RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1905:56

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 120, till Konungen, i anledning af väckta
motioner i fråga om utredning och förslag angående inlösen af
de frälseräntor, hvilkas inlösande ej åligger statsverket.

Vidare anmäldes och godkändes första särskilda utskottets
förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 126, om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891, och
n:o 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om
rättighet till hämtning af väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevill- Omexporttull
ningsutskottets betänkande n:o 24, i anledning af väckta motioner ® Järnmalm.
om exporttull å järnmalm; och lämnades därvid, enligt förut
skedd anteckning, ordet till

Herr Jansson i Saxhyttan, som anförde: Herr talman! Jag
har den uppfattningen i den föreliggande frågan, att förhållanden
lära kunna uppstå, som påkalla en exporttull af järnmalm, men
jag anser, att för närvarande inga giltiga skäl föreligga för åsättande
af en sådan tull. Och jag anser, att om den skall komma
till stånd, så bör den ha till syfte att förstärka statskassan, men
ingalunda att förhindra exporten af malm. Vidare anser jag, att
den bör gälla endast för de norrländska malmfälten. Ty jag har
den öfvertygelsen, att malmfälten i mellersta Sverige icke tåla
vid en sådan tull. Hvad beträffar Grängesbergsfältet, som är det
största i mellersta Sverige, så vill jag framhålla, att den lättats åtkomliga
malmen redan tagit slut och att brytningskostnaden följaktligen
blir dyrare för hvarje år, hvithet gör att man kan befara,

Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 56. 1

1905.

Ändra Kammaren. N:o 56.

Onsdagen den 10 maj.

Kl. 7 e. in.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

§ 2.

N:o 56.

0

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Om exporttull att en tullsats af blott 50 öre pr ton skall inverka störande på
å järnmalm. grufbrytningen. Grängesbergs grufsamhälle bär en befolkning af
(Forts.) öfver 4,000 personer, som ha sin bergning till följd af brytningen
därstädes. Jag hemställer till herrarne, om det kan vara skäl
att fatta ett beslut, hvilket kunde ha till följd att denna befolkning
mister sitt lefvebröd och blefve så att säga satt på bar backe.

Men det är icke nog med Grängesbergsfältet, det finns flera
andra malmfält i trakten där omkring, där förhållandena äro enahanda.
I närheten af Grängesberg finnes Blötberget, som sysselsätter
flera hundra personer. Jag vet, att där blifvit nedlagda
kapital, som kunna räknas i milliontals kronor, och att delägarne
icke under något år erhållit så stor förtjänst att den motsvarat
skälig ränta å det nedlagda kapitalet. Agaren af Lekombergs
malmfält, som inköpt detsamma ganska dyrt, torde knappt få mera
än 50 öre pr ton malm i behållning, fastän ingen tull åsättes. Vid
i samma trakt befintliga Idkerbergs malmfält, där hundratals personer
hafva sysselsättning, äro ock förhållandena sådana, att man
kan hysa fruktan för, att rörelsen kommer att upphöra.

Jag hemställer till Er, mina herrar, om det under sådana
förhållanden kan vara klokt att nu fatta beslut i fi’ågan eller om
det icke vore skäl att uppskjuta det till ett annat år och nu afstå
motionerna. Vidare må man väl också komma i håg, hvilka
följder ett sådant beslut skulle ha i fråga om landets penningeförhållanden.
Ty om röi’elsen vid dessa fält upphörde, så följer
däraf naturligtvis, att landet går miste om det kapital, som tillföres
landet till följd af malmföi’säljningen. Landets ekonomiska
ställning är enligt min uppfattning sådan, att det är en betänklig
åtgärd att hämma utförseln af hvad landet kan ha att afyttra.
Jag vill därvid erinra om, hurusom till följd af den dåliga handelsbalansen
det är nödigt att för hvai’je år stora lån upptagas i utlandet,
på det att det guld, som är erforderligt för tillfredsställande
af näringslifvets kraf på rörelsekapital, ej må strömma ut ur
landet.

Jag hoppas därför, att kammaren ville uppskjuta denna fråga,
tills utredt blifvit, från hvilka gruffält malmen lämpligen bör åsättas
tull. En skrifvelse till Kungl. Maj:t med hemställan om en dylik
utredning skulle jag kunna vala med om, men icke kan jag sluta
mig till det skrifvelseförslag, som utskottet förordat.

Jag får alltså, herr talman, yrka afslag å såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Herr Söderberg: Hen- talman, mina herrar! Man kan ju
hysa olika meningar om lämpligheten af att åsätta våra järnmalmer
exporttull, beroende på åtskilliga förhållanden, som också
den siste talaren omnämnde. Malmerna kunna ju vara af olika
beskaffenhet, vara rikare och fattigare, mera fosforhaltiga eller i
andra afseenden vara hvad vi kalla goda malmer. Detta gör, att

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

8 N:q 56.

man kan hysa tvekan, huruvida det kan vara lämpligt att åsätta
en sådan exporttull. Därför har utskottet föreslagit en utredning,
som skulle verkställas af Kungl. Maj:t. Men som herrarne torde
finna, har jag inom utskottet icke kunnat biträda detta skrifvelseförslag,
utan ansett, att man för närvarande borde åsätta en ringa
exporttull af 50 öre per ton. Den utredning, som utskottet föreslagit,
är af en sådan beskaffenhet, att jag tror, att många år
komma att förflyta, innan man får se resultatet af denna utredning,
om vi annars någonsin komma att få se resultatet af en
sådan skrifvelse.

I motiveringen talas om en tillförlitlig uppskattning af malmtillgångarne.
Jag hemställer till herrarne, huruvida det kan utrönas
inom rimlig tid, huru stora våra malmtillgångar äro. Jag
har hyst eu annan uppfattning och trott, att det är många andra
hithörande förhållanden, som höra utredas i främsta rummet, och
då har jag trott, att man borde utreda, huruvida man skulle inskränka
exporttullen af järnmalm till de nordliga delarne af landet
och möjligen till Norrbottensmalmen, eller om man skulle utsträcka
den till det öfriga Sverige. Vidare har jag trott det vara
lämpligt att utreda, huruvida man icke borde åsätta en lägre exporttull
eller också ingen exporttull alls på vissa fattiga malmer.
Det talades om i utskottet, att man på vissa håll kunde göra sig
till godo sådana malmer, som innehölle endast 25 procent järnhalt.
Sådana malmer har man ju under alla tider föraktat i vårt
land. Men de hafva dock nu, under vissa omständigheter, inom
vissa länder kommit till användning. Och äro kommunikationerna
lämpliga, kunde dessa malmer exporteras dit. Jag hemställer fördenskull,
om det kan vara lämpligt att åsätta dessa malmer lika
hög tullsats som våra Norrbotten smalmer, hvilka innehålla ända
till 60 å 70 procent järnmalm.

Vidare hafva vi malmer med mycket stor fosforhalt. Såsom
herrarne torde veta, innehålla också Grängesbergsmalmen äfvensom
vissa andra malmer i mellersta Sverige en mycket hög fosforhalt.
Och det är särskildt dessa malmer, som exporteras. Vi
hörde ett anförande i Första Kammaren på förmiddagen af en
mycket framstående fackman, som har ledt arbetet där uppe i Norrbotten
och som sysslat mycket på hithörande områden. Han påstod
bestämdt, att man icke för närvarande kunde tillgodogöra sig
dessa malmer inom vårt land. Detta är sådana saker, mina herrar,
som jag anser böra komma under utredning. Men jag har
också trott, att det skulle vara lämpligt att icke nu anvisa statsmedel,
skattemedel, för att betala eu så vidt omfattande utredning,
som däraf skulle blifva en följd, utan jag har trott, att det
skulle vara lämpligt att åsätta en liten tull, en tull af 50 öre per
ton, så att man åtminstone icke behöfde anvisa andra medel för
att betala denna utredning.

Det är, herr talman, dessa skäl, som hafva gjort, att jag varit

Om exporttull
å järnmalm.
(Forts.)

N:o 56. 4

Onsdagen den 10 Maj, e. in.

Om exporttull utåt en afvikande mening. Jag skall därför nu be att få yrka biå
järnmalm. till den utaf herr Ericsson och mig m. fl. afgifna, vid betän(Forts.
) jandet fogade reservation.

Herr von Krusenstjerna: Såväl herr statsrådet och chefen

för civildepartementet som herr Branting hafva under senare
delen af förmiddagens diskussion behagat åberopa ett mitt anförande
uti denna kammare vid 1898 års riksdag. När Riksdagen
uttalat sig för att staten icke skulle åtaga sig att låta bolaget på
de i kontraktet utsatta villkor utfrakta mer än 1,200,000 ton, så
uttalades just i detta anförande, som skedde från regeringsbänken,
att det kunde komma ifråga för bolaget att utfrakta mer malm
än 1,200,000 ton, och att det var regeringen, som då komme att
bestämma fraktsatserna. Herr statsrådet fann uti detta mitt
anförande ett bevis på att så vore förhållandet. Herr Branting
åter erkände visserligen, att detta blifvit af mig yttradt, men han
anförde därjämte ett uttalande, som jag haft längre fram i mitt
anförande, då jag sagt, att det var »staten», som bestämde fraktsatserna.
Och däri ville herr Branting se ett förklarande, att det
skulle vara Riksdagen, eller åtminstone Konungen och Riksdagen,
som bestämde fraktsatserna. Att jag icke hyst en sådan mening,
och att det icke varit min afsikt att säga någonting sådant, därom
är jag ju fullt behörig att bära vittne. Och jag vågar också påstå,
att man icke i det af mig använda uttrycket »staten» kan inlägga
en sådan betydelse. Man kan icke göra detta, ty uttrycket
»staten» begagnades af mig flera gånger i mitt anförande såsom
betecknande det allmänna, precis på samma sätt som när man
säger, att Sveriges järnvägar tillföra staten inkomster. Men det
af mig i detta sammanhang använda uttrycket »staten» kan icke
alls tilläggas en sådan betydelse, som herr Branting afser med
»staten», nämligen att beslutanderätten skulle tillkomma Riksdagen
eller Konungen och Riksdagen. Detta har jag ju också
uttryckligen förklarat uti den af herr statsrådet åberopade delen
af mitt anförande, däri jag bestämdt skillde på hvad Riksdagen
ägde att bestämma, nämligen i fråga om banans ombyggnad till
dubbelspårig, och hvad regeringen har att bestämma. I sådant
afseende fortsatte jag sålunda i mitt anförande: och har »regeringen
ifråga om fraktsatserna — när man kommer öfver de
1,200,000 ton — i sin hand att reglera frågan» om storleken af
malmexporten. När jag nästan omedelbart efter detta yttrande
säger på två olika ställen i mitt anförande, dels att »staten» för
frakten af den Överskjutande malm, som staten åtagit sig att
frakta, har i sin hand att bestämma fraktsatserna, och dels vidare
att det är »staten», som har fraktsatserna i sin hand, så vågar
jag påstå, att det är omöjligt att uti mitt anförande inlägga den
mening, som herr Branting velat göra, eller att jag, efter det jag
sagt, att det är regeringen, som bestämmer fraktsatserna, ome -

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

5 N:o 56.

delbart därpå skulle hafva sagt något annat och .således alldeles
hafva kastat om samt inlagt en helt annan innebörd i hvad jag
yttrat på de senare ställena, än i hvad jag yttrat på första stället.
Det kan ju vara kammaren likgiltigt, huru mitt anförande tolkas.
Men det är icke likgiltigt för mig själ!, och därför har jag velat
här bestämdt betona och förklara, att mitt anförande icke kan
tolkas på annat sätt, än jag nu angifvit. Detta om detta.

Hvad själfva saken angår, vill jag endast förklara, att jag i
den står på samma ståndpunkt som hen'' Nordström från Stockholm
och friherre De Geer. Som jag haft anledning och har
anledning att med uppmärksamhet följa förhållandena vid Kiruna,
vill jag i allo ansluta mig till det uttalande, som friherre De Geer
gjort i fråga om disponenten Lundbohm.

Jag kommer således till samma yrkande som herr Nordström
från Stockholm, och friherre De Geer.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen tillkännagifvit, att han med afseende på de gjorda
yrkandena ämnade framställa särskild proposition angående
punkterna 1 och 2 samt särskild angående punkten 3, gaf
herr talmannen, beträffande till en början punkterna 1 och 2,
i enlighet med de yrkanden, som under öfverläggningen förekommit,
propositioner l:o) på bifall till utskottets hemställan, 2:o)
på afslag å berörda hemställan och bifall i stället till den af herr
Nordström i Höglunda i ämnet väckta motionen och 3:o) på afslag
å utskottets hemställan och bifall i stället till den af herr Ericsson
i Ofvanmyra med flere vid betänkandet fogade reservationen.
Herr talmannen ansåg det under 2:o) upptagna yrkandet vara
med öfvervägande ja godkändt, men som votering begärdes,
upptog herr talmannen för bestämmande af kontrapropositionen
å nyo de båda öfriga yrkandena, af hvilka det under Do) angifna
nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Jämväl i fråga
om kontrapropositionen äskades emellertid votering, i följd hvaraf
nu först uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
första och andra punkterna af bevillningsutskottets betänkande
n:o 24 antager yrkandet om bifall till utskottets hemställan,

Den, det ej vill,

röstar Ja;
röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr Ericsson i
Ofvanmyra med flere vid betänkandet fogade reservationen.

Om exporttull
å järnmalm.
(Forts.)

N:o 56. 6

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Om exporttull
å järnmalm.
(Forts.)

Den votering, som anställdes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 72 ja, men 123 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande af kammaren godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med utslag å bevillningsutskottets
hemställan i första och andra punkterna af utskottets
förevarande betänkande n:o 24, bifaller den af herr Nordström
i Höglunda i ämnet väckta motionen,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr Ericsson i Ofvanmyra med flere
vid betänkandet fogade reservationen.

Denna senare votering utföll med 124 ja mot 86 nej ; och
hade kammaren alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit
den af herr Nordström i Höglunda i ämnet väckta motionen.

Efter af herr talmannen gifna propositioner i ämnet afslog
därefter kammaren utskottets i punkten 3 gjorda hemställan.

§ 3.

Till afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets betänkande,
n:o 25, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående en särskild stämpelafgift för försäljning
af punsch, dels ock en i sammanhang med nämnda proposition
väckt motion.

Efter föredragning af punkterna 1 och 2, yttrade

Herr Faxe: Herr talman, mina herrar! Jag har i anledning

af en kungl. proposition i ämnet väckt denna min motion, och
då bevillningsutskottet nu i hufvudsak tillstyrkt den kungl. propositionens
antagande, anser jag motionen vara fullt befogad.
Uti föreliggande kungl. proposition göres skillnad mellan utskänkning
och utminutering åt brännvin, och hvad angår utskänkningen
är det för närvarande så, att brännvin får endast till förtäring å
stället i serveringslokal försäljas. Därigenom att nu ifrågavarande
stämpelskatt varit så impopulär, hade jag tänkt att söka åstadkomma
en medling, eller att det skulle stadgas, att denna stämpel
endast skulle åläggas sådan punsch, som förtäres på restauranger.
Bevillningsutskottet har nu i sitt betänkande anfört, att
skattens egenskap af förbrukningsskatt synes tala mot en dylik

Onsdagen den 10 Maj, e. m. 7

inskränkning, då naturligen hela den kvantitet, som förbrukas, bör
drabbas af skatten.

Ja, mina herrar, det förhåller sig så att den punsch, som
förtäres på restauranger, drabbas i sin helhet af skatten, så att
i detta afseende har utskottet rätt, men den punsch, som förtäres
i hemmen, beskattas delvis, men går delvis fri, därigenom att
numera punsch allt mer och mer börjat att beredas i hemmen.
Detta anser jag för min del icke vara tillfredsställande och i
hvarje fall icke rättvist, hvarför jag icke kan finna annat än att
min motion är fullt berättigad.

Vidare säger utskottet, att statens inkomster skulle genom
antagande af mitt förslag komma att afsevärdt minskas. Detta
är ju helt naturligt, men min öfvertygelse är, att, då regeringen
beräknat ifrågavarande skatt till 1,300,000 kronor, detta belopp
skulle genom ett bifall till mitt förslag komma att minskas endast
med en ren bagatell och att inom få år vi skulle åter komma
upp till det beräknade beloppet.

Hvad beträffar regeringens uttalande därom, att nödig erfarenhet
i fråga om denna stämpelskatt nu skulle hafva vunnits,
så betvitlar jag högeligen att så ägt rum under två år, då denna
skatt tillämpats. Utan jag anser att, om mitt förslag icke kan
vinna Riksdagens bifall, ifrågavarande stämpelskatt borde fastställas
för endast ytterligare två år.

Då jag emellertid icke inom utskottet haft något medhåll
och icke heller inom kammaren torde kunna förvänta det, skall
jag, herr talman, icke tillåta mig att göra något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Härefter föredrogos hvardera för sig och blefvo af kammaren
godkända bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande stämpelförordning, och

n:o 27, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
förändrad lydelse af §§ 2, 10 och 17 i kungl. förordningen angående
villkoren för tillverkning af brännvin den 13 juli 1887.

§ 5

Å föredragningslistan fanns
utskottets betänkande n:o 28,
1906.

härefter upptaget bevillningsangående
en inkomstskatt för år

N:0 56.

Angående en
inkomstskatt
för år 1906.

W;o 56. 8

Onsdagen den 10 Maj, e. in.

Angående eu I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 126,
för år 1906. af den 13 nästlidna april hade Kung!. Maj:t, under åberopande
(Forts) a* propositionen bilagdt utdrag af protokollet öfver linansärenden
‘ för samma dag, föreslagit Riksdagen

dels att för år 1906 till upptagande i riksstaten för samma
år åtaga sig en särskild bevillning af 11,000,000 kronor under
namn af inkomstskatt, att på enahanda sätt som bevillningen af
fast egendom samt af inkomst vid de år 1907 infallande uppbördsstämmor
uppbäras och i behörig ordning redovisas,

dels ock att besluta, att nämnda inkomstskatt skulle utgå i
enlighet med gällande förordning om inkomstskatt.

