RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1903:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1903. Andra Kammaren. N:o 26.

Onsdagen den 11 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr A. Hedins på
kammarens bord hvilande motion, n:o 157.

Den af herr A. Hedin vid gårdagens sammanträde ingifna bilagan
till hans motion n:o 98 beslöt kammaren öfverlämna till
lagutskottet.

Vidare föredrogos öfriga å kammarens hord hvilande motioner;
och hänvisades därvid herr P. P. Waldenströms m. fl. motion, n:o
158, till kammarens tillfälliga utskott n:o 2, herr P. P. Waldenströms
m. fl. motion, n:o 159, till bevillningsutskottet, herr E.
Beckmans motion, n:o 160, till Kiksdagens särskilda utskott n:o 1,
och herr C. A. J. Fagerlunds m. fl. motion, n:o 161, till statsutskottet.

§ 3.

Efter föredragning häruppå af herr P. P. Waldenströms vid
gårdagens sammanträde gjorda anhållan att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få framställa spörsmål blef berörda
anhållan af kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogos hvart för sig bevillningsutskottets memorial:

n:o 23, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 21, i anledning af väckta
motioner om ändring i tullsatserna för vissa kopparfabrikat; och
n:o 24, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets memorial n:o 22, angående höjning af tullen
å vissa slag af elektriska maskiner;

och blefvo därvid de i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
af kammaren godkända.

Andra Kammarens Prot. 1903. N:o 20.

Nso 26.

Onsdagen den 11 Mars.

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

§ &.

Härefter föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets memorial
n:o 4.

§ 6.

Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning
af väckta motioner om ändringar i lagstiftningen angående
aktiebolag.

Lagutskottet hade till gemensam behandling förehatt tern inom
Andra Kammaren väckta, till utskottet öfverlämnade motioner,
hvilka afsåge ändringar i gällande lagstiftning angående aktiebolag.

Dessa motioner hade afgifvits, n:o 3 åt herr V. L. Moll, n:o
61 af herr O. A. Brodin, n:o 105 af herr G. G. österberg samt
n:is 116 och 117 af herr IC. A. Staaff.

Därvid hade föreslagits:

i motionerna nås 3 och 61, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till revision af lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895;

i motionen n:o 105, att Riksdagen för sin del ville besluta,
att § 3 i lagen om aktiebolag af den 28 juni 1895 måtte i sin
senare del erhålla följande ändrade lydelse: - ■ ~

dock må, där aktiekapitalet ej öfverstiger femtio tusen kronor, aktie
kunna lyda å mindre belopp, lägst tio kronor;

i motionen n:o 116, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda på hvad sätt
det nu rådande missbruket, att aktieägare genom tillfälliga skenöfverlåtelser
af aktier beredde sig större inflytande å bolagsstämmas
beslut, än hvad lag eller bolagsordning medgåfve, lämpligast kunde
förebyggas, samt förelägga Riksdagen det förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning; och

i motionen n:o 117, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter nödig utredning för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895, hvarigenom ämbetsmäns rätt att vara
styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag i lämplig omfattning
inskränktes.

Utskottet hemställde:

l:o) att herr Staaffs motion n:o 117 icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; och

N:o 2<>.

Onsdagen den 11 Mars.

2:o) att Riksdagen, i anledning af öfriga förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, att Kungi. Maj:t
täcktes föranstalta om revision af lagen om aktiebolag den 28 juni
1895 samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill revisionen
kunde anses föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation mot utskottets hemställan
i fråga om motionen n:o 117 af herrar Zetterstrand, Lindhagen,
Nilsson i Skärhus, friherre Bonde och Segerdahl, hvilka föreslagit,
att Riksdagen i anledning af förevarande motion ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och i hvad mån ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter
eller revisorer i aktiebolag kunde begränsas, samt vidtaga
de åtgärder, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit
uppläst, begärdes ordet af'':

Herr Staaff, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Som kammaren
funnit, har jag tillåtit mig att i den nu till behandling förevarande
motionen föreslå en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t efter nödig utredning måtte för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i aktiebolagslagen, att ämbetsmäns rätt
att vara förtroendemän i aktiebolag på lämpligt sätt inskränktes.
Lagutskottet har afstyrkt min motion, men gjort det på skäl, som
för ingen del synas mig tillfredsställande. Dessa skäl äro dels
formella, dels sakliga.

Jag skall tillåta mig att först behandla de sakliga skälen och
se till, i hvad män de kunna hafva betydelse. Utskottet tänker
därvid först på de förmögnare ämbetsmännen och säger, att »det
föreslagna. stadgandet uppenbarligen skulle innebära ett ganska
kännbart ingrepp i ämbetsmännens handlingsfrihet och rätt att
förfoga öfver sin egendom». Utskottet stöder detta sitt uttalande
på det resonemanget, att om ämbetsmän icke finge bli styrelseledamöter
i aktiebolag, så kunde det hända, att de icke köpte aktier,
som de eljest tänkt köpa, och detta vore en inskränkning i
deras fria förfoganderätt. Detta skäl kan jag icke alls godkänna.
En persons fria förfoganderätt öfver sin egendom består väl däri,
att han skall kunna nedlägga sina penningar i hvilket företag som
helst och göra dem räntebärande, där han vill, men aldrig i världen
kan det betyda, att, om han åtagit sig att arbeta i någon vare sig
allmän eller enskild inrättning eller åt enskild person eller åt
staten, han skulle hafva rättighet att fortfarande betrakta sin dispositionsrätt
öfver sin person så fri, att han kunde ställa den till
förfogande för att förvalta icke blott sin egen egendom, utan äfven
andras egendom såsom ledamot af'' styrelsen för ett aktiebolag.

Utskottet har jämväl tänkt på de fattige ämbetsmännen, och
därvid har utskottet framhållit, att det skulle vara hårdt för dem,
särdeles då de äro yngre och således hafva mindre aflöning, om
man skulle fråntaga dem sådan rättighet. Jag tror för min del,

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

N:o 26.

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

att äfven i fråga om dessa ämbetsmän ett . stadgande i föreslagen
riktning skulle vara lyckligt. Men jag vill påpeka, att så långt
sträcker sig ingalunda min motion, ty denna rör sig väsentligen
om de högre ämbetsmännen, hvilka redan hunnit till tillräcklig
aflöning.

