RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1904:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Justerades de vid kammarens sammanträden den 16 och den
18 innevarande januari förda protokoll.

Aflämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner till Riksdagen,
nämligen:

af herr statsrådet m. m. C. von Friesen:

angående jordafsöndring från indragna militiebostället 72 mantal
Gillstad n:o 4 Bondgård i Skaraborgs län;

angående sättet för organistlöns utgående; och

angående en biskopspension;

af herr statsrådet m. m. O. Berger:

med förslag till lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap samt till lag om äktenskaps
afstötande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i
utlandet; och

med förslag till lag om ändrad lydelse af 60 och 144 §§
konkurslagen;

af herr statsrådet m. m. A. 7. Odelberg:

angående försäljning af kronolägenheten Sätra n:o 2 i Östergötlands
län;

angående försäljning af en till förra kornettshostället 1 manmantal
Åckelsta n:o 3 i Stockholms län hörande lägenhet;

angående försäljning af en till förra kaptensbostället Böttestad
n:o 2 i Östergötlands län hörande lägenhet;

Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 6. 1

1904.

Kammaren. N:o 6.

Måndagen den 25 januari.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

§ 2.

N:e 6.

Måndagen den 25 Januari.

angående försäljning af en till förra rustmästarebostället 1/4
mantal Frängsbo n:o 2 i Östergötlands län hörande lägenhet;

angående försäljning af ett till förra kronofogdebostället ’/s
mantal Bårstad n:o 5 i Östergötlands län hörande område;

angående försäljning af två till förra kompanichefsbostället
Melby n:o 1, 1 mantal, jämte båtsmanstorpet n:o 1, ett torp, i
Östergötlands län hörande lägenheter;

angående försäljning af en till förra fältväbelsbostället ''/3
mantal Juresta n:o 4 i Södermanlands län hörande lägenhet;

angående försäljning af tre till förra mönsterskrifvarebostället
3/± mantal Törn vik n:o 2 i Östergötlands län hörande lägenheter;

angående försäljning af vissa delar af förra militiebostället 1
mantal Bondesätter n:o 1 jämte Lämmenäs n:o 2, en utjord, i
i Östergötlands län;

angående försäljning af ett till förra häradsskrifvarebostället
7S mantal Ärja n:o 3 i Södermanlands län hörande torp;

angående försäljning till staden Ystad af inom dess område
belägen förutvarande hospitalsjord;

angående försäljning till aktiebolaget Nautanens kopparfält af
kronan tillhörig mark i Gellivare socken af Norrbottens län m. m.;

angående upplåtelse till Rödöns församling af viss del af
förra kårchefsbostället 1 x/3 mantal Rödögården n:o 1 i Jämtlands
län;

angående försäljning af ett till förra sergeantsbostället nås
13, 15 och 17 Eslöf i Malmöhus län hörande område;

angående bidrag till lindrande af förlust, som arrendatorn af
förra öfverstebostället Kastellgården n:o 1 med underlydande i
Göteborgs och Bohus län lidit till följd af olyckshändelse;

angående upplåtelse af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter
å kronojord;

angående upplåtelse af den kronan tillkommande jordägareandel
i grufva;

angående försäljning af torp under förra kaptensbostället
Helgesta nås 1 och 2 i Södermanlands län; och

angående försäljning af en till förra sergeantsbostället 1 mantal
Björka n:o 1 i Södermanlands län hörande lägenhet;

samt af herr statsrådet m. m. A. A. L. Palander:

angående ny pensionsstat för daglönare vid flottans stationer
och varf;

Måndagen den 25 Januari.

3

N:o 6.

angående upplåtelse till Södermanlands läns landsting af visst,
Gripsholms slott tillhörande område;

angående upplåtelse till handlanden J. Lundström af två jordområden
utaf den staten tillhöriga Landskrona—Angelholms järnväg;

angående en väganläggning från Tallsjön förbi Bredträsk till
Bönälfven eller Bönkroken, från Talljärv till Bredträsk och från
Kölmjärv till Tallsjön inom Norrbottens län; och

angående jordbyte vid Gnesta järnvägsstation.

Samtliga dessa kungl. propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 3.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition
angående statsverkets tillstånd och behof.

Därvid anförde:

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Under

flera år har frågan om ordnande af maltdryckers tillverkning och
försäljning varit föremål för Riksdagens öf v erläggningar. Från
den ståndpunkt, som jag intager, har man alltid yrkat på, att en
alkoholgräns skulle uppdragas mellan starkare och svagare maltdrycker
och att de svagare maltdryckerna skulle få försäljas lika
fritt som de icke spirituösa dryckerna kaffe, the, choklad och andra,
men att ölhandeln däremot skulle ställas under ungefär samma
inskränkande bestämmelser som brännvinshandeln samt framför
allt skiljas från all annan handel, hvartill tillstånd måste lagligen
förvärfvas.

Under förlidet år antog Riksdagen, i stället för en alkoholgräns,
en maltgräns. En maltgräns har man också mycket diskuterat
under de föregående åren, och den har alltid användts såsom
ett medel att bekämpa fordran på alkoholgräns. Emellertid har
jag — och många med mig — i det längsta hållit på alkoholgränsen,
och det af flera skäl. Det första skälet är, att en alkoholgräns
kan mycket lätt kontrolleras. Den, som mest styrkt mig
i denna åsikt, är framlidne generaldirektör Almén, som bad mig
hålla i med detta, ty — sade han — det blir ingen reda med
denna fråga, förr än vi få eu bestämd alkoholgräns. Det andra
skälet är vår öfvertygelse, att statsmakterna långt ifrån att förhindra
tvärtom borde befordra tillverkningen af alkoholsvagt
men magstarkt svagdricka. Genom maltgränsen sattes stopp för
detta. Svagdricka får icke tillverkas af högre vörtstyrka än 6
procent.

Emellertid kom under diskussionen om detta i sista stund en
skrifvelse från ett möte af svagdricksbryggare här i Stockholm.

Remiss af
statsverkspropositionen.

N:o 6.

4

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverkspro positionen.

(Forts?

De hade blifvit skrämda och tänkte, att det var bättre få något
än intet. I skrifvelsen förklarade de. att de voro nöjda, om det
blef så som utskottet föreslagit. Hvad ville man sedan göra annat
än låta saken passera?

Emellertid har det inträffat, hvad hvar och en, som var inne
i frågan, kunde på förhand förstå, nämligen att svagdricksbryggarnes
tillfredsställelse blef af kort varaktighet.

När man yrkade på, att svagdricksförsäljningen skulle frigifvas,
svarades: »Det går icke an, tv det är ingen gräns uppdra gen

mellan svagdricka och öl, och skall man frigifva svagdricka!,
så blir med detsamma ölet fritt, och det går icke an». När man
yrkade, att ölet skulle skiljas från annan handel, svarades: »Det
går icke an, ty då skulle icke heller svagdricka! få säljas i annan
handel än å särskilda maltdrycksförsäljningsställen». På det
viset liar man genom sammankopplingen lyckats allt hittills mota
två mycket viktiga förändringar inom maltdryckslagstiftningen.

Nu har emellertid genom maltdryckstillverkningslagen en
gräns blifvit bestämd mellan svagdricka och Öl. Men ännu stå
vi på samma punkt i afseende på försäljning af svagdricka. Ännu
är svagdricka! sammankoppladt i försäljningshänseende med ölet.
och ölet åtnjuter, tack vare svagdricka!, den frihet, som det för
närvarande har.

Att jag icke diktar i detta fäll, kan jag bevisa. När jag satt
i maltdryckskommittén, framställde eu af kommitténs medlemmar,
nämligen herr Jansson i Krakerud, till en såsom sakkunnig tillkallad
bryggare från Göteborg, hvilka svårigheter det mötte att
få en gräns bestämd mellan öl och svagdricka. Han svarade:
»Jo, det förstår herrn, att i sådant fall skulle nykterhetsvännerna
blifva mycket mera ursinniga på ölet än nu». Det var således
för att skydda ölet, som man af alla krafter motarbetade en gräns
mellan ölet och svagdricka!.

Emellertid har det icke stannat vid detta. På samma gång
ändtligen en gräns blifvit bestämd, har det lagts väsentliga hinder
i vägen för svagdrickstillverkningen icke blott genom den lag vi
fått utan ännu mera genom de kontrollbestämmelser, som kontroll-
och justeringsbyrån utfärdat. Som bekant, kallar den nuvarande
lagen svagdricksbryggerierna skattefria. Det är mycket
vackert. Men det är med denna titel som med många andra, att
den icke riktigt motsvaras af verkligheten. Ty för det första
skola de nu betala ett hälft öre för hvarje kilogram malt. Därjämte
skola de för hvarje år betala lösen för tillståndsbevis. Sedermera
skola de hafva åtskilliga journaliserings- och andra expeditionskostnader.
Och vidare skola de lägga sig till med ganska
dyrbara instrument för profning o. s. v., hvartill kommer allt
detta besvär med skrivelser, t. ex. för att till öfverkontrollörer
eller tillsyningsman anmäla en brygd tolf timmar förrän den verkställes
in. m. dyl.

Måndagen den 25 januari. 5

Man kan säga, att detta är småsaker. Ja, det är så för de
stora bryggerierna; men för de små är det allt annat än småsaker.
Jag har här en skrifvelse, som beträffande anmälningsskyldigheten
säger:

-Antåg exempelvis, att under en varm sommardag lagret af
dricka hos en bryggare haft större åtgång, än som kunnat förutses
och beräknas, samt slutsålts redan på eftermiddagen. Under den
tid svagdricksbryggaren ägde sin handlingsfrihet, redde han sig
naturligtvis då till brygd på natten för att i rätt tid ha sin maltdryck
färdig till kunderna. Nu åter måste han invänta kommande
dag, till förlust och obehag för sig själf och till skada och förargelse
för sina kunder.»

Men det är icke bara detta — och det, är icke det som är
hufvudsaken — som jag här ville påpeka. När Riksdagen antog
den nu gällande lagen om maltdryckstillverkningen, så bestämdes,
att i skattefritt bryggeri fick vörten icke innehålla högre extrakthalt
än 6 procent, när jästen tillsattes. Då kunde vörten kokas
i pannan huru stark som helst. Därefter pumpades den i kylkaret,
där den blandades ut till den styrka, man skulle ha, och
så sattes jästen till. Det är också alldeles uppenbart, att lagen
ingenting annat bestämmer, än att vörten skall innehålla högst G
procent extrakthalt, då jästen tillsättes. Men nu har kontrollbyrån
behagat finna, att gränsen för svagdricksbryggerierna
bör vara ändå trängre än den lagen drager upp, och således har
byrån bestämt, att vörten redan i pannan, där jästen icke tillsättes,
ej får ha högre extrakthalt än 6 procent. Följden däraf har
blifvit, att det behöfves väsentligt större pannor. För den skull
måste ock eldstäderna och på sina ställen äfven husen byggas
om eller byggas till. Det kommer också att gå åt mera bränsle.
Sålunda blir svagdrickstillverkningen på väsentligt sätt fördyrad.
Ty det är alldeles klart, att om bryggarne förut i pannan fingo
koka hur stark vört som helst och sedan späda ut den i kylkaret,
så kunde de också ha pannan mycket mindre, än när de i pannan
skola koka vörten så, att den icke innehåller högre extrakthalt
än 6 procent. Följden har också blifvit, att många svagdricksbryggerier
måst läggas ned, och efter hvad jag har blifvit underrättad,
kommer utan tvifvel en mycket stor mängd svagdricksbryggare
att blifva tvungna att upphöra med sin rörelse, när
våren och sommaren komma och konsumtionen af svagdricka
blir [»otydligt större, än den för närvarande under vintern är.
Jag har hört en mycket erfaren man i den delen såsom sin tro
uttala, att 90 procent af svagdricksbryggarne inom landet skola
bli tvungna att lägga ned sin rörelse.

Det är icke småsaker de kostnader svagdricksbryggarne
fä underkasta sig för att fullgöra, hvad kontrollbyrån bestämmer.
Jag talade med en svagdricksbryggare i Hälsingland. Han sade:
»Lyckligtvis var mitt hus så stort, att jag kunde öka på pannan,

N:q 6.

Remiss af

statsverkspro positionen.

(Forts.)

N:o 6. 6

Måndagen den 25 Januari.

Remiss a}''
statsverkspropositionen.

(Forts.)

och lyckligtvis var pannan af plåt, så att påökningen icke kostade
mera än 100 kronor». Men i Jönköping fick en svagdricksbryggare
påkosta 2.000 kronor för att genomföra dessa förändringar,
och, som sagdt, på många ställen ha svagdricksbryggarne sett sig
ur stånd att bära de kostnader, som med sådana förändringar
äro förenade, så att de blifvit tvungna att alldeles upphöra. Detta
kan ju icke ha varit Riksdagens mening.

Jag gjorde en dag ett besök på kontrollbyrån och frågade,
hvem som gifvit dem makten att komma med sådana bestämmelser.
»Det är nödvändigt», sade de, »för kontrollens skull». —
»Ja», svarade jag, »att utfärda kontrollbestämmelser, det är eder
rätt. men det vore väl märkvärdigt, om ni för kontrollens skull
skulle ha rätt att ändra de gränser, som Kungl. Ma.j:t och Riksdagen
bestämt». — »Men», sade de, »dricka! blir alltid sämre, då
det skall spädas ut i kylkaret». — »Angår det då er»? frågade jag,
»detta är väl konsumenternas sak». — »Ja men», sade de, »om de
ha dåligt vatten, så blir drickat också ohälsosamt». — »Hvad
angår det er» frågade jag igen; »är ni en hygienisk anstalt eller eu
kontrollanstalt?» — Då erkände de, att de ju voro egentligen en
kontrollbyrå. Men sådana där tilltag tillåter man sig.

Emellertid har det icke stannat vid detta, utan nu ha kontrollörerna
öfverallt, såvidt jag har kunnat erfara, tagit sig den
friheten att säga: »Ni får icke heller ha vörten af 6 procents
extrakthalt i pannan, utan så mycket lägre, att den blir 6 procent,
då den får svalna; därför får ni icke brygga till högre vörtstyrka
i pannan än 51/., ä 5:1/j procent». Jag har här ett bref från eu
svagdricksbryggare, som säger, att öfverkontrollören har ålagt
honom att icke hafva vörten i pannan starkare än 51/., procent,
på det att man skall vara riktigt säker, att den icke kommer att
öfverstiga 6 procent, då den svalnat. För öfrigt liar öfverkontrollören
förbjudit honom att späda eller göra pålakning såsom
förut. »Vi kokade», säger han, »här två pannor, hvaraf den ena
då blef starkare och den sista svagare, men nu får man ej göra
på sådant sätt här. Dock tror jag nog, att de göra det ännu på
många andra platser».

Det ser ut, som om ölintresset här spelar in mer, än tillbörligt
är.

En annan sak, som också har blifvit en stötesten för svagdricksbryggarne,
är sockerfrågan. Riksdagens skrifvelse till Kungl.
Magt sistlidne år innehöll bland annat följande ord:

»I motsats mot hvad i 4 § föreskrifvits beträffande skattepliktiga
bryggerier, är i 28 § af Eders Kungl. Maj:ts förslag medgifvet
skattefria bryggerier att använda maltsurrogat, dock med
undantag för sackarin. Riksdagen har emellertid ansett, att icke
heller för skattefritt bryggeri användning af maltsurrogat bör
vara tillåten, i följd hvaraf i 28 § intagits föreskrift, att sådana
surrogat icke må finnas i dylikt bryggeri; dock har undantag

7 N:o 6.

Måndagen den 25 Januari.

gjorts för socker, livarjämte medgifvits, att för färgning af svag- Remiss af
dricka må användas sockerkulör». Positionen0''

Således: Riksdagen förklarar uttryckligen, att meningen med p
§ 28 i maltdryekstillverkningsförordningen är, att socker skall få '' b''
användas, men kontrollörerna ha öfverallt, såvidt jag vet, förbjudit
svagdricksbryggarne att använda det. Jag undrar, om herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har reda på sådant där
eller kan gilla det, när Riksdagens skrifvelse är så uttrycklig.

Jag tror icke. att herr statsrådet kan göra det, emedan jag, liksom
hvar och en annan, icke kan vara annat än lifligt öfvertygad om
hans goda och redliga afsikt att få ordning i dessa intrasslade förhållanden
och att icke låta dem krånglas bort genom ett ölbryggareintresse,
som ingenting har bär att göra.

Vidare föreskrifver lagen, att svagdricka icke får tillverkas
af annat än malt, humle och vatten. Men nu har kontrollbyrån.
eldigt hvad jag Ilek veta i går eller förrgår, bestämt, att det skall
vara kornmalt. I lagen står icke kornmalt, och på flera ställen
och under vissa förhållanden är det nödvändigt eller lämpligt att
använda rågmalt. Kontrollörerna ha emellertid på grund af denna
kontrollbyråns bestämmelse förbjudit användningen af rågmalt.

Med hvad rätt kunna de göra det? Det vore ytterst intressant
att af herr statsrådet få veta, på hvad grund man kan säga, att
med malt menas endast kornmalt, icke rågmalt eller majsmalt
eller hafremalt, som också användes. Jag frågade på kontrollbyrån,
med hvad rättighet de gjort en dylik bestämmelse. De
medgåfvo, att den rättigheten var mycket svag, och den är icke
blott svag, utan den är rakt ingen.

Vidare står i kontrollbestämmelserna — hvilket icke står i
lagen — att i skattefritt bryggeri får icke vört tillverkas för
andra ändamål än för att däraf brygga svagdricka i samma bryggeri.
Om alltså en bryggare vill taga en liter vört och gifva det
åt sin hustru för att af henne användas till bak, så får han icke
det, ty då kan han blifva åtalad eller dömd till böter. Eller om
lian vid sådana tillfällen som t. ex. jul eller andra högtider vill
sälja vört åt sina grannar, så får han icke det på grund af kontrollbyråns
bestämmelser, som tillkommit alldeles vid sidan om
lagen. Jag kan icke finna, att det är i öfverensstämmelse med
Riksdagens mening, att kontrollbyrån tager sig en sådan maktfullkomlighet.

Det är för resten icke blott svagdricksbryggerierna, som
blifva lidande på detta. På landet finnas anlagda en hel mängd
smärre mälterier, som skola förse svagdricksbryggerierna med
malt. Dessa förlora sina kunder därigenom, att de små svagdricksbryggerierna
måste nedläggas, och komma sålunda att lida
stora förluster. Men äfven allmänheten kommer att blifva lidande,
icke allmänheten i städerna, ty där komma de stora bryggerierna
att tillgodose behofvet af svagdricka, utan allmänheten på lands -

N:o 6.

s

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

tatsverkspro positionen.