Utskottet, som med begagnande af den enligt 40 § riksdagsordningen
utskottet tillerkända befogenhet, funnit sig böra föreslå
sådan ändring i förevarande förordning, att vid taxering af
inkomst afdrag finge ske för den skattskyldiges och hans familjs
utskylder, hemstälde i punkten 1, att Riksdagen ville besluta, att
förordningen om inkomstskatt skulle fortfarande under år 1906
bibehållas vid dess nuvarande lydelse, dock att 6 och 8 §§ i förordningen
skulle erhålla den förändrade lydelse, bilagan litt. A
vid betänkandet utvisade.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Jansson i Krakerud, som yttrade: Herr talman! Såsom
vi finna af det föreliggande betänkandet, har bevillningsutskottet
här föreslagit, att § 8 mom. 1 måtte erhålla en förändrad lydelse.
Ett bifall till detta utskottets förslag kommer att föranleda en
afsevärd förändring i den progressiva, äfvensom den kommunala
beskattningen.

1 mom. § 8 i inkomstskatteförordningen skulle enligt utskottets
förslag komma att lyda sålunda: »Från skattskyldigs inkomst
må afdrag vidare ske för den skattskyldiges och hans familjs under
det nästföregående året till stat och kommun erlagda utskylder.»

Ser man efter hvilka det är, som egentligen skulle få någon
fördel af en dylik skattelindring, finner man, att det är de stora
inkomsttagarne, de som komma så högt upp på den progressiva
skatteskalan, att de få betala progressivt. De mindre inkomsttagarne
erlägga två kronor för hvarje tusen kronor af sin inkomst,
och samma princip tillämpas för inkomsttagare upp till cirka 4,000
kronor. Där vidtager progressionen i inkomstbeskattningen. Följden
af en sådan bestämmelse, som den af utskottet här föreslagna,
skulle blifva den, att alla större inkomsttagare, liksom äfven industrier
och fabriker, som gå med vinst, skulle komma i åtnjutande
af betydliga skattelindringar, då däremot de mindre inkomsttagarne
icke skulle få någon som helst nämnvärd skattelindring
på grund af detta förslag.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

9 N:o 56.

I alla andra fall, då några ändringar i skattelagstiftningen Angående en
ifrågasättas, vill bevillningsutskottet, att fullständig utredning rorande
de särskilda förslagen skall föreligga, innan utskottet be- '' ^ “r
slutar om desamma. Men här i detta fäll har ingen utredning 01 S''J

blifvit gjord, ingen kung!, proposition eller ens en motion har
blifvit afgifven i syfte att få till stånd en sådan ändring som den
här ifrågasatta. Utskottet säger helt enkelt å sid. 2: »Med fullt
skäl kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke utskylder i stället
för att hänföras till en persons direkta lefnadskostnader, fastmer
torde vara att jämställa med honom åliggande skuldräntor», och
vidare å sid. 3: »Utskottet har således, med begagnande af den

enligt 40 § riksdagsordningen utskottet tillerkända befogenhet,
funnit sig böra föreslå sådan ändring i förevarande förordning,
att vid taxering af inkomst afdrag må ske för den skattskyldiges
och hans familjs utskylder och torde därvid böra fastslås, att afdraget
skall afse sådana utskylder till stat och kommun, som blifvit
under det nästföregående året erlagda.»

Utskottets nu framlagda förslag har således tillkommit genom
en gammal bakdörr, kan man säga. Med detta menar jag visst
icke, att utskottet här handlat i strid med grundlagen, ty § 40
riksdagsordningen lämnar ju bevillningsutskottet rätt att af eget
initiativ inkomma till kamrarne med sådana förslag i bevillningsfrågor,
som utskottet anser vara af behofvet påkallade. Jag tror
dock, att vi kunna vara ense därom, att våra grundlagsstiftare
aldrig ha velat, att bevillningsutskottet skulle använda sin motionsrätt
oftare, än det därtill vore nödtvunget, d. v. s. vid beräkningen
af inkomster och utgifter, då vid riksdagens slut budgeten
skall regleras. Då är det lämpligt, att bevillningsutskottet begagnar
sig af denna motionsrätt, och det har utskottet också gjort
många gånger, emedan man då icke kan afvakta en kung!, proposition
eller en motion med förslag om åsättande af de skatter,
som kunna befinnas vara nödvändiga för att utjämna inkomstoch
utgiftsstaten.

Det är min åsikt, att lagstiftningen afsett, att utskottets motionsrätt
rätteligen bort hänföras endast dit. Man bör val också
finna, att det är alldeles nödvändigt, att utskottet af eget initiativ
inskränker sin motionsrätt därhän. Ty då ett betänkande
kommer så här helt enkelt, utan att någon kungl. proposition inkommit
eller någon motion blifvit väckt, hinner icke Riksdagen
sätta sig in i frågan, och allmänheten och pressen komma icke att
få del af ett sådant förslag, förrän det skickas in till kamrarne.

Äfven från den synpunkten är det minst sagdt oegentligt, att
i riksdagens sista timme föreslå en så viktig förändring i skattehänseende
som den här föreslagna.

På grund af dessa skäl skall jag be att få yrka afslag å bevillningsutskottets
hemställan i denna punkt och bifall till Kongl.

Maj:ts proposition.

N o 56. 10

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående en
inkomstskatt
för år 1906.
(Forts.)

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att
många af kammarens ledamöter i likhet med mig mottagit detta
bevillningsutskottets betänkande med en mycket stor förvåning.
Man finner där, som den föregående ärade talaren påpekade, att
utskottet föreslagit införandet af en ny princip vid beräkningen
af skattskyldigs inkomst, nämligen att icke blott skuldräntor utan
äfven utskyld er skulle afdragas. Samma princip har utskottet
äfven vid nästföljande betänkande föreslagit i fråga om den allmänna
bevillningen. Nu vill jag icke inlåta mig i någon strid
med utskottet, huruvida de skäl, som utskottet anför för den af
detsamma uppställda principen, möjligen kunna äga vissa förnuftsgrunder
för sig. För min del tror jag, att i fråga om en dylik
beskattningsprincip skäl kunna anföras för och skäl emot, i fall
man ser saken i och för sig. Men fråga är, mina herrar, om man
kan se och bör se denna sak alldeles i och för sig. Det är detta
jag icke tror. Jag tror att inkomstskatten infördes för att åvägabringa
åtminstone en viss tendens till jämvikt i det svenska beskattningssystemet,
som onekligen lider af betydande orättvisor till
de obemedlades och mindre välställdes nackdel. Då vid inkomstskat -

tens införande icke den princip, som man nu ifrågasätter, medtogs,
synes det mig synnerligen betänkligt, att man nu skulle börja på att
minska på inkomstskatten och äfven på den öfriga direkta beskattningen
genom införande af denna princip. Utskottet har icke bifogat
den allra ringaste utredning, som visar, hvilken effekt i afseende
å det sammanlagda beloppet af ifrågavarande beskattning skulle
åstadkommas genom införandet af den nya principen. Det har
för mig icke varit möjligt att åstadkomma någon tillfredsställande
beräkning i detta afseende. Men om hevrarne betänka, att
utskylder, således såväl allmänna bevillningen som inkomstskatten
och kommunalutskylderna, skulle få afdragas först i fråga om beräkningen
af det skattskyldiga beloppet för inkomstskatten och
sedan vid beräkningen af det beviilningsskyldiga beloppet, kunna
herrarne förstå, att detta måste uppgå till en icke ringa summa.
Jag tror, att man icke säger för mycket, i fall man med en ungefärlig
beräkning af allmänna bevillningen och inkomstskatten till
20 millioner kronor och en ungefärlig beräkning af de kommunalutskylder,
som skulle få afdragas, till 30 millioner kronor —
säger att afdraget skulle utgå dubbelt efter 50 millioner kronor.
På 50 millioner kronor blir, efter 1 procent räknadt, enkelt afdrag
500,000 kronor och dubbelt afdrag 1,000,000 kronor. Att denna
princips införande skulle representera en nedsättning i den direkta
beskattningen af cirka 1 million kronor, tror jag således knappast
vara tvifvel underkastadt. Möjligen blefve beloppet åtskilligt
högre. Att på en så ringa utredning, som här föreligger, införa
en ny princip, som skulle ovillkorligen verka en betydande nedsättning
i den direkta skatteformens skatteresultat, kan jag för
min del icke vara med om. Efter min uppfattning, skulle man

11 N:o 56.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

därigenom öka orättvisan i beskattningssystemet och förminska, Angående eu
försvaga den tendens till rättvisa, som infördes genom den direkta
beskattningens ökande förmedelst inkomstskatten. Jag ber därför '' _,ort.
att få förena mig med den föregående talaren i yrkandet om
afslag å utskottets hemställan och bifall till den kung!, propositionen.

I detta anförande instämde herrar Olofsson, Andersson i
Baggböle, Johansson i Jönköping, Thorsson, Berggren, Hammarström
och Anderson i Hasselbol.

Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! I likhet med de
två föregående talarne måste jag erkänna, att jag för min del icke
kan vara med om utskottets förslag. Jag vill föra i herrarnes
minne, att Riksdagen redan i år afslagit flera framställningar om
lindring i den direkta skatten för åtskilliga smärre inkomsttagare,
dels en motion som gällde vissa friår, när någon önskade bilda
eget hem, till högst obetydligt värde, dels en framställning att
alla mindre lägenheter upp till 800 kronors taxering skulle fritagas
från bevillning, dels ock framställningar om existensminimums
utsträckning, efter en motion till 600 kronor och efter en
annan genom ökning för familjeförsörjare, som i sin familj har
minderåriga barn, medelst 50 kronor för hvarje sådant barn. Samtliga
dessa motioner har Riksdagen i år afslagit. Det förefaller mig
då besynnerligt, om Riksdagen nu på endast denna framställning,
gjord inom bevillningsutskottet utan motion, skulle fatta beslut om
eu så väsentlig lindring, som har betydelse blott för de högre
inkomsterna. När inkomstskatten infördes så nyligen som 1902,
var det denna kammare, — den förefintliga absoluta majoriteten
i denna kammare — som bestämde inkomstskattelagens affattning.

Det synes mig då märkvärdigt, om man redan nu, utan någon
som helst utredning, skulle vara färdig att godkänna denna så väsentliga
afvikelse. Dessutom finnes det ett annat skäl. Det har
här i år föreslagits att skrifva till Kungl. Maj:t och begära utredning,
om icke i hvarje fall föregående års inkomst, äfven bekräftande
lön och dylikt, borde liksom beträffande kapital och arbete
bli grunden vid taxering. Detta förslag gick visserligen icke nu
igenom, men hade stora sympatier i båda kamrarne. Det är min
öfvertygelse, att, när regeringen ett kommande år kommer att
framlägga ett nytt inkomstskatteförslag, samtliga dessa önskemål
böra blifva tagna under vederbörlig ompröfning. Därför skulle
jag helst vilja tillråda, att man icke nu säger ett afgjordt nej, såvidt
man icke har alldeles klart för sig, att denna kammare är
ensam beslutmässig i denna sak. Vill man gå försiktigt till väga
och taga hänsyn till, att måhända Första Kammaren godkänner
bevillningsutskottets förevarande hemställan, tror jag man bör gå
den väg, som friherre Bonde påvisat i fråga om nästa betänkande,

H:o 56. 12

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående eu !1;0 29, där lian hemställer om en skrifvelse till Kungl. Maj:t.
förgår 1906 ’^a§ tror, som sagd!, det vara försiktigare att äfven här gå den
(Forts) v%en) oc^ därför vill jag yrka, att kammaren måtte fatta följande
beslut: »att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, att
vid utarbetande af inkomstskatteförordning torde tagas i betraktande,
huruvida och i hvad mån vid inkomstberäkning afdrag må
ske för af de skattskyldige erlagda utskylder.» Därmed har man
icke förbundit sig till någonting, utan endast begärt en utredning,
efter som frågan kommit på tal; och en sådan utredning kan ju
icke skada. Vi vinna emellertid att vi slippa gå till gemensam
votering, och därmed har frågan afgjort fallit för i år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till eu sådan skrifvelse
jämte det jag i öfrig! yrkar bifall till Kungl. Maj.ts förslag.

Häruti instämde herrar Branting, Ericsson i Ahlberga, Sandquist,
Lundell, Mallmin och Johansson i Öija.

Herr Broek: Jag ber att här få göra några erinringar
• beträffande det, som utskottet anfört till stöd för sitt nu föreliggande
förslag. Dessa mina erinringar gälla dels hvad utskottet
anfört här i detta betänkande, dels äfven hvad utskottet anfört
i det betänkande, som kommer näst efter det nu förevarande å
föredragningslistan och i hvilket föreslås införandet i bevillningsförordningen
af en bestämmelse motsvarande den, som man här
vill ha införd i inkomstskatteförordningen.

Utskottet säger i sin motivering: »Med fullt skäl kan emel lertid

ifrågasättas, huruvida icke utskylder i stället för att hänföras
till en persons direkta lefnadskostnader fastmer torde vara att
jämställa med honom åliggande skuldräntor.» Första satsen är ju
fullt riktig: utskylder kunna naturligtvis icke hänföras till en
persons direkta lefnadskostnader; men den andra satsen, att en
persons utskylder skulle vara att jämställa med honom åliggande
skuldräntor, är enligt mitt förmenande ej hållbar. Utskylder äro
afdrag på det löpande årets inkomster och ha alls icke något att
göra med inkomsterna för det nästföljande året. Jag tror, att
den omständigheten, att utskylderna för ett år betalas först året
därpå, har varit en af orsakerna till den uppfattning, som utskottet
här gjort gällande.

Jag skall be att få klargöra denna sak med ett mycket enkelt
exempel. Jag antager, att en person har 5,000 kronors inkomst
allt som allt och att han icke har några skulder. Hans utskylder
för det löpande året uppgå exempelvis till 500 kronor. Om
personen i fråga är förståndig och ekonomisk, ordnar han naturligtvis
saken så, att han af sin inkomst använder 500 kronor till
betalande af sina utskylder och 4,500 kronor eller något mindre
belopp till sitt underhåll. Om vi utgå därifrån, att han rätteligen
skall betala utskylderna vid årets slut, blir resultatet det, att han

Onsdagen den 10 Maj, e. in.

13 N:o 56.

vid årets slut icke har något öfverskott eller åtminstone ingen
skuld. Den omständigheten, att han nu först nästa år betalar de
500 kronor, hvartill hans utskyld er uppgå, förändrar icke saken,
ty han bör i sådant fall af årets inkomster å 5,000 kronor afsätta
500 kronor att användas för betalande af utskylderna året därpå.

Jag skall taga ett annat exempel. Om en person har ett
kapital af 20,000 kronor, som efter en beräkning af 5 procent
gifven honom 1,000 kronor, och dessutom har en årsinkomst af
arbete uppgående till 5,000 kronor, alltså inalles 6,000 kronor i
inkomst, bör han af dessa 6,000 kronor använda 500 kronor för
att betala sina därtill förslagsvis uppgående utskylder, och återstoden,
5,500 kronor, kan han använda för sina lefnadsomkostnader.
Vid årets slut har lian således kvar sitt kapital å 20,000 kronor,
och när han nästa år skall betala det föregående årets utskylder,
har han att taga till det därför afsätta beloppet 500 kronor.

Om vi i stället tänka oss, att denne person med 6,000 kronors
inkomst icke afsätter några penningar af dessa 6,000 kronor för
att ha, när han skall gälda sina utskylder, utan använder hela
beloppet, 6,000 kronor, för sina lefnadsomkostnader, måste han
naturligtvis tillgripa sitt kapital och af detta taga 500 kronor, när
utskylderna under nästa år äro förfallna till betalning. Hur ställer
det sig då? Jo, det året har han sina 5,000 kronor af arbete,
men i stället för ett kapital å 20,000 kronor, har han då endast
19,500 kronor. Han får således under detta nästföljande år 25
kronor mindre i ränta och hans inkomster för det året komma
alltså att uppgå till 5,975 kronor. För dessa skall han då betala
skatt.

Det är således, enligt min mening, eu missuppfattning att anse,
att på grund däraf, att ett års utskylder betalas först året därpå,
man bör få afräkna hela det belopp, hvartill utskylderna uppgå,
från nästa års inkomst. Man skall rätteligen afräkna dessas belopp
från det löpande årets inkomster, då det ju är af dessa de skola
gäldas, äfven om denna betalning icke äger rum förrän året därpå.
Ett års inkomster minskas således icke med det föregående årets
utskylder.

Hvad jag nu anfört, gäller naturligtvis såväl i fråga om inkomstskatten
som om bevillningen. Hvad inkomstskatten, som nu föreligger
till behandling, beträffar, linnes i inkomstskatteförordningen
en bestämmelse, som enligt min mening talar emot ett sådant
stadgande, som att ett års utskylder skola få afdragas från nästa
års inkomster. Det heter nämligen i denna förordning, att man
»från uppgifven inkomst äger afdraga ränta å gäld, som icke
tillförne afräknats, äfvensom å yrke eller rörelse uppkommen
förlust, som ej är att anse såsom kapitalförlust.» Man måste
väl alltid anse, att utskylder för inkomst af såväl kapital som
arbete böra betraktas icke såsom skuldräntor, utan såsom kapitalförlust.
Men man får icke afdraga kapitalförlust från årets in -

Angående en
inkomstskatt
för år 1906.
(Fort.-.)

N:q 56. 14

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående mkomst, och följaktligen, om man vill vara konsekvent, bör man
*cke heller ^ idraga utskylderna.

'' '' '' Hvad jag nu sagt om afdrag i fråga om inkomstskatt gäller

‘ ■'' i än högre grad om afdrag i fråga om bevillning. Där kommer
en dylik bestämmelse, som den här ifrågasatta, ännu mera i strid
med gällande lag.

Enligt föreskrifterna i bevillningsförordningen får jag nämligen
vid beräkningen af min inkomst af rörelse icke afdraga andra
skuldräntor än ränta å kapital, som blifvit upplånadt i och för
rörelsen. Men utskylderna äro ju uppenbarligen icke några utgifter
i och för rörelsen. Utskylderna afse ju icke endast inkomst af
rörelse, utan äfven inkomst af kapital, och om jag nu skulle få
afdraga alla utskylder, såväl mina utskylder för inkomst af kapital
som för inkomst af rörelse, från min inkomst under året, skulle
detta ju tydligen strida mot bevillningsförordningens föreskrift,
att jag icke får afdraga annat än skuldräntor för i och för rörelsen
upplånade kapital. Den af utskottet nu föreslagna grundsatsen
vore riktig, om man endast behöfde skatta för den behållning,
som man har att lefva af, men så snart man är skyldig att betala
skatt för sina inkomster, oafsedt om man har enskilda skulder
att betala, är en dylik grundsats förkastlig. Det är ju t. ex. så,
att om jag har eu inkomst å 5,000 kronor, men har enskilda
skulder, för hvilka jag får betala i räntor just 5,000 kronor, och
således icke har ett enda öres öfverskott af min inkomst, måste
jag i alla fäll betala skatt för en inkomst af 5,000 kronor. Finnes
det under sådana förhållanden den ringaste anledning till att jag
från min inkomst skulle fä afdraga alla utskylder, både till stat
och till kommun.

