RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1905:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1905. Första Kammaren. N:o 4.

Måndagen den 23 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Herr statsrådet Odelberg afiämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende samt till lag om
ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten;

2:o) med förslag till lag om tillägg till 9 § i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;

3:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen angående
jordfästning den 25 maj 1894;

4:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 §
strafflagen;

5:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 65 § utsökningslagen
samt till lag om ändrad lydelse af 30 § konkurslagen;

6:o) med förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet;

7:o) med förslag till lag angående Kung!. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på afdelningar äfvensom stadga angående måls handläggning
i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar
samfälldt;

8:o) med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och
mödernefränder;

9:o) med förslag till lag om utförande och nyttjande af elektrisk
anläggning för telegrafering eller telefonering utan tråd;

10:o) angående försäljning af kronans andel i det till roten n:o
SO Skytt vid Västerbottens regemente hörande soldattorpet; och

ll:o) angående åtskilliga trumpetares vid skånska husarregementet
pensionsrätt.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Första Kammarens Prof. 1905. N:o 4.

N:0 4.

Statsverks proposi tionen.

Måndagen den 23 Januari.

Anmäldes och bordlädes kanslideputerades memorial n:o 1, angående
antagande af tjänstemän i Riksdagens kansli.

Herr talmannen tillkännagaf, att till innehafvare af två lediga
notariebefattningar i kammarens kansli antagits e. o. hofrättsnotarien
O. af Geijerstam och revisorn i kungl. statskontoret K. E. S. Norén
samt att till innehafvare af en genom af Geijerstams befordran ledig
kanslisttjänst hos kammaren antagits e. o. hofrättsnotarien C. G.
Breitholtz.

Föredrogs å nyo Kungl. Maj:ts den 18 innevarande januari bordlagda
nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Herr grefve och talman! I
Kungl. Maj:ts tal till innevarande års Riksdag omförmäles, hurusom
stora kraf ställas på staten i fråga om utgifter, men att likväl några nya
eller förhöjda skatter icke behöfva tillgripas. Detta tyckes ju tyda
på en stark ekonomisk ställning, och om ställningen är sådan, är
det så mycket mer glädjande, som konjunkturerna en lång tid varit
mindre tillfredsställande; och en stark ekonomisk ställning är så
mycket mer af behofvet påkallad, som skatteskrufven under de senare
åren varit i ständig rörelse och pressat med alltjämt nya pålagor.
Men ser man då efter, på hvad sätt jämvikt åstadkommits i budgeten,
så finner man, att detta skett endast genom att anlita alla
hjälpkällor intill det yttersta. Man har tagit med alla eller så godt
som alla tillgängliga medel — ur fonden för reserverade medel
nästan alltsammans eller 7,190,000 kronor och af riksbankens vinst
så mycket som möjligt eller 5,100,000 kronor. De skattekällor, hvarur
man sedan tvingas att osa, hafva också beräknats till största möjliga
belopp och i ett fall, nämligen i fråga om järnvägsmedel, högre än
hvad .både järnvägsstyrelsen och statskontoret ansett sig våga föreslå.
För {ifrigt, om också dessa medel ingå till de beräknade beloppen,
så får i allt fall en kommande Riksdag betacka den brist, som, så
vidt man kan se, kommer att uppstå i 1904 års stat.

I det förslag till inkomstberäkning, som herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet afgifvit, är nettoöfverskottet å inkomsterna
för nämnda år upptaget till cirka 6,570,000 kronor. Men därifrån
böra afgå de belopp, hvarmed förslagsanslagens utgifter öfverskridit
de å dem anvisade medel, och det har visat sig, att denna
brist å förslagsanslagen är i ständigt stigande. I en tabell, som
uppgjordes af de statsrevisorer, som öfverlämnade sin berättelse till
föregående års Riksdag, visades, att från och med år 1898 denna
brist varit i ständig tillväxt, och nu torde densamma uppgå till omkring
7,800,000 kronor. På så sätt skulle man hafva allt skäl att
beräkna, att en brist här skall uppkomma i 1904 års stat på cirka
1,300,000 kronor. Denna brist har emellertid ej beräknats ijden

N:o 4.

Måndagen den 23 Januari.

kungl. propositionen. Visserligen kar Kungl. Magt i år föreslagit
en rättelse uti förslagsanslagen genom att upptaga desamma til! något
ökade belopp, men summan af de ökningar, som Kungl. Maj:t föreslagit,
uppgår ej till mer än omkring 875,000 kronor, hvilket endast
utgör cirka 10 å 15 % af de belopp, som borde anvisas för att
täcka de med förslagsanslagen förbundna utgifterna.

Jag kar med detta ej velat uttala något klander, ty jag förstår
väl de stora kraf, som ställas på budgeten, men jag har velat påpeka
törhållandet, därför att när man i budgeten beräknar så varierande
poster som trafik-, tull- och brännvinsmedel samtliga till det
högsta möjliga belopp, kan lätteligen en minskning i en enda af
dessa poster föranleda brist i statsregleringen; och då ingen reservtillgång
finnes att taga, öfvergår denna brist i statsregleringen till
statsbrist. Och jag fruktar, att vi kunna komma att stå inför en
sådan. Vi veta, att fonden för reserverade medel anlitats till det
yttersta, och den enda. reservtillgång, som mig veterligen återstår,
är hvad Riksdagen förra året sparade å statsverkets kassaförlag
eller 3,250,000 kronor.

Jag kommer nu till den knfvudfråga, hvarför jag vågat besvära
kammaren att åhöra mig, och den är: fanns det då icke för Kung!.
Maj:t någon annan hjälpkälla vid uppgörandet af detta förslag till
utgiftsstat? Jag skulle vilja hålla före, att det fanns en, som, om
den både blifvit anlitad i rätt tid, både kunnat förebygga stora utgifter,
nämligen utgifterna för uppförande af de nya kasernbyggnaderna
för armén. När härordningen antogs år 1901, skref arméförvaltningen,
att det lede ej det minsta tvifvel, att icke utgifterna för
de erforderliga kasernerna kunde till fullo täckas endast genom försäljningen
af de områden, som staten ägde inom Stockholm. I den
skrifvelse, som Riksdagen den 2 juni 1901 aflat rörande den nya
värnplikten -- en skrifvelse, som verkligen bör hafva en framskjuten
plats bland den svenska Riksdagens handlingar, enär den innehåller
en framtida finansplan i stora drag och talar om landets hjälpkällor,
om den offervillighet, som svenska folket vore beredt att visa, om
nödvändigheten att försvara sig, om de ökade skatter, som Riksdagen
vore villig att åtaga sig in. m. — yttrade Riksdagen, att det
fanns en utgiftspost, som Riksdagen ansåg icke böra utgå af skattemedel,
och det var posten för kasernetablissementens uppförande.
Dessa etablissement skulle uppföras under perioden 1902—1908, och
Riksdagen anslöt sig till hvad arméförvaltningen såsom den sakkunniga
myndigheten uttalade. Hvad gjorde då Kungl. Maj:t‘? År
1901 gick, och i 1902 års statsverksproposition yttrade Kungl. Maj:t
några ord om att det fordrades långvariga utredningar och att för
nämnda år kunde icke de tillgångar, som skulle uppkomma genom
dylik försäljning, beräknas att tagas i anspråk. Kung!. Maj:t tillsatte
vidare i april månad år 1902 en kommitté för att utreda denna
fråga, _ särskild! beträffande Ladugårdsgärdets försäljning. Denna
kommitté utarbetade med all önskvärd skyndsamhet och afgafredan
i början af maj månad året därpå sitt betänkande. Sedan har detta
gått på remiss och saken är ännu oafgjord. Under tiden hafva af
skattemedel till kasernbyggnader utgått eller blifvit beviljade, ehuru

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 4.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

4 Måndagen den 23 Januari.

de ännu icke utgått, år 1901 1,797,000 kronor, år 1902 19,950,000
kronor, torra året 6,800,000 kronor, om jag minns rätt, ock nu begär
Kung]. Maj:t för nästa byggnadsperiod, som skall räcka till 1909,
ytterligare 19,700,000 kronor, allt af skattemedel. Dessutom tror jag
mig veta, att i fråga om de byggnader, som skulle uppföras under
första perioden, en brist i de beräknade kostnaderna af ett par
miljoner kronor uppstått. Huruvida brist uppstår å den nya periodens
byggnader, veta vi ju ej, men det är ju stora skäl att antaga,
att så sker.