(Fortså

bygden. De stora bryggerierna komma visserligen att skicka ut
svagdricka på landsbygden, men på grund af de långa afstånden
kommer drickat att surna, så att folk icke vill ha detsamma, utan
i stället nödgas köpa Öl. Och det är väl dit, som ölbryggarne
vilja. Det skulle vara af stort intresse, om herr statsrådet och
chefen för kungl. finansdepartementet ville taga denna fråga
under allvarligt öfvervägande och härvidlag göra de rättelser, som
kunna finnas vara nödvändiga.

Men det är också en annan sak, som jag ville fästa Riksdagens
uppmärksamhet på vid denna remissdebatt, och så ytterligare eu
sak till.

Det stod i tidningarna häromdagen, att Kungl. Maj:t befallt
revaccinering af beväringar. Jag blef högst förvånad. Jag gick
upp till kungl. landtförsvarsdepartementet och frågade, hur det
hängde ihop med den saken, och fick då af expeditionschefen
veta, att Kungl. Maj:t icke befallt någon revaccinering, men att
kungl. medicinalstyrelsen tillstyrkt Kungl. Maj:t att vidtaga eu
sådan åtgärd. Ja, att kungl. medicinalstyrelsen är klen i grundlagarne,
får man icke förundra sig öfver, men hvad tycks, att
medicinalstyrelsen har tillstyrkt Kungl. Maj:t att för användning
af det ökade anslaget å 4.500 kronor till vaccinationens befrämjande
bestämma: 1 ro) »att hvarje värnpliktig skall, så fort ske
kan, efter första inträdet i tjänstgöring vaccineras utan afseende
därpå, att han möjligtvis genomgått naturliga koppor eller styrker
sig vara förut med skyddskoppor ympad; 2:o) att vaccinationen
skall verkställas genom vederbörande regementes (kårs) läkare
med biträde af vederbörligen utbildadt sjukvårdsunderbefäl; 3:o)
att de vaccinerade böra under tiden från och med femte dagen
till och med nionde dagen efter vaccinationen vara befriade från
deltagande i gymnastik och handgevärsexercis» — det synes, som
om medicinalstyrelsen hade bort föreslå, att Kungl. Maj:t skulle
låta vaccinera beväringen nio dagar före exercisens början, tv att
taga bort fem dagav från något så viktigt som gymnastik och
handgevärsexercis kan val icke vara i öfverensstämmelse med
beväringslagen —: »4:o) att de vaccinerade, å hvilka vaccinationen
visat sig icke hafva medfört uppkomsten af vaccinpustler, skola
så fort ske kan ännu eu gång vaccineras.» Det är roligt att läsa
ett sådant där papper. Jag har naturligtvis icke någon tanke på,
att Kungl. Maj:t skall låta förleda sig af denna skrifvelse.

Innan jag fortsätter, vill jag säga, att jag är kungl. medicinalstyrelsen
mycket tacksam för, att den icke anser, att detta anslag
bör användas till tvångsrevaccinering af Andra Kammarens ledamöter,
när de första gången inställa sig till sitt riksdagsarbete.

Hvad beväringen är skyldig att underkasta sig, står i beväringslagen,
och på sidan om denna, som är antagen af Kungl. Maj:t
och Riksdagen, torde Kungl. Maj:t icke ha någon rättighet att
påbjuda någon tvångsrevaccinering. Kungl. Maj:t har förut flera

Måndagen den 25 Januari.

it N:o 6.

gånger föreslagit i Riksdagen, att tvångsrevaccinering skulle äga
i’um i vissa fall. men Riksdagen har alla gånger afslagit den kungl.
propositionen därom, och jag räknar det som en af mina bästa
riksdagsgärningar, att jag fick den äran att vara med om att afslå
den sista propositionen i sådant syfte.

Jag sade, att det var en sak till, som jag också tänkte att
nämna här, och det är en sak, som jag berörde i en interpellation
under förra riksdagen.

Det har alltid ansetts, att kommunikationsmedlen vore till
för att befordra samfärdseln mellan människorna. Men att detta
icke längre är en tidsenlig uppfattning, har telegrafstyrelsen visat
därigenom, att den användt rikstelefonen till att försvåra kommunikationen
och samfärdseln mellan människor, som vilja träffa
hvarandra. Som herrarne veta, upphörde all kommunikation
mellan rikstelefon och allmänna telefon för icke fullt två tredjedels
år sedan. Man fann då strax, att detta var orimligt, men
att taga ett steg tillbaka och rätta det orimliga, det gick naturligtvis
inte an. Så tog man ett hälft steg och inrättade den s. k.
öfverföringen.

Det är nog många af herrarne, som icke veta, hvad öfverföringen
är, och därför skall jag tala om det. Saken är nämligen
den, att både på rikstelefon och på allmänna telefon finnes eu
s. k. öfverföring. Nu har jag t. ex. allmän telefon där hemma och
vill träffa en person, som har rikstelefon. Jag ringer då upp och
begär »öfverföringen». En fröken svarar, och henne ber jag: »Var
snäll och säg till den och den det och det!» Och så ringer hon upp
och säger, hvad jag bedt henne om, och sedan talar hon till mig
och säger: »Han eller hon svarar på det och det sättet», och jag
säger: »Var god och säg honom eller henne än en gång det där».
Jag skall taga ett exempel. Antag t. ex., att en tjänsteman har
rikstelefon i sitt hus, hvilket han har därför att han ibland behöfver
tala till sin ämbetslokal eller ifrån densamma, och där får nu
allmän telefon icke finnas, äfven om ämbetsmännen själfva vilja
bekosta den. Så har denne tjänsteman en skräddare och behöfver
tala med honom. Han ringer. Fröken på öfverföringen svarar,
och han säger till henne: »Var snäll och ring upp den och den
skräddaren och säg, att byxorna, som lian skickade hem till mig,
voro för korta i benen och för snäf va öfver — ja». Han får
sedan svar, att skräddaren säger, att byxorna äro alldeles efter
måttet, och han ber åter fröken: »Var så god och säg skräddaren,
att han ljuger, den lymmeln, ocli bed honom komma upp till mig
kl. 5!» Och så får han åter svar: »Skräddaren säger, att kl. 5
kan han icke komma, ty då skall han bort till eu annan» o. s. v.
Det är moderna telefonsamtal det där, en högst tidsenlig uppfinning.

Om jag nu frågar, hvarför det skall vara så, svarar telegrafstyrelsen:
»Jo, öfverföringsafgiften under de gamla förhållandena

Remiss af
■tatsverlcspropositionen.

(Forts.!

N:0 6. 10

Ef miss af
-statsverkspropositionen.

i Forts, i

Måndagen den 25 Januari.

var för dyr». Alldeles, som om telegrafstyrelsen hade något men
däraf! Afgiften var förut 10 öre; nu är den 5 öre, nämligen för
öfvergång från allmänna till riks, men icke tvärtom. Jag undrar,
hvem som icke vore villig att betala 25 öre för att slippa eu
sådan där omgång, som öfverföringen förorsakar. Och det värsta
är, att det i synnerhet är rikstelefonabonnenterna, sorn^ härvidlag
bli lidande. Det är många, många här rundt omkring Stockholm,
som tagit rikstelefon och upphört med allmänna telefon på den
grund, att de blifvit försäkrade, att de icke skulle blifva hindrade
i sin kommunikation med allmänna telefonbolagets nät, och nu
stå de där. Jag skall bevisa detta med eu notis, som stod i tidningarna
häromdagen. Den lyder: »Från och med den 8 juni
1903 eller den dag, då telefonöfverföringen startades, och till 1903
års slut ha expedierats 19,947 öfverföringar af samtal från rikstelefon
till allmänna och 11,887 från allmänna till rikstelefon eller
i medeltal pr dag resp. 96,4 och 57,4.» Det är således uppenbarligen
rikstelefonabonnenterna. som blifva mest lidande genom
detta orimliga tillstånd, allra helst som derför hvarje öfverföring
få betala 10 öre, medan allmännas betala 5. Jag tycker, att man
skulle kunna vänta utaf en upplyst och frisinnad regering, att
den icke låter ett sådant tillstånd fortfara, allra helst som Stockholms
stad vid telegrafverkets begäran att få nedlägga nya kablar
i gatorna sade nej och förklarade, att detta nej gällde, till dess
att samtalsförbindelsen mellan rikstelefon och allmänna vore återställd
på minst lika goda villkor som förut. Det var en tid,
då kungl. järnvägsstyrelsen precis på samma sått gick och stampade
i de byråkratiska storstöllarne med breda klackjärn, och man
hade alla möjliga svårigheter för samfärdsel och förbindelser
mellan statsjärnvägarne och de enskilda järnvägarne. Den tiden
är nu förbi, och statens järnvägar och de enskilda järnvägarne
komma öfverens på det allra bästa och för allmänheten mest
lyckliga sätt, som man kan önska. Men telegrafstyrelsen tycks
ämna fortsätta.

Jag har velat påpeka detta och uttalar tillika den förhoppningen,
att detta tillstånd icke må blifva ett helt år gammalt. Man
måste betänka, att icke mindre än 20,000 öfvergångar från rikstelefon
till allmänna hafva måst äga rum på ofvan antydt sätt
under en tid af icke mer än sju månader. Det blir nära 3,000 i
månaden.

Ja, herr talman, detta kan vara nog, jag har ingenting mera
att tillägga.

Herr Carlheim-Gyllensköld: Herr talman, mina herrar!

För två år sedan och tidigare är det sagdt i trontalet »Försynen
har hugnat landet med en god skörd». Under de tva sista åren
har denna passus i trontalet varit utelämnad af det naturliga
skälet, att år 1902 voro två tredjedelar af riket hemsökta af miss -

Måndagen den 25 Januari.

11

N:o 6.

växt och i återstoden af riket var skörden knapp och år 1903
voro likaledes stora områden af landet utsatta för mer eller
mindre svår missväxt, resten af mer eller mindre svag skörd.

Men icke dess mindre hållas budgeterna uppe i dessa dåliga
år vid fruktansvärda belopp. För år 1905 uppgår budgetsumman
till 178,070,700, hvartill kommer 10,707,500 kronor till lån åt
järnvägar och för järnvägsmateriel. Dessa summor skola nu
pressas ur landet, trots de svåra förhållanden, hvari detta
befinner sig.

Det är närmast på försvarsbudgeten och den militära pensioneringen,
som jag ber att få rikta kammarens uppmärksamhet.
Anslagsäskandet för försvaret och den militära pensioneringen
uppgår sammanlagdt till öfver 79 millioner kronor eller nära
hälften af hela statsbudgeten. Detta är icke rimligt, det väcker
oro, sorg och bekymmer i landet samt bidrager till att förminska
nationens förtroende till ledningen af försvarsfrågan. Jag ber,
herr talman, att få förutskicka den anmärkningen, att med »ledningen
af försvarsfrågan» syftar jag icke på någon af våra försvarsministrar
personligen, utan jag syftar uteslutande på det
system, som här i vårt land är följdt, ett system, som har visat
sig olycksbringande.

När vi nu hafva sådana budgeter som denna, när vi så långt
möjligt pressa ut skatter och leta upp nya skattekällor, hvad skola
vi då tillgripa för nya skatter, vill jag fråga, om vi råka i krig
eller måste försvara vår neutralitet? Då blifva våra utgifter ännu
större än nu, men komma vi i krig. kunna vi gifvetvis icke få
låna några penningar. Detta är, mina herrar, den ekonomiska
och skattepolitiska faran, och den kan blifva farlig nog.

Såsom vi finna, uppgå fjärde hufvudtitelns ordinarie anslag
för år 1905 till nära -14 millioner kronor. 1905 är härordningens
fjärde öfvergångsår, men i härordningsförslaget af år 1901 beräknades
sjätte öfvergångsåret med längre öfningstid än nu att kosta
40,972,000 kronor. Utgifterna här äro alltså nära tre millioner
mer än hvad Riksdagen väntat. Visserligen ligger en anledning
till denna ökning i förbättringen af löneförmånerna för arméns
officerare och underofficerare, men enligt 1901 års härordningsförslag
har det sjätte öfvergångsåret flera öfningsdagar än vi nu
hafva, så att det blir i alla fall ett missförhållande i fråga om
försvarsbudgetens ökning. När man ser, huru fjärde hufvudtitelns
ordinarie anslag svällt ut och hurusom de extra ordinarie anslagen
hota att stiga ännu mera, kan man fråga sig: Hurudan skall

ställningen blifva efter öfvergångstiden, livad skall armén och
försvaret då kosta?

Men det finnes än märkligare företeelser — arf från de sistlidna
åren — på fjärde hufvudtiteln. Där begäres bl. a. tre millioner
kronor till fältkanoner, utöfver redan beviljade tolf millioner,
men samtidigt nämner statsverkspropositionen, att gevärs -

Remiss af

statsverkspro positionen.

Forts.)

N.o 6.

12

Måndagen den 25 Januari

lie mins af
statsverlcspro
positionen.

[ Forts.)

tillverkningen för infanteriet kommit efter, så att därför begäres
icke något anslag för 1905. Då kan jag icke förstå annat, än att
vi kunna komma inför den eventualiteten, att vi få ett knappt
eller vid ett visst läge kanske t. o. in. otillräckligt antal gevär.
Detta anser jag också vara farligt. Ty skola vi medborgare skicka
våra söner först till öfningar på lägerplatserna och eventuellt i
fält är vår första fordran: Gif dem gevär och gif dem ammunition!
Jag tror icke, att det är riktigt att bevilja mera anslag
till kanonor, det dyraste vapnet och det, som i förväg för närvarande
är bäst tillgodosedt af alla vapnen.

Jämställer man denna gevärsfråga med frågan om infanteriets
mobiliseringsammunition, finner man, att för år 1905 begäres
ett anslag för att kunna få upp patronantalet till 30 millioner.
Jag har frågat som jag tror på detta område fullt sakkunniga
personer, och de ha sagt mig. att vi, för att vår fältammunition
skall kunna anses vara tillräcklig, behöfva ytterligare minst
100,000,000 patroner, således tillhopa minst 130,000,000. Jag
skall taga ett exempel. Boernas armé på -10,000 man hade omkring
80,000,000 patroner, d. v. s. 2,000 skott per gevär. Vi
hafva i bästa fall 300 patroner per man i fälthären. Det är en
förfärande disproportion. Kan man då undra på, om folket misstror
omsikten och förtänksamheten hos arméledningen och dess
åtgärder för fäderneslandets försvar. Det är icke något system
i att hafva en otillräcklig ammunitionsmängd, den minsta ammunitionen
per gevär i hela Europa. Jag tror, att detta är eu sida
af infanterifrågan, som klöfver allvarlig uppmärksamhet och, så vidt
möjligt är, snar rättelse. Alla erkänna väl nu för tiden, att infanteriet
är det viktigaste vapnet — åtminstone säges så från det
militära hållet — men då är det väl ingen mening i att infanteriet
skall tillbakasättas, det är ju planlöst. Hären hålles för
krig, för kriget utbildas den och den får öfvas många tunga dagar,
ocli endast krigets möjlighet rättfärdigar de ofantliga offer, som
nationen underkastar sig. Men om våra soldater, våra värnpliktige
inom den närmaste framtiden skulle utkommenderas till krigets
sorgedagar, då få de så mycken ammunition med sig, att de kunna
förbruka den på vid pass en vecka. Jag vill fråga kammaren, om
detta är plan i ordnandet och ledningen af försvarsväsendet. Allt
tyder på motsatsen, både företeelserna vid riksdagen förra året
och hvad jag nu påpekat. Det ser ut, som om militärväsendets
ofullständighet och halfhet skulle blifva permanent, om det får
fortgå som hittills. Jag tycker, att det skulle vara ganska naturligt,
att, om man räknat fel — livilket ju är mänskligt nog —,
man nöjer sig med eu mindre organisationsdel och gör den fullgod
och användbar. Men detta vill man icke göra, och därför stå vi
trots all påkostning med något halfgjordt, halffärdig^

Finnes det planmässigt samarbete mellan armén och flottan
och finnes en för dem gemensam försvarsorganisationsplan, genom -

Måndagen den 25 Januari.

lJ N:o 6.

arbetad och afpassad efter våra icke ensamt strategiska, taktiska
och andra förhållanden, utan äfven efter dessa och våra ekonomiska
villkor? Jag vågar påstå, att ingen kan med sanning besvara
den frågan med ja. En del af denna organisationsplan är nyss
uppgjord i den s. k. försvarsplanen, men denna är blott eu mobiliserings-,
grupperings- och uppmarschplan, men det är icke den
försvarsorganisationsplan, som den militära ledningen behöfver
och maste hafva, om den skall kunna fungera rätt och enhetligt.
Finnes månne inom armén fruktbringande samverkan och samarbete
mellan de olika förvaltningsgrenarne, mellan dessa och
generalstaben? Det ena departementet i arméförvaltningen vet
knappt hvad det andra gör och de taga föga hänsvn till hvarandra.

Med afseende å arméförvaltningen vill jag återkalla i kammarens
minne de mångfaldiga, grava, men på samma gång berättigade
anmärkningar, som statsrevisorerna riktat mot arméförvaltningen.
Det säges där många skarpa ord om arméförvaltningen,
icke endast om den civila, utan äfven om den militära delen af
densamma. Nu, da armébudgeten svällt ut till så ofantliga summ°r,
få icke dessa summor vedervågas genom en föråldrad och
dålig förvaltning — dålig i det hänseende, att den verkar för
långsamt och är för besvärlig. Arméförvaltningen måste reformeras,
icke ytligt eller delvis, utan grundligt, så att den fungerar
efter en ordentlig plan.

yi hålla nu på att bygga en Boden-fästning, och för att icke
där tid, penningar och människokraft skola förslösas, är det enligt
min tanke nödvändigt, att alla de element, som framdeles skola
samverka, i förväg blifva uppmärksammade, och således alla strategiska,
fortifikatoriska och intendenturspörsmål blifva enhetligt
ordnade. Enligt hvad mig meddelats, har emellertid icke någon
dylik bearbetning af dessa spörsmål ägt rum.

Vi ha nu i 85 år byggt och lappat på Karlsborg, och ännu
lärer det finnas en kommission, som arbetar på Karlsborgs försvarsplan.
År det meningen, att det skall dröja lika länge med
Boden? Då vore det så godt att alldeles sluta upp med vidare
byggande af denna fästning, till dess en utredning i anförda hänseenden
åstadkommits.

När en fästningsanläggning fortskrider från den ena försvarbarhetsgraden
till den andra, måste alla på försvaret af densamma
inverkande förhållanden vara förberedda.

Sker icke det, då är det föga bevändt med fästningen. Men
därtill kommer, att man kanske nödgas göra om en del anordningar,
hvilket mahända icke behöfts, om man på en gång tagit
samtliga faktorer i betraktande. Därför tycker jag, att det är af
vikt, att Kungl. Maj:t, medan ännu tid är, beaktar och granskar
alla dessa förhållanden i fråga om fästningsanläggningen vid Boden.

Remiss eif
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 6.

Hem lss af

statsverk*)) i''<.

positionen.

(Forts.)

