RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1903:51

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1903. Andra Kammaren. N:o 51.

Lördagen den 2 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

. Justerades de vid kammarens sammanträde den 24 nästlidne
april förda protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande Vid remiss
proposition angående ändrade bestämmelser rörande trafikerandet af af en kungl.
järnvägen Gellivare—Riksgränsen äfvensom angående beviljande åt proposition.
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält
af ett lån å 20,000,000 kronor m. m., begärdes ordet af:

Herr Elowson, som yttrade: Innan kammaren remitterar den
nu föredragna kungl. propositionen, anhåller jag att få beledsaga
densamma med några ord på dess väg till statsutskottet.

Såsom kammaren väl vet, är det en hufvudpunkt i nu föreliggande
ärende, att en rättegång är anhängiggjord beträffande äganderatten
till vissa grufdelar där uppe i norrbotten. I afseende å ändamålet
med denna rättegång kan man ju göra sig flere olika föreställningar.
Det ändamål, som väl i främsta rummet måste framträda
är skyldigheten att upprätthålla rättstillståndet. Man lär icke kunna
förbise, att rättstillståndet blifvit laederadt; och då torde det vara
statens plikt att se till, att en rättskränkning icke får fortfara, utan
att en ändring vidtages, så att rätten kan göra sig gällande! Ett
annat ändamål af stor vikt föreligger också, nämligen att tillvarataga
statens materiella intressen. Det är, mina herrar, icke några små
belopp, om hvilka det är fråga. Det gäller här omkring 100 utmål,
således en väsendtlig del af grufvorna. För statens anspråk föreligga
rättsliga skäl, hvarom justitiekanslern har varit i tillfälle att yttra
sig. Jämte anspråket på grufvorna har äfven i stämningspåståendet
yrkande gjorts om ersättning för den malm, som brutits utan laglig
befogenhet, för den händelse de, som brutit malmen, icke äga grufvorna;
och — enligt hvad som i den kungl. propositionen uppgifvits —
skulle den brutna malmen gå till något öfver 6 millioner tons.

Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 51. i

N:o 51.

2

Vill remiss

af en kungl.

proposition.

(Forte.)

Lördagen den 2 Maj.

Jämte dessa båda viktiga ändamål för rättegången, torde det
också finnas opportunitetsskäl för densamma. Dessa opportunitetsskäl
torde kunna sättas i närmaste samband med den lifliga åstundan.,
som inom landet gjort sig gällande, nämligen att grufdriften i Norrbotten
skulle ombesörjas med svensld och icke utländskt kapital.
Men vi veta allt för väl, att försök att på världsmarknaden sälja
aktiemajoriteten i grufvorna blifvit gjorda, och detta har icke vunnit
nationens sympatier.

Beträffande grunderna för den pågående processen, äro dessa
fullt lagliga, och — såsom jag nyss nämnde — har justitiekanslern
haft tillfälle att uttala sin mening om desamma. Herrarne känna
dessa grunder, och jag behöfver därför icke här upprepa dem. Nu
skulle man kunna invända, att dessa grunder äro i ytterlig grad
formalistiska, och att staten måhända gör den formella rätten för
strängt gällande. I detta afseende ber jag först att få upprepa, hvad
jag redan sagt, nämligen att grunderna för processen äro fullt lagliga.
Hvad åter hänsynsfullheten beträffar, visar erfarenheten, att staten,
om den inlåter sig på affärstransaktioner, icke har att påräkna någon,
synnerlig hänsynsfullhet från enskilda vare sig fysiska eller juridiska
personligheter.

För belysning af denna detaljfråga tillåter jag mig att erinra
om några norrbottniska företeelser. På 1860-talet var det ett förslag
att åstadkomma en förbindelse mellan Luleå och Gellivare malmfält
på det sättet, att Luleå eif skulle göras segelbar från hafvet till
Storbacken. Ett par forsar, Hedensfors och Edefors, skulle kanaliseras,
och från Storbacken skulle en järnväg anläggas till malmfälten,
Rikets ständer beviljade för företagets understödjande ett statsanslag
af 800,000 kronor. Det dåvarande Gellivarebolaget började kanaliseringsarbetet
och använde härför hela denna summa af 800,000
kronor, men så snart statsanslaget var slut, slutade också arbetet
med kanaliseringen och efter någon tid rasade de ofullbordade
kanalbankarne, så att alltsammans icke var till någon nytta. Längre
fram beviljades koncession åt ett annat bolag på byggandet af
en järnväg från Luleå till Ofoten. En del åt banan byggdes
nämligen från Luleå till Malmberget; men efter någon tid befanns
det, att staten måste öfvertaga järnvägen och bygga om densamma.

Till min häpnad har jag under ett samtal hört en rättvisans
handhafvare i Norrbotten, en rådman, göra en bestämd skillnad mellan
rättsförpliktelse till staten och rättsförpliktelse till enskilde.

Jag tror därför, att man beträffande den anhängiggjorda rättegången
mycket väl kan hålla sig till den lagliga grunden.

° °Det skulle kanske också vara skäl att framhålla ett annat exempel
på den brist på hänsyn, som kan göra sig gällande, då det är
fråga om staten. Kammaren torde hafva sig bekant, hurusom ett
försök för icke längesedan gjordes att genom en laga landtmäteriförrättning
helt och hållet utestänga staten från ett af de största
vattenfallen i Luleå eif.

Denna process, som nu försiggår, representerar naturligtvis ett
mycket stort materielt värde. Det gäller eganderätten till grufvor

Lördagen den 2 Maj. 3 N:o 51.

och ersättning för den malm, som blifvit bruten, måbända utan att Vid remiss
laglig befogenhet därtill förefunnits. Man skulle nu kunna säga, att af en kungl.
staten borde iakttaga hänsynsfullhet mot den nuvarande innebafvaren ProP°sltionaf
aktiemajoriteten och mot dem, som där uppe brutit malm. Ja<* (Forts-)
tror emellertid, att det vore bättre, om denna liänsynsfullhet komme
sedermera. Om utskottet skulle finna skäl att tillstyrka Riksdagen
att låta processen fortgå och det då visade sig, att kronan vunne
processen, då vore enligt mitt förmenande rätta tiden inne för Kung!.

Maj:t och Riksdagen att visa generositet. Då kan man ju visa så
mycken hänsynsfullhet, att man låter nåd gå för rätt gentemot dessa,
som kanske utan lagligt tillstånd brutit malm där uppe.

Hvad skulle nu då inträffa, om staten blefve ägare till grufvorna?

Jo, naturligtsvis att staten kunde på ett fullt betryggande sätt förekomma,
att dessa grufvor komme i utländska händer. För min enskilda
del skulle jag anse det vara en fördel, om staten direkt idkade
grufdrift uppe i Norrbotten. Staten är ju stor jordägare, och den
kunde också blifva en stor grufägare. Man kan ju invända, att
industriella sysselsättningar icke lämpa sig för staten. Detta må i
allmänhet vara sant, men torde dock äga föga giltighet med afseende
å den industri, hvarom här är fråga. Malmbrytning är ju någonting,
som är tämligen likartadt med tunnelsprängning, ett arbete, som staten
visat sig kunna utföra, och frakten af malmen till Luleå eller Narvik
kan staten väl också ombesörja.

En mycktig viktig sak är visserligen frågan om malmens försäljning
på den utländska marknaden. Det synes mig dock, som om
denna försäljning en gros — det är ju fråga om mer än eu million
tons malm årligen — lika väl skulle kunna verkställas af en statsfunktionär
som af ett stort bolags disponent. Staten är väl den
störste köparen inom landet. Ärligen köper den hvarjehanda varor
för flera millioner kronor. Men då skulle väl staten också kunna
våga sig på att sälja något. Staten brukar ju sälja i andra fall, såsom
i fråga om jordegendomar och mycket annat. För min del kan
jag icke finna, att det skulle vara någon risk att anförtro försäljningen
af malmen i stor skala åt en statsfunktionär.

Men för mig hägrar en annan framtidssyn. Jag tror icke, att
det är lämpligt, att man stannar vid att exportera malm ifrån Norrbotten
till utlandet. Till detta måste man nog inskränka sig till en
början, men ursprungligen var det nog meningen, att sedan ett bolag
hunnit samla kapital, skulle ett förädlingsverk anläggas och en förädlingsindustri
i stor skala bedrifvas där uppe. Det synes mig, som
om staten skulle på ett mycket verksamt sätt kunna åstadkomma
eller på lämpligt sätt understödja en förädling af järnmanufakturer
inom landet. De svenska stålvarorna äro berömda öfver hela Europa,
ja, öfver hela världen, snart sagdt, men det klagas öfver, att de
förekomma i mycket ringa mängd. Det finnes i Paris, i själfva hjärtpunkten
af den franska metropolen, en Eskilstunabutik. Den är
liten och oansenlig, så att äfven en svensk måste vara uppmärksam
för att kunna upptäcka den, då han går fram på Avenue de l’Opéra,
dar affären är belägen. Där finnas utmärkta varor från Sverige, och

N:o 51.

4

Vid remiss

af en kunql.

proposition.

(Ports.)

Lördagen den 2 Maj.

jag ser icke något hinder, tack vare våra skickliga ingeniörer och
dugliga arbetare, hvarför icke denna lilla, oansenliga butik i Paris
skulle kunna växa upp till ett stort etablissement. Det vore således
af stor framtida betydelse, om en förädlingsindustri kunde komma
till stånd uppe i Norrbotten.

De stipulationer, som nu föreläggas Riksdagen till pröfning, upptaga
såsom en framtida utsikt, att staten skulle genom erläggande af
en viss köpeskilling kunna komma i besittning af 93 procent af
aktierna. Men hvarför skulle man då på denna omväg, som nu ifrågasattes,
afstå från ett rättsligt anspråk, som man har, för att sedan
genom köp förvärfva äganderätten ?

Den kungl. propositionen hemställer, att Riksdagen måtte bevilja
ett förlagslån af 20,000,000 kronor. Jag finner det helt naturligt,
att en industri känner sig uppmuntrad af att få statslån på billiga
villkor. Jag har ingenting emot, att staten handlar på sådant sätt,
men då bör staten taga hänsyn till alla industrier. På det sätt, som
här är föreslaget, skulle staten komma att ensidigt gifva ett manufakturförlag
åt en enda firma, men det anser jag innebära en orättvisa
mot andra industriidkare. Ifrån nationalekonomisk synpunkt
kan fördenskull en sådan åtgärd som den nu föreslagna icke betraktas
såsom synnerligen ändamålsenlig.

Jag skall, herr talman, icke inlåta mig på detaljfrågor, utan jag
vill endast framhålla själfva kardinalpunkten, hvilken är den, att
statsutskottet och sedan Riksdagen må taga i noggrant öfvervägande,
om här förefinnas fullgilltiga skäl för, att staten genom rättegångens
nedläggande afstår från de rättsliga anspråk, som här kunna förefinnas,
för att sedan i en framtid komma i tillfälle att genom köp
återförvärfva de dyrbara grufvor, hvarom nu är fråga.

Jag anhåller, herr talman, att detta mitt yttrande måtte få åtfölja
den föredragna kungl. propositionen till utskottet.

Herr Hedin: Herr talman! Vi träda in i den sista halfmåna den

af den normala riksdagstiden under en riksdag, då tre särskilda
utskott haft att behandla särskilt kinkiga och invecklade frågor.
Det är då påtagligt, att man icke utan ett oerhördt slarf kan beträffande
en mängd frågor komma till ett positivt resultat. Det vore
därför bäst, om man helt enkelt genom ett afslag, eftersom vi måhända
icke hafva någon annan form, läte denna fråga hvila till en
annan riksdag. Det är ett missbruk från regeringens sida, hvilket
gått så långt, att jag antager, att det skall blifva föremål för förslag
om grundlagsbestämmelser, som komma att hejda den oseden, att
regeringen under hela den tid, riksdag är samlad, ända in i sista stunden
öfverhopar den med ärenden af den beskaffenhet, att äfven de
flitigaste och arbetskraftigaste utskottsledamöter — för att begagna
ett uttryck, som nu för tiden eljest i hög grad missbrukas, men som
icke behöfver missbrukas i detta fall — äro färdiga att digna under
»arbetsbördan». Det har, ty värr, visat sig, att propositioner, som
ankommit mycket sent, stundom haft den sena ankomsten att tacka
för sin framgång. När regeringen finner sig så ofantligt väl af ett
sådant förfarande, lär det väl icke finnas någon annan utväg än den

N:o 61.

Lördagen den 2 Maj. 5

ledsamma att försöka genomdrifva en grundlagsändring, som något Vid remiss
hejdar detta förfaringssätt. Ty det är i högsta grad betänkligt, att0/ en kurglen
proposition, sådan som denna, aflemnas midt i den ofantliga f”’

massa af ännu oafgjorda ärenden, som föreligger. Detta skulle kunna, '' or 8-''
om det vore möjligt att tänka sig något sådant från en regerings
sida, vara att betrakta såsom en ful manöver. Men så kan ju ej
sägas vara förhållandet i förevarande fall.

Nu gör jag mig, herr talman, den frågan: har det kommit därhän,
att en sådan proposition som denna skall kunna vinna svenska
Riksdagens bifall? Vi ha här tillfälle att försöka sätta staten i besittning
af egendom, som den i själfva verket aldrig någonsin afhändt
sig. Regeringen synes emellertid härvid icke hafva något annat intresse,
som kan jämföras med det, att så fort, så fullständigt som
möjligt, befria staten från den egendom, den må äga, så att slutligen
ingenting annat återstår än de byggnader, uti hvilka ämbetsverken
med eller utan boställsvåningar äro inrymda.

Skulle icke staten, yttrade den föregående talaren, kunna våga
sig på att någon gång sälja något? Nej, det kan den icke. Så länge nuvarande
regeringsprinciper äro rådande, kan den icke våga sig på
något annat än att skänka bort hvad den har. Här har staten1-tillfälle
att få reda uti den oreda, som ingen här, ingen af dem, som
nu äro samlade i detta rum, kan med säkerhet beskrifva, huru långt
den sträcker sig. Denna utväg vinnes, om bolagen komma i konkurs.

Det finnes bestämdt icke någon annan utväg. Detta klara resultat
kommer man till, om Riksdagen nu gör tvärt emot, hvad Kungl.

Maj:t föreslagit. Någon annan utväg finnes icke.

Vi veta i själfva verket icke, hvad vi besluta, om vi bifalla

Kungl. Maj:ts proposition. Vi veta visserligen, hvad som står i
denna proposition, men vi veta icke en hel del andra saker, som vore

af högsta vikt att veta. Så t. ex. veta vi icke, huru det förhåller
sig med de förbindelser, gällande i hvar mans hand mot båda

bolagen, och om hvilka förbindelser, uppgående till 20 å 30,000,000
— jag vet icke, om francs eller kronor — en viss vederbörande —
jag nämner aldrig hans namn — för några år sedan förkunnade, att
han han släppt ut i Paris. Denna massa af fordringar i utländske
mäns händer kunna komma att få bakom sig en stormakts diplomati ocli
cn stormakts flotta och arméer eller flera stormakter. Att enskilda mäns
tordringar — möjligen alldeles hopljugna, hvilket i det allra närmaste
var förhållandet i Pacificoaffären i Grekland eller öfverdrifna några
hundra gånger, såsom fallet var med kejsarens hallbroder Mornys
spekulationer i Mejico — kunnat åstadkomma något dylikt, hafva vi
oräkneliga exempel på under förra århundradet. Vi ha nu under
ögonen ett — Venezuela. Det är icke endast fråga om ett antal
tyskar, engelsmän och andra, som spekulera på att få, icke sju för tu,
utan sjuhundra för tu, utan det är fråga om något annat, som icke
utsäges, men till hvilket man vill bereda sig väg. Hafva vederbörande
dragit försorg om, att, sedan man antagit denna proposition,
det icke dyker upp sådana fordringar på svenska staten, hvilkas brist
uti redbarhet och sanningsenlighet ersättes af den styrka, som står
bakom fordringsägarnes ryggar? Det kan vara den kejserliga tyska

N:o 51.

6

Lördagen den 2 Maj.

Vid remiss

af en kungl.

proposition.

(Forts.)

regeringen eller den ryska eller den franska eller den engelska o. s. v.
Därom veta vi ingenting, utan detta är ett rent äfventyr, till hvilket
vi inbjudas.

Hvad är denna transaktion egentligen? Jag skall säga, livad den
liknar. Vi läsa stundom i tidningarnas rättegångsreferat, hurusom ett
par män mötts på Roslagstorg. Den ene säger till den andre: Du

skall bjuda på en nubbe. — Nej, svarar han, jag har inga pengar. —
Ja, jag har icke heller några, men jag vet en affär, som vi kunna
göra tillsammans. — Jaså, jaha. Det blir snart afgjordt, affären utföres,
men har slutligen den ledsamma påföljden, att vi blifva i tillfälle
att läsa därom under rättegångs- och polissaker. Här kommer
ett bolag och säger till ett annat: Jag har en utmärkt affär att er bjuda

dig, någonting att sälja. — Jaså, hvad är det? — Jo, jag har
95 staten tillhöriga utmål, som jag tänker sälja. — Går det an? —
Ja, bevars, det gör det, jag har under en följd af år fått bearbeta
dessa utmål, utan att någon af de svenska myndigheter, som hafva
att vaka häröfver och som enligt lag icke såsom i vissa andra länder
behöfva afvakta regeringens eller någon annan högre myndighets befallning,
utan äga sin själfständiga initiativrätt, har tagit ett enda steg
för att förhindra mig i den olofliga användningen af dessa utmål, till
hvilka jag aldrig har haft någon rätt under en enda minut. Det
andra bolaget svarar, att affären likväl förekommer tvetydig. — Ja,
då kunna vi fråga regeringen för all säkerhets skull. Jag vet mycket
väl, att regeringen svarar ja.

På detta sätt hafva vi fått saken hit. Det göres upp en affär
om en statens tillhörighet. Den skall gå i handel, och Kungl. Maj:t
kommer och inbjuder Riksdagen att släppa till det kapital — ty ingen
vet, om vi någonsin få ett öre igen däraf — som köparen skall
använda och hvarigenom den ruinerade säljaren kommer att få en
förmögenhet, som, efter hvad jag antar, öfvergår hvad man kanske
någonsin hört talas om här i landet eller som man endast hört talas
om i några få fall. Detta är hvad man inbjuder oss till. Hur har
regeringen kunnat komma på den tanken, att en sådan affär kan
blifva accepterad af Sveriges Riksdag? Har Sveriges Riksdag verkligen
begått så många dumheter? Har Sveriges Riksdag vid så många
tillfällen vanvårdat eller trampat under fotterna statens intressen, att
regeringen har rättighet att tänka någonting sådant om oss? Nej, det
nekar jag till. Riksdagen har, tyvärr, varit mycket efterlåten, och
om vi kunde få något af det nyss omtalade stålet i åtskilliga ryggar,
så skulle det vara den briljantaste affär, som Sverige någonsin kunde
göra. Yi hafva varit efterlåtna, och det sträcker sig vida omkring.
Här har ju ett ämbetsverk, tror jag, räknat ut, hvad staten har att
fordra för det olofliga och olagliga begagnandet af dessa utmål. Jag
tänker, att det är en rätt vacker summa millioner. Men hvad inträffar
då? Jag läser stundom också i rättegångsreferat, att en frihetsbroder
nattetid med användande af tjänliga instrument intränger uti
en våning, där han lyckas finna ingen hemma, samt börjar ransaka
lådor och hvarjehanda slags möbler. Han plockar i fickorna, hvad
han kan komma öfver af banksedlar, ur, andra dyrbarheter, juveler
o. s. v., men öfverraskas, innan operationen är slut, af ägaren, som

N:o 5L

Lördagen den 2 Maj. 7

kommer hem och som har en revolver så nära till hands, att tjufven Vid remiss
måste inlåta sig i underhandling med honom. De bli då ense om,a/eM jutSS?''
att tjufven skall gå, efter att hafva plockat ur fickorna, hvad han p *, .

har tagit. Men, säger han, jag skall väl dock hafva något för mitt '' or s}
besvär. Ja, ett svenskt ämbetsverk fann det visst också, säger man,
vara alldeles i sin ordning här om året, att bolaget där uppe skulle
få något för sitt besvär med brytningen af den malm, för hvilken
bolaget icke betalat något, och för användandet af det utmål, till
hvilka bolaget icke hade någon rätt.

Nu tycker jag emellertid, att vi hafva gått tillräckligt långt på
denna väg och att det kan vara tid att stanna. Utvägen här är icke
hvad regeringen föreslagit, utan utvägen är, att regeringen tar tillbaka
hvad svenska staten äger och att bolagen komma i konkurs.

Då blir det utredt, hur det förhåller sig med hela detta elände.

Sedermera är ögonblicket inne för staten att göra hvad den har att
gorå, och med denna välönskan åt den kungl. propositionen slutar jag.

Vidare anfördes ej. Ifrågavarande proposition jämte de nu afgifna
yttrandena hänvisades till statsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af viss del af kronodomänen 1/s mantal
Mjölby n:o 15 Södergården i Östergötlands län.

§ 4.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 73, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under
riksstatens femte hufvudtitel.

Punkten 1.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punkten 2.

Utskottets till Andra Kammaren gjorda hemställan bifölls under
den af utskottet angifna förutsättningen.

Utskottets hemställan i öfrigt lades till handlingarna.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter sammansatta stats- och
lagutskottets utlåtanden och memorial n:is 7, 8 och 9, Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 35 samt Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 36.

