RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1906:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1906. Första Kammaren. N:o 23,

Fredagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.

Herr statsrådet Biesért aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Kiksdagen:

. 1:o) “ed förslag till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i förord ningen

angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg den
5 maj 1882; samt

2:o) med förslag till lag angående kontroll å ångpannor.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad.

Upplästes och . godkändes statsutskottets förslag till Kiksdagens
skrifvelse, n:o SO, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts under
?.!on,(?.e hufvudtiteln gjorda framställningar angående centralanstalt
för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Vid föredragning af statsutskottets den 7 innevarande mars bordlagda
memorial:

n:o 52, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i en frå^a
rörande anslag under riksstatens nionde hufvudtitel, och

n.o 53, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
tillfälligt lönetillägg för vissa betjänte vid statens järnvägar,

godkändes de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogos,. men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 7 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen samFörsta
Kammarens Prof. 1906. N:o 23. 1

N:o 23.

Fredagen den 9 Mars.

markatta stats- och lagutskottets utlåtanden n:is 2 och 3, bevillningsutskottets
betänkanden n:is 4 och 5, sammansatta banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 1 äfvensom lagutskottets utlåtande n:o 20.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen angående
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg den 5 maj 1882.

Vid föredragning af Kungl. Maj:ts denna dag aflämnade nådiga
proposition till Riksdagen, med förslag till lag angående kontroll å
ångpannor, blef denna proposition på begäran bordlagd.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att lagutskottets utlåtande n:o 20 i anledning
af väckt motion om upphäfvande af familjefideikommisstiftelser
i fast egendom måtte uppföras på föredragningslistan till det plenum,
som infaller lördagen den 17 mars.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kärn''
maren åtskildes kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjema.

Lördagen den iO Mars.

N:o 23.

Lördagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Sidner aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, angående anskaffande af elektriska sättare m. m.
för Ellenabbsbatteriet i Karlskrona.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

_ Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 37, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner
dels med förslag till lag om ändrad lydelse af 42 44 och
61 §§ i tagen den 28 juni 1895 om aktiebolag samt till lag om ändrad
lydelse af 25, 27 och 43 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade
föreningar för ekonomisk: verksamhet, dels med förslag till lag
om ändrad lydelse af 36, 38, 57, 86, 88 och 114 §§ i lagen den 24
juli 1903 om försäkringsrörelse, dels och med förslag till lag om ändring
i vissa delar af lagen den 18 september 1903 angående solidariska
bankbolag samt till lag om ändring i vissa delar af lagen den 18
september 1903 angående bankaktiebolag.

Föredrogs Kungl. Maj:ts nästlidne dag bordlagda proposition Kungl. promed
förslag till lag angående kontroll å ångpannor. position med

förslag till

Herr vice talmannen: Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ^lontrou”^
behagade för sin del besluta, att för behandling af förevarande kungl. ångpannor.
proposition tillsätta ett särskildt utskott bestående af 18 ledamöter,

9 från hvardera kammaren, äfvensom att, om detta förslag vinner
Andra Kammarens bifall, i nämnda utskott invälja 4 suppleanter
från denna kammare.

På gjord proposition beslöt kammaren för sin del, att för behandling
af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition skulle tillsättas ett
särskildt utskott, bestående af aderton ledamöter, nio från hvardera
kammaren;

och skulle jämlikt stadgandet i 37 § 1 mom. riksdagsordningen,

Andra Kammaren inbjudas att i detta beslut förena sig med Första
Kammaren.

N:o 23. 4 Lördagen den 10 Mars.

Vidare beslöts, att, därest ett särskildt utskott komine att tillsättas
för behandling af nämnda kungl. proposition, Första Kammaren
skulle utse fyra suppleanter för sina ledamöter! utskottet.

Härefter hänvisades förevarande proposition till lagutskottet,
dock under förbehåll att, om i anledning af därom framställdt förslag
tillsattes ett särskildt utskott för behandling af ifrågavarande
proposition, densamma skulle öfverlämnas till detta särskilda utskotts

handläggning. .

Protokollsutdrag angående detta ärende justerades och atsändes

till Andra Kammaren.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och lagutskottets den 7 och
9 innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 2, i anledning af
justitieombudsmannens framställning rörande antagande af lag angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle företagas punktvis till afgörande och att utskottets i
punkten 1 framlagda förslag skulle paragrafvis föredragas med
slutmeningen, ingressen och rubriken sist samt därefter utskottets i
punkten gjorda hemställan, äfvensom att af lagförslagets text icke
skulle uppläsas andra delar än de, beträffande hvilka uppläsning
begärdes.

Ligfärslag Punkten 1.
angående

förordnande XJti sin till 1906 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse hade justiaf
rättegång,-^eombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtta för sin del antaga
Uaktad. följande

Lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad Härigenom

förordnas som följer:

1 §•

Åskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp
i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordna
Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnas, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om
biträde, varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes
att tillgå. Ej må den omständigheten, att biträde ej kan af rätten
anskaffas, utgöra hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde
blifvit i målet hördt, må dock icke mot den häktades betridande
slutligt utslag af rätten meddelas.

Lördagen den 10 Mars.

N.o 23.

2 §•

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill
förordnats, äger han ej å nyo förordnande påkalla, där ej rätten finner
honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

3 §•

Varder häktad, som biträde erhållit,under rannsakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

^ §■

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan
ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas
biträdet. I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall
till statsverket återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild
part. Bj må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall,
än då åtalet blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där
han ej varder till ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti 12
§ i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Utskottet hade af anförda skäl hemställt, att Riksdagen i anledning
af justitieombudsmannens ifrågavarande framställning måtte för
sin del antaga följande

Lag angående jörordnande af rättegångsbiträde åt hälctad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Askar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå
dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan,
hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa,
förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom
vid rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid
rannsakningen tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran
om biträde, varde biträde af'' rätten förordnadt, om lämplig person
finnes att tillgå. Ej må den omständigheten, att biträde ej kan af
rätten anskaffas, utgöra hinder mot rannsakningens företagande. Innan
biträde blifvit i målet hördt, må doek icke, mot den häktades bestridande,
slutligt utslag af rätten meddelas.

Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångsbiträde

åt häktad.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångsbiträde

åt häktad.

(Forts.)

2 §•

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill
förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner
honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

3 §•

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan
ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas
biträdet. I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall
till statsverket återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild
part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall,
än då åtalet blifvit utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där
han ej varder till ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti
12 § i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

1 § i utskottets lagjörslag.

Herr Trygger: Justitieombudsmannen har i sin berättelse framlagt
förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt
häktad, hvilket förslag är nära öfverensstämmande med den kung!,
proposition, som vid 1904 års riksdag framlades samt i modifierad
form antogs af Andra Kammaren, men med 77 röster emot 48 förkastades
i den Första.

Innan jag går in på själfva förslaget, skall jag be att något få
yttra mig angående sakens formella sida. Det åligger justitieombudsmannen
enligt § 14 i hans instruktion att anmärka brister i lagar och
författningar samt gifva förslag till deras förbättring, och det är
otvifvelaktigt, att efter en ren bokstafsmening intet hinder skulle
möta för justitieombudsmannen att t. o. m. år efter år framlägga ett
förslag, som Riksdagen år efter år förkastat. Men jag tror icke, att
det är instruktionens mening, att justitieombudsmannen skall gorå
detta, utan instruktionens mening är, att han skall fästa uppmärksamheten
på brister i lagstiftningen, som Riksdagen icke själf har
uppmärksammat eller varit i tillfälle att bedöma.

Naturligtvis kan det på några år inträffa händelser, som kunna
göra, att Riksdagen bör frånträda ett beslut, som den har fattat, men

Lördagen den 10 Mars.

då böra naturligtvis dessa omständigheter framläggas för Riksdagen. Lagförslag
Jag har emellertid förgäfves i justitieombudsmannens framställning sökt
efter några nya skäl för denna frågas besvarande annorlunda, än som ''"^af rititeskedde
1904. gängsbiträde

Dock vill jag saga, att jag långt ifrån är någon fiende till att åt häktad.
justitieombudsmannen framställer förslag till lagförbättringar. Det (Forts.)
anser jag tvärtom vara en stor uppgift för honom, och särskildt ifall
han vill egna sig åt straffprocessen, bör han hafva ett rikt tillfälle
att komma fram med förslag till bevarandet af den enskildes säkerhet
och rätt. Jag kan sålunda t. ex. framhålla våra bestämmelser
angående häktning, däri det behöfves åtskilliga förbättringar, så att
rättssäkerheten bättre tillgodoses. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på reglerna angående husransakan, hvilka äro så ofullständiga,
att man för närvarande skulle kunna säga, att myndigheterna
kunna göra nästan hvad som helst. Herrarne veta ju, att
förslag i dessa frågor varit framställda för Riksdagen, men det är
många år sedan dess, och om förslag ånyo framkommit i dessa ämnen,
skulle man icke däremot kunnat åberopa, att saken alltför nyligen
varit föremål för Riksdagens handläggning.

Helst skulle jag för min del sett, att vi kunnat få ett uppslag
till en total förändring af vår nuvarande straffprocess, ty det kan
icke nekas, att ehuru resultaten äro långt ifrån dåliga och säkerligen
minst lika goda som inom något annat land, vår process dock är så
anordnad, att det finns tillfälle för dem, som vilja göra rättskipningen
misstänkt, att nå sitt syfte genom att påpeka åtskilliga föråldrade
bestämmelser i den nuvarande straffprocessen.

När jag nu öfvergår till själfva saken, vill jag först säga, att om
man vill hafva bestämmelser angående förordnande af biträde åt en
i brottmål tilltalad, denna fråga kan lösas på flere sätt, beroende på
hvilken uppgift man vill fylla genom de nya bestämmelserna. Man
kan utgå ifrån att den, som är fattig, bör få en person förordnad
till sitt biträde, ifall han begär det, och då är det ju tydligt, att
man icke kan begränsa sig till den fattige häktade, utan att man
bör gifva den fattige öfver hufvud taget möjlighet att på detta sätt
få hjälp i rättegången. Ty för den oskyldige är det naturligtvis af
lika stor vikt att blifva frikänd i ett mål, där han icke varit häktad,
som att blifva frikänd i ett mål, där han varit häktad.

Man kan åter såsom princip uppställa, att när en person är
häktad såsom misstänkt för brott, bör han hafva tillfälle till biträde
i rättegången, och om han själf ej anser sig kunna skaffa sådant,
bör biträdet förordnas af myndigheterna, och det är detta, som
justitieombudsmannen här föreslagit. Men i denna punkt måste jag
för min del fasthålla, hvad jag sade, när frågan förra gången här
var före, att våra underrätter på grund af vår straffprocessrätts hela
karaktär anse det vara sin alldeles oafvisliga skyldighet att framför
allt tillgodose den tilltalades intressen, så att den oskyldige frias
och den skyldige icke fälles till strängare straff, än han förtjänar.

Jag tror, att om man i den stora massa af brottmål, där den
tilltalade är häktad, skulle, i anslutning till justitieombudsmannens
förslag, stadga, att ett biträde skulle förordnas, domarens verksamhet

N:o £3. § Lördagen den 10 Mars.

lagförslag möjligtvis skulle slappas och den tilltalade i själfva verket, särskild!
förordnande om biträdet icke vore vidare kvalificeradt, genom en dylik förändring
af rätte- förlora domarens stöd och få hjälp af en, som mindre väl tillvaratoge
gångsbiträde hans svarandetalan.

åt Uktad. För öfrigt vill jag erinra herrarne om att den viktiga grund(Forts.
) satsen gäller äfven i vår svenska straffprocess, att bevisskyldigheten
är så fördelad, att om minsta tvifvel råder, detta tvifvel alltid kom
mer den tilltalade till godo.

Emellertid kan man, äfven om man står på denna ståndpunkt,
hafva den uppfattningen, att vissa särskilda brottmål äro så svåra
och straffet där så betydande, att man för dessa exceptionella fall
bör gifva den tilltalade en hjälp utöfver den, han har hos domaren
men om man står på den ståndpunkten, och på den ståndpunkten
har sammansatta stats- och lagutskottet ställt sig, då det sagt: »äskar
någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå dödsstraff
eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan» etc., syne»
det mig, som om man icke gått tillräckligt långt, när man, som sammansatta
stats- och lagutskottet gjort, endast gifver den tilltalade
rättighet att i dessa mål, där straffsatsens minimum utgör två årg
straffarbete, få biträde, utan då synes man böra kräfva, att det skall
vara uttryckligen bestämdt, att i dessa mål ett biträde skall förordnas
åt honom, vare sig han själf vill det eller icke.

Detta är cck den ståndpunkt, man i den utländska lagstiftningen
intagit, och ställer man sig på densamma, undgår man åtskilliga svårigheter,
som vidlåda det förslag, som här tillstyrkts af utskottet.

Enligt detta förslag kan den tilltalade under rättegångens lopp
begära ett biträde, och i fall han begär sådant och detta icke genast
kan förordnas, heter det i förslaget, att ransakningen visserligen kan
fortgå, men slutligt utslag får icke, innan biträde blifvit i målet
hördt, mot den häktades bestridande af rätten meddelas. Härigenom
kan således komma att vållas uppskof, som naturligtvis kan vara
ytterst olämpligt, och hvilket under alla omständigheter kommer att
medföra betydande kostnader för staten utöfver ersättningen till biträdet,
nämligen kostnaden för den tilltalades forslande tillbaka till
häktet och sedermera tillbaka för förnyad ransakning.

Slutligen vill jag anmärka, att när man återigen lagt fram detta
förslag, som redan en gång varit föremål för Riksdagens granskning,
man enligt min mening bort kunna upphjälpa formuleringen af förslaget,
så att icke en del brister, som sist anmärktes, kvarstått. Särskilja
vill jag fästa uppmärksamheten på den bristen, att det står,
att om den tilltalade begär biträde, slutligt utslag icke får gifvas i
målet, innan biträde blifvit förordnadt och i målet hördt. Meningen
är uppenbarligen, att det icke får gifvas utslag i själfva saken, men
enligt förslagets lydelse blir det så, att rätten icke får gifva något
slutligt utslag, således icke ens på formella skäl skilja sig ifrån saken.
Detta är en oegentlighet, som lätt kunnat undanröjas.

Trots hvad jag nu sagt, skall jag icke göra något yrkande om
afslag på utskottets hemställan. Hvad utskottet föreslagit, innebär
onekligen en förbättring i förhållande till det förslag, som justitieombudsmannen
framlagt, och om än utskottet icke har taoit hela.

