan. Staten har byggt utfartsväg, men på det
villkoret, att endast 1,200,000 ton skulle få brytas för årlig utfrakt
på denna bana. Beslutet härom har icke af Riksdagen fattats
under annan förutsättning, än att detta skulle utgöra en begränsning
af exporten, för att förekomma rofbrytning. Att här tala
om, att bolagen skulle hafva rättighet att ytterligare frakta malm
utöfver denna mängd, tror jag icke vara att anlägga en rättsligt
riktig synpunkt på frågan, äfven om statens intressen skulle kunna
medgifva något sådant. Skall bolaget utfrakta blott 1,200,000 ton
på de villkor, som nu är o bestämda, då tror jag, att det kommer
i en sådan ställning, att det äfven nästa år gärna skall låta tala
med sig angående en uppgörelse om malmförhållandena där uppe,
ja, kanske själft begära eu sådan.

Med hvad jag yttrat i denna riktning afser jag dock icke
under några omständigheter, att staten skall företaga sådana åtgärder
mot malmbolaget, som ens kunna gifva sken utaf att staten
vill motarbeta eller göra ställningen otrygg för stora ekonomiska
sammanslutningar öfver hufvud. Jag är tvärtom öfvertygad om,
kanske mera än de flesta, att sådana sammanslutningar äro alldeles
nödvändiga för äfven vår ekonomiska utveckling och för att
vi skola kunna bevara vår ställning i förhållande till andra handels-
och industristater, och de måste därför i motsats härtill —

tf:o 51. 68

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ang. öfver- dock inom gränserna för statens trygghet och vidsträcktare rätt —
enskommelse Vädjas och uppmuntras. Mitt anförande afser således endast nu
svenska statenskål för den åsikten, att ett uppskjutande af frågan till
och vissa nästa riksdag icke medför den allra ringaste risk. Då vi också,
malmfälts- som sagdt, nu omöjligen kunna öfverblicka frågan i hela dess ombolag.
fattning, så kan jag för min del icke vid denna riksdag åtaga
(Forts.) mig ansvaret för att bifalla Kungl. Maj:ts proposition, men önskar
frågan åter bättre utredd.

Det har af synnerligen framstående män och af sådana, som
äro auktoriteter på detta område, under diskussionen uttalats den
meningen, att en järnhandtering i vårt land, baserad på de fosforhaltiga
exportmalmerna, skulle under nuvarande förhållanden vara
omöjlig. Det vore djärft af mig att motsäga dem i detta fall,
om jag icke kunde påvisa, att från dessa äfven i andra afseende!!
framkommit påståenden, som bestämdt icke äro riktiga. Så påstods
till exempel, att exporttullen på malm skulle vara riktad
mot ett särskilt bolag. Jag har själ! motionerat om införande
af en utförselafgift, men hvad jag minst tänkt på är, att den
skulle vara riktad mot ett särskilt bolag. Jag har ansett tullens
införande vara önskvärdt endast för att därigenom bevara en
naturtillgång af oskattbart värde för vårt land och för bibehållande
af ett vapen, som naturen gifvit oss och med hvilket vi
kunna kraftigt värna vår ställning på det ekonomiska området.
Då det sista påståendet således är absolut oriktigt, så vågar jag
också å min sida påstå, att i vårt land, som har fullkomligt
samma fördelar som Tyskland vid dess norra kust, en järntillverkning
kan bedrifvas. Vi kunna till och med, enligt min mening,
bedrifva den med större fördel, än till och med är möjligt
på tyskt område, om vi klokt begagna våra fördelar.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare därpå att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservation; och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen, hvilken förnyades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten a)
af sitt utlåtande n:o 162, röstar

69 N:o 51.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet fogade reservation.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 44.

Punkterna b)—cl).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 19 och 20
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 163, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kompletteringsarbeten
å järnvägen Gellivare—Riksgränsen samt till anskaffande
af ytterligare rullande materiel vid statens järnvägar, biföll kammaren,
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att till
aftonsammanträdet uppskjuta behandlingen af återstående ärenden
på föredragningslistan.

Kammaren åtskildes kl. 4,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1906. N:o 61.

6