Jag vill härmed hafva framhållit, att denna fråga är, minst
sagdt, icke tillräckligt utredd, och det är af den anledningen som
jag ber att få instämma i det af herr Jansson i Krakerud framställda
yrkandet.

Herr Beckman: Jag vill icke här söka att upptaga till
bemötande den tankegång, som framställts af den siste ärade
talaren. Men jag vill dock utsäga, att jag håller fäst vid att det
är en riktig princip, att man icke skall betala »skatt på skatten».
Jag håller vidare fast därvid, att det är alldeles nödvändigt, att,
om man inför denna princip i fråga om inkomstskatten, man
äfven inför den i bevillningsförordningen. Jag anser det icke
vara riktigt att införa den endast i den ena af dessa förordningar,
men icke i den andra.

Jag har emellertid mer och mer kommit till den öfvertygelsen,
att det skulle ha varit lyckligare, om denna fråga hade väckts
på vanlig väg, och icke genom utskottets motionsrätt. Den
borde i alla händelser tidigare, än hvad nu skett, kommit fram
här i kamrarne.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

15 N:o 56.

Det är ju uppenbart, att det här finnes mycket delade meningar
och att ganska många punkter af frågan ännu icke äro fullt utredda.
I någon mån gäller detta det betänkande, som nu är före,
men det synes mig i ännu högre grad gälla det betänkande,
där det föreslås, att nu ifrågavarande bestämmelse skall införas
äfven i bevillningsförordningen.

Ehuru jag inom utskottet biträdt det beslut, hvartill utskottet
här kommit, tror jag dock, att den rätta vägen härvidlag har nu
i dag olif vit anvisad af herr Lindblad. Han har föreslagit, att
Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid
utarbetande af ny inkomstskatteförordning skulle tagas i betraktande,
huruvida och i hvad mån vid inkomstberäkningen afdrag
må ske för af de skattskyldige erlagda utskylder.

Jag tillåter mig således, herr talman, att yrka bifall till det
af herr Lindblad framlagda förslaget.

Herr Bromée i Billsta instämde häruti.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Bevillningsutskottets betänkanden n:is 28 och 29 hänga så nära
tillsammans, att jag hoppas herr talmannen ursäktar mig, om jag
nu äfven berör betänkandet n:o 29, allra helst som detta redan
har skett i de föregående talarnes anföranden i denna fråga.

Såsom kammaren torde ha observerat, är vid bevillningsutskottets
betänkande n:o 29 fogad en reservation, hvilken jag
biträdt. Jag anser nämligen, att ett bifall till hvad utskottet
föreslagit i nämnda betänkande skulle ha med sig följder, som
utan en närmare utredning äro mycket svåra att öfverskåda. Utom
det, som friherre Bonde framhåller i den af honom* afgifna och
af mig biträdda reservationen, skulle med ett bifall till bevillningsutskottets
förslag i betänkandet n:o 29 bland annat äfven
följa, att en del nu röstberättigade i en hastig vändning skulle
kunna mista sin rösträtt. Förhållandet lär nämligen vara det, att
ganska många personer äro upptaxerade till precis 800 kronors
inkomst, och om nu därifrån skulle göras afdrag för erlagda
skatter, skulle alla dessa personer komma under strecket. Detta
är en af de olägenheter, som skulle följa af ett bifall till bevillningsutskottets
förslag i betänkandet n:o 29.

Men om kammaren bifaller hvad bevillningsutskottet hemställer
i det nu förevarande betänkandet n:o 28, föreställer jag
mig, att flertalet inom kammaren skulle anse det vara rättvist
och konsekvent att då äfven biträda hvad utskottet i betänkandet
n:o 29 föreslagit rörande bevillningen; och då jag på inga villkor
vill vara med om detta senare förslag, ber jag att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts föreliggande förslag och afslag å utskottets
framställning om den här påtänkta skattelindringen.

Angående en
inkomstskatt
för år 1906.
(Ports.)

N:o 56. 16

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående en Friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! I likhet

för°^Tiö06 nief^ 611 föregående talare anser jag, att om någon förändring
1 r''! , '' '' skall göras härvidlag med afseende å inkomstskatteförordningen,

( '' bör en motsvarande förändring vidtagas i bevillningsförordningen.

Då jag emellertid intager den ståndpunkten i denna fråga, att jag
icke på några villkor vill minska den direkta beskattningen, sådan
den nu är, kan jag alldeles icke vara med om någon af de båda
förändringar, som här blifvit ifrågasatta. Hvad vidare beträffar
förslaget om en skrifvelse i denna fråga, så kan jag icke vara
med om detsamma, tv hvad tjänar det till att begära, att Kungl.
Maj:t skall utreda någonting, om hvilket jag på förhand vet, att
det icke kan bifallas.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Meyer: Jagvill
endast säga några få ord med anledning af ett yttrande af
en ärad talare här, som förklarade, att han måste anse det vara
en riktig princip, att man icke erlade skatt på skatt. Ja, den
principen må i och för sig vara riktig, men gentemot den stålen
annan princip, som Riksdagen icke en utan flera gånger fastslagit,
den principen nämligen, att man bör söka att så mycket
som möjligt öfverflytta skatterna på den direkta vägen. Denna
af Riksdagen uttalade princip är icke allenast en princip, utan
äfven en förpliktelse, som Riksdagen, enligt mitt förmenande, åtagit
sig, och denna förpliktelse måste vi infria.

Jag tror alltså, att det icke går för sig, att vi utan att samtidigt
göra andra ändringar i inkomstskatteförordningen bifalla
detta utskottets förslag och därigenom bereda en lindring hufvudsakligen
åt dem, som minst äro i behof däraf.

Herr Jansson i Krakerud: Jag har begärt ordet med an ledning

däraf, att en ärad talare sade, att han ansåg det riktigt,
att man skulle få göra afdrag för den skatt, man erlagt föregående
år, och icke betala skatt på skatt. Men jag hemställer
till honom, hvilken följden skulle blifva, om samtliga skattskyldige
i riket skulle få draga af den skatt, de erlagt året förut.
Följden skulle blifva, att det till stat och kommun ingående
skattebeloppet blefve mycket mindre, och då finge man väl i stället
höja skatten för att få samma inkomstbelopp af densamma som
nu. Jag kan icke finna, att det skulle vara till den ringaste fördel.
Jag kan icke heller se, att en skrifvelse till Kungl. Maj:t
i denna sak kan tjäna till något, och får därför fortfarande vidhålla
mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan och bifall
till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Höjer: Jag skall icke länge upptaga tiden. Jag får
göra den bekännelsen, att det händt mig som kanske flera andra
af utskottets medlemmar, att jag gått in på ett förslag, som jag

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

17 N:o 58.

vid noggrant hoproffande icke hade velat vara med om. Säkert Angående en
är, att sedan utskottets förslag kommit på kammarens bord, har WOö

jag för min del blifvit upplyst om att den ekonomiska följden °r ''
för staten och för kommunerna af ett antagande af utskottets för- ^ 01 s''
slag skulle blifva sådan, att flere än jag måste blifva betänksamma
att taga på sitt ansvar alla konsekvenser.

På de grunder, som blifvit anförda af min ärade vän till
vänster, skall jag be att få instämma i det yrkande, som nyss
framställdes af herr Jansson i Krakerud.

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Herr Lindblad
har citerat den reservation, jag fogat vid nästa betänkande på
föredragningslistan, och förklarat sig anse, att en väg där vore
anvisad, nämligen att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t i frågan,
för att — såsom herr Lindblad uttryckte sig -— slippa gemensam
omröstning i denna sak. Jag tror emellertid icke att det
låter sig göra att slippa gemensam omröstning, då vi ju måste
hafva en inkomstskattelag; och ifall vi ej antaga den af Kungl.

Maj:t föreslagna lydelsen af densamma, måste vi antaga den lydelse,
som utskottet föreslagit, hvilken redan blifvit af Första Kammaren
antagen.

Om vi finna lämpligt, kunna vi sedermera besluta en skrifvelse.
Detta är en sak för sig och får antagligen ingen påföljd,
då Första Kammaren icke fattat beslut om en sådan. Alltså anser
jag, att det enda, som kammaren har att göra, är att intaga en
viss ställning till den föreliggande frågan, och, ehuru märkvärdigt
nog detta betänkande afgifvits af utskottet utan att åtföljas af
några reservationer, har ingen här i kammaren tagit utskottets
förslag i försvar. Jag vill icke heller göra det, så mycket mindre,
som jag, på sätt herrarne se af den reservation, jag vidfogat bevillningsutskottets
memorial n:o 29, reserverat mig mot samma
princips utsträckande till att omfatta den allmänna bevillningen
och äfven beträffande förevarande fråga ställde mig ytterst tveksam
i utskottet. Hela saken kom emellertid såsom en öfverraskning
för utskottet. Frågan väcktes i sista minuten, och man
tyckte, att tanken föreföll så rättvis, att man ansåg det icke
vara värdi att reservera sig, utan lät saken gå. Nu finna vi, att
frågan är alltför outredd och att vi således i hastigheten inom
utskottet låtit förleda oss till att biträda ett omoget och möjligen
oklokt förslag.

Då vi således här hafva erkänt våra synder, anhåller jag,
herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Bran ting: När herr Lindblad nyss yrkade på en skrifvelse
i syfte att erhålla en utredning och därvid med ett eftertryck,
som ingen protokollsjutering kan förändra, fillade, att denna

Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 56. 2

N.o 56. 18

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående en skrifvelse icke komme att förbinda till någonting, så ansåg jag
inkomstskatt mjg fgr mjn fJel oförhindrad att biträda detta yrkande, enär ut*
''"''y , 6'' skottet alls icke förebragt någon utredning, och det är ju uppen 01

S-'' bart, att, om en rättvis princip möjligtvis ligger bakom hvad här
är ifrågasatt, förändringen dock icke bör åvägabringas alldeles
utan utredning. Sedermera har emellertid blifvit upplyst, att
Första Kammaren för sin del redan fattat ett positivt beslut i
saken och därvid biträdt utskottets förslag, hvadan frågan om en
riksdagsskrifvelse i ämnet måste vara förfallen. På grund häraf
ber jag att i valet mellan de möjligheter, som nu föreligga, få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, hvilket är det enda, som
det under närvarande förhållanden synes mig vara möjligt för
Andra Kammaren att antaga.

Herr Lindblad: Herr talman! För att ena de här framställda
yrkandena och då nu blifvit påvisadt, att man måste fatta
ett positivt beslut i denna sak, på den grund nämligen, att inkomstskattelagen
antagits provisoriskt och sålunda fortfarande
tills vidare måste antagas hvarje år, skall jag nu taga tillbaka
mitt förra yrkande och förena mig med dem, som yrkat bifall
till enbart Kungl. Maj.ts förslag. Vid sådant förhållande aktar
jag ej heller nödigt att uppehålla mig vid herr Brantings protokollsjusteringar.

Häruti instämde herr Sandquist.

Herr Beckman: Herr talman! Jag begärde ordet endast
för att uttala alldeles samma åsikt som den siste ärade talaren,
eller att under närvarande förhållanden det enda rätta är att
bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter det herr talmannen
framställt propositioner i ämnet, beslöt kammaren att med afslag
å utskottets hemställan bifalla Kungl. Maj:ts förslag uti ifrågavarande
del.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 29, angående
viss ändring af 10 § i gällande förordning angående be -

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

19 N:o 56.

vinning af fast egendom samt af inkomst den 3 december 1897 Angående ärajämte
det vid förordningen fogade formulär, n:o 6, till längd öfver
de af pröfningsnämnd beslutade ändringar i taxeringen till in- ningen.
komstbevillning och inkomstskatt.

Utskottet hade, med begagnande af den jämlikt 40 § riksdagsordningen
bevillningsutskottet tillerkända särskilda befogenhet,
funnit sig böra föreslå sådan ändring i gällande bevillningsförordning,
att vid taxering af inkomst utaf kapital och arbete
afdrag finge ske för den skattskyldiges och hans familjs under
det nästföregående året till stat och kommun erlagda utskylder
för inkomst, samt hemställde på grund häraf i punkten 1, att
Riksdagen ville besluta, att 10 § i gällande bevillningsförordning
skulle erhålla den förändrade lydelse, bilagan litt. A vid memorialet
utvisade.

Efter föredragning af punkten yttrade

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Med den utgång,
som den nyss afgjorda frågan erhöll, torde icke heller denna
frågas utgång vara tvifvelaktig. Då emellertid utskottet äfven
här framlagt ett så godt som enhälligt förslag, anser jag mig
skyldig att, enär jag härvidlag verkligen ställt mig såsom reservant,
framhålla skälen till att jag icke kunnat biträda utskottets
förslag.

Motiven härtill innehållas ju redan i den kortfattade reservation,
som jag afgifvit. Jag ansåg nämligen, att, om något skäl
kunnat förefinnas att medgifva ifrågavarande skatteafdrag beträffande
inkomstskatten, hvilken dock, såsom orden innebära, är en
skatt på den verkliga inkomsten, så fanns icke samma skäl, då
det gällde bevillningen, beträffande hvilken principen icke kunde
konsekvent genomföras, utan endast kunde tillämpas på inkomst
af kapital och arbete, hvadan de skattskyldige, som hade att erlägga
bevillning för fast egendom, icke på något sätt kunde erhålla
afdrag för de erlagda utskylderna. Jag ansåg frågan vara så outredd,
att man icke kände något om konsekvenserna i vissa kommuner,
i hvilka funnos få fastighetsägare och stora inkomsttagare.

Resultatet kunde hafva blifvit öfverflyttandet från de stora inkomsttagarn
e till de små fastighetsägarne af en börda, som kunde
blifva tryckande och kännbar. En annan betänklighet har redan
af en föregående talare framhållits, nämligen att den ifrågasatta
bestämmelsen lätt kunde erhålla smak af ett slags rösträttsreform.

De, som förut voro upptaxerade till en inkomst, motsvarande det
politiska strecket eller jämnt 800 kronor, komme att nedflyttas
till 750, 760 å 770 kronor, olika i olika orter. Det kunde till
och med hända, att de, som nu vore upptaxerade till 850 kronors
inkomst, komme under 800 kronor. Ja, säger man, det är deras

N:o 56. 20

Onsdagen den 10 Maj, e. in,

Angående ändring
i bevillningsförordningen.

(Forts.)

ensak att påyrka afdraget vid uppgifvandet af sina inkomster.
De behöfva icke afdraga sina utskylder. Härpå svarar jag, att
en samvetsgrann bevillningsberedning naturligtvis måste, sedan
beredningen fått uppgift på de skattskyldiges inkomster, afdraga
utskylderna och således verkställa den ifrågavarande reduceringen.
Alltså skulle, om detta förslag af Riksdagen antoges, det kunna
hända, att i många kommuner ett stort antal valmän bortreducerades,
och på detta sätt skulle man i stället för de 100,000-tals
nya valmän, om hvilka vi för några dagar sedan talade, kunna
genom eu obetydlig förändring i bevillningsförordningen vidtaga
en rösträttsreform bakåt och utesluta ett eller annat tusental, ja,
kanske ett eller annat tiotusental valmän. Bevillningsförordningen
kallas ju för en af de lerfötter, på hvilken vår konstitution för
närvarande hvilar, och man får därför vara ytterst försiktig, när
man skall vidtaga förändringar i densamma. Att då under de
sista dagarna af riksdagen besluta en förändring i en så viktig
förordning torde vara ytterst farligt.

Jag vill icke längre uppehålla mig vid denna fråga, då jag
anser, att den i och för sig redan måste vara aflifvad. Jag har
i min reservation yrkat på eu skrifvelse till Kungl. Maj:t, emedan
jag icke ville ställa mig alldeles afvisande mot den tanke, som
mina kamrater i bevillningsutskottet omfattade med stor entusiasm
såsom så ofantligt rättvis och billig. Jag föreslog därför, att man
skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid utarbetande
af ny bevillningsförordning just skulle tagas i betraktande, huruvida
och i hvad mån vid inkomstberäkning afdrag må ske för af
de skattskyldige erlagda utskylder. Men då man nu anser, att
det icke är skäl att tänka på en skrifvelse, emedan Kungl. Maj:t
kanske ändå kommer att taga hänsyn till det påpekade förhållandet,
tror jag det klokaste för ögonblicket vore att i denna punkt
yrka afslag å utskottets förslag, hvilket jag för min del anhåller
att få göra.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Bevillningsutskottets häruppå föredragna betänkande n:o 30,
i anledning af väckt motion om ändring af 4 och 15 §§ i förordningen
angående tillverkning och beskattning af maltdxycker, blef
af kammaren godkändt.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

21 N:o 56

§ 8.

Till afgörande förelåg härefter lagutskottets utlåtande n:o 64,
i anledning af dels Kung!. Majds proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock tvenne
i anledning af samma proposition väckta motioner.

Genom proposition, n:o 81, af den 6 nästlidne mars, hvilken
af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl.
Majd, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
följande förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning: Härigenom

förordnas som följer:

I Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län må ej ägostyckning ske eller förordnande för
landtmätare att verkställa ägostyckning meddelas, utan att Konungens
befallningshafvande gifvit tillstånd till ägostyckningen.

Vill någon erhålla sådant tillstånd, ingifve till Konungens
befallningshafvande uppgift om sättet för den tillämnade styckningens
verkställande. Ej må tillstånd lämnas, med mindre hvarje
lott, som komme att erhålla inägor, skulle med hänsyn såväl till
dessa ägors omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog,
odlings- och mulbetesmark, som blefve lotten tilldelad, varda
tjänlig för själfständigt jordbruk, eller ock ägostyckningen erfordras
för bildande af bostadslägenhet eller för industriell anläggning
eller för annat dylikt ändamål.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom
nu är sagdt, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder genast i kraft och gäller till den 1 januari
1910. Den äger tillämpning jämväl i afseende å ägostyckning,
som före lagens ikraftträdande blifvit sökt, men ännu icke fastställd;
dock att, där ansökning om förordnande för landtmätare
att verkställa ägostyckning inkommit till Konungens befallningshafvande
före den 1 januari 1905, eller afhandling, på grund
hvaraf ägostyckning sökes, är upprättad före nyssnämnda dag,
denna lag i afseende å sådan ägostyckning ej skall tillämpas.

