RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1905:23
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1905. Andra Kammaren. N:o 23.
Onsdagen den 15 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I
Till
afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
Punhten 1, angående landtbruksinstitutet vid Ultuna samt Angående
landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. landtbrulcs
imtituten
vid
I den till Riksdagen den 14 januari 1905 aflåtna proposi- Ul*“na och
tionen angående statsverkets tillstånd och behof hade Kungl. narp''
Maj:t under nionde hufvudtiteln i punkterna 1 och 2 föreslagit
Riksdagen att, med godkännande af de i statsrådsprotokollet för
jordbruksärenden samma dag intagna förslagen till stater för
landtbruksinstitutet vid Ultuna samt för landtbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp äfvensom af de i statsrådsprotokollet föreslagna
villkor och förbehåll för åtnjutande af de i samma stater
upptagna löneförmåner,
dels höja det under anslagstiteln »undervisningsanstalter för
jordbruk och landtmannanäringar» uppförda anslag till landtbruksinstitutet
vid Ultuna från 51,000 kronor till 59,000 kronor,
eller med 8,000 kronor;
dels och höja det under samma anslagstitel uppförda anslag
till landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp från 65,000 kronor
till 75,000 kronor, eller med 10,000 kronor.
I särskilda anmärkningar till ofvanomförmälda stater hade
Kungl. Maj:t föreslagit, att rektor och öfriga lektorer samt adjunkterna
vid landtbruksinstitutet vid Ultuna äfvensom rektor
och öfriga lektorer vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
jämväl skulle åtnjuta fri bostad.
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 23.
1
N:o 23. 2
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående
Imdtbrulcsinstituten
vid
Ultima och
Alnarp.
(Ports.)
Utskottet hemställde,
a) att Riksdagen måtte godkänna
dels följande stat för landtbruksinstitutet vid Ultuna:
Aflöning: 1 rektor, arfvode............ 1 lektor ........................ 5 lektorer ..................... 1 adjunkt ..................... 1 adjunkt ..................... Extra lärare, arfvoden...... 1 bibliotekarie ............... | Lön | Tjänst- görings- penningar | Summa |
| ||
2,600 13,000 2,000 2,000 | — | 1,400 7.000 1.000 | — | 2,000 4.000 3.000 300 |
| \ Efter fem år kan af-I löningen höjas med 1500 kronor, efter tio 1500 kronor, efter fem-ton år med ytter-'' ligare 500 kronor och |
Aflöning summa kronor ... | — | — | — |
| 34,550 24,460 |
|
Summa kronor |
| — | — |— | 69,000 | — |
Anm. 1. Så länge rektor och öfriga lektorer samt adjunkterna åtnjuta
fri bostad, afdrages å lönen 500 kronor årligen.
Anm. 2. Af hvart och ett af lektorernas och adjunkternas ålderstillägg
räknas 350 kronor tillhöra lönen och 150 kronor tjänstgöringspenningarna.
dels följande stat för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp:
Aflöning: | Lön | Tjänst- görings- penningar | Summa |
| ||
2,600 15,600 | — | 1.400 8.400 | — | 2,000 4,000 24,000 11,700 300 | — | \ Efter fem år kan af-vlöningen höjas med |
| ||||||
| ||||||
Extra lärare, arfvoden...... 1 bibliotekarie ............... | ||||||
Aflöning summa kronor ... | — | — | — | — | 42.000 5,000 28.000 | — |
Till institutets öfriga utgifter | ||||||
Summa kronor| — | — | — | — | 75,000 | — |
Anm. 1. Så länge rektor och öfriga lektorer åtnjuta fri bostad, afdrages å
lönen 500 kronor årligen.
Anm. 2. Af hvart och ett af lektorernas ålderstillägg räknas 350 kronor
tillhöra lönen och 150 kronor tjänstgöringspenningarna,
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
3 N:o 23.
dels ock vissa i utlåtandet angifna villkor och förbehåll för Angående
åtnjutande af de i staterna för instituten upptagna löneförmå- . landtbruksJ
l r o instituten vid
nerna, Ultima och
b) att Riksdagen måtte höja det under anslagstiteln »under- Alnarp.
visningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar» uppförda (Ports.)
anslag till landtbruksinstitutet vid Ultuna från 51,000 kronor
med 4,000 kronor till 55,000 kronor; samt
c) att Riksdagen måtte höja det under samma anslagstitel
uppförda anslag till landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
från 65,000 kronor med 6,500 kronor till 71,500 kronor.
Vid denna punkt hade fogats reservationer:
af herrar H. P. P. Tamm och Starbäclc, hvilka ansett att
utskottet bort hemställa,
a) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, måtte
godkänna
dels följande stat för landtbruksinstitutet vid Ultuna:
Summa kronor 59,000: —
Anm. 1. Rektor och öfriga lektorer samt adjunkterna åtnjuta
jämväl fri bostad.
Anm. 2. — —--— —-----—---
dels följande stat för landtbruks- och mejeriinstitutet vid
Alnarp:
Summa kronor 75,000: —
Anm. 1. Rektor och öfriga lektorer åtnjuta jämväl fri bostad.
Anm. 2. — — —----------— ■—----
dels ock följande villkor:
femte lönegraden 160 kronor.
b) att Riksdagen måtte höja det under anslagstiteln »undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar» uppförda
anslag till landtbruksinstitutet vid Ultuna från 51,000 kronor
med 8,000 kronor till 59,000 kronor; samt
c) att Riksdagen måtte höja det under samma anslagstitel
uppförda anslag till landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
från 65,000 kronor med 10,000 kronor till 75,000 kronor;
samt af herr A. G. L. Pilling, hvilken ansett att utskottet
bort hemställa,
a) att Riksdagen måtte godkänna
dels följande stat för landtbruksinstitutet vid Ultuna:
Summa kronor 59,000:
N:o 23. 4
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående
landtbruksinstituten
vid
Ultima och
Älnarp.
Anm. 1. Så länge-------— 250 kronor årligen.
Anm. 2. — —---''■—• — —-----—--
dels följande stat för landtbruks- och mejeriinstitntet vid
Alnarp:
(Ports.)
Summa kronor 75,000: —
Anm. 1. Så länge — -----— — — 250 kronor årligen.
dels och följande villkor:
femte lönegraden 160 kronor.
b) att Riksdagen måtte höja det under anslagstiteln »undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar» uppförda
anslag till landtbruksinstitutet vid Ultuna från 51,000 kronor
med 6,000 kronor till 57,000 kronor, samt
c) att Riksdagen måtte höja det under samma anslagstitel
uppförda anslag till landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
från 65,000 kronor med 8,250 kronor till 73,250 kronor.
Sedan utskottets hemställan i mom. a) blifvit uppläst, lämnades
på begäran ordet till
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg:
Herr talman, mina herrar! Oaktadt jag känner mig djupt tacksam
öfver det välvilliga sätt, på hvilket statsutskottet i år behandlat
den 9:de hufvudtiteln, så nödgas jag likväl vid föredragningen
af den första punkten i utskottets betänkande inlägga
en gensaga mot det slut, hvartill statsutskottet där kommit.
Och jag gör det på den grund, att det ligger mig varmt om
hjärtat, att våra landtbruksinstitut, där våra blifvande landtbrukslärare,
våra konsulenter och landtbruksingenjörer skola erhålla
sin utbildning, må kunna åt sig förvärfva så framstående lärarekrafter
som möjligt och icke vara nödsakade att söka sådana
bland dem, som af en eller annan orsak icke kunnat vinna befordran
vid våra allmänna läroverk.
Då Ultuna landtbruksinstitut år 1892 reorganiserades, fastslogs
den principen, att lärarelönerna där skulle sättas i öfverensstämmelse
med motsvarande löner vid de allmänna läroverken.
Men Riksdagen ansåg, att, då lärarne vid institutet finge förmånen
af fri bostad, det fjärde elementarlärarne beviljade ålderstillägget
skulle bortfalla, hvilket ålderstillägg då utgjorde 250
kronor. Således: förmånen af fri bostad uppskattades då af
Riksdagen till 250 kronor. Då reorganisationen af Alnarps landtbruksinstitut
tio år därefter ägde rum, fastställdes samma löneprincip.
Då Riksdagen förlidet år vidtagit en sådan genomgripande
förändring rörande lönerna vid de allmänna läroverken, är det
alldeles gifvet, att Kungl. Maj:t till denna Riksdag skulle komma
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
5 N:o 23.
med förslag till omorganisation jämväl af lönevillkoren för lärarne Angående
vid de båda landtbruksinstituten. Och med den erfarenhet, som . landtb-uksvunnits
under de gångna 13 åren, har Kungl. Maj:t ansett, attUltuna od?
om likställighet skulle åvägabringas mellan lärarne vid instituten AXnarp. ''
och lärarne vid de allmänna läroverken, borde dessa förstnämnda (Forts.)
lärare tillerkännas förmånen af fri bostad utan minskning i lön.
Statsutskottet har varit af eu annan åsikt och föreslagit, att, i
händelse af fri bostad, 500 kronor å lönen årligen skulle afdragas.
Det är visserligen sant, att hyrorna vuxit betydligt på dessa
13 år.. Men det förefaller mig väl mycket, att hyrorna skulle
ha stigit med 100 procent, så att en bostad, som för 13 år sedan
var värd 250 kronor, nu skulle vara värd 500 kronor. Med afseende
på de bostäder, som exempelvis adjunkterna vid Ultuna
landtbruksinstitut få nöja sig med, kan jag försäkra, att dessa
bostäder i den dag, som är, icke äro värda 250 kronor.
Jag sade nyss, att för att likställighet skulle uppkomma
mellan lärarne vid landtbruksinstituten och lärarne vid de allmänna
läroverken, behöfde verkligen de förra åtnjuta förmånen
af fri bostad utan afdrag å lönen. Vi skola taga i betraktande,
att lärarne vid läroverken i städerna, de större städerna åtminstone,
åtnjuta af dessa städer särskild hyresersättning. De ha också
tillfälle till ganska betydande biförtjänst genom lektioner och
dylikt, hvilket lärare vid instituten äro helt och hållet uteslutna
ifrån. Dessutom blifva lefnadskostnaderna för lärarne vid de
båda landtbruksinstituten betydligt högre än för lärarne i städerna.
De förra ha icke tillfälle att vid instituten köpa annat
än möjligtvis mejeriprodukter, under det att andra lifsförnödenheter
måste hämtas från städerna, hvarigenom en ej oväsentlig
stegring i prisen uppkommer.
För de lärare, som hafva barn i skolåldern, blir äfven tvånget
att vara bosatta på landet förenadt med ganska dryga utgifter
— detta gäller i synnerhet för Ultunalärarne — i det bostad för
barnen måste hyras i Uppsala, då afståndet mellan Ultuna och
Uppsala är alltför stort för att dagligen sända barnen till
nämnda stad.
Vi få också taga i betraktande, att de elever, som skola
undervisas vid landtbruksinstituten, äro sådana, som redan lämnat
de allmänna läroverken och i de flesta fall aflagt studentexamen.
Man måste därför ställa ganska stora fordringar på de lärare,
som ha att besörja undervisningen vid våra landtbruksinstitut,
och genom högre aflöning söka dit förvärfva så framstående
krafter som möjligt.
Under sådana förhållanden tror jag det vara rättvist och
klokt att bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Och då jag sett, att både
i denna och i Första Kammaren reservanter finnas mot statsutskottets
betänkande, hoppas jag, att yrkande om bifall till
X:o 23. 6
Onsdagen den 16 Mars, e. m.
Angående
landtbruksinstituten
vid
Ultima och
Alnarp.
(Forts.)
Kung! Maj:ts proposition äfven inom denna kammare må komma
att framställas.
Herr vice talmannen: Herr talman! Det har framhållits
ej mindre af styrelserna vid de båda landtbruksinstituten än
äfven af landbruksstyrelsen, och denna uppfattning har delats af
herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet, att
lärarne vid våra landtbruksinstitut borde i aflöningsafseende vara
fullt likställda med lärarne vid de allmänna läroverken. Jag
tror icke, att statsutskottet har inlagt någon sorts gensaga mot
denna uppfattning, utan i stället fastmera understrukit den, väl
inseende, att, sedan lönerna så väsentligt höjdes sistlidet år för
lärarne vid de allmänna läroverken, och då kompetensvillkoren
för lärarne vid landtbruksinstituten äro desamma som för lärarne
vid de allmänna läroverken, man icke länge kunde påräkna, att
lärarekrafterna vid landtbruksinstituten skulle tagas i anspråk
för billigare pris än hvad förhållandet är beträffande lärarne vid
de allmänna läroverken. Men hvad som utgör skillnaden mellan,
å ena sidan, den mening, som uttalats såväl af styrelserna förde
båda landtbruksinstituten som ock af herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet, och, å andra sidan, utskottets
uppfattning är det, att utskottet har svårt att uppskatta bostadsförmånerna
för lärarne vid instituten till mindre än 500 kronor,
hvilka nu äro ifrågasatta att afdragas på deras lön, i händelse
af bostadsförmån.
Det har sagts, att den väsentligaste olägenheten för lärarne
vid landtbruksinstituten skulle vara den, att de i vissa fall skulle
behöfva hålla sina barn i skolorna i städerna. När man nu gör
en jämförelse mellan lärarne vid landtbruksinstituten och lärarne
vid de allmänna läroverken beträffande kostnaderna för barnens
skolgång, kan man ju säga, att det blir en olikhet till förmån
för lärarne vid de högre allmänna läroverken, men icke beträffande
lärarne vid de lägre allmänna läroverken. Därest de sistnämnda
vilja, att deras barn skola fortsätta sina studier, är det
också för dem nödvändigt att skicka barnen till annan plats än
där de själfva bo.
Nu hörde jag till min förundran, att herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet förmenade, att förmånen af
fria bostäder icke skulle vara värd hvad här ifrågasatts. Jag
törs icke med bestämdhet säga, att han sade, att denna förmån
vid Ultuna näppeligen skulle kunna vara värd 250 kronor om
året, men jag tyckte att hans ord folio så. Jag känner icke så
noga till de vid Ultuna anställde lärarnes bostäder, enär det är
mer än 30 år sedan jag var där. Men hvad beträffar de bostäder,
som åtnjutas af lärarne vid Alnarps landtbruksinstitut,
så må man gärna säga, att de äro sådana, att det icke är mycket
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
7 N:o 23.
folk i vårt land, som bo så väl eller bättre än hvad dessa lärare
göra.
Det skulle således här, så att säga, hänga på, om bostaden
skulle vara värd dessa 500 kronor, som man ifrågasätter att afdraga
på den förhöjda lönen. Men jag tror för min del, att
man kan säga, att bostadsförmånen skulle vara värd detta belopp,
ty med bostaden följer väl trädgård och planteringsland, och det
är väl icke värdelöst.
Stadsborna vilja ju betala något och uppoffra något för att
få bo på landet. Skall man då här få särskildt betaldt för att
man bor på landet.
En annan omständighet, som synes mig väl värd att beakta
i detta fall, är, att här komma lärarne i fråga i åtnjutande icke
allenast af en väsentlig löneförbättring, utan äfven af en annan
förmån. Ty äfven med afdrag för bostaden få de en löneförbättring
på 1,000 kronor årligen, men därtill kommer, att
denna förbättring af lönevillkoren medför i sinom tid för dem
en förhöjning i pensionen. Detta är kanske icke tillräckligt
beaktadt, att döma af uttalanden ifrån landtbruksstyrelsen och
styrelserna för de båda instituten. Jag tror alltså, att, när man
tar äfven denna sistnämnda omständighet i beaktande, man
mycket lugnt och med full tillfredsställelse kan vara med om
att godkänna statsutskottets förslag, hvartill jag, herr talman,
yrkar bifall.
Angående
landtbruksinstituten
vid
Ultima och
Alnarp.
(Forts.)
Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Det var 1891
som frågan om nyreglering af lönerna för lärarne vid särskildt
Ultuna landtbruksinstitut förra gången var före. Då förekom
i statsutskottets utlåtande ett yttrande af följande lydelse, nämligen,
att styrelsen vid Ultuna landtbruksinstitut hemställt, »att
institutets ordinarie lärare måtte i fråga om lön, ålderstillägg
och pension städse vara likställda med lärare i samma grad vid
allmänna läroverken. För de ordinarie lärarne samt kamreraren
hade därjämte föreslagits förmånen af fri bostad».
Mot detta yttrande af styrelsen vid Ultuna landtbruksinstitut
farin sig hvarken statsutskottet eller Riksdagen föranlåtna att
göra någon erinran. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
vid det lilla ordet »städse», ty det har naturligtvis icke kommit
dit för ro skull, utan det har kommit dit därför att man redan
då hade klart för sig, att det icke kunde dröja så länge, innan
elementarläroverkslärarnes löner blefvo reglerade. Samtidigt fästes
uppmärksamheten vid att åt vissa skulle fri bostad förbehållas.
Nu säger statsutskottet i sitt föreliggande betänkande, att
lönerna för lärarne vid landtbruksinstituten böra regleras efter
förebilden af elementarlärarnes löner, och jag kan heller icke
neka till att det förslag, som statsutskottet här framlagt, är
uppgjordt efter den förebilden, men med den väsentliga skillnad,
N:o 23. 8
Onsdagen den 16 Mars, e. m.
Angående som af herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet pålandtbruks-
Yisa(Jeg,
''uitunaocli diet galler således tydligen först att se till, huru det kan
Alnarp. vara beställd! med dessa bostäder, om hvilka redan talats. Då
(Ports.) vill jag till att börja med framhålla, att nog är det märkvärdigt,
om det nu är sant, att bostäderna vid Alnarp äro alldeles utomordentliga,
och om det å andra sidan är sant, att åtskilliga bostäder
vid Ultuna äro underhaltiga, att då öfver en bank för
alla lärare skulle afdragas 500 kronor, huru de än ha det beställd!
i bostadsafseende. Huru är det då med dessa bostäder
vid Ultuna landtbruksinstitut?
Jag har haft tillfälle att bese åtminstone en bostadslägenhet
där, hvilken är afsedd för en af lärarne ■— han är lektor -—,
och jag är alldeles öfvertygad om, att ingen kan värdera hyran
för den lektorsbostaden till 500 kronor, och detta fastän den ju
är belägen på landet. Och de bostäder, hvilka tilldelats ett par
af adjunkterna, hafva redan på 1860-talet blifvit utdömda, ja,
så utdömda, att till och med en provinsialläkare förklarat en af
dessa lägenheter synnerligen olämplig såsom bostad för människor.
Jag förmodar, mina herrar, att vi hafva rättighet anse
den ena uppgiften lika så god som den andra. Kan det då
vara rimligt, detta, att för alla bostäder, huru de än må vara
beskaffade, afdraga 500 kronor? — Detta om bostadsförhållandena.
Men nu kommer härvidlag också en annan synpunkt i fråga.
År det verkligen Riksdagens mening, att regleringen af de nu
ifrågavarande personernas löneförhållanden skall ske efter förebilden
af lärarelönerna vid de allmänna läroverken, så har man
väl också rättighet att jämföra löneförmånerna för det ena slaget
af lärare med löneförmånerna för det andra. Och då vågar jag
påstå, att om någon väl kvalificerad lärare kan välja mellan att
söka plats som lektor eller adjunkt vid Ultuna institut ■— för
att nu hålla mig till denna anstalt, hvars förhållanden jag
känner — och att söka sig plats såsom lärare vid ett statens
elementarläroverk, så skall han säkerligen söka platsen vid det
senare. Det ligger i detta en ganska farlig konsekvens, som jag
skall be att få något närmare beröra. Man säger naturligtvis —
och det ligger ju nära till hands att anse ett sådant påstående
riktigt — att dessa nu ifrågavarande lärare skola, därför att de
äro bosatta på landet, därmed utan vidare få en massa förmåner,
såsom billigare pris å åtskilliga förnödenheter, vedbrand och
dylikt. Ja, med afseende på vedbrand vet jag, att det allmänt
tros, det dessa lärare hafva fri vedbrand; men detta är icke sant.
Jag har vidare hört påstås, att hvar och en af dessa lärare skulle
hafva sin särskilda trädgård, hvilket icke heller är med verkliga
förhållandet öfverensstämmande. De enda förnödenheter, hvilka
de — något, som jag för öfrigt tror blef omnämndt äfven från
statsrådsbänken — kunna få för billigare pris än i staden, är en
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
9 N:o 23.
del mejeriprodukter, framför allt mjölk. Men för öfrigt måste Angående
de från staden hämta de för hushållet erforderliga förnöden-. landtbruksheterna.
Detta synes nu mången icke vara förenadt med något Ultuna och
vidare besvär. Man antager naturligtvis det, att från ett landt- Alnarp.
bruksinstitut, som ju har åtskilliga hästar på stall, jämt och (Ports.)
ständigt gå skjutsar till staden, och dem få ju lärarne begagna
sig af utan den ringaste betalning. Så är emellertid icke förhållandet,
åtminstone vid Ultuna. Därifrån går en gång i veckan
till Uppsala s. k. stadsbud, och med detta skall då från staden
hämtas allt hvad som behöfves för hushållet. Man kan väl lätteligen
förstå, att detta icke blir detsamma som om husmodern
eller »vederbörande» själf gått till torget och uppköpt de produkter
eller förnödenheter, hvilka de funnit lämpligast. Man
har då heller icke någon möjlighet att köpa till de bästa priser,
utan uppköpen bli alltid fördyrade, då det ju är en mellanhand,
som skall sköta om desamma. — Det kan nu synas, som om
detta vore en ren bagatell. Man kan säga: detta går ju lätt an
att påstå, och för öfrigt kan det väl icke inverka så synnerligen
mycket. Men hvar och en, som har litet reda på lifsmedelsprisernas
variationer på torgplatserna i våra städer, förstår nog,
att man just genom dessa variationer lätt kan få hushållskontot
fördyradt till och med med 500 kronor. — Jag vill icke tala om
det förhållandet, att sjukdom ju lätt kan utbryta inom en familj,
men jag vill blott nämna ett enda exempel härutinnan. Jag
vet, att vid ett tillfälle en lärare vid Ultuna måste endast för
läkareskjuts betala trettio kronor, en utgift som ju icke kommer
i fråga för en uti stad bosatt elementarläroverkslärare.
