RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1905:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

S905. Första Kammaren. N:o 40.

Onsdagen den 3 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes en från herr Leman inkommen skrift, som med därvid
fogadt läkareintyg lydde sålunda:

Till Riksdagens Första Kammare. Stockholm.

Enär jag lider af obotlig sjukdom, som förhindrar mig deltaga
i Riksdagens arbeten, får jag härmed anhålla att kammaren måtte
godkänna min härmed gjorda afsägelse af riksdagsmannabefattningen.

Göteborg den 25 april 1905.

Ph. G. Leman.

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, kommendören
m. m. herr filos, doktor Ph. Leman fortfarande i följd af sjukdom
är oförmögen att deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygar

Göteborg den 23 april 1905.

G. Naumann.

Med. d:r, öfverläkare.

På gjorda propositioner godkände kammaren det af herr Leman
anmälda hindret och beslöt att till Konungen aflåta underdånig
skrifvelse med anmälan om den genom herr Lemans afsägelse af
sin riksdagsmannabefattning inom kammaren uppkomna ledighet;
hvarefter ett i sådant afseende uppsatt förslag till underdånig
skrifvelse upplästes och godkändes.

Upplästes följande ingifna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare vice häradshöfding
Herman Behm, som lider af akut ledgångsreumatism, ej
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 40. 1

N:o 40.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

2 Onsdagen den 3 Maj.

kan deltaga i riksdagsarbetet under de närmaste dagarna, intygar Stockholm

den 2 maj 1905.

H. Wetterdal.

Med. d:r.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 4 och 28 regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 11, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; n:o

104, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i tjänstgöringsreglementet för armén;

n:o 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ett
årligt anslag för Hans Kungl. Höghet Hertigen af Skåne;

n:o 110, angående afsättande, i anledning af 1904 års statslåns
upptagande, af medel för amortering å statsskulden;

n:o 111, angående väckt fråga om brandförsäkring af det nya
riksdagshuset; och

n:o 112, i anledning af väckt motion om anvisande af medel
för beredande af lindring i fraktafgifterna för transport å statsbanorna
af stråfoder m. m. till de af 1904 års missväxt lidande
provinserna i västra Sverige;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 13, i anledning
af Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning
i inmutningsrätten, är stadgadt; äfvensom

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:
n:o 19, angående verkställd granskning af tulltaxan;
n:o 20, i anledning af väckt motion om nedsättning af postafgiften
för trycksaker m. m.; och

n:o 21, angående beskattning af socker.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 12.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 14 och 27 nästlidna
april bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

regeringsformen samt §§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28
och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen
jämte inom Riksdagen väckta förslag i fråga om
valrätten till Riksdagens kamrar.

I proposition, n:o 26, af den 27 januari 1905, hade Kungi.
Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt
följande

-Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt
§§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen
så oek till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens
allmänna angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.

§ 49.

vallag stadga. Kamrarne----------sammankalla.

Hos urtima riksdag----------sammanhang.

§ 53.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne, så ock i vallag, hvarom i 49 §
förmäles, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att
granska de i Statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda
o------kyrkolagarnes förbättring.

Å urtima riksdag skola ------förekommande ärenden.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.
(Fort*.)

Ji:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

Riksdagsordningen.

§ 10.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flere eller färre,
än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon
tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma
sedel,anses ogin.

Aro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas
under försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen
afgjorts.

§ 11.

För den, som — — — (lika med nuvarande § 10)---

Ort och tid.

År någon missnöjd
--afgöras.

§ 12.

— (lika med nuvarande § 11)--

§ 13.

Riksdagsman — — — (lika med nuvarande § 12)---

befallningshafvande.

b) Andra Kammaren,

§ 14.

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 15.

1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag
för de fall, hvarom nedan förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en
treårsperiod uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar
af rikets folkmängd, skall från och med denna treårsperiod
utgöra en valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året
före en treårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej längre uppgår
till en nittiondel af rikets folkmängd, skall den stad icke
vidare bilda egen valkrets.

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

3. Där ett län eller, om en eller liera af ett läns städer bilda
egna valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda
omständigheter, såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena,
finnes lämpligen böra delas, må dylikt län eller dylik
länsdel utgöra högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val
till Riksdagens Andra Kammare.

§ 16-

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början
af året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel
af rikets folkmängd; och skola för ernående af hela antalet
tvåhundratrettio riksdagsmän de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för
sig i ordning efter öfverskottens storlek vara berättigade att välja
ytterligare en riksdagsman. Äro öfverskottstalen lika för två eller
flera valkretsar, afgöres, där så är nödigt, företrädet genom lottning
på sätt i § 6 mom. 7 är stadgadt. Ej må dock i någon valkrets
antalet riksdagsmän understiga tre.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och
med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem
års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd
;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamkälle tilldelats honom
själ!, hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och me.d utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade
villkor meddelas i vallagen.

§ 18.

1. Val till riksdagmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka
valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.
(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

§ 19-

Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.
Hvarje röstande äge därvid en röst.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män,
som vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken
de väljas.

§ 21.

Kör en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande
fullmakt i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den
valde och det andra insändes till Justitiedepartementet.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

§ 23.

År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren
eller sådan Konungens befallningshafvandes åtgärd, som står
i omedelbart samband med själfva valet, eller vill någon klaga
öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag
ej blifvit godkänd, må han häröfver hos Konungen
anföra besvär. Kör sådant ändamål äger klaganden hos Konungens
befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom
högst tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall
han, vid förlust af talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens
slut eller, där afsägelse skett senare än vid valtillfälle, efter
erhållen del af Konungens befallningshafvandes beslut sina till
Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvande^ som, på
sätt i § 12 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara.
Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
har Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla målet
rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända, hvarefter
med målet vidare så förhålles, som i § 12 sägs.

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 4#.

§ 24.

Hvarje ledamot — ---(lika med nuvarande § 23) — —

af arfvodet.

Om utsträckning
af den
j)olitisha valrätten
m. m.

(Forts.)

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som
vid valtillfälle personligen sig inställer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge
kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera
valkretsar, må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera
kammaren han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill anses
till riksdagsman vald. Dock åligger honom att hos Konungens
befallningshafvande i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag
ej mottager, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de
ledigheter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan
nästa riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att annan iitses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande,
när den afgångne varit ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten
gorå anmälan hos Konungen, som förordnar om nytt vals
anställande; och, då den afgångne tillhört Andra Kammaren, att
föranstalta om utseende af annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i § 49 regeringsformen förmärs, samt
att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock
att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallagsfrågor.

2. Utskottet---stadgadt.

3. Utskottet---proposition.

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträcknixig
af den

politiska val- Öfvergångsstadgande.

rätten m. m.

o intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1907, skola i
fråga om val till kammaren tillämpas de före år 1906 i sådant
hänseende gällande stadganden.» ^

I samband med förenämnda proposition hade Kung!. Makt till
Riksdagens granskning öfverlämnat ett förslag till lag om val till
Riksdagens Andra Kammare.

Jämte den kung! propositionen hade konstitutionsutskottet
till behandling förehaft följande motioner, nämligen:
dels motionerna inom Första Kammaren:
n:o 30 af herr C. A. Sjöcrona och

n:o 32 af herrar Ghr. Lundeberg, friherre F. v. Essen, Pack.
Åkerman, K. Bohnstedt, grefve Gast. Er. Lewenhaupt,
Rob. Almström, E. Fränekel, grefve TF. v. Hallwyl, P.
Sörensson, L. Grundberg, J. M. Ekströmer, O. Nilsson,
Knut Tillberg, James Kennedy, J. S. F. Stephens, Siv.
Joll. Sandqvist, Martin Nisser och Joll. Rylander;
dels ock motionerna inom Andra Kammaren:
n:o 214 af herr G. Elowson;
n:o 219 af herr J. Nydal;
n:is 220 och 260 af herr O. A. Brodin;
n:o 221 af herr L. K. Broek;

n:o 228 af herrar Gustaf TF. Boos, Alfred Petersson, J. E.
Granlund, Ivan Svensson, A. P. Gustafsson, E. Åkerlund,
Paul Hellström, A. Axel TF. Lund, Ollas A. Ericsson,
Oswald Emtlién, Gösta Tamm och K. H. Bergendahl;
n:o 231 af herrar Karl Staaff, friherre Carl Carlson Bonde,
D. Persson i Tallberg och T. Zetterstrand, i hvilken
motions hufvudsyfte instämt herrar G. Jansson, C. J.
Hammarström, Lars Eriksson, O. Anderson i Hasselbol,
A. Hansson i Solberga, J. P. Jansson, A. F.
Broström, G. M. Sandin, J. Persson, Adolf Janson, M.
Matsson, Victor Moll, A. Sterner, K. G. Karlsson, Aug.
Henricson, J. Bromée, J. G. Forsberg, Johan Ericsson,
Johan Olofsson, G. Lindgren i Islingby, J. Andersson
i Baggböle, J. E. Ericsson, H.„ E. Collvin, O. G.
Erikson, Alfred Ohlsson, Henne Öhngren, Gast. Österberg,
Smeds Lars Olsson, S. Natt och Dag, Fridtjuv
Berg, Edvard Wavrinsky, Sven Palme, friherre Gerard
De Geer, Magnus Höjer, Curt Wallis, Albin Ahlstrand,
Oskär Eklund, TF. Johansson i Olja, Karl Hultkrants,
Henrik Hedlund, AI. F. Nyström, Rich. Wawrinsky,

Onsdagen den 3 Maj.

N'':o 40.

G. J. F. Ljunggren, Öl. Olsson i See, And. Olsson, F.
Olsson i Fläsbro, Halvar Eriksson,o II. Ekholm, Karl
Karlsson, Joll. Er. Nordin, E. G. Åkerlind, G. Kronlund,
M. Sundström, J. Byström, Jakob Pettersson,
Hugo Segerdahl, Th. af Callerholm, Oskar Berg, Bob.
Bann, Axel Ekman, David Bergström, Carl Lindhagen,
Erik Wijk, B. P. Ersson, P. Hörnsten, S. H. Kvarnzelius,
Carl Jansson i Eds bäck en, Karl Starbäck, Ernst
Beckman, Joll. Ström, G. O. Wallenberg, C. Wallentin,
Alfr. Lundgren och David Holmgren;
n:o 237 af herrar Hjalmar Branting, F. W. Thorsson,
Nils Persson och Viktor Larsson, i hvilken motions
syfte herr A. Thylander instämt;
n:o 246 af herr C. Hj. Setterberg;
n:o 258 af herr A. Johanson i Mossebo; samt
n:o 276 af herr J. E. Centerwall.

I den inom Första Kammaren väckta motionen n:o 30 hade
herr Sjöcrona hemställt, att Riksdagen måtte såsom hvilande till
vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag

till ändrad lydelse af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 20 riksdagsordningen:

Riksdagsordning-en.

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrafemtio för landet och åttio för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. A landet utses för hvarje domsaga eu riksdagsman. Understiger
domsagornas antal etthundrafemtio, skola, för ernående
af det bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna,
såvidt lämpligen ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar, som
hvardera välja en riksdagsman. Öfverstiger domsagornas antal
etthundrafemtio, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor, som
gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger eu
åttiondedel af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens
folkmängd eu riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en
åttiondedel af städernas folkmängd. Städer med mindre folkmängd,
än nu är sagd!, ordnas, såvidt lämpligen ske kan länsvis, i så
många valkretsar, som, med iakttagande att hvardera utser eu
riksdagsman, erfordras för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna
antal riksdagsmän för städerna.

Om ut sträckning
af den
politiska valrätten
in. m.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

4. Indelningen af omförmälda valkretsar, så ock riksdagsmännens
antal för kvar ock en af de städer, kvilkas folkmängd i ock
för sig berättigar dem att utan förening med annan stad välja
riksdagsman, bestämmes, efter ofvan angifva grunder, kvart tionde
år af Konungen. Den ordning, som sålunda fastställes, vinner ej
tillämpning förrän vid de val, hvilka näst därefter, enligt § 15
mom. 1, skola äga rum.

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än åttio tvåkundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det kär ofvan
föreskrifna antalet riksdagsmän tvåkundratrettio utses för landet
ock för städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet
ock i städerna. Det antal riksdagsmän, som sålunda bör utses
för landet ock för städerna, bestämmes af Konungen vid fastställande
af den i mom. 4 omförmälda ordning, därvid i öfrig! stadgandena
i mom. 2 och 3 skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6. I fråga om riksdagsmannaval skall köping och municipalsamhälle
såsom stad anses. Tillämpning häraf sker vid fastställande
af den i mom. 4 omförmälda valkretsordning, och gäller hvad
därvid bestämts, till dess ny valkretsordning varder fastställd.

§ 14.

1. Valrätt tillkommer inom den kommun, där medlem bosatt
är, enhvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad
man eller kvinna, hvilken före början af det kalenderår, hvarunder
valet äger rum, uppnått tjugufem års ålder och antingen äger eller
med stadgad åborätt innehafver jordbruksfastighet till ett taxeringsvärde
af minst trehundra riksdaler eller eljest med nyttjanderätt
innehafver sådan fastighet till taxeringsvärde ej understigande
sexhundra riksdaler, eller äger annan fast egendom, hvartill vid
riksdagsmannaval jämväl räknas å annans mark belägen byggnad,
till taxeringsvärde af minst sexhundra riksdaler, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler uppskattad
årlig inkomst. Från valrätt vare dock utesluten den, som
häftar för utskylder till staten eller kommun, hvilka rätteligen bort
under det löpande eller något af de två närmast föregående kalenderåren
erläggas, eller värnpliktig, som icke fullgjort de honom före
valtillfället åliggande värnplikts öfning ar.

2. Fen, som, efter flyttning från annan kommun, blifva för det
år valet hålles i kommunen mantalsskrifven, äger, utan hinder däraf
att han ej är i denna kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad,
valrätt, såframt han inom den kommun, hvarifrån lian inflytta,
t, skulle vara valberättigad, om han fortfarande vore där mantalsskrifven.

§ 16-

1. A landet väljes riksdagsman medelst elektorer. För hvarje
kommun utses inför kommunalstämmans ordförande en elektor och

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

därutöfver, efter folkmängden, en för hvarje fullt tal af tusen, om utsträckDessä
elektorer sammanträda till riksdagsmannaval inför domhaf- ning af den
vanden i den domsaga, till hvilken valkretsen hörer, eller, om två p°!,tt™*amvaJf
domsagor äro förenade till en valkrets, inför domhaf vanden i den '' t ,
af dessa domsagor, hvilken den största folkmängden äger.

2. I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses
inför magistraten en elektor för hvarje stad och därutöfver, efter
folkmängden, en för hvarje fullt tal af fem hundra._ Dessa elektorer
sammanträda till riksdagsmannaval inför magistraten i den
stad inom valkretsen, som största folkmängden äger.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman,
äo-a dock begagna det omedelbara valsättet, därest af de röstberättigade
så beslutas. Då förslag härom af de röstberättigade i
eu kommun väckes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmans
ordförande eller magistrat, varder sådant meddeladt Konungens
befallningshafvande, som från öfriga till valkretsen hörande
kommuner infordrar de röstberättigades röster och utfärdar kungörelse
om utgången, efter ty som de flesta afgifna rösterna varit
för bifall eller afslag. I sistnämnda fall kan frågan icke förr,
än en tid af fem år därefter förflutit,. ånyo upptagas. Beslutes
åter förändringen, träder den i kraft vid det val, som näst efter
en månad från kungörelsens utfärdande inträffar, och gäller för
en tid af minst fem år, hvarefter beslut om dess upphörande kan
på lika sätt som om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas rösterna, särskild! för hvarje
kommun, inför kommunalstämmans ordförande eller magistrat; och
skola för rösternas sammanräknande och fullmakts utfärdande åt
den, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen insändas, för
kommunerna å landet till domkafvanden och för städerna till magistraten
i den stad, som största folkmängden äger. Vid dessa
protokolls affattande böra till ledning tjäna formulär, som af Konungen
fastställas.

4. Den befattning med riksdagsmannaval, som enligt denna §
samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande,
åligger i stad, där magistrat ej finnes, den för sådan stad särskild!
tillsätta styrelse eller dess ordförande, och i köping eller municipalsamhälle
kommunalstämmans eller municip alstämmans ordförande;
ej må dock annan än magistrat vara valförrättare vid ifrågavarande
val.

5. I stad, som har att ensam sända en eller flera riksdagsmän,
förrättas valen omedelbart inför magistraten; och må, där
flera riksdagsmän skola utses, staden, jpå sätt om val till stadsfullmäktige
är stadgadt, kunna indelas i valkretsar.

§ 17-

1. Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer
hvarje röstande en röst. Den, som därvid erhållit de flestas röster,

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträck- vare lagligen vald, ock skilje lotten emellan dem, som erhållit
nincj'' af den lika röstetal.

Jätten Vid dessa val skall för hvarje kommun till efterrättelse

(Forts ) '' ^3 dna clen för kommunen gällande röstlängd, som hör innehålla
anteckning om dem, hvilka enligt § 14 mom. 1 valrätt tillkommer,
äfvensom tillägg rörande de icke i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigade, hvilka må enligt § lé mom. 2 äga valrätt.
'' Då val förestår, läte å landet kommunalstämmans ordförande
och i stad magistraten hålla röstlängden, försedd med nämnda anteckning
och tillägg, för granskning tillgänglig under minst fjorton
dagar; och varde underrättelse härom i kyrkan eller kyrkorna kungjord,
så ock i stad, där så ske kan, i där utkommande tidning
införd. Anmärkning mot röstlängd skall, för att komma under
pröfning, å landet framställas vid valförrättningens början och i
stad skriftligen till magistraten ingifvas sist å tredje dagen före
valet; dock att anmärkning, däri yrkas valrätt för den, som framställer
anmärkningen, må i stad göras äfven under valförrättningens
fortgång.

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män,
som enligt 14 § äga valrätt inom den kommun eller någon af de
kommuner, för hvilka de väljas.

§ 20.

För den, som.blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen fullmakt i två exemplar, underskrifna för
valkrets å landet af domhafvanden, för stad, som ensam sänder
riksdagsman, af stadens magistrat, och för valkrets, som består
af flera städer, af den magistrat, som valet slutligen handlagt;
och skall det ena exemplaret öfverlämnas åt den valde och det
andra insändas till justitiedepartementet. Fullmakterna böra hafva
följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den — — hållits i N. N. domsaga»
(»N. N. valdistrikt af K. K. domsaga») eller »i N. K. stad» (»stadsvalkrets»),
»har K. K. blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare för en tid af tre år, räknade från och med den
1 januari nästkommande år» (eller om valet hållits efter treårsperiodens
början: »för tiden till den 1 januari år--»), »hvarom

detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,

l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kung! Maj:ts förevarande
proposition icke kunde oförändrad bifallas, ville antaga

Onsdagen den S Maj.

>'':» 40.

att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§
10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt
riksdagsordningen och beträffande ledamöterna i Andra Kammaren,
jämväl särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad vallag
stadga. Kamrarne äga i alla frågor lika behörighet och myndighet;
skolande Riksdagen i kraft af denna grundlag sammankomma
till lagtima möte hvarje år den 15 januari, eller, om helgdag
då intränar, dagen därefter; Konungen dock obetaget att,
emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla.

Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt
Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för
densamma framlägges, så ock hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt
sammanhang.

§ 53.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna, så ock i vallag, hvarom i 49 §
förmärs, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att
granska de i Statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda
och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets tillstånd,
förvaltning och behof; ett Bevillningsutskott att behandla bevillningsfrågor;
ett Bankoutskott, att öfverse bankens styrelse och
tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen gifva; samt ett
Lagutskott, att utarbeta de från kamrarne remitterade förslag till
civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes förbättring.

Ä urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af därvid förekommande ärenden.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
to. m.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

Riksdagsordningen.

Kamrarnes bildande.

a) Första kammaren.

§ io.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre,
än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon
tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma
sedel , anses ogill.

Äro valsedlar till större antal än bälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrädare inläggas
under försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen
åtgjorts.

§ 11.

För den, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
utfärdas vid valförrättningens slut fullmakt i två exemplar, af
hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra insändes
till justitiedepartementet. Fullmakterna, som, när valet verkställts
af landsting, underskrifvas af dess ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och, då valet skett af stad,
undertecknas af stadsfullmäktiges ordförande jämte två af desse
fullmäktige, böra hafva följande lydelse:

»I kraft af det riksdagsmannaval, som af N. K. landsting

(stadsfullmäktige i N. N. stad) blifvit den--förrättadt, varder

N. N. härigenom befullmäktigad att för en tid af nio år från
nämnda dag vara ledamot af Riksdagens Första Kammare.» Ort
och tid.

§ 12.

År någon missnöjd med riksdagsmannaval, som af landsting
eller stadsfullmäktige förrättadt är, må han däröfver hos Konungen
anföra underdåniga besvär. Han äger för sådant ändamål hos
landstingets sekreterare eller stadsfullmäktiges ordförande äska
behörigt protokollsutdrag, hvilket genast eller inom högst två
dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid
förlust af talan, sina till Konungen ställda besvär, sist inom en
månad efter valförrättningens slut, ingifva till Konungens befallningshafvande,
som genom kungörelse, hvilken i allmänna tidnin -

Onsdagen den o Maj.

X:<> 40.

gärna införes, utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig förklaring
må öfver besvären till Konungens befallningshafvande aflämnas.
Sedan den tid tilländagått, har Konungens befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de förklaringar, som må
hafva inkommit, ofördröjligen till Konungen insända, för att i Dess
Högsta domstol skyndsamt föredragas och afgöras.

§ 13.

Riksdagsman i Första Kammaren äger ej att för denna befattning
något arfvode uppbära. Vill han befattningen sig afsåga,
äger han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar,
hos Konungens befallningshafvande.

b) Andra Kammaren.

§ 14-

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ ir>.

1. Hvart och ett af rikets län, till hvitna i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för
de fall, hvarom nedan förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en
treårsperiod uppgår. till eller öfver stiger tre tvåhunclratrettiondedelar
af rikets folkmängd, skall från och med denna treårsperiod utgöra
en valkrets. Inträffar sedermera vid början af andra året före en
treårsperiod, att folkmängden i sådan stad ej längre uppgår till en
nittiondedel af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare bilda
egen valkrets.

3. Där ett län eller, om en eller flera af ett läns städer bilda
egna valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda
omständigheter, såsom folkmängdens storlek eller sarnfärdsförhållandena,
finnes lämpligen böra delas, må dylikt län eller dylik länsdel
utgöra högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till
Riksdagens Andra Kammare.

§ 16.

Om ut sträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

hundratrettio riksdagsmän de valkretsar, hvilhas folkmängd mest
öfverskjuter de tal, som, efter hvad nyss är sagdt, äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning
efter öfverskottens storlek vara berättigde att välja ytterligare
en riksdagsman. Äro öfver skottsvalen lika för två eller flera valkretsar,
afgöres, där så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt
i § 6 mom. 7 är stadgadt. Ej må dock i någon valkrets antalet
riksdagsmän understiga tre.

2. Bet antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes af Konungen.

§ K.

Valrätt tillkommer enhvar väl frejdad svensk man, som är
skyldig till staten erlägga direkt skatt, från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd; b)

den, som häftar för understöd, hvithet under löpande etter
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom
själf, hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom titt och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af nu stadgade
villkor meddelas i vallagen.

§ 18.

1. Val till riksdagsman i Andra Kammaren utsättes af Konungens
befallningshafvande att äga rum någon dag i september
månad året näst före början af de tre år, för hvilka valet gäller.

För de fall, då, till följd däraf att hela antalet å förslag uppförda
valbara kandidater är mindre än det antal riksdagsmän,
som skall väljas, eller uppgår till jämnt det antal platser, som är
att besätta, val ej skatt å sålunda utsatt tid äga rum, meddelas bestämmelser
i vallagen.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen
för den återstående tiden.

§ 19.

1. Andra Kammarens ledamöter väljas enligt proportionellt
och omedelbart valsätt. Hvarje röstande äge därvid en röst, som
han må gifva odelad åt en eller lika fördela mellan flera.

Onsdagen den 3 Maj.

S:o 40.