I sammanhang med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft två motioner, åsyftande tillägg till eller ändring
i det af Kung]. Maj:t framlagda förslaget till lag om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning samt väckta, den ena
inom Första Kammaren under n:o 39 af herr A. Lindman och
den andra inom Andra Kammaren under n:o 251 af herrar C. A.
Lindhagen, J. Bromée i Billsta, A. Wiklund och G. Kronlund.

Lag om inskränkning
i
rätten att erhålla
ägostyckning.

N:o 58. 22

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Lag om inskränkning
i
rätten att erhålla
ägostyckning.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med förklarande, att
förevarande proposition icke kunnat oförändrad bifallas, ville med
anledning af propositionen och förevarande motioner för sin del
antaga följande lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning: Härigenom

förordnas som följer:

I Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län må ej ägostyckning ske eller förordnande för
landtmätare att verkställa ägostyckning meddelas, utan att Konungens
befallningshafvande gifvit tillstånd till ägostyckningen.

Vill någon erhålla sådant tillstånd, ingifve till Konungens
befallningshafvande uppgift om sättet för den tillämnade styckningens
verkställande. Ej må tillstånd lämnas, med mindre hvarje
lott, som komme att erhålla inägor, skulle med hänsyn såväl till
dessa ägors omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog,
odlings- och mulbetesmark, som blefve lotten tilldelad, varda
tjänlig för jordbruk, eller ock ägostyckningen erfordras för bildande
af egnaliemssamhällen eller för industriell anläggning eller
för annat dylikt ändamål. Till inägor, hvarom ofvan sägs, må ej
räknas slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller
beskaffenhet är af mindre värde.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom
nu är sagdt, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder genast i kraft och gäller till den 1 januari
1910. Den äger icke tillämpning i afseende å ägostyckning, som
före dess trädande i kraft blifvit sökt.

Reservationer hade beträffande öfvergångsstadgandet afgifvits:

af herr Zetterstrand, som ansett utskottet böra hemställa, att
lagens sista punkt skulle erhålla följande lydelse:

Denna lag träder genast i kraft och gäller till den 1 januari
1910. Den äger tillämpning jämväl i afseende å sådan i 2 § lagen
om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896 afsedd ägostyckning, som före lagens ikraftträdande blifvit
sökt, men ännu ej fastställd; dock att, där ansökning om förordnande
för landtmätare att verkställa sådan ägostyckning inkommit
till Konungens befallningshafvande före den 1 december 1904,
denna lag i afseende å dylik ägostyckning ej skall tillämpas.

af herrar Andersson i Helgesta, Olsson i Mårdäng, Lindhagen,
Wiklund, Bedelius, Jansson i Edsbäcken och Nordin,
hvilka hemställde, att Kung!. Maj:ts förslag i afseende å öfvergångsbestämmelsen
måtte erhålla följande lydelse:

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

23 N:o 56.

Denna lag träder genast i kraft och gäller till den 1 januari Lag om in1910.
Den äger tillämpning jämväl i afseende å ägostyckning, s^g^n^t9
som före lagens ikraftträdande blifvit sökt, men ännu icke fast- y,na ägo_
ställd; dock att, där ansökning om förordnande för landtmätare styckning.
att verkställa ägostyckning inkommit till Konungens befallnings- (Forts.)
hafvande före den 1 december 1904, eller afhandling, på grund
hvaraf ägostyckning sökes, är upprättad före den 1 januari 1905,
denna lag i afseende å sådan ägostyckning ej skall tillämpas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till:

Herr Zetterstrand, som anförde: Herr talman, mina

herrar! Då vid behandlingen af detta ärende inom lagutskottet
ingen skiljaktighet förekommit mellan Andra Kammarens utskottsledamöter
beträffande själfva lagen, utan den enhälligt tillstyrkts,
anhåller jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Beträffande åter öfvergångsstadgandet har inom utskottet tre
olika meningar gjort sig gällande. Den ena är den, som innefattas
i utskottets förslag. Den andra är den, som innefattas i
herr Folke Anderssons m. fl. reservation, och den tredje är den,
som innefattas i min reservation. Skillnaden mellan dessa är den,
att utskottet velat, att lagen genast skulle träda i kraft, medan
herr Folke Andersson in. fl. ha hemställt, att den visserligen genast
skulle träda i kraft, men att den skulle äga tillämpning jämväl i
afseende å ägostyckning, som före lagens ikraftträdande blifvit
sökt, men ännu icke fastställd; dock att där ansökning om förordnande
för landtmätare att verkställa ägostyckning inkommit
till Konungens befallningshafvande före den 1 december 1904,
eller afhandling, på grund hvaraf ägostyckning söktes, vore upprättad
före den 1 januari 1905, lagen i afseende å sådan ägostyckning
ej skulle tillämpas. Mitt yrkande återigen, som finnes
intaget på sidan 18, lyder: »Denna lag träder genast i kraft och
gäller till den 1 januari 1910. Den äger tillämpning jämväl i
afseende å sådan i 2 § lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 afsedd ägostyckning,
som före lagens ikraftträdande blifvit sökt, men ännu ej
fastställd; dock att, där ansökning om förordnande för landtmätare
att verkställa sådan ägostyckning inkommit till Konungens befallningshafvande
före den 1 december 1904, denna lag i afseende
å dylik ägostyckning ej skall tillämpas.»

Jag vill nu söka utreda dessa skiljaktiga förhållanden. Yi
höra då fasthålla vid, att ägostyckning kan grunda sig antingen
på aftal eller också kan den tillkomma utan att grunda sig på
aftal. Jag har den uppfattningen, att beträffande alla ägostyckningar,
som grunda sig på aftal, bör lagen icke tillämpas förrän

K:ö 56. 24 Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Lag om m-den utfärdas, men i fråga om sådana ägostyckningar, som icke
räUenati er- &run(^a ,s’o på aftal, utan på ensidiga åtgärder, bör den hafva
Mila ägo- retroaktiv verkan. Ty efter den 1 december 1904 har förrättats
styckning, en mängd sådana ägostyckningar, och lagen skulle blifva till stor
(Forts.) del utan effekt, om den icke finge tillämpas äfven på dessa. Nu
vill jag sålunda å ena sidan, att lagen skall få stor effekt, men
å andra sidan, att den icke skall tillämpas på sådana ägostyckningar,
som grunda sig på aftal. Vid ärendets justering inom
lagutskottet var utskottet nästan enhälligt ense om den uppfattningjag
sökte göra gällande, och hvilken äfven de justitieråd, som i
ärendet hörts, ansett vara den riktigaste. Men det fanns några
ledamöter, som icke ville vara med därom. Detta är anledningen
till, att Första Kammarens utskottsledamöter gått åt ett håll och
Andra Kammarens åt ett annat. Nu vet man ju icke hvad Första
Kammaren i förevarande ärende kommer att besluta, och därför
anser jag det vara klokast, att Andra Kammaren enar sig om
herr Folke Anderssons m. fl. reservation, hvarigenom man sålunda
i sammanjämkningshänseende skall kunna komma till den uppfattning,
som jag i min reservation häfdat, och hvilken jag tror
vara den riktigaste.

På dessa skäl och för att man vid en blifvande sammanjämkning
må kunna komma till det resultat, som jag tror vara det
riktigaste, skall jag, herr talman, tillåta mig hemställa, att Andra
Kammaren måtte ansluta sig till den af herr Folke Andersson m. fl.
afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.

Häruti instämde herr Andersson i Helgesta.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan
utom i fråga om öfvergångsstadgandet, med afseende hvarå, efter
af herr talmannen gifna propositioner, kammaren godkände den
af herr Andersson i Helgesta med flere vid utlåtandet fogade
reservationen.

§ 9.

Angående vis- Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt lagTer^om^Tevis
skottets utlåtande n:o 65, i anledning af väckt motion med
ning inför förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om bevisning
rätta in. m. inför rätta m. in.

Lagutskottet hade till behandling fått mottaga en inom Andra
Kammaren af herr C. A. Lindhagen väckt motion, n:o 161, hvari
hemställdes, att Riksdagen ville för sin del antaga vid motionen
fogade förslag

dels till lag, innefattande vissa bestämmelser om bevisning
inför rätta,

dels till lag om ändring i 14 kap. jordabalken,

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

25

N:o 56.

dels till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 Angående visangående
handelsböcker och handelsräkningar, T

dels ock till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen ning inpjr
den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol. råtta m. m.

(Torts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer:

af herr Trygger emot vissa delar af utskottets motivering;

af herrar Hedenstierna, Dieden och Uppström, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till af herr Lindhagen under
ärendets behandling i utskottet med ändring af hans väckta
motion framställda och vid nedanstående af honom och herr
Segerdahl afgifna reservation mot utskottets utlåtande fogade
förslag till lagar;

af herr Zetterstrand, som instämt i de uti berörda af herrar
Lindhagen och Segerdahl afgifna reservation under 2:o), 3:o) och
4:o) framställda yrkanden; samt

af herrar Lindhagen och Segerdahl, som hemställde,

l:o) att Riksdagen i anledning af 1 § i motionärens förstnämnda
lagförslag ville för sin del antaga följande lag angående
bestämmande af skadestånd i vist fall:

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill
berättigad, men är ej angående skadans omfång fullständig utredning
förebragt; äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp,
som med afseende å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden
pröfvas skäligt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1906 dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre lag
tillämpas;

2:o) att Riksdagen i anledning af 2—7 §§ i samma lagförslag
ville för sin del antaga följande lag angående bevisning genom
sakkunnige:

1 §•

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insikt i
viss vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att
inhämta yttrande äf sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet,
ämbets- eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande i det ämne, frågan rörer, eller nämne en
eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer
att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej

N:o 56. 26

Angående vissa
bestämmelser
om bevisning
inför
rätta m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

lämnas någon, som till saken eller till någondera parten är i
| sådant förhållande, att därigenom hans tillförlitlighet kan anses
förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetets vägnar eller eljest på
grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig,
mot sin vilja därtill förpliktas. Den, som åtagit sig
sådant uppdrag, må sedan ej utan giltig ursäkt undandraga sig
att det fullgöra; tredskas han, äge rätten hålla honom därtill
medelst vite.

2 §.

Namnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetets vägnar
eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande
i frågan, förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att
afgifva skriftligt utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela
upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar,
aflägga ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra
det uppdrag, som honom i målet lämnats. Eden skall
inledas och afslutas så, som angående ed af vittne stadgas. Är
af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden därefter
lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,
som för den sakkunnige är lägligast.

3 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter
ty rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å
ämbetets vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att
afgifva yttrande, galle hvad särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i
högre rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid
målets slut rätten finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis
utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd
klagan i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

4 §•

Hvad i 1, 2 och 3 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning
i fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning
af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

5 §•

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad
angående sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

27 N:o 50.

g & Angående vis s

_ sa bestämmel Vill

part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd ser om bevis

i målet, galle därom hvad om vittne är stadgadt. nin9 inför

7 ° råtta in. m.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 (Forts.)
januari 1906; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre lagtillämpas
;

3:o) att Riksdagen måtte finna motionärens framställning enligt
8 § af det ifrågasatta lagförslaget icke föranleda någon Riksdagens
åtgärd, men däremot i anledning af 9—15 §§ i förslaget för sin
del antaga följande lag angående skyldighet att inför rätta förete
skriftlig handling:

1 §•

Finnes skriftlig handling, som part åberopar för att därmed
styrka sin talan, i annans värjo, och är parten såsom ägare af
handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal eller särskildt
stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller
skärskådande, vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning
rörande målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är
part eller icke, pliktig att på rättens anmaning den i målet förete.

Lag samma vare beträffande handelsbok, så ock där annan handling,
som af part åberopas, är upprättad att lända till efterrättelse
i något rättsförhållande, som parten rörer, eller den innefattar
meddelande, som i fråga om något parternas rättsförhållande af
endera parten aflåtits till den andre eller till någon, som rättsförhållandet
förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.

2 §•

Nu åberopar part i annat fäll, än i 1 § sägs, handling, som
finnes i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af
handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest ej är att
tillgå, äge rätten ock förelägga den, som innehar handlingen, att
den vid" rätten förete, dock ej där fråga är om bref eller annat
enskildt meddelande, eller då skäl finnes att antaga, det handlingens
företeende kan, oberoende af målets utgång, lända innehafvaren
eller någon, som till honom står i den skyldskap eller
det svågerlag, som enligt lag utgör jäf emot domare, till skada
eller synnerlig olägenhet.

3 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans
förfarande. Är sådant fall för handen, som i 1 § sägs, äge
rätten ock lägga vite före; dock må ej i brottmål vite föreläggas
den tilltalade.

Vo 56. 28

Angående vis
sa bestämmelser
om bevis
ning inför
rätta m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
'' förelagd!.

5 §•

Den, som jämlikt 1 eller 2 § skall förete handling, ingifve
den i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt afskrift" vara för
ändamålet till fyllest. Innehåller handlingen jämväl sådant, som
icke rör saken, och som innehafvare!! ej vill hafva kunnigt, äge
han till rätten ingifva utdrag af handlingen jämte intyg, som af
rätten godkännes, att intet, som angår saken, uteslutits.

6 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter
tv rätten pröfva!’ skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens
företeende. Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge
utan hinder af förd klagan i verkställighet lika som laga kraft
ägande dom.

7 §•

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som
innehar skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tilllämpliga
delar gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar
nödigt att för målets utredning eller pröfning taga under skärskådande.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
januari 190G; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre lag
tillämpas;

4:o) att Riksdagen, under förutsättning, att de under punkterna
2:o) och 3:o) gjorda yrkandena bifölles, måtte för sin del
antaga jämväl

dels följande lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen
den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol:

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande
ändrade lydelse:

4 §•

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsatte rätten eller
domaren dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten
tillstädeskomma, varde han genom rättens eller domarens försorg
till rätten kallad. Är fråga om granskning af skriftlig
handling eller besiktning af annat flyttbart föremål, läte rätten
eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet, att det vid
rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för ärendets

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

29 N:o 58.

företagande underrättas, där han ej själf skall afhöras eller något Angående visfullgöra
''VW bestämmel Har

den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, ^ning1 inför
hvilken dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren råtta m. m.
i god tid sådan underrättelse. (Forts)

6 §.

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten
därvid bero.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1906; dock skall i ärenden, som vid nämnda tid äro
anhängiga, äldre lag tillämpas;

dels följande lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar:

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar skall upphöra
att gälla, samt att 19 § i samma förordning skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Har köpman utom de böcker, som enligt 3 § ovillkorligen
hållas böra, andra handelsböcker fört, må något vitsord dessa
böcker ej tilläggas, där de ej, såvidt med deras ändamål förenligt
är, uppfylla de villkor, som för de förras vitsord äro fastställda.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1906; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre lag
tillämpas;

5:o) att de framställningar, som innefattades i 16—18 §§ af
motionärens lagförslag, äfvensom förslaget om ändring i 14 kap.
jordabalken icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan ärendet anmälts till handläggning, begärdes ordet af

Herr Segerdahl, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter

mig hemställa, att lagutskottets utlåtande n:o 65 måtte föredragas
sålunda:

att först behandlas den del af herr Lindhagens motion, som
motsvarar det i herrar Lindhagens och Segerdahls vid utlåtandet
fogade reservation under punkten l:o) intagna lagförslag, hvarvid
öfver!äggningen må röra sig om utlåtandet i dess helhet;

att därefter företagas, hvar för sig, de delar af motionen,
som motsvara hvart och ett af de under punkterna 2:o)—4:o) i
reservationen intagna lagförslag;

att sedermera behandlas återstoden af motionen, och

att sist företages utskottets hemställan.

Vidare tillåter jag mig föreslå:

att af lagförslagens text ej må behöfva uppläsas andra delar
än sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres; samt

M:o 56. 30

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående vissa
bestämmelser
om bevisning
inför
rätta in, m.
(Forts.)

att, för den händelse utlåtandet skulle komma att i en eller
annan del af den ena eller andra kammaren återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i afseende på bestämmelser, som blifvit godkända, föreslå sådana
jämkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunna föranledas.

Denna herr Segerdahls hemställan blef af kammaren bifallen.

Härefter föredrogs 1 § af det vid förevarande motion fogade
förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om bevisning
inför rätta; och yttrade därvid

Herr Segerdahl: Herr talman, mina herrar! Riksdagen

har i år antagit ett af Kungl. Maj:t framlagdt lagförslag angående
köp och byte, och det är att förvänta, att lag i detta ämne snart
blifver utfärdad. Härigenom kommer en af de väsentligaste
brister, som förefinnas i vårt nuvarande lagverk, att undanröjas.
För min del vågar jag säga, att det är den allra väsentligaste
bristen, som därigenom blifver undanröjd. Men därnäst i ordningen
i afseende å bristfällighet kommer vår nuvarande rättegångsordning.
Den är 170 år gammal, och förhållandena ha ju ändrats
oerhördt sedan den tillkom. Det behöfver icke anföras mer än
åldern, för att man skall kunna förstå, att denna rättegångsordning
är föråldrad och otidsenlig. Omfattande försök ha blifvit gjorda
att få till stånd en ny rättegångsordning, men dessa försök ha
strandat på svårigheterna att kunna enas om hvad som borde
sättas i stället. Då det icke lyckades att på detta område genomföra
något helt nytt, grep man sig an med att försöka på de
partiella reformernas väg, och man ägnade sig då till en början
åt den del af rättegångsordningen, som handlar om bevisninginför
rätta.