N:o 23-

Lördagen den 10 Mars.

konsekvensen af den nya ståndpunkt, hvarpå utskottet ställt sig, är
det. dock att hoppas, att man så småningom, när man nu en gång
slagit in på den rätta vägen, skall taga steget fullt ut.

Herr Afzelius: I åtskilligt kan jag vara ense med den föregående
talaren, men för min del är jag bestämdt för detta förslag.

När denna fråga om biträde i rättegång åt häktade år 1898 först
kom upp, så erkänner jag, att jag för min del betraktade förslaget
mer som ett uttryck för en allmän sträfvan att vara modärn, än
egentligen som förestafvadt af något verkligt kändt behof. Förslaget
Korn sedan, som vi erinra oss, igen år 1904 — jag var då icke medlem
af kainmaien men föll i denna kammare. -Det var afstyrkt
af högsta domstolens flesta ledamöter.

Hvad var det, som man då väsentligen anmärkte mot detta forsla»?
Man kärn saga, att det var två saker. Det ena var, att det icke
tanns behof af en sådan anordning. Men den väsentligaste anmärkningen
var, att detta förslag icke passade ihop med vår nuvarande
rättegångsordning i brottmål, och icke utan afsevärda olägenheter
kunde mförlifvas med denna.

Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångsbiträde

åt häktad.
(Forts.)

Hurudan är då vår nuvarande rättegångsordning i brottmål? Den
är ackusatorisb, säga somliga; lagkommittén kallar den så. Den är
inkvisitorisk, säga andra. Det är naturligtvis ord detta. Men hvad
betyda de, hvilken mening ligger under dem?

Med orden inkvisitor och inkvisition förbinder man ju gärna
något förhatligt, tanken föres till sådant som kättarbål, till tortyr och
andra skräckmedel. Och historiskt sedt höra de också tillsammans.
För den gamla inkvisitionsprocessen — och det gällde långt in i
nyare tid var. den tilltalade, den med »skälig misstanke» besvärade,
en presumtiv brottsling, som borde bekänna och som borde
tvingas därtill. Detta är öfverdrift, missbruk. Det är on ära för vårt
land, att man kan säga, att från dylika svåra missbruk har vår svenska
rättegångsordning i stort sedt alltid hållit sig fri. Men till begreppet
höra också, dessa saker alldeles icke tillsammans. Ackusatorisk
och inkvisitorisk process skilja sig endast i afseende å metoden,
i afseende å sättet att gå tillväga. Efter den ena är rättegången en
förhandling mellan parter, och domaren dömer; efter den andra, den
inkvisitoriska, är det domaren, som tager hand om det hela, som
undersöker och sedan dömer.

I den meningen är vår svenska rättegångsordning alltjämt inkvisitorisk.

Om man nu frågar sig: Hvilkendera metoden, hvilkendera vägen
förer bäst till målet — ty målet, mine herrar, det är ett och detsamma
för båda. metoderna, målet är, att brottslingen skall blifva
straffad, han och ingen annan, att den oskyldige skall gå fri och ingen
blifva straffad mer än skäligt är — hvilkendera vägen, säger jag, förer
bäst till. målet? Utan allt tvifvel den ackusatoriska metoden,
utan allt tvifvel är den fördelning åt rollerna, som därvid förekommer,
det enda rätta. I den ackusatoriska processen står en offentlig
åklagare emot en offentlig försvarare, de äro parter, och domaren
står öfver dem båda och dömer mellan dem.

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

Lagförslag
angående
förordnande
af rättegångsbiträde

åt häktad.
(Forts.)

Vore det nu fråga om att införa någonting sådant, så skulls jag
betrakta det som ett mycket stort framsteg. Men därom är icke nu
fråga; därom kan icke vara fråga, ty det skulle förutsätta eu total
omdaning af vär rättegångsordning, en helt och hållet förändrad anordning
af våra organ i rättegången.

Nu är det efter min uppfattning gifvet, att utan en sådan förändring
kan aldrig denna anordning med försvarare eller rättegångsbiträden
komma till sin fulla rätt; fördelarne däraf blifva därförutan
af underordnad betydelse. Hvad åter beträffar de olägenheter, denna
anordning kan medföra, hafva dessa framhållits af högsta domstolen
och blefvo äfven berörda af den föregående talaren. Dessa rättegångsbiträden
kunna ju aldrig jämställas med försvarsadvokater i modern
mening, personer med en fast anställning och med den känsla
af ansvar, som följer eller åtminstone bör följa med en sådan ställning.
Det han hända, att dessa biträden ställa som sin uppgift att,
som man säger, jder fas et nejas, försvara den tilltalade, det kan hända,
att de obehörigen fördröja utredningen och hämma undersökningen.
Ofta nog, det är min öfvertygelse, komma de att sakna all betydelse
och någon gång, kan det befaras, komma de att förorsaka dröjsmål
och oreda i rättegången, allra helst som den, hvilken ju närmast här
står emot dem, åklagaren ju med den kompetens, han för närvarande
allmänhet har, icke alltid skulle vara en sådan motståndare vuxen.

Dessa olägenheter, dessa farhågor få dock icke öfverskattas; de
äro dock endast farhågor. Man skall komma ihåg, att öfver både
biträdet och åklagaren står dock domaren, domaren, som har rätt
och plikt, att hålla båda inom skrankorna. Nu nämnde visserligen
den siste talaren, att man kunde befara, att domarens känsla utaf
att han skall tänka på den tilltalade och hålla hans sak uppe, skulle
kunna härigenom slappas. Jag får för min del säga, att det skulle
icke öfverensstämma med den svenska domarekårens traditioner.

Emellertid — med den uppfattning jag har och många gånger
här uttalat om olägenheterna utaf att göra partiella reformer, särskildt
på processens område — skulle jag ändock hafva känt mig böjd att
säga: Det må vara, att olägenheterna ej böra öfverskattas, men gagnet
är icke heller stort. Bäst är att få en stor, en verklig reform, som
den siste talaren förordade; låtom oss vänta tills den kommer. När
kommer den? För 25 år sedan drömde jag om att en sådan reform
var nära förestående, jag hade en liflig känsla af det starka behofvet
och trodde, att det nog skulle göra sig gällande. Det tror jag icke
längre, jag ser det nu som någonting i fjärran; det är en så komplicerad
och på så många områden ingripande uppgift. Men kan
man icke ändå vänta? Det finnes ju icke något verkligt behof af
detta, säger man. Där kommer jag till det andra skälet, som skulle
kunna anföras mot förslaget. Det finnes icke något behof däraf!
Hvarför? Jo, därför att allt detta sköter allra bäst den svenske domaren;
han sörjer för att allt i rättegången blir framdraget, att allt,
som talar för likaväl som allt, som talar emot, kommer fram och
blir belyst, han känner som sin plikt att tillse, att ingen skall dömas
oskyldig och att ingen dömes till svårare straff än han förtjänat. Ja,

Lördagen den 10 Mars. 11 N:o 23.

mine herrar, det är sannt, detta känner domaren som sin plikt, och Lagförslag
jag tror också, i stort sedt, att han fyller denna plikt. angående

Men ofelbar är ingen. Och därmed är jag inne på hvad som ^Trätte-6
för mig är bestämmande. Må vara att man har och bör ha förtro- gångsbiträde
ende till domaren; men man är i detta hänseende hänvisad endast åt häktad.
till förtroende, förtroendet till domarens vilja och förmåga. Vår (Forts.)
rättsordning anvisar i det fallet ingen egentlig garanti utöfver klagorätten;
och det lian vara för litet. Det ligger icke något för domarekåren
nedsättande däri, att man fordrar garantier. Men, säger man,
om garantier i verkligheten icke behöfvas, hvarför skall man då införa
sådana? Jag skall ej tvista om huruvida de verkligen behöfvas
eller ej — det må vara; af min personliga erfarenhet kan jag uttala,
att underdomstolarnas rättskipning på det hela taget är förtjänt af
ett mycket godt vitsord. Men om också jag skulle mena, att det i
verkligheten icke behöfs några garantier, så finnas andra, som mena
att det behöfs. Vid förra behandlingen af detta ämne här i kammaren
uppträdde flere underdomare — de mest vittnesgill i saken
— och menade, att det behöfs. Och nu kommer Riksdagens egen
justitieombudsman och säger: det behöfs garantier. Jag kan för min
del ej neka till att detta för mig är af stor betydelse. Ty det väsentligaste,
det viktigaste vid afl rättsskipning, det är ändock till
sist, att rättsskipningen åtnjuter förtroende; särskildt gäller detta om
brottmålsrättsskipningen. Om straffet skall göra sin behöriga verkan,
måste dess befogenhet och dess behörighet vara höjda öfver tvifvel.

Och det är min fullkomliga öfvertygelse, att sedan framställning om
stärkta garantier framkommit gång efter annan, man genom att afvisa
dessa kraf, skulle nära. och underhålla ett sådant tvifvel och en sådan
misstro. Detta bör ej ske. Det är därför jag anser utskottet hafva
handlat klokt och i rättsvårdens sanna intresse, då det sagt: vi skola
gå till mötes detta kraf på garantier. Men på samma gång anser
jag det vara fullkomligt riktigt af utskottet, att utskottet med hänsyn
till de möjliga olägenheter, som med detta kunna vara förbundna,
stannat vid att göra denna anordning till ett undantag, ett undantag,
som utskottet hänför ej till själfva häktningsåtgärden såsom sådan,
utan till den omständigheten, att den tilltalade är häktad för ett brott,
som medför alldeles särskildt svåra påföljder. Jag skulle visserligen
hafva önskat — och i det fallet instämmer jag i viss mån med herr
Trygger — att man vid sådant förhållande icke fäst sig vid själfva
häktningsåtgärden. Jag skulle vilja i stället säga, att sådant biträde
skall användas, när någon ställts under allmänt åtal för brott af denna
beskaffenhet. Det är emellertid faktiskt detsamma, ty för ett sådant
brott skall alltid häktning äga rum. Men det hade gifvit ett efter
mitt förmenande riktigare uttryck åt tanken. Emellertid, för att ej
splittra meningarne, vill jag ej göra något särskildt yrkande, utan
skall för min del biträda sammansatta utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föredragna
paragrafen.

N:o 23. 12 Lördagen den 10 Mars.

Öfriga delar af lagförslaget.

Godkändes.

UtsJcottets i pimsten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

O O O

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt

utredning an- Föredrogs ånyo sammansatta stats- och lagutskottets den 7 och
^register0för ® \ denna mänad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
städerna och motion angående utredning i fråga om jordregister för städerna och
med dem järn-med dem jämförliga orter m. m.
förliga orter

Sammansatta stats- och lagutskottet hade till förberedande behandling
förehaft en inom Andra Kammaren af herrar K. E. von
Geijer, F. Söderbergh, K. II. Bergendahl, E. B. W. Hedenstierna,
G S- JSfeiglick och A. 0. Rune väckt motion, n:o 52, hvari föreslagits,

att Riksdagen måtte

dels hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida icke tomter och jordar i städerna och vissa med städer
jämförliga orter skulle kunna i ett jordregister så upptagas, att detta
kunde tjäna såsom ett lämpligt underlag för fastighetsbokföringen;

dels och för bestridande af de med en sådan utredning förbundna
kostnader ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af
5,000 kronor.

Utskottet hade af angifna orsaker hemställt, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Afzelius: Jag skall be att få yttra endast ett par ord om
denna fråga, därför att den angår det ämne, hvarmed lagberedningen
för närvarande är sysselsatt, den stora och omfattande och mycket
svårlösta frågan om fastighetsboksväsendets reformering.

Herrarne känna alla, att vi sedan 30 år fört fastighetsböeker här
i landet, men dessa fastighetsböeker hafva ej någon legal betydelse.
Man kan godt karakterisera dem så: de äro ett privat register till
det, som är den verkliga källan, d. v. s. till protokollet. Dit måste
man gå för att få reda på rättsförhållanden, som röra fastigheterna.
Sådant kan påtagligen icke vara lämpligt. Detta förhållande skulle
nu ändras, så att tyngdpunkten skulle från protokollet flyttas öfver
till böckerna. Böckerna skulle vara den enda källan för upplysningar
angående fastigheters rättsförhållanden. Men då är det gifvet, att
man ej kan föra fastighetsböckerna som nu. Fastighetsböckenna föras
nu efter det gamla hemmantalet såsom enhet och de, som känna till

N;o 23.

Lördagen den 10 Mars.

förhållandena, veta att på somliga upplägg kan man få 300 å 400 olika
fastigheter, i följd däraf att genom hemmansklyfning, ägostyckning
och afsöndring det ursprungliga enda hemmanet splittrats. Det är då naturligtvis
omöjligt att hafva fastighetsböckerna såsom den enda källan
för alla upplysningar. Ty hvad hafva vi för nyckel till att veta,
hvilka rättigheter af dem, som äro inskrifna på ett upplägg, höra till
den ena eller till den andra verkliga fastigheten? Det enda sättet
är att gå tillbaka och söka efter lagfarterna hela vägen, till dess man
hittar den lagfart, som är den rätta. Ett sådant letande är omöjligt
bland en sådan mängd. Yi måste skaffa oss speciella fastighetsböcker,
fastighetsböcker, där hvarje på marken utlagd fastighet har
sitt upplägg, och på detta upplägg införa alla de rättsförhållanden,
alla de transaktioner, som röra just den fastigheten. Då är målet
vunnet.

När lagberedningen företog detta ärende till behandling, antog
den, att för städerna icke några sådana åtgärder skulle vara behöfliga,
som för landet måste föregå reformen. Herrarna ha kanske sett, att
här blifvit utdeladt ett förslag till förordning om jordregister. Genom
detta skulle fastigheterna skiljas från hvarandra och erhålla särskild
beteckning. Detta register afser endast landet. I städerna ha
vi ju redan speciella fastighetsböcker, och man antog därför, att det
ej behöfdes särskilda åtgärder för dem. I de stora städerna är det
också så. Där äro fastighetsböckerna upplagda så, att de öfverensstämma
med den verkliga tomtindelningen. Men motionärerna hafva
nu påvisat, att på sina ställen, i vissa städer, så icke är förhållandet,
och sedan detta blifvit påpekadt, så är jag med utskottet öfvertygad
om att detta förhållande skall blifva afhjälpt utan någon särskild
skrifvelse från Riksdagen. Jag har därför här intet yrkande att
göra.

öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 7 och 9
innevarande månad bordlagda betänkanden:

n:o 4, i anledning af väckt motion om tullfrihet för zinkstänger,
och

n:o 5, i anledning af väckt motion om tullfrihet för halm- och
bastflätor m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
banko- och lagutskottets den 7 och 9 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 27
§ i lagen angående solidariska bankbolag den 18 september 1903 och
24 § i lagen angående bankaktiebolag af samma dag.

Ifrågasatt
utredning angående
jordregister
för
städerna och
med dem jämförliga
orter
in. m,

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

Ifrågasatt
rätt för bankbolag
att i
kommission
drifva handel
med aktier.

Punkten 1.

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 25, hade herr Rabe
föreslagit viss ändrad lydelse al 27 § i lagen angående solidariska
bankbolag den 18 september 1903 i syfte hufvudsakligen, att bankbolag
uttryckligen måtte medgifvas, att i kommission drifva handel
med aktier.

Utskottet hade i denna punkt på anförda skäl hemställt, att
det i förevarande motion framställda förslag till ändring af 27 §
i lagen angående solidariska bankbolag icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vid punkten hade reservation afgifvits af herr Rabe, hvilken
dock ej däri framlagt sin åsikt.

Herr Rabe: Herr talman! För hvar och en, som tagit kännedom
om den af mig väckta motion, öfver hvilken sammansatta bankooch
lagutskottet afgifvit sitt nu föredragna betänkande, torde det
vara uppenbart, att min afsikt varit att få det biträde, bankerna
lämna allmänheten vid köp och försäljning af aktier och andra värdepapper,
otvetydigt godkändt i lag. Utskottet har visserligen sagt,
att detta biträde hittills icke ansetts stå i strid med banklagarnas
stadganden om förbud för bankerna att drifva handel med andra
värdepapper än räntebärande, och att det af mig föreslagna förtydligandet
därför icke för närvarande erfordras. Jag^ anhåller att få
fästa kammarens uppmärksamhet på dessa två ord: »för närvarande».
I dem ligger nämligen i själfva verket ett hälft erkännande däraf,
att om nämnda biträde i den form, det gifves, framdeles skulle
komma att anses strida mot lag, det då kan vara skäl att taga upp
frågan om en ändring af banklagarna i motionens syfte, för att bibehålla
denna, såsom utskottet vitsordar, för allmänheten gagneliga.gren
af bankernas verksamhet. För den, som drifver en rörelse inom
vissa af lagen uppdragna, ganska snafva gränser, är det emellertid
ingalunda likgiltigt, om han i sina åtgärder har lagens klara ord på
sin sida eller om oantastiigheten af det sätt, hvarpå han går till
väga, är beroende på en lagtolkning, företagen af administrativ
myndighet, från hvilken det ej gifves'' någon appell och som i dag
kan hysa en åsikt, i morgon, då nya män utföra tolkningen, en
annan. Och då jag icke gärna vill ha det omdömet om motionen,
att den tillkommit utan giltig anledning, skall jag, ehuru jag ej anser
mig böra göra något yrkande, med herr talmannens och kammarens
tillåtelse söka att klargöra hvad lagen i verkligheten innehåller i
denna fråga och därefter åt kammaren öfverlämna att pröfva tillförlitligheten
af den tolkning, utskottet angifvit såsom den officiellt
antagna och riktiga.

I det kapitel i banklagarna, som har till öfverskrift »om rörelsen»,
föreskrifves, att bank ej må drifva handel med annat än guld, inoch
utrikes växlar samt räntebärande papper. Så underligt det än
kan tyckas, uppfattas detta stadgande ofta som om det innehölle ett

Lördagen den 10 Mars. 15 N:o 23.

uttömmande angifvande af hvad en bank får befatta sig med i sin Ifrågasatt
rörelse, och denna uppfattning går igen äfven i utskottets utlåtande. ^ank Det

heter där på sidan 4: »I de bolagsordningar, som fastställts i \oiag -at- 4
slutet af 1870-talet och början af 1880-talet, inskränktes sålunda bank- drif enhandel
rörelsen att omfatta handel med guld, silfver, växlar och allmänna ined aktier,
räntebärande papper.» En så felaktig åsikt hyste visserligen icke (Forts.)
den sista bankkommittén, men den syntes vara af den meningen, att
stadgandet innehölle ett ovillkorligt bestämmande af hvad bank finge
genom köp förvärfva, eftersom kommittén gjorde ett undantag från
grundsatsen, i det den tilläde: »bankbolag (bankaktiebolag) vare dock
oförhinaradt förvärfva för bankens inrymmande afsedd fastighet jämte
behöfliga inventarier». På anmärkning af högsta domstolen, som
yttrade, att det väl ej kunde vara meningen, att detta skulle vara ett
undantag från den gifna grundregeln, ändrades emellertid kommitténs
förslag i denna del, och de nuvarande orden angående banks rättighet
att äga fastighet kommo till. Eu sådan ändring var också nödvändig,
ty det är gifvet, att den här omhandlade paragrafen i banklagen ej
åsyftar någonting annat än att säga hvad bank får göra, då dess
rörelse utgör handel. Det vill med andra ord säga: genom föreskriften_
bestämmer lagen hvad bank får köpa eller sälja i sådan
omfattning, att banken kan sägas drifva handel'' därmed. Det kunde
här vara frestande att visa, att stadgandet är i hög grad ofullständigt,
att det icke säger hvad det vill säga, medan det däremot säger hvad
det ej vill säga. Men då detta ligger på sidan om frågan, skall jag
icke taga kammarens tid i anspråk för en dylik utredning. För mitt
ändamål är det nog att konstatera, att paragrafen otvifvelaktigt förbjuder
bank att drifva handel med aktier.

Nu kan emellertid handel drifvas på två sätt: antingen för egen
räkning eller i kommission. Båda slagen omnämnas i svensk lag.

I 1855 års förordning om handelsböcker och handelsräkningar uppräknas
bland dem, som idka handel och följaktligen äro skyldiga att
iöra handelsböcker, »de, som för egen räkning eller i kommission
in- eller . utrikes varor uppköpa» och »de, som i kommission varor
till utsägning emottaga». När banklagarna helt allmänt förbjuda
banker att drifva handel med aktier, är det alltså bank enligt lagens
bestämda ordalag förbjudet att göra det såväl för egen räkning som
i kommission, ty båda slagen äro ovillkorligen handel. Jag tror dock
icke,, att lagstiftaren tänkt sig denna följd af stadgandets affattning,
och jag tror det så mycket mindre, som i ett par bankbolagsordningår
och sådana af färskt datum, en till och med från år 1904, meddelats
bank tillstånd att åtaga sig sådana kommissionsuppdrag, som äro
förenliga med bankrörelse, hvarmed antagligen afsetts köp eller försäljning
i kommission af värdepapper, ett tillstånd, som naturligtvis
icke kunnat meddelas på administrativ väg, om vederbörande " haft
klart för sig, att ett dylikt kommissionärskap icke kan fullgöras utan
rätt att drifva handel.

Med kommissionär i handelsrättslig mening förstås en köpman,
som i eget namn men för andras räkning köper eller säljer varor
eller värdepapper. Det är just en sådan verksamhet, bankerna i
förevarande fall idka. Om en person gifver en bank order att för

N:o 23, 16 Lördagen den 10 Mars.

Ifrågasatt hans räkning till visst pris köpa till exempel 100 aktier i Skandinaviska
ratt för bank- Kreditaktiebolaget, vänder sig banken till personer, som den kan
''kommission antaga vara villiga, att sälja sådana aktier, men när banken gör det,
drifva handel uppträder den såsom köpare i eget namn. Banken betalar aktierna
med aktier, hos den eller de personer, som sålt dem, utan att dessa säljare få
(Forts.) veta, hvem som är den egentliga köparen, och de ha ej heller rätt
att få veta, hvem som står bakom banken, hvem som är dess uppdragsgifvare.
Med banken göra de affären, banken är den synliga
köparen och banken är dem ansvarig för köpeskillingens erläggande.
A andra sidan har icke heller bankens uppdragsgifvare, köparen,
rätt att få veta, af hvem banken köpt dessa aktier. Sedan banken
underrättat honom, att ordern blifvit utförd, har han att betala köpeskillingen
och af banken emottaga aktierna, för hvilkas behöriga
aflämnande banken, och endast den, är ansvarig gentemot köparen.
Banken har därvid uppträdt såsom dennes kommissionär, den har
aldrig blifvit ägare till aktierna, ty de äro köpta för annans räkning.
Äfven om banken betalat aktierna med sina egna pengar, blir den
icke ägare till dem, utan bankens ställning är den, att den hos sin
uppdragsgifvare har en fordran för köpeskillingen och sina omkostnader,
inklusive provision för uppdragets utförande. Enahanda förhållanden
uppstå, fastän i omvänd ordning, då en bank erhåller uppdrag
att för en persons räkning försälja en post värdepapper. Har
en bank en stor klientel och till följd däraf ofta emottager dylika
uppdrag, drifver den handel i kommission. En sådan rörelse drifves
af de flesta banker och af flera i en högst betydande omfattning.

Då jag anser det oomtvistligt, att banklagarne enligt sin ordalydelse
uttryckligen förbjuda bank att drifva en dylik handel, men
den pågår och får göra det opåtaldt i stor utsträckning samt är till
nytta, har jag föreslagit, att det skulle i iagarne bestämdt utsägas,
att bank äger att i kommission drifva handel med, d. v. s. i eget
namn, men för annans räkning, köpa eller sälja värdepapper i allmänhet,
sålunda äfven aktier, hvartill jag af hufvudsakligen principiella
skäl lagt silfver. Utskottet har dock ej velat vara med härom. Det
anser den förordade ändringen öfverflödig, men icke på den grund
att bank har rätt att uppträda såsom kommissionär i detta ords
handelsrättsliga betydelse, utan med stöd af ett resonemang, som
kringgår just den af mig uppställda frågan och för öfrigt i sig själft
är ganska egendomligt.

Förbudet för bank att drifva handel med andra värdepapper än
växlar och räntebärande papper torde, säger utskottet i andra stycket
å sid. 8, närmast »innebära hinder för bank att för egen räkning taga
befattning med köp och försäljning af aktier och banklotter». »Hav
banken i sin befattning med dylika värdepapper», fortsätter utskottet,
»inskränkt sig att vara mellanhand mellan köpare och säljare, har
också åtgärden ansetts falla inom de lagliga gränserna för bankens
verksamhet.» Redan detta uttryckssätt är icke korrekt, ty att drifva
handel för egen räkning är icke någon motsats mot att vara mellanhand
mellan köpare och säljare. Många mellanhänder köpa och sälja
nämligen, såsom herrarne torde veta, i fast räkning och blifva därigenom
ägare till de föremål, hvarom det rör sig. De handla alltså

Lördagen den 10 Mars. 17 N:o 23.

-icke i kommission, utan drifva egen handel. Så är fallet bland annat Ifrågasatt
med mellanhänderna på Londons fondbörs. De köpa och sälja fast rätt för bankför
egen räkning, men på börsen tjänstgöra de likväl såsom mellan- \ola9 ,att 1
händer, ty deras affär består däri, att de köpa hvad de kunna blifva drifZTanLl
af med, de köpa intet annat än hvad de anse sig hafva utsikt att med aktier.
genast sälja. Detta göra de som sagdt för egen räkning, men äro (Forts.)
icke dess mindre endast mellanhänder.

Hvad utskottet egentligen menar med detta uttryck framgår af
sidan 9, där det heter: »Också torde man kunna taga för gifvet, att,
så länge bankerna i sin fondrörelse inskränka sig att i likhet med
fondmäklarne biträda allmänheten vid köp och försäljning af fondpapper,
något. hinder^ för bedrifvande af denna fondrörelse, hvilken
utskottet för sin del finner vara för allmänheten gagnelig, icke lärer
från statens sida möta.» I detta yttrande ligger^kärnan i utskottets
argumentation, och det. innehåller det enda skäl, som utskottet haft
att .anföra. I omskrifning lyder det sålunda: Det är icke, såsom
motionären säger, kommissionshandel, som bankerna drifva, utan det
biträde, som bankerna lämna allmänheten vid köp och försäljning af
värdepapper, är mäkleri, sådan denna rörelse utöfvas af fondmäklarne
i Stockholm. Ja, det sista är riktigt. Bankerna göra i detta fall
intet annat än hvad fondmäklarne gorå, men det är därför icke
riktigt, att de icke göra kommissionsaffärer, ty förhållandet är, att
fondmäklarne numera genom 1901 års förordning erhållit bemyndigande
att göra kommissionsaffärer.

Den allmänna mäklareordningen af 1893 innehåller två stadganden,
som.jag skall tillåta mig att i detta sammanhang anföra. 8 § i förordningen
förbjuder mäklare att idka handel med växlar eller andra
värdepapper, och 10 § ålägger honom såsom en ovillkorlig plikt att
utfärda slutsedel öfver alla affärer, som komma till stånd genom
honom, och att i denna slutsedel upptaga båda kontrahenternas namn.

Nu befanns, det emellertid, att utvecklingen ledde utöfver hvad
mäklareordningen sålunda innehöll. Den strängt förmedlande verksamhet,
som mäklareordningen ålägger mäklarne, kunde icke utöfvas
af de mäklare, som sysselsatte sig med fondaffärer, redan af det
skälet, att personer, som kommo till mäklarne och anhöllo att genom
dem få sälja eller köpa värdepapper, förbehöllo sig, att deras^namn
icke skulle bekantgöras. Då kommo mäklarne i den ställningen, att
de måste öfverträda lagen och antingen utfärda en slutsedel, hvari
båda kontrahenternas namn icke upptogos, eller också endast utfärda
en afräkning, hvari blott den ene kontrahentens namn angafs. Mäklarne
valde den sista utvägen för att tillmötesgå allmänhetens kraf,
och detta förfärande blef lagfäst genom 1901 års fondmäklareförordning.

I denna förordning säges det till eu början i 1 §, att »hvad
mäklareordningen, den 9 juni 1893 innehåller i fråga om mäklare
gäller äfven för fondmäklare i Stockholm med de tillägg och undantag,
hvilka här nedan stadgas», och uti 3 § af fondmäklareförordningen
finnas två sådana undantag omnämnda. Det första undantao-et
är det, att då en mäklare afslutar en affär, behöfver han i slutsedeln
icke upptaga mer än en kontrahents namn. Om en person lämnar
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 23. 2

N:o 23. 18

Lördagen den 10 Mars.