2. Inom de särskilda valkretsarna förrättas valen i allmänhet
kommunvis, och hvarje kommun bildar då ett valdistrikt; men kommun,
som till följd af folkmängdens storlek, samfärdsförhållandena
eller andra orsaker finnes icke lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt,
må efter beslut af Konungens befallningshafvande delas i
två eller flera valdistrikt.

Årligen skall, på sätt vallagen föreskrifter, för hvarje sådant
distrikt upprättas röstlängd, som ovillkorligen gäller, intill dess ny
röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd.

3. Val sker medelst användande af offentliga vallistor, fastställda
och kungjorda af Konungens befallningshafvande på grund
af dit ingifna valförslag och anmälningar, på sätt i vallagen stadgas.
Ej må samma kandidats namn på mer än e7i vallista förekomma.

För omröstningen skola begagnas tryckta, vid valförrättningen
tillhandahållna röstsedlar, upptagande samtliga de vallistor, som
före valet kungjorts, å hvilka röstsedlar af den väljande medelst
understrykning på i vallagen angifvet sätt tydligt utmärkes hvart
och ett namn, på hvithet han vill rösta.

4. Ej må någon rösta på andra än dem, hvilkas namn äro
på röstsedeln tryckta.

A röstsedeln må ej utmärkas flera, men väl färre, namn än det
antal ^riksdagsmän, som skall väljas.

År å röstsedel endast ett namn understruket, har den kandidat,
som därmed afses, erhållit den röstandes hela röst. Åro två namn
understrukna, har hvardera kandidaten erhållit en half röst; äro
tre namn understrukna, har enhvar af de tre kandidaterna erhållit
en tredjedels röst och så vidare, sä att den del af en hel
röst, som, när mer än ett namn å röstsedeln under strukits, tillkommer
enhvar af de på röstsedeln utmärkta kandidater, alltid motsvarar
deras antal.

Valmannen vare ej bunden att rösta uteslutande inom en vallista
på röstsedeln, utan äge full frihet att rösta på kandidater å
skilda listor.

5. Sammanräkning af de vid valet afgifna röster verkställes
af Konungens befallningshafvande, därvid, sedan de giltiga röstsedlarna
ordnats i grupper efter antalet af de å hvarje sedel gjorda
namnunderstrykningar, sammanräknas först, för erhållande af hvarje
kandidats rösttal, de röster och röstdelar, hvilka honom tillfallit,
och därefter, för utrönande af sammanlagda rösttalet för hvarje
lista, samtliga rösttalen för de kandidater, hvilka äro uppförda på
en och samma lista. För lista, som upptager en enda kandidat, är
hans rösttal listans rösttal.

6. De platser, som äro att besätta, fördelas mellan de olika
listorna efter den grund, att, då någon lista tillerkännes en plats
för en viss röstmängd, samma röstmängd medför lika rätt för
hvarje annan lista, och på det sätt, att platserna, en efter annan,
tilldelas den af de olika listorna, som för hvarje gång uppvisar det
största jämförelsetalet. Jämförelsetalet är för hvarje lista dess

Första Kammarens Prof. 1905. N:o 40■ 2

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
in. m.

(Forts.)

N:o 40. 18

Onsdagen den o Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.
(Forts.)

rösttal, så länge listan ännu icke fått någon plats sig tillerkänd,
halfva rösttalet. så länge listan erhållit allenast en plats, tredjedelen
af rösttalet, så länge listan erhållit allenast två platser, och
så vidare i fortsatt följd. Aro, i fråga om någon plats, två eller
flera af jämförelsetalen lika, äge den lista företräde, hvars rösttal
är störst. Äro äfven rösttalen lika, skilje lotten. Har en lista
redan erhållit så många platser, som listan upptager kandidater,
varde den från vidare jämförelse utesluten.

7. De platser, som sålunda tillkomma en lista, tilldelas dem
af de valbara kandidaterna därå, som äga högsta, rösttalen. Vid
lika rösttal, eller, i händelse plats skall tilldelas två eller flera
kandidater, som icke personligen erhållit någon röst, skilje lotten.

8. Närmare bestämmelser meddelas i vallagen.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast utses män,
som vid valtillfället äga valrätt inom den valkrets, för hvilken de
väljas.

§ 21.

För enhvar, som biifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen af Konungens befallningshafvande
fullmakt i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den
valde ock det andra insändes till justitiedepartementet.

Om- lydelsen af fullmakt förordnas i vallagen.

§ 22.

1. Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald biifvit, må
ej denna befattning sig undandraga, med mindre kan företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:

a) de kinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

b) ålder öfver 60 år;

e) att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befa
l l/ning skafva nde.

2. Har någon, som biifvit vald till riksdagsman, af sagt sig
uppdraget, och pröfvas afsägelse/^ giltig, då inträde i hans ställe
den af kandidaterna på samma lista-, som enligt de i § 19 mom. 7
angifna grunder kommer de valda riksdagsmännen närmast.

Samma lag vare, då eljest ledig vorden plats i kammaren skall
fyllas.

Finnes å den lista, som upptagit den afgångne, till fyllande
af dennes plats ingen valbar kandidat, skall platsen efter de i ''§ 19

Onsdagea den 3 Maj.

.N:i> 40.

mom. 7 stadgade grunder fyllas från den af de öfriga listorna, om utstråcksom
vid fortsättande af det i § 19 mom. 6 angifna förfarande ning af den
finnes närmast berättigad till den obesatta platsen. Huru för fyl- pr°J%™kamvaJf
lande af ledig plats förhållas shall, när valbar kandidat salcnas å ,Fort3 )
samtliga vallistor, därom stadgas i vallagen.

§ 23.

1. Är någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra
Kammaren eller sådan Konungens befallning skaf v andes åtgärd, som
står i omedelbart samband med själfva valet, eller vill någon klaga
öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse af rihsdagsmannauppdrag
ej blifva godhänd, må kan däröfver hos Konungen
anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens
befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom
högst tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall
han, vid förlust af talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens
slut eller, där afsägelse skott senare än vid valtillfälle,
•efter erhållen del af Konungens befallning skaf v andes beska sina
till Konungen ställda besvär ingifva till bejfallningshafvanden, som.
på sätt i § 12 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara.
Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
har Konungens befallningshafvande att besvären jämte alla
målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända,
hvarefter med målet vidare så förhålles, som i § 12 sägs.^

2. Vid pröfning af besvär öfver riksdagsmannaval ma sådana,
omständigheter ej verka till valets upphäfvande, som, utan att öfva
inflytande på den omedelbara utgången af valet, _ hunna äga inverkan
allenast på frågan om hvilha vid sedermera inträffade ledigheter
må varda till riksdagsmän utsedde.

§ 24.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren åtnjuter af statsmedel
ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af
ett tusen tvåhundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock
att, när antingen Konungen upplöser Riksdag, innan den vant
fyra månader tillsammans, eller ledamot af kammaren, eljest afgår
från sin befattning under riksdagen, innan så lång tid af
dess sammanträde förflutit, eller Riksdagen sammanträder i följd
häraf att Konungen, med upplösande af Riksdag, förordnat om
nya val, så ock under urtima riksdag, kammarens ledamot undfår,
jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente tio riksdaler,
hvilket dock ej må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra
riksdaler.

Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
tio riksdaler af arfvodet.

ITso 40.

Oasdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den c) Gemensamma bestämmelser.

■politiska valrätten
m. m. o 2f)

(Fojta.) S

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som
vid valtillfälle personligen sig inställer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af
bägge kamrarna eller till ledamot af Första Kammaren för två
eller flera valkretsar, må på honom ankomma att bestämma, i hvilkendera
kammaren han vill inträda eller för hvilken valkrets
nan vill anses till riksdagsman vald. Dock åligger honom att
hos Konungens befallningshafvande i den ort, för hvilken han
riksdagsmannauppdrag ej mottager, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

_ Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de
ledigheter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan
nästa riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller dess befallningshafvande
föranstalta, att annan utses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande,
när den afgångne varit ledamot af Första Kammaren, att om
ledigheten göra anmälan hos Konungen, som förordnar om nytt
vals anställande; och, då den afgångne tillhört Andra Kammaren,
att föranstalta om utseende af annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i § 49 regeringsformen förmäles, samt
att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock
att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallag sfiågor.

2. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll,
med undantag af dem, som angå ministeriella ärenden och
kommandomål, hvilka endast i hvad som rörer kända och af utskottet
uppgifna händelser kunna fordras. Om utskottets rätt
och plikt att, efter granskning af dessa protokoll, hos Riksdagen
anmäla de anmärkningar, hvartill denna granskning funnits föranleda,
eller eljest vidtaga den med anledning af gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock att, när af riksdagsman eller af
annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blindt väckt, att
statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt ämbete

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

på obehörigt sätt utöfvat, däröfver, före frågans afgörande af
Riksdagen, afgifva yttrande, därom är i regeringsformen stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jämväl att, då olika meningar mellan
kamrarna uppstå, till hvilket utskott uppkomna frågor och
ämnen böra hänvisas, därom besluta, så ock att skilja mellan
kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition.

Öfvergångsstadgaude.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1907, skola i
fråga om val till ''kammaren tillämpas de före år 1906 i sådant
hänseende gällande stadganden.

2:o) att a) herr Broeks motion n:o 221,

b) herr Setterbergs motion n:o 246,

c) herr Lundebergs m. fl. motion n:o 32,

d) herr Elowsons motion n:o 214,

e) herr Nydals motion n:o 219,

f) herr Roos’ m. fl. motion n:o 228,

g) herr Brantings m. fl. motion n:o 237,

h) herr Centerwalls motion n:o 276,

i) herr Staaffs m. fl. motion n:o 231,

k) herr Johansons motion n:o 258,

l) herr Brodins motioner n:is 220 och 260,

m) herr Sjöcronas motion n:o 30

icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Vid utskottets utlåtande hade afgifvits reservationer, däribland
en af herrar Lars Berg, Carl Nyström och friherre Bappe,
hvilka visserligen i allt öfrigt instämt i utskottets yttrande och
förslag, men tillika, på de af herr Lundeberg m. fl. i motionen
n:r 32 anförda skäl, ansett, att utskottet i samband med öfriga
angående utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra Kammare
framlagda förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen
bort föreslå ändring af § 71 regeringsformen och
§ 65 riksdagsordningen, och hvilka därför yrkat, att utskottet
bort hemställa, att Riksdagen ville såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad
lydelse af §§ 31, 49, 53 och 71 regeringsformen samt §§ 10 till
och med 25 äfvensom §§ 27, 28, 38 och 65 riksdagsordningen så
ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§§ 31, 49 och 53.

(Lika med utskottets förslag.)

Om ut strö, cknitiff
af den
politiska valrätten
m. m.

(Korta.)

fl:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

§ 71.

På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarna sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning
eller bevillningens fördelning till utgörande; dock att bägge
kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras ej mindre för meddelande
af nya bestämmelser rörande skattefrihet eller lindring i
skatten för viss inkomst eller förmögenhet, än äfven, när fråga är
om bevillnings utgörande efter progressiv skala, (eller med olika
skattesatser för olika slag af inkomst eller förmögenhet) för fastställande
eller ändring af bestämmelser rörande skatteskala, förhållandet
mellan skattesatser för inkomst eller förmögenhet af olika
slag samt den procent af inkomst eller förmögenhet, hvartill skatten
högst må uppgå.

Riksdagsordningen.

§§ 10—25, 27, 28 och 38.

(Lika med utskottets förslag.)

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter,
eller om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om
Riksgäl dskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter,
kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts
förslag varda sammanjämkade, skola bägge kamrarna hvar för sig
rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som därvid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarna
sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut.
För att vid sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall
i Andra Kammaren afläggas och förseglas eu sedel, hvilken, i händelse
de öfriga sammanräknade rösterna utfälla lika, öppnas och
afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, bör den alfågela sedeln
ouppbruten genast förstöras.

Öfvergångsstadgande.

(Lika med utskottets förslag.)

I afseende på sättet för ifrågavarande utlåtandes föredragning
begärdes ordet af

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

Herr Blomberg, som yttrade: Med afseende på föredragnings- Om utsträcksättet
tillåter jag mig hemställa, att konstitutionsutskottets utlå- V
tande n:o 6 föredrages i sin helhet, att, sedan öfverläggmngarna af- pr~tten m m
slutats, propositioner göras särskildt beträffande hvarje föreliggan- ^Forts ^
de, till ett helt sammanfördt förslag till ändrad lydelse af grundlagsparagraferna
samt att, för den händelse att utskottets förslag skulle
komma att i vissa delar af den ena eller andra kammaren återförvisas,
utskottet måtte äga rätt att vid ärendets förnyade behandling
med afseende å de grundlagsparagrafer, som blifvit med
eller utan ändring af ena eller andra kammaren godkända, föreslå
sådana jämkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Sedan utlåtandet föredragits, yttrade

Hans excellens, herr statsministern Ramst ed t: För en rätt
uppfattning af Första Kammarens ställning till den föreliggande
viktiga frågan finner man, som naturligt är, den bästa ledningen
i kammarens protokoll vid behandling^ förlidet år af Kungl.
Maj:ts då framlagda proposition i samma fråga. Af detta protokoll
framgår, att kammarens ledamöter i allmänhet, och måhända endast
på ett fåtal när, voro benägna att medgifva en ganska omfattande
utvidgning af den politiska rösträtten. Det är emellertid
endast så småningom, som kammaren kommit till denna uppfattning,
och detta är enligt mitt förmenande lika naturligt, som
att kammaren nu verkligen kommit till öfvertygelse om behofvet
af en utvidgning af rösträtten.

Vår nuvarande representationsordning är icke gammal; de
bortåt fyra decennier, hvarunder den existerat, kunna ej betraktas
som någon nämnvärd tidslängd i det svenska folkets lif. I
åldern ligger således icke någon anledning ^att nu företaga en
ändring i denna representationsform. Den måste äfven under sin
tillvaro anses hafva i sin helhet fungerat på ett tillfredsställande
sätt. Utvecklingen har under dessa gångna decennier på
alla områden varit betydande. Fred har råd! utåt, och inom landet
har det härskat ordning och lagbunden frihet. 1 allt detta
finnes sålunda intet, som talar för behofvet och önskvärdheten
af en mera genomgripande förändring i de former, hvarunder det
svenska folket gör sin vilja gällande. För den, som erkänner, att
Första Kammaren ärligt och samvetsgrant, medverkat till denna
lugna utveckling, och som sett de goda följderna af Första Kammarens
samarbete med en Andra Kammare, så sammansatt som
den nuvarande, ligger det nära till hands att antaga, att .allt
är godt och bra, som det är, och att några förändringar icke
äro nödiga eller nyttiga, att det tvärtom för denna lugna utveckling
kan ligga en fara uti förändringar, helst om de gå i
riktning att i Andra Kammaren införa helt nya element, att nära

N:o 40.

Onsdag*» den 3 Maj

Om utsträck- tredubbla antalet valmän till Andra Kammaren och därigenom möjmng
af den liggöra, att Andra Kammaren får en sammansättning, om hvars
rättelmm karaktar man icke kan på förhand bilda sig någon klar föreställning.

(Forts 1 ’ Men a andra si(iai1 finnes det synnerligen starka skäloch
kammarens förhandlingar förra året visa, att den insett detta —
att icke vidare motsätta sig de kraf på vidgad rösträtt till Andra
Kammaren, som med allt starkare och starkare stämma göra sig
hörda. Och hvilken är då anledningen till dessa kraf ? Efter hvad
jag tror, måste den hufvudsakligen sökas i den utveckling på
alla områden, om hvilken jag nyss talat. Tack vare ett förbättradt
skolväsen, har kunskapsnivån, bildningsnivån, efter hand melodi
mer höjts; den ekonomiska ställningen har förbättrats i samma
mån, som industriens utveckling fortgått; med det ökade välståndet
har följt mera intresse för och mera förmåga att deltaga i
allmänna värf; den kommunala själfstyrelsen har verkat i hög
grad uppfostrande; så äfven föreningsväsendet, som sammanfört
dem, hvilka i. ett eller annat afseende äga gemensamma intressen,
lärt dem att tillvarataga dessa intressen och visat dem den styrka,
som ligger i ett samfälldt uppträdande. Allt detta har födt önskningar,
önskningar, som efter hand öfvergått till anspråk och fordran
på en vidgad rätt till deltagande i det politiska lifvet. Och
måste icke dessa anspråk på utvidgad rösträtt anses befogade?
Om man tar hänsyn till de omständigheter, jag nyss påpekat,
kan efter mitt förmenande denna fråga icke besvaras annat än
jakande. Väl är det sant, att äfven utan ändring i rösträttsvillkoren
antalet valberättigade alltjämt ökats och ökas, men denna
ökning torde dock icke hålla jämna steg med den utveckling, som
närmast motiverar behof vet af ökningen.

Det enda skäl, som under dessa omständigheter skulle kunna
med fog åberopas såsom motiv för att vägra eller åtminstone söka
fördröja genomförandet af en utsträckning af rösträtten, skulle
vara, att en sådan åtgärd ej kunde vidtagas utan fara för samhället.
Huru förhåller det sig då därmed? Förefinnes verkligen
eu sådan fara? Efter mitt förmenande är detta icke förhållandet.
Hvarje mera genomgripande förändring i samfundsordningen
innebär visserligen i viss mån ett språng i det okända, men många
sådana steg hafva redan tagits, utan att de på förhand utmålade
fördärfliga följderna däraf inträdt, och manga komma helt visst
ännu att tagas. Det förefaller snarare, som om en obehörig vägran
ätt medgifva utsträckning af rösträtten kunde under vissa förhållanden
för samhället medföra större faror än en eftergift i
detta hänseende. I det förra fallet kan ett sådant motstånd lätteligen
leda därhän, att krafter, hvilka förmenas att få hvad de
anser vara, sin rätt, resa sig upp emot detta motstånd; och om dessa
krafter då äro af den betydenhet, att de verkligen förtjänat att
tagas i betraktande, kan en sådan uppresning lätteligen för samhället
medföra vissa äfventyr. Erhålla de däremot rätt att deltaga
i arbetet på samhällsutvecklingen, följer helt visst med förvärfvandet
åt rätten äfven känslan af ansvar; och intet torde på

Onsdagen den 3 Maj.

S:o 40.

sinnena utöfva ett så lugnande inflytande som just denna an- Om utsträcksvarskänsla.
Genom de nya krafter, som på detta sätt skulle till- ning af den
föras representationen, skulle denna — det måste man utgå ifrån ^’/e„ “'' „
— blifva bättre ägnad att tillgodose allas berättigade intressen; (Fortä)
och därmed skulle äfven uteslutas åtminstone någon del af de 0
orosanledningar, som nu förefinnas.

Hvad jag nu anfört synes mig innebära goda skäl för en
ändring i riksdagsordningen uti här ifrågasatt riktning; och jag
vågar uttala den förhoppningen, att Första Kammaren skall i år
vidblifva sitt förra året fattade beslut. Någon tvekan kan väl
heller icke förefinnas därom, att de af kammarens ledamöter, som
önska bidraga till en utvidgning af rösträtten, vilja grunda denna
utvidgning på allmän rösträtt och proportionella val, så anordnade,
som af Kungl. Maj:t föreslagits. Härför talar ju såväl kammarens
beslut förra året som äfven konstitutionsutskottets föreliggande,
till hufvudsaklig del af första-kammarledamöter dikterade
beslut, i hvilket tillstyrkes bifall i hufvudsak till Kungl. Maj:ts
proposition.

Endast i två punkter skiljer sig utskottets förslag från Kungl.

Maj:ts, nämligen dels därutinnan att utskottet såsom villkor för
utöfvande af rösträtt uppställt, utöfver hvad af Kungl. Maj:t
i sådant afseende ifrågasatts, fordran på direkt skatteplikt till
staten, och dels i det afseendet att utskottet ansett nödigt att i
riksdagsordningen införa en del bestämmelser angående valen, som
enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle upptagas i vallagen.

Hvad angår den första punkten, rösträttsvillkoret: fordran
på direkt skatteplikt till staten, så låter det svårligen förneka
sig, att detta villkor innebär en afvikelse från den allmänna rösträttens
princip i helt annan mening och på helt annat sätt än
de restriktiva bestämmelser, som Kungl. Maj:t intagit i sin proposition.
Enligt propositionen äger, frånsedt dem, som äro förlustiga
medborgerligt förtroende, omyndige förklarade eller i konkurstillstånd
försatte, enhvar till viss ålder kommen man, som
försörjer sig själf, politisk rösträtt. Men för att få utöfva denna
rösträtt har han att fullgöra vissa skyldigheter i afseende å
skattebetalning och värnpliktsöfningar. Det ankommer sålunda enligt
Kungl. Maj:ts förslag på den röstberättigade själf att sätta
sig i den ställning, att han kan få utöfva sin rösträtt. Enligt
utskottets förslag däremot skulle det bero af vederbörande myndigheter
att utesluta en person från rösträtt genom att icke påföra
honom någon skatt, och detta utan någon möjlighet för den
sålunda uteslutne att häri åstadkomma ändring, äfven om han
vill betala skatt. Enligt nu gällande bestämmelser äro från utgifvande
af mantalspenningar undantagna för det första de, som
åtnjuta fattigunderstöd, äfvensom de, hvilka, enligt vederbörande
kommunalmyndighets intyg, för fattigdom eller sjuklighet böra
från denna afgift befrias, för det andra gemenskapen vid arméns
och flottans värfvade regementen och kårer samt för det tredje
den egentliga lappallmogen. Om dem, som åtnjuta fattigunder -

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträck- stöd, är nu ej fråga; de äro redan på denna grund förlustiga
ning af den sin rösträtt, ilen hvarför skola de fattiga och sjukliga, som med
Pr~ttenm.V<m hänsyn härtill befrias från utgifvande af mantalspenningar, men
ia (Forte ) som docd£ draSa siS ham utan att falla fattigvården till last, icke
or s'' få rösträtt? Och hvarför skola, i afseende å rösträtten, gemenskapen
vid arméns och flottans värfvade kårer samt lappallmogen
sättas i en annan och sämre ställning än landets öfriga invånare ?
Då nämligen den värfvade gemenskapen och lappallmogen icke
påföras mantalspenningar, skulle de enligt utskottets förslag icke
få rösträtt, med mindre de hade beskattningsbar inkomst eller
fastighet. För dem skulle således gälla ett censusstreck. Och äfven
om de icke äro så synnerligen talrika, synes dock någon anledning1
till ett sådant förfarande icke vara för handen. Betänker man därtill,
att de afgifter, hvarom här är fråga, utgå med helt ringa
belopp, så förefaller det, som om detta utskottets rösträttsvillkor
icke skulle vara af någon nämnvärd betydelse. Och det band
mellan individen och samhället, som utskottet anser ligga i individens
förpliktelse att till samhället utgifva detta obetydliga,
direkta skattebidrag och som skulle motivera detta rösträttsvillkor
•— det synes väl svagt för att försvara en afvikelse från
en eljest genomförd princip.