Jag skulle emellertid, mina herrar, väl kunna bortse från
alla dessa olägenheter, hvilka nog mången af kammarens ledamöter
torde tillmäta största vikten, när det gäller att afgöra den
föreliggande frågan, — jag skulle nog, upprepar jag, kunna
bortse från detta och finna mig i utskottets förslag, om icke en
annan synpunkt härvidlag vore för mig absolut bestämmande,
en synpunkt som för öfrigt redan har blifvit berörd af herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet. Jag kommer här
in på en jämförelse mellan lärarne vid dessa landtbruksinstitut
och elementarläroverkslärarne, hvilken jag anser vara alldeles
gifvet af en mycket stor betydelse. Jag måste nämligen säga
det, att, huru man än ser på denna fråga och framför allt om man
ser på den från synpunkten af det värde, som undervisningen vid
våra landtbruksinstitut bör tillmätas, dessa instituts lärare måste
anses böra utgå från kompetentare håll än lärarne vid våra
elementarläroverk. Och detta är af flera skäl naturligt. Först
och främst af det redan från statsrådsbänken anförda skälet, att
eleverna vid dessa landtbruksinstitut vanligtvis — till mera än
50 procent — utgöras af redan approberade studenter. Ofta
tillkomma till denna elevkår filosofie doktorer, ja, till och med
N:o 23. 10
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående docenter, hvilka vilja vid institutet genomgå en kurs för att få
. betyg på, att de äga rättighet att söka och erhålla lärareplatser
^Ultima och på åtskilliga håll, där ett sådant instituts betyg är en nödvändig
Alnarp. kompetensfordran. Vidare — om vi fortsätta jämförelsen emellan
(Forts.) elementarläroverkens och landtbruksinstitutens lärare — är det
ju alldeles klart, att vi elementarläroverkslärare, som lämnat
universitetsstudierna bakom oss, visserligen såsom andra lärare
hafva skyldighet att, så långt förmåga och krafter räcka till,
följa med vår vetenskaps utveckling; men vi kunna hämta denna
vetenskaps allra nyaste utslag från populärt skrifna, jämförelsevis
billiga böcker, hvilka det icke är någon som helst konst att
förskaffa sig, de kunna utan alltför kännbara ekonomiska uppoffringar
skaffas från stadens bokhandel. Hur är då förhållandet
härvid med lärarna vid landtbruksinstituten? Hvari ligger i
själfva verket betydelsen af den undervisning, som där skall
bibringas en elevkår, så beskaffad som nyss antydts? Den
ligger väl däri, att dessa elever bibringas en så fullständig uppfattning
som möjligt af jordbruksvetenskapens viktigaste framsteg,
hvilka de sedan kunna omsätta i det praktiska lifvet. Har
man en sådan syn på dessa saker, så förefaller det mig högst
besynnerligt, att herr vice talmannen verkligen vill jämföra
lärarne vid dessa institut med lärarne vid våra lägre allmänna
läroverk. Skall det blifva någon som helst ränta på de pengar,
som staten beviljar åt våra landtbruksinstitut, så synes det mig
vara alldeles nödvändigt, att lärareplatserna vid dessa institut
blifva besatta med de kompetentaste personer, som lämna universiteten.
Det är, mina herrar, icke ett blott talesätt, det är
icke alls någon fras, utan det är verkligen sant, att landtbruksinstituten
icke kunna jämföras med våra realskolor eller
lägre läroverk eller ens med våra vanliga elementarläroverk,
utan de böra jämföras med våra högskolor. Jag har själ! en
gång sökt en lärareplats vid Ultuna landtbruksinstitut, nämligen
lektorstjänsten i botanik, zoologi och trädgårdsskötsel, och
jag har därför någon uppfattning om hvilka kraf denna plats
anses ställa på sin innehafvare. Denna plats kräfver icke af
sin innehafvare blott det, att han skall lära landtbrukseleverna
några hundratal latinska namn på växter och djur, utan det
är någonting helt annat, som det är fråga om. Det gäller
nämligen för innehafvaren af denna viktiga lektorstjänst att
känna till djurens anatomi, att känna till djurens sjukdomar,
delvis åtminstone, och särskildt de sjukdomar, som bero på
parasiter. Och framför allt gäller det för honom, i hans egenskap
af lärare i botanik, icke att, såsom jag nyss sade, kunna
några latinska namn på växter, men att äga förmåga att gifva
eleverna en inblick i växternas lif och den kamp de hafva att
uthärda emot alla sina fiender, såsom rost och sotsvamp och
skadeinsekter. Tro herrarne verkligen, att i en tid sådan som
11 N:o 23.
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
den närvarande, utmärkt af ett så kolossalt rastlöst arbete icke
minst på dessa naturvetenskapens områden, det skulle för en instituten vid
person, som icke äger den allra största kompetens, den allra jjnxma och
bästa förmåga, vara möjligt att ens något så när följa med ut- Alnarp.
vecklingen på detta oerhörda område, om han icke samtidigt (Forts.)
hade åtminstone något så när ekonomiskt lugn? — För öfrigt,
om vi härvidlag skola, såsom man ju ofta brukar göra, anställa
en jämförelse med hithörande förhållanden i våra grannländer,
såsom Danmark och Tyskland, särskildt det senare landet, så
skola vi verkligen finna, att dessa landtbruksinstitut eller med
dem jämförliga läroverk — det finns nämligen många former
af dessa — alls icke äro jämställda med något som motsvarar
våra elementarläroverk, utan de hafva kommit upp i en mycket
högre ställning. Jag får verligen, herr talman, tillåta mig uttrycka
min stora förvåning däröfver, att de representanter för
statsutskottet, hvilka —- det kan man väl med skäl tycka —
borde stå såsom varma försvarare för dessa lärareplatser, hvilkas
innehafvare äga att bibringa kunskaper åt dem, som sedermera
såsom konsulenter eller inspektörer skola på alla möjliga platser
förkofra dessa vårt lands stora, viktiga, ekonomiska förhållanden,
— att, säger jag, dessa statsutskottsledamöter icke vilja erkänna
nödvändigheten af att åt dessa lärare lämnas så pass stor lön,
att dessa, utan ekonomiska bekymmer och utan att behöfva
splittra sina krafter på småförvärf, såsom genom utgifvandet af
populära uppsatser och af en del här eller där användbara läroböcker,
kunna erhålla hvad de för sitt uppehälle nödvändigt behöfva.
Vore det icke riktigare att tillse, det dessa lärare, trots
deras kolossala arbetsbörda, kunde blifva i tillfälle att odeladt
egna sig åt det värf, som de fått på sin lott?
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.
Häruti instämde friherre De Geer och herr Hjärne.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Den siste talaren
yttrade ganska förebrående ord mot statsutskottet, därför att det
icke ville se denna fråga såsom han såg den, nämligen så, att
man borde tillgodose lärarne vid landtbruksinstituten på ett
sådant sätt, att de kunde sköta sina viktiga värf i institutens
tjänst. Hvad denna fråga angår( tror jag för min del, att statsutskottet
verkligen har sett den från den synpunkten och att det
således varit utskottets mening, att de för de här ifrågavarande
lärarne nu föreslagna lönerna skulle blifva tillräckliga för icke
allenast deras existens, utan äfven så stora, att lärarne icke
skulle behöfva lida några näringsbekymmer vare sig i det ena
eller andra afseendet.
Den ärade talaren, som själf deltagit i utskottets behandling
N:o 23. 12
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående af denna fråga, har ju sett uti såväl Kungl. Maj:ts förslag som
instituten vidäfven utskottets utlåtande, att de här föreslagna lönerna äro beUltuna
och tydligt högre än de löner, som förut utgått till dessa lärare.
Alnarp. Deras lönevilkor ställa sig i närvarande stund sålunda: lön 2,000
(Ports.) kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, 3 ålderstillägg ä
500 kronor hvardera tillsammans 1,500 kronor, alltså sammanlagdt
4,500 kronor, och enligt det nu föreliggande förslaget skulle
slutlönen, lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg, kunna
uppgå till 6,000 kronor, men på denna lön skulle då, som här
förut har nämnts, afdragas 500 kronor för hyra af bostad. Det
synes mig verkligen, som om detta hyresafdrag skulle vara ganska
lågt beräknadt och icke alls, som den ärade talaren påstod, högt.
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nämnde
visst, att när lönerna senast reglerades för landtbruksinstitutens
lärarepersonal, sattes bostadshyran icke högre än till 250 kronor.
Jag ber att i det hänseende få anmärka, att nämnda lönereglering
ägde rum för 13 å 14 år sedan, och i betraktande af att
allting har stigit i pris sedan dess, undrar jag, om icke en bostad,
som då värderades till 250 kronor, nu kan anses vara värd
500 kronor. Såsom herrarne veta, påstår sig en stationskarl
behöfva betala 250 kronor om icke mer för sin borstad, och då
vore det väl besynnerligt, om icke en sådan lektorsbostad, hvarom
här är fråga, skulle vara värd 500 kronor. En telefonfröken
t. ex. får ju betala 250 kronor för sin bostad, och hur stor lön
hon har, det veta herrarne lika väl som jag. Om det också icke
medför fördelar i allt att bo på landet, så har det alltid några
fördelar med sig. Sålunda kan man på landet få icke allenast
tvätt, utan äfven slakt verkställd bättre och billigare, än hvad
fallet är i en stad, där sådant blir betydligt dyrare.
Det har sagts här, att det skulle vara förenadt med svårigheter
för dessa lärare att hafva sina barn i städerna, men jag
ber att i det afseende! få säga, att det måtte väl icke vara alla
lärare, som hafva barn, som gå i skolan. Alltså kan icke detta
förhållande gälla alla lärare.
Den siste talaren nämnde äfven något om de svårigheter,
som skulle finnas för dessa lärare vid landtbruksinstituten att
kunna få läkare till sig. Han berättade en historia om en sådan
lärare, som hade sjuknat och tillkallat läkare och enbart för
skjutsen fått betala 30 kronor. Ja, det är ju möjligt, men jag
undrar ändå, om man kan säga, att detta har någon tillämpning
hvad Alnarp beträffar. Där har man ju järnvägståg, som gå
hvarje halftimma, så att där äro ju kommunikationerna goda.
Tack vare dessa kommunikationer kunna ju äfven barnen från
landtbruksinstitutet resa in till skolan i staden och sedan hem
igen för att intaga sina måltider, och detta kunna de göra utan
någon större kostnad, då afståndet mellan institutet, där de bo,
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
13 N:o *23.
och staden är litet och man alltid kan använda s. k. familjebilj
etter.
Att beräkna 500 kronor för hyra och bostad i detta fall,
det är väl icke så afskräckande, då man vet, att lektorerna i
städerna, särskildt i universitetsstäderna, måste betala, enligt hvad
jag hört, 800 kronor för en våning. Alltså skulle lärarne vid
landtbruksinstituten på den grund, att de bo på landet, tjäna
300 kronor. Vidare kan man ju säga, att dessa lärare vid landtbruksinstituten
icke behöfva hyra sig några sommarställen, ty
sommarställen hafva de ju alltid i sina vanliga bostäder ute vid
instituten, och på det sättet hafva de ytterligare besparat omkring
300 kronor. Det finnes alltså äfven skäl, som tala för att bo på
landet. Det gifves icke heller där så många tillfällen att förstöra
penningar på vare sig det ena eller andra; där lefver man i
frid och lugn, medan det i staden återigen är oroligt. Jag tror
således, att fördelarne ändå komma på deras sida, som bo på
landet, synnerligast när de hafva så nära till staden, som här
är fallet.
Hur man än ser denna fråga, tror jag, att om man jämför
lärarne vid landtbruksinstituten med lärarne vid elementarläroverken,
ställer det sig fördelaktigare för de förra än för de
senare, och det är fördenskull, herr talman, som jag yrkar
bifall till utskottets nu förevarande hemställan.
Angående
landtbruksinstituten
vid
Ultima och
Alnarp.
(Forts.)
Herr Hellström: Herr talman, mina herrar 1 Efter det utredande
och öfvertygande anförande, som lektor Starbäck hållit
i denna fråga, skulle jag ha kunnat inskränka mig till att instämma
med honom, men jag har ansett, att jag ändock borde
begära ordet och yttra mig i frågan, då jag under en tid af
fyra år varit lärare vid Ultuna landtbruksinstitut och således
har varit i tillfälle att på nära håll taga del af de förhållanden,
som här beröras.
Jag kan då först till alla delar bekräfta de sakuppgifter
beträffande Ultuna landtbruksinstitut, som blifvit lämnade af
herr Starbäck. Jag anser i likhet med honom, att det vore
lyckligt, ifall Andra Kammaren ville bifalla Kungl. Maj:ts förslag
i denna punkt, så att sålunda lärarne vid landtbruksinstituten
utom de löneförmåner, som i öfrigt tillförsäkras dem, äfven
kunde erhålla fri bostad. Jag tror, att vi böra fatta ett sådant
beslut, icke för dessa lärares egen skull, ty — som herr vice
talmannen här framhöll — är ju den löneförbättring, som nu
ifrågasättes för dessa lärare, så pass afsevärd, att skulle man
endast fästa sig vid den sidan af saken, må man verkligen medgifva,
att lärarne böra vara glada och tacksamma — hvilket jag
är öfvertygad om, att de också skola blifva ■— öfver den löneförbättring,
som de nu få med anledning af det beslut, som
vid förlidet års riksdag fattades angående löneförbättring för en
N:o 23. 14
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående annan grupp af lärare, utan hvarför jag anser, att ett dylikt
. landtbruks- p,eslut nu här bör fattas, är den stora nytta för just den högre
* Ultuna och Dndtbruksundervisningen, som detta skulle medföra.
Alnarp. Det störa flertalet af kammarens ledamöter äro ju landt
gods.
) brukare, och man torde väl därför kunna få förutsätta, att hos
dem åtminstone skall finnas ett lifligt intresse för sådana åtgärder,
som kunna vara ägnade att på ett eller annat sätt höja det
svenska jordbruket. Tager man nu hänsyn därtill, att vid landtbruksinstituten
utbildas våra landtbruksingenjörer, jordbrukskonsulenter,
lärare och instruktörer i jordbrukets skilda grenar,
vidare lärarne vid våra landtbruksskolor och landtmannaskolor,
föreståndare och assistenter vid försöksanstalterna, för att nu
icke tala om inspektörer och förvaltare vid de större egendomarne,
torde man väl icke kunna förneka, att det äfven för
det svenska jordbrukets utveckling i dess helhet är af stor betydelse,
om den högsta undervisningen, som vi ha på detta område,
blir skött på ett så framstående sätt som möjligt.
Allting är ju relativt. De förmåner, som här erbjudas
lärarne vid landtbruksinstituten, äro ju i och för sig synnerligen
goda, men man måste härvidlag naturligtvis göra, som herr
Starbäck också gjorde, en jämförelse mellan dessa lärare och
den andra grupp af tjänstemän, som äro med dem likställda.
Det är visserligen en för Riksdagen ganska obehaglig situation,
detta, att det ena året beviljar man en löneförhöjning och sedan
riskerar man, att det andra året kommer begäran om löneförhöjning
för eu annan grupp af tjänstemän. Detta kan visserligen
vara obehagligt, men det är nu en gång så, och man vinner
ingenting med att dölja det, utan man måste i de flesta fall
taga konsekvenserna, och det anser jag, att vi böra göra äfven
i detta fall.
Skola vi hafva utsikt till, att då lärareplatser vid våra landtbruksinstitut
blifva lediga, vi verkligen skola kunna få framstående
och dugande personer på dessa, för det svenska jordbrukets
utveckling så betydelsefulla platser, är det min personliga
öfvertygelse, att vi nödvändigt måste ordna det så, att dessa
platser medföra någon liten fördel framför lärarebefattningarna
vid de allmänna läroverken. Det har ju redan af jordbruksministern
här framhållits och sedan äfven af herr Starbäck
understrukits, att den undervisning, som meddelas vid våra
landtbruksinstitut, omfattar ett högre stadium än undervisningen
vid de allmänna läroverken. Riksdagen har dessutom anvisat
särskilda medel för stipendiater vid dessa landtbruksinstitut.
Där äro sålunda årligen anställda stipendiater, som under vederbörande
lärares ledning skola göra undersökningar inom ett visst
område. Men därför blir det också nödvändigt för lärarne att
vid sidan af sin undervisande verksamhet bedrifva studier och
undersökningar, hvar och en inom sitt ämne. För att detta
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
16 N:o 23.
återigen skall kunna ske med framgång och så, att svenska jord- Angående
bruket kan hafva någon fördel af det, är det nödvändigt att. åmdibruksdessa
lärare ia en speciel! utbildning. De fiesta åt dem ha uituna oc/t
också utöfver sina akademiska studier och öfriga studier, som Alnarp.
de gjort, måst underkasta sig en dylik speciell utbildning. Då (Forts.)
jag blef lärare vid Uituna landtbruksinstitut, var jag filosofie
doktor, hade gått igenom landtbruksinstitutet och var agronom,
men icke förty blef det nödvändigt, att staten beviljade mig
ett anslag för att jag skulle kunna resa utomlands och studera
mejerihandtering — jag var nämligen lärare där i kemi, bakteriologi
och mejerihandtering. Detta ämne, mejerihandtering, är
ju af den allra största vikt för det svenska jordbruket, och då det
gäller sådana ämnen, duger det naturligtvis icke att taga en
person, som har samma kompetens, som fordras för en lärarebefattning
vid ett allmänt läroverk, och sätta honom som målsman
för ett så viktigt undervisningsämne. Dessutom hafva
dessa . lärare vissa olägenheter framför lärarne vid de allmänna
läroverken så till vida, att de äro afskurna från möjligheterna
till transport eller, om icke afskurna, ha de åtminstone icke
stora möjligheter till transport och befordran till andra läroverk.
Om det är en person vid ett allmänt läroverk, som icke trifs
på platsen, så söker han sig helt enkelt till en annan del af
riket. Har man t. ex. kommit upp till Luleå eller Haparanda
och vantrifs där på grund af det dåliga klimatet eller dylikt,
så söker man sig ner till Skåne eller någon annan del af Sverige,
där det kan vara behagligare att vistas. Men för de lärare,
som utbilda sig på detta område, finnes icke denna möjlighet,
ty vi ha ju endast två landtbruksinstitut, under det att vi ha
en hel del högre allmänna läroverk. Jag anser därför, att hvar
och en, som är intresserad af det svenska jordbrukets utveckling,
måste säga sig, att det blir nödvändigt, om vi skola kunna vara
säkra på, att äfven i framtiden få verkligt framstående personer
på dessa platser, att man bereder dem, icke, såsom både Kungl.
Maj:t i sin motivering och utskottet omnämnt, samma förmåner
som lärarne vid de allmänna läroverken, utan man måste bereda
dem något litet extra därutöfver. Och därvidlag tycker jag det
icke vore obilligt, ifall detta extra skulle utgöras af fri bostad.
Både herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet och
herr Starbäck ha här yttrat sig beträffande storleken af denna
förmån. Jag vill icke påstå, att det icke är en förmån, och jag
vill icke heller påstå, att denna förmån skulle alldeles uppvägas
af olägenheterna af att skicka barnen in till skolan o. s. v.;
på grund af den personliga erfarenhet jag har, erkänner jag
villigt, att det verkligen är en afsevärd förmån att få denna
fria bostad. Men den förmånen tycker jag, att det ej är mer
än rätt och billigt att dessa lärare erhålla. Vi se ju huru den
högre landtbruksundervisningen omhuldas i våra grannländer.
N:o 23. 16
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående Hvad Danmark t. ex. beträffar, äro lärarne vid landbohöilandtbruks-
sk0len jämställda med universitetsprofessorer, och jag tror, att
r,lJJltuna och ^var och en> som känner till jordbruksförhållandena och landtAlnarp.
bruksundervisningen såväl i Danmark som i vårt land, skall få
(Forts.) ganska svårt att komma med det påståendet, att danskarna i
detta afseendet gjort sig skyldiga till något olämpligt slöseri.
Då jag sålunda är öfvertygad om, att det i längden kommer
att gagna det svenska jordbrukets utveckling, ifall Riksdagen
bifaller det förslag, som här föreligger ifrån Kungl. Maj:t, och
då jag betraktar detta förslag såsom baseradt på en verkligt
klok sparsamhet, ber jag, herr talman, att få yrka afslag på
utskottets framställning och bifall till den af herrar Tamm och
Starbäck afgifna reservationen.
Herr Nyländer: Herr talman! Den omständigheten, att
sistlidet års riksdag beslöt omreglera och förbättra lönerna för
lärarne vid de allmänna läroverken, har, såsom synes, utgjort
egentliga anledningen till förevarande framställning om förhöjning
af lönerna för lärarne vid våra landtbruksinstitut. Utskottet
har också för sin del funnit det fullt berättigadt, att en omreglering
här sker, och att dessa lärares löner bringas så långt sig
göra låter i öfverensstämmelse med läroverkslärarnes löneförhållanden.
Hittills har också en viss jämställighet i aflöningsförmånerna
ägt rum. Lönerna hafva, såsom herrarne känna till, utgått i
lägsta lönegraden med 3,000 kronor till lektor och 2,000 kronor
till adjunkt. Men beträffande ålderstilläggen har rådt en väsentlig
olikhet, i det lärarne vid våra läroverk haft fyra ålderstillägg,
då däremot lärarne vid landtbruksinstituten endast kommit i åtnjutande
af tre ålderstillägg, och detta på den grund att, såsom
landtbruksstyrelsen här framhållit, dessa lärare dessutom åtnjuta
förmånen af fri bostad, hvilken fördel ansetts motsvara det fjärde
ålderstillägget å 500 kronor. Det är sålunda, mina herrar, ingalunda
någon ny princip, som statsutskottet här velat införa, då
det beräknat, att ett afdrag å 500 kronor borde göras för hyra,
utan det har endast varit utskottets mening att vidblifva nu gällande
bestämmelser, det vill säga att dessa 500 kronor skulle till
lärarne utgå in natura genom beredande åt dem af fri bostad.
