RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1904:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1904. Första Kammaren. N:o 26.

Fredagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 0 e. m.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 163, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående aflöningen
till lärare vid fortsättningsskolor m. m., beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 16, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
j ärnvägsanläggningar.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 9 innevarande månad bordlagda betänkande
n:o 14.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 9 innevarande mars bordlagda memorial n:o 15, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningutskottets betänkande
n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring af 17 §
bevillningsförordningen m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 9 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 27—30.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,41 e. in.

In fidem

A. v. Krusemtjerna.

Föräta Kammaren» Prot. 1904. N:o 26.

X:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ang. tull å
bronspulver.

Lördagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 45, i anledning af en inom Riksdagen väckt motion om
beredande åt riksgäldskontoret af kassareserver i utlandet; och

n:o 46, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens nionde hufvudtitel;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 31, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
för stäfjande af illojal konkurrens; och

n:o 32, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
fattigvårdslagstiftningen; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, angående
väckt förslag i fråga om tillsättande af ett nationalekonomiskt
råd.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 9 och 11 innevarande månad bordlagda betänkande
n:o 14, angående vissa delar af tullbevillningen.

Punkten 1.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 38, hade herr
C. It. Johansson i Jönköping, med hvilken tre andra af kammarens
ledamöter instämt, hemställt, att en tullafgift af 1 krona per kilogram
måtte åsättas artikeln bronspulver.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Riksdagen, i anledning
af nu förevarande motion, måtte besluta, att bronspulver
skulle åsättas en tullsats af 50 öre för kilogram, samt att i följd
häraf rubriken n:o 66 i gällande tulltaxa skulle erhålla följande
förändrade lydelse:

Bronspulver, pappersomslagets vikt inbegripen ... 1 kilogram 0: 50.

Lördagen den 12 Mars.

N:o 20.

Herr Almgren: Då nu den första tullmotionen vid årets

riksdag föreligger, så ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att det endast är en enda motion, som af ser någon tullnedsättning,
och denna motion har väckts från tullvänligt håll.
Alla de öfriga motionerna afse höjningar. Från det frihandelsvänliga
hållet har ingen tullmotion blifvit väckt. Detta visar tydligt,
efter min uppfattning, att man på den sidan för närvarande
vill lojalt ställa sig på status quo och iakttaga tillbakadragenhet.
Det skulle vara önskligt, om äfven Riksdagen för sin del ville
göra detta, ty efter mitt förmenande finnes det åtskilliga goda
skäl, som tala för en sådan ståndpunkt. Jag skall be att få anföra
ett af dessa skäl.

Som bekant har den tyska Riksdagen för sin del beslutat eu
ny tulltaxa, som upptager högst väsentliga förhöjningar, särskild!
uti de tullsatser, som beröra några af våra viktigare exportindustrier,
nämligen sten och förädlade trävaror. Man har försökt
förmå den tyska regeringen att utfärda denna tulltaxa, men hittills
förgäfves, och det är lyckligt för oss, så länge regeringen
dröjer därmed. Men ökar man nu antalet af förhöjda tullsatser i
Sverige, så ökar man också den agitation, som pågår i Tyskland,
och vidgar de kretsar, som intressera sig för att förmå regeringen
att höja tullsatserna. Utaf de motioner, som nu föreligga, är det
ingen, som icke uttryckligen säger, att afsikten är att förhindra
importen från Tyskland. Särskild!; gäller detta om den elektriska
industrien. Men den elektriska industrien har i Tyskland mäktiga
förespråkare både inom finansiella och andra kretsar, och det kan
då vara att befara, att regeringen slutligen gifver vika, och vi stå
inför det faktum, att några af våra förnämligaste exportindustrier
hafva tillfogats en svår skada. Jag väntar nu, att man skall säga,
att detta icke bör hindra oss att tillvarataga våra intressen och
att höja tullsatserna, då det visar sig vara af behofvet påkalladt.
Jag ber då att få göra eu liten jämförelse. Hvilka äro nu de industrier,
som man för närvarande vill skydda? Jo, det är små
industrier, såsom tillverkningen af bronspulver, tapeter, kork in. in.,
och om vi undantaga elektriska maskinindustrien, så äro de öfriga
af jämförelsevis liten betydelse. Men äfven denna senare industri
kan dock icke jämföras med t. ex. stenindustrien, som ensamt till
Tyskland under år 1902 hade eu export för 8 millioner kronor,
och som sysselsätter ett mångdubbelt större antal arbetare än alla
de öfriga nämnda industrierna tillsammans.

Jag skulle vidare vilja fråga: är den nuvarande tidpunkten
lämplig för att vidtaga ytterligare förhöjningar och göra rubbningar
i tulltaxan? Riksdagen begärde förlidet år och Kung!. Maj:t har
tillsatt en kommitté för att utreda och föreslå de åtgärder, som
böra vidtagas just med afseende å de tullförhöjningar, som hade
ägt rum i Tyskland och hotade våra exportartiklar. Ännu har
kommittén icke aflämnat sitt utlåtande. År det då verkligen så
brådtom? Skulle man åtminstone icke denna riksdag kunna afvakta
och se, hvilken innehåll kommitténs förslag har.

Any. tull S
bronspulver:
(Forts.)

X:o 2«.

Lördagen den 12 Mars.

Ang. tull å
bronspulver.
(Forts.)

Med afseende å den föreliggande motionen skulle jag för mitt
afslagsyrkande kunna inskränka mig till att åberopa de skäl, som
anförts af reservanterna från Andra Kammaren. Men jag ber att
få fästa uppmärksamheten på ännu en sak. Det har uti motionen
framhållits och erkänts, att fabriken Carlfors haft kurage att uppsöka
fienden i hans eget läger, i det att fabriken exporterat och
försålt sina produkter i närheten af de största tyska fabrikerna
för denna artikel till väsentligt lägre pris än de tyska fabrikerna.
År det då underligt, om dessa anse sig böra öfva repressalier och
sälja till billigare pris i Sverige? Man får då säga till fabriken
Carlfors, att: »den som sig i leken ger, får leken tåla». Föröfrigt
vill det synas som om en industri, som visat sig så modig och
stridbar, uppenbarligen icke har behof af något skydd. Nu säger
bevillningsutskottet såsom ett ytterligare skäl för denna tullförhöjning,
att de industrier, som använda bronspulver, förut äro
betydligt skyddade, och att därför denna tullförhöjning för bronspulver
kan äga ram. Men efter mitt förmenande gåfve detta en
osökt anledning för dessa industrier att nästa riksdag framkomma
och säga: »Ni har rubbat det förhållande som ägt rum, ni har
höjt tullen på eu af våra nödvändigaste artiklar, var nu så god
och höj tullen för oss igen»; och då hafva vi på ett nytt område
placerat den där ändlösa skrufven, som man talat så mycket om.
Men jag frågar eder, mina herrar: är det icke tid att någon gång
stanna denna skruf och låta det bero vid status quo?

Jag ber, herr grefve och talman, att få yrka afslag på bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Hammarström: Den föregående talaren började med

några erinringar rörande vår tullpolitik, hvilka voro af mera allmän
innebörd. Jag skall icke inlåta mig mycket på den frågan,
men jag vill fästa uppmärksamheten på att Riksdagens bemödanden
under senare tiden gått ut på att bibehålla fria händer i tullpolitiken.
Och det synes mig då vara en mycket märkvärdig grundsats,
som skulle vinna tillämpning, om man, oaktadt man icke är
bunden genom några fördrag, utaf hänsyn till framdeles möjligen
blifvande sådana skulle tveka att genomföra de jämkningar i tulltaxan,
hvaraf behof visat sig vara för handen. Detta må vara nog
om den saken.

Hvad den nu föreliggande tullsatsen beträffar, har samme
ärade talare ansett, att det ur flere synpunkter icke vore lämpligt
att bifalla utskottets hemställan. Han har i första rummet därvid
åberopat sig på den reservation, som är afgifven af några af Andra
Kammarens ledamöter inom utskottet. Jag kan icke underlåta
att fästa uppmärksamheten på att där nog äro åtskilliga uppgifter,
som tåla vid något beriktigande. Till en början torde den där
förekommande sammanställningen af priserna på tysk och svensk
vara få anses mindre exakt. Den lärer vara hämtad från två olika
bilagor vid motionen. Men jag kan knappast förstå, att man, som
reservanterna hafva gjort, är berättigad att säga, att det hufvudsakligen
är tysk vara, som representeras af prisen i första kolum -

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars. 5

nen. Så vidt jag kan döma af den ena bilagans i detta hänseende
knapphändiga uppgifter, är det här i denna kolumn fråga om medelprisen
för tysk och svensk vara, och beträffande prisen i andra
kolumnen så torde de icke kunna afse samma kvalitet. Vill man
för öfrigt gorå sig besvär, som flere af utskottets ledamöter gjort,
att söka prisuppgifterna på närmaste håll, nämligen hos handlande
här i staden, så erfar man, att skillnaden i pris mellan tysk och
svensk vara varierar mycket obetydligt, och att den i allmänhet icke
är större än skillnaden mellan den tyska och den svenska myntenheten.
Do skäl för sin mening, som reservanterna tilläfventyrs
velat hemta från denna sammanställning af prisen, torde till följd
häraf böra förfalla.

Reservanterna hafva vidare framhållit, hurusom införseln af
bronspulver har nedgått så väsentligt, att den under år 1902 skulle
hafva utgjort endast 7,486 kg. Denna uppgift är också felaktig.
Går man till den officiella statistiken, finner man, på sätt utskottet
också har anfört, att importen i själfva verket det året utgjort
11,152 kg., d. v. s. den har sedan år 1898 nedgått från 17,000 till
11,000 kg. i runda tal. Nedgången har alltså icke varit så stor,
som reservanterna velat göra troligt. Och att den af mig nu anförda
uppgiften bör tillerkännas vitsord framför reservanternas,
torde vara rydligt då den, som nämnts, är hämtad från den officiella
statistiken. För öfrigt visar denna, att införseln endast från
Tyskland uppgått till öfver 10,000 kg., hvadan något fel beträffande
uppgiften om totalimporten icke kan anses föreligga.

Den ärade talaren anförde slutligen, att den svenska fabriken
under det senaste året kunnat exportera till och med till Tyskland.
Ja, jag skall icke inlåta mig på något försök till förklaring, huru
detta varit möjligt, men om det förhåller sig så, som det uppgifves,
att det endast existerar ett fåtal tyska fabriker inom denna
bransch och att dessa fabriker träffat öfverenskommelse sins
emellan rörande prisen i Tyskland, så finner jag det ganska naturligt,
att eu export från Sverige kan hafva ägt rum; ty det låter
sig mycket väl tänka under sådana omständigheter, att tyskarne
hålla priset i sitt eget land högre än priset här i landet. Detta
är naturligtvis endast en gissning. Jag känner icke, huru det förhåller
sig därvidlag, men att sådant kan inträffa, är nog ställdt
utom allt tvifvel.

Man kan ju säga, att det är en obetydlig tullfråga, det här rör
sig om. Men när vi nu hafva eu tulltaxa, som är grundad på
skyddssystemet, så torde det väl också vara nödvändigt att se till,
att det blir konsekvens i den. Därmed förfaller också den anmärkningen,
som den ärade talaren framställde mot rubbningar i
gällande tullsatser. Det är ju naturligt, att äfven de förhållanden
inom näringslifvet, till hvilka tulltaxan bör taga hänsyn, kunna
växla från det ena året till det andra, och skulle man då icke
följa med i tullagstiftningen, så blefve det sannolikt ganska ödesdigra
konsekvenser för industrien.

Ser man för öfrigt på, huru de historiska förhållandena gestaltat
sig med afseende å den tulltaxernbrik, hvarom nu är fråga,

Ang. tull å
bronspulver.
(Forts.)

Ji:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ang. tull ä skull man finna, att det liär icke är fråga om någon nyhet. Bronsbronspulver.
pulver var tullpliktigt ända till år 1882 d. v. s. under den s. k.

(Forts.) friliandelstiden. År 1875 förelåg ett förslag att borttaga tullen,
men Riksdagens bägge kamrar afslogo denna framställning utan
debatt, och detta skedde ehuru samtidigt därmed åtskilliga af de
industrier, som beliöfde begagna sig af denna artikel såsom beredningsämné,
saknade skydd. Jag behöfver i det hänseendet
endast erinra om, att de litografiska anstalterna saknade allt skydd
för sina tillverkningar, i det att etiketter och dylika alster endast
drogo samma tull som det papper, hvaraf de tillverkades. lvu
däremot förhåller det sig så, att, så vidt jag vet, samtliga de industrier,
inom Indika denna artikel användes, åtnjuta skydd, somliga
till och med ett rätt effektivt sådant. Kan det då finnas anledning
att fortfarande låta denna artikel vara tullfri? Anledningen,
hvarför den år 1882 blef tullfri, var det förhållandet, att tapetindustrien,
som ju använder bronspulver såsom beredningsämne,
i följd af _ den franska traktaten fått tullen på tapeter väsentligt
nedsatt. År 1892, när tapettullen ånyo höjdes, kunde det ju hafva
förelegat anledning att åsätta bronspulver tull, men att det då
icke ens ifrågasattes, torde vara ganska naturligt, då det icke fanns
någon tillverkning af bronspulver inom landet. Förhållandena
gestalta sig nu helt annorlunda. Yi hafva nu fått en fabrik, som
tillverkar ett godt fabrikat, hvilket erkännes från alla håll enligt,
de talrika intyg, som bifogats motionen. Och det är tillika bekant,
att fabrikens, eller åtminstone dess tekniska ledning, ligger
i skickliga händer. Att tillverkningen icke kunnat drifvas med
så pass vinst, att man på grund däraf kan hafva förhoppning om
att få behålla denna industri inom landet, kan väl under sådana
omständigheter näppeligen tillskrifvas annat förhållande än den
utländska konkurrensen, och det torde väl då vara helt naturligt,
att utskottet har förordat den nu ifrågasatta tullsatsen, som, därest
man tager hänsyn till penningevärdets sjunkande sedan den tid,
då artikeln bronspulver var fullbelagd, icke kan anses nämnvärdt
högre än då gällande tullsats.

På dessa skäl och under åberopande af hvad utskottet anfört,
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare
på afslag därå, och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Ang. höjning PanktCU 2.

af tullen n

formalin. j en iuom Andra Kammaren af herr II. F. A. E. Pant?av hielm

afgifven motion, n:o 49, hade föreslagits, att Riksdagen måtte
besluta, att tullen å formalin i lösning skulle bestämmas till 20
öre för kilogram samt att tullen å formalin i fast form skulle utgå

Sila 2«.

Lördagen den ,12 Mars. 7

med 20 procent af varans värde, äfvensom att i följd häraf i tull- Ang. höjning
taxan skulle införas en så lydande rubrik: af tullen å

formahn

Formalin: (Forts.)

i lösning ................................................................. 1 kilogram 0:20

i fast form............................................................... 100 kronor 20: —

Utskottet hade på angifna grunder hemställt, att Riksdagen,
med afslag å förevarande motion, måtte besluta, att gällande tullsats
å formalin skulle bibehållas oförändrad.

Vid punkten var fogad reservation af herrar CavaMi, Almström,
friherre Trolla, friherre Klingspor, Wester, Tillberg, A. Hammarström,
friherre Peek-Friis och Montgomery.

Herr Wester: Här föreligger ett missförhållande i tulltaxan,
nämligen att tullen på råvaran är högre än tullen på den färdiga
produkten, hvilket missförhållande sålunda bör rättas. Betydelsen
af att hafva tillverkning inom eget land af en så viktig vara som
formalin måste alltid anses vara stor, och dessutom är den svenska
tillverkningen af formalin i det hela bättre än den tyska. Frågan i
dess helhet kan ju vara liten, men i principiellt hänseende gäller
det att göra rättvisa, och därför kan den äfven anses vara stor.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på föreliggande punkt endast yrkats, af herr Wester,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i punkten hemställt samt vidare på godkännande af berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Punkterna <9—7.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 9 och 11 innevarande
mars bordlagda utlåtanden:

n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
löneregleringar för prästerskapet i föreslagna nya församlingar i
Stockholm,

n:o 28, i anledning af väckt motion angående utfärdande af
bestämmelse om under livilka omständigheter ordförande i kommunalstämma
eller kyrkostämma må äga aflysa lagligen utlyst
kommunalstämma eller kyrkostämma samt om rätt att öfver verkställd
aflysning föra klagan,

n:o 29, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
pastors själfskrifvenhet såsom ordförande i kyrkostämma, och

JJ:o 36.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

n:o 30, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i
lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift, dels
ock två med föranledande af propositionen väckta motioner,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt,

Föredrogs å ny o lagutskottets den 5 och 8 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af väckta motioner angående
inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning.

Till utskottet hade hänvisats två särskilda motioner, åsyftande
inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning.

I den ena af dessa motioner, n:o 34 inom Första Kammaren,
hade herr Hedborg, med instämmande af herr Hiigglund, hemställt,
att Riksdagen ville för sin del antaga följande lag angående inskränkning
i ägostyckningsförfarandets tillämpning:

»Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende
å ägostyckning tills vidare ej skall äga tillämpning inom
Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gäfleborgs
län i annat fall, än att med ägostyckningen afses, att viss,
till gränserna bestämd ägovidd skall utläggas till tomter invid
stad, municipalsamhälle, järnvägsstation, hamnplats eller eljest
enligt af Kungl. Maj:t fastställd plan.

Denna lag skall gälla tills vidare intill 1907.»

Den andra af berörda motioner hade under n:o 78 inom
Andra Kammaren afgifvits af herr O. Emthén, som däruti hemställt,
att Riksdagen ville för sin del antaga följande lag angående
inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning:

»Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende
å ägostyckning ej skall äga tillämpning å bolag eller förening
för ekonomisk verksamhet tillhörigt hemman inom Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands eller Gäfleborgs
län; dock skola redan påbörjade ägostyckningar i enlighet
med lagen fullföljas.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1907.»

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Riksdagen, i
anledning af herrar Hedborgs och Emthéns förevarande motioner,
ville för sin del antaga följande

Lag

angående inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning.

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i af -

N:o 20.

Lördagen den 12 Mara.

seende å ägostyckning ej skall äga tillämpning inom Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands ocli Gäfleborgs län i
annat fall, än att med ägostyckningen afses, att viss till gränserna
bestämd ägovidd skall utläggas till tomter invid stad, mumcipalsamhälle,
järnvägsstation, hamnplats eller eljest enligt af Kung!
Maj:t fastställd plan; dock skola redan påbörjade ägostyckningar
i enlighet med lagen fullföljas.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1907.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Vid utlåtandet var afgifven reservation af herrar Hasselrot,
Leman, Uppström och Waldenström, hyilka ansett, att utskottet
bort afstyrka bifall till förevarande motioner.