N:o 51. 8 Lördagen den 2 Maj.

§ 6.

Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
bankoutskottets memorial:

n:o 7, angående ökadt anslag för riksbankens byggnad i Visby;

och

n:o 8, angående särskild gratifikation åt t. f. ombudsmannen vid
riksbankens afdelningskontor i Luleå.

§ 7.

■ Till. afgörande förelåg särskilda utskottets n:o 1 utlåtande, n:o 1,
säkrings- 1 ^ledning af dels Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
bolag m. m. me(* förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk
försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, till lag om
ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, till lag
om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse
af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura, dels ock tre särskilda inom Riksdagen väckta motioner.

Till förberedande behandling hade särskilda utskottet fått emottaga: dels

Kungl. Maj:ts proposition n:o 33 a, hvari Kungl. Maj:t, under
åberopande af de vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit
Riksdagen att antaga förslag till:

l:o) lag om försäkringsbolag samt

2:o) lag. om utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse
här i riket;

dels KuDgl. Maj:ts proposition n:o 33 b, hvari Kungl. Maj:t, under
åberopande af de vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit
Riksdagen att antaga förslag till:

l:o) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 §
strafflagen;

3:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar; samt

4:o) lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura;

dels ock tre särskilda inom Riksdagen väckta motioner, nämligen
:

l:o) af herr JU. F. Nyström (motion inom Andra Kammaren n:o
174) med hemställan,

. Riksdagen måtte i Kungl. Maj:ts förslag till lag om försäk ringsbolag

vidtaga de förändringar, som af vissa i motionen omnämnda
förhållanden påkallades; samt

N:o 5L

Lördagen den 2 Maj. U

2:o) och 3:o) af herr Åkerman (motion inom Första Kammaren n:o Angående
57) och herr C. WaUis (motion inom Andra Kammaren n:o 183), g^kri
hvilka i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 33 a hemställt, b0iag m.

att utländsk livförsäkringsanstalt, som idkade försäkringsrörelse i (Forts)
riket, skulle förpliktas att nedsätta, på sätt och under villkor som af
af försäkringsinspektionen godkändes, ett belopp motsvarande den
premiereserv, som belöpte sig på de försäkringsaftal, som tillhörde
anstaltens rörelse här i riket;

att utskottet ville i förslaget till lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket vidtaga de ändringar,
som af nyss sagda bestämmelse kunde blifva en följd.

Utskottet hemställde:

l:o.

att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Majrts förslag till lag
om försäkringsbolag icke kunnat oförändradt antagas, samt med afsteg
å den i ämnet af herr M. F. Nyström väckta motion, ville för
sin del besluta en Lag om försäkringsrörelse, af den lydelse, bilagan
A till utlåtandet utvisade;

2:o.

under förutsättning att hvad utskottet ofvan under l:o hemställt
vunne Riksdagens bifall, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad
mån den verksamhet, som utöfvades af åtskilliga sjuk- och begrafningskassor,
pensionsanstalter och andra understödsföreningar äfvensom
af rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, innefattade försäkringsrörelse
af beskaffenhet, att bestämmelserna i tegen om försäkringsrörelse
helt eller delvis på dem borde äga tillämpning, samt därefter
om möjligt för nästkommande års Riksdag framlägga försteg till de
lagbestämmelser i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda;

3:o.

under förutsättning att hvad utskottet ofvan under l:o hemställt
vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen, med förklarande, att Kungl.
Maj:ts försteg till teg om utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva
försäkringsrörelse här i riket icke kunnat oförändradt antagas, samt
med afsteg å de af herrar Åkerman och Wallis i ämnet väckta motioner,
ville för sin del besluta en Lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, af den lydelse, bilagan
B till utlåtandet utvisade;

4:o.

under förutsättning att hvad utskottet ofvan under l:o hemställt
vunne Riksdagens bifall, att Riksdagen ville för sin del besluta
med Kung], Maj:ts försteg i ämnet öfverensstämmande

N:o 51.

10

Lördagen den 2 Maj.

Angående
tåg om försäkringsbolag
m. m.
''Forts.)

lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken;
lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen; lag

om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar; och

lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura,

af den lydelse, bilagan C till utlåtandet utvisade.

Vid utlåtandet hade fogats reservation, bland annat, af herrar
Gustafsson i Sjögesta, Olsson i Mårdäng och Öberg, hvilka föreslagit,
att Riksdagen med afslag såväl å förevarande af Kungl. Maj:t framlagda
lagförslag som de i anledning däraf väckta motioner och under
uttalande, att frågan om åstadkommandet af en fullständig och fullt
betryggande lagstiftning för försäkringsväsendet kräfde en snar lösning,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte i sammanhang
med den af Riksdagen begärda revisionen af lagen om
aktiebolag underkasta ifrågavarande lagförslag en förnyad granskning
samt, så fort ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag i ämnet,
hvartill denna granskning kunde föranleda.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af

Herr von Krusenstjerna, som yttrade: I afseende å sättet för
föredragningen af föreliggande utlåtande får jag hemställa:

att utlåtandet föredrages punktvis;

att de under punkterna l:o), 3:o) och 4:o) intagna lagförslagen
föredragas paragrafvis och de särskilda afdelningarnas rubriker näst
efter de §§, dit de höra;

att efter föredragning af hvart och ett af lagförslagen måtte föredragas
stadgandet om lagens trädande i kraft, ingressen och rubriken
samt sist utskottets hemställan;

att af lagförslagens §§ icke må uppläsas andra än de, beträffande
hvilka ändring af utskottet föreslagits eller eljest uppläsning begäres;

att vid behandling af l:sta § i l:sta lagförslaget diskussionen må
röra sig om alla förslagen;

att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa
delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer,
hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas;

samt att i afseende å §§:nas numrering utskottet må vidtaga de
ändringar, som kunna föranledas af kammarens beslut.

Hvad herr von Krusenstjerna sålunda hemställt blef af kammaren
bifallet.

Lördagen den 2 Maj.

11

N:o 51.

Punkten l:o.

1 §■

För denna paragraf hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m.
(Forts.)

Försäkringsrörelse må, förutom af anstalt, som inrättats af staten,
•drifvas endast af försäkringsaktiebolag eller af ömsesidigt försäkringsbolag
med eller utan garantikapital. Försäkringsbolag må icke drifva
annan rörelse än försäkringsrörelse.

Om utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse
bär i riket stadgas särskilda

Enligt utskottets förslag skulle däremot paragrafen erhålla denna
lydelse:

Försäkringsrörelse må, förutom af anstalt, som inrättats af staten,
drifvas endast af försäkringsaktiebolag eller af bolag eller förening,
grundad på delägarnas ömsesidiga ansvarighet (ömsesidigt försäkringsbolag).
Försäkringsbolag må icke drifva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Om utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse
bär i riket stadgas särskild!.

1 fråga om denna paragraf anförde:

Herr Gustafsson i Sjögesta: Herr talman, mina herrar! Såsom
synes af detta utskottsbetänkande, har jag tillsammans med två af
utskottsledamöterna från denna kammare afgifvit en reservation, däri
vi ha föreslagit, att man skulle med lagens antagande låta anstå.
Hvarför vi gjort detta, är icke därför att vi för ett ögonblick tvekat
om att en lag om försäkringsrörelsen skulle vara behöflig, ty i likhet
med utskottets majoritet anse vi, att en sådan lag är högeligen af
behofvet påkallad. Då uppstår frågan: är det nuvarande lagförslaget
affattadt så, att det fullt svarar mot innebörden af oclj meningen med
Riksdagens skrifvelse? Eller har icke något mellankomma, som gör,
att lagförslaget icke nu bör antagas? Jag tillåter mig påminna kammaren
om att under riksdagens lopp har aflåtits en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med uttrycklig begäran om att få till stånd en revision
af aktiebolagslagen. Denna begäran är icke begränsad endast till
vissa §§, utan Riksdagen har begärt en fullständig och allsidig utredning
af hela bolagslagen; och Riksdagen grundar denna sin anhållan
icke blott på behofvet af ändring i vissa uppgifna delar af lagen,
utan äfven på de förslag till ändring, som under föregående riksdagar
förut framkommit. Nu kan någon säga, att det icke mycket
skulle betyda, att en revision af aktiebolagslagen är af Riksdagen
begärd, ty denna lag är ju en lag om försäkringsafta]. Detta är sant,
men den, som noga studerat detta förslag till försäkringslag, har nog
observerat, att detsamma uteslutande hvilar på aktiebolagslagen. Det
är, så att säga, en kopia af aktiebolagslagen med undantag för de §§,

N:o 51.

Angående

lag oni för säkrings bolag

m. m,

(Forts.)

12 Lördagen den 2 Maj.

som behandla försäkringstekniska frågor. Detta gör, att man äfven
mot en mängd af §§ i försäkringslagen kan göra befogade anmärkningar.
Detta har ej heller utskottet velat förneka, utan det har på
åtskilliga ställen i sin motivering erkänt det. Om man ser på sid. 20,
säger utskottet där: »Utskottet kan ej förneka, att vissa af de från
aktiebolagslagen hämtade paragraferna i lagförslaget kunna göras till
föremål för befogade anmärkningar.» Således erkänner utskottet, att
det är åtskilliga paragrafer, som icke äro så, som de borde vara, och
sålunda är utskottet i så fall alldeles ense med reservanterna. Och
på sidan 23 yttrar utskottet, att, ehuru detsamma »anser befogade
anmärkningar kunna framställas mot vissa af de från aktiebolagslagen
hämtade paragraferna, utskottet dock ansett» o. s. v.

På grund af detta Riksdagens beslut, att aktiebolagslagen skall
revideras, har utskottet icke, huru gärna det än velat, kunnat komma
till rätta med hvad som bör åtgöras, och utskottet har ju också i
sitt betänkande här föreslagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
vissa i Kungl. Maj:ts förslag upptagna försäkringsgrenar, hvilkas behof
af lagligt skydd kanske mest gjort sig gällande. Utskottet föreslår
ju Riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning, och så fort sig göra låter — redan vid nästa
Riksdag — framlägga förslag till lagbestämmelser rörande dessa försäkringsgrenar.
Om utskottets förhoppning går i fullbordan och den
begärda utredningen och därpå grundade lagförslag skulle vara färdiga
nästa år, måste vi redan då vara beredaa att vidtaga ändringar
i den nu föreliggande lagen. Men det kan väl icke vara i sin ordning,
att man antager en lag och på samma gång afiåter en skrifvelse
om, att man vill ha den ändrad. Det har mig veterligen aldrig
förekommit förut, att något sådant skett, och det skulle vara underligt,
om det skulle ske så nu.

Jag hörde för några veckor sedan ett uttalande i Första Kammaren
af en dess ledamot, som för öfrigt är medlem af det särskilda
utskott, som haft att behandla detta ärende, däri han på det allra
allvarligaste afrådde från att just fatta ett sådant beslut, som vi nu
möjligen stå färdiga att fatta. Hans uttalande gällde visserligen en
annan fråga än den nu föreliggande, men då jag anser, att det fall,
som då förelåg, är fullkomligt analogt med det nu föreliggande, kan
jag ej underlåta att för kammaren uppläsa, hvad denne talare yttrade.
Han — det var för öfrigt det särskilda utskottets vice ordförande —-yttrade sig på följande sätt: »För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten
därpå, att under denna riksdag inträffat något, som enligt min
uppfattning innebär ett särskildt skäl för att icke bifalla det af lagutskottet
förordade skrifvelseförslaget. Kungl. Maj:t har, i sammanhang
med proposition om ändrad stiftsindelning, afgifvit proposition
om ändring i just samma paragraf, som här är i fråga. Om Riksdagen
nu bifaller sistnämnda proposition, skulle således samma Riksdag
först antaga förändrad redaktion af ifrågavarande paragraf och
samtidigt skrifva om ytterligare ändring af densamma. Detta synes
mig icke vara riktigt konsekvent.» Jag är fullt ense med den talaren
i Första Kammaren, och jag anser det ej heller vara konsekvent att

13

N:o 51

Lördagen den 2 Maj.

!här nu antaga en lag och på samma gång skrifva och begära ändringar
i både det ena och andra afseendet.

De, som ha följt med gången af det förberedande arbete, hvarpå
detta lagförslag hvilar, veta alltför väl, att det är en kommitté, som
haft att behandla frågan, först en svensk och sedan en skandinavisk,
i hvilken kommitté suttit norska, danska och svenska medlemmar.
Naturligtvis var det då att förvänta, att i den svenska lagen det
skulle komma att föreslås bestämmelser, liknande de norska och danska.
I Danmark har man nu kommit lika långt som vi och framlagt
ett förslag för danska riksdagen. Däremot har man i Norge ännu
icke vågat sig på att framlägga lagförslaget, och hvad beror detta
på? Jo, just därpå, att norska stortinget anser, att med denna lags
antagande bör anstå, tills densamma kan behandlas tillsammans med
aktiebolagslagen, som äfven där är ställd under revision. Således är
norska stortinget just af samma mening uti ifrågavarande fall som
vi reservanter.

Jag kan ej heller underlåta att, medan jag nu har ordet, påpeka
en omständighet, som för mig åtminstone har utgjort det hufvudsakliga
skälet, hvarför jag biträdt reservanternas yrkande.

Hvar och en, som tagit noggrann kännedom om Kungl. Maj:ts
förslag, märker granneligen, att det är, kan man säga, ett mycket
omfattande lagförslag. Jag menar omfattande, så till vida att räckvidden
af detsamma är mycket stor och att det ingriper på området
för alla möjliga slags försäkringar. Men förslagets räckvidd är äfven
stor i ett annat afseende — och det är förnämligast detta, som gör,
att jag ställer mig mycket tveksam mot detsamma. Med den uppställning,
som förslaget fått, är det icke så lätt att komma till rätta
därmed, då man skall praktiskt använda detsamma. Det innehåller
icke mindre än 166 paragrafer utom dem, som handla om de utländska
försäkringsanstalterna, och dessa paragrafers hänvisning till
hvarandra gör, att lörslaget är i fullkomlig saknad af den reda och
öfverskåalighet, som man med rätta kunde fordra af detsamma. Och
jag vågar påstå, att, innan man kommer till rätta med detta lagförslag,
man måste ägna detsamma ett ganska grundligt studium för
att få reda pä hvad som hör till den ena eller andra grenen af försäkringsrörelsen.
Jag förstår ju ganska väl, att det ej heller är så
lätt att åstadkomma den önskade redan och öfverskådligheten. När
ett lagförslag, som ingriper på en mängd områden, skall affattas, är
det icke så lätt att komma till rätta därmed och få klara och tydliga
bestämmelser. Därför synes det mig som om det varit mycket klokare,
om man i stället fått speciallagar för de olika delarne, för
hvarje grupp försäkringsgrenar. Om vi det hade fått, hade vi icke
behölt en sådan lunta, som här föreligger, utan man hade fått bestämmelser,
som det hade varit mycket lättare att komma till rätta
med. Det går vanligen så, att när man har många herrar och en
kappa, är det svårt att rymma dem alla under densamma. Som ett
bevis på riktigheten af hvad jag nämnt, när jag klagat öfver de
många paragrafer med hänvisningar, som lagen innehåller, ber jag att få
läsa upp särskilt ett par exempel, Indika tydligare än något ådagalägga
olägenheten af att i en lag sammanföra så mycket, som man

Angående

lag om för säkrings bolag

m m.

(Forts.)

N:o 51.

14

Angående

lag om för 8

äkrings bolag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

här har gjort. I en paragraf heter det sålunda, att man skall se efter
föreskrifterna i 7 § 2 eller 3 mom., 49 § 1 mom. eller 100 § 1 mom.
och vidare 19 eller 20 §, 21 § 1 mom., 22 § 4 mom., 34 § 4 mom.,
41 §, 134 §, 135 § 1 mom. eller 137 §, äfvensom 80 §, 84 § 4 mom.,
134 §, 135 § 1 mom. eller 137 § etc. etc. Jag har härmed icke velat
säga, att man i lagen skulle utförligt citera alla dessa bestämmelser;
det är ju omöjligt att ta in dem alla i lagen gång på gång. Men
nog är det väl olämpligt att ha lagparagrafer, som innehålla så många
hänvisningar till förutvarande paragrafer. Jag kan icke anse annat,,
än att detta lagförslag saknar den reda och klarhet, som man bör
ha anspråk på.

Det är äfven åtskilliga andra anmärkningar mot de bestämmelser,
som lagen innehåller, hvilka jag icke kan underlåta att framställa.

Sålunda finnes det där en bestämmelse om den bokföring, som
försäkringsbolagen äro skyldiga att hålla. Jag vill icke påstå, att
jag är så styf i bokföring men nog förstår jag mig litet på saken,
och det är väl åtskilliga af herrarne, som också göra det. Aldrig
har jag emellertid vid något bokföringssätt, af hvad slag det vara,
må, funnit, att man brukar upptaga utgifter såsom tillgångar. I 48:de
paragrafen är det stipuleradt, att i ett försäkringsbolags räkenskaper
skall kostnaden för anskaffandet af nya lifförsäkringar upptagas såsom
tillgång, med andra ord de utgifter, som bolaget haft för att aflöna
agenter och betala deras resekostnader etc., d. v. s. för att fiska försäkringstagare
här och där i landet, dessa omkostnader skola upptagas
såsom tillgångar. Det vore icke så mycket att säga därom, för så.
vidt icke härtill komme, att enligt paragraf 123 försäkringsbolagen
äga rätt att redovisa dessa s. k. tillgångar såsom värdehandlingar.
Det är just denna bestämmelse, som för mig gör saken så ytterstmotbjudande.
Jag medger, att försäkringsbolagen ha ganska stora
utgifter på den post, som kallas anskaffningskostnader, och de skola
naturligtvis på något sätt bokföras — om som skulder eller tillgångar,
det kan ju kvitta lika — men att bolagen skola ega rätt att redovisa
dem såsom motsvarande värdepapper i fonderna, det kan jag icke
fördraga.

Efter som jag vidrört § 123, vill jag yttra några ord om en annan
bestämmelse i densamma, nämligen den, att bolagen skulle ega rättighet
att redovisa sina fonderingar bland andra värdehandlingar äfven
med inteckning i fastighet. För inteckning i fastighet har både Kungl.
Maj:t och utskottet föreslagit, att den skulle gälla intill 2/s af taxeringsvärdet.
Emot detta har jag icke någon synnerligt stor anmärkning
att göra, men jag kan icke heller underlåta att anföra, hvad utskottet
själft säger därom, nämligen att 2/3 af taxeringsvärdet i de festa fall
är ett sådant lämpligt värde, att det fullt täcker de inteckningar,
som till denna gräns äro placerade. Därefter föreslår utskottet, att
inteckning i försäkringsbolags egen egendom, som är afsedd för inrymmande
af lokal för bolagets rörelse, skall kunna gälla till hela taxeringsvärdet.
Det är fullkomligt absurdt att medgifva, att en försäkringsfond
får redovisas i skuldförbindelser med säkerhet af inteckning i
fastighet, som går ända till det fulla taxeringsvärdet. Det finns, som
man vet, olika sätt, på hvilka taxeringsvärdena tillkomma. Det skulle

Lördagen den 2 Maj. 10 N:o 61.

kunna anföras inånga tydliga exempel på att taxeringsvärdet å fästig- Angåendejj
heter uppskrufvats så högt, att inteckningarne, som uttrycket lyder, för~

gått ända öfver skorstenarne. bolag''™*™.

Jag tillåter mig hänvisa till hvad den tyska försäkringslagen (Forts)
härutinnan stadgar. Enligt densamma kunna de tillgångar, hvaraf ''

premiereservfonden består, placeras sålunda:

»1) på det sätt, som allmänna lagen föreskrifver för placering af
omyndigas medel. Därjämte få tillgångar intill högst 1/]0 af premiereservfonden
placeras i värdepapper, uti hvilka enligt den särskilda
förbundsstatens lagar omyndigas medel få placeras, liksom i vissa af
tyska hypoteksaktiebanker utfärdade »Pfandbriefe»;

2) mot pantsäkerhet i sådana hypotek eller värdepapper, i hvilka
placering enligt n:o 1) är tillåten, intill 75 procent af deras nominella
värde, men om kursvärdet är lägre, intill 75 procent af kursvärdet;»

— äfven här är det således strängare bestämmelser, än det skulle
bli hos oss — och vidare:

»3) på det sätt, att förskott eller lån på anstaltens egna försäkringsbref
lämnas i enlighet med bestämmelserna i de allmänna försäkringsvillkoren; 4)

med uppsiktsmyndighetens medgifvande i skuldförbindelser,
som utfärdats af inländska kommunala korporationer samt skol- och
kyrkoförsamlingar, såvida skuldförbindelserna äro uppsägbar å borgenärens
sida eller äro underkastade en regelbunden amortering (59 §).

Vid placering af premiereservfondens tillgångar enligt nyssberörda
föreskrifter får ett hypotek, en »Grundschuld» eller en »Rentenschuld»
antagas såsom säkerhet, om belåningen icke öfverstiger de första */5
af den intecknade fastighetens värde (60 §).»