Enligt den lönereglering, som förra Riksdagen beslöt med
afseende å lärarna vid rikets elementarläroverk, uppgår lönen
för en lektor i högsta lönegraden till 6,000 kronor och för en
adjunkt till 5,000 kronor. Om Kungl. Maj:ts nu föreliggande
förslag skulle oförändradt bifallas, skulle lönerna för lärarne vid
landtbruksinstituten blifva för lektorer 6,500 kronor och för
adjunkter 5,500 kronor, om man nämligen beräknar bostaden,
som här förut har skett under årens lopp, till 500 kronor. Dessa
lärare komma härigenom att få en vida gynnsammare ställning
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
17 N:o 28.
än lärarne vid våra läroverk, och statsrådet och föredragande Angående,
departementschefen har också tydligt framhållit detta i sitt ytt-. landtbruk^
rande till statsrådsprotokollet, då han säger: »Vid ett bifall till”zjituna*och
institutsstyrelsernas förslag i fråga om de ordinarie lärarnes af- Almrp.
löning, hvilket förslag af landtbruksstyrelsen biträdts, skulle dessa (Forte.)
lärare till och med blifva i så måtto gynnsammare ställda än
lärarne vid de allmänna läroverken, att de förra då skulle, utöfver
enahanda aflöningsförmåner som de senare, åtnjuta förmånen
af fri bostad».
Utskottet har emellertid, som sagdt, velat i fråga om löneförmåner
jämställa lärarne vid landtbruksinstituten med lärarne
vid de allmänna läroverken.
Det egentliga skälet, som herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet anfört för att bostaden skulle räknas utöfver
den kontanta lönen, är, att i annat fall dessa lärare skulle
i pensions afseende blifva sämre ställda än lärarne vid våra allmänna
läroverk. Utskottet har emellertid velat förekomma detta
genom att — såsom herrarne finna —■ införa en bestämmelse
därom, att lönerna skola i staten fastställas till de af Kung!.
Maj:t föreslagna beloppen, dock med den i anmärkningen gjorda
föreskriften, att å lönen skall afdragas ett visst kontant belopp
årligen, nämligen 500 kronor, så länge lärarne åtnjuta fri bostad.
Hyresbeloppet skulle härigenom få tagas med i beräkning vid
pensionsbeloppets bestämmande, och det torde sålunda ej kunna
bestridas, att pensionsförhållandena för dessa lärare komma att
blifva ganska afsevärdt förbättrade. En lektor i högsta lönegraden
erhåller enligt nu gällande lönestat en pension å 3,500
kronor, men skulle enligt den nu ifrågasatta nya lönestaten erhålla
en pension å 4,000 kronor; för en adjunkt utgöra de motsvarande
pensionsbeloppen 2,900 resp. 3,400 kronor.
Hvad beträffar den mycket omordade frågan om bostaden
och värdet å densamma, vill jag endast framhålla, att om man
i någon mån tager i betraktande, hvad dessa bostäder kostat
staten, kan man näppeligen påstå, att det är för mycket att beräkna
hyran till 500 kronor. Vid 1902 års riksdag beslöts, att
vid Alnarp skulle uppföras åtskilliga bostäder för lärarepersonalen,
och därvid beräknades särskild! för en rektorsbostad en utgift å
17,925 kr., eller i det närmaste 18,000 kronor. Räntan å denna
summa efter, låtom oss säga, blott 5 procent uppgår till 900
kronor, men bostaden får i alla fall innehafvas för 500 kronor,
och det kan ju icke anses vara obilligt. Herr Starbäck påstod,
att det icke vore riktigt att härvidlag taga alla bostäder öfver
en bank, men jag vill gentemot honom endast anmärka, att
då Riksdagen bestämde dyrtidstilläggen, gjordes icke något afseende
vid den ena eller andra bostadens olika beskaffenhet,
utan då stadgades, att alla, som hade fri bostad, icke skulle åtnjuta
dyrtidstillägg.
Andra Kammarens Prof,. 190J. JST:o 23.
2
N:o 23. 18
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
Angående Förutom fri bostad ha lektorerna vid landtbruksinstituten
landtbruks-''i därjämte trädgårdsland, åtminstone enligt uppgift, som blifvit
Ultuna och lämnad irran landtbruksstyrGlsen.
Alnarp. Jag kan sålunda ej finna annat, än att dessa lärare här ha
(Ports.) blifvit erbjudna ganska afsevärda fördelar, och det skulle verkligen
vara önskligt, att de kunde känna sig belåtna med den
nu föreslagna löneregleringen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
i den nu förevarande punkten.
Med herr Nyländer förenade sig herrar Boström och Anderson
i Hasselbol.
Ofverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de
yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till den af utskottet i förevarande moment
gjorda hemställan oförändrad, dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i den af herrar
Tamm och Starbäck vid momentet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i första punkten mom. a) af utskottets förevarande utlåtande
n:o 10 med den ändring däri, som föreslagits i den af herrar
Tamm och Starbäck vid detta moment afgifna reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan
oförändrad.
Omröstningen utföll med 67 ja men 120 nej; och hade
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan oförändrad.
Mom. b) och c).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 2 och 3. 1
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den, 16 Mars, e. m.
19 Jf:o 23.
Efter föredragning af punkten 4, angående upprättande af
en centralanstalt för försöksväsendet på. jordbruksområdet, begärdes
ordet af
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet O delberg,
som yttrade: Jag kan icke annat än beklaga, att statsutskottet
icke velat i år fastställa staten för den här ifrågavarande centralanstalten,
men därvidlag finnes naturligtvis nu icke någonting
att göra. I den händelse det emellertid skulle förunnas mig att
vid en kommande riksdag få framlägga stat för ifrågavarande
anstalt, skall jag be att vid detta tillfälle få inlägga min gensaga
emot ett uttryck, som utskottet har i sin motivering. Utskottet
säger nämligen beträffande löneförmånerna för föreståndarne
och öfverassistenterna, att de, som åtnjuta förmånen af
fri bostad, böra vidkännas afdrag å aflöningen såsom ersättning
till staten för bostaden. Jag ber att få upplysa, att Kung!.
Maj:i redan tagit hänsyn till detta, då Kung! Maj.-t uppgjort
förslag till lönestat för den här föreslagna centralanstalten. Skall
emellertid, i likhet med hvad statsutskottet föreslagit rörande
lärarne vid Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut, afdrag med
500 kronor å lönen äga rum för förmånen af fri bostad, måste
Kungi. Maj:t föreslå, att lönerna för dessa föreståndare och öfverassistenter
sättas högre än hvad här nu är föreslaget. Vi måste
taga i betraktande, att resultatet af denna anstalts verksamhet
kommer att blifva beroende på hvilka personer man lyckas fästa
vid densamma. De böra i afseende på aflöningsförhållanden
närmast jämföras med professorerna vid våra universitet och
intendenterna vid riksmuseum.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 5 och (>.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7, angående skogsväsendet. Angående
skogsväsendet.
Kung!. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att
dels i den för skogsstaten gällande stat uppföra ytterligare
35 kronojägare samt för detta ändamål höja bestämda anslaget
för skogsstaten från dess nuvarande belopp, 645,608 kronor, med
31,600 kronor till 677,208 kronor;
dels medgifva, att det kronojägare tillkommande ålderstillägg
å 100 kronor måtte från och med år 1906 ingå i kronojägarnes
aflöning såsom lön i stället för såsom tjänstgöringspenningar;
dels höja bestämda anslaget till statens skogsläroverk från
dess nuvarande belopp, 55,000 kronor, med 3,800 kronor till
X:<> 28. 20 Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående 58,800 kronor, hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsslogsväsendet.
yäsendet i dess helhet skulle ökas med 35,400 kronor;
(Ports.) fieis medgift att för uppehållande af statens skogsskolors
äfvensom skogsskolans vid Skogshåll verksamhet måtte, utöfver
af Riksdagen förut anvisade medel, af reservationsanslaget till
kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i
allmänhet enligt de i statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 14 januari 1905 angifua grunder användas under år 1905
högst 12,800 kronor och från och med år 1906 årligen högst
16,850 kronor;
dels medgifva, att från och med innevarande år finge för
tjänstgöring i de delar af landet, där lagen angående vård af
enskildas skogar och nådiga förordningen angående skogsvårdsstyrelser
icke ägde tillämpning, anställas en skogsingenjör med
enahanda ersättning, som förut varit för skogsingenjör bestämd,
dock ej öfver 3,300 kronor om året;
dels och godkänna ett i statsrådsprotokollet för jordbruksärenden
den 14 januari 1905 intaget förslag till ny stat för den
forstliga försöksanstalten äfvensom medgifva, att den nya staten
finge tillämpas från och med ingången af innevarande ”år;
samt att medgifva, att rätt till tjänstår sberäkning för åtnjutande
af ålderstillägg måtte tillkomma dels direktör vid skogsinstitutet
för den tid, hvarunder han innehaft befattning såsom
öfverjägmästare, dels öfverjägmästare för den tid, under hvilken
han varit direktör för skogsinstitutet, dels ock lektor vid skogsinstitutet
för den tid, hvarunder han varit jägmästare eller innehaft
befattning såsom föreståndare för statens skogsskola eller
underlärare vid Ombergs skogsskola.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte
a) i den för skogsstaten gällande stat uppföra ytterligare 35
kronojägare samt för detta ändamål höja bestämda anslaget för
skogsstaten från dess nuvarande belopp, 645,608 kronor, med
31,600 kronor till 677,208 kronor;
b) medgifva, att det kronojägare tillkommande ålderstillägg
å 100 kronor finge från och med år 1906 ingå i kronojägarnes
aflöning såsom lön i stället för såsom tjänstgöringspenningar;
dock med villkor att, intill dess ny allmän författning angående
civila tjänsteinnehafvares rätt till pension trädt i kraft,
skulle å kronojägarnes aflöningsförmåner afgå och åt statsverket
besparas ett belopp af 15 kronor;
c) höja bestämda anslaget till statens skogsläroverk från dess
nuvarande belopp, 55,000 kronor, med 3,800 kronor till 58,800
kronor, hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i
dess helhet komme att ökas med 35,400 kronor;
d) medgifva, att för uppehållande af statens skogsskolors
äfvensom skogsskolans vid Skogshåll verksamhet finge, utöfver
21 >T:o 28.
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
af Riksdagen förut anvisade medel, af reservationsanslaget till Angående
krouoskogamas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i väsendet.
allmänhet enligt ofvan angifna grunder användas under år 1905 (Ports-)
högst 2,675 kronor och från och ined år 1906 årligen högst
11,850 kronor;
e) icke bifalla Kung! Majrts förslag om anställande af eu
skogsingenjör för tjänstgöring i vissa delar af landet;
f) godkänna en i utlåtandet intagen stat för den förstuga
försöksanstalten; äfvensom medgifva, att den nya staten finge
tillämpas från och med ingången af innevarande år; samt
g) medgifva, att rätt till tjänstårsberäkning för åtnjutande
af ålderstillägg Unge tillkomma dels direktör vid skogsinstitutet
för den tid, hvarunder han innehaft befattning såsom öfverjägmästare,
dels öfverjägmästare för den tid, under hvilken han
varit direktör för skogsinstitutet, dels ock lektor vig skogsinstitutet
för den tid, hvarunder han varit jägmästare eller innehaft befattning
såsom föreståndare för statens skogsskola eller underlärare
vid Ombergs skogsskola.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet O delberg
anförde: Herr talman, mina herrar! Såsom herrarne torde hafva
sig bekant, utgår för närvarande lönen till kronojägarne med 400
kronor, hvartill komma för kronojägarne i de sex norra länen
och Vermland 400 kronor i tjänstgöringspenningar och för kronojägarne
i den öfriga delen af landet 300 kronor i tjänstgöringspenningar.
Kronojägarne äga därjämte att efter fem års väl
vitsordad tjänstgöring uppbära ytterligare 100 kronor, Indika
läggas till tjänstgöringspenningarna. Således hafva kronojägarne
i de norra delarna af landet samt Vermland tillsammans 900
kronor, af hvilka 400 kronor räknas såsom lön och 500 kronor
såsom tjänstgöringspenningar, och pensionen för dem, hvilken
utgår med lönens belopp, utgör alltså 400 kronor. Detta förhållande
mellan tjänstgöringspenningar och lön torde bland
statens löntagare vara ganska ovanligt.
På grund af den lilla pension, som kronojägarne alltså erhålla,
inkommo till Kung], Maj:t 200 å 300 kronojägare med
framställning om åtgärders vidtagande för att pensionen måtte
höjas till 600 kronor. Kungl. Maj:t har nu föreslagit, Riksdagen,
att det kronojägarna tilldelade ålderstillägget af 100 kronor skulle
läggas till lönen, på det att de efter 65 lefnadsår och 35 tjänstår
skulle få en pension af 500 kronor. Statsutskottet har nu
välvilligt gått in på detta Kungl. Maj:ts förslag, men därtill fogat
ett villkor, nämligen att kronojägarna skulle afstå 15 kronor om
året för att själfva bidraga till sin pensionering. Jag vill nu
icke alls bestrida, att den princip, på hvilken statsutskottet här
N:o 28. 22
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående slagit in, är fullkomligt riktig. Men statsutskottet bar förut
skogsväsendet, åtminstone icke tillämpat den principen, med mindre större, vidt
(Forts.) gående löneregleringar ägt rum. Och man kan icke säga, att
det är någon så stor lönereglering för kronojägarna, att den
förut otillräckliga pensionen höjes med 100 kronor.
Jag får därför hemställa till herrarna, då det nu icke är
fråga om någon egentlig löneförhöjning, huruvida icke detta villkor
kunde få bortfalla. Jag tycker, att det är hardt, att dessa
krono] ägare med sina små löner och som hafva ytterst ansträngande
arbete och hvilka i allmänhet icke uppnå någon hög ålder,
skola årligen betala 15 kronor för att, om de möjligen uppnå 65
års ålder, få en pension, som de icke under många år kunna få
uppbära.
Jag vädjar därför till denna kammare, som i allmänhet
brukar ömma för de små i samhället, att stryka det af statsutskottet
uppställda villkoret att kronojägarna skola af sina aflöningsförmåner
årligen afstå ett belopp af 15 kronor för att
erhålla den föreslagna pensionen af 500 kronor.
Herr Hellström: Herr talman, mina herrar! I statsverkspropositionen
har Kungi. Maj:t under denna punkt föreslagit, att
skogsingenjörsbefattningarna i riket skulle indragas, enär det
ansågs, att den i samband med lagen angående vård af enskildes
skogar den 24 juli 1903 utfärdade förordningen angående skogsvårdsstyrelser
skulle komma att gorå deras befattningar onödiga.
De åligganden, som ålåge skogsingenjörerna, skulle nämligen
komma att öfvertaga^ af dessa skogsvårdsstyrelser. Däruti har
emellertid gjorts en liten begränsning, i det att Kungl. Maj:t
föreslagit, att en af de sex befattningarna skulle få bibehållas,
så att Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Sårna
socken i Dalarna, hvilka icke hafva 2iågon skogsstyrelse, skulle
kunna komma i åtnjutande utaf den handledning och hjälp, som
det varit afsedt, att dessa skogsingenjörer skulle lämna. Detta
Kungl. Maj:ts förslag har emellertid icke blifvit tillstyrkt af statsutskottet,
utan statsutskottet har hemställt, att Riksdagen icke
må bifalla Kungl. Maj:ts förslag om anställande af en skogsingenjör
för tjänstgöring i vissa delar af landet.
Utskottets motivering för detta afslag är ganska kort, tv
utskottet säger endast, att »då behofvet af eu särskild tjänstemans
anställande för nämnda ändamål icke synes vara till fullo ådagalagdt»
utskottet icke ansett sig kunna förorda detta Kungl. Maj:ts
förslag.
Den behandling, som statsutskottet således låtit komma denna
fråga till del, torde väl närmast vara beroende på att statsutskottet
icke har varit i tillfälle att inhämta en del upplysningar
beträffande önskvärdheten och behofvet af att vi, särskild! i de
två nordligaste länen, äga tillgång till en skogsingenjör.
23
N:o 28.
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Det- har visserligen, såsom också framhållits i statsverks- Angående
propositionen, varit förhållandet, att under de siska tio åren siogsvasene,
skogsingenjörer i allmänhet icke blifvit rekvirerade till dessa län. 0 s''^
Jag har, såsom sekreterare i Norrbottens läns hushållningssällskap
årligen under många år skickat ut blanketter för dylika ansökningar
till de olika skogsägarne i Norrbottens län, utan att det
kommit in några ansökningar om biträde af skogsingenjör. Under
det sista året bär emellertid i detta afseende inträffat en afsevärd
förändring. Det har nämligen visat sig, att skogsägande hemmansägare,
särskildt i kusttrakten, haft en del olägenheter vid
sin skogsvård. I flera byar har man funnit ätorväxten i deras
skogar mycket otillfredsställande. Därför har från hemmansägarna
sj kifva gjorts framställningar till hushållningssällskapet
om vidtagande af åtgärder för att de skulle kunna få undervisning
och hjälp, på det att de måtte veta, huru de skulle behandla
dessa marker. 1 landstinget väcktes med anledning däraf förslagom
anvisande af ett belopp af 1,000 kronor för detta ändamål.
Hushållningssällskapet anvisade också 1,000 kronor, och sedan
erhölls af fonden för skogsodlingens befrämjande ett statsanslag
af 1,986 kronor, så att den af hushållningssällskapet tillsätta
skogsodlingsnämnden under år 1904 disponerade ett belopp utaf
bortåt 4,000 kronor att användas till åtgärder för skogsodlingens
befrämjande.
Det är dock härvid icke så mycket fråga om skogssådd och
skogsplantering som fastmer om markbehandling och en del andra
åtgärder, som kunna vara lämpliga att vidtaga däruppe för tryggande
af återväxten.
Den skogsodlingsnämnd, som tillsatts af hushållningssällskapet,
har inrättat 5 stycken tillfälliga plantskolor och 2 stycken
permanenta dylika skolor och har dessutom hos domänstyrelsen
rekvirerat eu skogsingenjör, som uppgjort plan för en hel del försök
i skilda delar af länet hos enskilda hemmansägare, hufvudsak]igast
nere vid kusten. Det har härvid visat sig så stort intresse
inom Norrbottens län för denna fråga, att landstinget funnit sig
föranlåtet att höja anslaget, så att numera utgår anslag från
landstinget och hushållningssällskapet till belopp af 3,000 kronor,
hvar jämte ett motsvarande belopp begärts från skogsodlingsf onden.
Det skulle därför vara mycket beklagligt, om förevarande framställning
af statsutskottet skulle bifallas af Riksdagen. Ty därigenom"
skulle svårigheter komma att uppstå för detta arbete för
skogsodlingen, hvilket nu helt nyss har börjat inom Norrbottens
län. Jag vet. att äfven inom Västerbottens län frågan varit på
tal och att vid skogsmannamöten af vederbörande fackmän framhållits
såsom synnerligen önskligt, att det inom Norrbottens och
Västerbottens län måtte vidtagas några åtgärder i angifna syftet.
Sedan frågan om tryggandet af skogsåterväxten genom skogslagen
blifvit så att säga löst inom öfriga delar af landet, skulle
FJ:o 23. 24
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående det vara mycket beklagligt, ifall de sträfvanden, som på detta
skogsväsendet. område nu börjat visa sig inom de två nordligaste länen, skulle
(rmts.j komma att beredas svårigheter.
Det är ju gifvet, att, ifall eu skogsingenjör finnes tillgänglig,
ulan kan få använda honom för detta arbete emot en mycket
ringa ersättning — dagtraktamentet är nämligen endast fem kronor
per dag. I annat fall skulle vi blifva tvungna att för denna
uppgift anlita eu särskild jägmästare, och då skulle saken säkerligen
komma att ställa sig på ett helt annat sätt. De små belopp,
som man kan använda för ändamålet, skulle då komma att till
stor del gå åt till betalning af denna tjänsteman.
Det kan val icke anses rätt att beröfva Norrbottens, Västerbottens
och Gottlands län denna fördel, då man vet, att de två
förstnämnda länen innehålla eu tredjedel af hela Sveriges skogsareal.
Nu begäres ett anslag på 3,300 kronor för en skogsingenjör,
som skulle hafva sin hufvudsakliga verksamhet inom
nämnda län. Jag ber att få erinra om, att till skogsvårdsstyrelserna,
hvilka ju arbeta för liknande uppgifter inom öfriga delar
af landet, är beviljadt ett anslag af 60,000 kronor till aflönande
af sekreterare vid dessa styrelser.
Dessutom vill jag beträffande den nu ifrågavarande skogsingenjören
framhålla, att statsutskottets påstående, att behofvet
af en sådan tjänsteman icke syntes vara till fullo ådagalagdt,
icke håller streck.
I år ligger det inne hos domänstyrelsen ansökningar om
biträde af skogsingenjör under 120 dagar i Norrbottens län och
under 70 dagar i Västerbottens län.
Jag är säker på, att, om de sakförhållanden, som jag här
haft äran framhålla, varit bekanta för statsutskottet, skulle statsutskottet
icke hafva yrkat afslag å den ifrågavarande framställningen.
Det är hufvudsakligen på grund därutaf, som jag tager
mig dristighoten att, oaktadt utskottets betänkande i denna punkt
icke är åtföljdt af någon reservation, ändå, under hänvisande till
de skäl jag här anfört, yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
denna punkt.
Herrar Granlund och Andersson i Baggböle instämde häruti.
Herr Wiklund: Herr talman! Oaktadt statsutskottet varit
enhälligt i sitt afstyrkande af den fråga, som föreligger under
mom. e) i denna punkt, så har icke heller jag velat låta detta
förhållande oanmärkt passera.