Hvad utskottet därefter säger, synes mig däremot vara af den
betänkliga beskaffenhet, att jag med säkerhet vågar hoppas, att
denna kammare aldrig skall underskrifva ett sådant uttalande.
Het är då det heter: »Jämväl från statens synpunkt skulle en

alltför sträng begränsning af ämbetsmäns möjlighet att erhålla biförtjänster
kunna inverka ofördelaktigt, därigenom att allt flere af
ekonomiska skäl afhölles från att söka anställning i statens tjänst».
Här är således uttaladt, att staten bör rent af principiellt stödja
sin förhoppning om att få goda ämbetsmän och tillräckliga ämbetsmannakrafter
därpå, att medgifvandet för ämbetsmännen att förvärfva
biinkomster är relativt obegränsadt. En sådan grundsats
må väl aldrig kunna godkännas, tv det skulle ju innebära ett alldeles
bestämdt afsteg — såvidt jag förstår — från hvad denna
kammare alltid sökt att upprätthålla, nämligen att ämbetsmannen
skall framför allt vara ämbetsman; att hans aflöning skall regleras
efter hans ställning och arbete i statens tjänst; att detta arbete
bör i möjligaste mån odeladt egnas åt statens tjänst; och att om
det befinnes, att aflöningen är för låg i förhållande till detta arbete
eller på grund af andra därpå inverkande omständigheter, bör lönen
hällre höjas, än man skall repliera på, att han genom biinkomster
skulle fylla hvad som fattas i hans aflöning.

Ytterligare har utskottet velat framhålla, att min motion icke
skulle vara fullt »följdriktig» i sådant afseende, att »ämbetsmän i
lika hög grad kunna vara intresserade i andra affärsföretag och
deras intresse för dylika företag lika väl kan framkallas af andra
anledningar». Jag förstår visserligen icke riktigt det språkliga uttrycket
här, men jag förmodar, att med »andra anledningar» menas
andra anledningar än intresset att vara förtroendemän i aktiebolag.
Ja, det är visserligen sant, att man härvidlag kan tala om konsekvens.
Men för det första är det väl ingen, som förnekar, att det
just är aktiebolagens enorma tillväxt i vårt land och tillväxten af
ämbetsmännens benägenhet att sitta i deras styrelser, som för närvarande
utgör det alldeles öfverväldigande betänkliga i frågan om
ämbetsmännens förbindelser med affärsvärlden. Ett sådant konsekvensmaken
som det, utskottet här har betonat, synes mig sålunda
icke vara något verkligt skäl mot motionen. Och för det andra ——
och den synpunkten är synnerligen betydelsefull — är det ju ett
faktum, att ämbetsmännens ingående i andra affärsföretag i vanliga
fall alldeles icke tillgår på samma sätt som deras ingående i aktiebolagens
styrelser. Det tillgår ofantligt ofta icke så, att ämbetsmannen
har penningar, som han nedlägger i aktier och sedan blir
vald i aktiebolag, utan aktiebolaget går till honom och frågar honom,
om han icke vill ingå som styrelseledamot mot öfvertagande
af en aktie till skänks eller mot kvittering af första årets styrelsearfvode.
Het är detta, som är den stora famn, att ämbetsmännen

N:o 26.

Onsdagen den 11 Mars. 5

i allt högre grad låta sig inköpas eller förhyras till styrelsemedlemmar
i aktiebolagen.

Om utskottet hade velat taga min motion litet mera grundligt
och på allvar, än det gjort, så skulle det tydligen icke hafva åtnöjt
sig. med att framkasta dessa sporadiska betänkligheter, utan upptagit
och ventilerat innebörden af själfva hufvudtanken i min motion,
som ju är: faran af en utsträckning af dessa förbindelser.
Och det skulle väl då vägt mot sina egna betänkligheter denna
fara, som jag framhållit, och så kommit till ett resultat. Så har
utskottet icke gjort, törhända af den anledningen, att det insett,
att i så fall skulle det blifvit omöjligt att komma till det resultat,
som utskottet nu kommit till.

Det enda erkännande af motionens hufvudtanke, som utskottet
bevärdigat densamma, ligger uttryckt i de fyra sista raderna af
utskottets motivering, där det heter: »Ehuru möjligt kan vara,

att ämbetsmännens deltagande i affärslifvet stundom sträckt sig
längre, än som varit lämpligt och riktigt, anser utskottet sålunda, att
motionärens förevarande framställning icke bör föranleda till någon
åtgärd». Jag tror no g, att utskottet kunnat använda ett något
starkare uttryck, än »möjligt kan vara». Jag skall visserligen icke
delgifva kammaren resultatet af de efterforskningar, som jag i
detta ämne gjort, i detalj, ty det torde vara tillräckligt att göra
det spörsmålet: när det är ett faktum, om hvilket hvar och en
kan öfvertyga sig, att till och med expeditionscheferna, d. v. s. de
ämbetsmän, hvilka stå de högsta beslutande administrativa myndigheterna
närmast, och på hvilkas förberedande utredning i så oändligt
många fall dessa myndigheters beslut komma att bero, när,
säger jag, dessa ämbetsmän kunna anse lämpligt att ingå såsom
styrelseledamöter i både ett och flere bolag, kan man då icke säga,
att den fara, som utskottet betecknat såsom »möjlig», är i hög grad
verklig? ö

Jag vill icke gå ifrån de sakliga skälen utan att till slut göra
ännu ett tillägg. Det skall icke falla mig in att begära, att, äfven
om den regel skulle komma till stånd, som jag hoppas på, nämligen.
att för vissa ämbetsmän meddelades en generell föreskrift, att
de icke få inträda såsom styrelseledamöter i aktiebolag, undantag
icke i vissa fall skulle medgifvas, så att en ämbetsman i sådana
fall skall kunna tillgodose sin privata intressesfer. Det kan nämligen
understundom vara otillbörligt att helt och hållet förvägra en
ämbetsman att taga hänsyn äfven till sina enskilda intressen. Ett
sådant fall är måhända det, som utskottet anför, att en ämbetsman
genom arf eller gifte förvärfvar egendom, som är satt på aktier
och som icke lämpligen kan skötas utan att han inträder såsom
styrelseledamot. Men jag har ju endast begärt en utredning, och
sådana synpunkter skulle naturligtvis komma att göra sig gällande
vid en dylik utredning och komma att bilda underlaget för de
mera utförliga bestämmelser än ett blott absolut och undantagslöst
förbud, som kunna blifva nödiga.

Jag vill nu öfvergå till att granska utskottets formella skäl,
åt hvilka utskottet gifvit en ganska stor betydelse. Utskottet har

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

N:o 26.