Herr Andersson, Axel Gustaf: De föreliggande motionerna
påminna något om de gamla Valliallagudarnes beryktade galt. Då
kammaren icke tidigare velat vara med om att klippa af en del af en
sammanhängande författning för att låta den andra delen kvarstå
lemmalytt, är det val ännu mindre skäl att företaga en sådan
operation nu utan hänsyn till utredning, då vi väl dock snart
hafva att vänta den s. k. norrlandskommitténs dyra betänkande.

För af slag borde det formella skälet vara tillräckligt, att, då
den äldre förordningen om jordafsöndring år 1896 ersattes med
andra bestämmelser, med kapitlet om ägostyckning såsom komplement,
man nu icke gärna kan borttaga komplementet utan att
på samma gång öfverväga, hvilka ändringar däraf kunna påkallas
i kapitlet om jordafsöndring. „ ,

Gå vi till realiteterna: är det då verkligen så farligt stalldt,
som motionärerna vilja göra troligt? Herr Hedborg säger: med
användning af första momentet i andra paragrafen af ägostyckningslagen
hafva bolagen företagit sig att systematiskt skilja hemmanens
inägojord från skogsmarken för att sedermera försälja m -

ägojorden. o

Ja, detta är nu ett påstående, men är det också öfverensstämmande
med verklighet? Från säker källa vet jag, att eu stor
del af do ägo styckningar, hvarvid skogsmark icke tillagts mägolotten,
tillkommit icke för försäljning utan i arrendesyfte. Då
taxeringsmyndigheterna med hänsyn till skogens värde alltmera
höja taxeringsvärdet å skogshemman, särskildt på bolagshemman,
hvilka på vissa trakter synas få utgöra en undantagsklass, har man
ansett lämpligt att få lagligen afskild den del, hvaröfver arrendatoru
äger att råda, från den del, som kvarblifver under bolagets egen
förvaltning — detta dels ur den synpunkten, att ej arrendatoru
skall betungas med andra utskylder, än som följa med den jord,
han verkligen brukar, dels från rösträttssynpunkt, på det ej skogsägaren
skall beröfvas rätten att rösta för den del af hemmanet,
som han själf råder öfver. Ett stort ägostyckande Västerbottensbolag,
som står mig nära och som jag därför känner väl till, har
alltid haft för regel att tillägga för husbehof tillräcklig skogsmark
till den genom ägostyckning afskilda inägojorden, såvida ej i något
särskildt fall denna inägojord försålts till eu förutvarande hemmansägare,
som förut halt mer än tillräcklig skog.

>’:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Fort*.)

Lördagen don 12 Mars.

Ej heller trör jag, att herr Hedborg har så alldeles rätt i det
påståendet, att odlingslägenheter på skogsmark genom ägostyckningarna
helt och hållet undandragas från odling. Sådana odlingslägenheter
kunna mycket val förenas med inägojorden, dels vid
första ägostyckningen, antingen den sker i två eller flere hemmansdelar,
dels senare genom ny ägostyckning eller genom afsöndring.
Jag har själf vant i tillfälle att underskrifva afhandlingar, hvarigenom
just sådana odlingslägenheter frånsålts bolag till hemmansägare.

Enligt utredning, som jag vant i tillfälle att förskaffa mig,
hafva följande inägolotter efter ägostyckning verkligen försålt# från
bolag i de fyra nordligaste länen. Inägolotter med tillägg af ett för
husbehof fullt tillräckligt skogsskifte: 39 stycken, Inägolotter med
servitutsrätt till skog för husbehof på evärdlig tid: 4 stycken.
Inägolotter utan eller med otillräcklig husbehofsskog, men sålda
till personer, som förut ägt mer än tillräcklig skog: 79 stycken.
Het är väl ej skäl att förhindra dylika försäljningar. Härigenom
befordras ju det syfte, som herr Hedborg anser önskvärdt, nämligen
att hemmansägarne skola få tillräcklig inägojord för att hemmanen
efter delning mellan arfvingar skola kunna föda flera
hushåll.

Vidare mindre lägenheter, försålda till arbetare, handlande
o. s. v., 16 stycken. Sådana försäljningar kunna väl ej heller vara
till men för det allmänna bästa. He befordra ju tvärtom den nu
så moderna egnahems-idéen. Het kan väl ej'' vara farligt, att
en arbetare, som ej har råd att köpa skog, får förvärfva sig
en torfva, där han kan uppföra ett hus och få nödigt foder till eu
ko eller några får. Men detta faller ej alls in under det undantag
om tomter, som omförmäles i utskottets förslag. Vidare har det
sålts inägolotter med nyttjanderätt till skog under endast viss tid
i 36 fall och slutligen inägolotter utan eller med otillräcklig skogtill
personer som förut icke ägt skog: 14 stycken.

Het synes mig som om dessa siffror icke skulle vara så synnerligen
afskräckande, men skillnaden är den, att jag skildrar,
såsom förhållandena tett sig i praktiken, och motionärerna däremot
så, som de tänkt sig i teorien.

Härmed har jag ej velat säga, att, då utredning en gång föreligger,
det icke är skäl att allvarligt taga under ompröfning lrvalka
förändringar i ägostyckningskapitlet, som kunna behöfvas. Men
ett är att förbättra den bro, som blifvit slagen mellan jordintresset
och skogsintresset, och ett annat att spränga bron.

Skulle för öfrigt det mål, som motionärerna anse önskvärdt
och vilja nå, kunna vinnas genom det föreslagna medlet? Nej,
alldeles tvärtom. Inägojorden till ett skogshemman motsvarar nästan
aldrig */s af hemmanets område och y5 kan frånsäljas genom jordafsöndring.
Jag har visserligen hört anmärkas, att köparne skulle
hällre vilja hafva hemmansdelar än afsöndrade lägenheter, men
jag tänker nog, att allmogen ser mera på priset än på benämningen.
Men de, som förut haft för vana att alltid tillägga afsevärda
skogsskiften till den frånstyckade inägojorden, de skulle

N:o 2«.

Lördagen den 12 Mars.

liindras därifrån, ty då skulle ofta nog arealen blifva för stor för ifrågasatt
att man skulle kunna använda afsöndringsproceduren. inskränkning

Utskottet säger i slutet af motiveringen till sitt betänkande, * c~

att en dylik lagstiftning icke innebär någon nyhet inom vårt rätts- förj^ran<leh
område. Sålunda har, såsom bekant, genom lag af den 6 juni 1902, tillämpning.
hvars tillämpning sedermera utsträckts till den 15 maj innevarande (Forts.)
år, förbud för riss tid meddelats mot inmutning annat än för kronans
räkning å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves
eller är till boställe anslagen.

Dessa bestämmelser kunna tydligen alls icke jämställas med
de här föreslagna. I det ena fallet gäller det att gorå kronan till
uteslutande herre på sin egen mark; i det andra att, i lycklig tilltro
till statens ingripande på alla områden af näringslifvet såsom
det undergörande receptet, beröfva andra rätten att vara herrar pa
egen mark.

Statsmakternas uppgift i afseende å lagstiftningen är val att
söka fylla luckor, där sådana upptäckas, men icke att med berådt
mod öppna nya luckor.

Jag anhåller, herr grefve och talman, att få yrka afslag på utskottets
förslag.

Herr Uppström: Då jag inom utskottet reserverat migmot

det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag be att få yttra några
ord.

Jag ber då först att få vända mig mot en del af motiveringen
i den inom denna kammare väckta motionen, icke därför att jag
finner hvad där sagts vara af någon egentlig vikt, men därför att
motionären själf tydligen ansett hvad han yttrat hafva en riss beredelse.
I motionen hänvisas först till 1 mom. i 2 § af ägostyckningslagen
och sedan heter det: »Med användning af stadgandet
i detta moment hafva bolagen företagit sig att systematiskt skilja
hemmanens inägojord från skogsmarken för att sedermera försälja
inägojorden». Hvarför nu detta lagrum väckt mer ovilja än ett
annat lagrum i samma lag, nämligen § o, hvilken också tillåter
ägostyckning, fastän under den form, att försäljning af jorden ägt
rum, innan ägostyckningen vidtages — det kan jag ej fatta. 8åväl
i det ena som andra fallet afsöndras inägojord från skogsmark
och i själfva verket är det så, att det hinder mot jordens odlande,
som man velat finna i ägostyckningslagen, ligger ej däri, att genom
ägostyckningsförrättningen inägojord löses från skogsmark,
utan däri, att större jordägare — de må nu vara bolag eller
andra — hafva förvärfvat störa egendomskomplexer, hvilka därigenom
undandragits odlingen, men hvaraf just genom försäljning
och därmed förenad ägostyckning åtminstone vissa delar återlämnas
till odling.

Vidare säges det: De odlade lotterna tilläggas antingen ratt

till skogsfång efter utsyning och mulbete under vissa år å någon
mindre del af den af bolagen behållna skogsmark eller numera i
åtskilliga fall äganderätt till ett visst mycket litet skogsområde.

Hvad nu detta angår, så är att märka, att det är något, som

Ji:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostt/cknings furfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

är alldeles skiljdt från ägostyckning. Enligt ägostyckningslagen
får sådant ej tagas i beräkning vid den förrättningen afsittande
mantalssättningen.

Aftal om skogsfångst och mulbete kan visserligen träffas mellan
.säljare och köpare lika väl, då jord delas genom ägostyckning, som
när en jordägare upplåter mark till bildande af torp, men aftalet
härom måste anses i så väl det ena fallet som det andra vara ett
vanligt nyttjanderättsaftal för längre eller kortare tid, hvilket för
sitt bestånd måste intecknas.

Det heter ytterligare: Utvecklingen af jordbruket har i Norrland
i allmänhet tillgått och tillgår fortfarande så, att, då ägaren af ett
hemman känt sig oförmögen att längre sköta detsamma eller dör,
hemmanet i regel delats mellan barnen eller andra arfvingar, hvilka
i de lotter, de bekommit, fått såväl odlad som odlingsbar mark
samt skog.

Motionären har tydligen ej här tänkt på förhållandena i äldsta
tider, då ännu landet till stor del ej var lagdt under kultur, ty
da var det nog så, att den som ville odla jord åt sig, satte sig ned
på dittills herrelös jord i stället för att med andra dela det, som
redan var taget i besittning. Att fastigheter, som tillhört sterbhus,
delats mellan sterbhusdelägare, må väl vara sant, men ej i
den utsträckning som motionären antagit; åtminstone var i den
landsort, där jag bor, det ytterst vanligt, att sönerna i ett bo, till
och med ännu medan fadern lefde, fingo draga lott om, hvilken
hemmanet skulle tillfalla, och den, hvilken hemmanet på det sättet
tillföll, blef förpliktad att gifva sina syskon vissa penningebelopp
i lösen. Detta förfarande var så vanligt, att man 1762 genom en
kungl. förordning sökte inskränka detsamma. Ännu brukas det
ganska ofta, att en hemmansägare säljer sin fastighet till en af sönerna
med enahanda skyldighet för denne att gifva lösen, som nyss är
nämndt. Den odlade jordens tillväxt torde dock till största del
bero på smärre jordstyckens upplåtelse till mindre bemedlade
personer, som å desamma sätta sig ned och af dem bilda torp.

Sedan vidare i motionen åberopats hvad förlidet års lagutskott
yttrat och med spärrad stil framhållits följande: »Möjligheten
att vinna ägostyckning skulle vara utesluten äfven för sådana fall,
då detta förfarande innebure otvifvelaktiga fördelar», fortsätter
motionären:

De i utskottets motiv särskildt åsyftade fall torde icke hafva
afseende på andra ägostyckningar än sådana, hvarigenom viss, till
gränserna bestämd ägovidd afses att utläggas till tomter invid stad,
järnvägsstation, hamnplats eller eljest enligt fastställd plan.

Men huru vet motionären det? Lagutskottet kan äfven hafva
åsyftat något annat. Åtminstone är det ett faktum, att många
gånger, där utläggande af tomter icke kan komma i fråga, jord
ägostyckas och det utan minsta afseende å skogsbruk eller skogsavverkning.

Så förekomma längre ned på samma sida uppgifter på det
antal ägostyckningar, som inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämt -

Lördagen den 12 Mars.

N:o 26.

lands, Västerbottens och Norrbottens län verkställts under de
senare åren, nämligen under år 1900 605, 1901 737 och 1902 986.

Det skulle vara af intresse att här få bekräftadt eller vederlagdt
ett antagande, som jag gjort. Jag har nämligen tänkt mig
förhållandet så, att skogsägare, flere eller färre, hvar för sig innehaft
större skogskomplexer, som de ej på eu gång utan under en
följd af år förvärfvat. Nu begagna de tillfället att på eu gång
uppdela jorden med begagnande af ägostyckningsförfarandet. Sedan
detta skett finnes visserligen både skog och mark kvar men ej
skogskomplexer; anledning, att ägostyckningen skall kunna fortgå
i samma skala föreligger alltså icke, utan antalet ägostyckningar
kommer otvifvelaktigt att nedgå. Jag kan icke med siffror styrka
mitt antagandes riktighet, men det skulle hafva sitt intresse att
få någon utredning. Jag tror emellertid, att utvecklingen kommer
att gå i den riktningen, jag nämnt. På föreliggande fråga torde
detta dock icke hafva någon inverkan.

Nu säger utskottet, följande motionären i spåren, att denna
lag har tillämpats i strid med det syfte, som varit afsedt, och
sedan inlåter sig utskottet på en tämligen utförlig kritik af lagen.
Den kritiken är mycket skår)), och det synes mig, att man kunnat
vänta, att på densamma skulle följa ett förslag såväl från motionären
som från utskottet om totalt upphäfvande af lagen och icke
allenast om suspension af densamma. De synas vilja blott
hafva den suspenderad för att eu gång kunna jämföra den med
den ägostyckningslag, som skall föreligga utarbetad i norrlandskommittén.
Meningen skulle således vara, att, då det senare lagförslaget
kommit fram till Riksdagen, jämförelse skulle äga rum
mellan de bägge lagarne. Det förefaller, som om motionäreme
icke skulle vara så alldeles säkra, som de gifvit sig ut att vara,
på lagens fördärflighet, ty då hade de bort yrka, att den skulle
tagas bort helt och hållet. Men huru vet man nu, att norrlandskommitténs
arbete skall vara för Riksdagen framlagdt och pröfvadt
och — det kali man väl ännu mindre veta — godkändt till den
1 september 1907. Om det nu icke lyckas, måste ju eu ny suspension
af den här lagen föreslås och godkännas, och det blifva nya
motioner och nya skrifverier inom utskottet och Riksdagen, och
frågan måste till högsta domstolen eu gång till och till Kungl. Maj:t
en gång till. Det är af motionärerne endast lialfgjordt arbete.

Allt detta är nu eu sak, men en annan sak är — det yttrade
jag redan vid förra riksdagen, och den saken har bl Hvit berörd
af den näst föregående talaren —, att det icke hjälper att suspendera
ägostyckningslagen. Man vinner ej det syfte man vill, ty
jordägaren har ju äfven afsöndringsförfarandet att tillgå och kan
komma till samma resultat genom såväl ägoutbyte som hemmansklyfning.
En ägare af inägojord kan ju komma öfverens med eu
ägare af skog att taga jord i byte, och då bägge äro öfverens, går
det för sig. Vid vanliga laga skiften är det visserligen så, att
skiftesläggningen är någonting, som tillkommer landtmätaren och
gode männen att styra med. Därom får oj förening träffas. Men
det visar nog erfarenheten, att äro jordägarno ense, huru skiftes -

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyckning
s förfarand

ets
tillämpning.
(Forts.)

N:o 2ti.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostychnings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

läggningen skall äga rum, följa landtmätaren och gode männen
gärna med. Sålunda kommer man ingenting att vinna på den
föreslagna vägen.

Då det är ett ovanligt förhållande att suspendera eu civillag
blott på viss tid för att därunder få utarbetadt ett annat lagförslag,
som tros skola blifva bättre, och då, som jag nyss visat,
det åsyftade ändamålet med suspensionen icke vinnes, tillåter jag
mig att instämma i den föregående talarens yrkande om ogillande
af utskottets förslag.

Herr Hedborg: Med min motion afser jag, såsom hvar och
en ser, att söka upprätthålla utvecklingsmöjligheterna för det norrländska
jordbruket. Herr Andersson har alldeles rätt uti, att motionen
påminner om den gamla galten, som alltjämt kommer igen.

Ja, min motion är en gammal historia i ny upplaga och något
förändrad form. Jag har i kammarens protokoll tagit del af den
diskussion, som förut ägt rum i hithörande frågor. Den är mycket
vidlyftig och jag vill naturligtvis icke upptaga alla dessa förhållanden
ännu eu gång, ty herrarne känna bättre än jag hvad som förut
förekommit. Genom de yttranden, som då fälldes, och genom de
yttranden, som också fällts till mig enskildt, går en ström af farhågor,
att det norrländska jordbruket icke är värdt skydd; ty det
norrländska jordbruket kan man knappt tala om, säges det. Ja,
vore det verkligen så, vore det naturligtvis icke värdt för mig
att försöka bevara möjligheterna för dess utveckling. Men i motsats
till dessa yttranden vill jag påstå, att det finnes mycket stora
möjligheter för utvecklingen af det norrländska jordbruket och att
detta jordbruk på sina ställen bär sig bra. Ja, jag ser nog, att
man skakar på hufvudet åt detta mitt påstående; men förhållandet
är verkligen sådant, och för att bevisa det skall jag lämna några
utdrag af dessa landsdelars historia, en historia, som är skrifven
af mycket kompetenta män. nämligen Konungens egna befallningshafvande.
Jag lämnar då något vidlyftigare uppgifter för det län,
för hvilket jag har äran vara representant, nämligen Västerbottens,
och inskränker mig i afseende å de öfriga till några få ord. År
1832 funnos i Västerbottens län i rundt tal 24,000 kor, år 1855
30,000, år 185)1 43,000 och år 1895 52,000; i Västernorrlands län
funnos år 185)1 45),000 kor och år 1895 52,000; i Jämtlands län
funnos år 1891 52,000 kor och år 1895 57,000. Enligt samma berättelse
har mängden af skördad säd och foder också under årens
lopp tillväxt betydligt, t. ex. i Norrbottens län, där år 1891 skördades
239,288 hektoliter korn och år 1895 skördades 384,450 hektoliter
korn. Jag skall nu be att ur dessa berättelser också få uppläsa
några stycken, som visa, huru och under Indika betingelser
Norrland uppodlats. Dessa berättelser af Konungens befallningshafvande
äro särdeles belysande och äro dessutom så pålitliga, som
man kan önska, då ju Konungens befallningshafvande hämtat sina
primäruppgifter från dem, som se förhållandena på platsen. Så
säger t. ex. Konungens befallningshafvande i Västerbottens län i
sin berättelse för åren 1861—1865: »Västerbotten har visserligen

Lördagen den 12 Mars.