Såsom de herrar veta, hvilka tagit del af det af den skandinaviska
kommissionen utarbetade förslaget, stadgar detsamma med afseende
på värdet af inteckning i fastighet för Danmark bland annat:

»I lån mot pant i fast egendom intill hälften af taxeringsvärdet eller

— för vissa slags egendomar enligt försäkringsrådets närmare föreskrift

— intill ett belopp, som antages fullkomligt garanteradt med pantens
värde, dock icke öfver 2/3 af taxeringsvärdet.» Den norska lagen
säger: »lån mot säkerhet i fast egendom intill hälften af det vid
senast företagna värdering fastställda värdet eller — för vissa slags
egendomar enligt försäkringsrådets närmare föreskrift — intill 2/3 af
nämnda värderingsbelopp». Således se herrarne, att man nog kan ha
fog för sina anmärkningar. Jag skulle emellertid icke ha talat om
detta nu, ifall jag trött, att, om lagen blef antagen, man kunde ha
hopp om att få ändring i dessa förhållanden. Det har inom utskottet
mött allvarligt motstånd att få en ändring af § 123, hvarom jag nu
talat. Därlör har jag velat bringa till herrarnes kännedom alla de
konstigheter, hvartill man kommit med afseende på bestämmelserna
för den redovisning af försäkringsfonderna, som här är ifrågasatt.

Jag skulle nu kunna ha en hel del saker att anföra beträffande
den makt, som är lagd i försäkringsinspektörens hand. Om jag icke
under debattens lopp uppkallas, vill jag dock icke trötta herrarne
med att uppläsa den mängd paragrafer, enligt hvilka makten helt och

N:o 51.

16

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m,

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

hållet är lagd i hans händer att bestämma icke allenast öfver försäkringsbolagens,
utan äfven öfver försäkringstagarnes intressen.

Äfven får jag i största korthet antyda, att jag anser, att Kungl.
Maj:t i förevarande lagförslag har blifvit tillerkänd åtskilliga maktfullkomligheter,
hvilka jag icke tror, att denna kammare vill vara
med om. Måhända kommer jag under diskussionens gång att framdraga
exempel därpå.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att — för den händelse,
jag säger för den händelse, denna lag nu icke skulle antagas

— påpeka det behof, som gör sig gällande på lagstiftningsområdet
beträffande försäkringsverksamheten, utom hvad som nu. är ifrågasatt.
De offentliga rättsförhållandena, som det heter här, ha blifvit tämligen
väl tillgodosedda — det erkänner jag —, men hvad lagförslaget icke
alls tar" hänsyn till, det är de privaträttsliga förhållandena.

Om detta lagförslag icke skulle blifva antaget vid denna riksdag,
hoppas jag, att, när regeringen härnäst framkommer med ett lagförslag
i denna riktning, regeringen låter detsamma åtföljas af ett förslag
till lag om försäkringsaftal, ty en lag därom är lika nödvändig
som en försäkringslag. Det är beklagligt, att den s. k. solida försäkringsverksamheten
håller på att glida in på vissa afvägar med hänsyn
till försäkringsaftalets uppgörande. Försäkringsbolagen, såväl.de
ömsesidiga som aktiebolagen, skicka ut sina agenter land och rike
omkring, utan några stränga förhållningsorder vare sig af bolagen
eller af någon lag. Detta gör, att dessa agenter söka att på alla upptänkliga
sätt locka folk att taga försäkringar, något som det säkerligen
icke skulle ha gjort, om icke agenterna med sin stora öfvertalningsförmåga
så godt som sökt tvinga dem därtill. Jag viH icke alls
påstå, att agenterna på något sätt komma fram med osanningar, men
deras framställningssätt är sådant, att de nästan komma osanningen
för nära. De utmåla såsom högst lysande de fördelar, som skulle
vara förenade med en försäkring, men de underlåta att upplysa folk
om hvad förpliktelser en försäkring egentligen innebär. Jag har en
särskild anledning att nu beröra denna sida af frågan, emedan utskottet
i sammanhang med den nu förevarande kungl. propositionen
behandlat en af herr Nyström afgifven motion, som tydligt och klart
visar, att det på lifförsäkringens område icke är som det bör vara.
Jag vill nu icke ha sagt, att vi vid detta tillfälle böra bifalla herr
Nyströms motion — den fråga, som han berör, föreligger ju icke nu

— men jag har velat framhålla, att det är absolut nödvändigt, att
någonting göres för att af hjälpa de missförhållanden, som i nu ifrågavarande
afseende äga rum. Det är utan tvifvel så, som herr Nyström
i sin motion säger, att åtskilliga personer loclcas in på de lofprisade
försäkringarna, och de siffror, som han härvidlag anför, äro ganska
talande. Först påpekar motionären, att i den nu föreliggande propositionen
finnes ingen bestämmelse, som ålägger lifförsäkringsbolagen
att på något sätt godtgöra försäkringstagare, som i följd af.oförmåga
att fortsätta med premieinbetalningarna låta sina lifförsäkringar förfalla.
Bestämmelsen i lagförslagets § 5, som handlar om påföljd för
försummelse att erlägga premie, lämnar bolagen frihet att förfara
efter godtfinnande. Åf de uppgifter, som motionären anför, framgår,

17

N:o 51.

Lördagen den 2 Maj.

»att under år 1900 ett antal af 9,693 försäkringar, representerande ett Angående
försäkringsbelopp af 20,571,517 kronor, upphörde af andra orsaker la9 °™ f°r''
än dödsfall och återköp, och att motsvarande siffror för år 1901 voro ^krings11,
543 försäkringar med ett försäkringsbelopp af 28,127,160 kronor. OeLT*''-,”*''
Under dessa två år upphörde således på ofvannämnda sätt ej mindre ^ 8''^

än 21,236 försäkringar, representerande en försäkringssumma af
48,698,677 kronor.» Jag är nästan förvissad om, att de flesta af dessa
försäkringstagare äro sådana, som af försäkringsagenterna blifvit lockade
att taga försäkringar, utan att de på förhand närmare öfvertänkt
saken.

Under arbetet i utskottet har jag varit i tillfälle att taga del af
åtskilliga försäkringsföreningars tidskrifter, och genom läsningen af
dem har jag fått ännu bättre inblick i denna sida af frågan, än jag
förut hade, beträffande försäkringsagenternas sätt att gå till väga.

Jag har här några urklipp ur dessa tidningar, som jag skall taga mig
friheten att referera. Där talas på ett ställe om, att de olika bolagen
af ombuden jämföras och sålunda för somliga bolag framkonstrueras
fördelar, som antingen äro mycket obetydliga eller ock inga fördelar
alls. Och i en annan af dessa tidskrifter uppställas särskilda regler
för, huru försäkringsagenterna skola gå till väga. Jag vill icke låsa
upp alltsammans, som där står, utan endast en liten bit. Försäkringsagenterna
uppmanas: »Mötes du af hårdt motstånd: håll ut; går det
klent eu dag, en vecka: hall ut; ja, om det ock ser alldeles omöjligt
ut: håll ut; men ej med ett slött slentrianmässigt: »det tör väl bli
bättre», utan med den store Grants ord: »det måste gå». Inför en
sådan fast vilja och beslutsamhet vika de svåraste hinder. Kom därtill
ihåg »ju starkare motstånd, ju värdigare seger» och efter hvarje
vunnen sådan, går du med ännu större förtröstan till nya.» Och ytterligare
säges det: att »erfarenheten dagligdags visar, att en driftig
agent afslutar många försäkringar för ett dåligt eller fallfärdigt bola»!
hvad tidningarna än må såga, under det att en mindre driftig agent
ofta nog står sig tämligen slätt att tillföra ett bevisligen godt bolag en
afsevärd mängd affärer». Man tager således ingen hänsyn till bolagets
soliditet, utan det gäller endast att få en försäkring till stånd
genom _ att riktigt skryta af bolaget. Jag vill äfven anföra hvad en
försäkringsagent berättar. Han säger: »För något år sedan besökte
jag i sällskap med en af våra platsagenter en hr A. Bland annat
meddelade denne, att han påverkats af ombud för tvenne andra bola1*,
hvilka dels ömsesidigt sökt nedsvärta de respektive konkurrenterna!
dels hvar för sig förklarat det vara. klokt försäkra sig endast i deras
bolag, och att alla, som försäkrade sig annorstädes, handlade högeligen
oförståndigt.» Jag tillåter mig äfven att anföra ett annat exempel
på, huru lifförsäkringsbolagens ombud gå till väga. En försäkringsinspektör
berättar, bland annat följande: »Jag besökte för en tid sedan
en plats, där agenten bland andra personer, som eventuellt kunde besökas,
nämnde en hr A. På samma gång meddelade han dock, att herr
A. mycket bearbetats af olika agenter, att han var arg öfver deras
öfvertalningsförsök och att utsikterna för hans försäkring voro mycket
små. Jag önskade dock naturligtvis göra ett försök Och sökte för
den skull i agentens, en hr B., sällskap upp herr A. Jag framställde
Andra Kammarens Prof. 1903 N:o 91. 2

N:o 51.

18

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

saken nå följande sått: »Vi äro här för att fråga, huruvida Ni önskar
tecknaren försäkring i--?» .

»Lifförsäkring, åh nej, här springa dag ut och dag in agenter
för alla möjliga bolag och uttråka mig nära nog med sitt kålt. Försök
med någon annan!» Emellertid gick det så, att, innan de lämnade
honom, hade de bearbetat honom så, att han tagit en försäkring.
Vid ett annat tillfälle var denne försäkringsinspektör ute och
reste, och han kom då att tänka på, att han borde söka få skjutskarlen
försäkrad. Under resan samtalade han därför med denne om
försäkring, men skjutskarlen var icke vidare hågad för saken, emedan
han icke ansåg sig vara i den ställning, att han kunde taga eu försäkring.
När de kommo fram dit de skulle, säger inspektören helt
frankt: »Bind hästen och kom med in!»

»Nog kan lag göra det, men icke blir det någon försäkring»,
svarade den andre. Sedan man kommit in, framtog inspektören blanketter
och skrifstift och började sina frågor. »Hvad heter Ni?»
»Karl August Pettersson, men icke ta’r jag någon försäkring.»
»När är Ni född?» — »Den 10 april 1875, men jag tänker ej nu försäkra
mig.» — På detta sätt fortgick det med frågor och svar, till
dess såväl ansökan som själfdeklaration voro färdigsknfna. Då sade
inspektören: »Om Ni nu vill vara nod och underskrifva Ert namn
här, så erhåller Ni en försäkring!» Under orden: »Ja, men jag hade
ju icke tänkt taga någon försäkring», blef detta gjordt bedan fortsatte
inspektören: »Nu skall Ni lämna en förskottsafgnt af 10 kronor
till platsagenten, och får detta sedermera afräknas.» lian betaltes,
och, tillägges det, han har sedan ordentligt betalt sina premier. Jng
kunde anföra åtskilliga sådana exempel till, men jag tror, att her rarne

fått nog af de nu nämnda.

Med hvad jag nu yttrat har jag velat visa, att en lag om lorsäkringsaftal
är iikaså nödvändig och behöflig som den nu föreslagna

^^led anledning af hvad jag_ och mina medreservanter anföra i
vår reservation och med anledning af hvad jag nu här tillåtit mig
andraga, ber jag att få yrka afslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition
som utskottets hemställan och bifall till vår vid utskottets betänkande
fogade reservation.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Berger: Heir

talman, mina herrar! Här har nu yrkats afslag på hela det föreliggande
lagförslaget. Jag skall därför anhålla att få bemöta de skäl,
som anförts till stöd för detta yrkande. . .

Hufvudskälet för afslagsyrkandet är den begärda revisionen åt
aktiebolagslagen. Riksdagen begärde i skrifvelse _ den 30 sistlidne
mars, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om revision af gällande
lag om aktiebolag samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
revisionen kunde anses föranleda. Då nu den föreliggande forsakringslagen
är grundad på gällande aktiebolagslag, förmenar man, att
det är oklokt att nu antaga denna försäkringslag och sålunda fastslå
bestämmelser, om hvilkas revision man är ense.

Detta resonemang torde icke böra godkännas. De ärade ieser -

Lördagen den 2 Maj. 19 N:o 51.

vanter, som nu påyrka afslag å hela lagförslaget, synas tro, att det Angående
ifrågasatta dröjsmålet i händelse af afslag endast blir ett kortare dröjs- ^a9.
mål. Men det är enligt min uppfattning ganska visst, att detta dröjs- fakta*''!»
mål icke kan blifva ringa. Revisionen af aktiebolagslagen är en V T
mycket svår uppgift. Härtill kommer, att man bör taga i öfver- '' °r S J
vägande, huruvida vi icke böra söka skaffa oss en skandinavisk lagstiftning
om aktiebolag. Blir detta förhållandet, och kominer ärendet
att gå sin gilla gång, tror jag, att man kan säga, att vi få vänta åtminstone
i fem år, innan dels en ny aktiebolagslag och dels en ny
försäkringslag kunna framläggas för Riksdagen. Jag får i detta sammanhang
erinra därom, att Riksdagen år 1895 begärde, att Kungl.

Maj:t måtte snarast möjligt låta utarbeta ett förslag till försäkringslag
och framlägga detsamma för Riksdagen. Vi befinna oss nu åtta år
därefter i den belägenheten, att vi ännu icke hafva någon försäkringslag
antagen. Det har således gått åt åtta år för att få eu försäkringslag
framlagd. Jag tror därför icke att jag öfverdrifver, om
jag antager, att det kommer att dröja minst fem år, innan Riksdagen
i händelse af afslag kan förvänta både en reviderad aktiebolagslag
och en reviderad försäkringslag framlagda för sig.

Om det sålunda förhåller sig på det sättet, att en ganska rundlig
tid kommer att åtgå, innan en ny försäkringslag i händelse af afslag
kan komma att för Riksdagen framläggas, synes det mig vara själfklart,
att det är en ganska vådlig sak att nu förkasta denna lag. Man
får icke såga, att det icke ligger någon fara i uppskof med lagens
antagande. Våra försäkringsbolag må vara aldrig så solida, och försäkringstagarnes
intressen må vara aldrig så väl tillgodosedda redan under
nuvarande förhållanden, så är det ju alldeles uppenbart, att dessa
göda förhållanden när som helst kunna ändras eller upphöra. Här
finnes ju alltid en fara, och det synes icke vara öfverensstämmande
med den försiktighet och klokhet, som Riksdagen bör iakttaga, att
dröja med denna lagstiftning, tills den nämnda faran måhända blir
öfverhängande.

Om det sålunda ligger en jara i uppskof'' med lagens antagande,
så är å andra sidan vinsten af ett dylikt uppskof och ett afslag å
lagen icke af synnerlig vikt. Olägenheten med den nu föreliggande
försäkringslagen skulle ju vara, att densamma, så vidt som den sammanhänger
med aktiebolagslagen, står kvar på den nuvarande rättens
ståndpunkt, ehuru man anser, att den gällande lagstiftningen om
aktiebolag är i vissa delar föråldrad. Men jag ber att få erinra därom,
att de uti försäkringslagen förefintliga bestämmelser, som äro
hämtade från aktiebolagslagen, ingalunda äro de väsentliga bestämmelserna
i försäkringslagen, utan hufvudsaken i försäkringslagen är,
att försäkringsbolagen nödgas skaffa sig goda och tillräckligt stora
valutor till försäkringstagarnes säkerhet, och att särskildt lifförsäkringsbolagen
måste sätta under statens lås en väsentlig del af sina värdehandlingar.
Det är med all säkerhet mera än 100 millioner kronor,

Horn lifförsäkringsbolagen enligt den här framlagda lagen sålunda
måste sätta i allmänt förvar, hs är man betänker vikten för försäkringstagarne
af dessa och andra anordningar, som i deras intresse blifvit
i denna lag föreskrifna, spelar det väl bra liten roll, att man måste

N:o 61.

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m.
(Forts.)

20 Lördagen den 2 Maj.

köpa dessa stora fördelar med den jämförelsevis lilla olägenheten,
att försäkringslagen, så vidt den sammanhänger med aktiebolagslagen,
står kvar på den nuvarande, i vissa delar föråldrade, rättens ständpunkt.

Reservanterna hafva utom det hufvudskål, som jag nu behandlat,
åberopat jämväl ett par andra omständigheter till stöd för afslagsyrkandet.
De saga i sm reservation, att detta lagförslag saknar den
reda, klarhet och öfverskådlighet, som för lagens handhafvande vid
praktiskt bruk äro af nöden. Ja, det är nu mycket svårt att diskutera
den frågan, huruvida en lag är klar och redig eller icke. Men jag
tror, att denna lag fullkomligt håller måttet i fråga om reda, klarhet
och öfverskådlighet. Jag tror icke, att man kan påvisa några orediga
uttryck eller obegripliga vändningar i lagen. Och hvad öfverskådligheten
beträffar, är det väl sörjdt därför, ty lagen är uppdelad i en f
mängd skilda afdelningar, allt efter som ämnet så påfordrat. Att
lagen såsom reservanterna synas mena hade varit önskvärdt
skulle innehållit en afdelning för hvarje särskild försäkringsgren,
skulle hafva varit tämligen opraktiskt, och det skulle hafva föranledt
en vidlyftighet, som icke varit att rekommendera.

Slutligen hafva reservanterna till stöd för afslagsyrkandet anfört,
att utskottet »i fråga om sjuk- och begrafningskassor, pensionsanstalter
och andra understödsföreningar äfvensom ränte- och kapitalförsäkringsanstalter
hos Kung!. Maj:t begärt ytterligare utredning, om och i hvad
mån den verksamhet, som af åtskilliga bland dessa utöfvades, vore
af beskaffenhet, att förevarande lags bestämmelser helt eller delvis på
dem borde äga tillämpning». Då sålunda utskottet från lagens tillämpning
tills vidare undantagit dessa kassor, föreningar och anstalter,
visar detta ytterligare — mena reservanterna —, att lagen i sitt nuvarande
skick är mindre tillfredsställande. Jag får i denna del erinra,
att det icke gärna kan vara skäl att dröja med den högst nödvändiga
kontrollen öfver de stora bolagen allenast därför, att man vill
något betänka sig, innan man bestämmer sig i den frågan, huruvida
lagen skall gälla äfven dessa kassor, föreningar och anstalter. Man
får väl icke låta denna mindre fråga om dessa kassor och anstalter
alltför mycket inverka på den störa, nu föreliggande saken.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att kammaren
ville bifalla det framlagda lagförslaget. De skäl, som till stöd för
lagens förkastande hafva anförts, äro icke af någon afgörande vikt.
Däremot kan det icke förnekas, att behofvet af en effektiv försäkringslagstiftning
är alldeles oafvisligt. Ej heller kan någon bestrida, att
otaliga människors ekonomiska välfärd kan komma att ätventyras,
om lagen nu faller. Vid sådant förhållande föreställer jag mig, att
Andra Kammaren icke skall vilja taga det ansvaret på sig, att ännu
många år måste förflyta, innan vi få denna gamla fråga slutligen löst.

Herr von Krusenstjerna: Herr statsrådet och chefen för

justitiedepartementet erinrade därom, att det viktigaste i en försäkringslag
är de jörsäkrings-tekniska bestämmelserna. Det är emellertid
icke mot dessa, som reservanterna nu riktat sina anmärkningar, utan
dessa gå egentligen ut på att åstadkomma ett uppskof med antagan -

Lördagen den 2 Maj. 21 N:o 51.

det af en försäkringslag på grund af det sammanhang, som denna Angående
lag enligt reservanternas mening har med den ifrågasatta revisionen för■

af aktiebolagslagen. Herr statsrådet och chefen för justitiedeparte- jöiiag m m

mentet har redan upptagit till besvarande denna invändning, men jag (Forts)

vill i alla fall ytterligare framhålla några skäl för afslag å reservanternas
framställning.

Det är att märka, att just de viktigaste specialanmärkningar,
som af åtskilliga motionärer anförts mot aktiebolagslagen och hvilka
af lagutskottet upptagits och framhållits såsom börande särskilt föranleda
en revision af ifrågavarande lag, träffa icke detta förslag till
försäkringslag. Herr Österbergs yrkande, att det skulle vidtagas en
sådan ändring i § 8 aktiebolagslagen, att aktier å det i lagen medgifna
minsta belopp kunde få utfärdas, äfven om aktiekapitalet skulle
uppgå till 50,000 kronor, är ju utan det ringaste intresse för försäkringsbolagen,
särskildt lifförsäkringsbolagen, där aktiekapitalet måste
vara minst 100,000 kronor. § 15 i detta lagförslag förbjuder ju uttryckligen
en i § 14 aktiebolagslagen medgifven och af herr Moll
särskildt klandrad rättighet för stiftare af aktiebolag att få erlägga
betalning för aktierna i annat än penningar eller att få utfästa för sig
viss förmån eller rättighet. Detta är i § 15 af lagförslaget uttryckligen
förbjudet.

Beträffande balansräkningen har anmärkts, att aktiebolagslagens
bestämmelser rörande densamma äro ofullständiga. I detta förslag
till lag för försäkringsbolag finnas emellertid ganska fullständiga bestämmelser,
huru balansräkningen skall vara beskaffad.

Herr Moll har påyrkat, att man skulle i aktiebolagslagen inrymma
en bestämmelse om rättighet för minoriteten att utse någon revisor
vid sidan af de utaf majoriteten valde. Jag vill då påpeka, hurusom
§ 135 i det föreliggande förslaget till försäkringslag medgifver försäkringsinspektionen,
hvilken väl i detta fall får anses företräda särskildt
minoriteten och hafva till uppgift att skydda dennas intressen,
rättighet att förordna en revisor att med de af bolaget valde deltaga
i granskningen.