Den andra ändringen, som af utskottet föreslagits i Kungl.
Maj:ts proposition, är icke någon ändring i sak; den af ser, som
näinndt, endast att i riksdagsordningen införa en del bestämmelser
angående valen af mera principiell natur, hvilka bestämmelser
enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle få sin plats i vallagen. Förslaget
om denna ändring motiveras hufvudsakligen därmed, att
bestämmelserna angående valen till Andra Kammaren, på samma
sätt som nu är förhållandet, och i likhet med hvad som äger rum
med föreskrifterna angående Första Kammarens bildande, böra äga
grundlagshelgd och därmed förenad säkerhet mot ofta återkommande
förändringar. Att detta resonemang äger sitt berättigande,
kan icke förnekas; men hvad blir resultatet? Att Kungl. Maj:t
i vallagen upptagit alla dessa af utskottet till riksdagsordningen
öfverflyttade bestämmelser har sin hufvudsakliga anledning i önskan
att göra föreskrifterna angående valen så enkla, lättfattliga
och öfverskådliga som möjligt och att icke förtynga riksdagsordningen
med bestämmelser, som, huru man än bär sig åt,
där icke kunna upptagas i en efter valförrättningens gång ordnad
och således naturlig och begriplig följd. Kungl. Maj:t har
ansett sig kunna tillgripa denna utväg, då grundlagen i allt fall
skulle i fråga om valens förrättande hänvisa till vallagen och
vallagen, ehuru icke grundlag, dock skulle erhålla sådan stadga,
att den ej kunde ändras utan Konungens och båda kamrarnas
sammanstämmande beslut. Att denna svårighet att i riksdagsordningen
inrymma hithörande bestämmelser icke så lätt låter sig
öfvervinna, därpå synes mig utskottets förslag vara ett talande
bevis; och redan den första paragraf, i hvilken dessa tillägg influtit,
den adertonde, kan i detta hänseende åberopas som exem -

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

pel Detta ändringsförslag skulle väl äfven medföra, att de till Om utsträcka
riksdagsordningen Överflyttad© bestämmelserna skulle uteslutas -"g f
ur vallagen. Möjligen skulle de ersättas af hänvisningar till riks- ^“.1
dagsordningen. Men på sådant sätt skulle man i vallagen nästan ^Forts^

på hvar eller hvarannan sida möta antingen _ en hänvisning titt
riksdagsordningen eller ock en lucka i beskrifningen Öl ver valförrättningens
gång; och att denna vallag därigenom icke skulle
vinna i tydlighet, begriplighet och öfverskadlighet, det ar sjaiif
atlet. För min del anser jag sålunda Kungl. Maj:ts förslag älven
i denna del vara att föredraga framför utskottets.

Konstitutionsutskottets pluralitet har icke mot ^ propositionen
framställt andra anmärkningar än de af mig nu påpekade. Men
reservanter inom utskottet hafva i hufvudsak förordat det^ åt herr
vice talmannen och ett flertal kammarledamöter motionsvis framställda
förslaget, enligt hvilket i samband med en utsträckning
af rösträtten skulle vidtagas sådana ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, att grunderna för den progressiva beskattningen
blefve undandragna gemensam votering. Äfven om, sarskildt
af hänsyn till industriens behof, en ändring af grunderna
för beskattningslagstiftningen i antydd riktning kali anses önskvärd
.— och jag är för min del benägen att antaga detta
kan det dock icke vara tillrådligt att, på sätt nu blifvit föreslaget,
sammanbinda dessa båda frågor med hvarandra. Dåligt
ifrån att främja deras genomförande skulle ett sadant förfarande
helt visst leda därhän, att ingendera frågan bringas till sin = fösning
Jag kan ej förstå annat, än att därigenom röstrattsfragan
vore för denna riksdag ohjälpligt fallen. Kammaren skulle da
frångå sitt beslut från förra året, lägga en sten i vägen för de
proportionella valen; och om de nu skulle falla i bada kamrarna,
lära väl utsikterna äfven i framtiden för dem vara synnerligen
rin^a Och det är ju dock denna valmetod, som kammaren, om
en utsträckning skall ske i rösträtten till Andra Kammaren, ansett
höra komma till användning.

Jag vågar således uttala den förhoppningen, att kammaren, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med sitt beslut förra aret, måtte
bifalla Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr vice talmannen : För hvar och eu, som följde rösfcrättsförhandlingarna
i denna kammare förlidet år, star det nog
klart, att det kanske icke fanns någon inom kammaren, som icke
anså^ det vara utaf yttersta vikt, att förändringar i inkomstskatt
och skatteskala undandragas de gemensamma voteringarna.
Denna mening fann ock sitt fulla uttryck i den enhällighet, hvarmed
kammaren biföll den utaf herrar Östberg och Tamm väckta
motionen.

De flesta voro nog ock ense i sin önskan att söka medverka
till en lösning utaf rösträttsfrågan, men för åtskilliga stod det
därjämte klart, att ifrågavarande skattebestämmelser voro så be -

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträch- tydelsefulla, att ett antagande af dem borde göras till villkor för
nin9_ «/ den ett antagande af utvidgad rösträtt.

*rättenmV,m Hvadan detta? Jo, därför att det vore högeligen nödvändigt

(Forts ) söka skydd mot häftiga omkastningar i skatteväsendet, ett

skydd, som skulle bereda frihet för arbetet, ty arbetet är dock
grunden och källan för hela vårt nationella lif, vårt välstånd,
vår möjlighet till framgångsrikt arbete, stödet för fyllandet och
tillgodoseendet af alla våra kulturella uppgifter.

Inkomstskattens löslighet, som betyder ovisshet i skattesatser
och ovisshet om de bördor, som undan för undan kunna komma
att påläggas, ansågs vara af den betänkliga art, att den kunde
komma att lägga sig hämmande för all lyckosam utveckling af
handel, industri och näringar ända därhän, att de till sist kanske
förlamades, kanske nödgades upphöra med sin verksamhet eller
åtminstone att energien ginge förlorad för nya impulser, nya uppslag,
som förverkligade och under en följdriktig fortgång skulle
befrämjat och förökat vårt nationella välstånd, vår välmåga.

Det är nog icke herrarna okändt, hurusom för några år sedan
en stor industri var på väg att uppblomstra i mellersta Sverige,
men den möttes af så stora svårigheter vid sina försök att förskaffa
sig .kraftkällor, att den nödgades emigrera till ett annat
land, som tog emot den med öppna armar och med stort tillmötesgående,
och där den nu synes komma att gå en lyckosam
framtid till mötes.

Det är säkerligen icke heller obekant för herrarna, hurusom
en annan än större industri till främmande land utflyttat en del
af sin verksamhet, bland annat på grund af de osäkra arbetsförhållandena
inom vårt eget land.

Detta har ju icke varit skatteväsendets fel, men jag omnämner
det för att påvisa, huruledes det kan inträffa, att kapitalet, som
likväl är lifskraften för vårt arbete, kan drifvas att utvandra,
om arbetsmöjligheterna här blifva för svåra,

Insikten om dessa vådor, sammanställd med ovissheten, jag
kan väl säga oron för, huru en Andra Kammare, sammansatt efter
andra grunder än den nuvarande, skulle komma att behandla
skattefrågor, föranledde de motioner, som förlidet år och i år
fordrat, att rösträttens genomförande endast skall ske under förutsättning
af ett grundlagsfästande af de ifrågavarande skattebestämmelserna,
och då man har att befara sådana konsekvenser
af skatteförhållandena, som jag här antydt, lär det väl ändå,
mina herrar, icke kunna förnekas, att dessa båda frågor stå i ett
sådant organiskt sammanhang med hvarandra, att man icke bör
afgöra den ena utan att på samma gång afgöra äfven den andra.

Om också sympatierna förlidet år i denna kammare voro stora
för detta grundlagsfästande af skattebestämmelserna, var dock en
knapp majoritet mot sammankopplingen däraf med rösträttsfrågan.

Och hvarför? Ja, skälen voro flera.

Man fruktade bland annat, att sammankopplingen skulle medföra,
att rösträttsförslaget skulle falla i Andra Kammaren, på

Onsdaeen (len 3 Maj.

Ji:o 40.

samma gång man hoppades, att, om Första Kammaren antog ett
förslag, detta skulle verka som ett positivt tryck i Andra Kammaren.

Man fruktade, att, om rösträttsfrågan icke nu genomfördes,
det skulle blifva än svårare i framtiden. Man skulle da få ett
ännu sämre förslag, som skulle föreligga till behandling och afgörande.
Man skulle genom att uppskjuta afgörandet förlora möjligheten
att få det bästa möjliga.

Man var öfvertygad, att skattebestämmelsernas grundlagsfästande
vore en så rättvis sak, så att det icke kunde lida tvifvel
om, att den frågan skulle lösas på ett tillfredsställande sätt — ja,
somliga voro t. o. m. sådana optimister, att de ansågo, att lösningen
skulle kunna ske redan år 1905.

Man antydde, att man visst icke var osympatisk för att få
frågan om skattebestämmelserna ordnad, men man påvisade, att
Första Kammaren ofta gick vinnande ur de gemensamma voteringarna
och att risken i detta fall således icke vore så stor.

Och i hvad mån hafva dessa förutsättningar gått i fullbordan ?

Ja, mina herrar, Första Kammaren antog förlidet år det s. k.
Billingska förslaget, men hur gick det i Andra Kammaren ? Trycket
af Första Kammarens beslut var där icke tillräckligt positivt.
Trots det att skattevillkoret ej var fäst vid vare sig Kungl.
Maj:ts eller konstitutionsutskottets förslag, folio båda förslagen
i Andra Kammaren, Kungl. Majcts med 50 röster mot 174 och
konstitutionsutskottets med 108 röster mot 116. Lockelsen, som
skulle ligga i Första Kammarens hänsyn att icke vidhänga skattevillkoret,
visade sig icke äga nog dragningskraft, och i och med
detsamma blefvo också förhoppningarna illusoriska att man genom
ett beslut då skulle förekomma framläggandet af ett ännu sämre
förslag.

Och hvad beträffar optimismen om skattebestämmelserna, hur
har den utfallit ? Jo, Första Kammaren antog enhälligt herr Tamms
motion i år. Andra Kammaren afslog den utan votering. När
så har skett med den sammansättning, som Andra Kammaren nu
har, så lära väl förutsättningarna vara rätt små att få dessa skattebestämmelser
genomförda, då Andra Kammaren får ett mera radikalt
skaplynne än nu.

Hvad beträffar den antydan, som gjordes om Första Kammarens
framgång i de gemensamma voteringarna, så hafva vi
ganska färska exempel på, hur det förhåller sig med den saken.
Och de äro nog icke enstaka företeelser. Vi hafva erfarenhet därom
från många föregående år, och erfarenheten bestyrker, att medkammaren
har makten i de gemensamma voteringarna och äfven
vet att begagna sig däraf.

Tro herrarna verkligen under sådana förhållanden, att det under
lång tid framåt är att vänta eller hoppas på någon ändring i
fråga om skattebestämmelserna och deras grundlagsfästande på
annat sätt än på kompromissens väg, hur förhatligt, huru motbjudande
det ordet än kan förefalla? Jag sade, att man på lång

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.
(Forts.)

X:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckniitg
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

tid framåt icke kan vänta någon ändring, och därmed menar jag,
att man håller fast vid det gamla, om man icke af särskilda
förhållanden tvingas till en ändring, och dessa särskilda förhållanden,
de komma efter mitt förmenande att framträda i ödelagda
näringar, ruinerad industri och flyktadt kapital. Sådana fakta
skola omstämma meningen, ty de komma oförtydbart att visa,
att den icke grundlagsfästade inkomstskatten, den icke kontrollerade
skatteskalan har sä fruktansvärda konsekvenser, att kapitalet
nödgas att utvandra, och då — men då är det kanske för sent
— får man ögonen öppnade för nödvändigheten utaf att skydda
näringarna på det sätt, som här i motionen är framhållet.

Ja, mina herrar, då man har denna ovisshet framför sig
på det ekonomiska området och då, huru än bestämmelserna ordnas,
vid utsträckning af rösträtten ingen lärer kunna betyga, huru
den kommer att fungera, om till nytta eller till dess motsats
för vårt samhällslif, så bör det icke kunna väcka undran eller
förvåning, att man nu söker omgärda vårt arbete med ett skydd,
med en trygghet, som endast kan vara till nytta icke blott för
alla dem, hvilkas uppgift det är att skqpa och leda arbetet,, utan
äfven för alla dem, som hafva till uppgift att utföra arbetet.

Det har påståtts, att det var ett oerhördt förbiseende, att, då
grundskatterna aflöstes, de nya skatter, som skulle ersätta dessa,
icke blefvo ordinarie skatter. Vederhäftigheten af detta påstående
framgår oförtydbart af den tablå, som finnes intagen i vår motion.
Denna tablå är upprättad af den man, som inom vårt land bäst
utaf alla kan vara i tillfälle att göra en dylik jämförelse, och
den är tillförlitlig. Disproportionen emellan statens ordinarie inkomster
och statens utgifter vid tiden för det nya representationsskickets
införande och nu faller hjärt i ögonen. ''25 °/o förr, 1/2
0/0 nu. 25 0/0 var proportionen mellan de ordinarie inkomsterna
och utgifterna i slutet af 1860-talet, och nu är den i/t °/o Det

ligger något osundt, något abnormt i detta sätt att sköta
statens finanser, att staten för tillgodoseende af sina uppgifter
och för fyllande af sin budget skall vara hänvisad till inkomster,
som icke allenast kunna väsentligt fluktuera, utan äfven kunna
göras beroende af den ena eller andra stämningen inom representationen.
Äfven detta talar och manar till ett fastslående af skattebestämmelsen.

Af en annan redogörelse, som finnes intagen i vår motion,
framgår, att man inom de flesta länder ansett fastheten i detta
afseende, nämligen i fråga om skatteförhållandena, kräfva, att
representationens båda hälfter skola vara ense om besluten. Huru
sedan hvardera hälften förfogar öfver sin rätt, det blir ju eu annan
sak, och det visar sig af redogörelsen, att i detta fall går det
ganska olika till.

Hvad nu rösträttsfrågan beträffar, är det verkligen någon
af herrarna, som har någon fast tro på, att den i år skall vinna
sin lösning? Om Första Kammaren tager något af förslagen om
proportionella val, tro då herrarna, att det finnes förhoppning

Onsdagen den 3 Maj.

It:® «h

om, att Ändra Kammaren kommer att sluta sig till ett sadant Om utsträcka
förslag? För min del är jag förvissad om, att förhoppningarna ning af de*.
i detta fallet äro mycket små. Proportionalismen och de stora
valkretsarna hafva icke djupa rötter i Andra Kammaren. Stäm- ‘ ''

ningen för dessa nyheter är ljum, och de, som rösta för desamma,
åtminstone en stor del, göra det icke af känsla för dem, icke
af entusiasm, utan för att hafva något vidgjordt åt saken. ''Kanske
till sist faller rösträttsfrågan äfven i år, och hvar stå vi då?

Det vet ingen.

Men, mina herrar, hvad som är visst och sant, det är, att
lika viktig som rösträttsfrågan är, lika viktigt är det att tillse
och befrämja den sunda utvecklingen af våra näringar, om _vårt
land skall hafva bärkraft att kunna möta behofven på alla områden,
och i och för detta är det åter af vikt, att frågan. om skattebestämmelsernas
grundlagsfästande hålles vid lif, intill dess Hen
vunnit eu tillfredsställande lösning och att icke något tillfälle
försummas ''för vinnande af detta mai. _

Och då detta mål efter min förmening icke lärer stå att vinna,
förrän det är för sent på annat sätt än att skattefrågan sammanställes
med någon annan stor samhällsfråga, så kan jag icke
finna annat, än att alla de, som hafva denna mening, höra sluta
sig till motionen och till reservationen och främja lösningen af
båda dessa frågor gemensamt.

I olikhet med herr statsministern har jag den öfvertygelsen,
att dessa båda frågor skola till sist gå fram gemensamt
såsom det enda möjliga sättet för att lösa båda frågorna, och så
viss är jag om riktigheten af denna min förutsättning, att jag
för min del kommer att rösta mot hvarje rösträttsförslag, som framlägges,
utan att samtidigt båda frågorna bringas till sin lösning.

Utaf hvad jag nu yttrat, herr grefve och talman, framgår det,
att jag sluter mig till den af herr Lars Berg m. fl. afgifna
reservationen. Till den yrkar jag vördsamt bifall.

Herr Blomberg: Då jag nu går att yrka bifall till konstitutionsutskottets
framlagda förslag, tror jag, att jag kan fatta mig
tämligen kort. Jag måste emellertid såsom inledning till detta
mitt yrkande framhålla några synpunkter med anledning af de
uttalanden, som här blifvit gjorda såväl från statsrådsbänken som
af den siste talaren.

Af det yttrande, som hans excellens herr statsministern nyss
hade, framgick det, att han till fullo erkände, att konstitutionsutskottets
hemställan till [Riksdagen i det stora hela går i samma
riktning som den kungl. propositionen. Likaväl som den
är utskottets hemställan buren af en ärlig sträfvan att omedelbarligen
föra rösträttsreformen till ett bestämdt resultat, genom
hvilket man kunde komma att bland de röstberättigades antal
i vårt land införa många nya krafter, hvilka eljest ganska
länge skulle kunna förblifva utestängda på grund af förutvarande
bestämmelser, äfven om de valberättigades krets redan med de

bro 4€.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

■ gamla bestämmelserna allt mer och mer utvidgas. Han förmenade
emellertid, att de ändringar, som utskottet föreslagit i den kungl.
propositionen, skulle innebära en väsentlig försämring i denna proposition.
Jag vill med afseende därå erinra, att detta i viss män
nog var regeringens tanke i fjol äfven om de förändringar, som
då af utskottet framställdes, men flera af dessa förändringar hafva
dock i år blifvit upptagna i den kungl. propositionen; och jaghoppas,
att de ändringsförslag, som utskottet nu ytterligare framställt,
skola i denna kammare erkännas såsom fullt berättigade
och kloka.

Jag skall nu upptaga dessa spörsmål hvart för sig.

Först hafva vi stadgandet i 17 § B. O. angående direkt skatteplikt
till staten såsom ett bestämdt villkor för åtnjutande af
rösträtt.

Man har sagt, att detta skulle innebära ett underkännande
af den allmänna rösträttens princip. I förbigående vill jag nämna,
att denna princip är en mycket oklar princip, ty ingenstädes, där
man liar hvad man kallar allmän rösträtt, är den klädd i gamma
former. Ingenstädes äro villkoren för den allmänna rösträtten,
sådan den i alla fall anses förefinnas, lika; de skifta alltefter
folkets föreställningssätt; alltefter olika folks utvecklingshistoria
har den s. k. allmänna rösträtten blifvit på olika sätt formulerad.
. Och det synes mig vara en riktig tanke, att äfven vi —
om vi skola införa en utvidgning af den politiska rösträtten, som
sträckes så långt som vi möjligen våga och därhän, att den kommer
inom den s. k. allmänna rösträttens råmärken — följa vår
egen utvecklings anvisningar och iakttaga de förutsättningar, som
våra lagbestämmelser i öfrigt betinga. Nu är det så, att den bestämmelse,
som utskottet föreslagit i 1 punkten af 17 § K. O.
alldeles icke är ett villkor, som är uppställdt i och för sig, utan
ett villkor, som är ditsatt, både därför att det i och för sig synes
berättigadt och framför allt därför att det står i ett nödvändigt
sammanhang med de principiella bestämmelser, som regeringen själf
föreslagit i paragrafens fortsättning. Detta sistnämnda motiv
blef under diskussionen förlidet år mycket skarpt betonadt här i
kammaren. Såsom då framhölls, måste det blifva något för allmänheten
synnerligen svårfattligt, att den ene, som erlägger direkt
skatt till staten, men af tillfällig sjukdom eller ekonomisk olycka
blir oförmögen att, något af åren närmast före den tid rösträtten
skall utöfvas, betala sin skatt, skall, därför att han ansetts kunna
betala direkt skatt till staten, uteslutas från rösträtt, men däremot
en annan, som är och varit så i allo inkompetent att sköta sina
egna angelägenheter, att han icke ens kunnat påföras direkt skatt
till staten, skall oaktadt denna erkända oförmåga vara röstberättigad.
Det är motsägelsen i dessa bestämmelser, som utskottet
ansett böra undanröjas. Hvad det omförmälda villkoret för öfrigt
angår, vill jag fortfarande och oafsedt herr statsministerns invändningar
påstå, att det har mycket goda skäl för sig. Det kan
icke anses vara annat än eu riktig bestämmelse, att den, som skall

Onsdagen den 3 Maj.

]N'':o 40,

hafva rätt att utöfva politisk rösträtt, hör åtminstone vara knuten Om utsträcktill
staten på det sättet, att lian måste erlägga någon direkt skatt af den
— den må vara aldrig så liten. P°ä/tenm'' "t

Det gladde mig, att man vid försvaret af den kungi. proposi- ,Forts-,
tionen i år icke längre försökte göra gällande samma sats som
förlidet år, eller att man möjligen kunde pålägga en direkt skatt
för alla till ett minimibelopp af flera kronor. Detta vore ju
endast ett skrämskott, hvarmed man icke imponerade på någon.

Nu har man åter framhållit, att man genom detta villkor
komme att utesluta kategorier, som visserligen borde hafva rösträtt.
Men ser man närmare efter, hvilka därigenom, d. v. s. genom
att ej erlägga mantalspenningar, blifva uteslutna, så. gäller detta
egentligen personer, som på grund af fattigdom eller sjukdom anses
oförmögna betala detta lilla skattebelopp. Af alla de män öfver 25
år, som skulle blifva från rösträtt uteslutna på grund af denna
bestämmelse, uppgående till nära 121,000, äro 119,000 befriade
från betalande af mantalspenningar på grund af fattigdom eller
sjukdom. Att alla dessa icke åtnjuta fattigvård beror i många
fall därpå, att de åtnjuta understöd från annat håll inom sina
kommuner än den egentliga fattigvården. Hvilka återstå sedan?

Endast omkring 2,000 personer. Af dessa lära nog åtskilliga vara
lösdrifvare, som väl icke kunna sägas vara lämpliga att utöfva
politisk valrätt. Så har man erinrat om den grupp af värfvadt
manskap vid armén och flottan, som åtnjuter frihet från erläggande
af mantalspenningar. Hvad denna grupp angår, tror jag
emellertid icke, att man i våra dagar behöfver fästa större afseende
vid densamma, ty om jag icke är illa underrättad, finnas
numera endast mycket få, som hafva nått 25 års ålder och som
tillhöra den kategorien; och om några värfvade äro öfver 25 år,
hafva de nog i allmänhet kommit i den ställning, att de. få betala
direkt skatt till staten ändå. Jag tror således, att invändningen
med afseende å dessa är ytterst oväsentlig. För öfrigt
vill jag påpeka, att detta villkor om direkt skatteplikt till staten
anses vara af betydelse icke blott inom Första Kammaren,
utan äfven af många inom Andra Kammaren, hvilket styrkes såväl
af motioner, som väckts i denna kammare, som af ett par
reservationer, som väl gå i en annan riktning än majoritetens
förslag, men som dock bland sina rösträttsvillkor uppställa fordran
på direkt skattskyldighet till staten.

Det har vidare sagts, att det icke skulle bero på den röstberättigade,
om han får betala denna skatt. Jo, hvar och en, som
verkligen lian och vill betala mantalspenningar, blir nog också
påförd sådana, och bestämmelserna om befrielse äro sådana, att,
om vederbörande i en kommun begå något öfvergrepp, det för
statens myndigheter lär vara både en rätt och en plikt att åstadkomma
rättelse, så att den befriande myndigheten icke öfverskrider
sin befogenhet.

Jag kommer nu till den andra punkten, som gäller införande
i riksdagsordningen af vallagens principiella bestämmelser. Med

Första Kammarens Prot. 1905. N:o 40. 3

X:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

afseende härå har man uttalat, att detta visserligen kunde vara
fördelaktigt öfver hufvud taget för att få enhet och öfverskådlighet
i grundlagens framställning af valsystemet; men — har
man sagt — det skulle dock vålla stora svårigheter. Jag åter
tror icke, att dessa svårigheter äro sådana, att de icke kunna
öfvervinnas. Vill man verkligen få fram en fullständig bild af
det system, som är ifrågasatt, och af de principer, man har velat
göra gällande, är det naturligt, att systemet och principerna måste
i grundlagen upptagas. Ty hvad gälla dessa omstridda bestämmelser?
De gälla i första rummet det egendomliga undantagsförhållandet,
att personer möjligen kunna blifva förklarade såsom
representanter utan att vara i egentlig mening valda; riksdagsordningen
skulle utan sådant tillägg innebära en allmän regel
om riksdagsmannaskapets grundande allenast på val, under det att
vallagen skulle supplera med regler, som innebära undantag från
väljandet. Om ett sådant undantag är nödvändigt, bör det stå i
grundlagen.

På samma sätt förhåller det sig med karakteriserandet af valsystemet.
När i grundlagen helt enkelt står, att valen skola ske
omedelbart och proportionellt, frågas: Hvad säger i våra dagar
en grundlag egentligen, som har ett sådant stadgande? Jo, den
säger nästan ingenting, ty det finnes numera, såsom hvar man
vet, en hel stor samling af valformer, som man rubricerar såsom
proportionella, och denna mångfald, som redan finnes, växer
för hvarje dag. Herrarna torde komma ihåg, att de proportionella
valformerna blott i vårt land hafva ökats ganska snällt under denna
riksdag, och det ända in på sista tiden. Därför bör det stå i grundlagen,
hurudan! det proportionella valsystemet är, som man vill
tillämpa, ty då först vet man hvad grundlagsbudet gäller.