Det är gifvet, att utskottets förklaring i denna punkt, att
det icke kunnat bifalla Kung! Maj:ts förslag om anställande från
och med innevarande år af en skogsingenjör för tjänstgöring i
vissa delar af landet, väckt förvåning för att icke såga ''förstämning
hos dem, som denna fråga närmast berör. Detta så mycket
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
mer, som det bär gäller ett så litet anslag som 3,300 kronor för Angående
aflönande af en enda tjänsteman. Som redan framhållits, äro i skogsväsendet.
län, där skogsvårdsstyrelser finnas, skogsingenjörer tämligen öfver- (Forts'')
flödiga. Men det finnes åtskilliga län, som äro i saknad af dessa
skogsvårdsstyrelser, och för dessa skulle dylika tjänstemän fortfarande
vara behöfliga. Så är nämligen förhållandet i Norrbottens,
A^ästerbottens och Gottlands län.
Utskottet har emellertid motiverat sitt afslag med, att behofvet
af en särskild tjänstemans anställande för nämnda ändamål icke
vore till fullo ådagalagdt, och har på denna grund icke ansett
sig böra förorda Kung!. Maj:ts förslag. Det må vara sant, att
behofvet icke gjort sig så starkt gällande i de nordligaste landsdelarne.
Men att intresset för en rationell skogsvård och skogsodling
finnes, bevisas bäst cläraf, att, enligt upplysningar som
jag inhämtat, ansökningar föreligga om biträde af skogsingenjör
under sammanlagd t 190 dagar under innevarande år från endast
Norrbottens och Arästerbottens län. Dessutom har ju framhållits,
att dessa båda ifrågavarande län anslå medel för skogsodlingens
befrämjande. Det synes mig då, att, när det först är på senare
tid, som intresset i dessa landsdelar för rationell skogsodling och
rationell skogsvård visat sig, staten borde understödja detta intresse
men icke på det sättet, att de funktionärer indragas, som
redan förut finnas för ändamålet. Kan någonting göras för att
väcka, stödja och underhålla detta intresse, så bör det enligt min
uppfattning sannerligen icke lämnas oförsökt, och då här endast
begäres ett så litet belopp som 3,300 kronor, samt då staten årligen
anslår medel till ett belopp af 60,000 kronor för aflönande
af sekreterare i de respektiva skogsvårdsstyrelserna, så synes mig
att rättvisa och billighet borde kräfva, att åtminstone eu skogsingenjör
bibehålies och aflönas af staten för tjänstgöring i de
län, där skogsvårdsstyrelser ej finnas. Jag anser därför att utskottet
hade handlat välbetänkt, om det föreslagit Riksdagen att
bevilja detta anslag.
Då emellertid så oj skett, anhåller jag, herr talman, att få
yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt, mom. e) och
bifall till Kungl. Maj:ts framställning.
Herr Tamm: Rörande det moment i föreliggande framställning
af statsutskottet, som innehåller, att kr ono jägarne skulle
ined 15 kronor årligen bidraga till sin egen pensionering, får jag
på de skäl, som nyss framhöllos af herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, yrka, att denna punkt måtte utgå
ur statsutskottets förslag. Jag tror visserligen, att det skäl, statsutskottet
anfört till stöd för sin mening, att äfven denna personal
bör bidraga till egen pensionering, i princip är riktigt. Men,
som sagdt, på de skäl, som af herr statsrådet blifvit anförda, får
N:o 23, 26
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående jag yrka af slag å statsutskottets hemställan i mom. b) af den
skogsväsendet, föredragna punkten och bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
(Ports.)
I detta anförande instämde herrar Biesérl, JBromée i Billsta,
Hörnsten, Starbäck, von Friesen, Nyström, Wavrinsjcy i Stockholm,
Åkerlund, friherre De Geer, Johansson i Olja, Österberg, Buren,
Johansson i Jönköping, Danielsson, Henricson, Zetterstrand, Beuterskiöld,
Lund och Hjärne.
0
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Sedan nu yrkande
framställts af så beskaffad! innehåll, som herr statsrådet antydde
att han önskade skulle framkomma, så vittnar detta jämte instämmandena
om, hurudan utgången kommer att bli. Jag skall
i alla fall med några ord söka att försvara statsutskottets utlåtande
i denna del, dock utan förhoppning att vinna understöd
för dess hemställan.
Hvad beträffar dessa afdrag eller bidrag till egen pensionering,
som här äro ifrågasatta för kronojägarne, så har man därvid
endast följt i spåren de åtgärder i detta afseende, som redan
vidtagits beträffande derå större kårer, såsom lärarekåren och
äfven i tullstaten, om jäg icke missminner mig. Och på samma
sätt har Kungl. Maj:t i föregående stater, som i eftermiddag
redan blifvit behandlade, själf gjort. Nu har Kungl. Maj:t för
dessa kronojägare föreslagit vissa löneförmåner, d. v. s. att det
dem tillkommande ålderstillägget å 100 kronor skulle utgå såsom
lön i stället för såsom tjänstgöringspenningar. Statsutskottet,
som tillstyrkt detta, ansåg då, att för denna stora kår borde
ifrågavarande bestämmelse införas om ett afdrag på lönen af 15
kronor årligen till dessa tjänstemäns pensionering. Statsutskottet
har, tror jag, goda skäl att stödja denna sin hemställan på. År
1900, då skogsstatens löner bestämdes, var första gången, som
Riksdagen allvarligt ifrågasatte, att civilstatens tjänstemän skulle
bidraga till egen pensionering. Skogsstatens löner blefvo då fastställda
till högre belopp än förut. Då Riksdagen sålunda förut
skrifvit till Kungl. Maj:t och önskat en utredning beträffande
frågan, i hvad mån civilstatens tjänstemän skulle bidraga till sin
egen pensionering, så ansåg statsutskottet, att det borde taga
fasta på denna Riksdagens skrifvelse om sådan utredning, för
att öfvergången skulle bli mera hastig och jämn än den skulle
bli, om tjänstemännen icke voro skyldiga att underkasta sig de
bestämmelser, som man väntade skulle inträda i framtiden. Beträffande
skogsstatens tjänstemän skref statsutskottet 1900: »Då
frågan om pensionsväsendets ordnande för närvarande är föremål
för utredning, och nya grunder för pensioneringen af statens
tjänsteinnehafvare utan tvifvel torde komma att under den närmaste
tiden fastställas, har utskottet ansett, att vid tillskapande
af nya tjänster och vid löneförbättringar af hela tjänstemanna
-
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
27 N:o 23,
kårer böra bestämmas villkor, hvarigenom genomförandet af för- Angående
ändradt sätt för pensioneringen må underlättas. Och har ut .skogsväsendet.
skottet därför ansett, att vid beviljandet af ifrågavarande 14 nya (Forts.)
jägmästarelöner och vid förhöjningen i kronojägarnes aflöningsförmåner
bör fästas det villkor, att dessa tjänstemän och betjänte
skola vara underkastade de förändrade pensionsbestämmelser,
som framdeles kunna vara stadgade.»
Statsutskottet föreslog detta, som sedan godkändes af båda
kamrarne och inflöt i skrifvelsen till Kung], Maj:t. Och hvad
hände? Jo, Kungl. Maj:t hörsammade hvad man begärt i denna
skrifvelse, så att några dagar efter det den anländt till Kungl.
Maj:t, utfärdade Kungl. Maj:t eu kungörelse af innehåll, att hvar
och en civilstatens tjänsteman, som därefter utnämndes, skulle
vara skyldig att underkasta sig de förändrade bestämmelser med
afseende å pensionering, som kunde blifva en följd af detta stadgande.
Med ett sådant beslut för ögonen är det klart, att statsutskottet
icke kunde underlåta att fästa detta villkor vid pensionsförhållandena
för denna stora kår, ty äfven om kronojägarne
icke få större aflöningsförmåner, så få de dock från och med
nästa år 100 kronor mera i pension och detta är dock en förmån,
som är något värdt. Nu har, som redan antydts, detta
villkor gjorts gällande på andra håll, då man beslutat, att sådan
afsättning skulle äga rum beträffande andra stora tjänstemannakårer,
och då tycker jag, att man äfven med afseende på pensioneringen
af denna stora kår bör fästa det villkoret, att kronojägärne
skola vara skyldiga att bidraga med 15 kronor om året
till sin egen pensionering.
Statsutskottet håller på den principen, att äfven de små
lönetagarne själfva böra bidraga till sin egen pensionering. Det
gäller här en viktig principfråga, som icke får släppas, utan som
bör tillämpas, äfven då det gäller lägre tjänstemän och betjänte.
Jag vill erinra därom, att sådana tjänstemannakårer som järnvägstjänstemännen
äro förpliktade att bidraga till sin egen pensionering,
men hvarken beträffande dem eller åtskilliga andra
göres minsta afseende på, om dessa tjänstemän eller betjänte
uppbära högre eller lägre löner. De få betala sin procent i
hvarje fall. Vid de enskilda järnvägarnes pensionsinrättningar
förhåller det sig väl på samma sätt; alla få betala sin andel till
pensioneringen från den högste till den lägste, och man anser
icke, att dessa utbetalningar träffa eu lägre tjänsteman hårdare
än en högre. Så skulle också förhållandet bli här.
Nu är det möjligt, att kammaren och Riksdagen besluter,
att detta villkor skall falla bort. Men om så skulle ske och
detta kommer att ha till följd, att man i framtiden vid bestämmandet
af pensionslagar låter de mindre aflönade tjänstemännen
slippa undan, då är det gifvet, att den föreliggande frågan måste
betraktas som en principfråga af stor betydelse. Om kammaren
S:o 23. 28
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
Angående däremot godkänner herr statsrådets förslag i denna del, men på
skogsväsendet, sådant sätt, att den därmed icke ogillar principen, att äfven lägre
(Forts.) tjänsteinnehafvare böra vara skyldiga att bidraga till sin pensionering,
då skall icke heller jag ha något att säga därom.
Men jag har i alla fall farhågor. Femton kronor ha visserligen
stor betydelse för tjänsteinnehafvare, som icke ha mer än 900
ä 1,000 kronor i inkomst. Men man får dock ta någon hänsyn
till, att det belopp, hvarefter deras pension skall beräknas, kommer
att höjas med 100 kronor. Jag kan icke finna annat än
att det förslag, som utskottet här framställt, är liberalt från
tjänstemännens synpunkt och vittnande om sparsamhet från statens.
Och då är det väl icke att klandra.
Att i pensionsafgift få betala 3 procent, icke af lönen, utan
endast af den blifvande pensionen, det kan väl icke sägas vara
för mycket. Ser man på de enskilda järnvägarnes pensionsinrättning,
få delägarne däri betala i pensionsafgift 7 procent,
icke på den pension, som beräknas komma att utgå, utan på
innehafvande lön. Och om jag icke missminner mig, erhålla de
endast 70 procent af lönen i pension.
Nu har statsutskottet här endast föreslagit, att äfven kronojägarne
skulle för åtnjutande af den ifrågasatta förmånen vara
underkastade visst afdrag å lönen i öfverensstämmelse med hvad
Riksdagen i fjol och jämväl i eftermiddag beslutat i fråga om
andra kategorier af tjänstehafvare. Att under sådana förhållanden
säga, att den pensionsafgift på 15 kronor, som här skulle
utgå, är hård och tryckande, lärer väl icke vara riktigt. Men
den blir i alla fall sådan, att man kan säga, att dessa tjänstehafvare
ändock i någon mån bidraga till sin pensionering. Och
det kan ju vara glädjande äfven för tjänstehafvarne själfva, om
svenska folket skulle komma och säga: ni ha alltför stora pensioner,
att då kunna invända: men vi ha ju själfva lämnat bidrag
till vår pensionering, det träffar således staten icke alltför hårdt.
Jag tror icke, att det kan vara farligt att i denna del godkänna
hvad utskottet föreslagit. Det gäller här eu principfråga,
och det skulle vara bra att få denna fråga löst nu, när den
afser ett så stort antal tjänstemän och betjänte. Jag tager för
gifvet, att det äfven kommer att verkställas en lönereglering för
denna stora kår från jägmästarne ända ned till kronojägarne.
Om det än låter vänta på sig några år, så vore det väl icke så
hårdt, om de under tiden få betala 15 kronor i pensionsafgift,
då de ju också ha rätt till högre pension. För öfrigt få de val
äfven i år uppbära dyrtidstillägg, tager jag för gifvet, så att
man icke gärna kan tala om någon försämring i deras lönevillkor.
Oaktadt jag icke har mycket hopp om ett godkännande af
utskottets förslag i denna punkt, ber jag dock, herr talman, att
få yrka bifall till detsamma.
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
20 N:o 28.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet O delberg: Angående
Med anledning af den sista ärade talarens yttrande skall jag be skogsväsendet.
att återigen få säga några ord. (Forts.)
Jag sade, då jag förra gången hade ordet, att jag fullkomligt
delar den princip, som han uttalat, nämligen att tjänstemännen
höra själfva bidraga till sin pensionering. Och Kungl. Maj:t
har ju på 9: de liufvudtiteln i år följt denna princip såväl för
lärarne vid Ultima och Alnarps landtbruksinstitut som ock för
de båda statskonsulenterna.
Men jag anser, att ett sådant förhållande icke bör inträda,
förrän en något mera vidtomfattande lönereglering äger rum, än
hvad nu är förhållandet. Ty nu är det icke fråga om annat än
att öfva rättvisa åt dessa kronojägare, eu rättvisa, som icke
blifvit dem beskärd år 1900, då deras löner reglerades. Kungl.
Maj:t begärde då att kronojägarnes tjänstgöringspenningar skulle
utgå med respektive 600 och 500 kronor, beroende på tjänstgöringsorten,
men Riksdagen nedsatte dessa belopp till 400 och
300 kronor, men tilldelade kronojägarne ett ålderstillägg af 100
kronor att utgå efter fem års väl vitsordad tjänstgöring, hvilket
ålderstillägg ej fick räknas till lönen, under villkor att kronojägare
underkastade sig hvad som framdeles kunde komma att
beslutas med afseende på deras pensionering. Endast under
sådana villkor skulle de få detta ålderstillägg. Samtliga kronojägare
i riket hafva underkastat sig villkoret i fråga. Riksdagen
äger sålunda full rättighet att ålägga dem att betala dessa 15
kronor om året, då de mottagit den present af 100 kronor i
ålderstillägg, som år 1900 lades till deras tjänstgöringspenningar.
Men jag vill fråga den ärade talaren, om det var rättvist att
lägga dessa 100 kronor till tjänstgöringspenningarna och icke till
lönen och därigenom skapa ett sådant missförhållande mellan
lön och tjänstgöringspenningar, som det nu är.
Herr vice talmannen: Herr talman! Jag har ingenting att
tillägga till hvad herr Carl Persson nyss anförde annat än det
att, då herr Carl Persson yttrade sig öfver blott en af punkterna
i det här föreliggande förslaget, detta möjligen kunde uppfattas
.så, som om han yrkat bifall allenast till denna punkt.
Med afseende på hvad som blifvit anfördt rörande den föreslagna
skogsingenjören ber jag att få nämna, att utskottet vid
behandlingen af denna punkt, såsom utskottet också i sin motivering
har sagt, ansett, att behofvet af denna skogsingenjörs
anställande icke vore tillräckligt bevisadt. Och med den kännedom
om förhållandena, som utskottet hade, var det enligt min
mening omöjligt att komma till något annat slut, än utskottet
har gjort. I hvarje fall föreställer jag mig, att man vid detta
tillfälle icke är på det klara med nödvändigheten af denna tjänstemans
anställande.
N:o 2i}. 30
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående Jag tillåter mig, herr talman, alltså att yrka bifall till statsskogsväsendet.
utskottets förslag i denna punkt i dess helhet.
Herr Boström: lag anhåller att få instämma med den
siste ärade talaren och att därvid få yttra några ord.
Förhållandet är, såsom chefen för jordbruksdepartementet
redan erinrat om, att kronojägarnes aflöningsförmåner utgöras af
400 kronor såsom lön och 400 kronor i tjänstgöringspenningar
jämte ett ålderstillägg af 100 kronor, som räknas till tjänstgöringspenningarne,
eller sammanlagdt 900 kronor. Det är nu
fråga om att öfverflytta 100 kronor utaf tjänstgöringspenningarna
till lönen, hvarigenom deras pensionsförhållanden skulle förbättras.
Men jag ber att få erinra därom, att till dessa af mig nyss omnämnda
900 kronor komma hyresersättning med 100 kronor och för
kronojägarne i de sex norra länen reseersättning med 100 kronor,
hvarigenom kronojägarne i dessa län komma upp till en aflöning
å 1,100 kronor. Dessutom åtnjuta de äfven andra förmåner,
nämligen dagaflöning för arbete å andra skogar, uppgående till
omkring 3 kronor om dagen, hvilket arfvode dock endast utgår
intill sextio dagar. Därjämte uppbära de ersättning med 1 krona
ä 1 krona 50 öre om dagen för utförande af arbete på afstånd
utöfver 10 kilometer från deras bostad i rak linie räknadt, afsedd
att utgöra godtgörelse för kost under den tid de skola vara
borta från hemmet. Jag tror således, att man icke kan påstå,
att de i fråga om aflöning intaga en så dålig ställning.
Genom antagande af nu föreliggande förslag skulle den fördel
vinnas, att de skulle erhålla högre pension, nämligen 500
kronor, äfvensom vid sjukdomsfall uppbära högre lön eller likaledes
500 kronor.
I fråga om statens skogsingenjör fanns inom utskottet endast
att tillgå den uppgift, som förekommer i statsrådsprotokollet,
nämligen att från enskild sida någon ansökan om biträde af
skogsingenjör icke förekommit förrän år 1904, då i Norrbottens
län en skogsingenjör varit sysselsatt med förrättningar, hvartill,
resorna inberäknade, åtgått 31 dagar. Man hade således ingen
anledning att förvänta, det något stort intresse skulle komma att
visa sig för denna skogsingenjör, utan man trodde, att denna
befattning skulle kunna indragas, då man föreställde sig, att
domänstyrelsen — hvilket man nu fått höra icke är möjligt •—
skulle äga utväg att utanordna medel till tillfälliga biträden vid
dylika förrättningar.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hellström: Jag ber att få taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk endast för en kort stund. Det var med anledning
af herr vice talmannens yttrande, som jag begärde ordet.
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
31 N:o 20.
lian sade, att statsutskottet både funnit, att behofvet af anstäl- Angående
landet utaf eu skogsingenjör för de båda nordligaste länen ieko skogsväsendet.
syntes vara till fullo ådagalagdt, och lian slutade med att såsom (Forts.)
sin åsikt uttala, att det icke skulle skada, om frågan härom
»finge något ligga till sig».
Det är just mot detta hans yttrande, som jag vill opponera
mig. Denna fråga kan icke ligga till sig, ty det är ju fråga om
att indraga en befattning, som vi redan hafva. För närvarande
finnas sex skogsingenjörer, och nu är ifrågasatt att indraga fem
af dessa befattningar. Hvad vi från Norr- och Västerbotten begära,
det är endast att, när det visat sig, att denne tjänsteman
haft sysselsättning och vi hafva behof af honom, Riksdagen skall
dröja med indragandet af denna sjätte befattning intill dess det
visar sig, att den icke är behöflig.
Naturligtvis kan en sådan fråga icke »ligga till sig», därigenom
att man nu indrager alla sex befattningarna, ty sedermera
torde det vara alldeles fåfängt att komma och begära, att en af
dessa befattningar skall återupprättas.
Jag anhåller att fortfarande få vidhålla mitt yrkande om
afslag å statsutskottets framställning och bifall till Kung! Maj:ts
förslag i denna punkt under mom. e).
Herr Zetterstrand: Jag tror för min del, att Riksdagen
kommit in på en alldeles riktig väg, då den fastslagit den princip
att vid hvarje inträdande löneförhöjning vederbörande tjänsteinnehafvare
äfven själf skall bidraga till sin pensionering, och
jag tror icke, att Riksdagen bör afvika på något sätt från denna
princip. Men i nu föreliggande fall inträder icke detta förhållande.
Beträffande dessa kronojägare är för närvarande stadgadt,
att de efter fem års väl vitsordad tjänstgöring skola vara berättigade
till ett ålderstillägg å 100 kronor att anses såsom tjänstgöringspenningar.
I stället är det nu föreslaget, att kronojägare
tillkommande ålderstillägg å 100 kronor må från och med år
1906 ingå i kronojägarnes aflöning såsom lön i stället för såsom
tjänstgöringspenningar. Beloppet do få är således alldeles detsamma,
och det är icke, såsom vid föregående tillfällen, fråga
om en löneförhöjning, utan om att bereda dem en högre pension.
Då kan man fråga: skola vi då, äfven när det icke gäller
en löneförhöjning, utan det endast är fråga om att de skola få
en högre pension, tillämpa denna princip ? Huru vi i sådant fall
skola göra, därom hafva vi ännu icke stått i valet och kvalet,
men jag tror icke, att man i detta fall skall tillämpa en sådan
princip. Hvad blir följden, om vi göra det? Jo, alla kronojägare,
som icke uppnå 65 års ålder, och som sålunda icke
komma i åtnjutande af denna pension, alla dessa skulle under
en föregående lefnad få vidkännas å sin årsaflöning ett afdrag
N:o ‘23.
32
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående af 15 kronor och således genom ett dylikt Riksdagens beslut få
skogsväsendet. en löneminskning, och något sådant lära vi väl icke vilja vara
(Forts.) me(j om.
Därför, på samma gång jag med skärpa framhåller ofvanberörda
princip, som Riksdagen på statsutskottets initiativ fastslagit,
vill jag förklara, att jag icke vill tillämpa densamma så
absurdt, som uti förevarande fall skulle blifva förhållandet. Jag
tror icke, att det kan vara rättvist och billigt att gent emot
dessa tjänsteinnehafvare tillämpa denna princip.
Jag instämmer uti det af herr Tamm framställda yrkande.
Herr Nyländer: Om man strängt vill fästa sig vid ordalydelsen
tror jag icke, att man gör orätt uti att kalla detta en
löneförbättring, ty då kronojägarnes nuvarande lön är 400 kronor,
och enligt föreliggande förslag 100 kronor skola därtill läggas,
så blir detta otvifverkligt en ökning i själfva lönen med 100
kronor. Riksdagen har ju bestämdt uttalat sig för, att vid löneförbättring
åt en hel tjänstemannakår -— i detta fall en ganska
stor kår — böra äfven föreskrifter göras beträffande de villkor,
under hvilka eu sådan löneförbättring må åtnjutas.