Ifrågasatt en mäklare order att försälja ett papper, vare sig på eller utom fondrätt
för börsen, och mäklaren fullgör detta uppdrag, får denne person af "

kommission mäklaren en afräkning, på hvilken står, att mäklaren för hans räkdrifva
handel vmg försålt ifrågavarande värdepapper. A andra sidan får den, till
med aktier, hvilken mäklaren sålt papperet, en annan afräkning, på hvilken stårr.

(Ports.) att mäklaren för dennes räkning köpt värdepapperet. Alltså tillgår
handeln på det sätt, att ingendera parten har reda på den andra,
utan allt går genom mäklaren. Till följd däraf var det nödvändigt''
att göra ännu ett undantag, och det är det andra, om hvilket jag
nämnde. Det heter nämligen, att »i de fall, då enligt denna paragraf
den ene kontrahentens namn i slutsedeln uteslutes, är fondmäklare
personligen ansvarig för aftalets vederbörliga fullgörande». Ett.sådant
ansvar åligger honom aldrig, då han upprättar eu slutsedel enligt den
gamla ordningen och i hvilken båda kontrahenternas namn upptagas.
Ty sedan denna slutsedel är aflämnad, äro båda kontrahenterna sättai
direkt förbindelse med hvarandra, och mäklarens funktion såsom
mäklare är afslutad.

Hvad betyder det nu, att mäklaren är personligen ansvarig tor
aftalets fullgörande? Jo, det betyder, att han i eget namn, men för
annans räkning, afslutat affären, och detta är, såsom jag förut nämnt,
just kännetecknet på en kommissionsaffär i handelsrättslig mening.
Om. det nu är så, att mäklare göra dylika kommissionsaffärer, är det
klart — då ju utskottet säger, att bankerna utföra hvad mäklarne
göra — att utskottet måste anse äfven bankerna drifva kommissionsaffärer.
Men detta är just hvad jag har sagt. När nu detta är erkändt,
bör man också i lagen säga ifrån, att bankerna få drifva dessaaffärer,
och ej låta deras rätt därtill blifva beroende på en lagtolkning,
som icke är så alldeles klar och enkel, eftersom den är af det
besynnerliga slaget, att man säger: mäklarne äro förbjudna att idka.
handel för egen räkning; bankerna äro likaledes förbjudna att drifva
handel för egen räkning; fondmäklarne hafva i Stockholm genom eu
särskild förordning fått rättighet att utföra kommissionsuppdrag åt
sina kunder; därför skola bankerna också hafva denna rättighet att
utföra kommissionsuppdrag — ehuru i lag uttryckligen står före-''
skrifvet, att de icke få drifva någon handel och således ej heller
kommissionshandel.

Jag har ansett, att denna lagtolkning icke innebär ett tillräckligt
betryggande stöd för bankernas handel i kommission med aktier,
och det är därför jag tagit mig friheten att väcka min motion. Men
då jag anser det vara hopplöst att få någon ändring i den hemställan,
som utskottet gjort, har jag för min del icke något yrkande att
framställa.

Herr Sjöcrona: Då motionären icke framställt något yrkande,,
skall jag inskränka mig till att yttra endast några få ord och icke
ingå i något slags bemötande af hvad han anförde.

Gällande lagar innehålla ju, som vi veta, bestämdt förbud för
solidariska bankbolag och bankaktiebolag att drifva handel med annat''
än guld, in- och utrikes växlar samt räntebärande papper. Om riktigheten
af detta förbud torde väl alla vara ense, och motionären.

Lördagen den 10 mars.

N:o 28.

har heller icke ifrågasatt någon som helst ändring i detta. Men om I >,?g åsatt
t nu ar riktigt, att ett sådant förbud finnes, bör väl lagstiftaren rättJör bank‘
sorgfälligt undvika att på något sätt gifva stöd åt försök°eller åt- i°laff *

&TÄd0tta fdrbud fUUe kUMa mer eller mindre5^

i 1Y®.. * . .. bankerna under sm kornmissionsverksamhet; kunde med aktier.

orWrnmf® 1 in”? r®- mindre omfattning af aktier och banklotter, (Forts.)
och framfor allt utaf sina egna aktier, hvilket står i absolut strid
mot Kallande bolagslagsstiftnmg. Hvar och en inser väl, till Indika vidtgående
följder det skulle leda, om eu bank till slut kanske sutte

Skapill Sma aktiel °Ch SåledGS faktiskt icke §Sde nägoi

Men detta förbud kan enligt utskottets mening, och jag förmodar
enhgt allas mening, icke innebära något hinder för dessa bankinstitut
att bitiada sina kunder med att såsom mellanhänder förmedla kön
och försäljning af aktier, och detta har ju också utskottet uttalat
En sådan verksamhet bednfves såsom herrarne inhämta af utskottets
betänkande, i icke sa ringa omfattning, och bankinspektören har icke
gjort någon anmärkning i detta hänseende. Såsom herrarne se af
betänkandet, har till och med Kung!. Maj:t vid fastställandet af
bolagsordningar for banker infört sådana bestämmelser, venom hvilka
det uttryckligen medgift™, att bankerna få lämna sådant biträde
Men darmed bor det val också vara alldeles nog. Skulle man nu
vidtaga en sådan ändring i lagen, som motionären ifrågasatt, så skulle
man ju uttryckligen saga, att bankerna finge drifva handel i kommission!

Om herrarne hafva foljt med motionarens framställning af hela denna
verksamhet, sa torde herrarne dftraf hafva inhämtat? att en sådan
handel i kommission ganska lätt skulle kunna föra öfver till iu«t
hvad jag har sagt, eller att bankerna komme att stanna själfva för
aktier och banklotter, kanske äfven för sina egna. J

. Af?.fn °“ cn b“k dri,fver sin verksamhet såsom kommissionär
såsom f oi medlare, mllständigt i öfverensstämmelse med innebörden
a lagen och således denna verksamhet icke innebär ett öfverträdande
af forbudet, kan det ju hända, att köpare eller säljare drager sig
tillbaka och att banken sålunda kan komma att sitta inne med aktier
någon mycket kort tid, till dess banken får sin likvid. Men om
sådant undantagsvis inträffar, måste det i hvarje särskild! fall pröfvas
huruvida banken har öfverträdt sin befogenhet och handlat mot f£
budet _ eller ic-se. Det later sig icke göra att i en lag gifva sådan»
definitioner, att man fullständigt uttömmer ett sådant gämne Det
får som sagdt pröfvas i hvarje särskilt fall '' ''

Motionären började sitt anförande med''att rikta en anmärkning

?ordraUs D ettShaf k Vatt-\äg°n *?*“* icke /* närvarande effordras.
Det hade kanske icke vant erforderligt att säga för närvarande
men utskottet har ju framhållit, att så länge bankerna i sin
fondrorelse inskränka sig till att i likhet med fondmäklarne biträda
allmänheten med köp och försäljning af fondpapper, förefinnes icke
någet hinder för bedrifvande af en sådan fondrörelse, och under
adana forhållanden behöfves icke nu något slags ändring i lagen
det af motionaren angifna syftet, d. v. s. i syfte att reglera detta

N:o 23.

Ifrågasatt
förhud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

20 Lördagen den 10 mars.

förhållande. Utskottet anser sålunda, att någon vidare reglering af
detta förhållande icke nu erfordras.

Jag tillåter mig anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i nu föredragna punkt hemställt.

Punlcten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr statsrådet Biesért aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till förordning angående en särskild stämpelafgift
för försäljning af punsch, arrak och rom; samt

2:o) med förslag till ändring af gällande tullsats i vissa fall å
arrak och rom.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 6 och 7 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om
ändring af tryckfrihetsförordningen i syfte att förbjuda offentliggörande
af de belopp, hvartill skattskyldiges inkomster enligt inkomstskatteförordningen
föreslagits eller bestämts.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 2, hade herr H. Cavalli hemställt, »att Riksdagen
ville såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga
ett tillägg till § 2 mom. 4 i gällande tryckfrihetsförordning,
hvarigenom förbud meddelas att i tryck offentliggöra belopp, hvartill
skattskyldiges inkomster enligt inkomstskatteförordningen blifvit af
beskattningsmyndighet föreslagna eller bestämda, samt att i tryckfrihetsförordningen
måtte stadgas straff för öfverträdelse af ett sådant
förbud».

Utskottet hade på andragna skäl hemställt, att förevarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade reservationer afgifvits:

l:o) af herrar Östberg, Berg, Carl Nyström, Sandwall och Garlberg,
som ansett, att motionen borde bifallas, och att i öfverensstämmelse
därmed borde i § 2 mom. 4 af tryckfrihetsförordningen införas
ett nytt moment af följande lydelse:

»Att uppgift å belopp, hvartill skattskyldigs inkomst blifvit af
beskattningsmyndighet enligt förordning om inkomstskatt föreslagen
eller bestämd, äfvensom å det skattebelopp, som på grund däraf blifvit
skattskyldig påfördt, icke må i tryck offentliggöras. Den häremot
bryter, böte femtio riksdaler och skriften konfiskeras»; samt

2:o) af herr Berlin, utan angifvande af sin åsikt.

K:o 28.

Lördagen den 10 mars. 21

Herr Östberg: Då inkomstskattelagen framlades för 1902 års
Riksdag, yttrades från regeringens sida, att införandet af obligatorisk
själfdeklaration med nödvändighet måste förutsätta deklarationens
skyddande mot offentligheten. Regeringen framlade då samtidigt ett
förslag till bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, enligt hvilken
deklarationerna ej finge utlämnas; och detta blef sedan af Riksdagen
godkändt med det tillägg, att äfven straff åsattes för den, som i tryck
offentliggjorde dessa deklarationer. Man utgick naturligtvis därifrån,
att den enskilde skattskyldige kunde hafva berättigade anspråk på
att hans ekonomiska förhållanden ej måtte framläggas för allmänheten;
och man kunde också med allt skäl påvisa, att betydliga olägenheter
skulle uppkomma genom ett sådant offentliggörande.

Det kunde ju särskilt för de näringsidkande klasserna ej vara
annat än till stor olägenhet, om deras inkomster under ett föregående
År blefve allmänt bekanta. Det medförde för dem lika stor olägenhet,
om deras inkomster under ett år blifvit ovanligt höga, som om
desamma under ett annat år genom ogynnsamma omständigheter
blifvit ovanligt små. Detta insåg man ganska väl, och därför blef
förordningen .af Riksdagen antagen sådan den nu är. Men det har
sedan visat sig, att det skydd mot offentliggörandet af den enskildes
förhållanden, som därigenom vanns, ingalunda varit tillfyllestgörande.
Man har nu sett, att i tidningarne allmänt införas långa listor på de
skattskyldiges inkomster. Och man kan, åtminstone i Stockholm,
vid hvarje gathörn se pojkar försälja tryckta uppgifter öfver de
högre beskattades inkomster. Det är gifvet, att detta förhållande
väckt^ stor. uppmärksamhet och ganska stort missnöje på många håll.
Man bär ej utan skäl ansett, att, då en skattskyldig ärligen uppgifvit
sina inkomster och punktligt betalat sina skatter, han därmed fullgjort
sin plikt mot det allmänna samt borde vara skyddad mot att
hans ekonomiska ställning skall, på sätt nu skett, blifva allmänhetens
egendom. Denna sak har, som kanske torde vara bekant, på sista
tiden, särskildt sedan herr Cavalli framlagt sin motion, varit föremål
för öfverläggningar inom kretsar i affärsvärlden, och man har ganska
allmänt uttalat sina sympatier för detta förslag. Under sådana förhållanden.
har jag icke kunnat annat än i konstitutionsutskottet söka
understödja förslaget. Utskottet har emellertid ej velat ställa sig på
samma sida, utan afstyrkt motionen.

_ Utskottets pricipiella uppfattning i frågan kan sägas vara uttalad
därigenom, att utskottet säger, att detta förslag är ett undantag från
den i. tryckfrihetsförordningen uppställda grundsatsen, att handlingar,
protokoll och beslut rörande allmänna ärenden må af enhvar i tryck
utgifvas.

Det är nu visserligen sant, att dessa uppgifter kunna kallas
allmänna ärenden, ty de angå ju staten, som skall uppbära skatt å
inkomsterna. Å andra sidan kan med skäl sägas, att de ej äro allmänna
ärenden i den meningen, att de angå den stora allmänheten.

Utskottet, säger, då det yttrar sig mot förslaget, att det synes
utskottet vara tvifvelaktigt, huruvida en sådan bestämmelse, som den
motionären föreslagit, kan vara påkallad ur allmän synpunkt. Vidare
framhålles af utskottet, att det ej blifvit påvisad}, att de olägenheter,

Ifrågasatt ]
förbud mot.''

offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
form Aning
om inkomst■*
| i skatt.
(Forts.)

N:o 23.

Jfrdy åsatt
förbud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt

(Forts.)

Lördagen den 10 mars.

man talat om, äro af större omfattning; och utskottet slutar med
att förslaget synes utskottet på det hela taget onödigt. Ja, inom
utskottet gjorde man till och med gällande, att det är ganska bra
att dessa uppgifter komma fram. Det är t. ex. för banker och långifvare
till ganska stor fördel, att man har tillgång till dessa upp •
gifter, hvarigenom man blir i tillfälle att bedöma den enskildes affärsställning;
och det talades äfven om, att det är ganska lämpligt att
konkurrenter till affärsmannen blifva i tillfälle att få dessa uppgifter.
Därigenom kunna uppstå nya affärer, som kunna framkalla en för
den stora allmänheten mycket nyttig och förmånlig konkurrens. Jag
tror ej, att man vidare behöfver belysa en sådan uppfattning. Men
nog är det i alla fall underligt, att då en sådan strömning, som den
af mig nu omförmälda, gjort sig gällande inom utskottet, detta
börjar sitt anförande med ett uttalande om att utskottet ingalunda
underskattar betydelsen af motionärens ifrågavarande förslag. Men
det är just det, jag anser att utskottet gjort, ty om utskottet verkligen
erkänt betydelsen af förslaget, så både utskottet med säkerhet kommit
till annat slut än det gjort.

Det yttras vidare af utskottet, att det är förenadt med stora
svårigheter att göra ett sådant stadgande, som här afses, fullt effektivt,
ty man kan cj hindra folk att få reda på uppgifterna, då längderna
ej äro hemliga. Det må vara sant, att det ej föreligger något förslag
att själfva längderna skola vara hemliga. Det är dock en helt
annan sak, att den, som särskildt intresserar sig för en beskattningsåtgärd,
kan få reda på den, än att man i tryck offentliggör uppgiften;
och det är endast det senare som man begär att få förbud för.