En annan principiell bestämmelse, som i riksdagsordningen
blifvit af utskottet intagen, och som äfven där nödvändigt bör
hafva plats, afser den nyheten, att man nu tänker sig ersättare
för dem, som ursprungligen blifvit förklarade vara representanter.
Detta innebär en så stor afvikelse från riksdagsordningens grundsatser,
att bestämmelserna därom ovillkorligen böra i grundlagen
ingå. Men nu har man sagt, att man kan hjälpa sig med hänvisningar
till vallagen. Ja, hänvisningar äro mycket bra och lämpliga
i den mån de afse detaljbestämmelser med hänsyn till de
principiella föreskrifter, som riksdagsordningen själf innehåller; men
de få icke afse själfva grundreglerna. Slutligen har förklarats, att
följden af det af utskottet föreslagna intagande i riksdagsordningen
af stadganden, som Kungl. Maj it förbehållit åt vallagen,
skulle blifva, att dessa bestämmelser skulle utgå ur vallagen, som
sålunda skulle gifva en ofullständig bild af valsystemet. Hvarför
det? Jag finner ingen grund, hvarför icke bestämmelserna,
därför att de stå i riksdagsordningen, skulle kunna finnas äfven
i vallagen och, såsom utskottet nu i år tänkt sig saken, till och
med ordagrant lika. Detta är ingenting nytt för vår lagstiftning.
Jag erinrar om huru bestämmelser i regeringsformen orda -

Onsdagen den 3 Maj.

Nio 40.

grant finnas upprepade i riksdagsordningen. Detta är hvarken
oriktigt eller olämpligt. För att gifva en fullständig bild af systemet
hör just vallagen ur riksdagsordningen upptaga där införda
bestämmelser för att sedermera utveckla dem med detaljbestämmelser.

På grund af hvad jag anfört synes det mig, att konstitutionsutskottets
förslag bör i alla omförmälda afseenden vara att föredraga
framför Kungl. Maj:ts.

Om jag än anser mig kunna utan omnämnande lämna öfriga
motioner och framställningar, bör jag dock med några ord yttra
mig rörande det förslag, som blifvit framställdt af herr Lundeberg
m. fl., som blifvit förordadt i den af herr Lars Berg m. fl.
vid betänkandet fogade reservationen, och till hvithet den högt
ärade talare, som nyss lämnade talarestolen, yrkade bifall. Jag
ber att få betona, att konstitutionsutskottet och särskildt den majoritet,
som står bakom utskottets betänkande, öfver hufvud taget
hyser samma mening som den ärade talaren i afseende å nyttan och
nödvändigheten af en sådan grundlagsändring, som motionärer och
reservanter föreslagit. Men utskottet har ansett, att hvarje fråga,
som är af sådan vikt och betydelse som den här föreliggande rösträttsreformen,
bör såvidt möjligt hållas fri från främmande insatser,
för att den må kunna med större lätthet genomföras. För
utskottet har det nämligen varit af bestämmande intresse att söka
nu föra rosträttfrågan till ett verkligt resultat eller att åtminstone
få fram ett förslag, omkring hvilket kunde samlas en majoritet
i denna kammare, som kunde genom sitt beslut ådagalägga,
att den verkligen ville en rösträttsutvidgning af mycket väsentlig
omfattning, ehuru under sådana förutsättningar, att däri skulle
finnas garantier mot alltför svåra omedelbara följder af den stora
utvidgningen. Men man har också ansett, att man icke borde upptaga
i sitt förslag några bestämmelser, som måste verka försvårande
för det förslags framgång, som man har velat frambära.
Därför har utskottets majoritet ansett riktigast att icke vid förslaget
anknyta annat än sådant, som står i innerligt samband
med rösträttsreformen i och för sig, således bestämmelser, som afse
rösträttsvillkoren och valsystemet samt hvad därmed äger omedelbar
förbindelse. Det är nämligen enligt vårt förmenande ett
betänkligt tillvägagångssätt att, sedan en dylik reform blifvit
framlagd i en viss omfattning, söka i densamma införa nya och
mycket viktiga bestämmelser af en annan art och för andra områden,
ty därigenom aflägsnar man otvifvelaktigt möjligheten att
nå det resultat, hvartill man syftar, nämligen att få igenom en
rösträttsreform, som redan ganska länge stått på dagordningen och
som kammaren genom föregående beslut erkänt sig vilja främja.

På grund häraf tillåter jag mig yrka af slag på denna reservation
liksom på öfriga reservationer och yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan, att de af konstitutionsutskottet formulerade
grundlagsparagraferna må förklaras malande.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
in. m.

(Forts.)

Nso 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. in.
(Forts.)

Herr Afzelius: Det kan naturligtvis icke vara min mening
att söka i en fråga, som vid förra riksdagen genomgick en _ så
grundlig behandling, framföra några nya synpunkter, men då jag
icke under förra årets riksdag hade plats i denna kammare, anser
jag det vara en rätt liksom en skyldighet att angifva min ståndpunkt
i frågan.

Jag hörde år 1902 till dem, som anslöto sig till herr Hugo
Tamms yttrande; jag gjorde det, därför att den breda bas, på
hvilken rösträtten där ställdes, syntes mig bäst öfverensstämma
med det, som dock låg bakom — den allmänna värnplikten —
och att den var i och för sig den enda, som kunde befria samhället
från dessa ständiga ryckningar, hvilka censusbestämmelser
alltid föra med sig. Men i samband därmed ställdes en anordning,
som skulle bereda trygghet för att minoriteten icke blefve
utesluten från allt inflytande på sammansättningen af Andra Kammaren.

Jag förbisåg icke då och har aldrig förbisett, att en anordning
med proportionella val var förenad med åtskilliga praktiska
svårigheter särskild!, i vårt land; men jag höll före, att den breda
och klara bas, på hvilken man kunde ställa själfva rösträtten,
innebar en fördel, som mer än väl uppvägde dessa svårigheter.
Och när sedan den tillsatta kommittén framlade sitt, förslag och
visade, att dessa svårigheter dock ingalunda voro så störa, som
man hade förespegla!, föreställde jag mig möjligheten, att på denna
väg rösträtten skulle kunna föras fram under samverkan af eljest
skilda politiska åskådningssätt — möjligheten af det, som dock
framför allt vid denna fråga borde eftersträfvas: en nationell
samling. Det har icke blifvit så. Till den naturliga motviljan
mot en i vårt land opröfvad nyhet, förenad som den är med vissa
iögonenfallande svårigheter, till denna motvilja har på vissa
håll sällat sig farhågan för att minoriteten på denna väg skulle
få för mycket, få för stort inflytande. Man har sett detta enligt
min uppfattning i sann mening demokratiska rösträttsförslag betecknas
såsom en skenreform.

Det för mig kardinala vid de proportionella valens användande
har såsom sagd! varit, att de på ett sätt, hvars rättvisa ingen
kan förneka, bereda trygghet för att de samhällsintressen, som
äro minoriteternas, icke uteslutas från representation i Andra
Kammaren. »Nå», säger man — det talet hör man icke så sällan
— »dessa intressen äro ju representerade här, i denna kammare;
gör man blott Första Kammarens maktställning riktigt säkert
lagfäst, så är minoritetens rätt tryggad också.» Nej, mina. herrar,
för mig gäller icke detta. Vårt representationsskicks innersta
grundtanke är den, att kamrarnas arbete skall vara ett samarbete
och icke en kamp om makten. För det ändamålet, för att så
skall kunna blifva, är nödvändigt, att, om också hvardera kammaren
har sin olika karaktär, denna åtskillnad icke får växa ut
till oförmedlad motsättning. Ty däraf kommer icke en lugn utveckling,
där af kommer brytning. Och det vill jag för min del

X:e 40.

Onsdagen den 3 Maj.

saga, ..att ingen maktställning kan grundas uteslutande på pa- Omutsu-äck iagl

Dessa äro, i få ord angifna, mina synpunkter för frågans
bedömande. Däraf följer, att jag naturligtvis helt ansluter mig (Forts)
till grundtanken i Kungl. Maj:ts och utskottets darmed i det
hela öfverensstämmande förslag. Hvad skiljaktigheterna mellan
dessa förslag beträffar, vill jag om dem endast säga det, att ingen
af dem är för mig af den afgörande betydelse, att mitt beslut
i frågan är däraf beroende. I den ena delen, den reella, förmodar
jag, att kammaren är sinnad att utan vidare vidblifva sitt beslut
från förra riksdagen. Ock hvad den andra olikheten beträffar, den
rent formella, som konstitutionsutskottets ordförande nyss berörde,
så vill jag för min del icke neka till att i denna del utskottets
förslag synes ha ett visst företräde framför Kungl.. Maj:ts.

Af hvad jag nu anfört följer, herr talman, att jag kommer
att rösta för utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Jag föreställer mig, såsom tämligen visst,
att kammaren med vidhållande af den mening, åt hvilken kammaren
gaf uttryck förra året, kommer att^antaga föreliggande
förslag om proportionella val för Andra Kammaren, i enlighet
med vare sig Kungl. Maj ds eller utskottets . förslag, och skall
jag för min ringa del med min röst bidraga till h vilket af dessa
förslag, som visar sig hafva kammarens sympatier. Om nu Andra
Kammaren fattar enahanda eller likartad! beslut, är allt godt
och väl, men såvidt jag förstår, jmåste man utgå från den möjliga
förutsättningen, att Andra Kammaren fattar ett annorlunda
beslut, ett beslut, gående ut på enmansvalkretsar och majoritetsval.
Om så blir förhållandet, kan icke sammanjämkning nu aga
ruin, utan frågan skulle för denna riksdag hafva förfallit, och det
anser jag vara ett ytterligt ödesdigert resultat. Då fragar jag:

Finnes någon utväg att undgå detta resultat ?. Jag tror, att en
sådan utväg kan finnas. Kammaren behagade erinra sig, att bland
de flera förslag, som i rösträttsfrågan framkommit, äfven .finnes
en motion, som väckts af herr Sjöcrona och som utgår från det
s. k. kommunalstrecket samt är baserad pa majoritetsval och skillnåd
mellan land och stad samt förening i särskilda valkretsar af
städer, municipalsamhällen och köpingar. Detta förslag framlades
af konstitutionsutskottet 1902 och vann då ganska stark tillslutning
icke allenast i denna kammare, utan äfven i Andra. Ku
förefaller det mig, att det vore lyckligt, om kammaren jämte
någotdera af föreliggande förslag angående proportionella val jämväl
antoge detta herr Sjöcronas förslag såsom hvilande, parallellt
och jämsides med det andra. Därigenom har man icke afskurit
möjligheten att vinna ett resultat vid denna riksdag.

Man har svårt att tänka, huru förhållandena komma att
ställa sig för framtiden, om det här blefve ett rent negativt resultat:
våldsamma, häftiga agitationer, . nya och främmande förslag,
säkerligen mer radikala, än de vi hittills hafva sett. Om

Jf:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträck- därför något kan göras för att komma till ett positivt resultat vid
mng af den denna riksdag, bör det enligt mitt förmenande icke underlåtas.
P°ätten nJm. emellertid en ny detalj i herr Sjöcronas förslag be (Forts.

) träffande valrätt för kvinnor, som äro kommunalt röstberättigade.
För min del ställer jag mig sympatisk till detta förslag, men
fruktar, att det vore mindre klokt och riktigt att rycka in kvinnornas
rösträttsfråga nu bland de många andra tvistefrågorna.
Jag tror det är lämpligt, att denna fråga en gång i framtiden löses
för sig själf.

Jag tillåter mig, på grund af hvad jag anfört, hemställa,
att kammaren, jämte det beslut kammaren fattar angående förslaget
om proportionella val, måtte såsom hvilande antaga herr
Sjöcronas förslag med den modifikation, att 14 § ändras till
annan lydelse, så, som jag tillåter mig att läsa upp den: »Valrätt
tillkommer i den kommun, där han bosatt är, enhvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad man».

Herr Billing: Det är icke mycket tilltalande att i samma
fråga uppträda gång efter annan, så som jag haft tillfälle att
gorå beträffande den politiska rösträtten. Jag skall dock försöka
att icke repetera mig själf alltför mycket och äfven undvika att
upprepa hvad föregående talare hafva sagt. Därför skall jag
heller icke inlåta mig på något bemötande af vice talmannens
anförande; han vet, liksom alla veta, att jag skulle anse framgång
för hans förslag vara önskvärd; men jag har icke någon
förhoppning om sådan. ^ Det är blott en punkt jag vill fästa uppmärksamheten
vid i fråga om vice talmannens förslag. Jag ställer
upp frågan: H vilket vore önskvärdast, att ett riksdagsbeslut komme
till stånd utan fasthållande af proportionell valmetod, men med
herr Lundebergs appendix angående inkomstskatten, (dier att icke få
inkomsdskattebihanget, men behålla den proportionella valmetoden?
För min de! sätter jag större värde på det senare alternativet, och
det af den enkla grund, att skattevillkoret lämnar garanti endast
åt ett'' håll samt sträcker sig endast öfver ett segment af ett område
i vårt politiska lif, då däremot det proportionella valsättet
innehåller garanti i fråga om alla ärenden, som komma under
Riksdagens behandling.

Ett förslag, som omtalats, icke i dag under diskussionen, men
annars såsom möjligen acceptabelt, är det, som går under namn
af Mosseboförslaget. Därför ber jag få säga ett par ord om
det. Förutsättningen, för att detta förslag skulle innebära någon
garanti i konserverande riktning, är, att landtvalkretsarna skulle
kunna bibehållas någorlunda obesmittade af de radikala krafter,
för hviska man fruktar. Men hvar finnes någon grund för ante.
gandet, att dessa valkretsar skulle kunna hållas obefläckade?
När man bär på den förhoppning, jag nu antydt, stöder den sig
på en så grufligt bräcklig grund som den, att blott Skåne skulle
vara tillgängligt för den socialdemokratiska ledningen, men att
så snart man komme öfver Hallandsås eller Smålandsgränsen,

Onsdagen den 3 Mai.

X: o 4(1.

skulle man kunna så att säga renodla landtbefolkningen, hålla om utsträchden
fri från det socialistiska regementet. Nu kunde snarare antagas ning af den
att om någon del af befolkningen skulle hafva motstandskra t vatten m. v.
detta, så skulle det snarare vara skanmgarne, som ,ju aro ganska (Foi.ta )
långsamma i att ändra ståndpunkt och bättre ekonomiske situerade
än sina likar i allmänhet. Det skulle därför vara mer skäl
att frukta för socialdemokratiska inflytanden på befolkningen i
andra landsändar; men man försöker här vagga in sig i vackra
drömmar, ur hvilka jag trodde man hunnit vakna upp, i hviika
man talar i sömnen på detta sätt: »socialdemokratien far icke
fäste i vårt land». Nu tror man, att den kan få fäste i Skåne,
hos dess landtbefolkning, men i Smaland, Halland, Blekinge eliei
i synnerhet Bohuslän skulle den icke få något fäste.

Så vill jag, då ingen annan gjort det, öfvergå till en smula
kritik af den reservation, som väl antagligen har de största kräftorna
bakom sig i Andra Kammaren, nämligen den af herrar
Callerholm, Bergström, Härin och Staaff afgifna. Om herrarna
läst den, har det helt visst icke kunnat undgå herrarnas uppmärksamhet,
att sällan väl en reservation i en stor fråga varit
svagare för att icke säga sämre motiverad. Tvenne skäl anföras
för afslag å utskottets betänkande; jag ber att få taga dem i betraktande
hvar för sig. Det första skälet, hvarför man icke. vin
vara med om utskottets förslag, är, att det skulle stå i direkt
strid mot eu stark allmän opinion, h örst och främst har jag icae
lärt mig att tillmäta en okontrollerad opinion afgörande betydelse,
men för det andra bestrider jag, att det finnes en sådan allmän,
stark opinion mot det proportionella valsättet; det finnes hvarken
en allmän eller en stark och ännu mindre en stark allmän. Jag
vå^ar i motsats till reservanternas påstående saga, att det proportionella
valsystemet vunnit en ganska stor tillslutning i vårt
land, nämlingen bland dem, som gifvit sig tid till att sätta sig
in i detsamma. Och där opinionen går emot detta valsystem, där
tror jag det i de allra flesta fall bero antingen pa okunnighet om
detsamma eller på tillskyn delser från främmande hall. Kör att
belysa, huru mycken okunnighet det råder i denna sak, ber jag få
tala om en liten historia, som berättades för mig under påsken x
Lund. Vid en undervisningstimme i statslära vid folkskoleseminariet
genomgick man grunderna för var statsrätt, hvarvid äfven
det proportionella valsystemet kom på tal, och då läraren frågade
en af lärjungarna, eu af de mest vakna, hvad. som menades med
detta valsystem till .Riksdagen, svarades .det:, »jo, det består ^däri,
att hvar och en röstar i proportion till sina inkomster.» Dec var
en af de vaknare eleverna där och således en af de vaknare medlemmarna
af vår befolkning, som gaf sådant svar. Har. man icke
blifvit bättre undervisad, är det icke underligt, att opinionen är
emot förslaget. Kör öfrigt veta herrarna lika väl.som jag, art
opinionen mot det proportionella valsättet icke vuxit upp af sig
själf; den är åstadkommen hufvudsakligen genom att resolutioner
sammansatts i Stockholm och så burits ned till de olika orterna.

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om uuträck- Så liar man sammankallat möten för att ropa bifall till de färdig ninff

af den gjorda resolutionerna.

Prättenm.vam. ]Det ]ieter vidare i reservationen ordagrant: »så mycket mer,
(Forts.) som .man känner, att icke i någondera kammaren förefinnes
verklig öfvertygelse om lämpligheten af ett sådant valsätt i dylika
fall». Vilja herrarna vara så goda att ett ögonblick ägna de
orden uppmärksamhet. Iför min del vill jag säga, att jag tror
mig aldrig i ett Riksdagens utskottsbetänkande hafva läst något
mer oförsynt. Man brukar bära respekt för andras öfvertygelse.
Det kan vara tvifvelaktigt, om det krafvet är berättigadt; ty det
kan med rätt kräfvas respekt för en människa med annan öfvertygelse
än ens egen, men icke för öfvertygelsen själ!'', om man
anser den galen. Men att i en officiell handling påstå om oss alla,
som talat och röstat för det proportionella valsättet, att vi gjort
det utan verklig öfvertygelse, således mot vår öfvertygelse! Hvad
skall man säga om ett sådant sätt att behandla sina motståndare?
Regeringen har framlagt förslag om sådant valsätt två gånger.
Första Kammaren har antagit detsamma två gånger, och i Andra
Kammaren hängde det ju på några få röster att det blifvit godkändt,
och så säga ändå dessa herrar, att icke i någondera kammaren
någon^ verklig öfvertygelse finnes till dess förmån. Nog
mätte väl ståndpunkten vara svag, då man tager sin tillflykt till
sådana argument.

Om en historieskrifvare en gång skall skrifva berättelsen om
rösträttsfrågans öden i svenska Riksdagen i början af 1900-talet,
tror jag han kommer i stort bryderi, när han skall försöka taga
reda på. den fraktions ståndpunkt, som representeras af den utaf
mig kritiserade reservationen.

Hvilken ståndpunkt har det riksdagspartiet haft i de hittills
förflutna åren af 1900-talet? 1902 bidrog det väsentligen till aflåtande!
af den underdåniga skrifvelsen om utredning af det proportionella
valsättet; 1902 valdes många, för att ej säga de flesta,
af dess ledamöter på programmet: utvidgad rösträtt med proportion
sval; 1903 afgaf den kommitté, som fått sig utredningen af
denna sak uppdragen, sitt betänkande, och ledamöterna från sagda
riksdagsfraktion i kommittén rekommenderade detta varmt. 1904
ändrade de och deras meningsfränder ståndpunkt; 1904 års riksdagsdebatter
^från deras sida visade åt ett håll och deras slutliga
yota visade åt ett annat. Nu har man hunnit så långt, att man
i den dem tillhörande pressen får se, att det kungl. förslaget lär
vara ett reaktionärt förslag. Här föreligger i år motion från samma
håll, och om herrarna vilja se — jag skall icke läsa upp det— hvad
det står på pagina 123, 127 och 128, så finna herrarna, att motionärerna
beredt sig portar för att genom dem komma från detta
förslag samt gifvit löften att i framtiden göra allt hvad de kunna
för att komma ifrån det Nyss omtalade tidningarna, att en af de
mest bestämmande partimännen skulle, på ett folkmöte tror jag
det var, hafva förklarat sig önska bifall till den socialistiska riksdagsmotionen.

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

Man vill framför allt komma från den proportionella valmeto- Om utsträchden.
Jag skall nn icke hålla något långt loftal öfver denna, utan ning af den
endast i några satser säga, hvarför jag alltjämt sätter stort värde 1™»!
på densamma. För det första därför, att den lägger en rättvis (Foi.tsj
grund; den uttalar icke blott en rättvis princip, utan sätter i rörelse
en rättvis valmetod. Den är icke en blott abstrakt sats, utan
också något, som kan effektueras genast. För det andra: någon
annan därmed jämförlig metod i förmåga att bereda rätt för minoriteten,
d. v. s. de nu röstberättigade, gentemot majoriteten, de
nye valmännen, har icke uppfunnits, och jag tror icke den kan
uppsökas. För det tredje: den är politiskt uppfostrande; motståndarne
säga: partibildande. Jag säger: politiskt uppfostrande,
emedan den mer än något annat är ägnad att lära oss konservativa
eller moderata att icke vara alltför doktrinära eller envetna,
utan att i stället sluta oss tillsammans mot redan existerande radikala
partier. Den är slutligen moraliskt hälsosam. Hvarje Ami
innebär en fara att ställa människor emot hvarandra. Faran blir
större, i samma mån som den ena anser sig vara orättvist behandlad;
mindre, i samma mån som han måste medgifva, att han fått
sin rätt. Vid majoritetsval gifves åt minoriteten ingen rätt; proportionella
val gifva åt minoriteten så stor rätt, den kan begära.

Jag vill sluta med att lifligt uttala min förhoppning om att
Första Kammaren skall i år i hufvudsak vidhålla samma beslut, som
den fattade i fjol. Nyss har den siste talaren framkommit med ett
novum emergens, ett visserligen icke sedan i går, men sedan i förrgår
för mig alldeles oväntadt uppslag. Första Kammaren skulle
på samma gång fatta tvenne beslut i frågan och för sin del förklara
hvilande både utskottets och herr Sjöcronas förslag. Jag
skall icke inlåta mig på kritik af herr Sjöcronas förslag^ och för
sig, men som min mening uttala, att jag anser knappt något oriktigare
eller oförståndigare kunna ske, än om Första. Kammaren i
dag fattade tvenne så skilda beslut; tArenne så skilda, ty dessa
förslag, mina herrar, representera alldeles olika principer. Och om
Första Kammaren fattar beslut i öfverensstämmelse med herr Ha,sselrots
förslag, kan sättas i fråga, om den verkligen antager till
hvilande tvenne förslag. Ja, formellt, men realiter vore det inte
mer än ett, ty dess beslut innebure ett frångående af det gamla
och ett antagande af ett nytt, ty sade vi i fjol, att ett visst ^förslag
är bra, men förklara i år, att ett annat med detta alldeles
olika är bra, så är det icke mycket bevändt med vår kärleksförklaring
till det första, och alldeles uppenbart är, att vi affallit
från den första kärleken samt gått öfver till det andra förslaget.