14

Måndagen den 25 Januari.

Enligt min mening kräfves för vårt försvar ett sammanhållande
element. Jag tror för min del, att alla officerare, högie som lagie,
icke allenast äro kunniga, utan äfven besjälade af en god vilja;
men jag är lifligt öfvertygad om, att dessa egenskaper icke komma
till sin rätt därför, att den enhetliga ledningen saknas. En gemensam
minister för både landt- och sjöförsvarsdepartementet tror
jao- vore det enda, som därutinnan skulle kunna åstadkomma
enhetlighet. Det behöfves sammanhållning och samarbete mellan
de olika försvarsgrenarnas målsmän, men äfven eu genomförd
statshushållning med de anslag Riksdagen frikostigt, 3a, otta alltför
frikostigt beviljar till militära ändamål.

Ett olyckligt förhållande i vår arméorganisation är, att vissa
■’ ■ till särskilda tjänster. Jag vill nu blott 1

värnpliktige uttagas — -------- - „

förbigående påpeka det, emedan jag antagligen framdeles under
riksdagens lopp får anledning att närmare skärskåda denna detalj.

Det har i Sverige länge varit kändt och allmänt erkändt och
det har utomlands med allt starkare röster bekräftats, att kavalleriet
icke behöfver vara sä stort. Det vore därför önskvardt att
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet beaktade
detta förhållande genom att se till, huruvida icke, såsom minoriteten
i 1901 års försvarsutskott föreslog, halfva styrkan åt de
stora kavalleriregementena i Skåne skulle kunna indragas.

Till min glädje har jag sett, att ett anslagskrat pa tjarde
hufvudtiteln i är uteblifvit, nämligen anslag till anskaffning åt
fälthaubitser. Dessa vapen, som 1 en bråd vändning infördes 1
vår armé år 1901. utan att det då egentligen förelag någon annan
utredning om deras användbarhet, än att de skulle tjäna till att skada
fienden bakom betäckta ställningar, ha på senare åren 1 den utländska
militärlitteraturen afgjordt fördömts såsom till laltbiuk
olämpliga. Jag vill därför hoppas, att herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet skall uppskjuta med anskaffningen
af dessa vapen ännu en lång tid och i hvarje händelse åtminstone
till dess man med desamma utomlands kommit från försöksstadiet.

Ett personligt önskemål, som, om det genomföres, jag tror
skulle komma att blifva till stort gagn, vill jag äfven framföra,
det önskemålet nämligen, att vi måtte få en tast forsvarsbudget,
uppdelad i anslag till armén, flottan och fästningar. Jag kan 1
detta hänseende påvisa ett annat land, Italien, där ett precedensfall
finnes. I detta land har, såsom kammaren kanske känner,
förekommit statsbrist på statsbrist och ökad statsbrist under många
är. Slutligen föreslog och genomdref eu klok man en fast torsvarsbudget.
Sedan dess har statsbnsten förvandlats till öfverskott,
Jag vill hemställa, om icke denna tanke kunde vara vard
att taga fasta på. Jag nämner denna sak därför, att jag kanske
har någon utsikt att kunna framställa ett förslag 1 sådan riktning
vid denna riksdag. Men innan en sådan fråga kan lösas, maste
den underkastas en ganska noggrann utredning.

Måndagen den 25 Januari. 15

Jag vill till sist framhålla, att, om det nuvarande planlösa
systemet och generalstabens hållning fortsattes, det slutar
med militäriskt vanstyre. Reaktionen häremot blir försvarsnihilism.
Ännu hafva vi icke denna senare i nämnvärd grad,
men den blir en nödvändig konsekvens, då hopade missgrepp
blifva allmänt kända och oändamalsenligheten af både vissa organisationsdetaljer
och af vissa anslags användande upptäckas i vida
kretsar. Dessa mina svaga ord tränga nog icke till tronen: föga
hopp har jag, att de skola beaktas af Kungl. Maj:ts regering, och
de höras icke pa andra sidan af de dubbla väggar, som äro bakom
vår ärade talmans plats. Men genom de flitiga pennors försorg,
hvilka stenografera och referera denna remissdebatt, kan det hända''
att några af både mina och andras ord tränga ut och höras af
de tusenden, som i likhet med mig spåra olyckor af den inre
militäia schismen, af obefinthgheten utaf en på förväg uppgjord
om sikt! ig försvarsorganisationsplan och af frånvaron af den enhettiga
ledningen. Det kan hända, att de höras och beaktas af de
tiotusende]], som plågas af alltjämt stegrade skatter för militära
behof, och hvilka medborgare mer och mer få insikt såväl om
bristerna i samarbetet de olika försvarsgrenarne, här och flotta,
emellan som äfven om den rätta användningen af en del militära
anslag. Det kan hända, att de höras af de hundratusenden, som
aro föi ekonomiskt små att fa rösta vid riksdagsmannaval till
denna kammare, men hvilkas skyldighet är att ställa sig i ledet
och hvilkas lif i händelse af krig vedervågas utan att de få tillräckligt
med försvarsammunition. Dur äro de sociala och politiska
farorna af systemet.

Herr Bergström: Herr talman! Jag skall, närmast med
hänvändelse till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
beröra^ en detaljfråga, som tangerar viktiga principer,
och eu principfråga, som rymmer anmärkningsvärda detaljer.

1 generalstabens ar 1900 utarbetade öfvergångsförslag till den
nya härordningen, livilket förslag i allt hufvudsakligt lärer fä
anses utgöra ett troget uttryck för den dåvarande krigsministerns
dåvarande uppfattning, heter det angående uttagningen af värnpliktiga
till kavalleriet: »En ändamålsenlig hushållning med de

pei son liga krafterna och öfningarnes praktiska anordning under
lista öfvergångsperioden gorå nödvändigt, att den jämlikt härordmngslörslaget
åsyftade årliga uttagningen af ISO värnpliktige
per regemente (bataljon) under samma period begränsas till allenast
75 efler tdi 750 i stället för 1,500 vid hela vapnet.» Således var
siflian för uttagning till kavalleriet under lista öfvergångsperioden
satt till 750. Såsom kammaren kanske erinrar sig från fjolårets
riksdag, var i den beräkning, som då låg till grund för framställningen
om anslag till de värnepliktiges aflöning, inskrifning och
redovisning m. m., denna siffra 750 redan höjd till 825. So vi

N:o 6.

Remiss af
statsverkspropositionen.

Forts.''!

N:o 6.

10

Ramxs (tf

tatsverkspro
positionen.
(Forts, i

Måndagen den 2.''> Januari.

på motsvarande beräkning uti den förevarande statsveikspiopositionen,
hvilken beräkning återfinnes i bil. n:o 93 till fjärde hufvudtiteln.
så finna vi, att samma siffra där höjts till 1,200. Det skulle
onekligen vara af stort intresse att här få höra de militära skal.
som motiverat användandet af dessa starka takter vid utvecklingen
redan under lista öfvergångsperioden af detta vapenslag.

I Kungl. Majt:s proposition liar jag ej funnit ett enda ord härom.

Jag säde, att siffran för uttagning till kavalleriet under ar
1904 var 825. Ja, mina herrar, det är den siffran, som i fjol
presenterats för Riksdagen; men — och här kommer ett mycket
betänkligt men — denna siffra är icke samma siffra, som herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet tänker tillämpa
vid årets uttagning af värnpliktige till kavalleriet, utan den siffian
är 975. Uti °en "den 2 januari i år utfärdad generalorder meddelas
nämligen, att för kavalleriet skall i förevarande hänseende
inträda en ökning mot i fjol af 225 man, d. v. s. en höjning åt
siffran till 975. Granskar man närmare denna generalorder finner
man att det icke endast är vid kavalleriet, som herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet tänker att på egen hand
öka uttagningssiffran, utan äfven vid artilleriet, nämligen för Vendes
artilleriregemente, som han tilldelat ytterligare 70 man Ridare
skall Gottlands infanteriregemente, för hvilket enligt den i fjol
för Riksdagen framlagda beräkningen skulle uttagas 360 man tran

fastlandet, få sig tilldeladt 500 man.

Mina herrar, det är på den mycket berömda kommando vagen.
som dylikt sker. Jag skall icke nu ingå i något bedömande af
denna sak ur konstitutionell ansvarighetssynpunkt; men jag har
icke kunnat underlåta att redan här fästa uppmärksamheten pa
densamma ur statsregleringssynpunkt. Det är icke en ren lapprisak,
att man på dylikt sätt gör uttagmngar i rak strid mot tor
Riksdagen framlagda beräkningar. Ty detta okade antal uttagna
värnpliktige betyder, om jag räknat rätt, en ökning ltjänstgönngsdao-arne
med 18,900 för innevarande år, hvilket förhållande influerar
icke endast på'' anslaget till de värnpliktiges aflöning, utan äfven
vållar en ökning, utöfver hvad Riksdagen anvisat, i anslagen till
arméns mathållning, till arméns munderingsutrustning, till intendentur-
och sjukvårdsbehof, till arméns kasernutredning in. m.
Det torde också inverka på anslaget till furagenng af armens hastar.

Det icke minst märkvärdiga i denna sak är, att tör artikel let
den ifrågavarande siffran af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
beräknats lägre uti årets statsverksproposition
än uti hans egen generalorder af den 2 januari innevarande ar.
Uti statsverkspropositionen är siffran nämligen upptagen till _,4o0.
medan den enligt generalordern hunnit vipp till 2,51o. V idare äi
siffran för uttagningen från fastlandet till Gottlands infanteriregemente
i den för oss i år framlagda statsverkspropositionen
fortfarande 360, medan herr statsrådet och chefen för landttörsvars -

Måndagen den 25 Januari.

17 N;o 6.

positionen.

(Forts.)

departementet i sin generalorder af den 2 januari innevarande år Remiss af
hissat upp den till 500. Det skulle vara mycket intressant att
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet få en " " ”

förklaring häröfver.

Det hela utgör ett mycket flagrant exempel på den själfrådighet
och godtycklighet, som gör sig gällande i vår krigsstyrelse och
högsta militärförvaltning. Denna stat i staten — ty det är den
numera — anser sig vid sysslandet med dessa millionposter faktiskt
kunna göra hvad den behagar gentemot Riksdagen. Här föreligger,
mina herrar, en mycket stor uppgift för herrar statsrevisorer,
den, nämligen, att staka ut de områden, på hvilka detta godtycke
grasserar som värst vid användandet af de af Riksdagen gifna
anslag, vid användandet af dessa för hvarje år växande kolossala
besparingar och vid användandet af äfven andra medel, som kunna
göras tillgängliga. Det föreligger också en mycket stor uppgift
för statsutskottet att sedermera sätta en gräns för detta godtycke,
att utfinna skyddsmedel mot detsamma. Lyckligt vore, om statsutskottet
kunde det göra, ty för närvarande är det på dessa
områden liten garanti för att vederbörande hålla sig inom
marginalen.

Jag öfvergår nu till det andra ämnet. Vid försvarsriksdagen
år 1901 gaf den dåvarande krigsministern i det statsrådsprotokoll,
som åtföljde härordningsförslaget, flerstädes uttryck åt sin mening,
att våra officerare för framtiden borde helt och hållet ägna sig
åt sin militära tjänst, liksom han också framhöll, att möjligheterna
till enskildt förvärf utanför den militära tjänsten genom de förändrade
förhållandena komrne att i betydlig grad förminskas och
kanske alldeles upphöra. Denna sistnämnda tankegång gick sedermera
igen vid 1902 års riksdag, då den dåvarande krigsministern
begärde en betydande höjning af officerarnes löneförmåner, och
särskildt var det nog hänsyn härtill, som var bestämmande för
nämnda års Riksdag, då denna medgaf den halfva dagaflöningen
under den tid, löntagare icke är kommenderad till tjänstgöring,
men likväl skall vara disponibel. Detta medgifvande får säkerligen
skrifvas på nämnda konto.

Principen är således, att våra officerare böra odeladt ägna
sig åt sin militära tjänst. Det vore nu onekligen af intresse att
erfara, i hvad mån krigsstyrelsen på senare år haft sin uppmärksamhet
riktad på denna sak och i hvad mån den ämnar tillse, att
den uppställda principen också kommer att tillämpas i praktiken.

Som kammarens ledamöter veta, begärde 1895 års Riksdag
en utredning af, i hvilken omfattning förening af statstjänster med
andra aflönade tjänstebefattningar äger rum. En sådan utredning
föranstaltades på föredragning af finansministern, men den blef
emellertid på långt när ej så fullständig, som motionären eller
ens som Riksdagen afsett. Så t. ex. lämnades alldeles å sido alla
ordförande- och ledamotskap i bolagsstyrelser samt reviaorsbefattAndru
Kammarens Prat. 1904. N:o H.

2

N:o 6.

Remiss af

statsverkspro positionen.

(Forts, i

18 Måndagen den 25 Januari.

ningar hos bolag ni. in., in. in. Detta var illa nog. Ty liksom vi
hafva haft och hafva så kallade hofmilitärer, hvilka till förfång
för den militära tjänsten — utom när det gällt egen befordran —
hafva förbundit hoftjänst och militärtjänst med hvarandra, så hafva
vi också i vårt land bolagsmilitärer i icke liten omfattning. Jag
har låtit verkställa en liten utredning, som i viss mån kompletterar
den, finansministern lät verkställa 1895, och som visar, att
sedan nya aktiebolagslagen trädt i kraft, d. v. s. sedan 1897 års
början, icke mindre än 300 i aktiv tjänst varande militärer, lydande
under landtförsvarsdepartementet, hafva ägnat sig åt bolagstjänst
såsom styrelseledamöter, och att af dessa 300 öfver 100 hafva
utgjort i tjänst varande regementsofficerare. Nu kunde man ju
tänka sig, att en ändring i dessa förhållanden skulle hafva inträdt
efter den nya härordningens införande. Men om man särskilt
sammanhåller åren 1901—1903, d. v. s. åren efter härordningsriksdagen,
så visa dessa år snarare en stigande än eu fallande
tendens i afseende å de militära bolagsförbindelserna.

Det torde kanske intressera kammaren att höra, huru en
bolagsmilitärs bana kan ta sig ut. Jag skall meddela ett par
exempel:

Öfverstelöjtnant vid lifregementet till fot 1897. Samma år
styrelseledamot i Adolfsbergs brunns aktiebolag; styrelseledamot
i aktiebolaget Lauritzska vagnfabriken; styrelseledamot i Örebro—
Svartå järnvägsaktiebolag. 1898 styrelseledamot i aktiebolaget
Andrew Hollingworth A Comp. — numera verkställande direktör
för detta bolag; styrelseledamot i aktiebolaget Örebro Kexfabrik;
styrelseledamot i byggnadsaktiebolaget Engelbrekt; styrelseledamot
i Lanna mekaniska stenhuggeriaktiebolag; styrelseledamot i Skultuna
aktiebolag. 1901 öfverste och chef för Västerbottens regemente.
i sammanhang hvarmed han afgick såsom styrelseledamot
i Skultuna aktiebolag. Emellertid är han redan påföljande år,
alltså år 1902. öfverste och chef för Västmanlands regemente.
Man frestas nästan att tro, att han har kommit tillbaka dit för
att ägna sig åt alla sina styrelseledamotskap, och 1903 förökar
han dem ytterligare med styrelseledamotskapet i aktiebolaget
Marks tegelbruk.

En annan: 1895 öfverste och chef för 2:dra Göta artilleri regemente.

1897 styrelseledamot i Nordmark—Klarälfvens järnvägsaktiebolag;
styrelseledamot i Uddeholms aktiebolag. 1898
öfverste och chef för lista Svea artilleriregemente. 1899 styrelseledamot
i Örebro—Köpings järnvägsaktiebolag; styrelseledamot i
Grängesbergs grufaktiebolag; styrelseledamot i trafikaktiebolaget
Grängesberg—Öxelösund. 1 de båda sistnämnda bolagens styrelser
har han äfven varit ordförande. 1900 styrelseledamot i Oxelösund—Flen—Västmanlands
järnvägsaktiebolag. Äfven hos detta
bolag har han tjänstgjort som styrelsens ordförande. 1902 generalfälttygmästare,
från hvilken tjänst han 1903 tog afsked.

19 N:c 6.

Måndagen den 25 Januari.

Ännu en: Öfverstelöjtnant vid generalstaben 1898. Samma Remiss af

år styrelseledamot i Gysinge aktiebolag; styrelseledamot i aktie- statsver^sPr°-bolaget Nya Grand Hotel; styrelseledamot i militärekiperings- l0nt

aktiebolaget. 1900 styrelsesuppleant i Bergslagernas järnvägs- 1 °r s''
aktiebolag — detta i januari eller februari, och i juni samma år
ordinarie styrelseledamot i nämnda bolag. 1901 öfverste och chef
för 2:dra Svea artilleriregemente. Samma år styrelseledamot i
Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag; styrelseledamot
i aktiebolaget Dramatiska teaterbyggnadskonsortiet.

1902 styrelseledamot i Nya Dagligt Allehandas tidningsaktiebolag.

1903 tog lian afsked ur tjänsten.

Jag skall endast besvära herrarne med ännu en, för att ej
vara orättvis mot något vapen. Jag skall taga en från fortifikationen:
Kapten där 1885. 1897 styrelseledamot i Stockholms
elektriska belysningsaktiebolag; styrelseledamot i försäkringsaktiebolaget
Securitas; styrelseledamot i aktiebolaget Stockholms
Parasiticida. 1898 styrelseledamot i aktiebolaget Förenade konst -gjuterierna; styrelseledamot i aktiebolaget Böhmiska bryggeriet;
styrelseledamot i fastighetsaktiebolaget Hotell Continental. Från
sistnämnda befattning afgick han sedermera för att efter någon
tid återkomma — jag har äfven denna siffra. 1899 styrelseledamot
i hotell- och restaurationsaktiebolaget Continental; på
nytt styrelseledamot i fastighetsaktiebolaget Hotell Continental.

1900 likvidator i sistnämnda bolag; styrelseledamot i Nya aktiebolaget
Hotell Continental. 1901 styrelseledamot i försäkringsanstalten
Brages förlagsaktiebolag; styrelsesuppleant i aktiebolaget
Bankeberg-Finsjö; styrelseledamot i Bankeberg-Finsjö träsliperiaktiebolag.
1902 major vid fortifikationen och samma år styrelseledamot
i aktiebolaget Bankeberg-Finsjö, där han förut varit
suppleant; styrelseledamot i aktiebolaget Flemingsberg och styrelseledamot
i fastighetsaktiebolaget Unitas.

Ja, herrarne hörde, att jag markerade, att två af dessa
militärer under fjolåret afmätt från sina tjänster. Det skedde vid
den icke höga åldern af för den ena, nämligen generalfälttygmästare!],
53 år, och för den andre, artilleriöfversten, 50 år —
så snart de således hade förvärfvat, den ene generalmajors och
den andre öfverstes titel. Man kan knappt underlåta att göra
den reflexionen, att före utnämningen till dessa befattningar borde
dessa män hafva gjort sitt val emellan militärtjänsten och bolagsman
sten.