Jag förstår nog — och den invändningen kommer nog att göras
— att ett så stort företag som att i den af mig antydda skalan försälja
tomter krafvel- både tid och utredning samt skall föregås af
en stadsplan. Men därpå vill jag svara, att tiden har varit rundligt
tilltagen, ock när nu herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
i propositionen i år begär denna nya summa, som
skall räcka ända till 1909 års ingång, så framgår däraf klart, att
herr statsrådet ej tänkt sig att ens under de närmaste tre åren kunna
komma med förslag till Riksdagen om tillgodogörande af denna
tillgång. Man skulle ju kunnat ordna saken så, föreställer jag mig,
att äfven om de stora områdena i sin helhet icke kunnat upplåtas
till bebyggande, så kunde man genom partiella, år efter år skeende
försäljningar hafva utfört saken i enlighet med arméförvaltuingens
tankegång år 1901. Jag vill påpeka, att utom detta stora Ladugårdsgärde
har staten flera andra områden i Stockholm att försälja.
Jag tänker på Fredrikshof, hvars värde går upp till ett 7-siffrigt tal
och som för närvarande föga eller icke alls tages i anspråk åt
armén. Här finnas också stora tomtområden utanför söder bortåt
Enskede, hvilka tillhöra staten.

Men denna fråga har också en annan sida; den har en social
betydelse. Vi skola tänka oss, att när vid sidan af staten Stockholms
stad själf äger betydande tomtområden — efter hvad jag hört uppgifvas
öfver 2,000,000 kvadratmeter bebyggda och obebyggda inom
stadens planlagda område — och å dessa senare tomter ej bygges
något nämn värd t, så blir det ej stort fält för den enskilda byggnadsverksamheten,
och här kan man åtminstone till eu del söka anledningen
till de orimliga hyresbeloppen, som äro rådande i Stockholm.
Här klagas öfver dyr tid“ och särskildt ämbets- och tjänstemän framhålla
ständigt inför Riksdagen, huru svårt de hafva i följd af de
höga hyrorna. Hvarför kunna dä icke dessa staten tillhöriga områden
försäljas, så att det kan regleras en sund byggnadsverksamhet''?
Det är som sagdt också en sida af saken. Men först och främst bär
jag dock velat erinra om denna fråga i anledning af Riksdagens
skrifvelse, hvilken Kungl. Maj:t en gång tyckes hafva accepterat,
och hvarigenom 6 å 7 miljoner kronor årligen skulle besparats
budgeten.

Herr Lithander: Det belopp af 186,770,000 kronor, som nu

erfordras för att täcka 1906 års statsutgifter och som af Kungl. Maj:t
äskats i den föreliggande kungl. propositionen om statsverkets tillstånd
och behof, är det största belopp, som någonsin krafts i en stats -

N:o 4,

Måndagen den 23 Januari. 5

verksproposition i vårt land. Det är nog ingen förhoppning om att Statsverksbeloppet
skall komma att minskas under de kommande åren. Med proposistörre
skäl kan man nog antaga, att beloppet år efter år skall komma t^>nenatt
stiga. !Forts-)

Då jag tillåtit mig att begära ordet vid remissen af den nådiga
propositionen, sker det emellertid ingalunda för att klandra den ena
eller andra utgiftsposten. Statsutskottet skall nog komma att underställa
densamma en mer sakkunnig och ingående granskning än en
enskild riksdagsman kan göra. Ej heller är det för att beklaga slutsummans
storlek, tv den bar, såsom vi alla veta och gilla, tillkommit
i hufvudsak för stärkande af vårt försvar i enlighet med Riksdagens
föregående beslut. Jag har begärt ordet för att ännu en gång
— från min sida sannolikt den sista — framhålla, att det svenska
folket helt visst icke framgent skall kunna bära eu så tung och stor
skattebörda, därest icke näringslifvets intressen blifva föremål för en
sakkunnig och oaflåtlig omsorg från statsmakternas sida i högre grad
än som hittills varit fallet. På eu sådan omsorg beror näringarnas
tillstånd, och på näringarnas tillstånd beror det naturligtvis, huruvida
landet skall blifva skattesvagt eller skattestarkt. Man är berättigad
och till och med skyldig att vid mottagandet af ett sådant
utgiftskraf som det föreliggande göra denna erinran, alldenstund det
är faktiskt och klarligen framgår af vår förvaltningsorganisation, att
vårt lands nationalekonomiska intressen icke ännu fått intaga den
plats, som tillkommer dem i en omsorgsfullt ordnad statsförvaltning,
äfvensom att genom detta förhållande landet gått miste om oberäkneliga
summor. Likväl har detta otillfredsställande förhållande blifvit upprepade
gånger framhållet och förslag hafva blifvit framställda till förändringar,
som gått ut på näringarnas omsorgsfulla vård och främjande
af en sund hushållning med landets rika naturliga tillgångar.

Vi hafva ej i tillräcklig grad tillgodogjort oss andra lands exempel
och erfarenheter, vi hafva ej tillägnat oss de sätt, hvarpå de tillvaratagit
näringarnas intressen. Exempelvis ägnas i Tyskland och i vissa
fall äfven i Danmark från regeringens sida en oaflåtlig omsorg åt
näringarnas vård och utveckling, och denna omsorg har burit mycket
rika frukter. Denna verksamhet har icke i tillräcklig grad kunnat
äga rum hos oss, där regeringens arbete är ägnadt hufvudsakligen
åt andra uppgifter. Näringslifvets främjande har städse hos
oss varit en föga beaktad angelägenhet, som kommit i andra eller
till och med i sista rummet. Det är således lätt förklarligt, att vårt
svenska näringslif i väsentliga delar kommit att stå på en mycket
lägre ståndpunkt än det kunnat och bort. Straffet har ej heller uteblifvit.
Vårt af en mild försyn rikt gynnade fosterland synes under
sådana förhållanden ej ännu kunna bereda utkomst åt sina söner
och döttrar, hvilka därför i stora skaror flytta öfver till en annan
världsdel. Detta är i synnerhet skadligt för vårt landtbruk, ty därigenom
hämmas dess utveckling och förringas dess förmåga att bära
skatter.

Med herr grefvens tillåtelse ber jag att få erinra därom, att vid
flera tillfällen i denna kammare genom motioner och genom yttranden
till protokollet framhållits, i hvilka afseende!) de svenska näringarnas

N:0 4.

Måndagen den 23 Januari.

Statsverks- främjande blifvit uraktlåtet till stort förfång för landet. De utskott,
proposi- som behandlat de afgifna motionerna, hafva vitsordat anmärkningartwnen.
nag j-jktighet och tillstyrkt de föreslagna åtgärderna.

(Forts.) 1)^ andra länder inrättat särskilda statsdepartement för näringarna

resp. handel, industri och sjöfart, så har detta naturligtvis skett därför
att man insett nödvändigheten af vård om landets ekonomiska lif.
Då vi däremot aldrig ägt något departement för handel, industri och
sjöfart och ej heller hafva utsikt att få något sådant, så är det gifvet,
att de svenska näringarna icke kunnat blifva så tillgodosedda som de
bort, och det torde också bevisa, att vårt intresse för dessa näringars
främjande är ringa och att de äro eller åtminstone synas vara
oss likgiltiga. Tyvärr har denna likgiltighet ganska tydligt framträdt,
och den har blifvit ännu mer uppenbar genom tillbakavisandet af hvarje
förslag om inrättande af någon annan lämplig representation för
näringarnas främjande. Förgäfves hafva näringarnas behof af särskilda
målsmän betonats, och "förslag eller påminnelser i sådant syfte
hafva framställts upprepade gånger sedan nära 100 år tillbaka, nämligen
åren 1819, 1823, 1874, 1881, 1883, 1888, 1898, 1903 och 1904.
Det intresse och den styrka, som statsmakterna i detta afseende kunnat
visa, inskränker sig till att jordbruksdepartementet sent omsider
kom till stånd. Förgäfves framhålla bergsbrukets och järnindustriens
män det betänkliga däri, att utan ringaste vinst för statsverket men
till stor skada för järnindustrien i vårt land nu och allt framgent landets
tillgångar på järnmalm afverkas med ren våldsamhet, därvid man
bereder utländsk järnindustri och rederinäring fördelar, som förvägras
de svenska idkarna af sådana näringar. 1 parentes må nämnas, att
Tyskland tillverkade år 1903 mer tackjärn än England, och det är
mycket sannolikt, att under 1904 äfven dess tillverkning af järn
öfverstigit Englands tillverkning. Orsaken till detta enorma uppsving
på den tyska järnindustriens område torde nog i viss mån
ligga i tillgången på billiga svenska malmer. Det uppsving vi själfva
skulle kunna åstadkomma i vårt eget land, där vi hafva både malm
och bränsle, är dock en ekonomisk angelägenhet af så stor betydelse,
att statsmakternas bristande intresse för denna stora sak är
olyckligt och svårt att förklara. Det är ingen god hushållning att
skicka ut sin råvara och för mångdubbelt högre pris köpa den tillbaka.
förädlad.

