RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1906:48
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1906. Första Kammaren. N;o 48.
Måndagen den 14 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 12 i denna månad bordlagda ärenden, nämligen konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 8, statsutskottets utlåtanden n:is
146 och 147, bankoutskottets memorial n:o 12 äfvensom lagutskottets
utlåtande n:o 50.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 8 och 9 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen
samt §§ 10 till och med 22 äfvensom §§ 25 och 38
riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen
jämte inom Riksdagen väckta förslag i fråga om valrätten
till Riksdagens kamrar.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarne
hänvisat Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 55
jämte åtskilliga i anledning af densamma inom kamrarne afgifna
yttranden. Uti nämnda proposition hade Kungl. Maj:t till Riksdagens
pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt följande
Förslag
till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§
10 till och med 22 äfvensom §§ 25 och 38 riksdagsordningen
så oek till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosätta, och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 48. 1
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
Nio 48. 2
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rosträtten
m. m.
(Forts.)
personer, då Konungen en af dem ntnämne. På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratssekreterarsysslorna i Stockholm.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och, beträffande ledamöterna i Andra Kammaren,
jämväl särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag
stadga. Kamrarne —--— — — — — sammankalla.
Hos urtima riksdag —---— — — — sammanhang.
§ 53.
Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor
rörande förändringar i grundlagarne, så ock i vallag, hvarom i 49
§ förmärs, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva samt att
granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda
— — — — kyrkolagarnes förbättring.
Å urtima riksdag skola---— förekommande ärenden.
Riksdagsordningen.
§ io.
Yal till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flere eller
färre, än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel
någon tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall
samma sedel anses ogin.
Äro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.
De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.
§ 11.
För den, som —--- (lika med nuvarande § 10) — — —
Ort och tid.
§ 12.
År någon missnöjd — ---(lika med nuvarande § 11)-----
afgöras.
3 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
§ 13-
Riksdagsman — — — (lika med nuvarande § 12) — —
befallnin gskafvande.
Om utsträckning
af den
,_ politiska röst
rätten
m. m.
(Forte.)
b) Andra Kammaren.
§ 14.
1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för
städerna, väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.
2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en
riksdagsman.
3. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, såvidt ske kan
häradsvis, indelas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal
etthundrasextiofem, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor,
som gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en valkrets.
4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.
5. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid
denna indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden
må med mera än en tjugondedel öfver- eller understiga
det tal, som erhålles vid delning af stadens folkmängdssiffra med
antalet valkretsar i staden; att området för hvarje valkrets skall
kunna omslutas med eu sammanhängande gränslinje, såframt ej i
särskildt fall sådant hindras däraf, att under staden lydande mark
är skild från dess öfriga område; att delning af byggnadskvarter
ej utan synnerliga skäl må äga rum; samt att förening af territoriell
församling eller del däraf med annan sådan församling eller
del däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämpningen af de
förut i detta mom. gifna stadganden påkallar.
6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.
7. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här
ofvan föreskrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses för
JJ:o 48. 4
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
landet och för städerna efter förhållandet mellan folkmängden å
landet och i städerna. Stadgandena i 8, 4, 5 och 6 mom. skola i
sådant fall äga motsvarande tillämpning.
8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall
förslag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen
vinner ej tillämpning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter
enligt 16 § 1 mom. skola äga rum. Utan afseende å inträffade
förändringar länder den sedermera till ovillkorlig efterrättelse,
intill dess ny indelning, på sätt nu är stadgadt, träder i tillämpning.
§ 15.
Yalrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års
ålder, dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd
;
b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom
själf, hans hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda ntskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.
§ 16.
1. Yal till riksdagsmän---(lika med nuvarande § 15
mom. 1)---valen gälla.
2. Förordnar Konungen — — — (lika med nuvarande § 15
mom. 2) — — — återstående tiden.
§ 17-
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val
tillkommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända
röster till större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han
till riksdagsman utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt,
skall inom tre veckor från valets slutliga handläggning omval äga
rum. Den, som därvid erhållit flera godkända röster än någon
annan, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som er
-
Måndagen den 14 Maj.
5 N:o 48.
hållit lika rösttal. Äro vid omvalet valsedlar till större antal än
hälften ogilla, och finnes det inverka på valets utgång, varde nytt
omval anställdt.
§ 18.
Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom någon af dessa.
§ 19.
För den, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen
utfärdas i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.
§ 20.
Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:
1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2. ålder öfver 60 år;
3. att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand
vid valet. Sker afsägelse efteråt, mellan riksdagar, pröfvas den af
Konungens befallningshafvande.
§ 21.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 22.
1. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra
Kammaren må han däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande
i den ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger
slutlig hand vid valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger
klaganden hos nämnda myndighet äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar därefter bör till klaganden
utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist inom åtta
dagar efter den slutliga handläggningen ingifva sina besvär till
Konungens befallningshafvande, som, på sätt i 12 § stadgas, lämnar
vederbörande tillfälle att sig förklara samt sist innan nästa dags
utgång, efter det den för förklarings afgifvande bestämda tid till
-
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 6
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Ports.)
ändalupit, sitt utslag i målet utfärdar. Varder omval utsatt, såsom
i 17 § sägs, må öfver det första valet ej föras klagan annorledes
än i sammanhang med besvär öfver omvalet.
2. Den med Konungens befallningskafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till Konungen,
hvarefter med målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.
3. Till någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord
afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i
afseende därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfälle, enligt 1 mom.
i denna paragraf och, om afsägelsen efteråt skett hos Konungens
befallningshafvande, enligt 2 mom.
§ 25.
Kel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt
att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att
meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallagsfrågor.
2. Utskottet--- — stadgadt.
3. TJtskottet---— proposition.
Öfvergångsstadgande.
Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter det dessa bestämmelser trädt i kraft, skola
i fråga om val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet
gällande stadganden. Valkretsindelning, som i § 14 mom. 8 sägs,
skall emellertid ofördröjligen verkställas och vinna tillämpning i
afseende å förstnämnda val. Ny valkretsindelning skall därefter
företagas året innan allmänna val jämlikt § 16 mom. 1 för fjärde
gången efter den första valkretsindelningen äga rum.
I samband med förenämnda proposition hade Kungl. Maj:t till
Riksdagens granskning öfverlämnat ett förslag till lag om val till
Riksdagens Andra Kammare.
Jämte den kungl. propositionen hade konstitutionsutskottet till
behandling förehaft följande till utskottet öfverlämnade motioner,
nämligen:
Måndagen den 14 Maj.
7 N:o 48.
dels motionerna inom Första Kammaren: n:o 31 af herr P. Em. Om utsträckLithander,
i hvilken motions syfte herrar Alt. Bergström, Carl H.
Björck och Carl von Baumgarten instämt; n:o 32 af herr C. Sjö- PräUen m m
Gröna; n:o 33 af herr friherre Louis Be Geer; n:o 34 af herr E. (Forts.)
Hägglund; n:o 36 af herrar Gottfrid Billing och Ax. G. Svedelius; samt
n:o 38 af herrar Chr. Lundeberg,friherre F. v. Essen, Bot. Almström,
J. S. F. Stephens, Bich. Åkerman, B. Sörensson, L. Grundberg,
Martin Nisser, E. Fränckel, E. Bohnstedt, O. Nilsson, Sv.
Joh. Bandqvist, J. M. Ekströmer, Joll. Bytander, Knut Tillberg,
P. Petersson, James Kennedy, grefve G. E. Lewenhaupt, friherre
Werner G. von Schwerin, J. A. Lilliesköld, P. O. Liedberg, Edw.
Bohnstedt, P. J. Andersson, friherre C. J. Kappe, grefve G. Tf.
Spens, Hugo Hedenstierna, friherre W. Wrangel v. Brehmer, John
Bernström, O. Herdin och P. M. Carlberg-, samt n:o 42 af herr
Montgomery m. fl.,
dels ock motionerna inom Andra Kammaren: n:o 135 af herr
Carl J. Ödman, i hvilken motions syfte herrar S. Natt och Bag,
G. O. Wallenberg och Ban Broström instämt; n:o 136 af herr Sten
Nordström; n:o 137 af herrar Hjalmar Branting, A. J. Christiernson,
Aug. Nilsson, F. W. Thorsson, Nils Persson, N. Edv. Lindberg,
L. J. Carlsson, E. C. Kropp, Viktor Larsson, Herm. Lindqvist,
E. A. Leksell, Bernh. Eriksson och Ernst Blomberg, i hvilken
motions syfte instämt herrar A. Thylander, Oskar Berg, Curt
Wallis och M. F. Nyström; n:is 139 och 153 af herr I. E. G.
Svensson i Skyllberg; n:o 140 af herr Karl Warburg; n:o 143 af
herrar Carl Lindhagen, Jakob Pettersson, Jacob T. Larsson, L.
Gast. Broomé, Frithiof Söderbergli, Er. Berglund, Edvard Wavrinsky
och Knut Kjellberg; n:o i 44 af herrar P. Hörnsten, Bobert
Johansson, Karl Warburg, S. J. Enandet; W. Johansson i Öija
och S. Natt och Bag; n:o 145 af herr A. Johanson i Mossebo;
n:o 148 af herr Budolf Kjellén; n:o 149 af herrar friherre Tlieodor
Adelswärd och Hugo Hammarskjöld; n:o 151 af herrar Alfred
Petersson, Hans Andersson, P. Péhrsson i Törneryd, Ernst Lindblad,
P. O. Lundell och K. E. v. Geijer; samt n:o 152 af herr
Nils Andersson i Pettersborg.
I den af herr Lundeberg m. fl. inom Första Kammaren afgifna
motionen, n:o 38, hade hemställts:
»att Riksdagen måtte besluta att i samband med öfriga grundlagsändringar,
som upptagas i blifvande beslut rörande utsträckningen
af valrätten till Riksdagens Andra Kammare, antaga att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förändrade
lydelse af nedannämnda grundlagsstadganden:
N:o 48. 8
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
§71 regeringsformen.
På enahanda sätt förfares .jämväl, där kamrar ne sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning
eller bevillningens fördelning till utgörande;
dock att bägge kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras
ej mindre för meddelande af nya bestämmelser rörande skattefrihet
eller lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet, än
äfven, när fråga är om bevillnings utgörande efter progressiv skala
(eller med olika skattesatser för olika slag af inkomst eller förmögenhet),
för fastställande eller ändring af bestämmelser rörande
skatteskala, förhållandet mellan skattesatser för inkomst eller förmögenhet
af olika slag samt den procent af inkomst eller förmögenhet,
hvartill skatten högst må uppgå.
§ 65 riksdagsordningen.
När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter,
eller om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter,
kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts
förslag varda samman) ämkade, skola bägge kamrarne hvar för sig
rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne
sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut.
Pör att vid sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i
Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse
de öfriga sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln
ouppbruten genast förstöras.»
I motionen n:o 145 hade herr A. Johanson i Mossebo inom
Andra Kammaren föreslagit, att Riksdagen måtte såsom hvilande
till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändrad lydelse af
Regeringsformen.
§ 31.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 49.
Lika med Kung!. Maj:ts förslag.
Måndagen den 14 Maj.
§ 53.
9 Nso 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts).
§ io.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 11.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 12.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 13.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
b) Andra Kammaren.
§ 14.
Mom. 1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal
af tvåhundratrettio, däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem
för städerna, väljas för en tid af tre år, räknade från och
med januari månads början näst efter det, under hvilket valet
sker.
Mom. 2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja
hvar en riksdagsman.
Mom. 3. Å landet utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger
domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, för ernående
af det bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna,
såvidt ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar. Öfverstiger
domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, i den mån sådant
erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva
minsta folkmängd, förenas två och två till en valkrets.
Mom. 4. Stad, hvars folkmängd uppgår till eu sextiofemtedel,
men understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla
städer, skall utgöra en valkrets.
Mom 5. I fråga om riksdagsmannaval skall sådan köping eller
municipalsamhälle, hvars folkmängd uppgår till minst ett tusen
invånare, såsom stad anses.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
Riksdagsordningen.
N:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rosträtten
m. m.
(Forts.)
10 Måndagen den 14 Maj.
Mom. 6. Stad, köping eller municipalsamhälle, hvars folkmängd
är större än i mom. 4 sägs, skall indelas i så många valkretsar,
som dess folkmängdssiffra innehåller sextiofemtedelar af
folkmängdssiffran för rikets alla städer, köpingar och municipalsamhällen.
Yid denna delning skall iakttagas, att icke i någon
valkrets folkmängden må med mera än en tjugondedel öfver- eller
understiga det tal, som erhålles vid delning af stadens, köpingens
eller muuicipalsamhällets folkmängdssiffra med antalet valkretsar
i dessa samhällen; att området för hvarje valkrets skall kunna
omslutas med en sammanhängande gränslinje, så framt ej i särskildt
fall sådant hindras däraf, att under staden, köpingen eller
municipalsamhället lydande mark är skild från dess öfriga område;
att delning af byggnadskvarter ej utan synnerliga skäl må
äga rum; samt att förening af territorialförsamling eller del däraf
med annan sådan församling eller del däraf icke må äga rum i
vidare mån än tillämpningen af de förut i detta mom. gifna stadganden
påkalla.
Mom. 7. Städer, köpingar och municipalsamhällen med mindre
folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas, såvidt lämpligen ske
kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras för uppnående
af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för dessa samhällen.
Mom. 8. Uppgår städernas samt köpingars och municipalsamhällens
folkmängd med i mom. 5 angifvet invånareantal till mer än
sextiofem tvåhundratrettiondedelar af folkmängden i hela riket, skall
det härofvan föreskrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio utses
för landet och för städerna, de sistnämnda, hvartill köpingar
och municipalsamhällen med förut angifvet invånareantal räknas,
efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Mom. 9. Indelning af valkretsarne efter ofvan angifna grunder
bestämmes hvart nionde år af Konungen.
§ 15.
Yalrätt tillkommer inom den kommun, där han bosatt är, en
hvar välfrejdad svensk man, som är skyldig till staten erlägga
honom påförd direkt skatt, från och med kalenderåret näst efter
det, hvarunder han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej
a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd,
h) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom
själf, hustru eller minderårigt barn,
c) den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren,
Måndagen den 14 Maj.
11 N:o 48.
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas en röstlängd; och skall,
på sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på
förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.
§ 16.
Lika med nuvarande § 15.
§ 17-
Talen till Andra Kammaren äro omedelbara. Tid dessa val
tillkommer hvarje röstande en röst. Den, som därvid erhållit de
flesta rösterna, vare lagenligen vald, och skilje lotten emellan
dem, som erhållit lika röstetal.
§ 18-
Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom någon af dessa.
§ 19-
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 20.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 21.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 22.
Mom. 1. Är någon missnöjd med val till riksdagsman i
Andra Kammaren, må han däröfver anföra besvär hos Konungens
befallningshafvande i den ort där myndighet, som enligt vallagen
lägger slutlig hand vid valet, har sitt säte. För sådant ändamål
äger klaganden hos nämnda myndighet äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar därefter bör till
klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist inom
åtta dagar efter den slutliga handläggningen ingifva sina besvär
till Konungens befallningshafvande, som på sätt i 12 § stadgas
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Ports.)
12 Måndagen den 14 Maj.
lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara, samt sist innan
nästa dags utgång, efter det den för förklarings afgifvande bestämda
tid tilländalupit, sitt utslag i målet utfärdar.
Mom. 2. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
Mom. 3. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
§ 25.
Lika med Kung], Maj:ts förslag.
§ 38.
Lika med Kungl. Maj:ts förslag.
Den inom Första Kammaren väckta motionen n:o 42, hvilken
undertecknats af herrar K. G. Bildt, C. Cedercrantz, friherre
Louis de Geer, grefve It. G. Hamilton, Axel Hedborg, K. S. Husberg,
friherre Gust. Lagerbring, P. O. Liedberg, H. E. Montgomery,
grefve Fredrilc von Bosen, grefve Carl Taube, Seb. Tharn,
C. B. Uppström, grefve A. Wachtmeister, grefve Hans Wachtmeister
samt grefve Hugo Wachtmeister, var af följande lydelse:
»Då rösträttsfrågan nu står inför sitt afgörande vid denna
riksdag, och man i den mängd motioner, som afgifvits, har ett godt
material för bedömande af de skiftande åskådningarne i denna fråga
inom Riksdagen, synes tiden vara inne att söka framkomma med
ett förslag, hvilket kan hafva någon utsikt att åstadkomma den
sammanjämkning af uppfattningarne inom båda kamrarne, som är
erforderlig för att den för vårt fosterland så viktiga frågan icke
skall länkas in i nya och okända banor med de uppslitande strider,
som däraf måste blifva en följd. I detta afseende synes ett sammankopplande
af den kungliga propositionen med den af herr Chr.
Lundeberg m. fl. i Första Kammaren afgifna motionen i främsta
rummet höra komma i betraktande. Första Kammaren skulle på
så sätt kunna få se ett af sina förnämsta önskemål, undandragandet
af vissa delar af beskattningen från de gemensamma voteringarnes
ovissa utslag, tillgodosedt. Likaledes synes man på många
håll vara af den uppfattningen, att en bestämmelse rörande köpingars
och municipalsamhällens hänförande till städerna, liksom
ock mantalspenningarnes erläggande såsom villkor för rösträttens
utöfvande i öfverensstämmelse med hvad herr Johanson i Mossebo
föreslagit, skulle göra den kungliga propositionen mera antaglig.
Yi tillåta oss därför vördsamt hemställa, att Riksdagen, med
förklarande att Kungl. Maj:ts proposition icke kan oförändrad bifallas,
ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53 och 71 rege
-
Måndagen den 14 Maj.
13 N:o 48.
ringsformen samt §§ 10 till och med 22 äfvensom §§ 25, 88 och
65 riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 31 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
§ 49 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
§ 53 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
§ 71 (lika med herr Lundebergs m. fl. motion).
Riksdagsordningen.
§§ 10—13 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
b) Andra Kammaren.
§ 14 (lika med herr A. Johansons i Mossebo förslag).
§ 15 (lika med herr A. Johansons i Mossebo förslag med ute
slutande
af orden »honom påförd»).
§ 16 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
§§ 17—22 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
§ 25 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
§ 38 (lika med Kungl. Maj:ts förslag).
§ 65 (lika med herr Lundebergs m. fl. förslag).
Öfvergångsstadgande.
(lika med Kungl. Maj:ts förslag).»
I den af herr Petersson och medmotionärer inom Andra Kammaren
afgifna motion, n:o 151, hade föreslagits,
»att Riksdagen måtte antaga såsom hvilande, för vidare grundlagsenlig
behandling, följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31,
49 och 53 regeringsformen samt §§ 6 till och med 10, 13 till och
med 25, 27, 28 och 38 riksdagsordningen äfvensom till öfvergångsstadganden
i riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt för hålles
med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
''"Forts.)
N:o 48. 14
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträck- g 49.
ning af den
rost- Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
(Forts.)m'' åligganden, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och särskildt af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad vallag stadga. Kamrarna — — — — sammankalla.
Hos urtima riksdag — — — — — sammanhang.
§ 53.
Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor
rörande förändringar i grundlagarne, så ock i vallag, hvarom i 49
§ förmäles, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva samt att
granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda
------kyrkolagarnes förbättring.
Å urtima riksdag skola —----förekommande ärenden.
Riksdagsordningen.
§ 6.
1. Första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundrafemtio
för en tid af 6 år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett, utses
af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej i landsting
deltaga.
2. Hvarje — — — — (lika med nuvarande)-----
folkmängd.
3. För —---— (lika med nuvarande) — — -—--
riksdagsman.
4. Därest------— (lika med nuvarande)-----
riksdagsman.
5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart femte år af Konungen;
dock må hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i
vald riksdagsmans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.
6. Yalkretsarne i riket indelas efter län, till hvilka i fråga
om riksdagsmannaval Stockholms stad är att hänföra, i sex grupper.
Denna indelning innehålles i vallagen.
7. Upphör stad att i landsting deltaga, inträder stadens rätt
att utse riksdagsman, först då nya bestämmelser om riksdagsmännens
antal för de särskilda valkretsarne därefter utfärdas och nya
15 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
allmänna val skola ske inom den grupp af valkretsar, till hvilken
det län, där staden är belägen, hörer.
8. Äro-----(lika med nuvarande mom. 7) — —
---riksgäldskontoret.
§ 7.
1. Inom hvar och en af de sex grupper, i hvilka valkretsarne
äro indelade, samt efter den ordning, som i vallagen är mellan
grupperna stadgad, förrättas hvart sjätte år för hvarje valkrets allmänna
val af vederbörande landsting och stadsfullmäktige till riksdagsmän
i Första Kammaren för nästföljande sexårsperiod. Valen
förrättas af landsting vid lagtima möte och af stadsfullmäktige vid
sammanträde under september månad.
2. Har Konungen förordnat nya val, förrättas sådana ofördröjligen
inom hvarje valkrets för den tid, som återstår af den för
valkretsen gällande valperiod. Landsting sammanträder för det
ändamål, där så erfordras, till urtima möte.
3. Då riksdagsman utses, väljas ock i enahanda ordning inom
hvarje valkrets lika antal suppleanter. Ordningen suppleanterna
emellan bestämmes sålunda, att tidigare vald suppleant har företräde
framför senare vald. Äro genom samma val utsedda tva eller
flera suppleanter, bestämmes ordningen dem emellan efter deras
olika röstetal och vid lika röstetal genom lottning.
§ 8.
Till ledamöter i Första Kammaren och till suppleanter för dem
kunna endast väljas män, som — — — — (lika med nuvarande
§ 9) — — befattning.
§ 9.
Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Skola
inom en valkrets flere ledamöter än en eller flere suppleanter än
en utses, är valet proportionellt, på sätt i vallagen stadgas.
Äro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.
§ 10.
För-----(lika med nuvarande lydelsen af första
punkten) —---justitiedepartementet. Fullmakterna under
skrifvas,
när valet verkställts af landsting, af dess ordförande, med
kontrasignation af landstingets sekreterare, och, då valet skett af
stad, utaf stadsfullmäktiges ordförande jämte 2 af desse fullmäktige.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 16
Måndagen den 14 Maj.
§ 13.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
1. Har ledamot i Första Kammaren afgått före utgången af
den tid, för hvilken han bl Hvit vald, inträder vederbörande suppleant
från den valkrets, den afgångne tillhörde, för den återstående
tiden.
2. Afgår riksdagman för valkrets, som enligt gällande valkretsindelning
icke längre äger att i den afgångnes ställe hafva
ledamot i Första Kammaren, inträder såsom ledamot närmast i tur
varande suppleant från valkrets, som enligt hvad i § 6 mom. 8
sägs är till ökning i antalet riksdagsmän berättigad. Sådan ledamot
innehar sin befattning till utgången af det år, då nytt allmänt
val för nästkommande sexårsperiod skall äga rum inom den
valkrets, där han blifvit till suppleant vald, eller Konungen förordnar
nya val.
3. Skall suppleant inträda såsom ledamot i Första Kammaren
och finnes för vederbörande valkrets vald suppleant icke att tillgå,
företages ofördröjligen val af sådan. Landsting sammanträder för
det ändamål, där så erfordras, till urtima möte.
4. För suppleant, hvilken inträder såsom ledamot i Första
Kammaren, utfärdas fullmakt, när suppleanten utsetts af landsting,
af den, som vid tiden för inträdet är ordförande i landstinget,
med kontrasignation af landstingets sekreterare, och, då valet skett
af stad, utaf stadsfullmäktiges ordförande jämte två af desse fullmäktige.
Öfvergångsstadganden.
1. Riksdagsman i Första Kammaren, som blifvit utsedd för
en tid af nio år, äger med sin befattning fortfara till utgången af
det kalenderår, under hvilket nio år från valet förflyta.
Då sådan riksdagsman afgår, företages, där så erfordras, af
vederbörande valkrets nytt val af ledamot i Första Kammaren i
den afgångnes ställe för tiden intill utgången af det år, under
hvilket nytt allmänt val för nästkommande sexårsperiod skall
inom valkretsen hållas. På samma gång utses suppleant för sådan
ledamot.
2. Förordnar Konungen nya val till Första Kammaren, innan
samtliga de sex grupper, i hvilka valkretsarne äro indelade,
förrättat allmänt val för nästföljande sex år, skola de nya valen
icke gälla längre tid än:
för valkretsar, som tillhöra första gruppen, till och med kalenderåret
näst efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra andra gruppen, till och med andra
kalenderåret efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra tredje gruppen, till och med tredje
kalenderåret efter det, då valet hålles,
Måndagen den 14 Maj.
17 N:o 48.
för valkretsar, som tillhöra fjärde gruppen, till och med fjärde
kalenderåret efter det, då valet hålles,
samt för valkretsar, som tillhöra femte gruppen, till och med
femte kalenderåret efter det, då valet hålles.
För valkretsar, som tillhöra sjätte gruppen, gälla valen till
och med sjätte kalenderåret efter det, då valet hålles.
Under kalenderåret närmast före det år, då de af Konungen
förordnade valen sålunda upphöra att gälla, förrättas allmänna
val af vederbörande valkretsar för närmast därefter följande sex år.
b) Andra Kammaren.
§ 14.
Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.
§ 15.
1. Riket skall vara indeladt i valkretsar, hvilka välja enhvar
minst tre riksdagsmän.
2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en
treårsperiod uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar
af rikets folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra
en valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året före en
treårsperiod, att folkmängden i en sådan stad ej längre uppgår till
en nittiondel af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda
egen valkrets.
Städer inom olika län må bilda eu valkrets. Eljest må
delar af ett län icke sammanföras med delar af ett annat län till
gemensam valkrets.
Äger stad, som bildar egen valkrets, att utse flera än åtta
riksdagsmän, må den stad delas i två valkretsar.
4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.
§ 16.
1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början
af året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en
riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel
af rikets folkmängd; och skola för ernående af hela antalet
tvåhundratrettio riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för
Första Kammarens Prof. 1906. N-o 48. 2
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:<> 48. 18
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
sig i ordning efter öfVerskottens storlek Tara berättigad att Tälja
ytterligare en riksdagsman, iiro öfTerskottstalen lika för tTå eller
flera Talkretsar, afgöres, där så är nödigt, företrädet genom lottning
på sätt i § 6 mom. 8 är stadgadt. Ej må dock i någon Talkrets
antalet riksdagsmän understiga tre.
2. Det antal riksdagsmän, hvarje Talkrets enligt ofran angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.
§ 17.
Valrätt tillkommer enhTar Tälfräjdad STensk man från och
med kalenderåret näst efter det, hTarunder han uppnått tjugufem
års ålder, dock ej:
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b)
den, som häftar för understöd, hTilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigTårdssamhälle tilldelats honom
själf, hans hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hTilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
d) Tärnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande Tärnpliktsöfningar.
Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade
Tillkor meddelas i Tallagen.
§ 18.
1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren Terkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hTilka
Talen gälla.
2. Eörordnar Konungen nya Tal, Terkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.
§ 19.
Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.
Hvarje röstande äge därTid lika röst.
Närmare bestämmelser om Talen meddelas i Tallagen.
§ 20.
Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män,
som Tid Taltillfället äga Talrätt inom den Talkrets, för Imlken
de Täljas, eller, där fråga är om stad, bestående af tTå Talkretsar,
inom någon af dessa.
19 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
§ 21.
För enhvar, som blifvit utsedd till ledamot åt Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande
fullmakt i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den
valde och det andra insändes till justitiedepartementet.
§ 22.
Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre ban företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:
1) de binder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2) ålder öfver 60 år;
3) att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre
lagtima riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.
§ 23.
År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som
står i omedelbart samband med själfva valet, eller vill någon klaga
öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag
ej blifvit godkänd, må han däröfver bos Konungen
anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden bos Konungens
befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket
inom högst tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och
skall ban, vid förlust af talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens
slut eller, där afsägelse skett senare än vid valtillfälle,
efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes beslut
sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvanden,
som, på sätt i § 11 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att
sig förklara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid
tilländalupit, har Konungens befallningshafvande att besvären
jämte alla målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen
insända, hvarefter med målet vidare så förbålles, som i § 11 sägs.
§ 24.
Hvarje ledamot — — — (lika med nuvarande § 23) ———
af arfvodet.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forfs.)
20 Måndagen den 14 Maj.
c) Gemensamma bestämmelser.
§ 25.
Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som
vid valtillfälle personligen sig inställer.
§ 27.
Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera
valkretsar, må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera
kammaren han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses
till riksdagsman vald. Dock åligger honom att hos Konungens
befallningshafvande i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag
ej mottager, därom göra skyndsam anmälan.
§ 28.
Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de
ledigheter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan
nästa riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.
Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande
att föranstalta om utseende af annan person i den afgångnes ställe.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i § 49 regeringsformen förmäles, samt
att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock
att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallagsfrågor.
2. Utskottet — — — stadgadt.
3. Utskottet — — —- — proposition.
Öfvergångsstadgande.
Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i
fråga om val till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant
hänseende gällande stadganden.
I de motioner, som afgifvits af herr Lithander, herr Sjöcrona,
herr Lindhagen m. fl. och herr Hörnsten m. fl., hade framställts
förslag om politisk rösträtt äfven för kvinnor.
Måndagen den 14 Maj.
21 N:o 48.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
l:o) a) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunde af Riksdagen bifallas, ville, i anledning
af den utaf herr Petersson in. fl. inom Andra Kammaren
afgifna motionen n:o 151, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49
och 53 regeringsformen samt §§ 6 till och med 25 äfvensom §§
28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadganden i
riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 31.
Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.
§ 49.
Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och särskilt af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad vallag stadga. Kamrarne äga i alla frågor lika behörighet
och myndighet; skolande Riksdagen i kraft af denna grundlag
sammankomma till lagtima möte hvarje år den 15 Januari, eller,
om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen dock obetaget,
att, emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla.
Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt
Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för densamma
framlägges, så ock hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt
sammanhang.
§ 53.
Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor
rörande förändringar i grundlagar^, så ock i vallag, hvarom i §
49 förmärs, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt
att granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att
utreda och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgälds verkets
tillstånd, förvaltning och behof; ett bevillningsutskott, att behandla
bevillningsfrågor; ett bankoutskott, att öfverse bankens styrelse
och tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen gifva; samt
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Nso 48. 22
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. in,
(Forts.)
Måndagen den 14 Maj.
ett lagutskott, att utarbeta de från kamrarna remitterade förslag
till civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes förbättring.
A urtima riksdag skola ej flera rrtskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af därvid förekommande ärenden.
Riksdagsordningen.
Kamrarnas bildande.
a) Första Kammaren.
§ 6.
1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af nio år, räknade från och med
januari månads början året näst efter det, under hvilket valet
skett, utses af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej
i landsting deltaga.
2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en
etthundrafemtiondel af rikets folkmängd.
3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock eu riksdagsman.
4. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af
stadgandena i mom. 2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas
folkmängd mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade
att hvardera välja ytterligare en riksdagsman.
5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen; dock
må hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald
riksdagsmans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.
6. Valkretsarne i riket indelas i nio grupper. Denna indelning
fastställes i vallagen.
7. Upphör stad att i landsting deltaga, inträder stadens rätt
att utse riksdagsman först då nya bestämmelser om riksdagsmännens
antal för de särskilda valkretsarna därefter utfärdats och nya
allmänna val skola ske inom den grupp af valkretsar, till hvilken
det län, där staden är belägen, hörer.
8. Äro icke, då tillämpning skall ske af den i mom. 5 nämnda
bestämmelse, så många ledigheter inom kammaren, att nya valkretsar,
som i följd af stadgandet i näst föregående mom. ännu ej
utsett riksdagsmän, samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af
Måndagen den 14 Maj.
23 >:o 48.
antalet riksdagsmän bör äga rum, kunna samtidigt komma i åt- Om utsträcknj
utande af rättigheten att välja fullt antal riksdagsmän, skall, i nmP. af den
afseende å ordningen för sagda rättighets utöfning dessa valkretsar Vatten "ni^m
emellan, gälla till efterrättelse: att nya valkretsar äga företräde (Forts.)
framför äldre; att bland två eller flera nya valkretsar företrädet
tillkommer den, som tidigast utträdt ur landsting; att valkretsar,
för hvilka tillökningen i riksdagsmännens antal är grundad på
stadgandena i mom. 2 äga företräde framför valkretsar, för hvilka
sådan tillökning härleder sig från föreskrifterna i mom. 4; att
bland sådana valkretsar, hvilka på grund af stadgandena i mom.
2 äga välja ökadt antal riksdagsmän, den har företrädet, för hvilken
detta antal är störst, eller, om antalet är lika för två eller
flera valkretsar, den bland dem, hvars folkmängd mest öfverskjuter
de tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarne; att bland sådana valkretsar, hvilka
jämlikt mom. 4 äga utse ökadt antal riksdagsmän, företrädet tillkommer
den, för hvilken det i samma mom. omnämnda folkmängdsöfverskott
är störst; samt att i de fall, där folkmängdsöfverskottet,
såsom lika stort för två eller flera valkretsar, ej kan tjäna till
grund för bestämmande af företrädet dem emellan, detta skall afgöras
genom lottning inför chefen för justitiedepartementet i närvaro
af tre bland fullmäktige i rikets bank och tre bland fullmäktige
i riksgäldskontoret.
§ 7.