Då nu den principen numera är fastslagen, att vid löneförbättringar
den bestämmelsen skall meddelas, att tjänsteinnehafvarne
själfva skola bidraga till sin pensionering, så kan jag
icke finna annat än att statsutskottet i detta fall handlat fullkomligt
rätt, då det föreslagit, att dessa tjänstemän för åtnjutande
af den föreslagna löneomändringen, skola med 15 kronor lämna
bidrag för ifrågavarande ändamål, hvarför jag, herr talman, anhåller
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr von Friesen: Herr talmani Jag ber att få fästa
kammarens uppmärksamhet därpå, att förut har det varit så, att
vid löneförbättringar vederbörande fått mera för år att lefva på.
Här skulle de icke få ett öre mera för år att lefva på, utan 15
kronor mindre. Jag undrar om, när lönerna äro så små, detta
kan vara riktigt och rättvist.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen tillkännagifvit, att han vid det förhållande, att under
öfverläggningen olika yrkanden blifvit gjorda med afseende å
vissa moment af förevarande punkt, komme att framställa särskilda
propositioner angående hvarje moment, blef till en början
på därom gjord proposition utskottets hemställan i mom a) af
kammaren bifallen.
1 fråga om mom. b) framställde därefter herr talmannen i
öfverensstämmelse med de under öfverläggningen förekomna
yrkandena propositioner dels på bifall till utskottets förslag, dels
Onsdagen den 15 Mars, e. m. 33
oek på bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändradt; och fann
herr talmannen den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstningspr
oposition:
Den, som vill, att kammaren med afseende å aflöningen till
kronoj ägare bifaller Kungl. Maj:ts förslag oförändradt, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit statsutskottets förevarande
förslag.
Voteringen utföll med 102 ja mot 91 nej; och hade kammaren
alltså bifallit Kungl. Maj:ts förslag oförändradt.
Mom. c) och d).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Beträffande därefter mom. e) hade under öfverläggningen
yrkats dels bifall till utskottets förslag och dels bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen, som nu
gaf propositioner på dessa yrkanden, förklarade sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Emellertid
begärdes votering, hvilken ock företogs efter följande nu
uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren med afslag å statsutskottets
hemställan i sjunde punkten mom. e) af utskottets förevarande
utlåtande n:o 10 bifaller Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
N:o 23.
Angående
skogsväsendet.
(Forts.)
Andra Kammarens Prat. 1905. N:o 23.
o
O
N:o 23. 34
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Voteringen utföll med 83 ja, men 91 nej; och hade kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
Mom. f) och g.)
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 8—21.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Angående Sedan härefter punkten 22, angående anslag till uppehållande
anslag till af Sveriges utsädesförenings praktiskt- vetenskapliga verksamhet,
Sveriges ut föredragen, anförde
saäesjorenmg. °
Herr Tamm: Herr talman! Jag ber att få förutskicka
den anmärkningen, att hvad jag här kommer att säga icke rör
Sveriges utsädesförening och dess verksamhet, ty jag är den
förste att erkänna, att denna förenings såväl mål som sätt att
arbeta för detta måls vinnande äro värda allt beröm och all
tacksamhet från Sveriges jordbrukare, men jag kan icke underlåta
att konstatera, att det existerar ett djupt rotadt och allmänt
spridt misstroende emot det samarbete, som förefinnes mellan
föreningen och utsädesbolaget vid Svalöf. Detta misstroende har
— jag vet det genom mitt arbete i ett af våra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott — existerat i flere år och tagit sig
mångahanda uttryck, och det torde icke vara någon af herrarne
obekant, att under de allra senaste åren förekommit upprepade
anfall mot detta bolag.
Bolaget har i sin bolagsordning den föreskriften, att det icke
äger att utdela mer än 6 procent till aktieägarne och att återstoden
af vinsten sedan skall gå med hälftenpart till bolagets
intressenter och med hälftenpart till andra ändamål, som stå i
samband med föreningens syfte. Det har nu blifvit mig sagdt,
att bolaget hittills endast ett år gifvit en utdelning, så att i det
hänseendet skulle icke någon anmärkning kunna riktas mot
bolaget. A andra sidan har i ett icke dementeradt, men — jag
erkänner det — icke heller bestyrkt meddelande i pressen framhållits,
att en ganska afsevärd nettoinkomst från föregående år
står till bolagets disposition.
Jag föreställer mig, att orsaken till att den behållning, som
bolaget förut till äfventyrs lämnat, icke har kunnat utdelas vare
sig till aktieägarne eller till andra ändamål, är att söka i den
omständigheten, att bolaget på den privategendom, där det utöfvar
sin verksamhet, uppfört en hel del betydande byggnader.
Om man granskar den Årliga katalogen från utsädesbolaget, ser
man på dess omslag framställda synnerligen prydliga och, som
Onsdagen den 15 Mars, e. in. 35 N;o 23.
det förefaller, storartade byggnader, som visserligen till största Angående
delen angifvas tillhöra utsädesföreningen, men hvilka dock äfven ansla9 m
måste tillhöra bolaget, särskildt hvad några af dem beträffar ^erTs ''
Jag föreställer mig nu, att en stor del af bolagets inkomster har
gått åt till att konsolidera dess ställning på det sättet, att bolaget r S''
har bekostat och förmodligen sedermera afskrifvit dessa stora
byggnader, hvilka i afsevärd grad måste hafva förhöjt den omnämnda
privategendomens värde. Det lär ju äfven på andra
håll finnas. uppförda magasin för bolagets räkning. Däri kan,
säger jag, ligga en anledning till att icke jordbruket i allmänhet
och särskildt icke föreningen kommit i åtnjutande af så stor del
af bolagets vinst, som man kanske skulle kunna hafva önskat.
Vidare säger utsädesbolaget i sin publikation — och har i
många år så sagt — att ett af dess sträfvanden är att tillhandahålla
den jordbrukande allmänheten goda och billiga utsädesvaror.
Att bolagets utsädesvaror icke varit annat än af första
klass, det skall jag genast medgifva, men att de varit billiga
vågar jag på det allra lifligaste bestrida. Särskildt hvad årets
priskurant beträffar, finner man af densamma, att de i det län,
som jag tillhör, nämligen Södermanlands län, mest använda
svarthafresorterna noteras till 25 kronor för såväl den svarta
klockhafren som »stora mogul»-hafren. Den svarta klockhafren
erkänner jag gärna må vara värd något mera, då den är en ny
sort, men . den säljes dock i närvarande stund från flera andra
håll i partier med garanterad samma grobarhet och renhet som
den hafre, utsädesbolaget tillhandahåller, för 15 kronor, och
»stora^mogul»-hafren kan man inom det nyssnämnda länet köpa
för 13 kronor. Bolagets priser äro således icke, såsom bolaaet
utlofvat, billiga.
Det talas ganska ofta om att man bör reagera mot bolagsväldet;
för min del anser jag, att det kanske talas för ofta därom,
men det gäller då alldeles fristående bolag, som operera på
egen hand utan något understöd. Här åter gäller det ett bolag,
som visserligen icke själf får några understöd från staten, men
som dock — det kan väl icke förnekas — är indirekt statssubventioneradt
i alldeles ofantligt hög grad, och icke endast
statssubventioneradt, utan det erhåller äfven indirekt ganska
störa anslag från hushållningssällskapen. Sålunda får föreningen
för närvarande ifrån hushållningssällskapen ungefär 16,500 kronor
och från staten, tack vare en för mig obegriplig frikostighet af
förra årets Riksdag, 40,000 kronor. Tager man så i betraktande
de ofantliga fördelar bolaget har af sitt samarbete med denna
förening, kan man ej gärna finna annat, än att bolaget borde
vara i stånd att understödja utsädesföreningen med en något
större summa än den, som föreningen i sitt" eget inkomst- och
utgiftsförslag upptager. Denna summa rör sig endast om 6,000
kronor, och den är ju alldeles, jag höll på att säga, löjligt liten,
Iso 28. 36
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående
anslag till
Sveriges utsädes
förening.
(Forts.)
men åtminstone decideradt för liten från ett bolag, som, enligt
hvad jag förut meddelat, förra året hade en årsinkomst af 104,000
kronor.
I statsutskottets utlåtande rörande just denna punkt förekommer
vidare en mening, som jag icke här kan helt och hållet
förbigå. Innan utskottet kommer till klämmen, hemställes, att
Riksdagen skulle föreskrifva, att ett för statens räkning utsedt
ombud, för hvilket kostnaden borde bestridas af föreningen,
skulle deltaga i revisionen af föreningens förvaltning. Det är
ju alldeles riktigt och icke mer än billigt, att, då en så stor del
af föreningens verksamhet uppehälles med statsanslag, staten
äfven skall hafva rätt att revidera föreningens räkenskaper, men
däremot förstår jag icke, hur det tillika där kommit in, att den
institution, som skall revideras, skall själf betala sin revisor.
Jag är rädd för att detta skall åstadkomma en del oegentligheter,
åtminstone skulle detta kunna inträffa,
Jag skall nu icke längre taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Jag vågar nämligen icke för närvarande framställa
något yrkande, men vill däremot alldeles bestämdt uttala en
vördsam men energisk anhållan till såväl Kungl. Maj:t som
statsutskottet, att, när denna fråga om anslag till Sveriges utsädesförening
nästa gång kommer inför Riksdagen, vi då icke må
ställas i okunnighet om sambandet mellan bolaget och föreningen,
utan — om jag får använda det uttrycket — korten komma på
bordet och vi få veta, huru detta samband är ordnadt samt om
föreningen verkligen är själfständig eller står i ett kanske mindre
fritt förhållande till bolaget och dess aktieägare.
Med herr Tamm förenade sig herrar Starbäck och Olofsson.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg:
Herr talman! Jag skall blott be att få yttra några ord med
anledning af den siste ärade talarens anförande. Det tycktes,
som om han riktade någon förebråelse mot mig för att det i
den kungl. propositionen icke finnes någon redogörelse angående
förhållandet mellan utsädesföreningen och utsädesaktiebolaget,
och begärde, att en sådan måtte framkomma nästa år. Jag
ber att få erinra därom, att det icke var på framställning af
Kungl. Maj:t, som detta anslag till utsädesföreningen förra året
höjdes med 25,000 kronor, utan det skedde med föranledande
af motioner i både Första och Andra Kammaren, hvilka motioner
tillstyrktes af statsutskottet och biföllos af båda kamrarna utan
någon diskussion. Det förefaller mig, som om det skulle ha varit
besynnerligt, om Kungl. Maj:t då icke hade gjort framställning
till Riksdagen om beviljande af samma belopp i år till föreningen,
som Riksdagen själf förlidet år bestämde, då inga förändrade
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
37 Ji:o 23.
förhållanden i år inträdt och bolaget i fjol intog samma ställning
till föreningen som i år.
Medan jag har ordet, skall jag liksom den förste ärade
talaren be att få konstatera, att det arbete, som af utsädesföreningen
presteras, är allt lof värdi och af mycket framstående
beskaffenhet. Att förhållandet mellan utsädesbolaget och utsädesföreningen
kanske icke är det bästa möjliga, det tror jag också.
Jag har följt denna förenings verksamhet alltifrån dess första
uppkomst, och jag kan meddela, att, i den mån arbetena utvecklade
sig, det visade sig omöjligt för föreningen att föröka
de uppdragna förädlade sädesstammarne och att bedrifva handelsrörelse.
Det var fördenskull det så kallade utsädesbolaget af
några för utsädesföreningen intresserade personer bildades, och
äfven jag ingick med ett mindre belopp i företaget, hvithet
planlades utan all beräkning på vinst för aktieägarne. Någon
utdelning hafva aktieägarne ej sett, ej ens en revisionsberättelse,
hvarför jag ej är i tillfälle att upplysa, huruvida det sista årets
rörelse vant så vinstgifvande, som den siste talaren nämnde.
Herr Henricson: Jag skulle kunna ha inskränkt mig till
att blott instämma i det yttrande, som här afgafs af herr Tamm,
om icke där hade förekommit ett uttalande, som jag icke alls
kan vara med om. Herr Tamm sade nämligen bland annat,
att utsädesbolaget alltid utskickade förstklassigt utsäde. Det är
möjligt, att så skett under de senaste åren, men att så icke alltid
varit förhållandet, vet jag af egen erfarenhet. I öfrigt instämmer
jag i herr Tamms anförande.
Herr Bäf instämde häruti.
Friherre Bonde: Hvar och en, som följt utsädesföreningens
verksamhet ifrån föreningens uppkomst, torde nog erinra sig,
hvilka anmärkningar under de första åren gjordes mot föreningen
och föreningens styrelseledamöter, nämligen att föreningen ansågs
drifva ett slags affärsverksamhet med de produkter, som af
föreningen frambringades. Man ansåg, att eu förening sådan
som denna skulle stå utanför all affärsverksamhet och att icke
någon handel alls med utsäde skulle af densamma bedrifvas.
För att då befria föreningen från misstanken för affärsverksamhet
och för att ställa föreningen på eu säker och fri grund sökte
man åstadkomma något sätt att bringa frukterna af föreningens
verksamhet till allmänhetens gagn. Man fann då icke något
annat sätt möjligt än att bilda ett särskildt bolag, som skulle
öfvertaga affärsverksamheten och som skulle få rättighet att
öfvertaga de stammar, som genom föreningens arbete alstrats,
föröka desamma och sedan sälja dem åt allmänheten. Detta
var anledningen till bildandet af nu ifrågavarande utsädesaktie
-
Angående
anslag till
Sveriges utsädesförening.
(Ports.)
N:o 23. 38
Onsdagen den 16 Mars, e. m.
Angående bolag. Såsom herr statsrådet och chefen för jordbruksdeparteSverigesut-
mentet nyss konstaterade, bildades detta bolag af för saken insädesförening,
tresserade jordbrukare. Bolaget ansågs från början vara så godt
(Ports.) som ett slags filantropisk inrättning, där man satte in sina penningar
i tanke, att man nog aldrig skulle få någon ränta eller
utdelning på dem. Detta antagande har också realiserats. Äfven
jag kan konstatera, att någon utdelning i bolaget har icke förekommit
annat än under andra året, då det verkligen utdelades
4 procent å aktiekapitalet, men frånsedt det året har, som sagdt,
ingen utdelning ägt rum under de, jag tror, 14 år som bolaget
existerat. Att bolaget icke dess mindre skall kunna misstänkas
för att skörda en oerhörd vinst på föreningens verksamhet, förefaller
mig besynnerligt, ty bolaget är ju underkastadt revision,
och det skulle väl vara ett märkvärdigt förhållande, om denna
oerhörda uppgifna årliga vinst skulle kunna på något sätt försvinna
utan att komma aktieägarne till del. Det måste ligga
en öfverdrift uti uppgiften om denna oerhörda vinst.
Att bolagets utsäde hålles kanske något dyrt, kan nog vara
sant, men man måste komma ihåg, att arbetet med stammarnes
förökande och att väl sortera och väl kontrollera utsädet samt
sedan utsända detsamma öfver hela landet är förenadt med så
stora kostnader, att det är gifvet, att dylikt utsäde måste blifva
dyrare än utsäde från annat håll.
Den förste talaren kom med ett slagord, han talade nämligen
om »bolagsvälde», och han tycktes vilja anse, att utsädesbolaget
utöfvade ett sådant där ytterst skadligt bolagsvälde öfver
utsädesföreningen. Jag tror, att han fullkomligt misstager sig i
det fallet. Förhållandet mellan bolaget och föreningen är ganska
enkelt, och för detsamma kan redogöras med få ord. Förhållandet
är, såsom jag nyss sade, det, att bolaget tillkommit för
att kunna utbreda i marknaden alstren af föreningens verksamhet.
För detta ändamål är mellan föreningen och bolaget uppgjordt
ett kontrakt, enligt hvilket bolaget till ett visst pris för
de olika sädesslagen får öfvertaga stammarne, som genom föreningens
försorg alstrats, så snart dessa nått så stor utveckling,
att man anser att en förökning af dem kan ske. Som föreningen
icke disponerar någon större areal, kan icke föreningen själ! på
något sätt föröka dessa stammar, utan måste lämna detta åt
bolaget. Sedan sålunda bolaget alltså efter ett visst på förhand
uPPgj°r(lt pris för de olika sädesslagen öfvertagit stammarne,
äger bolaget sedan att försälja den produkt, som genom förökning
af dessa stammar uppkommer, och därför betalar det
till föreningen en s. k. royalty af 1 procent å bruttoförsäljningens
värde. Det är den enkla öfverenskommelsen mellan
föreningen och bolaget. Dessutom kan nämnas, att bolaget icke
får sälja några utsädesvaror, hvilka icke blifvit af föreningen
vederbörligen kontrollerade, hvilken kontroll af bolaget betalas.
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
39 N:o 23.
Jag vill äfven tillägga, att aktieägarna icke heller ha rättighet Angående
att erhålla mer än 6 procents utdelning på sina aktier och att anslag titt^
resten af vinsten skall användas dels till föreningens verksam- Sädesförening.
het, dels till andra i sammanhang därmed stående ändamål. (Ports)
Här ha nu under den senaste tiden —• jag vet icke riktigt
af hvilken anledning —• vissa insinuationer blifvit gjorda. Dessa
insinuationer ha blifvit spridda genom ett flygblad, som vi fått
oss tillsändt, och det är väl detta flygblad, som framkallat de
uttalanden, som nu här blifvit gjorda i denna kammare, som
förra året stillatigande och med allmänt bifall godkände de då
väckta motionerna om höjning af nu ifrågavarande anslag. Här
har icke framställts något yrkande, det vill jag med nöje konstatera,
men det lät dock på de många instämmanden, som följde
på den förste talarens anförande, som om detta flygblad skulle
ha satt litet oro i sinnena. Man får dock icke fästa sig så
mycket vid tidningsartiklar, det torde vara herrarna alla väl bekant,
och man får icke fästa sig alltför mycket vid insinuationer,
som framkommit på sådant här sätt. Hvad anledningen
till dessa insinuationer är, känner jag icke, men deras innehåll
hade jag nyss tillfälle att på min plats taga del af. Jag tror
icke, att förhållandet mellan bolaget och föreningen gifver anledning
till några sådana farhågor, som här framställts. Att
föreningen arbetar och verkar för vårt jordbruks gagn, är ovedersägligt,
och det har äfven af herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
nyss konstaterats. Då anslaget till föreningen
förra året höjdes, var — såsom herrarna torde erinra sig —• anledningen
därtill den, att man ville sätta föreningen i tillfälle
att utvidga sin verksamhet, särskildt hvad förädlingen af foderväxter
och i all synnerhet hvad undersökningar rörande potatissorter
beträffar. Men dylika arbeten kunna icke göras på blott
ett enda år, så att det är omöjligt att redan nu påvisa något
resultat af det förhöjda anslaget. Skulle nu detta anslag på
grund af insinuationer eller misstankar minskas eller indragas,
då måste föreningens verksamhet äfven minskas eller indragas,
men något sådant tror jag icke skulle vara till fromma för
svenska jordbruket. Verksamheten vid Svalöf har ju under de
senaste åren allt mer och mer utvecklats, och föreningen har
gifvit sig in på allt fler och fler nya verksamhetsfält. Svalöf
har i alla tider varit föremål för stor enskild offervillighet ifrån
många personer, och det är äfven på denna väg, som medel nu
anskaffats för uppförande af en ny institutionsbyggnad därstädes.
Jag tror icke, att man kan framkasta den beskyllningen, att
föreningen står under något slags tryck af bolaget eller att bolaget
— hvilket man skulle kunna misstänka, att den förste
talaren menade — liksom suger föreningen och icke lämnar den
det understöd, som den borde gorå, utan i stället drager en
Ji:o 23. 40 Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående oskälig vinst af föreningen, en vinst som alltså skulle dunsta
bo« i
sadesförening. Den förste talaren har icke här framställt något yrkande,
(Forts.) men jag ber att för min del få yrka bifall till utskottets förslag
i den nu förevarande punkten.
Häruti instämde herr Kronlund.
Herr Tamm: Herr talman! Jag skall endast be att få protestera
mot den uppfattning, min ärade länskamrat tycks hafva
därom, att jag blott af tidningsartiklar hade tagit mig anledning
att här uppträda. Man får icke taga sådan hänsyn till tidningsartiklar,
yttrade han. Jag hade dock tillfälle att i mitt nyss
hållna anförande säga, att det var icke allenast på grund af den
under sista tiden framkomna tidningspolemiken, som jag konstaterat
ett missnöje, utan jag tillät mig äfven att åberopa en tioårig
erfarenhet inom det hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som jag tillhör. Det är icke från i går, som vårt missnöje
daterar sig.
Den upplysning, som samme talare, med förmälan att han
vore aktieägare i bolaget, lämnade därom, att bolaget icke får
utdela mer än 6 proc., gifver mig en viss glädjande förhoppning,
att den möjligen stora vinst, som hädanefter kan tillfalla bolaget,
verkligen skall komma utsädesföreningen och Sveriges landtbruk
i allmänhet till godo och icke användas endast för uppförande
af byggnader för bolagets egen räkning på ofri grund. Då kan
det hända, att den misstämning mot bolaget, som nu förefinnes,
kommer att försvinna, men till dess detta blir förhållandet, är
jag rädd, att misstämningen kommer att fortfara.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 23—31.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning häruppå af punkten 32, i fråga om anslag
till Svenska trädgårdsföreningen, begärdes ordet af
Herr Tamm, som yttrade: Herr talman! I afseende å den nu
föredragna punkten kommer jag icke heller att hafva något annat
yrkande än det, som statsutskottet framställer, nämligen att herr
Hammarskjölds motion måtte afslås. Men statsutskottet har i sin
motivering sagt, att den i motionen omnämnda framställningen
till Kungl. Maj:t skulle vara föremål för Kung!. Maj:ts pröfning.
Jag har icke kunnat undgå att fästa mig vid detta yttrande.
Skulle det nämligen betyda, att möjlighet förefunnes, att Kungl.