Utskottet anför såsom skäl mot förslaget, att man, för vinnande
af det åsyftade målet, måste ha särskilda längder öfver inkomsttaxeringen.
Det är i själfva verket en åtgärd, som man borde hafva
vidtagit då förslaget till inkomstskatteförordningen framlades. Det är
nämligen i och för sig i sin ordning, att man bar skilda längder;
och det kan ej anses komma att medföra några svårigheter eller
olägenheter.

Då inkomstskattelagen behandlades, satt jag i bevillningsutskottet;
och jag framställde då en reservation med yrkande på att man skulle
upprätta särskilda längder för bevillning och för inkomstskatt. Och
jag gjorde detta just till stor del med hänsyn till att inkomstskattelängderna
ej skulle kunna offentliggöras.

Nu veta vi, att det var en tid, då tidningarne verkligen lojalt
sökte få en öfverenskommelse till stånd, att man ej skulle införa
deklarationerna i desamma. Detta iakttogs af de flesta tidningarne,
åtminstone i Stockholm, under ungefär ett års tid. Men det dröjde
ej länge förrän någon tidning började publicera uppgifterna, och
sedan måste alla andra tidningar följa efter.

Jag har den uppfattningen, att det föreligger ett verkligt behof
och ett ganska allmänt kändt behof att få en ändring i tryckfrihetsförordningen
till stånd i den af motionären angifna riktningen. Jag
skall därför be att få yrka på införandet af ett nytt moment i tryckfrihetsförordningen.
Emellertid skall jag anhålla att få göra en obetydlig
ändring i den vid betänkandet fogade reservationen. Då man

Lördagen den 10 Mars.

N:o 23.

där ansett sig kunna påvisa, att reservationen går något längre än
motionen, anhåller jag, herr talman, att få yrka, att kammaren måtte
besluta, att i § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen näst före sista
stycket införes ett nytt moment af följande lydelse: att uppgift å
belopp, hvartill skattskyldigs inkomst blifvit of beskattningsmyndighet
enligt förordning om inkomstskatt föreslagen eller bestämd, icke må i
tryck offentliggöras. Den häremot bryter, Väte 50 riksdaler ock skriften
konfiskeras.

Herr Blomberg: I motsats till den föregående talaren anhåller
jag att få yrka bifall till utskottets förslag. Det, som den föregående
talaren anförde om inom utskottet fällda yttranden i förevarande
fråga, och om där framställd argumentering, torde man kunna lämna
helt och hållet utom debatten, ty det är väl här egentligen fråga om
de grunder, som af utskottet i dess betänkande anförts. Och jag
skall nu söka påvisa dessas innebörd. Hufvudsynpunkten för utskottet
har varit, att det här är fråga om ett undantagsstadgande från tryckfrihetsförordningens
grundregel om rätt att offentliggöra allmänna
handlingar. Det har synts utskottets majoritet, att den kända
bestämmelsen rörande försiktighet på grundlagstiftningens område
här mer än eljest vore på sin plats. Gäller det såsom allmän grundsats,
att inga andra grundlagsändringar böra komma i fråga än sådana,
som kunna sägas vara högst nödiga och nyttiga och som lämpligen
kunna genomföras, så är regeln i högsta grad tillämplig å sådana
stadganden, som äro undantag från lagens allmänna regler.

Här blir då frågan, om genom motionärens framställning eller
på annat sätt kunnat ådagaläggas, att förhållanden föreligga, som behöfva
förändras jämväl genom ett dylikt undantagsstadgande. För
min del menar jag, att man ej har påvisat och ej heller kan påvisa
detta. Man har anknutit det nu väckta förslaget till det beslut, som
fattades vid inkomstskattelagens stiftande och hvilket gick ut på att
bereda skydd åt deklarationerna mot offentliggörande. Denna sekretess
motiverades därmed, att i deklarationerna måste ingå en hel mängd
uppgifter, hvilka kunna vara af ganska närgående natur med afseende
.på den deklarerandes ställning i förmögenhetshänseende. Men detta
kan svårligen sägas gälla med afseende på hemlighållandet af resultatet
af taxeringen för inkomstskatten. Ty då man här gått ut från
och betonat, att det kan vara obekvämt för den enskilde och särskilt
affärsmannen, att uppgifter framkomma rörande hans inkomster, hvilka
särskild! för affärsmannen kunna ställa sig mycket skiftande år från år,
träffar anmärkningen ej särskild! det här omförmälda inkomstbeloppet;
den träffar på ungefär samma sätt taxeringen för inkomstbevillningen.
■Och denna vill man ju icke omgärda med sekretess. Resultatet af
taxeringen för inkomstskatten vägleder endast för bedömandet af förhållandet
mellan den inkomst, som beräknats af andra inkomstkällor
och den för beviilningstaxeringen tillgängliga inkomsten, samt af
afdrag för skuldräntor.

För min del tror jag ej, att man med fog kan göra gällande, att
detta publicerande verkligen medför och kan medföra några betänkliga
vådor för den enskilde. A andra sidan torde man nog kunna

2/iråg åsatt
förbud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

Ifrågasatt säga, att det äfven kan lända till någon nytta, att offentligheten ut*
offent™0* sträc^es dessa uppgifter. Men jag vill ej vidare fästa mig därvid;:
görande9af jag betonar blott å nyo, att mig veterligen ej påvisats, att något verkligt
skattebelopp behof af den föreslagna ändringen förefinnes samt att således ej något
m. vi. enligt tillräckligt kraftigt skäl för ett dylikt undantagsstadgande blifvit anfördt.
om Inkomst- Nyttigt kan det visserligen i vissa fall vara, att ej ökade tillskatt.
fallen lämnas att få en obehörig nyfikenhet tillfredsställd I dessa afkorta.
) seenden och att ej rikare material erbjudes för prat och skvaller om

enskild persons förmögenhetsförhållanden, än taxeringen för inkomstbevillningen
tillhandahåller. Men detta kan ej anses vara af den betydelse,
att därför en grundlagsändring bör komma i fråga.

Slutligen komma vi till frågan om genomförbarheten. Utskottet
har ansett det vara förenad! med stora svårigheter att genomföra den
föreslagna förändringen. Jag tror äfven, att det svårligen kan bestridas,
att därigenom ganska betänkliga förhållanden kunna uppstå.

Den nya bestämmelsen skulle gå ut på att resultatet af taxeringen
för inkomstskatten ej finge offentliggöras i tryck. Men man
har här ej vågat lösa frågan på samma sätt som i det moment, till
hvilket den nya bestämmelsen skulle anknytas, och i hvilket man
har sökt skyddet äfven däruti, att vederbörande blifvit ålagda att ej
utlämna uppgifterna och därigenom möjliggöra deras offentliggörande.
I det föreliggande förslaget har man åter endast riktat sig emot offentliggörandet
i tryck och föreskrifvit, att den, som bryter mot förbudet
för sådant offentliggörande, skall ådraga sig böter, 50 riksdaler, samt
att skriften skall konfiskeras. Detta finner jag allt utom konsekvent.

För öfrigt anser jag på de i betänkandet framhållna skäl, att
det är mycket svårt att gorå detta stadgande effektivt. Hur tror man
att man skall vinna målet med en sådan bestämmelse, som här är
föreskrifven? Böterna — 75 kronor — äro desamma med afseende
å en enstaka uppgift som med hänsyn till ett fullständigt återgifvande
af hela längden för ett stort område, t. ex. Stockholms stad.
Om också böterna kunna blifva på något sätt effektiva med afseende
å en enskild uppgift, torde de alls ingen betydelse erhålla i fråga
om längden för en hel stad. Vore det förbundet med bötesansvar
att utlämna uppgifterna, så skulle det vara möjligt att saken ställde
sig på annat sätt, men som nu stadgandet föreslagits, måste fördelen
däraf blifva synnerligen liten, om ens någon.

Till sist vill jag framställa ett par frågor. När menar man, att
förbudet skall förlora ain betydelse? Skall det gälla för all framtid,
att dylika uppgifter ej m& kunna i tryck publiceras? Förbjudes
endast att i tryck publicera uppgiften i och för sig, såsom väl närmast
afses, eller förbjudes äfven dess publicerande i annat sammanhang?
Det kan nämligen förekomma en mängd förhållanden, under
hyilka uppgift af här omförmäldt slag måste ingå såsom moment i
framställningar och redogörelser af större eller mindre omfattning.
Skall det då vara förbjudet att, då sådan framställning i tryck offentliggöres,
låta dylik uppgift, som kanske för innehållets begripande
är af stor vikt, inflyta vid risk att bötfällas samt att få hela skriften
konfiskerad? Jag tror, att man genom ett dylikt stadgande ledes
till alldeles orimliga slutföljder, men jag skall ej närmare ingå därpå...

Kr. o 28.

Lördagen den 10 Mars.

För mig ligger, såsom jag förut nämnt, det afgörande skälet för
motionens afstyrkande däri, att man måste påvisa att ett sådant stadgande,
som motionen och reservationen afse, verkligen är högst
nödigt, innan man kan gå in på att uti tryckfrihetsförordningens 2 §
4 mom. införa en ny undantagsbestämmelse från de allmänna reglerna.
Detta har varit hufvudgrunden för utskottet och det är hufvudskälet
för mig, då jag nu yrkar bifall till utskottets framställning.

Herr Cavalli: Jag skall yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till min i ämnet väckta motion.

Konstitutionsutskottet har varit mycket onådigt mot motionen
icke allenast därutinnan, att det afstyrkt densamma, utan än mera i
det sätt, hvarpå utskottet argumenterat mot motionen. Det vittnar
om ovilja, det vittnar om nonchalance. Ty jag saknar deruti den
skärpa i bevisföringen och den klarhet i uttryckssättet, som man bär
rättighet att vänta af det Riksdagens utskott, som i allmänhet här i
Riksdagen kallas det förnämsta och som af en förutvarande ledamot
af samma utskott plägade kallas det förnäma. Jag skall bjuda bevis
för mitt påstående.

Utskottet förklarar, och utskottets ordförande bar understrukit
den satsen, att det varit den generella grundsatsen i tryckfrihetsförordningen,
att allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll och
beslut må af enhvar i tryck utgifvas, som för honom och för utskottets
majoritet varit bestämmande, då utskottet afstyrkt min motion.
Men hvarifrån hämtar den ärade ordföranden sitt påstående, att dessa
ärenden äro allmänna? För att bedöma den saken bör man gå till
den grundlag, som gäller i fråga om direkt beskattning. Det stadgas
nämligen i denna, grundlag, dels att de under öfverläggningarna inom
bevillningsberedningen eller nämnderna »lämnade upplysningar och
yttrade åsikter rörande enskildes ekonomiska ställning icke må på
något sätt utspridas», och skall den, som häremot bryter, lida straff,,
dels ock att »granskning af de skattskyldiges till ledning för egen
taxering lämnade uppgifter» — själfdeklarationer kallas de vanligen
— »skall verkställas endast af vederbörande taxeringsmyndighets ordförande
med biträde i hvarje särskilde fall af den ledamot, taxeringsmyndigheten
utser. I granskning hos taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd
skall jämväl kronoombud deltaga». Dessa uppgifters hemlighållande
är således omgärdad med en sådan stränghet, att icke ens
ledamöterna i beskattningsmyndigheterna, förutom ordföranden och
ytterligare en annan samt ett kronoombud, få se dessa deklarationer,
men ändock anser konstitutionsutskottet, att de måste anses falla
under »allmänna ärenden».

biu är här vidare från utskottets sida förklarad^ att hufvuddraget
i all grundlagsstridig bör vara försiktighet. Man skall endast vidtaga
högst nödiga och högst nyttiga förändringar — som lämpligen
kunna genomföras — sade herr ordföranden. Ja, hvad kan det hjälpa,.
om förändringarna äro högst nödiga och högst nyttiga, därest de
icke kunna genomföras. Konstitutionsutskottets ordförande säde
vidare, att den af mig nu ifrågasatta förändringen icke vore behöflig,
men väl nyttig. Han förebragte emellertid icke någon bevisning.

Ifrågasatt
förbud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomst
skatt.
(Forts.)

Nio 23.

Ifrågasatt
förlof mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

Lördag-en den 10 Mars.

emot bahofvet af defc nya förbudet. Jag kan däremot åberopa mig
på hvad alla i saken intresserade anse, på hvad de personer, som
det. främst gäller, nämligen affärsmännen, säga i denna fråga. De
anse det vara högst viktigt, att mitt förslag bifalles.

Har det för öfrig! icke väckt edert missnöje att på torg och
gator blifva tilltalade af personer, som på dagen likasåväl som på
sena aftontimmar utbjuda böcker, innehållande utdrag ur beskattningslängder.
Jas har här i min hand ett exemplar af en publikation,
kallad »Stockholms taxeringskalender. Omkring 9,000 skatteiaxeringar
å personer och bolag med inkomst af 5,000 kronor och
däröfver.» Har det icke chockerat eder, mina herrar, att höra denna
publikation utropas? Den utbjudes understundom i sällskap med
tidningar, men också i sällskap med en del publikationer, som näppeligen
tåla dagsljuset. Vill verkligen konstitutionsutskottet skydda en
dylik handtering? Författaren lämnar den värdefulla upplysningen,
att boken är en »praktisk uppslagsbok för alla», och det finnes vidare
angifvet, att denna är en »godtköpsupplaga». Jag har öfverlämnat
denna bok till konstitutionsutskottet. Af densamma har jag endast
sett denna godtköpsupplaga, som eu ledamot i kammaren skänkt
mig, och jag vet således icke, huru den andra upplagan ser ut. Förmodligen
innehåller den också de skattskyldiges porträtt, ty eljest
vet jag icke, hvari skillnaden mellan de båda upplagorna skulle ligga.

Nu har konstitutionsutskottets ordförande uttalat den meningen,
att min motion icke vore fullständig, icke nog utarbetad o. s. v. Men
om han velat främja det syfte, i hvilket motionen tillkommit, så hade
det lätt låtit sig göra att i utskottet fullständiga hvad som kan fattas
i motionen.

Herr Blomberg anmärkte vidare, att ett förbud att publicera dessa
uppgifter icke vore nog, ty den nyfikne kunde gå till hufvudkällan,
d. v. s. till taxeringslängderna. Låtom oss något dröja härvid. Vi
både, innan inkomstskatten tillkom, en annan direkt skatt, nämligen
allmänna bevillningen. Har man under den tiden tillhandahållit en
sensationshungrig allmänhet uppgifter om &ew7£mVM?staxeringen? Nej,
och hvarför icke? Jo, därför att bevillning icke alltid skall gäldas
af en person för hela hans inkomst, under det att inkomstskatten
träffar hela den samlade inkomsten på ett enda ställe.