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

mot min motion invända att jag föreslagit ändring i aktiebolagslagen,
och det menar utskottet icke vara riktigt, ty aktiebolagslagen
bör upptaga endast hvad som är lämpligt och nyttigt för aktiebolagen.
Härutinnan tillåter jag mig att vara af en helt och hållet
annan mening. Aktiebolagslagen är den lag, hvarigenom staten
bestämmer de närmare begränsningar och villkor, under hvilka den
medgifver kapitalet att begagna sig af det för detsamma synnerligen
gynnsamma legala institut, som kallas aktiebolag, men därvid kan
staten göra alla de förbehåll, som staten finner nödiga ur sin och
det allmännas synpunkt. Att aktiebolagslagen själf uppfattar saken
på detta sätt, därom kunde utskottet hafva öfvertygat sig genom
att med uppmärksamhet genomläsa t. ex. 40 § i aktiebolagslagen,
där det heter: »Ledamot af styrelsen skall vara i Sverige bosatt
svensk eller norsk undersåte, där ej för särskildt fall Konungen
medgifver, det styrelsen må till viss del — — — bestå af främmande
undersåtar». Icke må herrarne tänka, att en sådan bestämmelse
är gjord ur synpunkten af dess lämplighet och nytta för
aktiebolag ni, ty det finnes ofantligt många aktiebolag, som, så gärna,
som de vilja lefva, skulle vilja hafva in utländska styrelseledamöter,
för att erhålla utländskt kapital, men staten har sagt: nej; det
tillätes icke; det är icke nyttigt eller lämpligt för det allmänna.
På samma sätt, om staten skulle anse det vara för det allmänna i
hög grad onyttigt eller olämpligt, att ämbetsmännen i för stor utsträckning
finge bli styrelseledamöter i aktiebolag, kunde staten
förbjuda detta i aktiebolagslagen. Att, såsom utskottet föreslår,
införa bestämmelserna härom i ämbetsverkens instruktioner, synes
mig oegentligt, ty om dessa instruktioner kan man väl säga, att
de böra bestämma, hvad ämbetsmännen skola göra i tjänsten, men
icke hvad de skola göra utom tjänsten. Det finnes också ett annat
formellt skäl af stor betydelse. Vår aktiebolagslag hvilar, som
bekant, på registreringsprincipen, d. v. s. staten har uppdragit åt
en myndighet att upptaga anmälningar från aktiebolagen och införa
dem i aktiebolagsregistret, till hvilket aktiebolagen äro skyldiga
att lämna anmälningar. Men denna myndighet tjänstgör icke uteslutande
mekaniskt, så att den skrifver in hvad som helst, utan
den tillser äfven, att de anmälningar, som ske, äro i öfverensstämmelse
med aktiebolagslagen, och i motsatt fall vägras inregistrering.
Så skulle t. ex. vara förhållandet, om ett aktiebolag skulle
anmäla en styrelse, som icke bestode af svenske eller norske män
utan att Kungl. Maj:t lämnat särskildt tillstånd därtill, att äfven
utländske män finge vara styrelseledamöter. I sådant fall skulle
denna styrelse icke kunna inregistreras. Nåväl, på alldeles samma
sätt skuile det tillgå, om hvad jag här föreslagit beträffande ämbetsmännen
blefve upphöjdt till lag. Skulle emellertid saken ordnas
under den formen, att förbudet endast skulle införas i instruktionerna
för vissa ämbetsmän, då befarar jag, att man icke skulle
vinna det, som man afsett att vinna. Ty från en sådan instruktion
kan Kungl. Maj:t utan hvarje slag af på förhand uppställda
villkor dispensera huru mycket som helst, och man kan därför icke
hafva någon säkerhet för, hurudan tillämpningen skulle blifva.

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 2G.

Därför synes det mig, som om i alla händelser Zatf-bestämmelser,
stiftade af båda statsmakterna, vore erforderliga vid en sådan reforms
vidtagande, enligt min mening i syfte att få ett generellt
förbud med bestämmelser tillika, att Kungl. Maj:t kunde lämna
dispens och medgifva undantag i vissa särskildt angifna fall. Det
är på denna grund, jag icke kan vara ense med reservanterna om
deras reservation, hvilken, ehuru instämmande i motionens hufvudtanke,
likväl genom sin allmänna form gifver möjiighet till en
sådan sakernas ordning, som jag nyss för min del tillät mig att
beteckna såsom otillfredsställande. Men då jag å andra sidan icke
vill ställa mig på den ståndpunkten, att hvad som skall göras,
nödvändigtvis behöfver ske genom en ändring i aktiebolagslagen,
skulle jag för min del vara böjd att hemställa om bifall till reservanternas
förslag, men med den ändring, att de sista orden i
klämmen: »samt vidtaga de åtgärder, hvartill denna utredning må
föranleda» må förändras till: »samt för Riksdagen framlägga de
förslag till lagbestämmelser, hvartill denna utredning må föranleda».

Jag skulle mycket misstaga mig, mine herrar, om jag icke för
min motions syfte kunde vänta understöd från ett stort flertal i
denna kammare. Ty det förefaller mig, som om detta syfte skulle
stå i den allra noggrannaste öfverensstämmelse med kammarens
sedan gammalt vidhållna åsikt, att statsmakten bör hålla noggrann
hand däröfver, att icke den i vårt land ganska mäktiga och betydande
ämbetsmannavärlden måtte utsträcka sig åt sådana håll och
på ett sådant sätt, att det kan innebära en fara för andra samhällsintressen.

På de af mig nu anförda skäl, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen med den formulering, som jag nu
föreslagit.

Häruti instämde herrar Ernst Carlson, Moll, Johansson i Oija,
Räf, Johansson i Aflösa, Larsson i Lund, Johansson i Jönköping,
Bergström, Hammarlund, Byström, Beckman, Åkerlund, Sandquist,
Brodin, K. G. Karlsson i Göteborg, Erikson i Öfre Odensvi och
Hammarström.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Motionären

har i sin förevarande motion framhållit, bland annat, önskvärdheten
däraf, att ämbetsmännen måtte stå så fria som möjligt från
privata intressen. Han erinrar vidare, att ämbetsmännen i långt
vidsträcktare grad, än som är lämpligt, börjat att ägna sig åt atfärslifvet,
och att de särskildt ingått såsom ordförande och ledamöter
i aktiebolags styrelser, och än vidare har han starkt betonat krafvel
att de böra ägna sin hufvudsakligaste arbetstid åt sin tjänst. I
uvad motionären sålunda anfört hafva reservanterna till alla delar
instämt. Motionen utmynnar emellertid i ett förslag, »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t efter nödig utredning för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i aktiebolagslagen, hvarigenom ämbetsmäns rätt att
vara styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag i lämplig om -

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

Nso 26.

Onsdagen den 11 Mars.

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

fattning inskränkes». Vi reservanter ha nu icke velat vara med
om detta förslag, icke därför att vi bestämdt ansett, att det skulle
vara olämpligt att införa denna bestämmelse i aktiebolagslagen,
utan därför att vi ansett, att det kunde ifrågasättas, huruvida det
vore den lämpligaste platsen för dessa bestämmelser att insätta
dem i aktiebolagslagen. Vi både i stället tänkt oss, att man borde
öfverlämna till Kungl. Maj:t att efter utredning vidtaga de åtgärder,
hvartill en sådan utredning kunde gifva anledning.

Jag skall emellertid mycket gärna vara med om det förslag,
som motionären nu framställt, eller att man på visst sätt måtte gä
en medelväg mellan motionärens och reservanternas förslag, och
jag får sålunda biträda motionärens nu senast framställda förslag.