>'':o 2<i.

ofta och nu senast under 4 på hvarandra följande år drabbats af
mer eller mindre hårda missväxtår men dessa ha dock ej härledt
sig från bristande alstringsförmåga hos jorden, eller från svag
växtlighet hos de skördar, på Indika man fäst sina förhoppningar,
utan förorsakats af härjande nattfroster, som inträffat, innan säden
ännu hunnit den mognad och stadga, att den kunnat till skörd
aftaga®. Dylika frostskador kunna ej heller egentligen anses härleda
sig från klimatiska förhållanden eller vara därifrån oskiljaktiga,
enär de hufvudsakligast härflyta från den kyla, som sprides
från de vidsträckta kärr och myrtrakter med däri befintliga så
kallade kallkällor. I den mån dessa trakter bli afdikade och den
odlade jorden jämväl genom afdikning befrias från syra, skola frostskadorna
bli mer sällsynta samt allmogens förtroende och tillit
till hufvudnäringen» — märk väl att Konungens befallningshafvande
säger hufvudnäringen — »jordbruket, därigenom allt mer stadgas.»

I berättelsen för nästa femårsperiod 1866—1870, säger Konungens
befallningshafvande: »att odlingen gått framåt är synbart af
hushållningssällskapets årsredogörelse. Jordbrukets förkofran under
kvinkvenniet skönjes i öfrigt dels genom den gamla åkerns
fullständigare afdikning och dels genom nyodlingar å myrar, eu
åtgärd, som otvifvelaktigt mycket bidrager att förminska Verkningarna
af den öfverklagade och för säclesskördarne så vådliga nattkylan.
Den dubbla fördel, som nyodlingarna sålunda medföra, af
allmänheten här i orten först under de sista 5—10 åren till fullo
insedd, har gjort, att odlingsbara myrtrakter här och där blifvit
igensökta samt medelst dikning, flåhackning och bränning befriade
från sin frostledande beskaffenhet och till goda ängslägenheter
fruktbargjorda. Boskapsskötseln, som otvifvelaktigt är och bör
vara länets hufvudsakligaste näringskälla, skulle lämna större afkastning
om behörig omtanke ägnades utfodringen». I nästa berättelse
för åren 1871 —1875 säger samma befallningshafvande:
•Det kan icke förnekas, att jordbruket under den gångna femårsperioden
gjort framsteg och att befolkningen visat ökad insikt i
jordbruket, men ännu återstår mycket att önska såväl med afseende
å arbetsmetoderna som med hänsyn till de resultat, jordbruket
lämnar. Dock må såsom ett glädjande tidens tecken förtjäna
omnämnas, att i enskilda fall jordbruket bedrifvits med eu
omtanke och på ett sätt, som manar till efterföljd och bidragit
till häfvande af föreställningen därom, att jordbruksnäringen härstädes
icke skulle löna sig och vara utsatt för vida större svårigheter
än i något längre söderut belägna orter. Att öfvertygelse!!
om denna näringsgrens företräde framför den högst vanskliga
trävaruhanteringen börjar vinna allt större terräng, kan icke betviflas.
» — Detta säger Konungens befallningshafvande under eu
period, då trävaruhandteringen stod mycket högt. -—• »Hvad nu
sagts gäller egentligen det nedre landet eller de delar, som till
största delen redan afverkat sin hufvudsakligaste skogstillgång.
Hvad särskildt lappmarken angår, har jordbruket där i allmänhet
gjort mindre framsteg, hvartill orsakerna uppgifvas vara,
att många jordägare äro skuldsatta, hufvudsakligen hos sågvorks -

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

N:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

ägare och köpman, att ersättningen för utdrifning af sågtimmer
varit låg, samt att under nu pågående afvittring eu hvar är osäker,
huru det hans hemman tillfallande område kommer att utläggas
och därför anser sig icke böra nedlägga arbete på jord, som möjligen
tilldelas eu annan. Men efter det afvittringen blifvit afslutad
och laga skiften därpå följt, torde mera arbete komma att
nedläggas på jorden. Och antagligen har lappmarken, om nu
gällande, skogslagatiftning därstädes får fortfara och sedan kommunikationerna
ytterligare blifvit underlättade och utvecklade, eu
god framtid för sig.» Och så är det den sista berättelsen för år
1896—1900: »Inom länets kustland utgör jordbruket hufvudnäringen.
Den stegrade verksamheten å trä varumarknaden uppdref arbetsprisen
och visade sig hämmande å jordbrukets utveckling.
Dock har jordbruket gjort af sevärda framsteg. Inom Jörns, N or sjö
och lappmarkens socknar tillföres befolkningen sin liufvudsakliga
inkomst af skogsbruket. Där sågverksbolagen för längre tid tillförsäkrat
sig afverkningsrätten till skogen, saknar ofta jordägaren
tillräcklig ekonomisk styrka att med framgång bedrifva jordbruk,
utan nödgas alltmer anlita de tillfälliga förtjänster, arbetet i skogarna
bereder, och samtidigt försumma jordbruket. Det oaktadt
kan ett framåtskridande i jordbruket i denna del af länet skönjas.»
Angående Norrbottens län skall jag blott citera några ord ur berättelsen
för åren 1890—1895: »Nötboskapsskötseln är och måste
inom detta län alltmer blifva eu laiidtbrukarens liufvuduppgift.
Den står för närvarande långt ifrån på den ståndpunkt, hvartill
länets naturliga resurser borde kunna föra den»; och i berättelsen
för Yästernorrlands län åren 1890—1895 — sedan till en början
omnämnts, att landtbruket lider till följd cläraf att skogsintresset
är det förhärrskande — säges: »Gryningen till en ljusare framtid
för länets jordbruk synes dock hafva inbrutit.»

Härmed anser jag mig hafva bevisat, att jordbruket i Norrland
gått stadigt framåt.

Jag vill nu öfvergå till den tekniska sidan af saken. Enligt
den nuvarande lagstiftningen tillgår det vid eu uppdelning af ett
hemman på två olika sätt, som jag lättast tydliggör genom ett
exempel. Om en hemmansägare har 1/\ mantal och detta skall
delas mellan hans fyra söner, så kunna dessa fa antingen hvar
sin kvotdel t. ex. 1/1B mantal eller också hvar sitt till platsen särskildt
utmärkta stycke af jorden, Indika stycken sedan åsättas mantal.
Men använder man det förra sättet, d. v. s. att hvar och en
får sitt Vie mantal, så följer af 79 § skiftesstadgan, att hvar och
en af delägarne skall få andel i odlad, odlingsbar mark och skog.
Detta gör, att ett hemman, som förut icke födt mer än eu man
och hans familj, kan så småningom blifva uppodladt, därigenom
att hvar och en söker uppodla den odlingsbara mark, som fallit
på hans lott, så att den kan föda hans familj. Enligt ägostyckningslagen
kan man taga ut hvilken bit som hälst och begära att
få mantal på densamma. Om man skulle dela upp denna kammare
efter ägostyckningslagen, så kunde man taga denna nedre
del, som får anses vara odlad mark, för sig och hela öfriga delen,

Lördagen den 12 Mars.

N:o 36.

som vi anse vara skog — fastän däri finnas inånga odlingsbara
möjligheter — för sig och så sade man åt landtmätaren att sätta
mantal på hvardera delen. Landtmätaren åsätter då den ena delen
det mantalet och den andra delen det mantalet. Bolaget, som
äger hemmanet, säljer till en landtbrukare den odlade delen och
behåller själf skogen jämte de odlingslägenheter, som där finnas
— och dem kommer icke landtbrukaren åt. Han får kanske antingen
en liten skogsbit med äganderätt, eller upplåtes rätt åt honom
att å en mindre del få husbehofsskog efter utsyning och
mulbete för vissa år. Utsyning är icke alltid lätt att erhålla,
hemmansägaren kanske icke får den på lämplig plats eller tid.
Hetta vållar honom stora svårigheter, han kan få sätta bort mycken
tid för att få utsynadt, och kommer under alla förhållanden
i en beroende ställning: han kan rent af bli så godt som slaf
under skogsägaren.

Så finnes det också vissa tekniska svårigheter i själfva utläggningen
af hemmansdelarne. Het står visserligen i lagen, att vid
all skiftesläggning skiljelinjerna skola göras så räta som möjligt.
Men det står också i lagen, att landtmätaren skall sätta mantal
på viss till gränserna bestämd ägovidd, och denna kan ju gå i
många krokar och uddar. Att ägostyckningsförfarandet kunde
blifva oförmånligt, det vitsordades af dem som äro sakkunniga, —
landtmätarne — redan innan lagen trädt i kraft. Het kan ju vara
bra för det öfriga Sverige, sade de, men det är det icke för Norrland.
Sedan lagen varit i kraft några år, höllo landtmätarne i
Västerbottens län år 1901 ett sammanträde. Af länets 29 landtmätare
uttalade sig 27 på följande sätt angående de erfarenheter
de vunnit vid ägostyckningslagens tillämpning och om ägostyckningsförfarandets
verkningar i öfrig! på jordbruksnäringen:

y>att de vid styckningen utlagda skiftena, som med hänsigt till
det s. k. styckningsändamålet ensamt bestämmes af sakägaren i
den män de gällt den för jordbruk af sedda delen af hemmanet,
ofta varit oformliga och för jordbruksändamål olämpliga;

att dessa dessutom ofta enligt köpeaftalet besväras af servituter
för virkesupplag å stränder, för dämningsrätt m. m. till förmån
för den endast för skogsändamål afsedda lotten;

att betesrätt inom skogsområdet ofta förvägras den för jordbruk
afsedda lotten eller ock medgifves under vissa villkor, med
straffpåföljd af skadeersättning vid öfverträdelse;

att skog till för jordbruket erforderliga byggnaders underhåll
och nybyggnad i regel saknas;

att den redan odlade jorden å de s. k. bolagshemmanen ofta
försummas;

samt att nyodlingar å desamma ej förekomma.» Så göra de
den reflexionen, att »då häraf torde få framgå, att ägostyckningslagen
härstädes icke afser något jordbruksändamål utan endast skogsförvärf
och då den utesluter jordbruksområdet från det stöd detta
förut haft och måste hafva af skogsområdet och dessutom afskär
det förra från möjligheten att svälla ut inom det senare, så är

Fänta Kammarens Prot. 1904. N:o 20.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Ji:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

vår öfvertygelse att ägostyckningslagen för närvarande är till
skada för jordbruket och till afgjordt hinder för dess vidare utveckling
i dessa byggder».

Riksdagen yttrade själf i en skrifvelse angående förslaget till
denna ägostyckningslag: »I allmänhet torde enligt Riksdagens mening
ägostyckning oftare komma att ifrågasättas för det fall att
ett bestämdt område af ett hemman redan blifvit snidt, än då eu
ägare vill på förhand utan bestämda köpeanbud stycka sitt hemman
i flera lotter!^ Men så är icke förhållandet. Hvad Riksdagen
trodde, har icke inträffat. De flesta ägostyckningar, som ägt rum,
äro sådana, som afse områden, hvilka icke före ägostyckningen
blifvit sålda. Om motsatsen inträffar, d. v. s. att området först
säljes och sedan ägostyckas, så kan man åtminstone vänta, att
köparen försöker se till, att den del han skall hafva, får ett så
bra läge, form, vägar m. m. som möjligt och att den får de servitufer,
som behöfvas. Men nu sitter ägaren hemma och pekar
ut på kartan, huru han vill hafva ägostyckningen verkställd. Jag
har såsom domare fått mottaga till fastställelse ägostyckningar,
som varit verkställda till och med i en annan domsaga och aldrig ägt
rum ute på marken, oaktadt det står i lagen, att utstakningen
skall ske ute på marken. Nå, jag skickade dem till landtmätaren,
som tog dem tillbaka och gjorde om dem. Jag har också till fastställelse
fått mottaga många ägostyckningar, där de mest egendomliga,
olagliga servitut lagts på den ena eller andra delen.

Vidare hafva vi 1901 års lagutskott, som säger: »Oförnekligt
synes det sålunda utskottet, att sågverksbolagens allt mer öfverhandtagande
fastighetsförvärf kunna medföra olägenheter af såväl
ekonomisk som social natur.

Från social synpunkt skulle det i utskottets tanke vara eu
olycka, om den utveckling jämväl i vårt lands nordliga skogsbyggder
af en själf ständig jordägande befolkning, hvilken sedan århundraden
tillbaka långsamt men säkert fortgått, skulle afbrytas eller
omintetgöras. Tydligt är emellertid, att bolagens omfattande jordförvärf
måste i viss mån verka i sådan riktning. På de egendomar,
öfver hvilka bolagen utsträcka sitt välde, försvinner hemmansägareståndet
etc.

Då det således icke låter sig förneka, att missförhållanden
föreligga, vänder sig tanken helt naturligt till att söka efter botemedel
mot desamma.

»Den förhoppning, man knutit vid ägostyckningslagen» — så
säger utskottet själft — »synes icke förverkligas, och lärer detta
förhållande anses äga sin hufvudsakliga förklaring däri, att man
vid ägostyckningar i allmänhet icke, såsom vid tillkomsten af lagen
förutsattes, låtit den till jordbruk afsätta delen åtföljas af nödig skog
eller motsvarande skogsrättigheter.» Utskottet ansåg, att bestämmelserna
om ägostyckningsförfarandet hvilade på riktig grund, och
att någon jämkning af desamma, med ledning af den erfarenhet,
som vunnits under lagens tillämpning, torde anses behöflig. Ja,
det ser ut, som om alla voro ense om, att ägostyckningslagen är
dålig. Alla säga, att den behöfver förbättras, men ingen har hit -

Lördagen den 12 Mars.

N:o 26.

tills kunnat finna botemedlet. Den så kallade Norrlands kommittén
buller på att utarbeta ett förslag till förbättringar i ägostyckningslagen,
men den har ännu icke färdigt något sådant, och det måste
erkännas, att det är en invecklad och tidskräfvande fråga. Då
är det väl icke mer än billigt, att man upphäfver en lag — om
hvilken så många äro ense, att den är dålig — för någon tid till
dess de, som äro sysselsatta med dess förbättrande, blifva färdiga.
Herrarne veta mycket väl, att det råder eu stark spänning där
uppe i Norrland mellan jordbruksintresset och skogsintresset.
Det står i rättegångsbalken, att domaren skall söka förlika parter,
som kommit i tvist. Jag tror, att det är lagstiftarens plikt att
söka nedbringa den spänning, som börjat utvecklas mellan olika
partier, eller åtminstone söka förebygga att denna spänning blir
större.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Trygger: Denna till det yttre tämligen obetydliga motion
är dock — såvidt jag förstår — eu ''bland de viktigare, som
i år hafva förelegat. Här hafva vi nämligen först en stor och betydelsefull
principfråga och sedan en icke mindre viktig sakfråga.

Principfrågan är den, huruvida en lag, som bestämmer en
jordägares rättigheter, skall suspenderas därför att det uppkommit
en opinion, att denna lag icke skulle vara lämplig, och detta
trots det att man ännu icke kommit till klarhet om, att man bör
ändra den och ännu mindre huru man skall ändra den. Denna
fråga är så viktig, att lagutskottet i sin motivering — hvilken visserligen
icke gör anspråk på att vara något mästerverk — kar
ansett sig böra upptaga densamma till besvarande. Lagutskottet
åberopar härvid ett prejudikat från Riksdagens sida. Lagutskottet
stöder sig därpå, att genom lagen den G juni 1902 gjordes en
suspension af grufvestadgan så till vida, att inmutningsrätten å
kronojord tills vidare upphäfdes. Jag måste upptaga detta prejudikat
till närmare granskning, ty det är af stor vikt, att icke den
missuppfattning får göra sig gällande, att man i nu föreliggande
fall skulle vara strängare än i det förra. Herrarne torde komma
ihåg hvad inmutningsrätten egentligen är för någonting. Kronan
erkände icke jordägarens rätt till mineral fy ndighetei'', utan kronan
förbehöll sig själf denna rätt, ursprungligen såsom en ren regalrätt,
men slutligen såsom en blott höghetsrätt, och i kraft af denna
höghetsrätt tillät kronan den enskilde att genom inmutning förvärfva
dessa fyndigheter. Vid sådant förhållande är det icke alltför
egendomligt, att, när man blef tveksam, huruvida den inmutningsrätt,
som man gifvit hvar och en, var lämplig, man tog tillbaka
denna tillåtelse. Denna suspendering af inmutningsrätten
är icke något ingrepp i en privaträtt, som redan är förvärfvad,
utan är blott ett uttalande från statens sida, att don höghetsrätt
till mineralfyndigheter, som staten förut utöfvat på det sätt att
hvar och en medgifvits rätt att inmuta, vill staten icke vidare utöfva
på detta sätt; tillsvidare inhiberar staten inmutningsrätten.
I föreliggande fall åter är det fråga om äganderätten till jorden.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Ports.)

Nso 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyclcning
s förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lagen har gifvit den enskilde rätt att på ett visst sätt begagna
sin äganderätt, och då är det naturligtvis icke öfverensstämmande
med sunda rättsgrundsatser, att man suspenderar denna lag, innan
man vet, huru man skall ändra den eller ens om man öfver hufvud
skall ändra den.

Här föreligger emellertid äfven en viktig sakfråga, det hafva
nog herrarne märkt, om icke förr, så när vi hörde den förre talarens
yttrande. Het lif och den känsla, som han inlade i sitt
föredrag, antyda, att detta icke är någon liten, obetydlig fråga,
utan att det gäller en förpostfäktning i den stora, s. k. norrlandsfrågan.
Jag vill då säga, att, om man har för af sikt att på ett
fullt lojalt sätt behandla denna norrlandsfråga, så kan man väl
icke — innan man sett den utredning, som kommer att framläggas,
och hört de skäl, som komma att anföras på ena eller andra
sidan — vilja gifva på hand, att man skall handla på ett visst
sätt; och jag vågar påstå, att om vi nu skulle bifalla denna motion
om suspenderande af ägostyckningslagen för Norrland, så skulle
det otvifvelaktigt uppfattas, som om vi liksom gifvit på hand, att
ett förslag om ägostyckningslagens ändring i den riktning, som
antydts i den motivering, hvilken ligger till grund för denna motion,
skulle af oss godkännas. Att föranleda en dylik uppfattning
skulle emellertid vara synnerligen olämpligt.