Likaledes har förgäfves framhållits, att landets skogar skötas
med mindre omsorg än ''i något annat kulturland. Virke för 50 miljoner
kronor ligger och ruttnar ned i de norrländska skogarna, hvilket
innebär en förlust för landet och därjämte utgör ett hinder för återväxten
af skogen. Därtill kommer, att statens skogar lämna en synnerligen
ringa afkastning.

Stora vidder af vårt land ligga ouppodlade samtidigt med att
stora skaror af landets befolkning öfverresa till Amerika för att skaffa
sig billig jord att odla.

På Mosskulturföreningens möte den 24 sistlidne november framhölls,
att vårt jordbruk kunde vara mycket mera gifvande, och att
missväxt lättare skulle kunna förebyggas, därest de mindre jordbrukarna
allmänt bibringades bättre insikt om de olika jordarternas

N:o é.

Måndagen den 23 Januari.

egendomligheter och beskaffenhet. Hämma upplysningar bär vår
generalkonsul i Hamburg lämnat på grund af de erfarenheter, hvartill
man kommit i Tyskland. Med endast måttlig framgång har för
statsmakterna påvisats, hvilken enorm besparing skulle kunna göras
genom en minskad import af stenkol, om vi ville med mera allvar
och kraft, än som sker, tillgodogöra oss det utmärkta bränsle, som
vi hafva i våra torfmossar. Man är berättigad att säga, att allt för
liten uppmärksamhet lämnas denna stora fråga från vederbörandes
sida, oaktadt oberoende af utländskt bränsle dock är en fråga af den
allra största vikt. Icke annat än jag kan förstå, har järnvägsstyrelsen
sagt nej till ett användande af torf, ehuru det visserligen icke
säges ut direkt, men följer man saken noga, så finner man, att så är
förhållandet — och därpå strandade Riksdagens beslut i torffrågan,
livilket dock var ganska välvilligt hållet.

Såsom illustration till vår egendomliga hushållning förtjänar bland
annat att å nyo framhållas, att en nedsättning i taxan för järn vägsfrakten
beviljas för export af malm till utlandet, men icke då malmen är afsedd
till förbrukning inom den svenska järnindustrien. Och för torfbränsle
har endast 20 procent nedsättning kunnat utverkas, oaktadt
vederbörande förvaltningsmyndigheter allt för väl veta, att en lika
stor traktförmån för torfbränsle som den, hvilken medgifves utländska
köpare af vår järnmalm, skulle vara en mäktig häfstång för frambringandet
af en stor torfindustri i vårt land.

Fruktlöst synes också vara att begära, att statens vattenfall
blifva på antagliga villkor ställda i den svenska industriens tjänst,
oaktadt det är alldeles naturligt, att hvarje dag de förrinna oanvända
innebär en nationalförlust.

Jag ber att med herr grefvens tillstånd få framhålla ett par färska
exempel på huru litet sammanhanget mellan näringsgrenarnas tillstånd
i vårt land och fyllandet af statskassans behof understundom
blir beaktaclt af vår regering. Det är en sorgligt bekant sak, att
flera delar af vårt land, särskild! och hårdast Bohuslän, Älfsborgs län,
Dalsland och Värmland förlidet år hemsöktes af missväxt. Om icke
kreatursfoder kunnat hastigt frambringas utan kreaturshjordarne måst
nedslaktas, så hade detta varit detsamma, som att jordbruket blifvit
ödelagdt därför flera år, ty det hade icke varit möjligt att begränsa
följderna af detta tillstånd till endast ett år. Att då nöd skulle kommit
att råda, och följaktligen hvarje bidrag frän den landsändan till
statskassan varit fåfängt att begära, det är ju tydligt. Huru egendomligt
regeringen och järnvägsstyrelsen ställde sig till dessa nödställda
landsändars öde, är allmänt bekant och djupt beklagadt. Den
allmänna välgörenheten fick rädda situationen och träda hastigt emellan,
ty där kräfdes hastig hjälp, och regeringen kom först långt
efteråt.

Jag nämnde nyss, att 40 proc. nedsättning beviljas i frakttaxan,
då det gäller export af norrbottensmalm till utlandet. Vi veta, att
det är det rika Grängesbergsbolaget, som ombesörjer denna export,
och att detta bolags ställning ingalunda kan anses annat än briljant,
då dess aktier för närvarande noteras till 3,000 kronor, d. v. s. 300
procent af det nominella värdet. Det är anmärkningsvärd!, att medan

Statsverks

proposi tionen.

(Forts.)

N:o 4.

Måndagen den 28 Januari.

Statsverks- ett rikt bolag så kraftigt gynnas, ser man sig nödsakad, då det beproposi-
gäres fraktlindring eller tillfällig fraktfrihet för kreatursfoder, som
tonen, nödställda bönder i vissa landsändar beköfde, att svara ett bleklagdt

(Forts° och obevekligt nej.

Det andra exemplet jag ville be att ta framhålla är, att i Marstrand
förlidet år försiggick en mycket intressant och för den fiskeriidkande
befolkningen på vestkusten mycket instruktiv nordisk fiskeriutställning,
som kanske blir epokgörande för fisket, alldenstund
fiskeriidkarne då komrno till insikt om nödvändigheten af att anbringa
motorer i sina fiskefartyg. Vid detta tillfälle — det är det jag velat
framhålla — läge förtöjda i Marstrands hamn sju danska kronoångare,
af Indika fem hade till uteslutande uppgift att betjäna den
danska fiskerinäringen, och två tillhörde det danska lotsverket. Det
var en dyster jämförelse, när man reflekterar öfver hvad staten här
i Sverige gör för att lämna fiskerinäringen ett så värdefullt stöd, som
just ställandet till dess disposition af kronofartyg innebär. Herrarna
veta lika väl som jag, i hvad män den svenska fiskerinäringen lämnas
sådant stöd. Icke heller hade man glädjen att vid detta, som mig
synes, ganska viktiga tillfälle få äran att se någon af regeringens
ledamöter närvarande, som då kunnat med egna ögon se och egna
öron höra, hvad som från den högre administrationens sida möjligen
kunuat och bort göras för att stödja en så stor och viktig näring
som fiskerinäringen.

På samma gång som det påvisats, att Sveriges näringslif i detta
som flera afseenden är efterblitvet, har det rättvist och billigt framhållits
— och det vill jag särskilt poängtera här — att regeringens
medlemmar ingalunda ensamma bära skulden härför, då nämligen
intet statsdepartement med undantag af det nyligen tillkomna jordbruksdepartementet
har till hufvudsaklig och än mindre till uteslutande
uppgift att direkt stödja och befrämja näringslifvet. I enlighet med
detta förhållande hafva förslag framställts, att en så ofantligt viktig
uppgift som denna borde anförtros åt eu särskild nationalekonomisk
korporation, ett nationalekonomiskt råd eller ett näringsråd, som vore
väl skickadt att åt regeringen utreda omfattande och viktiga frågor,
hvilket eu vederbörlig omsorg om landets näringslif krafvel''. Dessa
förslag hafva på ett anmärkningsvärd! sätt bekämpats af f. d. regeringsledamöter
och andra, som tydligt underskattat den stora betydelsen
af näringslifvets omhuldande och icke tillräckligt insett, att detta
dock är villkoret för landets framåtgående och för dess förmåga att
bära skatter.

De skäl, som dessa motståndare använda voro mycket svaga, så
att hvarje sakkunnig vän till våra näringar måste uttrycka sin förundran
öfver att de kunnat frambäras, och ännu mera öfver att de
blifvit hörda.

De efter våra förhållanden enorma kraf, som ställas på svenska
folket för upprätthållandet åt statens bestånd, och om hvilka den föreliggande
kungl. propositionen lämnar ett obestridligt vittnesbörd, torde
dock bjuda medborgare, regeringsledamöter och riksdagsmännen i
synnerhet, att allvarligt söka medverka till att dessa anspråk blifva

Måndagen den So Januari.