Sedan nya lagberedningen utarbetat ett förslag i detta ämne,
framlade Kungl. Maj:t vid 1893 års riksdag proposition därom.
Detta förslag tillstyrktes i hufvu dsakliga delar af lagutskottet och
antogs af Första Kammaren, medan Andra Kammaren afslog
detsamma. Redan följande år skref Riksdagen i anledning af
några inom Riksdagen väckta motioner till Kungl. Maj:t och begärde,
att ett nytt förslag till lag om bevisning inför rätta skulle framläggas.
Kungl. Maj:t framlade 1897 ett sådant, men detta förslag
rönte samma öde som förslaget af år 1893: Första Kammaren
godkände det i hufvudsak, men Andra Kammaren förkastade det.
Aret därefter, 1898, väcktes åter förslag om skrifvelse till regeringen,
nu icke om framläggande af förslag till en helt ny lag om bevisning
inför rätta, utan endast om vissa delar af lagen. År 1902
framlade regeringen för tredje gången ett lagförslag om bevisning
inför rätta, då i den form, att nuvarande 17 kap. i rättegångs -

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

31 N:o 56.

balken skulle upphöra att gälla och eu ny lydelse gifvas åt detta Angående viskapitel.
Äfven då godkände Första Kammaren på lagutskottetssa bestämmeltillstyrkan
det hufvudsakliga i förslaget, medan Andra Kammaren ning inf8r~
förkastade detsamma. Året därefter, 1903, framlades samma för- råtta m. m.
slag af enskilda motionärer, men utgången blef ånyo densamma: (Forts.)

Andra Kammaren förkastade förslaget, oaktadt Första Kammaren
antagit det.

Hvilken är nu anledningen till detta Andra Kammarens
ständiga motstånd mot de framlagda förslagen till bevisningslag?

Jo, Andra Kammaren fruktar för införandet af den s. k. fria
bevispröfningen. Andra Kammaren har trott, att denna fria bevispröfning
skulle kunna medföra vissa faror, särskilt vid domstolarne
på landet, där ofta såsom vikarier fungera yngre, icke så erfarna
domare. Andra Kammaren ville därför hafva ett korrektiv emot
denna fria bevispröfning uti en utsträckt befogenhet för nämnden.

Under det att nu nämndens mening blir dom endast i det fall,
att nämden är enhällig, ville Andra Kammaren, att, så snart tre
fjärdedelar af nämnden förenat sig om en mening, denna skulle
blifva dom,

Första Kammaren har motsatt sig detta förslag. Andra Kammaren
har ansett, att det skulle befordra rättssäkerheten; Första
Kammaren har ansett, att det icke skulle göra det, utan snarare
leda till rättsosäkerhet, så vida nämligen alla öfriga bestämmelser
i vår nu gällande rättegångsordning skulle bibehållas. Det kan
nämligen — så har resonerats inom Första Kammaren — inträffa att,
vid den slutliga behandlingen af ett mål i häradsrätten, i nämnden
sitta ledamöter som icke deltagit i någon föregående behandling
af målet och ej heller läst handlingarne; de skulle således icke
äga den kännedom om målet, som fordras för att däruti döma.

En sådan kännedom skulle de ej heller kunna erhålla genom den
kortfattade föredragning, som rättens ordförande vid öfverläggning
till dom bör hålla. Vid sådant förhållande har Första Kammaren
motsatt sig förslaget. På den schismen mellan de båda kamrarne
har ständigt förslag till ny bevisningslag fallit. Den, som blifvit
lidande därpå, är naturligtvis den stora rättssökande allmänheten
och domstolarnes ledamöter.

Man är nu rädd för att det skall medföra några faror att
införa s. k. fri bevispröfning. Men, mina herrar, man får icke
vara så rädd att stifta lag därom, ty den tränger sig ovillkorligen
fram ändå, vare sig den står skrifven i lagen, eller icke. Det
skulle leda till, enligt den allmänna uppfattningen, stora orättvisor,
ifall man strängt skulle fasthålla vid de föråldrade hevisningsreglerna
i vår lag: därför nödgas domaren alltemellanåt tillgripa
den fria bevispröfningen.

Det har anmärkts mot den ifrågavarande motionen, att genom
densamma skulle den fria bevispröfningen kunna införas genom
en bakdörr. Nej, det är icke så! Den kunde icke därigenom

N:q 58.

Onsdagen den 10 Maj, e in..

Angående vissa
bestämmelser
om bevisning
inför
rätta in. un.
(Forts.)

02

komma att införas, ty den införes redan nu genom stora dörren
allt emellanåt: det beror endast på hvem som ledsagar den dit
in. Om den, som gör det, har litet djärfhet och tilltagsenhet,
inför han den fria bevispröfningen med sig; bär han det icke,
utan vill han i alla förekommande fall hafva lagparagrafer att
stödja sig på, så vågar han det icke. Därigenom vållas osäkerhet
och ojämnhet i rättsskipningen; allmänheten blir lidande därpå
och aktningen för rättsskipningen minskas.

Motionären, herr Lindhagen, har nu af de förut framlagda
förslagen till bevisningslag utbrutit vissa delar, som han anser
icke kunna tangeras af anmärkningarna om den fria bevispröfningens
faror, utan som han ansett vara af mer neutral beskaffenhet
och som skulle passa hvilket bevisningssystem man än i öfrigt har.

Dessa bestämmelser, urplockade således ordagrant ur de
förut framlagda, af lagutskottet tillstyrkta, af Andra Kammaren
tvenne eller flera gånger villkorligt godkända förslagen, har motionären
sammanfattat i en lag med rubrik Lag innefattande vissa
bestämmelser om bevisning inför rätta. I detta lagförslag behandlas
några olika ärenden. Den 1 § handlar om bestämmande af
skadestånd i vissa fall; §§ 2—7 handla om bevisning genom sakkunnige;
§§ 8—15 handla om utgifvande af skriftlig handling
eller skriftligt bevis; och sedan komma några §§ som handla om
syn och besiktning, om eds afläggande i vissa fall; hvarefter följer
förslag till några särskilda lagbestämmelser, dels angående ändring
i 14 kap. jordabalken, dels om ändring i förordningen angående
liandelsböcker och handelsräkningar, dels om handräckning åt
utländsk domstol.

Vid behandlingen inom lagutskottet har man nu emellertid
ansett det vara lämpligare att sönderstycka dessa bestämmelser
i flera lagar, alldenstund de icke sins emellan syntes hafva något
inbördes samband, utan, då de utryckts ur hela lagförslaget om
bevisning inför rätta, borde utgöra fristående lagar för sig. I
enlighet med denna uppfattning har nu i den af herr Lindhagen
och mig afgifna reservationen lagförslaget sönderdelats under vissa
punkter, så att i reservationen föreslås dels, under punkt 1, en
lag angående bestämmande af skadestånd i visst fall; dels, under
punkt 2, lag angående bevisning inför rätta genom sakkunnige;
dels, i punkt 3, lag angående skyldighet att inför rätta förete
skriftlig handling; dels, i punkt 4, lag om ändrad lydelse af 4
och 6 §§ i lagen om handräckning åt utländsk domstol, och lag
om ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar.

Den första lagen handlar om bestämmande af skadestånd i
visst fall. Under nuvarande förhållanden kan det inträffa, och
inträffar ofta nog, att en part väl förmår att styrka att han lidit
skada, men icke kan eller icke tänker på att styrka något visst
belopp, hvartill denna skada kan uppskattas. Då får han af

Onsdagen den 10 Maj, e. m. 33 ^:o 5g.

domstolen det besked, att det visserligen visats att skada skett, Angående vismen
då omfånget och storleken af skadan icke styrkts, kan ersätt-sa b^tämmelning
icke tilldömas honom. Härigenom göras årligen många ™ v?"
rättsförluster. För att förekomma detta, borde en lag antagas i råtta mm
enlighet med detta förslag. Och det finns en särskild anledning (Fort?.,
att nu påyrka antagandet af eu sådan lag. Denna särskilda
anledning återfinnes i ett ärende, som Riksdagen behandlat förut

1 år, det som rör stäfjandet af den illojala konkurrensen. Riksdagen
har nämligen den 11 mars i år skrifvit till Kungl. Maj:t
och begärt framläggande af lagbestämmelser 1 sådant syfte. Emot
eu sådan lagstiftning har det anförts, »att vår rätts regler för
bevisning af skadeståndsanspråk lade hinder i vägen för att tillförsäkra
nödigt skydd åt dem, som drabbades af den illojala
konkurrensens verkningar».

Häremot har nu Riksdagen i sin skrifvelse invändt, att hvad
bevisningsfrågan beträffade, »syntes målet enligt Riksdagens uppfattning
kunna vinnas ''äfven utan samband med den redan länge
på dagordningen stående, men allt hitintills ännu olösta frågan
om fullständigt genomförande i vår lagstiftning af den fria bevispröfningens
grundsats, nämligen därigenom att nr det vid flera
tillfällen framlagda omfattande lagförslaget''härom utbrötes och
särskilclt för sig infördes bestämmelsen om befogenhet för rätten
att, där ej fullständig utredning angående skadas omfång blifvit
förebragt, bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende
a upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt’.»

Det är således förhållandet, att Riksdagen i denna skrifvelse begärt
en lag af just den lydelse, som i herr Lindhagens motion och i
var reservation har föreslagits. Det vore således högst egendomligt,
om Riksdagen nu skulle afstå detta förslag och därigenom
säga, att hvad Riksdagen begärt i sin skrifvelse af den 11 mars
skulle Riksdagen icke vidare nu anse erforderligt.

Den andra gruppen af paragrafer i herr Lindhagens motion
rörde bevisningen genom sakkunnige, och den motsvaras af punkt

2 i reservationen. För närvarande är det ju så, att domstolarne
icke lagligen hafva befogenhet att tillkalla och höra sakkunnige,
utan de sakkunnige, som höras, inkallas af parterna och höras
såsom vittnen; äfven härtill saknas grund i lagen, men det har
blifvit praxis att förfara på detta sätt. Det inträffar emellertid
mycket ofta, att dessa sakkunniga vittnen, som inkallas af parterna,
a ömse sidor uttala sådana meningar, att de stå rakt emot hvarandra
och att domstolen således icke får någon ledning för sitt
omdöme. Det borde finnas rätt för domstol att i sådant fall —
och äfven eljest då den anser sig behöfva det — påkalla särskilda
sakkunnige, på hvilkas omdöme domstolen ansåge sig kunna lita.

Det är bestämmelser just i sådant syfte, som inryckts i förslaget
till lag angående bevisning genom sakkunnige.

Den tredje gruppen af lagparagrafer i herr Lindhagens motion
Andra Kammarens Prat. 1905. N:o 56. 3

N:0 56.

Angående vissa
bestämmelser
om bevisning
inför
rätta m. m.
(Forts.)

34 Onsdagen den 10 Maj, e. m.

är den, som motsvaras af §§ 8—15. Angående § 8 är icke af
reservanterna gjordt något yrkande att den skulle bifallas, detta
på den grund, att motsvarande bestämmelse redan finnes i 17 kap.

1 § rättegångsbalken. Men angående öfriga paragrafer hafva

reservanterna föreslagit, att en lag skulle stiftas angående skyldighet
att inför rätta förete skriftlig handling. Det inträffar nu allt
emellanåt, att en part har rätt till något på grund af en skriftlig
handling, hvilken ej finnes i hans besittning, utan innehafves
antingen af motparten eller tredje man, och att det icke finns
någon möjlighet för domstolen att framtvinga denna handling till
rättens och sanningens befrämjande. En sådan befogenhet skulle
enligt förslaget tillkomma domstolen. Såväl nya lagberedningen
i sitt förslag som äfven alla följande förslag, som af Kungl. Maj:t
framlagts för Riksdagen, till lag om bevisning inför rätta, ha upptagit
alla dessa bestämmelser, som nu af herr Lindhagen och
sedermera af oss reservanter föreslagits i denna lag angående
skyldighet att inför rätta förete skriftlig handling.

I 4:de punkten af reservationen har yrkats bifall till lagar
angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i lagen om handräckning
åt utländsk domstol och vidare i en paragraf i förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar. Dessa
speciella lagförslag äro blott konsekvenser af hvad som föreslagits
i öfriga lagar.

Till återstående delar af motionen däremot ha reservanterna
ej ansett sig nu böra yrka bifall.

Mina herrar! Det talas i våra dagar så mycket om, att
domstolarna äro öfverdrifvet formalistiska och att hos domstolarnas
ledamöter finnes så mycken byråkratism. Jag vill icke bestrida,
att detta tal kan ha visst fog för sig, men den, som för det talet,
bör äfven göra klart för sig, hvilken anledningen därtill är. Anledningen
är icke att söka blott däri, att de blifvande domarne
inhämta åsikter och meningar inom den krets, där de få sin uppfostran
för ämbetsmannabanan och där de sedermera röra sig,
utan anledningen är kanske i ännu högre grad att söka just i
lagens beskaffenhet. Där lagen är öfverdrifvet formalistisk, där
blir äfven domstolarnas behandling af målen öfverdrifvet formalistisk;
och det stränga fasthållandet vid lagen kallas ofta af
allmänheten för byråkratism. Allmänheten tänker icke på, att
en lag, fastän den ännu är gällande, kan vara föråldrad och
otidsenlig, men dock måste tillämpas, så länge den har laga kraft.
Lössen nu, mina herrar, något på dessa fjättrar, som binda
domarne, och detta tal om öfverdrifven formalism och byråkratism
skall åtminstone i afsevärd grad tystna! Befrien domarne från
att vara endast lagmaskiner och låten människorna, jag menar
ett allmänmänskligt åskådningssätt hos dem, mera göra sig gällande!
Bifallen nu till en början det lilla, som här begäres! Lämnen åt
domstolarne tillfälle att på ett friare sätt bestämma ett skadestånd,

Onsdagen den 10 Maj, e. m. 35 N:o 56.

där en fullständig utredning och bevisning om skadans storlek Angående visicke
föreligger! Medgifven rätt åt domstolarne att, där de ansesa bestämmelig
behöfva det. påkalla biträde af sakkunnige; lämnen dem makt^nin™ inför
att, då så behöfves för rättens och sanningens styrkande, genom råtta mm
tvång framskaffa handlingar och bevis! (Forts.)

Jag ber därom, och jag är viss på, att jag har hela Sveriges
domarekår bakom mig, då jag nu anhåller, att Andra Kammaren
måtte i dessa stycken bifalla hvad som är föreslaget; och jag
tror mig äfven kunna säga, att jag också har hela den rättssökande
stora allmänheten bakom mig för en sådan begäran.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den nu föredragna
punkten och, medan jag har ordet, må det vara mig tillåtet att
äfven yrka bilall till punkterna 2, 3 och 4 i reservationen.

Häruti instämde herrar Persson i Tallberg, Täcklind och
Kronlund.

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman, mina herrar! Den
nu föreliggande frågan är icke ny för kammaren; den har, såsom
herrarne veta, varit föremål för Riksdagens pröfning tre gånger
förut och alla gångerna blifvit utslagen. Nu kommer en ärad
motionär och söker att bryta ut en del af detta lagförslag och
begär, att Riksdagen skall godkänna denna del, utan att lagförslaget
i dess helhet antages. Vi veta, att skälet, hvarför detta
lagförslag ej blifvit antaget, varit det, att Andra Kammaren endast
på det villkoret velat antaga detsamma, att nämnden samtidigt tillerkändes
något större inflytande på rättens beslut än förut varit
fallet. Skulle, enligt det nya förslaget, rättens ordförande fälla sin
dom allenast efter hvad han ansåge vara rätt, så finge vi, enligt
min mening, samma ledsamma förhållande till stånd, som framkallats
genom den förordning om kyrkoråd, som stadgar, att kyrkorådsledamot,
hvilken. alltid äger rätt att bereda sig tillträde till
föredrag, som han misstänker, tillika äger rätt att, om han anser
detta leda till kyrklig söndring, upplösa sammankomsten samt
förbjuda talaren att vidare uppträda.

Någon fara för att nämnden skulle missbruka sin makt gentemot
domaren tror jag ej föreligger. Besluten blefve nog ungefär
desamma, men skulle måhända dock allmänheten och de rättssökande
känna en större trygghet, om de visste, att ansvaret för
domen hvilaae något mera också på nämnden.

Utskottet har, som herrarne se, emellertid afstyrkt förslaget
om fri bevispröfning och därvid anfört följande: »Vid verk ställd

granskning af föreliggande förslag, har det för utskottets
ställning till detsamma varit en omständighet af afgörande
betydelse, att förslaget utgör en utbruten del af ett förut
sammanhängande helt. Det är i sitt inre samband med de olika
delarna af detta fullständiga förslag, som de i det här före -

N:o 56. 36 Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående ris- varande innefattade bestämmelser tillkommit. Lösryckta ur detta
sa bestämmel- samband, erbjuda de ingalunda de fördelar, de såsom del af detta
S^ninq"inför'' hela skulle kunnat hafva. Bestämmer man sig, med eller utan
Tätta m. m. uppställda garantier, att införa en ny fullständig lagstiftning om
(Forts.) bevisning, då äger man ock tillfälle att så anordna denna, att de
ledande grundsatserna inom bevisningsläran komma till sin rätt.
Beträder man åter den här föreslagna vägen med partiella reformer,
blir följden, att den enhetliga synpunkten får vika, och att
med ökade detaljbestämmelser konflikter inom själfva lagstiftningen
lätteligen uppstå af en för rättssäkerheten allvarsam art. »

Jag instämmer till alla delar häri och vill ej för min del
vara med om att genom en bakport införa denna lagförändring.

Här har talats om — jag kunde dock ej fullt tydligt uppfatta
den ärade talaren från göteborgsbänken — att man t. ex. skulle
skaffa andra bevismedel än förut. I fråga om skadestånd t. ex.
skulle man ha sakkunnige — och jag vet ej, om det ens nu finnes
något hinder därför — men det är ett nytt bevismedel. Sedan
skulle man genom tvång kunna fordra framläggande af handlingar
till och med af icke parter, som skulle utgöra bevismedel. Vilja
herrarne gå in på, att man skall åläggas att förete handlingar och,
om man det ej gör, straffas med fängelse eller böter? Kan det
vara rätt? År'' det icke då bättre att hafva legal bevisprövning
af två vittnen, som styrka, huru det förhåller sig? Jag tror, att
man med de gamla bevisreglerna står på eu säkrare grund, än
om man på detta sätt söker att åstadkomma nya bevismedel.