1. Inom hvar och en af de nio grupper, i hvilka valkretsarne
äro indelade, samt efter den ordning, som i vallagen är mellan
grupperna stadgad, förrättas hvart nionde år för hvarje valkrets
allmänna val till riksdagsmän i Första Kammaren för nästföljande
nioårsperiod. Yalen förrättas af landsting vid lagtima möte och
af stadsfullmäktige vid sammanträde under september månad.
2. Har Konungen förordnat nya val, förrättas sådana ofördröjligen
inom hvarje valkrets för den tid, som återstår af den
för valkretsen gällande valperiod.
3. Då riksdagsmän utses, väljas ock inom hvarje valkrets
suppleanter för samma tid och till lika antal. I hvilken ordning
desse vid inträffad ledighet skola inträda såsom riksdagsmän, därom
stadgas i vallagen.
4. Hafva samtlige för en valkrets valde suppleanter inträdt
såsom ledamöter i Första Kammaren eller eljest afgått, företages
nytt val af suppleanter för valperioden till samma antal, som valkretsen
har att utse riksdagsmän.
5. Landsting sammanträder för val af riksdagsmän och suppleanter,
där så erfordras till urtima möte.
Jf:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m,
(Forts.)
24 Måndagen den 14 Maj.
§ 8.
Till ledamöter i Första Kammaren och till suppleanter för dem
kunna endast väljas män, som uppnått trettiofem års ålder samt
äga och minst tre år näst före valet ägt fastighet till taxeringsvärde,
ej understigande åttatiotusen riksdaler, eller ock till staten
skatta samt under tid, som nyss är sagd, skattat för minst fyratusen
riksdaler årlig inkomst af kapital eller arbete. Kommer
riksdagsman, efter det han vald blifvit, i den ställning, att han
ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder
han sin befattning.
§ 9.
Skola inom en valkrets flera ledamöter än en eller flera suppleanter
än en utses, är valet proportionellt.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 10.
1. Afsäger sig vid valtillfället den, som valts till ledamot i
Första Kammaren, sitt uppdrag, skall hans plats omedelbart tillerkännas
den förste i ordningen bland suppleanterna.
2. Har ledamot i Första Kammaren afgått före utgången af
den tid, för hvilken han blifvit vald, inträder vederbörande suppleant
från den valkrets, den afgångne tillhörde, för den återstående
tiden.
3. Afgår riksdagsman för valkrets, som enligt gällande bestämmelser
om antalet riksdagsmän för hvarje valkrets icke äger
att i den afgångnes ställe insätta ledamot i Första Kammaren, inträder
såsom ledamot suppleant från valkrets, som, enligt hvad i
§ 6 mom. 8 sägs, är till ökning i antalet riksdagsmän berättigad.
Sådan ledamot innehar sin befattning till utgången af det år, då
nytt allmänt val för nästkommande nioårsperiod skall äga rum
inom den valkrets, där han blifvit till suppleant vald, eller till
dess Konungen förordnar om nya val.
§ 11.
För den, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
utfärdas vid valförrättningens slut fullmakt i två exemplar, af
hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra insändes
till justitiedepartementet. Fullmakterna underskrifvas, när valet
verkställts af landsting, af dess ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och, då valet skett af stad, af stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af desse fullmäktige.
På enahanda sätt förfares med afseende å fullmakt för suppleant,
då denne skall inträda såsom ledamot i Första Kammaren.
Om lydelse af fullmakt stadgas i vallagen.
25 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
§ 12.
Är någon missnöjd med riksdagsman^- eller suppleantval,
som af landsting eller stadsfullmäktige förrättadt är, må han däröfver
hos Konungen anföra underdåniga besvär. Han äger för sådant
ändamål hos landstingets sekreterare eller stadsfullmäktiges
ordförande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom
högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall
han, vid förlust af talan, sina till Konungen ställda besvär, sist
inom en månad efter valförrättningens slut, ingifva till Konungens
befallningshafvande, som genom kungörelse, hvilken i allmänna
tidningarna införes, utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig
förklaring må öfver besvären till Konungens befallningshafvande
aflämnas. Sedan den tid tilländagå^, har Konungens
befallningshafvande att besvärshandlingarna jämte de förklaringar,
som må hafva inkommit, ofördröjligen till Konungen insända, för
att i dess högsta domstol skyndsamt föredragas och afgöras.
§ 13.
Riksdagsman i Första Kammaren äger ej att för denna befattning
något arfvode uppbära. Vill han befattningen sig afsäga,
äger han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar,
hos Konungens befallningshafvande. Rätt att uppdraget sig
afsäga tillkommer ock suppleant.
Öfvergångs stadgande.
1. Riksdagsman i Första Kammaren, som är vald med tillämpning
af före år 1909 gällande stadganden, äger med sin befattning
fortfara till utgången af det kalenderår, under hvilket nio
år från valet förflyta.
Då sådan riksdagsman afgår, företages, där så erfordras, af
vederbörande valkrets nytt val af ledamot i Första Kammaren i
den afgångnes ställe för tiden intill utgången af det år, under
hvilket nytt allmänt val för nästkommande nioårsperiod skall inom
valkretsen hållas; skulle äfven denne före nämnda tid afgå, företages
nytt ersättningsval.
2. Förordnar Konungen nya val till Första Kammaren, innan
samtliga de nio grupper, i hvilka valkretsarne äro indelade, förrättat
allmänt val för nästföljande nio år, skola de nya valen icke
gälla längre tid än:
för valkretsar, som tillhöra första gruppen, till och med kalenderåret
näst efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra andra gruppen, till och med andra
kalenderåret efter det, då valet hålles,
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 26
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
för valkretsar, som tillhöra tredje gruppen, till och med tredje
kalenderåret efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra fjärde gruppen, till och med fjärde
kalenderåret efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra femte gruppen, till och med femte
kalenderåret efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra sjätte gruppen, till och med sjätte
kalenderåret efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra sjunde gruppen, till och med sjunde
kalenderåret efter det, då valet hålles, samt
för valkretsar, som tillhöra åttonde gruppen, till och med
åttonde kalenderåret efter det, då valet hålles.
För valkretsar, som tillhöra nionde gruppen, gälla valen till
och med nionde kalenderåret efter det, då valet hålles.
Under kalenderåret närmast före det år, då de af Konungen
förordnade valen sålunda upphöra att gälla, förrättas allmänna val
af vederbörande valkretsar för närmast därefter följande nio år.
b) Andra Kammaren.
§ 14.
Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.
§ 15.
1. Riket skall vara indeladt i valkretsar, hvilka välja enhvar
minst tre riksdagsmän.
Delar af ett län må icke sammanföras med delar af ett annat
län till gemensam valkrets.
2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en
treårsperiod uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar
af rikets folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra
en valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året före en
treårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till en
nittiondel af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda
egen valkrets.
Äger stad att utse flere än åtta riksdagsmän, må den stad
delas i två valkretsar.
3. Rikets indelning i valkretsar fastställes i vallagen.
§ 16-
1. Inom hvarje valkrets väljes efter folkmängden vid början
af året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riks
-
27 N:o 48.
Måndagen den'' 14 Maj.
dagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel Om utsiradaf
rikets folkmängd; och skola för ernående af hela antalet tvåhundratrettio
riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd mest r&^en m m_
öfverskjuter de tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestäm- (Forts.)
mande för riksdagsmännens antal inom valkretsarna hvar för sig
i ordning efter öfverskottens.. storlek vara berättigade att^ välja
ytterligare en riksdagsman. Äro öfverskottstalen lika för tva eller
flera valkretsar, afgöres, där så är nödigt, företrädet^ genom lottning
på sätt i § 6 mom. 8 är stadgadt. Ej ma dock i någon valkrets
antalet riksdagsmän understiga tre.
2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.
§ 17.
Yalrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man, som är
skyldig till staten erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem ars ålder, dock ej.
a) den, som står under förmynderskap eller i konkurstillstånd;
b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvardssamhälle tilldelats honom
själf, hans hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
d) värnpliktig som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade
villkor meddelas i vallagen.
§ 18.
1. Yal till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka
valen gälla. .
2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.
§ 19.
Yalen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.
§ 20.
Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män,
som vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de
N:o 48. 28
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 14 Maj.
Täljas, eller, där fråga är om stad, bestående af två valkretsar, inom
någon af dessa.
§ 21.
För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen
utfärdas i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.
§ 22.
Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:
1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;
2. ålder öfver 60 år;
3. att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre
lagtima riksdagar.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.
§ 23.
År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren,
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som
står i omedelbart samband med själfva valet, eller vill någon klaga
öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag
ej blifvit godkänd, må han däröfver hos Konungen anföra
besvär. För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshafvande
äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst
tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid
förlust af talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens slut
eller, där afsägelse skett senare än vid valtillfälle, efter erhållen
del af Konungens befallningshafvandes beslut sina till Konungen
ställda besvär ingifva till befallningshafvanden, som, på sätt i § 12
stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara. Sedan den
för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit, har Konungens
befallningshafvande att besvären jämte alla målet rörande handlingar
ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter med målet vidare
så förhålles, som i § 12 sägs.
§ 24.
Hvarje ledamot af Andra Kammaren åtnjuter af statsmedel
ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af
ett tusen tvåhundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att,
när antingen Konungen upplöser Riksdag, innan den varit fyra
Måndagen den 14 Maj.
29 N:o 48.
månader tillsammans, eller ledamot af kammaren eljest afgår från
sin befattning under riksdagen, innan så lång tid af dess sammanträde
förflutit, eller Riksdagen sammanträder i följd däraf att
Konungen, med upplösande af Riksdag, förordnat om nya val, så
ock under urtima riksdag, kammarens ledamot undfår, jämte resekostnadsersättning,
i dagtraktamente tio riksdaler, hyilket dock ej
må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra riksdaler.
Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.
Öfvergångsstadgande.
Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i
fråga om val till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant
hänseende gällande stadganden.
c) Gemensamma bestämmelser.
§ 25.
1. Yid val till Riksdagens kamrar må ej rösträtt utöfvas af
annan valberättigad än den, som vid val tillfälle personligen sig
inställer.
2. Vid valen äge hvarje röstande lika röst.
3. Valen förrättas med slutna sedlar. Äro valsedlar till större
antal än hälften ogilla och finnes det inverka på valets utgång,
varde nytt val anställdt.
4. Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda
valets upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat
på valets utgång.
§ 28.
Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de
ledigheter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan
nästa riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att ledig plats i laga ordning besättes.
Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande,
när den afgångne tillhört Andra Kammaren, att vidtaga de åtgärder,
som för sådant fall i vallagen stadgas; och då den afgångne
varit ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten göra anmälan
hos Konungen, som förordnar om ledighetens fyllande enligt
ofvan i § 10 afgifna grunder.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
30 Måndagen den 14 Maj.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i § 49 regeringsformen förmäles, samt
att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att
meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallagsfrågor.
2. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll,
med undantag af dem, som angå ministeriella ärenden och
kommandomål, hvilka endast i hvad som rörer kända och af
utskottet uppgifna händelser kunna fordras. Om utskottets rätt och
plikt att, efter granskning af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla
de anmärkningar, hvartill denna granskning funnits föranleda,
eller eljest vidtaga den med anledning af gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock att, när af riksdagsman eller af annat
utskott än konstitutionsutskottet fråga blifvit väckt, att statsrådet
eller någon dess ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt
sätt utöfvat, däröfver, före frågans afgörande af Riksdagen, afgifva
yttrande, därom är i regeringsformen stadgadt.
3. Utskottet tillkommer jämväl att, då olika meningar mellan
kamrarna uppstå, till hvilket utskott uppkomna frågor och
ämnen böra hänvisas, därom besluta, så ock att skilja mellan kammare
och dess talman, då den senare vägrar proposition.
b) att Riksdagen, under förutsättning att utskottets förestående
förslag till grundlagsändringar blefve af Riksdagen antaget att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling, ville uti skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till lag om val till Riksdagens kamrar, som anslöte
sig till af Riksdagen antagna ändringar i riksdagsordningen
och i hufvudsak vore grundadt på den uti herr Peterssons m. fl.
motion n:o 151 förordade proportionella valmetod;
2:o) att Riksdagen, i anledning af de uti herr Lithanders motion
n:o 31, herr Sjöcronas motion n:o 32, herr Lindhagens m. fl. motion
n:o 143 och herr Hörnsténs m. fl. motion n:o 144 gjorda framställningar,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t behagade föranstalta om en allsidig utredning af frågan, om
och i hvilken utsträckning rösträtt vid val till Riksdagens Andra
Kammare borde beredas jämväl åt kvinnor, samt därefter för Riksdagen
framlägga resultatet af denna utredning jämte det förslag,
hvartill densamma kan gifva anledning;
3:o) att a) herrar friherre Adelswärds och Hammarskjölds motion
n:o 149,
Måndagen den 14 Maj.
31 N:o 48.
b) herr Svenssons motioner n:is 139 och 153, Om utsträck
c)
herr Hägglunds motion n:o 34, nxrj? f den
d) herrar Billings och Svedelius’ motion n:o 36, Vatten m °m
e) herr Sjöcronas motion n:o 32, (Forts.)
f) herr Johansons motion n:o 145,
g) herr Kjelléns motion n:o 148,
h) herr friherre De Geers motion n:o 33,
i) herr Nordströms motion n:o 136,
j) herr Warburgs motion n:o 140,
k) herr Hörnsténs m. fl. motion n:o 144,
l) herr Brantings m. fl. motion n:o 187,
m) herr Lindhagens m. fl. motion n:o 143,
n) herr Lundebergs m. fl. motion n:o 38,
o) herr Montgomerys m. fl. motion n:o 42,
p) herr Lithanders motion n:o 31,
q) herr Anderssons motion n:o 152,
r) herr Ödmans motion n:o 135,
måtte i de delar, i hvilka de ej genom utskottets ofvan under punkterna
l:o) och 2:o) gjorda hemställanden kunde anses besvarade, icke
föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet funnos antecknade reservationer:
a) vid punkten l:o) af utskottets hemställan, af herrar Blomberg,
Elowson, Behm, J. F. Nyström, Säve, af Ekenstam, Sjöholm,
Berlin och Östberg, hvilka anfört:
»Ehuru vi i allmänhet varit med utskottet ense rörande dess
utlåtande och förslag, hafva vi dock i ett afseende inom utskottet
gjort gällande en från majoritetens afvikande mening. Vi hafva
nämligen förordat, att valperioden för ledamöter af Första Kammaren
skulle i öfverensstämmelse med de hemställanden, som gjorts
i samtliga de motioner, i hvilka ifrågasatts proportionella val till
Första Kammaren, bestämmas till sex år. Vi underskatta visserligen
icke nioårs-periodens stora betydelse för kontinuiteten
med hänsyn till Första Kammarens sammansättning, men vi
förmena, att äfven genom valens företagande med en sjättedel
hvarje år denna kontinuitet skulle kunna vederbörligen upprätthållas
och att man därför borde kunna tillmötesgå de önskningar, som
uti de nämnda motionerna uttalats. Att den kortare valperioden
måste vara fördelaktig med hänsyn till de nödiga suppleantvalen,
är obestridligt.
Vi hafva därför yrkat, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kan af Riksdagen bifallas, ville, i anledning af den af herr
Petersson m. fl. inom Andra Kammaren afgifna motionen n:o 151,
N:o 48. 32
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträck- antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förpoiitisla
röst- än(ira(i lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt
rätten m. m. §§ 6 till och med 25 äfvensom §§ 28 och 38 riksdagsordningen
(Forts.) så ock till öfvergångsstadganden i riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 31*.
§ 49*.
§ 53*.
Riksdagsordningen.
Kamrarnas bildande.
a) Första Kammaren.
§ 6.
1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af sex år, räknade från och med Januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett,
utses af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej i
landsting deltaga.
2—5*).
6. Yalkretsarne i riket indelas efter län i sex grupper.
Denna indelning fastställes i vallagen.
7 och 8*).
§ 7.
1. Inom hvar och en af de sex grupper, i hvilka valkretsarne
äro indelade, samt efter den ordning, som i vallagen är
mellan grupperna stadgad, förrättas hvart sjätte år för hvarje valkrets
allmänna val till riksdagsmän i Första Kammaren för nästföljande
sexårsperiod. Yalen förrättas af landsting vid lagtima
möte och af stadsfullmäktige vid sammanträde under september
månad.
2—5*).
§ 8*).
§ 9*).
§ 10.
1 och 2*)
*) Lika med utskottets förslag.
Måndagen den 14 Maj.
33 N:o 48.
3. Afgår riksdagsman för valkrets, som enligt gällande bestämmelser
om antalet riksdagsmän för hvarje valkrets icke äger
att i den afgångnes ställe insätta ledamot i Första Kammaren, inträder
såsom ledamot suppleant från valkrets, som, enligt hvad i
§ 6 mom. 8 sägs, är till ökning i antalet riksdagsmän berättigad.
Sådan ledamot innehar sin befattning till utgången af det år, då
nytt allmänt val för nästkommande sexårsperiod skall äga rum
inom den valkrets, där han blifvit till suppleant vald, eller till
dess Konungen förordnar om nya val.
§ 11*).
§ 12*)
§ 13*).
Öfvergångsstadgande.
1. Riksdagsman i Första Kammaren, som är vald med tilllämpning
af före år 1909 gällande stadganden, äger med sin befattning
fortfara till utgången af det kalenderår, under hvilket
nio år från valet förflyta.
Då sådan riksdagsman afgår, företages, där så erfordras, af
vederbörande valkrets nytt val af ledamot i Första Kammaren i
den afgångnes ställe för tiden intill utgången af det år, under
hvilket nytt allmänt val för nästkommande sexårsperiod skall
inom valkretsen hållas; skulle äfven denne före nämnda tid afgå,
företages nytt ersättningsval.
2. Förordnar Konungen nya val till Första Kammaren, innan
samtliga de sex grupper, i hvilka valkretsarne äro indelade,
förrättat allmänt val för nästföljande sex år, skola de nya valen
icke gälla längre tid än:
för valkretsar, som tillhöra första gruppen, till och med kalenderåret
näst efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra andra gruppen, till och med andra
kalenderåret efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra tredje gruppen, till och med tredje
kalenderåret efter det, då valet hålles,
för valkretsar, som tillhöra fjärde gruppen, till och med fjärde
kalenderåret efter det, då valet hålles, samt
för valkretsar, som tillhöra femte gruppen, till och med femte
kalenderåret efter det, då valet hålles.
För valkretsar, som tillhöra sjätte gruppen, gälla valen till
och med sjätte kalenderåret efter det, då valet hålles.
Under kalenderåret närmast före det år, då de af Konungen
förordnade valen sålunda upphöra att gälla, förrättas allmänna val
af vederbörande valkretsar för närmast därefter följande sex år.
Om utsträckning
af deri
politiska rosträtten
m. m.
(Forts.)
*) Lika med utskottets förslag.
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 48.
3
Nso 48. 34
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forte.)
Måndagen den 14 Maj.
b) Andra Kammaren.
§ 14*).
§ 15*).
§ 16*).
§ 17*).
§ 18*).
§ 19*).
§ 20*).
§ 21*).
§ 22*).
§ 23*).
§ 24*).
Öfver gångs stadgande.
c) Gemensamma bestämmelser.
§ 25*).
§ 28*).
§ 38*).
. Förslag
till inledning i sex grupper af valJcretsarne
för Första Kammarens bildande.
I. Stockholms stad ............................................. 9
Jönköpings län................................................ 6
Gottlands län................................................... 2
Västmanlands län .......................................... 4
Västerbottens län............................................. 4 25
II. Stockholms län............................................... 6
Blekinge län................................................... 4
Malmö stad...................................................... 2
Skaraborgs län ................................................ 7
Gäfleborgs län ................................................ 6 25
Transport 50.
Lika med utskottets förslag.
Måndagen den 14 Maj.
35 N:o 48.
Transport 50.
Uppsala län ................................... | ............... 4 | |
Kalmar södra landstingsområde''...... | ............... 4 |
|
Malmöhus län ...... | ............... 10 |
|
Göteborgs stad ................. | ............... 4 |
|
Jämtlands län .................................. | ............... 3 | 25. |
Södermanlands län ... | ............... 5 |
|
Kalmar norra landstingsområde....... | ............... 3 |
|
Hallands län ....... | ............... 4 |
|
Örebro län ......... | .............. 6 |
|
Yästernorrlands län ......................... | .............. 7 | 25. |
Östergötlands län ...................... | .............. 7 | |
Kronobergs län .................................. | .............. 5 |
|
Göteborgs och Bohus län ......... | .............. 6 |
|
Gäfle stad ......... | .............. 1 |
|
Värmlands län .................................. | .............. 6 | 25. |
Norrköpings stad........................... | .............. 1 |
|
Kristianstads län........ | .............. 6 |
|
Älfsborgs län........................... | .............. 8 |
|
Kopparbergs län ......................... | .............. 6 |
|
Norrbottens län.................................. | .............. 4 | 25. 150. |
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
samt
b) vid punkten 2:o) af utskottets hemställan, af herrar J. F.
Nyström, af Ekenstam, Sjöholm, Berlin, Östberg, Farin, Jansson,
Jönsson och von Schéele, hvilka yrkat afsteg å utskottets hemställan
i denna punkt.
Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af
Herr Blomberg som yttrade: Jag tillåter mig att med afseende
på föredragningssättet hemställa, att konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 7 måtte företagas till afgörande punktvis på följande
sätt:
att först punkten 1 a) samt punkten 3 a)—o) samt q) föredragas
i ett sammanhang och att, efter det öfverläggningen härom
slutats, propositioner göras särskildt beträffande hvarje föreliggande
till ett helt sammanfördt förslag till ändrad lydelse af grundlagsparagrafer;
samt
att därpå föredragas i följande ordning hvar för sig
punkten 1 b)
punkten 2,
punkten 3 p) och r).
Sfs© 48.
36
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Vidare hemställes:
att vid behandling af den först föredragna delen af utlåtandet
diskussionen må röra sig om utlåtandet i dess helhet, samt
att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i
yissa delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet
må äga rätt att vid ärendets förnyade behandling med afseende å
de grundlagsparagrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring af
ena eller andra kammaren godkända, föreslå sådana jämkningar,
som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten la) samt punkten 3 a)—o) och q).
Hans excellens herr statsministern Staaff: Herr grefve och talman,
mine herrar!
Det förslag till rösträttsreform, som blifvit af konstitutionsutskottet
framlagdt, kan icke af Kungl. Maj:ts regering godtagas
såsom en tillfredsställande lösning af den stora frågan.
Jag skall tillåta mig genomgå de hufvudolikheter, som förefinnas
mellan konstitutionsutskottets förslag och den kungl. propositionen,
och jag skall i största möjliga, korthet göra några reflexioner
för att ådagalägga den betydande skillnad, som förekommer
mellan de båda förslagen.
Utskottet har för det första gjort en direkt och väsentlig inskränkning
i själfva rösträttens omfång. Utskottet har nämligen föreslagit,
att till öfriga valrättsvillkor skulle tilläggas det att vara skyldig
att erlägga direkt skatt till staten. Detta söker utskottet att
stödja med den satsen, att man måste »bereda säkerhet för att hos
de nytillkomna valmännen förefinnes den känsla af solidaritet med
samhället, som betingas af förpliktelsen att bidraga till fyllandet
af samhällets behof.» Jag tror, att den satsen kan göras tillföremål
för flere olika anmärkningar.
För det första förefaller det något egendomligt att grunda känslan
af solidaritet med samhället på skatteplikt. Om det vore så,
då skulle väl känslan af solidaritet med samhället stegras ju högre
skatten stiger, men här i kammaren har man ju tvärtom från många
håll påyrkat, att det skall blifva en grundlagsenlig begränsning af
möjligheten att höja beskattningen just därför att, om man höjer
den för mycket, minskas solidariteten med samhället till den grad,
att kapitalet och kapitalisterna flytta ur landet. För min del skulle
jag snarare tro, att man säger rätt, om man säger, att solidaritet
mellan medborgarne och samhället skapas genom gemensamhet i
rättigheter, genom möjligaste likhet i förmåner och att det är på
donna solidaritetsgrundval, som skyldigheterna bäst utkräfvas.
Man kan äfven göra den anmärkningen mot denna grundsats,
Måndagen den 14 Maj.
37 N:o 48.
att det är bra underligt att såsom ovillkorlig förutsättning för rösträtten
stadga mantal spenningars erläggande ur den synpunkten,
att just de skulle vara uttrycket för förpliktelsen att bidraga till
fyllande af samhällets behof, under det man förgäter de mångdubbelt
större indirekta skatterna. Är det konstitutionsutskottes mening,
att indirekta skatter hafva ingenting att göra med denna
solidaritet i skyldigheter?
Man kan ytterligare göra den frågan: bör hela detta spörsmål
verkligen begränsas till denna fråga om skyldigheten att utgifva
mantalspenningar? Månne icke den solidaritet, som skapas genom
skyldigheten att, då faran är öfver oss, gemensamt våga lif och
blod, skulle kunna vara af samma betydelse, som mantalspenningarne
enligt konstitutionsutskottets åsikt äro?
Om jag således icke tror, att konstitutionsutskottets positiva
skäl för den inskränkning, som det har föreslagit, äro riktiga, så
tror jag lika litet, att utskottet lyckats att vederlägga de betydelsefulla
skäl, som anförts och kunna anföias mot en sådan inskränkning.
De hafva anförts, säger jag, förut, och jag erinrade då om
att samma omfattning af rösträtten i detta fall, som finnes i Kungl.
Maj:ts nu framlagda proposition, fanns också i propositionerna af
år 1904 och år 1905. Då åberopades mot inskränkningen, att man
genom en sådan inskränkning skulle komma att göra en inskärning
i den allmänna rösträttens princip. Utskottet har förnekat detta,
men det har icke på ringaste sätt kunnat gifva något bevis för
att detta förnekande är riktigt. Hittills har det alltid ansetts, att
begreppet »allmän rösträtt» icke skall vara kombineradt med direkt
skattskyldighet.
Man har vidare gjort den invändningen mot den inskränkning
utskottet föreslagit, att valrätten på detta sätt skulle blifva beroende
af ändringar i skattelagstiftningen. Häremot anför utskottet,
att andra valrättsvillkor kunna blifva beroende af annan lagstiftning;
men jag vill fråga: År det detsamma, att ett valrättsvillkor
skulle kunna tänkas blifva beroende af fattigvårdslagstiftning, af
förmvnderskapslagstiftning, af konkurslagstiftning, som att det
skulle blifva beroende af ifrågavarande skattelagstiftning? Helt
visst icke! Ty ingen föreställer sig, att lagstiftningen på de områden
jag nyss nämnde skulle kunna komma att ändras af statsmakterna
med hänsyn till politiska önskemål, men det är icke uteslutet
och har alltid ansetts böra undvikas, att skattelagstiftningen
får inflytande, såsom här är i fråga, på valrätten, tv det är icke
uteslutet, att den kan ändras i politiskt syftemål.
Slutligen kommer jag till den viktigaste invändningen. Den
har utskottet icke berört. Det är den att, om man skulle göra en
sådan inskränkning, så måste den ovillkorligen föregås af en annan
metod för befrielse från mantalspenningarne än den som nu förekommer.
Det är nu de kommunala styrelserna, som äga att befria
från mantalspenningarne. Men kan det vara någon rimlighet
Om utsträckning
af den
potitiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. SS
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af de n
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
i att öfverlämna den politiska valrättens bestämmande i kommunala
myndigheters händer och låta kommunala myndigheter genom
befrielse från mantalspenningar^ för den och den också beröfva
dem den politiska rösträtten? Jag tror icke, att detta är riktigt.
Utskottet har vidare föreslagit en ändring i valrättsåldern.
Efter Kungl. Maj:ts förslag skulle valrättsåldern så bestämmas, att
den, som under året näst före valet fyllt 24 år, skulle äga rätt att
välja. Utskottet har ändrat siffran 24 till 25. Jag ber att få erinra
om denna saks historia. Då för några år sedan en större
grupp i Andra Kammaren sammanslöt sig för att med allvar och
energi söka framföra den politiska rösträttsfrågan, då beslöt man
att föreslå en höjning af valrättsåldern till 25 år. Man menade
därmed, att valmännen skulle vid valtillfället hafva uppnått 25 år.
Yid utarbetande af 1904 års proposition befanns det, att ett sådant
stadgande i praktiken skulle blifva i hög grad svårt och olämpligt.
Därför gick man den andra vägen i stället och satte en viss ålder,
som valmannen skulle hafva uppnått under året näst före valet
för att det påföljande året få välja. Men det är gifvet att, ifall
man eljest vill vidhålla den första tanken — 25 års ålder -—• såsom
det principiellt bestämmande, kommer man vida närmare den
tanken genom Kungl. Maj:ts förslag. Ty genom Kungl. Maj:ts förslag
skulle den stora öfvervägande mängden hafva vid valtillfället,
som i vanliga fall inträffar på hösten i september månad, hafva uppnått
25 år och åtskilligt häröfver, och ett litet fåtal hafva några
månader kvar till 25 år. Efter utskottets förslag skulle valrättsåldern
flyttas fram ett år, och det öfvervägande antalet af valmännen
skulle således vara 26 år gamla och åtskilligt häröfver i stället
för 25 år. Jag tror icke, att en sådan ändring är nödvändig och
påkallad, och jag tror, att Kungl. Maj:t har fullkomligt rätt i att
fasthålla den ursprungliga tanken att så mycket som möjligt söka
få fram äfven i den formulering, som visat sig nödvändig, 25-årsåldern
såsom bestämmande.
Jag kommer härefter till frågan om valsättet. Utskottet har
föreslagit proportionellt valsätt till Andra Kammaren — jag skall
sedan komma till det valsätt, som är föreslaget för Första Kammaren.
Jag har icke för afsikt att besvära denna kammare med
någon utläggning af skälen för det proportionella valsättet och mot
densamma eller för majoritetsprincipen och mot densamma. Dessa
skäl äro nu så genomdebatterade, så vägda för och mot, att hvar
och en lärer i det afseendet hafva bildat sig sin uppfattning af både
fördelarne och olägenheterna af det ena och det andra. Men jag
vill uppehålla mig vid ett par punkter i denna del af utskottets
betänkande.
Utskottet har åberopat såsom ett stöd för sin uppfattning främmande
länders exempel, och detta åberopande har man också funnit
i en stor del af den politiska tidningspressens artiklar. Jag
har ju svårt att veta, hvilka länder det är som utskottet företrädes
-
Måndagen den 14 Maj.
39 N:o 48.
vis åsyftar, men om jag får döma efter hvad jag läst i pressen,
skulle jag tänka mig, att man närmast haft sina tankar riktade
på tre länder: Frankrike, England och Finland.
Hvad Frankrike angår, så är det mig fullkomligt bekant, att
där finnes en parlamentarisk grupp, som upptagit proportionella
val såsom ett önskemål. Att det skulle spela någon starkare roll
i den aktuella politiken för närvarande i Frankrike, det vågar jag
på goda grunder betvifla, och jag vill erinra om att de franska
partierna hafva en mycket stor mängd af programpunkter, som
egentligen mera utgöra vissa teoretiska önskemål, som någon gång
i tiden möjligtvis kunna komma att sättas på dagordningen, än
hvad de utgöra aktuella stridspunkter. Hvad som här synes mig
vara af en hufvudsaklig vikt, det är, att det proportionella valsättet
ännu icke alls har i Frankrike diskuterats på sådant sätt,
att allmänna meningen kunnat bilda sig en föreställning om det
utslag, som det praktiskt gifver. Det är ju gifvet — och vi ha
sett det också i vårt land — att det proportionella valsättets idé
till en början i ganska hög grad tilltalar, men det är också gifvet,
och vi ha sett äfven det, att när diskussionen fått tillfälle att uttömma
de olägenheter i praktiskt afseende, som framträda af detta
valsätt, då ryggar man tillbaka och säger sig själf: nej, de praktiska
olägenheterna äro verkligen så stora, att det icke är möjligt
att frånse dem för det till själfva principen vackra i detta valsätt.
Först när en sådan genomgående diskussion har klargjort saken för
den franska allmänheten, först då lärer man kunna bilda sig en
föreställning om huruvida Frankrike verkligen kan med något fog
åberopas såsom stöd för att den allmänna meningen skulle gå i proportionalistisk
riktning.
England har en vida längre erfarenhet. I England kan, tror
jag, proportionalismens idé och dess framförande af skriftställare
och pressen räknas i många tiotal år tillbaka, och England har ju
också haft en, ehuru öfvergående, erfarenhet af det proportionalistiska
valsättets praktiska tillämpning. Eu grupp i England fasthåller
troget vid detta valsätt, men denna grupp synes icke få någon vidare
anklang i parlamentet eller bland den politiskt intresserade allmänheten.
Efter de sista valen gjorde denna grupp sig till godo
det faktum, att proportionen mellan de valde till underhuset icke
sammanföll med proportionen mellan valmännen, åtminstone såsom
uträkningen då förelåg. Men detta synes icke hafva gjort något
vidare starkt intryck. Hvad som däremot måste på hvar och en
göra intryck, det är, då ledaren för den genom dessa val till ytterlighet
reducerade minoriteten uppträder, såsom herrarne sett, i Englands
underhus och förklarar, att visserligen har han kommit i en
liten minoritet, men det skall icke göra, att hans kärlek till det proportionalistiska
valsättet blir större. Han vet, att hvad som fordras
för Englands statsskick, det är en stark regeringsmajoritet. Den,
som kommit i minoriteten, får försöka en annan gång att komma
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
?f:o 48. 40
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
i majoriteten. Så ungefär folio Chamberlains ord, och dessa ord
äro, tror jag för min del, vida mer betydelsefulla än de svaga häntydningar,
som man emellanåt får höra om att proportionalismen
i England skulle vinna framsteg.