N:o 4.

på ett tillbörligt sätt tillgodosedda till näringslifvets kraftiga upphjälpande.

Men förutom den uraktlåtenhet, som vi låtit komma oss till last,
finnas äfven andra omständigheter, som i väsentlig mån bidragit till
att hålla vårt näringslif nere. Dit hör bland annat den riktning, i
hvilken vår skolundervisning gått. Hade det vid dess ordnande tagits
mera hänsyn till hvad det kräfves för inträde i de praktiska yrkena
än som skett, så skulle detta hafva varit till stor nytta för vårt
näringslif, och det skulle hafva väckt det uppväxande släktets kärlek
och intresse för yrkena. Nu har vårt högre skolväsende hufvudsakligen
varit ägnadt åt utbildande af ämbets- och tjänstemän. Vårt
högt stående ämbets- och tjänstemannastånd har växt ut till så stora
dimensioner, att det ovillkorligt ställer mycket stora anspråk på statens
kassa. Det kan cj heller förnekas, att de, som äro besjälade af
den byråkratiska andan, se yrkesidkarna och näringslifvets män öfver
axeln, därvid glömmande, att statens tjänstemän, de må nu vara högre
eller lägre, dock undfå både lön och pension just ifrån näringarna.
Det vore därför helt naturligt, att alla ansåge sig solidariska, när det
gäller näringarnas befrämjande, tv vi äro alla i mer eller mindre grad
beroende af deras framgång.

Därtill kommer någonting annat, som kallas det byråkratiska
mångskrifveriet. Det är med full rätt som den klagan mycket ofta
låter höra sig, att detta mångskrifveri genom oändlig tidsutdräkt och
orimlig utsväfning understundom dödar nödvändiga reformfrågor af
lagstiftnings- eller annan natur, hvilkas framförande är högeligen
önskvärdt, men hejdas af ett ogenomträngligt byråkratiskt pansar.

Det vore högeligen nyttigt för vår ekonomi, om vi icke allt för
ihärdigt förbisåge, hvad andra folk göra för sina näringar, huruledes
de tillvarataga sina nationalekonomiska intressen. Vi behöfva knappast
gå längre än öfver Sundet, till det lilla Danmark, för att se,
hur ofantligt godt resultat som vunnits genom statens speciella omsorger,
exempelvis om jordbruket, om sjöfarten, om fiskerinäringen,
om fjäderfäskötseln, och huru mycket vi i alla dessa afseenden
stå efter.

Gå vi litet längre, nämligen till Tyskland, skola vi finna storartade
verkningar af statens ingripande till förmån för näringslifvet.
A alla dess områden ingriper regeringen vägledande och stödjande
samt följer utvecklingen med en oafbruten uppmärksamhet. De tyska
regeringarna hafva fullt uppfattat sammanhanget mellan näringslifvets
blomstring och folkets förmåga att bära skatter, och de veta hvad
som förbinder statskassan och näringarna.

Kung!. Maj:ts nådiga proposition om statsverkets tillstånd och
behof är så diger och har, synnerligast som den krafvel- nära 200
miljoner kronor, ett så dyrbart innehåll, att det är väl på sin plats,
att villkoren och förutsättningarna för folkets förmåga att bära skatter
upptagas till granskning.

Jag har vågat att här antydningsvis påvisa dessa förhållanden,
emedan jag anser det vara en plikt för näringarnas män — de äro få
inom Riksdagen — att åter och åter framhålla hvad som kräfves för
våra näringars förkofran. Jag har tidigare förgäfves uttalat mig i

Staisoerks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 4.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

10 Måndagen den 23 Januari.

dessa ämnen, och jag har icke heller nu allt för stor förhoppning om
att mina ord skola lända till någon påföljd. Jag har dock i detta
sammanhang, då det är fråga om statsregleringen, velat upplysa och
erinra om det sätt, hvarpå man i det ekonomiskt lifskraftiga Tyskland
går till väga för att upprätthålla och förkofra näringslifvet samt
därigenom bereda staten nödiga skattekällor.

Sveriges och Norges generalkonsul i Hamburg har i sin berättelse
till utrikesdepartementet den 12 februari 1903 lämnat synnerligen
värdefulla upplysningar och goda råd i detta afseende, hvilka det
verkligen vore väl, om vi tillgodogjorde oss. Men med den likgiltighet
som hos oss råder är det att befara, att dessa goda råd och
värdefulla erfarenhetsrön här fortfarande skola förklinga ohörda.

Herr Benedicks: Det var med stort intresse jag åhörde de föregående
talarnas anföranden, och det gladde mig att höra dem, då
jag i hufvudsak fullständigt kan instämma med dem.

Jag vill emellertid också hjälpa till att draga ett strå till stacken,
därvid jag vill fästa uppmärksamheten på, huru regeringen tyckes
hafva saknat mod att draga fulla konklusioner utaf sin egen yttrade
åsikt, nämligen då det gällt att nedsätta den summa, som årligen
afsatts till arbetareförsäkringen. Den utgjorde förut 1,400,000 kronor,
och nu har regeringen föreslagit, att den skall nedsättas till 800,000
kronor. Den motivering, som därför fram föres, är helt enkelt den,
att det säges, att, »då ovisst är, på hvilken grund en blifvande lagstiftning
i förevarande afseende kan komma att fotas, så» etc. —
föreslås eu nedsättning till 800,000 kronor. Jag vill till eder hemställa:
Hade det icke varit skäl att taga steget fullt ut och för ett
ändamål, som är så ovisst — och det var redan ovisst,.då afsättning
gjordes första gången! — icke afsätta någonting? År det då
skäl att fortfarande hälla på med denna afsättning, och finnes det
bättre grund för att dessa 800,000 kronor skola utbetalas i stället
för det hirra beloppet?

Man bör komma ihåg, att nu efter 10 år har de svenska arbetarnas
ställning blifvit en helt annan, och det är ögonskenlig^ att
deras ekonomiska kraft nu är ofantligt mycket större än förr, och
under tider, då alla tillgångar måste tagas i anspråk för att fylla
blott en del af försvarets kraf, torde pengarna icke böra plottras bort
på sådant, som nu icke är det minsta nödvändigt.

Med afseende på försvaret kan jag äfven tillvita regeringen brist
på mod att fullständigt framlägga ställningen, sådan den tyckes vara.
Hafva vi den ringaste utsikt att på det sätt, hvarpå regeringen hittills
gått till väga någonsin blifva färdiga med vårt försvar? Det
tyckes, som om det oupphörligen endast lappas och lappas, men
aldrig blir något fullständigt.

För att endast framhålla ett enda exempel, så har det på det
lifligaste öfverraskat mig att erfara, att uti närvarande stund icke
finnes mera än knappt eu fjärdedel af den ammunition, som krigsministern
anser erforderlig vid ett krigsutbrott, d. v. s. 50 miljoner
patroner af beräknade 200 miljoner. Huru skall detta behof då fyllas?

Ja, jag har baxnat, när jag läst, att från och med nästa år

Måndagen den 23 Januari.

N:o 4.

skalle det dröja 7y2 år, innan detta nödiga kvantum skulle blifva
färdigt. Jag vill fråga: Huru hafva de andra ledamöterna i konseljen,
som dock hafva skyldighet att äfven härvidlag bilda sig en egen
mening, kunnat anse sig stå till svars med ett sådant sakernas läge?
Jag kan icke inse annat, än att det är i dubbel bemärkelse oförsvarligt
att komma med eu proposition om att Sverige först om 8x/2 år
skall hafva den ammunition för gevär, som redan nu beböfves. Och
då, mina herrar, är däruti icke inräknadt det behof för kulsprutor,
som finnes, ty äfven sådana skola väl en gäng komma att införas i
Sverige såväl som i andra länder.

När man går vidare och ser uti uppgifterna och hör hvad som
säges, så blir man verkligen beklämd, om man är en verklig fosterlandsvän.

Hur mycket gevär finns det af gällande typ? Knappast 164,000
stycken. Dessa räcka icke till fältarmén med reserven, ännu mindre
till landtstormen och icke till reserv i allmänhet.