På samma gång jag gör detta, vill jag emellertid betona, att
denna fråga icke endast i allmänhet är af ganska stor betydelse,
utan också att den särskildt nu är af mycket stor betydelse och
att man sålunda kan säga, att motionen verkligen är ett ord i
sinom tid. Som berrarne veta, sammanträder just för närvarande
en af Kungl. Maj:t tillsatt löneregleringskommitté. Jag är alldeles
öfvertygad om, att denna kommitté kommer att taga i öfvervägande
just denna fråga. När nu frågan bar blifvit väckt och Första Kammaren
har afslagit motionen, huru skulle det då te sig, om äfven
Andra Kammaren afsloge motionen? Jo, naturligtvis skulle följden
bli den, att löneregleringskommittén skulle lätteligen anse sig sakna
all möjlig anledning att upptaga denna fråga till behandling. Men
jag vill icke, att Andra Kammaren skall fatta ett beslut, som går
i den riktningen, att löneregleringskommittén skulle kunna få den
uppfattningen, att denna fråga icke är af den beskaffenheten, att
den beböfver af kommittén upptagas.

Då jag icke det vill, är det icke underligt, om jag nu hemställer,
att Andra kammaren måtte enhälligt vidblifva sin ståndpunkt
i ämnet, nämligen om befogenheten af den framställning,
motionären gjort. Formen, på hvilken den framkommit, är af tämligen
underordnad betydelse, då frågan nu fallit i Första Kammaren
men däremot är den omständigheten, att det blir ett positivt och
bestämdt beslut i denna kammare, af mycket större betydelse. Det
kan därför icke på något vis vara lämpligt, att man i följd af den
ena eller andra formella hänsynen väger emellan, om man skall
biträda motionärens förslag eller reservationen eller det mera modererade
förslag, motionären nu senast framställt. Och då jag tror,
att detta modererade förslag är det, som skall kunna tillfredsställa
alla, vill jag hemställa, att kammaren enhälligt ansluter sig
till det af motionären nu gjorda förslaget.

Med herr Zetterstrand förenade sig herrar Styrlander, Jansson
i Edsbäcken, Anderson i Hasselbol, friherre De Geer och Pettersson
i Södertälje.

Herr Olsson i Mårdäng: Jag har icke begärt ordet för att
framställa något annat yrkande, än de två föregående talarne framställt.
Men jag har ansett mig skyldig meddela, att anledningen,

N:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

hvarför jag icke antecknat mig såsom reservant eller såsom frånvarande
vid ärendets slutbehandling, härleder sig däraf, att jag
vid det tillfället hade annat uppdrag att utföra.

Jag skulle kunna nöja mig med att helt enkelt yrka bifall till
reservationen i den form, som af motionären nu är föreslagen. Men
jag anser mig böra stryka under något, som lagutskottet i sin motivering
anfört och som synes mig tala mycket kraftigare för ett
bifall till motionen än för afslag. Utskottet säger rent ut, att
aflärsvärlden skulle gå miste om en hel del arbetskrafter, därest
nu motionärens förslag skulle gå igenom. Däraf drager jag den
enkla slutsatsen, att det måste förutsättas, att ämbetsmännen måtte
egna en afsevärd tid åt affärsvärlden och dess intressen, om det
skall vara någon afsevärd olägenhet, att de nu dragas därifrån.
Och jag kan icke finna annat, än att detta från statens sida är
ett mycket kraftigt skäl att fortgå på den väg, som Andra Kammaren
vid fjolårets riksdag slog in på, då den biföll en af en ärad
ledamot af kammaren afgifven motion, som gick ut på en undersökning,
huruvida icke förenklingar och indragningar inom ämbetsverken
skulle kunna ske. Jag tror, att lagutskottet på ett förträfflligt
sätt motiverat detta beslut.

Jag skulle känna mig frestad att fortsätta i denna stilen, men
jag tror icke, att det behöfs för att öfvertyga Andra Kammarens
ledamöter om, att man här egentligen icke har något val. Jag anser
mig därför helt enkelt böra på det allra kraftigaste yrka afslag på
utskottets hemställan och bifall till reservationen med den ändring,
som af herr Staaff här gjorts.

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

Herr Olofsson instämde häruti.

Herr Bergendahl: Ett yrkande på bifall till utskottets förslag
föreställer jag mig skulle finna bra litet resonans i denna
kammare, och jag vill för min del icke framställa ett sådant yrkande.
Jeg vet, att kammaren kraftigt reagerar mot alla missförhållanden,
sådana som äro förefintliga eller kunna uppstå. Och
jag vet, att den motion, som här föreligger, är afsedd just att råda
hot för närvarande och blifvande missförhållanden. Emellertid
tror jag, att, om en ämbetsman vore nog pliktförgäten att begagna
sin ämbetsställning för att främja ett företag, hvari han själf vore
styrelseledamot, han helt visst på annan väg kunde intresseras att
genom sin ämbetsmyndighet gagna företaget, äfven om han icke
intoge ställning såsom styrelseledamot. Jag hoppas dock, att aldrig
den tid skall komma, då här i vårt land något aktiebolag skall
behöfva sätta på sitt omkostnadskonto, hvad som kunnat ske i
andra land, nämligen en sådan utgiftspost som: »för officiellt tillmötesgående
500,000 kr.»

Lagutskottet har emellertid framhållit vissa olägenheter af en
lagstiftning i det afseende, som motionären föreslagit. Motionären
har i dag sökt vederlägga detta, och jag ger den ärado motionären
rätt i mångt och mycket. För mig kvarstår dock en del, som gör,
att man fortfarande måste hysa betänkligheter. Lagutskottet yttrar,
att det vore en kränkning af enskild rätt att betaga ämbetsman -

N:o 26.

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

nen befogenhet att själf förvalta den egendom, som han erhållit.
Det fann jag icke riktigt bemött af den ärade motionären. Om
en ämbetsman erhåller aktiemajoriteten i ett aktiebolag genom arf,
gåfva, giftorätt eller annorledes, skulle han vara utesluten från
att deltaga i förvaltningen af bolagets angelägenheter annat än
som röstägande å bolagsstämma, således icke såsom ledamot i styrelsen.

Lagutskottet har också framhållit en annan sak, nämligen att
näringslifvet genom, förslaget skulle beröfvas en rätt väsentlig kraft,
hvaraf näringslifvet har nytta, och jag tror, att denna kraft får
så mycket mer betydelse, ju mer näringslifvet blir komplicerad!
och ju mer staten genom sin lagstiftning söker ingripa reglementerande
på det ekonomiska området. Ämbetsmannen kan tillföra
de stora affärsföretagen den speciella fackkunskap i visst afseende,
hvilken de icke gärna kunna vara förutan.