Finland står ju faktiskt, såvidt man förstår, på väg till att
införa det proportionella valsättet. Men jag vågar icke säga, huruvida
det har varit utskottets mening eller icke att hänvisa till
Finlands exempel. Så mycket synes mig vara klart, att det är
mycket svårt att åberopa Finland till förmån för den proportionalistiska
principen utan att också åberopa det till förmån för enkammarsystemet,
och det vet jag icke, om konstitutionsutskottet är
benäget att göra.
Konstitutionsutskottet har öfvergifvit den valmetod, som hittills
varit förfäktad, och har i stället förordat en valmetod, som
ännu endast föreligger i utkast, ett utkast, som är så fragmentariskt
och litet utfördt, att man icke får svar på de många spörsmål,
man måste göra sig i fråga om metodens tillämpning. Så
mycket kan man redan se, ifall man underkastar den ett mer ingående
skärskådande, att denna valmetod gifver möjlighet till åtskilliga
manövrer. Så t. ex. för den händelse en grupp eller ett
parti med något så när tillfredsställande säkerhet kan på förhand
beräkna sin massa i förhållande till andra partier, gifves det möjlighet
för detta parti att genom att dela sig på flera listor vinna
obehörig fördel, som kommer att gifva partiet fler representanter,
än det efter den proportionalistiska principen skulle äga. Jag ser
också i en af dagens tidningar, att en mycket sakkunnig penna
behandlat detta utkast och funnit betydande fel med detsamma.
Jag frågar emellertid: Kan det vara riktigt, kan det vara enligt
med nödig varsamhet att införa i grundlagen en bestämmelse, eu
principbestämmelse om proportionellt valsätt utan att på förhand
hafva genomdiskuterat den valmetod, efter hvilken man vill att
detta valsätt skall utföras, utan att således veta, huruvida man
verkligen icke kommer att finna olägenheterna äfven af denna valmetod
öfvervägande, liksom af den man nyss har förkastat?
Yidare har utskottet föreslagit ett nytt valsätt till Första
Kammaren, som utskottet benämnt proportionellt valsätt, ehuru
jag tror, att detta icke är en riktig benämning. Jag skall be att
få ägna några ord åt denna lilla nyhet.
Om man vill framställa ett valsätt, där representanterna skola
framgå uti samma eller i det närmaste samma proportion, som delar
valmännen, då det är väl påtagligt, att man icke kan tillåta att
själfva den valprocedur, genom hvilken representanterna utses, delas
i flera stadier och att på något af dessa stadier majoritetsprincipen
inträder. Antingen måste man taga bort de olika stadierna och
låta urväljarne välja direkt eller ock, om man icke det vill, måste
man införa den proportionalistiska principen på hvarje stadium.
Om jag tänker mig, att i svenska Riksdagen, såsom på vissa håll
Måndagen den 14 Maj,
41 Ji:o 48.
i främmande länder, utskotten icke valdes af kamrarnes ledamöter
direkt, utan kamrarne tillsatte en valnämnd, som sedan hade att
utse utskottsmedlemmarne, skulle det väl icke kunna vara riktigt
eller tillfredsställande, ifall man sade: vi vilja göra dessa utskottsval
proportionella, men det skola vi göra icke på det sätt, att vi
taga bort valnämnden och låta Riksdagens ledamöter välja direkt
och proportionellt, icke heller på det sätt, att vi först låta nämnden
väljas proportionellt och sedan låta denna själf äfven välja proportionellt,
utan på det sätt, att vi visserligen låta nämnden väljas
efter majoritetsprincip, men, sedan denna är vald, må den välja utskottsmedlemmar
efter proportionalistisk princip. Det är icke mycket
att vara tacksam för att få välja efter proportionalistisk princip i
ett kollegium, där alla kunna vara hvita eller alla kunna vara
svarta; det är dock ovillkorligen nödvändigt, att man blandar hvitt
och svart för att proportion skall framkomma. Men i princip är
det just det förra, som utskottets majoritet nu har föreslagit, ty
majoritetsprincipen är här bibehållen vid bildandet af de valkollegier,
ur hvilka representanterna genom val framgå, och det är
endast dessa sista val, som skulle blifva proportionella.
Det är nog kammaren välbekant, att det ingalunda är blott
från mig och mina politiska vänner, som de anmärkningar jag nu
framställt blifvit gjorda mot den motion, på hvilken konstitutionsutskottets
förslag hvilar, utan att samma anmärkningar hafva gjorts
från helt annan politisk ståndpunkt, senast från en utmärkt man,
tillhörande den moderata högern, som utan vidare betecknat detta
förslag såsom en sb en reform.
Men man torde knappast behöfva åberopa andra auktoriteter
mot utskottet af år 1906 än utskottet af år 1904 och af år 1905.
Då yttrade konstitutionsutskottet, att tillämpning af den proportionella
valprincipen vid val till Första Kammaren förutsätter eu
fullständig omgestaltning med afseende å grunderna och sättet för
kammarens bildande. En fullständig omgestaltning — det är således
hvad den proportionella valprincipens tillämpning på Första
Kammaren förutsätter. Det är då tydligt, att när utskottet icke
föreslagit den fullständiga omgestaltning, som är förutsättningen
för det proportionella valsättet härvidlag, det icke heller har föreslagit
något proportionellt valsätt i verklig och äkta mening.
Jag har härmed genomgått de hufvudpunkter, i hvilka utskottets
förslag skiljer sig från Kungl. Maj:ts.
Jag vet väl, att uti denna kammare torde finnas många sympatier
för den modifikation af proportionalismen, som utskottet nu
föreslagit, men mig förefaller det, som om hvar och en borde kunna
förstå, att någon vidare anklang ute i landet lärer icke heller detta
förslag kunna påräkna. Det kan, tror jag, icke för någon vara en
hemlighet, att under de sista månaderna den mening, som allt mer
oförtydbart framträder i landets olika delar, påtagligt visat stor
anslutning till regeringens förslag, under det proportionalismen
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 42
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
aj den
politiska rösträtten
m. m.
(Torts.)
vare sig i sin förra eller nuvarande gestalt icke har att påräkna
någon anslutning.
Jag vet väl, att man har angripit mig och äfven mina politiska
vänner för den åsikt jag till statsrådsprotokollet uttalat, att
landet behöfver en snar rösträttsreform, och jag vet också, att man
sökt stödja detta angrepp särskildt därpå, att jag under tvenne
föregående riksdagar med min röst och mitt ord bidragit till ett
dröjsmål med rösträttsreformen, som då, menar man, kunde hafva
genomförts på proportionell grund, om Andra Kammaren slutit sig
till den Förstas mening. Det är för mig icke svårt att förklara
hvad man sålunda velat göra till en motsägelse, men det är kanske
en liten smula grannlaga att göra det, emedan det svårligen kan
ske utan att yttra meningar, som för många i denna kammare
skulle kunna synas mindre angenäma och till och med sårande.
Och att åstadkomma en sådan verkan är för mina önskningar
fjärran både i allmänhet och särskildt i dag. Emellertid synes det
mig, som om jag dock borde äga en viss rätt att få afgifva en
sådan förklaring. Kammaren kan ju åhöra den med den tanke,
att det är jag, som är besjälad af en förvillad och irrande fördom,
och att således i den åsikt, jag framställer, och hvilken kanske
helt och hållet strider mot denna kammares mening, ligger endast
ett sådant uttryck af fördom och irring. Det blir ju i alla fall
för mig ett rättfärdigande, i fall herrarne måste erkänna, att jag
från min ståndpunkt, den må vara så felaktig som helst, har handlat
konsekvent.
Hufvudpunkten, mine herrar, är den, att jag icke har den uppfattningen,
att i de stora politiska, landsviktiga frågorna de båda
kamrarne, den Första och den Andra, böra äga fullkomligt samma
betydelse; jag tror, att Andra Kammaren bör äga större betydelse
än den Första. Det är tydligt, att om man har en sådan åsikt,
kan man ju med skäl, då ett stort politiskt landsviktigt förslag
framlägges, som kommer nytt och opröfvadt och så småningom måste
diskuteras och vägas, och när man vidare kommer till det resultatet,
att detta förslag innebär ett olyckligt sätt för en stor frågas
lösning, då kan man väl, säger jag, anse sig hafva rätt att söka
få det utslag, som landet i val till Andra Kammaren gifver. Men
det är kanske från en sådan ståndpunkt icke någon inkonsekvens
att, sedan landet i val till Andra Kammaren har gifvit sin mening
till känna, man då säger: nu synes det, som om den sista stötestenen
borde vara undanröjd; en snar rösträttsreform hafva vi ofantligt
länge behöft; nu får och bör den icke längre fördröjas. Denna
mening, att Andra Kammaren bör hafva större betydelse, att dess
ord bör tillerkännas en större vikt vid afgörandet af stora politiska
frågor, denna mening står jag nog icke ensam om, och det är väl
fråga, om icke bra många af denna kammare för sig själfva erkänna,
att så måste det nog vara. Det är en sak, att det heter i
grundlagen, att båda kamrarne hafva lika makt och myndighet,
Måndagen den 14 Maj.
43 N:o 48.
det vet jag val, men en annan sak är, huru pass mycket inflytande,
hur stor vikt och betydelse i de politiska frågornas afgörande
och bringande till lösning den ena eller andra af representationens
afdelningar skall äga. Uti intet land, som äger ett
öfverhus, till hvilket folket ser upp, har det någonsin betraktats,
mig veterligt, såsom ett tillbakasättande af detta öfverhus att
säga: må det föreslå modifikationer, må det söka att få de politiska
frågorna vederbörligen utdebatterade och sedda från alla
sidor, men må det, när så skett, också inse, att det kommer en
tidpunkt, då frågornas lösning icke längre kan eller bör fördröjas.
Den mening jag här utvecklat kunde således i en liknelse uttryckas
så, att det är nog Andra Kammaren eller underhuset det tillkommer
att se till, att klockan går; Första Kammaren eller öfverhuset
tillhör i de stora politiska frågorna att se till, hvad klockan
är slagen. Man kan tycka, att detta är en mager uppgift, men
erfarenheten från alla tider visar, att den icke är lätt att fylla.
Innan Första Kammarens ledamöter skrida till afgörande i
frågan, ville jag vördsamt bedja och hemställa till dem alla, att
till sig ställa den frågan: Hvem gagnas af ett ytterligare uppskof,
ett vidare dröjsmål med rösträttsfrågans afgörande? Jag tror det
blir bra svårt att finna ett svar, som kan visa oss någon, som har
gagn af ett sådant dröjsmål. Hvad som däremot till denna fråga
ytterligare bör läggas är denna: Hvad skada åstadkommer ett ytterligare
dröjsmål? Och jag vill då fråga herrarne, om efter en så
lång tid, efter väntan under så många tiotal af år på den politiska
rösträtt, som tillfallit andra folk långt före detta, det verkligen
kan vara annat än till skada att nu ytterligare åstadkomma uppslitande
strider inom vårt folk, åstadkomma ett uppoffrande af kraft,
som vi så oändligt väl behöfva för andra positivt fruktbärande
ändamål. Men om det skall ske, då måste ju dock, det böra vi
förstå alla, striden fortsättas och kämpas till slut. Om kammaren
behagade att göra sig dessa bägge frågor: hvem gagnar ett uppskof
och hvad skada åstadkommer ett dröjsmål, då är jag förvissad om
att kammaren icke skulle sluta till vare sig sitt förstånd för de
öppendagliga följderna af en anslutning till det af konstitutionsutskottet
framlagda förslaget eller sina hjärtan för de mångfaldiga
bönfallande förhoppningar, som i denna stund rikta sig till Första
Kammaren, hvilken nu har afgörandet i sin hand.
Jag anhåller om kammarens bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Herr Blomberg: I ett afseende sammanfaller helt visst den
uppfattning, som gjort sig gällande hos hans excellens statsministern,
fullständigt med den, som jag hyser, nämligen att här står
striden och här gäller frågan om valet emellan Kungl. Maj:ts proposition
och konstitutionsutskottets förslag i dess hufvudsakliga
delar. Det är dessa tvenne motsatser, hvilka nu ställas emot hvarandra.
Hans excellens statsministerns yttrande gick ut på en kri
-
Om utsträckning
af den
''politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 44
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rosträtten
m. m.
(Fort®.)
tik af utskottets förslag och försvar för regeringens. Det torde
därför också ursäktas mig, om jag i det yttrande jag nu skall afgifva
inskränker mig till att följa honom på den väg, som han
har anvisat. Det blir då i viss mån en omvänd ställning, som jag
kommer att intaga; jag skall försöka att försvara konstitutionsutskottets
framställning och dess förslag i olika delar och på samma
gång skall jag begagna tillfället att kritiskt belysa Kungl. Maj:ts
förslag i de stycken, där detta lämpligen kan ske i samband med
försvaret för utskottets synpunkter, under det att jag för öfrigt
hänvisar till utskottets motivering.
Innan jag öfvergår till detta, vill jag emellertid förutskicka eu
för frågans belysning ganska väsentlig erinran. Såsom eu underströmning
i hans excellens’ yttrande kunde skönjas samma mening,
som förut uttalats af hans meningsfränder, Andra Kammarens reservanter,
i deras reservation till utskottets betänkande, att det nämligen
skulle ligga ett så stort företräde hos Kungl. Maj:ts förslag härutinnan,
att det skulle vara grundadt på en omsorgsfull och noggrann utredning,
som endast kunnat af en regering verkställas. Jag vill i
afseende härå göra den frågan: Hvar finnas dessa noggranna pröfningar
och omsorgsfulla utredningar, på hvilka det kungl. förslaget
skulle vara baseradt? Förgäfves har jag sökt dem i Kung!.
Maj:ts proposition och förgäfves har jag sökt dem på annat håll.
Men däremot förefinnas verkliga utredningar och noggranna pröfningar
med hänsyn till det förslag till frågans lösning, hvilket
konstitutionsutskottets hemställan innehåller. Kungl. Maj:ts föregående
statsråd hafva åstadkommit eu sådan utredning i fråga om
valsättet och likaledes framlagt fullständigt motiverade förslag till
grundlagsbestämmelser med tillämpning af det proportionella systemet
i fråga om Andra Kammaren samt till därmed förbunden vallag,
och dessa förslag hafva varit föremål för konstitutionsutskottets
granskning, pröfning och bearbetning vid föregående riksdagar.
På hvilkendera sidan föreligger sålunda, det frågar jag, det bästa
underlaget af verkställda utredningar och noggrann pröfning? Det
är sant, att Kungl. Maj:t har tillgodogjort sig de föregående utreda
ngarne och förslagen i afseende å formuleringen af en del
paragrafer, hvarvid endast återgifvits de förslag, som förut utarbetats
och närmare pröfvats genom konstitutionsutskottets arbeten.
Men jag vill ännu en gång betona, att det ligger ett minst lika
dugligt underlag till grund för utskottets hemställan som någonsin
för det kungl. förslaget. Man kan visserligen säga, att i en
punkt har icke någon förberedande utredning blifvit åvägabragt
i afseende å utskottets förslag; detta skulle vara i fråga om valen till
Första Kammaren. Men jag tror icke att, med afseende å dessa val,
någon sådan utredning med den begränsning frågan nu erhållit erfordras,
att man därigenom skulle kunna skaffa sig något stöd för
den meningen, att ett antagande af utskottets förslag skulle medföra
något uppskof för frågans afgörande utöfver det, som är nödig:
Måndagen den 14 Maj.
45 N:o 48.
i fråga om det kungl. förslaget, nämligen det uppskof, som behöfves
för ytterligare pröfning af den speciella Tallagen. Den pröfningen
torde icke hafva större omfattning eller mera djupgående betydelse
än att den bör kunna slutföras utan större tidsutdräkt; den pröfningen
måste föregå det definitiva antagandet af Kungl. Majrts
likaväl som af utskottets förslag.
Härmed har jag, som jag tror, i själfva verket äfven bemött
hela den vidlyftiga argumentation, som är uppbyggd på orden
»en snar lösning», hvilka ord man sökt gifva den innebörd,
att det skulle vara ett nödtvång att taga Kungl. Maj:ts förslag,
om man snart vill lösa frågan. Jag håller nämligen före, att
frågan kan lika snart lösas enligt utskottets förslag, som den
kan lösas på det af Kungl. Maj:t anvisade sättet. Men jag vill
tillägga något och det är, att man icke blott bör se till, att frågan
snart får sin lösning, utan äfven att den löses på ett sätt, som
kan synas i någon mån godt och tillfredsställande för dem, hvilka
hafva pröfningen sig anförtrodd; och då vågar jag göra gällande
att utskottet haft goda skäl för den meningen, att frågan löses
tryggare för landets framtida utveckling samt säkrare och bättre,
om man följer den väg utskottet angifvit, äu om man följer den,
som Kungl. Maj:t för oss utstakat.
Jag skall nu med några ord besvara de invändningar, som af
hans excellens gjordes mot utskottets förslag. Dessa invändningar
voro dels gamla och flera gånger bemötta, dels nya, då det gällde
ämnen, som icke varit föremål för debatt inom kamrarna.
Hvad de förra beträffar, gällde de frågorna om rösträttens omfång
och om fordran på direkt skatt till staten såsom villkor för
rösträtten. Detta ämne har förut varit föremål för behandling
inom denna kammare och alla de invändningar, som af den högt
ärade talaren blifvit framställda, ha bl Hvit förut gendrifna, och
Första Kammaren har funnit sig fullkomligt oförhindrad att endräktigt
ansluta sig till den meningen, att denna skatteplikt är ett
naturligt villkor, som man uppställt och som bör bibehållas. Ty
det är icke något villkor, som innebär fordran på census, utan det
är i själfva verket här icke fråga om någonting annat än en art
af diskvalifikation, som fogats till dem, som i samma paragraf
redan förut äro upptagna och af Kungl. Maj:t godkända. Villkoret
innebär i själfva verket ingenting annat än att de personer, som
måst fri tagas från en skyldighet, hvilken eljest åligger landets
vuxna medborgare i allmänhet, synas icke böra tillerkännas politisk
rösträtt. Det är, som sagdt, helt enkelt en diskvalifikation för
dessa, som måste formligen befrias från skatt — visserligen af eller
genom kommunal myndighet, men af en myndighet, hvilken i alla
händelser handlar efter lagbestämmelser och under det ansvar, som
dess uppgift och ställning medföra.
Jag skall härefter blott i korthet nämna några ord om åldersbestämmelsen.
Det kan ju anses vara en smaksak, om man fixerar
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 46
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. in.
(Forts.)
{Måndagen den 14 Maj.
åldern ett år tidigare eller senare, men Första Kammaren har redan
förut bestämdt ansett, att man hör fordra en så pass stor mogenhet
hos den, som skall utöfva politisk rösträtt, att denna mognad
förutsätter uppnådda 25 år. Af de skäl, som tidigare och nu häremot
blifvit anförda, finner jag intet af natur att motbevisa denna
kammares uppfattning eller göra dess äldre önskningar betydelselösa;
men man kan möjligen anse, att man här skulle ha Tcunnat stanna
vid ett års lägre ålder. För min del tror jag dock icke, att kammaren
är böjd för att göra eu sådan eftergift.
Jag öfvergår nu till frågan om valsättet, i afseende å hvilket
hans excellens har framhållit, att det proportionella valsystemet
visserligen innebär en idé, som till en början vunnit mycken anslutning,
men att sedermera, när idén blef föremål för en grundligare
diskussion, som riktade sig på dess praktiska genomförbarhet,
den skulle hafva förlorat sin styrka och dess anhängare fallit
ifrån. Jag tror för min del icke att denna idé under dess utveckling
visat sig äga en så svag innebörd. Den har framkommit såsom
eu ny tanke, en föga bearbetad tanke och därför har den stött
emot gamla föreställningar, men den har faktiskt såväl inom teorin
vunnit allt bestämdare och varmare anslutning som otvifvelaktigt
äfven år efter år alltmera erkännande uti den praktiska politikens
lif, ehuru naturligtvis den nya tanken haft att kämpa mot bestående
regler och dessas tillämpning, som lagt hinder i vägen för
idéns praktiska pröfvande. Hvad nu förhållandena hos oss angår,
så tror jag sannerligen icke, att det är på grund af inläggen uti
diskussionen, som man har kommit till den ståndpunktiuppfattningen
som särskild! höstvalen till Andra Kammaren förra året i någon
mån angifvit. Jag förmenar snarare, att det utslag, som dessa val
gåfvo, berott på eu alltför lättvindig pröfning och granskning af
metoden och på en alltför ensidig behandling af densamma från
deras sida, som ville den till döds.
Herr statsministern nämnde sedan, att konsekvensen af den
proportionella valmetodens antagande skulle blifva införande af
enkammarsystem. Jag förstår sannerligen icke hvad dessa ting
hafva med hvarandra att skaffa. Om man vill bygga folkrepresentationen
på enkammarsystem, kan visserligen den proportionella
valmetoden blifva ännu nödvändigare eller ett ännu mera behöflig!
medel mot att majoriteten fullständigt kan förtrycka minoriteten.
Men äfven om man bygger folkrepresentationen på ett tvåkammarsystem,
lärer väl i alla händelser den proportionella valmetoden
komma att lämna samma goda utslag, nämligen att majoriteten hvarken
på det ena eller andra hållet kommer i tillfälle att utöfva ett
dylikt förtryck; detta är också grunden, hvarför man velat tilllämpa
denna metod äfven i tvåkammarsystemen. Med afseende å
det af utskottet förordade proportionella valsättet må endast erinras,
att det skipar rättvisa mellan och likställer alla valberättigade
och att det bereder minoriteterna något inflytande vid sidan af
Måndagen den 14 Maj.
47 N:o 48.
majoriteterna. Det af Kung!. Maj:t föreslagna valsättet erkänner
däremot majoritetens hänsynslösa öfvervälde och är förbundet med
en valkretsindelning, som tillförsäkrar städernas befolkning oskäliga
fördelar framför landsbygdens och som otillbörligt gynnar
storstäderna på de medelstora städernas bekostnad.
Jag kommer nu öfver till den nyhet, som ingår i konstitutionsutskottets
föreliggande förslag, nämligen proportionella val
äfven till Första Kammaren. Därom har den högt ärade talaren
anmärkt, att detta skulle vara endast ett skenförslag, reformen
skulle vara blott en skenreform, hvilken, som han uttryckte sig,
endast skulle hafva benämningen »proportionellt valsätt». För min
del förstår jag icke, huru man kan våga ett sådant påstående. När
proportionellt valsätt fullständigt införes i afseende å de valkorporationer,
som hafva att utföra valet, så är valet proportionellt
och så har det också förvisso alltid betraktats. Jag vill erinra
om att vi äga ett föredöme för detta valsätt, ett af de äldsta som
vi känna, nämligen det proportionella valsystemet med afseende å
det danska landstinget. Detta valsystem är just begränsadt till
de valkorporationer, som hafva att utse landstingets medlemmar;
dessa välja proportionellt. Men i dessa väljande kollegier
ingå till öfvervägande del väljare, som äro utsedda genom majoritetsval
och alls icke proportionellt. Men ingen har hittills mig
veterligt vågat förneka, att det danska landstingets valsystem är
byggdt på proportionella val.
Sedan nämndes särskild! utskottets motivering vid föregående
riksdagar såsom mördande för förslaget om proportionella val till
Första Kammaren. Jag tror knappast, att man så kan utlägga
denna motivering, om man läser den rätt. Jag menar nämligen,
att man måste bemärka, att det var ett helt annat valsystem, som
då ifrågasattes. Det var ett valsystem, som öfverlämnade valen
åt helt andra korporationer och sålunda omskapade själfva grunden
för Första Kammarens bildande. Det var ett sådant system,
som utskottet under inga villkor kunde godkänna. Vill man rätt
läsa utskottets nu gjorda framställning, skall man finna, att det
är just därför, att årets förslag kunnat framställas utan att rubba
dessa valkorporationer, hvilka vår grundlag hittills erkännt och
fortfarande upprätthåller, som man ansett sig kunna föreslå det
proportionella valsystemet äfven i fråga om Första Kammaren.
Men, säger man, i dessa valkorporationer äro antingen alla svarta
eller alla hvita, så att proportionaliteten måste blifva utan verkan.
Jag undrar just, om den högt ärade talaren äger en sådan kännedom
om de korporationer, om hvilka han talar, att han är berättigad
att göra ett sådant påstående. Jag tror, att han härvidlag
fullkomligt farit vilse, ity att landstingen och stadsfullmäktige
inom sig faktiskt inrymma personer, som representera mycket
skiftande meningar, likaväl som personer, hvilka representera betydligt
skilda intressen i samhället; sålunda äro, enligt min åsikt,
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 14 Maj.
N50748. '' 48
■Om utsträck- dessa korporationer äfven fullt ägnade att kunna med proportioning
af den nena yai bereda en sådan sammansättning åt Första Kammaren,
VattenCCm°m denna kammare kommer att förete en icke oväsentlig skiftning
(Forts.) efter de olika meningar och olika intressen, hvilka där äro representerade.
Jag skall härefter be att få nämna några ord med afseende
på den sista delen af herr statsministerns anförande. Denna var
ju tydligen riktad till kammaren i den ton, som redan vid flera
föregående tillfällen af honom anslagits, såväl i hans yttrande här
i kammaren, som ute vid festbanketter eller då han talat till
uppvaktande beundrare; den innehöll den erfarne statsmannens
varnings- och förmaningsord till denna kammare, att den skall
noga betänka hvad den gör, innan den vågar fatta ett beslut, som
står i strid mot Kungl. Maj:ts proposition och medkammarens mening.
Han fogade därtill det påståendet, att Andra Kammaren
skulle hafva en mycket större betydelse i stora och landsviktiga
frågor än Första Kammaren. Det skulle visserligen vara för Första
Kammaren en lättnad, om den kunde på det viset utan egen
pröfning rätta sig efter de yrkanden, som från regeringens sida
framställas i denna och andra frågor, och om kammaren icke
skulle behöfva vidhålla de åsikter, som den efter moget bepröfvande
kommit till, när Kungl. Ma,j:t och medkammaren äro af annan
mening. Men jag tror icke, att kammarens medlemmar äro redobogna
att på detta sätt kasta ansvaret från sig, utan att kammarens
ledamöter verkligen känna, att de fortfarande lyda under
grundlagens bestämmelser och alltså hafva att bära ansvaret för
Riksdagens beslut i samma omfattning och med samma tyngande
vikt som någonsin Andra Kammaren. Och när denna pliktkänsla
finnes och detta ansvar hvilar på kammaren, då är också därmed
på samma gång sagdt, att kammaren ovillkorligen måste pröfva
denna fråga efter sitt omdöme och icke göra några sådana eftergifter,
i afseende å hvilka kammaren för sin del bestämdt inser
och finner, att de skulle vara farliga och äfventyrliga.
Äfven sades, att Andra Kammaren skulle se till att klockan
går, men att Första Kammaren skulle se till hvad klockan är slagen.
Ja, om jag skulle taga upp den liknelsen, skulle jag betona,
att det tillkommer Första Kammaren att äfven se till, att
klockan går rätt, rätt efter kammarens uppfattning och mening.
Och det är ingenting annat Första Kammaren gör anspråk på uti
sitt deltagande i det offentliga lifvet än att noga pröfva hvarje
föreliggande fråga, så att den blir afgjord på ett sätt, som måste
anses vara det rätta och lända fosterlandet till gagn. Det är ock
dessa synpunkter, som bestämt konstitutionsutskottets arbete och
nu framlagda förslag.
Jag kan också på samma gång besvara de frågor, som till sist
gjordes: Hvem gagnar ett ytterligare uppskof och hvilken skada
följer däraf? Med afseende på den första frågan har jag ju förut
Måndagen den 14 Maj. 49
gifvit det svaret, att antagandet af utskottets förslag icke innebär
något uppskof, utan att detta kan genomföras lika snabbt och i
samma ordning som regeringsförslaget. Men skulle det verkligen
föranleda till uppskof, kan lätt svaras på hans excellens’ fråga:
hvem gagnar det? Jo, det gagnar fosterlandet och uppskofvet påkallas
af att frågan ännu icke är mogen till lösning, utan att ytterligare
undersökning och pröfning behöfves, innan man kan gifva
sig in på en sådan förändring, som nu ifrågasattes. För öfrigt
är jag för min del lifligt öfvertygad om att denna fråga behöfver
en snar lösning därför att man nu har åstadkommit en så häftig
strid om densamma, att krafter däri blifva uppslitna, som skulle
kunna bättre användas. Men det är också eu annan omständighet,
som gör, att jag önskar en snar lösning, den nämligen, att
dessa strider äfven äro ägnade att och faktiskt också visat sig
kunna framkalla mindre vackra yttringar af politisk lifaktighet,
som gifva sig till känna i massornas uppagiterande och olika meningars
förtydande, nedsättande af motståndare och deras syften
-o. s. v. Intet parti torde härvidlag kunna räkna sig till heder
ett i allo godt tillvägagående. Från de faktiska förhållandena kan
man icke bortse, och därför önskar äfven jag en snar lösning och
stridens afslutande.
Sedan frågades: Hvilken skada följer af ett uppskof? Den
frågan är äfven besvarad med hvad jag nyss nämnde — det blir
ingen skada, om utskottets förslag antages, ty då har man vunnit
ett mål, som måste betraktas såsom synnerligen tillfredsställande
■och betryggande. ^ Ingen får längre vänta på den rösträtt han
åtrår, och jag påpekar såsom en viss och gifven sak, att allmän
rösträtt medgifves åt svenska medborgare uti väsentligt samma omfattning
enligt utskottets förslag som enligt Kungl. Maj:ts. Skillnaden
ligger endast därutinnan, att utskottet har ansett, att, då
man öppnar dörren för en så stor mängd af nya väljare, som ännu
äro i offentliga värf opröfvade, man icke kan göra det med gladt
mod, om man icke på samma gång ser till, att man åtminstone
bereder någon säkerhet för att dessa nya väljare icke få fullständigt
öfvervälde öfver de gamla väljarne, så att dessa senare helt
och hållet utestängas från det offentliga lifvets värf och därigenom
arbetet därmed på en gång beröfvas de krafter, som redan
därutinnan äro pröfvade, därtill äro dugliga och i detta värf hafva
lärt sig att lyda pliktens bud och känna ansvarets allvar, under
det att i stället nya skaror, låt vara med de bästa afsikter, med
de bestämdaste syften att verka för fosterlandets väl, men dock
utan erfarenhet, utan öfning, skola få öfvertaga hela värfvet. Utskottets
hemställan innebär sålunda helt enkelt ett förslag, som
går ut på att på samma gång som svenska medborgare i den
största omfattning därigenom tillerkännas rösträttens förmåner,
som af dem eftersträfvas, man också söker sörja för det helas väl,
för hela fosterlandets bästa, — således icke blott för majoritetens —
Första Kammarens Prot. 1906. N:o 48. 4
Jf:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. fn.
(Forts.)
N:o 48. 50
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
och eu nytillkommen majoritets —, utan för allas och särskild!
för minoriteternas rätt.
Med dessa ord anhåller jag om bifall till det förslag, som af
konstitutionsutskottet framställts, men dock med den ändring, som
är upptagen i den reservation, som af mig och några medreservanter
afgifvits med afseende å valperioden för Första Kammaren.
Jag yrkar sålunda afslag å Kungl. Maj:ts förslag och bifall till
konstitutionsutskottets förslag med; den ändring, som innebäres i
den af mig m. fl. afgifna reservationen.
Häri instämde herrar Behm och Svedelius.
Herr vice talmannen: Det torde i själfva verket icke vara behöfligt,
att jag vid detta tillfälle angifver min ställning till den
fråga, som innefattas i den motion, som vid denna riksdag är afgifven
af 30 ledamöter från Riksdagens Första Kammare. Såväl i
år som föregående år har jag undertecknat motioner i samma syfte,
och jag tror, att jag vid föregående riksdagar tillräckligt tydligt
uttalat mig i ämnet och jag har ingen anledning att frångå min
tidigare uppfattning. Tvärtom har senare tiders erfarenhet på många
områden stadgat densamma.
Yi lefva i en orolig tid för landets arbete, det pressas från
många håll och på mångahanda sätt. Svårigheter, som förut ej
varit anade, än mindre till finnandes, lägga sin kalla hand på svenskt
arbete, och om det ock finnes många motståndskraftiga industrier,
så finnes det äfven sådana, som förtröttas i striden och som tvingas
att nedlägga sin verksamhet. Det kallas emellanåt för bristande företagsamhet,
men det är nog ofta så, att för det nutida arbetssättet
fordras vida större ekonomiska resurser, vida mer personlig kraft
än tillförne för att hålla ut. Skulle nu till dessa svårigheter läggas
ovisshet i skatteväsendet, farhågan för oberäkneliga skattebördor, så
är det uppenbart, att arbetsmöjligheterna blifva än mera vanskliga,
och att en hel del af landets industri går sin undergång till mötes,
och påföljderna däraf för vårt lands lugna och framgångsrika utveckling
kunna blifva ödesdigra.