Då vi nu hafva fått en ny krigsminister, skulle det ju också
kunna tänkas, att vi finge ett nytt system på detta område. Det
skulle säkerligen vara af stort värde för Riksdagens Andra Kammare,
som ju inom en icke allt för aflägsen framtid går att bevilja anslag
till officerarnes löner, att erfara, huruvida den nuvarande krigsministern
är betänkt på att vidtaga några åtgärder för att stäfja
de uppenbara missförhållandena på detta område. Om det är

N:o 6.

20

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Foits.''

Måndagen den 25 Januari.

några, som odeladt skulle ägna sig åt den militära tjänsten, så
borde det väl vara män i så framskjutna befattningar som chefsposter
för regementen eller i ännu mer framskjutna befattningar
såsom chefer för hela vapenslag.

Det skulle vara väl, ifall här kunde vidtagas några åtgärder
ifrån krigsstyrelsens sida, som vore tillfredsställande. I annat fall
borde Riksdagen vara betänkt på att taga denna sak i allvarligt
skärskådande. Och jag vill redan nu för sådant fall hemställa
till statsutskottets bepröfvande, huruvida icke det äfven här ville
försöka sätta en gräns. Det skulle väl kunna tänkas vara möjligt
att vid beviljandet af anslag till officerarnes löner fogades ett
villkor till de olika lönestaterna af innehåll, att åtminstone regementsofficerare
på stat icke äga att innehafva afiönade tjänster
eller afiönade uppdrag hos bolag. Detta är icke på sin plats.
Det är ett förhållande, som man bör söka få ändradt.

Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Jag skall

be att med anledning af hvad herr Waldenström här yttrat fa
lämna några upplysningar, som möjligen kunna vara vägledande
för bedömandet af den utaf honom berörda frågan.

Herr Waldenström förklarade, att det från kontrollmyndigheternas
sida lades bestämda hinder i vägen för utöfvande af
svagdricksbryggarnes verksamhet. Han sade vidare, att man har
infört kontrollbestämmelser, som stå i strid med hvad lagen om
maltdryckstillverkning innehåller, eller gå utöfver hvad denna kan
lämna befogenhet till. Hvad nu beträffar de kontrollbestämmelser,
som blifvit utfärdade dels af Kungl. Maj:t och dels af chefen
för kontroll- och justeringsbyrån, sedan maltskattelagen blef af
Riksdagen antagen och af Kungl. Maj:t sanktionerad, så stöda sig
dessa utfärdade särskilda kontrollbestämmelser på den paragraf
i lagförslaget, som lyder så: »Tillverkare ställe sig till efterrät telse

hvad ordningsstadgan för bryggerierna innehåller om tillverkares
åligganden samt de föreskrifter, chefen för kontroll- och
justeringsbyrån eller vederbörande kontrolltjänsteman i enlighet
med denna förordning eller nämnda ordningsstadga meddelar».
Detta innebär, synes mig, från Riksdagens sida en fullmakt in
blanco för Kungl. Maj:t eller den det vederbör att utfärda särskilda
kontrollbestämmelser med anledning af den nya maltskattelagen.
. _

Vidare får jag fästa uppmärksamheten på, att i motiveringen
till den kungl. propositionen om införandet af en maltskatt vid
nästföregående års riksdag står på sidan 72 i fråga om skattefria
bryggerier: »Äfven i skattefritt bryggeri bör bryggjournal föras.
De närmare bestämmelserna rörande denna äfvensom om anmälan
af brygder, profs tagande och dylikt hafva sin rätta plats i
en ordningsstadga för bryggerierna». Då Kungl. Maj:t framlade
den maltskattelag, som sedan blef af Riksdagen antagen, har Kungl.

Måndagen den 25 Januari.

21 N:c 6.

Maj:t alltså förbehållit sig att införa de kontrollbestämmelser, som
kunde befinnas nödvändiga, i en ordningsstadga. De kontrollbestämmelser,
som nu finnas, äro införda dels i en ordningsstadga,
dels i särskilda bestämmelser, utfärdade af chefen för kontroll- och
justeringsstyrelsen. Jag tror mig genom det sagda ha visat, att
kontrollbestämmelserna ha på fullt lojalt och lagligt sätt tillkommit,
och att ingen därvidlag på något sätt öfverskridit sin befogenhet.

Jag vill äfven yttra några ord med anledning särskilt af de
klagomål, som af herr Waldenström anfördes. Herr Waldenström
fäste sig vid de svårigheter, som svagdricksbryggarne hade med
hänsyn till de s. k. brygdanmälningarna, och sade, att dessa skola
göras 12 timmar på förhand. Det skulle ju kunna hända, att en
bryggare oförmodadt bchöfde brygga, och då skulle han ej hinna
göra en sådan anmälan. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att i den paragraf, som föreskrifver en sådan brygdanmälan,
står, att en bryggare kan göra anmälan för en följd af brygder,
omfattande en tidrymd af intill 14 dagar. Det synes således, som
om han där hade tillfälle att göra sin brygdanmälan mer omfattande.
Jag vill äfven tillägga, att i praktiken möter det icke från
kontrolltjänstemännens sida, så vidt jag har mig bekant, något
slags hinder för bryggare, som anmält att han t. ex. vill brygga
i morgon — på annan tid än den anmälda — att skicka bud till
kontrolltjänstemannen och såga: »Jag har blifvit tvungen att ändra
tiden för brygden Jag vill brygga redan i dag». Ja, bor då kontrolltjänstemannen
så pass nära, att han kan hinna infinna sig, så
kommer han alltid, och då möter det ej något hinder från hans
sida, att brygden företages på annan tid än den anmälda.

Sedan fäste herr Waldenström sig vid att det var förbjudet
för svagdricksbryggare att sälja vört. Ja, skälet till det förbudet
finnes angifvet i den motivering, som anfördes af den kommitté,
som utarbetade denna ordningsstadga. Där heter det: »Stadgandet
att i skattefritt bryggeri vört icke må tillverkas för annat
ändamål än för beredning af svagdricka är tillkommet för att förhindra
det den af skattefritt malt framställda vörten blifver eu
handelsvara, som kan användas för att ersätta vört, hvilken skulle
vara beredd af skattebelagdt malt». Det synes, som om denna
bestämmelse skulle hafva fullt fog för sig. om man nämligen vill
åstadkomma en effektiv kontroll.

Vidare fäste herr Waldenström sig vid, att i ordningsstadgan
inskjutits angående profs tagande, att detta prof skulle tagas ur
vörtpannan. Jag ber att få äfven i fråga om detta åberopa den
motivering, som af kommitterade anförts för denna skärpta bestämmelse.
Kommitterade säga: »Denna bestämmelse, att vörtens

extrakthalt redan i vörtpannan skall vara så afpassad, att af densamma
icke kan beredas maltdryck, som enligt tillverkningsförordningen
borde vara beredd af beskaffad! malt, anse kommitte -

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:0 6.

Remis* af

statsverkspro positionen.

(Forts.)

22 Måndagen den 2Ö .Januari.

rade vara af stor betydelse för utöfvandet af någon slags kontroll
vid de skattefria bryggerierna. Då ersättningen till tillsyningsman
utan särskildt nådigt tillstånd icke må bestämmas till högre
belopp än 20 kronor i månaden för hvarje bryggeri, kunna icke
alltför stora anspråk ställas på tillsyningsmannen, utan synes därför
kontrollen höra anordnas så, att densamma i görligaste mån
underlättas. Skulle i bryggeri få förekomma färdigkokt vört med
högre extrakthalt än 6 procent, så kunde den i tillverkningsförordningen
gjorda bestämmelsen, att vörten vid jästens tillsättande
icke må äga högre extrakthalt än 6 procent, lätt blifva illusorisk,
och det skulle knappast vara förenadt med vare sig svårighet
eller risk för en svagdricksbryggare att bereda och försälja hvilka
maltdrycker som helst». Det synes, som om denna skärpta bestämmelse
bär varit väl motiverad, och jag vill tillägga, särskidt hvad
beträffar detta profs tagande, att det icke vållar tillverkaren någon
slags svårighet. Det är ett besvär för tillsyningsmannen, men
tillverkaren har ej någon olägenhet däraf. Eu följd af att prof
tages i vörtpannan, blir ju, att icke starkare vört får från pannan
pumpas upp till kylredskapen än sådan vört, som icke öfverstiger
6 procents extrakthalt. Då de flesta bryggerier arbeta med små
pannor, så ansåg herr Waldenström, att detta skulle vålla ett
ingrepp i deras rättigheter. Ja, det är onekligt, att det medför
för dem ganska väsentliga svårigheter. Vid ett ordentligt bryggeri,
som har en för liten panna att arbeta med, har det förut
gått till på så sätt, att vid de 4—G utmäskningar, som malten
underkastas för att man så noggrant som möjligt skall kynna
taga ut extrakthalten, kokades det första afdraget för sig, och
detta kunde hafva en extrakthalt af ända till 10 ä 12 procent.
Detta pumpades upp och kyldes af. Sedan pumpades efter hand
de allt svagare afdragen och, ifall kylskeppen — hvilket sällan är
fallet — voro stora nog, blef blandningen sådan, att den, när den
kom i jästkaren och jästen tillsättes, icke öfverskred 6 procent.
Detta är ett förfaringssätt som, om det öfverallt tillämpades, väl
endast i kontrollhänseende skulle kunna föra olägenheter med sig.
Men, mina herrar, oaktadt herr Waldenström säger, att det är en
sak som icke angår kontrolltjänstemännen — och däri har han
ju i viss mån rätt — har man likväl äfven tagit hänsyn till den
vara. som dessa svagdricksbryggare bereda. Några klagomål från
de bättre svagdrieksbryggerierna har jag emellertid ej försport.
Tvärtom äro de ganska nöjda, och allmänheten är ganska belåten
med den dryck den får ifrån dem. Dessa svagdricksbryggare se
till, att de få godt malt, och de hålla sin vört i pannan så stark
som de tro sig om att kunna hålla den, till exempel 5 å 5 1/2 procent;
de kunna sedan späda ut den så småningom med svagare
afdrag, och få på detta sätt en maltdryck, som är både ganska
magstark — d. v. s. inom gränsen för det tillåtliga — och ganska
välsmakande. Men huru går det till på de flesta småbryggerier,

Måndagen den 25 Januari.

23 N:o 6.

sådana som förut bryggde utan att egentligen använda malt, utan Remiss af
blott sackarin och litet dåligt maltaffall? Jo, det tillgår på det ''

sättet, att när de hafva en för liten panna, brygga de i denna "

och koka stark vört, som de sedan pumpa upp i kylskeppen;
därpå utspäda de detta med kallt vatten. Och jag har exempel
på, att man härvidlag ej är så nogräknad, hvarifrån man tager
detta vatten. På det viset få de en dryck, som på den tiden, då
man tick tillsätta sackarin, hvithet är ett konserverande ämne,
höll sig ganska bra och kunde gå i marknaden. Men då man nu
ej får tillsätta sackarin och ej har något annat att sätta till, som
gör att varan håller sig, blir svagdrickat på några timmar surt, en
soppa som verkligen ej är värd att servera åt människor. Och jag
tror icke, att det ligger i nykterhetsvännernas intresse att folk
får så dåliga varor. Som sagdt, de bryggare — det är åtminstone
min erfarenhet — som sköta sin sak väl och som ha insikt om.
huru de skola bedrifva sitt yrke, reda sig nog, men de flesta af
dem ha ej några tekniska kunskaper eller teoretiska insikter på
svagdricksbrygdens område. För dem gick det bra, så länge de
fingo använda sackarin, men nu har det uppstått väsentliga svårigheter
för dem.

Nu sade herr Waldenström, att till följd af dessa kontrollbestämmelser
är det många svagdricksbryggare, som lagt ned sin
rörelse. Jag undrar, om herr Waldenström härvidlag är väl underrättad.
Äfven jag har exempel på svagdricksbryggerier, som blifvit
nedlagda, bland annat ett häromdagen i Flen. Men skälet till
att dessa ha blifvit nedlagda, är det, att desamma i regel ha under
den tid, de bryggde denna sackarinsoppa, egentligen lefvat på öltappning
och haft denna vid sidan af svagdricksbrygden och skött
dessa bägge grenar gemensamt. Nu är den saken förbjuden, så
att de ha att välja mellan att sluta antingen med öltappningen
eller med svagdricksbryggningen. En del har anmält sig icke
vilja fortsätta med svagdricksbrygd utan uteslutande vilja ägna
sig åt öltappning, och denna del har då fortsatt därmed, andra
däremot ha slutat med öltappningen och anmält, att de ämna
tillverka svagdricka. Detta ha de äfven gjort en kort tid, men
man fann snart, att deras svagdricka var dåligt, och därför fingo
de ej någon afsättning därför. De slutade då med svagdricksbrygden
för att återgå till öltappning. Så är förhållandet, för
att taga ett exempel, nitid detta bryggeri i Flen, som öfvergått till
öltappning och ölförsäljning för ett bryggeri i Eskilstuna. Skälet,
hvarför svagdricksbryggerierna på flera ställen blifvit nedlagda,
är således efter min erfarenhet icke de skärpta kontrollbestämmelserna,
utan den omständigheten att handeln med Öl lönar sig
bättre än att tillverka svagdricka.

Vidare berörde herr Waldenström sockerfrågan, och herr
Waldenström uppläste därvid ur Riksdagens skrifvelse en mening,
af hvilken enligt hans uppfattning tydligt framgick, att Riksdagens

N:o 6.

Måndagen den 2å Januari.

Remiss af

tatsverlcspro positionen.

(Forts.'')

24

mening varit, att socker skulle få användas. Jag tror, att i fall
herr Waldenström läst upp äfven den i sammanhang med den af
honom citerade punkten stående meningen, skulle han icke ha
gjort sig skyldig till det misstaget. Här står nämligen i Riksdagens
skrifvelse: »Anledningen härtill» — till hvad herr Waldenström
läste upp — »likasom till Riksdagens nyss omförmälda beslut
att undantaga socker från de ämnen, som ej må finnas i skattefritt
bryggeri, har varit, att då åtskilliga bryggerier tillverka,
utom maltdrycker, äfven läskedrycker, stadgandet att socker ej
må finnas i bryggeri ansetts Underligt för tillverkningen af läskedrycker,
hvartill socker måste användas». Således säger Riksdagen
här icke ett ord om att socker skulle få användas vid svagdrickstillverkningen,
utan Riksdagen säger, att socker kan {k finnas
i svagdricksbryggerierna i och för läskedryckstillverkning. Hvad
sockerfrågan angår, finnes därom ingenting bestämdt, och kontrolltjänstemännen
ha ännu icke fått någon ledning för, huru de skola
bedöma denna fråga. Den kan ju anses vara sväfvande ännu så
länge. Men det må tillåtas mig säga, att om en ordentlig svagdricksbryggare
lägger socker i sitt svagdricka, är det ju ingenting
ondt med det. Men om det går så, att sockret blir tillåtet, tro
icke herrarne då, att förhållandet blir ungefär detsamma som förut,
från sockret kommer man till sirupen och ifrån denna till melassen,
där sådan finnes att tillgå, och så brygger man återigen ett dricka,
som icke är människovärdigt. I Kungl. Maj:ts förslag till maltskattelag
förra året står, att i svagdricksbryggerier, såsom varande
icke skattepliktiga, skulle få användas maltsurrogat, men på
motionärs framställning hemställde utskottet, att för skattefritt
bryggeri, skulle, i fråga om maltsurrogat, gälla samma bestämmelser
som för skattepliktigt bryggeri, därför att, som man sade, det
ligger i jordbrukets intresse att få försälja spannmål till malt,
livilket icke skulle kunna ske i så stor utsträckning, om man
finge använda surrogat för malt. Detta var motionärens motivering,
men det var äfven andra skäl, som gjorde, att hans åsikt
gick igenom.

Enligt det första förslaget från utskottet skulle socker icke
få finnas i bryggerier, emedan det skulle vara ett maltsurrogat.
Riksdagen ändrade detta, och anledningen därtill angifver Riksdagen
tydligt i sin skrifvelse, nämligen att socker behöfves för
läskedryckstillverkningen, och sådan tillverkning förekommer i
många bryggerier. Jag kan således icke säga, att den slutledning,
som herr Waldenström drog, var korrekt.

Vidare talade herr Waldenström om rågmalt och annan malt.
Ja, det kan icke nekas till. att det är beklagligt, att icke i maltskattelagen
kommit att inflyta en definition på hvad som skall
förstås med malt. Tills emellertid eu ändring härutinnan ägt rum,
måste man låta sig åtnöja med den tolkning, som högsta kontrollmyndigheten
gifver åt ordet malt, och man får tills vidare finna

Måndagen den 2.''> Januari.

25 N:o 6.

sig i, att de af denna myndighet utfärdade kontrollbestämmelserna Remiss af
förblifva gällande. Jag vet speciellt, att nykterhetsvänner på ett
enligt mitt förmenande icke fullt korrekt sätt uppmanat svag- 1 '' ,tg

dricksbryggare att bryta mot denna bestämmelse och använda *
rågmalt, ty — har det sagts — bryggarne kunna aldrig blifva
fast för det. Ja, så länge icke någon bestämmelse i detta afseende
varit utfärdad, kan det ju hända, att de icke kunnat blifva fast,
men till följd af 11 § maltskattelagen, i kraft af hvilken den
högsta kontrollmyndigheten sagt: »Ni får icke använda rågmalt»

— tills den blifvit upphäfd, får svagdricksbryggare icke använda
rågmalt; gör han det och blir anmäld, blir han gifvetvis fast, ty
han är skyldig att efterlefva de af den högsta kontrollmyndigheten
utfärdade bestämmelser, så länge de äro gällande.

Om herrarne vilja ha en ändring härvidlag, böra herrarne,
synes det mig, söka i motionsväg åstadkomma en sådan, och
icke, som någon af herrarne gjort, uppmana bryggarne att motsätta
sig de kontrollbestämmelser, som finnas och äro gällande, tv
herrarne göra icke därmed bryggarne någon tjänst och icke någon
annan människa heller.