Men, mina herrar, det är en annan sak, som jag vill särskild!
påpeka, till den kraft och verkan det hafva kan. Jag anser visserligen
icke den omständighet, jag vill framhålla, vara af den vikt,
att den bör föranleda ett yrkande på bifall till utskottets hemställan,
men den synes mig dock beaktansvärd. Den afser ämbetsmannens
utbildning. Vill man, att vår ämbetsmannakår skall bli
byråkratisk och ensidig och ställa sig oförstående till det praktiska
lifvets kraf, då skall man stänga ämbetsmännen in på ämbetsrummet.
Där är det lätt för ämbetsmannen att föreställa sig, att
det, han där gör, är det för statslifvet viktigaste och att allmänheten
är till för ämbetsmannens skull och icke tvärtom ämbetsmannen
för allmänhetens. Men om ämbetsmannen deltager i det
praktiska lifvet, i näringslifvet, då vidgas hans blick, då lär han
sig värdera de intelligenta krafter, som där verka. Han lär sig
att förstå all den klokhet och all den arbetsduglighet, som där
finnes. Jag kan icke förstå, huru en ämbetsman skulle kunna bli
byråkrat, som i någon mån har deltagit i det praktiska näringslifvet.
Ju mer en ämbetsman, utan att försumma sitt ämbete,
ställer sig i känning med det stora pulserande näringslifvet, ju
vissare är jag, att han vinner förståelse af det praktiska lifvets
kraf, att han blir folklig och tillmötesgående, ja, med ett ord, en
god ämbetsman.

Nu kan man visserligen invända, att motionären endast åsyftat,
att en inskränkning skall äga rum blott beträffande rätten att deltaga
i förvaltningen af aktiebolag. Men börjar man nu med aktiebolagen,
fruktar jag, att man utestänger ämbetsmannen från det
praktiska lifvet jämväl i andra afseenden, och det är detta jag tror
vara olyckligt.

För öfrigt anser jag i likhet med lagutskottet, att bestämmelserna
om inskränkning i ämbetsmäns rätt att deltaga i aktiebolags
förvaltning icke bör ha sin plats i aktiebolagslagen, utan i instruktionerna.
Den ärade motionären yttrade visserligen, att om dessa
bestämmelser få plats i instruktionerna, blefve de icke verksamma.
Instruktionerna skulle kunna undergå förändringar och lomme
kanske icke att öfvervakas. Någon fara, för att instruktionerna

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 26.

icke skulle bli följda, tror jag dock icke föreligga. Riksdagens
justitieombudsman skulle nog tillse, att så skedde. Och skulle
instruktionerna ändras, har Riksdagen tillfälle att göra framställning
i ämnet. Jag anser det således riktigare, att bestämmelserna
få sin plats i instruktionerna än i aktiebolagslagen, så att icke
ämbetsmännen där komma att likställas med utländingar. Med de
ord, jag här uttalat till det beaktande, som de möjligtvis kunna
förtjäna, ansluter jag mig till reservationen med det ändringsförslag,
som af den ärade motionären nu framställts, och hvarigenom frågan
åter kommer inför Riksdagen.

Herr Söderberg: Äfven jag anser, att den fråga, som motio nären

här bragt på tal inom Riksdagen, är synnerligen beaktansvärd.
Man saknar icke erfarenhet af, att understundom en ung,
åtminstone jämförelsevis ung, ganska högt uppsatt ämbetsman kommer
ut på någon plats inom landet och där omhändertages Tent
utaf af någon bolagsman med ekonomiska och sociala resurser, som
gör sitt inflytande gällande och söker värfva honom för vissa särskilda
syften. Jag anser, att man bör på allt sätt söka värna om
ämbetsmannaståndet inom vårt land, så att ämbetsmännen måtte
häfda sitt anseende i alla afseenden och så att allmänheten må
kunna se upp till ämbetsmännen med det förtroende, som bör vara
önskligt.

Jag skall icke vidare yttra mig, utan ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen med den ändring, som här blifvit
gjord af motionären.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag vill blott tillkänna gifva,

att jag för min del såsom reservant icke har något emot den
ändring, som föreslagits af motionären. Jag har också för min del
närmast afsett lagstiftningsåtgärder.

Öfverlä ggningen var härmed afslutad. Sedan herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena, biföll
kammaren det af herr Staaff under öfverläggningen framställda
yrkandet.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 32, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen i syfte, att kungörelsen
angående upphörandet af posträtter m. m. deu 9 november
1836 måtte upphöra att gälla, blef af kammaren godkändt.

Om ändringar
i lagstiftningen

angående
aktiebolag.

(Forts.)

N:o a;.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.

Onsdagen den 11 Mars.

§ 8.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets
utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion om upphörande af
trettondedagens firande såsom särskild helgdag.

Lagutskottet hade till förberedande behandling fått emottaga
en af herr I. E. G. Svensson i Skyllberg inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 20, hvari föreslagits, att Riksdagen för sin del
måtte besluta, att trettondedagen från och med 1904 upphörde att
firas som särskild helgdag.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte i anledning af förevarande
motion i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till lagbestämmelse
i syfte, att trettondedagens firande såsom särskild
helgdag måtte upphöra.

Vid utlåtandet var fogad reservation af herrar Hedenstierna,
Sörensson, von Mentzer, Lindhagen, Andersson i Backgården och
Pettersson i Södertälje, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa
om afslag å motionen.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
lämnades till:

Herr Zimdahl, som anförde: Jag kan icke underlåta att ställa
mig i opposition mot det nu föreliggande förslaget. Ehuru jag gärna
erkänner, att olägenheter kunna för de industriella verken och inrättningarna
i allmänhet vara förenade med att trettondedagen
infaller på en söckendag, kan jag ej anse detta vara ett fullgiltigt
skäl för att indraga denna helgdag, hvilken af ålder varit och fortfarande
är af stor betydelse för vårt svenska folk och vår kyrka.
Af samma skäl, som den ärade motionären anfört för trettondedagens
indragande såsom helgdag, skulle man kunna yrka på, att
äfven andra helgdagar, såsom Vårfrudagen och Midsommardagen,
för att nu icke tala om Kristi himmelfärdsdagen, hvilken alltid
infaller på söckendag, skulle indragas. Ja, hvarför icke äfven våra
annandagar. Jag tror för öfrigt icke, att trettondedagens firande
såsom helgdag kan för de industriella verken medföra så stora och
afsevärda olägenheter, att Riksdagen fördenskull bör vidtaga en
åtgärd, som utan tvifvel skulle mötas af starkt motstånd från allmänhetens
sida. Dessutom är det min öfvertygelse, att arbetarne,
hvilkas fördelar man i våra dagar gärna och med rätta vill tillgodose,
väl behöfva äfven denna dag till hvilodag, och jag tror
äfven, att arbetarne den dagen skulle med mycken ovilja inträda
i arbetet. De, som skulle skörda fördelarne af trettondedagens upphörande
såsom helgdag, vore prästerskapet, som vid denna tid kanske
har sina mesta göromål, men jag tror ingalunda, att prästerna fördenskull
skulle önska eller ens vilja vara med om, att trettondedagen
strökes och förvandlades till en vanlig arbetsdag. Och skulle

Onsdagen den 11 Mars. 13 JJ:o 26.

vårt svenska folk i denna fråga få afgifva sitt votum, är jag förvissad
om, att vi skulle få höra ett, snart sagdt, enstämmigt och
förkrossande nej.

Nu kan det ju invändas och har äfven invändts, att många
missbruka trettondedagen och således icke använda densamma till
hvad den borde användas till. Ja, detta är tyvärr en sanning,
men sådana missbruk kunna otvifvelaktigt sägas vara händelsen
äfven med våra sön- och högtidsdagar, och af denna anledning
lärer väl ingen vilja rösta för, att dessa indragas.

