RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1903:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1903. Andra Kammaren. N:o 35.

Lördagen den 28 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträden den 20 och den
21 innevarande mars förda protokoll.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr Knut
Almqvist på grund af halsfluss (angina follicularis) tills vidare
är förhindrad att bevista Riksdagens förhandlingar, intygas

Stockholm d. 27 mars 1903.

Israel Hedenius,

Med. d:r, leg. läkare.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. E. F. V. Meyer aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående försäljning af äganderätten till de Torsebro krutbruk
tillhörande fastigheter;

angående pension från allmänna indragningsstaten till tyghandtverkaren
Johan Fredrik Thörnqvist;

med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge;

angående anvisande af medel till bestridande af återstående
kostnaden för utgifvande af en statistisk handbok öfver Sverige; och

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
arbetaren Per Nilsson från Ströms socken af Jämtlands län.

De kungl. propositionerna bordlädes.

Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 35. 1

N:o 36. 2

Lördagen den 28 Mars.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till chefen för justitiedepartementet,
herr statsrådet Berger, som anförde: Herr talman, mina herrar!

Andra Kammaren har den 25 sistlidne februari lämnat tillstånd
därtill, att herr Wavrinsky i Stockholm finge till statsrådet och
chefen för civildepartementet framställa dessa spörsmål:

»Har Riksdagen att från Kungl. Maj:t under den närmaste
tiden förvänta förslag till slaktlag?

Om så icke är fallet, ärnar herr statsrådet och chefen för civildepartementet
träffa andra anstalter för att det upprörande djurplågeriet
vid slakt utan föregående bedöfning och särskildt den
s. k. schäktningen må upphöra?»

Enligt gällande depar temen talstadga hör er lagstiftning i ifrågavarande
ämne ej till civildepartementets handläggning. Chefen för
civildepartementet har därför till mig öfverlämnat herr talmannens
skrifvelse med underrättelse om interpellationen och kammarens
tillstånd därtill, och anhåller jag att nu få besvara interpellationen.

I skrifvelse den 24 april 1896 anhöll Riksdagen, att Kungl.
Haj:t täcktes dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning
stadganden kunde meddelas i syfte att vid slakt af hemdjur minsta
möjliga lidande medelst förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt
sätt tillfogades djuren, dels ock, därest utredningen därtill
föranledde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i ämnet.

Denna Riksdagens skrifvelse gick till justitiedepartementet,
men blef år 1897 genom det af herr Wavrinsky omförmälta beslut
öfverlämnad till civildepartementet, som, efter det åtskilliga myndigheter!
ärendet afgifvit infordrade yttranden, under år 1900 öfverlämnade
detsamma till det då nyinrättade jordbruksdepartementet.
Sedermera har Kungl. Maj:t genom beslut den 1 februari 1901 förklarat,
att Riksdagens berörda framställning ej skulle till vidare
åtgärd föranleda.

Någon Riksdagens framställning i ämnet föreligger alltså icke
vidare till Kungl. Maj:ts pröfning. Meningarna äro ock delade
därom, huruvida lagstiftningen bör ingripa på ifrågavarande område
eller ej. Ä ena sidan har den åsikten gjort sig gällande, att
djurplågeri vid slakt bör motarbetas snarare på upplysningens och
öfvertygelsens väg, än förmedelst lagbestämmelser, hvilka förmenas
skola blifva mindre effektiva. Denna uppfattning har å andra sidan
blifvit bestridd, och har särskildt den meningen vunnit mycken tillslutning,
att föreskrifter borde meddelas beträffande den yrkesmässigt
bedrifna slakten. För min del har jag, af hvad jag hittills varit
i tillfälle att inhämta angående ifrågavarande ämne, kommit till
den uppfattningen, att skäl ej saknas för införande af en lagstiftning
mot djurplågeri vid slakt. Jag anser därför, att fragan härom
bör tagas under förnyadt öfvervägande, och mitt svar på herr

Lördagen den 28 Mars.

3 »so 35.

Wavrinskys framställning blifver alltså, att frågan om en dylik
lagstiftning med det snaraste skall göras till föremål för handläggning
inom justitiedepartementet. Något närmare svar å interpellationen
kan jag i sakens nuvarande skick ej meddela.

Herr Wavrinsky i Stockholm yttrade: Det svar, som herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet benäget lämnat å de
frågor, som jag med kammarens medgifvande fått ställa till regeringen,
skall helt säkert väcka lifliga förhoppningar hos djurskyddsvännerna,
att denna fråga kommer att hos vår nuvarande regering
röna en omsorgsfull pröfning.

Hången torde kanske mena, att denna fråga egentligen endast
är ett agitationsämne för djurskyddsföreningarna. Jag ber fördenskull
att få till protokollet fördt ett utlåtande af en auktoritet
på detta område, som väl icke kan jäfvas, nämligen chefen för
veterinärinstitutet i Stockholm. Utlåtandet är helt kort; det lyder
som följer:

»Det har varit, är och blir min alldeles bestämda mening, att
all yrkesmässig slakt af våra större husdjur måste föregås af bedöfning.
Detta skall i lag stadgas, och skulle någon religiös ritual
föreskrifva något annat, så måste den i mänsklighetens och humanitetens
namn reformeras i detta fall.

Hela proceduren vid den judiska slaktmetoden gör ett ohyggligt
rått och brutalt intryck, detta har väl aldrig någon kunnat
bestrida, och både för djurets och de i slakten deltagandes skull
bör den bort. Denna slaktfråga i allmänhet är den största af alla
djurskyddsfrågor, den har en sådan oerhörd omfattning, att alla
andra synas mig krympa till dvärgar vid sidan af den, och det
skulle vara sorgligt, om inte inom vår representation skulle finnas
nog blick för dess betydelse, nog mänsklighet och hjärta för djuren
för att få den löst enligt humanitetens kraf.

Stockholm & veterinärinstitutet den 15 mars 1903.

John Vennerholm,
Professor.»

Jag har velat anföra detta, herr talman, till förklaring och
ursäkt för att jag tagit kammarens uppmärksamhet i anspråk för
denna fråga och för att jag därmed besvärat regeringen vid ett
tillfälle, då den har stora politiska frågor att behandla, hvilka väl
berättiga till att man icke samtidigt upptager regeringens tid med
frågor sådana som denna.

Med anledning af det svar, som herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet nu lämnat, ber jag äfven att å djurskyddsvännernas,
mina meningsfränders på detta område, vägnar få tacka
honom för den omsorgsfulla pröfning, som han redan på förhand
gifvit denna fråga, och att tillika få uttala den förhoppningen, att
det måtte befinnas möjligt att gå djurskyddsvännernas önskningar

»to 35. 4

Lördagen den 28 Mars.

till mötes med en lagstiftning på detta område. Detta skulle helt
säkert lugna sinnena, och man skulle därigenom slippa ifrån en
agitation, som jag tror icke ger sig, med mindre än att ett resultat
på detta område vinnes.

Jag är förvissad därom, att alla djurskyddsvänner anse sig stå
i stor tacksamhetsskuld till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för den behandling frågan rönt, och jag ber att till
honom få hembära deras och mitt eget vördsamma och djupt
kända tack.

"Vidare anfördes ej uti ifrågavarande ämne.

§ 5.

"Vid föredragning härefter af herr M. J. Täcklinds å kammarens
bord hvilande motion, n:o 181, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande af anslag för år 1904 till fortsättning
af statsbanebyggnaden från Göteborg öfver Uddevalla till
Skee, begärdes ordet af motionären

Herr Täcklind, som yttrade: Jag ber att få återtaga denna

min motion, då, enligt hvad jag erfarit, den kungl. propositionen i
ämnet redan behandlats i statsutskottet.

Den af herr Täcklind sålunda gjorda framställningen blef
af kammaren bifallen.

§ 6.

Herr E. A. Lindblads härefter föredragna motion, n:o 182,
hänvisades till bevillningsutskottet.

§ 7.

Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
statsutskottets utlåtanden:

n:o 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af vissa delar utaf ett lån, som från odlingslånefonden
beviljats för utdikning och odling af mark till, bland annat,
Häradsö i Åkers socken af Jönköpings län; och

n:o 39, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar,
dels ock Kungl. Maj:ts i särskild proposition framställda
förslag om beredande af lånemedel till fortsatt utveckling
af statens telefonväsende.

Lördagen den 28 Mars.

§ 8.

5 Ji:o 35.

Till afgörande förelåg Andra Kammarens tredje tillfälliga ut- Ang inläsen
skotts utlåtande, n:o 14, i anledning af Täckt motion om skrif- och afskrifning
velse till Kungi. Maj:t med begäran om utredning i fråga om in- «/ de frälselösen
och afskrifning af de frälseräntor, hvilkas inlösen ej åligger rant°r- hmikas

i . ''bTlLOSSJlf €1

Statsverket. åligger stats

verket.

I en af herr J. Bengtsson i Bjärnalt inom Andra Kammaren
väckt, till utskottet remitterad motion, n:o 5, hemställdes, att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och på hvad
villkor de frälseräntor, hvilka det jämlikt gällande författningar ej
ålåge statsverket att inlösa eller ersätta, kunde blifva delaktiga af
denna förmån, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att Andra Kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och på hvad
villkor de frälseräntor, hvilka det jämlikt gällande författningar ej
ålåge statsverket att inlösa, kunde aflyftas, samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation af herr E. Persson i Borrby,
som föreslagit, att herr J. Bengtssons ifrågavarande motion icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
lämnades till

Herr Persson i Borrby, som yttrade: Herr talman! Såsom

herrarna finna, har jag reserverat mig mot det slut, hvartill
utskottet kommit i denna fråga, och jag ber nu att med några
ord få angifva skälen därtill.

Motionären har i sin motion påpekat, att en del hemman i
Hallands län, hvilka utgöra frälseräntor till enskild person eller
inrättning, enligt de nuvarande bestämmelserna på detta område,
få denna ränta till fullo ersatt af statsverket, under det att en
del andra hemman, som ha alldeles liknande skyldighet, icke få
någon ersättning alls. Motionären anhåller därför, »att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och på hvad villkor
de frälseräntor, hvilka det jämlikt gällande författningar ej åligger
statsverket att inlösa eller ersätta, må kunna blifva delaktiga
af denna förmån, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill denna utredning kan föranleda».

N:o 36. 6

Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen I motsats till såväl den ärade motionären som utskottet kan
ochof^cnfmng^ för min del icke finna annat än att dessa frälseräntor äro af
r/ntor, hvilkas privaträttslig natur, utgående, såsom vi veta, till enskilda persoiniösen
ej ner eller institutioner och alls icke af beskaffenhet att kunna afåiigger
stats- skrifvas, annat än om särskildt vederlag på ett eller annat sätt
(Forts ) erkjudes af räntegifvaren.

De frälseräntor af privat natur, som enligt motionärens påstående
för närvarande inlösas af statsverket, äro af en annan art
än de öfriga, som icke inlösas; de hafva nämligen skattenatur.

Om Riksdagen nu skulle besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
af så privata förhållanden som de uppgörelser enskilda personer
emellan, som nu här ifrågavarande frälseräntor grunda sig på.
vore det väl ändå att gå något för långt.

Jag tror för öfrigt, att denna motion är en gammal gengångare
af samma natur som de frälseskattemotioner, som så ofta
väckts inom denna kammare och hvilka Riksdagens statsutskott
lika ofta afstyrkt, liksom de äfven alltid afslagits af Riksdagen.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka afslag å såväl motionen
som utskottets hemställan.

Herr Kronlund: Herr talman! Det är nog icke alldeles

så, som den föregående talaren sade, att dessa frälseräntor äro helt
och hållet af privaträttslig natur. De äro ett slags grundskatt,
ett slags skattskyldighet, och skola utgå egentligen till staten, då
bland statens öfverhöghetsrättigheter äfven ingår rätt att uttaga skatt.
Emellertid ha genom en hel del egendomliga förhållanden dessa
räntor kommit att efterskänkas och utgöras i stället för till staten
till enskilda, menigheter och dylika. Förhållandet har varit, att
statens öfverhufvud i gamla tider skänkt bort dylika räntor af skattehemman
till enskilda, och vidare ha sådana äfven i tider af ekonomiskt
betryck sålts till enskilda. Detta om skattefrälseräntorna.

Men vi ha äfven frälseskatteräntor. Dessa ha uppkommit
därigenom, att frälsemännen, som i forna dagar icke fingo sälja
sina hemman till ofrälse, dock genom vissa manipulationer, som
hade sitt understöd och sitt direkta medgifvande från statens sida,
kunde öfverlåta själfva jorden till enskilda ofrälse och då förbehålla
sig en viss ränta. På detta sätt har ett ganska egendomligt
förhållande uppkommit i vårt land, i det att åtskilliga, i synnerhet
små jordbrukare utgöra sina grundskatter till enskilda personer,
till menigheter och dylika, och icke allenast till våra egna landsmän
utan äfven till utlänningar. Detta förhållande har ju väckt
ganska stor uppmärksamhet och har med rätta betraktats som varande
mycket otidsenligt. Nu har emellertid staten redan, då
grundskatterna började afskrifvas, haft sin uppmärksamhet riktad
på detta förhållande; särskildt har uppmärksamheten varit riktad
på de räntor, som gå till enskilda genom statens eget initiativ.

Lördagen den 28 Mars.

7 J(:o 35.

Det har ansetts, att dessa skattefrälseräntor, som staten själf Ang. inlösen
har öfverlåtit, borde genom statens försorg inlösas. Det har äfven
delvis skett på det sätt, att staten har erbjudit sig att inlösa Jntm-.hvUkas
dessa räntor från enskilda räntetagare efter nppskattning af deras inlösen ej

Värde. åligger stats

I en särskild förordning, som utkom år 1885, stadgas bland ■

annat, att de räntor af skattefrälsehemman, hvilka genom köp,
byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons ägo och
icke blifvit med jordäganderätten förenade, må, i mån som vederbörande
ägare därom framställa anbud, för statsverkets räkning
inlösas. Så har äfven skett. Eu hel del skattefrälseräntor hafva
ingått till staten, och där de ännu icke blifvit inlösta, få dessa
små räntegifvare ersättning af staten i samma mån som grundskatterna
afskrifvas. Således erhålles 1904 ersättning med hela
beloppet. Men nu tillkommer en annan sak. En hel del af dessa
räntegifvare äro i den ställning, att de af vederbörande myndigheter
förvägrats rätt att få dessa räntor inlösta därför, att räntorna
en gång, om ock någon kort tid, varit förenade med hemmanen,
fastän de sedermera blifvit därifrån skilda. Förordningen därom
har tolkats så, att, om räntorna någon gång, om också kort tid,
varit förenade med hemmanen, de icke kunde inlösas, fastän räntorna
och hemmanen numera äro på skilda händer. Det är häröfver,
som man ständigt anfört klagomål. De små räntegifvarna
anse nämligen, att de icke böra vara i sämre ställning än andra
räntegifvare under precis enahanda förhållanden, hvilkas räntor
upphört, enär där en formell omständighet icke stått hindrande i
vägen.

Nu kunna verkligen uttrycken i denna kungl. förordning tolkas
på det restriktiva sätt som vederbörande myndighet, d. v. s.
kammarkollegium, gjort. Men den kan äfven göras till föremål för
en annan tolkning, som gifver räntegifvaren rätt.

Utskottet har därför tänkt sig, att, i stället för att hvar och
en af dessa hundratals små räntegifvare skulle på rättslig väg anhängiggöra
talan mot staten, staten själf skulle låta verkställa
opartisk utredning, om de verkligen kunde anses ha berättigade anspråk
på, att staten skulle inlösa räntorna eller icke. Denna utredning
skulle icke gå ut på annat än just detta faktum. Något
fastslående af huruvida staten skulle vara skyldig att göra det eller
ej skulle ingalunda vara meningen med utredningen. Ifrågavarande
frälseräntor utgöra, tror jag, ett par millioner kronor och
en hel del af dessa räntor gå till utlänningar. Nu har man tänkt
sig att, för att få bort denna otidsenliga beskattning på vår jord,
staten skulle låta undersöka dessa räntors natur och uppkomst.

En hel del af dessa frälseskatteräntor hvila nämligen på ganska
osäker grund. Det pågår oupphörliga processer mellan räntetagare
och räntegifvare, huruvida räntorna skola utgå. Vidare har man
tänkt sig, att staten, för att möjliggöra att denna otidsenliga be -

?i:o 35. 8

Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen skattning skulle komma att försvinna, skulle låta utreda, dels
":JtSfhuruvida a^ea ^essa räntor vore lagligt grundade ock dels kururiintor,
hvilicas v^a någon öfverenskommelse skulle kunna träffas mellan

inlösen ej räntetagarna ock räntegifvarna om likvid eller amortering af räntealigger
stats- kapitalen. Därigenom skulle man kunna få bort dessa frälseskatte!
Forts) Fantor ocl1 i sammankang därmed eu betydlig olägenket för landet
i skatteafseende. Det är endast detta som man åsyftar med denna
utredning.

Denna sak kar ju under snart 20 år varit föremål för Riksdagens
pröfning. Förra året keslöt Andra Kammaren en utredning
i samma fråga, ock utskottets kemställan var af ungefär samma
lydelse som den nu föreliggande. Visserligen kar kär påpekats,
att statsutskottet förut afstyrkt ungefär enakanda sak. Men då
betonades det dock särskildt, att staten kade en viss skvldigket
att inlösa dessa skattefrälseräntor. Det är en sak, som åtminstone
jag anser, att utredningen icke bör gå ut på. Enligt min mening
bör denna utredning gä ut på att åvägabringa eu öfverenskommelse
mellan räntetagare och räntegifvare. Nu säger man visserligen,
att denna öfverenskommelse skulle kunna åvägabringas mellan de
enskilda utan statens mellankomst. Men man bör därvidlag tänka
på att det finnes tusentals sådana små räntegifvare spridda öfverallt
i landet, som hvarken ka förmåga, förmögenhet eller insikt
för att kunna åvägabringa en sådan öfverenskommelse. För öfrigt
skulle en utredning om dessa frälseskatteräntors uppkomst ock lagliga
natur föranleda en så stor ock vidlyftig undersökning, att den
endast kunde verkställas af kammararkivet. Det är väl icke för
mycket begärdt, att staten till förmån för dessa små räntegifvare
i hela vårt land vidtager denna utredning. Det är icke något
annat som utskottet har begärt. Det kar tvärtom betonat att
dessa frälseskatteräntor icke kunna anses vara föremål för statens
inlösen och således vara föremål för någon ersättning från statens
sida.

På grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets kemställan.

Herr Segerdakl: Herr talman, mina herrar! Frälseräntorna
äro en så stor oregelbundenhet i vår rättsordning, att de enbart
af denna anledning böra försvinna.

Hvad är egentligen en frälseränta? Jo, i de flesta fall utgör
den en rättighet att af en jordbruksegendom årligen utfå ett penningbelopp.
Men frälseränta utgår icke alltid i penningar. Det
finnes frälseräntor, som bestå i nyttjanderätt, exempelvis till en
skogstrakt. Det finnes vidare frälseräntor, som bestå i rättighet
att årligen utfå ett visst kvantum virke eller i att låta ett visst
antal kreatur beta på en egendom. Till sin natur äro frälseräntorna
alltså egentligen fordringsrätter, nyttjanderätter eller servitutsrätter.
Men lagstiftningen kar icke inrangerat dem under det

Lördagen den 28 Mars.

9 N:o Bä.

rättsinstitut, som eljest afser att befästa och betrygga sådana slags Ang. inlösen
rätter, nämligen inteckningsinstitutet, utan den har inrangerat dem 0,''h afskrifning
under lagfartsinstitutet. Dessa räntor betraktas på grund af ett af * /™/se''
gammalt åskådningssätt såsom fast egendom, och när de växla
ägare, skall fånget lagfaras. Det är således i häradsrätternas lag- åligger statsfartsprotokoll,
som man har att söka upplysning om frälseräntorna. verket.
Men nu förhåller det sig så, att fångeshandlingarna i de flesta fall (Ports.)
äro mycket knapphändigt skrifna. De upptaga endast räntornas
namn, köpare och säljare samt priset, men meddela ingen upplysning
om räntornas beskaffenhet och storlek. I afseende på skattefrälseräntorna
kunna sådana upplysningar rinnas i jordeböckerna,
men i fråga om frälseskatteräntorna linnes ingen möjlighet att i
officiella handlingar vinna upplysning om dessa räntors beskaffenhet.
Detta gör att mycken rättsosäkerhet vidlåder frälseskatteräntorna.
Det finnes numera i vårt land knappast några rättsobjekt,
som i förhållande till sitt antal så ofta äro föremål för tvister som
just frälseräntorna, med undantag möjligen af ett annat lika otidsenligt
rättsinstitut, nämligen fideikommissen. Men det är dock icke
endast i fråga om frälseskatteräntorna som denna osäkerhet förefinnes,
utan den visar sig äfven i fråga om skattefrälseräntorna.

Såsom exempel härpå vill jag nämna, att kammarkollegium i ett
utslag af år 1889 förklarade ett par räntor i Skaraborgs län vara
af den natur, att staten borde inlösa dem. Ränteägaren dog emellertid,
och hans arfvingar kommo icke att påfordra verkställighet
af detta utslag förrän för ett par år sedan. Under tiden hade man
i kammarkolleginm fått reda på ett par gamla handlingar, som
tydde på, att dessa räntor icke voro af den natur, att staten borde
inlösa dem. Detta gaf advokatfiskal i kammarkollegium anledning
till att hos Kungl. Maj:t anföra besvär öfver detta 11 till 12 år
gamla utslag.^ Utgången blef, att Kungl. Maj:t fastställde kammarkollegii
en gång gifna utslag. Men det var ganska ovisst, huru
denna sak skulle utfalla.

En oregelbundenhet utgöra frälseräntorna äfven i det afseende,
att den, som äger skattefrälse- eller frälseskattehemman, icke har
lika fri och obegränsad dispositionsrätt till sin egendom som ägaren
af öfrig jord i vårt land. Ägare af frälseskatte- eller skattefrälsehemman
får t. ex. icke å sin jord fritt hugga alla slags träd;
han får nämligen icke hugga s. k. bärande träd: ek, bok, appel
och oxel, utan att därtill ha erhållit tillstånd af ränteägaren. Om
han hugger utan tillstånd, utsätter han sig för att blifva åtalad
och straffad.

En annan oregelbundenhet är, att ägare af frälseskatte- eller
skattefrälsehemman icke kan sälja det till hvem han vill. Om han
t. ex. för vänskaps skull vill sälja hemmanet till lägre pris, än
det verkligen är värdt, eller om han till det verkliga värdet skulle
vilja sälja det till någon, i hvars hand han skulle tycka om att
se egendomen, kan det inträffa, att ränteägaren kommer och säger:

N:o 35. 10

Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen nej, jag vill lösa egendomen. En sådan lösningsrätt kvarstår ännu
och afskrifning pjr ränteägare, när ett frälseskatte- eller skattefrälsehemman säljes
rfntm-, ^milkaslltom körd. Detta är ju ett ganska egendomligt och otidsenligt föriniösen
ej hållande.

åligger stats Men det är nu icke blott i rättsligt afseende som dessa frälseverket
räntor förete oegentligheter. Äfven i socialt och politiskt afseende

(Forts.) förete de egen(iomligheter. Samtiden, som har föga eller ingen reda

på huru dessa frälseräntor i hvarje särskild! fall uppkommit, kan
icke betrakta annat än såsom en orättvisa, att af två lika stora
och lika goda egendomar, som ligga intill hvarandra, den ena skall
vara graverad af en sådan pålaga som en frälseränta, hvilken kanske
trycker den ganska hårdt, och den andra egendomen skall vara
fullständigt fri. Frälseräntor na äro därför samhällsoegentligheter
af den art att de böra aflägsnas. De äro oegentligheter af precis
samma slag som grundskatterna, hvilka nu snart äro ett minne
blott, och de kunna med precis lika stort fog som dessa betecknas
såsom sekelgamla orättvisor. För att få genomförd grundsatsen
om all jords lika beskattning, är det enligt min mening nödvändigt,
att staten lämnar sin medverkan till att få bort dessa särskilda,
olikartade pålagor, som under namn af frälseräntor ännu hvila på
så många jordegendomar i vårt land. Staten har, såsom i utskottets
betänkande påvisats, genom sina funktionärer och genom lagstiftningsåtgärder
lämnat sin medverkan till att de uppkommit och
fastlåsts. Det bör därför också vara statens plikt att nu medverka
till att de såsom otidsenliga blifva aflyfta från jorden.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedin: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
därpå, att denna motion råkat komma i alldeles orätta händer. Den
hör i följd af sin natur — och detta har erkänts vid alla föregående
tillfällen — icke under tillfälligt utskotts, utan under statsutskottets
behandling, d. v. s. att den hör under ett af båda kamrarna tillsatt
utskott. När nu så har skett, att denna fråga blifvit på oriktigt
sätt behandlad, så återstår — hvad man än må tänka om själfva
saken — ingenting annat att göra än att afslå utskottets hemställan
eller, om man skulle föredraga detta, lägga densamma till handlingarna.

Jag anhåller om afslag å utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Bjärnalt: Herr talman, mina herrar! Denna
omtvistade fråga har åtskilliga gånger varit föremål för behandling
inom kammaren. Jag vill nu endast nämna, huru det förhaller
sig med dylika räntor i den provins, jag tillhör och hvars förhållanden
jag känner till. Jag ber att få som exempel omnämna,
att af de frälseräntor, som utgå från en stor del hemman inom
provinsen till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, de flesta blifvit

Lördagen den 28 Mars.

11 >'':o 85.

Inlösta af statsverket, men att några ej blifvit detta, oaktadt det
gäller samma slags skatter, som utgå till samma anstalt. Af två
hemman, som ligga bredvid hvarandra och som jag känner till,
har det ena fått sina skatter till sjukhuset aflyfta, under det att
det andra fortfarande skall betala dem. Det kan väl emellertid ej
vara rättvist, att Riksdagen fortfarande låter dylika skatter utgå
•af somliga, men ej af andra hemman. Den formella anledningen
härtill är naturligtvis, att den ena räntan är en skattefrälseränta
och den andra en frälseskatteränta, men detta borde väl ej vara af
betydelse, då räntorna utgå af samma slags hemman och till samma
anstalt.