De specialanmärkningar, som i åtskilliga stycken riktats mot den
nuvarande aktiebolagslagen, kunna således icke gärna, jag upprepar
det ännu en gång, utgöra något skäl för att vi skulle uppskjuta med
antagandet af det nu föreliggande lagförslaget. Nå, då skulle man
måhända kunna säga, att den omständigheten, att i förslaget till försäkringslag
återfinnes, ordagrannt anförda, en del från aktiebolagslagen
hämtade paragrafer, mot hvilka, enligt hvad utskottet själft erkänner,
anmärkningar med fog kunna, åtminstone i vissa delar, framställas
— då skulle man kanske kunna påstå, säger jag, att denna
omständighet utgör ett stöd för reservanternas yrkande, helst om det
verkligen skulle förhålla sig så, att försäkringsaktiebolagen därigenom
blefve befriade från att iakttaga bestämmelserna i dessa paragrafer.

Att något dylikt skulle kunna inträffa, tyckas reservanterna antaga,
dä de å sid. 141 af utlåtandet yttra: »Härtill kommer, att det för
dem, som skola ställa sig lagen till efterrättelse, måste medföra betydande
olägenheter och en viss osäkerhet att nu inrätta sig efter en
lag, som inom kort komme att betydligt förändras.» Men, mina her -

N:o 51.

22

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

rar, hela detta resonemang hvilar ju på ett misstag. Ty hur det än
må gå, vare sig förslaget antages eller icke, få ju försäkringsaktiebolagen
tillämpa dessa från aktiebolagslagen hämtade bestämmelser,
ända till dess att en revision af sistnämnda lag kommit till stånd.
Antages förslaget till försäkringslag, måste ju bolagen tillämpa ifrågavarande
bestämmelser på den grund, att de då finnas inryckta i en
försäkringslag. Förkastas däremot, i enlighet med reservanternas
önskan, det föreliggande förslaget, måste ju i alla fall dessa bolag
underkasta sig nyssnämnda bestämmelser, emedan dessa äro intagna
i aktiebolagslagen, under hvilken, såsom kammarens ledamöter nogsamt
hafva sig bekant, försäkringsbolagen för det närvarande sortera.
Enda skillnaden i senare fallet blir den, att å försäkringsbolageu då
måste tillämpas ej blott dessa nu omnämnda paragrafer i aktiebolagslagen,
utan äfven en hel del andra i samma lag förefintliga paragrafer,
mot hvilka blifvit framställda anmärkningar, som icke drabba motsvarande
paragrafer i förslaget till försäkringslag. Det synes mig
därför, som om denna af mig nu relaterade invändning icke är af den
betydelse, att den utgör ett fullgiltig! skäl för uppskof. Herr Gustafsson
tyckte, att vi härvidlag borde följa Norges exempel. Där skulle,
såsom jag tror att han uttryckte sig, ett förslag till försäkringslag
blifvit framlagdt, men förkastats, emedan man ville hafva frågan om
en ny aktiebolagslag först afgjord. Verkliga förhållandet är emellertid,
att, i anledning af den s. k. skandinaviska kommitténs arbeten,
för stortinget blifvit, jag vill minnas för ett par år sedan, framlagdt
ett förslag till försäkringslag, hvilken är så anpassad, att den omfattar
hela försäkringsväsendet. Detta förslag ligger fortfarande på stortingets
bord —• det är således ännu icke pröfvadt och än mindre förkastad!
— detta emedan man i Norge utarbetat ett förslag till aktiebolagslag,
och norska stortinget lär anse, att dessa båda förslag böra
behandlas i ett sammanhang. Äfven i Danmark har, såsom för kammarens
ledamöter torde vara bekant, utarbetats ett förslag till försftkringslag.
När detta vid början af innevarande års riksdagssession
framlades, gjordes alldeles enahanda yrkanden som de, hvilka nu såväl
inom det särskilda utskottet som här i kammaren framkommit,
eller att man borde skjuta upp behandlingen af förslaget, till dess att
man fått aktiebolagslagen reviderad. Men detta yrkande bemöttes
med just samma skäl, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
anfört, nämligen att däraf skulle föranledas ett uppskof
långt, långt bort i tiden, och på grund häraf ledde icke heller
yrkandet till någon påföljd, något som ock kan inhämtas af sid. 13
i utskottets utlåtande, enligt hvilket förslaget redan blifvit pröfvadt
af ett utaf den danska riksdagens ting, landstinget, och där godkänts.
De hufvudskål, hvilka af reservanterna anförts, torde därför icke få
anses äga den giltighet, att ett uppskof skulle kunna genom dem
motiveras.

Men icke häller de skäl, hvilka af reservanterna i deras reservation
— af herr Gustafsson jämväl under debatten här — anförts i
andra och tredje linien, om jag så må uttrycka mig, synas mig vara
giltiga.

23

N:o 51.

Lördagen den 2 Mai.

Hvad då beträffar ett af dem i andra linien uppställdt skal, så
tillåter jag mig att upprepa hvad som här förut framhållits, nämligen
att, då det särskilda utskottet från lagförslaget undantagit en grupp
af försäkringsanstalter, de mindre understödsföreningarna, emedan
sådan utredning icke skulle hafva åvägabragts, att utskottet tilltrodde
sig kunna lagstifta äfven för dessa föreningar, denna omständighet
icke synes mig innefatta något skäl, hvarför man icke skulle kunna
lagstifta för deu stora öfvervägande grupp af försäkringsanstalter, beträffande
hvilka full utredning föreligger. Och det förhåller sig icke
så, som herr Gustafsson sade, eller att det vore fråga om att, på
samma gång man antager en lag, skrifva till Kungl. Maj:t och säga,
att man ville få denna lag ändrad. Nej, det förhåller sig icke så.
Tv, mina herrar, om försäkringslagen antages i den af utskottet förordade
formen, så följer väl icke däraf, att den behöfver undergå
någon förändring i anledning af den utredning, som utskottet påkallar
angående ett särskildt slag af försäkringsanstalter. De anstalter, för
hvilka försäkringslagen är afsedd att gälla, kunna väl icke beröras af
denna utredning, utan frågan gäller endast att genom densamma få
utrönt, huruvida denna lag, hvars antagande vi nu diskutera, bör helt
eller delvis gälla för en del andra anstalter, eller om möjligtvis en
särskild lagstiftning är för dessa senare behöflig. Utskottet nar således
icke, jag tillåter mig säga det, förklarat, att — såsom emellertid
i reservationen, på sid. 142 af utlåtandet, påstås — försäkringslagen
skulle vara mindre tillfredsställande i denna del. Något sådant har
utskottet icke sagt, utan endast, att man bör söka utreda, huruvida
förslaget kan och bör utsträckas att gälla för andra försäkringsanstalter
än dem, som expressis verbis äro inryckta i lagen.

Ett tredje af reservanterna anfördt skäl är, att den föreslagna
lagen skulle sakna reda, fullständighet o. s. v. Ja, jag skall gärna
medgifva, att lagen icke är så lättläst, men denna ofullkomlighet
delar den med så godt som alla nya, större lagar, detta på den grund,
att i följd af samhällslifvets alltjämt fortgående utveckling lagarna
måste vara så vidlyftiga och omständliga, att de reglera alla de växlande
förhållanden, som äro tänkbara. Det må erkännas, att dessa
lagar icke egna sig för användning såsom lättare lektyr; men längre
vill jag icke gå i mitt medgifvande härvidlag.

Att följa det tillvägagångssätt, som i detta afseende synes förordas
af reservanterna och som äfven herr Gustafsson framhållit såsom
lämpligt, nämligen att man icke skulle i en och samma lag hopföra
alla de olika grupperna af försäkringsanstalter, utan stifta speciallagar
för de viktigare törsäkringsgrenarna, tror jag icke vara så lämpligt.
Den ärade representanten från Närike sade, att man i så fall
icke skulle hafva fått cn så stor »lunta» som den nu föreliggande.
Ja, det kan jag gärna medgifva, men jag befarar då, att man genom
det af honom anbefallda tillvägagångssättet i stället skulle hafva fått
så många fler sådana där »luntor»; det tror jag blefve hela resultatet.
Emellertid kan jag nämna, att vi inom utskottet undersökte, huruvida
man icke, såsom denne talare vill, kunde skrifva särskilda försäkringslagar,
t. ex. för lifförsäkringsrörclsen. Resultatet af denna undersökning
'' bief, att af alla de lfifl paragrafer, som föreliggande lagförslag

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

N:o 61.

24

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m,
(Forts.)

Lördagen don 2 Maj.

innehåller, endast en sex a åtta stycken skulle kunna klippas bort,
i det att en särskild lifförsäksringslag skulle erfordra cirka 155 paragrafer
af de nu föreslagna.

Skulle man nu hafva särskilda speciallagar för de viktigare försäkringsgrenarne,
skulle man nog bli tvungen att, förutom en särskild
lifförsäkringslag, stifta en särskild brandförsäkringslag och en särskild
olycksfallförsäkringslag och kanske än flera. Då funnes tvenne sätt
möjliga. Det ena vore att skrifva alldeles fullständiga lagar för hvarje
särskild försäkringsbransch. Men följden häraf blefve, att man finge
en hel del lagar, som, om de än icke blefve precis lika stora som
den nu föreliggande, dock blefve icke så särdeles mycket kortare,
och jag tror icke, att jag bedrager mig, om jag säger, att hvar och
en sådan speciallag, för så vidt den nu skall vara alldeles fullständig
och innehålla såväl aktiebolagens allmänna som de för försäkringsrörelsen
särskilt erforderliga bestämmelserna, kominer att omfatta
en 120 ä 130 paragrafer. Detta blir väl ingen vinst. — Btt annat
sätt vore att göra denna särskilda lag helt kort och låta den i hufvudsak
innehålla endast bestämmelser, som angå den ifrågavarande
försäkringsbranschen, t. ex. brandförsäkringsväsendet. Men detta kan
endast ske på så sätt, att man då hänvisar i öfrigt till en utförligare
annan försäkringslag, låt oss antaga, att en sådan skrifvits för lifförsäkringsrörelsen.
Mot dylika hänvisningar har emellertid, och detta
med rätta, den ärade talaren framställt erinringar, och för min del
är jag rädd för att, om hänvisningar måste förekomma, man finge
dem i en form, som är mycket bekväm för lagstiftaren, men däremot
för lagtillämparen och allmänheten ganska svårläst och försåtlig, den
form nämligen, att hänvisning gifves till en annan lag, som skall
gälla »i tillämpliga delar». Ej häller detta sätt tror jag vara att förorda,
och det går nog icke för sig att härvidlag använda annat sätt,
än det, som Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet accepterat.

Ingen af dessa trenne, af reservanterna gjorda, invändningar synes
mig således kunna tjäna såsom ett fullgiltig! skäl för uppskof. Men
man skulle nu kunna fråga: behöfs det verkligen någon försäkringslag?
Om så icke är fallet, så är det ju ej värdt, att vi debattera några
anmärkningar mot en sådan lag. Jag vill då erinra, hurusom Riksdagen
för åtta år sedan i mycket starka ordalag begärt förslag af
Kungl. Maj:t till en sådan lag. Och jag ber herrarne att slå upp
sid. 18 i det särskilda utskottets utlåtande och betrakta de där förekommande
sifferuppgifterna, hvilka utvisa de rent af kolossala ekonomiska
intressen, hvilka äro förbundna med försäkringsväsendet.
Att få dessa intressen genom en lag ordnade, är så mycket viktigare,
som försäkringsrörelsen börjar att allt mer och mer beröra, allt djupare
och djupare intränga i de breda lagren af befolkningen, hvilka icke
äro i fullt tillfälle att öfvervaka och bevara sina intressen. Herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet har just erinrat om,
hvilka ofantliga belopp, som nedlagts i försäkringsrörelsen. Så t. ex.
utgjorde vid 1901 års slut samtliga lifförsäkringsbolagens sammanlagda
försäkringsbelopp 638.7 millioner kronor. Vid samma års slut uppgick
det i dessa bolags, både de rena och de blandade, försäkringsfonder
placerade kapitalet till ett belopp af 127,900,000 kronor. Nu

26

N:o 61.

Lördagen den 2 Mai.

är att märka att — såsom kammarens ledamöter väl hafva sig bekant
— detta i fonderna nedlagda kapital är att betrakta såsom allmänhetens
besparingar och närmast kan jämföras med sparbanksmedel.
Ty det är ett kapital, som i försäkringsbolagen insatts af personer,
hvilka velat därigenom bereda sig skydd och trygghet för framtiden
uti ekonomiskt afseende. Dessa allmänhetens besparingar uppgingo
för ett enda år, 1901, till icke mindre än 7,764,000 kronor, hvilka
afsatts i de rena lifförsäkringsbolagens fonder. Det bör väl då anses
förefinnas en bestämd skyldighet för staten att skydda dessa insättares
intressen, och detta så mycket mera, som det i följd af lifförsäkringsrörelsens
egenartade natur är förenad! med icke så liten svårighet att
öfverskåda denna affärsrörelses ställning och öfvervaka, att den icke
försämras. Ty i en dylik rörelse går det mycket lätt an att, såsom
det heter, segla med lik i lasten, och detta utan att kanske ens själfva
de styrande i bolaget hafva full aning därom, än mindre således den
stora massan af försäkringstagare. Det är således_ statens ovilkorliga
skyldighet att skydda försäkringstagarne och se till, att man får till
stånd en lagstiftning, som medför säkerhet för de i lifförsäkringsbolagens
fonder placerade besparingarna och möjliggör en stark kontroll
öfver dessa medels förvaltning. Att en sådan lagstiftning behöfves,
det har äfven herr Gustafsson själf erkänt.

Nu säga emellertid reservanterna, att det icke ligger någon fara
i ett uppskof, enär detta icke skulle blifva af så lång varaktighet.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har dock på goda
skal framhållit, att uppskofvet bör antagas komma att räcka åtminstone
en fem år. Han erinrade, hurusom aktiebolagslagen drog om en tid
af tio år, innan den blef färdig. År 1885 i december tillsattes nämligen
den kommitté, som skulle omarbeta 1848 års aktiebolagslag, och
tio år senare, eller år 1895, är vår nu gällande aktiebolagslag daterad.
Den revision af sistnämnda lag, som redan påyrkats, skulle blifva än
mera omfattande, än den senast företagna revisionen, ty lagutskottet
har uttalat den önskan — hvilken också blifvit af herr justitieministern
accepterad — att revisionsarbetet måtte, så att säga, gå i en skandinavisk
riktning och att man skulle sträfva för, att alla de tre nordiska
rikena finge öfverensstämmande lagar angående aktiebolagen och deras
verksamhet. Detta må ju vara en i och för sig mycket god sak, men
åtminstone är det icke egnadt att förkorta tiden för revisionsarbetet.

Hvad åter försäkringslagen angår, har man arbetat på densamma
i 8 år, innan detta förslag blef framlagdt, ehuru 1895 års
Riksdag hade begärt, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och snarast
möjligt för Riksdagen framlägga förslag till en försäkringslag. Under
sådana förhållanden synes det mig ominöst, när reservanterna, under
uttalande att en särskild lagstiftning angående försäkringsväsendet är
af nöden, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, så fort ske kan, för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet. Detta är till och med mindre än
förra gången, då man begärde, att förslaget måtte framläggas »snarast
möjligt». Och då dröjde det likväl 8 år! Kan man då vänta att få
det förslag, som nu ifrägasättes, under den närmaste framtiden? Och
den ärade reservant, som nyss både ordet, uttalade en önskan, som,
såvidt jag förstår, skulle ytterligare fördröja förslagets framläggande.

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

N;o 51.

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

26 Lördagen den 2 Maj.

Han framhöll nämligen, med anförande af åtskilliga göda exempel,
behofvet af äfven en lagstiftning rörande försäkringsaftal. Men han
ville sammanbinda denna lagstiftning med lagen om försäkringsbolag,
och då, mina herrar, äro vi inne på ett ytterst svårlöst ämne, hvars
slutliga lösning jag befarar skall låta länge vänta på sig. Jag säger
det, att ett uppskof icke skulle bli ett uppskof på kort tid, utan ett
uppskof jiå många år. Jag tror, att en ärad representant på stockholmsbänken
om revisionen af aktiebolagslagen uttryckt sig alldeles
riktigt, då han i en motion, som väcktes för några dagar sedan, yttrat,
att denna revisions genomförande ligger till tiden i det ovissa.

Jag hyser således för min del den uppfattningen, att de af reservanterna
anförda skälen för afslag icke utgöra fullgiltiga skäl för
uppskof, och detta så mycket mindre, som detta uppskof skulle räcka
ganska länge. Och då jag icke kan finna annat, än att eu lagstiftning
för det i hela vårt moderna samhällslif så oändligt djupt ingripande
försäkringsväsendet är af behofvet påkallad — en åsikt, som
för öfrigt uttalats af såväl kommittén som Kungl. Maj:t och jämväl
delats af hela det särskilda utskottet — när så är, hemställer jag,
herr talman, att kammaren måtte bifalla 1 §.

Herr Olsson i Viken: Herr talmani Under det första skedet
af behandlingen inom utskottet af denna kungl. proposition hade jag
tänkt ställa mig afvisande till hela förslaget, emedan där förekomma
stötestenar, som jag misströstade om att få bort, helst åtminstone eu
af dem utaf försäkringsmän ex professo betraktades som en riktig
hörnsten. Emellertid har utskottet aflägsnat dessa stötestenar ur det
kungl. förslaget, och denna omständighet har förmått mig att ändra
tanke.

Den första stötestenen var den, att lagen, enligt det kungl. förslaget,
skulle omfatta äfven s. k. uttaxeringsföreningar, d. v. s. föreningar
för ömsesidigt understöd vid dödsfall, i hvilka föreningar medlemmarnes
afgiftsskyldighet icke är fotad på matematiska grunder,
och hvilka äga så godt som inga eller endast obetydliga fonder.
Såsom herrarne se af 163 § mom. e., har utskottet undantagit dessa
föreningar från lagens tillämplighetsområde, och detta har enligt min
tanke skett på mycket goda grunder. Ty man kan hysa tvekan,
huruvida staten ens har rätt att lagstifta om privata överenskommelser,
låt vara att dessa måste anses mindre välbetänkta. De flesta sådana
där understödsföreningar äro ju icke någonting annat än privata överenskommelser
mellan ett större eller mindre antal personer att vid
någons dödsfall inom deras krets med ett för alla lika bidrag hjälpa
hans efterlefvande anhöriga. Den omständigheten, att ju längre föreningen
egt bestånd, och ju högre medelåldern inom densamma blir,
desto större ekonomiska uppoffringar kräfvas af medlemmarne för
att förverkliga föreningens syfte, kan ju icke enligt min tanke berättiga
ett statens ingrepp på ett sådant privat område. Statsmakterna
skulle få alldeles för mycket att göra, om de skulle försöka
hindra folk att göra dumheter i ekonomiskt hänseende. Den affärsmässiga
lifförsäkringens målsmän, på hvilkas initiativ detta lagförslag
kommit till, resonerade emellertid så här: »Dessa uttaxeringsföre -

Lördagen den 2 Maj. 27

ningar äro fotade på så osunda grunder, att de inom sig bära fröet
till sin undergång; de kunna icke länge lefva, och man bör därför
med lagens tillhjälp slå ihjäl dem» — ty detta blefve följden, om
de inpressades under denna lag. — Och Kungl. Maj:t gick med på
denna praktiska tanke. Detta påminner mig om de åsikter, som en
förr i tiden mycket beryktad herre, numera professor i Lund, sökte
göra gällande, nämligen att man borde aflifva obotliga sjuklingar för
att bespara dem ett långsamt och plågsamt bortdöende och göra sig
kvitt besväret med dem. Att man verkligen menade allvar med
dessa mordiska afsikter mot uttaxeringsföreningarna, erkännes öppet
af framstående försäkringsman. Så t. ex. yttrade herr Herman Lundgren
i sitt inledningsföTedrag vid försäkringsmannaföreningens sammanträde
den 12 mars följande: »Om jag fattat den kungl. propositionen
rätt, så blir genom en lag i enlighet med denna uttaxeringsföreningarnes
verksamhet helt enkelt omöjliggjord.»

En annan sak i det kuDgl. förslaget, som stötte mig för hufvudet,
var den af utskottet uteslutna bestämmelsen i 136 §, där det, såsom
herrarne finna, om herrarne slå upp sid. 34 i utskottets utlåtande,
(midt på sidan) heter: »eller finnes beskaffenheten af bolagets rörelse
eller det sätt, hvarpå bolagets medel göras fruktbärande, icke vara
betryggande, äge försäkringsinspektionen» o s. v. Genom denna
passus skulle en oerhörd makt hafva lagts i försäkringsinspektionens
händer och, alldenstund dennas beslut få öfverklagas hos Kungl.
Maj:t, ytterst i Kungl. Maj:ts hand. Det förvånar mig, att icke från
försäkringsmännens sida protest uttalats mot ett dylikt förmynderskap.
Efter det att i särskilda paragrafer i lagen noga specificerats
de fall, då försäkringsinspektionen får ingripa bestämmande, kommer
136 § i det kungl. förslaget och lemnar åt inspektionen en så att säga
generell fullmakt att ingripa, när helst den tycker att försäkringsanstalterna
icke sköta sig bra. Propositionens författare säga i 136 §
ungefär detta: »Utom i alla de fall, som särskild! nämnas, äger försäkringsinspektionen
ingripa i många andra fall, som vi icke bry oss
om att närmare specificera.» Detta är enligt min tanke att öppna
porten på vid gafvel för inspektionens godtycke. Det måtte väl
vara tillräckligt att låta stå kvar i paragrafen: »Sker afvikelse från
denna lag eller från bolagsordning eller från öfriga för bolagets verksamhet
stadfästa grunder, äge försäkringsinspektionen förelägga
bolaget att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som pröfvas erforderliga
för rättelses vinnande.» Tillser inspektionen blott, att de minutiösa
stadganden, som lagen lämnar till försäkringstagarnes säkerhet,
iakttagas, och att den af Kungl. Maj:t stadfästa bolagsordningen och
de af Kungl. Maj:t likaledes stadfästa grunderna för försäkringsverksamheten
efterlefvas, då måtte väl allan rättfärdighet vara uppfyld,
då måste bolagens verksamhet anses fullt betryggande. Det gjordes
från juridiskt håll inom utskottet den invändningen, att man borde
låta stå kvar i paragrafen åtminstone satsen: »eller finnes det sätt,
hvarpå bolagets medel göras fruktbärande, icke vara betryggande»,
emedan detta skulle syfta på 123 §, där det uppräknas de värdehandlingar,
i hvilka försäkringsfonden får redovisas, och man skulle
kunna tänka sig, att en värdehandling, ehuru den först varit appro -

N:o 51.