Huru jag än ser saken, kan jag icke annat än uttala mitt
ogillande af förslaget, och därför ber jag, herr talman, att få yrka
afslag å såväl motionen som utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Vid lagutskottets ifrågavarande betänkande
har fogats en reservation af 6 utaf utskottets ledamöter, af hvilka
3 äro från Första Kammaren och 3 från Andra Kammaren, och då
jag befinner mig bland de senare, skall jag bedja att få yttra några
ord till förmån för den afgifna reservationen.

Som bekant, har det bland alla nationer gifvits vissa dagar
eller vissa tider, hvilka, såsom det kallas, pläga firas af folket.

Oftast hafva dessa högtider eller helger haft ett religiöst ursprung,
men under tidernas lopp har emellertid allt mer och mer det religiösa
firandet icke ensamt blifvit hufvudsak, utan dessa dagar
därjämte användts af folket till förströelse och vederkvickelse i
allmänhet. För min del är jag mycket mot, att gamla, goda folkseder
afskaffas, och således äfven att firandet af folkliga högtider
tagas bort, men tidens lösen är, att den allt nivellerande nyttan
skall gå före, och på denna synpunkt falla mer och mer hos oss
liksom äfven i utlandet de gamla folksederna.

Motionären har uppställt- för sig en sådan prosaisk uppgift.

Han vill, att trettondedagshelgen skall afskaffas, därför att den är
hinderlig för industrialismen och därför att den icke bidrager att
öka det svenska arbetets intensitet. Jag förstår nu visserligen, att
mången häremot vill göra gällande, att trettondedagen bör bibehållas
allenast därför, att den utgör ett minnesmärke, kring hvilket
folk samlar sig. Men man måste nog medgifva, att trettondedagshelgen
hos oss dock icke trängt sig igenom såsom en så allmänt
värderad högtid, att man kan lyckas grunda något värn för densamma
på en allmän uppfattning om att trettondedagen af pietetshänsyn
ovilkorligen bör bibehållas. Man måste därför i viss mån
vara med motionären och utskottet härutinnan, att frågan om trettondedagens
vara eller icke vara såsom hvilodag beror på, i hvad
mån man på bästa sätt skall kunna, såsom motionären föreslagit,
göra penningar af trettondedagen Men

då har utskottet sagt, att för att detta ändamål skall
kunna vinnas, måsto trettondedagen bort. Reservanterna däremot

— åtminstone de två, som angifvit särskilda skäl för sin mening

— hafva framhållit, att för detta ändamål måste trettondedagen
bevaras. Skillnaden i uppfattning beror på olikheten i utgångspunkter
och synpunkter. Utskottet har såsom en omedelbar nytta

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

N:o 26. 14 Onsdagen den 11 Mars.

Om upp- framhållit, att genom trettondedagens borttagande skulle de flesta
hörande af arbetsgivare och husbönder vinna eu dags arbetsprodukter och en
trettonde- <}e;i arbetare en dagspenning. Reservanterna hafva i detta fall andagens
ge^ att snålheten "bedrager visheten och att, om man ser saken ur
som särskild högre synpunkt, man i tidens längd har större ekonomisk nytta af
helgdag. att hvilodagen bevaras än af densammas borttagande.

(Forts.) Utskottet talar först om, att industrin behöfver få bort tretton dedagen

och att, om denna sammanfaller med andra helgdagar, det
kommer att blifva en lång tid, för hvilken driften måste afbrytas,
hvilket är skadligt för industrin. Gent emot detta vill jag säga,
att industrins intressen i detta afseende kunna visserligen vara särskilt
betingade af tekniska skäl, men för sådant fall får skapas en
särskild lagstiftning, som medgifver, att under vissa villkor förbudet
mot arbete på helg- och högtidsdagar i fråga om dessa industrier
icke kommer till sin fulla tillämpning. . Industrin har däremot
icke någon rättighet att för sina särskilda intressen bereda
många samhällsklasser de olägenheter, som skulle uppstå genom
trettondedagens borttagande. Hvad särskildt industriarbetarne angår,
så äro ju deras intressen sammanfallande med industrins, .ty
industrin kan ju icke tala endast för sig själf, utan industrins intressen
måste sammanfalla med deras intressen, som arbeta i industrin.
Nu säger utskottet, att det särskildt fäst sig vid, att
trettondedagens afskaffande skulle vara till stor fördel för den
öfvervägande delen af den kroppsarbetande befolkningen. Enligt
reservanternas uppfattning har lagutskottet härvid gifvit en Judaskyss
åt svenska foket Eör det första har lagutskottet lämnat ur
räkningen alla de kategorier af menniskor, som icke skulle få ökad
dagspenning genom trettondedagens borttagande. Reservanterna
hafva uppräknat, hvilka dessa olika klasser äro, nämligen de. smärre
tjänstemännen i verk och inrättningar af alla slag, de biträden,
som sysselsättas af handeln uti kontor, butiker och lagerlokaler,
tjänstefolket samt statarne på landet. Alla. dessa menniskor skulle
fråntagas utan vederlag en fridag, på hvilken de sätta särskildt
värde. Hvad de egentliga industriarbetarne angår, så är det ju
klart, att i sådana industrier, där driften måste för en längre tid
afbrytas, därför att det icke lönar sig att under mellankommande
hvardagar sätta maskinerna i gång, komma arbetarne att, i den
mån de aflönas genom dagspenning, förlora åtskilligt i dagspenningar,
och jag förstår mycket väl, att det för sådana vid första
påseendet skulle förefalla bättre, om trettondedagen icke funnes.
Men man får väl dock se denna sak ur vidare synpunkter. För
det första faller ju, om denna särskilda industri får den rätt, som
föreslagits, att i vissa fall uppehålla driften äfven, under helgdagar,
detta hinder bort, och för det andra kunna ju icke. industriarbetarne
påräkna, att man icke också tager hänsyn till alla andra,
som skulle blifva lidande. Men enligt mitt förmenande skall denna
klass af industriarbetare, om de se saken från framtidens synpunkt,
lätt finna, att det är mycket bättre att behålla en hvilodag än
att utan vederlag afskaffa den, ty hvad man har, det hav man, men
om man nu afskaffar en hvilodag, kan man icke lika lätt få igen

>T:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

den, om man skulle önska att få den ersatt af någon annan dag,
som skulle vara lämpligare. I detta afseende kan man ju tänka
sig, att trettondedagen skulle kunna utbytas mot en annan hvilodag
på lämplig tid af året, men det har utskottet icke föreslagit,
och det utgör icke förutsättningen för utskottets framställning.
Därför kan utskottets hemställan i denna del icke anses annat än
innefatta ett åsidosättande äfven af de med dagpenning aflönade
industriarbetarnes intressen.