Jag förnekar emellertid icke, att man kan gå till taxeringslängderna.
Men det gör icke samma skada, om en eller annan person
erhåller kännedom om taxeringen. Den stora allmänheten vet icke
ens, hvarest taxeringslängderna finnas, men däremot kunna de knappast
undgå att erbjudas köpa denna bok.

Blefve denna bestämmelse, som jag föreslagit, lag, så funnes icke
-något sätt att sprida dessa uppgifter. Ty jag vet verkligen icke hvad
utskottet menar, då från dess sida anföres, att det finnes andra sätt,
såvida nämligen icke därmed menas, att man får vänta sig något af
hvad som kallas skvaller. Jag förutsätter nämligen, att man icke är
så elak, att man vill bär finna tillämpning för en känd liten berättelse
af en amerikansk författare i en stad, som då tillhörde den vilda
västern, då ban sade: I vår stad finnes ingen tidning, men det finnes
en kvinnlig syförening, och den gör samma nytta.

N;o 23

Lördagen den 10 Mars.

Nu är det af utskottet sagdt, att genomförandet af ifrågavarande Ifrågasatt
förslag skulle kräfva åtskilliga ändringar i skattelagstiftningen äfven- förbud mot
som medföra afsevärda olägenheter. Hvilka olägenheter ett bifall n°ifåndf''af
till min motion skulle medföra, därom sväfvar jag i okunnighet, och skattebelopp
ingen har heller uppgifva några sådana olägenheter. Men att det m. m. enligt
skulle kräfva åtskilliga ändringar i skattelagstiftningen, därpå har förordning
man hängt upp sig,^ och om jag icke missuppfattade den ärade ordföranden
i konstitutionsutskottet, påpekade han särskildt detta. Men (ports)
slå benäget upp en inkomstskatteförordning och se på det vid densamma
fogade formuläret för taxeringslängd, man finner där två
kolumner, en för bevillningen och en för inkomstskatten. Om min
motion ginge igenom, finge man äfven sedermera två kolumner, men
en kolumn i enhvar af två längder. Detta är hela förändringen.

Det kan icke tillgå . så, att man först förändrar taxeringslängderna,
utan man bör gifvetvis först ändra grundlagen; sedan faller den andra
ändringen af sig själf såsom en mogen frukt.

Jag har icke mera att tillägga, än att jag icke kämpar endast af
principiella skäl, ty jag tror på möjligheten af förslagets genomförande.
. I Andra Kammaren pågår nu strid om denna fråga, och
konstitutionsutskottets majoritet torde icke där kunna vara alldeles
säker på framgång.

Jag har redan framställt ett yrkande, och jag har icke något
vidare att tillägga. Jag vädjar till rättskänslan hos enhvar, då jag
nu hemställer om bifall till det förslag, som jag tillåtit mig framställa.

Herr Nyström, Carl: Herr grefve och talman! Jag har i viss
mån blifvit förekommen af den föregående talaren, ty äfven jag
både något att säga om dessa ryktbara pojkars naturalhistoria, hvilka
stå utanför Rydberg och sälja dessa s. k. taxeringskalendrar. Det
är icke nog med att de utbjuda sin bok och hålla den i vädret; nej,
de skrika, gallskrika för hela världen, som går förbi: observera, 9,000
namn för en krona! På grund däraf få de också sälja boken. Jag
antager, att kommersen går mycket bra, ty man fortsätter alltjämt
därmed. Man frågar sig nu, hvilka köparna äro till dessa märkliga
böcker. Naturligtvis skall skvallerlusten hafva sin anpart. Affärsvärlden
har genom sina vederhäftighetsintyg bättre källor än dessa
loda böcker. Jag antager därför, att afsättningen på detta håll blir
ringa. Men slutligen bär man de personer, som älska trakasserier
och skandalisering. Det torde vara de, som taga hufvudparten af dessa
publikationer. Jag får säga, att för dessa slags näringar behöfver
man icke någon protektionism.

Jag ansluter mig till den närmast föregående talarens yrkande.

Herr Berlin: Jag har begärt ordet för att i korthet redogöra
för min ställning till denna fråga och anledningen, hvarför jag icke
bär kunnat ansluta mig till utskottets afstyrkande af motionen.

Då bevillningsutskottet vid 1902 års riksdag tillstyrkte Kungl.
Maj:ts proposition om antagande af en inkomstskatt, tillkännagaf utskottet,
att aetta skedde endast under den bestämda förutsättningen,

N:o 28.

Lördagen den 10 Mars.

förhud mot 81tt /l®* 1 U.!fHotje!B föl®laF g1**5» stadgandet om hemlighållande af skattoffenslig-
skyldigs till ledning för inkomsttaxering lämnad uppgift blefve fullt
görande af effektivt. Ett sådant stadgande kom till stånd år 1903 genom
dr Sbeslutaf,t ,tm tryckfrihetsförordningen. Detta stadgande

förordning ^ emellertid endast själfva deklarationsuppgifterna. Så länge

om inkomst- stadgandet ej gäller älven deklarationsuppgifternas summa eller,
skatt. med andra ord, resultatet af inkomstskattetaxeringen, hsr ej den

(Forts.) förutsättning, under hvilken Eiksdagen åtagit sig denna inkomstskatt,
blifvit uppfylld. Detta är den hnfvudsakliga anledning, hvarför jag
anser, att ett bifall till motionen endast vore en konsekvens af den
är 1903 antagna grundlagsbestämmelsen.

Nu har här yttrats tvifvel om nyttan och nödvändigheten af nu
föreslagna förbud. I afseende härå gälla enligt min mening samma
skäl, som förestafvat hemlighållandet af deklarationsuppgifterna.
Vidare säger utskottet, att det icke blifvit påvisadt, att olägenheterna
af inkomstskattetaxeringens offentliggörande äro af någon
större omfattning. Härvid torde jag .kunna åberopa, att såväl
Stockholms Köpmannaförenings handelskammare som köpmannaföreningarna
i flera af landsortens städer gjort framställningar om
åtgärder mot dessa olägenheter. I fråga om hvad särskildt handelskammaren
i Stockholm härvid anfört, ber jag få nämna, att då,
handelskammaren år 1903 ingick till Svenska Tidningsutgifvareföreningen
i Stockholm med framställning, att inkomstuppgifterna ej måtte
offentliggöras, åberopades i skrifvelsen såsom skäl, bland annat, följande:
»Det är lätt att inse, hvilka betänkliga följder af detta förhål lande

kunna uppstå, i synnerhet för alla dem, som idka ekonomisk
verksamhet af sådant slag, att de äro nödsakade att anlita kreditmedel
under en eller annan form. Antag t. ex., att en affär under
det år, hvars rörelse ligger till grund för själfdeklarationen, af någon
helt och hållet tillfällig anledning lämnat ett afsevärdt sämre resultat
än eljest. Om sedermera den för detta år taxerade inkomsten långt
efteråt blifvit offentliggjord, så kommer den helt säkert att menligt
inverka på en sådan affärs kredit och att därigenom vålla affären alldeles
oväntade svårigheter och obehag. Eller i motsatt fall, om en
affär har under ett år slagit särdeles väl ut, så skall utan tvifvel,
när detta förhållande kommer till offentligheten, affärens kredit ökas,
oaktadt det ifrågavarande årets resultat måhända varit beroende på,
en ren slump.»

Det är naturligtvis i främsta rummet affärsvärlden, som beröres
af här nämnda svårigheter, men äfven för den stora allmänheten
kan inkom stuppgifternas publicerande vålla olägenheter och det är i
hvarje fall ett okynne, som understundom kan medföra skada och
som därför bör hejdas. Utskottet håller emellertid före, att ett offentliggörande
af inkomstbeloppen är nyttigt, då det i viss mån kan
sägas utgöra en garanti för att vederbörande deklarationsuppgifter
varda med erforderlig noggrannhet affattade. Härvid torde endast
behöfva anmärkas, att för öfvervakandet af deklarationsuppgifternas
noggranna affattande med nödvändighet erfordras att äga tillgång
jemväl till taxeringslängderna, där dessa uppgifter åtminstone delvis,
finnas återgifna.

Lördagen den 10 Mars.

N:o 23.

skatt.

(Forts.)

Beträffande slutligen de af utskottet framhållna svårigheter att Ifrågasatt
meddela förbud mot offentliggörande i tryck af uppgifter, som på förbud mot
detta sätt finnas intagna i för allmänheten tillgängliga längder lärer °ffentlir
va! den omständigheten att taxeringslängd^ skola hållal tillgäng- Zttetlot
liga icke utgöra hinder för ett stadgande af förbud att i tryck4 *.enligt
offentliggöra resultatet af mkomstskattetaxeringen. Det är hufvud- förordning
sakligen af nu anförda skäl, som jag ansett, att motionen bort bi- om inko,mtfallas,
och inom utskottet yrkat på utarbetande af ett förslag till
grundlagsbestämmelser i den riktning, som motionären afsett Detta
yrkande har utskottet oj bifallit, och det är anledning, hvarför iatr
reserverat mig. ° J °

Orsaken, hvarför jag därvid ej instämt med öfriga reservanter
mom utskottet, är den, att jag anser, att det af reservanterna formulerade
förslaget till stadgande är för vidlyftigt. Det synes mig nämligen,
som om i den mellanmening, som där förekommer, orden
sföreslagen eller bestämd, äfvensom af det skattebelopp, som på <rrUnd
daraf blifvit», ej vore erforderliga för att uttrycka hvad man åsyftar.

Vidare har jag ansett, att bestämmelsen om att skriften skall konfiskeras
knappast vore behöflig. Det är visserligen fråga om ett brott
mot tryckfrihetsförordningen, mon ej af don samhäfisvådli^a beskaffenhet,
att man behöfver tillgripa konfiskation. Jag har nämligen
tänkt mig, att man i stället för konfiskation skulle kunna stadga
högre böter genom en böteslatitud, ty en sådan är icke främmande
för tryckfrihetsförordningen. Jag skall i alla fall ej motsätta ram,
att bestämmelsen om konfiskation må kvarstå. Såsom slutligt resultat.
åt min reservation sxall jag därför yrica, att det af reservauterna
föreslagna nya momentet i tryckfrihetsförordningen måtte erhålla
följande lydelse: »Att uppgift å belopp, hvartill skadskyldigs inkomst
olif vit af beskattning smy Tidighet enligt förordning om inkomstskatt skattskyldig
påfördt, icke må t tryck offentliggöras. Den häremot bryter
höte femtio riksdaler och skriften konfiskeras.-» ’

Herr Almgren: Herr grefve och talman, mina herrar! Då denna
fråga, med mycket lifligt intresse omfattas inom köpmannakretsar må
det tillåtas mig att yttra några ord.

Innan deklarationstvånget infördes, taxerades i allmänhet en
affärsmans årliga inkomst efter ett medeltal för de föregående åren
och i många fall gick det så till, art bevillningsberedningens ordförande
direkt vände sig till affärsmannen och anmodade honom att
själf angifva den siffra, som han ansåg vara lämplig såsom medeltal
för de tre sista åren. Detta har kändt mig, och jag tror, att det
händt många. Skulle ett sådant förfarande hafva blifvit iakttaget
vid deklarationsskyldighetens införande, art man fått angifva — naturligtvis
med samma stränga fordran på sanning — eu medelsiffra för
de tre sista åren, sä tror jag,, att någon verklig ovilja mot offentliggörandet
icke skulle hafva i någon nämnvärd grad visat sig inom
köpmannakretsar. Men nu är förhållandet ett helt annat, då man
måste för hvarje år uppgifva den exakta siffran. Olägenheterna
:häral hafva redan af föregående talare blifvit framhållna. °

N:o 23.

Ifrågasatt
förhud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

Emellertid yttrade nu ordföranden i konstitutionsutskottet, att''
dessa olägenheter icke vore af någon större omfattning. Det är
mycket svårt och ej heller lämpligt att anföra enskilda exempel i
detta fall, men då, såsom nyss af en talare blifvit anföröt, Stockholms
Köpmannaförenings Handelskammare och flera andra köpmannaföreningar
funnit sig böra gifva uttryck åt den allmänna uppfattningen
inom köpmanskretsar, torde det få anses konstateradt, att
verkliga olägenheter föreligga.

Det har vidare sagts, att det skulle möta stora svårigheter
att genomföra ett förbud mot offentliggörandet. Jag delar däremot
fullkomligt den uppfattning, som uttalats af föregående talare,
att hvad som i reservationen och af motionären är föreslaget skulle
visa sig vara ganska praktiskt och tillfyllestgörande. Ty det
är en väsentlig skillnad mellan att dessa uppgifter förvaras på ett
ämbetsrum och således endast äro tillgängliga för dem, som önska
att där taga kännedom om desamma, och att de på sätt, som här
omtalats, genom tryck offentliggöras och spridas på alla möjliga håll
och kanter.

Vidare tror jag, att bestämmandet af ett bötesbelopp, äfven så
ringa som 50 kronor, skulle vara tillräckligt för att förhindra tidningarna
att intaga dessa uppgifter, ty åtminstone de bättre tidningarna
skulle helt säkert icke vilja utsätta sig för att vara lagbrytare
och i sådant afseende erlägga böter. Likaså tror jag, att
bestämmelsen om att skriften skall konfiskeras skulle vara ett mycket
kraftigt medel.

Det har vidare framhållits från konstitutionsutskottets sida, att
det vore i viss mån fördelaktigt, att på detta sätt en kontroll ägde
rum med afseende å deklarationsuppgifterna. Ja, den kontroll, som
man erhåller genom den röda boken tror jag ieke böra af konstitutionsutskottet
förordas. Jag tror, att den allmänna meningen icke
godkänner en sådan kontroll.

Här har blifvit yttradt så mycket i denna fråga, att jag icke vill
vidare upptaga tiden, och jag ber därför endast att få ansluta mig
till herr Cavallis yrkande.

Herr Sjöholm: Då jag icke inom utskottet deltagit i behand lingen

af denna fråga och då jag anser den vara synnerligen viktig
särskildt för affärsmän, vill jag tillkännagifva, att om jag varit närvarande,
då utskottet behandlade motionen i ärendet, så skulle jag hafva
ställt mig på motionärens sida. Jag skulle så mycket hellre hafva,
gjort detta, som antagandet af närmare bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
för att bevara sekretessen endast innebär ett infriande
af det löfte, som ^Riksdagen afgaf, när inkomstskatten första gången
antogs. De praktiska svårigheter, som skulle vara förenade med
genomförandet af motionärens förslag, finner jag icke vara så störa
som utskottet sagt. Jag tror snarare, att detta går för sig på ett
mycket enkelt sätt genom upprättande af särskilda inkomstlängder.