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

N:o 61.

28

Angående
lag om försäkringsbolag
in. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

babel, skulle kunna försämras i säkerhetsafseende, då inspektionen på
grund af nu nämnda bestämmelse skulle få kassera den. Men låt
oss se till, hvad detta innebär. I 123 paragrafen stå uppräknade
vissa värdepapper, som anses så säkra, att de alltid skola godkännas,
och vissa andra, som endast med försäkringsinspektionens medgifvande
få användas. Skulle inspektionen få kassera något af de förra
på grund af en förment försämring af värdet, så skulle den ju få
kullkasta lagens tydliga stadganden, och hvad de senare beträffar,
så måtte väl 123 paragrafen gifva rätt åt inspektionen att ingripa,
om dessa handlingar försämras i värde lika väl som den från början eget
rätt att bestämma, om de skola godkännas.

Sedan, som sagdt, dessa orimligheter blifvit aflägsnade ur förslaget,
synes det mig, som vore det ganska acceptabelt. Att förkasta
lagförslaget på formella grunder, därför att Riksdagen begärt en revision
af aktiebolagslagen, det kan jag för min del icke vara med om.
Då aktiebolagslagen i reviderad form förelägges Riksdagen, så komma
naturligtvis att föreslås motsvarande ändringar i denna lag, hvilka
ändringar — såsom förut är påpekadt — sannolikt torde bli ganska
obetydliga.

Mycket arbete har ju detta lagförslag kostat, och det förefaller
mig som skulle det vara skada, om detta arbete vore bortkastadt.
Därtill kommer, att fackmän på försäkringsväsendets område ifrigt
önska en lag, äfven om de därigenom icke lyckas att komma uttaxeringsföreningarne
till lifs. Skälet därtill är förmodligen, att de hoppas,
att försäkringsanstalterna, sedan de satts under lagens kontroll, skola
tillvinna sig ökadt förtroende från allmänhetens sida, och att sålunda
försäkringsväsendet skall utveckla sig ännu kraftigare än hittills.

Då jag delat denna förhoppning och då jag tror, att ett utveckladt
försäkiingsväsende befordrar sparsamhet, omtänksamhet och familjekänsla
hos vårt folk, så skulle jag för min del be, herr talman, att
få yrka bifall till denna paragraf.

Herr Öberg: Herr talman! Såsom af betänkandet framgår, är

jag en al dem, som funnit för godt att reservera sig mot det föreliggande
lagförslaget, och har jag för min del gjort detta hufvudsakligast
af det skäl, att jag icke funnit det vara formelt riktigt att,
sedan Riksdagen den 13 sistlidne mars begärt en allmän revision af
aktiebolagslagen, nu omedelbart därefter antaga ett lagförslag, som i
betydande delar sammanfaller med detta af Riksdagen så att säga
utdömda lagförslag. Då dessutom de formella invändningarna måst
tillerkännas den betydelse, att utskottsmajoriteten för sin del så att
säga skänkt sitt erkännande åt dem, så synes det mig, som skulle vi
ha all anledning att fortsätta med vårt yrkande på afslag.

Utskottet säger på sid. 20 i sitt utlåtande, att utskottet icke kan
förneka, »att vissa af de från aktiebolagslagen hämtade paragraferna
i lagförslaget kunna göras till föremål för befogade anmärkningar».
Likväl söker utskottet att få detta lagförslag till stånd. Detta synes
mig vara mycket oegentligt.

Går jag sedan till Riksdagens skrifvelse, som utgör ett uttryck
af Riksdagens beslut rörande revision af aktiebolagslagen, finner jag

Lördagen den 2 Maj. 29 N:o 51.

där, att Riksdagen uttryckt sig på sådant sätt, att vi reservanter däraf Angående
skulle ha all anledning att hämta stöd för vårt påstående. Riksdagen gä^/gg^
har i skrifvelsen bland annat sagt, att »Riksdagen funnit åtskilliga i0iag m. mförslag
till ändringar i olika delar af aktiebolagslagen vara förtjänta (Ports.)
af beaktande. Otvifvelaktigt torde ock vara, att lagen jämväl i andra
hänseenden lider af brister, hvilka det vore önskvärdt att få afbjälpta.
Framställningar i sådant syfte hafva redan af tidigare Riksdagar
blifvit hos Eders Kungl. Maj:t gjorda. Den utsträckning, i hvilken
anmärkningar mot denna lag sålunda förekomma, synes Riksdagen
gifva vid handen, att yrkandet på en allmän revision af lagen icke
är obefogadt. Med hänsyn till sammanhanget mellan lagens skilda
delar kan det dessutom icke vara lyckligt, om rubbning gång efter
annan sker i olika stadganden, utan är det väsentligt att föredraga,
om de nya eller ändrade bestämmelser, som finnas behöfliga, så vidt
möjligt genomföras på en gång under behörigt iakttagande af deras
förhållande till hvarandra och till öfriga föreskrifter i lagen.» Ja,
mina herrar, hvad är detta? Jo, just hvad vi reservanter ifrågasatt,
nämligen att vi icke ännu skulle antaga cn lag, rörande hvilken man
är alldeles säker på, att den om ett eller annat år härefter kommer
att i betydande mån ändras. Och därför ha vi ansett det lämpligt
att ställa oss på ståndpunkten af Riksdagens skrifvelse och i öfverensstämmelse
med denna skrifvelses innehåll yrka afslag å förslaget,
hvarigenom det skulle komma att återremitteras till Kungl. Maj:t,
och Kungl. Maj:t kunde då blifva i tillfälle att i sammanhang med
aktiebolagslagen taga båda förslagen i öfvervägande. Men detta har
icke varit utskottets mening, utan utskottet har ansett, att man kunde
lämna åsido dessa omständigheter. Men det har jag icke kunnat vara
med om. Ty jag har icke kunnat finna, huru mycket jag än följt
med behandlingen af denna fråga, att det är så ofantligt nödvändigt
att antaga detta lagförslag, som man sökt göra så mycket af. Ty
man påstår visserligen, att det är nödvändigt och måste antagas, men
såvidt jag kunnat finna, ha därför icke gifvits reella skäl, utan det
är endast påståenden. Man har icke enligt min uppfattning kunnat
påvisa några omständigheter, som skulle göra det nödvändigt att
icke invänta revisionen af aktiebolagslagen. Man skulle då samtidigt
med denna revision kunnat pröfva föreliggande fråga. Och då därjämte
detta lagförslag enligt min och mina medreservanters mening
icke är uppstäldt med den reda, klarhet och öfverskådlighet, som
särskildt med hänsyn till lagens praktiska bruk varit af nöden, så
får jag verkligen säga, att denna omständighet ökat de skäl, som
redan förefinnas för yrkandet om afslag på förslaget. Ty som man
finner af lagförslaget, äro under en lag upptagna fre så stora grenar
af försäkringsväsendet, som lifförsäkring, brandförsäkring och sjöförsäkring.
Men för den, som icke är så förtrogen med lagförslaget,
är det svårt att få klart för sig, hvad som hör till den ena eller
andra försäkringsgrenen. Jag har mer än en gång inom utskottet
lågt märke till att man varit åtskilligt osäker om, hvad som hörde
till den ena eller andra af dessa försäkringsgrenar. Därför har jag
jämte mina medreservanter ansett, att man borde få dessa grenar
åtskilda, hvarigenom lagförslaget skulle blifva mera tydligt och lätt -

N:o 51.

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

30 Lördagen den 2 Maj.

fattigt. Men vi hafva lika litet här som i annat afseende lyckats
genomdrifva våra önskningar.

Då man funnit nödigt att från lagens bestämmelser utsortera en
hel del försäkringsanstalter, som äro bäst i behof af en försäkringslag,
såsom begrafningskassor, pensionsanstalter och understödsföreningar,
och stannat vid att förorda, att förslaget skulle gälla endast
de större försäkringsanstalterna, så synes det mig, att man kan dröja
med lagförslagets antagande. Ty då de anstalter, som mest äro i
behof af en försäkringslag, här blifvit utsorterade, och då förslaget,
som nyss blifvit påpekadt, har formella brister, synes det mig, att
det icke borde antagas.

Då af en min me dreservant här redan framhållits en hel del
omständigheter, som varit bestämmande för vår ställning i frågan,
skall jag, herr talman, för att icke mera upptaga tiden, inskränka
mig till att yrka afslag på Kungl. Maj:ts förslag och bifall till
reservationen.

Herr Wallis: Jag skall börja mitt anförande med att ansluta

det till ett yttrande af den siste ärade talaren, nämligen att han för
sin del icke kunnat blifva öfvertygad därom, att verklig fara föreligger
i ett uppskof med denna lags antagande och att denna omständighet
i själfva verket varit afgörande för honom, då han bestämt
sig för att deltaga i reservationen, som yrkar afslag på hela lagförslaget.
I själfva verket tror jag, att detta är frågans kärnpunkt. Och
då det icke torde finnas många i denna kammare, som äro närmare
förtrogna med försäkringsväsendet här i landet; då jag icke skulle
vilja tro, att den siste talaren gör några större anspråk i detta afseende,
och då jag anser mig i en del grenar af försäkringsväsendet
och särskildt i den viktigaste, nämligen lifförsäkringen, äga erfarenhet,
så torde jag kunna säga, att jag kan yttra mig med någon sakkännedom
i frågan. Och med stöd af denna erfarenhet vågar jag uttala,
att för närvarande i högre grad än år 1895, då Riksdagen allät sin
ofvannämnda skrifvelse, förhållandena äro sådana, att de påkalla
skyndsam hjälp. Då detta är min ståndpunkt, har jag utan den
ringaste tvekan velat tillstyrka det nu af utskottet ändrade kungl.
förslaget.

Saken är nu, som vi alla torde veta, den, att reservanterna i
afseende på sitt omdöme om den svenska lagen stödja sig på det
utomordentligt lyckliga förhållandet, att den svenska lifförsäkringsverksamheten
kan med stolthet säga, att ännu icke någon försäkringstagare
blifvit lidande på densamma. Men jag vill påpeka för herrarne,
att detta icke innebär, att icke i en framtid åtskilliga af Eder, om
I ären försäkrade i de svenska lifförsäkringsanstalterna, kunnen komma
att bli lidande. Det har nämligen visat sig, att äfven den så
kallade solida lifförsäkringen, om den kommer i händer på personer,
som endera icke äro sakkunniga eller också icke hederliga, kan leda
till förlust för försäkringstagarne. Detta har skett i mycket stor utsträckning
i andra länder och det har också skett i lifförsäkringens
eget hemland England. Just den omständigheten, att svenska försäkringstagare
i dessa engelska bolag blefvo lidande, gjorde, att den

31

N:o 51.

Lördagen den 2 Maj.

svenska lifförsäkringen på 1850-talet uppstod. 1 forna tider ansågs det Angående
tillräckligt att låta lifförsäkringsväsendet, utan några stränga lagar, ^
så att säga sköta sig själft. Detta skedde under fria ock obundna fr0iag m m
former under det så kallade publicitetssystemet, som bestod väsent- (Forts.)
ligen däri, att man lät försäkringstagarne taga vara på sina egna
intressen och blott begärde, att bolagen skulle genom publicitet, det
vill säga genom att meddela resultatet af sin verksamhet, underrätta
försäkringstagarne om sin ställning. Nu har det visat sig, att detta
system icke leder till det därmed afsedda ändamålet, nämligen att
garantera försäkringstagarne full säkerhet, utan man har i de kontinentala
länderna småningom öfvergått till ett annat system, koncessions-
och kontrollsystemet. Det är detta system, som i det föreliggande
lagförslaget realiseras och som naturligtvis består däri, att
bolagen, innan de börja, skola ha visat, att de ärna arbeta efter
vetenskapligt erkända solida grunder, och att de vidare underkastas
kontroll af statsmyndighet, så att de verkligen fortsätta att arbeta på
rätta sättet, och att de icke genom fåkunskap eller bedrägeri sätta
försäkringstagarnes intressen på spel. Sådana lagar ha nu antagits i
de stora kulturländerna på kontinenten, där försäkringsväsendet utvecklat
sig i större omfång. Det är nu tid för oss att följa deras
exempel. Detta är min bestämda mening.

Det var i själfva verket redan i slutet på 80- eller början på
90-talet, som inom svenska lifförsäkringsväsendet tecken började visa
sig på att mindre sunda förhållanden voro på väg att införas. Detta
gjorde, att Riksdagen för 8 år sedan begärde, så snart som möjligt,
en lagstiftning af Kungl. Maj:t i syfte att betrygga försäkringstagarnes
rätt mer än hittills skett. Jag vill nu säga kammarens ledamöter, att
de farhågor, som då förefunnos, icke voro grundlösa. Ty sedan dess
hafva icke mindre än 4 på solida grunder fotade lifförsäkringsanstalter,
som icke kunnat fortsätta sitt arbete, måst upplösas.

Det är alltså klart och tydligt, att äfven i vårt land börjat visa
sig sådana tecken, som längesedan framträdt i utlandet och som
gjort, att ytterst få länder kunna berömma sig af att, såsom hittills
bär i landet, försäkringstagarne icke blifvit lidande. Huru kommer
det sig då, att försäkringstagarne här fortfarande varit oberörda? Jo,
det beror därpå att bolagen afvecklat, innan de hunnit så långt på
utförsbacken, att icke aktie- och garantikapitalet räckt att rädda försäkringstagarne,
som genom att öfverföras till solida anstalter fått
sin rätt tillgodosedd. Men ingen kan garantera, att så äfven i framtiden
skall bli fallet.

Det, som särskildt för närvarande vållar den svenska lifförsäkringens
vänner bekymmer, är, att under den tid af materielt uppsving,
som vi bevittnat under åren 1896, 1897 och 1898, således för icke
länge sedan, en hel rad af anstalter uppstått, hvilka tydligen visa
likadana svaghetstecken, som åtskilliga andra förut gjort. Och ingen i
denna församling kan garantera, att, när en gång afveckling sker,
den olyckan icke inträffar, som förut icke inträffat, nämligen att försäkringstagarne
bli lidande.

Det svenska lifförsäkringsväsendet har utomordentligt stort
intresse af att få bevara sitt godu anseende för att vara absolut solidt.

N:o 51.

32

Angående

lag om för säkrings bolag

in. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

Det är en stor heder och ytterst har det svenska lifförsäkringsväsendets
utomordentligt vackra utveckling grundat sig just på detta dess
obestridda anseende för soliditet. Dess utveckling har i själfva verket
varit sådan, att det är jämförligt i detta hänseende med de mest
utvecklade nationerna på kontinenten. Det är endast ytterst få nationer,
som i afseende på lifförsäkringsväsendets utbredning där stå före oss.
Vi pläga beräkna denna utbredning efter den försäkringsumma, som
kommer på hvarje individ. Denna utgör 120 kronor pr svensk individ,
gamla och unga af begge könen. Det är blott tre länder på kontinenten,
Schweitz, Tyskland och Holland, som öfverträffa oss, och detta
helt obetydligt. Tänka vi på att dessa länders nationalförmögenhet
är vida större än vårt folks, inse vi, att vi gått mycket långt. Och
då vi gjort detta med bibehållande af full soliditet, kunna vi i detta
såväl som många andra afseenden med skäl betrakta oss som ett

^fen det svenska lifförsäkringsväsendet vill bibehålla detta sitt
anseende och begär därför själft en försäkringslag, som i högre grad
än den hittillsvarande försäkrar lifförsäkringsväsendet om denna förmån.
Ty det vore ett ödesdigert slag för den svenska lifförsäimngens
kredit och anseende inom landet att beröfvas denna förmån, som
visserligen är en förmån för det svenska lifförsäkringsväsendet, men
framför allt för det svenska folket. Ty ingen vill väl förneka, att
lifförsäkringen hör till de yppersta besparingsformer, som hittills
blifvit af menskligt snille uppfunna.

Då ja er vågar säga kammaren, att jag i detta hänseende kan
räkna mig^till de sakkunnige, enär jag i 11 års tid deltagit i praktisk
lifförsäkring, såsom en af grundläggarne af Sveriges forsta tolkförsäkringsanstalt,
såsom medlem sedan dess af dess styrelse och
såsom dess öfverläkare, har jag tillåtit mig framhål a dessa skal och
trott mig hafva skyldighet att meddela kammaren dessa toga behagliga
sanningar. De öfverensstämma ju med hvad vi från många h 1
redan hört. Och jag vill sluta mitt anförande med att på cet lifiigaste
instämma i det yttrande, som vi nyss hört från statsrådsbanken och
i den däri uttalade förhoppningen, att Andra Kammaren icke vil pa
sitt ansvar taga den ytterst allvarliga saken att till en oviss framtid

— det sades här 5 år, men det kan mycket val bil betydligt längre

— uppskjuta en lagstiftning, som åt lifförsäkringen garanterar denna
fortsatta ‘soliditet och hvars uppskjutande till en så aflägsen framtid
kommer att medföra den vådan, att vi icke kunna ha den för Htförsäkringsväsendet
omätliga fördelen utaf en, hittills, icke i n< go
afseende med rätta anfäktad soliditet.

Herr Olsson i Mårdäng: Efter de storartade anföranden, som

blifvit hållna här till förmån för utskottets förslag,_ är det ju icke
vidare angenämt att uppträda och försvara den ställning, som jag intagit
till föreliggande lagförslag. Men lika litet som jag inom särskilda
utskottet kunnat underlåta uttala min bestämda mening uti vissa af
lagförslagets punkter, trots att där på motsatta sidan funnos icke
mindre än tre landshöfdingar och två generaldirektörer och åtskilliga
andra mycket upplysta och högt uppsatta män, lika litet kan jag här

Lördagen den 2 Maj.

33 N:o 51.

i kammaren underlåta att uttala min bestämda mening rörande vissa
af dessa punkter.

Jag har, som herrarne finna, undertecknat den reservation, som
återfinnes här vidfogad detta betänkande, och har ju således en
väsentlig del i densamma.

Jag skall icke mycket, inlåta mig på det första motivet beträffan•
me^an aktiebolagslagen och denna lag, ehuruväl jag

vidhåller den uppfattning, som är uttalad däri, att vi icke kunna finna
det fullt konsekvent att nu antaga detta lagförslag. Men jag skall
fästa mig vid den fråga, som den förste talaren i dag i början af sitt
anförande framställde och hvartill hänvisas i allra sista delen af motiveringen
till vår reservation, nämligen: motsvarar det nu framlagda
iagförslaget de fordringar, Riksdagen år 1895 i sin skrifvelse uppställde.
Utaf reservationen framgår alldeles bestämdt, att vi ha
funnit, att vi måste besvara denna fråga med nej. Såvidt lag kunnat
fatta Riksdagens mening då — och därvid torde jag kunna tillmäta
mig någon sorts omdömesrätt, då jag hade tillfälle sitta i det utskott,
som då underkastade motionen i ämnet den förberedande behandlingen
— var det Riksdagens mening, att det skulle bli en lagstiftning,
som skulle röra allt hvad försäkring hette. Detta har också Kungl.
Maj.t sökt efterkomma, så att Kungl. Maj:t har tagit in nästan allt,
som kan hänföras till lifförsäkringsväsendet, brandförsäkringsväsendet
och egendomsförsäkringsväsendet i alla dess olika former. Således
tdm11 j31811 ^U- säSa> aR Kungl. Maj:ts förslag i väsentlig del motsvarar
Riksdagens i sknfvelsen framställda fordringar med afseende på fullständighet.
r

Huruvida, de förslagna bestämmelserna också äro fullt betryggande,
är ett spörsmål, hvarpå jag icke skall ingå mycket djupt, emedan
man då kommer in på områden, där man måste tänka sig eller ana
hvad som kan inträffa. Sådant som nu utskottet har formulerat om
det kungl. förslaget, motsvarar det enligt min mening ännu mindre
Riksdagens skrifvelse. Det kan synas af den 163 §, däri utskottet
har måst gorå åtskilliga tillägg och inskränka området för denna lags
tillämplighet, så att om man räknar anstalternas antal t. ex., omfattar
den ungefär Vio af dem, under det att de öfriga 9L, äro ställda mer
eller mindre utom lagen.

Det kan jag icke finna vara att framlägga ett förslag till fullständig
och tillfredsställande lagstiftning lör försäkringsväsendet.
Här har nu särskilt framhållits och betonats och det har mycket
kraftigt framhållits och betonats inom särskilda utskottet — att det
genom detta lagförslag är ganska fullständigt sörjdt för att trygga
lifförsäkringshafvarnes säkerhet — eller intressen skulle jag väl kanske
kalla det. Det är, såsom herrarne finna, föreslaget, att det skall
afsättas fonder, som skola motsvara de beräknade fordringar, som
försäkringshafvarne hafva af de respektive bolagen. Men här kan
jag icke underlåta att framhålla, att det är också hufvudsakligen på
detta område, som lagen förklarats vara tillfredsställande.