Kammaren får ursäkta, om jag i dag tager dess tid i anspråk
något längre än vanligt, ty denna sak är synnerligen viktig, och
man kan icke begära, att kammarens samtliga ledamöter skola
hafva ägostyckningslagen och hvad därmed står i samband i friskt
minne. Därför måste jag gå något tillbaka i tiden. Det är af
vikt för att rätt kunna bedöma, huru vi i dag böra afgöra denna
fråga.

1864 års förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring
var byggd på den grundsatsen, att man icke tick klyfva
ett hemman utan att hvarje innehafvare af de särskilda delarne
blefve besuten. Man fick således icke klyfva ett hemman vidare
än att åbon kunde af hemmanets afkastning i vanliga år påräkna
nödtorftig bärgning och jämväl utgöra de hemmansdelen åliggande
utskylder. Men vid sidan af denna hemmansklyfning hade man
jämväl ett annat förfarande, jordafsöndring, som afsåg att man
skulle kunna frånskilja en viss mindre del af hemmanet; och i
förordningen bestämdes, att på denna afsöndring skulle läggas
viss afgäld, som af afsöndringsinnehafvaren skulle betalas till
stamhemmanets ägare.

Denna ståndpunkt modifierades i 1881 års förordning angående
hemmansklyfning och jordafsöndring. Man öfvergaf besutenheten
och tillät klyfning af hemmanet alldeles oberoende af huruvida
åbon på hvarje hemmansdel blef besuten eller icke. Däremot
bibehöll man bestämmelserna om jordafsöndring.

Så komma vi till den nya lagen af år 1896, som det nu är
fråga om. Den är liksom de föregående en lag om hemmansklyfning
och jordafsöndring, men den är därjämte en lag om ägostyckning
Hvad hemmansklyfningen beträffar, står 1896 års iag

Lördagen den 12 Mars.

N:o 26.

på samma ståndpunkt som förordningen af år 1881, nämligen att
man får klyfva huru långt som helst, och fordrar icke någon besutenhet.
I fråga om jordafsöndring intager den också samma
ståndpunkt, dock så till vida förändrad, att någon afgäld
icke behöfver läggas på afsöndringen, Men därjämte innehåller
denna lag bestämmelser om ägostyckningsförfarandet. Var detta
en nyhet eller hade det möjligtvis någon rot i den föregående
lagstiftningen? Så vidt jag förstår hade det verkligen sin förebild
redan i 1864 års förordning.

Ty det bestämdes där, att, ifall man af söndrade jord i större
omfattning, än som var lagligen tillåtet, man finge låta åsätta afsöndringen
mantal och bestämma för densamma en viss andel af
hemmanets ränta, naturligtvis, i konsekvens med 1864 års förordning
i öfrigt, under villkor att afsöndringsinnehafvaren blefve besuten.
År 1881 gjorde man på samma sätt, i det man stadgade,
att, om en j ordafsöndring var för stor och det gällde att antingen
rätta och jämka den enligt lag eller låta den emot lösen falla tillbaka
till stamhemmanet, afsöndringshafvaren ägde istället äska,
att det skulle bestämmas mantal för densamma. Då fanns naturligtvis
ej den begränsning, att besutenhet skulle vara vilkoret för
mantalssättningen, eftersom besutenhetsvillkoret i 1881 års förordning
helt och hållet upphäfts med afseende å hemmansklyfning
öfver hufvud taget. Hvad är nu 1896 års lags ägostyckning annat
än en utveckling af den tanke, som ligger till grund för bestämmelsen
om eu jordafsöndring, som sedermera till hemmansdel förvandlas?
Det utstakas på marken ett visst område, som någon
vill hafva, och sedan bestämmes, huru stor del af hemmanet området
utgör.

Hvilken var emellertid ägostyckningslagens uppgift? Jo, det
säges uttryckligen, att dess uppgift var att" bereda tillfälle för obemedlade
och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor bilda egna
jordbruk, och när lagen tillkom, fäste man särskild uppmärksamhet
vid, att förfarandet vid egostyckning var mycket enklare och
billigare än vid hemmansklyfning. Jag vill visst icke tillvita någon
annat än ädla bevekelsegrunder, när han yttrar sig i allmänna
frågor, men det kunde icke hjälpas, att de, som hade inkomst af
hemmansklyfningen, omedvetet visserligen, men i alla fall verkligen
kunde känna sig obenägna för ett förfarande, som var så mycket
enklare än hemmansklyfningen och som beröfvade dem en stor
del af deras bästa inkomster. Vidare påpekades vid denna lags
tillkomst, att den möjliggjorde en planmässigare styckning af en
egendom, samt att denna kunde föregå hvarje försäljning.

Om jag nu närmare ser på de skäl, som äro åberopade för
egostyckningslagens suspendering, vill jag först taga fasta på något,
som den förste ärade talaren yttrade. Han sade, att man icke
kunde nå det syfte, man ville vinna genom denna suspension af
ägostyckningslagen, när man icke framställt något som helst förslag
beträffande jordafsöndring. Häri gifver jag honom fullt rätt.
Man kan, som bekant, afsöndra ända till en femtedel af hela ägovidden,
och det veta ju herrarne, att en femtedel af ägovidden i

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

N:o 20.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

Norrland innefattar betydligt mera än inägojorden. Och följaktligen
om man nu vill hindra en försäljning af blott och bart inägojord
under de närmaste åren, hade man också bort samtidigt förbjuda
jordafsöndring, bort suspendera lagen om jordafsöndring åtminstone
i viss mån. Nu kan man visserligen säga, att jordafsöndring och
ägostyckning icke är detsamma. Det vet jag också. Jag vet, att
jordafsöndring rent formellt sedt ej gifver samma garanti som ägostyckning,
ty en ägostyckning, när den är fastställd, är lika bindande
som ett laga skifte, lika bindande som en hemmansklyfning.
Men rent faktiskt sedt påstår jag, att skillnaden är så godt som
ingen. Jag erkänner vidare, att vid jordafsöndring försäljning
måste föregå delningen, under det att vid ägostyckning detta ej
behöfver vara fallet. Men detta stadgande saknar all större betydelse
och är för öfrigt lätt att kringgå.

Däremot vill jag fråga: kände ej herrarne på sig, när ni läst
denna motion, att man mer eller mindre tydligt kommit tillbaka
till den gamla tanken om besutenhet? Hvarför är det nämligen,
som man vill hindra jordägarne att sälja bort inägojorden och behålla
skogen? Jo, det är därför, att man vill, att hvarje köpare
skall vara besuten på hvad han köper. Han skall hafva både inägojord
och skog, så att han kan fullständigt föda sig på sitt
hemman, det är tanken i motionen. Men då måste man förvåna
sig öfver, att förslagsställarne ej tänkt på hemmansklyfningen. Jag
tycker, att de bort komma tillbaka till den gamla ståndpunkten,
som vi hade i detta afseende år 1864, ty annars kan jag ej förstå
hvad de egentligen menat.

Från rent materiell synpunkt vill jag tillägga: vi hafva ju på
senare tider sträfvat efter att befordra möjligheten för personer
att skaffa sig egna hem, men om vi skola göra det, kan det då
vara riktigt att säga: du får ej köpa någonting alls, om du ej vill
köpa precist så och så mycket, du får ej köpa jord i Norrland
om du ej köper så mycket, att du blir besuten? Det svaras
kanske: jag vill ej blifva besuten, jag vill idka körslor eller drifva
mitt handtverk och hafva endast ett hus med eu liten jordbit:
jag bär ej så mycket penningar, ni fordra 3 ä 4,000 kronor för
ett jordområde, på hvilket jag kan vara besuten, men jag har ej
mer än 1,000 kronor — kan jag ej få köpa den lilla åkerlapp,
hvarmed jag känner mig tillfredsställd, utan skall jag vara utesluten,
därför att jag ej har större kapital än det som erfordras
för att köpa hvad jag vill förvärfva? Detta är något, som motionären
bort tänka på, när han kom fram med sin motion.

Till sist skall jag be att få något bemöta särskild! den siste
talaren. Han påstod, att vi, som hade eu mot hans stridande
uppfattning, sagt, att Norrlands jordbruk ej vore värdt att skyddas.
För min del bestrider jag detta, och jag har ej heller hört någon
af denna kammares ledamöter, som uttalat eu dylik mening.
Emellertid, eftersom talaren utgick ifrån, att vi yttrat oss på
nämnda sätt, kom han med ett motsatt påstående och ansåg sig
böra bevisa detta påstående. Jag vill erkänna, att detta bevis,
så vidt jag kunde uppfatta det, var rätt lyckadt. Men, mine
herrar, ej följer det däraf, att jordbruket i Norrland är värdt att

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

skyddas, att vi skola suspendera ägostyckningslagen. Jag kan ej
finna det logiska sammanhanget mellan det ena och det andra
Om den ärade talaren hade användt litet mindre arbete för att
bevisa, att jordbruket vore värdt att skyddas, och litet mera
arbete för att bevisa, att sättet att skydda jordbruket är just
suspension af ägostyckningslagen, tror jag, att resultatet af hans
bevisföring blifvit gynnsammare.

Vidare åberopade den ärade motionären, att bolagen, begagnande
sig af gällande ägostyckningslag, sälja inägojorden, men
behålla skogen, samt att det på skogen finnas åtskilliga odlingsbara
marker, hvilka på detta sätt undandragas jordbrukarne. Jag
kan ej förstå, huru motionären tänkt sig saken. Vill man hindra
sådant, skulle det väl vara genom en expropriationslagstiftning,
men ej kan en suspension af ägostyckningslagen verka i den riktningen.
Bolagen kanske i så fall skulle behålla alltsammans.
Det synes mig som om detta blefve något ännu värre. Således:
jag kan ej heller här finna det logiska sammanhanget mellan
motivering och slutsats.

Vidare sade motionären, att, äfven om bolagen eller öfrige
säljare, när de sälja inägojord, gifva köparne rätt till virke, så
att de visserligen få det virke de behöfva, men först efter utsyning,
det i allt fall icke är någon nytta därmed, emedan, sade
han, när bonden kommer och vill hafva utsyning, vederbörande
ej hafva tid att befatta sig därmed och det följaktligen blir trassel
och otrefnad. Med afseende därpå vill jag svara, att jag har
någon erfarenhet på detta område, visserligen icke från Norrland,
men från sydligare trakter. Uppsala universitet har eu mängd
hemman. Somliga af dessa hafva skog, andra icke. Så snart
hemmanet är ett skogshemman, får arrendator!! virke efter utsyning,
men i andra fall måste han oftast köpa virke själf. Han går
emellertid i alla fall i land med sitt arrende, som tydligen afpassas
härefter; och det torde ej vara svårare att få köpa virke i Norrland
än i Uppland. Men det var egentligen ej detta frågan gällde,
utan fastmera trasslet vid utsyningen. Jag har emellertid ej hört,
att det förekommit något trassel hos oss, och man får väl ej utgå
från, att de, som representera bolag, hvilka hafva skog och sälja
inägojord till andra, skola vara människor utan allt samvete och
rättskänsla och att de ej skola vara villiga att uppfylla sina förpliktelser,
utan, trots att de lofvat och lagligen förbundit sig att
gifva utsyning, skola bereda obehag och svårigheter för dem, som
hafva utsyningsrätt. Jag tycker, att man har målat köparne bra
liritt och säljarne bra svart. Denna målning är så bjert, att jag
känner på mig, att den icke kan vara riktig.

Sedermera gjorde motionären gällande, att, när ägostyckningslagen
behandlades, Riksdagen utgick -— det åberopades ett uttalande
af lagutskottet, om jag minnes rätt — från att de flesta
ägostyckningar skulle ske sedan man redan frånsålt jorden, och
icke så, att ägaren själf, innan han säljer, styckar sin jord, men
att Riksdagen däri skulle hafva misstagit sig, enär det vanligaste
fallet i Norrland vore, att ägaren styckade jorden, innan han

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

sålde de särskilda delarne. Nå väl, men man får icke rycka loss en
sak ur sitt sammanhang. De herrar, som voro med om ägostv^ekningslagen,
erinra sig nog, huru det tillgick. Det var nämligen
såvidt jag minnes, på det sättet, att Kung!. Maj:t framlagt ett förslag
för Riksdagen, enligt hvilket ägostyckning skulle vara tillåten
endast i det fall, att ägaren styckade själf. Då sade lagutskottet:
nej, detta är icke lämpligt, utan det kan mycket väl inträffa, att
en ägostyckning befinnes ändamålsenlig, sedan man redan frånsålt
jordlappen. Detta pointerade lagutskottet så skarpt, att lagutskottet
yttrade, att det vore sannolikt, att ägostyckning efter
försäljning blefve det vanliga, och på den grund satte lagutskottet
in bestämmelsen, att icke blott ägaren får ägostycka, utan att,
sedan han sålt bort en del af hemmanets område, hvilken af parterna
som hälst kan begära ägostyckning. Detta var orsaken till
det åberopade uttalandet, och jag tror ej, att den ärade motionären
kan däruti hämta något stöd för sin motion.

Slutligen anförde motionären ett exempel, hurusom en ägostyckning
ogillats, därför att den var lagstridig. Jag förstod ej
riktigt sammanhanget. Det anförda exemplet bevisar väl emellertid
icke, att lagen bör suspenderas, Titan blott att man skall hålla
efter den, som handlat lagstridigt. Den skyldige var -visst landtmätare^
och om honom har talats så mycket godt, att jag förmodar,
att felet berodde på ett förbiseende från hans sida, som
väl numera är rättadt och naturligtvis också borde rättas.

Jag skall ej uppehålla kammaren längre. Jag är öfvertvgad
om, att denna kammare, som så många gånger visat sig särskildt
mån om rättssäkerheten, ej skall tveka att afslå förevarande
motion. Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Crusebjörn: Efter det uttömmande anförande, som

den siste talaren har haft i denna fråga, och det slut, till hvilket
han kommit, kunde det visserligen synas obehöflig!, att jag nu
uppträder. Men då jag representerar samma län som den ärade
motionären, kan det väl ändock vara af någon betydelse, att jag
meddelar, att jag i mångt och mycket icke kan förena mig med
honom i hans uttalanden och den uppfattning, han har om förhållandena
i den del af Norrland, där nu ägo styckningar i stor
utsträckning ägt rum och fortfarande äga rum.

Litet hvar af de herrar, som voro med på den tid, då denna
ägostyckningslag tillkom, erinrar sig säkerligen, att tillkomsten af
densamma omfattades med stort intresse inom Riksdagen. Så var
fallet äfven inom Norrland och det län, som jag representerar.
Man hoppades rätt mycket af den nya lagen. Det, som framför
allt föranledde en önskan, att en ägostyckningslag skulle tillkomma,
var det missförhållande, att, sedan bolagens rätt att göra aftal om
afverkning på vissa år hade inskränkts, så att det icke längre var
särskildt fördelaktigt att afsluta så kallade afverkningskontrakt,
då de icke finge afslutas på längre tid än 20 år, bolagen i stället
börjat inköpa hemman och gjorde det i så stor utsträckning, att
man befarade, att i vissa delar af Norrland, särskildt i lappmarks -

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

socknarne, där mycket bibehållen skog fanns, den själfägande allmogen
skulle försvinna och i stället blifva förvandlad till hvad
man där kallar landbönder eller arrendatorer. Vidare klagade
man öfver det förhållandet, att dessa arrendatorer, sedan genom
deras eget eller deras föräldrars åtgörande äganderätten till jorden
frånhändts dem, icke längre intresserade sig för jordbruket, utan
läto det förfalla. Och med dessa förhållanden följde åtskilligt,
som var i hög grad ogynsamt, särskildt esomoftast att dessa landbönders
barn icke stannade kvar i hemmet och arbetade på hemmanet,
då de visste, att äganderätten därtill icke skulle blifva
deras. Sålunda förföll jordbruket på dessa hemmansdelar mer
och mer, och bolagen gjorde sig nog skyldiga till åtskilligt förbiseende,
särskildt i det afseendet att de icke tillhöllo sina arrendatorer
att hålla hemmansdelarnas jord och åbyggnader i häfd.

Man sade då, att, enär de besutne allmogemännen icke hade
så mycket omdöme själfve, att de behölle hela sin egendom med
skogen och drefve sitt jordbruk och sitt arbete, så som man hade
tänkt sig på det sätt, att de, såsom lagen medgaf dem, afverkade
sin skog under vissa år och skaffade sig inkomster och använde
dessa till utvidgning och förbättring af jordbruket, utan endast
sålde hemmanen i deras helhet, det ju vore vida förmånligare att
ordna så, att de finge sälja den skog, som icke kunde vara nödvändig
för hemmanens bestånd, till andra, som bättre toge vara
på den och bättre förstodo att göra den sig till godo, men att de
likväl själfva bibehölle äganderätten till sina hemman och sålunda
hade kvar intresset att förbättra jordbruket på de samma. Och
på den grund omfattades förslaget till ägo styckningslagen, vågar
jag påstå, i Norrland med stort intresse. Visst var det då också
röster, som höjdes, att denna ägo styckningslag icke skulle verka
lyckligt och framför allt att den hade vissa brister. Dessa betänkligheter
framkommo från landtmäteri tjänstemännen, och det
hufvudsakligast, efter hvad jag förmodar, därför att hela ägostyckningsproceduren
blefve så mycket enklare och lättvindigare, att
den i hög grad reducerade landtmätarnes inkomster, emot om de,
såsom det förut utvecklat sig, fortfarande finge förrätta liemmansklyfningar.

Nå, nu kan man ju emellertid fråga: har verkligen ägostyckningslagen
verkat så, som man tänkt sig, och har den icke haft
några nyttiga följder, utan endast olägenheter? Jag vågar påstå,
att ägostyckningsförfarandet har utvecklat sig ungefär på det sätt,
som man tänkt sig, och att fördelarna af ägostyckningslagens tillkomst
ingalunda äro att förakta. Det visade sig genast, att en
hel del af de så kallade bolagshemmanen blefvo ägostyckade.
Bolagen behöllo vissa hemman helt och hållet, som de behöfde
för sin verksamhet, men en hel del andra ägostyckades, så att
själfva hemmanet med jordbruket blef en egendom och skogen en
annan. Och bolagen sålde dessa egendomar till synnerligt låga
pris, så att det naturligtvis blef en stor fördel, såsom man också
både beräknat, att det skulle blifva af ägostyckningslagens tillämpning,
att eu person i stället för att sitta där som landbonde

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings• förfarandets tillämpning.