Det är detta, som jag, från kontrollsynpunkt, har velat upplysningsvis
nämna med anledning af hvad herr Waldenström här
yttrat. Jar har för min del icke haft några klagomål från de
bättre bryggerierna inom mitt distrikt, och där finnes likväl öfver
50 svagdricksbryggerier. Klagomålen och svårigheterna komma
från småbryggerierna, som knappast äro inrättade till bryggerier;
dessa ha det mycket illa ställat för sig och tillverka i regeln en
vara, som icke har rätt att kallas maltdryck eller att som sådan
utbjudas till allmänheten. Dessa småbryggare ha dålig malt, de
taga endast*en ringa kvantitet däraf och denna utlakas så mycket
som möjligt. Profvet visar i allmänhet icke öfver 2 1ji å 3 procent
extrakthalt, då däremot motsvarande siffra för de bättre svagdricksbryggerierna
är 5, 51/2, ja, tangerar gränsen, som är 6,
hvilket alltid innebär den faran, att man kan få större alkoholhalt
än som är tillåtet. Användandet af socker innebär också en viss
risk för att alkoholhalten skall blifva för stor. Därigenom att
sockret kommer i jäsning, alstras alkohol, och det kan då lätt
bli för mycket sådan, så att den fastställda gränsen öfverskrides,
hvilket skulle blifva till skada för tillverkaren. Jag tror att vid
användning af socker vid svagdricksbrygd är den största försiktighet
af nöden, därest man ej skall misslyckas.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Virgin:

Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet endast för att
lämna några upplysningar samt för att förebygga några missförstånd.
som måhända skulle kunna uppstå på grund af ett par anföranden,
som nu hållits här i kammaren.

Till att börja med har den är de talaren på hallandsbänken

N:o 6.

Måndagen den 2") Januari.

Remins af
statsverkspropositionen.

(Fovts.)

2d

framhållit åtskilliga missförhållanden, som enligt hans åsikt skulle
vara till finnandes inom landtförsvarsdepartementet eller i fråga
om fjärde hufvudtiteln. Särskilt har den ärade talaren påstått,
att det skulle förefinnas en brist på gevär, så att, om så olyckligt
skulle blifva, att vår armé måste gå i fält, skulle icke infanteriet
hafva tillräckligt med vapen för att kunna utföra sin roll i
striden. Detta skulle bero därpå, att gevärsfaktoriet vore efter
med afseende å gevärstillverkmngen. Det vore således stor anledning
att befara, att man icke skulle kunna ifrån gevärsfaktoriet
få det antal gevär, som man beräknat och som skulle behöfvas.
Denna uppfattning synes mig bero på något förbiseende af den
ärade talaren, ty förhållandet är det, att vid innevarande års slut
kommer antalet vid gevärsfaktoriet tillverkade gevär och karbiner
att med icke mer än fem tusen understiga det antal, hvartill
anslag blifvit af Riksdagen anvisade. Det är vissserligen sannt,
att därtill komma 15,000 gevär, för hvilka kostnaden blifvit besparad,
men det beror därpå, att gevärsfaktoriet tillverkat i rundt
tal 15,000 vapen till våra skytteföreningar och för flottan, således
för direkta försvarsändamål. Däraf måste man draga den slutsatsen,
att gevärsfaktoriet har gjort hvad man beräknat, att det
skulle göra, fastän den ström af vapen, som kommit därifrån, till
någon del råkat ledas in i andra fåror än de ursprungligen tillämnade.
Denna ström går dock i eu sådan riktning, att hvartenda
vapen, som vid gevärsfaktoriet tillverkats, kommer försvaret
tillgodo, om också andra grenar af detsamma än man från början
afsett. Att det härvidlag uppstått en besparing, så stor, att man
kan utan något nytt anslag äfven under år 1905 fortsätta tillverkningen
på samma sätt som förut, beror dels på dei^ omständigheten.
att 15,000 gevär blifvit tillverkade för nyss anförda ändamål
och att ersättning influtit för desamma, dels ock därpå att själfva
tillverkningskostnaderna under senare tider blifvit i hög grad nedbringade,
hvilket senare endast torde vara glädjande. Själfva tillverkningsmetoden
har blifvit bättre, arbetarne ha med tiden blifvit
mera vana och därför kunnat producera mera än förut, och oaktadt
det varit ackordsarbete och aflöningarna nedsatts i den mån,
som arbetsskickligheten ökats, ha dock arbetarnes inkomster per
dag icke oansenligt stigit, under det att på samma gång själfva
arbetskostnaderna för tillverkningen af gevären minskats. Dessa
båda omständigheter — försäljningen åt andra håll af 15,000 vapen
samt nedbringandet af tillverkningskostnaderna — ha således möjliggjort
den besparing, som nu sätter gevärsfaktoriet i stånd att
hela nästa år kunna fortfara att arbeta, utan att något särskildt
anslag behöfves.

Hvad beträffar en annan fråga, som den ärade talaren berörde,
nämligen frågan om infanteriets ammunition, yttrade den ärade #
talaren, att BO millioner patroner icke vore på långt när tillräckligt,
och däri har han naturligtvis fullkomligt rätt. Vårt mobili -

Måndagen den 2ö Januari.

27 N:o «.

seringsbehof af patroner utgör icke 30 millioner, utan denna siffra Remiss af
angifver det antal patroner, hvartill 1900 års Riksdag beviljade
anslag — totalsummans storlek minnes jag icke för ögonblicket (Forts)
— det är så många siffror, att man icke kan ha dem alla i hufvudet
— men den torde uppgå till minst 50 millioner. Den ärade
talaren beräknade behofvet af patronel* till 130 millioner, och han
kom till detta resultat genom en mycket enkel räkneoperation,
som kallas för reguladetri. Han sade, att i boerkriget funnos så
och så många boer. som voro i fält, och de hade förbrukat ungefär
2,000 patroner per man. Jag vill emellertid erinra därom,
att de för att förbruka eu sådan mängd ammunition höllo på i
2 1/2 år, och vi få väl litet hvar hoppas, att Sverige aldrig kommer
i något krig, som räcker i 2 1/2 år. Under sådana förhållanden
som under boerkriget går det åt mycken ammunition, men då har
man naturligtvis också tid att i någon mån tillverka ersättning
för den ammunition, som förbrukats. Jag tror således icke, att
det går för sig att räkna på det sätt, som den ärade talaren gjort,
utan jag tror, att man kan försäkra, att vi ha ammunition till våra
nu befintliga gevär, så snart det af Riksdagen för detta ändamål
beviljade anslaget blifvit använda

Den oro, som utan tvifvel skulle kunna uppstå på grund af
de här gjorda anmärkningarna om gevärens och ammunitionens
otillräcklighet, tror jag alltså, att jag vågar försöka lugna.

Vidare talade den ärade talaren om arméförvaltningen och
dess brister. Arméförvaltningen är ju. som hvar man vet. ett
ämbetsverk, och som alla ämbetsverk har den naturligtvis sina fel.
Arméförvaltningen har nu varit utsatt för några anmärkningar af
föregående års statsrevision. Den väsentligaste eller den mest
omfattande af dessa anmärkningar torde väl vara den, att revisionsarbetet
inom arméförvaltningen icke medhunnits, utan att räkenskaperna
delvis därifrån gått oreviderade in till kammarrätten.

Detta är eu beklaglig sanning, men det beror helt enkelt på bristande
arbetskrafter. Arméförvaltningen organiserades, som säkerligen
många här i kammaren känna till, år 1881, och denna organisation
var redan då skäligen bristfällig. Sedan dess ha, som
hvar och en mycket lätt inser, ärendena inom arméförvaltniugen,
jag vill icke säga ökats, utan mångdubblats. För att belysa detta
vill jag blott erinra om, att anslagen på fjärde hufvudtiteln under
de 22 år, som sedan den tiden förflutit, blifvit, jag kan säga, tredubblade,
och att därmed också följt ett högst betydligt ökadt
arbete för det penningförvaltande verket, ligger ju i öppen dag.

Man torde icke utan att vara orättvis kunna allt för mycket klandra
(åt ämbetsverk, som, från början sparsamt organiseradt. under
dessa 22 år förblifvit oförändradt trots den otroliga utveckling,
som under tiden ägt rum på alla områden, icke minst i fråga om
försvaret — vi ha ju under dessa år bland annat haft två omorganisationer
af hären — eller mot detsamma framkasta allt för

N:0 6.

28

Måndagen den 2"> Januari.

Remiss af

statsverkspro positionen.

(Forte.)

härda anklagelser, för att det icke kan i den dag som i dag är
lika väl som för 22 år sedan reda upp den arbetsbörda, som blifvit
lagd på dess skuldror.

Hvad för öfrigt angår den ärade talarens anmärkning, att det
icke skulle finnas samarbete mellan de olika departementen inom
arméförvaltningen, vill jag bestrida denna anmärknings riktighet.
Jag har själf i åtskilliga år varit tjänstgörande i arméförvaltningen,
och det vet jag, att så snart ett ärende rörde något annat
departement än det, hvartill det blifvit hänvisadt, förekom alltid
samarbete mellan de olika departementen; det var gemensamma
sammanträden och dylikt. Man kan därför icke med fog lägga
arméförvaltningen till last, att icke dess olika departement samarbeta.

En annan ärad talare midt emot här på stockholmsbänken
har gjort vissa erinringar angående uttagande af värnpliktiga till
kavalleriet och i viss mån äfven till artilleriet. Jag torde icke
behöfva erinra den ärade talaren, som känner till dessa förhållanden
lika väl som jag, att det blifvit lagdt i Kungl. Maj:ts hand
att vid uttagande af de värnpliktige fördela dem på de olika vapnen
på sådant sätt, att mobiliseringsbehofvet blir så väl tillgodosedt
som möjligt. Så vidt jag kan fatta, har detta alltjämt varit Kungl.
Maj:ts rättighet, och därmed också Kungl. Maj:ts skyldighet. På
grund däraf är antalet värnpliktige, som uttagas till specialvapnen,
olika stort för hvarje år, i det att jämkningar vidtagas allt efter
det behof, som härvidlag förefinnes. Hvad den ärade talaren
erinrade om den bristande öfverensstämmelsen mellan det beräknade
antalet och det uttagna antalet, är sannt och obestridligt.
Jag vill blott framhålla, att dessa beräkningar äro gjorda långt
förut — bortåt två år tidigare — och det ligger ofta nog i en
beräknings natur, att den icke kan följas alldeles till siffran, utan
att vissa jämkningar måste vidtagas.

Förutom denna anmärkning om bristande öfverensstämmelse
mellan det beräknade och det verkligen uttagna antalet värnpliktige
gjorde den ärade talaren äfven en annan erinran, nämligen
att genom ett dylikt uttagande af flera värnpliktige till kavalleriet
skulle staten åsamkas en ökad kostnad. Denna den ärade talarens
uppfattning måtte helt och hållet bero på något förbiseende.
Summan af uttagna värnpliktige bestämmes icke af Kungl. Maj:t
eller för öfrigt af någon människa, utan den bestämmes af tillgången,
af årsklassens storlek. Årsklasserna ha en viss gifven
storlek; ifrån dessa årskullar afgår på grund af särskilda anledningar
ett visst antal män och resten tages ut till krigstjänst.
Sedan fördelas de, som sålunda blifvit uttagna, på de olika vapnen,
och jag kan icke finna, att det sätt, hvarpå denna fördelning sker,
skall kunna vålla någon nämnvärd förändring i kostnaderna för
de värnpliktiges utbildning.

Vidare påpekade den ärade talaren missförhållanden, som

Måndagen den 25 Januari.

29 N o 6.

skulle äga rum i det afseende, att- officerare vid sidan om sin Remiss af
tjänst hade andra afionade befattningar. Det är alldeles klart, att
jag är fullkomligt ense med den ärade talaren därom, att det bästa
vore, om hvar och en skötte sin tjänst, och endast sin tjänst. '' 01 S''J
Men ett oundgängligt villkor, för att detta skall kunna genomföras
öfverallt, är att hvar och en har en anständig bärgning af
sin tjänst och af densamma full sysselsättning. Hvad den första
delen angår — den anständiga bärgningen — är jag den förste
att erkänna, att Riksdagen med stor frikostighet under de senare
åren gjort mycket för att möjliggöra en anständig bärgning för
officerskåren, så att därom är ju ingenting vidare att orda. Hvad
åter beträffar det, att officerarne ha full sysselsättning af sin tjänst,
är därmed icke fullt lika väl beställdt. ty det är allom bekant, att
en ganska stor del eller, rätteligen sagdt, den största delen af
vår armé är så organiserad, att officerarne icke äro sysselsatta
mer än på sin höjd halfva året och många af de högre officerarne
icke ens så lång tid. Men icke kan det väl vara någons mening,
att man skall tvinga en person till sysslolöshet. Jag vill minnas,
att jag hört talas om: »Fåfäng gå lärer mycket ondt», och icke

kan det väl vara riktigt, att man tvingar en människa att vara
sysslolös. Så länge därför den nuvarande organisationen består,
måste man, synes det mig, tillåta officerarne att ha sysselsättning
utom tjänsten. År sedan denna sysselsättning förenad med inkomst,
kan man väl icke därför fråntaga officeren en sådan syssla, som
han sköter på de tider, dä han icke är upptagen åt sin tjänstgöring;
dock det är alldeles klart, att det första villkoret, för att en person
skall få syssla med någonting annat, är, att han i främsta rummet
och fullständigt uppfyller de fordringar, som man har rätt att
ställa på honom i hans tjänst.

Likaledes är jag ense med den ärade talaren däri, att sysselsättning
på områden utom tjänsten bör allraminst förekomma i
fråga om personer i de mera fordrande beställningarna, såsom chefer
för regementen eller ännu högre officerare. Att detta äfven är
allmänt insedt, därpå har den ärade talaren själf lämnat de bästa
bevis. Två af de chefer, som lian omnämnde, hade småningom
fått allt liera enskilda uppdrag, och det var säkerligen också på
grund häraf, som de lämnade sina beställningar i statens tjänst.

De ha därigenom erkänt, att de fått för mycket att göra. Tidigare
hade visserligen de båda åsyftade cheferna, som det tyckes, ganska
många befattningar såsom styrelseledamöter och styrelsesuppleanter
i vispa bolag af mer eller mindre storartad beskaffenhet, men det
finnes säkerligen — jag har ingen personlig erfarenhet härvidlag,
men jag tror, att så är — många uppdrag att vara styrelseledamot
och i synnerhet att vara styrelsesuppleant, som icke äro så ansträngande;
det förekommer kanske ett eller annat styrelsesammanträde
i månaden, och det tror jag att en med vanlig arbets -

No 6

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

tatsverkspro

positionen.

(Forts.)

JO

förmåga utrustad person kan stå ut med, utan att det behöfver
inkräkta på hans öfriga åligganden.

Vidare vill jag ytterligare betona, att det naturligtvis är min
mening att. såvidt jag kan. verka för att personer icke på några
villkor få inneha befattningar, som hindra dem från att fullständigt
och till vederbörlig belåtenhet utföra sina skyldigheter som
militärer.

Det är naturligtvis detta, som de i främsta rummet måste
göra, och där det visar sig, att en befattning inkräktar på arbetsförmågan
och arbetslusten i fråga om en militärs eget ämbete,
vill jag hoppas, att en förändring skall kunna åstadkommas så
snart som möjligt.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Jag har begärt ordet för att vid remissen af statsverkspropositionen
yttra några ord rörande den del af sjätte hufvudtiteln, som berör
järnvägsstyrelsens stat.

Det framgår af denna hufvudtitel, att stora inköp af järnvägsskenor
förestå. Redan skenutbytet på bandelarne Stockholm
—Malmö och Katrineholm—Göteborg går till ett belopp, som,
om man begagnar den beräkning, som återfinnes i den kungl.
propositionen, så vida jag icke missräknat mig, uppgår till öfver
en million kronor. Dessutom förmodar jag, att skeninköpeu ännu
icke äro helt och hållet verkställda åtminstone för Bohuslänsbanans
ofullbordade del och fortsättningen af stambanan norr om
Morjärv. Som sagdt, det gäller stora inköp af järnvägsskenor.

Jag har nu begärt ordet för att fästa statsutskottets uppmärksamhet
därpå, att, om man förfar på ett annat sätt än hittills,
det förefinnes en möjlighet, att skeninköpen eller rälsinköpen
skulle kunna ske till billigare pris. Såsom herrarne torde hafva
sig bekant, framställes det stål, som användes för tillverkning af
järnvägsskenor på två olika sätt, nämligen dels genom en metod,
som kallas den sura, och dels genom den s. k. basiska metoden.
Med afseende på hvad jag här ämnar yttra, är det nog att veta,
att i fråga om fosforfattig malm måste vid förädling användas
den s. k. sura metoden, medan den basiska metoden användes
för fosforrik malm. Den s. k. basiska metoden är ej äldre än
sedan år 1879, och såsom allt nytt har den mött motstånd och
misstro. Det är ju en naturlig sak, att de, som redan ligga inne
i marknaden med en viss tillverkning, försöka att hindra en ny
uppfinning och de fabrikat, som af denna uppfinning blifva en
följd, särskildt om dessa ställa sig billigare än de, som tillverkats
enligt den äldre metoden. Emellertid har trots detta det slags
järnvägsskenor, som äro tillverkade af stål, åstadkommet på basisk
väg, lyckats vinna en mycket stor marknad. Men här i landet
har man ställt sig alldeles afvisande gent emot dessa skenor,
oaktadt jag på grund af offerter, inlämnade i kungl. järnvägs -

Måndagen den J5 Januari.

31 N:o 6.

styrelsen, och af hvilka jag erhållit del genom vidimerade af- Remiss af
skrifter, vet, att ifrågavarande räler kunna levereras till afsevärdt statsverk»#^
billigare pris än de, som framställts efter den sura metoden. i,osilionei1 ■
Ser man däremot på utlandet, så finner man, att i synnerhet i l[ ortRd
Tyskland och Amerika de basiska järnvägsskenorna vunnit ett
mycket stort insteg. Och då man i dessa länder med deras stora
tåghastighet och säkerligen tunga rullande materiel kan använda
nämnda slags skenor, har jag trott, att det skulle vara lämpligt,
om man åtminstone sökte bringa till stånd en undersökning af
frågan här i landet. Vi ha för öfrigt erfarenhet på närmare
håll än i Tyskland och Amerika.

I Danmark ha enligt meddelande, som kommit mig tillhanda,
inköpts från en enda firma —• om uppköp gjorts äfven på andra
håll, kan jag ej säga — omkring 100,000 tons räler, framställda
efter den basiska metoden. Om man begagnar den i statsverkspropositionen
gifna beräkningsgrund, kommer man till det resultat,
att 100,000 tons räler skulle räcka till 120 mil järnväg. Och då
denna kvantitet användts i Danmark under de sista tio åren.
kan man förstå, att större delen af de järnvägsskenor, som inköpts,
varit af den af mig omnämnda sorten. Äfven i Norge har man
användt af denna sort, omkring 30,000 tons åtminstone. Och till
och med i Sverige finnes det enskilda banor, som ha användt
däraf, nämligen Hernösand—Sollefteå järnväg och Varberg—Borås
järnväg.