Vid en eventuell votering kommer jag därför att biträda motionärens
förslag.

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Herr Cavalli påstod för en
stund sedan, att utskottet varit mycket onådigt mot hans motion.
Det är alldeles icke fallet. Inom utskottet var tanken om hur man
skulle uppskatta den här omtalade röda boken alldeles densamma,
som han uttalade. Vi ansågo alla, att det var ett oskick att på detta
sätt offentliggöra privata personers ekonomi, och vi hade i det stycket
ingen differens med herr Cavalli. Han påstod emellertid vidare, att
utskottet behandlat hans motion med nonchalans. Om man emellertid
jämför hans motion med utskottets betänkande, så undrar jag,
hvar man finner, att nonchalansen ligger. Han har föreslagit en
grundlagsförändring utan att anföra något skäl härför, under det att
utskottet åtminstone anfört skäl för sin afvikande mening, äfven om
de nu skulle befinnas vara för lätta.

Det har vidare sagts, att det strider mot inkomstskattelagens
både ord och andemening, att bevillningssumman för enskild person
skulle få offentliggöras. Ja, borr Cavalli uppläste för att styrka
detta några punkter ur bestående lagar, som emellertid, om ban
droge konsekvensen af hvad han läste, skulle göra hans motion öfverflödig,
ty på det sätt, han framställde saken, skulle det redan nu
vara. förbjudet i lagen att offentliggöra dessa uppgifter. Då behöfs
det ju inga nya lagar för att förbjuda deras offentliggörande. Emellertid
kan jag för min del icke inse, att det framgår af inkomstskattelagen,
att något annat skall vara hemligt än" själfva deklarationsdetaljerna.
Det är ock helt naturligt, att de skola vara hemliga, ty
de innehålla en hel del intima uppgifter, som det vore, minst sagdt,
olämpligt, att hvem som helst finge del af. Däremot har det enligt
min tanke aldrig varit meningen, att själfva slutsummorna skulle
hållas hemliga. För resten tror jag icke, att det skulle lyckas att
hålla dem hemliga, äfven om herr Cavallis förslag accepterades.
Först och främst få vi komma i håg, att redan innan inkomstskatteförordningen
kom till stånd, var det vanligt, att tidningarna i landsorten,
delvis äfven i Stockholm, i juni månad hade aftryck af taxeringsnämndernas
beslut i afseende å bevillningen. Offentliggörandet af
dylikt var sålunda en gammal historia, som icke skapades genom
inkomstskatteförordningen. Det kan ej heller förbjudas. Bevillningssiffrorna
äro till sin natur offentliga, ty på dem är den kommunala
rösträtten baserad. Offentliggörandet i tryck af de enligt inkomstskatteförordningen
bestämda inkomsterna betyder för öfrigt icke
något för det största flertalet af inkomsttagare. De ha nämligen i
regel samma bevillningstaxering och inkomstskattetaxering. D*et är
endast för de stora inkomsttagarna, som det kan blifva någon differens,
. antingen så att man har mindre bevillning än inkomstskattetaxering
eller ock tvärtom. I förra fallet kan ju den, som läser
detta, förstå, att man har kapital nedlagdt i aktier eller fast egendom,
men jag kan icke inse, att det är något så skadligt för en persons
reputation, att man får reda på, att han är en förmögen man. I
senare fallet medger jag, att man kan draga slutsatser i motsatt
riktning, såsom att han har stora lån och dylikt. Därmed komma
vi in på hvad som är hufvudsaken för köpmännen och anledningen
till deras protester. De säga, att deras affärsställning blir blottad.

Ifrågasatt''
förhud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. in. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

N:o 23. 32 Lördagen den 10 Mars.

Ifrågasatt Jag undrar dock, om denna icke blir nästan lika mypket blottad, om
förbud mot v; ''"hafva det gamla systemet kvar, d. v. s. att bevillningstaxeringarna
offentlig- 0ffentHggöras. Äfven då lär väl deras affärsställning blifva i väsentlig
skattebelopp män blottad. Jag har nu visserligen hört, att här i Stockholm vant
m. m. enligt praxis, att personer icke — såsom de bort gorå uppgifvit sin
förordning inkomst för hvarje år utan blott medeltalet häraf under de tre sista
.om inkomst- åren) men detta ''är olagligt och säkerligen ett undantag. I de städer,
*kaf. där bevillningstaxeringen skett enligt lag, har man ju alltid kunnat
trorts.) af degg uppgiftei. någorlunda so, hur t. ex. en köpmans affär gått
under sista året. I sammanhang härmed vill jag omnämna, att en
af de förnämste köpmännen i Uppsala en gång för flera år sedan
berättade för mig, att då hans affär under ett par år tillfälligtvis
gått dåligt, måste han till bevillningsberedningen uppgifva större
inkomst, än han hade, för att han icke skulle skada sin kredit. Den
olägenhet, som man nu säger skola blifva en följd om inkomsttaxeringen
får offentliggöras, har alltså förefunnits redan före denna
skatteforms tillkomst och skall fortfara, äfven om det här föreliggande
förslaget bifalles. Ty den allmänna bevillningstaxeringen ger i de
flesta fall upplysning nog, och dess resultat måste ju vara offentliga.

Det som härvid egentligen generar eu köpman är väl, att de,
som stå i affärsförbindelse med honom, få reda på hvad han har i
årsinkomst, men äfven detta förhindras icke genom ett antagande af
herr Cavallis motion. I densamma, såsom den nu af reservanterna
formulerats, hemställes nämligen endast om förbud »att i tryck offentliggöra
belopp, hvartill skattskyldiges inkomster enligt inkomstskattelorordningen
blifvit af beskattningsmyndighet _ föreslagna eller bestämda»,
men icke om förbud att taga afskrift af inkomstsxattelängder
’ och mångfaldiga den. En sådan bok blefve visserligen
dyrare och skulle kanske komma att kosta 10 å 15 kronor i stället
för en krona, men alla, som hade ett verkligt intresse af att studera
sina kunders ekonomi, till exempel bankerna, skulle skaffa sig en
dylik afskrift och där se allt hvad som nu står i de skrifter, som
man vill förhindra. Detta kunde icke förbjudas, äfven om förslaget
ginge igenom. Man vinner alltså icke målet, utan endast att nyfiket
folk icke får studera en sådan där bok, men det kan val göra köpmännen
detsamma, om A. och B., som de ej hafva att göra med,
få veta huru stor deras inkomst är. Det som skulle vara obehagligt
för dem vore, om deras fordringsägare eller bankerna finge reda på
deras affärsställning, om den vore dålig, men det kunna de, såsom
jag visat, få i alla fall. Under sådana förhållanden tycker jag icke,
att det man invändt mot utskottets afstyrkande är befogadt.

Å andra sidan tror jag, att det blir svårt att få igenom en sådan
ändring i tryckfrihetsförordningen. Man vet, att det finnes folk,
som anser, att alla inskränkningar i tryckfriheten äro af ondo. ^ Det
är icke utan, att de, som hafva den uppfattningen, till stor del hafva
rätt. Om man skulle ändra tryckfrihetsförordningen så, att den icke
kunde missbrukas, då finge vi återgå till censuren och afskaffa tryckfriheten.
Det finnes ingen frihet, som kan så missbrukas och också har
så missbrukats som just tryckfriheten. Vi höra ideligen exempel
härpå, och särskildt de sista veckorna hafva vi hört talas om mycket

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

värre missbruk af tryckfriheten, om farligare angrepp på enskilda
personers sociala ställning än som skett genom utgifvande af denna
omtalade röda bok. Jag menar, att det är väl mycken omtanke om
ett relativt fåtal personer att för denna saks skull vilja inskränka
tryckfriheten, helst de, som vilja göra affärer af den art, som i dag
här tadlats, komma att hitta på utvägar att kringgå förbudet. De
kunna t. ex. fortfarande trycka längder öfver taxeringen samt också
bifoga, efter summan af taxeringsinkomsten, uppgift på skattebeloppet
enligt inkomstskatteförordningen. Det framställda förslaget
kommer nämligen, såsom det formulerats, icke att förhindra, att man
offentliggör det inkomstskattebelopp, som den taxerade blifvit påförd.
Om man alltså trycker en bok, som innehåller först bevillningstaxeringen
för en person fullständigt och vidare i en särskild
kolumn, huru mycket denna person har att betala i inkomstskatt,
så undrar jag, hvad man vunnit med hela förändringen. Vederbörandes
hela årsinkomst kan då i alla fäll någorlunda beräknas.

Jag har, som sagdt, inga sympatier för det slags affärer, som
framkallat herr Cavallis indignation. Jag skall därför med lugn mottaga
ett _ beslut, som afser att omöjliggöra dem, men jag har ingen
förhoppning, att det skall lyckas. Därför tror jag, att ett"kammarens
beslut i denna riktning blott blir ett slag i luften. Som dessa slag
alltid förbruka kraft utan att medföra åstundad effekt, tror jag, att
det vore lämpligt, om kammaren fattade sitt beslut i öfverensstämmelse
med konstitutionsutskottets förslag, till hvilket iae härmed
yrkar bifall.

Herr Säve:_ Jeg har endast begärt ordet för att få i protokollet
antecknadt, att jag, då detta ärende förevar till behandling i konstitutionsutskottet,
röstade för bifall till herr Cavallis motion. Då
reservationerna sedan skulle aflämnas, var jag på grund af en tillfällig
opasslighet förhindrad att närvara. Detta är anledningen, hvarför
mitt namn icke står bland reservanternas.

Att jag röstade för motionen berodde därpå, att jag ansåg, att
då tryckfrihetsförordningen stadgar förbud för att i tryck offentliggöra
uppgifter, som skattskyldig till ledning för egen taxering aflämnat
till beskattningsmyndigheterna, däraf borde med nödvändighet
följa förbud att publicera de inkomstsiffror, till hvilka beskattningsmyndigheterna
bestämma de skattskyldiges inkomster enligt inkomstskatteförordningen.
I allmänhet torde väl förhållandet vara, att dessa
siffror öfverensstämma med deklarationsuppgifterna, och i så fall är
det alldeles uppenbart, att deras publicerande i själfva verket är ett
publicerande af deklarationerna, hvilket enligt grundlagen skulle vara
förbjudet.

I sig själfva peka dessa siffror på de mest intima förhållanden,
hvilka borde vara undandragna nyfikna blickar. Jag erinrar mig i
detta sammanhang ett engelskt ordspråk »my house is my castle».
Det betyder: »mitt hem är min borg», en borg, hvarifrån jag bör
vara berättigad att utesluta obehöriga, en borg, inom hvilken jag för
mig och de mina bör göra anspråk på full frihet. Den tanken synes
mig vara att beakta äfven i vår lagstiftning i tider, då man talar så

Första Kammarens Prof. 1906. N:o 23. 3

Ifrågasatt
förhud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

N:o 23.

Ifrågasatt
förbud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

mycket om frihet, men på samma gång är så angelägen att genom
bestämmelser af allehanda art begränsa den enskildes frihet. INog
synes mig sådant, som rör en persons hushållning eller affärsställning,
vara en sak, som närmast rör en själf och familjen, och då man
under vanliga förhållanden är angelägen att noga förvara sina hushållsböcker
inom tillåsta lådor eller bakom sin byxklaff, synes det
mig vara i sin ordning, att man kan undanhålla de ur dessa böcker
hämtade deklarationsuppgifterna undan nyfiknas blickar.

Jag skall icke besvära kammaren med ett längre anförande, utan
endast tillåta mig att yrka på bifall till reservationen, dock med den
ändring däri, som nu föreslagits af herr Östberg.

Herr Jonsson: Till en början ber jag att få meddela, att i
Andra Kammaren har utskottets hemställan bifallits, och att sålunda,
hvad resultat denna kammare än kommer till, detta dock icke har
någon betydelse — frågan är i hvarje fall för denna riksdag förfallen.

Jag begärde emellertid ordet för att yttra mig i anledning af
något, som här under öfverläggningen blifvit anfördt.

Den ärade motionären anmärkte mot det inlägg, som ordföranden
i konstitutionsutskottet här gjorde, att när uppgifterna rörande allmänna
bevillningen och inkomstskatten äro sammanförda i en och
samma taxeringslängd, skulle det vara egendomligt och förenadt med
vissa svårigheter att ha förbud för offentliggörande af siffrorna beträffande
inkomstskatten, medan det däremot skulle vara tillåtet att
offentliggöra bevillningssiffrorna, att denna svårighet kunde undanröjas
genom att man skulle skrifva ut dubbla längder, en för
taxering till inkomstskatt och en för taxering till allmän bevillning.
Jag hemställer emellertid till herrarne att något tänka på hvad det
skulle betyda att för detta hemlighetsmakeris skull ålägga folk i
tusentals kommuner ett så kolossalt arbete, som häraf skulle blifva
följden. Kan det vara praktiskt och klokt att i denna fråga, där det
väl är tämligen osäkert, om det förbud, man vill vinna för att hindra
inkomstskattesiffrornas publicerande i tryck, verkligen är nyttigt,
skapa en så stor börda af arbete och kostnader för landets kommuner,
som med en dylik åtgärd skulle blifva fallet?

Jag ber äfven att få fasta mig vid ett annat yttrande, som här
fälldes af herr Almgren. Han sade, att det för köpmännen innebär
en olägenhet, om de det ena året blifva tämligen högt taxerade,
men ett annat år, när affären gått dåligt, mycket lågt taxerade, och
att man därför hade här i Stockholm förfarit på det sättet, att bevillningsberedningarna
sökt att af vederbörande få en uppgift om de
tre senaste årens inkomst för att sedan taga medeltalet för dessa år
och därigenom undvika de olägenheter, som vidlådde angilvandet af
siffror blott för det senaste året. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
på, att enligt nu gällande bevillningsförordning är ett
sådant tillvägagående icke tillåtet, utan det är det näst föregående
årets inkomst, som skall läggas till grund för beskattningen. Det
har inom vederbörande beskattningskommittéer varit mycket tal om
att genomföra just denna idé att utgå från de tre sista årens inkomst

N:o 28.