Lagutskottet har äfven sagt, att i hvarje händelse skulle det
icke bereda olägenheter för arbetarne i allmänhet, att just trettondedagen
afskaffades, därför att det finnes så många andra hvilotider
under julen, att därigenom hereddes arbetarne tillräckligt med
hvila i allt fall. Därvidlag vill jag emellertid säga, att jag tror,
att i tidernas längd skall det visa sig — och det har redan visat
sig — att för det intensiva arbetet det icke är nog att endast
hafva hvilodag hvarje söndag, utan att det behöfves en mera sammanhängande
hvilotid, en s. k. semester. Vi veta, att alla arbetsgivare,
som hafva råd, infört ett sådant system, nämligen i första
rummet staten, som i detta afseende är frikostig mot sina tjänstemän,
ehuru icke mot sina arbetare, därnäst kommunerna och i sista
hand större arbetsgivare, som arbeta med lukrativa affärer. Men
svenska folkets enda semester är jultiden — arbetarnes lagstadgade
semester — och denna folkets dyrbara egendom bör man
värna om.

Då jag sålunda finner, att utskottets förslag enligt mitt förmenande
innefattar en hjärtlöshet mot mången och, sedt ur vidare
synpunkter, i själfva verket förråder alla eller åtminstone de flestas
sannskyldiga intressen, skall jag tillåta mig, herr talman, att yrka
bifall till reservanternas förslag.

Häruti instämde herrar Hammarskjöld, Bränning, Kvarnzelius,
Pantzarhielm, von Krusenstjerna, Andersson i Öhrstorp, Månsson,
Sterner, Ekman, Gustafsson i Mjölby, Jonsson i Skog, Johansson i
Aflösa, Jonsson i Hökhult, Johansson i Jönköping, Johansson i Berga,
Petersson i Snällebo, Sundström, Emthén, Andersson i Baggböle,
Hörnsten, Nordin, Lindgren i Islingby, Johansson i Öija, Wiklund,
Boos, Lindgren, i Örebro, Burman, Jönsson i Yngsjö, Höjer, Bergström,
Berg i Stockholm, Ohlsson i Halmstad, Johanson i Mossebo,
Sandin, Olsson i See, Thorsson, von Geijer, Härin, Nyström, Olsson
i Heden, Thylandcr, Persson i Borrby och Bisberg.

Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mine herrar! Innan
jag bestämde mig för att väcka den nu föreliggande motionen,
uppställde jag för mig till besvarande tre hufvudfrågor; och därest
jag icke kunnat få tillfredsställande svar å dessa frågor, hade min
motion icke framkommit.

De nämnda frågorna voro: 1) riskerar jag genom min motion
att såra den religiösa känslan hos någon del af folket; 2) kan förlusten
af en lagstadgad fridag vara kännbar för några samhällsmedlemmar,
särskild! kroppsarbetarne; och 3) är den ekonomiska

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

N:o 26. 16 Onsdagen den 11 Mars.

Om upp- vinsten af en reform i motionens syfte så pass afsevärd, att den
hörande af berättigar en rubbning af de bestående förhållandena? Såsom sagdt,
trettonde- utan att jag kunnat gifva mig tillfredsställande svar å dessa fråtirande^så-
Sor> hade n0o ej miu framkommit.

sorrTsärskild Hvad först den religiösa sidan af saken vidkommer, synes
helgdag. mig den omständigheten, att trettondagen, så vidt jag kunnat
(Forts.) finna, ej firas såsom särskild helgdag i något lutherskt land i
Europa, förutom Finland och Sverige, samt ej i det strängt reformerta
England, tala för, att trettondagen icke bar den betydelse
för vår troslära, att den måste firas såsom särskild helgdag.

Den omständigheten, att trettondagstexten utgör ett fundament
för kommande söndagars text, hindrar icke, att denna text kan
behandlas på eu söndag. Kan så ske hvart sjunde år, kan det
väl också ske årligen. Jag försäkrar, att jag icke vill såra den
religiösa känslan hos någon, vare sig medlem af statskyrkan eller
af något utaf de öfriga kyrkliga samfund, som bidraga att sammanhålla
vårt folk, att hålla det uppe.

Beträffande därefter trettondagen såsom rekreations- eller fridag,
kan man väl vara ense om, att ledighetstiden är vid jul- och
nyårstid tillräcklig trettondagen förutan. Om t. ex. julaftonen infaller
på en måndag eller tisdag, slutar vanligtvis, i industriella
verk, arbetet föregående lördag. Sedan blir det icke något ordentligt
arbete, förrän helgen är förbi och trettondagen är öfver — den
7, 8, 10 eller 11 januari. Och hvad en så lång ledighetstid kan
göra för såväl arbetares som arbetsgifvares ekonomi, torde en hel
del af oss känna till. Detta är eu fråga, hvaruti arbetande och
arbetsgifvarne hafva sammanfallande intresse. Jag för min del
har visst ingenting emot, att fridagar finnas i den mån de äro
behöfliga och göra nytta. Men skola vi kosta på oss fridagar,
skola vi göra det å sådan tid och under sådana förhållanden, att
vi kunna draga full nytta af fridagarne, så att vi icke hafva omkostnad
mot ringa valuta. För min del skall jag därför gärna
vara med om en extra fridag på sommaren — på en lördag eller
måndag, då folk har tillfälle att i det fria njuta af fridagarna,
men trettondagen såsom fridag synes mig vara ganska öfverflödig.
Herr Lindhagen antydde dock, att flertalet af arbetarne skulle
hafva skada däraf, att trettondagen indroges. Jag har hört annat
under min verksamhet. Jag har hört mången arbetare beklaga
sig öfver det långa ledighetsgåendet under denna tid. Och hvar
och en, som i likhet med mig varit i tillfälle att jämföra aflöningslistorna
för december och januari månader med närliggande månaders
aflöningslistor, vet, hvad en så lång ledighet betyder för
arbetarnes ekonomi. Den omständigheten, att äfven arbetsgifvarne
hafva nytta af en reform i motionens syfte, bör väl .icke. förmå
oss att afslå motionen och motverka dess syfte, om vi i öfrigt äro
öfvertygade om dess nytta.

Jag skall be att få framhålla ett bevis. Herr Lindhagen talade
om, att endast industriarbetarne och industriidkare hade nytta
af den ifrågasatta reformen, men att den för öfrigt vore . temligen
likgiltig. Låt oss tänka på förhållandet vid trettondagstiden i år.

N:o 20.

Onsdagen den 11 Mars.

Jultiden var det utmärkt väglag, åtminstone i södra och mellersta
Sverige, men det blef mycket litet begagnadt, därför att man ville
vänta till trettondedagen. Jag tänker emellertid, att det är många,
som nu gräma sig öfver, att dessa präktiga dagar gingo förbi med
så liten nytta, som nu blef fallet.

I fråga slutligen om besparingen, ber jag att få betona, att
Jet icke skulle blifva, allenast en, eller två dagars vinst, utan att
vinsten skulle ligga däruti, att arbetsvärdet å alla de mellan nyår
och trettondedagen liggande dagar, hvilka nu få så litet värde, skulle
©kas obetydligt mot hvad nu är förbållandet.