Med dessa eventuella framtidsutsikter står det för motionärerna
som en skyldighet att vidhålla den ställning de i denna fråga
intagit, och många tecken tyda på att sympatierna för deras uppfattning
på senare tider växt ej allenast i denna kammare utan
äfven i medkammaren. Det är sålunda icke ett öfvergifvande af
den intagna ståndpunkten, som föranleder att motionärerna icke i
dag komma att yrka bifall till sin motion. Nej, visserligen icke!
Anledningen är rösträttsfrågans nuvarande läge. Det tränger fram
en ifrig önskan om samling och tillslutning till ett förslag, som
nu föreligger och som i sig innefattar utsikter till en god lösning
af rösträttsfrågan på det sätt, att den proportionella idén skall
tillämpas för båda kamrarna. Detta förslag, som framkommit i
Måndagen den 14 Maj.
51 N:o 48.
Andra Kammaren, och där synes hafva stora utsikter att vinna
tillslutning, har stora sympatier för sig äfven i Första Kammaren.
Men framför allt, mine herrar, detta förslag har inom stora kretsar
af vårt land tillvunnit sig förståelse och anklang och på många
håll en entusiasm, som icke kom den proportionella idén till godo,
då den gällde endast Andra Kammaren. Man hoppas, att med den
proportionella idén som grund för val till båda kamrarna rösträttsfrågan
skall finna en god, en rättfärdig lösning.
Alla vilja ju medverka därtill, att de hittills rösträttslösa
skola i vidaste utsträckning blifva delaktiga af rösträtten, men på
ett sådant sätt, att de hitills röstberättigade icke blifva utestängda.
Skiljaktigheten i åsikter gäller icke principen allmän rösträtt. Den
frågan är redan klar och erkänd. Skiljaktigheten gäller valsättet:
å ena sidan majoritetsvalen, å andra sidan ett sådant valsätt, hvarigenom
alla röstberättigade må kunna gorå sig gällande och erhålla
vederbörligt inflytande vid valen. Detta gäller striden, icke
den allmänna rösträttens princip.
Med den stämning, som sålunda ligger öfver rösträttsarbetet,
med de förhoppningar, som på många håll äro knutna vid dess
framförande, må det icke förvåna, att de 30 motionärerna icke vilja
lägga hinder i vägen för en gynnsam utgång af detta arbete. I
detta allvarliga ögonblick vilja de ej åstadkomma någon splittring.
De stå fast vid sin i motionen uttalade mening, men de komma
ej att i dag rösta bifall till sin motion. Tyngst torde detta vara
för mig, som vid rösträttsdebatten förlidet år uttalade, att jag skulle
rösta mot hvarje rösträttsförslag, som framkomme, utan att därmed
vore förenadt det nu ifrågavarande skattevillkoret. Ja, det
var obetänkt, jag erkänner det. Äfven i politiken rår man icke
fullt om sig själf, man måste äfven där göra offer.
Då jag nu har ordet, ber jag att få uttala en mening, som jag
delar med ett flertal i denna kammare. Det är, att då det i sammanhang
med proportionella val till Andra Kammaren talas om
proportionella val till Första Kammaren, så skall detta tal förstås
därhän, att vi icke anse det böra möta betänkligheter att vidtaga
en sådan begränsning af den nuvarande rösträtten för val af
landstingsman, att därigenom åt tillämpningen af det proportionella
valsättet för Första Kammaren gifves den därmed afsedda effektiva
betydelse.
Slutligen ber jag att få säga, att i fråga om valperiodens längd
konstitutionsutskottets utlåtande tilltalar mig mest, då därigenom
otvifvelaktigt mera kontinuitet och stadga vinnes i kammarens
arbete. Jag håller före, att 6-årsperioder icke lämna lika tillfredsställande
resultat härutinnan. Den senare tidslängden har emellertid
tillvunnit sig stora sympatier, som jag tror, såväl i denna
kammare som äfven af liktänkande i Andra Kammaren. Jag har
redan gjort uppoffring för att medverka till samling i den föreliggande
stora frågan, för snar lösning af densamma. Jag vill i
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 52
Måndagen d«a 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
samlingens tecken och intresse göra det ytterligare offer, att jag
sluter mig till den mening, som af reservanterna är uttalad i fråga
om tidslängden, d. v. s. till 6-årsperioder.
Herr grefve och talman, jag tillåter mig att yrka afslag å
Kungl. Maj:ts proposition och konstitutionsutskottets betänkande
samt bifall till den af herr Blomberg m. fl. afgifna reservation.
Med herr vice talmannen instämde herrar EJcströmer, Hasselrot,
Hedenstierna, LUliesJeöld, grefve Spens och friherre Wrangel
von JBréhmer.
Herr Trygger: I fråga om hvad som här är hufvudsaken,
nämligen rösträttens utvidgning, öfverensstämma Kungl. Maj:ts och
konstitutionsutskottets förslag däruti, att båda genomföra den allmänna
rösträtten. Riksdagens medgifvande i skrifvelsen år 1902
blir således till fullo infriadt såväl med det ena förslaget som med
det andra. Den enda skillnaden mellan de båda förslagen är den
af hans excellens statsministern påpekade, att det i utskottets förslaguppställes
fordran på direkt skatteplikt till staten, medan man
däremot i Kungl. Maj:ts förslag har begränsat sig därhän, att låta
rösträtten gå förlorad, därest åliggande skatteplikt icke skulle fullgöras.
Hans excellens har gjort gällande mot utskottet, att det läge
i den allmänna rösträttens begrepp, att ingen direkt skatteplikt
skulle vara villkor för rösträtten. Jag undrar för min del, om
icke hans excellens är svaret skyldig på den frågan, huru det förhåller
sig med stadgandet om fullgjord skatteplikt såsom villkor
för rösträttens bevarande, huruvida begreppet allmän rösträtt i
det afseendet lättare tillåter ett förslag sådant som det af Kungl.
Maj:t framställda. Enligt min åsikt kommer man ingenstädes med
att uppställa begrepp. Den ene lägger in det i begreppet, och den
andre ett annat. Det ligger i sakens natur, att ett begrepp kan
hafva olika innehåll alltefter hvad den ene eller andre därmed vill
uttrycka. Men hvad som ligger emot Kungl. Maj:ts förslag är,
att det är inkonsekvent och att det i praktiken lätt leder därhän,
att man söker befria massorna från den direkta skatten, för att
icke deras rösträtt skall gå förlorad på grund af underlätet fullgörande
af densamma. För min del anser jag i denna punkt utskottets
förslag hafva företräde framför Kungl. Maj:ts.
Öfvergår jag sedan till den mindre viktiga frågan angående
valsättet, måste jag för min del vidhålla den uppfattningen, att
majoritetsvalen äro förenade med åtskilliga fördelar. Men majoritetsvalen
medföra äfven behof af garantier. För mig, som varit
med om att inom konstitutionsutskottet utarbeta och sedermera
försvara konstitutionsutskottets förslag år 1902, framstår det, såsom
det naturligaste att som en garanti uppställa en närmare utveckling
af den historiska tanken om skillnad mellan stad och land
genom sammanförande med städerna af de stadsliknande samhällena.
Måndagen den 14 Maj.
53 N:o 48.
Därigenom finge man säkerhet, att inom representationen blefve
företrädda alla de olika intressen, erfarenheter och insikter, som
finnas i städerna och på landet. Men denna garanti är afvisad af
regeringen. Den är afvisad af det radikala partiet, den är afvisad
äfven af mina egna meningsfränder. Andra garantier har man
ifrågasatt, men dels äro de icke i och för sig tillräckliga, dels äro
de icke lämpliga, dels äro de icke nog fullständigt diskuterade.
Yill man därför söka bevara någon kontinuitet i det politiska
lifvet, så tvingas man tillbaka till de proportionella valen. Man
tvingas att än en gång undersöka, huruvida de betänkligheter, man
förut mot dem gjort gällande, verkligen äro af den beskaffenhet
att de böra föranleda deras förkastande. Det viktigaste argument,
som jag för min del har haft mot de proportionella valen, har varit,
att de vore ägnade att skjuta åt sidan kandidaternas personligheter
och att minska betydelsen af deras karaktär och deras duglighet,
att de lade makteu i händerna på en valjunta, som bäst
vore betjänad af osjälfständiga representanter och själf lätt utsatt
för obehöriga inflytelser. Och jag vidhåller, att denna uppfattning
varit berättigad, när man granskat de förslag, som framlagts åren
1904 och 1905. Men jag måste också erkänna, att denna anmärkning
förlorat sin udd mot det af konstitutionsutskottet nu framlagda
och antydda förslaget, och detta visar, såvidt jag förstår, att
det icke har varit den proportionella valmetoden, utan sättet för
dess genomförande, som i förevarande afseende gjort den underlägsen
majoritetsvalen.
En annan sak, som ställt mig emot de proportionella valen,
har varit fruktan, att de konservative såsom sitt mål med denna
valmetod skulle uppställa, icke att behärska majoriteten, utan att
framsläpa sin tillvaro såsom minoritet, något som skulle prisgifva
framtiden åt den radikala uppfattningen. Äfven denna anmärkning
är försvagad genom det föreliggande förslaget. Yalkretsarne
äro mindre och såsom sådana också mera lämpliga för ett land som
vårt. Eepresentanternas antal inom hvarje valkrets är följaktligen
mindre. Det duger sålunda icke som i stora valkretsar med ett
större antal representanter att sammansluta sig i små grupper,
för att på det sättet få in eu representant för gruppen, utan det
gäller likaväl som vid majoritetsval att samla de stora massorna
och att sålunda kämpa för ideal, som kunna vara ägnade att begripas
äfven af dessa, med ett ord att kämpa om makten, för att få bestämma
utvecklingens riktning, och sålunda icke nöja sig med att
blott få diskutera, huru denna utveckling lämpligast bör ske.
Man har sagt, att den proportionella valmetoden skulle vara
den enda rättvisa. Eör min del måste jag fortfarande fasthålla
vid mitt bestridande af detta påstående. I och för sig själf är den
proportionella valmetoden icke rättvisare än majoritetsval. Rösträtten
är icke en privaträtt. Deltagandet i statens angelägenheter
skall icke mellan medborgare fördelas efter hufvudtalet, utan den
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Sio 48. 54
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rosträtten
m. m.
(Forts.)
rättvisa, som finnes i fråga om rösträtten, är den rättvisa, som
framgår ur hvad statens bästa kräfver. Det gäller sålunda lika
väl om den proportionella valmetoden som om hvarje annan valmetod,
att den är rättvis, ifall den åstadkommer ett resultat, som
gifver landet den bästa representationen, och den är icke rättvis,
ifall den åstadkommer ett sämre resultat, utan då blir den metod
rättvisare, som åstadkommer ett bättre.
Men om man än icke kan erkänna, att den proportionella valmetoden
är rättvisast i och för sig, är det likväl onekligt, att det
för rättskänslan ligger något tilltalande i denna valmetod. Detta
förklarar, att så många ansett den vara den enda i sig rättvisa, och
detta i sin ordning har varit en naturlig anledning till att den
af de konservativa omfattas med så stor välvilja. Men utgår man
från denna ståndpunkt, kräfver konsekvensen orubbligt, att man också
skall tillämpa proportionalismen på Första Kammaren. Jag tillät mig
år 1904 att uttala detta i kammaren. Det bestreds den gången,
men det bar besannats. Konstitutionsutskottets nu framlagda förslag
är, såvidt jag förstår, det bästa bevis för att jag både rätt.
Konstitutionsutskottet bar emellertid begränsat tillämpningen af den
proportionella metoden till att gälla de kommunala valkorporationerna,
och för min del måste jag tacka utskottet för denna begränsning,
ty frågan, huruvida dessa valkorporationer själfva skola väljas
proportionellt eller icke, är ett spörsmål, som icke tillhör det politiska,
utan det kommunala rättsområdet.
Som berrarne se, bar vid den granskning, som jag underkastat
konstitutionsutskottets förslag, resultatet blifvit ett annat och långt
fördelaktigare för de proportionella valen än det resultat, som granskningen
af tidigare förslag i denna riktning medfört. Och för min
del anser jag, att utskottet är värdt all erkänsla för det arbete,
som utskottet bar nedlagt på förslaget. Hade jag emellertid nu
liksom i rösträttsfrågans tidigare skeden att afgöra huru en rösträttsreform
lämpligast borde genomföras, skulle jag likvisst fasthålla
vid majoritetsvalen. De äro enligt min mening enklare, klarare,
folkligare, mera öfverenstämmande med den hittills gällande
rätten, och de äro fullt förenliga med de garantier, som fordras för
att tillgodose alla berättigade intressen. Men jag säger som den
siste högt ärade talaren: läget bar förändrats. Det gäller icke
längre, huruvida man bör lösa rösträttsfrågan på det eller det
sättet, utan det gäller att välja mellan Kungl. Maj:ts förslag och
konstitutionsutskottets förslag. Då har jag å ena sidan Kungl.
Maj:ts förslag, stödt af hans excellens statsministerns »pseterea
censeo», uppburet sannolikt af en majoritet i Riksdagens Andra
Kammare, men framför allt af dem som betrakta den allmänna
rösträttens genomförande såsom början till nya strider på den politiska
och kommunala lagstiftningens områden, ett förslag som utan
vidare öfverlämnar på en gång all makt till dem, som äro främmande
för dess användande. A andra sidan har jag konstitutions
-
Måndagen den 14 Maj.
55 X:o 48.
utskottets förslag, som öppnar dörren på vid gafvel för alla röst- Om uMräckrättslöse
män, hvilka rimligtvis kunna göra anspråk på rösträtt,
men samtidigt söker — märk noga: det är blott ett försök — be- räUen^m. m.
reda möjlighet för dem, som sitta inne med insikt och erfarenhet (Forts.)
i allmänna värf, att åtminstone få deltaga i de nya representanternas
politiska uppfostran. Inför ett sådant val, huru svårt det
än är, måste mina betänkligheter mot den proportionella valmetoden
vika. Vid ett sådant val bjuder min plikt mig att ställa
mig på deras sida, hos hvilka jag eljest funnit den enligt min
mening riktiga uppfattningen af samhällets behof. Min ovisshet
i fråga om de proportionella valen offrar jag för min fasta öfvertygelse,
att rikets väl kräfver, att alla, som anse utvecklingens
godhet och bestånd hafva värde ej mindre än dess snabbhet, sluta
sig enigt samman. Rikets väl fordrar, att vi med kraft värna
hvad inom samhället synes oss förtjänt af att bibehållas, äfven om
därmed klockan skulle vara slagen för den ene eller andre, och
icke minst till deras bästa, hvilka genom denna stora rösträttsreform
beredes tillfälle att i nyttiga gärningar visa, att de tänka
högt ej blott om sig själfva, utan äfven om fosterlandet och dess
framtid.
Herr grefve och talman! Jag hade kunnat uteslutande åt den
förseglade sedeln anförtro mitt votum, men jag har yttrat mig för
att inför vårt folk åtaga mig min andel i ansvaret, därest kammaren,
såsom jag nu yrkar, afslår Kungl. Haj:ts förslag och bifaller
den af herr Blomberg m. fl. afgifna reservation.
Herr Benedicks: Till följd af de siste ärade talarnes anfö
randen
kan jag lyckligtvis inskränka mitt eget ganska betydligt,
då jag i hufvudsak öfverensstämmer med dem.
Men det är en sak, som efter min tanke ännu icke blifvit
tillräckligt framhållen, och det är rörande riksdagsordningens lista
paragraf, som af hans excellens statsministern citerades. Han citerade
den såsom stöd för sitt förslag. Ja, men han omnämnde
därvidlag icke med ett ord en annan paragraf, som är alldeles egendomlig
för Sverige, som icke återfinnes i någon annan fullt själfständig
stat. Jag menar de gemensamma omröstningarna. Genom
denna institution, som vårt land har att tacka för så mycket godt,
har genom en enkel, redig behandling en mängd ärenden kunnat
lösas på ett sådant sätt, att jag tror, att alla få medgifva, att denna
anordning hittills har fungerat på ett tillfredsställande sätt. Men
huru skulle det vara, ifall man antoge Kungl. Maj:ts förslag och
bibehölle de gemensamma voteringarna? Genom den homogenitet,
som skulle uppstå i Andra Kammaren, vore det alldeles bestämdt
att förutse, att det icke kunde gå såsom hittills, utan Första Kammarens
myndighet skulle lida ett bestämdt afbräck, och detta icke
blott i de gemensamma voteringarna, som röra ekonomiska förhållanden.
Genom den makt, som då skulle tillkomma Andra Kam
-
N:o 48. 56
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 14 Maj.
maren i ekonomiska frågor, skulle dess maktställning ovillkorligen
komma att ökas äfven uti andra, mycket viktigare frågor. Ty
hotelser om högre skatter, om andra skatter skulle verka såsom en
så bestämd tumskruf, att det skulle komma att lända hela riket
till obotlig skada. Det skulle blifva ett fullständigt enkammarsystem
åtminstone i det afseendet. Men se då på Norge, se på Bulgarien,
på Serbien, på Grekland, huru hafva dessa länder skötts
med sitt enkammarsystem? Enligt hvad jag tror så, att den, som
närmare känner förhållandena, måste erkänna, i hög grad olyckligt.
Huru lagarne kunna förändras, så att de obotligt skada arbetet
inom landet, därpå visar ju särskildt Australien ett mycket upplysande
exempel. Där har utvandringen ökats betydligt, ty jordbruket
kan icke skötas som förut, industrien måste nedläggas o. s. v.
Och hvarför? Jo, den lagstiftande makten har lagt sig ombord
med de omständigheter, som reglera arbetet, ja, det har gått så
långt, att en bestämd dagaflöning där har bestämts af parlamentet.
Så skulle det äfven komma att gå bär, om det af Kungl. Maj:t
framställda förslaget skulle antagas och de gemensamma voteringarna
äfven därefter bibehöllos. Yi hafva, som nämndt, denna institution
att tacka för så mycket godt. Jag vill blott påminna om alla
de framsteg,, som gjorts under de senaste årtiondena, om skyddet
för våra näringar, om omorganisationen utaf vår armé och om nyskapandet
af var flotta. Eör allt detta hafva vi denna lyckliga
anordning att tacka, ty annars hade det icke gått så väl.
Då jag således icke kan vara med om Kungl. Maj:ts förslag,
jag särskildt framhålla, att jag icke heller kan vara med om
den utaf den motionär, på hvars förslag konstitutionsutskottets hvilar,
omnämnda nedsättningen uti den kommunala rösträtten. Det borde,
såsom en annan talare förut omnämnt, väl vara full rättvisa äfven
därvidlag. Yore det då rättvist, att uti den viktiga funktion, som
kommunalstämman äger att utöfva, icke industrien, som det här
särskildt gäller, skulle få utöfva sin rätt? Redan nu är rösträtten
där så nedsatt, att det blott behöfves ett ganska litet antal af arbetare
för °att rösta ikull hela antalet fyrk, som rörelsen i sin helhet
vid mången fabrik äger. Hvad kommer följden att blifva, ifall
detta skulle antagas i sin helhet? Jag är rädd för att det blefve
samma förhållande som uti de länder, jag nu omtalat.
Då det nu icke är annat val än emellan Kungl. Maj:ts förslag
och konstitutionsutskottets, så måste jag, ehuru icke med gladt
bjärta, rösta för bifall till konstitutionsutskottets förslag.
Herr Tamm, Hugo: Eör min del kommer jag att sluta mig
till den, på grund af ett inom Andra Kammaren väckt förslag,
vid utskottets betänkande fogade reservation utaf herr Blomberg
m. fl. Jag skall anhålla att i den största korthet, som det är mig
möjligt, angifva skälen för denna min ställning.
Lyssnar man nu till allt det tal, som nu för tiden i denna
Måndagen den 14 Maj.
57 Nto 48.
fråga förekommer, så får det för den ytlige betraktaren ett utseende,
som om det här verkligen gällde en strid emellan fördom och frisinthet,
emellan ålderdomlig återhållsamhet och ungdomligt framåtskridande.
Jag tror, att denna syn på tingen icke är den rätta.
Yi äro ju nämligen, kan man säga, helt sams om hufvudsaken,
nämligen därom, att principen om allmän rösträtt skall fastslås.
För min del kan jag säga, att jag biträdt denna åsikt ingalunda
ovilligt, utan jag har gjort det af full öfvertygelse, och detta därför,
att jag så starkt känner behofvet för Sveriges folk att sluta
sig tillsammans och varda ett folie. Jag är öfvertygad därom, att
man genom den allmänna rösträttens införande åtminstone har gifvit
ett starkt handtag åt den förhoppning, vi alla hysa, nämligen att
ansvarskänslan för Sveriges öden skall allt djupare och djupare växa
nedåt och allt mer och mer allmängöras. Jag ville så gärna, om
jag kunde, få lyfta denna fråga ut ur kammarpolitikens, maktbegärets
och partistridernas dy och få den till en verklig nationell
fråga.
Herr statsministern ställde en vädjan till kammaren, att vi
skulle öfvergifva den ställning, som vi intagit som princip. Emot
den princip, som är oss dyrbar och som vi och äfven han bekände
vara rättvis, har han egentligen ställt det, att den skulle innebära
eu del praktiska olägenheter. Jag vågar ställa en bön till honom,
om han har en känsla för behofvet af en nationell samling, att
han ville gifva ett erkännande åt principen och genom att söka få
bort dess olägenheter åstadkomma en sådan samling. Då skulle
mycken tacksamhet tillfalla honom från Sveriges folk.
Det är således icke en strid om principer, hvarom här är fråga,
utan här gäller frågan endast valsättet; majoritetsval eller proportionella
val. Dessa proportionella val hafva efter min uppfattning
intet att göra med radikalism eller konservatism. Jag behöfver
härför icke åberopa, att åsikten om deras företräde delas utaf många
framstående statsmän i Europa, hvilkas vidtsynthet och frisinthet
aldrig någonsin blifvit dragna i tvifvelsmål. Men jag kan hänvisa
på att såväl här som i utlandet har denna fråga, hvilket äfven
herr statsministern erkände, framkommit ifrån och sedermera praktiskt
utarbetats just utaf sådana män, hvilka haft och ännnu hafva
en halfofficiell hallstämpel för frisinne. Jag kan således icke för
min del finna, att denna fråga kan sägas vara en konservativ fråga,
som man kastar såsom en partifråga emot oss.
Jag skall icke heller nu upptaga till bemötande de skäl, som
af våra motståndare äro framförda, ja, jag skall icke heller taga
upp de skäl, som tala för det proportionella systemet. Men jag
skall dock be att i korthet få sammanfatta hufvudskälen för proportionalismen,
sådan jag ser dem.
Yi, som äro varma anhängare af detta system, se uti detsamma
en garanti. Jag menar icke en sådan garanti, som skulle mer eller
mindre gradvis försöka att neutralisera själfva rösträttsutvidgningen,
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Nso 48. 58
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forte.)
utan vi se däruti en garanti för att rösträtten verkligen skall blifva,
icke blott till namnet, utan äfven till gagnet, allmän, en garanti
för att valen skola hunna gifva ett verkligt och riktigt resultat med
afseende å de olika strömningar och de olika intressen, som röra
sig inom Sveriges folk. Detta är dess stora betydelse efter min
uppfattning, och den är icke heller af någon jäfvad.
Jag skall också för min del erkänna, att med denna metod
verkligen äro förenade visst icke stora, men dock några praktiska
olägenheter. Metoden är icke så enkel till synes som majoritetsvalen.
Men, mina herrar, icke får väl enkelheten vara den högsta
fordran, man ställer på ett valsätt. Den uppväges oändligt mycket,
om man kan få ett sant och verkligt resultat af detsamma, och ur
valen framgår en verklig och en rättvis representation.
Då svaras: javäl, men dessa proportionella val äro ju redan ett
utdömdt system: svenska folket har talat och vid de sista valen
till Andra Kammaren sagt: »vi vilja icke veta af proportionalismen.»
Ja, vore jag verkligen fullt öfvertygad om den saken, så skulle
nog frågan kanske för mig äfven ställa sig i en annan belysning.
Ty jag delar verkligen, utan att gifva mig in uti frågan om kamrarnes
maktställning, den öfvertygelsen, att Första Kammaren ensam
icke bör försöka och icke heller kan påtvinga det svenska folket
ett valsätt, som det icke vill veta af. Men jag kan å andra sidan
ingalunda, erkänna, att denna fråga genom de senaste valen på något
sätt är slutligt afgjord. Det var nämligen icke endast denna fråga,
det gällde, när valen försiggingo. På sin allra högsta höjd kan man
medgifva, att de senaste valen till Andra Kammaren voro ett utslag
af att det i fjol framlagda förslaget till proportionella val icke
godkändes. Men om det förslaget är det icke fråga i år, utan i år
har framlagts ett nytt förslag, beröfvadt den mörka färgtonen
af ett förstakammarförslag, hvaraf våra motståndare sökt slå
mynt; det har kommit från Andra Kammaren. Detta förslag
har ock visat, att man kan undanröja en af de stötestenar, på
hvilka förslaget förra gången föll, nämligen att valen endast skulle
gälla Andra Kammaren. Det andra, som nu är tillagdt, är, att man
hänvisar till en metod, som enligt hvad jag vågar säga nu, när det
gäller valmännnen, i enkelhet icke lämnar just någonting öfrigt att
önska. Men om man tager detta förslag, är ju i och med detsamma
den frågan ställd till Första Kammaren: vill Första Kammaren,
om jag så får säga, taga risken af att antagligen få sin sammansättning
något förändrad? Därpå svarar jag: ja, det gör jag och
gör det utan tvekan. Jag har, mina herrar, tämligen mycket legat
inne i riksdagslifvet, jag har tämligen mycket arbetat inom utskott,
så att jag anser mig kunna bedöma, hvad verkan en divergerande
förändring af kamrarnes politiska åskådning, hvaraf tecken redan
försports, skall komma att hafva. Vår grundlag och riksdagsordning
hafva det egendomliga uti sig, att de förutsätta ett samarbete
emellan bägge kamrarna. Tager man nu och så att säga radika
-
Måndagen den 14 Mai.
59 Nso 48.
liserar Andra Kammaren, men bibehåller Första Kammaren oförändrad
i sitt skaplynne, så befarar jag, att samarbetet blir ondt,
att det måste uppkomma slitningar emellan bägge kamrarna, och
min öfvertygelse är, att därutur icke kommer att framgå något
lyckligt resultat för det hela.
Med denna syn på tingen, måste jag biträda det förslag, som
reservanterna, herr Blomberg m. fl., framlagt. Jag vill endast i
anslutning till hvad herr vice talmannen anförde säga, att då jag
således biträder detta förslag och då jag för min del lägger min
röst till för att bringa det till seger, detta å min sida sker med
den alldeles bestämda uppfattningen och förutsättningen, att det
förslag, som föreligger, till förändring af den kommunala rösträtten
i afseende å landstingsmannavalen också i sinom tid blir verklighet
och af denna kammare antaget.
På dessa i korthet anförda skäl och under denna bestämda
förutsättning, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till den
utaf reservanterna, herr Blomberg m. fl. afgifna reservationen.
I detta anförande instämde herrar Afzelius, Almgren, Anderson,
Albert, Andersson, Per Johan, Berggren, Björklund, Boman, Boström,
N. Johan, Carlberg, Cederberg, Dieden, Enhörning, Fahlén, Grundberg,
Herdin, Kinberg, Lovén, von Oelreich, Olsén, Petri, Rydberg,
Rylander, Bandqvist, Bandivall, von Stapelmohr, Bwartz, Söderberg,
Sörensson, Tamm, Per Gustaf, Unger, Walldén, West er och Åkerberg.
Herr Sjöcrona: Naturligtvis vidhåller jag de åsikter i fråga
om rösträttsfrågans lösning, åt hvilka jag gifvit uttryck uti mina
motioner såväl vid innevarande riksdag som vid 1905 och 1904
års riksdagar. Jag beklagar lifligt, att Första Kammaren icke
tillförne velat fatta beslut i enlighet med dessa åsikter, ty då hade
säkerligen ett hvilande grundlagsförslag varit antaget redan år 1902
och sannolikt åtminstone år 1904. Sådan som ställningen nu är, finnes
enligt mitt förmenande alls ingen utsikt till framgång för detta
förslag, icke heller i det afseendet, att däri yrkas beviljande af
rösträtt för kvinnor. Jag skall således nu icke yttra något vidare
om detta mitt förslag eller därom framställa yrkande, och ännu
mindre skall jag därom begära votering. Men jag skall tillåta mig
att i fråga om rösträtt för kvinnor yttra några ord, då vi komma
till behandlingen af andra punkten i utskottets betänkande.
Under mina föregående uttalanden i denna kammare har jag
för min del aldrig förnekat, att den proportionella valmetoden
teoretiskt taget är fullt berättigad, äfven om jag icke kunnat anse
fördelarna af denna proportionella valmetod uppväga de fördelar,
som man kunnat vänta, om det af mig framställda förslaget blifvit
antaget. Sedan numera ställts i utsikt, att vi kunna få en
proportionell valmetod, som är mindre inkrånglad än den förut
ifrågasatta och som icke intvingar valmännen under en häftig val
-
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 60
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
agitation, så utgör den omständigheten, att flera af de nu föreliggande
förslagen äro förenade med proportionellt valsätt, för mig
icke något hinder att biträda ett sådant förslag och att därvid
välja det, som jag anser vara det bästa.
Jag skall därför, för att icke upptaga kammarens tid för mycket,
helt kort och godt förklara, att jag är villig gifva min röst åt
utskottets förslag, helst utan förändring, i den förhoppning att
detta förslag, utan eller med den utaf herr Blomberg m. fl. ifrågasatta
förändring, kan blifva antaget i Andra Kammaren. Sker icke
så, utan frågan nu igen faller, så må majoriteten i Andra Kammaren
taga på sig ansvaret för att vi nu icke kunna bereda verklig
allmän rösträtt åtminstone åt svenska män.
Grefve Hamilton: Lyckligt för vårt lands lugna utveckling
hade det säkerligen varit, därest vi så småningom hade utsträckt
rösträtten till Andra Kammaren, så att valmanskåren efter hand
hade ökats. Af denna anledning yrkade jag bifall till 1896 års
kungl. förslag och 1902 års konstitutionsutskotts förslag. Men
denna kammares majoritet har varit af en annan mening, och därför
stå vi i dag inför nödvändigheten af att direkt öfvergå till
den allmänna rösträtten. Lösen härtill gafs af det konservativa
partiets märkesmän år 1902, och den var allmän rösträtt till Andra
Kammaren med garantier, och garantierna voro proportionella val
till samma kammare. Öfver detta förslag har landet fällt sin dom,
och domen blef en dödsdom. I dag gifves från samma håll en
annan lösen, nämligen proportionella val till båda kamrarne och
allmän rösträtt till den Andra. Det är egendomligt att iakttaga,
att när de liberale önskade utsträckt rösträtt, de konservative svarade
med att förorda allmän rösträtt, och när de liberale begärde
allmän rösträtt, öppnade de konservative porten för en författningsrevision.
Jag borde naturligtvis icke hafva något att erinra emot
att det proportionella valsystemet tillämpades på Första Kammaren,
ty därigenom komrne många flere af mina meningsfränder att få
inträde i denna sal än som nu är fallet, men likväl hyser jag betänkligheter.
Jag fruktar för att vi gifva på hand mera än hvad
vi kunna hålla. Det lärer väl ingen tro, att det proportionella
valsystemets tillämpning skulle stanna inom landstingen. Nej,
man komrne att fordra och fordra med rätta, att det skall gå längre
ner, till valen af landstingsmän och till valen af stadsfullmäktige
och måhända ner bland urväljarne. Huru detta skall kunna gå
till, utan att man öfvergår till allmän rösträtt för Första Kammaren,
är jag icke i detta ögonblick i stånd till att fatta. Det är
också förlåtligt, ty man måste beteckna konstitutionsutskottets förslag
såsom fullkomligt outredt. Yallagen sväfvar uti det outredda,
och om verkningarna af det proportionella systemets tillämpning
på Första Kammaren sakna vi också utredning.
De konservative begära garantier. Men jag vågar hemställa:
Måndagen den 14 Maj.
61 N:o 48.
finnes det icke tillräckliga garantier uti Kungl. Maj:ts förslag med Om utsträckde
tillägg, som äro omförmälda i herr Montgomerys motion, finnes
det icke garantier för att en moderat grupp skall blifva represen- Rutten
terad i Andra Kammaren genom dessa rena landtmannakretsar? (Forts)
Finnas icke tillräckliga garantier emot missbruk af den direkta beskattningen
uti herr Lundebergs villkor? För mig ligger största garantien
däri, att vi höja vårt folk i intellektuellt och moraliskt hänseende,
så att det är i tillfälle att bedöma, hvad som är skadligt
och hvad som är gagnligt för dess fosterland, att vi genom en
klok ekonomisk lagstiftning höja dess välstånd och därigenom göra
det till ett lyckligt folk. Jag ser icke heller uti den nya valmanskårens
majoritet någonting uteslutande samhällsfientligt. Ack nej,
dessa ungsocialisters leder äro glesa, och kärnan af de djupa leden
är ett fosterlandsälskande och ett varmt religiöst folk.