Nu är det eu känd sak, att hvad som afhållit järnvägsstyrelsen
från att i detta fall använda det billigare materialet varit
hänsyn till trafiksäkerheten. Och detta är ju en hänsyn, som
man måste i alla afseenden respektera. Det kan emellertid vara
af något intresse, då jag bragt denna fråga på tal, att för kammarens
ledamöter redogöra för hvad en person, som på detta
område har mycket stor erfarenhet, yttrat om styrkan hos respektive
sura eller basiska räler. Jag har för detta ändamål hit medtagit
ett utdrag af den engelska tidskriften »The Engineer», en engelsk
facktidskrift, där vice ordföranden i ett mycket stort engelskt
bolag, som använder en stor mängd basiska räler, har lämnat ett
meddelande om huru saken har ställt sig på hans järnväg. Jag
skall icke läsa upp det utan endast lämna en kort redogörelse;
därför. Han säger, att på den järnväg, han representerar, nedlagts
230,000 tons basiska räler och 121,952 tons sura räler; han har
sålunda erfarenhet på bägge hållen. Han offentliggör vidare en
statistik öfver skenbrott, som å järnvägen förekommit. Och denna
.statistik visar, att under de sex åren 1894—96 inträffat ett skenbrott
på 757 tons sura räler mot ett skenbrott på 3,700 tons
basiska räler. Det skulle sålunda göra eu brusten basisk räl
på fem brustna sura räler. Han medgifver, att de sura rälerna
voro cirka en half gång äldre, men tillägger, att enligt en annan
statistik, som han äfven offentliggör — aftryck finnes här för den,

N o 6.

82

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverkspro positionen.

i Fort s, i

som vill taga del däraf — åldern icke synes i väsentlig mån
beröra skenornas sprängning. Jag föreställer mig, att detta beror
därpå, att skenorna kasseras och utbytas, redan innan de blifvit
så gamla, att de springa sönder på grund af för långvarigt bruk.

Nu kan man fråga: hvad skulle vi spara genom att öfvergå
från den ena sorten till den andra?

Med ledning af dels till järnvägsstyrelsen lämnade offerter
och dels där, icke sådana offerter stått till huds, i marknaden
gällande pris för basiska räler vid den tid, då järnvägsstyrelsen
infordrat anbud på sura räler, har jag sökt räkna ut hvad man
skulle hafva sparat under åren 190i, 1902 och 1903 och därvid
kommit till det icke obetydliga beloppet af öfver 650,000 kronor.
Till belysande af prisskillnaden vill jag nämna, att järnvägsstyrelsen
den 12 augusti förra året erhöll offert på sura räler till 100 kronor
för 1,000 kilogram och på basiska till 80 kronor för 1,000 kilogram;
således voro de senare en femtedel billigare. Järnvägsstyrelsen
köpte icke då, därför att marknaden var i fallande.
Men styrelsen köpte en kort tid därefter sura räler till ett pris
af.kronor 94:85 och 93:85 för 1,000 kilogram. Jag vill härmed
hafva sagt, att det härvidlag rör sig om ganska betydande siffror.
Och man behöfver icke utgå från en så hög prisskillnad, som
gjorde sig gällande den 12 augusti 1903. Ty om jag tänker mig
denna skillnad utgöra tio procent i stället för, som då var fallet,
tjugu procent, så .skulle man dock vid inköp af de skenor, som
äro behöfliga för omläggning af linjerna Stockholm—Malmö och
Katrineholm—Göteborg, göra en besparing af 100,000 kronor.

Med hvad jag anfört har jag gifvetvis, såsom jag redan antydt,
icke velat klandra järnvägsstyrelsen, därför att den iakttagit stor
försiktighet vid sina inköp af järnvägsskenor. Ty allmänhetens
och trafikens säkerhet måste gifvetvis ställas i första rummet och
prisförhållandena i det andra. Men hvad jag vågar påstå är, att
saken är värd en opartisk undersökning, en grundlig och snabb
undersökning.

Det är ju så i dessa tider, att ökade utgifter förekomma på
alla områden. Och man bör då på statens ämbetsmän kunna ställa
den fordran, att de söka, där möjlighet finnes, göra besparingar.

Det är emellertid så — jag vill framhålla detta, innan jag
slutar — att denna fråga har en annan sida och säkerligen en
viktigare sida. Det är nämligen, som herrarne torde ha sig bekant,
så, att järnmalmen i största delen af de svenska grufvorna,
åtminstone i Norrbotten, är af den beskaffenhet, att den för
framställning af stål måste behandlas efter den basiska metoden.
Är det nu så, att järnvägsstyrelsen, som är en så stor konsument
af ifrågavarande varor, ställer sig afvisande gent emot denna
metod, har styrelsen också därmed försvårat uppdrifningen af
järnhandteringen här i landet. Då jag får erkänna, att jag ingalunda
är fackman på detta område, har jag satt mig i förbindelse

Måndagen den 25 Januari. 33

med en man, som på området har större erfarenhet än de flesta
i vårt land. Han skrifver, bland annat, följande: »Frågan är

onekligen af stor vikt, ty om man skall kunna tillverka landets
eget behof af räler inom egna gränser, så måste den basiska
metoden tillgripas, annars blifva rälerna för dyra.»

\i se sålunda, att en fackman på detta område, en man
som arbetat inom detsamma i många år, fullt erkänner vikten af
att en undersökning i berörda afseende kommer till stånd. Det
är härvidlag icke fråga allenast om järnvägsskenor, utan öfver
hufvud om tillverkning af svenskt järn och stål. För några år
sedan, då järnvägsstyrelsen behöfde ett antal vagnar för malmtransport,
åtog sig ett svenskt bruk leveransen. Men då järnvägsstyrelsen
underkände material framställdt på basisk väg,
måste vederbörande anskaffa stål, tillverkadt efter den sura metoden,
och gjorde därigenom en rätt afsevärd förlust. Denna uppgift
har jag i andra hand. Skulle jag emellertid misstaga mig, har
jag förmanen, att chefen för statens järnvägar är närvarande,
hvilken i så fäll kan göra vederbörlig rättelse.

Såsom ett ovederlagdt och ovederläggligt faktum kvarstär i
alla händelser, att vår svenska järnmalm är till större delen af
sådan beskaffenhet, att, om icke stål framställdt på basisk väg
duger, vi ha att motse en ganska mörk ställning för den svenska
järnhandteringen, och därför är det af största vikt, att en undersökning
kommer till stånd.

Jag har, herr talman, velat framhålla dessa förhållanden nu,
da vi till statsutskottet remittera statsverkspropositionen. Jag
hoppas, att statsutskottet, hvars ledamöter särskildt ifrån denna
kammare gjort sig kända för sparsamhet med statens medel,
möjligen i motiveringen skulle kunna uttala sig för en undersökning,
sådan som den jag här förordat. Det är, som nämndt, icke
blott en sparsamhetsfråga, utan en fråga, som har synnerligen
stor nationalekonomisk betydelse.

Herr Lindgren i Örebro: Herr talman, mina herrar! Fn
föregående ärad talare, herr Waldenström, har bragt revaccinationsf
rågan på tal. Jag är honom mycket tacksam därför och ber att
fä tillägga några ord till hvad han yttrade.

Då man hör, att medicinalstyrelsen bedt Kungl. Maj:t utfärda
bestämmelse därom, att alla värnpliktige skola revaccineras, oafsedt
om de förut vaccinerats eller icke och till och med om de haft
naturliga koppor, så kan man icke annat än förvånas på det allra
högsta, och man måste fråga sig, hvad det är som har inträffat,
eftersom ett sådant allvarsamt förslag kan komma i fråga. Mig
veterlig! har icke någon smittkoppsepidemi ägt rum i vårt land
under flera tiotal år. Och jag vet icke om, att någon nyligen
dött i smittkoppor. Alltså finnes det icke någon anledning att
utfärda sådana här tvångsbestämmelser. Under förra årets riksdag
Andra Kammarens Prof. 1H04. N:o ti. 3

N o 6.

Remiss af
statsverkspropositionen.

Forts.)

N o 6.

34

ilåndagen den 25 Januari.

Remiss (tf

statsverkspro positionen

.

(Forts.)

framkom ett förslag med begäran om ökning af anslaget till
revaccination af värnpliktige med 4,500 kronor. Andra Kammaren
—• vill jag minnas — sade nej till förslaget, men den Första antog
detsamma, och det gick igenom vid gemensam votering. Är det
då för att få slut på detta anslag, som man måste införa tvångsrevaccinering
af värnpliktige? Man kan väl använda penningarna
bättre, så mycket mer som kostnaderna för vårt försvar äro så
oroväckande höga. Men äfven om vi icke tänka på sparsamhet
härvidlag, utan mycket väl kunna bära de med saken förenade
utgifterna, så är det dock en sak, som jag måste påpeka, nämligen
faran af att utsätta våra unga och kraftiga beväringsynglingar för
de fördärfliga verkningar, som kunna uppstå vid en vaccination.
Det är ju allmänt kändt, huru farlig och riskabel vaccineringen
är, och vi hafva icke någon rättighet att utsätta våra unga män
för en dylik fara. I bästa fall skulle vaccineringen af de värnpliktige
medföra endast den verkan, att de vaccinerade blifva
febersjuka under flera dagar, och under denna tid måste befrias
från alla vapenöfningar, hvilket kan blifva omkring tio dagar,
om vaccineringen måste göras om igen. Det kan ju till och med
tänkas, att vaccineringen företages tre gånger, och i så fall blir
den vaccinerade under cirka femton dagars tid olämplig för vapenöfningar,
en lång och dyrbar tid att så onödigtvis förspillas. Men
icke nog med detta. I värsta fall kunna genom vaccineringen
sjukdomar grundläggas, som vara hela lifvet igenom. Hvem
bär i så fall ansvaret för dessa sjukdomar? Ifall nu en lag om
tvångsrevaccinering möjligen skulle komma till stånd — något
som jag dock hoppas icke kommer att ske — så föreställer jag
mig, att åtskilliga af våra unge män skola vara så förståndiga,
att de vilja och våga säga nej till revaccineringens företagande.
Hvad komme då att inträffa? Jo, naturligtvis skulle de vägrande
straffas på alla enligt krigslagarna tillåtliga sätt, med arrest, böter
eller fängelse. Detta skulle således blifva följden för alla dem.
som icke ville underkasta sig en farlig operation på sin egen
friska kropp. Och hvad skulle detta i sin ordning medföra för
en verkan? Jo, måhända skulle ytterligare åtskilliga af våra
unge män komma att emigrera. Åtminstone skulle väl jag om
möjligt göra det, om jag vore i värnpliktsåldern och någon komme
för att sätta knifven — om ej på min strupe — så dock på min
ärra. Hellre skulle jag väl söka fly ur landet än tillåta något
sådant. Man bör väl äga bestämmanderätt öfver sin egen kropp,
åtminstone så länge den är frisk.

Vi veta, att värnpliktstiden är lång och mycket betungande.
Under förra riksdagen förelåg ett förslag om att med några öre
om dagen öka afiöningen åt de värnpliktige, för att därigenom
gifva dem en uppmuntran. Jag vill minnas, att Andra Kammaren
säde ja till detta förslag, men Första Kammaren nej, och att förslaget
föll vid den gemensamma voteringen. Skall beväringen i

Måndagen den 25 Januari.

35 N:o 6.

stället för ökad dagaflöning få obehaget af tvångsrevaccinering Remiss af
och i följd däraf kanske komma hem från mötet med en för hela -ilalflverksprolifvet
sjuklig kropp? Det har ju sagts —- och det med rätta —
att man borde söka minska emigrationen genom att bereda egna * ''ortsd
trefliga hem åt vårt folk i dess eget land. Men detta förslag om
/ndwpsrevaccinering för de värnpliktige synes mig icke vara ägnadt
att bereda någon trefnad. Man har ju till och med ifrågasatt, att
man med flottans fartyg kostnadsfritt skulle hämta tillbaka utvandrade,
som önska återvända. Må vi taga bort onödiga tvång
och må vi åtminstone få äga själfbestämmanderätt öfver vår egen
friska kropp.

Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Den förste ärade talaren
under denna debatt har, gentemot medicinalstyrelsen, uttalat några
ord, Indika, om jag fattat honom rätt, skulle innebära klander för en
åtgärd, som styrelsen vidtagit. Så vidt jag kan förstå, var den
underförstådda meningen i hans yttrande den, att styrelsen skulle
gått öfver sin befogenhet, då den till chefen för landtförsvarsdepartementet
inlämnat ett förslag till föreskrifter rörande revaccinering
af värnpliktige. För min del är jag öfvertygad om, att
den ärade talaren, om han blott, innan han yttrade sig, genomgått
hvad som under fjolårets riksdag förekom i denna fråga och
särskildt om han genomläst statsverkspropositionen rörande den
delen, han icke skulle yttrat sig så, som han gjorde. Då jag nu
går att bemöta hans anförande, skall jag icke blifva mångordig,
utan endast inskränka mig till att med några få ord rekapitulera
hvad som under förra året förekom i revaccinationsfrågan.

Uti punkt 6 under sjätte hufvudtiteln af 1903 års statsverksproposition
meddelar herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
att medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 16
december 1901 gjort framställning om revaccinering af värnpliktige.
Styrelsen hade därvid först framhållit, att ända sedan 1849 och
alltjämt därefter vaccination varit obligatorisk för hvarje rekryt
inom indelta armén, i det denne skulle vaccineras vid första möte
eller sammandragande af kår, hvaremot någon revaccination af
värnpliktige dittills icke varit påbjuden. Yärnpliktstiden hade
nämligen förut varit så kort, att den icke medgifvit någon inskränkning
därigenom att den värnpliktige skulle till följd af
revaccination möjligen behöfva befrias under två, tre dagar från
mera ansträngande öfningar. (lenom antagandet af 1901 års värnpliktslag,
som betydligt förlängt värnpliktstiden, har emellertid
nyssnämnda skäl emot revaccination af värnpliktige förfallit, och
på denna samt öfrig» i skrifvelsen anförda grunder hemställde
medicinalstyrelsen, att Kungl. Maj:t ville föreskrifva, det revaccinering
af värnpliktige skulle årligen äga rum under dt; första
veckorna af beväringsrekrytmötet, samt att Kungl. Maj:t för ändamålet
täcktes anvisa ett årligt belopp af 4,500 kronor. Denna

N o 6.

Remiss (tf

statsverkspro positionen.

(Forts.''

36 Måndagen den 2"> Januari.

medicinalstyrelsens framställning tillstyrktes sa\äl af aiméföi\altningen
son i marinförvaltningen, och i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
förklarade herr civilministern för sin del, att han på
de af medicinalstyrelsen anförda skälen funne införandet af revaccination
för värnpliktige vara påkalladt af de förändrade förhallanden,
som med 1901 års värn pliktslag inträda hvarjämte lian tilläde,
att, enligt hvad han inhämtat, cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartementen
framdeles komme att, därest nödiga medel för
ändamålet beviljades, inför Kung! Maj:t framlägga förslag till
erforderliga föreskrifter rörande re vaccination af värnpliktige.
Då emellertid det förefintliga anslaget till vaccinationens befrämjande
vore för litet för att räcka till jämväl för anskaffande åt
eu tillräcklig mängd vaccin till revaccinering åt samtliga värnpliktige,
hemställde herr statsrådet om nådig proposition till Riksdagen
rörande höjande af det för vaccinationens befrämjande beviljade
reservationsanslaget med 4,500 kronor, hvilken hemställan \ann
Konungens bifall. Såsom också framhölls af den siste äia,de
talaren, biföll Riksdagen efter en ingående diskussion Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag, och man kan väl svårligen tänka sig annat,
än att detta bifall gafs under den förutsättning, att Kungl. Maj.t till
Riksdagen aflåtit sin proposition i ämnet, således under förutsättning.
att de värnpliktige hädanefter skulle revaccineras. Det år
naturligtvis under samma förutsättning, som medicinalstyrelsen
enligt erhållen befallning ingifvit till Kungl. Maj:t sitt förslag till
de föreskrifter, livilka beträffande revaccineringen af de värnpliktige
ansåges erforderliga.

Herr Waldenström sökte visserligen gorå sig löjlig öfver detta
af medicinalstyrelsen afgifna förslag, men jag behöfver endast
påpeka, att förslaget icke i någon väsentlig grad skiljer sig tran
hvad som ända sedan 50 år tillbaka tillämpats beträffande revaccination
af rekryter och som alltjämt befunnits ändamålsenligt^ och
lämpligt. Då‘så är, har ju medicinalstyrelsen icke haft någon
anledning att föreslå några andra bestämmelser för revaccinering
af värnpliktige.

Jag har velat anföra detta endast för att kammaren icke skall
hafva den uppfattningen, att medicinalstyrelsen gått utöfver det
beslut, Riksdagen förut fattat i frågan.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Gentemot
det som herr Pantzarhielm i sitt anförande yttrat skall jag be att
få nämna, det jag ingalunda vill bestrida, att kontrollbyrån äi i
sin lagliga rätt, då den utfärdar vissa kontrollbestämmelser. Det är
icke deri saken jag klandrar, utan den omständigheten, att kontrollbyrån
därvid vidtagit en del åtgärder, som faktiskt innebära
ändringar uti innehållet af en utaf Kungl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt stiftad lag.

Med anledning af hvad jag anförde i fråga om nödvändig -

37

N o 6.

Måndagen den 25 Januari.

heten att understundom anställa en extra brygd, sade herr Pantzarhielm,
att det ju vore tillåtet för en bryggare att på en gång
anmäla en följd af brygder, för en tid af 14 dagar. Men om —
såsom jag anförde efter en mängd mig meddelade skrifvelse!'' om
denna sak — en bryggare helt plötsligt finner, att en brygd
tagit slut och därför genast behöfver anställa eu ny brygd, huru
skall han då bära sig åt? Detta kan han ju icke beräkna, när
han anmäler brygder för 14 dagars tid, och han kan säkerligen
icke heller inom de föreskrifna tolf timmarna anmäla detta för
kontrollören eller tillsyni ngsmannen. Det kan dessutom mycket
väl vara fallet, att ingen tillsyningsman finnes på platsen, utan
att bryggaren i stället måste göra sin anmälan till kontrollören,
hvilken kanske bor långt därifrån.

En annan omständighet påpekade jag också, nämligen att
kontrollbyrån bestämt, det vört icke får i ett svagdricksbryggeri
tillverkas för annat ändamål än att däraf bereda svagdricka inom
samma bryggeri. Herr Pantzarliielm anförde till stöd för detta
kontrollbyråns tillvägagående några ord ur kommitténs betänkande,
men jag stöder mig på lagen, och lagen innehåller intet, som
kan tydas i nämnda riktning. Då är icke kontrollbyrån berättigad
att komma med bestämmelser, som i själfva verket utgöra inskränkningar
i den af lagen medgifna friheten.