Till hvilka myndigheter eller ämbetsverk man än vänder sig
med förfrågan, huru det hänger ihop härmed, så får man till svar,
att en utredning genom Kungl. Maj:t är alldeles nödvändig, enär
det är för mycket för en enskild person att reda ut.

Jag har endast velat nämna detta, som jag personligen känner
till. Då denna kammare för ett eller två år sedan antagit ett
förslag om en liknande skrifvelse, så förmodar jag, att kammaren
nu skall stå fast vid sitt då gifna ord och bifalla det nu framställda
skrifvelseförslaget.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
•hemställan.

Herr Kronlund: Herr talman! Gentemot den ärade talaren
på stockholmsbänken vill jag påpeka, att denna fråga, som äfven
förra året var föremål för behandling, då af kammaren hänvisades
till tillfälligt utskott, där den handlades, samt därefter gick till
Andra Kammaren, som biföll utskottets hemställan. Då samma
fråga i år hänvisats till tillfälligt utskott och där behandlats, så
synes det mig egendomligt, om kammaren nu blott så att säga af
«n nyck skulle afslå motionen och utskottets hemställan. Yi hafva
ju ej mindre än två tidigare prejudikat på att frågan hör till tillfälligt
utskott.

Skulle denna fråga gå till ständigt utskott, så vore det väl
till statsutskottet, men rör frågan verkligen en statsutgift eller eu
statsinkomst? Nej, hvarken det ena eller det andra. Frågan afser
endast en utredning, huruvida dessa frälseräntor kunna blifva
aflyfta, och jag har redan betonat, att det för utskottet framstått
såsom alldeles klart, att denna aflyftning icke finge medföra några
utgifter för staten, d. v. s. att räntorna icke kunde blifva föremål
för inlösen af staten. Då frågan således icke gäller en statsutgift
eller en statsinkomst, bör den väl i all rimlighets namn få höra
hemma i tillfälligt utskott, dit Andra Kammaren två gånger hänvisat
frågan.

Herr Hedin: Herr talman! Den omständigheten, att man

förut en gång begått ett misstag, bör icke gifva anledning att

Ang. inlösen
och afskrifning
af de frälseräntor,
hvi/kas
inlösen ej
åligga'' stats
verket.
(Forts.''

N:o 35. 12

Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen
och afskrifning
af de frälseräntor,
hvilkas
inlösen ej
ö.ligger stats -verket.
(Forts.)

förnya detta misstag, utan tvärtom att reparera detsamma. Det
var ett misstag, som skedde förra gången. Jag har icke observerat
det, hvilket jag beklagar, men jag hoppas att kunna se bättre
till en annan gång, om frågan åter kommer före. Förut bar det
emellertid ej här i kammaren funnits skuggan af ett tvifvel därom,
att en fråga af denna beskaffenhet hör till statsutskottet. Det står
ej skrifvet någonstädes i grundlagarna, att det endast är omedelbara
utgiftsfrågor, som höra till statsutskottet. Om den värde
talaren behagar läsa igenom klämmarna i statutskottets betänkanden
för en enda riksdag, så skall han snart finna, att dit hör
mycket annat än sådant, som omedelbart går ut på en utgift.
Detta £år i alla fall i sina konsekvenser ut på en utgift. Det
hör så tillsammans med skatteväsendet och således äfven med
utgiftsväsendet, att det nu förefaller mig alldeles ofattligt, huru
det varit möjligt att man vid ett föregående tillfälle förbisett, att
ärendet hör till statsutskottet, eller att man har glömt, att alla
sådana ärenden förut hafva behandlats af statsutskottet.

Herr Byström: Herr talman! Till ursäkt för att jag säger
några ord i detta ärende må lända, att jag varit med om att
bereda ärendet och utarbeta betänkandet, sådant det nu blifvit.

Den frågan, huruvida detta ärende hör till tillfälligt utskott
eller icke, synes mig mera vara kammarens sak än något, som
utskottet egentligen haft att afgöra. Då denna kammare förut
två gånger hänvisat samma ärende till tillfälligt utskott, så må
man ju kunna anse, att detta haft ganska mycket fog för sig.

Beträffande själfva saken har jag varit af den meningen, att
det icke kan ligga någon fara uti att hänskjuta ärendet till utredning
genom Kungl. Maj:t. Ju mera jag sett på denna sak, desto
mera har jag tyckt mig finna, att skäl förefinnas för att en utredning
bör åstadkommas. Vi ifra ju för inrättandet åt egna hem.
Vi anslå eller ämna anslå medel härför. Vi önska, att de, som ej
hafva egna hem, måtte få sådana. Då tycker jag äfven, att man
bör göra sitt bästa för att de, som redan hafva egna hem — det
gäller här förnämligast sådana personer på landsbygden — må
kunna bibehålla dessa hem.

I fråga om den utgift, som staten af denna anledning skulle
kunna få vidkännas, så skulle väl något däraf komma tillbaka
därigenom att egendomarnas taxeringsvärden stege. Däraf skulle
i framtiden äfven staten kunna skörda någon vinst.

För öfrigt är det ju icke meningen, att staten skall träda
emellan och utan vidare betala ifrågavarande skatter, utan fast
hellre är val meningen den, att staten skulle träda medlande
emellan, så att det i så vidsträckt mån som rättvisa och billighet
kräfva blefve möjligt för räntegifvaren att på lämpliga villkor
uppgöra med räntetagaren och sålunda själf på en gång eller i
bestämda terminer köpa sig eller sitt hemman fri från här åsyf -

Lördagen den 28 Mars. 13

tade räntor. Det gäller emellertid nu endast en utredning, och
att en sådan är behöflig, synes mig hvar och en, som något närmare
satt sig in i frågan, höra kunna medgifva.

Då således många skäl — och flera äro här framhållna — tala
för att en utredning bör ske, så ber jag att fä instämma med dem,
som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Ställhult: För min del instämmer jag i

herr Hedins anförande och yrkande. Det har påståtts af utskottets
ärade ordförande, att detta icke skulle föranleda någon statsutgift
och att ärendet därför borde tillhöra tillfälligt utskott. Men hvad
säger motionären i sin motion? Jo, han hemställer, »att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och på hvad
villkor de frälseräntor, hvilka det jämlikt gällande författningar
ej åligger statsverket att inlösa eller ersätta, må kunna blifva
delaktiga af denna förmån, samt därefter för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill denna utredning kan föranleda». Denna
motion är tillstyrkt af utskottet. »Må kunna blifva delaktiga af
denna förmån», säger motionären. Hvilken förmån? frågar man
sig. Jo, den förmån, som tillkommer de öfriga skattefrälseräntorna,
att blifva inlösta af staten. Således är det väl klart, att motionärens
förslag afser en statsutgift. Jag kan icke se annat.

Yisserligen hänvisades en liknande motion vid 1901 års
riksdag till tillfälligt utskott, som då liksom nu tillstyrkte
motionen, men åren förut hafva dylika motioner flera gånger
behandlats af statsutskottet, som då alltid afstyrkt motionerna,
liksom de äfven blifvit af Riksdagen afslagna. Enligt min uppfattning
har herr Hedin rätt, och därför ber jag att få förena mig
med honom.

Beträffande själfva sakfrågan har här så många gånger och så
mycket talats om densamma, att det väl ej är mycket att tillägga.
Utskottet åberopar såsom skäl för utredningen en riksdagsskrifvelse
af år 1893, däri Riksdagen anhållit om utarbetandet af lagförslag
i syfte att, sedan frälseränta en gång blifvit förenad med frälseskattehemmanet,
jorden och räntan icke må åter kunna skiljas.
Men icke kan detta vara något skäl för att tillstyrka denna
motion. En sådan lagstiftning skulle ju medverka till att frälseräntorna
komme att försvinna. Nu har den begärda utredningen
ej skett, och då lär det väl vara för tidigt att redan åter skrifva
om denna sak.

Det är en annan skrifvelse, som ännu icke blifvit slutligen
behandlad af Kungl. Maj:t, nämligen om huru afsöndrade lägenheter
skulle kunna blifva fria från den afgäld till stamhemmanen,
som vidlåda dem. Denna fråga är ännu icke utredd, och vi böra
val då afvakta dess lösning. Det kan väl invändas, att denna
fråga ej är alldeles likartad med frågan om frälseskatteräntorna,

X:o 35.

Ang. inlösen
och afskrifning
af de frälseräntor,
Indika s
inlösen ej
åligger statsverket.

(Forts.)

>'':o 35. 14

Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen men skillnaden är ej så stor. Skillnaden ligger egentligen däri,
afeälden icke är så gammal som frälseräntan, men det betyder
räntor hviikasvä^ ic^e så mycket, om den ena är äldre än den andra. Jag anser
inlösen ej att kammaren bör afslå det af utskottet tillstyrkta skrifvelseåligger
stats- förslaget. Jag tror, att Riksdagen handlat klokt så, som Riks ''iTrts'')

(laSen förr gjort.

'' or s'' Utskottet åberopar äfven ett af professor Rydin afgifvet ut låtande

i denna sak. Men jag tror, att ej heller häri ligger något
stöd för en afskrifning af frälseskatteräntorna, ty han säger i sitt
utlåtande, som här är citeradt, bland annat följande: »Om man,
säger han, ställer sig på allmänna föreställningssättets ståndpunkt
och därifrån, men ej från strängt rättslig synpunkt bedömer afskrifningsfrågan,
så fordrar äfven följdriktigheten, att, om räntor å
skattefrälsehemman skola af staten inlösas med rätt för jordägaren

till afskrifning efter den angifna allmänna planen---räntor

å frälseskattehemman likaledes inlösas och afskrifvas.» När man
nämligen ställer sig på allmänna föreställningssättets ståndpunkt,
men ej på den juridiska ståndpunkten, säger han. Sålunda är
väl icke heller detta ett stöd för att afskrifva detta slags ränta.

Jag ber, herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat
afslag å utskottets hemställan.

Herr Zetterstrand instämde häruti.

Friherre Barnekow: Äfven jag ber att få instämma med herr
Hedin. Det är alldeles gifvet — såsom föregående ärade talare påpekat
— att motionären verkligen åsyftat, att det skall kunna bli
en utgift för staten.

Nu har utskottets ordförande en annan uppfattning, den uppfattningen
nämligen att det ej skall blifva någon utgift för staten,
utan en uppgörelse mellan båda kontrahenterna. Hvad utskottet
har för uppfattning härvidlag lär dock ej betyda något i detta af-,
seende. När fråga är om att remittera motionen, skall man väl
taga hänsyn till hvad motionen innehåller, men ej till något annat;
och den innehåller alldeles bestämdt ett yrkande, hvars antagande
kan medföra utgifter för staten.

Jag hemställer om afslag å utskottets yrkande.

Herr Kronlund: Gent emot de ärade talare — särskild! herr

Carl Persson — som har påpekat, att motionens syfte ovillkorligen
innesluter möjligheten af att ett antagande af densamma kan medföra
statsutgifter, vill jag framhålla, att utskottet ställt sig alldeles
bestämdt afvisande till en sådan uppfattning. Utskottet säger nämligen
bland annat:

»Då det för öfrigt icke kan anses vara med statens öfverhöghet
förenligt, att den slags skattskyldighet, som innefattas i utgifvande!
af frälseräntor, utgöres till enskilda personer och till och med, så -

Lördagen den 28 Mars.

15 X:o 35.

som understundom är fallet, till utländska under såtar,torde kunna Ang. inlösen
ifrågasättas, huruvida icke de frälseräntor, som staten själf icke kanoch afskrifning
finnas skyldig inlösa, dock må kunna af räntegifvarna under någon ^
antaglig form genom statens bemedling inlösas.» ^inlösen''ej°*

Den motion, som herr Carl Persson åberopade, väcktes, om jag åligger stats
ej missminner mig, vid 1886 års riksdag. Den utmynnade i ett verket.

förslag om den ändring i kungl. förordningen af år 1885, att orden (Forts.)

»icke blifvit» skulle utbytas mot orden »icke ärot>. Hvad innebar
då denna motion?

Jo, den innebar, att de nuvarande skattefrälseräntetagarne, som
blifvit förvägrade att få sina räntor inlösta, oaktadt denna lydelse
skulle kunna få direkt ersättning af staten. Den innefattade således
ett alldes direkt uttalande om en statsutgift, ett tillstyrkande
af en statsutgift. Att denna motion remitterades till statsutskottet
undrar jag ej på; det var alldeles naturligt.

I den nu föreliggande frågan är det däremot ej tal om en
statsutgift.

För öfrigt tycker jag, att kammaren verkligen skulle klandra
sig själf, i händelse den nu afsloge utskottets hemställan, då den
ej mindre än två gånger förut hänvisat motion i samma fråga till
tillfälligt utskott och där låtit den stanna, ja, rent af, såsom förra
gången var fallet, antagit det tillfälliga utskottets utlåtande.

Herr Sandquist: Herr talman! Man kan med skäl fråga

sig: hvarför bär förevarande ärende hänvisats till tillfälligt utskott?

Såvidt jag bar mig bekant, bar statsutskottet vid de tillfällen
ärendet där förekommit ställt sig afvisande till frågan. Såsom förut
erinrats, bar denna fråga vid närmast föregående tillfälle, enligt
talmannens förslag, af kammaren hänvisats till tillfälligt utskott.

Ärendets gynnsamma behandling af tillfälligt utskott har ock vunnit
kammarens erkännande. Af detta skäl synes det mig ej vara
klandervärd!, att tillfälligt utskott äfven nu behandlat denna fråga.

För öfrigt må jag gifva tillkänna, att jag för min ringa del hyser
den åsikten, att ärendet egentligen bort böra till statsutskottet och
ej till tillfälligt utskott. Det är nu emellertid en gång så, att
kammaren vid närmast föregående tillfälle bar medgifvit frågans
behandling inom tillfälligt utskott, och af detta skäl ber jag att få
ställa mig på deras sida, som förorda bifall till utskottets hemställan.

Denna fråga är, enligt min öfvertygelse, af så påträngande art
och natur, att den ej lär låta afvisa sig. Sedan frågan om grundskatternas
afskrifning blifvit afgjord, ha motioner i samma syfte
som den vid denna riksdag framburna, aflämnats under en hel
följd af år, nämligen ej mindre än följande antal gånger: vid
1886, 1887, 1891, 1894, 1895, 1896, 1897 och 1901 års riksdagar.

Den omständigheten att frågan oupphörligt återkommit är, mina
herrar, nog talande skäl för påståendet, att frågan är af sådan art,
att den svårligen låter döda sig. Den kommer ock förvisso igen

X:o 35. IG

Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen
och afskrifning
af de frälseräntor,
hvilkas
inlösen ej
åligger statsverket.

(Forts.)

oupphörligt, till dess att den vinner sin lösning, ty någon lösning
måste den vinna.

För dem, som önska denna frågas lösning i det syfte, som
motionären after och utskottet tillstyrkt, är det emellertid ett
glädjande förhållande, att då frågan fallit i denna kammare, len
likväl på senare tiden har visat sig falla framåt. Vid 1897 års
riksdag hade förslaget om skrifvelse till Kungl. Maj:t för utredning
i denna fråga ej samlat mer än 45 röster omkring sig. Vid 1901
års riksdag bifölls den i denna kammare utan votering. Man bör
ju kunna hålla före, att det skulle vara särskildt tvingande omständigheter,
som nu skulle kunna förmå kammaren att afstå från
att understödja en mening som den vid närmast föregående tillfälle
understödt och bifallit.

Då det sålunda nu är ostridigt, att ärendets behandling af
tillfälligt utskott inom kammaren har vunnit burskap, äfvensom,
att Andra Kammaren vid 1901 års riksdag har bifallit en hemställan
i enahanda syfte, som den nu föreliggande, anser jag för
min del att skäl förefinnes, att kammaren vid detta tillfälle vidblifver
den ståndpunkt, den intog vid 1901 års riksdag. Jag tilllåter
mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen Pehr son: Hvad beträffar det formella

förfaringssättet vid frågor, jämförliga med den nu föreliggande, så
har detta varit olika i de båda kamrarna. Eu motion, med hvilken
man afsett att få Riksdagen att besluta en skrifvelse till Kungl.
Maj:t och i hvilken begärts en utredning, bär i Riksdagens Första
Kammare blifvit remitterad till tillfälligt utskott.

I Andra Kammaren har man däremot förfarit annorlunda: man
har nämligen sett till hvad frågans innebörd var och med anledning
häraf remitterat motionen till vederbörligt utskott. Man bar
således i denna kammare ej fäst sig vid den omständigheten, att
motionären afsåg en skrifvelse, utan man har — som sagdt — fäst
sig vid frågans innebörd.

Ku har herr Carl Persson — liksom också herr Hedin — framhållit,
att man äfven vid detta tillfälle bort förfara på samma sätt
som denna kammare förut, i liknande fall, har förfarit.

Motionären föreslår: satt Riksdagen ville besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, om och på hvad villkor de frälseräntor, hvilka det
jämlikt gällande författningar ej åligger statsverket att inlösa eller
ersätta, må kunna blifva delaktiga af denna förmån, samt därefter
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning kan
föranleda».

Af detta motionärens förslag framgår, att motionären med detsamma
åsyftat en framtida statsutgift, och till följd alltså af frågans
innebörd både motionen nog kunnat remitteras till statsutskottet.

Lördagen den 28 Mars.

17 N:«. 35.

Jag vill förena mig med dem, som yrkat afslag å motionen
och å utskottets med anledning af densamma gjorda hemställan.

Herr Eriksson i Bäck: Herr talman, mina herrar! Jag
vill alldeles lämna å sido den frågan, huruvida motionen bort remitteras
till statsutskottet eller till tillfälligt utskott, men jag vill
påpeka att, då liknande motioner flera föregående år varit föremål
för statsutskottets behandling, utskottet då ej kunnat, eller af en
eller annan anledning icke tagit reda på den äldsta lagstiftningen
och de urkunder, hvarigenom frälseräntorna blifvit lagfästa. Det
synes mig då som, därest motionen hade kommit till statsutskottet,
detta antingen skulle kommit att förbise frågans innebörd eller
ock ej vid densamma fästa nödigt afseende, och jag tror ej, att
detta utskott skulle kommit till samma slut som det tillfälliga
utskottet.

Det är närmast en skriftväxling jag syftar på, som är daterad
år 1670. Den fördes mellan landsbokhållaren i Jönköping och kungl.
kammarkollegium. Vid denna tid hade det blifvit sed, att frälsemän
öfverläto en del af sina hemman till ofrälse män, men förbehöllo
sig viss ränta af jorden.

Enligt adelns privilegier fingo icke frälsemännen sälja frälsejord
till ofrälse, men genom sådana öfverlåtelser, som då hade börjat
praktiseras, hade frälsemännen kringgått lagstiftningen genom att
på detta sätt afhända sig jorden, men förbehöllo sig viss ränta däraf.
Men dylika afhandlingar kunde dock icke lagfaras, utan de voro
hittills endast privata uppgörelser och kunna anses som ett arrende.
Denna praxis började dock att bli allmän och fordran på lagfart
att bli allt bestämdare, hvarför landsbokhållaren i Jönköping ansåg
sig höra fråga kungl. kammarkollegium, om han skulle bevilja
lagfart å frälserättteafhandlingar eller såsom hittills vägra lagfart
å sådana. Han fick då en bestämd befallning från kammarkollegium
att icke hindra frälsemännen i dispositionen af deras fria egendom.
Därigenom togs det första steget till lagbefästande af dessa afhandlingar.

Vidare stadgades det genom den kungl. förordningen den 21
februari 1789 § 4, att, om ägare af skattehemman, det vare kronoskatte-
eller frälseskatte, ej mäktat betala tre års räntor, skulle
hemmanet likväl icke anses för skattevrak, utan med utsökningen
af räntan skulle så förhållas, som angående försäljning
af gäldbunden mans egendom i allmänhet är stadgadt, och § 5 i

samma förordning innehåller: — — — — — — _ _ _ __

»Är åter frälseskatteegenskapen så tillkommen, att ofrälseman genom
köp eller annan afhandling förvärfvat sig äganderätten af frälsehemmanet,
med eller utan beting om räntans innehafvande eller
utgörande, till särskildt belopp, då förhålles uti evärdliga tider
därutinnan, efter de mellan kontrahenterna slutna aftal och afhand Andra

Kammarens Prot. 1903. N:o 35. 2

Ang. inlösen
och afskrifning
af de frälse
räntor, hvilkas
inlösen ej
åligger stats
verket.

(Forts.)

N:o 35. 18

Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen
(»ch afskrifning
af de frälseräntor,
hvilkas
inlösen eg
åligger stötsverket.

''Forts.)

lingar, hvilka efter ordalydelsen, utan någon rubbning eller förtydning,
skola blifva beståndande»;--—--—---

och genom kungl. förordningen den 10 april 1810 stadgas, att
»rättighet till frälseränta kan, när den från skattemannarätten
är skild, liksom då dessa rättigheter äro förenade, af en hvar genom
laga fång förvärfvas» och bör anses såsom annan afhandling om jord
samt lagföljas å den ort, där jorden ligger. Då sålunda genom
lagstiftningen stadgats, att frälseräntor kunde förvärfvas genom
laga fång utan ny afhandling om deras belopp eller om de persedlar,
med hvilka de skulle utgå, hjälper det således icke, om
räntan och jorden någon gång kommit i samma ägares hand, ty
om de sedan skilts åt af en eller annan anledning, behöfde icke
någon ny afhandling upprättas om räntans belopp eller i fråga om
de persedlar, med hvilka den skulle utgå, då det är stadgadt, att
sådana räntor skulle för evärdliga tider utgå efter afhandlingarnas
ordalydelse.

Då lagstiftningen sålunda redan för mycket lång tid tillbaka
och sedan gång efter annan tagit hand om dessa frälseräntor och
lagbefäst dem, hafva afhandlingarna därom ifrån att vara af privat
natur öfvergått till att bli statsrättsligt befästa aftal mellan
enskilda, hvarigenom de kommit att äga bestånd för längre tid
framåt än eljest skulle varit möjligt.

På de grunder jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindblad: Jag vill icke ingå något på den reella innebörden
af den föreliggande frågan, men då det här framställts invändningar
i formellt afseende, kan jag ej underlåta att säga nagra
ord. Och när uttalandet gjorts från ett sådant håll som från talaren
på stockholmsbänken, vill jag dock påpeka, att på vår föredragningslista
i dag förekommer under punkt. 17 ett utlåtande från
Andra Kammarens första tillfälliga utskott öfver en motion, som
i denna kammare väckts af herr David Bergström med instämmande
af herrar A. Hedin, Henricson och Ivar Månsson, och i
hvilken motionärerna hemställa, »att Riksdagen matte besluta att
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga
erforderliga åtgärder för att vid de regementen och lägerplatser,
som äro i saknad af nödiga samlingslokaler för de värnpliktige
jämte tillhörande bokförråd och skrifmaterialier, denna brist måtte
så skyndsamt som möjligt varda afhjälpt».

Utskottet har tillstyrkt denna framställning, och klämmen har
följande lydelse: »att Andra Kammaren för sin del ville besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla» etc.,
d. v. s. resten af klämmen är i hufvudsak ett upprepande af motionärernas
hemställan. Därjämte inlåter sig utskottet i sista punkten
af sitt yttrande just på och pekar hän mot, att här måhända kan
en statsutgift ifrågakomma. Utskottet säger nämligen:

Lördagen den 28 Mars.

19 Nso Sfi

»Att närmare ingå på den rent ekonomiska sidan af förevarande
fråga har utskottet icke ansett ligga inom området för dess uppgift.
Skulle Kungl. Maj:t vid ärendets pröfning finna, att de
önskemål, som motionären och utskottet i närmaste anslutning till
1901 års riksdagsskrifvelse uttalat, icke kunna till fullo förverkligas
med hittills befintliga tillgångar utan kräfva särskilda anslag,
lärer framställning här icke uteblifva».

Jag kan för min del icke finna annat än att behandlingen af
dessa ärenden måste bli likartad. Skola vi nu, sedan vi dock två
gånger remitterat den föreliggande motionen till tillfälligt utskott,
taga emot en bakläxa beträffande den ena frågan, anser jag äfven
konsekvensen fordra, att kammaren tager emot en bakläxa äfven
beträffande den andra motionen.

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman! Jag är tacksam
mot utskottet för den sakrika utredning, som det lämnat i denna
fråga. Jag är viss på, att hvar och en af kammarens ledamöter,
som läser detta utskottets betänkande och som vill göra detta
opartiskt, skall erkänna, att det finnes verkliga skäl för att dessa
frälseräntor blifva afskrifna eller att det på annat sätt kommer
till uppgörelse härvidlag. Man får icke förundra sig öfver att det
råder mycken ovilja i landet bos dem, som ha dessa frälseräntor
kvar, under det andra fått sina grundskatter afskrifna. De ha
icke blott fått behålla sina gamla skatter, utan äfven fått sina
pålagor förhöjda. På samma gång som grundskatterna efterskänktes,
höjdes ju bevillningen, men dessa personer ha icke kommit i åtnjutande
af någon afskrifning, under det att de fått sin bevillning
höjd. Kan detta vara rättvist? Jag medgifver, att det kanske kan
vara tvistigt, om alla dessa räntor böra inlösas, jag vill ej yttra mig
därom, men säkert är, att förr eller senare måste en afskrifning
företagas. ''Det är min fullkomliga öfvertygelse. Skall man få en
rättvis skattegrund, måste alla medborgare beskattas efter samma
norm och ej efter sådana undantagsbestämmelser, som medföra många
svårigheter och verka mycket ondt. Jag tycker att, då utskottet
blott begär en utredning, detta är en billig begäran. Skulle kammaren
nu förneka, att det blefve en utredning af frågan, skulle
detta bevisa, att kammaren ej tror på att det finnes fog för en ändring
härvidlag och att den påkallas af rättvisan. Ett sådant kammarens
beslut skulle jag anse vara ett dåligt omen. Jag tror, att ingen
borde motsätta sig en utredning, ty genom en sådan kunde man
få klart för sig, huru man borde ställa med denna sak, huru man
skulle åstadkomma en uppgörelse, hvarigenom dessa frälseräntor
skulle afiösas, vare sig staten därvid skulle träda emellan eller ej.
Hufvudsaken är, att dessa räntor komma bort, ty det blir aldrig
någon frid, så länge dessa sekelgamla orättvisor äro kvar. Och då jag
anser, att det är rätt, att detta sker, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. inlösen
och afskrifning
af de frälseräntor,
hvilkas
inlösen ej
åligger statsverket.