Ett sådant beslut vore enligt min uppfattning icke formellt, men
realiter alldeles detsamma som att frångå kammarens förra beslut
och bifalla herr Sjöcronas förslag. Hvad tro herrarna det skulle
åstadkomma? Hvad tro herrarna, att man i landet skulle säga om
Första Kammaren, ifall dess beslut blefve sådant? Den skulle
förlora mycket af den prestige, som den oemotsägligen vunnit genom
sitt sätt att upptaga och behandla rösträttsfrågan. Huru tro

S:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
eif den
politiska valrätten
m. m.
(Forts.)

herrarna, att valrörelsen i höst skulle utfalla? Kammarens beslut
skulle sprida den största förvirring, ty i konstitutionella frågor förvirrar
det lika mycket, om det finnes två program, som om det
finnes tio. Det blefve den fullständigaste förvirring, och Första
Kammaren hade förlorat den position, som den i frågan intagit,
och åt hvilken äfven motståndarne tvingats att mot sin vilja gifva
erkännande. Det skulle sägas: där hafva vi ett exempel, och
kanske det komme att sägas: ett exempel bland många andra, på
att Första Kammaren icke stannar vid sin ståndpunkt, utan då
ett förslag viftar från något håll inom Andra Kammaren, vänder
den sig åt detta håll. Nej, mina herrar, jag slutar med att på
det lifligaste anhålla, att Första Kammaren måtte vidhålla samma
ståndpunkt, som den i frågan intog i fjol, och således inför landet
presentera sig i detta ärende liksom Första Kammaren förut gjort,
och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Herr Berg, Gustaf Axel: Jag skall till en början be att
få säga ett par ord i fråga om valet mellan det kungliga förslaget
och utskottets förslag. Såväl vid denna riksdag som vid
den närmast föregående har jag i fråga om detta val obetingadt
ställt mig på den ståndpunkt, att Kungl. Maj:ts förslag har
företräde framför utskottets, och detta både hvad angår 17 § och
19 §. Det är öfverflödigt att nu efter herr statsministerns anförande
ingå på någon vidare utläggning af skillnaden i innebörd
mellan dessa olika förslag. Beträffande 17 § skall jag blott
be att få med anslutning till fullo till hvad herr statsministern
med afseende därå yttrat påpeka, att det allt är en orättvisa af
en talare att säga, att större delen af dessa omkring 50,000 personer,
som utöfver de verkliga fattighjonen äro befriade från mantalspenningar,
utgöres af lösdrifvare, och jag vågar påstå, att,
om den ärade talaren granskar våra mantal slängder, äfven han
skulle komma till en annan uppfattning i detta hänseende. Lösdrifvarne
äro nog till största delen att söka bland andra kategorier,
som i Kungl. Maj:ts förslag äro utestängda från rösträtt.
I fråga om 19 § ha vi ju att åberopa exempel från två andra
länder, som antagit den proportionella valmetoden, från Danmark
och från Belgien, och i båda dessa länders grundlagar har man
nöjt sig med det förklarande, att valen skola ske omedelbart och
pi’oportionellt. De närmare bestämmelserna äro där hänvisade till
vallagarna. Det torde äfven vara ytterst svårt, för att icke säga
omöjligt, att exakt skilja mellan konstitutiva valbestämmelser,
som böra ingå i riksdagsordningen, och icke-konstitutiva valbestämmelser,
som skola få sin plats i vallagen. — Men ehuru jag
på detta sätt måste gifva företrädet åt Kungl. Maj:ts förslag,
tror jag likvisst, att klokheten och försiktigheten i detta hänseende
bjuda att, då ett flertal sannolikt hellre antager utskottets
förslag, icke splittra meningarna genom skilda yrkanden,
hvarför jag kommer att ansluta mig till utskottets förslag.

Onsdagen den 3 Maj.

>'':o 40.

Äfven jag blef ganska förvånad, då jag fick köra ett yrkande
af en ärad talare, herr Hasselnöt, att två förslag skulle antagas
såsom kvilande, ock jag blef icke minst förvånad, då detta andra
alternativa förslag var kerr Sjöcronas, detta af den anledning,
att det just var herr Sjöcronas förslag, mot kvilket år 1902 uppställdes
det då beslutade skrifvelseförslaget, hvarvid herr Sjöcronas
förslag förkastades. Och hvad skulle väl det innebära, att
Första Kammaren nu uppställde två olika förslag? Biskop
Billing kar i det afseende! gjort en fullständig exposé; ock jag
vill endast tillägga, att för mig synes det, som detta skulle innebära
en bland de allra svagaste och sämsta ståndpunkter, kammaren
kunde intaga, speciellt i det hänseendet, att det skulle
visa, att kammaren icke visste hvad den ville, något, som alltid
är ett stort fel icke allenast hos den enskilde, utan äfven kos
korporationer och institutioner och icke minst hos en sådan korporation
som en af Riksdagens kamrar, i ail synnerhet som i denna
fråga kammaren ju haft eu lång tid att öfverväga. Det har varit
år, för att icke säga årtionden, som kammaren käft att intaga
sin position i denna fråga, ock då skulle kammaren nu komma
ock förklara kvilande två så olika förslag! livad skulle följden
blifva? Den skulle blifva ett virrvarr och ett kaos, och i detta
kaos skulle det helt visst vara slumpen, som afgjorde rösträttsfrågans
utgång.

Jag skall be att äfven få säga några ord med anledning af
den af herrar Lars Berg och Carl Nyström afgifna reservationen,
hvari de yrkat bifall till det mycket omtalade skattevillkoret,
i fråga om de gemensamma voteringarna. Det är riktigt och
sant, som den högt ärade vice talmannen i dag här framhållit,
att kapitalet ock näringarna äro mycket viktiga intressen att
beakta och bevara. Jag tror icke, att det finnes någon, som vill
i det hänseendet mot honom opponera sig. Men jag vågar för
min del påstå, ock därom är jag förvissad, att vi äro tämligen
ense, att det finnes andra intressen, som äro lika viktiga, fullt
ut lika viktiga och, jag tvekar icke att säga: i vissa delar ännu
viktigare. Jag behöfver i det hänseendet blott påpeka försvarsväsendet,
kulturen ock lagstiftningen på skilda områden. Ock jag
tror, att alla dessa intressen bäst tillgodoses genom en representation,
sammansatt efter den proportionella valmetoden.

Dessutom ber jag att få påpeka, att antagandet af detta villkor
skulle fullständigt omöjliggöra rösträttsfrågans lösning. Den
ärade vice talmannen tillät sig att ställa ett horoskop, huru
Andra Kammaren nu skulle komma att rösta i denna fråga. Det
är ju mycket möjligt, att han hade rätt. Därom vågar jag nu
icke yttra mig; men en sak vågar jag för min del säga, och det
är, att jag är lifligt öfvertygad, ja, fullkomligt förvissad, att
rösträttsfrågan aldrig kommer att lösas i samband med detta
skattevillkor, för så vidt man icke därvid skulle fullständigt tillbakasätta
alla andra viktiga hänsyn, d. v. s. taga kvilket förslag som
helst, blott man finge skattevillkoret. Och sådant vill icke någon här.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. ni,
(Forts.)

N:o 40,

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. in.
(Forts.)

Villkoret skulle sålunda hindra, omöjliggöra det nu föreliggande
förslaget, och ett sådant omöjliggörande skulle strida icke
allenast mot Första Kammarens beslut under förra året, då kammaren
med ganska afsevärd majoritet antog det proportionella
valsystemet; utan det skulle äfven strida mot den ställning, Första
Kammaren intog år 1902, då kammaren uttalade en alldeles deciderad!
reformvänlig hållning gentemot rösträttsfrågan, och då det
särskild! från ett mycket inflytelserikt håll framhölls med kraft
och styrka, att det aå antagna skrifvelseförslaget icke finge vidlådas
ens af någon som helst misstanke, att det skulle kunna
innebära ett undanskjutande af rösträttsfrågan, ty därtill vore
den för djup och för allvarlig; och jag vågar slutligen säga, att
ett förkastande eller omöjliggörande nu af detta förslag skulle
innebära en stor fara för framtiden, hvilket torde vara klart, om
man med en lugn besinning öfverväger hvad denna framtid sannolikt
bär i sitt sköte, ifall detta förslag nu faller.

I sådant afseende ber jag att få beröra det framtidsperspektiv,
som efter min mening kommer att uppställa sig, för så vidt
som detta förslag nu går sin undergång till mötes. För sådan
händelse har man inom mycket vidsträckta kretsar uppställt såsom
den rätta lösningen enmansvalkretsar i förening med allmän
rösträtt. De, som förfäkta denna åsikt, säga, att hvad man förlorar
i den ena kretsen vinner man i den andra, och att under
sådana förhållanden det icke är farligt att behålla enmansvalkretsar
med allmän rösträtt. Jag tillåter mig då att göra den
frågan: Hvad innebär allmän rösträtt med enmansvalkretsar? Jo,
eu sådan lösning innebär, att de klasser inom samhället, hvilka
man nu har för afsikt att tilldela en utvidgad, en långt utsträckt
rättighet att inverka på afgörande! af samhällets angelägenheter,
få icke allenast denna utsträckta rösträtt, utan de få allt inflytande,
all makt, allt afgörande i sin hand. Det blir nämligen
dessa klasser, som komma i majoritet inom hvarje särskild valkrets,
och de nu representerade klasserna blifva i minoritet. De
nya klasserna få sålunda icke ett förökadt inflytande allenast,
utan de få det fulla, det hela inflytandet. Det är en framstående
vetenskapsman, en matematiker, som i detta hänseende har gjort
en ingående undersökning, där han med folkmängdssiffrorna för
ögonen gått igenom alla valkretsar i vårt land, och han har visat,
att dessa nya klasser, som få politisk rösträtt, komma att behärska
alla val nästan utan undantag. Det är sålunda de, som
ensamma skulle komma att diktera Andra Kammarens beslut.
Man har kallat sådana enmansvalkretsar med allmän rösträtt för
»kretsar för landtmännens uteslutande ur Andra Kammaren». Och
det nog med rätta. Här sålunda det framtidsperspektiv, som
uppställer sig, för så vidt som detta förslag nu faller.

Jag vill endast till sist säga hvad som många gånger förut
blifvit framhållet, att den representation däremot är på en gång
den rättvisaste och den för framtidens lugna framåtskridande mest
betryggande, hvilken representerar alla partier, alla meningsskift -

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

niugar, alla berättigade intressen i förhållande till styrkan hos Om utsträckhvartdera
af dessa partier, dessa intressen och meningsskiftningar. ning af de,,
Och, herr grefve och talman, under sådana förhållanden har jag, r“amram
såsom jag så många gånger förut i denna kammare framhållit, ,jforts^
anslutit mig till proportionalitetsprincipen och ber nu att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Axel Gustaf: Det är icke med något synnerligt
gladt mod jag nu går att yttra mig i den åter föreliggande
rösträttsfrågan. Därvid afser jag icke frågans ^ställning nu i kammaren.
Ty jag tror, att denna kammare nu såsom förra året skall
i hufvudsak biträda den kungl. propositionen. Helst hade jag
sett, om utskottet helt anslutit sig till regeringens förslag utan
att återupptaga villkoret om skyldighet att erlägga .direkt skatt.

Denna kammare hade då kunnat stå enig med regeringen och öfverlåta
åt Andra Kammaren ensam att bära det dryga ansvaret
för ett eventuellt afslag.

Hvad som ingifvit mig ett visst missmod är kännedomen om
vissa stämningar, som äfven här i dag funnit uttryck att, om frågan
nu faller, öfvergifva tanken på de proportionella valen och
gå in på majoritetsval under förhoppning att därmed kunna sammanbinda
den ifrågasatta inskränkningen i de gemensamma omröstningarnas
omfattning.

Det är väl också något sådant, som föresväfvat reservanterna
herrar af Callerholm in. fl.., då de tillåtit sig den af Biskop Billing
så skarpt kritiserade och synnerligt djärfva satsen, att »man val
känner, att icke i någondera kammaren förefinnes någon verklig
öfvertygelse om lämpligheten af ett sådant valsätt» — det proportionella
valsättet — vid val till Andra Kammaren.

Idén om de proportionella valen är dock enligt min tanke den
enda räddningen från att medkammaren i en mer eller mindre aflägsen
framtid skall helt och hållet nedtryckas under ett enväldigt
klassintresse. Den idén är en rättfärdighetens idé, då den med
lösensordet: en man, en röst gifver åt alla.en verklig rösträtt och
icke endast åt en på förhand gifven minoritet den värdelösa.rätten
att frambära röstsedlar. Den är en försoningens idé, då därigenom
bitterhet och hätskhet vid valstriderna skulle komma att upphöra,
då hvar och en visste, att han kunde erhålla den betydelse honom
med rätta tillkomme, men icke mera. Att så skulle komma att
ske, därom föreligga talrika vittnesbörd från valen till. kantonförsamlingar
i Schweiz. Genomfördes den idén, är det min öfvertygelse,
att det politiska lifvet skulle bringas upp på ett högre,
ideellare plan, och att de olika partierna skulle komma att i Andra
Kammaren representeras af sina bästa krafter.

Det synes då, som om de, som företrädesvis vilja heta frisinnade,
skulle svurit den idéns fana. Han har kommit till sina egna,
men hans egna anammade honom icke. Och hvarför mottogo de
honom icke? Ja, nyssnämnda reservanter säga, att de proportionella
valen stå »i direkt strid med en stark allmän opinion». Det

>'':o 40.

Onsdagen den o Maj.

Om utsträck- påståendet har här i dag förut kraftigt bemötts. Betecknande är ju,
ning af den att i öfverstå Norrland, som framhållits såsom minst lämpligt för
‘räitenli Zl'' systemet> där bär detsamma ganska allmänt mottagits med förport,
) '' troende Om

nu äfven det otroliga skulle inträffa, att den ifrågasatta
inskränkningen i afseende å de gemensamma omröstningarna skulle
kunna erhållas, vore därmed egentligen mycket vunnet? Allt tyder
ju på, att, om rösträttsutvidgningen genomföres, de nu mera politiska
partierna skola komma att aflösas af rena klasspartier. Har
socialisternas med löften och hotelser, med penningunderstöd och
tvångsmedel framgående agitation fortgått under ett antal år, låt
vara ett flertal, skola nog de nya valmännen äfven på den egentliga
landsbygden snart bomma att sluta sig till dem, åtminstone
deras _ flertal, ty dessa nya valmän stå dock till sin hela sociala
ställning närmast socialdemokraternas djupa led, och det är klart,
att deras _ löften och deras förespeglingar skola kraftigt verka på
den okritiska mängden. Medkammarens bänkar komma då att i
sinom tid helt och hållet fyllas med socialdemokrater eller deras
lydige tjänare. ^Motsättningen mellan den, som jag antager, till
sin majoritet då moderat-liberala Borsta Kammaren och den socialistförtryckta,
reaktionära medkammaren blefve så stor, att antingen
det hela går i kras eller också denna kammares vilja på
ett eller annat sätt kommer att eluderas.

Att byta de proportionella valens fördelar mot ett surrogat,
om det också vore den åtrådda inskränkningen i afseende å de
gemensamma omröstningarna, kan enligt min tanke likställas med
utlämnandet af förstfödslorätten mot en kornvälling. Liktorn oss
i stället, mina herrar, fortfara med upplysningsarbetet, ett energiskt
upplysningsarbete om de proportionella valens verkliga innebörd! Som

jag sagt, skulle jag helst ansluta mig till Kungl. Maj:ts
proposition, men, sådant som läget nu är, bjuder mig i allt fåll
klokheten att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr West er: Utvecklingen går hastigt i vår tid. Det är
nu knappast ett år, sedan man i Andra Kammaren antog den
s. k. Kläsbro-linjen med så mycken sympati och med så mycket
intresse, och redan på denna korta tid" har detta förslag helt och
hållet fallit ned i glömskans djup. Det har i stället växt upp
en ny liten tufva på mossen, som man kallar för Mossebo, och
hvars enda uppgift torde vara att söka välta ikull det kungliga
förslaget. Mossebo-förslaget innebär, som herrarna veta, att ställa
land och stad emot hvarandra i högre grad, än nu är förhållandet,
och är sålunda ett förlag, som ingalunda tilltalar denna kammare.
Men så avancerar man från den ena ställningen till den andra.
Man glider utför. Man gifver efter det ena villkoret efter det
andra: först skattestrecket, sedan åldersgränsen, och till slut —
det viktigaste af allt —•: man släpper bostadsbandet. Därmed
har man så småningom glidit ned till herr Brantings förslag, där

Onsdagen den 3 Maj.

>'':o 40.

landtmännens politiska inflytande för all framtid skall begrafvas,
där folket jublande tror, att det vunnit frihet, medan det snart
skall komma under fund med, att det blifvit ett nytt envälde,
ett envälde, lika hänsynslöst som ofvanifrån, ett envälde, som betyder
tyranni och despotism. Då gäller det för denna kammare,
om den kan stå fast, om den kan stå som en vågbrytare i ett
stormuppfylldt folkhaf. Och jag tror, att denna kammare kan
göra det under en förutsättning, och det är den, att denna kammare
omfattar ett förslag, som är grundadt på rättvisa åt alla.
Jag tror, såvidt jag kan förstå, att den kungliga propositionen
just gifver denna rättvisa åt alla. Ingen har kunnat förneka
det. Intet rösträttsförslag, som någonsin framkommit till Riksdagen,
har så allmänt erkänts gifva rättvisa som just detta.

Jag skall med några korta citat be att få visa, huru man
tänker om detta förslag, och jag skall välja dessa citat just från
dem, som nu äro motståndare till förslaget. Jag skall då börja
med hvad herr Branting sade om proportionella val år 1902 i sin
då afgifna motion. Han säger, att ett godt sätt att lösa frågan
vore »större valkretsar och proportionella val», och han betecknar
detta som »ett uppslag», hvilket »håller sig kvar på rättvisans
mark», och vidare tillägger han, att »med eu praktisk anordning
af proportionella val det aldrig mer kunde bli tal om att afsevärda
minoriteter skola trampas ned under ett befaradt massvälde».
Således erkänner han, att genom ett proportionellt valsätt
man håller sig kvar på rättvisans mark. — Vidare ber jag
att få citera en liten artikel, en af de många, som stodo i Aftonbladet
år 1902. Alla den tidens Aftonblads-artiklar uttala sin
sympati för de proportionella valen. Jag skall citera endast ett
kort utdrag af en artikel, som förekom i tidningen för den 7 maj
1902: »Från vissa kretsar inom Första Kammaren, hvilka ärligt
vilja en reform, har en tanke framkastats om införande af allmän
rösträtt med likformig valkretsindelning och proportionella val.
I och för sig vore ju ett sådant förslag ägnadt att tillvinna sig
de allra största sympatier från alla uppriktigt frisinnade kretsar
med öppen blick för framtidens kraf, och vi instämma gärna med
Stockholms Dagblad däri, att rösträttsfrågan härmed skulle för
en lång tid vara slutgiltigt afgjord.» På grund af detta skulle
man nästan vara frestad att fråga, då man läser Aftonbladet numera,
om det hör till de uppriktigt frisinnade kretsarna, eller om
det äger en öppen blick för framtidens kraf. — Ännu några citat
skall iag be att få i korthet anföra. Här säger herr Zetterstrand
i Andra Kammaren förlidet år: »För min del har jag verkligen
höga tankar om det proportionella valsättet. Jag tror, att det
har framtiden för sig. Hvarför? Jo därför, att det är förenadt
med rättvisa och billighet.» — Vidare säger lektor Elowson i
Andra Kammaren: »Allmänt torde erkännas, att detta valsätt» —•
det proportionella — »är rättvist. Intet nytt under solen. Världshistorien
går igen. I det gamla Grekland förekom, att en förtjänt
medborgare skulle landsförvisas från sin fädernestad, därför

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
in. m.

(Forts.)

Jf:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
j)olitiska valrätten
m. m.

(Forts.)

att han var rättvis. Skulle nu i det moderna Sverige proportionella
val förkastas, därför att de äro rättvisa»?

Nu vill jag säga, att många af dessa uttalanden äfven vilja
förena proportionella val med Första-Kammar-valen. För min
personliga del har jag ingenting mot något sådant. Jag tror icke,
att det skulle inverka annat ''än godt, om meningsskiljaktigheten
blefve något större, men det har visat sig inom konstitutionsutskottet,
att man ännu icke lyckats komma fram med ett förslag,
som verkligen kan tillämpas på valen till Första Kammaren,
och det är därför, som utskottet, ehuru många säkert gärna hade
önskat det, ej kunnat framkomma med förslag därom. Detta lär
väl emellertid ej böra hindra, att de proportionella valen antagas
till Andra Kammaren. Nu är emellertid gifvet, att, om denna
för vårt land så viktiga fråga faller i år, om denna fråga, som
alla önska skall vinna sin lösning till lycka för folket och till
nytta för det politiska lifvet — om den faller i år, man torde
säga, att det berott på Första Kammaren. Men då vill jag fråga:
hvilka är det, som beredt nederlaget, de, som sveko den fana,
linjer hvilken de en gång ställt sig och, när afgörandet närmade
sig, på allt sätt sökte motarbeta framgång, eller desse, som fortfarande
stå kvar och söka kämpa för den åsikt och den mening,
som här gjort sig gällande? Man har framhållit och sökt återföra
tanken på införande af allmän rösträtt med enmansvalkretsar
och majoritetsval, men hvad betyder majoritetsval? Jo, det betyder
naturligtvis, att majoriteten får rösträtt, men minoriteten—
hvad skall den med rösträtt, när den ändå icke får någon representant?
Man talar så vackert om att majoriteten icke skall
missbruka rösträtten, men hvem kan ansvara för hvad som kommer
att ske? För en afsevärd minoritet, som kanske endast har
några få röster lägre än majoriteten, måste det kännas såsom en
stor orättvisa, om den icke får någon representant vid valet. Och
det torde från det allmännas synpunkt böra betraktas som en
synnerligen viktig sak, att valmännen rundt om i landet äro öfvertygade
om valordningens rättvisa och att de med fullt förtroende
kunna gå till valen, vetande, att de genom den afgifna röstsedelns
uttalade vilja erhålla sitt vederbörliga inflytande på representationens
sammansättning. Brister detta, ja, då slappas snart intresset
för valen, och det kan icke annat än skada vårt politiska
lif. En folkrepresentation, som icke uppbäres af folket eller som
icke äger stöd i en vaken valmanskår, förlorar sin representativa
karaktär och kan i längden icke fylla sin konstitutionella uppgift.
Därför hör den proportionella valmetoden tillsamman med
den allmänna rösträtten, ty endast med de proportionella valen
erhålles ett sant uttryck inom representationen af de olika meningarna
i landet. På grund af hvad jag nu haft äran anföra
anhåller jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sjöcrona: Vid 1902 års riksdag yttrade jag mig i
denna kammare och röstade för det då af konstitutionsutskottet

Onsdagen den 3 Maj

N:o 40,

framlagda förslag. Sådan detta förslag blifvit undanskjutet genom
den skrifvelse, hvars enligt mitt förmenande sorgliga följder vi såväl
sistlidne år som detta år fått bevittna, upptog jag detta konstitutionsutskottets
förslag genom min vid sistlidna riksdag afgifva
motion endast med det tillägg, att kvinnor äfven skulle få
politisk rösträtt. Jag yttrade mig äfven då i denna kammare och
anförde skälen, hvarför jag icke ansåg mig kunna biträda ett förslag
om införande af proportionell valmetod, och då jag nu åter
upptager detta mitt förslag genom min i år afgifna motion, äro
ju mina. åsikter och min ställning i denna ytterst viktiga fråga
fullständigt bekanta för kammarens ledamöter. Jag skall därför
icke upptaga kammarens tid med vidare ordande därom.