Huru förhåller det sig med det öfriga allmänna tillståndet inom
armén? Finnes det fullt upp med volontärer? Nej, efter hvad jag hört
från flera håll, är det snart sagdt omöjligt att anskaffa tillräckligt anta!
af dem. Detta missförhållande måste rättas, och det snart• Det är
emellertid icke min sak. Jag är icke militär. Jag vill emellertid
framställa en liflig bön till dem det vederbör att icke taga på sitt
ansvar att ställa fosterlandet sä utan försvar, som det här verkligen
ägt rum.

Med flottan förhåller det sig snart sagdt på samma sätt. Sjöministern
har denna gång vågat komma fram med förslag till ett
torpedbatteris inrättande vid Karlskrona — och jag är honom tack
skyldig därför — men jag väntade, att det i år skulle komma ett
betydligt större anslagskraf på torpedbåtar. Det har nämligen visat
sig, att dessa båtar med sin jämförelsevis ringa kostnad äro i många
Fall mera effektiva, och att de tyckas åtminstone för oss vara de
mest passande, i synnerhet när man beräknar, att ett pansarfartyg
kostar ända till öfver 7 miljoner kronor här i Sverige — jag vill
icke tala om de summor, som offras utomlands därpå.

Men är det i andra afseenden väl ställdt med vårt försvar? Jagvill
icke tala om alla misstag och felaktiga beräkningar, som ägt
rum, utan endast särskilt framhålla fästningen Boden, som skall
draga mycket mer än dubbelt den kostnad, som först beräknades.
Jag vill icke säga, att jag saknar kännedom om förhållandena i det
afseendet, att både där och i andra fall tyckes det nästan vara regel
att taga till för litet för att få anslaget att gä igenom. Det är till
och med på ett ställe i den kungl. propositionen nästan erkändt.
Det är på det ställe, där det talas om, att man skulle komma fram
med vissa anslagskraf före andra, då de andra sedermera skulle vara
lättare att få igenom. Jag tror, att det förhåller sig på samma sätt
med detta. I andra stora frågor har icke alls beräknats, sä att till
exempel i fråga om det nödvändiga behofvet af replipunkter för både
armén och flottan uppe i Norrland finnes icke en antydan därom.

Det är gifvet, att alla dessa stora kraf fordra mycket penningar.
Att vi hafva behof af långt större inkomster än hvad vi nu hafva,

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:0 4.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.);

Måndagen den 2B Januari.

det är sannt, om allting skall utgå af uttaxerade medel. Då är jag
i likhet med den siste talaren lifligt öfvertygad om att det kommer
kanske att fördärfva vår industri, såsom vi sett det ske hos vårt
brödrafolk. Men krafven uro likvisst oafvisliga. Vi hafva äfven den
så kallade inlandsbanan att tänka på. Det är ju förnämligast i försvarshänseende,
som denna bana är viktig. Lägger man nu på detta
vis till det ena tiomiljontalet efter det andra för saker, som äro
absolut nödvändiga, så se vi, att man icke är ställd i mer än ett
val, nämligen att antingen, fastän man icke vill nedtynga industrien
och andra näringars skatteförmåga, dock nedtynga deras existensvillkor,
eller ock att låna medel för att tillgodose försvaret. Något
annat sätt att gå till väga tinnes icke. När jag kommer fram med
detta låneförslag, vet jag väl, att det icke är populärt. Att det icke
är populärt i Andra Kammaren, behöfver jag icke säga, men jag
hoppas, att här åtminstone en annan åsikt skall blifva gällande.
Hur förhåller det sig med skatteförmågan under nuvarande tider mot
förut, då det var ett axiom, att man endast för vissa ändamål borde
låna? Jo, helt enkelt så, att svenska folkets skatteförmåga har på
de sista decennierna under det nu tilländagångna seklet tredubblats.
Detta betyder något. Det vill säga att svenska folkets upptaxerade
inkomster hafva mer än tredubblats, eller rättare sagdt, hafva ungefär
tredubblats, men värdet af fabrikernas produktion har mer än fyrdubblats.
Detta enligt uppgifter, som sä till sägandes borde vara
officiella, de ha stått uti Tidskrift för Landsting. Under sådana förhållanden
torde det för mig enda logiska vara att till Kung! Maj:t
rikta en varm bön, att Kung!. Maj:t måtte slå in på den vägen, som
är den enda, som kan leda till fosterlandets säkerhet och framtida väl.

Ilerr Wester: Herr grefve och talman, mina herrar! Det ligger
i samhällsutvecklingens natur, att nya kraf alltjämt framträda. ^ Annars
skulle staten icke kunna fylla sin uppgift och sitt ändamål att
befrämja utveckling och framåtskridande. Men om det är en sanning
att staten alltjämt behöfver ökade medel, så är det ock en sanning,
att dessa kraf måste afpassas efter de skattskyldiges förmåga att bära
dem. Detta torde särskildt förtjäna att beaktas nu, då yi stå inför
ett så svårt missväxtår som 1904 och som orsakat, att många skattskvldige
i vissa delar af landet haft stora bekymmer för att åstadkomma
medel till fullgörande af sin skatteplikt. Jag kan då icke
annat än, liksom den ärade talaren på älfsborgsbänken, förvåna mig
öfver att kung], järnvägsstyrelsen icke kunnat tillmötesgå landtmännen
i de nödlidande delarna af vårt land ocb bevilja dem fraktnedsättning
å foder. Man ser ju, huru vid utställningar de stora industriella
verken, som äga en viss makt, få nedsatta järnvägsfrakter,
äfvensom vid malmtransporter, men åt nödlidande landsändar kan
man icke bevilja någon hjälp.

Det är visserligen med eu viss glädje, som man studerar finansplanen,
sådan som den föreligger i den kuugl. propositionen, men jag,
liksom den förste ärade talaren tror, att man icke får sätta allt för
stor lit till dessa beräkningar. Det må nu vara en lycklig omständighet,
att statens utgifter kunna ökas med 9 */2 miljoner, utan att

N:o 4.

Måndagen den 23 Januari. 13

samtidigt de skattskyldige påläggas nya skatter eller de gamla skatterna.
ökas, men då man räknar så, att inkomsterna likaväl skola ökas
med detta belopp, tror jag, att man räknar med behållningar från
föregående år, och att det vid ett efterföljande tillfälle skall blifva
ytterst svårt att få statsregleringen att gå ihop. Jag vill särskild!
påpeka, att man här i kammaren uttalat sig för eu reglering och en
omarbetning af inkomstskatteförordningen, och man hade väl stora
förhoppningar att få se något därom i den kung!, propositionen. Det
hade förvisso varit ett mycket lämpligt tillfälle.

Innan jag emellertid, herr talman, går vidare att yttra mig om
den kungl. propositionen, ber jag, såsom ett apropå, att med några
ord få redogöra för huru statsregleringen utvecklats sedan representationsförändringen.
År 01867 upptog statsbudgeten ett belopp af i
rundt tal 45 miljoner. År 1880 både den stigit till 75 miljoner och
1895 uppnåddes 100 miljoner. Vid sekelskiftet år 1900 var budgeten
uppe i 150 miljoner och i år nära 187 miljoner. Kammaren finner
sålunda, att under dessa 38 år har budgeten mer än fyrdubbla och
under det sista årtiondet nära fördubblats. En så storartad utveckling,
hvartill under föregående tider icke finnes något motstycke,
är i sanning ett glädjande tidens tecken, så vida landets skatteförmåga
lika hastigt växt till i styrka och bärkraft; och jag tror, att så
är förhållandet. Jag tror, att. vi lika lätt bära skatterna nu som år
1867, fastän de under dessa år fyrdubblats.

Ställer man en jämförelse mellan de olika hufvudtitlarna, är det
egentligen endast en hufvudtitel, som icke förändrats, och det är den
första. Den bibehålies i år vid samma belopp som 1867, men då
man under statsrevisionen förra året besökte Drottningholms slott,
kom man under fund med att, om också första hufvudtiteln bibehållit
sig oförändrad, hade dock det kungl. historiska slottet i mycket förändrats.