(Ports.)

Ji:« 35. 20 .Lördagen den 28 Mars.

Ang. inlösen Herr Beckman: Jag bär begärt ordet för att uttrycka min
sympati med det yrkande, som utskottet här framställt. Man gör
räntm- hvilkas1 vara dagar så mycket för att uppmuntra nya småbruk. Jag får
inlösen ej då verkligen säga, att jag har den uppfattningen, att man bör visa
dligger stuts- tillmötesgående, då det här gäller att hjälpa gamla, redan bestående
(V A f\ småbruk. Jag kan ej förstå, hvarför man skall vägra en utred 0

’ ning, då saken är så omtvistad. Jag anser, att det vore lämpligt

såväl ur skattehänsyn — för att få mer enhet i skatteväsendet —
som äfven ur andra synpunkter; jag hoppas att denna kammare
vidhåller sitt vid ett föregående tillfälle fattade beslut i frågan.
Den formella sidan af saken vill jag ej inlåta mig på, utan jag
ber blott på grund af mina sympatier för själfva saken att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen afslutad. I enlighet med de
yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
å berörda hemställan; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den som vill, att kammaren afslår kammarens tredje tillfälliga
utskotts hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 75 ja, men 121 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 9.

Ang använd- Härefter föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
ning af torf utlåtande, n:o 15, i anledning af väckt motion angående skrifvelse
m eldning vid till Kungl. Maj:t i fråga om användning af torf till eldning vid
^Tar^och statens järnvägar och statens öfriga verk; i hvilket utlåtande utstatens
öfliga skottet hemställt, att Andra Kammaren i anledning af förevarande
verk. motion ville för sin del besluta, att Riksdagen i underdånig
skrifvelse anhölle:

Lördagen den 28 Mars.

21 »ro 35.

att genom Kungl. Maj:ts försorg den af kungl. järnvägsstyrelsen ing. amändredan
påbörjade användningen af torfbränsle till eldning å gods- nins “f torf
tågslokomotiv måtte i största möjliga utsträckning fullföljas; samt

att väntsalar och öfriga lägenheter vid statens järnvägar äfven- vägar ''och
som andra för statens verk begagnade lokaler måtte, där så ske statens öfriga
kunde, företrädesvis uppvärmas medelst eldning med torfbränsle,
då sådant kunde erhållas till pris och på de villkor, som af Kung],

Maj:t bestämdes.

verk.

(Forts.)

I sammanhang härmed föredrogs ett från Första Kammaren
ankommet protokollsutdrag, n:o 152, innefattande delgifning af
nämnda kammares beslut i anledning af dess första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion angående skrifvelse
till Konungen i fråga om användning af torf till eldning
vid statens järnvägar och statens öfriga verk; och inhämtades däraf,
att Första Kammaren bifallit en af dess tillfälliga utskott gjord
hemställan af samma innehåll som den, hvilken innefattades i
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts förevarande utlåtande.

Sedan ofvanberörda hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Killander; Herr talman, mina herrar! Jag hade visserligen
icke tänkt yttra mig i föreliggande fråga, helst som jag gillar
motionens syfte. Men då i motionen förekommer ett spörsmål,
som motionärerna på samma ställe besvara och som återfinnes å
sidan 11 i utskottets betänkande, har jag begärt ordet för att i
anledning däraf yttra några ord. Det heter nämligen där:

»Men hvarför användes torf fortfarande i så liten skala? Härpå
gifves följande svar: »Det är, trots gjorda och goda utredningar
därom, bristande kännedom om torfvens värde, liknöjdhet, konservatism
och ett bristande tillmötesgående mot den viktiga näringen
från statens verk.»

Låt vara att dessa uttalanden kunna synas berättigade, så har
dock det egentliga skälet varit detsamma, som, ehuru förminskadt,
fortfarande kvarstår, nämligen att det är dyrare att bränna torf
än stenkol. Jag säde, att denna anledning förminskats, och det
har skett därigenom att under det torfven exempelvis i Småland
och Västergötland 1901 från Nya Aktiebolaget Turba kostade 12
kronor per ton, från Falköpings Torffabrik 40 öre hektoliter eller
cirka 12 kronor per ton, från Ende Mosses Torffabrik 12 kronor
50 öre per ton och 1902 från Nya Aktiebolaget Turba 10 kronor
per ton, har priset innevarande vinter nedgått till 9 kronor 50
öre å 8 kronor 50 öre per ton. Detta sista prisfall har skett i år.
Medelpriset för engelska stenkol har under de sista tio åren, hvad
statens järnvägar beträffar, såsom också motionärerna uppgifvit,
utgjort 14 kronor per ton, hvartill kommer samtliga lossningskostnader,
som i Göteborg utgöra 00 öre per ton.

Nso 35.

Ang. användning
af torf
till eldning vid
statens järnvägar
och
statens öfriga
verk.
(Forts.)

22 Lördagen den 28 Mars.

Äfven med användande af ett så gynnsamt resultat af jämförelse
mellan bränsle värdet hos torf och stenkol som 1: 1,8 och
ett så lågt pris som 8 kronor 50 öre per ton torf, således motsvarande
15 kronor 30 öre per ton stenkol, hvilka för närvarande
i Göteborg med lossningskostnader betinga ett pris af 14 kronor
70 öre, blir det ändock 60 öre per ton billigare att begagna stenkol
än torf, hvad bränslevärdet angår.

Då således skillnaden nu utgör 60 öre per ton, kunna herrarna
förstå, hvad skillnaden varit, då torfven kostade 10 ä 12 kronor
per ton.

En köpare — privat eller med staten som hufvudman — har
väl främst att tillse, att inköpen göras möjligast förmånliga; och däri
ligger svaret å motionärernas fråga, hvarför torf hittills användts
i så liten skala.

Eör att visa, att staten ej gör någon affär i vanlig mening
genom användande af torf, har jag här yttrat mig. Men ur
nationalekonomisk synpunkt gillar naturligtvis jag — och, jag är
säker därpå, många med mig — Riksdagens önskan att använda
torf i största möjliga utsträckning.

På denna grund anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Nyländer: Herr talman, mina herrar! Då den föregående
ärade talaren icke hade något annat yrkande att göra än om bifall till
utskottets hemställan, torde det vara ganska obehöfligt att här yttra
något. Men då han fäste sig särskildt vid några ord, som förekomma
i motionen, ber jag få påpeka, att dessa ord ingalunda äro
riktade mot järnvägsstyrelsen, såsom han syntes förmoda. Ty motionärerna
framhålla i bestämda ordalag: »Med nöje kunna vi konstatera
att från försök hafva nu statens järnvägar öfvergått till
användande af torf såsom lokomotivbränsle å regelbunden trafik.»
Och man kan hoppas att dessa försök med användande af torf
skola ytterligare utsträckas.

Beträffande de siffror, som motionärerna hafva åberopat i sin
motion, äro dessa lämnade af en utaf fackmännen på torfteknikens
område, nämligen ingenjören Alfred Larsson, hvilken ju, som bekant,
haft Kungl. Maj:ts uppdrag att på statens bekostnad i utlandet
inhämta kännedom om tillverkning af bränntorf och olika
sätt för densammas användning. Och jag har därför anledning
förmoda, att dessa siffror och beräkningar äro fullt riktiga.

Här torde icke vara behöfligt att för denna ärade församling
framhålla den stora vikt och betydelse, som torfindustrien har för
vårt land, och det torde därför nu icke behöfvas annat än att helt
kort yrka bifall till utskottets hemställan. Men jag vill på samma
gång såsom motionär till utskottet hembära ett tack för det utmärkta
sätt, hvarpå utskottet behandlat detta ärende och den värde -

Lördagen den 28 Mars.

23 >:o 35.

fulla utredning och den sakrika historik, det lämnat i denna Ans anvämtfråga.
ning a( b>r}

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets ^tatmTJär^
hemställan. vägar och.

statens öfriga

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och fann JS*™''
Andra Kammaren med afseende på sitt nu fattade beslut ofvan 3

omförmälda delgifning af Första Kammarens beslut i ämnet icke
till någon vidare åtgärd föranleda.

§ 10.

Efter föredragning häruppå af Andra Kammarens andra till- Ana- utredning
fälliga utskotts utlåtande, n:o 16, i anledning af väckt motion an- a{il^rrådande
gående utredning af orsakerna till rådande prästbrist, begärdes pr fotvrist.
ordet af

Herr Waldenström, som yttrade: Jag hade icke väntat, att
Andra Kammarens tillfälliga utskott skulle tillstyrka min motion.

Men jag kunde ändock icke underlåta att efter mycket funderande
väcka denna fråga på tal, emedan det är en otvifvelaktigt mycket
viktig fråga.

Det må erkännas, att den tilläfventyrs skulle höra till kyrkomötet
snarare än till Riksdagen. Men då Riksdagen äfven har med
kyrkliga förhållanden att göra, ligger det icke utom Riksdagens
befogenhet att upptaga äfven denna fråga.

Det har i långliga tider klagats öfver prästbrist. Och jag
tror, att dessa klagomål långt ifrån att aftaga tvärtom tilltaga.

Huruvida prästbristen verkligen hotar att blifva allt större och
större, därom vill jag icke tvista med utskottet. Det är nog hvad
utskottet säger, att det för närvarande behöfves omkring 400 präster
utöfver det förefintliga antalet.

Nu har jag i min motion sagt, att om bristen skall kunna
afhjälpas, måste man först taga reda på dess orsaker. Därvid
nämnde jag i förbigående, att de ekonomiska omständigheterna icke
kunde vara hnfvudorsaken. Detta försöker utskottet gendrifva med
det påståendet, att prästernas ekonomiska förhållanden äro dåliga.

Ja, det kan jag också vara villig att medgifva. Men därmed har
man alldeles icke vederlagt, hvad jag i min motion säger, att på
den tid, då de ekonomiska förhållandena för våra präster voro mycket
sämre, fanns en riklig tillgång på, ja, öfverskott af präster
utöfver hvad som behöfdes.

Jag liar vidare anmärkt i min motion, att man icke kan antaga,
att prästbristen beror på, att det är mera brist på begåfvade
och andligt sinnade ynglingar nu än förut. Utskottet inlåter sig
icke på den frågan, och jag medgifver, att det är svårt att afgöra
densamma. Jag tror dock, att jag i detta fall har fullt fog för

N:« 35. 24

Lördagen den 28 Mars.

Ang. utredning hvad jag i motionen yttrat, och tror, att jag känner till förhållan af

»rzakerna dena { detta afseende bra mycket bättre än utskottets ärade ordtill
rådande ,

förande.

prästbrist.

(Forts )

Sedan jag nämnt detta i förbigående, kommer jag till hvad
jag anser vara den viktigaste orsaken till prästbristen, och det är
den närvarande kyrkliga organisationen. Sedan nu utskottet på tre
sidor bemött det, som jag endast i förbigående har anmärkt, kommer
det till kärnpunkten af min motion. Då hade man skäl att
vänta, att det skulle ägna åtminstone en sida åt denna. Men i
stället säger utskottet, »att utskottet finner ingen anledning att i
detta sammanhang ingå på denna vidtomfattande fråga». Det bryr
sig bara icke om att gå in på den frågan. Hvad jag endast i förbigående
har nämnt, det talar utskottet ganska vidlyftigt om. Men
hvad som utgjort kärnan i min motion, det anser utskottet sig
icke ha anledning att gå in på! Utskottet hade dock haft anledning
att göra det, om det annars är ett utskotts plikt att fästa
tillbörligt afseende vid en motions innehåll. Det kan ju icke anses
rätt, att ett utskott så utan vidare kastar åt sidan det, som
motioneras här i kammaren och som kammaren hänvisar till
utskottet.

Till sist kommer utskottet till en punkt i min motion, som
föranleder detsamma till ett yttrande, hvars make, så vidt jag kan
erinra mig, aldrig förekommit i något utskottsbetänkande här i
denna kammare. Och detta yttrande är att utskottet »icke ens
anser det tillbörligt att bemöta» det, som jag sagt. Det hade varit
att önska, att ett sådant uttryck icke hade förekommit i betänkandet.
Och hvad var det jag då hade sagt? Jo, jag hade sagt,
att det finnes många unge män, som äro för predikoämbetet begåfvade
och hågade, men som inför de förhållanden, jag i min
motion antydt, stå tveksamma, och hvilka »träget bearbetas, på
det de måtte nedtysta samvetets röst och låta sina betänkligheter

fara».

Jag gratulerar utskottets högt ärade ordförande till att vara
okunnig om detta; och jag skulle önska, att jag själf vore okunnig
därom. Men med den ställning, jag intar här i landet i förhållande
till de kyrkliga och frikyrkliga rörelserna, har jag kommit
i beröring med många unge män af den här sorten och känner
förhållandena så pass, att jag med fullt fog kunnat säga, hvad jag
sagt. Så tillägger jag vidare: »detta lyckas nog också med somliga,
men många äro de, som icke kunna öfvertygas, att det är
rätt för dem att göra, hvad de själfva inse och äfven andra erkänna
vara orätt». Ja förhållandet är verkligen så. Herrarne
torde veta, och herr biskop von Schéele torde också veta, att den
nuvarande kyrkliga organisationen i många fall lägger på prästerskapet
alldeles otroligt svåra och tunga band, så att de mer än en
gång sättas i valet att antingen nedlägga ämbetet eller också lyda
och göra, hvad de se vara orätt. Jag har hört många, många

Lördagen den 28 Mars.

25 Ji:o 35.

präster klaga ock uttala sina grufliga bekymmer däröfver; men dq Ang. utredning
hafva tyckt, att de måste nedtysta sina betänkligheter. af orsakerna

Det var för åtskilliga år tillbaka, ett år, då ett kyrkomöte prästbrist.
skulle hållas, som en af Stockholms mera bemärkta präster sade (Forts.)
till mig: »Ja, om icke kyrkomötet i höst vidtar uågra reformer,
står för oss troende präster icke annat åter än att nedlägga våra
ämbeten och gå ut ur kyrkan.» Kyrkomötet kom, och med reformerna
blef det, som det alltid blir ifrån det hållet: det blef ingenting.
Prästen stod emellertid kvar; han blef kunglig hofpredikant,
och sedan hörde jag aldrig något af honom om den saken.

Utskottet säger, att jag gjort detta påstående utan ringaste bevis.
Ja, nog bör utskottet och nog kunna herrarne själfva förstå,
huru det förhåller sig därmed. »Nomina sunt odiosa», heter det,
och det kan aldrig falla mig in att anföra några namn eller annat
sådant. Men vilja herrarne ha bevis för det, så nog skulle jag
kunna prestera sådana, . och jag skulle äfven kunnat prestera dem
för utskottet.

Jag har här ett så pass officiellt bevis, att jag ju gärna må
anföra det. Det är ett yttrande, som fäldes vid allmänna kyrkomötet
1898. Man diskuterade om konfirmationen och det samvetstvång,
som konfirmationen vållar både präster och barn.

Då var det en framstående prästerlig medlem af kyrkomötet,
som mycket bra framställde saken, hvarefter han yttrade: »Ett
enda tillägg, till hvad jag sagt, skall jag be att få göra, och det
är ett svar på den frågan: ’hur kan du då själf med dessa åsikter
konfirmera ungdomen?’ På den frågan vill jag svara det, att trosfrågorna
tager jag i samma mening som herr biskop Ullman föreslagit.
Jag har naturligtvis begagnat handbokens formulering, men
låtit barnen få veta, att jag så fattar frågornas innebörd, detta på
grund af katekesens ord: ''hvad menar du med att du tror på Gud
Fader allsmäktig o. s. v.?’ ''Att jag vill af allt hjärta hålla mig
till honom ?’ Detta anser jag mig hafva fullt rätt att göra. Hvad
löftesfrågorna beträffar, måste jag naturligtvis låta barnen förstå,
att man icke kan af dem begära allt hvad som egentligen ligger i
dem; och det är den enda rimliga grund, på hvilken jag kan konfirmera
mina konfirmander med den ritual vi nu hafva. Jag har
talat enskildt med flera ämbetsbröder, hvilka göra på samma sätt:
ensam står jag således åtminstone icke.»

Jag underlåter alla reflexioner rörande detta, herr talman.

Kanske åtskilliga, när de läsa de anförda orden, skola inse, hvad
däruti ligger. En mycket framstående biskop förklarade sig ock
dela det betraktelsesätt, som den nu nämnde ledamoten af kyrkomötet
framställt. Detta var nu rörande konfirmationen.

Många andra liknande saker förekomma, såsom t. ex. att
prästerna äro pliktiga att antingen underkasta sig afsättning eller
att sammanviga såsom äkta makar och förklara såsom kristliga
äktenskap sådana förbindelser, som vi veta, att nya testamentet och

V:o 36. 26

Lördagen den 28 Mars.

Ang. utredning frälsaren själf kallar äktenskapsbrott. En af mina vänner måste
af orsakerna också för några år tillbaka af sådan anledning nedlägga sitt äm^prävtbrUt*
be*e- ^et i riksdagen varit tal om att införa fakultativt ci (Forts.

) viläktenskap. har också från prästerligt håll många gånger just
denna omständighet påpekats.

En prästman här i Stockholm, som gjort sig känd för synnerligen
stor s. k. frisinthet gent emot både bibel och trosläror och
allt hvad därtill hör,'' skref beträffande denna sak i en Stockholmstidning
för någon tid sedan, att det äfven på honom gjorde ett
ruskigt intryck, när han »inför Gud den allvetande» måste ställa
frågor till ett par, som skulle vigas, och så af mannen fick veta,
att hvarken han eller hans fästmö trodde, att det fanns någon Gud,
men ändå var pliktig att sammanviga dem till «ett kristligt äkta
förbund.»

Ja, mina herrar, det finnes, det kan jag intyga ur min egen
ganska långvariga och vidsträckta kännedom därom, det finnes
många unga, andligt sinnade och rikt begåfvade män, som skulle
vara villiga att ägna sig åt predikoämbetet, men som icke kunna,
vare sig med äldre prästers exempel eller andra skäl låta öfvertyga
sig att det är rätt af dem att göra sådant, som de ändå själfva se
och äfven andra erkänna vara orätt.

Att jag icke kan yrka bifall till min motion, säger sig själft,
men frågan har nu en gång varit framme, och kanske skall den
en annan gång bli föremål för öfverläggning på annat forum än
detta.

Herr von Scbéele: Herr talman, mina herrar! Jag skall söka
helt kort besvara, hvad här blifvit mot utskottet anfördt.

Till en början anmärkte den ärade motionären, att det lär vara
tvifvel underkastadt, huruvida utskottet verkligen har rätt uti, att
det på senare tider visat sig utsikt till minskning i den prästbrist
som under närmast föregående år, ja årtionden rådt.

Till stöd för denna utskottets åsikt vill jag blott anföra några
ord ur en skrifvelse från teologiska fakultetens i Lund dekanus
till svar på eu af mig i egenskap af utskottets ordförande gjord
förfrågan i denna sak, hvadan det således icke är något privatbref
jag meddelar. »Såsom svar på eder till mig ställda förfrågan», skrifver
professor Pfannenstill, »vill jag uttala den bestämda uppfattning,
jag har, att vi här gå till mötes en allt starkare tillströmning af
studerande till vår teologiska fakultet», och längre fram: »De anmärkningsvärdt
höga talen från och med år 1900 säga oss, att vi
hafva under den närmaste tiden att vänta oss ännu större tillströmning
till de teologiska examina.» Hvad vidkommer Uppsala universitet,
så har svaret därifrån icke blifvit lika fulltonigt. Förste
teologie professorn, domprosten Berggren skrifver, att en förbättring
det sista året inträdt, men att den icke är af sådan natur,
att man därpå vågar grunda någon fast åsikt.

Lördagen den 28 Mars.

27 >:o 35.

Vidare nämnde motionären, att han val icke ville bestrida,
att lönen för prästerna vore svag, men vidhölle, hvad han i sin
motion sagt, att denna omständighet icke torde böra anses vara
orsaken till den rådande prästbristen. Jag vill dock hemställa,
huruvida icke utskottet i det korta utlåtande, som det afgifvit, sagt
tillräckligt för att lämna bevis för, att man verkligen i löneförhållandena
och de i samband därmed stående befordringsförhållandena
har att se en mycket väsentlig grund till den prästbrist,
som varit och ännu är rådande. Det kan väl sägas från
ideal ståndpunkt, att personer, som välja den prästerliga banan,
böra göra det utan hänsyn till blifvande löneförmåner. Men huruvida
det är rätt, att de tänka och säga så, hvilka hafva prästerna
i sin tjänst, är en annan sak. Jag tror, att Riksdagen, såsom
representant för landet såväl i detta som i andra afseenden, tydligt
uttalat sin uppfattning härutinnan, då den ju gått i författning
om, att något skall göras för att åstadkomma förbättrade löneförmåner
och befordringsförhållanden.

När jag kom in i kammaren i dag, låg på min pulpet ett
betänkande, afgifvet den 8 december 1902 af den för utredning af
vissa frågor rörande de allmänna läroverken den 26 maj 1899 i
nåder tillsatta kommitté, och då jag tillfälligtvis slog upp sid. 512
i andra bandet, så falla mig dessa ord i ögonen — de gälla naturligtvis
lärarna, men kunna med allt skäl tillämpas på prästerskapet:
»Af särskild vikt synes det kommittén vara, att lärarens lön öppnar
möjlighet för honom att inträda i äktenskap, så snart hans
blifvande verkningskrets blifvit bestämd genom hans befordran
till ordinarie tjänst. Tv om det i allmänhet af sociala och etiska
grunder är önskvärdt, att tjänstemän äro så aflönade, att de kunna
gifta sig, så gäller detta företrädesvis ungdomens uppfostrare.» Och
till ungdomens, ja hela vårt folks uppfostrare i egentlig mening
måtte väl svenska kyrkans prästerskap höra.

Vidare yttrar motionären om den sak, som för honom är
hufvudsaken och som har vållat utskottet icke så litet bekymmer,
att den egentliga grunden till prästbristen enligt hans förmenande
»torde vara att söka uti åtskilliga förhållanden inom den kyrkliga
organisationen». Och så fortsätter han: »Denna är nämligen, enligt
hvad statskyrkoprincipens vänner själfva ganska allmänt erkänna,
i vissa stycken sådan, att den icke låter försvara sig vare sig inför
Augsburgska bekännelsen eller — ja, allra minst — inför den
Heliga skrift.» Det kan nu sättas i fråga, huruvida Riksdagen är
rätta forum för att behandla en så utomordentligt svår och djupgående
fråga som den, huruvida statskyrkoförhållandet eller förhållandet
af en förening mellan stat och kyrka står i öfverensstämmelse
med den Heliga skrift och Augsburgiska bekännelsen.
Utskottet har efter allvarliga förhandlingar funnit det vara det
riktigaste att icke ingå på denna fråga, och skälet därtill har
blifvit antydt, då det på flera ställen i betänkandet säges, att ut -

An fl. utredning
af orsakerna
till rådande
prästbrist.

(Forts.)

N:o 35. 28

Lördagen den 28 Mars.

Ang. utredning skottet icke ansett det af motionären föreslagna sättet att komma
“tillrådande rätta med dessa frågor vara ändamålsenligt.
prästbrist. Skulle jag nu här blott och bart antydningsvis säga ett ord

(Forts.) om denna sak, så vill jag för min personliga del bekänna, att jag
ser intet hinder att förbinda kyrka och stat med hvarandra. Båda
två äro inrättningar af Guds nåde, och den ena såväl som den
andra har att verka, hvar på sitt vis, för upprättande af Guds rike
på jorden. Det svenska folket är, såsom jag från denna plats förr
tillåtit mig framhålla, ett ovanligt religiöst anlagdt folk, och med
anledning- däraf har detta folk känt särskildt behof att förbinda
sina rent nationella intressen och sina andliga intressen med hvarandra
och funnit sig väl häraf. Jag är lifligt öfvertygad om, att
någon allmännare önskan icke heller förefinnes att upplösa de band,
som med hvarandra förena dessa tu, den svenska staten och den
svenska kyrkan, till icke ringa välsignelse för båda enligt den svenska
kulturhistoriens vittnesbörd. Den väg, på hvilken dessa frågor böra
utredas, är nog delvis den af motionären nu angifna, nämligen
kyrkomötet — då vi hafva en sådan särskild institution — men
framför allt tror jag, att denna utredning bör ske i litteraturen. Det
är där, som åsikterna skola brytas mot hvarandra, andarna drabba
samman. Det är den fria utvecklingens väg, som säkert motionären
lika väl som jag anser vara den, på hvilken vårt fosterlands intressen
på detta område blifva bäst tillgodosedda. Enligt min lifliga öfvertygelse
är det just genom ett sådant fritt utbyte af tankar, som de
skilda uppfattningarna hafva att utkämpa striden till, såsom jag
hoppas, ett lyckligt slut.

Till sist ett enda ord till svar på motionärens antydan, att
han skulle känna begåfningen hos de teologie studerandena bättre
än jag. Hans öfverlägsenhet öfver mig i skarpblick vill jag icke
förneka, men hvad däremot erfarenhet angår så måtte väl dylik
hafva stått mig minst lika mycket till buds, då jag i 30 år varit
medlem af Uppsala universitet och under 21 af dessa 30 åren såsom
lärare i den teologiska fakulteten. Jag var ingalunda den, som
drog sig undan samlifvet med studenterna. Fastmer var jag student
alltigenom och har förblifvit det i många afseenden än i dag.
Därför har äfven, sedan jag lämnade universitetet, tillfälle icke
saknats för mig att erfara, hvad som i detta hänseende rör sig hos
vår tids andligt intresserade unge män. Med dessa få ord tror jag
mig hafva tillräckligt bemött motionärens anmärkningar mot utskottets
utlåtande. Han själf har intet yrkande gjort, och jag har
naturligvis, herr talman, blott att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedlund: Att prästbrist föreligger, visar, anser jag,
bland annat det stigande antalet dispenser, som beviljas personer
att invigas till och utöfva prästämbetet utan att hafva erhållit
den i lag föreskrifna utbildning. Det är dock tydligt, att i den

Lördagen den 28 Mars.