Inom särskilda utskottet tog jag mig friheten att hemställa,
huruvida det icke också vore nödvändigt att göra någoting för att på

Andra Kammarens Prot. 1903. N:o 51. ‘-5

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m.
(Forts.)

N:G Öl.

34

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

bättre sätt tillvarataga de försäkringshafvandes intressen, som hafva
brandförsäkring eller annan försäkring af visst slag.

Uti den 120 § uppdrages det en gräns mellan två olika slag af
reserver. Den första eller regleringsfonden — ersättningsreserven
heter den här, men i statistiken och öfriga handlingar, som jag haft
tillgängliga, benämnes den regleringsfonden — motsvarar just hvad
vid balansräkningens upprättande är till sitt bestämda belopp förfallet,
och som skall upptagas såsom bolagets skuld till dem, hvilka
hafva en klar och tydlig fordran. Denna bestämmelse gäller för alla
bolag, både lilförsäkrings-, och brandförsäkrings- och andra bolag,
som innefattas under denna lagbestämmelse. Men så är det en begränsning,
i afseende å hvilken det är ofantligt svårt att göra reda,
hvartill den kan leda. Det står nämligen, att för brandförsäkring och
annan försäkring, som icke omfattar en tid öfver tio år, skall icke någon
premiereserv afsättas. Följden blir nu den, att, när det gäller brandförsäkringsväsendet,
det har visat sig, att för ungefär 2 1ji procent utaf de
brandförsäkringar i riket, som hvila på bolagens egen risk, bolagen kommit
i den ställning, att de måste afsätta försäkringsfonder till sina försäkringshafvandes
trygghet, men att bolagen beträffande 97 J/2 procent
af försäkringarna ansetts —efter de uppgifter, som blifvit oss meddelade
— icke behöfva göra någonting för att sätta säkerhet för sina förbindelser
till försakringshafvarne. Och det kan väl vid sådant förhållande
näppeligen vara lämpligt att säga, att lagstiftningen i detta afseende
är fullständig och betryggande. Om man ser på de försäkringssummor,
som nu finnas i statistiken, så framgår det häraf, att inom de
bolag, som komma under lagens fulla tillämpning, brandförsäkringarna
uppgå till något mer än 2 1/g miljarder kronor.

I detta sammanhang skall jag dock be att också få nämna, att
det gentemot min framställning gjordes inom utskottet den anmärkning,
att man icke kunde tillämpa det senare momentet af 120 §
på brandförsäkringsbolagen därför, att de icke hade några fasta premier,
och att det icke fanns någon beräkning rörande de grunder,
efter hvilka afsättning till fonderna kunde ske. Det sattes till och
med i fråga, om det fanns några fonder alls. Jag har försökt att så
vidt det varit möjligt undersöka, huru det förhåller sig härmed, och
jag har kcmmit till det resultat, att det finnes fonder inom dessa
bolag och under deras förvaltning, fastän de visserligen icke alltid
benämnas fonder, ty det står: behållning inclusive fonder, och det
står äfven understundom försäkringsfonden o. s. v. Det finnes
emellertid fonder äfven på detta område till 71 1/2 millioner kronor,
men för denna summa skola enligt denna lag godkända värdepapper,
motsvarande endast en fyrationdedel, sättas i taka händer till säkerhet
för förbindelserna till försäkringshafvarne, medan de öfriga 39,40
få af bolagen handhafvas efter behag. Detta kan jag icke finna vara
en tillfredsställande lagstiftning.

Ja" tog mig också inom utskottet friheten att sätta i fråga, om
icke till äfventyra inom de så kallade småbolagen kunde finnas fonder,
som behöfde säkerställas, eftersom detta är så ofantligt nödvändigt
för lifförsäkringsbolagen och en del andra bolag. Då svarades mig,
att det kan omöjligen ske, då hos dessa bolag inga fonder finnas.

Lördagen den 2 Maj. 35 N:o 51.

Jag var icke i tillfälle att bemöta detta då, men nu är jag verkligen Angående

i tillfälle att göra det. Och jag skall be att få nämna, att dessa så lag om för kallade

småbolag — de, hvilka innefattas under det allra sista stvc ket

af 163 § — sitta inne med en fondsumma bara på brandförsäk- ffv-ts'' i

ringsområdet af 4,436,000 kronor. Visserligen skall jag gifva dessa

småbolag precis samma goda vitsord, som de stora bolagens styrelser

och förvaltning hittills fått, nämligen att de hafva skött sig väl och

vunnit . allmänhetens förtroende, men jag kan icke finna, att det är

principiellt, riktigt, att, när man fordrar säkerhet från det ena hållet

till försäkringshafvarnes förmån, man underlåter att göra det på det

andra. Ur denna synpunkt kan jag således icke på några villkor gå

ifrån den uppfattning, jag inom utskottet arbetat mig till: att lagen

i detta afseende icke är tillfredsställande.

Men Jag skall också be att få anföra ett annat förhållande, som
gifver mig stöd för denna min åsikt. I fråga om lifförsäkringsbolagen
är det visserligen nu föreskrifvet, att de skola afsätta fonder till
vissa belopp, men huru stora dessa i förhållande till bolagens förpliktelser
böra vara, tillkommer det en matematiker att räkna ut.

Man kan dock se af professor Wallis motion, i hvad mån en försäkringsfond
motsvarar försäkringssumman, så att ingen må inbilla
sig, att det afsättes så stora belopp, att de svara mot försäkringssumman.
. Nej, långt, långt därifrån. Men dessa bestämmelser äro
enligt mitt förmenande såväl i det kungliga förslaget som i utskottets
förslag väsentligt försvagade just därigenom, att inspektionen har
fått i sin makt att under vissa förhållanden göra undantag från lagens
bestämmelser. Det kan väl icke vara lämpligt att på ett så vidt omfattande
område som det nu ifrågavarande lägga en sådan makt i en
enda persons hand — ty mer än en enda person blir det faktiskt icke.

Man bär nog försökt att öfvertyga oss inom utskottet därom, att någon
fara icke skulle följa genom inspektionens makt i detta afseende, men
jag får säga, att det dock icke har lyckats att rubba min uppfattning,
att säkerheten icke är så stor, som man vill låta förmoda.

Med afseende å vår anmärkning gentemot lagens uppställning
tillåter jag mig, trots herr statsrådet och chefens för justitiedepartementet
nyss i ämnet häfda yttrande, att uttala såsom min mening,
att lagen icke är klar och öfverskådlig. Herr statsrådet afgaf icke
just så alldeles precis fullgiltigt svar på vår anmärkning i det afseendet.
Han talade blott om, att det icke fanns några orediga begrepp
o. s. v. Det hafva vi heller icke sagt. Begreppen äro så
klara, som de kunna blifva, när det gäller lagspråk. Men det är icke
det, som vi hafva anmärkt, utan det är den omständigheten, att, trots allt
hvad här blifvit sagdt, det ändå råder en obestämdhet och en oklarhet,
som för vissa af dessa anstalter komma att te sig ganska egendomligt,
t. ex. för sjöförsäkringarna. Hvilka paragrafer i denna lag,

— sedan man kommit in på de ömsesidiga bolagens område och de
gemensamma bestämmelserna — gälla uteslutande eller delvis för
sjöförsäkringar? Jag väntar att få svar på denna fråga. Såsom ett
exempel på, huru svårt det var att få denna lag någorlunda tillfredsställande
affattad, innan man kom fram med den, skall jag be att få

N:o 61.

36

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

fästa uppmärksamheten på, att i en paragraf blifvit föreslagen den
motbjudande bestämmelsen, att Konungen skall äga rätt att. meddela
tillstånd att icke tillämpa lagen. Och jag tog mig anledning däraf
och utaf de svårigheter, som i öfrigt visade sig under utskottets
arbete att få lagen att passa, att fälla ett liknande uttryck som den
förste talaren — jag använde dock andra ord; jag sade nämligen, att
denna diskussion gifvit mig ytterligare stöd i min uppfattning, att
det är alldeles omöjligt att få alla hufvuden under en hatt.

Hvad sedermera beträffar olycksfallförsäkringar, som komma
under denna lag, så finnes det icke ett ord, som gifver någon anvisning
— efter mitt förmenande — huruvida dessa för sina räntor,
som de förbundit sig att lämna till invaliditetsförsäkrade, äro skyldiga
att sätta någon som helst säkerhet. Ty dessa räntor kunna näppeligen
n hänföras hvarken till det ena eller andra slaget af fonder.

Äfven mot en annan bestämmelse har jag framställt anmärkning,
nämligen däremot, att uti vissa af lagens paragrafer, synnerligast ett
par mot slutet, har Kungl. Maj:t föreslagit — och utskottet har godkänt
desamma — att makt skulle inrymmas åt Konungen att i vissa
fall medgifva afvikelser från hvad i denna lag är föreskrifvet. Det
gäller nu särskildt återförsäkring; men jag har icke kunnat få i mitt
hufvud, hvarför Konungen skall äga rätt att meddela undantag från
lagens bestämmelser i detta syfte.

Bn annan punkt, som jag nyss har vidrört och soro, efter mitt
förmenande, är en kardinalpunkt, är det, att — märk väl, att det är
utskottet och icke Kungl. Maj:t som föreslagit paragrafen —- uti en
paragraf — 163 — föreslagits, att alla dessa anstalter, som icke nu
komma under lagen, skola ställas under Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsrätt. Det är visserligen sant, att vi hafva 1886 års
kungörelse, som nu gäller, men den skall upphäfvas enligt denna
lag. Utskottet har nämligen föreslagit, att Kungl. Maj:t skall meddela
föreskrifter rörande de uppgifter och den anmälan, som dessa
bolag och anstalter äro skyldiga att lämna.

Jag undrar verkligen, om Andra Kammaren kan gå in på detta,
ifall kammaren i öfrigt godkänner förslaget. Vi komma emellertid
till detta sedermera, om 1 § bifalles. Med afseende på de invändningar,
som gjorts mot det af oss reservanter föreslagna uppskofvet,
kan jag icke underlåta att uttala min synnerliga förvåning öfver de
resonemang, som därvidlag framkommit. Utskottet har sagt — liksom
äfven många, som äro intresserade för lagen — att ingen svensk
har ännu förlorat ett enda öre på dessa bolag och deras verksamhet,
men så säga de till oss, som vilja få en fullständig lag: »Nej!
Akta er för att skjuta upp frågan, ty då kunna vederbörande taga
och knalla sig i väg med alla dessa hundra miljoner.» Ja, så säga
de precis icke, men de mena i alla fall, att det är fara i dröjsmål,
och hvari skulle denna fara bestå, om icke däri, att de, som förvalta
dessa kassor under väntetiden, skulle bli så demoraliserade, att de
skulle förskingra desamma. Jag kan icke finna annat, än att detta
är kontentan i deras resonemang.

Vidare må det tillåtas mig att uttala min synnerliga förvåning
däröfver, att intresset är allra störst från lifförsäkringsbolagens sida.

Lördagen den 2 Maj. 37 N:o 51,

Brandförsäkringsbolagen hafva ingenting sagt och sjöförsäkringsbolagen Angående
hafva ej heller sagt någonting. Frågan är emellertid, om man icke lagom förhar
anledning att tänka underliga tankar, då man hör, att de, för h ™9S''
nvilka lagen är af sedd och på hvilka den i viss mån kommer att
binda händerna, äro allra ifrigast att få den till stånd. Det har — ^ r 8-l

åtminstone så vidt jag kunnat finna — alltid varit några, som protesterat
mot en lag, då de väntat att få den öfver sig, men här hafva
dylika protester icke hörts af, och det är ju på sätt och vis tillfredsställande,
att ändtligen ett lagförslag framkommit, som åtminstone
några äro nöjda med. Jag får emellertid säga, att jag icke är nöjd
med lagförslaget, och jag tror att ej heller försäkringstagarne äro så
3 k6 68 dermed, om de nu varit i tillfälle att bedöma detsamma

och dugt till att göra detta. Jag skall åtminstone icke för denna
gång upptaga tiden längre. Emellertid har jag icke af hvad herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrade i fråga om
dröjsmålet kunna finna, att det vore någon stor fara, om det icke
dröjde mer än fem år. Denna tidrymd motsvarar den respittid,
bolagen enligt förslaget skola hafva för att inrangera sig under lagen.

Om då Kungl. Maj:t det sjätte året framlade förslag till ny lag,
skulle det inträffa, att en del bolag den 1 januari samma år börjat
sin verksamhet efter den lag, som nu är föreslagen, d. v. s. de bolag,
som äro skyldiga att rätta sig efter densamma och icke förut börjat
tillämpa den. Och, såsom herrarne hafva sett, skola i viss omfattning
bestämmelser ur aktiebolagen äfven gälla i fråga om organisationen
af de ömsesidiga bolagen. Således skulle det kunna inträffa, att samma
år som Riksdagen antager ett nytt förslag angående aktiebolagen och
ett nytt förslag angående försäkringsrörelsen hafva en del bolag nyss
börjat tillämpa den nu föreslagna lagen. Jag undrar, om detta är så
synnerligen rekommenderande framtidsutsikter för lagstiftningen. Då
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet talade om fara,
sade han, att den kunde vara öfverhängande. Ja, det kan den ju
vara, men är denna fara öfverhängande med hänsyn till lifförsäkringshafvarnes
intressen, kan man ju säga, att den är precis lika
öfverhängande för försäkringshafvare på andra områden; och hvarför
har man då icke gjort någonting till skydd för deras intressen? För
dem är det emellertid som det kan med säkerheten.

Jag ber, herr talman, att på de skäl som äro anförda i vår
reservation, och de skäl, jag nu anfört, få yrka afslag på 1 § och
bifall till den af mig samt herrar Gustafsson oeh Öberg afgifna
reservationen.

Herr Larsson i Lund: Jag kan icke alls förvåna mig öfver, att
det hos reservanterna uppstått betänkligheter mot att nu antaga en
lag, i hvilken man infört bestämmelser från en annan lag, hvars rivision
man så nyligen begärt. Efter första läsningen af föreliggande
lagförslag fick jag själf en liknande uppfattning, men det dröjde icke
länge, innan jag fann, att en sådan uppfattning icke kunde upprätthållas.
Från statsrådsbänken och af utskottets "ordförande hafva här i
dag anförts så tydliga och talande skäl, att jag icke behöfver närmare
uppehålla mig vid dem, skäl, som visa, att sambandet mellan den

N:o 51.

38

Angående
lag om för
säkringsbolag
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

föreslagna försäkringslagen och aktiebolagslagen icke är sådant, att
det påkallar ett uppskof med försäkringslagstiftningens genomförande.

Jag begärde ordet närmast med anledning af några yttranden af
berr Öberg. Herr Öberg upprepade sina betänkligheter mot att nu
antaga denna lag just på grund af den begärda revisionen af aktiebolagslagen
och betonade särskild!, att den revision åt aktiebolagslagen,
som Riksdagen påkallat, icke är begränsad till några speciella
förhållanden eller vissa bestämda paragrafer, utan att Riksdagen afsett
att få till stånd en genomgripande revision af hela aktiebolagslagen.
Men icke ens den synpunkten är tillräcklig för att undanskjuta försäkringslagstiftningen,
ty jag skall bedja att få erinra herrarne om,
att det redan finnes en lag om försäkringsaktiebolag. Denna lag är
icke lång. Den innehåller hufvudsakligen, att aktiebolagslagen skall
gälla för försäkringsaktiebolag med undantag af tre särskilda fall, i
hvilka särskilda bestämmelser äro gifna. Hvad är det då man nu
vill göra? Jo, man vill lagstifta om det, som egentligen rör försäkringsverksamheten.
Det är de försäkringstekniska frågorna, som skola i
lagstiftningsväg ordnas, men icke så mycket bolagens organisation.
Det finns ju redan bestämmelser därom, men de bestämmelser, som
skulle intagas i försäkringslagen och hämtats ur aktiebolagslagen, äro
i så afsevärd mån förbättrade, att redan ur denna synpunkt det kan
vara skäl att icke undanskjuta det föreliggande förslagen Beträffande
lifförsäkringsaktiebolag finnes sålunda redan en lagstiftning, men däremot
saknas hvarje lagstiftning angående ömsesidiga bolag. Dessa
äro uttryckligen undantagna från lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet. Bestämmelserna i denna lag kunna icke
tillämpas på ömsesidiga försäkringsföreningar, och några andra bestämmelser
finnas icke. Denna kategori af försäkringsanstalter är
emellertid så betydelsefull, att det väl icke vore skäl att nu stöta
bort ett förslag till lagstiftning, som omfattar äfven dem, därför att
beträffande försäkringsaktiebolagen man möjligen i en framtid
huru nära liggande eller huru aflägsen är omöjligt att förutse — kan
hafva att motse vissa förändringar i de organisatoriska bestämmelser,
som här influtit i lagstiftningen. Att uppskjuta frågan till en aflägsen
framtid med anledning af den begärda revisionen af aktiebolagslagen
anser jag således för min del icke vara välbetänkt.

Herr Öberg hänvisade också till det tredje skäl reservanterna
anfört, nämligen att utom lagens tillämpningsområde tills vidare
måste ställas den del af försäkringsrörelsen i vårt land, som otvifvelaktigt
kommer att vålla försäkringstagarne förluster och för hvilka
lagstiftning mest är af behofvet påkallad, samt sade, att om vi icke
nu kunde lagstifta för den del af försäkringsrörelsen, som är mest i
behof af lagstiftning, hvarför skulle vi då hasta med att lagstifta för
den del af försäkringsrörelsen, som är mindre i behof däraf, eller de
stora solida försäkringsbolagen. Ja, det låter ju nog riktigt, men jag
skall i alla fall bedja att få fästa uppmärksamheten på, att utskottet
på det sätt redigerat 163 §, att i den mån dessa sjuk- och begrafningskassor
eller andra dylika understödsföreningar kunna anses vara
maskerade affärsmässiga försäkringsanstalter, så. hemfalla de redan
under lagen, ty mom. 1 i utskottets förslag till 163 § undantager

39

N:o 51.

Lördagen den 2 Maj.

sjuk- och begrafningskassor och andra dylika understödsföreningar,
hvilkas verksamhet icke afser affärsmässigt drifvande af försäkringsrörelse.
Om sålunda en sådan sjuk- och begrafningskassa eller understödsförening
endast är att anse såsom en skylt, som satts på en
affärsmässig försäkringsverksamhet, då faller verksamheten under lagen
och kan tvingas in under den. Således har utskottet här angifvit
en gräns för lagens verksamhetsområde, som i detta hänseende bör
kunna anses vara fullt betryggande. Sedermera uppstår äfven det.
spörsmålet, i hvad mån de redan nu existerande sjuk- och begrafningskassorna
och andra dylika understödsföreningar och pensionsanstalter
äro af den art, att de böra falla under lagen eller icke.
Det är i detta afseende, som utskottet hemställt om en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning. Men om de drifva affärsmässig
verksamhet, fälla de emellertid redan nu under lagen.

Herr Olsson i Mårdäng har ytterligare framhållit, liksom förut
herr Gustafsson i Sjögesta, att denna lag skulle brista i fråga om
öfverskådlighet, och herr Olsson var icke tillfredsställd med den i
mitt tycke fullt tillfredsställande förklaring, som med anledning däraf
afgafs från statsrådsbänken. Kan icke en lag vara öfverskådlig
och tydlig därför, att uppställningen kar skett på ett sätt och icke
på ett annat?

Reservanterna synas önska, att lagen skall vara så uppställd, att
man grupperar olika arter af försäkringar hvar för sig.

Det är af utskottets ordförande påvisadt, att detta, om det också
kan leda till klarhet och tydlighet, med säkerhet leder till betydligt
stora vidlyftigheter och således äfven svårhandterlighet. Lagförslaget
är nu icke uppställdt efter olika arter af försäkringsrörelse, utan efter
försäkringsanstalters olika organisation. Den afser således dels aktiebolag
och dels andra anstalter, och jag kan för min del icke finna,
att den ena uppställningen skulle mera lida af brist på öfverskådlighet
än den andra. Under sådana förhållanden är denna anmärkning
icke af så afgörande vikt, att man därför bör låta lagstiftningsarbetet
på detta område hvila ännu under ett antal år. Att lagen kan lida
af ofullkomlighet, det medgifver jag gärna, men det är ju allt mänskligt,
verk underkastadt, och jag är för min del mycket villig att åtminstone
till en viss grad ställa mig på samma ståndpunkt som reservanten
herr Olsson i Mårdäng beträffande vissa delar af förslaget.
Jag kan ej heller neka till, att jag delat de betänkligheter, som herr
Gustafsson i Sjögesta uttalat mot rättigheten att uppföra anskaffningskostnader
såsom en tillgång. Det är ju dock meningen att bereda
försäkringsanstalter en utväg att kunna under viss lämplig tid afskrifva
dessa kostnader, och skall detta kunna ske, så måste de ju
uppföras såsom en tillgång, i den mån de icke redan blifvit afskrifna.

Efter de upplysningar, som lämnats från försäkringskunnigt håll,
är det ock så, att dessa anskaffningskostnader kunna hafva ett verkligt
reellt realisationsvärde. I det fall, att en försäkringsanstalt upphör
med sin rörelse och vill öfverlåta försäkringsstocken åt ett annat
bolag, så betalar detta bolag full ersättning för dessa anskaffningskostnader.
Det skulle således endast vara i ett fall, som man kan
saga, att de icke på något sätt representera en tillgång, nämligen då

Angående

lag om för säkrings bolag

m. in.