Det är naturligt, att den största ökningen har skett på sjätte
hufvudtiteln. Där var det ordinarie anslaget år 1867 3,900,000 kronor,
■och nu är det uppe i (ifver 36 miljoner. Lägger man därtill anslaget
till järnvägsmateriel, kommer man upp till öfver 40 miljoner, det vill
säga: anslaget på denna hufvudtitel har mer än tiodubblats. Det,
som förvisso kan väcka förvåning på denna hufvudtitel, är järnvägsstyrelsens
hemställning om ytterligare inköp af ett stort antal lokomotiv.
Riksdagen beslöt förra året att anslå 425,000 kronor för försök
med elektrisk drifkraft mellan Stockholm och Värtan. Nu har
•detta utvecklat sig så, att man anser sig kunna börja med dessa
försök under våren, i april månad kanske. Kraftstationen vid Tomteboda
är i det närmaste färdig, och man väntar hem ett elektriskt
lokomotiv från Amerika och ett från Tyskland samt ett par motorvagnar
dessutom. Man kan alltså anse, att inom ett par månader
försök med elektrisk drift kan vara anordnad på denna del af statens
järnvägar. När den kungl. propositionen förlidet år framlades, yttrade
herr statsrådet och chefen för civildepartementet, att det vore
en nödvändighet att minska behofvet af utländskt bränsle för statens
järnvägar, och att detta kunde ske genom införandet af elektrisk drifkraft,
hvilket borde ske så snart som möjligt. Järnvägsstyrelsen hade

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o I.

Måndagen den 23 Januari.

Statsverks
propositionen
,
(Forts.)

förut sagt, att man måste öfvergå frän ångdrift till elektrisk drift ock
att detta vore en fråga som icke finge uppskjutas eller underlåtas.
Då kan det väl förefalla egendomligt, att man köper in nya stenkolsbärdar,
som oupphörligen skola öka i stället för minska åtgången af
bränsle. När man ser, huru den elektriska kraften användes på alla
områden, huru man drifver järnvägstrafiken med elektrisk kraft utomlands
på många håll, så är det väl att hoppas, att den snart skall
komma till användning äfven i vårt land. Då blifva många af dessä
lokomotiv alldeles öfverflödiga och de kunna icke förändras till elektriska
maskiner. Man kan ju säga, att de gamla förslitas och böra
ersättas med nya, men den, som besett Örebro centralverkstad och
huru lokomotiven där ställas i nästan bättre skick än hvad de voro
som nya, den kan godt säga, att man kan reda sig med det antal
lokomotiv, som staten redan har, eller åtminstone att ökningen icke
behöfver ske så hastigt. Vi hafva nu öfver 700 lokomotiv, och de
senare åren hafva anskaffats ytterligare 20 å 30 om året Jag anser,
att en minskning på det området vore nödvändig och möjligen skulle
påskynda, att elektrisk kraft komme till hastigare användning vid
statens järnvägar.

Friherre Klingspor: Herr grefve och talman! Jag anhåller för
min del att få lifligt instämma uti hvad representanten för Älfsborgs
län uttalade om nödvändigheten af att landets utveckling i fråga om
näringslifvet befordras så kraftigt, som göras kan, och att den största
uppmärksamhet ägnas åt hvad som kan i detta fäll befordra densamma.
I andra länder se vi ju, att handelns utveckling är nästan
det viktigaste, som förekommer. Kolonialpolitik, utrikespolitik, krig,
allt sammanhänger med utvecklingen af handel och industri för att
åstadkomma, att moderlandet må fä sin ekonomi förbättrad och handelsomsättning
utvidgad. Detta är ju som en exponent för hvad
näringslifvet betyder för ett land, och huru statsmän verkligen anse,
att insatser måste göras för utvecklingen på detta område. Beklagligtvis
tror jag, att, om vi skåda tillbaka på utvecklingen i vårt
land, man har svårt att finna, att denna blick gjort sig gällande under
de perioder, som vi närmast kunna öfverse. Hålla vi oss till
förhållandevis mindre saker i jämförelse med det stora hela, vill jag
fråga, hvilken blick ligger bakom de många miljoner, som offrats för
anläggningen af Luleå—Ofotenbanan? Visade det sig, att det var någon
affärsblick i det långsamma och, jag kan säga, administrativt fulländade,
byråkratmässiga sätt, hvarpå Trollhätte kanals inlösen skedde?
Hade det funnits någon affärsblick i detta, hade landet varit besparadt
ett par miljoner kronor på den saken. I sammanhang härmed uttrycker
jag den förhoppningen, att deuna inlösen af Trollhätte kanal
icke mätte anses som ett mål, utan som ett medel. 1 annat fäll hafva
vi naturligen fått för ringa valuta för denna inlösen. På samma sätt
förhåller det sig med det sena framläggandet af förslaget om inlösen
af Borås—Göteborgs-järnvägen och den ringa energi, hvarmed den
saken pådrefs. Där både det ock funnits en affär, värd miljoner, som
emellertid slumpades bort. Det var visserligen Riksdagens egen sak,

Måndagen den 23 Januari. 15

men förslaget kom fram så i sista stunden, att något annat resultat
svårligen kunde väntas.

Man kan ju också fråga: uppmuntras verkligen den egna industrien
för statens egna behof? Man får ju erkänna, att under de
senare perioderna har regeringen varit så absorberad på andra håll,
att den icke kunnat så koncentrera sin uppmärksamhet på landets
inre utveckling, som vant ensidigt och nödigt. Vi skola dock hoppas,
att i den kommande tiden denna mara icke måtte trycka regeringens
initiativkraft och arbetsmöjlighet i samma omfattning.

Det är dock en sak, som nästan lika mycket som denna ekonomiska
utveckling har betydelse för landet. Om vi gå tillbaka till
gamla tider i historien, så läsa vi om hur Magnus" Ladulås satte
läs för bondens lada och hur Birger Jarl förordnade om hemfrid.
Det är åtskilliga hundra år tillbaka,..men jag skulle vilja fråga: Sitter
■nu låset kvar för bondens lada? År Birger Jarls påbjudna hemfrid
fullt tryggad? När vi se tillbaka på den sista tidens händelser, tror
jag, att man icke kan säga, att hemfriden är fullt skyddad. Om
vi se på de stora rörelserna bland arbetarne, som uttrycka sig på
ett despotiskt och våldsamt sätt mot sina gelikar för att tvinga dem
in i rörelseu, så finna vi, att hemfriden icke är skyddad; och vi kunna
säga, att det är ytterst tvifvelaktigt, om det läs, som Magnus Ladulås
satte för bondens lada, ännu sitter kvar. Det sägs, att de administrativa
myndigheterna hafva tillräcklig makt för att skydda hemfriden.
Ur lagstiftningssynpunkt är det måhända så, men erfarenheten visar,
att dessa medel icke hafva användts och att någon kraft icke utvecklats
för att folk, som vill arbeta, må känna sig tryggt under det
hägn, som kommit det till del under många århundraden. Den ofrid,
som livilar öfver individen, hviiar också öfver näringslifvet, och om
icke kraftiga åtgärder vidtagas från regeringens sida för att ieka
tillåta öfvergrepp, vågar jag påstå, att näringslifvet hotas lika mycket
däraf som genom att icke direkt stödjas i sin utveckling.

Under det arbete, som på regeringens initiativ är taget på att
utvidga rösträtten till Riksdagen, ligger ju tanken på att helt och
hållet förändra Andra Kammarens sammansättning. Konsekvensen
torde blifva, att därifrån bortflyttas de jordbrukande elementen eller
representanterna för jordbruket, som hittills varit stödet för konstitutionen
och som gjort, att under den konstitution, vi haft, arbetet varit
lugnt och jämnt, Jag tror, att det i detta fall skulle vara önskligt,
att regeringen ville tänka, att det är en tvungen sak, att garantier
införas, så att icke för många rubbningar komma att blifva följden.
För min del är jag öfvertygad, att ju mera heterogena kamrarna
komma att blifva sinsemellan, dess nödvändigare är det, att makten
stärkes hos regeringen och dess utöfvare. Det är ganska farligt
för ett land, om dess jämna utveckling störes genom slitningar i
.Riksdagen och genom voteringar. Det är allvarsamma frågor, som
ligga före, oeh jag tror, att det vore bättre att tänka sig, att en reform
verkligen är till landets gagn än att anse höjden af politisk
taktik vara att söka slingra fram en förändring, som möjligen kan
genomtrumfas. Där regeringens stöd finnes för en försiktighetsåtgärd,
finnes en helt annan pondus, än när den skall framhållas genom en -

N:o i.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:0 4.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

16 Måndagen den 23 Januari.

skildes initiativ. Jag har ju förut yttrat mig i den frågan och uttalat
min oro för hvad som komma skall. Det lämpar sig icke nu att
vidare utlägga detta. Jag har dock med talet om landets ekonomiska
ställning velat sammanställa det jag nu sist yttrat, ty min tro är, att
landets ekonomiska ställning och utveckling komma att rubbas, om
förhållandena komma att för mycket förändras i den riktning, jag
antydt.