29 Jfto 35.

till rådande
prästbrist,

(Forts i

mån, som denna utväg alltmera tillgripes, kommer bildningsnivån Ang. utredning
inom prästerskapet att sjunka på ett sätt, som måste lända till "f orsakerna
skada såväl för kyrkan som för församlingen.

Jag har fäst mig vid ett uttryck i utskottets motivering.

Där framhålles, att orsaken till den rådande prästbristen skulle
ligga jämväl i denna tidens föga idealistiska anda. Jag vill då
fråga det ärade utskottet, om det verkligen känner till någon tid,
då det nytestamentliga ordet: »allt hvad I gören en af dessa minsta
mina bröder det hafven I ock gjort mig», om det verkligen känner
till någon tid, då detta språk blifvit så kraftigt och allmänt
tillämpadt som i vår tid. Jag vill vidare fråga, om utskottet vet
någon tid, då känslan för de små och svagas ställning i samhället
varit så stark och allmän i andra klasser, och då verkligen så
mycket åtgjorts såväl i lagstiftningsväg som på enskild väg just
för att bättra upp och lätta deras lott. Det vore alldeles naturligt,
att i en tid, så uppfylld af sociala intressen som denna,
mängder af personer skulle strömma till prästkallet, i hvilket
man mer än de flesta andra kall är i stånd att verka till lekamlig
och andlig förbättring och lisa för de små och betungade i
samhället. Men hvarför sker då icke denna tillströmning? Hvarför
klagas tvärtom öfver prästbrist? Jo, utskottet angifver i slutet
af sin motivering, tror jag, den riktiga orsaken, då det säger, att
vi lefva i en brytningens tid. Så länge kyrkan ställer sig främmande
för de nya tankar, som bryta sig fram, så länge är det
naturligt, att de, som veta hvad denna tid vet, de, som tänka de
för denna tid naturliga tankarna, känna sig förhindrade att inträda
i kyrkans tjänst. Skulle kyrkan vilja skrida till att lindra prästlöftet,
så att icke hvarje enskildhet af en för många sekler sedan
yippförd dogmbyggnad blefve lika bindande, så skulle man, tror
jag, hafva funnit däri ett hufvudsakligt medel icke allenast till
att lindra prästbristen utan särskildt till att tillföra kyrkan varmhjärtade
och begåfvado unga män, som skulle blifva prästkallet
till heder och prydnad. Gör kyrkan med andra ord latitudinarisk,
så att nya strömningar få rum bredvid de gamla, och vi skola
icke längre hafva anledning att klaga öfver brist på präster eller
öfver brist på goda präster.

Jag skulle för min del gärna hafva yrkat bifall till motionen,
men dä motionären själf afstätt därifrån, så kan jag tyvärr icke
göra det, och därför har jag, herr talman, intet yrkande att göra.

Häruti instämde herrar Nydal, Styrlander, Olsson i Fiäsbro
och Larsson i Lund.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Det är
sant — och det erkänner jag gärna — att de ekonomiska förhållandena
på den prästerliga banan äro ganska klena. Det sade jag
också i mitt förra anförande. Men detta är ett förhållande, som

N:o 36. 30

Lördagen den 28 Mars.

Ann. utredning existerar på snart sagdt alla ämbetsmannabanor, och det är icke
aj orsakerna (]en prästerliga banan, det trycker som värst. Emellertid kan
''..rästhrist" ja£ intyga för herrarna, att af de unga begåfvade och andligt sin(Forts.
) nade män, som jag känner och som stått tveksamma, om de borde
ingå i prästämbetet eller icke, har jag aldrig, aldrig hört, att den
frågan spelat in, »huru kan jag på den prästerliga banan bereda
mig min framtida utkomst?» Nej, alltid har det varit de kyrkliga
förhållandena, som gjort dem tveksamma, tvånget att göra
saker och ting, hvilka de sett att präster äro tvungna att göra, samt
nödvändigheten för prästerna att med hvarjehanda jesuitiska reservationes
mentales, liknande dem jag nyss läste upp, söka göra sin
ställning så dräglig som möjligt under förhållanden, som objektivt
sedt äro odrägliga.

Nu sade utskottets ordförande, att han väl insåg, att det icke
var de i förbigående omnämnda punkterna, som voro hufvudsaken
i min motion, utan detta var just den punkt, som handlar om
den kyrkliga organisationen. Han måste ock erkänna det, som
alla kunna se, nämligen att utskottet helt enkelt förbigått och
icke alls inlåtit sig på denna punkt. Huruvida det är rätt, att
utskottet så gör, det lämnar jag därhän.

Han säde vidare, att han icke fann något hinder för att förbinda
kyrka och stat. Jag har i min motion endast sagt, att den
statskyrkliga organisationen i vissa afseenden är sådan, att de,
som annars tänkt bli präster, stå tveksamma, huruvida de böra
göra det. Och det kan ingen vederlägga.

Han sade också, att kyrkomötet vore rätt forum för en sådan
fråga som denna, något som äfven jag antydde. Men om herrarna
läsa igenom kyrkomöteshandlingarna, så skola herrarna få se, huru
pass mycket kyrkomötet åtgjort för att få frågan utredd och för
att bota de missförhållanden, hvilka i min motion fått sitt uttryck.
Och för öfrigt, när det i alla fall icke är kyrkomötet, utan Kung!.
Majd och Riksdagen, som gemensamt stifta kyrkolag, så synes
mig nog äfven Riksdagen vara ett rätt forum i detta fall.

Vidare ber jag att få upplysa utskottets herr ordförande om
ett af honom begånget misstag, då han anförde en del af mitt
förra yttrande. 1 detta sade jag aldrig, att jag bättre än han
kände de teologie studerandenas begåfning och anlag. Hvad jag
talade om, var den kännedom jag hade om en mängd andligt sinnade
och rikt begåfvade unga män, hvilka till följd af de i min
motion omnämnda förhållandena icke vågade ingå på den teologiska
banan och således aldrig bli teologie studerande, men som, om icke
dessa förhållanden legat i vägen, gärna skulle velat blifva präster.
Hvad beträffar de teologie studerandenas begåfning, måste jag säga,
att jag känner fasligt litet till densamma.

Med anledning slutligen af ett yttrande af herr Hedlund ber
jag att få påpeka, att för några år sedan förelåg frågan om ändrande
af § 1 i vår kyrkolag därhän att man vid uppräknandet af vår

Lördagen den 28 Mars.

31 Jiso 35.

kyrkas bekännelseskrifter skulle stanna vid Augsburgska bekännelsen
och icke medtaga de öfriga i denna paragraf uppräknade
skrifterna. Detta förslag, godkändt af Riksdagen, föll i kyrkomötet.

Vid sådant förhållande kan man icke, mina herrar, med skäl
förundra sig öfver, att den kyrkliga ställningen blir allt sämre
och sämre. Om också nu på senaste åren ett något mera afsevärdt
antal studenter strömmat till den teologiska fakulteten vid
Lunds universitet, tror jag dock för min del, att denna ökning
endast är tillfällig och icke kommer att vara länge, för så vidt
icke, och det inom en ganska nära liggande framtid, viktiga och
grundliga reformer i vår kyrkolagstiftning komma till stånd. Tv
det går icke i längden för sig att reda sig med sådana medel
som dem, hvilka framhållas i den värde prästmannens vid senaste
kyrkomötet hållna och af mig nyss upplästa anförande.

Herr talman, jag har ingenting vidare att tillägga i denna
fråga.

Herr Holmgren: Jag förstår mycket väl, att jag sätter tålamodet
hos en del af kammarens ledamöter på prof, när jag nu
tillåter mig att yttra några ord i denna fråga, ty de önska väl
att få så snart som möjligt öfvergå till ämnen, som äro mera
reella än prästbristen och anledningarna till densamma, och de å
föredragningslistan härefter förekommande frågorna om majs och
ägg äro utan tvifvel mera trängande och mera ägnade att tillvinna
sig kammarens intresse. Detta hindrar mig emellertid icke att
under några hastigt försvinnande ögonblick beröra den nu föreliggande
frågan och jag skall därvid försöka att undvika såväl
tråkighetens Scylia som ogrannlagenhetens Charybdis.

Den ärade motionären har tvifvelsutan varit fullt befogad att
framlägga sitt förslag till Riksdagens bepröfvande; han har sett,
hurusom leden i den falang, som skall bilda den stridande kyrkan,
börja glesna, och att det fattas flera nummer i dem, ja icke mindre
än fyrahundra. Att ett sådant förhållande är ägnadt att gifva
anledning till allvarsamma tankar hos svenska folket och dess
representation, är mig alldeles klart. Vi veta ju, hurusom för
några år sedan den armé, som skall försvara vårt land, gaf anledning
till många bekymmer, och hurusom statsmakterna läto sig angeläget
vara att utreda orsaken hvarför så många nummer af denna
armé voro vakanta, och fylla de uppkomna luckorna, hvarvid armén
på samma gång fick en ny organisation. Att nu den armé,
som utgöres af den stridande kyrkan och som skall på annat sätt
än den förra försvara oss, måst se sina leder glesna, bör enligt
min åsikt ingifva ganska allvarliga farhågor för att det skall gå
litet på sned i det fallet.

Hvilka äro då de, som skola taga i öfvervägande hvad som
häremot bör göras? Ja, därom finns det intet tvifvel, det är svenska
folkets representation.

Ang. utredning
af orsakerna
till rådande
prästbrist.
(Forts)

tf:o 35. 32

Lördagen den 28 Mars.

Ang. utredning
af yr sakerna
till rådande
prästbrist.

(Forts.)

Motionären framhåller, att det första och viktigaste man har
att göra uti en fråga sådan som denna, är att söka reda på själfva
orsakerna till det onda, som man vill råda bot på, och själf finner
han dessa orsaker bestå i kyrkans organisation. Detta tror jag
också vara riktigt. Däremot anser jag — äfven här i likhet med
motionären — att det icke är de ekonomiska förhållandena, som
vålla, att icke prästkandidater uppträda nu i samma rika mått
som i förra tider, då prästerskapets ekonomiska ställning dock var
obeskriflig! mycket svagare än hvad nu är fallet. Ty de till prästerna
— det lägre prästerskapet icke undantaget — utgående
lönerna hafva på senaste tiderna ökats med både ett- och tvåhundra
procent. Och det skulle väl vara mycket märkvärdigt, om dessa
andans män skulle för löns skull träda in på den banan och bli
efterföljare till honom, som var fattig och beträdde fattigdomens,
försakelsens och lidandets väg och därmed segrade öfver allt, som
stod emot i detta hänseende. Det skulle vara förskräckligt, om
anledningarna till den rådande prästbristen skulle vara af ekonomisk
art och om man af sådan anledning icke skulle vilja efterfölja
honom, som bar sitt kors och blef fattig för vår skull. Utskottets
betänkligheter i det fallet tror jag icke vara uppburna af
verkliga skäl; min uppfattning i denna del är raka motsatsen.
Utskottet har emellertid vinnlagt sig om att så mycket som möjligt
framhålla, att prästerskapet skulle befinna sig i en nödställd
belägenhet, och har åt denna sak ägnat en hel sida i sitt betänkande.
Detta utskottets bemödande torde dock vara fruktlöst för
den, som verkligen har reda på, hvilka inkomster prästerskapet
har att inhösta. Ett sådant uttalande af utskottet kunde hafva
skäl för sig, om det verkligen förhölle sig så, som prästerskapet
själft uppgifver, eller att deras boställen i de allra flesta fall rendera
dem »plus minus noll». Men det säkra är i stället det, att
utaf alla ämbets- och tjänstemän i vårt land finnes det, relativt
taget, icke några, som äro så väl aflönade som prästerna, och äfven
dessa komministrar, om hvilka det en gång i Första Kammaren
sades, att de måste gråta hvarje gång de skulle kosta på sig så
litet som ett tioöres frimärke, hafva det på långt när icke så illa
ställdt i ekonomiskt afseende. Det finnes ingen komminister —
åtminstone icke inom Skara stift — hvilken har en inkomst understigande
1,700 ä 1,800 kronor, och tager man därjämte hänsyn
till det ringa antalet af deras tjänstegöromål, så måste man säga,
att de hafva det bättre än flesta af vår tids öfriga ämbets- och
tjänstemän. Det är således icke rätt att påstå, att de ekonomiska
förhållandena å den teologiska banan skulle utgöra ett mången
gång oöfverstigligt hinder för dem, hvilka eljest ämnat att såsom
aspiranter inträda å denna bana och rekrytera de led, som utgöras
af den svenska kyrkans målsmän.

Men det är, mina herrar, en sak, som jag vill särskildt fästa
uppmärksamheten på. Utskottets ordförande, herr biskop von

Lördagen den 28 Mars.

33 Ns» 35.

Schéele, yttrade i början af sitt anförande, att vårt folk VOre ett Ang. utredning
ovanligt religiöst folk. Detta var ett mveket vackert vitsord från “/ orsakerna
det hållet. Sedan sade han, att prästerna och statskyrkan utöfvade
en verksamhet, som vore till icke ringa välsignelse för vårt land. ^(Forts >''
Detta var också mycket vackert sagdt. Men om man genomläser
ett biskopligt herdabref eller åhör prästernas predikningar, sådana
som dessa levereras från predikstolen, så skall man finna, hurusom
genom allt detta går, såsom en röd tråd, en klagan öfver tidens
ondska och öfver att mänskligheten i andligt afseende går bakut
och hamnar i krass materialism, med ett ord, att allting går baklänges.
Och de återkalla i kärt minne dessa gamla goda tider, då
prästerna hade en ovanligt stor makt öfver folkets sinnen; de
längta tillbaka till Egyptens köttgrytor, liksom Israels barn gjorde,
när de kommo ut i öknen och fingo äta manna. Det ser ut, som
om de icke följt med utvecklingen och icke hade någon bekantskap
med det moderna samhällets kraf.

Mär man nu hör dylika klagomål tämligen enstämmigt framkomma
från dem, hvilka äro kyrkans representanter, och som skulle
vara bärare af allt framåtskridande och kultur samt utgöra de etiska
och moraliska krafterna i samhället — när man hör, säger jag,
dessa klagomål, hvilka gå ut på, att allting går baklänges och att
människorna blifva så genomusla, att det knappt numera gifves
för dem något hopp om räddning, så förefalla de rätt egendomlig^
dessa klagomål, ställda vid sidan af herr biskop von Schéeles
nyss gjorda uttalande, att prästerna verkat till icke ringa välsignelse
för vårt folk, och att vårt svenska folk är ovanligt religiöst.

Och det förefaller mig tillika rätt märkvärdigt, huru prästerna
kunna uppträda med anspråk på löneförhöjning, på samma gång
som de säga, att för hvarje år, huru de än arbeta och arbeta,
mänskligheten blir allt sämre och sämre. Jag antager t. ex. att
jag har en tjänare, som en vacker dag kommer och förklarar inför
mig, att han icke längre kan uträtta de uppdrag jag gifvit honom
och att han alltså är ur stånd att vidare sköta sin tjänst; det är
då helt naturligt, att han på samma gång anhåller att få lämna
sin tjänst. Men aldrig skulle man väl kunna tänka sig, att han
i stället skulle passa på och begära lönetillökning och få kvarstå
i den tjänst, som han själf förklarat sig icke längre kunna på nöjaktigt
sätt bestrida, det vore ju alldeles orimligt.

På grund af de förhållanden som jag nu vidrört kan>jag icke
annat än ställa mig undrande och spörjande inför utskottets i föreliggande
fall gjorda hemställan, och särskildt vill jag inlägga min
protest mot utskottets å sid. 4 af utlåtandet intagna uttalande
rörande det af motionären antydda bearbetandet af samvetsbetänkligheterna
hos en del unga män, som gärna skulle velat ägna sig
åt det prästerliga kallet, och hvilket uttalande lyder som följer:

»Tillägget» (af motionären) »att ''detta lyckas nog också med somliga,
men många äro de, som icke kunna öfvertygas, att det är

Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 35. 3

>'':o 35. 34

Lördagen den 28 Mars.

Ang. utredning rätt för dem att gorå hvad de själfva inse och äfven andra erkänna
af orsakerna vara orätt’ innebär en så kränkande anklagelse mot en del af
till rådande det svengka prästerskapet, att utskottet icke ens anser tillbörligt
^ForUO att bemöta den.» Mot detta sätt att behandla en motion^ och eu
motionär med förnäma later och högfärdiga fasoner, tillåter jag
mig att i sanningens och rättvisans namn protestera.

Då nu emellertid motionären icke framställt något yrkande,
skall jag icke göra det, men jag vill sluta med hvad en annan
talare sade, att jag eljest skulle hafva varit den förste att biträda
motionen.

Herr Branting: Det går helt visst i detta ögonblick genom
kammaren en liflig längtan att komma till en mera realistisk
fråga, att få begynna majstullsdebatten. Men jag skall dock tilllåta
mig att med ett par ord uppehålla mig vid denna mera
ideella sak.

Motionären anmärkte i sitt anförande det märkliga förhållandet,
att förr i världen, när prästlönerna i alla händelser icke voro
högre än nu, utan snarare sämre, fanns det riklig tillgång på
präster, men att så icke nu längre är förhållandet. Det förefaller
mig, som om han där berört en kärnpunkt af saken, så till vida
nämligen, att anledningen till dessa ändrade förhållanden nog närmast
ligger däri, att förr i världen kyrkan hade en central ställning
inom kulturen, hvilken den nu allt mer och mer förlorat.
Den tränges i våra dagar allt mera ut i utkanterna af odlingen.
Nya krafter i kulturellt afseende rycka fram på vädjobanan, och i
samma mån blir prästens ställning icke mera vägledande för bildningen
på sätt den förr varit för hvar och en präst inom hans
ort. Däri ligger anledningen, hvilken efter min tanke såväl de,
som i likhet med utskottets ärade ordförande stå på statskyrkans
grund, som de, hvilka tänka lika med herr Waldenström, borde
besinna, kanske i lika måtto, och de senare i hvarje fall icke
mindre än de förra.

Af herr Hedlund fördes den tanken in i denna diskussion, att
man skulle råda bot för missförhållandena i detta afseende därigenom,
att man i väsentlig grad vidgade den latitud, inom hvilken
man kunde anställa statskyrkans prästerskap, nämligen latituden
i afseende på åskådningssätt och trosuppfattning. Motionären för
sin del vill icke gå så långt. Han anser i sin motion och har
ytterligare strukit under det i sitt uttalande här i dag, att om
man blott kan få en ändring i kyrkans organisation, sä är hans
samvete därmed tillfredsställt, och åsikterna inom hans meningsgrupp
i väsentliga delar tillgodosedda.

Jag skall nu tillåta mig att uttala — och detta var den
hufvud,sakliga anledningen, hvarför jag begärde ordet — att jag
omöjligen kan dela den optimistiska uppfattning, som uttalades af
herr Hedlund. Något dylikt skulle förutsätta en fullständig revo -

Lördagen den 28 Mars.

35 N:o 35.

lution i det betraktelsesätt, som varit rådande inom den kyrkliga Ang. utredning
världen både bland dem som hylla den statskyrkliga och den fri- af orsakerna
kyrkliga uppfattningen. Hur skulle det kunna vara möjligt, att till,rådar>d*
verkligen de tankar, hvilka utmärka det moderna lifvet, skulle
kunna inrymmas ens inom en reformerad kyrkas ram!

I motsats till herr Hedlund har jag icke kunnat läsa utskottets
utlåtande så, att utskottet skulle ha klagat öfver, att vår tid
vore^ mindre idealistisk än forna tider. Där har framhållits, att
det iör närvarande finnes en naturvetenskaplig och kritisk riktning
på det ideella lifvets område. Hen detta innebär för visso icke
mindre idealitet. Herr Hedlund framhöll vidare, att det i det nutida
samhället finnes många idealistiska sträfvanden, som förut icke i
samma mån manifesterats. Jag vill dock härtill göra den anmärkningen,
att en så ofantligt skönmålande skildring, som han gaf
öfver vår tid, kan jag för min del icke underskrifva. Jag fruktar,
att en betydlig del af den välvilja mot de små, som han talade
om, icke skulle hafva kommit till synes, därest icke dessa små
själfva börjat röra på sig och göra något för att tillvarataga sina
intressen. Detta har väckt tankarna hos de bättre elementen af
de maktägande och på samma gång har det också väckt förståndsskäl
om att något dock måste göras hos de element, som visst
icke tänka så ideelt.

Hufvudvikten i utskottets utlåtande ligger emellertid däruti,
att utskottet säger, att tidsandan är för närvarande en annan än
den forna, och denna tankegång mynnar ut däri, att vi nu lefva
i en brytningstid, och att denna brytningstid icke är befordrande
för tillströmningen till den prästerliga banan. Ja, väl lefva vi i
en brytningstid, men det är också en brytningstid mellan gammalt
och nytt af mycket mera radikal art än hvad man förut vant sig
att tänka. Det är just därför, att vi lefva i en sådan brytningstid,
som jag för min del föreställer mig, att kyrkan icke kan komma
öfver denna kris i sådana former, att man kan säga, att det nya
verkligen blir en fortsättning af den gamla kyrkan. Detta upplysta
prästerskap med plats för olika åsikter, som exempelvis professor
Wicksell i Lund antyder såsom en reformtanke inom
statskyrkan, tror jag icke kan blifva annat än en utopi, och jag
tror, att i stället nya kulturmakter komma söka sig andra banor,
andra vägar och andra former, men icke inom kyrkan, utan helt
visst utom densamma.

Jag tror, att i en debatt sådan som denna det varit på sin
plats, att denna ståndpunkt och dessa synpunkter icke blifva
orepresenterade i Andra Kammarens protokoll.

I detta anförande instämde herr Pettersson i Södertälje.

Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Jag ber till
en början att få besvara de anmärkningar, som framställts af den
ärade talaren på göteborgsbänken.

N:o 35. 36

Lördagen den 28 Mars.

Ang. utredning
af orsakerna
till rådande
prästbrist.

(Forts.)

Han klandrade först och främst det dispenssystem, som för
närvarande är rådande; och däri gifver jag honom fullkomligt rätt.
Häri föreligger något som måste minska aktningen för lagen, och
som således tvifvelsutan bör snarast möjligt aflägsnas. Alla äro
väl också ense därom, att detta system måste endast beteckna en
öfvergångstid, som man må hoppas blir så kort som möjligt.

Hvad vidare angår det förhållandet, att utskottet betecknat
den närvarande tiden såsom realistisk, så har hvarken jag själ!
eller, så vidt jag vet, någon annan inom utskottet tänkt sig detta
såsom något ondt. Det står ju litet längre ned på samma sida i
betänkandet uttryckligen förklarad!, då såsom något utmärkande
för vår tid angifves: »att söka sanning och verklighet med frånskiljande
af allt falskt sken, hade det än för sig århundradens
häfd.» Att sammanblanda realism med materialism har aldrig
fallit mig in, och säkerligen icke heller den ärade talaren.

Rörande samme talares yttrande om prästlöftet vill jag i förbigående
nämna, att jag själf efter förmåga medverkat till införande
häraf i stället för prästed. Men hvad angår innehållet i ett sådant
löfte, så bör efter min mening därvid fästas lika mycket afseende
på menigheten som på prästen. Menigheten behöfver skydd gentemot
sin präst, och prästlöftet angifver, hvad en menighet har
rättighet att från prästens sida fordra.

Hvad vidkommer det motionären sagt om att jag skulle hafva
missförstått honom, så kan jag svårligen medgifva detta alls
varit fallet, utan att jag fattat honom just på det sätt som han
nu förklarat sina ord. Jag har nämligen erfarenhet icke blott åt
sådana, som utan tvekan blifvit präster, utan också af sådana, som
först efter en lång och svår inre strid blifvit det. Själf dröjde
jag vida längre än motionären med att inträda i prästämbetet
— jag var då ett godt stycke fram emot fyratiotalet — just därför,
att jag icke förr blef viss i mitt sinne. Och under de sista 18
åren har ju äfven jag stått i beröring med en god del af det andligt
intresserade folket på den ort, där jag haft min verksamhet.

Till bemötande af hvad den ärade talaren genmälde till mitt
svar om den kyrkliga organisationen, ber jag blott få förklara, att
just obestämdheten i motionens »vissa stycken» och »åtskilliga förhållanden»
mer än något annat gjort det för utskottet omöjligt
att närmare ingå på denna sak.

På hvad som yttrades från västgötabänken har jag ingenting
att svara utöfver hvad jag i mitt förra anförande yttrat, då däruti
i själfva verket torde finnas svaret på allt det, som har något
fog för sig i denna talares motivering af hans ogillande.

Till sist ett ord med anledning af talarens på stockholmsbänken
yttrande. Jag är ense med honom därom, att det måhända
stundar en tid, då kyrkan icke får ens det inflytande som hon
ännu bär, trots detta för närvarande är mindre än hvad fallet var
i flydda tider. Utskottet har ju själft sagt, att den allmäna kultur -

Lördagen den 28 Mars.

37 N:o 35.

utvecklingen fört med sig en större mångfald af andlig lifsåskådning.

En präst i våra dagar får vara beredd på, och det i ständigt
stigande grad, allteftersom tiden skrider framåt, att icke blott
gifva grundliga skäl för sin egen lifsåskådning, utan också att
bemöta skiljaktiga lifsåskådningar på gemensam mark. Sådan
hoppas jag nämligen alltid skall i de flesta fall finnas, tv endast
under den förutsättningen är något fruktbart utbyte af tankar
möjligt.

Att åter de sociala rörelser, som samme talare omnämnde, icke
skulle kunna rymmas »inom en reformerad kyrkas ram», med de
anspråk, som i sådant hänseende skulle finnas vara berättigade,
därom är jag af eu olika tanke med honom. Visserligen hafva
kyrkans tjänare icke att i första rummet direkt syssla med de
sociala frågorna; men jag är icke desto mindre viss på, att dessa
frågor icke få skjutas åt sidan af den, som i våra dagar skall fylla
en prästerlig tjänst på tidsenligt sätt, och detta tror jag allt mer
och mer blifva fallet. Det, som dock alltid måste i främsta rummet
taga prästens uppmärksamhet i anspråk, det är och förblifver
det andliga lifvets dyra frågor; och i samma mån, som han kan tjäna
med att i det hänseendet hjälpa fram sina medmänniskor till inre
frid och kraft, i enlighet med hvad han inom sig själf genomlefvat,
i samma mån tror jag också, att han säkrast och bäst främjar den
sociala utvecklingens sanna mål.