Som herrarne veta, är jag ej ensam om denna min åsikt, utan
finnes i högsta domstolen en ledamot, hvilken yttrat sig i den
riktningen, att han anser 1734 års lag om bevisföring bättre än
hvarje annan som föreslagits. I de land, från hvilka lagen om
fri bevisföring sökt öfverföras till vårt, inträffa, enligt samma
justitieråds mening, ofta juridiska skandaler, i det oskyldiga personer
råka bli skyldigdömda. Bevisligen lära dylika feltag, enligt
samma person, ej förekommit i vårt land på de senare 100 aren.
Icke skola vi val förkasta denna vår goda lag, därför att den är
inhemsk och svensk? Jag tycker, att vi kunna få behålla något
som är svenskt, så att vi ej behöfva taga allt från utlandet. Jag
ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr af Callerholm: Jag är lifligt öfvertygad om det bil liga

och lämpliga i att nämden finge större befogenhet att deltaga
i afgörandet af målen. Jag har äfven hvarje gång, då denna
fråga under min tid varit före inom kammaren, med min röst
sökt bidraga till att befrämja detta. Men jag tycker, att det är
mycket hardt att, därför att denna min önskan ej kunnat uppfyllas,
också min lifliga önskan att få några förbättringar — så
ytterst nödvändiga förbättringar — i vissa delar af bevisningsreglerna
icke har krönts med någon framgång. Jag kan ej förstå,

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

37 N:o 56.

att dessa båda saker stå i sådant samband med hvarandra, att, därför
att den ena ej kan gå fram, den andra äfven måste stå tillbaka och
det också i sådana fall, där de båda ej hafva något omedelbart
sammanhang med hvarandra.

Reservanterna hafva påpekat, att det sedan länge förelegat
ett stort behof att erhålla erforderliga föreskrifter i ämnen, där
man nu till stor del saknar lagstiftning, och tillägga därefter:
»Det lärer icke kunna jäfvas, att saknaden af åtskilliga af de nu
ifrågasatta föreskrifterna beröfvar domstolarne årligen i en mängd
mål möjligheten att skipa verklig rättvisa.» Det är en sanning i
dessa ord, som jag under en mer än 20-årig domareverksamhet
haft tillfälle att konstatera.

Jag skall då be att få anföra ett enda litet enkelt och praktiskt
exempel. En mörk natt ha min grannes kor kommit in på
min åker. Det är alldeles ostridigt, att det är min grannes kor,
som kommit in på min åker och där åstadkommit åtskillig skada
genom trampande, betning och dylikt. Det är alldeles gifvet, att
min granne är ansvarig för denna skada. Men därför att jag först
året efteråt lyckats upptäcka, att det verkligen var min grannes
kor, som åstadkommit skadan, är det mig nu alldeles omöjligt att,
enligt de fordringar, som uppställas, åstadkomma fullt legalt bevis
i fråga om beloppet af den skada, som åstadkommits. Då säger
domstolen, enligt den nuvarande bevisningsteorin, så: »Det är visserligen
alldeles styrkt, att er grannes kreatur ha kommit in på
er åker och åstadkommit skada, men ni har icke kunnat legalt
styrka beloppet af denna skada, och följaktligen får ni ingen ersättning
därför.»

Jag frågar, synes det icke er, mina herrar, som om det skulle
varit rättvisare, i fall domstolen sagt: »Det är styrkt, att er grannes
kreatur kommit in på er åker. Ni kan visserligen icke absolut
styrka beloppet af den skada, som åstadkommits, men det är
alldeles tydligt, på grund af de omständigheter, som föreligga i
målet, och de beräkningar, som gjorts af nämndemännen, som väl
känna till hur man bör beräkna sådana saker, att ni lidit en förlust,
som minst stiger till det och det beloppet, och därför tillerkännes
er detta belopp i skadestånd.» Jag frågar, hvilkendera
af dessa båda domar är det som öfverensstämmer bäst med rättvisa
och billighet?

Jag vill bringa i kammarens minne en annan sak.

Här väcktes i kammaren under årets riksdag en motion om
statsbidrag till en person, som verkat mycket på den svenska rättens
område, i synnerhet den äldre rättens område. Denna motion
mottogs med mycken sympati i denna kammare och vann bifall
af dess flertal.

Hvad var det månne, som hos kammaren väckte dessa sympatier?
Jo, det var just det, att man insåg, att den genomgående

Angående vis
sa bestämmel
ser om bevis
ning inför
rätta m. m.
(Forts.)

N:0 56. 38

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående vis- röda tråden i hans kamp, det var striden mot formalismen och
sa bestämmel-{]et materiellt rätta måtte komma fram och bli segrande.
^ning1 inför Här har klagats så mycket öfver att vår rätt är för mycket

råtta m. m. formalistisk, och att det materiella icke kommer till sin rätt. Här
(Forts.) är uppenbarligen ett tillfälle, då man kan låta det materiella komma
till sin rätt, utan att man behöfver rubba det beståendes grundvalar
i någon måtto.

Jag vill icke längre uppehålla kammaren, utan anhåller, lika
varmt som herr Segerdahl, om bifall till reservationen.

Herrar Pettersson i Södertälje och Broek instämde häruti.

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman, mina herrar!

Jag vill blott svara den siste ärade talaren med att något beröra
det exempel han anförde. Han talade om, att hans grannes kreatur
en mörk natt kommit in på hans ägor och trampat ned och förstört
hans gröda, det vore svårt att få skadestånd för den skada,
som skett.

Men jag vill då erinra honom därom, att han ej torde ha rätt
till skadestånd, om stängslet, som var mellan hans egna och grannens
ägor, varit hans och bristfälligt.

För min del håller jag före, att, om man skulle besluta att
på detta sätt successivt antaga och genomföra den fria bevispröfningen,
komme vi till ett tillstånd, som är farligare än det närvarande.
Jag vet, att juristerna i allmänhet hafva den uppfattningen,
att större frihet borde medgifvas i fråga om bevispröfningen. Men
det finnes dock jurister, som icke hafva denna uppfattning. Jag
har t. ex. fått ett bref från en aktad jurist, som delar min åsikt.

På förfrågan af en ledamot i utskottet, riktad till utskottets
jurister, om dessa ej skulle vara villiga att, för erhållande af den
nya lagen, medgifva nämnden större inflytande, förklarade de öppet,
att de hellre, än de medgåfve nämnden denna rätt, läte förslaget
fälla. Det är således nämndens ökade inflytande man är så
rädd för.

Meningen torde vara att få uteslutande juridiskt bildade personer
in i häradsrätterna likaväl som i rådstufvurätterna.

Mig synes det dock vara bra, både för domaren och de rättssökande,
att vi ha nämndemän. Till nämndemän väljas vanligen de
bästa och samvetsgrannaste personer, som känna till folket på sin
ort och de förhållanden, under hvilka det lefver. I många fall
kunna de sålunda gifva rättens ordförande de upplysningar, som
behöfvas för att afgöra ett mål på rätt sätt. Men det synes nu,
som om man skulle vilja ha bort dem och det går nog den vägen,
förmodar jag. Det skulle dock mycket förvåna mig, om denna
kammare skulle vilja öfvergå till reservanternas ståndpunkt, utan
att betinga sig den ersättningen, att nämnden skulle få större
inflytande.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

39 N:o 56.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Harr Olsson i Stockholm: Som kammaren känner, har jag, Angående vis när

denna fråga förut varit före inom Riksdagen, anslutit mig till Mrombevisdem,
som strängt hållit på att kammaren icke skulle gå in på ning ;mpr
den fria bevispröfningens införande i vår svenska rätt, med mindre Tätta m. m.
än att domstolsorganisationen blefve en annan än den närvarande. (Forts.)
Jag anser nämligen denna icke vara så betryggande, att man i
dess händer, särskild! på landsbygden, skulle kunna lägga den
fria bevispröfningen.

Jag kan därför icke heller gå in på den förste talarens argumentering,
då, såvidt jag kunde finna af hans anförande, hans
uppfattning var, att med dessa lagförslag man skulle taga ett steg
i riktning mot den fria bevispröfningen.

Jag tror således, att kammaren fortfarande bör hålla på sin
principiella ståndpunkt och icke göra något medgifvande i riktning
mot fri bevispröfning, med mindre kammaren får genomföra den
omorganisation af underdomstolarna, som kammaren många gånger
uttalat sig för. Ty därom kunna vi väl vara öfverens, att därest
kammaren icke vidblifver denna sin principiella ståndpunkt, får
kammaren heller aldrig fram sin mening i denna sak, nämligen
eu utvidgad befogenhet åt nämnden i en annan domstolsorganisation.

Men den frågan uppställer sig då här för mig, om verkligen
dessa lagförslag innebära ett afsteg från kammarens principiella
ståndpunkt. För min del tror jag svaret på denna fråga ställer
sig olika beträffande de tre olika föreliggande, af reservanterna
förordade lagförslagen.

Jag skall då först sysselsätta mig med den nu föredragna
punkten: frågan om antagande af den föreslagna nya lydelsen af
skadeståndsbestämmelserna.

Innefattar detta lagförslag verkligen ett afsteg ifrån det förut
gällande bevispröfningssystemet? Jag tror verkligen, att detta
endast är skenbart. Tv jag förmodar, att lierrarne icke kunna
bestrida, att när det blir fråga om bestämmande af skadestånd,
kommer det i allmänhet att ställa sig så, att det blir nämnden,
som får det öfvervägande och afgörande inflytandet på bestämmande
af själfva skadeståndsbeloppet. Jag fäster uppmärksamheten
på att här i lagförslaget icke införes någon fri bevispröfning i
fråga om skadans tillvaro, utan det förutsättes, att bevispröfningen
i fråga om skadans tillvaro skall ske enligt förutvarande regler.

Hvad här stadgas är, att en friare pröfning i fråga om uppskattande
af skadans storlek skall ske i sådana fall, där man icke eljest är
i stånd att bestämma skadans storlek till siffran, till ett exakt
belopp. Jag tror nu, att vid afgörandet af denna fråga kommer
nämnden, just genom dess större praktiska erfarenhet och dess
insikter i hithörande frågor, gifvetvis att göra sitt inflytande
gällande i större utsträckning än annars är fallet. Jag tror således,
att i själfva verket inför man icke något nytt med det här
föreliggande lagförslaget, utan i praktiken blir det så, att nämnden

*!:c 56. 40

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående vis- kommer att få ett afgörande inflytande på bedömandet af skadeTer^mnhevis-
s^n^e^s storlek. Då så är förhållandet, synes man icke böra
ning inför hysa några egentliga betänkligheter mot att bifalla detta förslag
råtta m. m. angående skadestånd.

(Forts.) Hvarför jag ansluter mig till denna punkt af reservationen,

beror på den omständigheten, att, efter mitt förmenande, det finnes
en verklig lucka uti den svenska lagstiftningen beträffande skadestånd.
Det är med nuvarande lagstiftning uti de allra flesta fall,
kan jag säga, icke möjligt för eu person, som har rätt till .skadestånd,
att kunna få denna rätt sig tillerkänd, just på grund af den
lucka, som finnes, att domstolen oftast icke anser sig kunna, när
icke skadans storlek blifvit till siffran styrkt, tillerkänna skadestånd.
Detta måste erkännas vara en synnerligen stor olägenhet.
Ty det är ingen rimlig mening uti att domstolen säger, såsom
man ofta sett, att visserligen är det till fullo styrkt, att en person
lidit skada, men det är icke till fullo styrkt, huru stor denna
skada är, och därför får han ingen skadeersättning. Detta är,
säger jag ännu en gång, orimligt, och man måste erkänna, att
det är önskligt, att man söker råda bot för en sådan olägenhet.
Jag sade nyss, att man kan bedöma de här tre olika lagförslagen
olika, och jag skall, när den andra punkten föredragits, komma
till de anmärkningar mot lagförslaget om sakkunnige, som jag
skulle vilja framställa.

Hvad däremot beträffar förslaget om skyldighet att förete
handlingar inför rätta, är, enligt mitt förmenande, i detta lagförslag
icke heller fråga om något verkligt afsteg från den principiella
ståndpunkt, som kammaren har intagit. Äfven där måste jag
säga, att det förefaller mig olämpligt, att, såsom nu ofta är fallet,
man lämnar en företrädesrätt åt den part, som vill undanhålla
sanningen genom att hindra framkomsten af handlingar, som kunde
tjäna till sanningens utredande och som kunde göra det utan att
vare sig för honom eller någon annan medföra någon olägenhet.
Äfven i denna tredje punkt kan jag sålunda ansluta mig till reservanterna.

För mig ställer sig frågan om skadestånd, således den första
punkten, såsom den viktigaste i detta lagförslag. Och jag tror, att
det skulle vara synnerligen lyckligt, om kammaren i detta fall
kunde råda bot på de nu förefintliga olägenheterna, som en daglig
erfarenhet visar äro så stora, att man bör göra något för att a£-hjälpa dem.

Jag ber sålunda att i denna första punkt få yrka bifall till
reservationen.

Herr af Callerholm: Ja, herr talman, det yttrande, som
den ärade representanten för utskottet hade i anledning af det
lilla exempel, som jag tagit mig friheten att anföra, bevisar bäst,
huru grufligt litet samhällsomstörtande det nu föreliggande lag -

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

41 N:o 56.

förslaget i själ!''va verket är. Det är alldeles gifvet, att, om i Angående vis
detta exempel min granne kan visa, att hans kreatur kommit in
på min åker till följd af någon bristfällighet i mitt stängsel, ja, ning inför
då kan icke något skadestånd komma i fråga. Enligt den legala råtta m. m.
bevisteorin måste jag först styrka, att det är min granne, som är (Forts.)
vållande till att kreaturen kommit in på åkern och gjort skada,
innan frågan om skadestånd någonsin får komma upp. Där ha
vi således den legala bevisteorin kvar. Det är här blott fråga
om att uppskatta det skadestånd, som bör tillkomma mig. Och
jag ber särskild! att få tacka herr Olsson för det yttrande, han
hade därom, att det blefve hufvudsakligen nämnden, som
därvid komme att få en vidgad befogenhet. Domarne äro i allmänhet
mycket litet kompetenta att göra sådana uppskattningar,
men denna uppgift faller lämpligen inom nämndens verksamhetskrets.
Däremot är jag mycket ledsen öfver min gode vän Folke
Anderssons yttrande, då han sade, att nog får domaren alltid en
nämndeman med sig. Nej, herr Andersson, den erfarenheten har
jag icke i min hemtrakt. Om jag skulle vilja påyrka något, som
nämnden icke anser vara rätt och billigt, får jag icke en enda
nämndeman med mig.

Jag yrkar, herr talman, fortfarande bifall till reservationen

Herr Bergendahl: Herr talman! Jag har icke många ord

att tillägga till det som yttrats af dem, hvilka förordat den föreliggande
reservationen, till hvilken äfven jag vill ansluta mig.

Jag kan icke finna, att genom införandet af de bestämmelser
i vår processlagstiftning, som motionären föreslagit, den fria bevispröfningen
därmed skulle vara införd. Det är endast en paragraf
i motionärens lagförslag som något tangerar denna, nämligen
den, som afser beredande åt domstolen af större frihet vid bestämmande
af ersättning för skada, hvilken skall vara konstaterad,
men icke blifvit till sitt belopp styrkt. Detta är emellertid endast
att fastslå i civila fall hvad som nu af domstolen praktiseras i
kriminella. Ty där beräknar domstolen t. ex. ersättning för sveda
och värk, ersättning för lidande, som tillfogats annan genom ärekränkning
eller falskt åtal, ersättning för skada, som tillskyndats
annan därigenom, att om honom utsatts rykte, som för hans medborgerliga
anseende, för hans näring och fortkomst varit skadligt.

Kan domstolen utan fara få beräkna skadeersättning i dessa fall,
bör det icke vara någon fara att låta domstolen utmäta skadeersättningen
äfven i civila rättsfall.

Det har anmärkts af en ärad ledamot af lagutskottet, och det
framhålles också i lagutskottets motivering, att de ifrågasatta lagbestämmelserna
utgöra utbrutna delar af en mera fullständig lagstiftning.
Ja, detta är visserligen sant. Men dessa utbrutna
delar stå dock icke i så organiskt sammanhang med lagstiftningen
i dess helhet, att icke dessa delar kunna tagas för sig. Icke

N:a 56. 42

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående vis- heller möter något hinder för att inpassa dem just i den nuseroml>eris-
yaranc*e lagstiftningen, så att antagandet af dessa bestämmelser
ning inför innebär icke ett frångående af 1734 års lag, som den ärade lagrätta
m. m. utskottsledamoten så mycket höll på, utan endast en utvidgning
(Forts.) af bestämmelserna i denna.

De ifrågasatta bestämmelserna synas mig vara sådana, som
icke böra saknas i någon processuell lagstiftning. Och såvidt
jag vet, förekomma dylika bestämmelser i en eller annan form i
främmande länders processlagar.

Jag vill erinra om hvad här redan framhållits, att Andra
Kammaren förut i sammanhang med hela lagstiftningen på detta
område just uttalat sig för nu ifrågavarande lagbestämmelser. Och
i en skxäfvelse i år af den 11 mars, hvari begäres lagstiftningsåtgärder
för stäfjande af den illojala konkurrensen, säger Riksdagen,
att, hvad beträffar bevisningsfrågan, »målet synes kunna
vinnas äfven utan samband med den redan länge på dagordningen
stående, men allt hitintills olösta frågan om fullständigt
genomförande i vår lagstiftning af den fria bevispröfningens grundsats,
nämligen därigenom att ur det vid flera tillfällen framlagda
omfattande lagförslaget härom utbrötes och särskild! för sig infördes
bestämmelsen om befogenhet för rätten att, där ej fullständig
utredning angående skadans omfång blifvit förebragt, bestämma
skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta
eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt». Riksdagen
har alltså i sin skrifvelse i år just föreslagit att utbryta
dessa särskilda bestämmelser ur det lagförslag, på hvars antagande
man ännu får vänta.

Det har anförts ett exempel på orimligheten af det nuvarande
förhållandet. Jag tillåter mig anföra ett annat dylikt.

En handlande här hyr en handelslägenhet att tillträdas t. ex.
den 1 juni, men när han skall taga denna butikslägenhet i besittning,
så befinnes den icke vara inrättad för det ändamålet
eller disponerad på annat sätt. Han står således utan butikslägenhet,
och han lider uppenbarligen skada. Men om han söker
domstol, så kan han, då han måste ha svårt att visa beskaffenheten
och storleken af denna skada, äfventyra att få af domstolen
det svaret, att domstolen finner honom visserligen berättigad
till skadeersättning, men då han icke i någon mån gitta!
styrka storleken af den lidna skadan, så kan hans talan icke
bifallas, och så kvittas rättegångskostnaderna. Honom förefaller
detta upprörande. Han skyller på juridisk formalism. Och allmänheten,
som lär känna ett sådant domslut, kommer också att
kalla det för en benhård formalism. Det gör naturligtvis äfven
häradshöfding Fahlcrantz, och han placerar naturligtvis den klandrade
formalismen icke i lagstiftningen, utan hos själfva domstolen.