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
41 N:o 23.
Maj:t komme att behjärta framställningen och anvisa ett ökadt
anslag till ifrågavarande förening, så är det min innerliga och
bestämda öfvertygelse, att detta icke vore lyckligt. Denna förening
har ju redan ett ganska afsevärdt anslag. Den bedrifver
sin verksamhet på en plats, som har så många fördelar i jämförelse
med andra likartade anstalter, att den väl borde kunna
reda sig själ!
Men hvad jag främst vill anmärka, är, att föreningen utgifver
en pomologi, som, enligt hvad jag tror, icke på något sätt
kan gillas af den praktiske fruktodlaren. Hvad vill nämligen
den praktiske fruktodlaren se i en pomologi? Jo, han vill väl
se, hvilka sorters fruktträd han skall använda, hvar han skall
använda de och de sorterna, hur han skall sköta, beskära och
gödsla dem. Men intet af detta får han se i nu ifrågavarande
pomologi. Den är, enligt hvad jag tror, i botaniskt hänseende
en mycket framstående publikation, men för de praktiska fruktodlarne
är den så godt som värdelös, och jag tror, att dess
utgifvande är ett af de mest betydande arbeten, som denna
förening ombesörjer.
Skulle däremot statsutskottets omförmälda yttrande betyda,
att man har att af Kungl. Maj:t hoppas fullständig plan och förslag
till vår trädgårdsskötsels och i synnerhet vår fruktträdsodlings
understödjande, så skall jag med största glädje hälsa ett
sådant förslag, ty det finnes väl icke, mina herrar, en enda af
jordbrukets binäringar, som särskildt för det mindre jordbruket
är af så oerhördt stor ekonomisk betydelse som just fruktträdsodlingen.
Denna har under de sista åren visat sig vara af en
verklig ekonomisk fördel för dem, som ägnat sig åt densamma.
Våra hushållningssällskap bidraga ju i närvarande stund med
ytterst afsevärda summor till fruktträdsodlingen. De aflöna enligt
de sista tillgängliga berättelserna icke mindre än 45 länsträdgårdsmästare,
hvar och en med eu lön af minst 800 och högst 1,600
kronor — man kan säga i genomsnitt 1,200 kronor •—- samt
utdela tiotusentals fruktträd och bärbuskar, hvilket äfvenledes
representerar ganska afsevärda belopp. Staten understöder Åtvidabergs
skola med 5,000 kronor årligen. Då endast 8 elever hvarje
år gå ut från denna skola, blir det dyra elever, som staten sålunda
understöder. Staten lämnar vidare 4,000 kronor till den
trädgårdsförening, om hvilken nu är fråga. För öfrigt känner
jag tyvärr icke, i hvilka afseenden staten understöder fruktträdsodlingen.
Då emellertid hushållningssällskapen splittra sig på
flera olika håll och understöda det ena en och det andra en
annan skola samt staten äfvenså minst två skolor, så vågar jag
påstå, att de anslag, som i närvarande stund lämnas till denna
ytterst viktiga binäring för jordbruket, måhända icke äro tillräckligt
planmässigt använda.
Skulle åter så vara förhållandet, att Kungl. Maj:t nu håller
N:o 23.
42
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
på att utarbeta ett förslag till ett verkligt planmässigt användande
af det anslag, som till äfventyra kommer att af Riksdagen
beviljas för trädgårdsodlingens främjande, så skall jag vara den
förste att tillstyrka, att ett sådant anslag gifves. Vi behöfva ju
endast se efter i herr Hammarskjölds motion, hvad i vårt broderland
uti detta afseende göres från statens sida. Där anvisade anslag
uppgå ju till 34,695 kronor, visserligen fördelade på flera olika
ställen, hvilket emellertid, enligt hvad jag föreställer mig, måhända
är beroende på en genomtänkt plan.
Jag har således, herr talman, intet annat yrkande än på
bifall till utskottets hemställan, därvid jag uttalar den lifliga förhoppningen,
att Kungl. Maj:t till ett kommande år ville utreda
och fästa Riksdagens uppmärksamhet på, huru denna för vårt
jordbruk och särskildt för våra småbrukare och egna hems innehafvare
så ytterst viktiga näring må kunna på bästa sätt främjas.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 33—37.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Angående Punkten 38, angående anslag till höjande af fonden för fiskerifonden
för näringens befrämjande.
befrämjande. I två särskilda lika lydande motioner, väckta, den ena, n:o
15, i Första Kammaren af friherre N. A. A. Trolle och den
andra, n:o 122, i Andra Kammaren af herr K. StarläcJe m. fl.
hade föreslagits, att Riksdagen för höjande af fonden för fiskerinäringens
befrämjande måtte bevilja ett anslag af 500,000 kronor
och däraf 250,000 kronor för år 1906, med rätt för Kung!. Maj:t
att för 1905 däraf förskottsvis utanordna 100,000 kronor.
Likaledes hade herr C. It. Wallentin i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 11, föreslagit, att Riksdagen måtte för
höjande af fonden för fiskerinäringens befrämjande bevilja ett
anslag af 500,000 kronor och däraf på extra stat för år 1906
anvisa 250,000 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, med anledning af friherre
Trolles samt herrar Starbäcks med flere och Wallentins
förenämnda motioner, måtte för höjande af fonden för fiskerinäringens
befrämjande bevilja och till utgående under år 1906
anvisa ett anslag af 200,000 kronor.
Vid punkten hade fogats reservation af herrar F. E. Pettersson,
Ödman och Starbäck, hvilka ansett att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen måtte med bifall till de af friherre Trolle
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
43 N:o 23.
•och herr Starbäck m. fl. i ämnet väckta motioner, för höjande Angående
af fonden för fiskerinäringens befrämjande bevilja ett anslag af för
500.000 kronor och däraf på extra stat för år 1906 anvisa 250,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att lata af sistnämnda belopp befrämjande.
■under innevarande år förskottsvis utanordna 100,000 kronor. (Ports.)
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr -Starbäck yttrade: Herr talman! Då statsutskottet vid
föregående riksdag hade tillfälle att uttala sig i denna fråga, framhöll
utskottet liksom en förhoppning eller ville, såsom det hette,
uttala den meningen, att det då beviljade beloppet borde vara
tillräckligt för en följd af år eller med andra ord, att det ändamål,
för hvilket fiskerinäringsfonden stiftats, skulle vara tillgodosedt
för en följd af år. I det utlåtande, som statsutskottet nu
afgifvit, förekommer icke någon sådan reservation. Tvärtom
framhåller utskottet med all önsklig tydlighet, att utskottet anser,
att ytterligare ökning af fonden för tillgodoseendet af lånebehofvet
bör äga rum, hvadan utskottet erkänner att ett afsevärdt
lånebehof fortfarande förefinnes, och uttalar särskildt, att detta
behof behöfver tillgodoses icke endast inom Göteborgs och Bohus
län, utan äfven i rikets öfriga län.
Jag borde vara och är mycket tacksam för utskottets denna
gång ovanligt välvilliga motivering och välvilliga förslag, men
jag kan dock icke finna, att utskottet kommit till ett riktigt
resultat. Då man medgifver, att ett mycket stort lånebehof
finnes, och då man vidare anser, att ifrågavarande fonds ändamål
är af synnerlig stor betydelse, så synes det mig märkligt,
att man anser det vara tillräckligt att öka fonden med ett belopp,
som icke motsvarar lånebehofvet, och att man anser det vara
lämpligt att för innevarande år icke bevilja något särskildt anslag,
ehuruväl det icke borde hafva varit statsutskottet obekant,
att, såsom också framgår af motionerna, ett verkligt stort behof
förefinnes.
För Göteborgs och Bohus län finnas för närvarande enligt
uppgifter, som gå till den 6 mars, för utlåning tillgängliga medel
till belopp af i rundt tal 173,000 kronor och medel väntas under
året inflyta till belopp af i rundt tal 126,000 kronor, således
sammanlagdt ungefär 300,000 kronor. Låneansökningar hafva
emellertid inkommit till belopp af 365,000 kronor. Yi hafva
således där en brist på 65,000 kronor. Med afseende å de andra
länen ställer sig saken ännu betänkligare. Där finnas för närvarande
tillgängliga medel om sammanlagdt omkring 8,700 kronor
och omkring 14,000 kronor beräknas komma att inflyta. Det
blir således inalles tillgängliga medel till belopp af omkring
23.000 kronor. Men låneansökningar äro inkomna till ett belopp
Njo 23. 44
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
Angående af 92,000 kronor. Således förefinnes en brist på omkring 70,000
fonden för krouor.
näringens Nu kan mau naturligtvis såga, att dessa lånesökande få
befrämjande, lugna sig och komma igen ett annat år, ty fonden växer för
(Forts.) hvarje år med annuiteter — amorteringar och räntor — som
läggas till densamma. Detta kan ju anses vara rätt resoneradt,
men jag vill då framställa den frågan: när det nu visat sig, att
intresset för fiskerinäringens rationella utveckling år efter år
stegrats, utgående från Göteborgs och Bohuslän söderut till Hallands
och framförallt till Malmöhus län och därifrån så småningom
utefter Östersjöns och Bottniska vikens kuster, kan det
då vara lämpligt, att just i det ögonblick, då detta intresse behöfver
kraftigt understöd för att icke do ut, utan fortfarande
utveckla sig och i ännu vidare kretsar sprida sig, kan det då
vara lämpligt, frågar jag, att säga: Vi ha denna fond redan nu
så stor, och skola vi då låna ut mera? Ni ha redan förut fått
så mycket, och hvarför icke passa på? Jag tror, mina herrar,
att detta icke är en riktig sparsamhetsåtgärd.
Låtom oss för öfrigt komma ihåg, att det här icke är fråga
om något anslag, som staten afhänder sig, utan att det här är
fråga om lån. Det är fråga om lån, som utlämnas mot säkerhet,
som godkännes af de myndigheter, som Riksdagen bestämmer.
Det är visserligen sant, att dessa lån icke betalas åter till staten,
utan att annuiteterna tillfalla fiskerifonden. Men det är ju naturligen
Riksdagen obetaget, att när som helst göra en ändring i
detta förhållande, om Riksdagen finner behofvet påkalla en
sådan.
Man har sagt — och statsutskottet framhåller äfven detta —
att det icke kan vara lämpligt att alltför mycket öka denna
fond, då denna ökning skulle utgå af skattemedel. Ja, det må
ju vara riktigt; dock torde det i hvad jag nyss yttrade kunna
anses ligga ett bemötande af denna passus. Det är ju för öfrigt
omöjligt för en enskild motionär att, då Riksdagen ifrån början
slagit in på denna väg, däri söka göra någon ändring. Och jag
hemställer för öfrigt, om det icke ligger en sanning däri att,
äfven om denna fond utgår af skattemedel, äfven om tills vidare
annuiteterna skola öka fonden, staten dock i alla fall får ränta
på sina pengar, dels i följd däraf att, om fiskerinäringen rationellt
utvecklar sig, ett viktigt lifsmedel blir tillgängligt till billigt
pris i stora delar af vårt land, och tillförseln af detsamma möjliggöres
i högre grad, och dels i följd däraf att utöfvarne af
denna näring på det sättet få större skatteförmåga.
Jag har, herr talman, liksom en känsla af, att det kan
synas väl djärft af en statsutskottssuppleant att mot ett nära nog
enhälligt utskott här förfäkta ett högre anslag, men jag vågar i
alla fall till medlemmarne af denna kammare framställa den
vördsamma vädjan: skulle det icke ändå vara riktigt att med
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
45 N:o 23.
tanke på denna fattiga kustbefolkning, som ofta med utom- Angående
ordentlig möda och stort besvär samlar ihop sina små slantar, fonden för
mer fästa oss vid själfva saken än vid, huru frågan framburits näringens
och kommit att ligga i statsutskottet? befrämjande.
Det funnes nog åtskilliga synpunkter till, från hvilka denna (Ports.)
fråga måhända borde belysas, men då det är en sen timme och
jag icke anser lämpligt att trötta Kammarens uppmärksamhet,
så vill jag redan nu, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Lindgren i Oskarshamn och
Natt och IJag.
Sedaij herr vice talmannen nu öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, lämnades ordet till
Herr Trolle, som anförde: Herr talman! Den sena timme,
hvarom den siste ärade talaren nyss ordade, skall äfven föranleda
mig att blott säga några ord. Det synes mig, att herrar
reservanter och nu sist herr Starbäck i sitt yttrande otvetydigt
hafva visat, att statsutskottets på sidan 302 anförda skäl, att »de
för innevarande år anmälda lånebehofven torde kunna i väsentlig
mån tillfredsställas med den tillgång, som därtill redan anslagna
medel bereda», icke kan hålla streck; och jag ber att såsom ett
upplysande exempel få nämna att, hvad beträffar Malmöhus län,
för närvarande föreligga ansökningar till ett belopp af 50,900
kronor. Nyss yttrade herr Starbäck, att det föreliggande behofvet
för andra delar af landet än Göteborgs och Bohus län var i
rundt tal omkring 23,000 kronor; och då är det ju lätt att finna,
att det belopp, som skulle komma Malmöhus län till godo för
att tillfredsställa det i denna stund förefintliga lånebehofvet,
blefve alldeles otillräckligt. Kanske skulle endast eu femtedel af
ansökningarna kunna bifallas, äfven i den händelse att dessa i
öfrigt voro värda bifall.
För min ringa del kan jag ej annat än beklaga, att statsutskottet
i denna punkt funnit det lämpligt att använda sin stora
lust och goda -— samt i många fall prisvärda — förmåga att
pruta på begärda anslag. I detta beklagande vill jag naturligen
i ingen mån ha afsett att lägga någon förebråelse mot statsutskottet,
ej heller mot de ledamöter, kanske många, som komma
att följa statsutskottet i denna fråga, för att de ej skulle tagit
hänsyn till denna fattiga och under hårda förhållanden arbetande
befolknings önskemål. Detta vore orättfärdigt och förmätet, ty
utskottets betänkande vittnar häremot. Men man kan nog se
saken olika, beroende på den närmare eller fjärmare bekanskap
man har med förhållandena. Jag skulle naturligen ej kunna
åberopa någon närmare bekantskap med dessa förhållanden, därest
N:o 23. 46
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
Angående
fonden för
fiskerinäringens
befrämjande.
(Forts.)
jag ej under några år tillhört den institution i Malmöhus län, i
hvars händer äro lagda närmaste tillsynen, vården och omsorgen
om länets fiskeri. Jag kan från den verksamhet jag haft i den
institutionen konstatera •— förutom de synnerligen svåra och
hårda förhållanden som Malmöhus läns fiskeribefolkning arbetar
under — äfven det, att det under de sista åren har framträdt
ett alldeles ovanligt intresse för denna sak, och att befolkningen
tydligen har så att säga vaknat upp från en lång dvala.
Efter den erfarenhet, som fiskarne inhämtat, icke minst från sina
yrkeskamrater i Danmark, samt på grund af de åtgärder, som
intresserade män i Göteborgs och Bohus län vidtagit, har befolkningen
funnit, att det måste ske en ändring, därest den skall
kunna uthärda i konkurrensen. Detta har gjort, att fiskeribefolkningen
samlat sig omkring en del önskemål, som den skulle
kunna till sin förmån genomdrifva. Den har klart och tydligt
sett den ofantligt stora förmån, som ligger i motorkraftens användande
och som gör fiskarne så godt som oberoende af väderleks-
och vindförhållanden. Man har insett vikten af att skaffa
sig förbättrade redskap, och man har insett nödvändigheten af
att gemensamt samla sig för att underlätta försäljnings- och
afsättningsmöjligheterna. Att detta icke är blott en tom fras,
det visar väl just de siffror, som jag nyss tog mig friheten anföra.
Det är med svidande hjärta jag nu ser utsikterna te sig
så, att man måste tillbakavisa kanske de flesta af dessa anspråk,
som kanske framställts af personer, som just allra bäst behöfva
understöd, och att man sålunda nödgas hämma en lofvande
utveckling,
Nu säger man, att penningarne skulle tagas ut, på sätt
statsutskottet yttrar, af skattemedel; men såsom den ärade talaren
herr Starbäck antydde, är det ju här fråga om medel, som återbetalas
och förräntas, äfven om staten lider någon liten ränteförlust.
Och de medlen äro förvisso icke »kastade i sjön», utan
de komma sannerligen tusenfaldt igen.
Med den uppfattning, jag har i denna fråga och med den erfarenhet
jag däri har, må det väl tillåtas mig att till kammarens
ledamöter, åtminstone dem, som ännu stå tveksamma, rikta en
vördsam vädjan, att de ville göra den goda gärningen att sluta
sig till reservanternas förslag, till hvilket jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.
I detta anförande instämde herrar Almqvist, Åkerlund, Jönsson
i Gammalstorp, Reutersldöld, Mallmin, Sandquist, friherre
Be Geer, Thylander, Barm, Trapp, Broomé i Bårslöf, Kronlund
och Ohngren.
Herr talmannen återtog nu ledningen af kammarens förhandlingar
och lämnade på begäran ordet till
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
47 N:o 28.
Herr Boström: Herr talman, mina herrar! Det kan ej
vara mycket stor förhoppning att uppträda för utskottets förslag
efter så många instämmanden i reservationen; men jag
skall dock be att få säga några ord. De medel, som finnas
tillgängliga för närvarande i fiskerifonden, äro enligt från statskontoret
lämnade uppgifter 183,077 kronor 54 öre. Dessutom
förväntas under året inbetalningar i annuiteter och räntor till
ett belopp af 140,333 kronor 34 öre, hvilket tillsammans gör
323,410 kronor 88 öre. Utskottet har nu föreslagit att öka
denna fond med 200,000 kronor; och skulle man då lägga till
ungefär samma annuiteter och inbetalningar, som förväntas inkomma
under innevarande år eller omkring 140,000 kronor, så
skulle man för år, 1906 få ett belopp af 340,000 kronor. Man
skulle som sagdt alltså ha för innevarande år disponibla omkring
323.000 kronor i rundt tal och för nästkommande år omkring
340.000 kronor.
Nu vilja reservanterna lägga till ytterligare 100,000 kronor
för innevarande år och motionärerna begära, att det skulle därtill
beviljas 400,000 kronor eller tillsammans 500,000 kronor.
Det är sant, att fördelningen af medlen från lånefonden
under den gångna tiden har tillgått på det sätt, att 85 procent
lämnats till Göteborgs och Bohus län ocli 15 procent till öfriga
trakter, detta beroende på att lånesökande icke funnits till större
belopp från de öfriga länen. Man får väl emellertid hoppas och
antaga, att i och med det att lånesökande anmäla sig från andra
delar af riket, fördelningen också kommer att ske proportionsvis
därefter, så att den kommer att ställa sig jämnare.
Nu har utskottet också föreslagit, att dessa 200,000 kronor
skola utgå af skattemedel; skulle man då följa reservanternas
förslag, finge man under denna post ytterligare 300,000 kronor.
I dessa tider, då man med ljus och lykta söker efter tillgångar
för att fylla statsbehof ven, tror jag icke att det kan vara fullt
lämpligt att på detta sätt öka skattemedlen, helst det vore
meningen, att staten sedan skulle utlåna penningarne mot en
ränta af 3 procent.
De skäl jag nu anfört äro de som i hufvudsak voro afgörande
för utskottet, då det gjorde sin hemställan; och det är
till denna utskottets hemställan jag, herr talman, anhåller att få
yrka bifall.
Herr Sjö: Den ärade talaren på Skånebänken yttrade, att
fiskeribefolkningen i den ort han tillhör hade uppvaknat ur en
riktig dvala, och som exempel på detta uppvaknande anförde
han, att den fiskeriidkande befolkningen i motorbåtarne funnit
ett kraftigt medel att öka sin vinst af fiskerihandteringen. Mig
synes att det är en sak för sig, om man på ett håll uppfunnit
ett medel att bedrifva sin fångst och fisket i allmänhet på ett
Angående
fonden för
fiskerinäringens
befrämjande,
(Forts.)
N:o 23. 48
Angående
/mulen för
fiskerinäringens
befrämjande.
(Ports.)
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
kraftigare och verksammare sätt, än hvad förut varit förhållandet.
Här är det fråga om låneförhållanden, lån så billiga, att jag icke
vet någon näring, som har så billiga lånevillkor som fiskerinäringen.
Jag tror icke, att det är så illa beställdt med denna fiskeriidkande
befolkning, som man alltid vill låta påskina. Den ene
af motionärerna, nämligen den på Göteborgs- och Bohuslänsbänken,
erinrade just om, att man i hans hembygd på en liten
tid fiskat för ett belopp af 5,200,000 kronor. Man kan då verkligen
fråga sig: går det just någon nöd på eller är det någon
egentlig fara med denna fiskarebefolkning, när den kan göra
så stora fångster? Jag hemställer till herrarne hvad »fångster»
jordbrukarne göra i dessa bistra tider! För de lån, som utgått
enligt 1885 års beslut för odling af sänka trakter, måste han
betala 4,5 procent. Fiskarebefolkningen åter får sina lån räntefritt
under första året och sedermera mot 3 procent ränta; det
är en skillnad således som är ganska stor. Att staten i detta
afseende skall för en enda näring offra så betydligt, det första
herrarne nog icke kan vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
Man bör väl i det ena som det andra hänseendet
på lika sätt tillgodose näringar, som äro lika viktiga. Jordbruksnäringen
är enligt mitt förmenande lika viktig som fiskerinäringen.
Då anser jag det icke vara tillbörligt att gifva den ena näringens
utöfvare så billiga lån, som här är ifrågasatt, eller åtminstone
icke att rent af höja lånefonden undan för undan.
Om det för öfrigt är sant, som herr Trolle nämnde, så synes
det mig, att det icke alls skall vara så svårt för fiskarebefolkningen
att erhålla lån i sparbanker; där kan man»lämna lan på
nästan lika billiga villkor som dem, hvarpå landtbrukarne få lån
ur odlingslånefonden.