Jag har, herr talman, ingenting vidare att tillägga utom ett
tacksamt erkännande, att alla, som här uppträdt, synas hafva varit
ense därom, att den nu väckta motionen icke har kunnat leda till
något annat slut, än det hvartill utskottet kommit.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsutskottets
betänkande n:o 25, i anledning af Kungl. Maj:ts propositon
angående tullfrihet för omalen majs, äfvensom i sammanhang
med nämnda proposition väckt motion.

Under åberopande i tillämpliga delar af det vid Kungl. Maj:ts
proposition, n:o 22, angående förändrad lydelse af vissa paragrafer i
gällande brännvinstillverkningsförordning, fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 23 januari innevarande år, hade
Kungl. Maj:t uti en till utskottet remitterad proposition, n:o 21,
föreslagit Riksdagen att besluta sådan ändring i gällande tulltaxa,
att rubriken omalen majs förklarades tullfri, samt att berörda ändring
skulle lända till efterrättelse från och med den dag, som,
efter det Riksdagen fattat beslut i ämnet, af Kungl. Maj:t kungjordes.

Ang. utredning
af orsakerna
till rådande
prästbrist,

(Forts.)

Ang. tullfrihet
för omalen
majs.

N:o 36. 38

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet Härjämte hade till bevillningsutskottet hänvisats en inom
för omalen, Andra Kammaren med anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
(Forts.) proposition väckt motion, n:o 127, af herr P. Nilsson i Bonarp;
hvari föreslagits,

att Riksdagen i händelse af majstullens borttagande eller sänkande
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla:

att Kungl. Maj:t i eller såsom tillägg till ett blifvande förslag
till maltskatt täcktes föreslå Riksdagen en särskild tilläggsafgift
för Öl, tillverkadt i statskontrollerade bryggerier, där majs i större
eller mindre mängd användes;

att Kungl. Maj:t ville redan för denna Riksdag framlägga ett
lagförslag om förbud för användande af majs till stärkelsefabrikationen;
samt

att Kungl. Maj:t likaledes till denna Riksdag ville inkomma
med ett förslag, att mjöl, framställdt af hvete, råg eller korn i förening
med majs, endast måtte få försäljas i säckar af särskild färg
och tydligt stämplade med ordet: »majsmjöl», samt att bröd, bakadt
af mjöl i hvilket inginge majs, endast måtte få säljas i eu viss,
säregen form och förses med tydlig stämpel: »majsbröd».

Utskottet hemställde dock:

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition om tullfrihet
för omalen majs icke måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att, vid bifall till hvad utskottet under l:o) hemställt,
Kungl. Maj:ts förslag om tiden för tullfrihetens trädande i kraft
måtte anses hafva förfallit; samt

3:o) att herr Nilssons ifrågavarande motion måtte anses besvarad
genom hvad utskottet under l:o) hemställt.

Yid betänkandet hade fogats reservationer:

af herrar Bromée i Billsta, Jansson i Krakerud, Ericsson i
Ofvanmvra, Brodin, Almqvist, Becbnan, Pantzarhielm, Höjer och
Åkerlund, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa:

l:o) att Riksdagen med bifall till Kungl. Haj:ts förevarande
proposition, måtte besluta, att artikeln majs, omalen, skulle vara
tullfri, samt att i följd häraf de i nu gällande tulltaxa förekommande
rubrikerna n:is 584 och 585 skulle erhålla följande förändrade
lydelse:

Spannmål:

omalen:

a) råg, hvete, korn samt

ärter och bönor . . . 100 kilogram 3: 70

b) hafre, majs och vicker — fria.

Lördagen den 28 Mars.

39 N:o 36.

2:o) att, vid bifall till hvad utskottet under l:o) hemställt,
Riksdagen tillika ville besluta, att sagda tullfrihet förklarades skola
inträda från och med dag, som af Kungl. Maj:t kungjordes; samt

3:o) att Riksdagen, i anledning af herr Nilssons ifrågavarande
motion, måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Haj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och på hvad
sätt tillfredsställande kontroll i det af motionären angifna syfte
vid försäljning af mjöl, framställdt af hvete, råg eller korn i förening
med majs, samt bröd bakadt af mjöl, i hvilket majs inginge,
lämpligen borde anordnas, samt, så fort ske kunde, till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill en dylik utredning måtte föranleda;
och

af herr Lindblad, som föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse
till Konungen behagade anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
om utredning, huruvida icke ofvanberörda med majsens tullfria
införsel för jordbruksändamål förbundna olägenheter skulle
kunna på ett fullt verksamt sätt undanröjas och dess användning
för tekniska behof så regleras, att konkurrensen med den inom
landet producerade, genom tull skyddade spannmålen i möjligaste
mån minskades, och därefter till Riksdagen inkomma med de förslag,
som af utredningen kunde föranledas.

Efter det utskottets hemställan i punkterna 1 och 2 blifvit
uppläst, yttrade

Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! I denna i flere
hänseenden viktiga fråga hafva samtliga utskottets ledamöter från
denna kammare reserverat sig. Yi hafva icke kunnat gå in på
första-kammar-halfvans inom utskottet uppfattning, att man borde
afslå den kungl. propositionen. Här råder sålunda det icke vanliga
förhållandet, att både protektionister och de, som pläga benämnas
frihandlare, enat sig om att samtliga reservera sig mot utskottets
protektionistiska betänkande i eu ganska viktig tullfråga.

Emellertid hafva vi, såsom kammaren finner, icke kunnat
samtliga ena oss om en gemensam reservation. En af de ärade
utskottsledamöterna har afgifvit sin särskilda reservation. Han har
däri såsom sin mening uttalat, att med hela denna fråga om
majstullens afskaffande borde anstå, till dess åtskilliga af honom
förordade utredningar hade ägt rum.

Jag vill då genast påpeka, att om denna kammare skulle
antaga den reservationen, har naturligtvis saken helt och hållit
förfallit. Ty Första Kammaren lär väl aldrig, föreställor jag mig,
skänka den reservationen sitt bifall. Om man således icke vill ett
maskeradt afslag — som jag visst icke vill tro,att den ärade reservanten
på något sätt afsett — om man verkligen vill, att något åtgöres
i saken, måste man sluta sig till den reservation, som fram -

Ang. tullfrihet
för omalen
majs.

(Forts.)

Ji:o 36. 40

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet lagts af de öfrig» nio reservanterna, protektionistiska såväl som
för omalen frihandelsvänliga.

(Forts.) I deras reservation förekomma emellertid utöfver det till styrkande

af majstullens afskaffande, som är själfva hufvudpunkten,
äfven vissa uttalanden rörande skrifvelseförslag, som böra aflåtas
rörande åtskilliga med majsens tullfrihet sammanhängande åtgärder.
Det kan måhända förefalla egendomligt, att vi reservanter så nära
sammanknutit dem med vårt hufvudförslag. Men detta har en ganska
naturlig orsak. Redan i de kungl. propositionerna häfdas af Kungl.
Maj:t -— likaväl som af alla, som tänka sig in i tullpolitiska frågor
öfverhufvud — den grundsatsen, att, om man vidtager någon förändring
i tullpolitiskt afseende, det må vara påläggande eller upphäfvande
af tull på någon viss artikel, bör man noga tillse, att man
icke därigenom rubbar näringslifvet på andra närliggande områden.
Man måste tillse, att icke verkningar inträda, som kunna skada
den normala utvecklingen af näringsförhållandena, sådana de för
ögonblicket gestalta sig Man må ha hvilken tanke som helst om
lämpligheten eller olämpligheten i och för sig af vare sig en tullsats
påläggande eller dess afskaffande, måste man dock alltid fasthålla
äfven denna synpunkt. Det är den uppfattningen, som gjort,
att Kungl. Maj:t oupplösligt förbundit sitt förslag om majstullens
afskaffande med vissa skyddsåtgärder för att icke den råvara, som
nu i väsentlig del användes för brännvinsbränning, skall genom
tullfri majs undanträngas från den plats den nu intager." Man
må hysa den förhoppning, som jag inom parentes sagdt har, att
brännvinsbränningen en gång skall förändras därhän, att dess hufvudsakliga,
ja dess enda syfte blir, att sprit tillverkas för tekniskt
ändamål — i hvilken riktning man med stora steg går t. ex. i
Tyskland — eller man må hysa någon annan från min afvikande
uppfattning, så måste man dock i närvarande stund för sig själ!’
erkänna, att en del af vårt jordbruk faktiskt är baserad på afsättning
af potatis för sprittillverkning. Och därför har Kungl.
Maj:t ansett sig böra med hvarandra oupplösligt sammanbinda förslag
rörande tullfrihet för majs med förslag om höjd afgift å s. k.
majsbrännvin in. m. Ku ha emellertid ur alldeles enahanda synpunkt
framkommit äfven andra betänkligheter och därmed sammanhängande
önskningsmål för det fall, att majstullen skulle afskaffas.

I en motion af herr Per Nilsson i Bonarp har t. ex. framställts
det önskningsmålet, att icke majs, i händelse den komme
att användas såsom blandning med annan brödsäd, skulle kunna,
så att säga, ovetandes påtrugas eu allmänhet, som icke anade
hvad den köpte. Det är ett mycket naturligt önskningsmål. Eller
fordrar icke hvem som helst att verkligen få den vara, som man
tror sig köpa? Det har sagts, att man redan genom nuvarande
lagbestämmelser, som föreskrifva, att mängdt icke får säljas för
omängdt, skulle ha skydd i det afseendet. Men jag tviflar dock på
att, om man exempelvis begär att få köpa någon viss sorts bröd,

Lördagen den 28 Mars.

41 N:o 85.

t. ex. ett franskt bröd, och säljaren icke säger vidare än att det är
ett franskt bröd, detta förfarande skulle, äfven om majs funnes inblandad
i brödet, kunna leda till straff för säljaren. Man bör således
trygga allmänheten, så att den må veta hvad den verkligen köper.
Och därför ha vi ansett oss böra anhålla om utredning i det syftet.
Äfven en annan jordbrukets binäring är så sammanknuten med
potatisodlingen, att vi ansett den vara af beskaffenhet, att man bör
ingå med begäran om utredning om och i hvad afseende den kan
behöfva skydd, i händelse majsen frigifves. Det är stärkelsehandteringen.

Slutligen har af en motionär framburits ett ytterligare önskningsmål,
nämligen att om brännvin brännes af produkter af majs, såsom
grastärkelse och dylikt, dessa skola falla under samma bestämmelser
som den af Kungl. Maj:t föreslagna höjningen af skatten för s. k.
majsbrännvin.

Alla dessa önskningsmål ha vi ansett oss böra i vår reservation
framlägga under den form, att vi hemställt, att Riksdagen måtte
besluta skrifvelser till Kungl. Maj:t med begäran om utredning af
dessa frågor och framläggande för Riksdagen af de förslag, som af
utredningen kunna synas påkallade.

Ku kan man ju anmärka, att då jag nyss på det bestämdaste
motsatte mig, att kammaren skulle besluta'' sig för ett skrifvelseförslag,
sådant som det af herr Lindblad framlagda, det förefaller
egendomligt att yrka, att kammaren bör bifalla de skrifvelseförslag
vi begära. Men förhållandet är ju här ett helt annat. Om
herr Lindblads skrifvelseförslag bifölles, skulle därigenom hela saken
undanskjutas. Yår reservation förutsätter däremot, att majstullens
afskaffande skall af denna kammare bifallas och frågan således
bringas under gemensam votering. Ett bestämdt steg skall sålunda
tagas i hufvudfrågan. Därjämte har genom bifall till skrifvelseförslagen
ett uttalande gjorts, som jag föreställer mig skall komma
att af regeringen behjärtas. Naturligtvis kan man, såsom förut
erinrats, icke vänta, att dessa skrifvelseförslag skola vinna Första
Kammarens bifall. Men målet torde kunna vinnas, därest de
blott, såsom jag hoppas, bifallas af denna kammare. Jag tillåter
mig nämligen till herr finansministern, hvilken torde vara den som
efter samråd med jordbruksministern skulle komma att företaga den
af reservanterna asyftade utredningen, rikta den frågan, om man
icke kan förvänta att regeringen, i händelse majstullens afskaffande
af Riksdagen beslutes, kommer att, äfven om någon skrifvelse till
följd af olika beslut i de båda kamrarna icke kommer att afgå, utan
endast önskemal uttalats af denna kammare, taga denna fråga om
hand och för Riksdagen framlägga de förslag, som af eu blifvande
utredning kunna finnas påkallade. Jag föreställer mig nästan, att
detta ligger i sakens natur; men jag skulle vara synnerligen tacksam.
om här från regeringsbänken lemnades en försäkran om att denna
min uppfattning är riktig.

Ang. tullfrihet
för omalen
majs(Forts.
)

Ji:o 35. 42

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet Jag öfvergår nu till att yttra något i skälfva majstullsfrågan. Jag
för omaien ggr ,jet med eu viss tvekan; jag erinrar mig nämligen, hurusom en
(Forts : högt ara(l oc^ mycket inflytelserik ledamot af denna kammare vid ett

föregående tillfälle, då en jordbrukstull diskuterades, ironiskt yttrat:
Ja, vid dessa debatter, då komma alltid de herrar, som icke själfva
äro jordbrukare, och lära oss jordbrukare så ofantligt mycket.
Majstullen är ju en fråga, som rör landtmännen, och man kan
således säga, att när någon, som icke själf är praktisk jordbrukare,
talar om denna sak, går han in på ett område, där han icke har
giltigt omdöme. Jag skulle kanske erkänna detta sätt att se, om
icke just i fråga om den produkt, det här gäller, verkliga förhållandet
vore, att erfarenheten, hvad Sverige beträffar, ännu är en
lånad erfarenhet, lånad ifrån andra länder. Äfven landtmannen
nödgas — då han ju här själf saknar den praktiska erfarenheten —
bygga på hvad som i andra länders litteratur meddelas rörande det
praktiska resultatet af majsens användande såsom foderämne m. m.
Och man kan sålunda anse sig i någon mån jämställd, då man ju
faktiskt öser ur samma källor som de, hvilka i fråga om denna sak
ha jordbrukarens särskilda uppfattning, den må nu gå i den ena
eller den andra riktningen.

Men dessutom finnes en annan sida af saken, som det må vara
mig tillåtet att utan hvarje ursäkt beröra, nämligen de allmänna
statsekonomiska och finansiella förhållanden, som äro förknippade
med denna fråga. Om dem kan man naturligtvis bilda sig ett omdöme
utan att behöfva vara praktisk jordbrukare.

Jag ber således att nu få taga kammarens uppmärksamhet i
anspråk för belysning af ett och annat, som beröres i utskottets
betänkande.

På 22 sidan af detta betänkande förekommer ett uttalande, som
förefaller mig i hög grad egendomligt och temligen lättvindigt. Där
finnes, som herrarne se, en tabell öfver införsel och utförsel af
fläsk. Denna tabell utvisar, att under det att införseln under åren
1898—1901 stod ungefär på samma punkt, minskades helt plötsligt
under år 1902 denna import till hälften. Under samma tid visade
utförseln i allmänhet nedåtgående, men 1902 en något uppåtgående
tendens. Hvad drager nu utskottet för slutsats af dessa förhållanden?
Det tyckes, som om utskottet hämtat sin uppfattning
ur en liten skrift — jag går, som herrarna se, genast till böckerna —
en skrift från Sveriges agrarförbunds årsmöte. Där yttras, att
»förra året visar en nedgång i importöfverskottet af fläsk från 9 å 10
millioner kilogram till fem millioner kilogram. Jordbruksministerns
uppgift»— som äfven finnes anförd i statsrådsprotokollet — »omfattar
ej 1902, men hans resonemang», nämligen att svinafveln icke gått
så framåt som den borde — »kullkastas af svinafvelns glädjande
utveckling under år 1902.» Utskottet går i agrarförbundets fotspår
och säger: »Att döma af dessa siffror synes den inhemska svinafveln
särskild! under år 1902 hafva varit stadd i en glädjande ut -

Lördagen den 28 Mars.

43 N:o 35.

veckning.» Man frågar sig ovillkorligen: Har svinafveln också under Ang. tullfrihet
de närmast föregående åren, och icke blott 1902, varit stadd i en f6r omal*n
glädjande utveckling, när utförseln oupphörligt nedgått? Nej svarar i

utskottet måhända, det är icke före utan uteslutande under år 1902, °r S
som den varit stadd i eu glädjande utveckling. Men hjälper väl
detta saken? Hur förhåller det sig med den slutsats, som utskottet
dragit af siffrorna för ett enda år? Hvarpå beror det, att importen
i så hög grad nedgått? Jo, det beror på helt andra omständigheter,
än att produktionen af fläsk skulle så enormt ha tilltagit
under ett års tid. Hur kan man föreställa sig, att den alldeles
plötsligt skulle förändrat icke blott import- utan äfven exportsiffrorna.
Förhållandet är det, att i Amerika har tillgången på
fläsk varit ofantligt mycket mindre än under föregående år. Den
är, enligt de uppgifter jag här håller i min hand, äfven i år
jämförelsevis mycket svag, och priset har i hög grad stigit. Priset
på amerikanskt fläsk uppgick 1900 till 56 öre per kilogram utan
tull, steg 1901 till 74 öre och 1902 till 81 öre, och nu står det
till 93 öre utan tull, med tull blir det således 1 krona 13 öre.

Yid sådana fläskpris måste importörerna vara mycket försiktiga.

De veta icke, om de kunna afyttra varan, och faktum är, att de,
som importera något, icke våga att under nuvarande finansiella
förhållanden i Sverige utlämna fläsk på kredit annat än till sådana,
om hvilkas betalningskraft de äro fullständigt öfvertygade. Det är
således säkerligen eu helt annan orsak till den nedåtgående importen
än utskottet antager. Huru kan det då vara med utförseln? Ja,
i fråga om utförseln är det svårare att med visshet säga något,
men sannolikt är, att just därför att priset, såsom jag nyss nämnde,
stigit ofantligt i utlandet, så blir eggelsen att dit exportera fläsk
större än förut varit fallet. Emellertid förnekar jag därmed visst
icke, att det är möjligt att svinafveln gått mycket framåt under
senare år. Jag säger endast, att man icke får draga den slutsatsen
af dessa siffror, att rent af eu stor omhvälfning ägt rum.

Jag öfvergår nu till en annan uppgift, som utskottet också
hämtat ur en tryckt skrift, denna gång en skrift från ett land,
hvarest man har mycket stor erfarenhet på majsutfodringens område,
nämligen Danmark, där man i medeltal de senare åren importerat
ända till 400 millioner kilogram majs. Det är det stycket, som
handlar om äggproduktionen. Där bestrider utskottet också hvad
chefen för jordbruksdepartementet framhållit och säger: »Utskottet
vågar bestrida, att för sådant ändamål — äggproduktionen — »majs
äger den betydelse såsom foderämne, som af chefen för jordbruksdepartementet
framhålles.»

Sedermera citeras en på föranstaltande af det kungl. danska
landtliushållningssällskapet utgifven bok med titel »Hönsegaarden,

Yeiledning i Fjerkrseavl og iEggehandel», däri omförmäles ett
försök, hvarvid två lika stora flockar höns under i öfrigt lika förhållanden
utfodrats, den ena flocken med starkt ägghvitehaltiga

T»:o 36. 44

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet foderämnen och den andra hufvudsakligen med majs. Resultatet
för omalen såsom det alldeles riktigt återgifves, en betydligt större ägg (Forts)

produktion hos den flock, som utfodrats med ägghvitehaltigt foder,

än hos den andra flocken. Men om man nu fortsätter att läsa några
rader längre fram i samma bok, finner man följande: »Äggen af den
första flocken» — den, som utfodrades med starkt ägghvithaltig
föda — »hade en obehaglig lukt och smak, vattnig ägghvita, liten
äggula och skör hinna kring gulan, hvilken hinna efter några
veckors förlopp mörknade.» Äggen (de få) efter majsfodrade höns
»hade en fin smak, naturlig lukt, normal ägghvita, särdeles stor,
fet och mörkgul äggula med en stark hinna» o. s. v. Nu ser jag
en högt ärad representant på skånebänken, som icke kan hålla sig
från att småle åt att jag återgifver detta. Han tror kanske, att
jag däraf tänker draga den slutsatsen, att det skulle vara lämpligt
att på det sättet utfodra höns, att man endast gåfve dem majs.
Nej, det kommer jag visst icke att göra. Jag påstod blott, att om
äggen i det ena af de anförda fallen voro många, men usla, och
i det andra fallet få, men goda, så är det högst sannolikt, att
sanningen ligger i midten: det är eu rätt blandning, som bör förekomma.
Icke har chefen för jordbruksdepartementet menat annat
än just detta. Han har velat uttala, att på ett förnuftigt sätt
blandad — ty hvilket näringsämne som helst, som gifves ensidigt,
medför ensidiga följder — har majsen den stora betydelse som foderämne
för äggproduktionen, som han framhållit. Just detta och
icke något annat är det, som han velat påstå. Slutsatsen är, att
utskottet saknat all rättighet att så hastigt utdöma chefens för
jordbruksdepartementet åsikt endast på grund af ett citat, som
i dess betänkande ofullständigt återgifvits.

Bland de olägenheter, som majsimporten skulle medföra, har
framhållits, att den skulle komma att användas i stor mängd vid
ölbrygd och tillverkning af svagdricka. Hvad ölbrygd beträffar
torde efter all sannolikhet Kungl. Maj:ts proposition om maltskatt
komma att antagas, och enligt den få de skattepliktiga bryggerierna —
de som brygga Öl — icke rättighet att använda majs. Återstår
då hvad som kan användas till »skattefritt Öl», d. v. s. svagdricka.
Härvidlag skall jag också bedja att få gå till böcker, hvilka äro
mina såväl som utskottets auktoriteter. Utskottet omnämner, att
för skattefritt Öl har i Danmark under tillverkningsåret 1901—1902
användts 1,500,000 kilogram majs. Det är en alldeles riktig siffra.
Men det kan vara intressant att få en jämförelse, huru den ställer
sig i förhållande till hvad som användts föregående tillverkningsår.
Man finner en dylik uppgift, om man fortsätter att studera den
officiella tabellen. Den utvisar en högst betydande minskning i
användningen af majs till skattefritt öl, nämligen ungefär 500,000
kilogram (Y4 af förut använda 2,000,000 kilogram). Om man jämför
dessa siffror med den kvantitet kornmalt, som användts, finner man,
att det användts icke mindre än 15,2 millioner kilogram kornmalt.

Lördagen den 28 Mars.

45 5;o 35.

Häraf synes majsen i förhållande till kornmaltet icke användas i Ang. tullfrihet
så synnerligen stor utsträckning. Emellertid anser utskottet det f»r »malen
icke osannolikt, att majs kommer att användas i stor skala för till- ,

verkning af svagdricka. Vi reservanter hafva försiktigtvis icke gått
längre än att säga, att det förefaller oss ovisst, huruvida den kommer
att i större utsträckning användas.

Detta är några få punkter, som jag velat draga fram för att
visa, huru man kan använda källor på tämligen olika sätt. —

En särskild punkt i reservationen torde jag böra något belysa.

Det är den, som rör den handelspolitiska sidan af saken.

Reservanterna säga därom: det må slutligen påpekas, »att det
i synnerhet i vissa delar af vårt land kan vara för våra jordbrukare
fördelaktigt att vid högt exportvärde för hafre exportera eu del af
hafreskörden och i stället importera majs, som vid tullfrihet blir
afsevärdt billigare, framför allt då, såsom man torde kunna antaga,
de senaste årens exceptionellt höga pris återgå till en lägre nivå».

Förhållandet är nämligen, att, såsom vi alla kunna se af de
meddelade tabellrna, majsen under de senare åren stått alldeles
ovanligt högt. Detta synes hafva berott på att af två föregående
skördar i Amerika, 1900 och 1901 års skördar, den ena var mycket
medelmåttig och den andra ytterst svag. Om de uppgifter äro
riktiga, som jag inhämtat, har majsmarknaden trots den ypperliga
skörden förra året icke ännu hunnit återhämta sig. De exceptionellt
höga prisen anses vara beroende på de omnämnda, förut rådande
abnorma skördeförhållandena.

Jag behöfver icke för dem af herrarne, som äro jordbrukare,
erinra om, huru mycket majsen, då den står i sitt normala pris,
är billigare än stråsäd, och jag behöfver icke påpeka, att det för
Sveriges handelsbalans vore synnerligen fördelaktigt, om man i någon
män kunde återgå till att importera den billigare majsen och här
använda densamma samt exportera den dyrare hafren. Det framgår
ju både af praktisk erfarenhet och af den jämförande analys,
vi reservanter meddelat, att majsen är ett synnerligen godt, näringsrikt,
till olika ändamål användbart foderämne. Man har visserligen
påstått, att majsen icke skulle kunna ersätta hafren vid utfodring
af hästar. Det är så till vida riktigt, som den icke kan
helt och hållet ersätta hafren. men det har af talrika erfarenheter
bevisats, att man särdeles för dragare, som hafva tyngre arbete,
kan använda majs med synnerligen stor fördel och till stor utsträckning
i stället för hafre. Härpå har jag hört exempel anföras
äfven af personer från vår sydligaste provins, Skåne, hvilka på
sina egna hästar gjort detta experiment. 1 utlandet hafva sådana
noga kontrollerade försök gjorts i mycket stor skala. Särskildt,
vid de stora spårvägsbolagen i Paris och Wien, där man funnit
det vara en väsentlig besparing att blanda upp fodret med majs.

Ännu en enda sak ber jag få något beröra. Det är den föreställningen,
att majsen skulle kunna i väsentlig mån komma att

N:o 3ä. 46

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet användas som brödföda. Jag tror nu icke, att de, som oroa sig
^ör att detta skulle kunna ske, egentligen ha något skäl till oro.