(Forts.)

N:o 51.

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

40 Lördagen den 2 Maj.

en försäkringsanstalt kommer på obestånd och det icke lyckas administrationen
att få försäkringsstocken öfverlåten på en annan försäkringsanstalt,
och försäkringstagarna måste skrida till en delning af
tillgångarna. I det fallet måste det ju erkännas, att den balanserade
anskaffningskostnaden icke är att anse såsom en tillgång, men jag
anser icke den anmärkningen vara af den art, att förslaget i sin helhet
bör falla, äfven om jag, i likhet med herrar Olsson i Mårdäng
och Gustafsson i Sjögesta, skulle önska några andra bestämmelser i
sådant hänseende, mindre dock mot rättigheten att uppföra anskaffningskostnader
såsom tillgång än mot rättigheten att redovisa någon
del af försäkringsfonden i dessa anskaffningskostnader.

Herr Olsson i Mårdäng har reserverat sig mot 120 §, och äfven
i det afseende! kan jag vara ense med honom, mindre dock i afseende
å 120 § än 125 §. Dessa båda paragrafer hänga samman; de
afse den panträtt, som tillkommer försäkringstagare i de handlingar,
uti hvilka försäkringsfonden är redovisad.

Jag skulle mycket hellre sett, om man kunnat återgå till 1897
års försäkringskommitté, som i fråga om panträtten hade vida tydligare
bestämmelser. Denna kommitté säger i sitt förslag, att värdet
af den fordran på grund af löpande försäkring, som försäkringstagare
äger hos försäkringsaktiebolag, skall, i händelse af bolagets oförmåga
att fullgöra sina förbindelser, beräknas efter de grunder, som gälla
för beräkningen af den å försäkringen belöpande andel i försäkringsfonden.
Det är således en bestämmelse i hufvudsak öfverensstämmande
med den, som förekommer i sista stycket af den nu föreslagna
127 §.

Men däremot säger samma kommitté i 17 §, att de värdehandlingar,
i hvilka tillgångar motsvarande regleringsfond och försäkringsfond
redovisas, skola utgöra pant för försäkringstagarnes fordran hos
bolaget i den mån en hvar af dem har del i samma fonder.

Det är denna senare bestämmelse, som jag önskar skulle hafva
influtit i denna lag, emedan därigenom hade fastslagits den norm,
efter hvilken vid tvist försäkringstagare emellan kunde afgöras deras
förmånsrätt till de pantsatta värdehandlingarna. Men då ju i alla
fall förslaget, sådant det nu föreligger, förutsätter, att de handlingar,
i hvilka försäkringsfonden redovisas, skola utgöra pant för försäkringstagares
fordran hos försäkringsanstalt och någon annan norm icke är
gifven för afgörandet af förhållandet försäkringstagare emellan, så
måste man ju anse, att dessa handlingar skola utgöra säkerhet för
samtliga försäkringstagare, som finnas, då panträtten skall göras gällande,
och således måste de hafva lika rätt till dessa handlingar. Jag
medgifver, att äfven detta ju kan hafva skäl för sig.

Dessa anmärkningar äro icke af den art, att förslaget därför bör
falla. Skulle det i en framtid visa sig, att en eller annan punkt på
grund af vunnen erfarenhet bör justeras, så är det ju mycket lätt
vunnet, och då kan man göra ändringar på en vida säkrare basis än
nu, då man endast resonerar om saken.

Därför har jag icke blifvit öfvertygad af de betänkligheter, som
föranledt reservanterna att vilja skjuta bort den frukt af ett 20-årigt
förberedande arbete, som nu ändtligen föreligger, och därför, herr

Lördagen den 2 Maj. 41 N:o 51.

talman, anhåller jag att, med afslag å reservanternas hemställan, få Angående
yrka bifall till 1 §, sådan den lyder enligt utskottets förslag. ^säkrings "

Herr Eklund: Herr talman, mina herrar! Ett af de skäl, som
herrar reservanter anfört för att nu föreliggande förslag skulle förkastas,
är, att lagen icke omfattar allt hvad som kan inrymmas under
benämningen försäkring. Men på samma gång som reservanterna
framhålla detta, förklara de, att den nu föreliggande lagen icke har
den klarhet och den tydlighet, som varit önskvärd. Enligt mitt förmenande
skulle emellertid lagen, om den inom sig inrymde allt som
kan kallas försäkring, hafva blifvit ännu otydligare och oklarare än
hvad man till äfventyrs nu kan säga om densamma.

Jag tror för min del, att utskottets åtgärd att något längre än
hvad Kungl. Maj:t tänkt sig inskränka lagens tillämpning har varit
till gagn för lagförslagets möjlighet att blifva antagen, och jag tror
äfven, att om man hade sökt bibehålla de bestämmelser, som funnos
i Kungl. Maj:ts förslag — jag syftar nu särskildt på 163 § —, så
skulle motståndet mot förslaget i denna kammare varit ännu större
än hvad nu är förhållandet. Jag är visserligen icke den, som vill
försvara en hvad man kallar insolid lifförsäkringsverksamhet, men
jag har den bestämda uppfattningen, att det icke skulle ha varit
Riksdagen värdigt att utan någon förberedande undersökning fatta beslut
om sådana åtgärder, som helt och hållet undertryckt en sådan verksamhet.
Jag tror, att på denna ståndpunkt stå många af kammarens
ledamöter och att det således, såsom ja» nyss yttrade, har varit synnerligen
välbetänkt af utskottet att göra de undantag, som här blifvit
gjorda, och det förefaller mig egendomligt, att reservanterna hafva
såsom ett af sina skäl för afslag upptagit utskottets åtgörande med
afseende å 163 §.

Det är enligt min tanke icke utrönt, om dessa föreningar, hvarom
nu är fråga, verkligen drifva något slag af försäkringsrörelse. Jag
kan visserligen erkänna, att några af dem kunna anses göra det, men
det kan dock ganska starkt ifrågasättas, huruvida alla göra det.

I Kungl. Maj:ts förslag voro sjukkassorna uttryckligen undantagna,
och de skulle således icke alls beröras af lagen. Men förhållandet
är ju faktiskt det, att äfven en del sjukkassor drifva en
sådan insolid lifförsäkringsverksamhet. Skall man förbjuda en kategori
af föreningar att bedrifva sådan verksamhet, bör man äfven göra
det för andra. Och jag anser, att det finnes mycket stora skäl för
att framför allt förbjuda sjukkassorna verka i den riktningen, då
staten erkänner dessa kassor såsom juridiska personligheter och beviljar
anslag till deras administration, .lag tror, att om man vill
komma till rätta mod den insolida lifförsäkringsverksamheten, så bör
man antaga lagen, sådan den nu föreligger. Sedan må man undersöka,
i hvad mån lagstiftningen bör inskrida för att tillvarataga de medlemmars
intressen, som tillhöra sådana föreningar. Om man skulle
uppskjuta antagandet af lagen, sådan den nu föreligger, och ovillkorligen
fordra att, såsom det står i reservanternas yrkande, ännu en
ny och fullständigare utredning än hvad hittills framlagts skall ske,
synes mig frågan blifva så stor och invecklad, att man hart när kan

N:o 51.

42

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

tänka, att undersökningen rörande de föreningar, beträffande hvilka
man vill undersöka i hvad män lagstiftningen bör beröra dem, kommer
att helt och hållet bli satt å sido. Bättre synes det mig då vara
att följa utskottets tankegång, d. v. s. att antaga lagen för de nuvarande
stora försäkringsanstalterna, och därjämte antaga utskottets
hemställan om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran därom, att
undersökning göres rörande den andra arten af försäkringsanstalter.

Herr Olsson i Mårdäng klandrade, att i en paragraf medgifves
för Kungl. Maj:t att göra undantag från lagen. Så vidt jag kan finna,
förekommer detta medgifvande åt Kungl. Maj:t icke i någon annan
paragraf än den, som handlar om öfvergångsbestämmelser; och där
synes den mig nödvändig, ty då lagen faktiskt har retroaktiv verkan
rörande fonders bildande och sättande i taka händer och äfven i
andra afseenden, så torde det vara nödvändigt, att, man icke går allt
för hårdt till våga, utan låter sådan rätt tillkomma Kongl. Maj:t.

Jag anhåller om bifall till den nu föredragna första paragrafen.

Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Så vidt jag kan
finna, är den föreliggande frågan den största, som hittills varit före
under detta års riksdag. Antalet af dem, som beröras af den sak,
som här omhandlas, är redan stort och blir för hvarje dag allt större;
och dessa äro måhända de, som öfver hufvud mest förtjäna och bäst
behöfva vårt deltagande, sådana, som lefvat i lyckligare förhållanden,
men ofta icke förstått att beräkna graden af möjlighet, att deras besparingar
skola gå på denna väg förlorade, och hvilka, om det ginge
så olyckligt, skulle på ålderdomen komma i en ytterst nödställd belägenhet.
Det är sådana stackars människor, som kallas pauvres
honteux, och det finnes väl knappt några, för hvilka man mera bör
ömma.

Nu kunde sägas, att det i Sverige icke inträffat, att någon försäkringsanstalt
visat sig insolvent. Ja, just detta skäl, som jag här
hört andragas mot ifrågavarande lagstiftning och som jag är öfvertygad
om utgör för mången det djupast liggande skälet, är för mig
bestämmande i motsatt riktning, således Jör densamma, på grund af
den erfarenhet jag på detta område har. I min ungdom läste jag i
Fredrika Bremers anteckningar från hennes resor i främmande länder
om en man af svensk börd, som redan då hade gjort det svenska
namnet heder såsom en framstående vetenskapsman. Sedan fick jag
själf tillfälle att göra denne mans bekantskap. För några år sedan
firade han ett jubileum, hvarom ryktet gick ut öfver hela den litterära
världen. Han hade då uppnått den höga åldern af 80 år och hade
i 50 år skött sitt professorsembete, hvilket, såsom ju i utlandet ingalunda
är något ovanligt, icke var förenadt med pension. Ekonom
var han icke, så att han kunde inse faran af att insätta alla sina besparingar
i en försäkringsanstalt, som förband sig att gifva en årlig
utdelning, som skulle betrygga hans egen och hans makas återstående
dagar. Han förfrågade sig förut hos andra, som ansågos vara med
saken förtrogna, och fick den upplysningen, att den ifrågavarande
anstalten var alldeles säker; ty aldrig hade något hörts från den, som
kunde ingifva annat än lugn. Kort därefter lämnade han sitt ämbete,

43

N:o 5L

Lördagen den 2 Maj.

höljd af ära; och det dröjde icke många veckor, förrän detta försäk- Angående
ringsbolag gjorde cession med en passiva sådan, att han fick alldeles
intet. Han och hans sjukliga hustru råkade i verkligt armod. Han i0iag m m
hade tänkt, att när han blef gammal, skulle han hafva så väl ställdt (Forts.)
för sig, och nu stod han där med sin sjuka, åldriga hustru utan huld
och skydd, så mycket mera som deras barn voro döda.

Den, som kommit sådant nära, vet, hvad det i denna fråga verkligen
gäller. Och just därför, att vi ännu kunna om våra försäkringsanstalter
säga detsamma, som sades om bemälda utländska
försäkringsanstalt, att man aldrig därom hört annat än godt — hafva,
såsom vi under debatten i dag förnummit, betänkliga svårigheter förekommit
äfven inom försäkringsanstalterna i Sverige, så har detta dock
icke kommit till allmänhetens kännedom — just därför ber jag herrarne
allvarligt behjärta faran af ett uppskof. Man har visserligen
sagt, att här finnas äfven i det af utskottet framlagda förslaget åtskilliga
brister, framför allt formella sådana. Aro nu dessa formella
brister så stora, att man därför bör uppskjuta de reella förmåner,
hvilka detta lagförslag, om det antoges, onekligen skulle bereda, och
som hos oss äro i högsta grad af behofvet påkallade? Jag tror det
icke. Och då så är, ber jag, herr talman, just i den allmänhets namn,
för hvilken jag talat, att få yrka bifall till den föredragna paragrafen,
på hvars antagande eller förkastande detta och samtliga de till ärendet
hörande lagförslagens öde lär i stort sedt bero.

Härmed var öfverläggningen afslutad. Därunder hade yrkats dels
godkännande af utskottets förslag, dels afslag å utskottets berörda
förslag och Kungl. Maj:ts proposition i ämnet samt bifall i stället
till den af herr Gustafsson i Sjögesta med flere afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen, såvidt densamma afsåge ifrågavarande 1 §.
Herr talmannen, som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, fann
förstnämnda yrkande vara med öfvervägande ja besvaradt. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner den i första punkten af
särskilda utskottets n:o 1 förevarande utlåtande n:o 1 föreslagna 1 §
i lag om försäkringsrörelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda förslag
och Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, bifallit den af herr
Gustafsson i Sjögesta med flere afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen,
såvidt densamma afser ifrågavarande 1 §.

N:o 51.

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m
(Forts.)

44 Lördagen den 2 Maj.

Voteringen utföll med 148 ja mot 58 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag till paragrafens lydelse.

2 och 3 §§; öfverskriften till 1—3 §§; 4—62 §§; öfver skriften
till 4—62 §§; 63—119 §§; öfverskriften till 63—119 §3; samt
120-122 §§.

Utskottets förslag godkändes.

123 §.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle denna paragraf erhålla följande
lydelse:

Tillgångar motsvarande försäkringsfonden för lifförsäkringar skola
redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats af staten;

2) i allmänna hypoteksbankens obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade af riksbanken eller af annan bank,
hvars reglemente blifvit af Konungen fastställdt;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller
garanterats af svensk kommun;

5) i skuldförbindelser, för hvilka bolaget äger säkerhet genom
inteckning i fast egendom inom så stor del, ej öfverstigande två tredjedelar,
af senast fastställda taxeringsvärde, som af försäkringsinspektionen
genom särskilda föreskrifter bestämmes; så ock i skuldförbindelser
med säkerhet af inteckning intill fulla taxeringsvärdet i bolaget
tillhörig fastighet, som är afsedd för inrymmande af lokal för bolagets
rörelse, eller, där bolaget äger flera sådana fastigheter, i en af dem;

6) i sådana af enskilda järnvägar eller industriella inrättningar
utfärdade obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar,
som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna
anses jämförliga med några af de under 1)—5) nämnda.

De i enlighet med bestämmelserna i 48 eller 99 § såsom tillgång
uppförda anskaffningskostnader må ock, med den inskränkning, som
följer af hvad i 136 § är föreskrifvet, användas till redovisning af
tillgångar motsvarande försäkringsfonden.

Utskottet hade däremot för paragrafen föreslagit denna lydelse:

Tillgångar motsvarande försäkringsfonden för lifFörsäkringar skola
redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats af staten;

2) i allmänna hypoteksbankens obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade af riksbanken eller af annan bank,
hvars reglemente blifvit af Konungen fastställdt;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller
garanterade af svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd;

Lördagen den 2 Maj. 45 N:o 51.

5) i skuldförbindelser, för hvilka bolaget äger säkerhet genom Angående
inteckning i fast egendom inom två tredjedelar af senast fastställda tåg om förtaxeringsvärde,
så ock med försäkringsinspektionens medgifvande i h0iag wf m
skuldförbindelser med säkerhet af inteckning intill fulla taxerings- (Forts)
värdet i bolaget tillhörig fastighet, som är afsedd för inrymmande

af lokal för bolagets rörelse, eller, där bolaget äger flera sådana fastigheter,
i en af dem; dock att i hvarje fall åbyggnad å egendom skall,
för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i
något med vederbörligen fastställd bolagsordning försedt brandförsäkringsbolag
inom riket;

6) i sådana af enskilda järnvägar eller industriella inrättningar
utfärdade obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar,
som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna
anses jämförliga med några af de under 1)—5) nämnda.

De i enlighet med bestämmelserna i 48 eller 99 § såsom tillgång
uppförda anskaffningskostnader må ock användas till redovisning
af tillgångar motsvarande försäkringsfonden, så länge försäkringsinspektionen
finner sådant kunna ske, utan att försäkringstagarnas
säkerhet därigenom äfventyras.

Vid denna paragraf hade fogats reservation af herrar Olsson i
Mårdäng, Gustafsson i Sjögesta och Oberg.

Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af

Herr Moll, som yttrade: Uti mom. 5 af nu föredragna § föreslås
att tillgångar motsvarande försäkringsfonden för lifförsäkringar skola
få redovisas bland annat i skuldförbindelser, för hvilka bolaget äger
säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar af
senast fastställda taxeringsvärde, så ock med försäkringsinspektionens
medgifvande i skuldförbindelser med säkerhet af inteckning intill
fulla taxeringsvärdet i bolaget tillhörig fastighet, som är afsedd för
inrymmande af lokal för bolagets rörelse, eller där bolaget äger flera
sådana fastigheter i en af dem.

Bestämmelsen om att i försäkringsfonden få ingå inteckningar
intill fulla taxeringsvärdet, innehåller ju ett ganska stort medgifvande
åt bolagen. Det synes mig därför som om föreskrift borde intagas
därom, att dessa inteckningar böra äga bästa förmånsrätt, det vill
säga att de böra gå ända från botten och upp till fulla taxeringsvärdet,
hvarigenom den möjligheten uteslutes, att bolag på annat håll
belånar inteckningar t. ex. intill två tredjedelar af taxeringsvärdet
och i försäkringsfonden endast inlägger inteckningar motsvarande den
återstående tredjedelen af taxeringsvärdet. Enligt hvad som meddelats
mig lär det också varit utskottets mening, att denna bestämmelse
skulle så förstås, att samtliga inteckningar från botten och upp
till fulla taxeringsvärdet skulle i försäkringsfonden inläggas. För
vinnande af erforderlig komplettering af denna bestämmelse, så att
någon tvekan rörande innebörden af densamma ej må förefinnas,
tillåter jag mig hemställa, att förevarande § måtte till utskottet återremitteras.

N:o 51.

Angående

lag om för säkrings bolag

m. nu

(Forts.)

46 Lördagen den 2 Maj.

Herr Olsson i Mårdäng: Jag skall be att på det lifligaste få
instämma i det yrkande, som framställdes af den föregående ärade
talaren. Min uppfattning är också, att det vore betänkligt att i förevarande
hänseende låta paragrafen förblifva sådan den af utskottet
formulerats. Men på samma gång skall jag be att med hänvisning
till reservationen få yrka återremiss jämväl i det syftet, att ordet
»fulla» i mom. 5, hvilket ord står mellan orden »intill» och »taxeringsvärdet»
måtte utbytas mot »två tredjedelar af».

Inom utskottet yrkade vi reservanter, att det ifrågavarande ordet
skulle utbytas mot »tre fjärdedelar af». Nu då Första Kammaren
antagit utskottets förslag, synes det mig som om, därest denna kammare
kommer att godkänna mitt förslag, vi vid en sammanjämkning
skulle kunna komma till två tredjedelar eller åtminstone något under
fulla taxeringsvärdet.

Jag gör detta yrkande så mycket hellre, som jag tror mig
verkligen kunna påräkna understöd i detta fall, där det gäller att
göra försäkringstagarnes säkerhet större, än hvad den skulle blifva
i vissa fall, därest man läte det fulla taxeringsvärdet kvarstå.

Jag anhåller därför, herr talman, att i af mig angifvet syfte få
yrka, att paragrafen till utskottet återremitteras.

Herr Oberg instämde häruti.

Herr von Krusenstjerna: Utskottets uppfattning om innebörden
af förevarande paragrafs bestämmelser om att få placera lifförsäkringsfonden
i skuldförbindelser mot säkerhet af inteckning i
bolaget tillhörig fastighet var just sådan som herr Moll antydde.

Jag har därför för min del intet att erinra mot att paragrafen
återremitteras.

Herr Gustafsson i Sjögesta: I mitt förra anförande framhöll
jag, att det icke funnes någon utländsk lag, som medgåfve försäkringsbolag
att ställa så klen säkerhet för bolagets fonder som just den
svenska lagen. Under sådana förhållanden är det alldeles gifvet, att
jag ställer mig på samma ståndpunkt som herr Olsson i Mårdäng.
Jag gör detta så mycket hellre, som jag i likhet med honom tror,
att vi därigenom vid en blifvande sammanjämkning kunna komma
till någon medelsiffra i afseende å intecknings läge.

Hvad angår senare delen af mom. 6, så håller jag fortfarande på
den åsikten jag förfäktade inom utskottet, att den bör utgå, enär
dessa anskaffningskostnader icke äro några tillgångar, om fonden skulle
behöfva tillgripas för att hålla försäkringstagarne skadeslösa. Det är
gifvet, att så länge det låter sig göra, att försäkringstagarnes försäkringar
i bolaget öfvertages af ett annat bolag, någon risk i detta afseende
icke förefinnes. Men då Kungl. Maj:t och utskottet förutsätter,
att sådana eventualiteter skulle kunna inträffa, att bolag kunde komma
i likvidation och konkurs, då vill jag fråga, hvad dessa tillgångar
kunna vara värda. Skall man gå så långt, att man äfven skall hafva
uppkonstruerade tillgångar för att hålla försäkringstagarne skadeslösa?
Detta kan jag icke vara med om.

47

N:o 51.

Lördagen den 2 Maj.