Hvad vidare beträffar profningen af vörten i pannan i stället
för i kylkaret, så fann herr Pantzarliielm föreskriften därom vara
väl motiverad och icke ägnad att vålla någon svårighet för tillverkarne.
Men det är allmänt bekant, att svagdrieksbryggarne
på sina möten rundt om i hela landet — eller åtminstone de
allra flesta af dem — förklarat sig vara ur stånd att uthärda de
stora svårigheter, som vållas just af denna kontrollbestämmelse.
Denna bestämmelse är, såsom jag nämnde, icke blott en kontrollbestämmelse,
utan äfven eu åtgärd, hvarigenom kontrollbyrån
gjort de af Riksdagen för svagdricksbryggerierna bestämda gränserna
mycket trängre, än Riksdagen själ!'' gjort. Men därtill hade kontrollbyrån
ingen rätt. Herr Pantzarliielm sade nu, att han åtminstone
från de större bryggeriidkarne icke hört några klagomål
öfver nyssnämnda bestämmelse. Ja, det tror jag nog vara sant.
För de större bryggarne är bestämmelsen visserligen en söt lukt,
ty de blifva genom densamma af med de små bryggarne; det tror
jag, det. Häromdagen fanns i eu stockholmstidning intagen en redogörelse
för (in intervju med en bryggeridisponent, och af denna
framgick klarligen, att ingenting skulle vara dessa större bryggeriägare
kärare, än om de på något vis kunde förkväfva de små
bryggerierna. Men dessa små bryggerier, af hvilka några äro
belägna i städerna, men de flesta på landsbygden, särskild! i byar
och å dylika platser — dessa små bryggerier hafva i alla fall
tillfredsställt ett allmänhetens behof. År det nu så, att herr
Pantzarliielm eller kontrollbyrån anser det af dessa små bryggerier

Remiss af
statsverkspropositionen.

I Forts.)

N:o 6.

38

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverkspro positionen.

(Forts.)

tillverkade drickat vara dåligt, så slippa de ju att förtära det.
allmänheten dricker det i deras ställe. Och så länge detta dricka
är på lagenligt sätt tillverkadt. så kunna väl dessa bryggerier få
finnas till. Är deras dricka af den beskaffenhet, att allmänheten
ej längre vill ha det, ja, då blir ju följden naturligtvis antingen
den, att bryggaren söker tillverka ett dricka, som är i allmänhetens
smak. eller'' också att han slutar med att brygga dricka. Detta
blir den naturliga och konsekventa följden, som däremot icke kan
åstadkommas med kontrollåtgärder af sådant slag som denna.

Hvad beträffar den anmärkningen, att dessa mindre bryggerier
skulle vid sin tillverkning använda alltför dåligt vatten, så att
deras tillverkning ofta skulle blifva en för hälsan! farlig »soppa»
o. s. v., så är ju detta, om det förekommer, någonting att beklaga,
men alls icke något som kontrollbyrån eller kontrollören har
att skaffa med. Dessa hafva endast till uppgift att se till,
att det icke åstadkommes ett dricka med för hög alkoholprocent.
Hurudant åter det vatten är beskaffad!, som vid tillverkningen
användts, och huru drickat smakar, m. in., m. m., därmed hafva
kontrollmyndigheterna alls ingenting att skaffa. De slippa ju
dricka det, om de icke vilja. Om dessa icke anse det vara en
människor värdig dryck, men andra åter vilja förtära detsamma)
så må väl dessa senare hafva sin fulla frihet därtill, utan inblandning
af kontrollmyndigheterna åtminstone.

Vidare berörde herr Pantzarhielm frågan om användningen af
socker. Ja, jag medgifver, att det kan vara en viss dunkelhet i
Riksdagens skrifvelse. Men det vågar jag påstå, att den mening,
som jag läste upp ur Riksdagens skrifvelse, otvetydigt innehåller,
att socker skulle få användas vid tillverkningen i stället för malt.
Jag skall för säkerhetens skull åter läsa upp denna mening. Det
står i Riksdagens skrifvelse: »I motsats emot hvad i 4 § före skrifvits

beträffande skattepliktiga bryggerier är i 28 § af Eders
Kungl. Maj:ts förslag medgifvet skattefria bryggerier att använda
maltsurrogat, dock med undantag för sackarin. Riksdagen har
emellertid ansett, att icke heller för skattefritt bryggeri användning
af maltsurrogat bör vara tillåten, i följd hvaraf i 28 § intagits
föreskrift, att sådana surrogat icke må finnas vid dylikt bryggeri:
dock hav undantag gjorts för socker». Således: socker får
finnas, emedan det får användas.

Att Riksdagen sedan i sin skrifvelse fäst uppmärksamheten
vid tillverkningen af läskedrycker, det är endast ett skäl. som
kommit till, men det förändrar icke innehållet i den mening, jag
här läst upp Saken var den, att utskottet ville och föreslog, att
socker icke skulle få användas. Riksdagen förklarade emellertid,
att annat maltsurrogat icke skulle få användas, men sockret tog
man icke bort.

Sedan kommer jag till uttrycket »malt». I lagen står helt
enkelt »malt», och kontrollbyrån har icke någon rätt att saga, att

Måndagen den 25 Januari.

39 N:o 6.

det icke är malt, som mältas af råg eller af hafre eller af majs,
utan när det står malt, så är det malt. Kontrollbyrån har rätt ''
att vidtaga kontrollåtgärder, men den har icke rättighet att på
ord i lagen gifva sådana definitioner, som inskränka ordets betydelse
på ett sätt, som man aldrig hört talas om förut. Rågmalt,
hafremalt och kornmalt har varit malt i alla tider ända tills nu.

Herr Pantzarhielm sade, att nykterhetsvänner uppmanat svagdricksbryggarne
att trotsa dessa bestämmelser. Ja, jag skall tala
om för herr Pantzarhielm, att jag just är en ibland dem, som framställt
en sådan uppmaning. Jag har dock icke gjort det i syfte
att förmå dem att visa sig trotsiga. Jag sade till en bekant svagdricksbryggare:
»Tala vid kontrollören och säg honom, att du gör

så och att han stämmer dig! Men anmäl det pa förhand, på det
du icke må framstå såsom lagbrytare! Låt således stämma dig,
på det att man genom ett prejudikat må få klart, hvad som är
lag eller icke!» Och detta är ju fullkomligt lojalt. — Herr
Pantzarhielm sade visserligen, att en sådan rättegång måste sluta
på det sätt, att bryggaren blefve dömd, men jag däremot är alldeles
säker, att Kungl. Maj:t skulle tappa i den rättegången. Och
det vore icke första gången, som Kungl. Maj:t tappat i en rättegång.
Det hände till och med för cirka 20 år sedan, att Kungl.
Maj:t utfärdade en förordning, efter hvilken Uppsala rådhusrätt
dömde redaktören för tidningen »Upsala». Redaktören klagade,
och hofrätten dömde rådhusrätten i Uppsala till böter för oförstånd
i domareämbetets utöfning, därför att den dömt efter en
olaglig kunglig förordning. Det är därför alldeles icke säkert,
att svagdricksbryggarne skulle bli dömda för att de icke rättat
sig efter kontrollbyråns föreskrifter i detta hänseende.

Jag öfvergå!- nu till frågan om vaccination och revaccination
och herr Wawrinskys i Saltsjöbaden yttrande därom. Ja, det är
sann!, att alla rekryter sedan år 1849 måst låta revaccinera sig.
Detta är dock en annan sak. Ty det är frivilligt man blir rekryt,
men det är icke frivilligt man blir värnpliktig. Det är således
icke något vaccinationstwngr, då en rekryt re vacciner as, men att
en värnpliktig ålägges att låta revaccinera sig, det blir ett tvång
och det står icke i någon lag i Sveriges rike. Jag hoppas också,
att det icke heller skall komma att göra det. Att Kungl. Maj:t
begärt anslag till företagande af revaccination bland värnpliktige,
ja, det är ju något, som Kungl. Maj:t må göra. De, som vilja
tillåta revaccination, de må ju låta revaccinera sig. Men i beviljandet
af ett sådant anslag kan aldrig ligga införande af tvång
att alla skola revaccineras, ehvad de vilja eller icke. Annars
skulle ju en ändring i värnpliktslagen eller ett tillägg därtill kunna
när som hälst komma till stånd på den gemensamma voteringens
väg. Kungl. Maj:t föreslår t. ex. en ändring i värnpliktslagen
och begär för detta ändamål ett anslag. Första Kammaren beviljar
anslaget, men Andra Kammaren afslår det. Det blir gemensam

Remiss af
:tcitsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 6. 40

Måndagen den 25 Januari.

Remins af
statsverk spro
positionen.
(Forts.)

votering, och anslaget går igenom. Ocli då skulle Kungl. Maj:t
anse, att lagparagrafen också gått igenom i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag? Hvart skulle detta taga vägen? Det är alldeles
omöjligt. Jag skall vara med om 10,000 kronors ökning af
anslaget till vaccinationens befrämjande, om man nödvändigt måste
fördärfva folk, men jag vill icke gå med på den åsikten, att det
i beviljandet af ett anslag till vaccination skulle ligga tvång till
vaccination. Nej, det vill jag icke vara med om. Medicinalstyrelsen
torde ocli hafva sig bekant, att Kungl. Maj:t förut här i
Riksdagen framlagt lagförslag till tvångsrevaccination i vissa fall,
men att det blifvit afslaget. Och nu skulle det kunna genomdrifvas
på den gemensamma voteringens väg! Nej, det är omöjligt.
Att säga, att anslaget bifölls under den förutsättningen, att
föreskrifter skulle meddelas om tvångsrevaccination, det är alldeles
oriktigt, ty i ena fallet är det fråga om en lag, i det andra
om ett anslag. Anslaget bär Riksdagen beviljat, men tvångsrevaccinationen
har aldrig bifallits, och jag hoppas, att den aldrig skall
komma att beviljas. Ett förslag därom måste för resten behandlas
af lagutskottet och icke af statsutskottet.

Herr Bergström: Herr talman, mina herrar! Herr stats rådet

och chefen för landtförsvarsdepartementet medgaf, att det
var mycket ledsamt, att den af mig påvisade motsättningen mellan
den beräknade uttagningen af värnpliktige till vissa vapenslag
och den i kommandoväg påbjudna uttagningen under innevarande
år vore sann och obestridlig. Ja, herr statsråd, det är
mer än ledsamt.

Herr statsrådet uttalade vidare den åsikten, att staten icke
skulle genom detta förhållande åsamkas någon ökad kostnad,
därför — om jag uppfattade honom rätt — att årskullen vore
lika stor, och den skulle ju i alla fall öfvas. Jag kan icke förstå
detta. Jag behöfver väl icke erinra herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet därom, att vid kavalleriet omfattar
första årets utbildningstid 137 dagar; samma är förhållandet vid
artilleriet. Och vid Gottlands infanteriregemente, där jag också
påpekade förhållandena, där utgöras de 172 dagarne i följd. Huru
är det åter vid infanteriet i öfrigt? Jo, där är tiden 112 dagar.
Under sådana förhållanden lärer det väl bli en ökad kostnad för
statsverket under år 1904. Jag ber att få hänvisa herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet till bilagorna 82,
86, 89, 90 och 91 till fjolårets statsverksproposition under 4:de
hufvudtiteln, där siffror, bestämda siffror, äro underlagda alla
beräkningar för de anslag, som skulle utgå jämlikt dessa bilagor.
Till dessa siffror komma nu genom det påbud, som utfärdats i
kommandoväg — om jag räknat rätt och jag tror jag gjort det
— 13,900 tjänstgöringsdagar, hvilka influera på kostnaderna i alla
dessa punkter. Det är, herr statsråd, obestridligt.

Måndagen den 25 Januari.

41

N:0 6.

Det är för öfrigt ganska märkvärdigt, att herr statsrådet och Remiss af
chefen för landtförsvarsdepartementet i sitt försvar icke yttrade ^atsverksproett
ord om uttagningen från fastlandet af värnpliktige till Gottlands i>m''Uonminfanteriregemente.
Jag hade med afseende därpå påpekat, att '' 0lts^
enligt den tablå, som var oss förelagd i fjol, skulle år 1904 uttagas
360 värnpliktige. Enligt generalorder den 2 januari 1904 skola
uttagas 500. Denna generalorder var, som sagdt, daterad den 2
januari. Sexton dagar därefter, den 18:de, förelägges oss statsverkspropositioixen,
och i den tablå, som där tinnes, står fortfarande
siffran 360. Om detta märkliga förhållande har herr statsrådet
ingenting att upplysa.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
antydde, att mobiliseringsförhållanden m. m. kunde göra en ökad
uttagning påkallad. Ja, herr statsråd, kan det icke vara, om vi
tänka på den ökade uttagningen för kavalleriet, den ökade uttagningen
till Smålands husarer, lifregementets husarer, lifregementets
dragoner, kan det icke vara, säger jag, en påtryckning
från cheferna för dessa regementen, en allt för stark påtryckning,
för hvilken herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
fallit till föga?

Herr statsrådet inledde sin replik till mig med att erinra mig
om, att det är lagdt i Kung], Maj:ts hand att sörja för uttagningen
af värnpliktige till specialvapnen. Det är sannt, herr statsråd, att
det är lagdt i Kungl. Maj:ts hand att sörja för uttagningen. Men
icke äger därför Kungl. Maj:t att i kommandoväg vidtaga anordningar,
som gå utöfver hvad Kungl. Maj:t i statsregleringskonselj
beslutit och lagt fram för Riksdagen till grundval för beräkningarne
af anslagen.

Ett dylikt tillvägagående synes mig ingalunda vara ägnadt
att grundlägga förtroende från Riksdagens sida till chefen för
landtförsvarsdepartementet. Om ett sådant förhållande får fortgå
opåtaldt, Indika manipulationer skola då icke kunna vidtagas längre
fram, då för en del truppslag utbildningstiden blir 240 dagar, för
andra åter 365 dagar!

Hvad beträffar det andra ämne, som jag här fört på tal, lät
det, som herrarne hörde, helt annorlunda nu från statsrådsbänken,
än det lät år 1901, den stora försvarsriksdagen, och 1902, då vi
beslöto en betydlig förbättring af officerarnes löneförmåner. Jag
skall icke besvära herrarne med något citat, men jag ber att fä
hänvisa herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
till statsverkspropositionen år 1902, 4:de hufvudtiteln, sid. 14, på
det att han där måtte se, hvad hans företrädare i ämbetet hade
att förmäla till Riksdagen i afseende på omöjligheten för framtiden
att egna sig åt enskildt förvärf. Herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet, den nuvarande, tycktes i princip
vara för att våra officerare skulle odeladt egna sig åt sin tjänst.

1 praktiken tycktes saken ställa sig något annorlunda. Hans citat

N:o 6. 42

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverJcspro
positionen.
(Forts.)

af ordet: »fåfäng gå lärer mycket ondt» syntes mig vara anpassadt
på officerare i underlöjtnants-, löjtnants- och möjligen kaptensgraderna.
Med tanke på dem syntes herr statsrådet vilja
bereda tillfällen till enskild! förvärf. Ja, det skulle icke heller
jag vara obenägen till, om de icke hafva annan sysselsättning.
Men när de komma upp till regementsofficers grad, då, herr
statsråd, måtte väl tiden vara inne att låta den mannen, som
skall befordras, välja emellan enskildt förvärf, bolagstjänst eller
dylikt, och militärtjänst.

Herr statsrådet erkände, att Riksdagen hade sörjt för att
våra officerare numera kunde åtnjuta en anständig bärgning. Och
hvad de högre officerarne beträffar böra de väl ha full sysselsättning,
därest de vilja fullgöra sin plikt. Emellertid synes det
mig, att om detta är herr statsrådets uppfattning, så borde herr
statsrådet vid framtida befordringar sörja för att dessa officerarne
också gorå sitt val före befordringen.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Virgin:
Herr talman, mina herrar! Den ärade talaren på stockholmsbänken
har förmenat, att jag förbisett den olika öfningstiden för
kavalleriet eller specialvapnen i jämförelse med infanteriet. Det
har jag alldeles icke gjort, utan jag sade endast, att denna ökade
uttagning till kavalleriet och artilleriet icke komme att förorsaka
några nämnvärdt ökade kostnader. Och det torde väl vara alldeles
obestridligt, ty enligt värnpliktslagens § 52 är öfningstiden
för hvarje värnpliktig för närvarande 172 dagar sammanlagdt,
oberoende af vid hvilket truppslag han är tjänstgörande. Följden
däraf är påtagligen. att kostnaden blir densamma, huru uttagningen
än ställes. Visserligen är det sannt, att den ärade talaren,
sedan jag begärt ordet, lade till, att särskild! för året 1904 skulle
kostnaden bli högre, och det är ju alldeles obestridligt, att den
det blir därigenom, att 137 dagar falla på det året i stället för
112. Men det ökar icke totalkostnaderna. Och om kostnaderna
det ena året minskas och det andra året ökas, torde det väl icke
ha någon betydelse, då man håller sig inom de anslag, Riksdagen
beviljat. För öfrigt vill jag blott erinra om, att alla de siffror,
som den ärade talaren bär påpekat, äro att finna i beräkningar
men alldeles icke i stater, och det är en väsentlig skillnad. Då
Riksdagen har fastställt en stat, kan den icke af Kungl. Maj:t
förändras. En beräkning, som framlägges, är och förblir ingenting
annat än en beräkning, och en sådan kan icke alltid så till punkt
och pricka följas. Det plägar väl icke förekomma i något fall,
vare sig sig det gäller beräkning af kostnader för byggnader eller
hvad ändamål det nu må vara. Jämkningar måste göras då saken
sättes i verket,

Hvad för öfrigt det påståendet angår, att det icke skulle vara
mobiliseringsförhållanden utan några privata påtryckningar, som

Måndagen deri 25 Januari.

43 N:o 6.

förändrat uttagningen till kavalleriet, kan jag därom icke säga
någonting annat, än att jag för min del icke hört talas om några
påtryckningar i den vägen, och jag kan icke heller tänka ut, hvad
skäl den ärade talaren kan ha för att förutsätta en sådan bevekelsegrund
för de råd, som jag är skyldig att gifva Kungl. Maj:t.

Ja, slutligen ett ord angående det enskilda förvärf vet! Naturligtvis
var det aldrig min mening att officerarne — det sade jag
också som jag tror ganska tydligt — skulle få ha enskildt arbete
på det sättet, att deras verksamhet inom tjänsten försummades.
Men när man är dömd att gå ledig under halfva året, må man
väl ha rättighet att skaffa sig den sysselsättning man möjligen
kan få. Min företrädare har sagt, att för framtiden blir det
svårare, kanske omöjliggjordt för officerarne att skaffa sig någon
inkomst utom sin tjänst. Det låter mycket väl förena sig med
hvad jag nu sagt. Ty i och med detsamma att öfningarna ökades
har det blifvit omöjligt för officerarne att inneha annan stadigvarande
befattning. De kunna endast möjligtvis få en tillfällig
sysselsättning och därmed måhända någon inkomst. Väsentlig
kan den icke bli, i alla händelser mindre än om de kunde såsom
förr, då öfningarna voro kortare, inneha fast anställning. För
öfrig! talade dåvarande statsrådet också med hufvudsaklig tanke
på framtiden efter förloppet af de första sex åren, då tjänstgöringstiden
ju kommer att varda ytterligare ökad, och mina ord
gällde i främsta rummet den närvarande tiden.