(Forts.) Jag frågor mig nämligen: hvarför har man icke då redan nu, då
majsen står så mycket billigare än brödsäden, inblandat densamma?
Säkerligen därför att risken för den kvarnägare, som inblandar
majs utan att öppet erkänna det, är alldeles för stor, för att den,
som är något om om sitt eget anseende och om sin affär, skulle
våga att göra det. Ryktet skulle sannolikt snart sprida sig. Jag
tror icke heller, att man framdeles kan göra någon väsentlig inblandning,
utan att allmänheten får veta af det. Huruvida det
skall komma att äga rum, beror för öfrigt mycket på smaken, och
det torde icke lyckas att inblanda majs i väsentlig mån, utan att
det svenska folket med den smak, som det ärft. och förvärft, skulle
draga sig för att godtaga en sådan vara. Dessutom vet man ju
— det vet åtminstone hvar och en, som varit i Amerika — att
om majs inblandas i större skala, blir brödet snart mycket hårdt
och spricker sönder. Det håller sig alls icke lika bra som annat
bröd, bakadt af hvete eller råg. Redan på denna grund tror jag
icke, att farhågan, att majsen skulle nedrycka sädesprisen här i
landet, är i ringaste mån befogad. Äfven om något majs skulle
importeras till brödföda, behöfver jag endast erinra om, hvad chefen
för jordbruksdepartementet framhållit, nämligen att detta, då
införselöfverskottet af brödsäd är så stort och då varans pris bestämmes
af priset på världsmarknaden, icke kan komma att öfva
nämnvärdt inflytande på priset på brödsäd i vårt eget land.

Efter hvad jag nu yttrat lämnar jag ordet till de praktiska
jordbrukarne. Man erkänner ju allmänt, äfven bland de jordbrukare,
som äro motståndare mot majsens tullfrihet, att den är ett
godt foderämne. Man kan icke neka, att den är ett foderämne, af
hvithet man, därest den tullfritt fär införas, kan hafva stor fördel
på många trakter i vårt land, helst som fraktkostnaden blir jämförelsevis
obetydlig, tack vare vårt lands långsträckta kuster och
jämförelsevis korta järnvägsförbindelser till importhamn, och tack
vare de många vattendragen, genom hvilka stora delar af det inre
landet är sjöledes förbundet med hafvet. Nästan alla praktiska
jordbrukare, äfven våra motståndare, tror jag numera erkänna,
att om icke majsens tullfrihet enligt deras åsikt vore förbunden
med andra olägenheter, skulle det vara lyckligt, om man hade tillgång
till detta billiga foderämne öfverallt, där det kan behöfvas.
Men dessa »olägenheter» skulle ju genom vårt förslag undanröjas.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition och reservanternas förslag
i den föredragna punkten.

Med herr Beckman förenade sig herrar K. G. Karlsson i Göteborg,
Ström i Transtrand, Olsson i See, Broomé i Bårslöf, Nyström,
Moll, Johansson i öija, Wallis, Hedlund och Biesért.

Lördagen den 28 Mars.

47 >'':n 35.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Meyer: Herr Ang. tullfrihet
talman! Jag har begärt ordet nu endast för att svara på en fråga, /*" »malen
som den siste ärade talaren framställde till mig, den frågan nämligen,
huru regeringen skulle komma att ställa sig, ifall majstullen 01 S''
blefve af Riksdagen afskaffad, men endast denna kammare bifölle
reservanternas förslag i fråga om aflåtande af skrifvelse med anledning
af vissa motioner, som här blifvit väckta. Jag skall därpå
be att få svara, att under de utaf den sista ärade talaren angifna
förutsättningar, d. v. s. att majstullen blir af Riksdagen borttagen
och denna kammare för sin del besluter att biträda reservanternas
förslag till skrifvelse, skall jag göra allt, hvad på mig beror, för
att denna kammares sålunda uttalade önskan så snabbt och så långt
som möjligt skall blifva uppfylld.

Herr Åkerlund: Herr talman! Såsom synes af utskottets
betänkande, har jag ej kunnat biträda utskottets förslag, utan har
för min del slutit mig till den af herr Bromée m. fl. afgifna, vid
betänkandet fogade reservationen. Den, som aldrig så litet försökt
sätta sig in i, hvilka åtgärder behöfva vidtagas för att höja vårt
jordbruk, icke allenast i de södra och lyckligare lottade delarna af
vårt land, utan äfven i de delar, som hafva sämre jordmån och
sämre klimat, har säkerligen kommit till den åsikten, att en blomstrande
ladugårdsskötsel är det förnämsta man har att därvid söka
åstadkomma och att en sådan icke kan drifvas med än så riklig
stråfoderstillgång, därest kraftfoder saknas. Det är ju så, att en de!
orter inom landet producera tillräckligt stråsäd till husbehof och
måhända äfven till afsalu, men största delen af det jordbrukande
Sverige producerar icke och kommer helt säkert aldrig att producera
ens tillräckligt med sådan till utfodring af de kreatur, hvilka
nu finnas och vid en högt uppdrifven foderodling skulle kunna
underhållas. Därför anser jag, att dessa trakter också böra berättigas
att på bästa och billigaste sätt erhålla äfven mindre kväfverikt
kraftfoder, och jag håller före, att ifrågavarande bygder böra
berättigas att äfven tullfritt importera sådant från hvilket håll
som helst, såvida ej denna import konkurrerar med en stor produktion
inom vårt fädernesland. Och så gör ej majsen. Att import
äfven af mindre kväfverika kraftfodermedel nu behöfves i synnerligt
stor mängd och framdeles i vida större, det synes mig framgå
däraf, att en städse ökad sådan af kli fortgått i vårt land. År
1892 — det var visserligen ett särskilt svårt år och importen
därför något högre än annars •— var importen i rundt tal 121
millioner kg. förutom allt affall efter importerade cirka 431 millioner
kg. spannmål och ris. Detta visar bäst, att det redan nu
behöfves en stor mängd äfven af sådant kraftfoder för att ladugårdsskötseln
skall kunna utvecklas. Då man hyser den önskan, att
landtbruket, synnerligast det mindre, skall gå framåt i hela vårt
land, så får man ju, enligt min tanke, alldeles icke förhindra,

N;o 35. 48

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet utan snarare uppmuntra denna import, i synnerhet under tider, då
för omalen varan kan fås för billigt pris. Det är ej förhållandet nu, men det

(Forts) ^an inträffa när som helst. Och icke duger det då att stå med

tullbommar och hindra stora trakter att få in de foderämnen, de
behöfva. De södra och mellersta delarne af landet få ju tullfritt
taga in hvad de behöfva af kväfverikt foder.

Utskottet har påvisat, att tullfri import eger rum af en hel de!
foderämnen, däribland äfven sådana af majs, mer eller mindre förädlad.
Ja, detta är ju också alldeles riktigt, och har jag hört från
fullt tillförlitligt håll, att till vissa delar af vårt land importeras
en hel del majsgröpe, uppblandadt med litet grand affall af foderkakor
— huruvida detta är riktigt förenligt med tulltaxans bestämmelser,
tillåter jag mig icke att bedöma — hvarför dessa
trakter kanhända äro oberoende af importen utaf råmajs. Hvad
säkert är, det är dock, att när man importerar förädlad vara, så

är man utsatt för mycket mera fusk och bedrägeri, än om man

importerar råvaran, som icke kan förfalskas. Och för öfrigt håller
jag före, att förädlingen af främmande råvaror väl i främsta rummet
bör förbehållas den svenska industrien.

Man har i fråga om denna tulls afskaffande sökt påvisa, att
detta skulle vålla en mängd olägenheter. Därjämte har man försökt
påvisa, att majsens fodervärde är synnerligen ringa. Men i
reservationen finnes intaget ett uttalande af en på detta område
framstående vetenskapsman, hvilket till fullo ådagalägger, att
majsens fodervärde är ungefär lika med hafrens. Och då priset å
majs många gånger gått ned ända till 7 kronor per 100 kilogram,
medan hafren kostat 9 å 10 kronor, så vore det väl besynnerligt,
om man icke skulle få taga in den billigare varan. Man har ock
sökt påvisa, att Danmarks jordbrukare under senare tider minskat
förbrukningen af majs därför, att de fattat misstro till densamma.
Men inom bevillningsutskottet upplystes — jag ber om ursäkt, att
jag tager fram en liten interiör därifrån — att Danmark i stället
för att under nu rådande höga prisförhållande importera majs införde
tullfritt ryskt korn. Ja, vilja herrarne beträda den vägen
och styra om, att vi få taga in ryskt korn tullfritt, då detta är
billigare än majsen, så tror jag icke, att vi skulle hafva någonting
att erinra mot det. Dit vill dock jag icke gå och säkerligen icke
herrarne heller. Att danskarne handlat på det sättet, som de gjort,
det visar bara, att de förstå att skaffa sig de billigaste och bästa
foderämnen, som stå till buds på världsmarknaden. Men det göra
icke vi.

Hvad brännvinsbränningen beträffar, har genom hvad som
föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition förekommits, att missbruk
af majs vid densamma kan förekomma.

Angående inblandningen af majs i mjöl har herr Beckman nyss
berört den saken. Och jag för min del är öfvertygad, att det går
lika bra att förekomma olägenheterna härvidlag som t. ex. vid

Lördagen den 28 Mars.

49 N:o 35.

margarinberedningen. För öfrigt är det nog så med mjölet, att Ang. tullfrihet
den, som säljer detsamma, icke har mera rätt att sälja mängdt för Jör omalm
omängd t än hvarje annan människa. Och att upptäcka inblandning
af majs i mjöl lärer icke vara så förskräckligt svårt, om man verk- ''''

ligen vill se majsen.

Hvad öltillverkningen beträffar, har Kungl. Maj:t i sin proposition
ombesörjt, att någon användning af majs för densamma
icke kan komma i fråga.

Vidkommande därefter stärkelse, hafva vi föreslagit en skrifvelse
till Kungl. Maj:t, och vi hafva hört, att herr finansministern nyss
förklarade, att han skall göra hvad möjligt är, för att tillmötesgå
alla berättigade önskningar på detta område.

Sedan ha vi en mycket svag punkt, som talar starkt mot
majsens tullfrihet, nämligen att den kommer att begagnas till svagdricka.
Ja, för min del är jag visserligen öfvertygad därom, att
de stora bryggerierna, åtminstone i de stora städerna, äro alltför
rädda om sitt renommé för att icke begagna något malt till sitt
svagdricka. Men jag vet med full visshet, att flera af de nu så
populära svagdricksbryggerierna nog på ett eller annat ställe möjligen
hafva en liten maltpåse, men icke kommer den i drickat,
och därför kan det icke skada, om det kommer en smula majs dit
i stället.

Vidare har man invändt, att om majsen blef tullfri, skulle i
närheten af städerna å vår södra och västra kust komma att idkas
svinuppfödning med majs i stor skala. Ja, jag begriper icke
riktigt, huru detta stämmer öfverens med hvad man nyss förut
sagt, nämligen att fläsk efter majsutfodring blir så dåligt, att folk
icke vill ha sådant, åtminstone icke i våra städer och de sydliga
delarna af landet. Det skulle möjligen kunna täfla med det amerikanska
fläsket, och det vore väl ingen sorg, om vi kunde minska
importen af detta och i stället bibehålla produktionen för vårt eget
land. Skulle svinuppfödning koncentreras i närheten af importhamnar,
skulle man, för att få en hygglig vara, blifva tvungen
att från landsbygden införskaffa en hel mängd mejeriaffall och
dylikt, men transportkostnaderna skulle nog omöjliggöra detta.

Och för öfrigt torde ej erfarenheten från vårt grannland Danmark
visa, att så blifvit fallet som man sökt framhålla.

Vidare har man sagt, att statens inkomster skulle komma att
sjunka så kolossalt genom borttagandet af denna tull. Men det
lärer nog icke vara på det sättet. Ty åtminstone beträffande den
majs, som kommer att användas vid brännerierna, har ju Kungl.

Maj:t i sin proposition föreslagit, att en skatt af 5 öre per liter
majsbrännvin skulle erläggas utöfver hvad som eljest utgår, hvartill
kommer, att Kungl. Maj:t föreslagit en ytterligare skatt af 5
öre per liter potatisbrännvin. Och då böra väl statens inkomster
åtminstone icke sjunka. Att staten tager skatt af råvaror, som

Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 35. 4

N:o 35. 50 Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet jo idb ullkam e i vårt land behöfva, kan ej vara riktigt, när dessa
för omalen råvaror icke produceras i stor utsträckning inom landet.

majs Herr Beckraall påvisade alldeles nyss, hvarföre vi reservanter

(Forts.) föreglagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran att Kungl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru man skall kunna tillmötesgå
den af herr Nilsson i Bonarp väckta motionen, så att därpå behöfver
jag icke inlåta mig. Jag är emellertid alldeles öfvertygad om att
regeringen därvidlag nog kommer att se till, hvad som kan och
bör göras.

Herr Lindblad har ju reserverat sig — det påvisades också
utaf herr Beckman. I likhet med herr Beckman tror jag visserligen
icke, att herr Lindblad genom sin reservation har afsikt att
spela någon liten Brask — men nog står det eu ful gubbe bakom,
tv det är alldeles riktigt, såsom herr Beckman sade, att blir icke
frågan afgjord i denna kammare på det sättet, att den blir underkastad
gemensam votering, kan man vara öfvertygad, att regeringen
ej är så synnerligt mån om att komma fram med frågan igen.
Jag hoppas emellertid, att denna kammare tager reservationen, sedan
må det gå huru det vill i den gemensamma voteringen.

Ja, man har sagt, mina herrar, att denna majstull är en hörnsten
för det protektionistiska systemet, och att med denna tull står
eller fäller detsamma. Jag säger för min del, så protektionist
jag än är, att är systemet så dåligt, att det faller därför, att man
tager bort denna tull, då lärer ingen kunna hindra det att ramla,
och då lärer det icke stå till att halla fast vid detsamma. Nej,
mina herrar, det är visst ej majstullens borttagande som skall
störta det protektionistiska systemet, utan den brist på moderation
som råder och fortgången på den väg systemet nu är stadt, att så
fort någon kommer och ropar efter höjda tullar, man genast är
färdig att bevilja sådana, åtminstone från vår medkammares sida —
men däremot säger nej, då man önskar få in viktiga råvaror
tullfria. Som sagdt, fortgår man på detta sätt, är jag öfvertygad
om att inom kort det ena tiotusentalet efter det andra af de nu
tullvänliga landtmännen och äfven af andra hellre skall afstå från
den chimär för den ojämförligt största delen af det jordbrukande
Sverige, som kallas jordbruksskydd, än att längre gå med på ett
dylikt system, och på så sätt skall systemet nog ramla trots statens
ökade inkomstkraf.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar von Schéele, Eoos, Olsson i
Älfdalsåsen, Eeuterskiöld, Sandquist och Lindgren i Islingby.

Herr Pehrsson i Akarp: Herr talman! Den kungl. propo sitionen

om majstullens afskaffande, sådan den vid innevarande
riksdag föreligger, har för mig varit i hög grad tilltalande icke
endast därigenom, att den enligt min asikt pa ett fullt lyckligt

Lördagen den 28 Mars.

51 N:o 35.

sätt råder bot för majsens konkurrens vis ä vis den inhemska Ang. tullfrihet
potatisen såsom råmaterial för brännvinsbränningen, utan också f°r omal<m
därför att den dessutom gifvit en ytterligare handräckning åt \

potatisodlarna genom den högre beskattning, som är bestämd för °r s
brännvinsbränning af utländsk potatis. Jag trodde därför, att propositionen
skulle vinna mycket allmän anslutning i båda kamrarna,
ty det har ju, efter hvad jag kunnat finna, hufvudsakligen varit den
olägenhet eller fara, som man väntade beträffande majsens konkurrens
med den inhemska potatisen, som gjort, att man vid föregående
tillfällen ställt sig afvisande mot majstullens afskaffande.

Emellertid finner man nu meningarna vara mycket delade.

Jag vill icke i detalj gå in på de skäl, som utskottet framhåller
för det slut, hvartill det kommit. De hafva förut och
komma äfven efteråt att mera debatteras af reservanterna i utskottet
eller dem, som närmare satt sig in i hithörande frågor.

Jag vill endast påpeka ett förhållande, en sida af saken, som kanske
blir en af de svåraste att kontrollera i det syfte, man önskade
i skrifvelseförslaget — och vi hafva nu hört från statsrådsbänken,
att det skall göras allt hvad göras kan för att uppfylla dessa
önskningar — det är nämligen majsens användning såsom brödföda.
Jag kan icke tro, att det skulle blifva så farligt med denna
konkurrens gentemot råg och hvete. Utskottet säger, att det
smakat på sådant bröd och att det icke kunnat märka inblandningen.
Jag skulle önskat, att det smakat på brödet en dag senare
eller till och med tredje dagen efter bakningen. Då skulle sannolikt
en afsevärd skillnad framträdt. Det har förekommit i Skåne för
längre tid tillbaka, då det var stor prisskillnad mellan råg och
korn och för allmänna behofvet icke fanns tillräckligt med råg,
att man använde kornblandad råg till bröd. Sådant kan väl gå
för sig, och man kan icke heller därvid genom smaken känna
skillnad, så länge brödet är färskt. Men det torkar ofantligt fort,
så att man redan dagen därpå finner, att man icke är nöjd med
denna blandning, och allmänheten använder den icke, så länge det
finnes tillräckligt med råg. Nu veta vi, att majsen har samma
egenskap att torka fort, så att det bröd, som kan säljas färskt,
skall allmänheten vara belåten med, men icke då det gömts någon
tid. Det är således tydligt, att för allmänt behof och i synnerhet
för landsorten kan icke majs användas i någon nämnvärd grad till
brödföda.

Det är egentligen två saker, som jag vill påpeka till stöd för
reservanternas förslag och som jag icke finner tillräckligt starkt
framhållna i deras särskilda mening. För det första är det talet
om att majsen, om den blir tullfri, kommer att trycka ned priserna
på de ofri ga sädesslagen. Det är ganska naturligt, att den
kommer att göra så till en början. Men man lår väl icke lof att
bedöma saken efter nuvarande förhållanden. Det är väl icke meningen,
att, om majsen blir tullfri, vi skola stå kvar på samma

Lördagen den 28 Mars.

N:o 36. 52

Ang. tullfrihet ståndpunkt, så att vi icke behöfva mera fodermedel än förut, i
för omalen hvilket fall den nog skulle trycka på de fodermedel, som i när*“»*•
varande stund behöfva användas, utan hvad man afser och hvad
( orts.) tror kommer att äga rum är, att ladugårdsskötsel utvecklas

och svingödning kommer i användning i högre grad än nu, så att
vi komma att behöfva betydliga massor af detta utmärkta fodermedel;
och då skall detta icke komma att trycka så hårdt på de
inhemska foderämnena.

Detta, att man icke får bedöma frågan efter de nuvarande
förhållandena, är den ena af de saker, jag vill framhålla. Den
andra är, hvilken stor betydelse denna fråga har för det mindre
jordbruket. Yi hafva sett, huru regeringen lämnat en god handräckning
för det lilla jordbrukets upplyftande genom studieresor
för de mindre bemedlade, för husmän och små jordbrukare samt
genom premier för sådana små jordbrukare. Äfven hushållningssällskapen
göra hvad göras kan i det fallet. Och ingen kan bestrida,
att ett intensivt jordbruk icke får byggas på försäljning af
spannmål, utan måste byggas på förädling af denna spannmål.
Kan man nu därjämte utvidga denna förädling genom att använda
mera och billigare fodermedel och köpa sådana från andra håll, så
är det naturligt, att detta i hög grad befrämjar jordbrukarens bästa
och i främsta rummet de mindre jordbrukarnes bästa. Ty i närvarande
stund kan väl icke den mindre jordbrukaren sälja något
af sin spannmål, utan han får i stället köpa. Är det da tillika
så, att han kan genom svingödning eller annan ladugårdsskötsel
eller i någon män hönsskötsel vid sidan af sitt lilla jordbruk vinna
en fördel, hvarför skall man icke då befrämja detta? Jag anser,
att likasåväl som det har betydelse för de större jordbrukarne,
har det så äfven i hög grad för de mindre. Och det är därför jag
förordar bifall till den kungl. propositionen sådan den föreligger
i den af herr Bromée med flere afgifna reservationen.

Herr Bromée i Billsta: Herr talman, mina herrar! Det har

vid ■ många föregående tillfällen talats, disputerats och diskuterats
så mycket i denna fråga, att det kanske kan anses litet förmätet
att ånyo säga något om densamma, synnerligast då de föregående
talarne hafva rätt kraftigt utvecklat, huru majsens tullfrihet skulle
kunna göra gagn i vårt land.

Motståndet mot majstullens borttagande har, åtminstone savidt
jag kan erinra mig, i denna kammare utgått från att majsen
skulle kunna komma att tränga ut potatisodlingen och potatisens
användning vid brännvinsbrännerier. Äfven om man varit allvarlig
frihandlare, har man icke kunnat neka, att dessa farhågor kunnat
hafva sina allvarliga skäl förut. Men nu äro de skälen borttagna
genom Kungl. Maj:ts proposition därigenom, att det blir högre
skatt på brännvin brändt af majs; då kan man vara öfvertygad om,

Lördagen den 28 Mars.

53 X:o 35.

att majsen icke kan tränga ut potatisen och på det sättet göra Ang. tullfrihet
skada åt jordbruket. J°r »malen

Man skulle också kunna medgifva, fastän man är frihandlare, (p^s)
att spannmålstullarna eller, såsom de kallas, skyddstullarna varit
till gagn för de stora jordbrukare. Det är gifvet, att om också
varan icke stigit så pass som med tullens hela belopp, den i alla
fall stigit något; och för dem, som producera mycket på sina stora
egendomar och sälja mycket, har tullsatsen och den däraf föranledda
prisstegringen varit af stor betydelse. Men då jag å min sida medgifvit
detta, hoppas jag också, att man å andra sidan skall medgifva,
att de små jordbrukare i vårt land icke dragit samma nytta
af detta skydd. Jag hoppas också, att det medgifves, att det är
icke blott i de norra delarna af vårt land, som de små jordbrukarne
befinna sig, utan äfven i södra och mellersta Sverige. Och
då står det för mig klart, att öfvervägande delen af vårt lands
jordbrukare icke kunnat draga den nytta af skydds- och spannmålstullarna,
som varit afsedd, utan att de, som fått fördel däraf, utgöra
ett fåtal.

Jag tror, att dessa påståenden svårligen kunna vederläggas.

Och då man därtill vet, att det ofta på många håll i vårt land,
särskild! i de nordliga delarna, blir missväxt på foder och stråsäd,
måste man medgifva, att majsen såsom hjälp vid utfodringen
skulle kunna spela en mycket stor roll för de små jordbrukarne.

Det är från dessa synpunkter, som jag fortfarande likasom förut
icke kan finna annat än att det är oberättigadt att motsätta sig
tullafskrifningen, som blir till fördel för det ojämförligt stora antalet
jordbrukare.

Af mina kamrater såsom reservanter i utskottet har redan
framhållits tydligt och klart, huru majsens begagnande till utfodring
åt våra kreatur är af stor vikt och sålunda jämväl af
stor betydelse för jordbrukets utveckling. Därför skall jag, då
ännu ingen yrkat bifall till utskottets förslag, icke upptaga tiden
med att vidare orda därom, utan blott be att få instämma med
mina medreservanter. Särskildt kan jag denna gång icke underlåta
att uttala min glädje öfver att i en tullfråga sådan som denna
få instämma med en protektionist, som nyss redogjort för huru
orättfärdig denna tull är. Jag skall därför i korthet yrka bifall
till Kungl. Maj:ts proposition och vår reservation och afslag å
utskottets betänkande.

Herrar Hammarström och Broström instämde häruti.

Herr Trolle: Herr talman, mina herrar! Efter de många och
långa år, som denna fråga varit före i kammaren och som det
ägnats uppmärksamhet åt densamma, kan jag mycket väl förstå,
att det vore angenämast att icke resonera utan votera i frågan;
men då det synes mig, som om här vore ganska mäktiga krafter

N:o 3a. 54

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet i rörelser för att söka bringa den kungl. propositionen på fall, så,
för omalen äfven om jag icke har något nytt att anföra, må det ändå tillåtas
(Forts) mi£ att yttra nåSra ordi jag tiUhör dem, som i den kungl. propositionen
finna en önskan från regeringens sida att försona åtminstone
en af de synder, som hvila på vår tull-lagstiftning. Jag
kan så mycket hellre taga till orda, som jag icke behöfver vara
lång, då uti herrar Bromée’s m. fl. reservation så väl motiverats
den från utskottets majoritet afvikande uppfattningen. Det är endast
ett par punkter jag vill beröra.

Först och främst ber jag att få konstatera, att hvar man än
går i protektionistiska uttalanden mötes man öfverallt af den låt
vara ofta underförstådda meningen, att majs som foderämne är synnerligen
användbart. Ja, till och med om man rannsakar skrifterna
från årets sammanträde med Sveriges agrarförhund, eller såsom der
numera efter det bekanta nöddopet heter: Svenska Landtmannaförbundet,
finner man, att äfven från det hållet fodervärdet i majs
icke bestrides, äfven om man söker förringa betydelsen af hvad
den praktiska erfarenheten, framför allt från Danmark, påvisat.

Man har sålunda sagt, att det är visserligen sant, att majsen
är ett utmärkt ämne att göda svin med, men fläsket blir så dåligt,
att knappast någon vill äta det. Jag har satt mig i förbindelse
med danskar, som sagt, att detta helt simpelt är en lögn, och jag
tror, att man kan skrifva under det betyget, ty det är väl sant,
att om man under den uppväxttid, som fordras för att ett svin
skall uppnå en vikt af 100 kg., då det i allmänhet anses böra
slaktas, uteslutande använder majs, så blir nog fläsket, såsom det
heter, blött och oljigt, men om man använder majs som hufvudiugrediensen
i utfodringen intill djuret nått en vigt af omkring
60 kg. och därefter öfvergår till sädesutfodring, så får man svin,
som kunna mäta sig med världens bättre och som väl låta sig
säljas på världens förnämsta marknader, t. ex. England. Huru
detta hänger tillsammans med påståendet, att fläsket skulle blifva
föga användbart, kan jag icke förstå.