Nu har emellertid herr Hasselrot yrkat bifall till mitt förslag,
vare sig något annat förslag redan förut blifver antaget eller icke,
men han har därvid gjort den inskränkningen, att den politiska
rösträtten för kvinnor skulle uteslutas. Han har härför lika litet
som konstitutionsutskottet anfört något egentligt skäl, och jag
har således ingenting att därvid bemöta, men jag tillåter mig erinra,
att kvinnor här i landet hafva full medborgarrätt lika väl
som män, ^ att de, med undantag för det sedan äldre tider bestående
förhållandet att mantalspenningar och andra personliga utgifter
betalas af kvinnor endast till halfva beloppet mot det, som
är bestämdt för män, skola i allt öfrig! betala skatter och äro
skattskyldiga efter alldeles samma grunder som män. Kvinnorna
äro skyldiga att lyda landets lagar lika väl som männen, de få
användas i offentliga värf såsom småskolelärarinnor, folkskolelärarinnor
och enligt Riksdagens nyligen fattade beslut äfven såsom
lärarinnor vid statens samskolor, ehuru enligt utgången af en i år
väckt motion om ändring i 28 § regeringsformen det konstbesynnerliga
förhållandet äger rum, att kvinnor till dessa befattningar
icke kunna utnämnas af Konungen men väl af öfverstyrelsen för
läroverken eller någon annan underordnad myndighet. Vidare
måste det väl också anses i högsta måtto oegentlig!, att exempelvis
en kvinna, som äger ett stort gods, för detta deltager i kommunens
utgifter och kanske betalar en högst betydlig del af dessa
samt deltager i det kommunala lifvet och arbetar där likaväl som
männen, att hon icke skall hafva politisk rösträtt, men hennes
manliga tjänare skola hafva sådan rätt. Jag kan knappast tänka
mig något skäl, hvarför hon icke skulle få denna rätt eller hvarför
man icke skall vidtaga denna gärd af rättvisa. Men kanske man vill
åberopa, att kvinnan icke fullgör beväringsöfningar. Det gör hon
visserligen icke, men månne icke vid inträffande krig äfven kvinnorna
i ganska stort antal användas för sjukvården, och månne icke kvinnorna
^få bära tyngden af ett krig lika val som männen. På icke de
uppehålla hemmen, då deras män och söner äro ute och försvara
fosterlandet, och det kan väl ligga icke så liten sanning i hvad jag en
gång hört yttras, att för hvarje manlig fosterlandsförsvarare, som
födes till världen, får en kvinna göra nio månaders värnplikt, för
att nu icke tala om alla de mödor, som hon måste ägna åt uppborsta
Kammarens Prat. 1905. K:o 40. 4

Om utsträckning
of den
politiska valrätten
m. ni.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den o Maj.

Om utsträckning
of den
politiska valrätten
in. in.

(Forts.)

fostran af fosterlandets blifvande försvarare. Om nu icke dessa
skäl gälla, återstår väl icke någonting annat, än att det skulle
vara något i och för sig nytt, detta att kvinnan skulle få rösträtt.
Men, mina herrar, när kvinnan har rösträtt i kommunens angelägenheter,
när hon får rösta vid kyrkostämma och när hustru får
vid val af präst framträda och rösta i stället för sin man, om han
är förhindrad att tillstädeskomma, hvarför i all rimlighets namn
skulle hon icke då kunna få politisk rösträtt!

Jag kommer sålunda att fortfarande yrka bifall till mitt förslag,
men om detsamma icke bifalles, så är jag naturligtvis gärna
med om att rösta för bifall till samma förslag med uteslutande
af bestämmelsen om rösträtt för kvinnor.

Hvad nu slutligen angår detta, att kammaren måste stå fast
vid hvad kammaren beslöt sistlidna år och att det knappt skulle
vara kammaren värdigt att fatta något annat beslut, så är jag
den förste att erkänna, att Kammaren bör som hvarje redbar man
stå fast vid sitt ord. Men här är ju icke fråga om några löften,
här gäller frågan att söka finna en lösning uti en för vårt land i
högsta måtto viktig fråga på det ena eller andra sättet, men så,
att Första Kammaren kan stå till svars för hvad kammaren beslutar.
Nu beslöt Första Kammaren i fjol att gå med på allmän
rösträtt, åtminstone med denna lilla inskränkning om skatteplikt
för mantalspenningarna, men med det bestämda villkoret, att därmed
skulle förenas det proportionella valsystemet. Detta blef ju
afslaget af Andra Kammaren, som tämligen tydligt förklarat sig
icke vilja vara med om proportionella val, och det kan ju inträffa
att det går så äfven i år. Kan således Första Kammaren icke få
fram detta villkor, icke kan det väl då anses vara något inkonsekvent
eller oriktigt, om kammaren resonerar så: kunna^ vi icke
få detta villkor, måste vi gå ett steg tillbaka och hafva flera
garantier i afseende å själfva rösträttsbestämmelserna. Ochom
man nu lägger så mycken vikt vid att kammaren skall vidhålla
sitt sistlidna riksdag fattade beslut, må det väl kunna låta sig
göra att kammaren vidblifver detta, hvarom ju också här af flera
talare framställts yrkande, men därjämte på samma gång också
antager detta utaf "herr Hasselrot framlagda förslag för att visa,
att om icke det af kammaren uppställda villkoret ony proportionella
val kan vinna bifall, vill kammaren lösa frågan på det andra
sättet. Jag anser sålunda att denna utväg mycket val kan anlitas,
och jag kommer, som jag redan har sagt, att rösta i första
rummet för bifall till mitt förslag, hvilket jag naturligtvis helst
skulle se blifva ensamt antaget, och, därest detta icke bifalles,
för bifall till herr Hasselrots förslag.

Friherre De Ge er: För min del har jag från början hyst
betänkligheter mot det proportionella valsystemet; jag bär uttalat
detta här i kammaren vid ett föregående tillfälle och jag skall
nu icke inlåta mig därpå. Mina betänkligheter hafva sedan dess
icke minskats, men jag ber att få tillkännagifva, att jag är beredd

Onsdagen den 3 Maj.

Ji:o 40.

att, med uppgifvande af min personliga mening, rösta för antingen
Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag. När jag gör detta, gör jag
det dock uteslutande af önskan att denna fråga nu ändtligen måtte
finna sin lösning. Om man har denna uppfattning, måste man på
samma gång taga i allvarligt öfvervägande den icke osannolika
eventualiteten, att Andra Kammaren förkastar dessa förslag. För
min del skulle jag anse det vara lyckligt, om Första Kammaren
då räckt ut en hand till medkammaren, som kunde möjliggöra en lösning
jämväl på något annat sätt. Härför kan jag icke nu finna någon
annan utväg än den som herr Hasselrots förslag anvisar, och jag tilllåter
mig därför att instämma i det yrkande, som af honom framställts.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu pågående
sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Nyström, Carl: Hvad herr vice talmannen här framhållit
i afseende å de önskemål och kraf, som reservanterna i
sin1 tur sökt understödja, skulle jag ju kunna inskränka mig till
att helt enkelt åberopa, om icke det synts mig, som om man skulle
kunna ännu anföra ett och annat, ägnadt att ytterligare stryka under
hvad herr vice talmannen så grundligt framhållit och påvisat.

Het är förvånande huru historien upprepar sig här i kammaren.
Erinren I Eder, mina herrar, hurusom förlidet år, när
denna fråga och vice talmannens förslag i sammanhang därmed
förelågo, huru man då från alla håll i korus ropade: »ingenting
kan vara nödvändigare, staten är i fara», och till och med från
statsrådsbänken lät man förstå, att detta, just detta, måste vi hafva,
men man tillfogade: dock icke nu, nu skola vi ej antaga det. Och
vi reservanter, vi fråga nu som då med oro: när skola väl de,
hvilka åtminstone säga sig inse både faran och dess botemedel,
när skola väl de, säger jag, äga mod att anlita botemedlet? Skall
det måhända ske i något särskildt festligt ögonblick, måhända
några år härefter, då det politiska läget hunnit ännu mera vridas
åt vänster? Men, mina herrar, att förutsätta det representationen
då skulle antaga detta villkor — det är orimligt. De som
resonera så, dessa ha i själfva verket förklarat, att de önska
saken, men att de ej vilja anlita medlet. Detta är emellertid någonting
mycket betänkligt, ty man söker här parera en allvarlig
fara med en illusorisk förhoppning, hvilket synes mig i själfva
verket vara en mycket dålig politik.

Jag har äfven begärt ordet för att få i någon mån bemöta
utskottets ärade ordförande. Han ville skydda utskottets förslag
mot, som han uttryckte sig, främmande insatser. Jag frågar, om
man kan kalla för främmande insats ett yrkande att undanröja
och bortrensa eller oskadliggöra en för samhället ytterst vådlig
del af detta förslag. Man vill frigöra sig från förslagets faror
men för resten behålla det. Kan detta frigörande från fara kallas
för främmande insats ? Besynnerligt, om vi nämligen anse faran
verkligen bevisad, och den måtte väl få anses bevisad med alla

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

de röster, om hvilka jag nyss talat. Jag kan omöjligen vara
med om att benämna detta främmande insatser.

Man mistager sig äfven därutinnan, att man sagt att detta
villkor vore ett stycke kapitalskydd, uteslutande af sekt att stödja
och bevara kapitalisternas intressen. Men det är ej sant, det är
icke något kapitalskydd i egentlig mening, utan det är i främsta
rummet ett skydd för vårt näringslif, som aldrig skulle kunna
trifvas, om detta skydd faller bort eller utbytes mot en oemotståndlig
skatteskruf, som icke länge skulle låta vänta på sig. ''Och
man kan väl icke med ordet kapitälintresse ‘benämna ett nödvändigt
skydd åt våra näringar med deras ofantliga nationalekonomiska
och allsidiga betydelse för staten och för alla lager af
vårt svenska folk — arbetsgifvare såväl som arbetare, producenter
såväl som konsumenter. Vore här blott fråga om
skydd för det samlade kapitalet såsom sådant, det vore en annan
sak, men frågan har ett mycket vidare område. Det är det rörliga
och rika näringslifvet, som står på spel, därest detta skydd,
jag upprepar det ännu en gång, skulle gå förloradt. Men detta
är icke no g — med näringslifvet står hela vårt statslif på spel,
och hvarför? Jo, mina herrar, den som har skatteskrufven i sin
hand skrufvar fram hvad som helst inom statslifvet, alltså icke
blott en ofantlig beskattning af det högre kapitalet. Under
trycket af denna kolossala och brutala makt skrufvas fram hvilka
resultat som helst, politiska, sociala, kulturella och andra insatser
i vårt folks lif, och det är i detta afseende som det yppar sig
en vida större våda och betänklighet, än om det gällde blott
kapitalisternas väl och bästa. Vilja herrarna påminna sig, huru
några punkter se ut, där skatteskrufven skulle komma att ansättas.
Jo, faran framträder tydligast, då det blir fråga om
»bevillnings utgörande efter progressiv skala eller med olika
skattesatser för olika slag af inkomst eller förmögenhet». Jag
förmodar, att hvar och en inser, att denna skatteskruf kan träffa
på så många håll, att den är och förblifver oemotståndlig äfven på
det rent politiska området, och jag tänker ej att jag skall behöfva
gå så särdeles långt för att finna äfven detta bevisadt i verkligheten.
Första Kammaren har plikt att här stå på vakt. Hvilket
ansvar om de bebådade olyckorna i en framtid rycka an och man
själf beröfvat sig medlen att mota dem!

Om nu så är förhållandet, att faran är så pass stor, äro vi
väl också berättigade att aflägsna den, och vi hålla ju före och
anse ännu ovederlagdt, att den ifrågasatta åtgärden bereder ett
skydd i dessa fall, då därigenom åt denna kammare förbehålles
vetorätt till afböjande af de vågsammaste och äfventyrligaste politiska
faror för vårt land.

Ku säges det måhända, att kanske inom några få timmar
är hela förslaget fallet, och därför kan man såväl först som sist
lägga reservanternas kraf åsido. Nej, mina herrar, detta förslag eller
något liknande kommer naturligtvis igen ettdera året, och ''då
vill jag — samt de med mig likatänkande —■ att vårt yrkande

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

skall stå såsom ett testamente från vår krets och såsom ett villkor
för hvarje framtida rösträttsreform. Man skall då ej kunna komma
och säga, att det är ingenting bevändt med detta villkor, då upphof
smännen själfva gåfvo sitt förslag förloradt och ej vidare höllo
därpå. Det är detta vi vilja förekomma, och det är därför jag
ansett nödvändigt att säga hvad jag här haft äran anföra.

Jag yrkar bifall i samma riktning som herr vice talmannens
förslag.

Herr Anderson, Albert: Det af herr Lundeberg in. fl.

framställda förslag i syfte att inskränka de gemensamma omröstningarna
i skattefrågor är utan tvifvel mycket berättigadt, men
jag kan dock icke vara med om att sammanbinda detta förslag
med den nu föreliggande frågan, ty då skulle hela Kungl. Maj:ts
förslag falla. Otvifvelaktigt är det därför bättre att därmed
framkomma vid ett annat tillfälle. Det är påvisadt uti den af
herr Lundeberg m. fl. afgifna motionen att under det de direkta
ordinarie skatterna år 1868 utgjorde öfver 11 millioner, så hafva
dessa nu sjunkit ned till endast 780,000 kronor d. v. s. mantalspenningarnas
belopp, och i stället för de afskrifna grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären hafva vi icke fått några
direkta ordinarie skatter utan endast bevillningar. Då kan det
ju ligga bra nära till hands att införa den sedan ett pär år antagna
inkomsskatten såsom en ordinarie skatt, i hvilket fäll man
åtminstone beträffande den icke skulle kunna utan kamrarnas
sammanstämmande beslut ändra progressionen eller gränserna för
befrielse från skatten. Att bevillningen fortfarande finge kvarstå
såsom bevillning är enligt min tanke icke så farligt, ty det är
svårt att i fråga om bevillningen införa någon ny progression,
då den ligger till grund för den kommunala beskattningen.

Kungl. Maj:ts och utskottets förslag i 17 § äro öfverensstämmande
härutinnan, att valrätt icke tillkommer den, som står under
förmynderskap eller som häftar för understöd eller som icke erlagt
honom påförda utskylder till staten och kommunen, eller
värnpliktig, som icke fullgjort sin värnplikt. Men utskottet har
ej funnit detta vara nog utan föreslagit, att valrätt skall tillkomma
en hvar välfrejdad svensk man, som är skyldig att till
staten erlägga direkt skatt. Ja, de direkta skatterna äro bevillning,
inkomstskatt och mantalspenningar, men det är endast de,
som hafva någon afsevärd inkomst, som erlägga bevillning och
inkomstskatt, och den större mängden erlägger endast mantalspenningar.
Utskottet har såsom skäl för att man skall fördra,
att mantalspenningar erläggas för valrätts erhållande, anfört, att
det innebär ett betryggande värn mot alltför hastiga och genomgripande
förändringar i våra politiska förhållanden och att endast
sådana samhällsmedlemmar, som äro knutna till samhället genom
förpliktelse att till detsamma erlägga direkta skattebidrag, må
tillerkännas valrätt. Huru stor är nu denna personliga skatt?
Den uppgår till 40 öre för man och år. Kan det antagas, att

Om utsträckning
of den
politiska valrätten
m. in.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

denna skatt spelar en så stor roll? Utskottet har framhållit, att
det är principiellt riktigt, att man skall erlägga direkt skatt,
men jag vill lasta uppmärksamheten därpå, afl man också stundom
kan vara allt för mycket principiell. Ser man på förordningen
om mantalspenningar år 1863, så finner man, att kommunalstyrelsen
kan befria en person från denna afgift bland annat för sjuklighet.
Det är förut anmärkt, att detta skulle kunna betaga en
person valrätt. Vidare åtnjutes befrielse från mantalspenningar
af manskapet vid arméns och flottans värfvade regementen och
kårer. Hvad särskild! volontärer angår, så afgå de väl — såsom
äfven konstitutionsutskottets ordförande anmärkt — från sin tj änst
innan de fyllt 25 år, men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att det finns många andra af inanskapsklassen vid regementena,
hvilka komma att stanna längre. Dit kan jag räkna
sjukvårdskorpraler och sjuk vårdssoldater, gevärshandtverkare, gevärshandtverkarkorpraler,
trumslagare, hornblåsare, hofslagarkorpraler,
trumpetare, sjukvårdskonstaplar in. fl. Skulle nu dessa beröfvas
sin valrätt, därför att de innehafva en befattning i statens
tjänst? Jag kan ej finna annat än att detta vore orimligt. Vidare
stadgas i legostadgan af år 1833, att husbönder ansvara för
tjänares personliga utskylder. Nu är det bekant, att på en arbetsgifvares,
en hemmansägares eller en godsägares debetsedel
upptages hans husfolk, och för dem måste han betala mantalspenningar.
Huru skall man nu tolka detta? Skall en lagstadd
tjänare vara beröfvad rösträtt, därför att ej han utan hans husbonde
erlägger mantalspenningar? Skall han vara beröfvad rösträtt,
under det att en annan lös arbetare, som man kanske ej har
så noga reda på, betalar mantalspenningar och får rösträtt.

Jag finner således, att det är olämpligt att taga in i denna
paragraf de villkor, som utskottet föreslagit, och yrkar därför
bifall till Kungl. Maj:ts proposition i § 17.

Friherre Kling spor: Det är nu nära 40 år sedan den gamla
ståndsrepresentationen utbyttes mot den nu gällande riksdagsordningen.
Hela landet var då upprördt, och intresset för den förändring,
som då skedde, var mycket starkt. 40 år måste anses
såsom en mycket kort tidsperiod, då det är fråga om dylika förändringar
i statsskicket. Ätt frågan sedan några år ånyo kan
vara framme i form af kraf på allmän rösträtt, tror jag mera
beror på en sjuklig fantasi än ett verkligt behof. Jag tror icke,
att detta kraf har någon verklig rot hos folket, utan det har
blifvit framkonstrueradt och sedan uppagiteradt, så att en hel del
folk blifvit fascineradt, att det skulle vara ett verkligt behof. Det
arbete, som nedlades på den nuvarande riksdagsordningen, afsåg i
hufvudsaklig mån att åt den så kallade besutenheten gifva plats
att utöfva inflytande inom samhället. Detta besutenhetens inflytande
blef så kraftigt, att, som vi väl känna, t. o. m. ännu i denna
dag en person kan hafva en afsevärd förmögenhet i aktier utan
att hafva politisk rösträtt. Att från denna ställning göra ett så

Onsdagen den 3 Maj.

Nso 40.

våldsamt språng som till allmän rösträtt, sådan som den afses i Om utsträckdet
förslag, som nu är före, det anser jag vara ett språng ut i »ing af den
det ovissa och ett mycket farligt språng, som ej har någon betingelse
i det förgångna och ej heller något berättigande, om man
jämför våra förhållanden med förhållandena i andra länder och
ser på erfarenheten därifrån. Om vi skärskåda den allmänna valrätten
från synpunkten af dess _ verkningar på landsbygden, där
den har de mest synbara verkningarna, så säger statistiken, att
den nya valmanskåren blir tre gånger så stor som den närvarande.

Nu känner man, att redan i den närvarande valmanskåren finnes
en hel del folk, som sällan, kanske aldrig begagnar sig ad sin politiska
valrätt — möjligtvis någon gång, då agitatorer drifva fram
dem för att göra gällande något sidointresse. Den störa mängden
af små besutna hemmansägare är sällan närvarande vid de kommunala
förhandlingarna, de utöfva sällan den politiska rösträtten
och taga oändligt liten del i de allmänna frågorna. Vid sådant
förhållande kan man fråga sig: Hvad är det för behof, som framkallat
kraf på att valrätten skall ytterligare sänkas ned, så att
man kommer till det tredubbla antalet nya valmän^ och således
till de klasser, som stå än lägre på intresseskalan? Kan det vara
för statens ändamål nyttigt att uppröra lidelserna bland dessa
folkklasser, som nu utgöra lugna, sansade och goda medborgare
och som ej hafva tid och fallenhet för att kasta sig in i diskussioner
om de stora politiska frågorna, som beröra landets intressen
i allmänhet? H vilka utsikter öppnar man härmed? Jo, möjlighet
för agitatorer att göra sig gällande på landsbygden på ett hittills
okändt sätt. Tillfällena härtill komma otvifvelaktigt också så
småningom att tagas i användning, och då blir hela denna kategori
af godt folk genomsyradt af socialism och andra lärdomar, som
göra dem till vida sämre medborgare, än om de finge vara i fred
och ro. När nu dessa ej i afsevärd grad göra anspråk på deltagande
i politiska affärer, så blir detta en skänk, som jag är säker
på att de komma att taga emot med mycket delade intressen. Det
kan vara litet nyfikenhet hos somliga, som gör att de tycka, att
det kan vara bra, men de flesta hafva hvarken tid eller lust att
begagna detta erbjudande.

Om jag nu ser på den allmänna rösträtten och alla dessa former
för densamma, som blifvit föreslagna, och undersöker, hvilken
bland dessa förmer som skulle vara den, som_ enligt min mening
bäst anpassade sig till våra förhållanden, så vill jag till en början
erinra, att enligt nu gällande riksdagsordning var afsikten den,
att det skulle vara elektorsval för landsbygden, därför att man
ansåg, att då hvar och en af de röstberättigade hade rätt att utse
en förtroendeman inom sin socken, till förtroendemän skulle komma
att väljas personer/ som kände folket inom hela domsagan och
därigenom vore i tillfälle att göra ett lyckligt val. Det fanns ju
dessutom frihet till omedelbara val, och vi se, att man efter hand
begagnat sig däraf, ehuru jag icke tror, att kvaliteten af de valda
riksdagsmännen därigenom blifvit bättre. Hvad som åstadkommit,

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utaträci- att man öfvergått till omedelbara val är nog till en del samma
mng af den inflytelser, som i öfrig! verka på landsbygden till vår olägenhet
rätfen m.Vm. 9cy s^^a- Om således den nu föreslagna allmänna rösträtten varit
(Ports.) förbunden med obligatoriska elektorsval, kommunvis, så hade jag*
ej hatt något att säga däremot. Då hade ej agitatorerna haft den
afl ingripa, som de nu skulle få, ty inom kommunen
känner folket hvarandra tillräckligt, och den, som har anseende
inom kommunen, har möjlighet att blifva vald, äfven om man bär
allmän rösträtt. Men då valkretsen utsträckes till så stora områden,
som här äro i fråga, så finns ej samma garanti längre. Man
skulle också kunna tänka sig, att man toge ett system med gruppval
eller klassval. Jag framförde vid förra årets riksdag ett förslag
i den riktningen och påvisade fördelarna af att kunna sammanföra
valkretsarna och på det sättet kunna välja, så att hemmansägarne
sluppe att konkurrera med sina tjänare om kandidat..
Hvar och en finge i fred och ro välja sina kandidater inom den
omgifning, som passade honom. När jag lade fram detta program,,
skedde detta i tanke att på basis däraf något i ett blifvande förslag
skulle af regeringen upptagas. Detta har ej gjorts, och jag
vill ej nu återupprepa samma sak. Man kan äfven tänka sig en
graderad röstskala inom en så utsträckt rösträtt som den här föreslagna
och att den skulle fungera något så när tillfredsställande.
Intetdera af dessa system har emellertid lagts till grund för det
kungliga förslaget.

När man nu tänker på att välja emellan de olika föreliggande
förslagen antingen enmanskretsar i vissa reservationer, med majoritetsval,
eller den proportionella valmetoden med större valkretsar
— utskottets förslag —• så kan hvar och en tänka sig, att om
man _ skulle taga enmansvalkretsar med majoritetsval, så skulle
kvaliteten hos de riksdagsmän, som blefve valda, antagligen blifva
vida sämre än kvaliteten hos dem, som väljas efter nuvarande bestämmelser.
Anledningen till att många af våra stabila danneman
önska förändring af bestämmelserna om rösträtt är den, att
flöt visat sig, att för hvarje valperiod antalet i Andra Kammaren
af våra bästa bönder blir mindre än förut. Det är kändt, att det
är detta som gör, att de äro benägna för en rösträttsreform, men
att få eu _ reform, som _ gör manspillan i dessa leder ännu större,
kan väl ej vara någonting, som för landtmännen kan kännas lockande.
Då kommer man till de så kallade proportionella valen.
Man säger, att man genom dessa val skall kunna tillförsäkra Eiksdagen
ett afsevärdt antal af de stabila elementen å landsbygden.
Då kommer jag- tillbaka till den omständigheten, som jag nyss
berörde, nämligen denna möjlighet för agitation inom alla lager
af valmän, som själfva ej hafva personlig kunskap om eller kritik
att skilja hvad som är nyttigt eller ej, utan som tro, att de gå
sina egna ärenden, fastän de i själfva Verket gå andras ärenden.
Vi hafva redan sett mångfaldiga val på landsbygden, då till och
med våra bättre bönder, under det de trott sig rösta efter egen
uppfattning, gått statssocialismens ärenden, fastän de blifvit på -

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

verkade på ett så listigt sätt, att de icke förstått, hvarifrån påverkan
kommit. Detta kommer att i ännu högre mån blifva fallet,
då den okritiska massan, i stort sedt, skall rösta på personer, om
hvilka de icke hafva personlig kännedom. Jag kan således ej
tänka mig, att den proportionella valmetoden innebär den garanti,
som man väntat sig af densamma. Jag finner det därför ganska
naturligt, att herr Lundeberg med flere anse det nödvändigt att
sätta upp ett villkor, bestående af de gemensamma voteringarnas
inskränkning. De se nämligen, att om Andra Kammaren skall
sammansättas efter andra grunder än hittills, så kan man ej räkna
på att den skall hafva den fasthet och de synpunkter, som vi
varit vana att räkna med i afseende å den nuvarande Andra Kammaren,
sådan den framgår ur riksdagsordningen af år 1866. Besutenheten
var då den allmänna grundvalen, och skillnaden mellan
Första Kammaren och Andra Kammaren var ju ganska ringa, och
att man på den basen kunde sanktionera den ordning, som nu är
gällande, var ju mindre underligt. Ett försök att tillämpa samma
grunder på en, jämförd med den nuvarande, fullkomligt heterogen
Andra Kammare skulle däremot säkerligen ej komma att utfalla
lyckligt. Jag tror nog, att genom de proportionella valen den
blifvande Andra Kammaren ur intelligensens synpunkt komma att
stå högre än den nuvarande. Men jag tror, att landet mår bättre,
om det har redbara och hederliga representanter, som öppet uttala
sina tankar, än om det behärskas af en intelligens, som sväfvar
från den ena tanken till den andra och egentligen allra mest har
sina egna intressen såsom mål för sitt arbete. Yi se ju, att yrkespolitik
är en växt, som framträder ur den allmänna rösträtten och
slår både kraftiga rötter och frambringar stora blad samt hotar att
kväfva den andra brodden, som skulle vara mera nyttig för landet.