Andra Kammaren har, såsom här förut framhållits, gifvit sitt
erkännande åt det sträfvande, som denne juridiska skriftställare

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

43 N:o 56.

så ifrigt omfattat, nämligen att arbeta bort den juridiska forma- Angående vislismen.
Det är icke svårt att finna, att författaren i sin skriftstäilarverksamhet
för detta syfte gjort sig skyldig till öfverdrifter, niWJ inför
och att hans framställning innebär i åtskilliga fall ett förbiseende råtta m. m.
af rätt klara och enkla förhållanden. Men det måste dock er- (Forts.)
kännas, att han har rätt i många stycken. Han har rätt i det
kraf, han framställer, nämligen krafvel på mera rättfärdighet vid
rättsskipningen. Detta hans sträfvande har Andra Kammaren till
och med ekonomiskt värdesatt. Det skulle därför vara bra underligt,
då det nu är tillfälle att just införa denna rättfärdighetsprincip
i själfva lagen, om Andra Kammaren därvid skulle tveka;
om Andra Kammaren, som visat sig ha en öppen blick för skadan
af juridisk formalism, icke skulle vilja bana väg för den rättfärdighet
i rättsskipningen, hvars förverkligande domarne icke
minst åtrå.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre. Men
jag vill i den juridiska rättfärdighetens namn be att få yrka bifall
till den i ärendet afgifna reservationen.

Med herr Bergeudahl förenade sig herr Ljunggren.

Herr Wi kl lind: Herr talman! Såsom framgår af utskottets

betänkande, hade motionären ursprungligen framlagt ett enda helt
förslag till Jag, innefattande vissa bestämmelser om fri bevispröfning
inför rätta. Nu ha reservanterna, däribland motionären är
en, dels uteslutit en del af det ursprungligen framlagda förslaget
och dels uppdelat återstoden i fyra särskilda lagförslag. Äfven
om nu ingen egentlig anmärkning kan göras mot ett sådant förfarande,
vill det dock förefalla besynnerligt, att icke åtminstone
motionären fortfarande håller på förslaget, sådant det först blifvit
af honom framlagdt.

Förslaget är ett upprepande i vissa delar af det försök, som
af Kungl. Maj:t gjordes vid 1902 års riksdag att lösa frågan om
fri bevispröfning inför rätta, ett försök, som äfven upprepats af
enskilda motionärer vid 1903 års riksdag. Dessa försök ha emellertid
alltid strandat, beroende därpå, att man icke velat i förslagen
inrymma ökad befogenhet för nämnden, något som denna
kammare alltid har hållit på.

Nu har emellertid motionären och reservanterna förordat
antagandet af vissa utbrutna delar af förslaget om fri bevispröfning''.
Och skulle man beträda den vägen, är det sannolikt,
att man finge ett helt förslag om fri bevispröfning inför rätta,
utan att någon hänsyn tagits till yrkandet om ökad befogenhet
för nämnden.

Nu vill jag för min del icke bestrida hvad här yttrats, att
frånvaron af dessa bestämmelser kan utgöra en lucka i lagstiftningen.
Men vi, som biträdt utskottets förslag, hafva icke trott,

N:o 56. 44

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående vis- att fördelarna af att antaga dessa lösryckta bestämmelser skulle
ser om bevis-vara så stoi''a> att man icke kunde vänta, till dess ett helt lagning
inför förslag om fri bevispröfning inför rätta kan framläggas, där äfven
råtta m. m. nödig hänsyn tages till ökad befogenhet för nämnden.

(Forts.) Ett antagande af detta förslag skulle för öfrig!, i synnerhet

beträffande denna kammare, utgöra ett frånträdande af den ståndpunkt,
som kammaren förut alltid intagit i förevarande fråga.
Reservanterna, hvilka allesammans äro jurister, hafva visserligen
såsom stöd för förslaget åberopat erfarenheten rörande rättsskipningen,
hvarjämte de bland annat yttra följande: »Det synes

oss icke vara rätt att låta den gamla stämningen i Andra Kammaren
mot bevisningslagen fortfarande så spela in, att äfven
hvarje af behofvet påkallad lagstiftningsåtgärd af den mest neutrala
beskaffenhet omöjliggöres.» Ja, stämningen i Andra Kammaren
bör väl i denna fråga gälla åtminstone lika mycket som stämningen
i Första Kammaren. För min del har jag icke kunnat
inse, att någonting inträffat sedan 1902 eller 1903, då denna fråga
var före, som skulle utgöra något skäl för denna kammare att
frångå den stämning, som då gjorde sig hos densamma gällande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Mårdäng, Öberg,
Svensson i Bondön, Burman, Anderson i Hasselbol, Jansson i
Edsbäcken, Johanson i Mossebo och Erikson i Öfre Odensvi.

Härmed var öfverläggningen afslutad. Därunder hade med
afseende å förevarande paragraf yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock afslag därå och bifall i stället till det förslag,
som framställts i första punkten af den utaf herrar Lindhagen
och Segerdahl afgifna reservationen. Herr talmannen, som nu
framställde proposition å dessa yrkanden, förklarade sig anse det
sistnämnda yrkandet vara med öfvervägande ja besvaradt: men
som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren med afslag å lagutskottets hemställan
i fråga om 1 § af ifrågavarande lagförslag bifaller det förslag,
som framställts i första punkten af den utaf herrar Lindhagen
och Segerdahl afgifna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit lagutskottets hemställan.

45 N:o 58.

Onsdagen den JO Maj, e. m.

Voteringen utföll med 88 ja men 104 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Efter föredragning häruppå af 2—7 §§ uti ifrågavarande lagförslag
lämnades på begäran ordet till

Angående visna
bestämmelser
om bevisning
inför
rätta m. m.
(Forts.)

Herr And ersson i Helgesta, som anförde: Herr talman!
Jag skall be att få yrka afslag på de föredragna paragraferna och
bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag förmodar, att
kammaren kommer att afslå äfven de följande punkterna. Jag
har därför begärt ordet blott för att säga, att jag icke kan vara
med om den föreslagna nya lagen angående sakkunnige. Reservanterna
säga, mycket riktigt, att »man mycket väl kan vara anhängare
af ett af deras förslag, men finna sig mindre öfvertygad
om behöfligheten eller lämpligheten af ett annat». Jag har för min
del betänkligheter mot detta under punkt 2:o) föredragna förslag,
och det hufvudsakligen i två afseenden. Här stadgas, att rätten kan
tillkalla sakkunniga personer, och det säges i tredje paragrafen, att
> ersättningen skall utgifvas åt käranden eller, där målet är i
högre rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid
målets slut rätten finner därtill skyldig». Således är här bestämdt,
att rätten kan tillkalla en eller flere sakkunnige och genom att
tillkalla dessa sakkunnige åstadkomma utgifter, som kunna gå
till ganska betydliga belopp, under det att kostnaderna för dessa
sakkunnige i första rummet åläggas käranden, hvilket beslut skall
gå i verkställighet lika som laga kraft ägande dom, samt att dessa
kostnader i sista hand åläggas den, som tappar. Jag menar, att
det är betänkligt, att rätten har en sådan makt, att den får själf
utan parternas hörande eller medgifvande tillkalla sakkunnige till
hvilket antal och med hvilka kostnader som helst, samt likväl
ålägga parterna betala kostnaderna därför.

Vidare stadgas det i 2 §, att rätten skall förordna, »huruvida
den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande eller skall
muntligen vid rätten meddela upplysning». Äfven detta stadgande
finner jag ganska betänkligt, ty därigenom kan rätten
undandraga parterna möjligheten att fä en utredning af saken på
det sättet, att de sakkunnige få muntligen höras inför rätten.
Domstolen skulle enligt detta lagförslag kunna inskränka sig till
att endast infordra skriftligt utlåtande af de sakkunnige och således
uraktlåta att inkalla de sakkunnige till muntligt förhör. Jagtror,
att det skulle vara betänkligt, om parterna icke hade möjlighet
att få dylika sakkunnige muntligt hörda och att genom
frågor och korsfrågor få utreda vissa punkter af de sakkunniges
skriftliga utlåtanden.

Jag vill härmed hafva sagt, att jag anser, att, om ett förslag

N:o 56. 46

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående visse
bestämmelser
om bevisning
inför
rätta m. m.
(Forts.)

till lag angående bevisning genom sakkunnige skulle framdeles
komma att framläggas, det är nödigt, att man i dessa båda afseenden
vidtager förändring. Naturligtvis kan jag icke hafva något
emot, att sakkunnige af rätten tillkallas, men jag tror, att man
icke utan vidare kan ålägga parterna att betala dessa kostnader,
huru stora de än månde vara.

Ur dessa synpunkter ber jag att få yrka afslag å reservationen
i förevarande punkt.

Herr Lindhagen: Den siste talaren ansåg det vara själfklart
att kammaren, när den afslagit föregående punkt, också
skulle komma att afslå de två efterföljande. Ja, det är möjligt
att så blir förhållandet, men för min del kan jag icke annat än
på det lifligaste beklaga de beslut, som kammaren i så fall skulle
fatta. Enligt min uppfattning ser det ut, som om en del af kammaren
fattats af ett slags stämning emot all förändring i lagstiftningen
på bevisningens område i rättegångsbalken. Det har
också i öfverensstämmelse härmed från herr Wiklunds sida framhållits,
att frågan här gäller utbrytande af en del af »lagen om
fri bevispröfning». Men — och detta kan icke nog ofta upprepas
— det är alls icke fråga om något sådant, utan om att utbryta
vissa neutrala delar af »lagen om bevisning». I de föreslagna
stadgan dena om bevisning ingingo vissa punkter, som
rörde den fria bevispröfningen, på samma gång som där funnos
en del punkter, som alls icke angingo denna. Det är om dessa
sista punkter som här är fråga. Vi domare, som varit med i
åtskilliga år, hafva så ofta funnit, hurusom det är upprörande,
att dessa luckor i lagen ofta förbjuda oss att skipa verklig rättvisa.
Och jag tror icke, att kammaren bereder de rättssökande
någon fördel med att på detta sätt undandraga domstolarna i
många fäll all möjlighet att kunna skipa rätt. Det ser ut, som
om en hel generation måste do ut först, innan man kan få någon
ändring ens i dessa neutrala punkter af bevisningsreglerna och
därigenom ett medel för vinnande af verklig rättvisa.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den föredragna
punkten.

Häruti instämde herr Zetterstrand.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen i öfverensstämmelse med de yrkanden, som därunder
framkommit, proposition dels på bifall till utskottets hemställan
med afseende på förevarande paragrafer, dels ock på afslag å
berörda hemställan och bifall i stället till det förslag, som framställts
i andra punkten af den utaf herrar Lindhagen och Segerdahl
afgifna reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Emeller -

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

47 N:o 56.

tid begärde herr Zetterstrand votering, hvilken ock företogs enligt Angående visen
nu uppsatt och behörigen justerad voteringsproposition, så ^^embevislydande:
ning inför

råtta m. m.

Den, som vill, att kammaren med afseende å 2—7 §§ af (Forts.)
ifrågavarande lagförslag bifaller lagutskottets hemställan, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit det förslag, som framställts i andra punkten af
den utaf herrar Lindhagen och Segerdahl afgifna reservationen.

Omröstningen utvisade 111 ja mot 59 nej, hvadan således
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

I fråga därefter om 9—15 §§ yttrade

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman! Jag anhåller att

få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det är ju
alldeles fåfängt att tala i saken, men jag vill i alla fall säga
några ord. Först och främst står detta tredje lagförslag icke i
ringaste sammanhang med de båda föregående. För det andra
vill jag nämna något om hvad saken egentligen gäller och vill
då upprepa ett rättsfall, som just åberopades i Första Kammaren
och som alldeles klarligen ådagalägger hvad saken gäller. Det
var en handelstvist emellan en engelsk köpman och eu svensk,
och det var tydligt ådagalagdt, att den engelska firman hade fordran
hos den svenska, men beloppet kunde man icke få klart.
Då var förhållandet, att deras affärer förmedlades af en tredje
firma och i den firmans handelsböcker funnos fullständigt angifna
alla deras rättsförhållanden på ömse sidor. Då begärdes af käranden,
som uppenbarligen hade rätt, att denna firma, som var mellanhand,
skulle uppvisa sin handelsbok, som omhandlade mellanhafvandet;
och hade den boken kommit fram, hade alla deras
mellanhafvanden kommit till synes. Det nekades därför, att det
icke i svensk rätt var föreskrifvet. Då begärdes vittnesförhör
med chefen för firman, och han kom upp, afiade vittneseden och
berättade mycket sanningsenligt, om den saken vet jag ingenting
och kan för närvarande icke säga något därom. Och han kunde

ti:o 58. 4S

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Angående vis- icke åläggas att taga fram böckerna. Och därför nödgades käranden,
Ter om“-som både alldeles rätt, att förlora käromål^.
ning inför Nu vill jag såga, att i dessa tider, när man talar om juristeriet
råtta m. m. och formalismen, må ingen undra på att man tycker det är under(Forts.
) ligt, att lagreformer motarbetas, som gå ut på att få fram den
materiella rätten. Och det är icke fullt juste att säga, att de
svenska domarne äro formalistiska, när det just är ifrån domarehåll
som det påpekas, att denna sak bör fram för det rättas skull.

Sedan jag sagt detta och därmed motiverat vikten utaf att
detta lagförslag antages, vill jag på samma gång förklara, att jag
icke gör något yrkande, och det med anledning däraf, att de
följande lagförslagen hänga ihop med det andra och det tredje,
och då vi icke tagit det andra, kunna vi väl icke heller antaga
detta. Men att det är mycket starka skäl, som tala för detta
lagförslag, är likväl säkert.

Jag gör, herr talman, icke något yrkande.

Herr Lindhagen: Herr talman! Med anledning af hvad

herr Zetterstrand yttrat skall jag däremot be att åtminstone få
framställa ett yrkande om bifall till punkten, ty de två följande
lagförslagen hänga icke så ihop med det föregående, som herr
Zetterstrand trodde, och detta på skäl som det nu torde vara
öfverflödigt att anföra. Jag vill således framställa yrkande om
bifall till detta synnerligen viktiga lagförslag, genom hvars antagande
parter också i en mängd fall skulle kunna erhålla sin rätt,
hvilket de icke kunna få nu. Det är icke värdt att hädanefter
tala om domarnes formalism i domstolen, då man vägrar dem de
alldeles oundgängliga medlen för att skipa verklig rättvisa.

HerrWidén: Herr talman, mina herrar! Jag har icke förut
uttalat mig i fråga om de här föreliggande lagförslagen, och ursprungligen
icke heller tänkt att göra det i afton. Det är ju så,
att jag för min del icke sitter i någon domstol, som skulle få
tillämpa dessa lagar, utan, som herrarna veta, tillhör jag en administrativ
myndighet. Men hvad särskildt beträffar den nu föredragna
delen af lagförslaget, har jag trott det vara skäl att lägga
kammaren på hjärtat att taga detta. Såvidt jag förstår, äro de
olika förslagen ganska fristående från hvarandra. Men detta är
särskildt förhållandet med detta förslag. Detsamma har icke heller
den allra ringaste betydelse för den sak, som Andra Kammaren
velat vindicera, nämligen frågan om ökadt inflytande åt nämnden.
Vill kammaren ha fram den frågan, är kammaren lika
mycket i tillfälle att få det, äfven om den nu skulle taga den
föredragna punkten, såvidt jag kan förstå. Och hvad beträffar
detta lagförslags sammanhang med de båda följande, finna vi, att
det ena af dessa handlar om ändring af lagen om handräckning
åt utländsk domstol — det kan ju vara jämförelsevis likgiltigt,

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

49 N;o 56.

huru det kan komma att gå med detta förslag. Det sista förslå- -Angående visset
åter handlar om ändring i förordningen angående handels-sa bestammelböcker
och handelsräkningar — äfven detta är ju alldeles fristå- n.;ng ^njör
ende. Jag kan således icke finna något hinder, att det nu före- råtta m. m.
dragna lagförslaget särskildt för sig antages; och framför allt är (Forts.)
min öfvertygelse den, att, äfven om man vill fullt respektera
Andra Kammarens ståndpunkt i denna angelägenhet — och det
vill jag för min del göra — så kan man i allt fäll antaga denna
lag. Detta lagförslag rör för visso en högst viktig sak i afseende
på att få fram sanningen i en rättegång, nämligen skyldighet att
förete skriftlig handling, som länder till upplysning i målet; hvar
och en, som haft litet med rättegångar att göra, skall säkerligen
inse gagnet af att hafva en sådan lag som denna.

Jag skall be att få instämma i yrkandet om bifall till reservationen
i denna del.

Herr Jansson i Djursätra: Ja, herr talman, vore det endast
fråga om att ålägga part att förete handlingar i målet, skulle jag
för min del icke hafva någonting att invända emot det nu föreliggande
lagförslaget. Men det stannar icke vid part, kärande
eller svarande, utan detta förslag innehåller äfven, att annan person,
som icke är part i målet, skulle kunna vid vite åläggas att
förete handlingar som höra honom till. Sådant är väl efter svensk
sedvana alldeles orimligt, och jag vill för min del icke vara med
om att införa i vår rätt, att personer, som icke hafva med saken
att göra, skulle kunna tvingas att förete handlingar, som äro deras
egen egendom.

Jag skall sålunda be att få yrka bifall till utskottets förslag
och afsteg på. reservationen i denna del.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! I det exempel,
jag nyss anförde om tvisten emellan den engelska och den
svenska firman, innehades, som herrarne märkte, handlingarna af
en tredje firma som mellanhand. Denna firma var hvarken kärande
eller svarande, men den hade den handelsbok, som måste
fram, för att rättvisan i krafvet skulle kunna ådagaläggas. Nu
kunde man icke framtvinga denna bok, och det var därför den
engelska firman icke fick sin rätt. Det är just det man vill lagstadga,
att en person, som icke är kärande eller svarande i ett
dylikt fall, skulle, när det gäller dessa parters mellanhafvande,
förete handlingarna.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman, mina herrar! Jag
skall blott be att få hänvisa till 3 §, andra momentet i lagen.