Hur man än ser denna fråga, tror jag, att herrarne skola
gifva mig rätt, om jag säger, att när utskottet nu vill tillstyrka
Riksdagen att för denna gång öka fonden med 200,000 kronor,
så att den skulle svälla ut till 1,000,000 kronor, man har uppfyllt
allan rättfärdighet. Därigenom har man, synes det mig,
gått motionärernas önskningar till mötes så mycket man kunnat.
Jag hade trott, att motionärerna skulle vara tacksamma icke
allenast mot utskottet, utan äfven mot Riksdagen, om Riksdagen
villfar hvad utskottet här föreslagit. Herr Trolle sade, att han
icke ville framställa något klander mot utskottet, och däri tror
jag att han gjorde rätt; det finns nog ingen anledning därtill,
då utskottet tillmötesgått motionärernas önskningar så pass som
det gjort.
Herr talman, jag tillåter mig hemställa om bifall till utskottets
hemställan, och jag vågar tillägga, att jag tror att kammaren
handlar klokt om den bifaller densamma.
Herr Ödman: Herr talman, mina herrar! Då jag antecknat
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
49 N:o 28.
mig såsom reservant i nu föredragna punkt, ber jag att med Angående
några ord få delgifva kammaren på hvad grund jag skilt mig fonden för
från utskottets majoritet. Jag klandrar visst icke utskottet för naringens
det resultat, hvartill det kommit; tvärtom synes det mig vara befrämjande.
mycket vackert handladt, att efter så många afsättningar till (Forts.)
fonden under de föregående åren ytterligare vilja afsätta 200,000
kronor. Detta är, som sagdt, mycket erkännansvärdt, och jag
som bohuslänning hvilket län fått största andelen af de hittills
erhållna lånen —• vet särskild! att sätta värde härpå. Jag har
nämligen sett hvilken välsignelse dessa penningar gjort på de håll,
dit de kommit. Jag kan försäkra herrarne, att min tro är, att
det är mycken liten del af statens penningar, som gjort så mycken
nytta för sig och som blifvit så väl använda som dessa medel,
detta så mycket mer, som staten strängt taget icke lider någon
förlust på dem. Man återbetalar ju både kapital och ränta, fastän
möjligen med någon liten ränteförlust för staten. Staten har vidare,
som bekant, den allra bästa säkerhet för lånens återbetalning däri,
att det icke är till fiskarebefolkningen direkt som staten lånar,
utan som mellanhand användas landsting och hushållningssällskap,
hvilka korporationer äro ansvariga för lånens återbetalande till
staten. Det är således omöjligt att staten kan förlora penningarna.
När man kan upphjälpa en näring till så billigt pris som detta, så
är det väl skäl i att fortsätta på denna bana. Här binda vi för
öfrigt icke företagsamheten med några regler. Låntagarne få ju
inrätta sig efter omständigheterna. Fiskarna få på de olika orterna
bilda vadlag för att med vad fiska sill eller strömming. Eller om
de så vilja, köpa de kuttrar och gå ut med dem i öppna hafvet.
Därvidlag ha de full handlingsfrihet; det är denna frihet och
uppmuntran af företagsamheten, som gjort, att penningarna blifvit
så väl använda.
Särskild! i somras vid Marstrandsutställningen, då folk från
olika trakter af vårt land besökte fiskeriutställningen, uppstod
hos många den tanken att i stor omfattning skaffa sig ny fiskemateriel.
Det är, mina herrar, på detta område som på andra,
däribland äfven landtbrukets, att vi taga intryck från förhållandena
särskild! från Danmark, hvilket är vårt föregångsland äfven
härvidlag. Där har man på senare åren börjat använda maskinkraft
i sina fiskebåtar, som åstadkommit en fullständig revolution
i fisket. Nu ha på de senaste åren begagnats fotogenmotorer, som
äro särdeles användbara för fisket. Dessa motorer äro nämligen
små och lätta; man behöfver icke för dem stort förråd af bränsle,
och de kunna apteras för hvilken båt som helst, stor eller liten.
Sedan fiskare från Ostersjötrakterna sett fiskeriutställningen
i Marstrand, förundrar det mig visst icke, att de kommit på den
tanken, att något äfven kan göras för fisket i Östersjön. När
jag nu talar för det högre anslaget, gör jag det nämligen icke
så mycket med hänsyn blott till Bohuslän, utan jag önskar, att
Andra Kammarms Prof. 1905. N:o 28. 4
N:o 23. 50
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående samma välsignelse, som dessa lån spridt i min hembygd, skall
fonden för ]-UTma spridas äfven till öfriga trakter af vårt land.
iiäringens Idet linnés, såsom en föregående talare antydt, många ombefrämjande.
råden, hvarpå dessa medel verka godt. Så t. ex. föra de penningar
(Forts.) in i landet. Jag behöfver i detta sammanhang blott nämna, att
det förra året togs in öfver 4,000,000 kronor på fisket i Bohuslän.
I år har man redan där fiskat sill i öppna hafvet för bortåt
ett par millioner kronor; det är icke exakt siffra, men den ungefärliga.
Detta sillfiske har tillkommit endast på grund af ifrågavarande
lån, som gjort att fiskare fått bättre materiel, så att de
kunnat gå ut i öppna sjön. Förr måste man vänta, tills fisken
kom in till stranden. På sammansätt är det ännu med Ostersjöfisket;
där sitter man och väntar på strömmingen, tills den går till vid
stranden. Det är därför jag önskar, att äfven den fiskeriidkande
Östersjöbefolkningen skall kunna gå ut i öppna hafvet och taga
strömmingen, utan att behöfva vänta på att den skall komma
in till stranden.
Fn annan omständighet, som vi icke få förbise, det är, att
dessa fiskerilån i sin mån verka hämmande emigrationen. I våra
dagar framträder ju en liflig önskan att hämma densamma. Tusentals
kraftiga män hafva blifvit fästa vid vårt fosterland, därför
att de, med dessa medels tillhjälp, kunnat skaffa sig uppehälle i
sin hembygd. De ha sålunda blifvit bevarade åt fosterlandet.
Särskildt bör man icke förbise, hvilken skola detta är för vårt
sjöfolk och hvilken nytta det är för vår flotta, som vi i farans
stund äro beroende af. Om våra fiskare icke kunna få sin bärgning
inom landet, måste de ju i stället taga tjänst på främmande
nationers fartyg och äro således icke att räkna på i händelse af
behof för flottan.
Det är en egenhet för vårt svenska fiske, att där icke bildas
några stora bolag såsom i utlandet, utan våra fiskare råda sig
själfva. Där i utlandet stora bolag bildats, där får man också se
skillnaden mellan öfver- och underklass och de eviga slitningarne
dem emellan med strejker och lockouter, som verka menligt på
handteringen. Bland den svenska fiskeribefolkningen hör man
aldrig talas om sådant; den är fri och själfständig, hvar och eu
är där sin egen herre. Äfven denna omständighet saknar icke
sin stora betydelse, synes det mig.
Det har talats om att det för ändamålet icke nödvändigtvis
skulle behöfvas så mycket penningar, som här är föreslaget. Min
öfvertygelse är, att finns det blott penningar tillgängliga, så komma
behof af dem nog att visa sig. Om för öfrigt icke hela fonden
skulle behöfva tagas i anspråk, så kan jag icke förstå, att det
är någon skada skedd. Det kostar ju icke något, då penningarne
i så fall ligga i statskassan.
Jag vill icke längre upptaga kammarens tid. Jag ber, mina
herrar, att få föreslå, det kammaren behagade bifalla reservationen.
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
51 N:o 23.
Herr Beckman: Jag har begärt ordet särskildt för att påpeka,
att det vaknande intresse, som vi här hört omtalas från
flere håll, icke sträcker sig endast till storfisket på västkusten,
utan också börjat på att nå våra bygder. Så har t. ex. här i
Stockholms län nyligen bildats eu fiskeriförening, som äfven
erhållit understöd från landsting och hushållningssällskap, med
syfte bland annat att verka för det större fisket. Sålunda har
man varit betänkt på att inköpa en snörpevad. Nu är visserligen
förhållandet det, att föreningen genom välvilligt tillmötesgående
från en enskild mecenat fått löfte att under första tiden
få för detta fiske begagna ett par honom tillhöriga motorbåtar.
Men helt naturligt kan det icke länge fortfara på detta sätt,
utan om föreningens plan sättes i verket, torde inom kort tid
kunna förväntas, att äfven ifrån den föreningen ansökning om
understöd i form af statslån kommer att göras.
Det, som man här anfört mot det högre anslagets beviljande,
har särskildt varit den omständigheten, att anslaget skulle utgå
af skattemedel. Nu tycker jag verkligen, att, äfven om man erkänner,
att det korrekta ur statsfinansiell synpunkt i allmänhet är,
att lånefonder handhafvas af riksgäldskontoret, det dock mycket
väl kan försvaras, att man, när man nu en gång i ett särskildt
fall slagit, in på en annan väg, också fortgår på den vägen.
Skillnaden är ju icke så stor, om staten utaf skattemedel utlämnar
ett lån, för hvilket staten uppbär räntan, eller om staten
själ! lånar upp för ändamålet och räntan sedan inlevereras.
Den skillnaden är icke så väsentlig, att den borde anföras såsom
motskäl, när det nu gäller att snart få en erforderlig ökning i
dessa fiskerilån. Ty snart måste det ske. Det har ju nyss påpekats,
att detta vaknande intresse måste stödjas just nu, för
att såmedelst förebygga att detsamma genom ett inträdande bakslag
kommer att försvagas och afmattas.
Hvad det andra skälet beträffar — att den af reservanterna
föreslagna höjningen skulle vara obehöflig — så utgår man
ifrån, att anslaget till fiskerifonden i själfva verket redan nu är
så stort, att i det stora hela lånebehofvet skulle kunna fyllas
med den af utskottet föreslagna höjningen. Men det är just
denna utgångspunkt, som är oriktig. Det är här uppvisadt, att
lånefonden alldeles icke är tillräcklig ens för alla de lån, om
hvilka ansökningar redan inkommit.
Då det sålunda, enligt min uppfattning, är klart, å ena sidan
att anslaget icke räcker, å den andra, att den invändningen, att
detta belopp skulle tagas af skattemedel, icke bör få vara afgörande,
så kan jag ej fatta hvarför man motsätter sig denna
hjälp, där det just gäller de mindre bemedlade i landet.
Här är fråga om något, som kan ställas i samma linje med
den stora sociala rörelse, egna hemsrörelsen, som också krafvellåneanslag,
men med vida längre gående kraf. Det synes mig,
Angående
fonden för
fiskerinäringens
befrämjande.
(Forts.)
N:o 28. 52
Angående
fonden för
fiskerinäringens
befrämjande.
(Forts.)
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
att man i viss män fullföljer alldeles samma syften som med
egna hemslånen, om man nu till dessa stackars hafvets arbetare,
som ha ett så hårdt arbete, som få slita så ondt och ha så svårt
att skaffa sig medel för sin utkomst, beviljar det anslag, som
reservanterna här begärt.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Nyström instämde häruti.
Herr Nyländer: Herr talman, mina herrarI Det torde icke
kunna förnekas, att Riksdagen under de senare åren anvisat
synnerligen stora belopp och vidtagit kraftiga åtgärder för fiskerinäringens
befrämjande och understödjande i vårt land; och då
utskottet nu ytterligare velat tillgodose denna fiskerinärings
behof, torde man näppeligen med fog kunna klandra utskottet,
då utskottet här ansett sig böra iakttaga någon försiktighet.
År 1891, då denna fond bildades, bestämdes den till ett
belopp af 100,000 kronor. Sedermera har under årens lopp
denna fond ökats, så att den nu går upp till 800,000 kronor.
Utskottet har nu föreslagit att gå motionärernas yrkande till
mötes så till vida, att fonden skulle ytterligare höjas till ett
belopp af 1,000,000 kronor. Man kan väl icke då, såsom herr
Trolle gjorde, beklaga sig öfver utskottets tillvägagångssätt. Jagtror,
att det är klokare och riktigare att gå stegvis fram än att
i ett slag höja fonden med en half million eller från 800,000
till 1,300,000 kronor, synnerligast som detta belopp skulle utgå
af skattemedel.
Såsom herr Boström redogjort för och med siffror tydligt
ådagalagt, torde lånebehofvet till största delen kunna tillgodoses
med de medel, som redan finnas, och de annuiteter, som inflyta;
och äfven detta har för utskottet varit bestämmande, då det
begränsade ökningen af fonden till 200,000 kronor.
Som inga fullgiltiga skäl synas mig hafva bl hvit anförda
för reservationen, heder jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Jesper son: Herr talman! Äfven jag skall be att i
denna sak få yttra några ord.
Gent emot hvad en ärad föregående talare, herr Sjö, anmärkte,
eller att, i fall behofvet af fiskerinäringens befrämjande i afseende
å anskaffande af redskap och båtar vore så stort och af så stor
betydelse, som man här velat göra gällande, skulle de nödiga
medlen lätt kunna erhållas genom lån i sparbanker, vill jag då
blott erinra om, att det är en väsentlig skillnad mellan att få
låna i sparbanker och erhålla lån på sådana villkor, som här
skulle stå till buds.
Då fiskarna erhålla lån för anskaffande af båtar och redskap,
53 N:o 28.
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
åtgår i vanliga fall första året för anskaffningen af dessa, och Angående.
de kunna därför icke ha någon väsentlig nytta af det anskaffade ™
under denna tid. Om lånen då toges i en sparbank, skulle såväl näringens
ränta som amortering å lånen betalas redan första året, och jag befrämjande.
föreställer mig då, att det för den fattiga, fiskarebefolkningen (Forts.)
skulle bli ganska svårt att fullgöra detta. Äfven allt framgent
skulle lånen ifrån denna fond bli billigare, hvilket jag tror är
af behof vet väl påkalladt. Jag tror, att eu mycket stor nationalekonomisk
vinst skulle tillföras landet genom att fiskarebefolkningen
blefve satt i tillfälle att i vidsträcktare mån använda
moderna hjälpmedel, att de rent af skulle ösa guld ur hafvet
genom sin näring.
Äfven ifrån den synpunkten, att vi skulle tillföra landet ett
utmärkt och billigt näringsmedel, tror jag, att denna sak är värd
allt beaktande. Ty genom de förbättrade kommunikationer vi nu ha,
skulle detta födoämne komma icke blott den närmast hafvet
boende befolkningen, utan, man kan godt säga det, hela landets
befolkning till godo. Den lilla ränteförlust, staten skulle få vidkännas
genom att anslå medel för detta ändamål, skulle, synes
det mig, på detta sätt bli till väsentlig del återbetald, hvarjämte
man bör ta med i beräkningen, att fiskarebefolkningen, genom
att den blefve satt i tillfälle att förtjäna mera, i följd däraf skulle
bli beskattad för högre inkomst. Staten skulle således erhålla
åtminstone en del af de medel tillbaka, som den gifvit ut.
En annan sak, hvilken redan har påpekats af herr Ödman,
finner jag också vara ganska behjärtansvärd, nämligen den att
hämma den utflyttning, som en tid förekommit bland fiskarebefolkningen,
antingen såsom emigrering till främmande land eller
på så sätt, att den yngre manliga befolkningen gifvit sig ut som
vanliga sjömän i stället för att utöfva fiskerinäringen. Ty om
det skulle komma i fråga någon gång att mobilisera vår flotta,
måste det vara af stor betydelse att kunna till väsentlig del rekrytera
den med folk, som är vandt vid sjön, i stället för med
folk inne ifrån landet.
På grund af hvad jag sålunda nu anfört, ber jag att få yrka
bifall till reservationen.
Herr Sjö: Blott ett par ord. Den siste talaren nämnde, att
därest billiga lån kunde beredas, skulle fiskarena komma att ösa
guld ur hafvet. Då får jag säga: Kunna de ösa guld ur hafvet,
lära de väl ej behöfva några lån; men om de det likväl behöfva,
då kunna de sannerligen betala litet högre ränta. Jag vill dessutom
berätta för kammaren, att Första Kammaren redan beslutat i
denna fråga och bifallit utskottets hemställan med 72 röster
mot 29.
Hvad vidare angår den näst föregående talarens yttrande
därom, att, därest fiskarena finge dessa lån, skulle de kunna
N:o 28. 54
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
Angående utveckla sin verksamhet därhän, att de skulle kunna mycket,
-fisken-'''' mycket högre beskattas. Det kan vara möjligt, men man kan
näringens bo hvad man vill i det fallet. Jag yrkar fortfarande bifall till
befrämjande, utskottets hemställan.
(Forts.
Herr vice talmannen: Herr talman! Det vill förefalla, som
om åtminstone en del af den nu förda diskussionen skulle innebära
en förebråelse mot dem, som haft den förberedande behandlingen
af detta ärende sig anförtrodd, en förebråelse, enligt min
mening, gående därpå ut, att man icke skulle ägt tillräckligt
öppen blick för de berättigade kraf, som här föreligga.
Då Kungl. Maj:t icke ifrågasatt, att fondens tillgångar borde
höjas, har utskottet antagit, att Kungl. Maj:t för sin del har ansett,
att det nuvarande beloppet, som är anslaget till fonden i
fråga, har varit tillräckligt. Fondens belopp är för närvarande,
som vi känna, 800,000 kronor. Nu föreslå motionärerna på en
gång eu höjning med 500,000 kronor. En något ovanlig höjning
må väl detta anses vara, då man besinnar proportionen mellan
fondens nuvarande belopp och beloppet af den föreslagna höjningen.
Utskottet, som har ansett frågan vara beaktansvärd, har noga
pröfvat den och därvid trott sig finna, att, om man ginge motionärernas
framställning till mötes på sätt utskottet föreslagit, nämligen
med en förhöjning af fonden med 200,000 kronor, skulle
detta för denna gång vara tillfyllestgörande, allra helst då man
besinnar, att fonden under sådana" förhållanden icke allenast
växer till en million kronor, utan att därutöfver för densamma
åtskilliga medel skulle bli tillgängliga genom de inflytande
annuiteterna. Om det framdeles skulle visa sig, att fondens
medel äfven på detta sätt bli otillräckliga, är det ju icke något
hinder för att göra en höjning en annan gång. Men för denna
gång vill det synas, som om den af utskottet föreslagna förhöjningen
skulle vara tillfyllestgörande. För min del får jag säga,
att om jag vant'' motionär i ämnet och rönt ett sådant tillmötesgående,
skulle jag nära nog ha ansett mig ha anledning
uttala tacksamhet till utskottet i stället för klander.
Herr talman, jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg:
Med anledning af herr vice talmannens uttalande, att han
hyste sådant förtroende för Kungl. Maj:t, att, då Kungl. Maj:t
icke begärt någon ökning af fonden för fiskerinäringens befrämjande,
han tog för gifvet, att allt var väl beställdt, ber jag att
få säga, att jag för min del icke anser allt väl beställdt, som
det är, utan att det väl behöfves en ganska betydlig tillökning
i fonden, därför att intresset för anskaffande af lämpligare båtar
och redskap nu har vaknat äfven inom andra landsdelar än Göte
-
55 N:o 23,
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
borgs och Bohus län, där en liflig verksamhet på detta område Angående
hittills hufvudsakligen pågått. Fonden lämnar på långt när icke
möjlighet till att bevilja den stora mängd ansökningar om lån, näringens
som på sista tiden inkommit. _ befrämjande.
Anledningen, hvarför jag ej föreslagit Kungl. Maj:t att i år be- (Forts.)
gara någon förhöjning af fonden, är den, att jag velat ställa mig
statsutskottets och Riksdagens uttalade önskningar till efterrättelse.
Ty då Riksdagen förlidet år till fiskerifondens förstärkande
beviljade 200,000 kronor, skedde det med ett uttalande, att Riksdagen
ansåg ändamålet med fonden vara tillgodosedt för en följd
af år. Under sådana förhållanden ansåg jag det lönlöst att i år
begära ytterligare anslag. Men jag vill nu blott konstatera, att
det är i högsta grad af beliofvet påkalladt, att det högre anslaget
beviljas.
Herr Starbäck: Ehuru med fara, herr talman, att trötta
kammaren med några flera siffror, tillåter jag mig dock,^ för att
visa, hvad do moderna fiskredskapen och användande af motorbåtar
verkligen kan betyda för fisket, att anföra följande: under
fiskeåret 1904—05 har i Bohuslän fiskats 155,673 hektoliter
mera än föregående år. Detta motsvarar i penningar ett plus
af omkring 600,000 kronor. Skulle det då icke kunna anses vara
riktigt, om denna ökning uti inkomster också skulle kunna
spridas till andra trakter af vårt land? Skola vi verkligen se på
detta med herr Sjös ögon och beklaga, att en i dag näringsidkande
befolkning genom statsmedel sättes i möjlighet att förtjäna
mera penningar än förut eller, såsom han yttrade, ösa guld ur
hafvet? Det är icke endast i deras egna fickor, detta guld skall
flyta in, utan det kommer att befruktande och välsignelsebringande
sprida sig öfver hela landet. Det är med tanken därpå,
som vi motionärer vågat uppträda mot det mäktiga statsutskottet.
Jag beklagar, att jag uttryckt mig så lågmäldt eller oriktigt i
mitt första anförande, men jag ber att få upprepa, herr talman,
att jag fortfarande känner mig mycket tacksam mot statsutskottet,
som så välvilligt bemött min motion. Men jag tillåter mig ännu
en gång framhålla, att det är just i år, hjälpen behöfves. Tv
jag bär mig bekant, att i många af våra kustlän åtskilliga låneansökningar
inhiberats, icke framkommit till vederbörande, just
därför att man haft den tröstlösa känslan: det finnes inga penningar,
det tjänar ingenting till att vi komma fram med någon
ansökan. Det är denna befolkning, som behöfver uppmuntran.
Och jag tror icke — jag vågar påstå det ännu en gång —
att det är en sparsamhet i riktig direktion, om vi bifalla statsutskottets
hem ställan.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Nyclal och Olsson i Heden.
N:o 23. 56
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående. Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Vårt land
^fiskeri-0'' är ’ mycket stark ekonomisk utveckling. Men vilja vi, att
näringens denna skall fortfara, skola vi också göra allt för att höja landets
befrämjande, resurser.