Hvad till sist beträffar den omständigheten, att regementsofficerare
skulle vara skyldiga ägna all sin tid åt sin tjänst, vill jag blott
betona, att uti de stater, som af Riksdagen äro fastställda, upptages
vid icke garnisoneradt regemente icke full dagaflöning för hela året
för mer än en regementsofficer —- jag räknar nu icke regementschefen,
som har dagaflöning hela året om. Däraf visar det sig ju, att
icke ens regementsofficerarne ha sysselsättning hela året om. De
officerare, som äro anställda vid icke garnisonerade regementen,
komma alltså att under en ganska stor del af året gå utan militär
sysselsättning, och för den tiden gäller väl för dem ungefär detsamma
som jag nyss nämnde angående subalternofficerare. Men
i och med detsamma som tjänstgöringen ökas, blir det ju i främsta
rummet regementsofficerarne som icke kunna få tillfälle till enskildt
förvärf.

Herr Nordström i Stockholm: Herr talman, mina herrar!
Den ärade talaren på göteborgsbänken har uttalat den mycket
riktiga satsen, att man skall vara sparsam med statens medel och
har han velat gifva en liten vink åt statsutskottet, att utskottet
skulle, då fråga blir om inköp af räler, hvartill anslag nu är
begärd t, antyda lämpligheten utaf att inköpa räler, framställda
på den s. k. basiska metoden, hvilka räler skulle vara billigare.

Vidare har den ärade talaren uttalat önskvärdheten däraf.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:e 6. 44

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.i

att eu undersökning beträffande basiska och »sura» rälers företräde,
de ena framför de andra, borde äga ruin.

Hvad den ärade talaren sagt är i allmänhet mycket beaktansvärdt.
Men jag vill till förekommande af missförstånd i flera
afseenden påpeka följande.

Vid sina inköp, enkannerligen af räler, måste järnvägsstyrelsen.
som ju lär i allmänhet hafva många synder på sitt samvete,
dock försöka hålla detsamma klart genom att fästa afseende icke
allenast på prisbilligheten, utan äfven på trafiksäkerheten. Ett
sådant tillvägagående har också den ärade talaren medgifvit vara
riktigt. Frågan om räler eller rättare sagdt om det stål, som
ingår i rälerna, är någonting som man i järnvägsstyrelsen ständigt
följt nied uppmärksamhet.

År 1898 ägde här i Stockholm rum ett möte af Iron and
Steel Institute, d. v. s. det engelska järn- och stålinstitutet, hvilket
i sig innesluter världens skickligaste metallurger och ingeniörer.
De voro här i stort antal. Dä förekom äfven en diskussion
angående lämpligheten af mycket hårda räler. Under denna diskussion
bragtes äfven frågan om »basiska» och »sura» räler å
bane. Det gjordes i anledning häraf en utredning angående rälsbrott
och olyckshändelser, som uppstått å banor med olika rälsstålsorter.
Jag vill då först, innan jag redogör för denna statistik,
endast säga, att basiska räler, d. v. s. räler som äro gjorda af
fosforhaltig järnmalm, hvilken på den s. k. Thomas-Gillchristmetoden
renas från fosfor, användas hufvudsakligen i Tyskland,
därför att det där finnes endast två större verk, som framställa
räler enligt den »sura» metoden. Alla de andra framställa räler
efter den basiska metoden. Därför ha också af hänsyn till den
tyska industrien basiska räler i öfvervägande mängd blifvit använda
vid de tyska järnvägarne. I Österrike användas räler af
basisk martinstål, som är åt helt annat slag, äfvensom sura räler.
I England användas räler, framställda efter den »sura» metoden,
med undantag för en enda bana, hvilken själf är intresserad i
stora basiska verk.

Vid nämnda diskussion i Stockholm 1898 gjordes en statistik,
som jag händelsevis har här. Den omfattar åren 1894, 1895 och
1896. Den är således icke så alldeles färsk, och jag skall sedan
upplysa, om och i hvad mån förhållandena ändrat sig. Vid den
preussiska statens järnvägar, som voro vid den tiden 27,000 kilometer,
ägde pr. kilometer år 1894 0,24 rälsbrott rum, år 1895 0,25
och år 1896 0,26, samt inträffade olyckor genom rälsbrott respektive
2, 4 och 7 gånger. Vid de svenska statsjärnvägarne ägde
rälsbrott rum pr kilometer — jag använder således jämförliga
storheter — 0,046, 0,098 och 0,096, men ingen olycka har här förorsakats
af rälsbrott förr än den vid Elmhult sistlidet år. Ser
man på de engelska järnvägarne med deras »sura» räler och en
stor, hastigt gående och tung trafik, förekommer där endast 0,06

Måndagen den 25 Januari.

45 N:o 6.

rälsbrott pr kilometer, således ett något mindre antal än vid de
.svenska järnvägarne. En enda olycka genom rälsbrott hade inträffat
i England under de tre åren, nämligen den 1 november
1895. Denna statistik visar, att under det att Sverige haft 71/,
rälsbrott pr 1,000 kilometer bana hade Tyskland 190 på samma
banlängd. När man har sådana siffror för ögonen, tror jag allt.
att man uppfyller sina plikter bäst, om man ser på säkerheten i
främsta rummet.

I England är på den bana, som använder basiska räler, antalet
rälsbrott ofantligt mycket större än på de banor där »sura»
räler brukas. Detta inhämtas af Board of Trades — det engelska
handelsministeriets — berättelser.

Jag vill emellertid icke nämna några siffror af fruktan att
misstaga mig. Jämväl förhållandena i England gifva oss emellertid
ytterligare en stark maning att se upp, så att vi icke för prisskillnaden
äfventyra säkerheten, något som äfven den ärade
talaren medgaf vara riktigt. På sista tiden har emellertid förekommit
en mycket stark agitation för införandet af basiska räler,
hvilken agitation utgått från åtskilliga agenturfirmor. Priset är
också i själfva verket 5 kronor eller så omkring lägre per ton för
basiska än för sura räler, men den ökade säkerheten är väl mycket
mera värd än dessa 5 kronor per ton.

Hvad vidkommer frågan om en undersökning rörande rälsstålet,
sä håller för närvarande chefen för järnkontorets tekniska
afdelning på med eu utredning af våra nu begagnade rälers
kemiska och fysikaliska egenskaper, så att vi skola få en fullständig
kännedom härom. Så underkastas t. ex. de räler, som
sprungo vid Elmhult, en noggrann undersökning och så är äfven
förhållandet med andra räler, så att man skall söka få ökad kännedom
om anledningen till rälsbrotten likasom om anledningarna
till nedplattningen vid ändarne i skenskarfvarne. När denna
utredning blifvit färdig, kommer, enligt hvad som redan är bestämdt,
ännu en kommission att taga frågan om användande af
basiska eller sura räler under ompröfning.

Nu kan man fråga, hvarför järnvägsstyrelsen låter företaga
eu sådan undersökning, när man har sådana siffror som de ofvan
anförda och när generaldirektören för styrelsen tyckes vara fullt
öfvertygad om de sura rälernas företräde framför de basiska. Jo.
det är därför, att man icke får låta någonting obeaktadt gå förbi,
och det skulle vidare kunna sägas, att de nämnda missförhållandena
i Tyskland vore beroende på att rälerna där vore för lätta
i förhållande till trafiken. Tyskland har nu med stora kostnader
bytt ut sina räler mot tyngre, på samma sätt som skett hos oss.
och det kan ju vara antagligt, att rälsbrottens antal i följd däraf
kommer att minskas. Vidare kan man säga, att den erfarenhet,
som ligger till grund för den af mig anförda statistiken, och den
kännedom järnvägsstyrelsen eljest kan äga om denna fråga, har

Remis* of
shitsverkspropoxitionen.

( Korts.)

N:o 6.

46

Måndagen den 25 Januari.

Hem i ks af
tatsverkspro
positionen.
(Forts, j

afseende på räler tillverkade efter föråldrade metoder, och att
det kan vara möjligt, att tillverkningsmetoderna numera så utvecklats,
att förhållandena ställa sig bättre. Det linnes också en
särskild omständighet i detta sistnämnda afseende, som manar
oss att anställa en undersökning. I Tyskland ha nämligen, som
jag tror af föreningen »Verein deutscher Eisenbahnverwaltungen»,
utgifvits förfrågningar till en mängd järnvägsförvaltningar i Europa
rörande det lämpligaste rälsstålet. På detta sätt har man fått
ihop ett mycket stort material för att utreda frågan om och i hvad
mån det ena slaget rälsstål må vara bättre än det andra. Resultatet
af denna undersökning har helt nyligen (1903) publicerats i
ofvannämnda förenings tidskrift: »Organ för die Fortschritte des
Eisenbahnwesens». På grund af hvad däri anförts har det för
oss blifvit en bjudande plikt att låta verställa en utredning, om
och i hvad mån förhållandet med de basiska rälerna numera förbättrats,
ty skulle det vara så, att man med fullkomligt lugn och
säkerhet kan använda basiska räler, så skulle detta, såsom den
ärade talaren anförde, komma att medföra icke oväsentliga besparingar
såväl med afseende å kostnaderna för ombyte af räler
ä statens redan trafikerade järnvägar som äfven i fråga om byggandet
af nya järnvägar.

Det har under den tidningspolemik, som förts här i Stockholm
och särskildt i cn stor hufvudstadstidning, mycket pläderats för
de basiska rälerna, men helt nyligen har i denna fråga gjorts ett
inlägg af en svensk trafikchef, som yttrat, att på hans bana, som
hade en längd af omkring 100 kilometer, ungefär halfva sträckan
vore belagd med basiska och halfva sträckan med sura räler, och
att på denna bana rälsbrottens antal vore vida större på den del,
som är belagd med basiska räler, hvarför han ansåge, att man
bör vara järnvägsstyrelsen tacksam för att den följt denna fråga
med uppmärksamhet och icke förhastat sig. Att det förhållande,
att vi hittills köpt endast sura räler, kan vara oangenämt för en
del tillverkare af basiska, vill jag medgifva, men månheten om
järnvägarnes och passagerarnes säkerhet måste dock ställas långt
högre än möjligheten att få räkna några kronor billigare pris per
ton räler.

Herr Lindgren i Örebro: Till svar å herr Wawrinskys framställning
vill jag blott nämna, att jag icke kan finna de af honom
åberopade skälen hållbara och att jag således icke kan finna, att
någon trånpsrevaccinatioii är påbjuden. Jag kan icke förstå,
huru man kan tolka anslagets beviljande på det sättet. Hade
Riksdagen vetat, att något sådant låg bakom, skulle antagligen
Första Kammaren sagt nej till anslagets beviljande likaväl som
Andra Kammaren gjorde det.

Då herr Waldenström redan besvarat det öfriga af den ärade
talarens anförande, så kan jag inskränka mig till att säga, att jag

Måndagen den 25 Januari.

47

N:o 6.

måste tolka detta anslags beviljande så, att den, som vill låta sig
revaccineras, må göra det frivilligt, men att icke något tvång i
detta afseende må få förekomma. Häremot är icke så mycket att
invända; det är blott våra motståndares plikt att underrätta om
den fara, som vaccination och revaccination kan medföra. För

öfrigt kan jag icke finna, att något händt, som skulle kunna

berättiga därtill, att vaccination och revaccination icke skulle få
vara frivilliga. Tvång och t v å ngn vaccination passar icke för vårt
frihetsälskande folk.

Herr Bergström: Herr talman! Herr statsrådet och chefen

för landtförsvarsdepartementet yttrade, att uttagningen för kavalleriet,
artilleriet och Gottlands infanteriregemente icke skulle medföra
ökning för staten, d. v. s. af kostnaderna för statsverket in
toto. Ja, men den kommer att medföra ökning utöfver staten,
d. v. s. staten för år J904, och det är detta, som intresserar oss.
Herr statsrådet yttrade vidare, att man naturligtvis komme att

hålla sig inom de anslag, som Riksdagen beviljat för år 1904.

Ja, men vissa af dessa anslag, för hvilkas beräkning denna tablå
från fjolåret användes, hafva karaktären af reservationsanslag,
och dessa anslag, herr statsråd, få icke öfverskridas. Huru skulle
det då gå, om de icke skulle räcka till?

Uppenbart är att man måste göra kalkyler, det förstår ju
hvar och en, i fråga om antalet värnpliktige, som kunna påräknas
till vapenöfning de olika åren. Men i fråga om specialvapnen
liksom i fråga om Gottlands infanteriregemente har man icke gjort
några sådana kalkyler, utan med afseende å dem har Kungl.
Maj :t fixerat vissa siffror och framlagt dem såsom grundval för
beräkningen af de värnpliktiges dagaflöning och eu del andra poster.
Detta är något helt annat än lösa kalkyler, det är fixa siffror.
Detta böra vederbörande observera, tv då kan man icke heller
gå ifrån dessa fixa siffror.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman! Herr Nordström
nämnde i sitt anförande, att jag skulle hafva tillrådt statsutskottet
att gifva anvisning på inköp af basiska räler. Den, som
följde med mitt anförande, torde hafva hört, att jag icke gjorde
detta, utan att jag anmodade statsutskottet att gifva en anvisning
på en undersökning. Naturligtvis skulle det icke vara lämpligt att.
utan vidare införa basiska räler på våra banor, om man därmed
skulle riskera säkerheten på dem. Det föreföll mig äfven, som
om generaldirektören ville göra mitt anförande misstänkt genom
att uppehålla sig därvid, att handelsagenter hade bedrifvit eu stark
agitation för de basiska rälerna. Jag vill med anledning af detta
säga, att jag aldrig har sålt en järnvägsskena, och hvad beträffar
framtiden, så vet ju ingen, huru därmed kan blifva förhållandet,
men föga troligt är det, att jag någonsin kommer att göra det.

Remiss eif
statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 6. 48

(Måndagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen,
.
(Forts.)

Jag tyckte för öfrigt, att af herr Nordströms anförande tydligt
framgick, att en undersökning verkligen bör företagas, och han
sade till och med, att en sådan undersökning på vissa af herr
Nordström angifna grunder skulle komma att äga rum utan någon
påtryckning från statsutskottets sida. Om det nu förhåller sig så,
att en dylik undersökning verkligen behöfves, då borde väl icke
fordras någon agitation från agenturfirmor för att åstadkomma
den. — Det gjordes vidare en jämförelse mellan de järnvägsskenor,
som användas i Tyskland och i Sverige, och en statistik anfördes
med afseende å skenbrottens antal i båda länderna, hvilken visade
sig vara till stor nackdel för de i Tyskland begagnade skenorna.
Men herr generaldirektören yttrade också, att förhållandena i många
afseenden äro så olika, att det icke behöfver vara den omständigheten,
att på det ena stället användas basiska och på det andra
sura räler, som gör skillnaden. De tyska rälerna kunna ju hafva
varit för lätta och man kan tänka sig, att trafikförhållandena äro
sä olika, att de i hög grad kunna påverka olikheten i utslaget.

Man skulle nu visserligen kunna vara belåten därmed, att
järnvägsstyrelsen utlofvat en undersökning i berörda afseende,
men jag tror, att det i allt fall icke skulle skada, om också statsutskottet
ville ägna frågan uppmärksamhet.

Herr Räf: Sedan jag nu varit i tillfälle att höra äfven motparten,
nämligen herr Pantzarhielm, och då jag fortfarande är
öfvertygad därom, att kontrollen i afseende å maltdryckstillverkningen
är strängare än lagen nödvändiggör, samt då jag dessutom
har i lifligt minne herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
i fjol gjorda uttalande om svagdrickats nödvändighet för
i synnerhet våra arbetare, ber jag att få instämma i herr Waldenströms
i dag gjorda uttalande i saken.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad, beslöt
kammaren att hänvisa ifrågavarande proposition jämte de i anledning
af densamma afgifna yttranden till statsutskottet.

§ 4.

Efter föredragning vidare af de på kammarens bord hvilande
motioner hänvisades:

herr C. J. Jakobsons motion, n:o 16, till tillfälligt utskott;

herr O. A. Ericssons i Ofvanmyra motion, n:o 17, till tillfälligt
utskott: och

herr G. Janssons i Krakerud motion, n:o 18, till lagutskottet.

49 N:o 6.

^[åndagen den 25 Januari.

§ 5.

Häruppå föredrogs justitieombudsmannens vid innevarande
riksdag afgifna ämbetsberättelse; och hänvisades den däri gjorda
framställningen om stämpelfrihet för expeditioner i ärenden rörande
utbetalning af rese- och traktamentsersättning till bevillningsutskottet,
framställningen om dyrtidstillägg åt tjänstemännen i
justitieombudsmansexpeditionen till statsutskottet samt berättelsen
i öfrigt till lagutskottet.

Tryckfrihetskommitterades berättelse, som härefter föredrogs,
lades till handlingarna.

§ 6.

Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:

herr M. M. Höjer, n:o 19, om ändring i aflöningsstaten för
telegrafverket;

herr J. Johnsson i Bollnäs, n:o 20, om ändringar i stadgan
angående skjutsväsendet;

hen- C. J. Hammarström, n:o 21, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning på hvilka villkor stadsfiskalerna må
blifva statens tjänstemän;

herr J. Widén m. fl., n:o 22, om ändring af 4 § 2 mom.
brännvinsförsäljningsförordningen in. in.;

herr I. E. G. Svensson i Skyllberg, n:o 23, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående revision af frakttaxan för statens järnvägar;

herr O. A. Brodin, n:o 24, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående rätt för städer och därmed jämförliga samhällen att,
oberoende af den för upplåtelse af nyttjanderätt till jord i allmänhet
stadgade tidsbegränsning, upplåta jord till bebyggande emot
tomtören m. m.;

herr J. J. Byström, n:o 25, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående lagstadgad stängningstid för handelsbutiker;

herr O. A. Ericsson i Ofvanmyra:

n:o 26, med anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation af arméns musikpersonal; och

n:o 27, i fråga om anslaget till uppförande af nya byggnader
för armén;

herr H. A. Seger däld:

n:o 28, om skrifvelse till Kung]. Maj:ts angående revision af
förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund; och

n:o 29, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lagbestämmelser
i syfte att häktningsåtgärd, som företagits utan förordnande
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 6. 4

Måndagen den 25 Januari -

N:o 6. 50

af domstol, må så skyndsamt som möjligt blifva föremål för domstols
eller domares pröfning;

herr K. Karlsson i Mo:

n& 30, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förläggningen
af kavalleriet; och

n:o 31, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lagbestämmelser
i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva viss fastställd
bredd; samt

herr J. E. von Krusenstjerna, n:o 32, angående anslag för
ombildning af ett lektorat vid tekniska högskolan till professur.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ B.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr I. E. G. Svensson i Skyllberg under 5 dagar fr. o. m.
den 26 januari; och

herr A. Ekman under 2 dagar fr. o. m. den 26 januari.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,40 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, Oskar Eklnnds boktr., 1904.