Lördagen den 10 Mars.

som grund, och, om jag minns rätt, finnes ett förslag därom intaget
i kommunalskattekommitténs förslag till bevillningsförordning, men
ännu har icke något dylikt blifvit genomfördt; och har man vid
taxeringarna här i Stockholm gått så till väga, som herr Almgren
nämnde, har man här sålunda brutit mot lagen.

Då jag för min del icke anser det här ifrågasatta förbudet mot
offentliggörande af inkomstskattesiffrorna vara särdeles viktigt och
t. o. m. anser det kunna sättas i fråga, huruvida fördelarna af ett
dylikt förbud äro större än olägenheterna, är det naturligt, att jag
finner mig föranlåten att yrka afslag å motionen och bifall till utskottets
hemställan.

Herr Blomberg: Efter det yttrande, som här afgifvits af en
min kamrat inom utskottet, behöfver jag icke ingå i något vidlyftigare
svaromål å min ärade vän motionärens tämligen »välvilliga»
utfall mot konstitutionsutskottets majoritet. Jag vill blott göra den
lilla erinran, att om, såsom han tyckes förmena, de här ifrågavarande
längderna icke skulle vara att hänföra till handlingar rörande allmänna
ärenden, så hade han sannerligen aldrig behöft föreslå något
tillägg till ifrågavarande moment i tryckfrihetsförordningen, ty det
nya undantaget hade då icke varit erforderligt. Men nu är det så, att
dessa skattefrågor äro att hänföra till allmänna ärenden af det slag,
om hvilket den åberopade grundlagsparagrafen talar. Jag tror, att
om motionären läser fortsättningen af paragrafen, skall han finna ett
bestämdt svar på sitt tvifvelsmål i det hänseendet. Det talas nämligen
där om att stadgandet gäller i allmänhet »mål, som hädanefter
förekomma, vare sig hos riksrätt, högsta domstolen, nedre justitierevisionen,
allmänna beredningen, öfver- och underrätter, kollegier,
kommittéer, beredningar, direktioner, kommissioner, förvaltningar»
o. s. v. Därmed har man gifvit en anvisning om hvad det är för
slags ärenden, som man betecknar med »allmänna» och i hvilka.
vederbörande myndigheters handlingar äro föremål för offentlighet.
Det är således alldeles gifvet, att detta stadgande sträcker sig äfven
till sådana uppgifter och handlingar som de nu ifrågavarande; och
äfven om lagstiftningen rörande inkomstskatt skulle halva fått en
formulering, som kunde sägas syfta åt att bereda handlingar rörande
dylik beskattning en viss hemlighet, så berör icke detta tryckfrihetsförordningen,
förrän den själf ändras, ty grundlag har vitsord framför
andra lagar och icke minst framför skattelagar.

Jag vill i detta ögonblick blott upprepa hvad jag förut sade,
nämligen att hufvudskälet för mig att nu afstyrka motionen är, att
det här är fråga om ett undantagsstadgande från en allmän föreskrift
i tryckfrihetsförordningen, och att man för att införa ett sådant stadgande
måste ha särskildt starka skäl. Några sådana ha emellertid icke
anförts vare sig i motionen eller under debatten i dag, åtminstone såvidt
jag kan finna, och jag tror det därför vara riktigast, i synnerhet
hvad denna kammare vidkommer, hvilken ju alltid visat sig synnerligen
mån om att icke ändra grundlag annat än då sådant är högst
nödigt och nyttigt, att ej heller i denna punkt, som möjligen kan

Ifrågasatt
förhud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

N:o 23.

Ifrågasatt
förbud mot
offentliggörande
af
skattebelopp
m. m. enligt
förordning
om inkomstskatt.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars.

sägas tangera intressen, hvilka kammarens medlemmar lifligt känna,
gå ifrån den nämnda välbetänkta grundsatsen.

Jag upprepar mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Cavalli: Af de båda ledamöter i konstitutionsutskottet,
hvilka upptagit min kritik af utskottets utlåtande till bemötande, har
den ene icke lönat ondt med godt, men den andre har samlat glödande
kol på mitt hufvud, och jag får val därför kvitta och anse
den striden vara slut. I sak har jag några ord att tillägga.

Jag ber att få fullständiga den uppgift, som herr Olof Jonsson
lämnade rörande frågans utgång i Andra Kammaren. Resultatet var
det, som han nämnde: Andra Kammaren har tagit utskottets hemställan;
och därigenom har min motion fallit för denna gång. Men
den föll i Andra Kammaren med blott 15 rösters majoritet; 105
röster afgåfvos för utskottets hemställan emot 90 för återremiss,
hvilket yrkande naturligtvis var i motionens syfte.

Det är erinradt af en af ledamöterna i konstitutionsutskottet, att
redan tillförene bevillningssiffrorna brukat publiceras. Ja, men jag
påpekade redan i mitt förra anförande hvad som gör denna erinran
utan betydelse, nämligen att det är stor skillnad på siffrorna rörande
allmänna bevillningen och siffrorna rörande inkomstskatten. Den
förra arten siffror angifver icke alltid fullständigt inkomsten; den
angifver blott inkomsten på en ort; den upptager vidare icke inkomst
af fastighet, icke inkomst af aktier, och vid densamma medgifves
icke heller alltid rätt till afdrag för skuldränta. Man kan således
icke af bevillningssiffran hämta någon egentlig ledning för bedömandet
af hvad en person har i inkomst. Jag behöfver blott erinra om
det kända faktum, att flere af vårt lands rikaste män ha, ända till
dess att inkomstskatten kom till, varit, och det rätteligen enligt förordningen,
påförda bevillning för endast en ringa inkomstsiffra enligt
bevillningsförordningen. Det odiösa med publicerandet af inkomstskattesiffrorna
är åter, att man där träffar på pricken hvad enhvar
har i samlad inkomst.

Det har också här sagts, att ett dylikt publicerande icke skulle
betyda så mycket, att fördelarna och olägenheterna af detsamma
kunde våga ganska jämnt och att det t. o. m. kunde vara tvistigt,
hvilkadera som vore öfvervägande. Men, mina herrar, jag påstår, att
ett dylikt publicerande medför olägenheter, och jag kan i det hänseendet
omtala ett faktum. Det är, att denna bok med taxeringsuppgifter
läses t. o. m. af barn i skolåldern, och de draga då däraf
sina slutsatser rörande sina föräldrars förmögenhetsvillkor. Och, mina
herrar, det är att komma i håg, att, om där då finnes en siffra, som
utvisar en stor tillfällig inkomst, så förstå icke barnen valören däraf,
och sådant kan på dem verka skadligt och demoraliserande — det
är ovedersägligt.

Min ärade motståndare för i dag, herr ordföranden i konstitutionsutskottet,
slutade med en vädjan till denna kammare att icke
förhasta sig med att ändra grundlagen i nu förevarande hänseende,
och han räknade på, att denna kammare skulle vara säker i sådana
ting. Ja, det må vara, men hvarför detta skulle utgöra hinder för

Lördagen den 10 Mars. 37 N;o 28.

vidtagandet af en obetydlig men nyttig ändring i grundlagen, det Ifrågasatt
kan jag icke förstå. Jag förmodar äfven, att kammaren kommer att
fatta beslut i frågan alldeles oafsedt det beslut, som Andra Kamma- frände af
ren fattat, och jag är vidare säker på att, man må här besluta hvad skattebelopp

man vill, frågan icke är död, äfven om den faller i dag. m- m■ fylligt

° förordning

Herr K e 11 ig: Äfven om frågan är för denna riksdag fallen, är °m

jag öfvertygad om, att dess väckande haft sin stora nytta med sig. (Forts.)
Jag tror dock, att, om frågan återupptages ett annat år, det icke
allenast är det i motionen vidrörda förhållandet, som bör tagas i betraktande,
utan äfven åtskilliga andra synpunkter böra då beaktas.

När inkomstskatten kom till, var man öfvertygad om, att så
snart en person på heder och tro deklarerade sin inkomst, skulle
myndigheterna vara skyldiga att tro honom och rätta sig efter hans
uppgifter, till dess att de bevisat motsatsen. Men så tyckes man
icke numera förfara, utan jag har mig bekant många tillfällen, då,
sedan en person själfdeklarerat, myndigheterna företagit sig att utan
vidare uppföra honom till annan inkomst än den han uppgifva och
gjort svårigheter vid att gifva honom rätt. Mig synes, att en myndighet
icke borde ha rätt att afvika från hvad af vederbörande själfdeklarerats
utan att kunna visa, att den lämnade uppgiften är
oriktig.

Hvad nu herr Cavallis motion beträffar, ber jag att få uttala
min anslutning till densamma. Jag deltog som ledamot i såväl 1895
års skattekommitté som den senare stora skattekommittén, och där
var alldeles säkert uppfattningen den, att dessa deklarationsuppgifter
skulle vara hemliga. Vi sysselsatte oss också under flere sammanträden
uteslutande med att söka komma på det klara med, huru man
skulle bära sig åt för att skydda dessa uppgifter mot offentliggörande.

Som sagdt, jag ber att få uttala min anslutning till motionärens
tanke och yrkar således bifall till reservationen. Frågan har visserligen
fallit genom Andra Kammarens beslut, men jag anser, att
Första Kammaren bör här uttala hvad som är dess åsikt i ämnet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande utlåtande vore framställda
följande yrkanden: l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas;

2:o) af herr Östberg, att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga, att införas i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
näst före sista stycket, ett nytt moment af följande
lydelse: »Att uppgift å belopp, hvartill skattskyldigs in komst

blifvit afbeskattningsmyndighet enligt förordning om inkomstskatt
föreslagen eller bestämd, icke må i tryck offentliggöras.

Den häremot bryter, bete femtio riksdaler och skriften konfiskeras»;
samt 3:o af herr Berlin, lika med herr Östberg, med den ändring,
att i första punkten förekommande orden »föreslagen eller bestämd»
utbyttes mot »skattskyldig påförd».

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

och förklarades propositionen på bifall till herr Östbergs yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 6 och 7 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 4, om användande af bankovinsten
för år 1905, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion
angående rätt för ägare af byggnader, som uppförts å annan tillhörig
mark inom köping, municipal- eller annat sådant samhälle, där allmän
byggnadsordning tillämpas, att tillösa sig marken, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, angående anskaffande
af elektriska sättare m. m. för Ellenabbsbatteriet i Karlskrona.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till förordning angående en särskild stämpelafgift
för försäljning af punsch, arrak och rom; samt

2:o) med förslag till ändring af gällande tullsats i vissa fall å
arrak och rom.

Ordet lämnades på begäran till herr Sjöcrona, som yttrade:
Jag ber att få väcka en motion om ändring af §§ 13, 14, 16, 17, 19
och 20 riksdagsordningen. För att icke besvära kammaren med
uppläsande af klämmen i denna motion, ber jag att få tillkännagifva,
att motionen nära öfverensstämmer med de motioner, som i samma
ämne af mig afgifvits vid 1904 och 1905 års riksdagar. Där är således
föreslaget rösträtt för kommunalt röstberättigad man och kvinna
med den enda inskränkningen, att värdighetsstrecket, om jag så får
kalla det, eller, som det plägar benämnas, »fem hundra kronors-strecket»
bibehålies. Valbarhet skulle däremot blott tillkomma män. Liksom
i mina föregående motioner har jag äfven här hemställt, att köpingar
och municipalsamhällen skola sammanföras med stadsvalkretsarne.
Däremot har jag i denna motion intagit bestämmelser om valkretsindelningen
i öfverensstämmelse med hvad i Kungl. Maj:ts rosträttsproposition
detta år därom är föreslaget, att således städernas valkretsar
skola utgöra ett antal af 65 och landsbygdens tillsammans

N:o 23.

Lördagen den 10 Mars.

165. Från den kungl. propositionen till innevarande års Riksdag har
jag vidare upptagit förslaget om de stora städernas indelning i enmansvalkretsar
och likaså förslaget om valkretsarnas omreglering
hvart nionde år, hvilket förslag synes mig äga företräde framför förut
framställda förslag i det afseendet. Slutligen har jag ur mitt förslag
uteslutit bestämmelserna om medelbara val, då ju val af det slaget
numera kommit alldeles ur bruk i vårt land.

Härefter aflämnades ifrågavarande motion, som erhöll ordningsnumret
32 och öfverskrift: angående ändring af §§ 13, 14, 16, 17,
19 och 20 riksdagsordningen.

Motionen blef på begäran bordlagd.

Friherre De Geer väckte en motion, n:o 33, i anledning af
Kungl. Maj:ts förslag till ändrade bestämmelser angående den politiska
rösträtten.

Jämväl denna motion begärdes på bordet och bordlädes.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten;

n:o 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
af Strömstad—Skee järnväg;

n:o 56, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fortsättande af undersökningar
rörande den s. k. inlandsbanan, dels ock i ämnet väckta motioner; och
n:o 57, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

bevillningsutskottets betänkande n:o 6, i anledning af väckta
motioner om dels tullfrihet för omalen majs, dels ock förbud mot
tillverkning af brännvin af majs och däraf framställda produkter m. m.;

bankoutskottets memorial n:o 5, angående särskild ersättning åt
t. f. ombudsmannen vid riksbankens afdelningskontor i Luleå;
lagutskottets utlåtanden:

n:o 21, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om förslag till författning angående pantlånerörelse; och
n:o 22, i anledning af väckt motion om framläggande af förslag
till bestämmelser i syfte att betrygga en ordnad hushållning med
skog å viss enskild mark; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 1, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kungl.
Maj:t om utfärdande af nytt apotekarereglemente; och

n:o 2, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till

N:o ä3.

40 Lördagen den 10 Mars.

Konungen med begäran om utfärdande af nytt reglemente för barnmorskor.

Upplästes ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 125, utvisande, att nämnda kammare antagit Första Kammarens
inbjudning om tillsättande af ett särskildt utskott för behandling af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående kontroll å
ångpannor.

Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, att val af ledamöter
och suppleanter i nämnda särskilda utskott skulle företagas
vid det sammanträde, som komme att hållas nästa onsdag.

Detta förslag antogs.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 31, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk, och
n:o 32, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret jämte
tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk;
dels och till Riksdagens förordnanden:
n:o 33, för två fullmäktige i riksbanken,

n:o 34, för tre suppleanter för Riksdagens fullmäktige i riksbanken,

n:o 35, för två fullmäktige i riksgäldskontoret, samt

n:o 36, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sandwall under
tio dagar från och med den 12 innevarande mars och herr Lithander
under 14 dagar från och med den 14 i samma månad.

Justerades ytterligare elfva protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 1,53 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1906.