Uppmärksamheten har så mycket koncentrerats under de senare
perioderna på den så kallade humanistiska utvecklingen, och det får
man ju erkänna, att däri kan ligga mycket godt. Men landets väl
hänger i allt fall på att det ekonomiska välståndet bevaras. Jagvill
därför också framföra en varning. Utifrån drifver man så våldsamt
på en Ökning af kostnaderna för undervisningen. Men det
är ganska tvifvelaktigt, om det är nyttigt för samhället att drifva
på detta. De äro mycket populära dessa kostnader för närvarande,
och det är mycket impopulärt att uttala en varning häremot. Men
jag anser det ändock vara min skyldighet. Ty skall man ge på ena
hållet, måste man taga ifrån det andra.

Herr Stephens: Herr grefve och talman, mina herrar! Då

jag för omkring 18 år sedan först hade äran att blifva medlem af
denna kammare, slutade budgeten på omkring 80 miljoner kronor
årligen. Nu under dessa 18 år hafva vi kommit upp till öfver
180 miljoner kronor. Samtidigt har befolkningen här i landet ökat
sig endast jämförelsevis obetydligt. Industrien har visserligen gått,
fram med stora steg, men värt jordbruk tror jag däremot har stått
stilla eller jämförelsevis gått fram mycket litet. Under dessa omständigheter
är det naturligt, att man tänker på, huru denna stora
skattebörda framdeles utan att alltför mycket trycka folket skall
kunna utgöras. Här hafva allaredan flera talare yttrat sig därom.
Vi hafva underkastat oss denna stora börda hufvudsakligen med tanke
på att vi därigenom skola kunna bevara vår själfständighet såsom
nation. För att kunna ernå detta för hvarje land så viktiga mål,
hafva vi villigt bifallit så godt som allt, som har kormnit i fråga för
att skaffa oss ett effektivt försvar. Och jag tror, att den allmänna
åsikten inom den stora allmänheten är, att vårt försvar nu står på
en ganska hög punkt. Då jag nu är af en annan åsikt särskild!
med hänsyn till en del af försvaret, nämligen sjöförsvaret, sä har
jag begärt ordet för att litet framhålla, huru härmed förhåller sig.

När det är fråga om en armé, så veta vi ju litet hvar, att den
består af infanteri, kavalleri, artilleri, fortifikationstrupper och träng.
Och dä det är fråga om eu flotta, lär man väl antaga, att en något
så när motsvarande organisation är nödvändig. Så är förhållandet
inom alla de större marinerna. Men huru är det nu ställdt inom vår
flotta? Vi hafva visserligen skaffat oss en del så kallade första
klassens pansarbåtar, men vi äro nästan helt och hållet i saknad af
en del fartygstyper, som äro nödvändiga, för att dessa pansarbåtar
skola kunna göra effektiv tjänst. Sålunda hafva vi, tror jag, en
pansarkryssare och en jagare, då vi borde hafva eu hel mängd af
hvart af dessa fartyg. Vidare hafva vi icke tillräckligt med öfning

N:o 4.

Måndagen den 23 Januari.

för flottans manskap, ock man klagar öfver att det blir för dyrt. StatsverksMan
kan icke uppoffra all den ammunition, som är nödvändig, för proposiatt
manskapet skall vinna erforderlig skjutskicklighet. Dessutom tl0nen''
kan man icke under hela den tid, som är behöflig, hålla de stora (Forts,)
fartygen i sjön, utan manskapet får till större delen öfvas på land.

Alla dessa förhållanden äro sådana, att oaktadt man gjort stora uppoffringar
och väntat, att, när faran komme, man skall hafva något
att lita på, måste man se sakerna mycket mörkt, då man känner inom
sig själ}'', att, om något allvarsamt skulle komma på, så saknas i många
hänseenden det viktigaste, för att flottan skall vara i den beredskap,
att den kan med utsikt till framgång möta ett fientligt angrepp.

Jag behöfver blott såsom exempel nämna, att vid inloppet till Karlskrona
lära finnas 3, säger 3, 57-millimeters kanoner, hvilkas kufvudsakliga
uppgift torde vara att hindra eu fientlig division torpedbåtar
eller jagare från att komma in i hamnen och förstöra våra fartyg.

Den uppgiften torde dock blifva för svår. Jag tror, att flottans bemanning
skall känna sig ganska nedtryckt under känslan af att de
försvarsmedel och den materiel, som ställts till dess förfogande, äro
så underlägsna, att chancerna, för att flottan skall kunna försvara
landet, äro ringa äfven med den plikttrognaste bemanning. Om man
laser igenom femte hufvudtiteln, så finner man i det närmaste punkt
för punkt, huru marinförvaltningen begär så och så mycket för ammunition,
fartyg och hvarjehanda; och vidare finner man, att departementschefen
prutar ned hvad som begärts, oaktadt marinförvaltningen
förklarat, att hvad den föreslaget är det minsta möjliga.

Sålunda har endast i fråga om en afdelning artilleri och torpedmateriel
för stridsfartygen departementschefen prutat ned hvad marinförvaltningen
föreslaget till 23 procent af det begärda beloppet, alltså
till mindre än eu fjärdedel. Allt detta, mina herrar, kommer sig
antagligen däraf, att man icke vågar föreslå representationen att bevilja
ytterligare medel, då man vet, att folket genom de tunga skatter,
som redan lagts..på dess skuldror, icke tål och icke kan.bära mer.

Då frågar jag: År det skäl att fortgå på denna väg? Är det rätt
att pålägga dryga skatter för att skaffa ett försvar, som tydligtvis,
när det skall användas, icke kan fylla sitt mål, allt därför att man
icke har tillräckliga medel? Mitt svar kan endast blifva nej. Och
man bör heller icke lägga bördan af allt, som fordras för en ny
effektiv försvarsorganisation, på eu enda generation. Det är icke rätt
att beskatta, folket, som man nu gör, för att anskaffa föremål, som
skola bestå i långliga tider till nytta äfven för kommande generationer.

Vi böra således öfvergå till ett annat system — om det också, såsom
en föregående talare sade, icke är opportunt eller modernt bär i
kammaren — och således upphöra med att endast på skatteväg
uttaga behöfliga medel för försvaret samt öfvergå till det enda rätta
systemet, som nästan alla andra länder måst anlita, nämligen lånesystemet.
^ Vi måste låna upp en större summa för att i främsta rummet
få vår flotta i bättre skick. Genom amortering och förräntning
blir icke bördan så stor, då den sträckes ut öfver en längre tid.

Och de framtida generationerna, som i någon mån få deltaga i densamma,
få kanske den största nyttan däraf.

Första Kammarems Prof. 1905. N:o 4.

N:o 4.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

Måndagen den 23 Januari.

Jag vill icke, att mina ord skola uppfattas såsom ett klander
mot regeringen. Regeringen kan icke uträtta allt hvad som bchöfves
utan medel, och regeringen kan icke begära medel, där den vet intet
finnes att få. Utan jag bär begärt ordet för att få framhålla, att vi
icke kunna i längden undvika att låna upp pengar för att sätta vårt
försvar i ett fullgodt skick, så att det verkligen är betryggande snarast
möjligt, och jag vill, att nationen skall veta, att vår flotta i närvarande
stund är långt ifrån att hafva nått detta mål, ty den saknar
i många riktningar det nödvändigaste, för att den med framgång skall
kunna utföra sitt värf, och profvct på hvad den duger till kan inträffa
snarare än man tror.

Grefve Hamilton: Jag hade knappast väntat, då jag begärde
ordet hos talmannen, att det i Första Kammaren skulle råda en
sådan enighet i ett afseende, nämligen däri, att man anser budgeten
eller statsverkspropositionen vara tämligen mager, då det gäller
frågor, som röra understöd åt näringarna. Jag delar visserligen icke
min kamrats på skaraborgsbänken uppfattning med afseende på den
humanistiska utvecklingen och undervisningen i vårt land, emedan
jag anser, att just dessa saker böra gå jämsides med näringarnas
utveckling. Men hans uppfattning, att statsverkspropositionen borde
mera ha uppburit näringarna, delar jag.

För öfrigt är statsverkspropositionen sina föregångare tämligen
lik äfven med afseende därpå, att utgifterna äro beräknade med en
ökning af bort emot tio miljoner. Och man behöfver icke ha vidare
stark siarblick för att förutse, det stegring i utgifterna allt framgent
kommer att äga rum. Under sådana förhållanden bör klokt förutseende
mana oss att se till, huru vi i framtiden skola kunna
betacka utgifterna.