Vidare har man sagt, att ehuru majsens användande vore af
betydelse för hönsafvel^ i det att de mindre jordbrukarne behöfde
ett billigt foderämne till höns, det dock vore konstateradt, att majs
icke lämpade sig till äggproduktion. Detta är endast delvis sant,
ty i Danmark använder man nästan öfverallt, ehuru ej i större
mängd, majs till s. k. värphöns; dessutom äro höns icke uteslutande
danade till äggproduktion, de kunna äfven med fördel ätas, och
man får komma ihåg, att icke alla höns, som födas, äro af de till
värpning bekväma könet. På 500 höns får man kanske 250 ungtuppar,
och flertalet af dem kan man icke lämpligt realisera på
annat sätt, än att man göder dem och sedan säljer dem. För sådant
ändamål kan majsen med stor fördel användas, hvilket spelar en
ganska stor roll för hönsgårdens ekonomi. För att nu återkomma
till hönorna, så vill jag äfven påpeka, att efter två år äro de i

Lördagen den 28 Mars.

55 N:o 35.

allmänhet utvärpta, och då skola de försvinna och då behöfves ett Ang. tullfrihet
lämpligt ämne för att sätta dem i den kondition, att de med fördel ^°’n^^len
kunna afyttras. (Forts.)

•Jag har icke kunnat finna annat än att det står alldeles oemotsagdt,
att den fria majsen är af största betydelse för utvecklingen
af vårt s. k. lilla jordbruk.

Hvad är det då som vållar oro? Jo, det är förnimmelser af
befarade rubbningar, som skulle uppstå, om majsen frigifves. Jag
skall icke tillåta mig att ingå på några detaljer. Herrarne finna
af herr Bromées och hans medreservanters uttalanden äfvensom
af hvad som i öfrigt under denna diskussion framhållits, att dessa
farhågor äro så godt som i hvarje fall alldeles obevisade. Hvad
faran för potatisodlingen beträffar, torde de åtgärder, som Kungl.

Maj:t föreslagit i propositionen n:o 22, vara af den art, att ingen
hädanefter kan åberopa de potatisodlande trakternas af Sverige
behof utaf skydd såsom skäl mot frigifvandet af majs. Vidare ha
reservanterna, hvad olägenheterna för bryggerinäringen angår, å
sidan 33 i betänkandet gjort hvarje bevisföring från min sida öfverflödig.
Med några ord vill jag fästa mig vid de påpekade förhållandena,
att majs skulle genom blandning med hvete och råg
verka ofördelaktigt på den inhemska produktionen af spannmål. Jag
tror för min del att detta bekymmer är alldeles öfverflödigt. Ty
först och främst har redan åtskilliga gånger under de senare åren
priset på majs varit sådant, att äfven med tullen det lönat sig att
blanda majs med råg och hvete och ändå har man, mig veterligen,
icke gjort det.

Nu skulle man tänka sig att, därest majsen blefve fritt importerad,
den .skulle komma till allmännare användning i nu berörda afseende,
dels genom direkt förfalskning af bröd, dels genom produktion
af bröd med öppet och lojalt angifvande af varans beskaffenhet.

Hvad det förfalskade brödet beträffar, så tror jag att man i allmänhet
så drager sig för riskerna af upptäckt, att däruti synes mig
icke ligga stor fara. Och hvad beträffar användning af majs i bröd
på ett lojalt sätt och med angifvande af varans beskaffenhet, så
tror jag, att det är i alla afseenden en fördel, ty det är ju så,
att så länge införselöfverskott af råg och hvete förekommer följden
af tullfrihet af majs — om varan blefve använd till människoföda
— blefve att importöfverskottet minskades, och detta vore ju
att önska, och icke är det väl någon stor riksolycka, om de fattiga
för omväxlings skull finge ett billigt bröd. Jag tror således, att
i detta hänseende äro de framhållna farhågorna ringa, ty så länge
den befarade konsumtionen endast skulle leda därhän, att importen
minskades, så kan man vara öfvertygad om att prisen på råg och
hvete bestämmas på världsmarknaden och icke nämnvärdt ändras
af små differenser i konsumtionen inom landet.

Från min synpunkt står det klart, att borttagandet af majstullen
vore synnerligen efterlängtansvärd framför allt af den Sverige3

Ji:o 35. 56

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet befolkning, som arbetar under ogästvänligare och kargare betingelser,
/öv omalen och mot detta står endast eu aning om en oviss känsla af befarade
(Fort*) olägenheter, en känsla, som naturligtvis växlar alltefter råd och
rättrogenhet. Och om man ser frågan i detta, jag ville säga
situationens, klara ljus, kan jag icke fatta, att det är en fullt billig
och rättvis tullagstiftning, som vi i detta hänseende hafva, ej heller
att för befarade och obevisade olägenheter skola ohörda klinga alla
deras röster, som så enstämmigt yrkat på, att denna lindring måtte
kunna dem beredas.

I sammanhang härmed vill jag äfven påpeka ett förhållande,
som icke kan nog ofta framhållas, och det är, att, när vi nu vilja
skydda den inhemska fläskproduktionen genom en fläsktull, som
särskildt under nuvarande tider obarmhärtigt drabbar större delen
af Norrlands fattiga befolkning — så kan jag icke finna någon
logik uti att omöjliggöra denna produktion genom att fördyra majs,
som är dess nödvändigaste förutsättning.

Jag var nyss inne i Första Kammaren och där formligen
haglade bannstrålar öfver den kätterska regeringen. Jag är visserligen
icke i tillfälle att kunna gjuta någon balsam i såren, men för
min del kan jag icke annat än uttala mitt tack för det kraftiga
och modiga handtag, som regeringen lämnat mig och alla dem,
som ännu våga tro, att vi, om ej fortare, så på ett varaktigare,
säkrare och väl också snyggare sätt skola komma till det slutliga
målet, vår modernärings blomstring, genom att beträda näringspolitikens
naturliga vägar.

På dessa skäl, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till herr Bromée’s reservation.

Häruti instämde herrar Henricson, Tamm, Wawrinsky i Saltsjöbaden,
Andersson i Baggböle, Lindhagen, Branting, Zetterstrand,
Ster ner, Svensson i Olseröd, Persson i Arboga, Olsson i Mårdäng,
Larsson i Lund, Nordin, Kvarnzelius, Forsberg, Granlund, Larsson
i Yästerås, Ohlsson i Halmstad, Hansson, Natt och Dag, Wallenberg,
Thorsson, Centerwall, Emthén, Nydal och Oberg.

Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Den nu före liggande

frågan har här i Riksdagen behandlats så godt som hvarje
år på sista tiden. Nu föreligger den åter igen på bordet. Men
frågan framstår nu i en helt annan dager och i ett helt annat
läge än förut. Förut hafva förslagen om majstullens borttagande
väckts af enskilda motionärer, och oaktadt det starka tryck, som
funnits för tullens borttagande, har det dock aldrig lyckats frihandlarna
att få sin vilja igenom; nu däremot har regeringen
tagit frågan om hand och sagt, att det är klokt och rätt att borttaga
denna tull.

Denna kammare antog visserligen förra året för sin del en
skrifvelse med begäran om en utredning af frågan och fram -

57 X:o 35.

Lördagen den 28 Mars.

läggande af förslag till majstullens borttagande, därvid då hänsyn Ang. tullfrihet
skulle tagas till majsens användning vid brännerierna -—• och /®r omalen
såvidt jag vet, var detta det enda villkor, som skrifvelsen inne- öForts 1
höll — men det uttalades i alla fall då bär i kammaren mycket S

starka allvarsord om, att man icke borde stanna vid det utan
äfven undersöka majsens skadliga inverkan på andra områden,
såsom i fråga om bryggerier och stärkelsefabriker. Nu har emellertid,
som vi se, Kungl. Maj:t i sitt förslag följt Andra Kammarens
beslut förra året i denna fråga, dock med bifogande af
vissa inskränkande bestämmelser angående majsens användning
vid maltdryckshandteringen. Men vi, som förut icke kunnat vara
med på ett dylikt förslag, förrän alla hithörande frågor, såsom
majsens användning vid stärkelsefabrikerna och spannmålstullarnas
minskade verkan genom majsens inblandning i hvete och råg och
det därigenom uppkommande mindre skyddet för den inom landet
producerade spannmålen — vi kunna icke heller nu vara med om
den nu föreliggande kungl. propositionen.

Hvarför skola vi nu taga detta stora och viktiga steg? Jo,
för att främja vår svinuppfödning genom att på detta sätt kunna
få en bättre svingödning. Ja, detta är den enda fördel, som man
påvisat, att denna tullfrihet å majs skulle medföra. Men denna
fördel skulle ju icke blifva större än den skillnad i vinst, som
uppstår, om man använder majs och om man använder andra
produkter för svingödningen. Och för denna skillnad i vinsten
skulle man nu göra en revolution i vår tullagstiftning.

Jag har själf någon erfarenhet på detta område, hvilken jag
förskaffat mig under loppet af många år, då jag dref en tämligen
stor mejerihandtering och i samband därmed äfven svinuppfödning.

Under ett tiotal år har jag användt majs just för att utröna, om
jag däraf hade någon egentlig vinst, men, mina herrar, det slutade
med att det alltid blef sämre resultat när jag använde majs, än
när jag använde andra produkter, såsom potatis, säd eller mjöl.

När man har en sådan erfarenhet och blifvit öfvertygad om att
det perspektiv, som man här förespeglar oss, icke är så lofvande,
som man nu söker göra det, då kan man icke vara med om att
genomföra en så stor revolution i våra tullförhållanden, som ovillkorligen
skulle blifva följden af ett bifall till det nu föreliggande
förslaget. Denna min erfarenhet har också visat sig öfverensstämma
med den, som andra personer vunnit på detta gebit. Jag
tror icke att någon af denna kammare skall förneka, att den
ledamot af Första Kammaren, som kraftigast uttalat sig mot
borttagandet af denna tull, är en man, som bör ha erfarenhet på
detta område. Han har sent omsider kommit till den erfarenheten,
att majsen icke är så fördelaktig för svingödningen.

Det är nu emellertid all anledning att antaga, att detta förslag
om majstullens borttagande nu går igenom och att Kungl.

Maj:t således vinner sitt mål. Det är tydligt, att alla brännvins -

N:o 85. 58

Lördagen den 28 Mars.

majs.

(Forts.)

Ang. tullfrihet brännare här skola finna det med sin fördel förenligt att bifalla
för omalen (]en kungi propositionen. Om majsen blir tullfri, kunna de ju
taga in denna vara, när det passar dem. Och det är så noga uträknadt,
att den högre skatt, som de skola erlägga, är alldeles lika
stor som den tull, som de ha att erlägga för majs. I synnerhet
blir det fördelaktigt för dem, som icke ha tillgång på egen potatis,
utan användt tysk, att nu använda majs, sedan den tyska potatisen
genom tullen blifvit så godt som utestängd. Kontroll i fråga
om den utländska potatisen är efter min uppfattning absolut omöjlig.
Såväl den utländska som den svenska potatisen förvaras i
bränneriernas källare. Man vet, att där finnas båda slagen, men
det är omöjligt att skilja på och med säkerhet afgöra, när man
slutar med den ena sorten och börjar med den andra. Jag tror,
att vi behöfva andra bestämmelser i detta fall. Man har nu sagt,
att vi skulle få en ordningsstadga eller ordningsregler i detta
afseende, men något förslag till sådana se vi nu icke till och veta
således icke hvad de kunna komma att innehålla. Här behöfs en
utomordentlig kontroll, och det hade varit bra, om vi, redan innan
vi göra denna vidtgående reform, hade fått höra, hvari denna
kontroll skulle bestå. Min tro är, att någon sådan icke är möjlig,
om icke den tyska potatisen stämplas — det vore ju endast att
tillgripa en nu för tiden mycket anlitad utväg.

Huru detta förslag skulle kunna gagna den svenska potatisodlingen,
är mig omöjligt att fatta. För det första skulle stärkelsefabrikerna
kunna använda tullfri majs i hur stor utsträckning
som helst, och följden däraf blefve den, att på alla de orter, där
dylika fabriker äro belägna, skulle potatisprisen falla. Vidare
skulle alla de, som nu sälja potatis till brännerierna, gifvetvis
icke få mera betaldt för sin potatis, än hvad som betingades af
priset å den tullfria majsen. Här skulle alltså icke kunna vinnas
någon fördel åt den svenska potatisodlingen, som dock väl är i
behof däraf, så bekymmersam som den varit och fortfarande är.
Många petitioner och framställningar med begäran om skydd för
den svenska potatisodlingen ha inkommit till regeringen, men
denna har på allt detta ständigt svarat: Ni få in tullfritt majs i
stället, och så pålägges det brännvin, som tillverkas af utländsk
potatis, en högre skatt af 5 öre per liter. Detta är dock ett
märkvärdigt svar, tv denna skatt å 5 öre jämnar precis ut det
förhållande, som nu finnes mellan tull och skatt, och skulle man
därför vinna något, borde väl skatten sättas till t. ex. 10 öre
högre än förut.

Man har här åberopat Danmark såsom ett mönster i detta
afseende, och man har sagt, att där allting på detta område skulle
vara så utmärkt. Enligt hvad jag kunnat finna, äro emellertid
de danska jordbrukarnes egen åsikt om den saken en helt annan.
För öfrigt bör man nog icke jämföra oss här i Sverige med danskarne
i nu ifrågavarande afseende, ty i vårt land äro förhållan -

Lördagen den 28 Mars.

59 N:o 35.

dena, såväl klimatiska som andra, helt olika mot i det bördiga Ang. tullfrihet
Danmark. Jag vill emellertid anföra några uttalanden af danska for omalen
jordbrukare, huru de själfva betrakta sin ställning, så att kam- (Fo^s")
maren kan bedöma denna fråga på ett rätt sätt. Jag bär här en
bok, som beter: »Betgenkninger afgivne af den af Finansministeriet
nedsatte Landbrugstoldkommission», där det på ett ställe står att
läsa följande: »Det er en bekaendt Sag, åt der i Lobet af sidste
Snes Aar er sket en meget betydelig Tilbagegang saavel i Landmsendenes
Formue som Indtaegt. Med Hensvn til Formuen viser
den officielle Statistik, åt Prisen for et Td Hartkorn i Tiden siden
1885 er falden med omtrent 20 Procent, og samtidig er der foregaaet
en staerk Nedgång i Prisen paa Landbrugets Salgsvarer»,
och så följer en jämförande tablå öfver dessa priser. Yidare beter
det i samma bok: »Det vil beraf ses, åt saavel Landmaendenes
Formue som Indtaegt i den sidste Snes Aar har vaeret starkt
nedadgaaende, åt naeppe noget andet Erhverv vilde have vaeret i
Stånd til åt taale en saadan Överhalning uden åt blifve ekonomisk
knust.» Vidare säges, att det enda, som uppehåller och
kan uppehålla de danska jordbrukarnes ställning, är upptagandet
af lån. Så skildra de själfva sin ställning. De bo långt aflägset,
åtminstone många af dem, och ha svårt att kunna få sina
meningar gällande. Med anledning af dessa uttalanden tror jag.
att vi ingalunda kunna säga, att de danska jordbrukarne ha det
så utmärkt i jämförelse med de svenska. Nu är det ju visserligen
många saker, som vi landtbrukare här i Sverige skulle vilja
köpa billigare, såsom plogar, harfvar och dylikt, men för att
skydda vår industri måste vi ju ha industritullar. Jag tror, att
vi i det stora hela taget lefva här i Sverige under lugna förhållanden
och att utvecklingen här försiggår lugnt och jämnt.

Såvidt jag kunnat finna, har vid de flesta val, som under det
senaste året ägde rum, icke talats något om att förändra vår
tullagstiftning, utan den allmänna meningen har varit, att man
bör bibehålla status quo i tullfrågan. Nu stå vi här inför en
tullförändring. Det säges nu om den, att den icke skall skada,
utan tvärtom gagna, men det är just det, som man icke kunnat
öfvertyga oss om. Jordbruksministern har nu sagt, att det gör
ingenting om vi införa majs, så länge som icke den sammanlagda
importen af majs, hvete och råg öfverstiger den nuvarande importen
af hvete och råg, ty det kan vara detsamma, om vi använda
majs, hvete eller råg vid bakning af bröd. Jag kan dock för min
del omöjligen godkänna ett sådant resonemang. Om vi blanda
in i brödet en 20, 25 eller 30 procent majsmjöl, skall detta likväl
alltid nedtrycka priset å hvete. Och om majsen blir tullfri, skulle
alltså vår jordbruksnäring bli lidande, då den omöjligen kan konkurrera
med denna tullfria majs. Nu säger man, att det icke
skulle gå för sig att tillverka bröd af majsmjöl, tv när sådant
bröd blir några dagar gammalt, är det alldeles odugligt. Ja, mina

N:o 35. 60

Lördagen den 28 Majs.

Ang. tullfrihet herrar, vi veta ju, hurusom man här i Stockholm icke vill ha
för omalen brödet en enda dag gammalt och hurusom man högljudt klagar
(For?s) öfver att man icke kan få färskt bröd på söndagen, och detsamma
är förhållandet i nästan alla städer. Men det är till städerna, som
vi skola sälja vår spannmål, och det är just äfven där, som majsbröd
kan komma till användning, ty jag kan icke tänka mig, att
vi på landet skulle blanda majs i brödet.

Här har man vidare talat om den lagstiftning, som finnes i
andra länder. Jag bär nyss omnämnt förhållandet i Danmark,
och herrarne hafva hört, hvilka åsikter man där hyser. Jag skall
därför be, att vi jordbrukare litet fundera på detta, så att vi icke
låta bibringa oss en oriktig föreställning om att man i andra
länder har det så bra. Hur är det t. ex. i Tyskland? Där har
man föreslagit att höja tullen å majs per 100 kilogram från 2
mark till 5 mark, och efter hvad jag hört gå tendenserna i Frankrike
i samma riktning. Men om nu dessa länder, som äro skyddstullvänliga,
vilja gå till väga på det sättet och höja tullen å majs,
skola vi då gå den motsatta vägen och säga, att majstullen är
obehöflig och bör borttagas? Jag tycker som sagdt, att dec är
skäl, att vi jordbrukare besinna oss, innan vi gå med på ett sådant
förslag som detta. Det synes mig icke vara någon svårighet att
bilda sig ett omdöme om hvad man vill i denna sak. Man har
ju att tillgå Kungl. Maj:ts proposition, utskottets utlåtande och
reservationen. För min del anser jag, att utskottet tillräckligt
tydligt klargjort ställningen och framlagt en sådan motivering att
jag är fullt ense med utskottet.

I sammanhang härmed ber jag att få säga, att jag icke anser,
att fläskproduktionen här i landet är så särdeles dålig. Det har
visat sig att den under de sista åren blifvit bättre än förut; och
det är hopp om att den skall ytterligare förbättras. Men det är
fliten och företagsamheten som härvidlag bör uppmuntras, och
härför kunna konsulenter och dylika vara till god hjälp.

Hvad reservationen beträffar, är det egendomligt att se, att
reservanterna icke fullt kunnat förneka riktigheten af de farhågor,
som herr Nilsson i Bonarp framhållit i sin motion, lika litet som
de fullt kunnat förneka de farhågor, som framhållits af herr
Jönsson i Färeköp. Men reservanterna säga, att vi först böra taga
bort tullen och sedan bör Kungl. Maj:t och Riksdagen se till, att
de möjligen blifvande olägenheterna undanröjas. Men jag tycker,
att det är bättre att gå den andra vägen och låta tullen på majs
vara som den är, till dess man får se ett förslag framlagdt från
Kungl. Maj:t för olägenheternas undanröjande. Då först kunde vi
börja fundera på att taga bort denna tull. Det är af denna anledning
jag anser det vara riktigare att antaga utskottets förslag
sådant det nu föreligger än att bifalla reservanternas.

Två af mina kamrater här på skånebänken hysa en annan
mening än jag i detta fall. Jag vill respektera allas åsikter,

Lördagen den 28 Mars.

61 N:o 36.

men jag tror mig emellertid veta, att åsikterna i denna fråga inom Ang. tullfrihet
den del af Skåne, som vi representera, icke öfverensstämma med Jor omalen
deras. Jag har här i min hand ett uttalande från en af Skånes (Forts.)
allra största landtbruksklubbar, nämligen Svalöfs landtbruksklubb.

Den har vid ett möte yttrat sig i denna fråga; och i § 7 af
protokollet för detta möte läsa vi: »Föredrogs den genom Kungl.

Maj:ts proposition på dagordningen stående frågan om majstullens
borttagande, och efter en synnerligen sakrik och liflig diskussion
förenade sig klubbens medlemmar enhälligt om en resolution, att
den nu gällande tullen å omalen majs icke på något sätt borde
rubbas.-» Protokollsutdraget är underskrift af professor Hjalmar
Nilson. Sådan är uppfattningen i en mycket stor landtbruksklubb,
och jag tror att ledamöterna tänkt sig väl för, innan de
uttalat sig på detta sätt.

På de skäl jag nu anfört anhåller jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Månsson förenade sig herrar Sjöberg, Jakobson,

Bengtsson i Häradsköp, Johansson i Möllstorp, Carlsson i Norra
Smedstorp, Åkesson, Danielsson, Mallmin, Olsson i Heden, Andersson
i Löfhult, Eriksson i Lindehult, Persson i Hult, Persson i
Killebäckstorp och Lind.

Herr Jonsson i Hökhult: Herr talman, mina herrar! Denna
fråga har ju nu här diskuterats rätt mycket, och uttalanden hafva
gjorts både för och emot. Jag anser emellertid, att frågan är af
så stor vikt för vårt land, att jag finner mig böra inför kammaren
framlägga den ståndpunkt, jag intager till densamma. Det gäller
nu att besluta, om vi skola afskaffa eller bibehålla majstullen.

Denna tull är så att säga en sammanbind ningslänk mellan alla
våra öfriga tullar, och om denna länk tages bort, fruktar jag, att
hela systemet förr eller senare kommer att gå sönder. Och hvad
detta skulle betyda för vårt land, torde den, som har någon eftertanke,
lätt inse.

Borttagandet af tullen å majs skulle i olika provinser medföra
olika följder. I Småland, den provins jag tillhör, skulle borttagandet
af denna tull medföra stora olägenheter. Hvad vi hufvudsakligen
odla är hafre och potatis. Hvar skola vi göra af vårt
öfverskott, det, som vi möjligen kunna producera och ej behöfva
konsumera? Förr kunde vi exportera vår hafre. Numera har
denna export blifvit hämmad. Yi hafva icke nu den marknad för
vår hafre, som vi hade förr.

Det kan äfven hända, att, såsom förut blifvit omnämndt, majstullens
borttagande skulle inverka på den öfriga sädesproduktionen,
det billiga majsmjölet torde komma att i stor mängd inblandas i
hvete och rågmjöl; det är klart, att ett sådant förhållande skulle
medföra sänkning i priset å råg och hvete.

N:o 36. 62

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet
för omalen
majs.
(Forts.)

Majsen torde äf^en användas i stor skala för tillverkning af
skattefria maltdrycker, och att detta skulle lända till skada för
produktion af maltkorn, därom torde icke något tvifvel råda.

Hvad kan nu följden blifva häraf? Jo, dessa inländska producenter
kunna då lätt falla på denna tanke: när vår ställning
blifvit så tryckt, att vi icke kunna konkurrera med andra, så vilja
vi ha bort äfven de öfriga tullarna. Jag påstår icke, att så kommer
att ske.

I den provins, jag tillhör, skulle de ej vilja vara med därom
utan i största nödfall. Men det skulle kunna leda därhän. Yi få,
såsom också af föregående talare omnämnts, betala tull för våra
landtbruksredskap och maskiner. Det kan då hända, att, om vi
icke tillgodoses med skydd för vår landtbruksnäring, vi kunna
känna oss benägna för att afskaffa äfven industritullarna. Hvartill
skulle sådant leda för landet? Jag tror, att det skulle vara
ganska illa.

Det förhåller sig ju så, att då landtmännen hafva någorlunda
god afsättning för sina produkter, så kunna de betala sina arbetare
en bättre aflöning. På samma sätt förhåller det sig för industriidkarne.
Då de hafva tull på sina alster, så kunna de betala sina
arbetare bättre. Jag tror, att det slag, som skulle drabba oss, om
tullsystemet folie sönder, skulle värst drabba arbetarne. Det är
ett ordspråk, som säger, att om bonden har pengar, så har arbetaren
pengar. Jag skulle tro, att detta kan tillämpas här. Jag
skulle äfven vilja tillägga, att har industriidkaren pengar, så har
arbetaren pengar.

Mina herrar! Jag vill icke vara en bland dem, som bidraga
till att afskaffa majstullen och därigenom i någon mån blifva orsaken
till att hela tullsystemet möjligen skulle kunna falla. Jag
skulle icke önska något sådant, utan tvärtom att det bibehålies.
Men faran ligger nära till hands, och jag skall, herr talman, på
de grunder, jag anfört, be att få yrka bifall till utskottets hemställan
och af slag å reservationen.

Herr Risberg: Jag skall endast under några få minuter

upptaga kammarens tid. Det har från intet håll satts i fråga att
rubba det skydd, som landtbruket nu åtnjuter genom spannmålstullarna,
utan man har sagt, att status quo skall bibehållas. Huruvida
detta kan ske, beror naturligtvis af den inverkan, som ett
borttagande af majstullen skulle hafva på prisläget beträffande jordbrukets
produkter, särskildt brödsäd. Nu har visserligen en af de
talare, som förordat majstullens borttagande, påstått, att ingen förändring
i prisläget är att antaga. Men andra, tillhörande samma
läger, hafva med mera praktisk syn på förhållandena sagt, att en
sänkning i prisläget kommer att äga rum. För mig synes det
klart, att sådant måste inträffa. Sker detta, så har ju faktiskt det
skydd rubbats, som jordbruket nu äger, och hvad hjälper det då,

Lördagen den 28 Mars.