(Forts.) ^ Om vi nu bevilja det af reservanterna här begärda anslaget,
så medför det ju onekligen eu utgift för statskassan. Men denna
utgift är icke så stor. Därigenom komma vi emellertid att
befrämja enskildas välstånd och, hvad som är mycket viktigt,
äfven vinna eu förbättrad handelsbalans. Och jag tror, att det
är en sak af utomordentligt stor betydelse.
Man talar om, att det är ett synnerligen stort belopp, som
här skulle offras på en näring. Ja, må så vara. Men jag vill,
att man skall offra erforderliga belopp på olika näringar, när vi
se, att beloppen på ett förståndigt sätt användas.
Jag vill erinra om, att vi om en liten stund komma att
behandla en annan liknande fråga, då det gäller anslaget för
utdikning af mossar. Där har anslaget ökats år ifrån år. 1896
höjdes det från 100,000 kronor till 150,000 kronor. 1897 till
200,000 kronor, 1898 till 300,000 kronor, 1901 till 400,000 kronor
och 1903 till 500,000 kronor. Nu är det föreslaget till 700,000
kronor. Och detta, mina herrar, är ett årligt anslag utan återbetalningsskyldighet.
Här är det åter fråga om eu lånefond.
Vi kunna äfven göra en annan jämförelse, nämligen med
afseende å den fond, som härom året anvisades till torf industrien.
Den uppgick till eu miljon kronor. Vi tvekade icke då, ty vi
trodde, att denna miljon skulle blifva väl använd. Jag tvekar
icke heller nu. Ty jag är öfvertygad om, att den summa, hvarom
här är fråga, kommer att på ett synnerligen godt sätt användas
och att vi få valuta på mångfaldigt sätt, om vi bevilja densamma.
Man kan tycka, att vi kunna vänta till ett annat år. Det
är en sanning. Det skulle vi kunna göra under vanliga förhållanden,
men icke nu, och det på den grund, att den väsentliga
skillnaden mellan reservanternas och utskottets förslag —
oafsedt anslagsbeloppets storlek — är den, att af anslaget skulle,
enligt hvad reservanterna ifrågasatt, 100,000 kronor få användas
redan i år. Och just i år behöfver man denna tillökning i fonden,
ty i år fattas penningar och i år är intresset synnerligen
starkt.
När nu intresset inom fiskerinäringen i år är synnerligen
starkt i syfte att utveckla densamma, då skall Riksdagen icke
stäcka detta intresse, utan höja det. Fram skola alla näringar
gå, äfven fiskerinäringen.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Med herr Zetterstraud förenade sig herrar Lund, Vahlquist,
Olsson i Mårdäng, Wiklund, Lindgren i Örebro och Olsson i Viken.
57 N:o 23.
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Herr Öberg: Då jag varit i tillfälle att på nära håll följa
den fattiga fiskarebefolkningens sträfsamma lif utefter norrländska
kusten och därvid äfven varit i tillfälle att iakttaga, under hvilka
tryckta förhållanden denna befolkning bedrifver den näring, åt
hvilken den hängifvit sig, skall jag, herr talman, tillåta mig att
gifva uttryck åt den tanken, att det vore för denna fattiga
fiskarebefolkning synnerligen gagneligt och för densamma välkommet,
om Riksdagen ville, såsom vi i motionen hemställt, för
höjande af fonden för fiskerinäringens befrämjande, bevilja ett
anslag af 500,000 kronor, hvartill jag, liérr talman, i likhet med
herr Starbäck, yrkar bifall.
Herr Eriksson i Bäck: Ja, här har talats så vackert om,
att man borde bifalla reservationen för att därigenom förbättra
den fattiga fiskarebefolkningens ställning.
Ehuru jag bor så långt ifrån kusten, både ost- och västkusten,
har jag dock någon liten kännedom om fiskarebefolkningens
förhållanden. Men jag betviflar i alla fall, att det skulle
vara lämpligt att hjälpa fiskarebefolkningen på det sätt, som
motionärerna nu vilja. Det kan nog hända, att det blir så, att
fiskarena för tillfället beredas någon hjälp genom de lån, som de
sålunda skulle få. Men långt innan dessa lån äro betalda, är
det möjligt, att t. ex. de motorbåtar, som ju bland annat skulle
inköpas för de lånade penningarna, icke skulle visa sig vara så
praktiska och användbara, som man föreställt sig eller fått sig
förespegladt; och de tröttna kanske på att använda dem. Men
lånen skola i alla fall betalas.
Jag tror, att det kan vara nog med det anslagsbelopp, som
statsutskottet föreslagit. Det vore icke ett så litet belopp, hvarmed
denna fond komme att ökas, om man nu beviljade detta.
I så fall får också fiskarebefolkningen tillfälle att försöka praktiskt
profva dessa motorbåtar och lära sig sköta dem, och det
kan nog behöfvas. Jag vet af egen erfarenhet, hurusom dessa
motorbåtar äro ganska krångliga, de kunna neka att tjänstgöra
hvilket ögonblick som helst. Fiskaren kan se ett fiskstim framför
sig, men motorbåten vägrar att tjänstgöra, och då står
han där.
Herr talman i Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Herr O dm an: Herr talman, mina herrar i Endast några
få ord.
Särskild! vill jag nu vända mig mot den siste talaren.
Han sade, att det kunde hända att, om vi nu beviljade det
högre anslaget och fiskarena sålunda finge låna pengar för inköp
af motorbåtarne, de snart skulle komma under fund med de
olägenheter, som dessa båtar kunde medföra. Och han föreslog
Angående
fonden för
fiskerinäringens
befrämjande.
(Forts.)
N:o 23. 58
Angående
onden för
fiskerinäringens
befrämjande.
(Forts.)
Onsdagen den 16 Mars, e. m.
därför, att de först borde lära sig sköta motorbåtar, innan de
i inge medel att skaffa sig sådana. Men jag vädjar till talaren:
huru skola de kunna lära sig sköta dessa båtar, om de icke först
kunna skaffa sig dem? Först då de erhållit penningar att köpa
sig dylika båtar, är det ju möjligt, att de kunna lära sig att
använda dem vid fiskets bedrifvande.
För öfrigt är det icke en sådan stor konst, som talaren
syntes föreställa sig, att manövrera dessa motorbåtar. Och jag
tror, att det skall gå mycket bra för fiskarebefolkningen att reda
sig med den saken.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på afslag å utskottets hemställan och bifall i
stället till den af herr F. E. Pettersson med flere afgifna, vid
punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i 38:de punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr F. E. Pettersson med flere afgifna,
vid punkten fogade reservationen.
Omröstningen utföll med 76 ja, men 100 nej; ocli hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.
Punkterna 39—42.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Härefter föredrogs punkten 4.3, angående anslag för beredande
af ökadt utrymme vid skogsinstitutet; och anförde därvid
Herr Nyländer: Herr talman! Då detta ärende i viss mån
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
69 N:o 23.
beröres af en annan fråga, som innevarande års Riksdag kommer
att behandla, nämligen frågan om Ladugårdsgärdets försäljning
till tomtplatser, har det från flera håll gjorts framställning därom,
att ärendet måtte uppskjutas, tills den stora frågan blifvit behandlad.
Första Kammaren har för sin del godkänt en sådan
framställning och återremitterat ärendet. Jag får därför hemställa,
att Andra Kammaren behagade äfven för sin del återremittera
denna punkt till utskottet.
Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt att visa förevarande
punkt åter till utskottet.
Punkterna 44—46.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning häruppå af punkten 47, angående anslag
till understödjande af frostminskningsföretag, begärdes ordet af:
Herr Lundell: Herr talman! Det har sedan långa tider
tillbaka antagits nästan som ett axiom, att afdikning af sidländta
marker skulle minska frostländigheten, såväl å de afdikade
markerna som å omgifvande områden.
Starka inkast mot detta antagande hafva emellertid på senare
tiden gjorts af en vetenskapsman på det geologiska och meteorologiska
området, professor Högbom i Uppsala, dels i en uppsats
förlidet år i »Ekonomisk Tidskrift», dels i en uppsats detta år
i »Mosskulturföreningens Tidskrift». Han angifver i dessa uppsatser,
att det är ett fullständigt misstag, "då man påstår, att
afdikning utan odling är ägnad att minska frostländigheten vare
sig för den afdikade marken eller för omgifningarne.
För att äfven från annat håll erhålla omdöme i saken, vände
jag mig till eu annan auktoritet på detta område, föreståndaren
för meteorologiska anstalten, professor Ilamberg, och visade honom
professor Högboms anförande samt begärde hans omdöme. Han
anförde, att åsikten om att afdikningen minskade frostländigheten
vore mycket gammal, men att man från teoretisk-vetenskaplig
ståndpunkt icke kunde göra invändningar mot professor
Högboms påstående; några på undersökningar grundade erfarenheter
hade man icke att bygga på. Han trodde dock, att det
gamla antagandet sannolikt icke vore alldeles grundlöst, och ansåg,
att saken borde göras till föremål för grundlig undersökning.
Han hänvisade mig emellertid till ett arbete, som han skaffade
mig från vetenskapsakademiens bibliotek om frostländigheten i
Finland af professor Hornen, hvilken han ansåg vara den bästa
auktoriteten på detta område. Jag har tagit kännedom om detta
arbete och funnit, att dess författare har ungefär samma åsikt
Angående
frostminsk
ningsföretag.
5:o 23. 60 Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående som professor Högbom, d. v. s. att det är högst tvifvelaktigt, om
frostminsk- man med afdikning kan vinna det afsedda ändamålet.
mngsföretag. jag gkau pe att få citera, hvad han säger i slutet af sin
(Forts.) bok >)0m Nattfroster»: »Men härvid vilja vi med ett visst eftertryck
framhålla, att det ingalunda är tillräckligt att rikta sin
uppmärksamhet endast på torrläggning af t. ex. våra kärrmarker.
Härigenom ensamt torde ganska litet, kanske intet, vara vunnet
hvad beträffar minskandet af frostfaran.»
Det är nu fråga om ett ganska betydande belopp, i det att
anslaget, från att för föga mer än 10 år sedan hafva varit endast
50,000 kronor, nu stigit ända till 700,000 kronor. Ja, anspråken
på understöd hafva stegrats så, att motion föreligger om anslagets
ökande till ett belopp af 1,000,000 kronor. Jag anser det
därför vara af ganska stor vikt, att man får klart för sig, huruvida
man med anslaget kan vinna det ändamål, som därmed
afses. Det är icke alls klart, huru härmed förhåller sig. Hela
motiveringen för anslaget hvilar endast på ett antagande, att
afdikning skall verka såsom minskande frostländigheten på sidländ
mark.
Jag vill nu icke göra något yrkande, hvarken om höjning
eller nedsättning, då jag tror, att anslaget under alla omständigheter
kan verka kulturellt gagnande i ett eller annat hänseende.
Men jag anser, att det i hvarje fall är ganska viktigt att få
klart för sig, huru det förhåller sig i frågans hufvudsak. Jagskall
därför be att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa eu önskan, att han måtte fästa uppmärksamheten
vid hvad som blifvit anfördt rörande denna sak och,
så vidt möjligt, föranstalta om en utredning, huruvida de framkastade
skälen mot det gamla antagandet om afdikningens betydelse
för minskande af frostländigheten äro grundade eller icke.
Det lärer nog icke vara så enkelt och lätt att åstadkomma en
sådan utredning, men jag anser, som sagdt, att det är af stor
vikt och betydelse, att en dylik göres.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet O delber g:
Herr talman! Jag skall icke inlåta mig i någon vetenskaplig
diskussion med den siste ärade talaren, ty därtill saknar jag
nödig kompetens. För min del har jag dock alltid trött, att det
varit ett axiom, att, om jorden utdikas, frostländigheten därigenom
minskas.
Såsom stöd för Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt torde
jag icke behöfva nämna något annat, än att —- såsom den sist©
talaren äfven påpekade -— ansökningarne om anslag till utdikning
af mossar år från år varit i stigande och för innevarande
år uppgå till öfver eu million kronor. Jag tror icke, att våra
landtman hafva så godt om penningar, att de, om de icke i
praktiken verkligen såge några resultat af dessa utdikningar,
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
61 N:o 28,
skulle bry sig om att söka statsanslag, hvars beviljande ju ålägger
dem skyldighet att af egna medel släppa till ett lika stort belopp.
Jag tror, att deras praktiska blick är så stor, att de icke göra
detta utan någon verklig nytta.
Herr Lundell: Herr talman! Ja, det är nog så förhållan
det,
att det är en alldeles osviklig öfvertygelse hos de flesta landtman,
att frostländigheten minskas genom afdikning. Jag har
dock hört landtman äfven yttra, att de icke kunnat finna annat,
än att frostländigheten efter afdikningen är lika stor som förut.
Det kan ju dock vara möjligt, att det varit vissa vilseledande
faktorer, som gifvit ett sådant utslag. Min öfvertygelse är därför,
att det är af stor vikt och betydelse för både staten och
den enskilde, att vederbörande söka utreda denna fråga, så att
man får klart för sig såväl från teoretisk som praktisk synpunkt,
huruvida det gamla antagandet är riktigt eller icke. Det är nog
så här som på många andra områden, att man i forna tider
gjort antaganden, som man sedan funnit alldeles oriktiga. Det
är ock så, att äfven om detta anslag nu anses göra gagn i vissa
hänseenden, så kan man dock komma till andra åsikter om, huru
anslaget bör användas, och man kan då göra andra bestämmelser
i fråga om anslaget eller i fråga om villkoren för beviljande af
anslag. Och det är ju klart, att man kan göra mera gagn, om
man gör en utredning i dessa hänseenden, än om man använder
anslaget under så tvifvelaktiga omständigheter, att hela motiveringen
för anslagets beviljande stöder sig på ett alldeles grundlöst
antagande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 48.
Lades till handlingarna.
Punkterna 49 och 50.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 51, angående afdikning af sänka marker, tillhörande
Alträsks kronopark m. in. i Norrbottens län.
Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, till afdikning af
sänka marker, tillhörande västra delen af Alträsks kronopark
jämte en del af Svanå kronopark och af f. d. Selets stockfångstskog
i Ofver-Luleå socken af Norrbottens län, bevilja ett anslag
af 77,000 kronor samt däraf å extra stat för år 1906 anvisa
40,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta utaf sistnämnda
''Angående
frostminshningsföretag.
(B''orts.)
Angående
afdikning af
marker, tillhörande
Alträsks
kronopark
m. m.
N:o 23. 62
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Angående belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga medel
af dikning af utanordna 20,000 kronor.
marker, Ullhörande
Al
träsks
krono- Utskottet hemställde, att Kungl. Mauts förevarande framfart
m. m. ställning måtte af Riksdagen bifallas.
(Forts.)
Sedan punkten blifvit föredragen, lämnades på begäran
ordet till:
Friherre Barnekow, som yttrade: Herr talman, mina herrarf
Jag är af den uppfattningen, att dessa medel, om de beviljas,
skola bli, om än icke helt och hållet bortkastade, till ringa gagn
för det ändamål, hvarför de anvisats. Jag tror nämligen, att vi
i vårt land ha så många tillfällen att upplåta jord och lägenheter
för egna hem, att vi fördenskull icke behöfva uppsöka mossar i
Norrland, som efter utdikningen skulle kunna användas för sådana
ändamål.
Jag vill härvid först och främst påpeka, att skall man bekosta
utdikningen för dessa mossar, så är det icke nog med att
själfva utdikningen blir verkställd, utan sedan den är gjord, skall
staten företaga försöksodlingar på dessa platser. Och det torde
för staten bli ganska dyrbart att hit anskaffa materialier och
dragare för att bruka jorden i dessa nordliga trakter. Och sedan
försöksodlingen väl är gjord, gäller det att förmå människor att
bosätta sig på dessa platser. Såsom jordbrukare har jag erfarenhet
af hvad mossodling vill säga, och redan i våra trakter
i södra Sverige är det icke ovanligt, att säden fryser bort på
dessa odlingar. Men huru skall det då ställa sig i Norrland?
Sannolikheten för att säden skall frysa bort är naturligtvis där
mycket större, Och jag undrar mycket, om det kan vara lämpligt
att uppmuntra folk att bosätta sig där och bilda egna hem.
Men, säger man, Riksdagen har begärt detta i en skrifvelse.
Ja, på sätt och vis har Riksdagen begärt detta. Men jag anser
icke, att förslaget motsvarar hvad Riksdagen begärt. Ty Riksdagen
har begärt, att det borde tillses, »att sådana till upplåtelse
åt enskilde afsedda marker i sig innebära möjligheten af att kunna
med fördel kultiveras». Nu är det min uppfattning, att mossar i
Norrland, såsom denna vid Luleå, icke kunna med fördel kultiveras,
och förslag om dess utdikning därför ej bort framläggas. Men
vidare säger Riksdagen, att »hvad beträffar kostnaderna för sådana
undersökningars verkställande, synas desamma kunna af Eders
Kungl. Maj:t utaf tillgängliga medel förskjutas, utan att särskilda
medel för ändamålet af Riksdagen anvisas». Men Kungl. Maj:t
har begärt 77,000 kronor för ändamålet, och Riksdagen har enligt
min uppfattning ansett, att dessa frostminskningsföretag borde
ske i så liten skala, att omkostnaderna därför kunde bestridas
af tillgängliga medel. Men att företagen skulle sträcka sig öfver
Onsdagen den 15 Mars, e. in.
63 N:o 23.
1,400 hektar och kräfva ett belopp af 77,000 kronor, tror jag
icke att Riksdagen tänkt sig. Utan Riksdagen har, för så vidt
jag uppfattat dess skrifvelse rätt, ansett, att dessa företag borde
ske i en liten skala. Men jag anser, att de nu skett i för stor
skala för att vara i öfverensstämmelse med Riksdagens skrifvelse.
Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka afslag å utskottets
hemställan.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Odelberg:
Den siste talaren måtte föreställa sig, att Kungl. Maj:t förfogar
öfver betydande medel, då han förutsätter, att utdikningar sådana
som den ifrågasatta kunna verkställas utan Riksdagens mellankomst.
Han säger, att Kungl. Maj:t icke ställt sig Riksdagens
skrifvelse af år 1901 till efterrättelse, då Kungl. Maj:t begär
medel för denna utdikning. Jag ber den ärade talaren att
litet närmare studera innehållet af denna Riksdagens skrifvelse.
Hufvudinnehållet af denna skrifvelse var, att Kungl. Maj :t skulle
å kronans marker i Norrland låta verkställa undersökningar om
och till hvilken omfattning lämpliga områden skulle kunna upplåtas
för odling och bebyggande samt för Riksdagen därom framlägga
förslag. Kostnaderna för denna undersökning borde af
tillgängliga medel förskjutas.
Kungl. Maj:t har låtit verkställa undersökningar på åtskilliga
ställen och kommit till det resultatet, att ifrågavarande myrar
i Alträsks kronopark, belägna i närheten af Boden och alldeleos
invid Brännbergs järnvägsstation, äro för ändamålet lämpliga. A
en den kungl. propositionen bilagd karta är belägenheten af det
föreslagna utdikningsområdet närmare angifvet.
Kungl. Maj:t har ej ställt i utsikt några lysande resultat
genom odlingen af ifrågavarande mosse, utan fastmer påpekat,
att försiktighet måste iakttagas och ej någon forcerad odling
företagas, men den omständigheten, att genom utdikningen frostländigheten
för närliggande byggd förminskas och skogsåterväxten
på kronoparken främjas utgör tillräckligt skäl för anslagets
beviljande.
Herr Nyländer: Det torde icke vara lämpligt att, då dessa
undersökningar tillkommit på Riksdagens egen begäran, motsätta
sig hvad som här föreslagits. Riksdagen begärde nämligen, som
redan är framhållet, att sådana undersökningar skulle göras för
främjande af Norrlands kolonisation. Äfven om detta kolonisationsarbete
ej genast skulle kunna visa något resultat, så torde
dessa penningar ingalunda vara alldeles bortkastade, ty genom
dessa arbeten torde otvifvelaktigt frostländigheten komma att
minskas och skogsåterväxten att befrämjas i dessa trakter. Under
sådana omständigheter anser jag det ej vara olämpligt, att dessa
undersökningar ännu någon tid fortgå.
Angående
afdikning af
marker, tillhörande
Alträsks
kronopark
m. in.
(Forts.)
N:o 23. 64
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gjorda propositioner
i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 52—56.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 57.
Lades till handlingarna.
§ 2.
Justerades protokollsutdrag.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 34, i anledning af Kungl. Majts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa kanal- och hamnarbeten;
n:o 35, i anledning af väckt motion om förvärfvande åt
staten af Göta kanalverk;
n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående personalen vid statens järnvägar
;
n:o 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga
son;
n:o 38, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande af lånemedel för fortsatt utveckling af statens telefonväsende
i afseende å lokala telefonnät med förbindelseledningar
;
n:o 39, i anledning af väckt motion angående förvärfvande
åt staten af malmfälten i Gellivare m. m.; och
n:o 40, i anledning af väckt motion om upprättande af ett
register öfver de vid riksdagarna åren 1867—1899 väckta motionerna
;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
Onsdagen den 15 Mars, e. m.
65 N:o 23.
befogenhet för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring
äfven mot olycksfall utom arbete;
lagutskottets utlåtande n:o 34, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen
om straffregister den 17 oktober 1900;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 10,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
ändrade bestämmelser i fråga om försäljning af maltdrycker;
samt
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 11,
i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
i fråga om revision af de författningar, som hafva afseende på
priskurantuppgifter och markegångstaxors upprättande.
§ 4.
Herr H. Andersson i Grimbo afgaf en motion, n:o 224, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr K. L. Johansson i Stora Mellby under 3 dagar fr. o. m.
den 18 mars,
herr A. T. Carlheim-Gyllensköld under 8 dagar fr. o. m.
den 20 mars,
herr O. G. Erikson i Öfre Odensvi under 2 dagar fr. o. m.
den 16 mars,
herr J. Olofsson under 5 dagar fr. o. m. den 17 mars, och
herr C. G. Österberg under 4 dagar fr. o. m. den 16 mars.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,5 på natten.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prot. 1905. N:o 23.
5