Yi ropa ständigt under dessa dagar på nationell samling, men
våra rop, mina herrar, blifva allenast tomma fraser, för så vidt
vi icke äro beredda till att, för ernående af denna samling, offra
något af vår egen maktställning, af våra egna intressen på fosterlandets
altare. Därtill är jag beredd, och jag är också beredd till
att i dag, ifall det gagnar någonting till, lägga min röst för Kungl.
Maj:ts förslag. Men jag vet, att det vore en förspilld röst, och
därför biträder jag herr Montgomerys kompromissförslag, till hvilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.
Friherre De Geer: Jag kan icke förneka, att när jag först
erfor, att konstitutionsutskottets majoritet och däruti inbegripna
samtliga ledamöter från denna kammare beslutat sig för att förorda
dubbelproportionalismen, jag blef i hög grad förvånad. När
jag sedan fick läsa betänkandet, försvann denna förvåning fullständigt,
ty jag fann då, att det icke var fråga om eu verklig dubbelproportionalism,
utan endast om en helt liten oskyldig antydan
om en sådan. Konstitutionsutskottets ordförande har också bekräftat,
att det icke är fråga om någon vidare utveckling af tanken,
och att man icke vill gå längre än hvad man nu har förordat.
Kan det då verkligen vara någon slags möjlighet att lösa
frågan på den vägen? År det tänkbart, att Andra Kammarens
majoritet nu eller framdeles skulle vilja låta sitt motstånd emot
enkelproportionalismen falla blott för att vinna denna lilla obetydliga
"ändring i sista stadiet vid valen till Första Kammaren?
Det är mig alldeles omöjligt att tro. Yore saken så lätt ordnad,
ja, då vore det ingen nöd, och jag skulle då för min del kunna
förmå mig till att vara med om ett sådant experiment, ehuru jag
fortfarande hyser stora tvifvel om de välsignelser, som det proportionella
valsystemet anses skola medföra.
Trots allt, som i dessa dagar skrifves och talas om den Påbodavind,
som stryker öfver landet, så tror jag dock, att den lämnat
den största delen af vårt folk tämligen oberördt. Skall man
N:o 48. 62
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska, rosträtten
m. m.
(Forts.)
kunna genomdrifva ett dubbelproportionalistiskt valsystem, fordras
något helt annat. Då fordras nog, att valsystemet till Första
Kammaren förändras ända från grunden. Man ser ju redan nu,
att detta påyrkats icke endast från vänsterhåll utan äfven från
högerkretsar. Så till exempel har en högerman, som vid ett möte
i Malmö för några dagar sedan afhandlade denna sak, på det bestämdaste
förklarat, att Påbodaproportionalismen icke vore tillfyllestgörande,
utan att man måste gå ned till urväljarne. Det var
den mannen, som hade den största förtjänsten af eller skulden till,
att man i Andra Kammaren kom att inlåta sig på dessa proportionalistiska
vidlyftigheter.
Yore det nu Första Kammarens mening att genom ett bifall
till konstitutionsutskottets förslag gifva på hand, att kammaren
ville vara med om vidare utveckling af proportionella val till
Första Kammaren, ja, då kunde saken hafva någon framtid för
sig, men tror man, att man skall kunna lösa frågan enbart genom
detta förslag, då torde man få bereda sig på att misslyckas.
Och hvar stå vi sedan? Säkerligen inför det alternativet att antingen
få antaga ett förslag, liknande Kungl. Maj:ts förslag, i eu
för Första Kammaren vida mindre tilltalande form än nu, eller
också att få gå in på ett fullständigt dubbelproportionalistiskt valsystem,
som alldeles förändrar Första Kammarens karaktär och
bringar oss betänkligt nära ett enkammarsystem. Då man som
jag har denna uppfattning af situationen, kan man ej annat än
med bekymmer se konstitutionsutskottet tillstyrka Riksdagen och
speciellt denna kammare att nu gripa efter ett sådant halmstrå,
som Påbodaförslaget är. Ty annat är det ej än ett halmstrå, som
tillgripes för att för tillfället komma ifrån den reform, som säkerligen
snart nog ändock med oemotståndlig makt kommer att
tränga sig fram. Bra mycket klokare och bra mycket lyckligare
för landet och ej minst för denna kammare vore det, om kammaren
nu kunde besluta sig för att söka lösa frågan, äfven om denna
lösning ej kan bli den, som kammaren helst önskat. Den kan
blifva sämre en annan gång. Man har i tidningarna i dagarna
sett citeradt ett yttrande, som år 1865 fälldes på riddarhuset under
debatten om representationsreformen af Johan August Gripenstedt.
Detta yttrande lydde: »att alltid tveka, att oupphörligen
söka uppskof, äfven då man inser att något måste göras, blir ett
betänkligt fel. Ett manligt sinne fordrar, att man i sådant fall
med mod och förtröstan underkastar sig den uppoffring, som är
nödvändig.» Jag finner dessa ord hafva sin fulla tillämpning den
dag som i dag är.
För min enskilda del har jag ej önskat någon annan förändring
i Kungl. Maj:ts förslag än att de samhällen, som till sin
natur, om ock ej till namnet, äro städer, också i valhänseende
skulle hänföras till städerna. Jag har framställt detta yrkande,
icke därför att jag däri ser någon direkt konservativ garanti, utan
Måndagen den 14 Maj.
63 N:o 48.
därför att jag anser, att det vore rättvist och nyttigt att något Om utstriickgjordes
i syfte att inom representationen bevara en skälig plats
åt våra landtman, dessa må nu vara konservativa eller liberala. p°ålttn
Yrkandet bar ej vunnit något nämnvärdt understöd från konser- (Forts.)
vativt håll. Att detta dock ej från konservativ synpunkt är så
alldeles värdelöst, sluter jag af det häftiga motstånd, som det från
andra sidan rönt.
För mig är emellertid icke hufvudsaken att få igenom det
önskemål, som särskildt legat mig om hjärtat, utan hvad jag i
denna stund framför allt önskar är, att man nu ändtligen måtte
komma till en lösning af denna fråga, som ej en dag längre borde
få splittra och försvaga vår nation. Med anledning häraf har jag,
i syfte att försöka slå en brygga till samförstånd med Andra Kammaren
i denna fråga, varit med om att väcka den motion, som
framburits af herr Montgomery och till hvilken jag följaktligen
yrkar bifall.
Herr Berg, Yolrath: Ända sedan våren 1902 majoriteten
i Riksdagens båda kamrar uttalade sig för införande af allmän
rösträtt, har jag ansett, att denna rösträtt bör skyndsamt genomföras,
med iakttagande af förhöjd åldersgräns, fullgjord skatteplikt
till stat och kommun samt utjämnande af rösträtten på land och
i stad. Däremot har jag ej kunnat uppelda mig till den entusiasm
för speciellt en viss valmetod, som nu tyvärr till sakens
olycka tyckes vara det allenast afgörande. I den proportionella
valmetoden ligger en rättvisa, det inser jag, och jag vidhåller
också, att, om den anses rättvis till Andra Kammaren, bör den
också vara rättvis till Första Kammaren. Men den nu föreslagna
dubbelproportionalismen, säger man, är en humbug; äfven Första
Kammarens urväljare böra välja proportionellt. Men finns det då
möjlighet att utarbeta ett system i detta afseende, som gör det antagligt
för båda kamrarna? Jag tror mig veta, att motionärer i
Andra Kammaren nedlagt mycket arbete på att finna på ett sådant
system, men de hafva slutat med att finna, att det var eu
olöslig fråga. Säger man nu, att Första Kammaren äfven bör väljas
proportionellt med allmän rösträtt, så är jag ej med längre.
Hvarför skall man under sådana förhållanden hålla sig med lyxen
af två stycken kammare, valda på alldeles samma sätt af alldeles
samma urväljare, endast med den lilla skillnad, att den ena väljes
direkt och den andra indirekt? Då kan man efter mitt förmenande
lika gärna taga enkammarsystem, så godt först som sist.
Dessutom tror jag, att hvarken landsting eller ännu mindre städernas
stadsfullmäktige äro så homogena i sin sammansättning, att
ej representanter af rätt olika färg skulle framgå äfven ur proportionella
val blott i de nuvarande valförsamlingarna.
Nu kan jag ju ej neka till, att 1905 års val till Riksdagens
Andra Kammare hafva visat en öfvervägande folkmening mot de
N:o 48. 64
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
proportionella valen, och dessa senare val äro — jag fäster uppmärksamheten
därpå — de första, som gjorts på frågan: för eller
emot proportionella val. Hur pass upplyst denna folkmening är,
det lämnar jag därhän. Sannolikt hade den kunnat blifva en annan,
om proportionalisterna hade velat underkasta sig den energiska
propaganda, som deras motståndare ej hafva dragit sig för att
bedrifva. Nu hafva vi emellertid en viss folkmening att räkna
med, framdrifven af demonstrationer, dels spontana, dels beställda
eller åtminstone arrangerade, såsom vi i dessa dagar hafva fått bevittna.
Jag skulle emellertid gärna sett, att Första Kammaren fästat
mer afseende vid denna folkmening, än den i allmänhet tyckes hafva
velat göra. Jag tror att ingendera af de föreslagna valmetoderna
har hvarken den allt räddande betydelse man å ena sidan velat
tillerkänna dem, ej heller den allt förstörande betydelse, man på
den andra sidan framhållit.
Jag är ej någon bestämd motståndare till Kungl. Maj:ts förslag.
Det har från visst håll i denna kammare framkommit förslag
om många förbättringar i regeringens förslag, förbättringar,
som dagens politiska terminologi kallat Mosseboförslaget och de
Lundebergska villkoren. Jag gillar det Lundebergska förslaget,
som jag finner berättigadt, och ville gärna stödja detsamma. Men
jag vill ej vara med om att uppställa det såsom villkor eller såsom
en betalning för utlämnande af den allmänna rösträtten. Jag
begär ett minimum af förbättring i Kungl. Maj:ts förslag, ett minimum,
som äfven från regeringens sida bör kunna erkännas vara
berättigadt, åtminstone så länge som det talas om allmän och lika
rösträtt. Det är att ej städernas valrätt premieras på landsbygdens
bekostnad. Enligt sitt nuvarande invånareantal skulle städerna
vara berättigade till 52 representanter och landsbygden
till 178. Regeringens förslag upptager resp. 65 och 165,
d. v. s. det är en förskjutning af 26 röster till städernas och
särskildt till de större städernas favör. »Man merkt die Absicht
und wird verstimmt.» Jag känner invändningen att hösten
år 1911, då allmän rösträtt i bästa fall kan för första gången lagligen
tillämpas, beräknas städernas folkmängd hafva vuxit, så att
de skulle vara berättigade till denna ökning af representantantalet.
Detta är dock blott ett antagande; man vet det ej, och man
skall väl grundlagstifta på grund af faktiska förhållanden och ej
på blotta hypoteser. Hvad särskildt Stockholm beträffar, så synes
det, som om denna stad tack vare en oklok tomtpolitik och kanske
äfven på grund af fackföreningarnes uppressande af alla arbetslöner
lyckats skaffa sig så olidligt fördyrade lefnadskostnader,
att det synes, som om folk snarare borde flytta från staden än in
till densamma.
Jag kan ej gilla de åsikter, som ofta hafva uttalats, att det
skulle vara vankelmod af Första Kammaren att fästa sig vid en
bestämdt uttalad folkmening och frånträda sin åren 1904 och 1905
Måndagen den 14 Maj.
65 N:o 48.
Intagna ställning. Finna vi verkligen, att fosterlandets väl kräfver
det, så böra vi frånträda denna ställning. Jag tror icke, att
något öfverhus i världen kan i längden stå sig med att vilja
drifva sin vilja igenom mot en bestämd folkmening. Englands
stolta öfverhus har endast kunnat bevara sin ställning genom en
klok eftergiftspolitik i tid och därigenom bevarat åt sig möjligheten
att i sin mån bidraga till regleringen af sitt lands utveckling.
Den broms, som Första Kammaren bör vara på statsvagnen,
bör ej dragas så hardt till, att vagnen tvärstannar i backarna.
Då kan vagnen stjälpa öfver ända. Endast genom att bromsa varligt
tror jag, att kammaren kan fylla sin uppgift att inverka
reglerande på statsvagnens fart på de nya vägar och sannolikt
farliga utfartsbackar, hvari man kan befara att den i framtiden
kommer att bli körd.
När jag nu ärligt vill hafva rösträttsfrågan löst och ej är
partisinnad rörande valmetoden, hur skall jag då i dag afgifva
mitt votum? Att ej Kungl. Maj:ts förslag i denna kammare kan
påräkna så synnerligt många röster, har jag tyvärr trott mig
kunna finna. Däremot uppgifves det, att det finnes möjlighet för
att i Andra Kammaren vinna en om ock ringa majoritet för konstitutionsutskottets
förslag, om detsamma antages med stor majoritet
i Första Kammaren. Jag vill då gärna instämma i det uttalandet,
att det vore önskvärdt att få den kommunala rösträtten,
det kommunala rösträttsmaximum begränsad! vid val till landstingets
elektorer, likasom äfven att få Första Kammarens mandat
förkortade från 9 till 6 år, om detta kan hjälpa saken. Jag anser
vidare, att inom Andra Kammarens nuvarande minoritetsparti
verkligen utvecklats ett så aktningsvärd! och entusiastiskt arbete
för detta konstitutionsutskottets förslag, att det bör kunna påräkna
understöd inom Första Kammaren. Jag är därför beredd
att rösta för utskottsreservanternas från Första Kammaren förslag,
men förbehåller mig rätt att, om min ofvannämnda förutsättning
är felaktig och propositionerna därtill lämna möjlighet,
äfven få rösta för Kungl. Maj:ts förslag, på så sätt modifieradt,
som jag nu tillåtit mig framhålla.
Friherre Lager b ring: Rösträttsfrågans historia i vårt land
är kort men lärorik, kort, om vi besinna, att i år det är endast 10
år, sedan det första kungl. förslaget framlades; lärorik, om man
jämför det förslaget med det nu föreliggande. En sådan jämförelse
torde väl knappast gifva vid handen, att utvecklingen gått i konservativ
riktning. Man håller nu före, att förhållandena skola
blifva annorlunda. Man tror, åt c man skall kunna leda den allmänna
opinionen i eu ny strömfåra. Jag för min del tror det icke.
Hvad nu det föreliggande kungliga förslaget beträffar, så afser
det ju, som vi alla veta, en utsträckning af valrätten till Riksdagens
Andra Kammare. Konstitutionsutskottet har svarat med
Första Kammarens Prot. 1906. N:o 48. 5
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(korts.)
N:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
66 Måndagen den 14 Maj.
ett förslag till författningsrevision. Jag anser, att det är val sangvinisk!
af konstitutionsutskottet att förutsätta, att Riksdagen skulle
vara färdig att besluta antagandet af ett förslag till författningsrevision,
som icke varit föremål för behandling af någon regering,
vare sig konservativ eller liberal. Hade konstitutionsutskottet
verkligen varit af den mening, att frågan bör lösas i dubbelproportionalismens
tecken, så synes det mig, att rätta vägen hade varit
att framkomma med ett skrifvelseförslag, hvilket, om det hade vunnit
majoritet i båda kamrarna, väl hade föranledt en regerings bildande
på det programmet, hvarefter denna regering hade kunnat
taga frågan i öfvervägande och framkomma med ett fullständigt,
väl genomtänkt och i alla detaljer utarbetadt förslag. Samma konstitutionsutskott,
som i fjol icke ansåg sig kunna framkomma med
detaljbestämmelser till proportionella val inom kamrarne, samma
utskott är i år färdigt att framlägga ett detaljeradt förslag till en
revision af vår författning, som sträcker sina verkningar icke blott
till Andra Kammarens sammansättning utan äfven till sammansättningen
af Första Kammaren, till landstingsförordningen och
förordningen om den kommunala rösträtten.
Går jag nu till utskottets motivering för sitt förslag, så erkänner
jag villigt och gärna att motiveringen för de proportionella
valen till Andra Kammaren är klar, enkel och redig. Men
samma omdöme kan jag ej gifva om motiveringen för proportionella
val till Första Kammaren. Den motiveringen verkar betydligt
mera ojämn, och det ser nästan ut, som om utskottet här ej
känt sig på samma säkra grund. Jag vill blott anföra ett par
exempel. Då utskottet i afseende å den Lundebergska motionen
säger, att utskottet ej vill sysselsätta sig med den, därför att
med rösträttsreformen icke borde förbindas andra frågor än dem,
som med densamma stode i oskiljaktigt sammanhang, så säger
utskottet i afsende å proportionella val till Första Kammaren, att
eu omläggning af valsättet till Andra Kammaren ingalunda förutsätter
såsom nödvändig konsekvens användandet af proportionellt
valsätt vid val äfven till Första Kammaren. Dessa frågor stå således
ej i oskiljaktigt sammanhang med hvarandra, men utskottet
har dock ansett sig höra upptaga denna fråga. Skälet skulle då
vara, att motståndet mot införandet af proportionellt valsätt har
varit mycket starkt såväl inom som utom Riksdagen, därför att ej
proportionella val till Första Kammaren ännu varit föreslagna.
Enligt min uppfattning är förhållandet ej sådant, ty motståndet
mot proportionella vals införande kommer ej från den så kallade
dubbelproportionalistiska sidan förra året och ej heller vid allmänna
valen år 1905, utan motståndet kom från dem, som ej ville ha
proportionalism alls. Det är ju möjligt att tänkesättet har förändrats,
men för min del får jag säga, att jag knappast kan betrakta
denna skenreform, som jag fortfarande kallar den, annat än
som. en fras, hvarmed man vill fånga, eller ett betalningsmedel, hvar
-
Måndagen den 14 Maj. 67
med man vill köpa proportionella valmän nästa gång frågan
kommer före. För min del tror jag ej, att mvntet bar så synnerligt
stort värde.
Ett annat skäl framlägger utskottet också och det består däri
att kamrarnas karaktär skulle komma att förändras; kamrarnas
karaktär skulle mera sammanjämkas. Ja, det proportionella valsättet
till Andra Kammaren är ju egentligen tillkommet, därför
att det skulle skydda minoriteten. Denna minoritet är väl konservativ,
förmodar jag, men icke kan väl den konservativa minoriteten
i landet egentligen blifva mer tillgodosedd genom att demokratisera
Första Kammaren. Jag vill ej neka till, att skäl finnes
för att förändra sammansättningen af Första Kammaren, men har
kammaren någon allvarlig önskan i detta afseende, så nog kan
det ske på en genare väg än på den omväg, som kallas för dubbel -proportionalism.
o Hvad nu utskottets förslag beträffar, så säger jag i afseende
a talen till Andra Kammaren detsamma som om motiveringen.
•Tåg hör ej till dem, som anse, att den proportionella valmetoden
icke kan införas. Jag hör ej till dem, som förneka, att den åtminstone
teoretiskt sedt hvilar pa rättvis grund, och blir det verkligen den
uppfattningen i vart land, att valrätten till Andra Kammaren skall
grundas på den proportionella metoden, så skall jag ej hafva något
att däremot erinra. Men helt annorlunda ställer jag mig till de proportionella
valen till Första Kammaren. De hafva ej alls samma
skäl för sig. De proportionella valen hafva två bestämda förutsättningar,
om man skall kunna tala om dem. Den ena är, att
antalet valmän är ganska stort och att bland dessa valmän finnas
olika och skarpt utpräglade politiska motsättningar. Eljes blir det
ju ingen »proportion» eller olikhet mellan de riksdagsmän, som
utgå ur dessa val. Den andra förutsättningen är, att de personer,
som väljas till riksdagsmän, skola vara till sina politiska åsikter
kända. Det vill med andra ord säga: proportionella val förutsätta
den offentliga kandidaturen. Ingendera förutsättningen har hittills
förefunnits i afseende a valen till Första Kammaren. Det är ju,
som jag förut framhållit, meningen att tillgodose minoritetens rätt,
men inom landstingen finns ingen sådan minoritet, hvars rätt man
vill tillgodose, ingen politisk, möjligen en personlig minoritet.
Landstingsmännen rösta på olika riksdagsmannakandidater, men
politiska meningsskiljaktigheter bär jag ej spårat hos våra landstingsman
och ej heller finnas sådana markerade politiska åskådningssätt
hos dem, som välja landstingsmannen.
Hvad min personliga ställning till rösträttsfrågan i år beträffar,
så får jag säga, att jag för min del mycket val skulle
kunnat vara med om att antaga Kungl. Maj:ts förslag oförändradt,
om det både utsikt att ga igenom i denna kammare, så att vi därigenom
finge rösträttsfrågan afgjord detta år, om den också ej kan
lösas förrän under nästa valperiod. Men då det ej lär kunna för
-
Ji:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Nio 48. 68
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. ro.
(Forts.)
nekas, att inom vidsträckta kretsar i vårt land eu viss oro gör
sig gällande för att den genom allmänna val radikaliserade Andra
Kammaren skall komma att missbruka sin maktställning särskild!
på skattelagstiftningens område, och jag har den uppfattningen, att
man på sammanjämkningens väg i år möjligen skulle kunna få in
några bestämmelser i detta afseende, som hittills legat denna kammare
så om hjärtat, så har jag för min del varit med om att
underskrifva den motion, som framburits af herr Montgomery och
till hvilken jag nu, herr grefve och talman, för närvarande ber att
få yrka bifall.
Herr Östberg: Under de många år jag deltagit i riksdags
arbetet,
har jag ännu icke någon gång yttrat mig i rösträttsfrågan,
men jag känner i dag behof af att med några ord få uttala min
mening i denna allvarliga fråga.
Jag vill till en början framhålla, att högern i vårt land icke
längre med någon obenägenhet ser på rösträttens utsträckning. Den
är tvärtom efter full öfvertygelse villig att utsträcka rösträtten i
hufvudsak lika långt som regeringen önskar och som de liberala
i vårt land begära. Vi vilja gifva hvarje man en röst. Men då
högern har intagit denna ståndpunkt, så vill den också, att denna
rösträtt skall för hvar och eu blifva effektiv, och vill icke, att
minoritetens röster skola vara praktiskt taget fullkomligt förspillda.
Och detta kan enligt vår åsikt icke åstadkommas på någon annan
väg än genom att införa det proportionella valsättet. Man är från
proportionalisternas sida äfven öfvertygad om, att endast genom införandet
af sådant valsätt statens kraf på att representationen skall
utgöra ett troget uttryck af landets mening, ett uttryck af hvad
folket tänker och hvad folket vill, helt kan fyllas. Det framhålles
nu uti en reservation till utskottets betänkande, att minoriteterna,
äfven med bibehållande af majoritetsvalen, allt framgent skulle kunna
göra sig hörda. Detta är enligt min uppfattning ingalunda riktigt.
Jag är säker på — och det borde ingen kunna vara blind
för — att de massor af nya valmän, som skulle bilda majoriteten,
komrae att till det yttersta göra gällande den makt, som de genom
rösträttens utsträckning erhållit. Nej, både rättvisa och statsklokhet
bjuda, att vi hålla fast vid de proportionella valen, och det vore
sannerligen en dålig tjänst, vi gjorde landet, om vi kapitulerade
för eu missledd opinion och för en regering, som fullföljer helt
andra syften än vi gilla. Enligt min öfvertygelse gå sympatierna
för det proportionella valsättet stadigt framåt både hos oss och i
utlandet. Jag anser, att hans excellens statsministern orättvist
förringade betydelsen af det arbete, som i utlandet pågår. Han erinrade
om ett yttrande af Ohamberlain af innehåll, att man från
minoritetens sida kunde nöja sig med att ligga under, då snart
den dag skulle komma, då minoriteten åter blefve majoritet. Men
jag vill fråga, om det är någon, som tror, att om man i vårt land
69 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
infört allmän rösträtt enligt regeringens program minoriteten skulle
kunna stiga fram och säga, att den hade utsikter att ett annat år
blifva ''majoritet. Enligt mitt förmenande är jämförelsen med England
oduglig.
Hans excellens tilläde däremot efter min uppfattning allt för
stor betydelse åt utslaget af förra årets val. Han talade om dessa
alldeles så som om svenska folket stode enigt om majoritetsvalen
och om regeringens förslag. Det är ingalunda fallet. Den majoritet,
som valen åstadkommit i Andra Kammaren, inskränker sig
till några fa röster, sa vida det i år ens kan blifva majoritet därstädes
för regeringens förslag. Yore det så, att svenska folket stode
enigt om regeringens förslag eller att Andra Kammaren stode enig
om detta, skulle hans vädjan hafva någon betydelse. Men då Andra
Kammaren ståt sa splittrad som den gör, då faller sannerligen
hans argument ohjälpligt till marken, och hans vädjan synes mig
vara utan betydelse. Enligt min tanke kunna vi proportionaliter
med förtröstan, gå fram på vår väg i den öfvertygelsen, att vi skola
segra, kanske i år, men annars vid en annan riksdag.
Det är naturligt, att den, som principiellt gillar det proportionella
valsättet, icke kan, om han vill vara konsekvent, motsätta
sig proportionsval äfven till Första Kammaren. Jag vill påpeka,
att Första Kammaren aldrig uttalat sig emot ett dylikt valsätt
äfven till denna kammare. Enligt min öfvertygelse skall detta valsätt,
tillämpadt på Första Kammaren, blifva till en väsentlig nytta
äfven för densamma, därför att det skall bidraga att gifva kammaren
ett starkare stöd hos dess valmän. Det synes mig gifvet,
att man därigenom skulle få åtskilliga ledamöter i Första Kammaren
med mera liberal anläggning än för närvarande, och det tror
jag kan vara till nytta. Grefve Hamilton uttalade äfven såsom
sin mening, att så skulle bli förhållandet.
Då man motsätter sig det proportionella valsättet till Första
Kammaren sker detta tran olika synpunkter. Somliga vilja icke
veta af några förändringar alls i fråga om Första Kammaren, andra
åter vilja, att det proportionella valsättet skall tillämpas äfven för
urväljarne. I konstitutionsutskottet yttrade en ledamot af Andra
Kammaren: Yi vilja icke försvaga Första Kammaren, och därför
vilja vi icke gå med på en sådan ändring, som man nu yrkar i
det så kallade Påbodaförslaget. Men det hjälper icke mycket, om
han .och andra vilja hafva Första Kammaren orubbad. Man måste
också komma ihåg, att bakom personer med en sådan uppfattning
komma andra, som ropa: bort med Första Kammaren eller tag bort
Första Kammarens makt och inflytande. Jag vill fråga hvad Första
Kammaren skulle betyda, om man införde allmän rösträtt med
majoritetsval och samtidigt finge en regering, som stode på samma
ståndpunkt i politiskt afseende som en ny radikal Andra Kammare?
Jag tror för min del, att Första Kammaren då totalt förlorade all
makt och att man då hade att vänta en författningsrevision. En
-
Om utsträck%ning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48, 70
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
ligt utskottets förslag är det däremot alldeles icke fråga om någon
författningsrevision, som i dag blifvit påstådt. Det är alldeles
oriktigt att framställa såsom en nödvändig konsekvens af detta förslag,
att man skulle genomföra en mera genomgripande förändring
i vår representations sammansättning.
Med den uppfattning, jag nu uttalat, vill jag helt och hållet
instämma i herr vice talmannens yttrande rörande önskvärdheten
af en inskränkning i den kommunala rösträtten, dä det gäller val
till landstingsman. Jag är för min del ganska viss om, att när
ett förslag till definitivt antagande af ett rösträttsförslag med tillämpning
af det proportionella valsättet föreligger, Första Kammaren
äfven skall gifva sitt godkännande af don föreslagna ändringen i
landstingsförordningen rörande den kommunala rösträtten.
Hvad nu angår den motion, som utaf herr Montgomery m. il.
är afgifven, vill jag för min del säga, att jag i fråga om garantier
icke alls sätter den framför regeringens förslag. Skiljandet af municipalsamhällen
från landsbygden är enligt min mening i och för
sig onaturlig, och en sådan åtgärd skulle för öfrigt icke hafva
någon egentlig betydelse, då man kan vara fullkomligt säker om
att på landet lika väl som i städerna skarpt utpräglade partier
komme att stå mot hvarandra, och att man på landet ganska snart
skulle få moderata och radikala valmän i samma proportion som i
städerna. Hvad skattevillkoret beträffar, är det fullkomligt betydelselöst,
om man antager allmän rösträtt med majoritetsval. Om
Riksdagen sammansättes efter sådant valsätt, kommer betydelsen af
denna garanti att helt och hållet neutraliseras. Jag anser för min
del motionärernas förslag vara ett försök till kompromiss, men en
kompromiss, som ingenting duger till, och jag är öfvertygad om,
att man på den vägen skulle komma alldeles lika långt, som med
det förslag, för hvilket herr Branting gjort sig till målsman.
I afseende å valperioden till Första Kammaren tror jag, att
det är af en ganska stor betydelse, att man fattar ett beslut, som
öfverensstämmer med våra meningsfränders i Andra Kammarens uppfattning,
och att man därför bör ställa sig på den sida, som reservanterna
från Första Kammaren hafva intagit.
Man har frågat oss proportionalister, om vi verkligen vilja
taga på vårt ansvar, att denna fråga faller i år. Jag vill därpå
svara, att det är icke vårt fel, om frågan faller, ty vi hafva bjudit
ett ärligt och godt förslag, hvilket gifver allmän rösträtt. Yi känna
nog ansvaret, men vi behöfva icke frukta därför. Yi äro nämligen
vissa om, att vår sak är rättvis och att den gagnar landet, och vi
kunna också vara öfvertygade om, att vår sak skall segra, så vidt
som rätt och sanning är svenska folkets valspråk.
Jag anhåller på grund af hvad jag nu yttrat att få yrka afsteg
å såväl Kungl. Maj:ts som utskottets försteg och herr Montgomerys
m. flis motion samt bifall till den af herr Blomberg in. fl.
afgifna reservationen.
71 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
Grefve Wachtmeister, Axel: Jag ställer mig obetingadt bland
dem, som önska, att en lösning af rösträttsfrågan må genomföras
så snart som möjligt, icke därför att jag erkänner, att ett så synnerligen
reellt behof af en brådskande lösning förefinnes, då ju
genom sjunkande penningevärde och stigande arbetspris 800-kronorsstreckets
hindrande inflytande på rösträttens utöfvande år för år
mer och mer försvunnit, men krafvet på allmän rösträtt har uppenbarligen,
framfördt dels spontant, dels ock hufvudsakligen genom
kraftig påverkan, så småningom trängt sig så in i allmänhetens
tänkesätt, att man numera icke kan blunda för att det utgör vår
nations förnämsta önskemål. Då jag har denna åsikt, kan jag icke
gifva min röst vare sig åt enkelproportionalismen eller åt den
dubbelproportionalism, som har af utskottet föreslagits. Ty jag kan
icke hjälpa, att jag har den uppfattningen af stämningen inom
landet, att genom intetdera af dessa system, de må vara aldrig så
rättvisa, står någon lösning numera att vinna.
Återstår så Kungl. Majrts förslag, som onekligen lyckats kring
sig samla det största antalet anhängare. Af dessa framhålles nu,
att detta förslag redan i sig själft innebär så många s. k. garantier,
att genom dess antagande vårt lands lugna utveckling på
intet sätt skulle äfventyras. Men detta är dock ett optimistiskt
åskådningssätt, ty man kan icke förneka, att fara förefinnes för att
det nya parti, kroppsarbetarne, som efter den allmänna rösträttens
införande helt plötsligt kommer att marschera upp till makten,
kan låta locka sig att af klassintresse missbruka sin makt vid de
gemensamma voteringarna till införande af ett hänsynslöst, för
handel och industri ruinerande beskattningssystem. Väl inser jag
till fullo det underbara inflytande, som känslan af ansvar så småningom
utöfvar på en hvar, som kommer till makten, men innan
denna känsla kan hafva hunnit lefva sig in hos ett kommande
majoritetsparti, kan genom illojalt bruk af makten mycken skada
hafva åstadkommits.
Jag är därför af den uppfattningen, att genom ett bifall till
den motion, som af herr Montgomery framburits och äfven af mig
undertecknats och där Kungl. Maj:ts förslag med några ändringar
är sammanbundet med förändring af 71 § regeringsformen och 65
§ riksdagsordningen, en brygga skulle kunna byggas, på hvilken
båda kamrarna kunde gå hvarandra till mötes. Det måste ligga
en hvar af oss varmt om hjärtat att en gång få slut på denna
olyckliga, ofruktsamma rösträttsstrid, som redan varat alltför länge
och som hotar att blifva ett verkligt fördärf för vårt land, och för
min del är jag öfvertygad om att denna väg är den enda, på hvilken
numera en lösning kan vinnas.
Jag ber därför, herr grefve och talman, att få yrka bifall till
herr Montgomerys m. fl. motion.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Häri instämde herrar Boström, Filip, och Hedborg.
N:o 48. 72
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Herr von Baumgarten: I denna allvarets stund, då hvar och
en söker att på bästa sätt gagna fäderneslandet genom sitt votum,
har jag icke velat dölja mig bakom den hopvikta sedeln, utan jag
har velat uttala de åsikter jag har i denna fråga. Det gäller då
i första rummet att taga hänsyn till fäderneslandet i dess helhet
och tillse, att dess intressen blifva beaktade och bevakade, att de
blifva det på ett rättvist och godt sätt och icke allenast till ett
partis fördel. Man bör därför ställa sig på det proportionella valsystemets
grund. Detta system gifver åt alla lika rätt, alla partier
och alla klasser få därigenom lika rätt att inverka på Andra
Kammarens sammansättning. Det gifver vidare en effektiv rätt,
under det att majoritetsvalen i samma stund betaga en stor del af
de röstande deras rätt. Det gifver vidare en nöjaktig säkerhet åt
minoriteten. Med ett ord: hvar och en får sin rätt, och det blir
likställighet för alla.