Där står det: »Skall någon, som ej är part, förete handling, varde
vite honom förelagdt».

Andra Kammarens Prot. 1905. N:o 56.

4

N:o 56. 50

Angående vissa
bestämmelser
om bevisning
inför
rätta m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Denna bestämmelse skulle ju gälla icke blott för engelsmän,
utan framför allt för svenska medborgare.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
framställda propositioner i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan.

Härefter föredrogos de vid ifrågavarande motion fogade förslagen
till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar och till lag om ändrad
lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning
åt utländsk domstol; och lämnades därvid på begäran ordet till

Herr Lindhagen, som anförde: Herr talman! Med anledning af
de beslut, som fattats uti de föregående punkterna, skall jag vid
denna punkt be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman! Jag skall be

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan herr talmannen
gifvit proposition å det beträffande nu ifrågavarande lagförslag
framställda yrkandet blef utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

Efter föredragning slutligen af återstående delar af förevarande
motion yttrade

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman! Jag skall be

att få yrka bifall äfven i detta afseende till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan i fråga om nu
förevarande delar af motionen bifölls.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan förklarades besvarad
genom de af kammaren fattade, här ofvan omförmälda besluten.

§ io.

Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 66, angående arfvode åt den tjänsteman, som hos lagutskottet
anställts att biträda vid handläggningen af Kungl. Maj:ts
propositioner, n:o 27, med förslag till lag om köp och byte af lös
egendom, lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, lag om ändring
i vissa delar af 9 kap. handelsbalken och lag om ändrad lydelse af
38 § utsökningslagen, samt n:o 73, med förslag till lag om särskild
sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling af
handelsmål;

n:o 67, med föranledande af skiljaktiga beslut i fråga om

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

51 N:o 56.

lagutskottets utlåtande n:o 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad lydelse af vissa delar af värnpliktslagen;
och

n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
löneregleringar för prästerskapet i föreslagna nya församlingar i
Stockholm.

§ 11-

Vidare förelåg till afgörande Andra Kammarens fjärde till- Ang.planmäsfälliga
utskotts utlåtande, n:o 29, om skrifvelse till Kungl. Maj:t bärande
angående iakttagande af planmässighet vid infordrande af yttrande yttrande från
från ämbetsmyndigheter m. fl. ämbetsmyn Uti

en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 208, hvar
öfver infordrats kammarens fjärde tillfälliga utskotts yttrande, hade
herr H. Hedlund hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder
för lämplig planmässighet med yttrandens infordrande, samt särskild!
att bestämd tid måtte föresättas ämbetsmyndigheter såväl
som kommunala myndigheter, enskilda inrättningar, föreningar
m. m., inom hvilken de hade att afgifva infordrade utlåtanden,
de senare, där så ske kunde, vid äfventyr att ärendet eljest utan
deras hörande afgjordes.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af

Herr Hedlund, som anförde: Herr talman! Jag skulle knappt
nänts att säga något om detta ämne, i fäll icke, enligt herr talmannens
benägna upplysning, det stora omfattande lagförslaget,
som står nästefter på dagordningen, skulle stå öfver till följande
plenum. Men nu vill jag yttra i all korthet några ord.

Jag hade önskat i första rummet åtgärder för att åstadkomma
större taktfasthet och fortfärdighet med afseende på ärendenas
beredning i ämbetsverken, och min tanke var i det afseendet, att
det skulle föreläggas såsom allmän regel tid, hvarinom yttranden
från de underordnade myndigheterna skulle vara afgifna. De af
kammarens ledamöter, som gjort sig besväret att ögna igenom
den redogörelse, som jag gifvit för åtskilliga ärendens behandling,
skola upptäcka, huru ämbetsverken legat på handlingar, om hvilka
de fått i uppdrag att afgifva yttranden, i tre, fem, ja ända till sju
år utan annan synlig anledning än att ärendena kommit djupt i
högen och blifvit bortglömda. Detta skulle afhjälpas genom en
sådan anordning, enligt hvilken ämbetsverken skulle få sig viss
tid förelagd. Skulle sedan befinnas, att ett ämbetsverk af någon
anledning icke hunne med att afgifva yttrande inom förelagd tid,
finge ämbetsverket afgifva förklaring häröfver och sedan få sig ny
tid förelagd.

N:o 56. 52

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Ang.planmäs- Denna sak har särskild betydelse för de många ansökningar
signet vid in- från kommuner och enskilda, som inkomma till Kung!. Maj:t an^gående
koncessioner o. d. I den redogörelse för åtskilliga ären^(knbetsmyn-1
dens behandling, som jag lämnat, finnas också angifna åtskilliga
digheter m. fl. fall af denna art. Vidare har jag ett annat exempel. Ett enskildt
(Forts.) företag, det var en enskild järnväg, hade fått ett för sig ogynnsamt
beslut af en underordnad myndighet. Järnvägens styrelse
hade goda skäl att tro, att, om den ginge vidare, ett för järnvägen
gynnsammare besked skulle erhållas, men visste, att man då utsatte
sig för ett hälft års dröjsmål, och under denna tid skulle
banan gå förlustig en hel sommars trafikinkomster, och därför
brydde man sig icke om att gå vidare, utan nöjde sig med det
ogynnsamma besked, som man fått.

Ju flera ansökningar, som i detta elektricitetens tidehvarf
inkomma till Kung!. Maj:t, desto angelägnare är det att få dessa
ärenden raskt expedierade. Vi veta, att för närvarande, om
Riksdagen skräfvel- till Kungl. Maj:t i ett obetydligt ärende t. ex.
en fattigvårdsfråga, så är det första Kungl. Maj: t gör att remittera
ut frågan till alla vederbörande myndigheter, särskildt till alla
Kungl. Majrts befallningshafvande utan undantag. Följden häraf
blir med hänsyn till den stora mängden af ärenden, som allt melodi
mer tilltager, att dessa underordnade myndigheters tid alldeles
onaturligt upptages med att skrifva yttranden i än den ena
än i den andra frågan och hindras från att sköta sina egentliga
göromål. Jag vill säga, att detta är en tung och mekanisk form
för handläggning af ärendena, och vi behöfva en mera målmedveten
sådan. Vi komma en gång därhän, att dröjsmålet med ärendenas
behandling blir så stort och olidligt, att Kungl. Maj:t måste
komma fram till Riksdagen och begära förstärkta arbetskrafter.
Då må emellertid Riksdagen komma i håg, att det också finnes
ett annat medel att åstadkomma större fortfärdighet, och det är
att införa en händigare och ändamålsenligare handläggning af
ärendena, så att Kungl. Maj:t efter omständigheterna kan höra
flere eller färre af myndigheterna, tillkalla sakkunniga, hvilkas
yttranden mycket väl i en massa mål kunna ersätta ämbetsverkens,
hvilka ju allt för väl i det ena eller andra ärendet
kunna sakna sakkunskap. Särskildt är det väl ändamålslöst att
i hvarje fall höra alla 24 länsstyrelserna jämte öfverståthållareämbetet
i Stockholm. Till förmån för den uppfattningen, att alla
myndigheterna skola höras, kan ju visserligen anföras, att om
Kungl. Maj:t infordrade yttrande från än den ena än den andra
myndigheten, men icke från alla, det då kunde hända, att just
den ämbetsmyndighet, som har något af vikt att meddela, icke
finge komma fram med detta. Nå, detta kan ju mycket enkelt
förebyggas på det sätt, att ärendet delgifves samtliga myndigheter,
men yttrande infordras endast af vissa. För öfrigt skola
vi väl komma i håg, att det nuvarande systemet faller på sin

53 N:o 56.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

egen orimlighet. Om vi nämligen tänka oss. att vi lefde i ett Ang.planmåsmera
utsträckt land, där det funnes t. ex. 50 länsstyrelser, skulle *af

då Kungl. Maj:t för att åstadkomma en opartisk och fullständig yttrande från
utredning af ärendena infordra yttranden från alla 50 läns- ämbetsmynstyrelserna?
Det går gifvetvis icke. _ _ digheter m. fl.

Det är, som sagdt, nödvändigt, att någon ändring vidtages i (Forts.)
denna sak. Förr eller senare får Kungl. Maj:t besluta sig för
det ena eller det andra, antingen att införa en mera rationell
behandling af ärendena eller också att gå in till Riksdagen med
begäran om ökning af arbetskrafterna. Det är den förra vägen,
som jag för min del anser vara den ändamålsenligaste af de två,
och därför skall jag, i trots däraf, att jag har ett enhälligt utskott
emot mig, be att få yrka bifall till min motion.

Häruti instämde herr Wawrinsky i Saltsjöbaden.

Herr Bergendahl: Herr talman, mina herrar! Såsom af

motionen synes och såsom ock framgått af motionärens yttrande,
afser han med sin motion att vinna ett snabbare afgörande af
departementsärendena i allmänhet. I detta afseende har utskottet
gifvit honom sitt fulla erkännande, men utskottet har icke trott
att detta syfte skulle kunna vinnas genom ett bifall till motionärens
hemställan. Han har inskränkt sig till att fordra, att utlåtanden
ifrån underordnade myndigheter skola infordras i annan ordning
än nu vanligen sker. Han har bland annat sagt, att det vore
lämpligt, att ärendena, innan de hänvisas till myndigheterna för
utlåtandes afgifvande, borde underkastas en förberedande utredning;
men om vi granska den redogörelse, han bifogat sin motion,
synes det, att så i många fall redan nu sker. På sid. 18 inhämtas,
att när Riksdagen begärde särskild stadga angående hafsfiske!,
uppdrogs omedelbart åt en kommitté af sakkunnige att
utarbeta förslag i nämnda afseende, och när Riksdagen begärde
utredning angående fiskarebefolkningens i Göteborgs och Bohus
län bostadsförhållanden, vände sig regeringen genast till Konungens
befallningshafvande med begäran, att Konungens befallningshafvande
måtte föreslå, huru utredningen lämpligast skulle ske, hvarefter
åt tre sakkunniga personer uppdrogs att biträda vid utredningen.
Den åberopade redogörelsen visar, att äfven i många
andra fall en förberedande utredning gått före myndigheternas
utlåtanden, och har således iakttagits just hvad motionären förordat.

I andra fall åter kan det vara lämpligast att skicka ärendet direkt
till myndigheterna. Jag vill såsom exempel härpå med stöd af
motionärens redogörelse erinra om Riksdagens år 1899 gjorda
framställning om en stadsplanelag. I detta fall hade det uppenbarligen
icke varit lämpligt, att någon utredning på förhand skett.

Kungl. Maj:t gjorde i stället så, att Riksdagens skrifvelse remitterades
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som hade att höra

N:o 56. 54

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

Ang.planmäs- magistrater och byggnadsnämnder, hvilka hade att yttra sig öfver
vighet vid in-i hvad män civilrättsliga bestämmelser uti ifrågakomna afseendet
yttrande frän kunde vara erforderliga och i hvilken riktning behofvet däraf
ämbetsmyn- särskildt visat sig. Sedan dessa utlåtanden inkommit, tillsattes en
digheter m. fl. kommitté, som på grundvalen af det material, som sålunda in(Forts.
) samlats, uppsatte ett förslag till stadsplanelag. Detta förslagremitterades
sedan till de underordnade myndigheterna som granskat
förslaget, och nu är kommittén tillsammans för att med anledning
af gjorda anmärkningar vidtaga de ändringar, som kunna anses
vara behöfliga. Här var det således icke lämpligt, att en förberedande
utredning hade föranstaltats, innan ärendet remitterades
till myndigheterna.

Utskottet har fördenskull ansett, att det får i hvarje särskildt
fall afgöras, hvilket sätt att gå till väga som är det lämpligaste,
antingen att anordna en förberedande utredning eller att remittera
ärendet direkt till myndigheterna för att samla material till en
blifvande utredning.

Vidare har motionären förordat, att ett färre antal myndigheter
skulle höras än nu vanligen sker. Häremot har utskottet
sagt att vid sådant förhållande det kunde inträffa, att just den
myndighet blefve förbigången, som på grund af särskild erfarenhet
skulle kunnat lämna de bästa upplysningarne, och motionären
kan väl icke förneka, att denna erinran är befogad. Äfven om
motionären skulle hafva rätt däri, att allt för många myndigheter
pläga höras rörande en och samma fråga, tror jag dock, att det
är omöjligt att på förhand uppställa några regler för, huru man
i detta fäll skall förfara.

Slutligen har motionären förordat, att när yttrande infordras
från en myndighet, skall fastställas eu viss tid, då ärendet skall
återkomma till departementet. Men motionären medgifver, att
departementscheferna börjat i allt flere fall förelägga bestämd tid
för utlåtandes afgifvande, och utskottet har också funnit, att sådant
skett i de fall, där man ansett det vara lämpligt. Men det förekommer
ofta ärenden af den beskaffenhet, att det icke är möjligt
att förelägga viss tid för ärendets återkomst till departementet.
För att ådagalägga detta, går jag till motionärens redogörelse på
sid. 13, däri han omnämner, att 1895 års Riksdag begärde utarbetande
och framläggande af förslag till lärlingslag, hvilket ärende
sedermera under en följd af år behandlats af handtverksföreningar,
arbetareföreningar med flera korporationer. En fråga af dylik
omfattning kräfver för sin utredning en tid, som icke kan på
förhand bestämmas. Sålunda måste äfven i detta afseende för
hvarje särskildt ärende afgöras, huru därmed lämpligast må förfaras.
Motionären har gjort ansatser att införa frågan på ett
vidare fält, där hans undersökningar kanske varit mera fruktbringande.
Hade motionären genom att upptaga särskilda ärenden
kunnat visa att vid dessa ärendens behandling förelegat grundfel,

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

55 M:o 56.

då både Riksdagen kunnat säga: ja, här föreligger ett grundfel, Ang.planmäsoch
därför måste rättelse ske. Men en sådan utredning har icke vid inåstadkommits.
Motionären slutar sin framställning med att hem- yttrande från
ställa, att yttrandena borde infordras på ett mera planmässigt sätt ämbetsmynoch
särskildt att viss tid för yttrandes afgifvande borde fast- digheter m. f(.
ställas, men såsom af det föregående synes, begär motionären (Forts.)
hvad man redan nu iakttager i den mån man finner det vara
lämpligt. En sådan framställning, som motionären föreslår, vore
ju egentligen att gifva anvisning på huru departementscheferna
borde skrifva remissresolutionerna. Men det kan väl icke vara
lämpligt. Kunde genom en sådan skrifvelse någon rättelse åstadkommas
i öfverklagade afseendet, så hade väl utskottet velat vara
med om detta; det uttalas ju af utskottet, att det alldeles instämmer
i motionens syfte.

På dessa grunder och med anledning af hvad som särskildt
finnes utveckladt i utskottets utlåtande ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Sjöberg, Carlsson i Norra
Smedstorp, Jönsson i Färeköp och Pettersson i Tjärsta.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Biesért, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det
beslut, som Andra Kammaren i dag har fattat med anledning af
bevillningsutskottets betänkande n:o 24, rörande exporttull å järnmalm,
finner jag för min del vara förhastadt och, om det skulle
blifva Riksdagens beslut, komma att leda till följder, som vi nu
icke kunna öfverskåda.

Jag anhåller därför, herr talman, att mot detta kammarens
beslut få afgifva min reservation.

I denna reservation förenade sig herrar Emthén, Hammarström,
Hansson, af Callerliolm, Broström, Segerdahl, K. G.

Karlsson i Göteborg, Moll, Wallenberg, friherre Bonde, CarlheimGyllensköld,
Hedlund, Wijk, Palme, Ekman, von Krusenstjerna,

Theodor Nordström och Brodin.

§ 13-

Justerades protokollsutdrag.

N:o 56. 56

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 122, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse af Länna—Norrtälje järnväg;

n:o 128, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ökning af lånefonden för rederinäringens understödjande;

n:o 124, i anledning af väckt motion om bildande af en fond
för lån till kommuner i och för byggande af folkskolehus in. m.;

n:o 125, angående öfverlämnande af det gamla riksdagshuset
och riksgäldskontorets hus till Kungl Maj:ts förvaltning;

n:o 126, angående ökadt biträde vid Riksdagens bibliotek;

n:o 127, angående pension till maskinisten vid Riksdagens
hus K. G. O. Nilsson;

n:o 128, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående
upplåtande till arméförvaltningen af förra posthuset vid Rödbotorget
samt försäljning af fastigheten n:o 1 i kvarteret Memnon
i Stockholm;

n:o 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag af visst
område af kronohemmanet Mörby n:o 1 i Stockholms län;

n:o 130, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af lägenheter från kungsgården 4:7S mantal Kungsberg
med underlydande i Södermanlands län;

n:o 131, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
nytt öfningsfält för arméns i Stockholm eller dess närhet förlagda
trupper samt försäljning af två områden af Norra Djurgården;

n:o 182, med anledning af kamrarnas återremiss å en punkt
i statsutskottets utlåtande n:o 10, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel;

n:o 133, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra hufvudtiteln gjorda framställning om höjning af
afiöningen till två amanuenser i nedre justitierevisionen ;

n:o 134, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till aflidne sjömannen N. J. Selanders sterbhusdelägare
för förlust genom f. d. vicekonsuln O. N. Nicholsons förskingring
af Selanders kvarlåtenskap;

n:o 135, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffning af åtskilliga persedlar, tillhörande den personliga fältutrustningen
;

57 N:o 56.

Onsdagen den 10 Maj, e. m.

n;o 136. i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ny verkstadsbyggnad in. m. för fyrverkslaboratoriet vid Karlskrona
varf;

n:o 137, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inlösen af åtskilliga officers- och underofficerskårer tillhöriga
byggnader å mötesplatser m. m.; och

n:o 138, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättandet å Norrlandskusten af en replipunkt
för flottan; samt

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 30, angående en skrifvelse till Kungl. Maj:t beträffande
lokaltåg till större fabriksstäder; och „

n:o 31, i anledning af väckt motion rörande utjämning åt
kommunernas fattigvårdsbörda.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. F. Trapp under den 15 maj och
» L. Eriksson i Bäck under 2 dagar fr. o. m. den 11 maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,12 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 86.

5