Jag förmodar, att herr finansministern tänker på nya skatter,
och vi hafva ju hört, att åtskilliga talare föreställt sig eu annan
utväg, nämligen att upplåna medel. En af de varmaste anhängarne
af statslånet säger, att lånevägen är opopulär i vårt land. Och jag
håller svenska folket räkning för, att det i närvarande stund anser
eu sådan väg opopulär, ty det skulle icke visa känsla af fosterlandskärlek
att icke vilja bära bördorna själf, utan taga fördelen och
lämna bördorna åt framtiden.

Det har en gång förut varit på tal att låna för vårt försvar.
Jag hemställer till de herrar, som varit med därom: hvar skulle vi
stå i dag, om vi utom våra nuvarande skatter äfven hade att betala
föregående lån, som kanhända upptagits för ett redan nu gammalmodigt
försvar? Ty försvaret blir fortare gammalmodigt, än ett lån
hinner inbetalas. Jag föreställer mig, att det finnes en rätt väg, då
vi öfvertänka, huru vi i framtiden skola bära skattebördorna, och
det är att utveckla våra skatteobjekt och, om möjligt, skapa nya
sådana. Yi böra, mer än vi nu göra, bidraga till att med statsmedel
utveckla vårt landtbruk, att i våra torfmossar draga fram de slumrande
miljonerna, att skogsödla våra kalmarker och understödja vår
industri genom att bereda den lättnad att använda våra vattenfall

Måndagen den 23 Januari. 19

såsom drifkraft samt, icke minst, genom att söka underlätta för
industrien exporten af dess varor.

I den vägen stå vi säkerligen mycket långt tillbaka, då vi se
på vårt lilla grannland Danmark. Hvad har man icke gjort där!
Man utsänder en beskickning enkom för att inleda förbindelser med
Siarn, och man söker äfven grunda transatlantiska förbindelser. Men
ha vi gjort något för underlättande af vår export genom nedsättande
åt järn vägsfrakter? Hvad ha vi gjort för att inleda förbindelser
med aflägsna land?

Såsom svar på sådana spörsmål väntar jag en fråga, om jag icke
vet, att det finns många fonder i vårt land, såsom rederinärings- och
manufakturförlagslånefonden. Kanhända jag också får till svar: kar
ni icke reda pa de anslag, som utgå för att stödja det mindre jordbruket?
Har ni icke reda på, att de icke fullt användas? Jo, mina
herrar, detta är mig icke obekant. Men jag vet också, att en hel
del åt dessa anslag äro omgärdade af stränga bestämmelser och
villkor, så att de icke kunna göra det gagn, som de borde medföra.

Man kan också framhålla för mig: har ni icke funnit, att det
begäres ökadt anslag för mosskulturens befrämjande, att man begär
15,000 kronor för undervisning åt småbrukare och anslag för experimentalfält
under landtbruksakademiens förvaltning och så vidare?
Jo, men jag hemställer till de herrar, som anse allt vara väl bestämdt
därmed, att göra ett sammandrag af alla dessa anslag. Man skall
då finna, att de utgöra ett minimum i jämförelse med hela vår budget.

Det har framhållits, att vår ekonomiska ställning är stark. Jag
tror det var den förste talaren, som yttrade detta. Jag skall med
honom instämma i att den är stark, om man därmed menar, att
statens ställning är stark. Men statens ekonomiska ställning är
stundom stark, på samma gång som landets ställning är svag. Detta
inträffar, då inkomsterna hufvudsakligen härleda sig ifrån tullar, och
importen sålunda är stor. Men om den talaren vill sätta sig litet
mera in i förhållandena, skall han finna, att vår export i så många
år, kanhända de flesta, varit så underlägsen vår import, att vi måste
exportera våra skuldsedlar för att betäcka skillnaden, och så länge
vi exportera våra skuldsedlar är icke allt vä! beställdt.

Jag har, mina herrar, velat framhålla dessa synpunkter, ehuru
jag väl vet, att mina ord icke vinna någon genklang, men måhända
dock den dag kan randas, då Riksdagen anser, att näringarna böra
understödjas på kraftigare sätt än nu sker, för att kunna bära de
skattebördor, som framtiden säkerligen kommer att lägga på dem.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Herr grefve och talman!
Mina herrar! Jag vill endast be att få upplysa den siste ärade
talaren därom, att jag aldrig med hvad jag sagt sökt framhålla såsom
min åsikt, att den ekonomiska ställningen är stark. Jag nämnde, att
såsom budgeten är uppställd, synes den antyda eu stark ställning.
Men i själfva verket är det icke så. Och allt hvad jag sade gick
ut på att visa faran för att vi skola råka ut för en statsbrist.

Jag ser visst icke den ekonomiska ställningen så ljus, som den
siste talaren ville lägga i mina ord.

N:o 4.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 4.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

20 Måndagen den 23 Januari.

Friherre Klingspor: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Jag anser mig skyldig att något förtydliga sista delen af mitt yttrande,
sedan jag funnit, att grefve Hamilton i någon mån missuppfattat innebörden
af detsamma, och detta var nog mitt eget fel.

Grefve Hamilton sade, att undervisningen och folkets upplysning
skola gå i samband med den ekonomiska utvecklingen. Däri instämmer
jag. Men hvad jag afsåg att framhålla var, att man under
senare tider sett, huru våldsamma försök göras att välta på staten
de utgifter särskildt för folkskolan, som äro delade mellan stat och
kommun.

Men icke nog med detta. Hvad innebär det socialistiska programmet?
Det innebär synnerligen stora utgifter för statens kassa,
och detta jämte den svårighet, som man redan har att täcka utgifterna,
ledde mig till att försöka kasta fram ett litet ord om att
det icke vore skäl att vara för släpphändt mot sådant. Man behöfver
endast se på de framställningar, som vi hafva sett blifva
gjorda i Norge och äfven på andra håll och som äfven blifvit accepterade
här och hvar i Sverige.

Detta var innebörden af den lilla antydan jag gjorde.

Efter härmed slutad öfverläggning hänvisades den kungl. propositionen
till statsutskottet; och skulle till utskottet jämväl öfverlämnas
de i anledning af samma proposition inom kammaren nu afgifna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts nedannämnda
under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till
Riksdagen:

2:o) med förslag till lag om tillägg till 9 § i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;

3:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen angående
jordfästning den 25 maj 1894;

4:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 §
strafflagen;

5:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 65 § utsökningslagen
samt till lag om ändrad lydelse af 30 § konkurslagen;

6:o) med förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet;

7:o) med förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på afdelningar äfvensom stadga angående måls handläggning
i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt;

8:o) med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och
mödernefränder; och

N;o 4.

Måndagen den 23 Januari.

9:o) med förslag till lag om utförande och nyttjande af elektrisk
anläggning för telegrafering eller telefonering utan tråd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts nedannämnda,
under dagen aflämnade nådiga propositioner till Kiksdagen:

l:o) angående försäljning af kronans andel i det till roten n:o 80
Skytt vid Västerbottens regemente hörande soldattorpet, och

2:o) angående åtskilliga trumpetares vid Skånska husarregementet
pensionsrätt.

Efter föredragning af justitieombudsmannens vid innevarande
riksdag afgifna ämbetsberättelse, hänvisades framställningen om dyrtidstillägg
åt tjänstemännen i justitieombudsmansexpeditionen till statsutskottet
samt berättelsen i {ifrigt till lagutskottet.

Afgåfvos och bordlädes följande motioner:

n:o 1, af herr Tamm, Hugo, angående försäljning af Ladugårdsgärdet
och om anslag till inköp af ett nytt exercisfält; samt

n:o 2, af herr Cederberg, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till fortsättande af fullständiga undersökningar rörande den
s. k. inlandsbanan.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herrar Sörensson och
Paulson under 14 dagar, räknadt för den förre från och med innevarande
dag och för den senare från och med morgondagen, herr
von Baumgarten under 11 dagar från och med den 25 ifdenna månad,
herr Friman från och med den 26 innevarande januari till och med
den 8 nästkommande februari, herr Ericsson under tiden från och
med den 1 till och med den 11 nästkommande februari samt friherre
Lagerbring och herr Hassdrot under 3 veckor, räknadt för den förre
från och med den 25 och för den senare från och med den 28 innevarande
januari.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,04 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Frot. 1905. N:o 4.