Med dessa tankar har jag jämväl biträdt herr Lithanders motion,
på det att äfven kvinnan måtte få sin rätt beaktad och kunna
bevaka sina intressen. Man vet ganska väl, hurusom numera
kvinnan såväl i statens ämbeten som i handel och industri m. m.
söker att uppfylla sina skyldigheter till landets båtnad och nytta.
Då konstitutionsutskottet har gått denna önskan till mötes och
velat i skrifvelse till Kungl. Maj:t uttrycka den önskan, att kvinnan
måtte få rösträtt, så har jag därvidlag intet att tillägga. Utskottet
har i sin motivering tydligt framhållit alla de skäl och grunder,
hvarför kvinnan bör erhålla samma rätt som mannen. Jag har
därför endast att tacksamt erkänna konstitutionsutskottets välvilja
gent emot detta kraf.
Majoritetsvalen demoralisera folket, om jag så får säga, ty eu
stor del valmän deltaga icke i dessa val, emedan man på förhand
vet, att en viss kandidat har företräde, därför att han blifvit vald
vid ett föregående tillfälle. Man anser, att det tjänar ingenting
till, då man hör till ett mindre parti, att göra sig besvär med att
rösta. Däremot alstrar det proportionella valsystemet större lifaktighet,
och det leder äfven därtill, att de bästa förmågor förvärfvas
åt representationen.
Jag har i korthet velat framföra hufvudskälen för dessa mina
åsikter, och jag ber nu, herr grefve och talman, att få instämma
i den åsikt, som uttalats af reservanterna inom konstitutionsutskottet,
till hvilkas hemställan jag yrkar bifall.
Herr Nyström, Johan Fredrik: Jag föreställer mig, att
kammaren vid denna tid fått nog af abstrakta utredningar och
långa föredrag. Jag skall därför icke uppehålla tiden med sådana,
helst jag haft tillfälle att i detta afseende uttala min åsikt i konstitutionsutskottets
betänkande, utan jag skall inskränka mig till
att göra några randanmärkningar till åtskilliga yttranden, som
fällts i dag. Jag måste emellertid därvid hålla mig endast till
Måndagen den 14 Maj.
73 N:o 48.
några hufvudpunkter, då man fått höra så många besynnerliga
påståenden bär, att mitt anförande annars skulle blifva för långt.
Jag skall börja med att vända mig mot några påståenden,
som hans excellens statsministern gjorde, och får i samband därmed
tillfälle att yttra mig gent emot dem, som mer eller mindre
instämt med honom. Hans excellens påstod först, att utskottet
gjort en väsentlig inskränkning i den af Kungl. Maj:t föreslagna
allmänna rösträtten genom att uppställa såsom villkor för rösträtt
skyldighet att betala skatt. Jag vill då först och främst
säga, att denna inskränkning icke är af någon väsentlig betydelse,
ty det gäller endast ett antal af omkring 60,000 personer, och i
förhållande till den stora skara, som skulle få rösträtt, är denna
inskränkning ju endast af ringa betydelse. Man kunde då å andra
sidan tycka, att denna oväsentliga inskränkning icke skulle.behöfvas.
Men detta kan jag icke vara med om. Jag tror icke, att
statsministern lyckades öfvertyga många om att den person, som
icke betalar annat än indirekt skatt till samhället, har samma intresse
utaf det sätt, hvarpå samhällets angelägenheter vårdas, som
den, hvilken hetalar direkt skatt. Jag skall gent emot hans excellens’
auktoritet be att få anföra en annan auktoritet, nämligen
John Stuart Mill. Han yttrar, ehuru själf den ifrigaste anhängare
af den allmänna rösträttens princip, sig på följande sätt:
»De, som ingenting betala, hafva, när de råda öfver andras penningar,
alla grunder till att slösa och ingen till att spara. Så
långt som penningebevillningen angår, är rösträtt för dem, som
icke betala skatt, en kränkning af en fri författnings grundprinciper.
Ty det betyder en rätt för de nyssnämnda till att sticka
händerna i annat folks fickor till bestridande af utgifter, som de
finna lämpligt att kalla offentliga.» Nu lämnar jag åt herrarne
själfva att väga mellan dessa bägge citerade auktoriteter.
Hans excellens statsministern anförde vidare om detta villkor,
att den politiska rösträtten därigenom ytterst skulle blifva
beroende på skattelagstiftningen och att denna skulle kunna användas
i politiskt syfte. Ja, ingen vet den saken bättre än den
nuvarande regeringens chef, som nyss har försökt att utvidga den
politiska rösträtten på denna skattebevillningens bakväg genom att
gifva hvar och en rösträtt till ett pris af 10 öre per år. A andra
sidan torde hans excellens statsministern icke heller hafva glömt,
hvad som passerade i Riksdagen förra lördagen. Han måste då
hafva funnit, att i denna Riksdag, sådan den nu är sammansatt,
ingen möjlighet finnes att på det viset kringgå lagens anda och
mening.
Hans excellens yttrade sedan något till förmån för att åldersgränsen
sattes till 24 i stället för 25 år. Jag vill gärna medgifva,
att inga verkliga objektiva skäl kunna framläggas för den
ena eller andra åldern. Men då man å andra sidan sett de ungdomliga
demonstrationståg, som i dessa dagar varit synliga på
Om utsträckning
af den
politiska rosträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 74
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af dm
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Stockholms gator, har man nog fått det intrycket, att det icke
skadar att vänta med att gifva rösträtt, tills någon större mognad
erhållits.
Hvad den proportionella valmetodens princip angår, skall jag
icke alls tala om densamma. Frågan därom har redan förut vidrörts
af flera talare, och t. o. m. hans excellens statsministern
kallade denna princip för vacker. Men han nöjde sig med att beundra
den på afstånd, någon närmare beröring med densamma
ville han icke hafva. Men däremot vill jag upptaga ett annat påstående,
som från honom och från andra håll hörts och äfven uttalats
i tidningarna förut, nämligen frågan om den proportionella
valmetodens användande vid val till Första Kammaren. Man har
sagt, att det förslag, som nu härom föreligger, skulle vara en
skenreform, så länge icke också landsting och stadsfullmäktige
väljas proportionellt. Detta utgår ifrån en alldeles felaktig uppfattning
i fråga om dem, som hafva rösträtt till Första Kammaren.
Landstingen och stadsfullmäktige äro icke elektorer för utseende
af riksdagsledamörer, utan de äro kommunala institutioner.
De hafva icke rätt att utse riksdagsmän i Första Kammaren på
grund däraf, att de äro utsedde elektorer. Tore förhållandet sådant,
så vore det någon raison d’étre i fordran på att äfven valen
till dessa institutioner skulle ske efter proportionell metod. Men
det är dessa landsting och stadsfullmäktige, som själfva äro direkta
valmän, och om man nu föreslår, att dessa valmän skola
välja proportionellt, är det precis enligt samma tankegång och af
samma skäl, som då man yrkar, att Andra Kammarens valmän
skola välja proportionellt.
Utaf hvad jag i öfrigt antecknat under dagens lopp, skall jag
be att få yttra några ord mot hvad några af de talare sagt, som
skrifvit under herr Montgomerys m. fl. motion och som framhållits
med synnerlig kraft af friherre De Geer, nämligen att ett uppskof
i denna fråga skulle vara skadligt, och att det vore deras
uppriktiga önskan att påskynda en verklig uppgörelse. Det är
ju ganska egendomligt, att dessa herrar, som hysa denna mening,
då framlägga ett förslag, om hvilket de kunna veta, att det aldrig
kommer att accepteras af Andra Kammaren. Ty hvilken af Andra
Kammarens majoritet eller minoritet vill vara med om det Lundebergska
förslaget, som beröfva!- denna Andra Kammare ett af de
maktmedel, som verkligen gör denna kammare viktigare i Riksdagen
än den Första. Det är bra besynnerligt af dem, som vilja
denna frågas snara lösning, att komma fram med villkor, på hvilken
frågan med säkerhet måste ramla.
Jag vill vidare gent emot friherre Lagerbring anmärka, att
han begagnade ordet författningsrevision i en mycket underlig betydelse.
Då det gällde regeringens förslag i fråga om valrätt till
Andra Kammaren, hette det, att det endast var en förändring i
rösträtten. Men han ansåg, att konstitutionsutskottets svar på
Måndagen deu 14 Maj.
75 N:o 48.
detta regeringens förslag innebure ett förslag till författningsrevision.
Hvari skulle då denna författningsrevision bestå? Jo, enligt
hans åsikt däri, att en ändring äfven i Första Kammarens
sammansättning föreslagits. Alltså, så länge man håller sig endast
till en ändring beträffande Andra Kammaren, gäller det blott
en vanlig författningändring, men tager man äfven med Första
Kammaren, växer reformen till en — författningsrevision. Detta
synes mig vara en mycket besynnerlig terminologi. Men ändå
märkvärdigare blir densamma, då man tager i betraktande, hvad
friherre Lagerbring, och andra med honom, skälfva föreslagit. De
påyrka en omläggning af kamrarnas maktställning till hvarandra, men
ändå anse de icke att deras förslag innebär en författningsrevision.
Hans excellens statsministern — det är ja skål, att man slutar
där man började — frågade, hvem som skulle hafva gagn af
ett vidare dröjsmål med frågans lösning. Jag vill i stället fråga,
hvem som har gagn af att man antager regeringens förslag. I
detsamma gifves rösträtt åt en massa nya valmän, om hvilka man
icke vet något annat, än att de blifva majoritet i den nya valmanskåren.
Att många af dem kunna vara värda den uppgiften, förnekar
jag visserligen icke, och därför har jag också föreslagit allmän
rösträtt, men att lägga all makt i deras händer, synes mig
vara att proklamera, att man arbetar i tendentiöst och partipolitiskt
syfte. Det är att bara tänka på deras nytta, som icke hafva
makten, men som vilja komma åt den för att begagna sig af densamma
till sin fördel. Hans excellens framhöll vidare, hvilken
skada som skulle åstadkommas genom att icke nu antaga förslaget.
Enligt min uppfattning åstadkommes därigenom alls ingen
skada, ty denna författningsreform kan icke genomföras förrän
om tre år. Om vi således låta frågan hvila till nästa år, för att
få ett trognare uttryck af opinionen i landet, sker därmed ingen
skada. Vi handla därigenom som klokt och förståndigt folk, och
vi lämna Sveriges folk tillfälle att närmare sätta sig in i frågan.
Det kan nämligen icke förnekas, att den största delen af valmännen
icke hafva någon uppfattning om hvad som menas med proportionella
val, enär de icke sökt att sätta sig in i den frågan, delvis
kanske därför att den förra valordningen var något invecklad.
De opinionsyttringar, som göras af folk med sådan förutsättning
att bedöma saken och till hvilka hans excellens vädjade, äro enligt
min uppfattning ingenting värda, äfven om de icke skulle
vara arrangerade och beställda. Men äfven om de äro spontana,
kan det icke läggas stor vikt vid hvad dessa herrar säga, som
icke veta hvad frågan gäller, eller som i bästa fall veta, att de
uttala sig för massans envälde. Herr grefve och talman, jag gör
samma yrkande som ordföranden i konstitutionsutskottet.
Herr Fahlbeck: Jag måste att börja med komplimentera hans
excellens statsministern för hans anförande, nämligen med afseende
Om utsträckning
af den
X?olitiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Nso 48. 76
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. in.
(Forts.)
Måndagen den 14 Maj.
å den formella talang, hvarmed lian förstod att försvara regeringens
förslag; men på samma gång nödgas jag också säga, att försvaret
var klent. Det framgår af detta försvar liksom af hela den diskussion,
som förts i frågan, att argumenteringen är slut. Manbar
inga argument mer, och det är därför det heter: vi skola icke
resonera längre, vi skola blott votera.
Hans excellens uppehöll sig uteslutande vid detaljer och utanverk
i den stora reformen. Han kastade sig öfver denna lilla
bagatell om mantalspennin garnas erläggande eller icke, en sak som
är mycket underordnad, och där jag och säkert de flesta mycket
väl kunna vara med om det ena lika väl som det andra,
ty det betyder i realiteten ingenting, huru man har det i denna,
punkt. Han uppehöll sig vidare vid åldersgränsen, också en obetydlig
fråga. Sedan gjorde han en del utflykter till utlandet, men
han glömde därvid att tala om det land, där den proportionella
metoden är använd och det med stor fördel, nämligen Belgien.
Detta hade varit något att anföra, men hvad tjänade det till att
tala om England, med hvars författning vår egen icke har ett
spår af likhet?
Så anmärkte han, att om man tänker sig en reform af Första
Kammaren medelst införande af proportionella val till densamma,
så måste man, om. det icke skall vara en skenreform, gå ända
ned till botten, och därvid använde han en jämförelse med utskottsval
i en församling, där denna församling åt eu valkommitté öfverlämnat
valet. Den jämförelsen är komplett irrelevant, ty en sådan
församling är såsom valkorporation enhetlig och odelad, under det
att de väljaremassor, som utse landstingsmän och stadsfullmäktige,
äro åtskilda hvar för sig och helt olikartade. Det är därför, som
det är alldeles tillräckligt, att proportionaliteten kommer först i
de på detta sätt af olikartade element sammansatta landstingen
och stadsfullmäktige. Men det var icke med dessa detaljer, som
jag velat upptaga tiden.
Hans excellens var ärlig nog att till sist komma med något,,
som man icke ofta får höra omtalas i denna sak, men som dock
är pudelns kärna: det var att Andra Kammaren skulle fö makten.
Detta argument är så litet som möjligt omtaladt, men det är otvifvelaktigt
för herrar ledare inom det radikala partiet hufvudskälet,
medan rösträttens utsträckning intet annat är än ett medel härför.
Rösträttens utsträckning, som för oss alla andra är hufvudsak,
sjunker för dem ned till ett medel blott, ett medel för ernående
af ett maskeradt enkammarsystem med Andra Kammaren som den
dominerande faktorn och det radikala partiet såsom ensam maktinnehafvare.
Detta är, mina herrar, den djupaste differensen mellan
de olika ståndpunkterna.
Det kan för en utomstående eller i saken mindre bevandrad
synas underbart, att det kan råda en sådan strid mellan liberala
och konservativa i denna sak. Ty det förhåller sig med dessa båda
Måndagen den 14 Maj.
77 Sto 48.
förslag, regeringens och konstitutionsutskottets, ungefär så, som Om utsträck
om
jag tänker mig, att vid eu sjukbädd stå tvenne läkare, som nin9 af den
ordinera för den sjuke precis samma medicin i alldeles samma
doser, men af kvilka den ene säger, att läkemedlet skall gifvas (forts.)
t. ex. i pillerform, under det att den andre säger: låt oss gifva
det i kapslar. Eu utanför stående har svårt att begripa, att sättet
för läkemedlets distribution kan betyda något, då man är ense om
detta själft och så äfven här. Man vill å båda sidor gifva valrätten
hel och fullständig; hvarför skola vi då gräla om sättet? Jo, mina
herrar, här har verkligen sättet en kardinalbetydelse, Yalsättet
är besynnerligt nog det, som kan sägas hafva blifvit hufvudsak.
Detta beror på de vidt skilda verkningar, som följa af det ena
och af det andra valsättet icke blott för väljarne utan framför allt
uti författningen. Tager man majoritetsval, så äro verkningarna
bland valmännen som bekant sådana, att en flock får allt och eu
annan ingenting. I författningen åter måste detta system föra
därtill, att Andra Kammaren blir en extrem klassrepresentation
och genom de gemensamma voteringarna bestämmande öfver hela
Kiksdagen. Den proportionella metoden däremot skyddar ute bland
väljarne alla större partier och gifver hvar och en sitt. Därför
är den rättvis. I författningen åter bidrager den till att upprätthålla
de grundvalar, på hvilka vårt statsväsen hvilar, så
att tvåkammarsystemet något så när kan bibehållas vid hvad det
är. Därför är det så långt ifrån att konstitutionsutskottets förslag,
såsom det sagts, skulle innebära en författningsrevision, att jag
påstår, att det tvärt om är Kungl. Maj:ts förslag, som åsyftar eu
djupt gående författningsändring. Men skillnaden är den, att denna
författningsrevision skall icke komma klart och med Öppet visir, den
skall komma på bakvägar och utan att vi veta af det.
Ovillkorligen frågar man sig: hvarifrån hämtas något skäl
för en sådan utveckling af vår författning? År det verkligen
Englands parlamentariska system, som hypnotiserat våra motståndare?
Ja, naturligtvis är det så. De veta då icke, att världens
friaste tolk, Eörenta Staternas’, och Schweiz’ hafva ett tvåkammarsystem,
där de båda kamrarna äro fullständigt likvärdiga och detta
i ännu högre grad, än hvad fallet är i Sverige; och de tänka
icke heller på att Englands parlamentarism omöjligen kan efterapas
i något land, allra minst i Sverige, utan att man hemfaller
åt karrikatyr.
Att den utsträckning af valrätten till Andra Kammaren, sådan
som vi alla önska den, äfven med proportionella val, kommer att
medföra en mycket stor omgestaltning icke blott af Andra Kammaren,
utan af hela Riksdagen och dess fysionomi, det måste vara för hvar
man klart. Men med detta system kan man dock något så nätbevara
den grundval, på hvilken 1809 års författning är byggd,
nämligen principen om kamrarnas likställighet och maktens delning.
Och, mina herrar,1 det är, för att tala med Montesquieu, den enda
N:o 48. 78
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträck- fasta grund för friheten, som existerar, den att makten är delad,
politi,fa tm- ty där makten odelad i en hand, där kommer den också
rätten m. m. förr el,er senare att missbrukas. Det gäller således till sist: skola
Forts.) vi utveckla vår författning på den nationella grunden eller skola
vi kasta oss ut i något för oss absolut främmande och okändt? I
fråga om valmetoden åter blir frågan omvänd: skola vi hålla fast vid
detta gamla, på så många håll utdömda majoritetssystem eller taga
det nya proportionella, som har rättvisan och framtiden för sig?
Det är dessa båda spörsmål striden gäller. Och med afseende på
det sista må väl sägas: det är icke vi, mina herrar, som äro semla,
såsom det sagts; det är de män, som hålla på det gamla systemet.
Herr grefve och talman, jag ber att få yrka afslag å Kungl.
Maj:ts förslag och bifall till herr Blombergs m. fl. reservation.
Med herr Fahlbeck instämde herrar Folin och Lithander.
Grefve AV a c h t m Bister, Hans: Sådana förhållandena nu äro,
är det icke och kan det icke blifva tal om någon annan lösning
af rösträttsfrågan än på den allmänna rösträttens grund. Huru
förhållandena blifvit sådana, är allmänt känd t, och jag behöfver
icke nu uppehålla mig vid detta. Emellertid har Första Kammaren
för sin del behjärtat ställningen och såväl 1904 som 1905 beslutat
införandet af allmän rösträtt. Dessa beslut eller anbud, om man så
vill kalla dem, i hvilka äfven jag deltog, blefvo emellertid på
vederbörligt håll förkastade därför att de voro förenade med det
proportionella valsystemet och ehuru hvar som helst i världen
i öfrigt dessa anbud skulle hafva ansetts innebära kriterierna på
en verkligt liberal rösträttsordning. Emellertid anbudet blef förkastadt,
och denna förkastelsedom ratificerades vid de allmänna
valen till Andra Kammaren förra hösten, visserligen icke på något
synnerligen imponerande sätt, men dock: så, att ingen utsikt till
appell beträffande denna dom synes finnas. Konstitutionsutskottet
har också erkänt detta, då det nu framlagt sitt förslag, som med
portionella val till Andra Kammaren förenar ett slags proportionella
val äfven till Första Kammaren.
Här kan jag för min del icke följa konstitutionsutskottet. Ett
af de två: antingen kommer det proportionella valsystemets tilllämpning
på Första Kammaren att i afsevärd grad inverka på kammarens
sammansättning, eller kommer det icke att göra det. I
förra fallet tror jag, att detta förslag är mycket betänkligt; i det
senare fallet däremot tror jag icke, att det finnes någon som helst
utsikt för att det kan blifva accepteradt i Andra Kammaren. Utsträcker
man det proportionella valsystemet äfven till urväljarne
vidtager man en omfattande jämkning af den kommunala rösträtten,
blir visserligen förslaget effektivt, men då inträder det betänkliga
förhållande, jag nyss antydde, nämligen att man därigenom kommer
ett godt stycke på väg till införande af enkammarsystemet. Det för
-
79 N!o 48.
Måndagen den 14 Maj.
slag, som konstitutionsutskottet framlagt, tror jag visserligen icke
komma att i och för sig få någon synnerlig inverkan på Första
Kammarens sammansättning. Men detta förslag har det betänkliga
med sig, att det kommer att uppfordra till oupphörligt förnyade
sträfvanden att få den kommunala rösträtten allt mer och mer utsträckt
och att slutligen få allmän rösträtt införd i kommunens
angelägenheter. Om proportionalismen till Första Kammaren skall
in, så skall fyrktalsskalan ut, kommer det att heta. Striden härom
kommer att blifva lika bitter och lika upprifvande, som striden
om den allmänna rösträtten varit.
Nu kan det sägas, att äfven om majoritetsval till Andra Kammaren
införas, och kanske just då, komma angreppen på Första
Kammaren att blifva allt häftigare och häftigare. Detta håller jag
för min del för högst sannolikt. Första Kammaren har en återhållande
uppgift, och litet emellan, då Forsta Kammaren motsätter
sig någon reform, som uppbäres af stämningen för dagen, kommer
en häftig opinionsstorm att resa sig mot Första Kammaren. Men
härmed tror jag dock icke att det är så farligt. Första Kammaren
har till uppgift, till öde att få opinionsstormar resta mot sig.
Sker icke detta, innebär det att kammaren icke fyllt sin uppgift.
Men den blåses nog icke så lätt bort af dessa stormar. En annan
sak är, om kammaren själf lånar handen till att sätta ut bräckjärn
i sina murar.
Har Första Kammaren en gång erkänt, att det är rätt och
riktigt, att den proportionella valmetoden skall tillämpas äfven vid
valen till Första Kammaren, får den svårt att hålla emot, då det påyrkas,
att proportionaliteten äfven skall blifva effektiv, och man är då
på väg mot enkammarsystemet. Då nu den halfproportionella
metoden måste anses vara alldeles ur spelet och dubbelproportionalismen,
om den skall vara effektiv, enligt min mening, icke bör
införas och, om den icke blir effektiv, icke kommer att införas,
men en lösning af rösträttsfrågan måste ske och ske snart, så anser
jag, att Första Kammaren handlar rätt och klokt och till landets
sanna bästa, om kammaren besluter sig för att införa allmän valrätt
på majoritetsvalsystemets grund. Det är gifvet, att Första
Kammaren icke kan göra detta utan en viss tvekan, men jag tror,
att ställningen kräfver det och att Första Kammarens så viktiga
uppgift i författningen därigenom bäst och tryggast bevaras. Detta
likvisst under vissa förutsättningar.
Det för vår författning egendomliga institut, som kallas gemensam
votering och som tillämpas i flertalet anslagsfrågor och bevillningsfrågor,
innebär ju faktiskt tillämpning af ett enkammarsystern.
Redan under nuvarande förhållanden är detta, hvad de
direkta skatterna beträffar, ganska betänkligt, och det kan befaras,
att dessa betänkligheter komma att ökas i den mån nya element
inkomma i Andra Kammaren. Det progressiva skattesystemet är
enligt min mening fullkomligt riktigt och rättvist, men det kan
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. vi.
(Forts.)
Nso 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
80 Måndagen den 14 Maj.
icke förnekas, och det har alltid blifvit erkäadt, att detta system,
om det tillämpas till öfverdrift, kan medföra stora faror för samhället.
Man bör hoppas, att Andra Kammaren äfven i sin nya
sammansättning icke skall låta förleda sig till sådan öfverdrift,
men man vet icke, hvad framtiden kan bära i sitt sköte, och det
synes för öfrigt riktigt, att den garanti mot förhastade beslut, som
man velat bereda genom tvåkammarsystemet, äfven tillämpas på
detta område, där den kanske mest är behöflig. Dessutom bör man
erinra sig, att Andra Kammaren kan komma att använda skatteskrufven
för att söka drifva igenom sin vilja äfven på andra områden
.
Jag anser därför, att Första Kammaren, då den går att besluta
allmän rösträtt, har full rätt att fordra, att i sammanhang
härmed, i den omfattning som herr Lundebergs motion afser, frågor
rörande direkt beskattning undandragas den gemensamma voteringen.
Sker detta, tror jag, att Första Kammarens ställning i författningen
hr tryggad och att den lugnt kan motse eventuella angrepp på dess
fortbestånd.
På denna tanke är den motion byggd, som herr Montgomery
väckt och hvilken äfven jag underskrifvit. Där uttalas vidare ett önskemål
beträffande valkretsindelningen. I den kungl. propositionen
är skillnaden mellan stads- och landtvalkretsar bibehållen. Denna
skillnad grundade sig ursprungligen på den intressemotsättning,
som ansågs förefinnas mellan stad och land. Då denna intressemotsättning
fortfarande anses vara för handen, kan jag icke finna
annat, än att det är principiellt riktigt, att till städerna i detta
hänseende hänföras sådana samhällen, köpingar och större municipalsamhällen,
som hafva samma karaktär som mindre städer.
Då den utväg, som i motionen anvisas, synes kunna leda till
en sammanjämkning mellan kamrarnas åsikter och därmed en lösning
af rösträttsfrågan, ber jag, herr grefve och talman, att få
yrka bifall till den af herr Montgomery med flera väckta motionen.
Häri instämde herr Ewerlöf.
Herr Hägglund: Då jag är en af dem, som i denna viktiga
fråga aflämnat en motion, har jag ansett mig böra yttra några ord.
Konstitutionsutskottets föreliggande betänkande gifver vid handen,
att konstitutionsutskottet afstyrkt min motion. Jag får då så
godt först som sist till konstitutionsutskottet frambära min tacksamhet
och min tillfredsställelse därför. Jag vill därmed icke
hafva förklarat, att jag i den föreliggande frågan intager någon
annan ståndpunkt än förut. Jag har nämligen alltid varit af den
uppfattningen, att om proportionella val införas till Andra Kammaren
— såsom jag påyrkat i min motion — däraf kommer att
blifva en följd, att jämväl Första Kammarens sammansättning skall
bestämmas genom proportionellt valsätt. Jag är således, som jag
Måndagen den 14 Maj.
81 N:o 48.
nämnde, tillfredsställd med utskottets föreliggande utlåtande, dock
med den ändring däri, som finnes uti den af herr Blomberg m. fl.
afgifna reservationen.
Om nu Riksdagen antoge ett sådant förslag, skulle Riksdagen
också tillmötesgå hvad regeringen såsom skäl för rösträttsfrågans
lösning närmast anfört, nämligen att densamma kräfver en snar
lösning.
Det har från statsrådsbänken invändts mot det proportionella
valsättet hufvudsakligen, att detta icke blifvit mottaget med tillslutning
ifrån folket i landet, och såsom bevis därför har andraga,
att de allmänna valen förliden höst gifvit ett sådant utslag,
äfvensom de olika opinionsyttringar, som under den närmaste tiden
kommit från landsbygden. Först och främst vill jag därvid påpeka
ett förhållande, som redan förut i dag framhållits, nämligen att
vid de allmänna valen förliden höst gällde det svaret på frågan,
huruvida valmännen ville hafva proportionellt valsätt enbart till
Andra Kammaren, men att frågan nn föreligger på annat sätt.
Den gäller nn, om landet vill vara med om proportionellt valsätt
till båda kamrarna. På många ställen i vårt land ställde man
sig också vid valrörelsen sympatiskt mot det proportionella valsättet,
men ville, att detsamma skulle tillämpas till bägge kamrarne,
hvadan man uttalade sig emot det proportionella valsättet,
då förslaget därom afsåg allenast Andra Kammaren.
Beträffande de opionionsyttringar, som nu göras i landet, vill jag
nämna, att inom Västernorrlands län många möten hafva hållits,
och från en del af dessa möten har jag i min hand resolutioner,
tillhopa 15 stycken, både från städerna och landsbygden. Jag tilllåter
mig att uppläsa en af dessa resolutioner, nämligen från Sundsvalls
stad, hvilken resolution jag fått mig tillställd och som, ehuru
mycket kort, gifver ett klart besked om valmännens ställning till
frågan. Den lyder sålunda: »Talmän i Sundsvall, talrikt sam
lade
till möte i rösträttsfrågan, uttala den öfvertygelsen, att landets
välgång bäst tryggas, enighet och samhällsfrid bäst vinnas,
om äfven i rösträttsfrågan rättvisa sker mot alla klasser af medborgare.
Denna rättvisa synes oss kunna skipas och en lyckosam
lösning af rösträttsfrågan bäst och snarast vinnas på grundvalen
af allmän rösträtt och en förenklad proportionell valmetod till
båda kamrarna.» Alla öfriga resolutioner, som jag har i mm hand,
gå i samma riktning, ehuru ordalagen äro något olika.
Jag skulle kunna i många fall, såsom jag tror, med framgång
bemöta hvad som blifvit uttaladt mot de proportionella valen,
men det torde icke behöfvas, då jag antager, att vi alla nu
äro klara med vår ståndpunkt. Jag får därför endast, herr grefve
och talman, anhålla om bifall till det af konstitutionsutskottets
ordförande framställda yrkandet.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 48.
6
N:o 48. 82
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Herr Rabe: I olikhet med kanske många af kammarens ledamöter
befinner jag mig vid detta tillfälle i den lyckliga ställning,
att vägen ligger alldeles klar för mig. Och ehuru jag icke är nog
förmäten att tro — hvad jag naturligtvis måste önska — nämligen
att jag skulle kunna förmå kammarens ledamöter att taga
samma väg, så har jag likväl ansett mig böra uttala min mening
i föreliggande för landet betydelsefulla fråga, icke därför att den
är min, ej heller därför, att jag har många resolutioner att för
kammaren referera, utan därför att jag kan inför kammaren gifva
uttryck åt den uppfattning i ämnet, hvilken otvifvelaktigt hyses
af det öfvervägande antalet medborgare inom den valkrets, som
sändt mig till Första Kammaren.
Af hvad jag nu yttrat har kammaren säkert förstått, att jag
icke kan skänka min röst åt konstitutionsutskottets hemställan.
Om den proportionella valmetoden har jag aldrig hyst den
åsikten, att den skulle vara för svårfattlig för valmännen eller i
sin tillämpning erbjuda betänkliga svårigheter. Men ända sedan
dess första uppförande på dagordningen har jag ansett själfklart,
att om denna metod, som man påstår, innebär den enda rättvisa
valprincipen, måste den tillämpas på såväl Första som Andra Kammaren,
eftersom båda framgå genom val. Denna nödvändiga konsekvens
af principens antagande har också nu blifvit till en del
erkänd. Om detta erkännande torde dock ur praktisk-politisk synpunkt
icke kunna sägas: »bättre sent än aldrig», ty det har kommit
för sent. När jag vågar uttala detta, menar jag icke endast
eller ens hufvudsakligen, att den tid är förliden, då man
kunde ha haft utsikt att genomdrifva principen i Andra Kammaren.
Nej, dröjsmålet med erkännandet har haft till följd, att då man
tillråder oss att antaga den proportionella metoden äfven vid valen
till Första Kammaren, saken kommit fram i ofärdigt skick; vi
veta i själfva verket nästan ingenting om de första grunderna för
denna kammares sammansättning, ty att dessa icke kunna blifva
sådana, de nu äro, om man vill, att Andra Kammaren och landet
i dess helhet skall lyssna till förslaget, därom tror jag, att vi alla
kunna vara ense. Härigenom saknas emellertid visshet om hvad
det är, som Riksdagen uppfordras att besluta. Denna omständighet
är för mig tillräcklig för att göra konstitutionsutskottets förslag
oantagligt.
Då ett helt folk väntar och har rätt att vänta, att en af dess
lifsfrågor efter årtiondens talande och skrifvande ändtligen skall
vinna sin lösning, handla dess representanter icke med den fasthet,
som ensamt kan ingifva förtroende, om de, i stället för att
lösa frågan, skilja den ifrån sig med ett beslut, som ställer ytterligare
årslånga strider i utsikt. Den rent passiva ståndpunkt,
konstitutionsutskottet under den stränga formalismens skydd intagit
till frågan om urväljarnes till Första Kammaren kvalifikationer,
bådar långt ifrån godt för att enighet skall vinnas inom
Måndagen den 14 Maj.
83 N:o 48.
det konservativa partiet härutinnan. Bristen på enighet har varit
och kommer nog äfven att blifva en af grundorsakerna till att
det konservativa partiet icke kan på ett positivt sätt bidraga till
rösträttsfrågans lösning. Men det politiska parti, som icke kan
lösa de stora frågorna, måste finna sig i att se, att ett annat parti
gör det. Jag uttalar inga reflektioner häröfver, jag endast säger,
att det är så. Det är dock klart, att det parti, som icke framställer
ett positivt förslag, har i sin hand att göra modifikationer
och inskränkningar i det förslag, som framkommer. Min öfvertygelse
är också, att Borsta Kammaren har i sin hand att kunna
göra det.