(Forts.)

kunde blifva sin egen herre igen, låt vara att hans egendom icke
var värd så mycket som förut. Han satt då på sin egen torfva
och blef sålunda alldeles icke, såsom motionären nyss uttryckte
sig här, en slaf, utan han blef sin egen herre, då man kanske med
mera skäl kunde säga, att han var en slaf, så länge han var en
arrendator. Jag vill därför ingalunda medgifva, att icke lagen haft
nyttiga verkningar.

En annan omständighet, som blef en följd af den nya lagen,
var ju den, att, där det fanns bönder, som visserligen ägde sina
hemman, men hade skogen bortsåld genom afverkningskontrakt
på flera år, arrangerades det på de flesta håll så, att genom ägostyckning
bolagen blefvo helt och hållet ägare till skogen och
hemmansägarne behöllo hemmanen i öfrig! Sålunda har flerstädes
den stora oegentlighet bortfallit, som tyvärr ännu i dag förefinnes
för många hemmansägare däruppe, att, allteftersom skogens värde
ökas, hemmanets taxeringsvärde ökas och den, som sitter på hemmanet.
men ej drager nytta af skogen, får sina skatter oupphörligt
förhöjda. Detta är att betrakta som en väsentlig fördel, som
undan för undan vinnes genom ägostyckningslagen. Men, säger
man: har den då icke vållat några olägenheter och visat några
svårigheter vid tillämpningen? Jo väl, det har den visst gjort,
det är sant, och jag menar, att man fått den erfarenhet af lagens
tillämpning — den erfarenheten fick man snart — att en del bestämmelser
i densamma böra ändras för att förekomma olämpliga
ägostyckningar. Men att förbättra en lag, som i och för sig själf
är nyttig, det är icke detsamma som att helt enkelt säga: den
skola vi ej tillämpa tills vidare, till dess vi kunna blifva i ordning
med en ny lag. En sådan suspension af lagen i afvaktan på
åstadkommandet af en bättre är efter min mening mycket olämplig
och förkastlig.

Denna erfarenhet af lagens ofullkomlighet fick ganska snart sitt
uttryck i eu motion af en ledamot för Vesterbotten i Andra Kammaren,
och om denna motion hade blifvit i vederbörlig ordning
behandlad, skulle vi redan för länge sedan — därom är jag öfvertygad
— hafva fått ägostyckningslagen förändrad på ett sätt, som
hade borttagit de flesta oegentligheter och anmärkningar, som nu
påbördas densamma. Men tyvärr hade i Norrland uppstått eu
ifrig agitation mot allt bolagsväsen, som där finnes, och man gick
så långt, att man ville förneka, att bolagens verksamhet varit för
Norrland af stort värde. Om de, som drifvit denna agitation,
hade makten, skulle de helt visst vilja stryka ett streck öfver
bolagsväsendet i Norrland. Detta har varit synnerligen tilltalande på
vissa håll, där man icke finner lämpligt, att stora förmögenheter
samlas på färre händer. Jag är visserligen icke den, som icke väl
beaktar, att bolagen i Norrland hafva gjort sig skyldiga till åtskilliga
missgrepp, men jag vågar påstå, att de hafva för hela utvecklingen
i Norrland varit af ett ofantligt värde. Ty jag vill
fråga: huru skulle det egentligen hafva sett ut i Norrland, om
icke dessa sågverksbolag hade uppstått, utan hvar och en hade

]V:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

suttit där med sin skog, SQin lian fått afyttra till ett pris, vida
understigande det verkliga värdet?

Om man sträfvar efter förbättringar i denna lagstiftning, som
bär är i fråga, bör man sålunda icke slå in på en väg, som skulle
leda till stort förderf.

I motionerna finnas påståenden, som jag vågar anse vara i
hög grad öfverdrifna, och den speciella sak, hvarom här är fråga,
ordnas säkerligen bäst med vida mindre medel, än man synes
anse vara behöfliga.

Den motion, om hvilken jag nyss talade, hamnade hos den
s. k. norrlandskommittén, och det var en olycka, som den råkade
ut för. Ty denna kommitté har många andra uppdrag och har
sett dessa uppdrag i stort — efter hvad jag föreställer mig, ty
jag vet visserligen icke, till hvilket resultat kommittén kommit.
Säkerligen hägrar för denna kommitté, att den skall kunna gorå
betydande reformer uti de norrländska förhållandena, och därför
synes det, som om kommittén icke så snart skall blifva färdig
med sitt arbete. Skulle vi nu göra oss skyldiga till — efter min
mening — ett sådant misstag som att suspendera lagen, så kan
det hända, att det kommer att dröja ännu längre, innan kommittén
hinner afsluta sitt arbete.

Min öfvertygelse är den, att om kammaren nu skulle följa
lagutskottet, blefve följden däraf den, att under de år, som komme
att förlöpa, innan en ny lagstiftning på detta område _ blefve färdig,
de penningstarka bolagen skulle begagna sig af fristen och i
stor utsträckning köpa hemman, och vi komme då i samma läge
som innan ägostyckningslagen tillkom, att vi förvandlade massor
af besuttna allmogemän till fattiga arrendatorer, och detta vore
efter min mening att komma ur askan i elden. Det är därför,
herr talman, som jag anhåller att få yrka af slag å utskottets framställning.

Grefve von Hallwyl: Herr grefve och talman, mine

herrar! Jag kan icke neka till, att det var med en viss förvåning,
som jag läste detta utskottets betänkande, hvari utskottet tillstyrker
en motion, som går ut på att stifta en undantagslag för
Norrland, en lagstiftning, som står i uppenbar strid med den
vackra egnahemstanken, som man nu så småningom söker realisera.
Det är väl sant, att i vissa delar af Norrland, i synnerhet
Vesterbotten och Norrbotten, under de senare åren en del ägostyckningar
ägt rum, livilka ej varit särdeles lämpliga. Bönderna
hafva där fått sig tilldelad eu jordlapp, men utan tillräcklig skog
eller bete till husbehof, och det kan därför icke alls förvåna, att
dessa bönder icke känt sig särskildt belåtna med sin lott. Men
lyckligtvis är detta förhållande tämligen sällsynt i andra delar af
Norrland. Jag har kännedom om åtskilliga jordafsöndringar och
jordstyckningar, som ägt rum, särskildt i Gäfleborgs och delvis
äfven "i Jämtlands län, och dessa jordstyckningar hafva utfallit
till ömsesidig stor belåtenhet. Dessa hemmansdelar, bestående
af vissa tunnland åkerjord och eu större lott på den s. k. hem -

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets

tillämpning.
(Forts.)

J(:o 2ti.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyckningsförfarandets

tillämpning.

(Ports.)

Lördagen den 12 Mars.

skogen, tillräcklig till såväl bete som husbehofsvirke och vedbrand,
hafva varit särdeles eftersökta, och bönderna, som köpt de ifrågavarande
områdena, hafva varit synnerligen belåtna med att
hafva kunnat till jämförelsevis godt pris komma åt desamma.
Jag anser också, att detta förfaringssätt varit ett steg framåt för
lösande af den vackra egnahemsfrågan.

Nu finnes det en hel del personer, hvilka gärna vilja kalla
sig Norrlands välgörare och som säga, att det icke duger att
stycka, på detta sätt, utan om man skall sälja någon del af ett
hemman, skall ovillkorligen ett större område af den s. k. utskogen
följa med, ty, påstår man, Norrlands bönder kunna faktiskt
icke existera utan tillräckligt med skog. Jag påstår tvärtom, att
dessa bönder äro tillräckligt duktiga för att förstå att existera
vare sig med eller utan skog, och vidare tror jag, att om man
ovillkorligen skulle bilda sådana där liemmansdelar på den s. k.
utskogen, blefve med nuvarande högt uppdrifna pris dessa hemmansdelar
så dyra, att det helt enkelt vore omöjligt att bland
bondeklassen finna några köpare. Således blefve ägostyckningslagen
en tom bokstaf och egnahemsfrågan en chimär.

Jag medgifver gärna, att ägostyckningslagen, sådan som den
nu är, lider af vissa brister och att den i vissa afseenden behöfver
omredigeras. Hade motionären framkommit med ett väl
genomtänkt ändringsförslag, så hade det varit stort skäl att taga.
detta under ompröfning och på sådant sätt försöka efter hand
komma till ett lyckligt resultat i stället för att, såsom nu ifrågasattes,
helt enkelt kasta yxan i sjön. Att nu stifta en undantagslag,
hvarigenom ägostyckningslagen skulle för vissa år upphäfvas,
anser jag vara olämpligt. Man vore då försatt i det läget,
att man finge vänta, tilldess norrlandskommittén slutligen hunnit
väi''pa sitt stora ägg och sedermera ett lagförslag framkommit,
som kanske, när allt komme omkring, icke blefve godkändt af
denna kammare. Huru skulle det då gå med ägostyckningslagen?
Antingen måste man låta den gamla lagen åter träda i kraft, eller
också måste Kungl. Maj:t utse en ny kommitté, som finge resa
land och rike omkring för att slutligen kunna framkomma med
ett förslag, som efter mycket kif och bråk och många ändringar
tilläfventyrs kunde leda till något resultat. Under hela denna tid
finge ägostyckningslagen hvila. Det skulle icke existera någon
sådan lag, det blefve omöjligt att på något sätt afsöndra ett stycke
från ett hemman, och hela denna vackra egnaliemsfråga skulle
alldeles sväfva i luften och försvinna i rymden utan att kanske
på lång tid kunna föras framåt.

Jag frågar eder, mine herrar, är det rim och reson i en sådan
lagstiftning? För min del tror jag, att om denna ägostyckningslag
skulle upphäfvas, komme detta att väcka mycket ondt
blod bland en hel del af just dessa mindre bönder i Norrland,
hvilka man på allt sätt söker omhulda; det skulle utan tvifvel
blifva en stötesten för alla sådana personer, som verkligen med
sakkännedom ifra för Norrlands framtida väl. Jag kan därför
icke annat än på det lifligaste ansluta mig till reservationen och

Lördagen den 12 Mars. 29

yrkar sålunda, herr grefve ocli talman, på afslag å utskottets
hemställan.

Herr Hägglund: Herr grefve och talman, mine herrar! Här
gäller ju frågan allenast ett kort uppskof, endast så att säga tre
års andrum med den vidare tillämpningen af en lag, som, säga
hvad man säga vill, blifvit inom Norrland af dess jordbrukande
befolkning mottagen med mycket missnöje och stor misstro, eu
lag som för öfrigt af den ämbetsmannakår, landtmätame, som i
första rummet har att tillämpa densamma, blifvit skarpt klandrad.
Uppskofvet bör därför få anses väl berättigadt, om man eljest
skall kunna draga någon nytta af det förslag, som vi förvänta
från norrlandskommittén. Äfven för dem, som anse den nu gällande
lagen vara bra, sådan den är, och att ett afbrott med lagens
tillämpning sålunda är onödigt, bör det väl i alla fall icke kunna
falla sig allt för svårt att vara med om att bevilja uppskofvet, tv
det gäller ju så kort tid och det kan under alla förhållanden icke
vålla någon egentlig olägenhet. Värre ställa sig ju förhållandena,
om t. ex. norrlandskommittén kommer fram med ett godt förslag,
som häfver olägenheterna i den nu gällande lagen, men under
tiden, medan detta arbete pågår, alla de hemman i Norrland, som
äro afsedda för ägostyckning, hinna att ägostyckas efter nu gällande
lag och sålunda ägostyckningarna få tillfälle att erhålla alla
de brister, för livilka gällande lag lämnar rådrum.

Ägostyckningarna, sådana de verkställas i Norrland, äro helt
visst af den beskaffenhet, att de enligt min mening icke kunna
i stort sedt vara till nytta eller gagn vare sig för staten eller för
den enskilde. Detta böra äfven de, som icke hafva tillfälle att
på nära håll se, huru där tillgår, ändock kunna misstänka vid det
faktiska förhållande, att den jordbrukande allmänheten där uppe
i det närmaste enhälligt förkastar sättet för ägostyckningarna, liksom
också på grund af den omständigheten, att vederbörande
bolag med sådan nervös oro nu påskynda dessa ägo styckningar.
Det är icke nog med att så många landtmätare anskaffas som
man kan få och att ägostyckningama påskyndas såväl sommar
som vinter; det finnes bolag, som nu hafva gått in med ansökningar
i hundratal om förordnanden för nya ägostyckningar,
livilka ansökningar måste läggas på hög, och detta hafva bolagen
gjort för att kunna korsa möjligheten af att nödgas underkasta
sig nya lagbestämmelser.

Det har här sagts, att äfven om man suspenderade ägostyckningslagen,
komme ägostyckningarna att kunna fortgå på samma
sätt som hittills; man hade blott att i stället tillämpa jordafsöndringsförordningen.
Mine herrar, denna förordning har varit länge
gällande i vårt land, men dess verkningar hafva aldrig framkallat
något egentligt missnöje. Och hvad kan vara orsaken därtill?
Jo, helt visst den omständigheten, att med jordafsöndringen följer
mulbete och vedbrand från stamhemmanets skog. Så,-är emellertid
icke förhållandet med ägostyckningarna i Norrland, sådana de
nu ske. Där ägostyckas endast inägojorden utan rätt för den,

N:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyeknings förfarand

ds
tillämpning.
(Torts.)

Jf:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

som erhåller det styckade området, att vare sig från hemmanets
skogsmark taga vedbrand eller att för sina kreatur erhålla mulbete.
Om det då faller sig svårt för bolagsmannen att blifva af
med ett sådant hemman, är det nog sant, att han vid försäljningen
bereder köparen rätt att under viss tid, vanligen lämpad
efter köparens lifslängd, få vedbrand från skogen och mulbete för
kreaturen. Ja, ibland är nog säljaren så tillmötesgående, att han
med sitt inflytande förhjälper köparen till att få ett duktigt hypotekslån,
så att denne kan betala köpeskillingen; jag känner fall
då detta skett. Men sedan den stipulerade tiden gått till ända,
när mulbetesrätten är slut och någon ved icke vidare får tagas
på utmarken, huru skall det då gå för jordbrukaren där uppe i
en skogsbygd? Det är omöjligt för honom att reda sig, och följden
blir då, att den, som sitter på den utstyckade egendomen,
slutligen måste lämna den vind för våg. Men, mine herrar, huru
går det då att betala liypotekslånet och huru går det att få utskylder
till stat och kommun från denna fastighet, och först och
främst, huru går det med utvecklingen af jordbruksnäringen där
uppe i Norrland? Härigenom skapas ett missnöje, ett socialt
missnöje så stort, att vi förut icke haft något liknande inom någon
samhällsklass i vårt land, och detta missnöje framkallas just
hos den klass, där vi varit vana att finna förnöjsamhet och laglydnad
såsom en ren hemortsrätt; där få vi i stället missnöje.

Jag vill i sammanhang med hvad jag nu har sagt nämna, att
inom Medelpad, där jag är bosatt, de skogshemman, som ägas af
bolag, skötas i allmänhet af bolagen själfva, och bolagshemmanens
jordbruksskötsel är där mönstergill. I de fall, då bolagen icke
själfva sköta sina hemman, arrendera de ut dem till arrendatorer,
och dessa arrendatorer äro visserligen inga slafva!'', såsom här har
antydts: det är en förnöjsam klass, som har en mycket god ställning.
Jag tror helt visst, att denna klass där uppe icke skulle
vilja förändra sin ställning till att blifva själfägande herrar på
inägojord.

Jag ber att ännu en gång få betona, att inhiberingen af lagen
skulle ju blifva mycket kort. Den påyrkas af den jordägande
allmogen där uppe, och orsaken därtill är helt säkert att finna i
en varm känsla för fosterlandet och i intresse för jordbrukets
vidare utveckling i sund riktning. Jag tillåter mig därför, herr
grefve och talman, att på det lifligaste yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr West er: Herr grefve och talman! Det blåser i dag

en frisk vind från nordan här i kammaren, och vid sådana tillfällen
har det många gånger visat sig, att kammarens motståndskraft
är bruten. Man blåser upp en liten fråga till eu stor fara,
man söker genom juridiska spörsmål och på formella grunder förhindra
en suspension på kort tid af denna lag. Detta synes mig
egendomligt, och jag kan icke dela deras mening, som talat i
denna riktning.

N:o 2(i.

Lördagen den 12 Mars.

Hvad var tankegången hos Riksdagen på den tiden, då dessa
omätliga skogsarealer tilldelades de norrländska jordbrukarne och
nybyggarne? Jo, att stödja och främja jordbrukets utveckling!
Vi erinra oss, huru som på 1820-talet Adam Smiths teorier och
principer alltmera gjorde sig gällande i Riksdagen, nämligen att
staten icke borde äga fastigheter utan göra sig af med desamma,
ty man ansåg, att staten icke kunde så väl vårda eller sköta dessa
stora egendomar, som om de befunne sig i enskildes händer. Det
var den ena sidan af saken, men det viktigaste motivet var, så
som här ofvan är sagdt, att staten, genom att fördela dessa skogsegendomar
på jordbrukare och nybyggare i Norrland, där ville
skapa odling och söka få till stånd en själfägande jordbrukarebefolkning
samt sprida kultur och utveckling i dessa vidsträckta
trakter. Det var det stora motivet, då staten lät dessa förmögenheter
på hundratals millioner afvittras och tilldelas enskilda personer
och bolag. Afvittringen skedde också mycket hastigt. De
enskilde voro mycket angelägna att hjälpa till, så att staten så
snart som möjligt skulle blifva af med sina skogsarealer. De
fördelades efter skattetal, hemmantal och äfven efter den höafkastning,
som marken lämnade. Detta pågick till början af
1860-talet, då de visa i landet började tänka: men är icke detta
alldeles för galet? Skall icke staten för egen del behålla något
af denna stora egendom? Och på detta sätt blefvo lyckligtvis de
kronopark^’ afsätta, som nu finnas.

Detta var frågans första skede. Nu bildades efter hand sågverksbolag,
först mindre och sedan större. De köpte till eu början
skog på afverkning, såsom en föregående talare har sagt, men
för att betrygga sågverksrörelsens framtid köpte de sedermera
äfven egendomar i allt större omfattning. Man kom dock så
småningom underfund med, att åkerjorden i Norrland var de stora
bolagen till tunga; hvarför man i många fall önskade blifva den
kvitt; då stiftades lyckligtvis ägo styckningslagen af år 1896 såsom
ett godt handtag för bolagen. Nu kunde nämligen bolagen på
ett lätt och bekvämt sätt afsöndra skog från åkerjorden och därvid
behålla skogen.

På så sätt omintetgjordes det mål, man af såg att vinna, då
dessa skogsarealer tilldelades jordbruket, när man, med ägostyckningslagens
tillhjälp, åter kunde skilja dem därifrån.