Jag yrkar i första hand, att det omtalade taxeringsvärdet skall
nedsättas till två tredjedelar, men därjämte äfven att sista stycket i
mom. 6 utgår.

Herr Wallis: För min del har jag ej något att anmärka mot

en återremiss af denna §, enär äfven jag, efter det anförande som
herr Moll hade, anser lämpligt, att ett förtydligande sker. Naturligtvis
har det varit utskottets mening, att premiereserven skulle få placeras
i inteckningar i egen fastighet, där bolaget drifver sin rörelse,
endast under villkor, att dessa inteckningar ginge ända från botten.

Men därjemte ber jag få för kammaren klargöra, hvarför såväl
Kungl. Maj:t som sedermera äfven utskottet varit med om att tillåta
lilförsäkringsbolag placera premiereserven till fastighetens hela taxeringsvärde,
för så vidt denna fastighet vore sådan, att bolaget där
drefve sin rörelse. Saken är den, att alla lifförsäkringsbolag, som
utveckla sig, blifva så godt som tvungna att skaffa sig egna fastigheter
för sina hufvudkontor. Detta beror därpå, att under bolagens
utveckling samlar sig en så stor mängd handlingar, att det blifver
ytterst svårt och obekvämt för bolagen att vara beroende af hyresvärdarnes
miskund. Bolagen ha svårt för att bibehålla sina lokaler,
om hyrorna oupphörligt höjas. Detta är förhållandet här i Stockholm,
där så godt som alla lifförsäkringsbolag hafva sina hufvudkontor.
Det har alltså visat sig att alla lifförsäkringsbolag, när de nått en
viss utveckling, skaffat sig egna fastigheter. Denna anskaffning är
icke förenad med någon svårighet för de äldre bolagen, som få hafva
premiereserven placerad intill två tredjedelar i fastighetstaxeringsvärde,
och för den återstående tredjedelen kunna använda säkerhetsfonden.
Men för de yngre bolagen uppstå utomordentliga svårigheter i
detta afseende. De kunna icke placera premiereserven annat än intill
två tredjedelar af taxeringsvärdet och kunna alltså icke, såsom de äldre
bolagen gorå, med tillhjälp af deras stora säkerhetsfonder inköpa fastighet
till eget bruk. De yngre bolagen hafva ännu icke fått stor
säkerhetsfond, men de äro i största behof af egna hus. Kungl. Maj:t,
som behjärtat detta, har därför föreslagit, att de skulle få köpa hus,
i hvilka de finge placera premiereserven intill hela taxeringsvärdet.
Nu skulle ju missbruk i detta hänseende kunna äge rum. Man skulle
kunna tänka sig, att premiereserven placerades i hus, hvilka genom
bolagets eget åtgörande åsattes för högt taxeringsvärde. I så fall
blefve ju i händelse af realisation dessa hus icke fullgod säkerhet
för bolagets försäkringstagare. Kungl. Maj:t, som icke synes hafva
reflekterat öfver dessa betänkligheter, har därför icke heller föreslagit
några garantier i det hänseendet. Utskottet däremot, inom hvilket
saken framhölls, har infört den garantien, att förmånen i fråga endast
skulle få tillgodonjutas af bolag, för så vidt försäkringsinspektionen
det medgåfve. Det är ju uppenbart, att det icke kommer att blifva
någon svårighet för försäkringsinspektionen att i hvarje särskildt fall
granska, huruvida taxeringsvärdet motsvarar det verkliga värdet. Om
så skulle behöfvas kan ju försäkringsinspektionen härför skaffa sig
sakkunnigt biträde. Under sådana förhållanden synes det mig som

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m.
(Forts.)

N:o 51.

48

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m,

(Forte.)

Lördagen den 2 Maj.

om full säkerhet funnes för de af bolag sålunda i hus placerade
premiereservmedlen.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att i hela världen ha försäkringsbolagen
på detta sätt försökt att för sin rörelse skaffa sig
egna lokaler, där de kunna vara trygga för att, när rörelsen utvecklar
sig, få vara kvar. Jag vill särskildt lägga kammarens ledamöter på
hjärtat, att de yngre bolagen ha särskild anledning att mycket starkt
hålla på detta medgifvande, emedan just hos dem samlas så stora
massor af handlingar, som måste förvaras. Dessa handlingar utgöras
till största delen af försäkringskontrakt. Det är dessa bolag, som
fört försäkringen ned till de mindre bemedlade klasserna; och försäkringshandlingarne
för de små beloppen taga lika mycken plats
som för de större beloppen. Det finnes ömsesidiga försäkringsbolag,
som redan nu ha 45,000 försäkringstagare. Inom få år komma sådana folkförsäkringsanstalter
att utveckla sig så, att de komma upp till hundratusentals
försäkringstagare.

De utländska försäkringsanstalter som försäkra de mindre bemedlade,
kunna hafva millioner försäkringar. Försäkringsanstalten
Prudentia i London har icke mindre än 15 millioner försäkringar.
Det är lätt att inse, huru rent af omöjligt det är att under sådana
förhållanden icke hafva tillgång till eget hus, i hvilket man ogeneradt
kan utvidga rörelsen allt eftersom den stiger. För de ömsesidiga
bolagen, som äro yngre och för hvilka det är omöjligt att skaffa eget
hus utan att härtill enbart använda försäkringsfonden, innebär hvad
här ifrågasatts en utomordentligt stor lättnad, och med den förändring,
som utskottet gifvit förevarande moment, synes det mig uppenbart,
att någon som hälst risk icke kan föreligga. Första Kammaren
har också utan tvekan antagit paragrafen oförändrad, och jag ber
därför att få tillstyrka Andra Kammaren att följa Första Kammarens
exempel.

Jag yrkar således återremiss med anledning af herr Molls framställning,
men en återremiss utan någon förändring i öfrigt af paragrafen.

Herr Larsson i Lund: Jag skall i likhet med herr Wallis be
att få instämma i det af herr Moll gjorda yrkandet om återremiss af
5:te momentet af § 123. Jag har icke häller i och för sig något att
invända mot att, på sätt herr Gustafsson i Sjögesta yrkat, jämväl 6:te
momentet återremitteras till utskottet. Jag vill likväl fästa uppmärksamheten
därpå, att ehuru jag, såsom jag förut haft tillfälle yttra,
hyser vissa betänkligheter mot rättigheten att använda någon del af
de såsom tillgång uppförda anskaffningskostnaderna till redovisning
af försäkringsfonden, det äfven kan vara förenadt med betänkligheter
att borttaga denna rättighet. Jag vill påpeka det förhållandet, att i
en senare § föreskrifves, att om ett försäkringsbolag kommer på
obestånd, administrationen skall omhändertaga de tillgångar, i hvilka
försäkringstagarne hafva panträtt för sina fordringar på grund
af försäkringsaftalet. Om man nu, såsom herr Gustafsson i Sjögesta
föreslagit, stryker sista stycket i 6:te momentet, så skulle ju däraf
blifva en följd, att försäkringstagarne icke erhöllo någon panträtt och

Lördagen den 2 Maj. 49 N:o 51.

således icke häller någon förmånsrätt i de tillgångar, som skola Angående
representeras af de balanserade anskaffningskonstnaderna. Om det •^ör*

då lyckas administrationen att till annan försäkringsanstalt öfverflytta ^ £ m
försäkringsstocken, så erhålles kontant likvid för anskaffningskostna- (Forts.)
derna, och detta är en tillgångspost, som kan gå upp till åtskilliga
hundratusen kronor. Hela detta belopp skulle då undanryckas från
de tillgångar, i hvilka försäkringstagarne kunde erhålla förmånsrätt.

Jag vill, som sagdt, icke motsätta mig återremiss, men jag vill
hafva nämnt detta för att man icke genom att på grund af en betänklighet
stryka förevarande moment möjligen skall råka ut för en
större betänklighet, större därför, att, när en försäkringsanstalt kommer
på obestånd, man väl får antaga, att regeln i de allra flesta fall är
den, att en annan anstalt befinnes villig öfvertaga försäkringsstocken,
och att det endast i mycket sällsynta fall inträffar, att tillgångarna
fördelas mellan försäkringstagarne.

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mina herrar! Jag förstår
icke den siste ärade talarens resonemang. Det är ju föreskrifvet, att
anskaffningskostnaderna skola afskrifvas under några år. Nu säger
han, att om ett bolag upplöses, skulle det blifva brist i tillgångarna,
om man icke finge taga med anskaffningskostnaderna, som efter vårt
förmenande icke äro någon tillgång. Förutsätter den föregående talaren,
att ett bolag skall upplösas inom t. ex. fem år, ja, då hade det
varit bäst, att detta bolag aldrig börjat.

Jag skall be att få förena mig med herr Gustafsson i det yrkandet,
att detta stycke må utgå såsom varande principiellt oriktigt och
i realiteten af alls ingen betydelse annat än möjligen för den händelse
att ett försäkringsbolag skulle vilja använda ifrågavarande del af försäkringsfonden
såsom bevis på, att denna fond är större, än den i
själfva verket är. Det är bara en chimär, det är alltsammans. Jag
önskar, att det måtte komma bort.

Herr Wallis: Dessa anskaffningskostnader äro visst icke någon
illusorisk tillgång, utan tvärtom en mycket god sådan. Detta visar
sig allra bäst vid realisationen af ett lifförsäkringsbolag. Det har,
såsom jag berättat, händt fem gånger här i landet, att ett sådant
bolag måst realisera, och det är så långt ifrån att denna tillgång
varit en chimär, att det tvärtom varit en tillgång, som då vanligtvis
en hel del andra bolag mycket gärna betalat penningar för. De
hafva till och med gärna öfverbjudit hvarandra. Dessa anskaffningskostnader
äro ju icke någonting annat än utgifter, som bolaget haft
för att skaffa lifförsäkringarna. De utgöra en fullkomligt säker tillgång,
som alltid kommer att hafva sitt värde vid realisering och som i
själ t va verket har visat sig hafva ett betydligt högre värde än det,
till hvilket nämnda tillgång får uppföras i premiereserven, där den
icke får upptagas högre än till 1 1/a procent af försäkringssumman.

Vid realiseringar återigen har det visat sig, att dess värde uppgått
till 2 å 2 x/4 procent af försäkringssumman, således ett betydligt högre
värde än det, som densamma i premiereserven får upptagas till.

Det är alltså ett verkligt värde, och att di förmena försäkringstagar Andra

Kammarens Prof. 1903. N:o 51. 4

N:c 5L

50

Angående

lag om för säkrings bolag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj.

na att hatva panträtt däri synes mig vara fullkomligt mkonsekvent,
då man låter dem hafva panträtt i andra valutor, som skola finnas
premiereserven. I detta afseende har naturligtvis den arade talaren
på skånebänken fullkomligt rätt. I öfverensstämmelse härmed har

också såväl Kungl. Majtts som utskottets fotlag affattata. J»g ber
därför, att detta moment måtte liksom ofnga delar al j.en åter
remitteras till utskottet, men icke för att undergå någon förändring.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena, blef
paragrafen af kammaren återremitterad till utskottet.

124 och 125 §§.

Godkändes.

126 §.

För denna paragraf hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:

Försäkringsbolag, som drifver liflörsäkringsrörelse, skall, på sätt
nedan sagg, göra afsättning till säkerhetsfond.

Intill dess säkerhetsfonden uppgår till summan af en fyrtiondedel
af försäkringsfonden för lifiörsäkringar och en tvåhundradedel af lillorsäkringarnas
sammanlagda belopp, skall till säkerhetsfond afsätta»
den behållning, som finnes hafva uppstått å rörelsen i dess helhet,
sedan afsättning till den i 26 § omförmälda reservfond agt rum ; dock
att, i fråga om försäkringsaktiebolag, till aktieägare och försäkringstagare
och, i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, till garanter och
delägare må utdefas sammanlagdt högst fem procent åinbetaldtaktieeller
aarantikapital. Vid beräkning af sammanlagda försäkringsbeloppen
skall hänsyn tagas allenast till de belopp för hviska bolaget
är pliktigt att göra afsättning till lifiörsäknngsfonden, _ och uppskattning
af lifränta» försäkringsbelopp ske enligt den i 6 § .tadgade

grUn<Då säkerhetsfonden uppgår till ofvan sagda summa, skall af den
behållning, som återstår, sedan behörig afsättning till resevfond agt
rum, samt till aktieägare och försäkringstagare eller
delägare utdelats sammanlagdt högst fem procent & iobetehit aktie
eller garantikapital, minst en tiondedel afsattas till sakerhetsfonde .
Uppgå? säkerhetsfonden till dubbla beloppet af samma mm ™
afsättning till fonden ej erforderlig; nedgår fonden ''
stadgade belopp, skall afsättning därtill anyo vuitaga.^ Ej må
betalning af garantikapital äga rum, där ej säkerhets ppg

tlU Osanning'' af säkerhetsfond må icke utan eärsHidt tillrttod^af

försäkringsinspektionen äga rum, där sådant ej erfor ras uer

af förlust, som icke kunnat ersättas genom uppkommen förI

i fråga om bolag, som jämte liflörsäkringsrörelse drifver annan
säkringsrörelse, genom nedsättning af reservfonden.

Lördagen den 2 Maj.

51 N:o 51.

Hvad i denna paragraf är föreskrifvet skall icke äga tillämpning Angående

Försäkringsbolag, som drifver lifförsäkringsrörelse, skall, på sätt
här nedan sägs, göra afsättning till säkerhetsfond.

Intill dess säkerhetsfonden uppgår till ett belopp motsvarande
en tjugondedel af försäkringsfonden för lifförsäkringar, skall till säkerhetsfond
årligen afsättas minst hälften af den behållning, som finnes
hafva uppstått å rörelsen i dess helhet, sedan afsättning till den i
26 § omförmälda reservfond ägt rum; dock att försäkringsinspektionen
är berättigad att för visst fall medgifva, att mindre årlig afsättning
än nu sagts må äga rum, där inspektionen anser sådant kunna ske
utan förfång för försäkringstagarnes säkerhet. Då säkerhetsfonden
uppgår till ofvan sagda belopp, vare afsättning till fonden ej erforderlig;
nedgår fonden under samma belopp, skall afsättning därtill
ånyo vidtaga. Ej må återbetalning af garantikapital äga rum, där ej
säkerhetsfonden uppgår till sagda belopp.

Nedsättning af säkerhetsfond må icke utan särskildt tillstånd af
försäkringsinspektionen äga rum, där sådant ej erfordras för betäckande
af förlust, som icke kunnat ersättas genom uppkommen årsvinst
eller, i fråga om bolag, som jämte lifförsäkringsrörelse drifver annan
försäkringsrörelse, genom nedsättning af reservfonden.

I fråga om denna paragraf anförde:

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mina herrar! I öfver ensstämmelse

med hvad jag yttrat, då jag första gången under denna
debatt hade ordet, skall jag be att få yrka, att ur denna § måtte
uteslutas den mening, som börjar med orden »dock att försäkringsinspektionen»
samt slutar med orden »försäkringstagarnas säkerhet».
Jag vill därmed försöka att följa den princip, som jag alltid sökt att
göra gällande här, nämligen att hålla på, att försäkringstagarnas säkerhet
blifver så god som möjligt, och jag tior, att det skulle vara
riskabelt att i detta fall gifva försäkringsinspektionen rätt att medgifva
minskad afsättning till den fond, hvarom här är fråga. Jag ber
att få yrka, att dessa ord måtte utgå ur §:en.

Herr Wallis: Då, såsom herrarne se, den väsentligaste för ändring,

som vidtagits i Kungl. Maj:ts förslag, består i en förändrad
formulering af 126 §:en och då jag varit med om att i utskottet yrka
på denna förändring, så ber jag att härom få säga några ord.

Den förändrade formuleringen har berott därpå, att det förslag,
som af Kungl. Maj:t framlagts, varit den Skandinaviska komiténs
förslag, hvilket enligt alla de yngre bolagens åsikt uteslutande tillgodosett
de äldre bolagens intressen med afseende på den så kallade
säkerhetsfonden. Det var många andra paragrafer i den Skandinaviska
komiténs förslag, om hvilka detsamma gällde, men tack vare
den kritik, som de yngre bolagen utöfvade, har Kungl. Maj:t — och

å ränte- och kapitalförsäkringsanstalt.

lag om försäkrings -

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen erhålla denna lydelse: ° (ports.)

N:o 51.

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m.
(Forts.)

52 Lördagen den 2 Maj.

därför ber jag att få till regeringen framföra de yngre bolagens tacksamhet
— så förändrat dessa bestämmelser, att de blifvit acceptabla
äfven för de yngre bolagen. Så var emellertid icke fallet med den
§, som handlar om säkerhetsfonden. I utskottet framställdes alla de
tungt vägande skäl, hvilka öfvertygat utskottet om nödvändigheten
att omformulera paragrafen. Detta skedde genom en kompromiss,
som gick ut på att af behållningen för året endast 50 procent skulle
behöfva afsättas till säkerhetsfonden, till dess densamma uppgått till
sin maximisiffra, och att sedermera vinst skulle få utdelas huru mycket
som hälst till de försäkrade. Detta förslag är naturligtvis i själfva
verket ofantligt mycket bättre för de yngre bolagen än det kungl.
förslaget och den Skandinaviska komiténs förslag, men är i alla
fall ett särdeles strängt förslag. Kammarens ledamöter behöfva ju
blott tänka därpå, att enligt aktiebolagslagen aktiebolagen icke äro
tvungna att till reservfonden, som ju är detsamma som säkerhetsfonden,
afsätta mer än 10 procent af årsvinsten. Att den affärsrörelse,
som bedrifves af ett lifförsäkringsbolag, hvilket afskrifvit sina organisations-
och anskaffningskostnader, med afseende å soliditeten måste
vara ofantligt mycket gynnsammare än ett aktiebolags rörelse i allmänhet,
är uppenbart, ty lifförsäkringsbolag, som kommit så långt,
äro i själfva verket enligt all erfarenhet bland de solidaste affärsföretag,
som öfverhufvud existera. De äro byggda på matematiskt
säkra principer, nämligen två faktorer: dödligheten och den ränta
som de skola få på sin premiereserv. Dödligheten ändras till deras
förmån, därigenom att den minskas succesivt, såsom erfarenheten
från Sverige visat. Den andra faktorn, räntefoten, åter kan icke förändras,
annat än ytterligt långsamt. Under sådana förhållanden måste
man anse att den bestämmelse, som ålägger så solida affärsföretag
att till säkerhetsfonden afsätta 50 procent af årsvinsteu, utgör ett
mycket strängt villkor. Utskottet har medgifvit detta och har som
lindring föreslagit en punkt i detta moment i denna paragraf, hvilken
nu varit föremål för herr Olssons i Mårdäng kritik. Enligt utskottets
förslag skulle försäkringsbolag, i fall deras ställning är särdeles gynnsam,
hafva rättighet att med inspektionens medgifvande göra en större
vinstutdelning än de lagstadgade 50 procent. Detta är naturligtvis
ett medgifvande, men då från herr Olssons sida gjorts den anmärkningen,
att vi därigenom på ett olämpligt sätt skulle utvidga inspektionens
makt, och då det ju är uppenbart att detta är en punkt, med
afseende på hvilken Andra Kammaren särskildt bör vara ganska
känslig, och då de yngre bolagen, naturligtvis med de önskemål de
sökt få realiserade inom utskottet, aldrig någonsin haft en tanke på
att minska bolagens soliditet, deras förmåga att uppfylla sina förbindelser,
ber jag att få säga, att jag för min del icke har något
väsentligt att invända emot att just denna punkt, i öfverensstämmelse
med herr Olssons i Mårdäng yrkande, får ur momentet utgå.

Med anledning af hvad jag nu yttrat ber jag att få yrka bifall
till herr Olssons i Mårdäng förslag.

Med herr Wallis förenade sig herr Olsson i Viken.

Lördagen den 2 Maj. 53

Herr Wavrinsky i Stockholm: Med anledning af herr Wallis’
yrkande ber jag att få hemställa, huruvida det icke vore äfventyrligt,
att Andra Kammaren nu besluter denna ändring, sedan Första Kammaren
antagit paragrafen oförändrad, samt huruvida det icke vore
riktigare att återremittera paragrafen till utskottet, så att detta får
taga saken under öfvervägande. Jag ber därför att få yrka återremiss.

T?- VOn ^ru8enstjerna: Den siste talaren erinrade om, att

Törsta Kammaren antagit paragrafen oförändrad. Om vi nu återremittera
den, så blir följden endast den, att utskottet uppmanar
kammaren att 1 ärendet fatta beslut. Då nu frågan icke har så synnerligt
stort vikt, hemställer jag, om det icke vore säkrare att taga
pmragrafen sådan den är för att icke möjligen äfventyra något. Jag
tillåter mig därför att yrka bifall till paragrafen oförändrad, just på
den grund, att densamma redan är antagen af medkammaren.

Herr Wavrinsky i Stockholm: Jag erkänner, att återremiss
under sådana förhållanden är onödig och ändamålslös, hvarför iag icke
har någon anledning att vidhålla mitt yrkande; och jag instämmer
således med den siste talaren i hans yrkande, att paragrafen måtte
antagas oförändrad. r &

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
godkände kammaren utskottets förslag till paragrafens lydelse.

Härefter blef på hemställan af herr talmannen den vidare handläggningen
af förevarande utlåtande uppskjuten till kl. 7 e. m. då
detta sammanträde enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas. ’

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 4,s e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Andra Kammarens Prof. 1903. X:o Öl.

N:o 51.

Angående
lag om försäkringsbolag
m. m.
(Forts.)