Det andra partiets förslag till lösning af vår störa fråga återfinnes
nu i den kungl. propositionen. Den innehåller eu högst
betydlig utsträckning af rösträtten, och den måste göra så. Det
gör äfven konstitutionsutskottets förslag. Men, invänder man, konstitutionsutskottets
förslag skänker en garanti i de proportionella
valen. För hvad? Den garanterar icke, att det konservativa elementet
och dess nuvarande meningar skola kunna göra sig för
framtiden gällande. Tvärtom, motsatsen är tämligen säker. Den
garanterar allenast, att det konservativa elementet skall kunna
göra sin röst hörd i rådslagen om landets väl. Att för detta ändamål
lämna den historiska utvecklingens väg och slå in på en helt
ny, främmande valmetod är dock onödigt, ty den garanti, man
vill vinna, har man egentligen redan i de gemensamma utskotten.
Härmed kommer jag otvunget in på förhållandet emellan kamrarna.
Om det redan nu kan sägas, att tyngdpunkten hos representationen
ligger i Andra Kammaren, så är det satt utom allt
tvifvel, att en utsträckning af valrätten, vare sig i enlighet med
Kungl. Maj:ts proposition eller enligt konstitutionsutskottets förslag,
skall i högst betydlig mån stärka Andra Kammarens ställning.
Det är dessutom gifvet, att Andra Kammaren i hvarje händelse
kommer att få en radikalare färg. Jag kan icke dela den
förskräckelse därför, som så många bland mina vänner och andra
aktade män hysa. Jag har nämligen sett — och jag tror, att det
är psykologiskt förklarligt — att då man kommit till makten, man
får en helt annan syn på tingen än förut och att ansvarskänslan,
som omedvetet gör sig gällande, verkar modifierande. Den omständigheten,
att Andra Kammaren i alla händelser får en mycket
radikalare färg, kommer att ha till följd, att förståelsen mellan
kamrarna blir mindre, klyftan, som skiljer dem åt, blir vidare och
samarbetet mellan kamrarna, som är en af hörnstenarna i vårt
statskick, kommer att blifva allt svårare. Andra Kammaren kommer
icke att fästa vederbörligt afseende vid de åsikter, som omfattas
af Törsta Kammaren, särskildt torde vi på det ekonomiska
området kunna komma till en serie af experiment, som enligt min
tanke aldrig kunna få den framgång, man väntar, men i hvarje
fall kosta landet måhända litet för mycket. Landet har icke råd,
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 84
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
efter eu rösträttsutsträckning mindre än förut, att undvara de kunskaper
och den erfarenhet, som finnas samlade i Första Kammaren.
Det bör därför vara en uppgift för det konservativa partiet att få
sådana ändringar införda i vår författning, att Första Kammarens
röst kan göra sig hörd med tillräcklig styrka. Med andra ord
man måste söka skaffa kammaren större auktoritet. Detta kan
aldrig åstadkommas så väl, som om Första Kammaren vill taga
det första steget till sin ombildning. Det må vara mig tillåtet,
att i fråga härom endast göra ett par antydningar.
Det är alldeles klart, att landstingen icke längre kunna vara
tillfredsställande valkorporationer, icke minst därför att aktiebolagens
rösträtt spelar en ganska betydlig roll med hänsyn till landstingens
sammansättning. I värf land måste hvarje församling,
som vill göra anspråk på att hafva någon auktoritet, vara framsprungen
ur direkta val. Första Kammaren måste därför ombildas
så, att den kommer att framgå ur direkta val, men på väljarne,
deltagarne i dessa val bör man kunna ställa andra fordringar än
på valmännen; till Andra Kammaren. Jag föreställer mig, att en
högre census och ungefär sådana bestämmelser för valrätt, hvilka
nu gälla i afseende å äganderätt till eller arrende af jord, skulle vara
lämpliga. Äfven från rent konservativ ståndpunkt vore det naturligt,
om Första Kammaren skulle vara angelägen, att grunderna för
dess formation ändrades. Det kan icke vara riktigt, att Första
Kammarens sammansättning skall vara beroende på den kommunala
rösträtten. Hvilket rösträttsförslag, som än må bli antaget, kommer
säkerligen inom kort en långt gående utsträckning af den kommunala
röströtten att äga rum. Men när denna utsträckning skall
genomföras, lärer Första Kammaren ej kunna uppehålla en sådan
reform genom ett kraf på sin egen ombildning dessförinnan.
Det är min tro, att det svenska folket har en stor framtid
och att det har i sin egen hand att länka sina öden så, att det
kommer att bestå och vara ett aktadt folk. En tysk, numera afliden
historieskrifvare och statsrättslärare, hvilkens skrifter —
hvilka åsikter man än må ha — väcka intresse genom ett kärnfullt
innehåll, yttrar på ett ställe om Sverige: »das im guten
Sinne aristokratische Schweden». Man säger, att det finnes något
tillbakadraget i vår nationalkaraktär, hvilket ligger oss i vägen i
den internationella tätlingen. Men om vi å ena sidan sakna den
själfkära framfusigheten, så hafva vi å andra sidan icke heller den
småaktiga kälkborgerligheten. Jag menar, att i det afseendet kan
svenska folket sägas vara en aristokratisk nation. Jag kan därför
icke föreställa mig, att den utsträckning af allmänna rösträtten,
som vi önska genomförd, och som otvifvelaktigt kommer att i det
stora hela verka på samma sätt, vare sig vi bestämma oss för
proportionella val eller majoritetsval, skall blifva till rikets skada.
Den kommer tvärtom att verka till svenska statens styrka och till
Måndagen den 14 Maj.
85 N:o 48.
svenska medborgares välfärd. Därför, herr talman, anhåller jag
helt enkelt om bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Herr Törnebladh: Det har blifvit sagdt, att det är nu på
tiden, att Riksdagen och andra som det tillhör icke eu längre tid
uppehålla sig med behandling af en fråga, då det är så många
viktiga uppgifter att lösa. Jag vill i det afseendet anmärka, att
jag tror, att äfven den nuvarande Riksdagen och icke minst den
nu sammanvarande ägnar sig med ifver och kraft åt att lösa viktiga
uppgifter, och det med ett kraftigt initiativ från regeringens
sida, som hvarken sparat tid och möda att lägga fram förslag. Då
man emellertid säger, att vi nu skola få rösträttsfrågan löst för
att ägna oss åt andra, så ligger däri ett tydligt erkännande, hvilket
ock är rätt, att rösträttsfrågans lösning icke är ett mål, utan blott
ett medel. År det nu så, att det är ett medel till vinnande af
högre mål, så är det ock nödvändigt, att medlets verkan rätt beräknas,
och för att det medlet skall kunna verka rätt, fordras det
bland annat frihet från uppslitande rösträttsstrider. Tror man sig
verkligen vinna det genom antagandet af det nuvarande regeringsförslaget?
Nej, redan nu antydes tämligen klart uti statsrådsprotokollet,
att äfven med antagande af detta förslag det linnes sväfvande
frågor, som komma under den närmaste framtiden att kräfva
sin lösning på ett eller annat sätt. Jag må erinra först om frågan
om kvinnans rösträtt och framför allt om hvad som står så tydligt
angifvet i statsrådsprotokollet, nämligen den möjligen uppkommande,
ja troligen uppkommande frågan, kan man säga, om
bostadsbandets lossande. Yi få således alls icke föreställa oss, att
det blir en stilla eera af frid och ro, under hvilken man kan utan
hinder af rösträttsspörsmålet ägna sig åt andra frågor; och hvad
det blifvande arbetet beträffar, så ligger det synnerlig vikt på
att det arbetet kan ske på sådant sätt, att verkligen frågorna kunna
lösas, jag vill icke säga i frid, det är ju alltid önskligt, men med
anlitande af samverkande krafter. Det är icke så säkert, att man
i det fallet har full visshet för att samverkan mellan kamrarna
blir sådan, som den borde vara.
Det bär också blifvit sagdt, och det är fullkomligt riktigt,
att den politiska rösträtten skall utvidgas på ett effektivt sätt,
men på samma gång måttfullt, så att inga våldsamma omkastningar
kunna väntas. Om man med erkännande af detta vill söka åstadkomma
val, som garantera en viss måttfullhet, kan jag icke förstå
annat än att de proportionella valen böra lämna ganska goda garantier.
Jag erinrar i det afseendet om hvad som yttrades af en frisinnad
ledamot af Andra Kammaren vid 1905 års rösträttsdebatt,
friherre Bonde, att en skillnad finnes mellan de proportionella
valens verkningar i utredande och i beslutande församlingar. Påståendet
om eu sådan skillnad kan endast hafva sitt berättigande
i det fallet, att utredningen får spela mindre roll, och skäl och be
-
Om utsträck
ning af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 86
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
vis få mindre inverkan, därigenom att frågan är redan på förhand
afgjord. Yår riksförsamling har emellertid städse visat sig lyssna
till sakrika utredningar, och jag hoppas, att den kommer att så
göra.
Det har mot de proportionella valen anförts, att de skulle
föranleda en splittring i grupper, som icke vore önsklig och icke
gagnelig. Ja, det kan mycket väl hända, att något sådant inträffar,
men det har också sagts från ett håll inom samma parti, att
de proportionella valen hafva en viss kraft att uppmuntra ytterlighetstendenserna
hos valmännen. Hvilken af dessa åsikter skall
jag lyssna till? Jag är alldeles icke säker på hvilken som är den
rätta. Antag att det är sant, att en splittring i grupper skulle uppkomma!
Är det så synnerligen farligt? En sådan splittring i grupper
kan, enligt hvad en framstående talare från det liberala hållet i Andra
Kammaren i fjol yttrade, framkomma i länder, som icke hafva
proportionella val, såsom i Frankrike, ett exempel som han just
särskildt anförde. Om man nu hoppas, att de nya valmännen skola
visa sig lämpliga och mogna att utöfva sin valrätt, så kan man
väl också hoppas, att dessa valmän skola kunna lära sig en metod,
som är något svårare än den nuvarande. Jag tror för min
del, att det är en icke alldeles oriktig uppfattning och ej heller
någon ungdomlig optimism att förutsätta, att valmännen skola så
småningom och till och med ganska fort komma in i den proportionella
valmetoden, allra helst när den är förenklad.
Och om man påstår, att det skall behöfvas en stark partiledning
samt mycken uppoffring af tid och arbete för att kunna
åstadkomma något med proportionella val, så svarar jag därpå,
hvad en riksdagsman i Andra Kammaren, herr Beckman, har sagt:
»jag hoppas, att allt flera, som hafva bestämda åsikter i verkligt
nationella frågor, de må ligga åt höger eller vänster, skola bestämma
sig för att med uppoffring af tid och arbete gifva sig ut
och söka upplysa befolkningen». Det är riktigt, och det har skett;
man vet, att redan nu med majoritetsvalen hafva personer gått
från gård till gård för att upplysa och vägleda eller åtminstone
leda.
Vidare har det blifvit nämndt, att val tekniken skulle vara
synnerligen svår. Ja, det är möjligt. En motståndare till de proportionella
valen, herr Widén, yttrade i fjol i Andra Kammaren,
att han ansåge olägenheterna häraf vara öfverkomliga; och analogivis
skulle man möjligen komma till den slutsatsen, att svårigheterna
härutinnan skulle kunna öfvervinnas likaväl som de svårigheter, som
funnits för att bilda enmansvalkretsar i städerna, utan att blottställa
sig för godtycke. Eu mycket framstående talare på stockholmsbänken
sade i fjol i afseende härpå, att han icke funnit något
uppslag, som kunde vara något så när tillfredsställande för att få
enmansvalkretsar i storstäderna; men ett sådant uppslag är verkligen
gifvet i den kungl. propositionen och i statsrådsprotokollet.
87 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
Det är af samme man, som hade det anförda yttrandet i Andra Om utsträckKammaren.
Möjligen kan det också gå så med de valtekniska ^LiarZolägenheterna
och svårigheterna i fråga om de proportionella valen, rätten m m
när de komma under en verkligt skicklig och intresserad mans (Forts.)
behandling.
Hvad jag nu meddelat visar sålunda, att man framställt farhågor
och betänkligheter på alla håll mot de proportionella valen,
och jag undrar icke alls på det. Är man motståndare till dem,
måste man söka framställa de farliga sidorna. Det är icke annat
än rätt. Hafva emellertid icke majoritetsvalen också vissa svårigheter
och olägenheter med sig? Hafva de icke särskildt den olägenheten
med sig, att sammansättningen af Andra Kammaren därigenom
kan blifva synnerligen ensidig, en ensidighet, som blifver så
mycket värre i samma mån, som valmanskaren ökas och i samma
mån som Andra Kammarens inflytande tilltager, hvilket visserligen
icke är någon omöjlighet. Beträffande den tillkommande valmanskåren
har jag visserligen en god förhoppning om att den sa
småningom skall under ansvarskänslans tryck komma att utbilda
sig godt och väl; men jag kan alldeles icke glömma af hvad en
framstående man, som visserligen icke hörde till de högkonservativa,
yttrade vid förra representationsförslagets behandling, nämligen
friherre De Geer. Han sade: »För den, som alldeles saknar
både förmögenhet och inkomst, är det nämligen nästan omöjligt att
förvärfva och bibehålla den bildning och det oberoende, som erfordras
för politisk myndighet.» Det må nu vara en lång tid, som
förflutit sedan dess, men någon sanning har detta yttrande äfven
i nuvarande tid.
Det har ifrån vissa håll blifvit framhållet, att Första Kammaren
skulle kunna uträtta åtskilligt genom att ansluta sig till
den motion, som blifvit framburen af herr Montgomery. Det vore
möjligt, att en sammanjämkning skulle kunna ske. Det skulle
kunna vara en möjlighet, att Andra Kammaren skulle öfvergifva
sin ståndpunkt i fråga om de gemensamma voteringarnas berättigande
i skatteafseende; men om man också antager detta, hvilket
är ganska osäkert, misstänker jag, att Första Kammarens ställning
i framtiden icke blir stärkt därigenom, utan snarare försvagad, tv
med de ständiga konflikter, som då icke kunna undvikas vid budgetens
bestämmande, kommer ett allt större och större tryck att
utöfvas på Första Kammaren, icke blott för att den skall gifva
vika vid de särskilda stridigheterna vid budgeten, utan kanske
mera för att den skall gifva vika och så småningom upphäfva de
villkor, med hvilka man nu anser sig hafva garanterat Första Kammarens
ställning. Jag tror då, att det är nästan bättre, att vi behålla
den förmån, vi nu hafva i de gemensamma voteringarna.
Det är nämligen ämnadt, att de skola vara till förmån för Första
Kammaren. Det är yttryckligen sagdt, och jag ber att få erinra
herrarne, att Första Kammaren många gånger segrat i de gemen
-
N:o 48. 88
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträck- samma voteringarna. Jag vet icke, om det alltid varit till nytta,
"ohtiski röst men den liar s0rt det) ocl1 med den varsamma tillämpning, som
rätten gemensamma voteringarna fått i praxis, tror jag icke, att det
(Ports.) är farligare att behålla dem, sådana de nu äro, än att införa det
villkor, om det han fås, som tenderar i och för sig själf till sin
upplösning. Man kan också, om man tänker på de proportionella
valen, föreställa sig, att full rättvisa skall skänkas åt olika partibildningar
i landet utan förkrossande öfvervikt åt ett enda parti.
På det sättet kan man hoppas få tillämpad den grundsats, som
framställts icke af någon reaktionär mullvad, utan af den store
frihetskämpen Stuart Mill. Han sade: »Det är en grundprincip i
afl styrelse, att det i hvarje konstitution måste finnas en motståndskraft
mot den härskande makten och följaktligen uti en demokratisk
konstitution en motståndskraft mot demokrati.»
På grund af hvad jag nu anfört och med instämmande i öfrigt
i hufvudsak med hvad herr Hugo Tamm yttrat angående önskvärdheten,
att i sammanhang med dubbelproportionalismen valgrunden
till landstingsmannens utseende ändras, anhåller jag om bifall till
det af herr Blomberg med flere framställda förslaget.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till nu pågående sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.
Herr Hy ström, Carl: Då jag i olikhet med föregående ta
lare
tillhört utskottets majoritet, skulle det ju tillkomma mig att
strida för utskottets förslag. Detta är lönlöst, det inser äfven jag.
Emellertid torde man hafva rättighet att säga, att de för reservationen
anförda skälen icke äro grundlagsskäl — på den gamla hederliga
grundvalen, att förändringar skola vara högst nödiga eller
nyttiga — utan opportunitetsskäl, i det att man söker skaffa sig
skydds- och anfallsvapen för kommande strider.
Dock må man väl säga, att situationen är besynnerlig. Det
synes märkvärdigt med detta erbjudande, som är ett försvagande,
med denna själfförvållade rubbning af det, som så ofta prisats under
namnen kontinuitet, stabilitet, soliditet m. m. inom Första
Kammaren. Och dock sägas förslagsställarne vara konservativa
män, d. v. s. män, som lära sätta värde på nämnda goda egenskaper.
Detta synes så mycket mera underligt, som Kungl. Maj:ts
förslag lämnar Första Kammaren i fred och icke vidrör frågan om
de nio åren; likaså utskottets majoritet; likaså den af herr Montgomery
m. fl. väckta motionen; hvartill kommer, att i en motion
från Andra Kammaren, som starkt inverkat på meningarna inom
utskottet, motiveringen för utbytande af nio år mot sex är jämförelsevis
matt.
Det synes då föga rådligt, att Första Kammaren själf inbjuder
till ändringen. Härtill kommer, att vid flere föregående till
-
Måndagen den 14 Maj.
89 N:o 48.
fallen röster från Första Kammaren höjt sig för förlängning till
fem år af medkammarens funktionstid och att de skäl, som därvid
anförts, äro fullt användbara i fråga om valet mellan nio och sex
år för Första Kammaren.
Det är ju troligt, att den stora rösträttsfrågan faller vid denna
riksdag, men, om frågan faller, är det en sak, som står kvar, nämligen
erbjudandet, och det har mer än en gång visat sig att sådana löften
hafva gengångarnatur.
Liksom om vi icke haft tillräcklig erfarenhet om dylika öfverlefvande
löften och erbjudanden, som ställas upp mot oss, kanske
sedan förutsättningarna för dem fallit bort! Påföljden har varit
skada och förödmjukelse.
För min del kan jag icke inse vare sig det rätta eller det
kloka i ett dylikt handlingssätt, utan yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets
förslag oförändradt.
Herr Uppström: Då jag icke offentligen angifvit minställning
till denna fråga vare sig vid 1904 eller 1905 års riksdagar,
anser jag mig icke böra undandraga mig att nu göra det.
Yid såväl 1904 som 1905 års riksdagar röstade jag för de
då framlagda förslag om införande af proportionella val till Andra
Kammaren, och jag gjorde det under den förutsättningen, bland
annat, att om den valmetoden skulle utfalla till belåtenhet, så
skulle man genom sakens egen natur blifva nödgad att införa
enahanda valsätt till Första Kammaren. Men därför att konstitutionsutskottet
nu har framlagt ett förslag, som på sätt och vis
uppfyller den förutsättningen, följer däraf icke, att jag anser mig
tvungen att acceptera detta förslag, och detta så mycket mindre,
som jag har åtskilligt att anmärka såväl mot det slut, hvartill
utskottet kommit, som äfven mot dess motivering, särskild! hvad
angår dess nyfödda kärlek för proportionella val till Första Kammaren.
Jag vill öfvervinna frestelsen att fördjupa mig i specialiteter
härvidlag, så mycket mer som hvad som kan sägas och bör
sägas i den frågan blifvit här förut sagd! i dag. Men hvad jag
ber att få betona är, att skälet, hvarför jag icke nu vill följa
utskottet, är egentligen det, att jag anser det alldeles fruktlöst och
resultatlöst. Jag anser, att om jag det skulle göra, skulle jag i
min mån bidraga till att frågan ej blir löst vid denna riksdag,
och jag menar det vara en stor fara för landet att låta med denna
lösning vidare anstå. Jag har därför underskrifvit en motion,
som herrarne känna till och för hvars detaljer jag därför icke behöfver
redogöra. Då jag skref under densamma, var min afsikt,
att därigenom möjligen skulle beredas en anknytningspunkt till
Andra Kammarens majoritet. Kär jag nu underskrifvit denna
motion, som till sina hufvuddrag är grundad på Kungl. Maj:ts
proposition, är det gifvet, att jag icke har så mycket att mot
denna proposition erinra, och jag anser verkligen, att den är bättre
Om utsträcka
ning af den
politiska rösträtten
m. m,
(Forte.)
N:o 48. 90
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
än det rykte eller vanrykte, som man varit angelägen att draga
öfver densamma. Jag skall emellertid icke keller uppehålla kammaren
med några redogörelser för mina skäl i det hänseendet,
utan jag ber i stället få gifva till känna, att jag ansluter mig till
deras mening, som yrka bifall till den af herr Montgomery framburna
motionen.
Herr Rudebeck: Då jag tillkännager, att jag för min del
icke kan ansluta mig till det af regeringen framlagda förslaget,
skall jag be att få hänvisa till de skäl för en sådan mening, som
äro åberopade och fullständigt utlagda af så många föregående talare,
utan att upptaga tiden med att ånyo upprepa dessa skäl.
När jag i stället ansluter mig till utskottets förslag eller rättare
detsamma med den reservation därvid, som afgifvits af herr Blomberg
med flere, och således till det proportionella valsystemet, medger
jag villigt, att jag för min del icke är så varmt öfvertygad
om detta valsystems alla fördelar som många andra. För min del
skulle jag hellre velat se frågan löst på ett annat sätt, nämligen
majoritetsval med därvid erforderliga garantier, men hvad jag
härutinnan skulle vilja föreslå är icke nu möjligt att vinna.
Det förslag, som innefattas i den af herr Montgomery framburna
motionen, är, såsom motionärerna själfva vidgå, icke annat
än ett kompromissförslag, och sådant detta förslag skulle komma
att se ut, sedan det genomgått kompromiss, blir det så likställdt
med regeringens förslag, att det enligt mitt förmenande icke egentligen
har några företräden framför detta, och kommer icke att
innehålla några verkliga garantier.
Om jag hade den åsikten, att genom antagande af utskottets
förslag med den åberopade reservationen skulle vållas uppskof med
rösträttsfrågans lösning, skulle jag möjligen vara tveksam, om jag
borde ansluta mig därtill, men så är icke min uppfattning. Jag
kan för min del icke finna, att den snara lösning af frågan, som
enhvar önskar, dock med bibehållande af det än viktigare önskemålet,
att det måtte blifva en god lösning, äfventyras genom ett
antagande af utskottets förslag med den reservation, som af herr
Blomberg med flere afgifvits. Det är just för att medverka till
en snar lösning af frågan, och den största möjliga enighets vinnande,
som jag eftergifver den önskan jag från början hyst att på
ett annat sätt lösa frågan. Tv jag är öfvertygad om att nu finnes
icke någon annan väg, om man vill vinna målet snart, än
att biträda antingen regeringens förslag eller utskottets förslag.
Och i valet mellan dessa båda lämnar jag, som sagdt, utan den
ringaste tvekan min röst åt konstitutionsutskottets med angifna
reservationer. Jag förbiser icke konsekvenserna däraf,
utan jag är beredd att taga dem, i annat fall hade jag icke anslutit
mig till detsamma. Jag ber, herr talman, att få yrka bi
-
Måndagen den 14 Maj.
91 K:o 48.
fall till utskottets förslag med den af herr Blomberg med flera Om utsträckdärvid
fogade reservationen. n™%. f ^
° politiska rost
rätten
m. m.
Herr Jonsson: Då jag för min del har instämt med herr Hugo (Forts.)
Tamm i det yttrande, som af honom afgifvits, behöfver jag icke
fördjupa mig i sakens många olika sidor, utan jag har begärt ordet
allenast för att utveckla en viss sida af saken, som jag tror vara
förtjänt att något närmare skärskådas. Hans excellens herr statsministern
har vid ett annat tillfälle i denna kammare betonat, att
därest man skulle införa ett proportionellt valsätt vid val af ledamöter
i Första Kammaren, måste valsättet gå ned till urväljarne,
därest man ville hoppas på medkammarens bifall till en sådan idé.
Jag undrar, om någon af herrarne eller ens herr statsministern
själf gjort sig ett begrepp om hvad det vill säga att i det fallet
gå ned till urväljarne.
Man kan ju tänka sig, att det proportionella valsystemet skulle
tillämpas så, att valen af ledamöter till Första Kammaren skedde
direkt inom kommunerna på samma sätt som valen af ledamöter till
Andra Kammaren, och att sedermera sammanräkningen af rösterna
skulle verkställas exempelvis af Konungens befallningshafvande.
Men huru tror man, att det skulle taga sig ut med det inskränkta
antal af valbara kandidater, som tillika kunde finnas villiga att
taga emot val till Första Kammaren? Hur skulle de kunna vara
kända af valmanskåren i gemen eller hur skulle det bli möjligt
för valmännen att ena sig om kandidater, af hvilka de kanske
kände en eller annan, men af hvilka de flesta sannolikt vore för
dem alldeles okända? Det har framhållits såsom en af svårigheterna
vid proportionella val till Andra Kammaren inom större valkretsar,
att valmännen icke kunna komma i vederbörlig rapport med kandidaterna.
Hur skulle det då ställa sig med dessa valmän till
Första Kammaren, som skulle få på sina valsedlar taga upp namn,
af hvilka de kände kanske ingen eller endast ett ringa fätal? Det
är vidare alldeles gifvet, att ett sådant valsätt icke kunde komma
i fråga vid val till Första Kammaren, med mindre än att grundlagen
ändrades därhän, att äfven den som valdes till ledamot i
Första Kammaren icke hade rätt att afsåga sig, med mindre han
redan tjänstgjort en period. Därmed skulle man då också komma
till den poäng, att man måste bevilja äfven Första Kammarens ledamöter
arfvoden för att kunna tvinga dem att antaga mandatet. Men
hvad står då kvar af Första Kammarens karaktär, och hvad skulle
då meningen med en Första Kammare egentligen vara? Får man
därjämte antaga, att den kommunala rösträttsskalan, mer eller mindre
begränsad, skulle läggas till grund för valen bland urväljarne,
hvilken procedur skulle icke detta komma att blifva för valmännen
och för Konungens befallningshafvande, som skulle ha att draga ut
resultatet af de tusentals valsedlarne och därvid måste taga hänsyn
till röstsedlarnas valör på samma gång som till deras antal.
N:o 48. 92
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. ro.
(Forts.)
Det är gifvet, att detta skulle blifva ett så svårt och tidsödande
arbete, att, om man sökte genomföra en dylik anordning, en storm
af ovilja snart skulle blåsa upp och kasta hela systemet öfver ända.
På samma gång blefve det naturligtvis en omöjlighet att ens något
så när bevara valhemligheten, då ju röstetalen måste angifvas på
kuverten eller sedlarna, och man med ledning däraf lätt kunde taga
reda på hur rösterna fallit.
Man kan tänka sig äfven den anordningen, att inom kommunerna
skulle utses särskilda valmän för att sedan sammanträda
exempelvis inför Konungens befallningshafvande och där verkställa
valet. Det sättet har ju något större möjlighet för sig, men låt
oss tänka oss, hur äfven detta skulle taga sig ut i praktiken. Ser
jag efter, hur stort antal elektorer för landskommunerna det är,
som för närvarande välja landstingsman inom tingslag eller härad,
och hur många stadskommuner, som endast utse en landstingsman
eller två, så finner man beträffande de städer, som deltaga i landstingen,
att det är 19 kommuner, som utse''hvardera blott två landstingsman,
och 30 som utse hvardera blott en; går jag åter till
landtvalkretsarne och ser efter antalet elektorer för utseende af
landstingsman, så har jag där 1022 kommuner, som blott utse två
elektorer hvar och 1069, som endast utse en. Det är gifvet, att om
valen bland urväljarne skulle kunna ske proportionellt, bör antalet
elektorer icke gärna vara mindre än tre. För att komma till det
resultatet måste man tredubbla antalet elektorer efter kommunernas
olika storlek och efter exempelvis samma grund, som gäller nu
för utseende af elektorer till val af landstingsmän, det vill säga
att i den mån folkmängden växer, ökas efter viss norm antalet.
Om jag då ser efter, hur det exempelvis skulle ställa sig för Malmöhus
län med antalet sådana valmän, skulle det för landskommunerna
blifva icke mindre än 1092 valmän, som skulle sammanträda,
och när naturligtvis äfven alla städer, som deltaga i landstingen,
måste jämväl utse elektorer efter förhållandevis mindre folkmängdsnorm
än för landet för att valet skall kunna ske på rätt sätt,
kommer jag upp till en summa af 1,200 valmän, hvilka skulle
sammanträda inför Konungens befallningshafvande. Hvilken tung
apparat för ett dylikt val skulle icke detta blifva, och hvilka kostnader
skulle den icke medföra? Det finnes också ett tredje sätt
med delvis samma och delvis nya svårigheter att få saken arrangerad,
men jag tror de båda nämnda exemplen redan vara tillräckliga
för att visa, hur omöjligt det praktiskt taget måste vara att
tillämpa den idén att gå ned till urväljarne med dessa proportionella
val.
Jag ber att få yttra ännu några få ord. Att icke det proportionella
valsättet har företräden framför majoritetsvalen lär väl
knappast med framgång kunna bestridas af någon. Jag vågar därför
påstå, att det valsättet ur flera synpunkter har en gifven öfverlägsenhet
framför majoritetsvalen. Om jag nu anser, att detta får
Måndagen den 14 Maj.
93 Nso 48.
vara ett i det hela erkändt faktum, så vill jag sedan vända mig
till ett yttrande, som på sin tid fällts på annan plats, att det finnes
både en seende och en blind konservatism. År det riktigt, att
den politiska sammanslutning, som seglar under liberal, frisinnad
eller radikal flagga, besitter en större insikt och en större villighet
för att inom samhället genomföra nyttiga reformer än hvad de konservativa
eller moderata elementen kunna tillerkännas, då frågar
jag i min ordning: Hvar finnes här den blinda eller den seende
konservatismen? År det sant, att de proportionella valen till
Riksdagens båda kamrar måste ha företräde framför majoritetsvalen,
att detta är en reform i jämförelse med det andra valsättet af afgörande
betydelse, så undrar jag, om icke det för denna gång äro
de så kallade konservativa och moderata, som äro reformens män,
och om icke de så kallade liberala här äro att jämföra med de
blinda konservativa. Månne det då skulle vara för mycket begärdt,
om man till herr statsministern skulle våga framställa den önskan,
att han som en reformernas man med sin ungdomliga kraft och
spänstighet måtte ställa sig i spetsen för reformernas män och genom
sin tyngd och sin pondus rycka Andra Kammarens blinda
konservativa med sig. För min del tror jag, att om så kunde ske
i dag eller i morgon, skulle detta i framtiden visa sig ha varit ett
lyckligt grepp för fosterlandets framtida väl. Jag ber därför att
få yrka bifall till den af herr Blomberg med flere afgifna reservationen.
Herr Liedberg: Då jag är en af dem, som undertecknat
den s. k. Montgomeryska motionen, skall jag be att få yttra
några ord.
Sveriges lagstiftande församling har i dag att söka lösa den
fråga, som nu är så brännande för alla svenska hjärtan och som
man förut under åtskilliga år sökt lösa, men misslyckats. Tyvärr
synes det äfven i dag vara klena utsikter att få någon lösning
till stånd, så framt icke majoriteten i Första Kammaren vill lämna
vissa sina betänkligheter å sido. Vid de senaste riksdagarna åren
1904 och 1905 ha vi behandlat frågan på grundvalen af förslag
om proportionella val till Andra Kammaren. Detta har misslyckats.
Nu har konstitutionsutskottet framkommit med förslag om
proportionella val till båda kamrarne, dock med en ofullständig
utredning, något som ej är att undra på, då enligt min öfvertygelse
utredningen i det hänseendet, om den skall göras fullständig,
måste blifva ofantligt svår. Jag är fullt öfvertygad, att alla
kammarens medlemmar äro ense därom, att frågan om rösträtt till
Andra Kammaren blefve mest rättfärdigt löst genom ett antagande
af den proportionella valmetoden. Men efter de nya valen till
Andra Kammaren i höstas ha vi tydligen sett, att svenska folket
icke är benäget att omfatta denna valmetod. Där har tvärtom
skett en ganska stark förskjutning till förmån för majoritetsvalen.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 94
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
''politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Yid sådant förhållande anser .jag, då jag önskar få frågan snart
löst, ingen annan utväg finnas än att bygga på den kungliga propositionen.
De, som undertecknat den s. k. Montgomeryska motionen,
ha gjort det i syfte att därigenom möjligen åstadkomma
en lösning af frågan på kompromissväg och, mina herrar, kan den
frågan lösas i år, är jag säker, att detta skall Täcka stor tillfredsställelse
öfver hela landet. Det är icke blott de höga utan äfven
de låga, icke blott de gamla utan äfven de unga, som i dag ha
sina tankar fästa på Riksdagen och icke minst på Första Kammaren.