Under de förhållanden, som nu föreligga, anser jag mig ej
kunna biträda något af de förslag, som äro baserade på allmän
rösträtt. Jag anser, att skall man medverka till någon ändring,
skall det vara till något, som man anser våra bättre än det närvarande,
och den ängslan, som man har för att man genom att afböja
de förslag, som nu ligga före, skall få ett vida sämre sedermera
— hvad beror den på? Den beror på vankelmod, den beror
på brist på fasthet i ledningen, brist på mod, brist på energi,
brist på verklig uppfattning. Det har också från olika håll och
kanter kommit många beklaganden öfver huru denna brist under
de sista 30 å 40 åren gjort sig gällande och huru landets moraliska
nivå sjunkit, under det att den ekonomiska utvecklingen
stigit —■ om detta öfvervägande varit till landets heder, det lämnar
jag därhän.

Af de förslag, som framlagts, finnes det ett, nämligen herr
Hasselrots, som ej gifver allmän valrätt och som ej löser frågan,
men som är en reträttposition af sådan art, att de, som känna med
sig att vi köra för fört, kunna taga den såsom replipunkt för att
få denna fråga bragt ur världen. Den utsträckning till kommunalstrecket
detta förslag innebär torde ej böra afskräcka, då olä -

Om utsträckning
of den
politiska valrätten
m. m,
(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

genheten däraf i någon mån motverkas af att köpingarna och municipalsamhällena
skulle flyttas öfver till städerna. Jag tror därför,
att verkningarna däraf skulle under de närmaste valperioderna
icke blifva så synnerligen farliga. Men jag anser dock, att om
man märkt, att man gått för långt, hvilket enligt min uppfattning
är förhållandet med denna olycksaliga skrifvelse, som kom
fram för några år sedan, och att således ett visst förslag icke länder
till landets nytta, så är det bättre att erkänna detta — äfven
om det sker i sista stunden — hellre än att gå på blott därför
att man vill vidhålla ett kanske något förhastadt uttalande.

Herr Nordenfalk: I det anförande, som är bilagdt Kungl.
Maj:ts proposition till denna Riksdag, har statsrådet och chefen
för justitiedepartementet tagit till utgångspunkt en redogörelse
för frågans behandling vid 1904 års riksdag och därvid anmärkt,
att röstresultatet i denna kammare då var 93 ja mot 50 nej.
Samma hänvisning har också gjorts i början af denna dags diskussion.
Siffrorna äro naturligtvis i och för sig korrekta, men
det bör erinras därom, att denna majoritet af 93 röster till allra
största delen, om ej i sin helhet, var af den bestämda åsikten, att
den förändring af bestämmelserna om gemensamma voteringar i
skattefrågor, hvilken minoriteten gjorde till villlwr för bifall, var
synnerligen viktig, om man ock — af skäl, som ej hade med sakens
kärna att göra — ansåg den icke böra sammanbindas med
rösträttsfrågan. Eu del af denna majoritet gick än längre och
röstade veterligen för förslaget under den förutsättning, att skattelagsförändringen
komme att ske under innevarande riksdag och
sålunda innan definitivt afgörande af rösträttsfrågan. Denna uppfattning
syntes ej oförenlig med uttalandet från regeringens sida,
att den af kammaren önskade förändringen i fråga om progressiva
skattens undantagande från de gemensamma omröstningarna vore
både tillbörlig och rättfärdig och borde komma till stånd, blott
den icke sammanblandas med rösträttsfrågan. Var det under sådana
förhållanden att sträcka sina förhoppningar för högt, då man
väntade, att alla goda krafter skulle förena sig för att bringa ur
världen tvisten mellan Eörsta och Andra kammaren angående de
gemensamma voteringarna redan iinder denna riksdag? Och om
så skett och ett hvilande förslag därutinnan nu legat på bordet,
hvem vet, om ej kamrarna kunnat efter underhandlingar nu kommit
till ett resultat i rösträttsfrågan? Kamrarna hafva redan
kommit hvarandra närmare i denna fråga, de hafva båda gjort sig
förtrogna med tanken på en högst väsentlig utsträckning af den
nuvarande rösträtten; båda synas vara öfverens om att åldern för
valrätt bör framflyttas till 24—25 år, och båda äro besjälade af
önskan att snart få denna fråga afgjord.

Enskilde motionärers bemödande vid denna riksdag att få den
förutsättning för rösträttsfrågans lyckliga lösning, som ett hyllande
förslag till den ifrågasatta skattereformen skulle inneburit,
hafva varit förgäfves, och nu stå vi där vid valperiodens sista

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

riksdag. Om Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag blifver lag, Om utsträckhafva
vi på en gång infört den mest vidsträckta valrätt, och på ning af den
samma gång vi satt oss i den ställning, att om ett tillräckligt va£

starkt parti sammansluter sig i den antagligen af nya ledamöter
till stor del bestående Andra Kammaren, detta parti behärskar ^ 01 s''
äfven den progressiva beskattningsskalan och därmed snart sagdt
hela riksdagsmaskineriet. Kan nu detta vara att handla med
klokt förutseende? Näppeligen har något annat land försökt en
sådan — jag vet ej hvad jag skall kalla det — eu sådan evolution.
Den berömmelse, som den svenska statsförfattningen haft
både inom och utom landet att vara synnerligen väl afvägd, den
kan icke mer komma den till del. Jämnvikten är bruten. Eu
högt aktad talare har visserligen, med erkännande af att ändring
i skattelagstiftningen borde ske, dock trott, att om en sådan icke
kunde äga rum, det i allt fäll icke vore så farligt, och skälet var,
att det svärd, som komme att ligga i ett Andra Kammarens majoritetspartis
hand, blott bet åt en sida. Nej, svärdet är mångeggadt
och kan, med endast någorlunda skicklighet handteradt,
skada vitala delar och användas vid nästan alla frågor, och den
Första Kammare, som sitter efter slutligt antagande af förslaget,
skall nog få känna, att ej så lång tid kommer att förflyta mellan
de tillfällen, då den får, så att säga, känna ryckningarna af den
tråd omkring Första Kammarens hals, som ligger i ett majoritetspartis
i Andra Kammaren hand.

Jag har ingen synnerlig rädsla för politiska partiers stundom
lifliga spel, blott de icke lockas in på områden, som böra vara
främmande för all partipolitik, och jag förutsätter ej alls, att
Andra Kammarens nya ledamöter på något sätt skola vara illvilliga
medborgare, utan utgår gärna från den förutsättningen, att
de äro lika stora fosterlandsvänner, som litet hvar af oss vilja
anses vara. Men jag ställer till dem, som söka intala sig, att ingen
fara är för handen, den frågan: Grifver verkligen deras erfarenhet
dem vid handen, att ett politiskt parti, lifligt öfvertygadt om sin
saks rättmätighet och varmt omfattande åsikten, att dess genomförande
skall gagna landet, icke begagnar de medel, som stå till
dess förfogande för att vinna ändamålet och krossa motståndarne,
då det kan ske på en väg, som lagen lämnar öppen?

Kammarens flesta leäamöter hafva gifvetvis redan fattat sitt
beslut. Jag har blott velat uttala dessa reflektioner i sammanhang
med det tillkännagifvande, att jag nu ej vill eller kan åtaga
mig medansvaret för ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition eller
utskottets förslag.

Herr Trygger: Jag har begärt ordet för att förklara, att
min ståndpunkt vis-ä-vis de proportionella valen i dag är precis
densamma, som den städse varit. Det är dock icke min mening
att nu ingå på någon närmare kritik af detta valsätt, ty för hvar
dag, som går, tror jag, att det blir allt mera uppenbart, att de
proportionella valen icke lämpa sig för vårt land. Och enligt mm

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträcka mening är detta helt naturligt, om man icke låter förvilla sig af
ning af den tjusningskraften hos en sats, som skenbart är teoretiskt riktig.
mtenmm'' 0m denna kammare likväl i dag med stor majoritet kommer
(Forts.) 1 hufvudsak vidhålla sitt förra året fattade beslut, tillskrifver

jag detta till någon del den omständigheten, att denna kammares
.ledamöter städse hafva visat stor principtrohet och följaktligen
icke,, därför att tvekan har uppstått, anse sig berättigade att öfvergifva
en redan förut intagen ståndpunkt.

Men fastän jag nu icke vill närmare gå in på dessa proportionella
val och hvad däremot kan vara att anföra, är det dock
en anmärkning, som jag skall tillåta mig att framställa, nämligen
att det synes mig, som om hela den proportionella valmetoden
vore uppburen af en resignationens anda, och att det enligt min
mening vore olyckligt, ifall denna skulle komma att behärska det
konservativa partiet.

Det synes mig icke vara något för anhängarne af en mera
konservativ uppfattning eftersträfvansvärdt att såsom minoritetsparti
i Andra Kammaren framsläpa en dräglig tillvaro, utan vårt
mål måste, hur än Andra Kammaren blir sammansatt, blifva att
söka. hos dess majoritet vinna gehör för hvad vi anse rätt och
nyttigt. Äfven med en utsträckt rösträtt är jag öfvertygad om.
att de. konservativa idéerna hafva så stor bärkraft, att de kunna
gpra sig gällande, blott man icke redan från början sätter målet
så lågt som att endast stanna i minoriteten. Ty det är ej stagnation
utan framåtskridande och utveckling, som vårt parti vill
lika väl som de mera liberala eller radikala partierna.

Det är endast sättet för denna utveckling, med afseende å
hvilket vi äro af olika mening med dessa partier, och säkert är,
att i fall ytterlighetspartierna inom Andra Kammaren komma att
göra sig gällande under någon tid, en reaktion däremot dock kommer
att ske, när man genom erfarenheten funnit, att utvecklingen
till samhällets bästa kräfver ett starkare hänsynstagande till bestående
förhållanden.

Med den ståndpunkt jag nu intager, i det jag är motståndare,
bestämd motståndare till de proportionella valen, vore det kanske
klokast af mig, att jag förenade mig med dem, som förorda, att
vi skola taga två förslag, nämligen dels ett förslag med proportionell
valmetod och dels något annat, t. ex. det, som här föreslagits
af herr Sjöcrona.

Det torde ej vara något tvifvel, att om kammaren handlade
på detta sätt, man bäst skulle hafva kommit till lits den proportionella
valmetoden.

Men huru stor fiende jag än är till de proportionella valen,
är detta dock en obetydlighet i jämförelse med min önskan, att
denna kammare icke skall förlora något af sin ställning, af det
förtroende, som kammaren åtnjuter inom landet, och då jag är
öfvertygad, att ett antagande från kammarens sida af tvenne rösträttsförslag,
som äro byggda på alldeles olika principer, skulle
minska kammarens anseende och vårt folks förtroende till kärn -

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

maren, inskränker jag mig till att yrka afslag på såväl Kungl.
Maj:ts som utskottets förslag.

Herr Jonsson: Det är naturligt, att man i denna fråga,
som blifvit så grundligt genomdebatterad under föregående riksdag,
icke kan hafva något egentligt nytt att säga, och det är
därför ett missbruk af tiä att här göra några längre inlägg.

Jag begärde emellertid ordet därför, att jag, med kännedom
om den nyss föregående talarens ståndpunkt i frågan, antog, att
det skulle blifva ett och annat att säga gent emot de skäl, som
han förebragte för sin mening. När han nu förklarat sig vara
en bestämd motståndare emot allt hvad proportionella val heter,
så skall jag be att från min sida lika bestämdt få säga ifrån, att
jag kommer att hålla på de proportionella valen icke allenast
detta år utan äfven framdeles, om frågan nu faller genom ett afslag
i medkammaren. Jag kommer icke att öfvergifva denna valmetod,
därför att detta för mig är ett villkor för att kunna gå
med på en utveckling af rösträtten i en grad, som kan tillfredsställa
anspråken från den sida, som här under hela tiden ansett
detta vara en angelägenhet af den högsta vikt och betydelse.

Frågan om proportionella val har genomgått eu märkvärdig
utveckling.

Man erinre sig, att vid näst föregående val till Andra Kammaren
utaf åtskilliga möten af frisinnade landsföreningen förklarades,
att därest det kunde utfinnas en praktisk och god metod
för lösningen af det proportionella valsättet, det s. k. samlingspartiet
skulle stå just för en sådan idé. Det har sedermera visat
sig, att ett godt sätt för lösningen af den proportionella valfrågan
kunnat åstadkommas.

Men icke för ty har samma politiska åskådning helt enkelt
kastat öfver bord, hvad man från början ansåg sig kunna kämpa
för. På den grund, att vissa pressorgan öppnade ett fälttåg emot
detta valsätt, var man genast färdig att kasta bort, hvad man
förut hade förklarat sig kunna stå för. Jag hemställer nu till
herrarna, om det under sådana förhållanden skulle vara lämpligt
af dem, som vilja främja en effektiv rösträttsreform, men eu reform,
som på samma gång icke kastar allting öfver ända genom
en alltför stor maktöfverflyttning från ett håll till ett annat, att
öfvergifva tanken på detta valsätt.

Jag tror icke för min del, att det direkta maj or itets valsystemet
kan på ett lyckligt sätt korrigeras därigenom, att, om
majoriteten under en följd af år har missbrukat sin makt och
åstadkommit skada i statshushållningen eller i lagstiftningsväg,
man vid nästa val skall få en reaktion emot dessa missbruk och
således allting kunna återställas till sitt förra bättre skick. Nej,
mina herrar, det går icke. att först låta det skena i väg i en olycklig
riktning och sedan taga tillbaka de fel, som blifvit begångna,
utan felen finnas nog kvar. Man kan hejda eller stoppa en fortsättning,
men en större eller mindre olycka har redan skett, som

Om utsträckning
af den
2)olitiska valrätten
m. m.
(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj,

Om utsträci- aldrig kan repareras, om man liar ett sådant valsystem. Det är
ning. af den icke värdi, att man här söker att åberopa sig på den engelska
PräunaVal'' Parlameiltarismen, ty förhållandena i England äro så kolossalt
(Forte''im °^ka> emot hvad som skulle komma att inträffa hos oss, att en
or 8,) sådan jämförelse icke alls är på sin plats. Skillnaden är den, att
hos oss hvarje valberättigad man också vore i tillfälle att taga
emot ett mandat och utöfva detsamma, då däremot i England ingen
kan åtaga sig ett mandat utan att antingen själf vara en förmögen
man eller också hafva understöd af liktänkande. I afseende
å mandatet spela arbetsförhållandena en ganska stor roll, och man
kan därför icke anställa en dylik jämförelse. Nu kan man visserligen
säga, att i vårt grannland, där arbetsförhållandena äro
lika som hos oss eller t. o. m. ännu gynnsammare, några större
faror likväl icke hafva visat sig vara förenade med deras mycket
ensidiga konstitution. Ja, det beror på hvad man menar med
faror i detta fall. Jag undrar, om man i alla fall icke kan anse
det vara faktiskt och klart, att det ekonomiska tillståndet därstädes
försämrats i en sådan grad, att detta ensamt och hufvudsakligen
framtvingat en reaktion vid de senaste valen, åsyftande
att skapa en annan regim. Det visar sig ju ock, att man aldrig
har säkerhet för ett lugnt, klokt och försiktigt lagstiftningsarbete
med dessa direkta majoritetsval.

Jag får nu säga, att ingen i denna stund vet, hvilket resultatet
kommer att blifva inom vår medkammare, om där utskottets
eller Kungl. Maj:ts förslag eller om ens något annat förslag med
säkerhet blir antaget, men, mina herrar, må beslutet i medkammaren
blifva hvilket som helst, för oss bör det dock stå fast, att
vi skola stå kvar på vår uppfattning om hur en valreform skall
ske, vare sig nu en lösning på denna grund kan äga rum om tre,
om sex eller om nio år.

Till man få en rättfärdig valreform genomförd, då, mina herrar,
duger det icke att vackla från det ena till det andra eller
låta imponera på sig af uppskrufvade stämningar, som med konst
hafva framalstrats på andra håll, utan det gäller att iakttaga
fasthet och bestämdhet, och när själfva saken, för hvilken man
kämpar, är rätt och riktig, så måste en sådan sak också förr
eller senare kunna genomföras.

I denna öfvertygelse är det, som jag fortfarande liksom föregående
år ber att få instämma med dem, som yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Jag har närmast begärt
ordet för att få uttala min anslutning till hvad herrar Hasselrot
och friherre de Geer här yrkat. För min del vill jag icke vidare
förlänga diskussionen, men jag ber dock att få begagna tillfället
förklara att, fastän jag förra året biträdde kammarens beslut om
införandet af proportionella val, jag likväl icke stirrat mig blind
på dessa, och att jag hos dem icke endast ser förtjänster och de
garantier, de kunna erbjuda, som andra talare äfven här i dag

Onsdagen den 3 Maj.

2i:o 40.

framhållit. Sålunda talade biskop Billing om de garantier, som Om utsträck de

proportionella valen skulle skänka åt alla håll, och han på- »«»? «/ de“

stod äfven, att någon opinion emot dem icke finnes i landet samt

att de mötesresolutioner, som förekommit emot dem, varit dikte- (Forts^

rade från Stockholm. Nej, mina herrar, så är det visserligen

icke, utan mötesresolutioner emot de proportionella valen har man

nog lärt sig att skrifva litet hvarstädes i landet. _

Förra året tillät jag mig att väcka en motion angående införandet
af längre valperioder, för den händelse förslaget om proportionella
val skulle gå igenom, ehuru denna min motionicke
vann understöd. De proportionella valen kräfva dock en så utbildad
valteknik och sä mycket arbete för att ordna en fast organisation,
att olägenheterna af detta valsätt komma att framträda
så mycket starkare ju kortare valperioderna blifva. För landsbygdens
befolkning, för hvilken svårigheterna och liknöjdheten
att organisera sig äro särskildt stora, äro de proportionella valen
ej tilltalande. Jag skulle kunna tala om från de bygder, jag
representerar, hurusom märkligt nog i de mest konservativa valkretsar
af samhällsbevarande landtbrukare fattats långt åt vänster
gående resolutioner emot införandet af proportionella val, och då
man frågat dem om anledningen till detta, så har svaret blifvit,
att man af fruktan för detta valsätt hellre toge allmän rösträtt
med enmansvalkretsar. För landtbefolkningens vanor och åskådningssätt
ligger det vikt på det personliga vid valförrättningen
— man vill rösta på den man känner och till hvilken man sätter
tillit, och man har därför motvilja mot att rösta efter listor på
personer, som äro mer eller mindre obekanta och fjärrboende. Det
är detta, som är motbjudande för landtbefolkningen.

Det är ju nu ganska ovisst, hvilken utgång rösträttsfrågan
kan få i år; men om opinionen emot de proportionella valen fortfarande
skulle växa på samma sätt som den hittills vuxit, så kan
man med skäl antaga, att ett Riksdagens beslut i år icke står
sig under nästa valperiod. Det kan nog hitta pa att hända, att
om höstens val till Andra Kammaren skola baseras på ett definitivt
antagande af proportionella val, sopar detta bort en del af
de säkerligen högst få röster, som komma att diktera utgången
inom nämnda kammare nu.

Af denna anledning är det, som jag nu anser mig böra biträda
det af herr Sjöcrona framställda förslaget. Jag^gör detta
icke för att frångå kammarens beslut från i fjol, utan för att vid
sidan af beslutet från i fjol erbjuda en förhandlingsmöjlighet med
Andra Kammaren. Genom ett antagande af herr Sjöcronas förslag
ajournera vi på sätt och vis vårt beslut, tills Andra Kammaren
uttalat sig, och därigenom öppnas menlighet för nya jämkningsförsök.
Jag är för min del öfvertygad om att det icke alls
är emot kammarens värdighet att fatta ett sådant beslut. Vi
skola erinra oss att förra året, när kammaren fattade sitt beslut
om proportionella val, föredrog herr talmannen därefter äfven
den af herr Sjöcrona väckta motionen, och denna samlade då, om

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträck- jag minnes rätt, 49 röster. Jag har svårt att förstå, att de 49,
mnc/'' af den som då röstade för detta förslag, ville göra någonting, som var
räum mm emot kammarens värdighet. Jag ansluter mig nu till detta för(Forts)
'' slag därför,_ att jag anser det vara högeligen ömkligt, att det
blir en lösning af rösträttsfrågan i år. Och den utsikt till eu lösning
i, konservativ riktning, som nu bjudes, kommer säkerligen
icke så snart tillbaka igen. Denna viktiga fråga har nu länge
nog stått på dagordningen, och den har splittrat samhällets krafter
samt arbetet inom landet. Vi äro ett litet folk och ett isoleradt
folk, och därför kräfves, att alla goda samhällsklasser kunna
samarbeta för landets lugna utveckling och framåtskridande, hvithet
icke kan ske utan att denna stora fråga blir afförd från dagordningen.

På .nu anförda grunder ber jag att för min ringa del få ansluta
mig till det af herr Hasselrot framlagda förslaget.

Herr Törnebladh: Då Första Kammaren i fjol fattade sitt
beslut, skedde det, såvidt jag kan förstå, uti den af sikten, att
frågan borde lösas så fort som möjligt och på det sätt, som kammaren.
fann ändamålsenligast och bäst. Hafva sedan dess verkligen
inträffat sådana omständigheter, som kunnat berättiga eller
föranleda kammaren att frångå hvad den då efter moget öfvervägande
beslöt sig för? Jag tror det knappast. Det är visserligen
sant, att det uppstått en stark, om man så vill, eller åtminstone
högröstad mening emot de proportionella valen. Redan då hördes
röster,, som varnade emot dem. Men de protester, som hafva framkommit,
hafva till en ganska stor del varit — mindre åtföljda af
en noggrann kritik öfver dem än dikterade af ett visst instinktlikt
missnöje med desamma, från hvilken källa detta missnöje
nu än må hafva framkommit.

Om kammaren nu vidhåller sin ståndpunkt från fjolåret, tror
jag, att kammaren däruti handlar klokt, och gör kammaren det, så
gör kammaren det naturligtvis liksom i fjol besjälad af önskan
att få frågan afgjord och någorlunda lyckligt afgjord.

Sant är, såsom en talare yttrat, att hur det än beslutes,
samhället nog. fcommer att i tidens längd gå framåt. Men de
kraftiga brytningarna vill man ju gärna undvika, just för att
framåtskridandet ma blifva så mycket säkrare. Jag’ vågar påstå,
att det är Riksdagens och kammarens skyldighet att göra hvad
på dem ankommer för att leda strömningen i den rätta riktningen,
så att det icke först kommer en kraftig ström åt ett håll och
sedan en häftig ström åt motsatt håll, hvilket icke kan vara lyckligt
för samhället.