Hvarför nu detta uppskof begäres, är därför att man vill söka
hindra, att skog och betesmark fråntages jordbruket, och att man
vill för framtiden åt jordegendomen bevara viss för densamma
nödvändig skogsareal och betesmark.

Nu sade herr Trygger nyss i sitt ståtliga anförande: »man
vill suspendera ägostyckningslagen, men man vet icke hvad som
skall komma i stället». Jo, det är just det man vet. Den lag,
som man afser skall ersätta denna, är åtminstone i det allra närmaste
färdig. Men om man under tiden icke suspenderar den
nu gällande lagen, komma ägostyckningar att ske i så stor omfattning,
att det sedermera blir för sent, när den nya lagen en
gång kommer. Jag tror mig kunna säga, att man inom norrlands

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Nso 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

kommittén, äfven bland de större sågverksägarne, är tämligen enig
om huru denna lag skall se ut.

Herr Trygger sade vidare: huru skall det kunna hjälpa jordbruket,
att man suspenderar denna lag? Jo, det är helt naturligt,
ty kommer icke den nya ägostyckningslagen till stånd, så
får jordbruket icke i stort sedt den betesrätt och den afsöndrade
skog, som är erforderlig, utan kommer att blifva beroende af bolagen
och deras utsyningsrätt.

Den förste ärade talaren sade, att så och så många köp hafva
på de senaste åren afslutats, och dessa köp ansåg lian vara en
obetydlighet och icke gifva anledning till farhågor. Ja, men det
är en stor skillnad mellan att en egendom köpes och att den ägostyckas.
Man kan hafva ägostyckningen färdig och klar i många
år, utan att någon försäljning kommer till stånd. Det är icke
sagdt, att man säljer eller får köpare genast, men har ägostyckningen
skett, så kan man sedan vid en försäljning icke rädda
hvad man härvidlag vill rädda.

Herr Trygger yttrade, att han vore alldeles förvissad därom,
att denna kammare vore mån om, att rättssäkerheten blefve väl
bevarad. Ja, därom äro helt visst vi, som vilja att denna lag
skall suspenderas, lika måna som han.

Det har under debatten flera gånger framhållits, att om man
uppskjuter ägo styckningslagens tillämpning för någon tid, hindrar
man därigenom egnahemsfrågans utveckling. Jag tror, att man
därutinnan tager alldeles fel. Jag tror tvärtom, att, om kammaren
icke bifaller hvad lagutskottet här har föreslagit, kommer man
att där uppe i Norrland, i stället för egna hem, skapa öde hem.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr IT ngen Herr grefve och talman, mine herrar! Det
måste, såsom bär förut i dag sagts, väcka någon förvåning, att, då
egnahemsfrågan står främst bland de viktiga ärendena på dagordningen,
man i ett förslag från lagutskottets majoritet får eu
framställning, hvars genomförande skulle förhindra eller åtminstone
i af sevärd grad försvåra bildandet af egna hem i Norrland under
de närmaste tre åren. Det är ju naturligt, att om under dessa
tre år ägostyckningen i Norrland icke får fortgå, såsom den börjat,
komma genom ägostyckning, som är det hufvudsakligaste medlet
för bildande af egna hem, några nya sådana icke att under denna
tid där bildas, Under sådana förhållanden kunde man verkligen
icke hafva väntat ett dylikt förslag, men då det nu föreligger, ber
jag att något närmare få yttra mig om detsamma.

Det tyckes visserligen icke vara afsikten att förhindra bildandet
af egna hem, som föranledt motionärens i denna kammare
herr Hedborgs framställning, utan motionären synes egentligen
hafva velat något reducera det s. k. »skogsbolagsväldet». Det
förefaller då egendomligt, att han valt en sådan metod, hvarigenom
det skulle blifva för skogsbolagen omöjligt att frånstycka
sin inägojord. Således skulle de komma att behålla både inägorna
och skogen, och detta förminskar väl icke deras välde. Motionä -

5:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Tens egentliga afsikt synes emellertid, kafva varit att förminska
bolagens välde därigenom, att, om ett förbud mot ägostyckning
stadgades, sedermera icke något stadgande skulle finnas, bvilket,
såsom han säger, vore »alldeles särskild! ägnadt att uppmuntra
bolagen i Norrland att inköpa hemman för att lägga dessas skogsmarker
till bolagens redan förut stora skogskomplex och därigenom
förhindra eller i det längsta undanskjuta uppodlandet af de
å skogsmarken befintliga, odlingsbara områden». Det är verkligen,
om jag så må säga, eu naiv åsikt att tro, att icke bolagen skulle
vilja köpa skog, därför att de icke få tillämpa ägostyckningslagen.
Tvärtom var det en annan talare från samma län som motionären,
hvilken trodde, att om denna lag suspenderades, skulle under
tiden mycket stora skogsköp komma till stånd. Och icke finnes
det någon anledning antaga, att bolagen på grund af den ringa
fördel, som skulle frångå dem därigenom, att de icke finge frånstycka
inägojorden, skulle låta förhindra sig att köpa hemman.
Jag tror verkligen icke, att man har tillräcklig grund för ett sådant
antagande.

Vidare är motionären icke nöjd med det sätt, hvarpå ägostyckningen
nu verkställes. Han beskrifver här, huru det går till,

sålunda: »Vid af bolagen påkallade ägo styckningar går det i allmänhet
så till, att den odlade jorden utlägges till en eller flera

lotter och att bolaget behåller den lott, som utgöres af skogs marken.

De odlade lotterna tilläggas antingen rätt till skogsfång
efter utsyning och mulbete under vissa år å någon mindre del af
den af bolagen behållna skogsmark eller numera i åtskilliga fall
äganderätt till ett visst mycket litet skogsområde». Det kan ju
hvar och en lätt förstå, att det måtte hafva förorsakat motionären
mycket arbete och mycket besvär att åstadkomma eu utredning
om på bvilka, villkor och under hvilka förutsättningar ett par tre
tusen ägostyckningar mellan Dalälfven och Torne älf under de
senare åren ägt rum, men naturligtvis har eu sådan utredning
föregått, innan motionären vågat i en offentlig handling beskrifva
huru det i allmänhet går till. Jag hav äfven någon kännedom om
dessa förhållanden, men naturligtvis icke i den utsträckning, att
jag kan våga påstå, att motionärens uppgift är oriktig Emellertid
får jag uppriktigt bekänna, att jag för min enskilda del icke är
öfvertygad om, att det alldeles förhåller sig så, som motionären
har uppgifvit. Jag kan upplysa om åtskilliga förhållanden i detta
afseende.

Nu ber jag att till eu början få fästa uppmärksamheten därpå,
att motionären har sagt, att »de odlade lotterna tilläggas antingen
rätt till skogsfång efter utsyning och mulbete under vissa år å
någon mindre del af den af bolagen behållna skogsmark eller numera
i åtskilliga fall äganderätt till ett visst mycket litet skogsområde».

Nu kan jag emellertid upplysa om, att åtskilliga störa bolag
i Norrland härutinnan handla på annat sätt. Detta hindrar ju
dock icke, att det i allmänhet möjligen kan förhålla sig, som motionären
uppgifvit.

Första Kammarens Prot. 1904. N:o 26. <5

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

De bolag, om Indika jag erhållit upplysningar i ämnet, äro
Sandö sågverksaktiebolag, Dals sågverksaktiebolag, Mo och Domsjö
sågverksaktiebolag, Gideå—Husums sågverksaktiebolag och
Bobertsfors sågverksaktiebolag. De af herrarne, som något känna
norrländska förhållanden, torde veta, att nämnda bolag äro ägare
till högst betydande jordarealer. Vid dessa bolag har i allmänhet
så tillgått, att vid ägostyckning i och för försäljning upplåtits 15
—20 tunnland med äganderätt, hvarjämte köparen för en tid af
30—50 år tillförsäkrats vedbrand till visst kvantum årligen och
mulbete å hela hemmanets skog för de kor och hästar, som vinterfödas.
Vid de ägostyckningar åter, som äro afsedda icke för försäljning,
utan för utarrendering, upplåtes ringa eller ingen skog,
likasom ock vid ägostyckning för försäljning till närboende jordbrukare,
enär dessa förut själfva ha skog.

Vidare har jag mig bekant, att vid ägo styckningar från Sandvikens
sågverksaktiebolags hemman upplåtits skog till areal, motsvarande
1/5—V4 af inägorna, och därjämte rätt till vedbrand från
den öfriga skogen efter utsyning samt betesrätt å hela skogen.

Herrarne torde för öfrigt uppmärksamma och förstå, att det
är ett ganska svårt spörsmål, huru man rätt och klokt skall förfara
vid en ägostyckning där uppe, så att å ena sidan det icke
blir allt för ofördelaktigt för skogsägaren och å andra sidan ägaren
till det afstyckade området kan reda sig och blifva skogsägaren
till varaktig hjälp i hans arbeten. Man må icke tro, att allt
är hjälpt blott med att frånstycka så stor skogsareal, att ägaren
till det afstyckade området ej blott har till husbehof, utan äfven
kan sälja skog — därförutan man ju vill påstå, jordbrukaren i
Norrland ej kan reda sig — ty det finns inga garantier för, att
icke skogen nu, som förut, blir såld, då jordbrukaren råkar i
trångmål till följd af missväxt eller andra tillfälliga olyckor, och
sedan är det ju lika när igen.

Motionären finner det synnerligen odiöst, att jordbrukarens
rätt till skogsfång är beroende af utsyning. Detta beror väl emellertid
på den felaktiga föreställning, motionären tydligen gjort sig
om denna utsyning. Denna utsyning behöfver visst ej föranleda
något krångel, ty gifvet är, att det ej kan bli frågan om att begära
utsyning för hvar gång man behöfver en timmerstock eller ett
vedlass, utan utsyning sker en gång om året af hela det beräknade
årsbehofvet. Ett annat förfarande vore praktiskt omöjligt,
då den, som skall verkställa utsyningen, ofta bor många mil från
den skog, där uttagning skall ske.

Jag skall nu be att få nämna, huru ett annat bolag i Norrland
trott sig kunna bäst ordna dessa ägostyckningar. Nordmalings
ångsågsalitiebolag har lagt den mark, som skolat styckas, i
tre skiften, ett inägoskifte, ett hemskogsskifte och ett utskogsskifte,
därvid hemskogsskiftet tilltagits så, att det ansetts kunna
lämna ägaren af inägoskiftet behöfligt byggnadsvirke, stängselvirke
och vedbrand. Arealen är emellertid växlande, beroende på
skogens olika beskaffenhet och växtkraft o. s. v. Emellertid får
jordbrukaren icke köpa hemskogen, utan å densamma lägges för

Lördagen den 12 Mars.

35 N:o 26.

all framtid det servitut, att lian utan utsyning äger där taga oridderligt
virke för gårdens behof. Därmed har man sålunda på
en gång tillgodosett hans intressen och betagit honom möjlighet
att göra sig af med den för gården beliöfliga skogen. Och mulbete
medges därjämte icke blott på någon mindre del af utskogen,
utan på hela skogen, naturligen med undantag för de områden,
som tagas i anspråk för skogssådd eller skogsplantering.

Motionären framhåller också såsom eu olägenhet af ägostyckningarna
i Norrland, sådana de nu försiggå, att odlingslägenhetema
undandragas odling och »bindas vid skogen». Detta uttalande
måtte emellertid bero på något förbiseende af ägostyckningslagens
stadgande, att ett ägostyckadt hemman kan åter styckas
när som helst. Om man således efter den första styckningen
önskar upplåta odlingslägenheter på skogen, så står detta ju vederbörande
lika fritt som före ägostyckningen.

Då motionären intresserar sig så mycket för jordbruket i
Norrland och synes tro så högt om det, förefaller det egendomligt,
att han icke vill vara med om att genom ägostyckning skaffa
den odlade jorden ur sågverksägarnes''händer i andras, som bättre
förstå jordbruk.

Vidare säger motionären, att han anser en ägostyckning efter
3 § vara att föredraga, ty då vet man hvad man köper. Ja, det
bör man väl kunna veta äfven då ägostyckningen föregått köpet
genom att taga reda på huru ägostyckningen skett.

Hvad angår motionärens Yttrande, att vissa ägostyckningsförrättningar
i Norrland skulle ske på olagligt sätt, har detta redan
bemötts af herr Trygger.

Motionären talar om att upphäfva ägo styckningslagen. Därom
är dock naturligtvis ej fråga, utan hans afsikt är, att lagen blott
skulle suspenderas för viss tid och viss ort. Detta är något helt
annat.

Jag kan förstå, att motionären icke fäster så mycken vikt vid
denna lags betydelse för tillskapandet af små jordbruk, ty han
tycks tro, att utvecklingen af det norrländska jordbruket går mycket
bra ändå. Han talar nämligen om, att utvecklingen af jordbruket
i Norrland i allmänhet tillgått så, att, då ägaren af ett hemman
känt sig oförmögen att längre sköta detsamma eller dör, hemmanet
i regel delas mellan barnen eller andra arfvingar, hvilka å de
lotter, de bekommit, fått såväl odlad som odlingsbar mark och skog,
samt att på detta sätt ett hemman, på hvilket förr endast en familj
varit besutten, efter delningen, tack vare de odlingsbara lägenheterna,
snart genom uppodling kunnat lämna föda åt derå
hushåll. Och på samma sätt tillgår det fortfarande, säger han.
Ja, det kan ju hända i vissa enstaka fall, men att så skulle tillgå
»i allmänhet» tror jag knappast. Det fordras allt åtskilliga förutsättningar
för den saken. Bland annat erfordras naturligtvis, att
det från början skall vara ett tämligen bra och med goda odlingslägenheter
försedt hemman, om det skall räcka att delas på flera
söner, som i många fall nog torde behöfva ett litet kapital därtill,
ty det går icke så lätt, som det låter, då man skrifver därom, att

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyckningsförfarandets

tillämpning.
(Forts.)

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

gorå nyodlingar och bygga mangård, ladugård, stall m. m. Det
innefattar en lång kedja af mödor och försakelser, som kanske
icke alla sönerna vilja underkasta sig, utan i stället slå in på
andra banor, hör öfrigt är det klart, att en dylik utveckling ej
kan fortgå genom generationer. Om den förste ägaren har fyra
söner och hvar och en af dem fyra bröstarfvingar, skulle ju af det
gamla hemmanet, kanske på ett halfsekel, hafva bildats sexton
gårdar, hvithet är omöjligt eller åtminstone högst osannolikt.

För min del tror jag icke på dylika utopier, utan jag tror det
vara bättre att med tillämpning af ägostyckningslagen låta det
mindre jordbruket komma till sin rätt och att såmedelst verka för
bildandet af egna hem — låt vara, att ägame däraf ej blifva så
själfständiga, att de, som motionären säger, kunna anses som
»äkta telningar af vår själfständiga bondestam». De äro dock
mera själfständiga än de, som intet eget hem hafva.

Då det mål, som motionären torde hafva i ögonsikte, uppenbarligen
icke vinnes på den af honom föreslagna vägen, och då
för öfrigt den åtgärd, hvarom han hemställer, skulle vara ett
mycket våldsamt steg, yrkar jag för min del af slag å utskottets
hemställan, därvid åberopande jämväl hvad af herr Trygger anförts
och som ensamt för sig borde vara tillräckligt för att afstå lagutskottets
ifrågavarande hemställan och de i ämnet väckta motionerna
— så motiverade, som de, enligt min uppfattning, äro.

Herr von Stapelmohr: Jag skattar högt den ärade motio närens

på västerbottensbänken sträfvanden att, såsom han sade,
uppehålla utvecklingsmöjligheterna för det norrländska jordbruket;
men det förfaller mig, som om han i sin ifver att skydda jordbruket
från trycket af den sig spridande skogsrörelsen gått för
långt och ställt frågan i en allt för ensidig belysning. Frågan är
emellertid af den vikt, att man väl behöfver låta dagern falla
därpå från flera håll.

För min del kan jag icke, oaktadt jag sympatiserar med motionärens
vackra tanke, följa honom på den af honom föreslagna
vägen, ty jag tror icke, att den leder till målet. Och än mindre
kan jag instämma i de hufvudskål, lagutskottet anfört för sin tillstyrkande
hemställan, nämligen att erfarenheten skulle hafva vitsordat,
»att tillämpningen af det genom lagen den 27 juni 1896
införda ägostyckningsförfarandet, hvad Norrland vidkommer, i allmänhet
visat sig i strid med det syfte, ägostyckningsinstitutet afsett
att främja». Lagutskottet har där sagt, att verkningarna af
ägostyckningsförfarandet i Norrland i allmänhet visat sig gå i
strid mot hvad med detta rättsinstitut afsetts. Hvad har då
syftet därmed varit? Det kan inhämtas af handlingarna vid ägostyckningsinstitutets
införande, hvilka innehålla, att därmed afsågs
att underlätta bildande af smärre själfständiga jordbruk och beredande
tillfälle för mindre bemedlade att å landet förvärfva
sig egna bostäder. Men det säges där vidare: »En särskild be tydelse

torde ägostyckningen därjämte kunna erhålla för de norrländska
skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma er -

Lördagen den 12 Mars.

N:o 26.

bjuder att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde, å ena sidan,
och den hufvudsakliga skogsmarken å den andra. Härigenom
skulle hemmansägaren efter skogens försäljning kunna kvarsitta
med äganderätt å gården, medan han däremot nu allt för ofta
förvandlas till arrendator eller torpare under skogsägaren, och
den själfägande jordbrukande befolkningen i många skogssocknar
sålunda allt mer och mer förminskats.»

Hafva nu dessa syften vunnits eller hafva lagens verkningar
varit i strid däremot? Min uppfattning är, att, hvad åtminstone
Jämtlands län angår, verkningarna icke äro sådana, som lagutskottet
uppgifvit. Min uppfattning i detta hänseende har vunnit
stöd af yttranden och upplysningar, inhämtade från tillförlitliga
opartiska personer inom länet. Jag sade särskildt opartiska, därför
att de icke hafva förbindelser med det mycket fruktade bolagsväldet.

De flesta ägostyckningarna i Jämtlands län hafva bestått däri,
att skogsskiften sålts från bondehemman till bolag eller skogsliandlare.
Hemmansägare, som af en eller annan anledning behöft
penningar, hafva sålt bort en del af skogsmarken, men behållit
återstoden jämte inägorna och därigenom satts i tillfälle att
fortfarande kvarsitta å sina hemman och förblifva själfständiga
jordbrukare. Men det var just ett af lagens syften.