Om Första Kammaren genom ett bifall till den Montgomeryska
motionen lämnar medkammaren ett tillfälle till uppgörelse,
är jag öfvertygad, att Andra Kammaren till fullo skulle värdera
ett sådant tillmötesgående. Skulle åter frågan icke nu lösas, hvad
blir då följden, mina herrar? Jo, att den strid, som pågått särskilt
under de två sista åren, kommer att blåsa upp på nytt och
värre än förut, och därvidlag kunna blåsa upp vindar, som icke
alls blifva trefliga. Här har af vissa talare sagts, att det icke
var någon idé att komma fram med denna motion. Den tjänade
icke till något, ty Andra Kammaren vill icke kompromissa, och
om den kompromissar, blir resultatet icke det afsedda, utan de
stryka alltsammans. Ja, man kan nog säga så, men det är väl
dock icke värdt att yttra sig därom, förrän saken är försökt.
Då jag för min del såsom representant i denna kammare
önskar en snar lösning af frågan, och då jag som fosterlandsvän
icke vill låta det ögonblick gå förbi, som erbjuder en möjlighet
att få frågan löst redan i år, ber jag att få yrka bifall till den
Montgomeryska motionen.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed afslutad, yttrade herr
talmannen, att därunder yrkats:
l:o) att Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag skulle antagas
att hvila för vidare grundlagsenlig behandling;
2:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas;
3:o) af herr Blomberg, att det grundlagsändringsförslag, som
innefattades i den af honom m. fl. vid punkten 1 afgifna reservation,
skulle antagas såsom hvilande för vidare grundlagsenlig behandling;
samt
4:o) af herr Montgornery, att till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas det grundlagsändringsförslag,
som innefattades i den af honom m. fl. afgifna motion.
Härefter gjorde herr talmannen till en början propositioner,
först därpå, att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition framlagda
förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regerings
-
Måndagen den 14 Maj.
95 N:o 48.
formen samt §§10 till och med 22 äfvensom §§ 25 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen,
samt vidare därpå, att kammaren ville i enlighet med utskottets
hemställan förklara, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
kunde af Riksdagen bifallas.
Herr talmannen ansåg den senare af honom framställda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till hyllande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det af Kungl. Maj:t i propositionen n:o 55 framlagda förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt
§§ 10 till och med 22 äfvensom §§ 25 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, förklarar kammaren i enlighet med konstitutionsutskottets
i utlåtandet n:o 7 gjorda hemställan, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kan af Riksdagen bifallas.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 18;
Nej — 126.
Därefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemställt i punkt 1 a), samt vidare därpå att utskottets i nämnda
punkt framställda grundlagsändringsförslag skulle förkastas, och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Sedermera framställde herr talmannen propositioner, först därpå
att det grundlagsändringsförslag, som innefattades i den af herr
Blomberg m. fl. vid punkten 1 af förevarande utlåtande afgifna reservation,
skulle antagas att hvila för vidare grundlagsenlig behandling
samt vidare på förkastande af ifrågavarande förslag; och
förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m,
(Forts.)
N:o 48. 96
Måndagen den 14 Maj.
Om\utsträekning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det grundlagsändringsförslag, som innefattas i den af herr
Blomberg med flera vid konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7,
punkten 1, afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 118;
Nej — 26.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först därpå att
kammaren skulle till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det grundlagsändringsförslag, som innefattades i den
af herr Montgomery m. fl. afgifna motion, samt vidare på förkastande
af ifrågavarande förslag, och förklarade herr talmannen sig
anse den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det grundlagsändringsförslag, som innefattas i den af herr
Montgomery m. fl. afgifna motion, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.
Måndagen den 14 Maj.
97 N:o 48,
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna Om utsträck -
Yid sedermera gjorda propositioner bifölls hvad utskottet hemställt
i punkten 3 a)—n), och förklarades utskottets hemställan i
punkten 3:o) besvarad genom voteringen öfver herr Montgomerys
m, fl. motion.
Punkten 3 q).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 1 b).
Herr Blomberg: Med anledning af det beslut, som kam
maren
fattat under punkten 1 a, hemställer jag, att kammaren
måtte besluta, att momentet skall erhålla följande förändrade lydelse:
»åt! Riksdagen, under förutsättning att det i herr Blom
bergs
m. fl. reservation förordade förslag till grundlagsändringar
blifver af Riksdagen antaget att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, ville uti skrifvelse till Kungl. Maj:t» etc.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i förevarande moment gjorda hemställan med den
ändring, att orden »utskottets förestående förslag», utbyttes mot orden
»det i herr Blombergs med fleres reservation förordade förslag».
Punkten 2.
Herr Sjöholm: Utan att yttra mig om befogenheten och rättvisan
af kvinnans politiska rösträtt, anser jag aflåtandet af en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i denna
fråga vara för närvarande i hög grad olämpligt. Yerkan af en
sådan skrifvelse måste blifva olika allt efter det beslut, Riksdagen
vid denna riksdag nu kommer att fatta i afseende å rösträttsfrågan.
Antager nu Riksdagen allmän rösträtt för män, så är det
gifvet, att eu ny agitationsstrid genast uppstår, som förutom andra
olägenheter kan förhindra det definitiva beslutet. Faller åter frågan,
då är det gifvet, att Kungl. Maj:t måste med anledning af denna
skrifvelse upptaga en ny utredning, och därigenom kommer frågan
i sin helhet till oberäknelig skada att försvåras och fördröjas.
Efter mitt förmenande bör allmän rösträtt för män först afgöras, innan
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 18. 7
hafva utfallit sålunda:
ning af den
politiska rösträtten
m. m.
Ja — 32;
Nej — 111.
(Forts.)
N:o 48. 98
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
kvinnans politiska rösträtt på allvar upptages till behandling, och
därför, herr talman, får jag yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr af Eken stam: Att vid denna sena timma på något
ingående sätt belysa de skäl, som verkat för mig, då jag antecknade
mig såsom reservant i denna punkt, kan icke ifrågakomma. Jag vill
blott i största korthet hänvisa till hvad man egentligen i denna
fråga åsyftar. Det är nog icke endast hvad som här kallas rösträtt.
Det är för visso något annat, som ligger inunder, och det är
valrätten för kvinnan.
Om herrarne möjligen erinra sig, framförde herr Lindhagen i
en motion i ämnet vid 1904 års riksdag åtskilliga skäl i koncentrerad
form för kvinnans rösträtt. Dessa skäl gå föröfrigt i samma
eller någon annan form oupphörligen igen i diskussionen. Jag
tillåter mig därför anföra några bland dem. Det heter sålunda,
att kvinnan bör erhålla denna medborgerliga befogenhet — nämligen
rösträtten,
därför att kvinnan, som har lika stora intressen att tillvarataga
i samhället som mannen, bör själf bäst förstå att där bevaka sin
egen rätt och sitt eget bästa;
därför att samhället särskild! behöfver den insats af medkänsla,
sparsamhet och praktiskt sinne, som kvinnan antagligen
skulle göra gällande i lagstiftningen och i statshushållningen; samt
därför att sålunda med ett ord det är till gagn för kvinnan
och till gagn för samhället.
Draga vi konsekvenserna af dessa skäl, borde det vara tydligt,
att, skall öfverhufvud någon beviskraft ligga i dem, måste
kvinnan blifva valbar, komma in i riksförsamlingen. Ty ingen
kan väl inbilla sig att rätten att rösta på en manlig riksdagsmanskandidat
skulle kunna åstadkomma allt det nyttiga för kvinnan
och samhället som nyss ställdes i perspektiv.
Men är det verkligen så, att med denna kvinnans rösträtt innerst
åsyftas att jämväl göra kvinnan valbar, då frågar jag: äro
vi mogna för något sådant?
Äro vi det, då skola vi rösta bifall till denna punkt, eljest
skola vi rösta nej. Jag kan icke förstå, att vi i detta fall kunna
taga saken på annat sätt, ty rädas vi för konsekvenserna, böra
vi ej inlåta oss på förutsättningarna — och är målet icke önskvärd!,
då må det i sanning kallas dåraktigt att befordra de medel,
som leda dit och ändock tro sig kunna undgå målet. — Och
som jag icke vill målet, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
jag gjort.
Herr Sjöcrona: Det har redan under denna mycket långa
öfverläggning ett par gånger blifvit yttradt, att utskottet inlagt
stor förtjänst genom den omsorg och det arbete, utskottet nedlagt
på detta betänkande. Jag vill till alla delar instämma uti det
Måndagen den 14 Maj.
99 Njo 48.
yttrandet om utskottets betänkande, äfven delvis i fråga om hvad
utskottet yttrat i nu föreliggande punkt. Hvad utskottet säger
är verkligen så uttömmande och så väl affattadt, att jag vill hafva
det in i dagens protokoll. Det är icke så långt. Det lyder:
»Uppenbart är, att det för samhället är af största vikt, att
alla de medborgare, hvilka kunna förutsättas äga den mognad och
själfständighet samt därmed följande intresse för allmänna ärenden,
som göra dem skickade att inverka på statens angelägenheter, jämväl
blifva satta i tillfälle härtill genom erhållande af politisk rösträtt.
En sund och ostörd samhällsutveckling betryggas säkrast
genom att samtliga de krafter inom staten, hvilka därför äga nödiga
betingelser, kallas att i sin mån medverka och gorå sin insats i
det offentliga lifvet. Att dylika förutsättningar kunna förefinnas
hos många af vårt lands kvinnor, torde icke med fog kunna bestridas.
Då man numera verkligen vill hos oss ansluta sig till
den allmänna rösträttens princip, synes det utskottet, som om tiden
skulle vara inne att taga under allvarligt öfvervägande, huruvida
och i hvilken omfattning politisk rösträtt kan beredas jämväl
kvinna, gift lika väl som ogift. Att från direkt politiskt inflytande
utestänga henne kan näppeligen sägas vara väl förenligt med införande
af en så vidsträckt valrätt för män, som nu ifrågasattes.
Hon har nämligen lika störa intressen att tillvarataga i samhället
som mannen och bör väl därför äfven sättas i tillfälle att genom
deltagande i de politiska valen göra dem tillbörligen beaktade.
Härtill kommer, att kvinnan på grund af de henne särskildt utmärkande
egenskaper är ägnad att utöfva ett gagneligt inflytande
i synnerhet på den sociala lagstiftningens område, såsom i fråga
om fattigvård, sjukvård, undervisning och uppfostran.»
Detta är, mina herrar, så fullständigt och så väl sagdt, att
jag icke behöfver lägga något därtill, men det måste då väcka min
förvåning att utskottet, då utskottet förordat allmän rösträtt, icke
har velat med detsamma tillerkänna kvinnan rösträtt, utan uteslutit
halfva antalet af Sveriges medborgare, som uppnått 25 års
ålder, från politisk rösträtt. Det hade mycket lätt kunnat ske
genom att bara sätta in orden »man eller kvinna» i stället för ordet
»man». Såsom skäl hvarför icke utskottet gjort detta, yttrar
utskottet vidare:
»Då emellertid beslut om en så vidtgående reform, som beredande
af politisk rösträtt för kvinnor skulle innebära, icke bör
fattas utan en föregående allsidig utredning rörande alla de spörsmål,
som härmed stå i sammanhang, och då denna fråga dessutom
är af den omfattning och betydelse, att densamma bör finna sin
lösning oberoende af den nu förestående rösträttreformen, har utskottet
ansett sig endast höra hemställa om aflåtande af skrifvelse
i ämnet till. Kungl. Maj:t.»
Hvad det sista skälet angår, att frågan är af så stor omfattning,
att den hör finna sin lösning oberoende af den nn föreslagna
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 100
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
rösträttsreformen, så tyder det mera på, att den borde lösas, äfven
om icke rösträttsreformen för män löses. Det har väl icke
utskottet menat, utan det är väl den s. k. allsidiga utredningen, som
utskottet velat begära. Då skulle det emellertid vara önskvärdt
att veta, hvad som skall utredas. Nog vet utskottet, att det finnes
kvinnor, som fyllt 25 år, och utskottet har själ!'' förklarat, att
kvinnorna böra få vara med om samhällets angelägenheter. Det
enda jag kan tänka mig, som skulle böra utredas, vore frågan om
gitt kvinnas rösträtt. Ser man emellertid på de villkor, som uppställas
för att deltaga i val, finnes ibland dem enligt mitt förmenande
intet villkor , som utesluter kvinnan. Det enda skulle vara det, som
stadgas om förbud för den, som står under förmynderskap eller är i
konkurstillstånd, att rösta, men enligt gällande lag står icke hustru
under förmyndare, fastän mannen utöfvar målsmanskap för henne
i rättegångar och dylikt. Skulle emellertid den åsikten göra sig
gällande, att mannens målsmansrätt för henne är att anse såsom om
han vore hennes förmyndare, så får väl en ändring vidtagas i
giftermålsbalken, men icke är det något hinder för att gifva kvinnan
rösträtt. Jag vill således för min del biträda utskottets hemställan
i andra punkten och uttala den önskan och förhoppning, att
redan nästa år eller senast året därefter denna utredning må vara
verkställd, så att vi må före nästa valperiods inträde hafva ett
grundlagsförslag om rösträtt för kvinnor hvilande.
Herr Säve: Drågan är så aktuell, att det synes icke vara
lämpligt för Riksdagen att undanskjuta henne i öfverensstämmelse
med hvad reservanterna inom utskottet tyckas önska. Hvad herr
Sjöcrona nyss anförde, däri har han enligt mitt förmenande rätt, ty
det förhåller sig nog så, att utskottets motivering går något längre
än klämmen, men utskottet har för sin del icke ansett det vara
taktiskt riktigt, att just nu, då frågan om en så betydlig utsträckning
af mannens rösträtt står under debatt, därmed förena äfven
denna fråga, ty den förra är för tillfället den viktigaste. Utskottet
har dock ansett, att kvinnofrågan nu bör ställas på dagordningen
så, att den efter föregående allsidig utredning också skall få sin
behandling men oberoende af den förestående rösträttsreformen.
Hvad själfva saken beträffar, yttrade jag därom åtskilligt förlidet
år, men ber att få säga några ord äfven i dag.
Det är alldeles gifvet, att om man accepterar, som vi nyss
gjort, principen af allmän rösträtt, man icke i längden skall kunna
vägra att tillämpa denna princip äfven på kvinnan. Men man
vill icke erkänna riktigheten af en sats, som Aristoteles redan för
mer än 2,000 år sedan försökte inplanta hos sina landsmän, nämligen
att kvinnorna utgöra hälften af mänskligheten. Rösträtten
kan dock icke blifva allmän, så länge den kvinnliga hälften af
medborgarne saknar rösträtt. Denna anmärkning gäller naturligtvis
båda kategorierna af allmänna rösträttens vänner. Den gäller
Måndagen den 14 Maj.
101 N:o 48.
proportionalisterna ej mindre än vännerna af majoritetsval i enmansvalkretsar.
Hvad proportionalisterna vilja, det är ju att betrygga
minoritetens rätt, men denna rätt lian väl så mycket mindre
sägas vara tryggad, om kvinnan uteslutes från rösträtt, som icke
ens hälftens rätt är tryggad. Hvad vännerna af majoritetsvalen
angår, så är det klart, att då det är de, som hos oss i första rummet
börjat anordna denna rörelse för allmän rösträtt, så böra de
i första rummet känna sig förpliktade att utsträcka rösträtten till
kvinnan. Nu blir deras program, sådant det för närvarande är
uppställdt, en ren orimlighet. Af svenska medborgare, som uppnått
åldern för rösträtt, utgöra kvinnorna hälften. Låt oss alltså säga
50 procent. Af de 50 procent män, som finnas, kunna, valtekniskt
sedt, 26 procent besegra de återstående 24 procent, d. v. s. i själfva
verket göra deras röster betydelselösa. Det blir alltså samfälldt af
svenska medborgare 26 procent, som behärska 74 procent. Det
kallar man allmän rösträtt, och den fordrar man i rättvisans
och samlingens namn! För eu kvinna, med själfkänsla, bildning
och intresse för de stora samhällsfrågorna måste det kännas rent
af upprörande, att hon i fråga om politisk myndighet sammanställes
med de kategorier af manliga medborgare, som i Kungl.
Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 15 i riksdagsordningen frånkännas
rösträtt, nämligen de, som stå under förmynderskap eller
äro i konkurstillstånd, de som häfta för understöd, tilldeladt af
fattigvårdssamhälle, de som icke erlagt dem påförda utskylder till
stat och kommun, och de som sakna god frejd. Ligger icke i
detta för ett känsligt sinne en förödmjukelse af svåraste slag, och
denna förödmjukelse kunna vi riksdagsmän med kallt blod bereda
våra närmaste, våra mödrar, hustrur, systrar och döttrar!
De diskvalifikationer från gamla tider, som stått hindrande i
vägen för kvinnans politiska fullmyndighet, existera till största
delen ej längre. De tider äro nämligen för länge sedan förbi, då en
kvinna betraktades blott såsom en mannens eller släktets tjänarinna.
Hon är numera mannens sociala jämlike. Systern ärfver lika med
brodern. Hon är myndig vid samma ålder som han. Hon är sin
egen giftoman. Universiteten hafva för kvinnorna öppnat sina
portar. De kunna bekransas med den akademiska lagern. De
kunna blifva läkare. De kunna bekläda lärarebefattningar och en
hel del andra beställningar i det allmännas tjänst. De kunna
sköta landtegendomar. De kunna hafva stora affärsrörelser. Härtill
kommer också, att de hafva kommunal rösträtt och kunna sitta i
skolråd och fattigvårdsstyrelse, men rätt att lägga sin röst i valurnan
vid val af dem, som i Riksdagen skola bevaka nationens
intressen, en rätt, som man är färdig att gifva den okunnigaste
och obetydligaste man, den rätten vill man förneka kvinnan. I
sedligt afseende står kvinnan högre än mannen. I naturlig intelligens
är hon hans jämlike, och om hon är honom underlägsen i
fysisk styrka, så synes det vara ett skal, hvarför hon bör ha rätt
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. in.
(Forts.)
102 Måndagen den 14 Maj.
att deltaga i valet af dem, soin skola stifta lagarne till skydd för
de svagares rätt.
Jag skall icke besvära kammaren med att upprepa hvad jag förlidet
år yttrade till bemötande af de skäl, som vanligen anföras
mot kvinnans rösträtt. Det vill jag blott saga, att de väsentligaste
af dessa framköllos redan för ett hälft århundrade sedan, då
det var fråga om lika arfsrätt för man och kvinna. De hafva framhållits
alltjämt sedan. Så när det var fråga om kvinnans myndighetsålder,
så när det var fråga om hennes giftorätt och för
öfrigt hvarje gång det varit fråga om att borttaga någon af dessa
skrankor, som skilja könen åt i privaträttsligt afseende. De skälen
äro numera så förtunnade, att de icke längre förmå göra något
större intryck.
Den sanna kvinnligheten har ej lidit något däraf, att man
börjat skipa rättvisa åt kvinnan. Familjelifvet har icke tagit skada
af, att ogifta döttrar inom medelklassen lämnats tillfälle att lindra
sina föräldrars ekonomiska bekymmer och trygga sin egen framtid
genom att sätta sig i stånd att försörja sig sjäifva; Samhället i
sin helhet skall förvisso ej lida däraf, att kvinnan genom besittningen
af politisk rösträtt får sitt intresse mera än förr fäst vid
stora sociala samhällsfrågor. Yår tid behöfver framför allt män
med fosterlandskärlek och medborgarsinne, men hurudana männen
skola bli, det beror i de flesta fall på de intryck, de fått i hemmet
under goss- och ynglingaåren. »Skall icke en moder», så har en
af kvinnosakens målsmän frågat, »kunna bättre inverka på sonen,
om hon kan tala med honom om medborgerliga rättigheter och
skyldigheter, ej såsom en omyndig varelse, som af honom kan afspisas
med ett nedlåtande: »sådant förstå ej fruntimmer», utan
som en medborgare, som både äger och utöfvar full medborgarrätt».
Yårt lands framtid är oviss, men mindre oviss blir den i den mån
den rätta medborgarandan hinner genomtränga vårt folk. Men den
måste genomtränga kvinnorna ej mindre än männen. Det lilla
Sparta var oöfvervinneligt den tid, då dess mödrar kunde säga till
sina söner, då de klagade öfver, att svärden, de fått, voro för korta,
att det hjälptes genom att gå fienden närmare inpå lifvet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Nyström, Carl: För min del omfattar jag lifligt tanken
på en utsträckning af rösträtten till kvinnan (den gifta såväl som
den ogifta). Redan vid föregående tillfällen, då denna fråga varit
på tal, syntes mig de då anförda skälen för kvinnans rösträtt hafva
tillräcklig beviskraft; än mera är detta förhållandet nu, då rösträtten
för män skall i hög grad utsträckas, nya skaror af män
skola släppas fram till valurnorna och kvinnan fortfarande står utestängd.
Kvinnan skall då naturligtvis finna mångfaldigt ökade
anledningar till jämförelser, mångfaldigt ökadt det antal män, som
skola synas henne såsom väljare undermåliga i jämförelse med af
103 N:o 48.
Måndagen den 14 Maj.
henne kända kvinnor, som godt hålla måttet. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.
Häri instämde herr Björck.
Herr Nyström, Johan Fredrik: Efter det lyriska anförande,
som vi nyss hört, bjuder det litet emot att stiga upp och tala ren
prosa. Emellertid skall jag söka att i mina ord inlägga åtminstone
sundt förnuft. Jag skall till utgångspunkt taga utskottets
högst märkvärdiga tillstyrkan, som själf är ett exempel på kvinnlig
logik. Här säges det, att sen sund och ostörd samhällsutveckling
betryggas säkrast genom att samtliga de krafter inom staten,
hvilka därför äga nödiga betingelser, kallas att i sin mån medverka.
» Sedan står det vidare:
»Att dylika förutsättningar kunna förefinnas hos många af
vårt lands kvinnor, torde icke med fog kunna bestridas»; alltså:
emedan många kunna utöfva rösträtten, skola alla få rösträtt.
Finnes det en smula verklig logik i detta, så har jag icke begrepp
om hvad logik är. Men det är just kvinnlig logik, att på detta
sätt generalisera undantagen; det är styrkan i kvinnornas diskussion
och sätt att resonera. Undantaget blir för dem regel alldeles
som för deras förespråkare i utskottet.
Emellertid är det icke allenast hvad jag nu anfört, som kommit
mig att anse kvinnan ännu icke vara kallad att deltaga i afgörandet
af statens angelägenheter. Det är oriktigt, då det sagts,
att den allmänna rösträttens princip fordrar rösträtt för kvinnorna.
Den allmänna rösträtten är icke annat än rösträtt för männen.
Det är icke därför att de äro medborgare som männen skola ha
utsträckt rösträtt, utan det är därför att de äro män, och frågan
om kvinnoras rösträtt hänger icke alls ihop därmed. Männeu ha
nämligen sina gamla företräden framför kvinnorna, hvilka böra
komma till synes i deras politiska ställning i samhället. Det är
en osanning, mot hvilken historien protesterar från första bladet
till det sista, att könen äro lika och därför skola ha lika rättigheter.
Allt stort i världen har utförts af män och får jag begagna
en paradox, så vill jag säga, att ingen stor man varit kvinna.
Detta är ett tillräckligt bevis för att männen, tagna som enhet,
dock ha något framför kvinnorna. Därmed vare icke förnekadt,
att undantagsvis kvinnor kunna vara mycket mera lämpade för
deltagande i det politiska lifvet än många män, men som regel är
det icke sant. Det är ett postulat, som fordrar bevis, men som
icke kan bevisas, utan tvärtom tala alla bevis i motsatt riktning.
— Man har som argument för att utsträcka rösträtten till kvinnorna
anfört bland annat, att de skulle komma att skydda och värna de
konservativa intressena i samhället. Hur vet man det? Tvärtom,
om man får draga någon slutsats af kvinnans naturell, är det val
den, att hon kommer att kasta sig på ytterligheterna. Det följer
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 104
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
af hennes impulsiva natur, att hon älskar ytterligheter. Ni veta,
mina herrar, att det var kvinnor, som buro fram veden till kättarebålen.
Kvinnan går alltid längst i fanatism; och af henne hoppas
ni dock konservatism, det strider mot all erfarenhet.
Kör min del kan jag icke anse, att några skäl äro framlagda
för att ens begära en utredning rörande kvinnans rösträtt. Än
värre är det, då herr Sjöcrona säger, att den saken är så klar, att
någon utredning icke behöfves. Om herr Sjöcrona läst herr Hörnsténs
motion, skulle han möjligen ha kunnat rubbas i denna sin
föreställning, ty motionären har där stött på flera svårigheter, då
han skulle bestämma, hvilka kvinnor skulle få rösträtt. Nog
behöfves det utredning för den, som anser, att kvinnan bör ha
politisk rösträtt, men för den, som anser detta icke vara önskvärdt,
är naturligtvis en sådan utredning öfverflödig. Skulle man mot
detta förslag framhålla något rent politiskt motiv utöfver hvad
jag nämnt, så passar därtill det af herr Säve åberopade yttrandet
af Aristoteles, att kvinnorna utgöra hälften af mänskligheten. Ja,
numera äro de mycket mer än hälften. Hvad är följden däraf?
Jo, att om vi gifva rösträtt äfven åt kvinnorna, så blifva vi gamla
väljare så fullkomligt dränkta af alla dessa nya element, att vi
icke ens skola kunna räcka upp ett finger öfver vattnet. — Jag
vet visserligen, att detta förslag om rösträtt för kvinnorna vunnit
synnerlig anklang på många håll, men för min del anser jag det
vara af den natur, att Körsta Kammaren ej bör befatta sig därmed,
utan yrkar jag afslag.
Herr Östberg: Äfven jag har instämt i den reservation,
hvari yrkats afslag å det ifrågasatta skrifvelseförslaget, men jag
vill gifva tillkänna, att jag icke kan instämma i den motivering
för afslaget, som lämnats af den siste talaren. Jag anser för min
del, att en konsekvens af den allmänna rösträtten för män är, att
äfven kvinnorna skola i sin tid få allmän rösträtt. Men hvarför
jag tagit afstånd från skrifvelseförslaget är därför, att jag anser
det närvarande ögonblicket icke vara lämpligt för framförande af
on dylik tanke. Det är icke skäl att nu komma med en begäran
om utredning i den frågan, då man icke bör på något sätt fördröja
eller försvåra det slutliga afgörandet af den stora frågan om
utsträckt rösträtt för männen. Däremot är jag icke principiell
motståndare till tanken på rösträtt för kvinnan, tvärtom.
Herr von Möller: Jag kan mycket väl förstå, att man kan
ha sina tvifvel om lämpligheten af rösträtt för kvinnan och mot
att få den frågan inblandad i den rösträttsröra, i hvilken vi redan
befinna oss. Men jag kan icke förstå, att man anser tillständigt
att, på sätt som här af eu föregående talare gjorts på detta
rum, fara ut mot hälften af Sveriges innebyggare, ty så många
äro väl kvinnorna minst. Den talare, jag åsyftar, nämnde, att
Måndagen den 14 Maj.
105 N:o 48.
det vore kvinnans fel att generalisera. Må vara, men det finnes
andra, som också begå det felet. Där finnes ett gammalt ordspråk,
som säger: Säg mig, med hvilka du umgås och jag skall säga
dig, hvem du är. Jag skulle vilja modifiera det ordspråket något
och säga: Säg mig, med hvilka du har umgåtts, eftersom din er
farenhet
har blifvit sådan den tycks vara. Jag vågar påstå, mina
herrar, att vi alla mer eller mindre taga intryck af de personer,
med hvilka vi umgås, och därpå bygga vår erfarenhet. Och jag
vädjar till Eder, mina herrar, till hvar och en, som haft en mor,
eu syster, en maka eller eu dotter, på hvilken han sätter värde,
om han icke skulle känna sig upprörd öfver att höra hela det kvinnliga
släktet förhånas på ett sådant sätt. Det är sorgligt att höra
dylikt. Jag tror emellertid, att den talarens ord komma att döma
sig själfva och att kommenteras på ett sätt, som hvarken blir
angenämt eller rekommenderande för talaren.
Jag skulle gärna utveckla de skäl, som för mig äro alldeles
afgörande. Men jag vill endast åberopa, att, då här begagnats så
vackra fraser om den allmänna rösträtten som att den är en allmänt
mänsiclig rätt, hvad är det då för logik i att icke gifva
kvinnorna den, så vida man icke vill påstå, att kvinnan icke är
människa. Tertium non datur.
Af hänsyn till att kammaren redan suttit samlad så lång tid
i detta kvafva rum vill jag icke fortsätta längre, fast ämnet ligger
mig varmt om hjärtat. Jag ber blott att få instämma i hvad
af herr Säve yttrats och tvingas naturligtvis att yrka bifall till
utskottets formulering, ehuru jag för egen del skulle varit mera
böjd att förorda den af två ledamöter i Andra Kammaren afgifna
reservationen.
Bop hördes nu på proposition.
Herr Lithander: Då tiden är så långt framskriden och vi
hållit på ända sedan klockan 11 med viktiga frågor, kan det icke
falla mig in att upptaga kammarens tid mer än en eller annan
minut, synnerligast som herrar Sjöcrona och Säve redan fullkomligt
på ett utmärkt sätt häfdat riktigheten af de i ämnet afgifna
motionerna. Men jag kan icke underlåta att inlägga en gensaga
mot det gyckel, som en föregående talare tillät sig. Frågan är
alldeles för allvarlig för att behandlas på detta sätt.
Det gäller här icke annat än en skrifvelse till Kungl. Maj:t
och detta har blifvit af utskottet tillstyrkt. Man begär en utredning,
och detta torde i en så viktig fråga som den, huruvida den
allmänna rösträtten skall utsträckas äfven till kvinnan, vara fullt
befogadt. Icke så, att man skulle hysa så stora tvifvel om rättmätigheten
i ett dylikt kraf, som af vissa talare framhållits.
Tvärtom torde det numera vara en ganska allmänt gängse åsikt,
att det ligger ingen sanning i ordet allmän rösträtt, så länge mer
Första Kammarms Prof. 1906. N:o 48. 8
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 106
Måndagen den 14 Maj.
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. in.
(Forts.)
än hälften af landets innebyggare skulle sakna den. Men frågan
kräfver för sina detaljer utredning, och det måste väl anses vara
ett mycket anspråkslöst och mycket berättigadt anspråk att påkalla
en dylik utredning. Tanken på rösträtt för kvinnor är häfdad
af stora män, skriftställare och tänkare, och det är fåfängt att
längre söka bagatellisera den saken. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Blomberg: Jag skall tillåta mig att med ett par er
inringar
förorda utskottets hemställan. Den ena erinringen är
den, att utskottet alldeles uttryckligt betonat, att det icke ställt
den här ifrågasatta utredningen i sammanhang med det förslag till
förändring af rösträtten, som utskottet framlagt, utan att tvärtom
denna utredning bör äga rum oberoende af den stora reform, som
utskottet förordat. Men å andra sidan vill jag ock erinra, att
utskottet ansett som en naturlig sak, att, då. man vill föreslå en
rösträttsutvidgning, så omfattande som den här förordade, och när
man erfarit att under sträfvandena härför allt tydligare och kraftigare
bevis gifvits därom, att äfven kvinnan numera ifrigt önskar
rösträtt, och att hon så att säga rustar sig för att utöfva densamma,
har det synts naturligt, att äfven frågan om kvinnas valrätt
måste tagas under öfvervägande och blifva föremål för allsidig
utredning. Det är därför utskottet ansett sig böra förorda en
skrifvelse till Kungl. Maj:t af det innehåll, som i betänkandet
angifves, och hemställer jag om bifall till utskottets förslag.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Nyström, Johan Fredrik: Äfven jag skall tillåta
mig att i likhet med herr von Möller göra en förändring i ett
gammalt ordspråk och säga: Att höra och inte förstå är det icke
mycket bevändt med. Detta tyckes emellertid vara herr von Möllers
specialitet. Ibland läser han och förstår inte eller läser hvad
som icke finnes. I dag hör han, men tycks inte förstå eller höra
hvad som verkligen sagts. Det ligger icke någon förolämpning
mot kvinnan i hvad jag yttrade. Jag konstaterade endast historiska
fakta, som icke ändras af herr von Möllers lamentationer.
Jag hämtade mina argument icke från det privata lifvets erfarenheter,
utan från historiens stora bok. Herr von Möller har icke
vederlagt mig och kan icke vederlägga mig; — men att stiga upp
och prata och komma med påståenden utan bevis, det är han specialist
på.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare på afslag därå, och förklarade sig finna den
Måndagen den 14 Maj.
107 N:o 48.
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i punkten
2 af sitt utlåtande n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 69.
Nej — 60.
Punkten 3 p) och r).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial:
n:o 21, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 18, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge;
n:o 22, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af punkten l:o) i bevillningsutskottets betänkande
n:o 16, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften,
dels ock i ämnet väckta motioner;
n:o 23, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
punkterna 2:o) och 3:o) af bevillningsutskottets betänkande
n:o 19, angående en inkomstskatt för år 1907 m. m.; och
Om utsträckning
af den
politiska rösträtten
m. m.
(Forts.)
N:o 48. 108
Måndagen den 14 Maj.
n:o 24, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 20, i anledning af väckt motion
om, bland annat, rätt till afdrag för utskylder vid taxering
till bevillning af inkomst af kapital och arbete.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att till
ett annat sammanträde uppskjuta behandlingen af återstående
ärenden på föredragningslistan;
hvarjämte, likaledes på hemställan af herr talmannen, kammaren
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
memorial n:is 21—24 skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 5,3 0 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
CENTRALTRTCKERIET, STOCKHOLM, 19 06.