Då man nu i dag fattar sitt beslut, bör man därför göra det
i den tanke att kunna få ett förslag antaget att blifva hvilande.
Hvilka äro då möjligheterna för att få ett sådant förslag? Jo,
naturligtvis^ är den bästa möjligheten att hålla fast vid fjolårets
beslut. Skulle man därtill foga det villkor, som här blifvit yrkadt
af några reservanter och herr vice talmannen, hvad gör man då ?

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

Man af skär fullkomligt möjligheten att få något beslut i denna
riktning i Andra Kammaren. Ty vi kunna icke dölja för oss,
att, om vi vidfoga detta villkor, Andra Kammaren icke antager
förslaget, och då är frågan fallen. Nå, det kan ju hända, att
detta vore en förmån, då man nu en gång uttalat sig för detta
villkor. Jag lämnar dock åt herrarnas eget omdöme att afgöra,
hvilket som vore den större förmånen: att hafva hållit fram ett
villkor, som bestämdt icke tages i år och kanske icke heller under
den närmaste agitationstiden, eller att få en möjlighet, att frågan
löses i år.

Nu har äfven framställts det förslaget, att vi skulle fatta
ett alternativt beslut. Ja, detta förslag har nog blifvit motsagdt,
men jag vet icke, om det blifvit underkastadt en fullt tillräcklig
kritik. Jag skall försöka att komplettera densamma. Den
vacklande hållningen skall jag icke vidare tala om, men jag skall
tala om möjligheterna att få frågan löst genom att antaga förslaget
n:o 2. Man skulle ju möjligen på detta kunna tillämpa,
hvad som någon gång blifvit sagdt om kärleken — vi hafva ju sett
den bilden framställas om kärleken förr i tiden och kärleken nu för
tiden. Förr i tiden hette det: hon eller ingen, nu för tiden heter det,
har man sagt: hon — eller någon annan! Men hur skulle det gå
med den där andra? Jo, om förslaget skulle gå igenom uti Första
Kammaren såsom alternativ och det sedermera skulle ske en sammanjämkning
mellan detta och ett annat förslag, hafva herrarna
då tänkt på, att detta förslag är byggdt på en helt annan grund
än förslagen till rösträttsfrågans lösning på senare tider ? .Detta
förslag grundar sig nämligen på ett kombinerande af den politiska
rösträtten med den kommunala rösträtten, då däremot de
öfriga förslagen och särskildt Mosseboförslaget icke alls ställer
sig på denna ståndpunkt. Kan man verkligen tro, att en sammanjämkning
skall kunna ske mellan två till sina grunder så
oförenliga förslag som dessa?

Det har ansetts vara en fara eller åtminstone en olägenhet
för oss att hafva den politiska rösträtten byggd på kommunal
grund. Ja, därmed må nu vara hur som helst, men detta har
åtminstone i'' många år framhållits, och då man nu genom ett
bifall till herr Sjöcronas förslag skulle öfvergifva denna uppfattning,
så äro utsikterna till en sammanjämkning mycket små.
Således, för att kunna få en samman]ämkning, för hvilken finnas
så små utsikter, offrar man möjligheten att kunna i Andra Kammaren
genomdrifva det förslag, hvarom vi här vilja förena oss
— jag antager detsamma som i fjol •— och i samma ögonblick, som
vi taga alternativa förslag, är naturligtvis det första förslaget
från i fjol fullständigt dömdt i Andra Kammaren, ty herrarna
skola icke föreställa sig, att det då skall hafva några utsikter alls
att gå igenom. För denna ovissa möjlighet af en sammanjämkning
skulle man sålunda offra den visserligen ovissa, men dock icke
ännu omöjliggjorda utsikten att vinna framgång åt de proportionella
valen.

Första Kammarens Prot. 1905. N:o 40.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

N:o 40. 66

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

Hvad de proportionella valen beträffar, skall jag icke inlåta
mig på något närmare lofordande eller någon kritik af dem,
men jag tillåter mig dock säga, att de, som kritisera de proportionella
valen särskildt därför, att de äro så nya och opröfvade,
tyckas hafva alltför låg tanke om valmännens möjlighet att uppträda
såsom själfständiga och tänkande valmän, dessa valmän, hvilkas
intresse att få rösträtt de i så hög grad förorda.

Jag tror således, att man just med afseende å möjligheterna
och med afseende å kammarens värdighet gör klokast uti att hålla
sig så nära som möjligt till föregående års beslut, och i denna
tanke ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag, icke därför
att jag helst ansluter mig till alla delar af detsamma, utan
emedan jag tror det hafva den bästa utsikten att gå igenom och
vara i det stora hela antagligt.

Herr Lithander: Då herr vice talmannen och friherre Nordenfalk
redan hafva utförligt redogjort för de skäl, som tala
för den mening, hvilken äfven jag omfattar, kan jag inskränka
mig till det minsta möjliga för att motivera mitt beslut att icke
biträda Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag, så länge därvid icke
fogats något, som säkerställer näringarna mot ödeläggelse medelst
påläggande af outhärdliga skatter.

Då Kungl. Maj:ts förslag till utvidgning af rösträtten förlidet
år förkastades af Andra Kammaren och frågan därmed föll,
var man ju berättigad att hoppas, att, då Kungl. Maj :t i år
återkom med ett nytt förslag, däri skulle hafva tagits hänsyn
till de ganska stora minoriteter i båda kamrarna, hvilka påyrkade
en säkerhetsåtgärd mot det svenska näringslifvets dödande genom
pålagda, alltför tryckande skatter. Men denna förhoppning
blef tyvärr en illusion, då ju år 1905 hvarken regeringen eller
konstitutionsutskottet behjärtat detta lifsvillkor för fortsatt materiell
och kulturell utveckling i vårt land. Genom bibehållande
af de gemensamma voteringarna i hela deras utsträckning, samtidigt
med att man vill ombilda Andra Kammaren till en ensidigt
sammansatt envåldsmakt med afseende på rättigheten att
pålägga skatter, skulle man öfver landet draga olycka af oberäknelig
omfattning. Tusental bland landets näringsidkande män
hafva inför såväl regering som Riksdag framfört sin oro för näringslifvets
framtid. Det är tydligt, att denna djupt kända och
allvarliga oro icke kan blifva mindre, då man hör sådana ord
som dem en kringresande socialistisk talare förlidet år uttalade
på en plats i östra Sverige. Han sade nämligen: »först skola vi
hafva den allmänna rösträtten; därpå skola vi utarma våra motståndare,
och sedan hafva vi lagstiftningen fullständigt i våra
händer. Kär Landtbrukarne ej längre kunna behålla jorden, skola
vi dela den.»

Jag vill icke besvära kammaren med att ånyo åhöra de ytterligare
skal, som ligga till grund för denna oro. Jag uttalade
dem förlidet år under debatten, och jag har äfven sökt att i en

Onsdagen den 3 Maj.

X:o 40.

inom kammaren afgifven motion ännu vidlyftigare utveckla desamma.
Men då denna stora fara blifvit så kraftigt påvisad och
ändå icke vunnit beaktande af regeringen eller konstitutionsutskottet,
så har jag ansett mig berättigad och skyldig att ånyo
erinra därom och i sammanhang därmed förklara, att jag hvarken
kan biträda Kungl. Maj :ts eller konstitutionsutskottets förslag.
Jag har intet yrkande att göra.

Herr Hägg lund: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
ber endast att få yttra några få ord för att därmed bemöta hvad
som anfördes af en ärad talare på göteborgs- och bohuslänsbänken,
då han sökte att stryka under den åsikt man återfinner
i herr af Callerholms m. fl. reservation, nämligen att opinionen
mot det proportionella valsättet är ganska stark inom landet. Äfven
jag har någon erfarenhet om den saken från ett tjugutal
möten, i hvilka jag deltagit. Jag kan meddela kammaren, att i
de fall, då allmogemännen fått upplysning om huru de proportionella
valen skola tillgå, hafva de med en mun förklarat — jämväl
motståndarne till valsättet — att de förstått, huru de skola
rösta och huru de skola uppgöra vallistorna. Då detta kan äga
rum i Norrland med dess glesa befolkning, bör det äfven kunna
ske i de sydligare delarna a,f landet.

För öfrigt ber jag att få säga, att jag icke tror, att denna
kammare skall kunna någonsin lösa rösträttsfrågan på ett sådant
sätt, att det s. k. samlingspartiets män skola därmed åtnöjas. Jag
har erhållit denna åsikt af de oupphörliga olikartade växlingar i
fråga om sin ställning till sättet för rösträttsfrågans lösning, som
flertalet af samlingspartiets män undergått alltifrån den dag, då
skrifvelseförslaget 1902 förelåg till behandling i Andra Kammaren.

Då nyssnämnda riksdagsskrifvelse afläts, understöddes denna
skrifvelse af flertalet bland samlingspartiets män. Regeringen angaf
i en öppen förklaring, som intogs i landets tidningspress, sin
ställning till frågan. Därefter sammanträdde samlingspartiets ledande
män till möte bär i Stockholm och beslöto, huru de skulle
förhålla sig vid valen j)å hösten år 1902. Det beslöts då, att samlingspartiet
skulle understödja regeringens förslag i rösträttsfrågan
jämväl beträffande de proportionella valen, för så vidt den kommitté,
som då var utsedd, komme att finna de proportionella valen
lämpliga för landet. Detta beslut bekräftades än ytterligare af samlingspartiets
förespråkare och riksdagsmannakandidater vid de valmöten,
som landet rundt afhöllos före 1902 års val till Andra
Kammaren. Men huru gjorde de, då kommittén förklarat sig anse
de proportionella valen vara nödvändiga och då sedermera ett förslag
beträffande ändring af valrätten till Andra Kammaren år
1904 först framlades för Riksdagen ? Jo, de ställde sig genast afvisande
mot detta förslag. Stormen började i Folkets hus här i
Stockholm och sedan gick den ut öfver landet. Huru tillgick det
månne, då från städerna utskickade agitatorer kommo ut på landsbygden
och samlade allmänheten omkring sig för att afhandla

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.
(Forts.)

Jf:o 40.

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
in. m.
(Forts.)

frågan om de proportionella valen? Jo, det gick vanligen så till,
att man icke upplyste folket om huru valen skola ske; man sade
blott: det är nytt, det är omöjligt att förstå och omöjligt att
lära sig. Våra allmogemän äro ju något försagda; de voro då icke
heller inne i valsättet samt kunde därför icke yttra sig i frågan.
Agitatorn hade några i »röststyrka» väl begåfvade meningsfränder
omkring sig vid talarestolen, som afgåfvo ett kraftigt »ja»
till den före mötet af particheferna formulerade och af agitatorn
medhafda samt ur västfickan framdragna »resolutionen», och genast
kom det i pressen att heta, att mötet enhälligt beslöt att förkasta
de proportionella valen. Men möttes dessa agitatorer någon
gång af motsägelse och där upplysning om valmetoden ordentligt
tillika lämnades, har det, åtminstone på landsbygden, visat sig
icke gå så lätt att få fram dessa i Folkets hus på förhand formulerade
resolutioner.

Jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Hans excellens friherre von Essen: Jag har egentligen begärt
ordet för att uttala, att jag beträffande denna fråga i år står
på samma ståndpunkt som i fjol, och jag skulle önska, att flera,
som dela samma åsikt som jag, äfven i år ville uttala sig, så att
det må visa sig, att den ganska starka minoritet, som i fjol biträdde
vice talmannens förslag, äfven i år vidhåller sin uppfattning.

Det har här sagts af en talare, att rösträttsfrågan aldrig
kommer att lösas, om den sättes i samband med denna skattereform.
Det kan ju hända, att hvad han sålunda profetiskt uttalade kommer
att visa sig vara riktigt, men för min del vill jag säga, att
jag, ifall en sådan lösning af båda frågorna ej kunde ske, hellre
skulle önska, att rösträttsfrågan blefve olöst. Jag anser nämligen,
att den garanti, som herr Lundeberg med flera påyrkat, är
af så stor vikt, att alla andra garantier i jämförelse med densamma
äro af ganska ringa betydelse. Skulle således ett rösträttsförslag,
som vore fotadt på andra grunder än proportionella
val, komma att sättas i förening med denna skattereform, anser
jag detta mera betryggande än ett förslag sådant som konstitutionsutskottets,
som är grundadt på proportionella val, men ej
upptagit förslaget om skattereformen. Jag skall visst icke tillåta
mig att kritisera, hvad som yttrats angående det proportionella
valsättets fördelar. Teoretiskt sedt anser jag det ligga mycken
rättvisa i detta valsätt, men kammaren torde dock med mig erkänna,
att det alltid med detsamma blir de partier, som bedrifva
den mest kraftiga agitationen, som få den starkaste ställningen,
hvaremot det blir svårt för de partier, som ej bedrifva sådan
agitation, att behålla sin position. Med andra ord, det förhåller
sig med det proportionella valsättet så som det stundom plägar
vara, att hvad som teoretiskt sedt är riktigt, praktiskt kan slå
fel. Därför anser jag ej detta valsätt vara så betryggande som

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 40.

mången af dess förfäktare. Emellertid är jag fullt villig att gå Om utstråckin
på detsamma, om denna skattereform samtidigt antages. »”tf n/ dm

Då frågar man: Hvad blir följden af denna ståndpunkt, att
för rösträttsfrågans lösning fordra ett sådant tillägg? Härtill (Fo ''
bär man svarat, att det ej denna riksdag kommer att antagas
något förslag, om detta tillägg skulle vinna anslutning i Första
Kammaren. Jag har ingen förhoppning om att en sådan anslutning
här skall uppstå, men jag skulle dock önska, att detta tillägg
vunne en så stor anslutning, att antalet anhängare till detsamma
blefve lika stort som vid fjolårets riksdag. Härigenom skulle, om
förslaget folie i år, det stå fast, att Första Kammaren fäster så
stor vikt vid denna garanti, att densamma möjligen sedermera
kunde komma att upptagas. Jag tillät mig säga i fjol, liksom
vice talmannen har gjort i år, att hvilken medlem i kammaren
man frågar, hurudan hans åsikt är angående denna fråga, skall
han svara, att han önskar, att skattereformen skall kunna genomföras,
men att han af opportunitetsskäl ej vill rösta därpå. Jag
vill emellertid hoppas, att oberoende af detta skäl så många måtte
gifva sin anslutning till förslaget, att, äfven om det ej kan blifva
majoritet för detsamma, det skall samla en stark minoritet. Jag
yrkar bifall till herr Lars Bergs med fleres reservation.

Friherre Alströmer: Endast några ord. Då jag ej haft tillfälle
att deltaga i den slutliga behandlingen af detta ärende inom
utskottet, skall jag med anledning af den siste högt ärade talarens
uppmaning be att få tillkännagifva min ställning i frågan, och
vill jag därvid endast uttala, att, för så vidt jag hade deltagit i
ärendets behandling, jag skulle hafva anslutit mig till den af herr
Lars Berg m. fl. afgifna reservationen, som öfverensstämmer med
herr Lundebergs förslag. Jag anhåller att få yrka bifall till
nämnda reservation.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att därunder yrkats:

l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas;

2:o) af herr vice talmannen, att till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas det grundlagsändringsförslag,
som innefattades i den af herr Lars Berg m. fl. vid utskottets
utlåtande afgifna, med den af herr Lundeberg m. fl. väckta
motion n:o 32 öfverensstämmande reservation;

3:o) af herr Anderson, Albert, att såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling skulle antagas ett förslag, som öfverensstämde
med utskottets utom i afseende å § 17 riksdagsordningen,
hvilken skulle erhålla den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit;

4:o) af herr Hasselrot, att den af herr Sjöcrona i ämnet väckta
motion skulle bifallas med den ändring, att de i början af § 14 mom.

1 förekommande orden »Valrätt tillkommer inom den kommun, där
medlem bosatt är, enhvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man eller kvinna» utbyttes mot: Valrätt tillkom -

N:o 40. 70

Onsdagen den 3 Maj.

Om utsträcka mer inom den kommun, där han bosatt är, enhvar i kommunens
ning^ af den allmänna angelägenheter röstberättigad man;

Vatten amV<m . ^:°) af herr Sjöcrona, att hans i ämnet afgifna motion skulle

(Forts ) bifallas; och

5:o) att samtliga framställda grundlagsändringsförslag skulle
förkastas.

Härefter gjorde herr talmannen till en början propositioner,
först på ^ bifall till hvad utskottet i punkten 1 hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i
punkten 1 af sitt utlåtande n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 42.

Därefter gjorde herr talmannen proposition på bifall till det
af herr vice talmannen framställda yrkande samt vidare proposition
därpå att kammaren måtte, i enlighet med utskottets hemställan,
besluta, att den af herr Lundeberg m. fl. väckta motion,
n:o 82, ej skulle föranleda någon Riksdagens åtgärd; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det grundlagsändringsförslag, som innefattas i den af herr
Lars Berg m. fl. vid konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6 af -

Onsdagen den 3 Maj.

N:o 10.

gifna, med den af herr Lundeberg m. fi. väckta motion n:o 32 öfverensstämmande
reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, beslutar kammaren i enlighet med utskottets hemställan,
att ifrågavarande motion ej skall föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 82.

Vidare framställdes proposition därpå att det af herr Anderson,
Albert, framlagda grundlagsändringsförslag skulle antagas att
hvila för vidare grundlagsenlig behandling; och förklarades denna
proposition vara med nej besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen proposition på bifall till
hem.'' Hasselrots yrkande och vidare proposition på afslag därå;
och förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det af herr Hasselrot under öfverläggningen om konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 6 framställda grundlagsändringsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 32;
Nej — 106.

Om utsträckning
af den
jmlitiska valrätten
m. m.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 3 Maj

Om utsträckning
af den
politiska valrätten
m. m.

(Forts.)

Ang. utarbetande
af för•
slag till lag
om försäkring
saf tal.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till herr Sjöcronas
motion, n:o 30, samt vidare därpå, att kammaren, i enlighet
med utskottets hemställan, måtte besluta, att ifrågavarande motion
ej skulle föranleda någon Riksdagens åtgärd; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid sedermera gjorda propositioner bifölls hvad utskottet
hemställt i punkten 2 a) och b) samt d)—1) och förklarades utskottets
hemställan i punkten 2 c) och in) besvarade, hvad punkten
2 c) angick, genom voteringen öfver herr Lundebergs m. fl. motion
och, beträffande punkten 2 m), genom kammarens nyss fattade
beslut rörande herr Sjöcronas motion.

Ordet lämnades nu på begäran till

Friherre Akerhielm, som yttrade: Då jag vid diskussionen
om rösträttsfrågan vid förlidet års riksdag utförligt motiverade
och angaf min ståndpunkt i densamma, har jag icke ansett mig
böra i dag upptaga kammarens tid med att yttra mig i frågan.
Jag anhåller nu blott att få till protokollet antecknadt, att jag
icke med min röst bidragit till det nu fattade beslutet.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 1 och 2 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 63, i anledning af väckt motion angående utarbetande
af förslag till lag om försäkringsaftal.

Till behandling af lagutskottet hade hänvisats en inom Andra
Kammaren af herr M. F. Nyström väckt motion, n:o 93, hvari
hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga ett förslag till lag om försäkringsaftal.

Utskottet hade tillstyrkt bifall till ifrågavarande motion.

Herr T örn ebladh: För min del kan jag icke fatta, att den
här föreslagna skrifvelsen skall vara nödvändig. Lagen om försäkringsrörelse
är så pass ny, att det väl är allt skäl att låta
bolagen under någon tid utveckla sig, innan man fattar ett bindande
beslut om försäkringsaftal. Så mycket mera skäl har jag
till mitt yrkande om afslag, som enligt hvad mig är bekant man i
Tyskland redan sedan lång tid tillbaka funderat j)å att införa
en lag af här ifrågasatt art, men icke lyckats komma till något
resultat i det'' fallet. Jag tror således, att det icke under närvarande
förhållanden är nödvändigt att besvära regeringen med
denna skrifvelse. Jag yrkar därför afslagj å utskottets hemställan.

Herr Trygg er: Den omständigheten, att Riksdagen och Kungl.
Maj:t nyligen antagit en lag om försäkringsrörelse, kan väl icke

Onsdagen den 3 51aj.

K:o 40.

vara ett skäl mot en lagstiftning angående försäkringsaftal. Här
gäller frågan förhållandet mellan försäkringsanstalterna och de
enskilda, som där taga försäkring, och särskildt hvad lifförsäkringen
beträffar, är det otvifvelaktigt, att den enskilde har en
särdeles svag ställning vid försäkringsaftalets upprättande. Här
är alltså ett område af lagstiftning, där det möjligen kan vara
af nytta att införa bestämmelser, hvilka de enskilde vid aftalets
upprättande icke kunna frångå. Det är bland annat på grund
häraf, som utskottet har tillstyrkt förevarande skrifvelse, och då
jag tror, att något giltigt skäl icke kan finnas för att hindra en
utredning af denna fråga, hemställer jag, herr grefve och talman,
om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare
på afslag därå, och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 349, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess'' tillfälliga utskotts utlåtande, mo 27, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åvägabringande
af förhandlingar mellan svenska och norska regeringarna om en
ny ordning beträffande de unionella förhållandena.

Herr vice talmannen: Då Första Kammaren redan fattat
beslut i ifrågavarande ämne, så tillåter jag mig hemställa, att
Andra Kammarens skrifvelse icke måtte till något Första Kammarens
yttrande föranleda.

Efter härmed slutad öfverläggning förklarades på det af herr
vice talmannen anförda skäl delgifningen af Andra Kammarens
beslut icke föranleda vidare yttrande.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 113, till Konungen, i fråga om åvägabringande
af förhandlingar mellan svenska och norska regeringarna
angående en ny ordning beträffande de unionella angelägenheterna.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

n:o 115, till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning; samt

Första Kammarens Prof. 1905. N:o 40.

Ang. utarbetände
af förslag
till lag
om försäkringsaftal.

(Forts.)

N:o 40.

Ouadagen dea 3 Maj.

n:o 116, till fullmäktige i riksbanken, med öfverlämnande af
reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.

Upplästes ock godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 114, till Konungen, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt folkbibliotek
in. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om ändrade bestämmelser rörande borgmästarval; och
n:o 8, i anledning af väckt motion om upphäfvande af § 54
regeringsformen och § 50 riksdagsordningen;
statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 99, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
förvaltningen af Trollhätte kanal- och vattenverk m. m.;

n:o 100, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående sättet för försäljning af kronodomäner;

n:o 101, i anledning af väckt motion angående rätt för innehafvare
af lägenheter å Göta kanalverks mark att friköpa af dem
arrenderade tomter;

n:o 102, i anledning af väckt motion om anslag för utredning
rörande äganderätten till båtsmans- och soldattorp j och

n:o 103, i anledning af väckt motion om ändring af 2 mom. i
kungl. kungörelsen angående allmänna villkor och bestämmelser
för egnahemslånerörelsen den 17 juni 1904;

n:o 106, i anledning af väckta förslag om beviljande af ytterligare
låneunderstöd för anläggning af järnväg från Orsa till Sveg;

n:o 107, i anledning af dels Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fortsättande af fullständiga
undersökningar rörande den s. k. inlandsbanan, dels ock
en i ämnet väckt motion;

n:o 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag för utrotande af ollonborrar;

n:o 109, i anledning af framställda förslag om afsättning af
medel till arbetareförsäkringsfonden m. m.;

n:o 113, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse af § 13 i förnyade aflöningsreglementet för tjänstemän
och betjänte vid statens järnvägar den 3 maj 1901;

n:o 114, i anledning af Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om uteslutande ur staten öfver fasta arfvoden
för personal vid statens järnvägar af en stationsinspektor å
första klassens station m. m.; och

Onsdagen den 3 Maj.

n:o 115, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
fyllnadspension åt tre baningenjörer vid statens järnvägar;
äfvensom bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 22, i anledning af väckt motion, i anledning af Kung!.
Maj:ts proposition n:o 78 angående ändrad lydelse af § 2 i kungl.
förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket
den 19 maj 1893, sådan nämnda paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen
den 12 augusti 1902; och

n:o 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
.gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af berr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde;

hvarjämte, likaledes på hemställan af herr talmannen, kammaren
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående
sammanträdes fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,os e. m.

In ådern

A. v. Krusenstjerna.