Nu hafva emellertid ägostyckningar skett äfven på annat sätt.
En del bolag hafva ägostyckat sina hemman på så sätt, att de
utstyckat inägorna antingen tillsammans med ett skogsskifte eller
med nyttjanderätt till skog på vissa år, vanligen efter utsyning,
eller ock utan skog. Försäljningar af sådana frånstyckningar hafva
dock, så vidt lagfartsprotokollen utvisa, icke ännu skett i större
omfattning. Försäljningarna hafva skett till bönder för själfständigt
jordbruk och till handlande, handtverkare eller andra, som
önskat en egen bostad.

De bönder, som köpt frånskiftade områden, hafva därvid helst
valt sådana utan skog och lagt dem till sina förut ägande skiften,
hvarigenom deras inägoområden betydligt förstorats och tillfälle
beredts att drifva jordbruket på ett mera omfattande sätt utan
att några penningar behöft läggas ned på inköp af skog, hvaraf
de förut haft tillräckligt. Där åter någon, som förut ej haft gård,
köpt frånskiftadt område för jordbruk, har lian naturligtvis sett
till, att han om möjligt erhållit sådant, där skog medföljt. Och
slutligen hafva en del frånstyckade områden utan skog eller med
blott nyttjanderätt därtill sålts till personer, som icke uteslutande
eller hufvudsakligen hämta sitt uppehälle af jordbruket, utan lifnära
sig med något yrke eller med handel eller annat. För dem
har således beredts möjlighet att för en relativt billig penning
förskaffa sig eu torfva, som ej blott lämnar en lämplig plats för
bostad, utan ock ett tillskott till deras upphälle genom möjligheten
att där drifva ett litet jordbruk och hålla en eller ett par
kor. Detta skall ju uppenbarligen gifva dem ett godt stöd för

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

N:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

deras existens. Det kan således icke stå i strid mot ägostyckningslagens
syfte.

Utskottet har nu, i likhet med motionärerna, uttalat sig emot
ägostyckningar, därvid endast inägor utstyckas utan skog eller
med blott nyttjanderätt därtill, och framhållit, att jordbruk i
Norrland ej kan med framgång bedrifvas utan tillgång till skog.
Ja, det är ju gifvet, att det är önskvärdt att få skog till; men
man får icke tro, att icke jordbruk skulle kunna löna sig
äfven utan skog. Ty har man ingen skog, ägnar man sig naturligen
mera intensivt åt det egentliga jordbruket och söker drifva
rrpp detta. I stort sedt är det nog sant, att skog beliöfves:
men det utesluter icke, att äfven mindre jordbrukslägenheter utan
skog kunna med fördel odlas och brukas, blott ägaren har tillfälle
att där bredvid erhålla arbetsförtjänst vid skogskörslor, afverkning,
flottning eller dylikt. Nu är det väl egentligen mot
dessa bolagens försäljningar af utstyckade områden, som motionens
udd är riktad. Men då frågar jag: Hade det varit bättre,
om inägorna stannat kvar hos bolagen? Jag vågar besvara den
frågan med nej. Må vara, att, såsom en talare sade, de bolag, livilka
sköta sin jord genom arrendatorer, lämna arrendatorerna ganska
fördelaktiga villkor; men gifvet är dock, att arrendatorn, som icke
har någon själfständig ställning, icke vill lägga ned tillräcklig kostnad
på jorden för att drifva upp jordbruket. Helt annat blir
förhållandet med den, som själf äger jorden; han har intresse af
att där lägga ned kostnader, ty han får dem åter framdeles i
bättre skördar.

Den ärade talaren på västerbottensbänken har framhållit, att
ägostyckningen borde ske så, att skogsskiften af viss storlek alltid
skulle medfölja inägojorden. Obestridligen skulle sådant i
många fall vara bättre; men en bestämmelse därom skulle säkert
betaga bolagen lusten att afhända sig någon jord och skulle dessutom
öka priset på frånstyckningarna därhän, att mindre bemedlade
svårligen kunde komma åt dem för rimligt pris.

Det är ett moment i motionen, som särskildt väckt min uppmärksamhet
och helt visst är värdt beaktande. Efter att ha ordat
om, huru bolagen gå till väga vid ägostyckningarna, säger motionären:
»Härigenom undandragas de odlingslägenheter, som ligga

inom de stora skogsmarkerna, odling, och den utveckling af jordbruket,
som skulle bidraga att göra Norrland till det s. k. framtidslandet,
kommer att alldeles hämmas.» Jag undrar dock, om
icke motionären här gjort sig skyldig till ett litet misstag. Det
är icke ägostyckningsförfarandet å bolagens hemman, som åstadkommer
detta, utan bolagens förvärf af hemman eller skogsmarker.
Detta, att mark undandrages odling, är nog en ganska betänklig
sak, och önskvärdt vore, att man kunde finna ett lämpligt
botemedel däremot. Men säkert är, att detta icke ligger i att
suspendera ägostyckningslagen, åtminstone icke i fråga om af
bolagen redan förvärfvade hemman.

Det har framhållits, att det här gällde blott ett uppskof på
tre år och att det icke vore så farligt. Jag tror emellertid, att

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

täta och tvära omkast i lagstiftningen icke kunna ske utan ganska
betänkliga rubbningar i bestående förhållanden med däraf
betingade menliga följder för dem, som däraf beröras. I det afseende!
ber jag att emot den ifrågasatta suspensionen få påpeka
en sak. I gällande lagfartslag är stadgadt, bland annat: »Har ägare
af hemman till annan upplåtit del däraf med viss till gränserna
bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas, må lagfart å sådan
upplåtelse ej beviljas, förrän ägostvekning å hemmanet blifvit
faststäld». Nu är det säkert ganska många, som köpt dylika
liemmansdelar, men som icke hunnit få ägostyckning och således
ej heller fått lagfart. Suspenderas nu ägostyckningslagen, så betagas
alla dessa möjligheten för lång tid att lagfara dessa hemmansdelar
och att inteckna dem, där sådant behöfves.

Eu talare sade, att ägostyckningslagen blifvit mottagen af den
jordbruksidkande befolkningen med missnöje och misstro. Huru
kan detta stå tillsammans med det, att i Jämtlands län bönderna
själfva begagnat sig af lagen för att frånstycka skog och sälja den
till bolagen eller skogshandlare och att vidare en del bönder
köpt utstyckad jord af bolagen? Nej, det är nog på annat håll,
man liar att söka roten till det missnöjet. Jag skall ej vidare
upptaga kammarens tid, utan yrkar afslag å utskottets betänkande.

Herr Hedborg: Herr Unger har framlagt en utredning an gående

det sätt, hvarpå en del bolag numera gå till väga vid ägostyckningar.
Det gläder mig, att de numera på sina håll utlägga
större skogsarealer till inägorna; men det är kanske just följden
af, att det rörts så mycket i saken. Jag sätter emellertid emot
hans utredning den, som jag åberopat, nämligen landtmätarnes,
som själfva verkställt ägostyckningarne. Och jag tror lika mycket
på deras utredning. Jag medger emellertid, att den utredningen
möjligen är något äldre än herr Ungers; och möjligt är således,
att förhållandena härvidlag nu bättrats. I sådant fäll är ju detta
en mycket angenäm öfverraskning.

Emellertid vidhåller jag fortfarande, att ägostyckningslagen,
sådan den nu är, är olämplig och farlig, enär den innebär en
frestelse att köpa hemmanen för att dela upp hela Norrland i
odlad mark och skog och lägga den odlingsbara marken till skogen,
så att den undandrages odlingen.

Hvad jag egentligen åsyftat är ändring i lagen därhän, att
skogsmark med äganderätt lägges till den utstyckade inägojorden
och att af den odlingsbara marken någon del blir lagd tillsammans
med den odlade och att sålunda odlingsbar mark blir uppdelad
mellan de olika hemmansdelarne.

Det blir svårt för dem, som endast få nyttjanderätt till skog
och rätt till bete å skogen, att i framtiden, då tiden för nyttjanderätten
är ute, reda sig på den lilla bit odlad mark de besitta.
Jag vet, att herr Unger har mycket godt hjärta, men skulle annars
hafva sagt, att han är hjärtlös, då han ej utdömer en lag, som
tillämpas så, att jordbrukärne i Norrland komma i en beroende

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Ports.)

N:o 20.

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt ställning. Jag är rädd för att de så småningom blifva Amerikainskränkning
farare.

i ägostyck- Grefve von Halhvyl sade, att om ägostyckningslagen upp förfarandets

häfdes, skulle man icke vidare kunna dela hemmanen. Men
tillämpning, hemmansklyfningsinstitutet och afsöndringsinstitutet, hvarigenom
(Forts.) man fortfarande kunde utlägga mindre områden till egna hem,
finnas dock kvar. Jag vill blott säga, att enligt mitt tycke ägostyckningsförfarandet
nu är sådant, att jag tror bolagen i stånd
att uppdela all Norrlands jord i odlad mark och skogsmark samt
därvid lägga äfven all odlingsbar mark inom skogen till skogsmarken.

Herr Crusebjörn sade, att jag skulle påstått, att åborna å
bolagen tillhöriga hemman vore så godt som slafvar. Hvad jag
sade var, att de möjligen kunde blifva så godt som slafvar.

Herr Crusebjörn talade äfven om bolagens stora kapital och
framhöll den stora nytta de gjort landet, och däremot har jag
icke något att invända. Det gläder mig ofantligt, att kapitalet
tillväxer, om det nyttigt användes; jag har intet emot bolagen
såsom sådana, och det var ur fosterländsk synpunkt jag talade,
då jag önskade, att den gamla goda § 79 af skiftesstadgan måtte
komma till användning vid uppdelning af den svenska jorden.
För min del sätter jag mycket värde på många bolag, som jag
erkänner göra mycket godt. Jag vill visst icke verka emot bolagen.
Icke må herrarne tro, att motionen är förestafvad af något bolagshat.

Han säger vidare om min motion, att den hade olyckan att
hamna hos norrlandskommittéen. Jag vet icke, om det var
någon olycka. Jag tror, att kommitéen kommer att uträtta mycket
godt, fast den ännu icke hunnit bli färdig med sitt arbete. Detta
drar ut på tiden, då så många medlemmar äro tagna ur ämbetsmannaklassen
och sålunda hafva mycket annat att sköta.

Herr Trygger uppdelade sin kritik i tvenne afdelningar, afseende
den ena principfrågan och den andra sakfrågan. Jag vill
blott säga om den förra, att om man tillämpar olika lagar på
olika trakter i ett land, tycker jag icke, att detta gör något alls,
om förhållandena äro olika på de olika trakterna. Enhet i lagstiftning
skulle naturligtvis vara despotism, ifall man tillämpade
samma lag öfver hela landet å förhållanden, som äro olika. Sådant
kan icke kallas rättvis lagstiftning. I sakfrågan hänvisar jag till
de åberopade intygen, enligt hvilka ägostyckningsförfarandet är
till skada för jordbrukets utveckling. Herr Trygger sade också,
att meningen med ägostyckningen vore att för mindre bemedlade
underlätta anskaffandet af egna hem. Mycket riktigt, men denna
möjlighet finnes kvar ännu, ty afsöndringsinstitutet kvarstår. Jag
vill tillägga, att motionen liksom äfven utskottets förslag afser, att
då »viss till gränserna bestämd ägovidd skall utläggas till tomter
invid stad, municipalsamhälle, järnvägsstation, hamnplats eller
eljest enligt af Kung! Maj:t fastställd plan», skall ägostyckningslagen
fortfarande gälla, och detta är gjordt särsldldt med hänsyn
till frågan om s. k. egna hem. Herr Trygger säger vidare, att

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars. 41

frågan resulterar i en fråga om besutenhet samt att vi komma ifrågasatt
tillbaka till hemmansklyfningen. Det är riktigt. Men äfven ge- inskränkning
nom ägostyckningen kan besuttenheten tillgodoses, om lagen ändras. 1

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag. för^™lndets

tillämpning.

Herr Ce derb er g: Enligt min mening lärer väl suspendering (Forts.)

af en lag icke vara berättigad därför, att den i vissa undantagsfall
kan verka ofördelaktigt, utan bör väl en sådan åtgärd komma
i fråga endast då lagen i allmänhet i regeln verkar ofördelaktigt.

Det ar icke godt att få reda på huru i detta fall därmed förhåller
sig. Det torde dessutom vara en känd sak, att då missförhållanden
i ena eller andra afseende! förekomma, då tala till ens kännedom
alla menniskor därom, men det talas icke eller åtminstone helt
litet om de fall, där ingenting varit att anmärka. Så torde nog
ock vara förhållandet beträffande ägostyckningslagens verkningar
i Norrland. Stöd för denna åsikt hämtar jag bland annat därifrån,
att då jag 1902 började min tjänstgöring i Västerbottens län,
framfördes till mig eu massa klagomål rörande ägostyckningslagen.

Det enda sätt, hvarpå jag ansåg mig kunna få klarhet i den frågan,
huruvida den nästan alltid visat sig olämplig, eller om det endast
så varit i undantagsfall, var att söka upplysning därom i länets
landtmäterikontor, och jag vände mig i sådan afsikt till en landtmätare,
om hvilken jag visste, att han hade personlig erfarenhet
från största delen af länet samt för öfrigt för tillfället i januari
månad 1902 tjänstgjorde såsom förste landtmätare, och anhöll
jag hos honom, att han af provinskontorets handlingar, från där
redovisade ägostyckningsförrättningar möjligen skulle försöka utreda,
huruvida dessa ägostyckningsförrättningar enligt hans åsikt
varit lämpliga eller olämpliga. Han villfor min begäran, och anhåller
jag att här få nämna de siffror jag fick af honom. Kedovisade
vid landtmäterikontoret voro från länet 412 ägostyckningsförrättningar,
men handlingar^ voro sådana, att han icke ansåg
sig kunna eller vilja meddela omdöme om mer än 390. Af dessa
390 ägostyckningar voro enligt hans åsikt omkring 72 */2 procent
eller 283 stycken »lämpliga», 5,4 procent »mindre lämpliga» och
22 procent eller 86 stycken däremot »olämpliga». Redan häraf
finna herrarne, att de »olämpliga» ägostyckningarne voro åtminstone
ett fåtal i förhållande till de lämpliga, knappast V4 af hela
summan. Han uppgå!'' vidare, att han icke kunde med full visshet
påstå, att alla de af honom såsom »olämpliga» förklarade i verkligheten
voro det, emedan — detta förhållande är förut i dag påvisadt
af en annan talare — från inköpta hemman understundom
uteslutande inägojord afstyckas, af det skäl att en hemmansägare,
som har tillräckligt mycket skog i samma by, men för litet inägor,
anser sig endast böra köpa inägojord. Landtmätaren kunde således
icke, säger han, säga, huruvida några af de ägostyckningar, som
han rubricerat såsom »olämpliga», i verkligheten voro »lämpliga»
på grund af det skäl jag nu nämnt.

Dessa siffror äro icke officiella. De voro en i förtroende till
mig lämnad uppgift, som jag dock hade rätt att använda huru

N:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

jag ville, och jag liar framlagt dem här för att visa, huruledes
man icke skall låta hänföra sig af detta rop på missbruk, som så
lätt breder ut sig, då ett missbruk kan påvisas i ett fåtal fall,
under det att det verkliga lojala bruket kanske är regel. Frågan
är då: bör man icke redan på grund däraf vara tveksam, huruvida
af praktiska skäl denna motion är berättigad. Jag tror, att man
redan häraf kan draga den slutsatsen, att förslaget icke är berättigad
t, och när man därjämte bör hafva rätt att vänta, att utredning
och fullständigt förberedt förslag snart skall föreligga,
synes det mig icke vara fara att uppskjuta afgörandet i denna
fråga, synnerligast som enligt min tanke just inställandet af ägostyckningsförfarandet
snarare kommer att motverka odlingen än
tvärtom. Motionären har själf påvisat i sin motivering och det har
förut erinrats i dag, huruledes på skogsmarken, som man till
största delen vill låta stanna i bolagens händer, finnas odlingslägenheter,
som, efter all sannolikhet åtminstone, aldrig komma
att begagnas för odlingsändamål, samt att jordbruket däraf skulle
lida. Men det lider väl ännu värre af att icke blott dessa lägenheter
till odling kvarstannar hos bolagen, utan äfven den odlade
jorden. Bolagen skulle ju genom egostyckningsförbud förhindras
att låta den odlade jorden komma i händerna på personer, som
ville bruka den. Mig synes påtagligt, att man då råkade ur askan
i elden, såsom förut blifvit sagdt af en talare, och på grund af
min åsikt härom anhåller jag, herr grefve och talman, om af slag
på utskottets hemställan.

Herr Hägglund: Endast några få ord!

Hen siste ärade talaren stödde sig på ett uttalande, afgifvet
af då i tjänst varande förste landtmätaren i det län, för b vilket
han var chef. Äfven jag kan åberopa mig på ett yttrande af förste
landtmätaren i samma län, hvilket han afgifvit offentligen. Det
innehåller blott några få ord, men dock tillräckligt belysande för
frågan. Det afgafs, detta yttrande, 1900 vid allmänna landtmäterimötet
här i Stockholm, och det lyder ordagrannt sålunda: »Styck ningsändamålet

är här öfver hufvud att frånskilja inägorna från
skogsmarken utan att fråga efter, om någon befolkning på dem
skall kunna existera — ja, meningen är väl sällan eller aldrig, att
så skall ske.» Yttrandet är kraftigt och, såsom sagdt, afgifvet af
en förste landtmätare.

Det har anförts af två ärade talare, att orsaken, hvarför landtmätarekåren
ställde sig afgjordt emot ägostyckningslagen, skulle
vara ekonomiska skäl, som för denna kår vore af betydelse. Jag
ber att få inlägga en gensaga emot ett sådant påstående om en
hel tjänstemannakår. Jag tror icke, att vi i vårt land hafva eu
sådan landtmätarekår, att den på grund af eu möjligen sämre taxa
i och genom ägostyckningslagen skulle vilja fördöma denna lag i
och för sig. För min del har jag motsatt erfarenhet härom. Jag
har talat med ett par landtmätare, som varit sysselsatta med ägostyckningsförrättningar
där uppe, och de hafva sagt: Yi förtjäna
penningar genom dessa förrättningar och mycket mer än vi förut

N:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

hafva gjort. »Men det hindrar icke mig», yttrade min sagesman, ifrågasatt
»att saga, att denna lag är olämplig — ty det måste jag se — inskränkning
ehuru jag förtjänar penningar genom densamma.»^ Den, som yttrade * a%°*ys° ‘
detta, var en landtmätare, som under hela fjolåret var sysselsatt fiirfarandets
med ägostyckning. ... • tillämpning.

Herr grefve och talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall (Forts.)
till utskottets förslag.