63 X:o 35.

att man bibehåller siffrorna i tulltaxan? Lämna de icke skydd, Ang. tullfrihet
så finnes knappast skäl att bibehålla dem. Jor omalen

Då man påstår, att man med majstullens borttagande vill (Forts.)
gynna vissa binäringar till jordbruket, så är det ju nödvändigt
att taga i betraktande dessa binäringars faktiska belägenhet för
närvarande. Man bör därvid icke jämföra dem med ett land, där
de äro i blomstring, utan betrakta dem sådana de verkligen äro
hos oss. Hvad den stora mängden af våra landtbrukare beträffar,
kan man säga, att hvarken deras svinafvel eller hönsafvel nått
det uppsving och den rationella skötsel, att de för närvarande skulle
draga någon fördel af majstullens borttagande. De skulle icke
vinna den fördel, som därmed afses, men däremot träffas af de
nackdelar, som tullens borttagande skulle medföra. Man kan icke
säga, att man med borttagandet af majstullen kan upphjälpa svinafveln,
lika litet som man kan säga, att man genom en tull kan
hjälpa upp någon näring, som ligger nere. Nej, en näring behöfver
helt andra faktorer för att upphjälpas än endast tullars påläggande
eller borttagande. Sådant kan under vissa förutsättningar
medverka, men är icke något, som egentligen upphjälper en näring,
och då menar jag, att hvad man ville vinna når man icke, emedan
våra mindre jordbrukare i allmänhet antagligen icke skola
tillgodogöra sig de möjliga fördelarne af det billigare foderämnet:
majsen, utan uppföda sina svin såsom förut.

1 de mindre jordbrukarnes intresse, hvilkas ställning jag känner,
och äfven i den icke jordbrukande allmänhetens intresse —
jag vill här inom parentes anmärka, att på landsbygden är samhörighetskänslan
mellan den jordbrukande och den icke jordbrukande
delen af befolkningen ganska liflig, så att jordbrukarnes väl
känna äfven de öfriga såsom sitt — kan jag för min del icke
annat än yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hörnstén: Mina herrar! Jag skall inskränka mig till

att lämna några upplysningar ur norrländsk synpunkt. Här har
förut under behandlingen åt eu annan fråga framhållits önskvärdheten
af svinafvelns befrämjande, och nu hafva under debatten om
majstullens borttagande angifvits åtskilliga synpukter i afseende å
denna sak, såväl för som mot. Inom den landsdel, jag har äran
representera, har i synnerhet efter stambanans byggande svinafveln
tagit betydligt större fart, än förut varit förhållandet. Men denna
lifaktighet tyckes nu komma att afstanna på grund af brist på
medel för utfodring af svinen. Man kan där nu få köpa s. k.
fodermjöl till ett pris af ända upp till 12 kronor för 80 kilogram.

Detta fodermjöls näringshalt är emellertid mer än underhaltig i
förhållande till priset. Det har uttalats af bland andra kvarnägare
där uppe, att det vore önskvärdt, att majstullen afskaflädes,
emedan de då kunde taga hem majs att på lediga stunder förmalas
och tillhandahållas allmänheten såsom fodermjöl. Jag anser sålunda,

N:o 35. <54

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet att redaa från denna synpunkt föreligger stor anledning att affö>-
omalen skaffa majstullen.

(S) Men om vi rikta våra blickar ännu längre mot norr, till den

yttersta norden, där svinafveln ännu knappt förekommer och där
man har att tänka på att sådan afvel skulle kunna uppammas i
samma mån som kommunikationerna förbättras, så framträder ännu
mera krafvet på att den allmänhet, som där skall uppföda svinen,
erhåller tillgång till ett billigt och närande foderämne för dessa
djur. Man kan icke om Norrland säga detsamma som om det bördiga
Skåne, att befolkningen själf kan producera de foderämnen,
som behöfvas för uppfödandet af dylika kreatur. De ofta upprepade
nödåren gifva ett ytterligare bevis för att sådant icke låter sig
göra. Men med de tillfällen till biförtjänster, som där finnas, skall
befolkningen där uppe, om tillgång beredes till ett lämpligt och
billigt foderämne, också kunna idka åtminstone denna gren af landthushållning,
och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr Jönsson i Eäreköp: Herr talman! Då frågan om

majstullens borttagande under de senare åren varit på tal i kammaren,
har jag alltid talat och röstat emot ett sådant borttagande.
Men nu tror jag, att frågan kommit i ett annat läge. Jag tror,
att sådana garantier nu blifvit föreslagna, som man i allmänhet
tidigare fordrat i kammaren. Jag tror, att denna fråga bryter sig
fram, att den måste komma fram. Jag tror visserligen icke helt
och hållet på de gjorda blomstermålningarna och på de stora fördelar,
som man skulle vinna genom tullens borttagande, men jag
tror ännu mindre på de farhågor, som uttalats för att detta borttagande
skulle verka till skada vare sig för jordbruket eller på
annat sätt.

Den ärade talaren från Onsjö uppdrog en mycket mörk målning
af majsexperimenten på svinen, men i samma famntag tog
han majoritetens i Första Kammaren motstånd såsom stöd för
afslag af Kongl. Maj:ts proposition. Jag tror emellertid icke, att
majsexperimenten och Första Kammarens ställning till frågan passa
riktigt tillsammans. Jag tror snarare, att skälen till Första Kammarens
ståndpunkt i frågan måste sökas ett eller kanske flera steg
högre upp än nere hos dessa små grisar. Jag skall dock icke försöka
framleta dessa skäl, utan lämnar dem därhän.

Så har man talat om att det vore en stor fara, att man icke
hade någon säkerhet för de garantier, som man väntade på. Javäl,
de äro icke alldeles exakt gifna, men genom förslaget om förhöjd
brännvinsskatt tror jag, att den saken är klar. Man har också
sagt, att man borde stämpla potatisen för att kunna kontrollera,
att utländsk sådan ej komme till användning vid brännvinsbränning.
Men stämpelns valör nämndes ej. Jag tror, att man i det
afseendet icke behof ver hysa några farhågor för kontrollen, efter

Lördagen den 28 Mars.

65 N:o 35.

det uttalande, som därom gjorts från statsrådsbänken. Det är också Ang. tullfrihet
på grund af att jag anser, att dessa garantier skola komma till f6r omalen
stånd och blifva pålitliga, som jag kan vara med om reservanter- (jorts'')
nas förslag. Jag hoppas också, att kammaren denna gång skall rS
taga frågan under allvarligt öfvervägande, så att majoriteten för
majstullens afskaffande blifver stor. Jag är rädd för uppskof med
och flera utredningar i denna fråga. Någon annan utredning än
i fråga om bestämmelser om kontrollen synes mig ej erforderlig.

Ett uppskof skulle för öfrigt endast hafva till följd, att en onaturlig
spekulation komme till stånd och att brännvinstillverkningen
komme att oerhördt forceras. För att förekomma dessa olägenheter
anser jag att frågan nu bör afgöras.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Redelius: Här har yttrats många ord om majsens

fodervärde. Därom vill jag icke tvista. Vi kunna väl alla vara
öfverens om, att, där majs växer, den också användes både till
människo- och kreatursföda. Men hvad vårt land beträffar, där
majs icke växer, äro vi hänvisade till andra näringsmedel. Så
långt min kunskap därom sträcker sig, och i allt fäll ända från
min barndom har jag den erfarenheten, att man på landet åtminstone
kunnat föda sina djur och äfven göra dem feta utan majs.

Denna vara behöfs därför icke för att kunna frambringa de produkter,
som här talas om. Jordbrukarne åtminstone äro på det
klara med, att det ej bär sig att föda djuren med endast köpta
fodermedel. Endast i händelse af missväxt eller af annan anledning
inträffad foderbrist torde man i mindre omfattning blifva
nödsakad att köpa både kraftfoder och stråfoder för att kunna
bibehålla kreatursstammen i afvaktan på bättre tider. I vanliga
fall måste man själf producera tillräckligt foder, om det
skall bära sig, så att man får någon behållning af ladugårdsskötsel.

Hvad beträffar priserna på marknaden, skall jag icke inlåta
mig på dem, ty dels fluktuera de och dels blifva de köpta foderämnena
dyrare än dem man själf producerar.

Då det enligt min tanke icke är nödvändigt för det svenska
jordbruket att införa den vara, hvarom här är fråga, anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman: Jag kunde hafva inskränkt mig till att instämma
med någon af de föregående talarne, som yrkat bifall till
den af herr Bromée m. fl. afgifna reservationen, enär denna reservation,
så vidt jag kunnat finna, i alla väsentliga delar vederlägger
utskottets motivering för afslag å Kungl. Maj:ts proposition. Anledningen
till att jag ändock anhållit om ordet är att sedermera
under diskussionen framkommit några, såsom det synes mig, svaga

Andra Kammarem Prat. 1903. N:o 35. 5

Nto 35. 66

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet skäl för afslag å den kung], propositionen, livilka skal jag vill
för omalen bemöta.

(Forts-) Jag ^er särskilt, att med anledning af hvad lierr Ivar Månsson

anförde angående det dåliga resultat, som uppkommit vid de försök
han anställt med majsutfodring, få påpeka, att här dock föreligger
en redogörelse för erfarenheter från andra mycket vidsträckta
områden, där majs, använd i rätta proportioner vid utfodring, uteslutande
visat gynnsamt resultat. Jag måste således förutsätta, att
misstag blifvit begångna, därest inblandning af majs icke medfört
gynnsamma resultat vid de tillfällen herr Ivar Månsson omnämnt.
Han stödde sig dessutom på ett yttrande, som skulle hafva fällts
af en synnerligt framstående jordbrukare och stor svinuppfödare.
Jag tror mig veta, att herr Ivar Månsson här syftade på herr
Bondesson. Om jag icke är orätt underrättad, har herr Bondesson
ingalunda sagt, att han ansåge, att majsutfodring icke medförde
fördelar för svinafveln. Jag tror t. o. m., att han erkänt att för
hvarje svinkreatur, han uppfödde, skulle det bringa honom en
väsentligt ökad vinst, därest han vid uppfödandet kunde använda
majsutfodring, hvilket emellertid förutsätter, att majsen vore tullfri.
Men han lär äfven hafva anfört skäl, som gjort, att han
trots denna åsikt i fråga om utfodringen ändock ansåge sig böra
i frågans nuvarande läge afstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
De skälen har jag icke hört och fick icke heller höra dem
af herr Ivar Månsson, hvarför det är mig omöjligt att bemöta dem.

Herr Ivar Månsson yttrade vidare, att vi borde akta oss för
att taga för många exempel från Danmark, emedan förhållandena
där såväl de klimatiska som andra voro så pass olika våra, att
det torde vara svårt att göra jämförelser, när vi diskutera våra
egna jordbruksförhållanden, hvarjämte han i sammanhang därmed
anförde, att jordbrukarne i Danmark klagade och voro missnöjda,
samt att egendomsvärdena därstädes hade nedgått. Jag förstår icke
sammanhanget mellan dessa två delar i hans yttrande, för så vidt
det icke var meningen att antyda, att orsakerna till att egendomsvärdena
i Danmark nedgått vore att söka däri, att i Danmark icke
majsen vore belagd med tull. I så fall är det för mig omöjligt
att kunna biträda hans åsikt.

Samme talare nämnde också, att man i Tyskland höjt tullsatserna
på majs. Ja, om det icke är lämpligt, att vi taga exempel
från Danmark, då tror jag, att det är ännu mindre lämpligt att
hämta dem från Tyskland. Jag tror icke, att jordbruksförhållandena
i Tyskland stå de svenska jordbruksförhållandena närmare än
de danska stå de svenska.

Slutligen yttrade herr Ivar Månsson, att, om också endast till
någon del, det hvete och den råg vi för närvarande importera skulle
kunna ersättas med importerad majs, som sedermera skulle komma
att ingå i mjölet, detta ovillkorligen skulle i motsvarande grad inverka
till nedsättning af spannmålsprisen för den inom landet produ -

Lördagen den 28 Mars.

67 N:o 35.

cerade brödsäden. Detta måtte väl ändå vara ett misstag. Så länge Ang. tullfrihet
vi stå på den punkten, att vi måste importera en del brödsäd, och Dr oma,Kn
vi icke kommit så långt, att vi kunna producera all brödsäd inom (ivts)
landet, lär det val vara tämligen gifvet, att priset på den inom
landet producerade brödsäden skall blifva lika högt som eljest,
äfven om en del af den importerade brödsäden skulle komma att
ersättas med majs.

En talare på kalmarlänsbänken yttrade, att svinafveln och
hönsskötseln i vårt land icke vore så utvecklade, att man egentligen
kunde hoppas på att upphjälpa dessa näringar genom majstullens
borttagande. Jag föreställer mig, att de mest talande skälen
för Kungl. Maj:t att framlägga denna proposition för Riksdagen
har varit just den omständigheten, att Kungl. Maj:t insett,
att såväl svinafveln som hönsskötseln inom landet hade behof af
ett stort och kraftigt stöd för att kunna utveckla sig, så att dessa
jordbrukets smärre näringar skulle kunna uppnå gynnsamma
resultat.

Herr Redelius anförde, att han ända från sin barndom vetat,
att vi kunnat reda oss här i landet utan majs och att vi icke
behöfde köpa några foderämnen till våra kreatur. Jag vet icke,
om det importerades någon majs i herr Redelii barndom, men
hvad jag vet är, att det då icke fanns någon majstull.

Vidare anförde samme talare, att det icke lönade sig att köpa
foderämnen. Ja, det beror väl på, huru man räknar. Reservanterna
ha just anfört och jag tror icke, att det kan bestridas, att
det under vissa förhållanden kan löna sig att såsom ett billigt
foderämne köpa och använda majs för att i stället sälja hafren till
högre pris.

Innan jag slutar mitt anförande, anhåller jag, att på grund
af utskottets uttalande å sidan 20 »härtill kommer, att majstullens
borttagande skulle för statsverket medföra en afsevärd minskning
i inkomster» få säga, att jag vill taga bestämdt afstånd från
den uppfattningen, att spannmålstullarna — hvilka ju, det kan
icke förnekas, väsentligen ökat priset på födoämnena i vårt land
— få betraktas såsom finansiullar. Det har sagts från första
stund, då dessa tullar pålades, att de icke finge betraktas annat än
såsom skyddstullar, och jag hoppas, att denna Riksdag ej skall
finna anledning att ge uttryck åt någon annan uppfattning.

Jag ber slutligen att få understryka hvad herr Trolle yttrade,
nämligen att landets jordbrukande befolkning bör känna sig stå
i tacksamhetsskuld till regeringen, som framlagt detta förslag om
raajstullens upphäfvande.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till den af herr
Broméo m. fl. afgifna reservationen.

I detta anförande instämde herr Anderson i Hasselbol och
friherre De Gcer.

N;o 35. 68

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet Herr Jansson i Krakerud: Jag är till eu stor del förekom for

omalen men af ^en föregående ärade talaren. Jag ber dock att få säga
(Forts) några ord med anledning af hvad som yttrades af en talare på
skänebänken. Denne betecknade Kungl. Maj-.ts proposition som
en revolution i vår tull-lagstiftning — han nämnde detta ord två
gånger till och med — och jag får då säga, att det kunde kännas
smått kusligt, när han använder sådana uttryck. Det är alldeles
klart, att om man anser ett förslag vara revolutionärt, så
griper man på måfå till med hvilka skäl man än får tag i för att
bevisa, att förslaget är skadligt för den del af nationen, som det
afser. Det var väl just ur denna synpunkt, som en annan talare,
hvilken yttrade sig strax efter den ärade talaren på skänebänken,
fällde ungefär följande ord: han ansåg, att tullen på majs var en
sammanbindande länk i tullsystemet, hvarjämte han ville påpeka,
att då jordbrukarne ha pengar, så ha alla pengar. Detta är en
sats, som kan vara alldeles riktig, men det beror helt enkelt på,
hvarifrån jordbrukarne taga dessa pengar. Om jordbrukarne lägga
manken till och uppdrifva jordbruket, så att det lämnar stor afkastning
och de på den grunden kunna erhålla mycket pengar,
är satsen riktig. Skola jordbrukarne åter i likhet med andra näringsidkare
skaffa sig pengar på konstladt sätt, då håller den satsen
icke streck, att, när jordbrukarne ha pengar, alla ha pengar.

En tredje talare ansåg, att fläskproduktionen ännu icke befunne
sig i så blomstrande skick, att man skulle kunna taga bort
tullen på majs. Vore nu fläskproduktionen i fullt blomstrande
skick, skulle det väl vara likgiltigt, om man hade eller icke hade
tull på majs, ty då kunde man väl fortsätta i alla fall.

Med anledning af en annan talares påstående, att han ansåge
det vara omöjligt att genomföra kontrollen på utländsk potatis,
ber jag att få nämna, att jag har träffat sakkunniga personer från
just de trakter, där potatis för brännvinsbrännerier och prässjästfabriker
odlas. Dessa personer, som äro ledande män i dylika
företag, sade mig, att det icke är några svårigheter förenade med
att åstadkomma denna kontroll. De framhöllo, att jordbrukarne
komma naturligtvis att vaka öfver, att fabrikerna icke bli i tillfälle
att importera tysk potatis och att, om ändå så sker, detta
blir lagligen beifradt. Därjämte påpekade de, att fabrikanterna
själfva mycket väl kunna skydda sig, så att de icke bli utsatta
för att mot sin vilja köpa utländsk potatis, på så sätt att de vid
sina uppköp begära produktionsbevis. Med afseende på kontrollen
tror jag således icke, att man löper någon risk.

Herr Ivar Månsson läste också upp ett stycke ur, så vidt jag
kunde finna, Bergendahls bok, hvarur han drog den slutsatsen, att
de olägenheter och de svårigheter, som, enligt hvad där uppgifves,
förefinnas i Danmark, skulle bero därpå, att majsen där är tullfri.
Jag tror för min del ej, att det har något sammanhang med hvad
han uppläste, och jag anser i likhet med hvad en ärad talare se -

Lördagen den 28 Mars.

69 N:o 35.

dan framhållit, att man för visso ej kan anställa jämförelser mellan
förhållandena i vårt land och i Danmark. Skulle jag göra en
jämförelse, så ville jag säga det, att behöfva danskarne tullfrihet
å majs — danskarne, som ha den allra bästa jord, som väl finnes
i Europa, som ha det bästa klimat, med därtill icke mer än hälften
så långa vintrar och väl dubbelt så långa somrar — då är
det gifvet, att vi, som ha dåligt klimat och dålig jordmån, skulle
kunna behöfva införa majsen tullfritt. Om någon skulle behöfva
tullfrihet å majs, är det väl vi, som med afseende på jordbruket
befinna oss i ett mycket dåligt läge i jämförelse med andra
folk.

Äfven vill jag tillägga, att dessa farhågor för en revolution
samt talet om denna tull såsom den sammanbindande länken har
man hört förut i denna kammare, icke blott då det varit fråga
om att borttaga tullen på majs, utan äfven då det var fråga om
att borttaga tullen å kli. Då var man också så ifrig och ansåg,
att detta skulle bli en riksolycka för landet, och såsom skäl anförde
man då, att man i utlandet skulle komma att sammanblanda
kli och mjöl, som sedan skulle fraktas hit, hvarefter man skulle
skilja det åt. Detta gjorde, att man var så förskräckligt rädd för
att borttaga denna tull. Det lyckades emellertid ej att förhindra
detta, utan klitullen togs bort. Sedermera har man ej hört af
någon af de olägenheter, som däraf skulle bli en följd, utan samtliga
jordbrukare inom vårt land äro fullkomligt nöjda med det, som
dä skedde, nämligen att klitullen borttogs, hvilket föranledt, att
man fått denna vara för bättre pris.

Därjämte ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att
då det gällde att taga bort en annan tull, nämligen tackjärn stullen,
ansåg man, att äfven denna tull var en hörnsten, som tullsystemet
hvilade på. Om den hörnstenen borttogs, skulle hela systemet
ramla. Nu inträffade emellertid i alla fall att tackjärnstullen afskaffades,
men detta borttagande af »hörnstenen» åstadkom dock ej
någon nämnvärd skada på systemet. Jag tror ej heller, att det är
någon, som önskar få denna tull tillbaka. Jag har velat påpeka
detta därför, att de, som nu äro litet ängsliga för att vara med
om tullens borttagande, måhända skola finna, att det icke är så
farligt, som de kanske inbilla sig.

Jag vill äfven påpeka några rader ur utskottets betänkande.
Det står däri på sidan 21:

»Om än icke kan bestridas, att majs är ett värdefullt foderämne,
särskildt för uppfödning och gödning af svin, är detta sädesslag
dock, i likhet med våra inhemska foderämnen, fattigt på
kväfverika beståndsdelar. Majs kan därför — lika litet som de
inhemska foderämnena — med fördel användas ensamt, utan måste
ett tillskott af kväfverika foderämnen städse gifvas. Vid sådant
förhållande linnes enligt utskottets förmenande icke skäl att vidtaga
en åtgärd, hvarigenom våra inhemska foderämnen skulle

Ang. tullfrihet
för omalen
majs.

(Forts.)

N:n 35. 70

Lördagen den 28 Mars.

Ang. tullfrihet komma att undanträngas och ersättas, af detta utländska sädesslag.
för omalen ^tt genom en sådan åtgärd stora förluster skulle tillfogas vårt
(Forts) lands jordbruk, såsom helhet betraktadt, torde ligga i öppen dag;

och helt visst skulle dessa förluster icke på långt när uppvägas
af de fördelar, som till äfventyrs kunde vinnas genom tullfrihet
för majs.»

Det är verkligen svårt att kunna förstå denna motivering, ty
så vidt jag kunnat finna, blir det väl jordbrukarne själfva, som
bestämma, huruvida det är fördelaktigt för dem att använda majs
eller icke. Befinnes det icke vara fördelaktigt, komma jordbrukarna
icke att importera majs, och då är det ju likgiltigt, om
det är tull eller icke.

Därjämte har samma utskott litet längre ned på sidan ordat
om — såsom man äfven hört talas om här i dag — »att det skulle
komma att i hamnstäderna anläggas svinuppfödningsanstalter i stor
skala, med hvilka landtmännens produktion af fläsk ej skulle med
framgång kunna täfla». Utskottet anser således, att man i hamnstäderna
skulle kunna åstadkomma en fläskproduktion, som skulle
inverka skadligt på jordbruket. För min del tror jag icke, att
hamnstäderna kunna anlägga några dylika anstalter för produktion
af fläsk i syfte att konkurrera med landtmännen inom landet. Ty
det är alldeles gifvet, att det icke blott är fläsket, som lämnar inkomst,
utan att det äfven är en annan produkt, som är värdefull
och som landtmannen icke föraktar, nämligen den gödsel, som tillfaller
landtbruket genom svinuppfödningen och som naturligen icke
en dylik produktion, förlagd till städerna, kan göra sig till godo.
Jag tror således, att det ej heller är så farligt med denna sida af
saken. Men, om man dock antager, att så skedde, hvad inträffar
då? Jo, då inträffar det, att denna produktion väl kommer att köpa
majs till en del, men att den äfven måste köpa en hel del hafre.
Då blir det naturligtvis landtmännen i vårt land, som få sälja
hafre för denna fläskproduktions behof i stället för att förhållandet
nu är, att det fläsk, som vi importera och som produceras i
Amerika, produceras uteslutande af utländsk vara.

Således är det enligt min tanke förenadt med många fördelar
att bifalla den kungl. propositionen. Tiden är nu i alla fall så
långt framskriden, att jag ej längre vågar taga herrarnes tålamod
i anspråk, utan anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till
den kungl. propositionen.

Herr Magnusson i Tumhuf: Ehuru jag icke tänkt att be gära

ordet, kan jag ej underlåta att uttala min mening i en så
viktig fråga som denna. Om man läser den kungl. propositionen
och utskottets utredning, finner man, att det är mycket stora
olägenheter och svårigheter i kontrollhänseende och dylikt, som
skulle vara förenade med borttagandet af majstullen; och då hör
man göra sig den frågan: uppväga de fördelar, som införsel af fri

Lördagen den 28 Mars.

71 N:o 36.

majs kan medföra, alla de olägenheter, som därmed äro förknippade?
Och på denna fråga måste man svara nej. Jordbruksministern
har framhållit, att vi genom att köpa majs kunna höja vår
ladugårdsskötsel samt upphjälpa handelsbalansen. Att ladugårdsskötseln
skulle i någon mån förbättras, åtminstone på vissa orter,
är antagligt, men att vi kunna förbättra handelsbalansen genom
att inköpa majs från utlandet, tror jag icke på. Ladugårdsskötsel
är en naturlig och lönande näring endast under den förutsättning,
att den hufvudsakliga mängden af det behöfliga fodret produceras
hemma. Och då härtill kommer, att majsen icke kan ersätta de
kväfverika foderämnena, såsom oljekakor och dylikt, hvilka ändock
måste köpas utifrån, utan endast ersätta de inom landet producerade
foderämnena, tror jag, att de fördelar, som skulle vara förenade
med fri införsel af majs, äro ringa i förhållande till de därmed
förknippade olägenheterna.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka afslag på
den kungl. propositionen och bifall till utskottets hemställan.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de därunder
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i första och andra punkterna af
förevarande betänkande och dels på afslag å berörda hemställan
och bifall i stället till den af herr Bromée i Billsta med flere afgifna,
vid dessa punkter fogade reservationen; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i första och andra punkterna af utskottets förevarande
betänkande n:o 25, bifaller den af herr Bromée i Billsta med
flere afgifna, vid dessa punkter fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallifutskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 138 ja mot 68 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Punkten 3.

Sedan denna punkt föredragits, yttrade

Herr Beckman: Herr talman! Jag skall be att få yrka

bifall till den af herr Bromée m. fl. i denna punkt afgifna reservation.

Ang. tullfrihet
för omalen
majs.
(Forts.)

N:o 36. 72

Lördagen den 28 Mars.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
afslog kammaren utskottets i denna punkt gjorda hemställan
och biföll i stället den af herr Bromée i Billsta med flere
afgifna, vid punkten fogade reservationen.

§ 12.

Herr C. Wallis aflämnade en motion, n:o 183, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsbolag
samt till lag om utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse
här i riket.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,31 e. m. för
att åter sammanträda kl. 7 e. m., då detta plenum enligt utfärdadt
anslag komme att fortsättas.

In fidem

Herman Palmgren.

OKNTRAI.TRYCKE RIKT, STOCKHOLM, 1903.