Herr Enhörning: Med lagen om ägostyckning afsåg man

att skilja skogsmarken från inrösningsjorden, så att sågverksägaren,
vare sig bolag eller enskild, skulle få den egentliga skogsmarken
och därigenom kunna bilda skogskomplex och arrendatorn eller
förre bonden få tillfälle att återköpa den odlade jorden med åbygnader
jämte ett mindre skogsområde.

Detta skulle ju föra det goda med sig, att arrendatorn blefve
bonde, hvarmed man helt visst afsåg, att han skulle blifva besutten.

Ett intensivare jordbruk och boskapsskötsel skulle därigenom
kunna bedrifvas på samma gång som befolkningen skulle starkare
bindas vid egen härd och fosterbygd.

Härigenom hade man ju ock till någon liten del löst egnahemsfrågan,
som ju år från år blifvit allt mer aktuell och som nu
skall komma på dagordningen. _

Lagen syntes således väl uppfylla sitt ändamål, hvilket den
ock helt visst har gjort på en del trakter — ja, utan tvifvel på de
flesta, men däremot å andra trakter har den tillämpats på sådant
sätt, att man hyser betänkligheter, huruvida den skall verka lyckligt
för framtiden.

I de trakter, som min verksamhet hufvudsakligast beröres af,

Medelpad och Jämtland, verkställes egostyckningen så: att icke
allenast inrösningsjorden, utan äfven ett stycke skogsmark 20 till
50 tunnland, i förhållande till hemmanets storlek, afskili es från
skogsmarken, hvarjämte lämnas rätt till grus- och myrtag, till fäbodvallar
och bete å skogen.

Ett par fall känner jag dock till, där endast inegojorden egostyckats,
men då lades densamma under bredvidliggande hemman,
som både tillräckligt med skog icke allenast för den sålunda
utökade inrösningsjorden, utan äfven till årligt afsalu.

Elera dylika fall förekomma nog, men därom är ju icke annat
än godt att säga, ty det är ju till gagn för såväl jord- som skogsbruket;
det förra kan ju med något större areal drifvas mer
rationellt.

Af trovärdiga personer har jag fått den uppgitten, att egostyckningen
tillämpats på samma sätt i Hälsingland och Härjedalen
äfvensom delvis i Ångermanland.

I norra och västra Ångermanland så ock i Västerbotten bär
det — af trovärdiga personer — uppgifvits för mig, att ägostyckning
egt och eger rum i till och med skogsbygder med uteslutande
af all skogsmark, så att endast inrösningsjorden af söndrats, dock

N:o 26,

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

med rätt för köparen att under vissa år — ej öfver 50 — få taga
vedbrand till husbehof efter anvisning å skogen.

Då detta sker i större utsträckning eller då, såsom det uppgifvits,
flera hundra hemman sålunda egostyckats, kan det ingalunda
vara lyckligt för landet, utan kommer det helt säkert att
medföra menliga följder, och bör man väl nu söka förekomma
dessa. Huru skola väl dessa bönder eller deras rättsinnehafvare
kunna reda sig och få sin utkomst å hemmanen, då rätten till
vedbrand och virke för husbehof upphört? Det har i aflägsna
bygder måhända varit svårt nog förut, men nu blir det rent af
tröstlöst.

Bonden har sedan hedenhös varit van att taga sitt bränsle
till husbehof gratis från skogen, men då han icke längre har denna
rätt, fruktar jag, att det i många fall, synnerligast i aflägsna bygder,
där ingå afsättningsmöjligheter för ladugårdsprodukter finnas,
blir omöjligt för honom att få sin utkomst af »jorden», och däraf
kan för framtiden uppstå obehagliga följder.

Jag kan därför icke annat än sympatisera med motionärerna
och anser det vara vår plikt att söka afvärja det onda.

I våra dagar söker man tillfredsställa missbelåtna klasser, och
det vore då väl icke riktigt att samtidigt uppfostra en klass,
som framdeles med säkerhet måste öka de missbelåtnas leder.
Denna missbelåtenhet kommer då helt visst att gå ut öfver sågverksindustrien,
och mot den kommer då återigen att riktas ett
hugg, som kanske blir svårt nog att afvärja.

Då kommer nog att uppstå rop på att Kung!. Maj:t och Riksdag
skola träda emellan för att kanske än en gång upplåta skog
till hemmanen i fråga från närbelägna kronoparker eller kanske
genom expropriation från enskilda.

Det gäller ju här att uppskjuta tillämpningen af lagen till
1 september 1907, och innan dess har nog Riksdagen blifvit i tillfälle
att behandla Kungl. Maj:ts proposition med anledning af
norrlandskommittéens förslag till skogslag.

Herr grefve och talman!

På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr af Buren: Den ifrågavarande ägostyckningslagen pas sar

bra vid städer, municipalsamhällen, köpingar, stationer och
större industricentra, men för själfva landsbygden är den efter
mitt förmenande olämplig, och detta i allmänhet. Man har troligen
vid affattandet af denna lag hämtat mönstret från utlandet
och icke tagit hänsyn till de olika förhållanden, som markens beskaffenhet
i vårt land har. I Danmark och Tyskland är inägojorden
4,5 gånger större än utmarken, men hos oss är det alldeles
tvärtom. Hos oss är utmarken eller skogsmarken 4,5 gånger större
än inägojorden.

Den vackra egnahemsfrågan, som en talare här berörde, den
kommer att mycket bero på huru denna lag ser ut, då frågan en
gång skall afgöras. Nu vid bildande af egna hem går det i min
hembygd till på det viset, att man köper en egendom och den

Lördagen den 12 Mars.

N:o 2C.

styckas sönder, såväl inägojorden som skogsmarken, i smärre ägolotter
— därmed förstör man enligt min mening egnaliemsfrågan
— i stället för att man skulle låta skogsmarken eller utmarken
vara gemensam för dessa ägolotter, så att ägolotterna från den
gemensamma skogsmarken erhölle icke allenast virke för såväl
husbehof till bränsle, hägnad, stängsel samt till nybyggnad och
reparationer som äfven något till afsalu, utan äfven gemensamt
bete. Om man icke iakttager detta vid den blifvande propositionen
för bildandet af egna hem, som vi vänta från Kung!. Maj:t,
fruktar jag för, att den vackra egnahemsfrågan icke blir till någon
nytta åtminstone för själfva landsbygden.

Det är alldeles klart, att, då såsom i Norrland är förhållandet,
där utmarken eller skogsmarken är många gånger större än
inägojorden i öfriga delar af vårt land, detta missförhållande skall
kännas ännu mycket större, där dessa små ägolotter få åtnöja sig
med de små smulor, som falla från de stora sågverksbolagens väl
dukade bord. Då här nu icke är fråga om annat än en suspension
på ett par år för att under tiden kunna tänka ut, huru saken
skall kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas, och då jag vill
påstå, att denna lag, hvad landsbygden i allmänhet beträffar, är
olämplig, ber jag, herr grefve och talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Berlin: Äfven jag ber att få yttra några ord. Då jag

det gör, förutskickar jag det förklarandet, att jag icke hänföres af
några rop på missbruk eller påverkas af någon opinion, utan att
jag yttrar mig med ledning af en utredning, som bör anses tillfyllestgörande
för frågans bedömande. Denna utredning är den,
som den s. k. norrlandskommittéen numera har till sitt förfogande.

Då kommittéen började sina arbeten och fann nödigt att rörande
vissa frågor inhämta uttalanden från de landskap, som af
kommittéens arbeten skulle komma att beröras, utskickades frågoformulär
till vissa personer inom hvarje socken, utsedde på förslag
af vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Dessa personer, 2 eller 3 i hvarje socken, besvarade, i förening
med vederbörande kyrkoherde eller hans ställföreträdare, de frågor,
som riktats till dem. Dessutom hafva yttranden införskaffats
från förvaltningsutskotten själfva, från dem underlydande tjänstemän,
från lancltbruksingenjörer och länsagronomer, från domhafvande,
kronofogdar och länsmän samt från jägeri- och landtmäteristatema.
Inalles hafva ombud för, såsom jag tror, 260 socknar
svarat, och antalet af dessa ombud tillsammans med de tjänstemän
och öfriga personer, som jag nu uppräknat och från hvilka
svar inkommit, uppgår till 800 it 1,000. Af dessa hafva nu de
allra flesta skildrat såväl förfarandet vid ägostyckningarne som
följderna af detta tillvägagående på ett sätt, som fullständigt öfverensstämmer
med den beskrifning, som i motionerna därom lämnas.
Det kan väl vara sannt, att ägostyckningslagen har sina stora
fördelar, då den formellt taget erbjuder ett både snabbt, billigt och

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

N:o 26.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets tillämpning.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

lätt tillgängligt sätt för jordens delning. Men där den, såsom hittills
skett i Norrlands skogsbygder, tillämpas i ensidigt intresse
och utan hänsyn till framtida förhållanden, måste den med nödvändighet
medföra och har äfven medfört olycksbringande följder
för den norrländska jordens fördelning; jag behöfver icke vidare
upprepa i livilka afseenden — de finnas antydda i motionen, och det
skulle upptaga alltför lång tid att nu närmare redogöra för dem.
Jag vill endast framhålla, att jag på grund af den utredning, hvartill
jag haft tillgång, finner mig kunna göra detta uttalande.

Jag anhåller nu att få med några ord bemöta hvad här blifvit
anfördt mot möjligheten af en inskränkning i ägostyckningsförfarandet,
sådan den nu af utskottet föreslås.

Man har sagt, att en dylik inskränkning ej låter sig tänkas,
enär ägo styckningslagen oskiljaktigt sammanhänger med bestämmelserna
om andra sätt för jordens delning, nämligen hemmansklyfning
och jordafsöndring. Detta sammanhang inskränker sig dock
enligt min åsikt till att dessa bestämmelser äro sammanförda med
ägostyckningslagen i en och samma lag, och sammanhanget är
icke af den organiska beskaffenhet, att, om man suspenderar ägostyckningslagen,
bestämmelserna om hemmansklyfning och jordafsöndring
därför skulle blifva omöjliga att tillämpa. Lagen har i
hvarje fall icke tillkommit för att därmed skulle införas ett jordstyckningsförfarande,
sådant som det nu i Norrland så allmänt
öfverklagade, och beliofvet af lagen ifrågasattes redan då förslaget
därom undergick granskning i högsta domstolen.

Här har vidare anförts, att i många fall, där ägostyckningar ägt
rum, desamma varit tillfredsställande. Den förste talaren uppgaf
en del dylika ägostyckningar, verkställda af ett bolag. Så skulle
i 39 fall fullt tillräckligt skogsanslag hafva gifvits, vid 4 hade lämnats
servitutsrätt till skog, och otillräckligt skogsanslag hade lämnats
i 79 fall, 16 ägostyckningar hade verkställts, därvid mindre
lägenheter afstyckats, med 36 hade följt viss tids nyttjanderätt till
skog, och Hd 14 ägo styckningar hade ingen skog medföljt. De
uppräknade fallen äro föga belysande, då man ej vet, under livilka
förhållanden de ägt rum, och förfarandet vid desamma långt ifrån
tillfredsställande. Dessutom äro de. såsom berörande hela den
tid, hvarunder lagen tillämpats, alltför få — de utgöra tillsammans
188 — för att man däraf skulle kunna sluta till huru vid ägostyckningar
i allmänhet förfares.

Enligt kungl landtmäteristyrelsens uppgifter hafva nämligen
under åren 1897—1902 i de norrländska länen verkställts 2,947
ägostyckningar. På grund af tillgängliga uppgifter kan man beräkna,
att af dessa omkring 20 % afsett jord, som ej tillhört bolag,
hvadan återstående omkring 2,360 ägostyckningar verkställts å
jord, befintlig i bolagens ego.

Nu kan det väcka förvåning, att i denna fråga den ene domliafvanden
i Norrland motsäger den andre i så hög grad, som här
varit fallet, i det en, som är representant på västernorrlandsbänken,
fört reservanternas talan, och en annan är en af motionärerna.
Saken låter sig emellertid lätt förklaras. Förhållandena inom de

X:o 26.

Lördagen den 12 Mars.

ärade representanternas respektive domsagor äro nämligen i afseende
å syftet med ägostyckningarne så olika, att man däri finner
den naturliga förklaringen till den skiljaktighet, som yppat sig i
deras åsikter. Motionärens erfarenhet är hämtad från en verksamhetskrets,
som nästan uteslutande utgöres af skogssocknar, där
talrika fastighetsköp för skogsbruk och i följd däraf olämpliga
ägostyckningar förekomma, reservanternas däremot från områden,
där jordbesittningsförliållandena sedan lång tid tillbaka varit stadgade,
där skogsförvärfvet icke har någon vidare stor utbredning
och där ägostyckningarne mestadels afse frånskiljande af smärre
lägenheter. Af denna olikhet i uppfattningen kan därför ej hemtas
något stöd för ett antagande, att lagen ej åstadkommit några
missförhållanden och att den därför bör bibehållas.

Nu säges det, att om ägostyckningslagen skulle för eu tid
upphäfvas, komme därigenom eu lucka i lagstiftningen att uppstå
och att man icke har någon garanti för att denna lucka sedermera
skulle på ett tillfredsställande sätt blifva fylld. Därtill vill
jag svara, att jag för min del anser, att ägostyckningslagen genom
det sätt, hvarpå den i Norrland tillämpas, verkar så skadligt, att,
om den upphäfdes utan att luckan fylldes, förlusten icke. vore
särdeles stor.

Man har slutligen sökt att med framhållande af lagens betydelse
för egnahem sfrågans lösning försvara nödvändigheten af
dess bibehållande. Utskottet har emellertid ej förbisett detta behof,
som dessutom väl ej torde vara så trängande, då egnahem kunna
bildas äfven genom jordafsöndring. Det är nämligen väl att märka,
att på de orter, där egnahemsförvärfvet tagit något större fart,
där ske just dessa förvärf under form af jordaf söndring. I närheten
af Stockholm t. ex. synes så vara förhållandet, och Konungens
befallningshafvande i Stockholms län har att uppvisa ett
synnerligen stort antal ärenden rörande jordaf söndringar, uppgående
endast för den gångna delen af detta år till mera än 200
stycken. Det är ej antagligt, att på långt när ägostyckningar ägt
rum för detta ändamål till sådant antal.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Endast ett kar
jag att tillägga, och det är, att här i dag gjorts föga vänliga uttalanden
rörande norrlandskommittéen. Jag har visserligen intet
uppdrag att föra kommittéens talan, men vill ge till känna, att jag
icke tänkt mig möjligheten af att här i kammaren skulle komma
att öfvas någon kritik i afseende på kommittéens göranden eller
låtanden, åtminstone innan dess förslag förelåge.

Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Hassel rot: Det är alldeles gifvet, att många af kam marens

ledamöter i likhet med mig, under den diskussion, som
här förekommit, känt sig öfverraskade af de olika uppgifter, som
erhållits från med olika orter förtrogne män, till Indika man sätter
allt förtroende, om huru denna ägostyckningslag verkar. Illa,
säga somliga; i allmänhet ganska väl, säga andra. Jag föreställer
mig, att den siste talaren gaf förklaringen härpå, då han påpe -

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostyckningsförfarandets

tillämpning.
(Forts.)

tf:o 26.

.48

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
i ägostycknings förfarandets

tillämpning.
'' (Forts.)

kade, att Norrland är ett ovanligt stort land med olikartade förhållanden.

År det nu, såsom det sagts, så, att t. ex. ej blott i Jämtland
utan äfven i Gäfleborgs län ägo styckningslagen tillämpats förståndigt
och således verkat godt, kan man då sätta i fråga, att det kan
vara önskligt att utesluta sådana bygder, som behöfva lagen och
där den blifvit väl tillämpad, från lagens tillämpning. Mig synes,
att man i så fall utan tvifvel skulle gå för långt.

I stora trakter af hela Norrlands kustland, där förhållandena
ej äro väsentligt skiljaktiga från mellersta Sverige, lärer lagen i
fråga också verka förmånligt och olägenheter säkert uppkomma,
därest den sättes ur kraft.

Och jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten därpå, att
det ju egentligen icke är för de enskildes hemman, som lagen
skulle suspenderas, utan hufvudsakligen för att hindra ägostyckning
å bolagshemmanen. Men förbjuder man nu ägostyckningslagens
tillämpning, är det icke sannolikt, att bolagen göra sig
besvär med jordafsöndring eller hemmansklyfning för att skaffa
till stånd en själfägande bondeklass på bolagshemmanen. Tager
man bort för bolagen detta lätta sätt att bibehålla hvad de sätta
värde på för att kunna lämna från sig hvad de icke behöfva, föreställer
jag mig, att man åtminstone icke på detta sätt kommer att
befordra bildande af en själfägande bondeklass.

Det ligger för öfrigt för mig något motbjudande uti att suspendera
en lag, som på flera ställen erkänts hafva verkat godt, då
man icke sätter något annat rättsinstitut i stället. Under sådana
förhållanden kan jag icke annat än yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Andersson, Axel Gustaf: Endast en kort replik till
de talare, som i sina anföranden berörde mina sifferuppgifter,
herrar ^Vester och Berlin,

Jag vill då säga, att den sistnämnde återgaf mitt yttrande
därutinnan oriktigt.

Jag vill ytterligare framhålla, att jag talade endast om sådana
ägostyckningar, där liemmansdelar verkligen försålts från bolag,
och jag hade förut betonat, att alla ägostyckningar icke afse försäljning,
utan ägostyckningen kan äfven afse att skilja ut den del
af jorden, hvaröfver en arrendator äger råda, från den återstående
delen eller skogsmarken, som förvaltas af hemmansägaren.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på afslag därå, och förklarade sig finna den
senare propositionen, vara med öfvervägande ja besvarad.

Yotering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningspropositiou:

Lördagen den 12 Mars. 4#

Den, som bifaller livad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 26, röstar

J a;

Den, det .ej ''såll, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 76.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 17, angående val af två fullmäktige i riksbanken och af
tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda veik,
samt

n:o 18, angående val af ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige i
nämnda verk,

dels oclc till Riksdagens förordnanden:

n:o 19, för två fullmäktige i riksbanken.

n:o 20, för tre suppleanter för Riksdagens fullmäktige i riksbanken,

n:o 21. för ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret,
samt

n:o 22, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Herr Lithander afgaf eu motion, n:o 52, i anledning af Kungl.
Maj:ts förslag till ändrade bestämmelser om riksdagsmannaval in. in.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Första Kammarens Prat. 1904. N:o 20.

50 Lördagen den 12 Mars.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ekströmer
under 14 dagar från och med den 14 i denna månad,

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,59 e. m.

In fidem

A. v. Krmenstjerna.

Stockholm, K. L. Beckman» Boktr., 1904.