År 1885, när en likartad motion sist behandlades i Riksdagen,
voro skälen för en reform i motionens syfte så pass starka, att i
Andra Kammaren afgåfvos 121 röster för och 61 röster emot den då
Täckta motionen; och i Första Kammaren föll den med den ringa
majoriteten af 47 röster mot 34. Yoro år 1885 skälen så starka
för en reform i motionens syfte, äro de förvisso mycket starkare
i dag, nu när vi tack vare nya belysningsmetoder lärt oss att mera
taga vara på vinterdagarnas arbetsvärde, än då frågan förra gången
behandlades i Riksdagen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Z ett er strand: Herr talman! Jag ber endast att få till
protokollet tillkännagifva, att, därest jag deltagit i utskottets behandling
af denna fråga, jag skulle hafva anslutit , mig till reservationen,
och att jag därför kommer att rösta för afslag å utskottets
hemställan.

Herr von Sch bele: Herr talman, mine herrar! Hvad ut skottet

yttrar om den historiska uppkomsten af den dag, hvarom
nu är fråga, är nog riktigt, men det är så kortfattadt, att man icke
därigenom får något begrepp om den stora betydelse, denna dag
■enligt historiens vittnesbörd af ålder bar. Jag'' ber därför få till
frågans belysning ur en ännu icke bär berörd synpunkt få tillägga
några ord.

Trettondedagens anor gå så långt tillbaka, att man icke kan spåra
Jern, långt före kristendomens uppkomst. Mycket tidigt finna vi
bland de egyptiska soldyrkarne den 6 januari ‘firad såsom den dag,
på hvilken efter »de tolf nätternas tid» solen vände tillbaka för att
återtaga sitt välde öfver den naturliga världen. Med denna naturföreställning
förbands sedan tanken på en andlig sol eller upplysningens
betydelse för menniskosläktet, och man personifierade,
särskild!; i Egypten, denna tanke i sagan om Osiris såsom härskare
jämväl i andens värld.

När sedermera kristendomen kom till väldet, gjorde man på
detta liksom på så många andra områden: man anknöt sig till
förefintliga åskådningar, men böjde dessa till en dignitet af högre
värde. Nära låg då till bands, att mau i Österlandet sökte en
symbol, egnad att uttrycka, hurusom ljuset både genom Kristus
uppgått för judendomen, och uti Vesterlandet, hurusom samma
förhållande hade tagit sig gestalt med hänsyn till hednavärlden.

Andra Kammarens Vrot. 1903. N:o 2fi.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

N:o 26.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

Det var så, som dopet i Jordans flod blef det österländska uttrycket
för sagda tanke, och berättelsen om de vise männens ankomst
långväga ifrån för att hylla barnet i krabban blef det västerländska
uttrycket därför. Då något senare julen begynte firas, trängde
denna visserligen i någon mån undan betydelsen af den förra, som
jag skulle vilja i anslutning till dess äldsta och. än i dag allmännaste
namn kalla den kristna upplysningens högtid, men lyckligtvis
haT ej någonsin utplånats ur kristenhetens hjärta känslan af att
man ägde någonting särskildt dyrbart uti förbemälta fest.

Den, som något lefvat bland folket på landet, vet, huru man
där med’en alldeles särskild kärlek fäst sig vid trettondedagen och
stjärnan, som uppgick i Österlandet, men stannade öfver huset, där
barnet var. Och en mångfald af folkliga föreställningar knyta sig
härtill, på hvilka vi verkligen böra taga vara.

Så kom reformationen, som gick i två skilda riktningar. Den
ena riktningen var till sitt skaplynne mer historisk, varm och liffull;
den bibehöll därför mer af "det goda, sant kristliga, som förefanns.
Det var den evangelisk-lutherska protestantismen. Den
andra af de nämnda protestantiska riktningarna innebar en kallt
principmässig reformsträfvan utan afseende på den historiska utvecklingen,
hvarför den ock tog afstånd från allt, som icke ägde
omedelbart biblisk grund. Dess namn af reformert protestantism
är sålunda ganska karaktäristiskt. Det var nu i full öfverensstämmelse
härmed, som de folk, hvilka anslutit sig till den reformerta
kyrkan, strax afskaffade, under det att de evangeliskt-lutherska
folken åtminstone i början bibehöilo, flere af de gamla högtidsdagarne,
bland dem äfven trettondedagen.

Nu är det nog sant, att i vår tid har äfven hos lutheranerna
det reformerta åskådningssättet mer och mer vunnit insteg. Om
det varit till lycka, drager jag storligen i tvifvelsmål; men ett
faktum är det jämväl med hänsyn till vårt folk. Härmed har följt
ett ensidigt framhållande af nyttans synpunkt, såsom vore den ett
och allt. Detta straffar sig själft, Där blir ett glädjefattigt lif med
jämväl minskad nytta. Ty det ligger en stor, förblifvande sanning
i de orden: »Menniskan lefver icke allenast af bröd».

När jag således nu, herr talman, ansluter mig till ett förkastande
såväl af motionärens framställning som åt utskottets hemställan,
så sker det visserligen också ur en folkligt social synpunkt,
men därjämte och i främsta rummet på grund af de ännu högre
andliga intressen, som jag dristat framhålla.

Med herr von Schéele förenade sig herrar Hazén, Danielsson,
Johansson i Stora Mellby. Hultkrantz, Persson i Hult och Magnusson
i Tumhult.

Friherre Bonde: Herr talman, mine herrar! De många in stämmanden,

som följde först på herr Lindhagens och sedan på
herr von Schéeles anförande, torde på förhand visa, huru utgången
i denna kammare kommer att blifva, och man borde kanske därför
öfvergifva lagutskottet och icke bry sig om att försvara dess ut -

N:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

låtande. Men som jag i utskottet tillhört majoriteten, anser jag
mig dock skyldig att på något sätt försvara det stackars utskottet.

Den siste ärade talaren förde, som mig synes, frågan in på
rätt väg genom att beröra trettondedagens religiösa betydelse. Det
är den synpunkten, som utskottet tagit i betraktande vid sin undersökning,
huruvida anledning förefunnes att bibehålla trettondedagen
såsom en kyrklig helgdag. Däremot bar herr Lindhagen, reservanten,
och de många, som med honom i kammaren instämt, helt
och hållet bortsett ifrån den kyrkliga sidan af saken och endast
tänkt på trettondedagen som fridag, en fridag, som man genom helgdagens
afskaffande skulle beröfva svenska folket.

Hvad den kyrkliga sidan af saken beträffar, framhöll också
herr von Schéele, att vi stå här i vårt land inom den protestantiska
verlden ganska ensamma om att hafva bibehållit denna helgdag.
Ofriga protestantiska länder hafva afskaffa! densamma, då
den ju onekligen är en kvarlefva från den katolska tiden. Således,
om man ser saken från protestantisk och kyrklig ståndpunkt, kan
jag icke inse, att det är skäl att bibehålla denna helgdag.

Drågan blir naturligtvis en helt annan, om man tager den
från den sida som herr Lindhagen sett den, nämligen såsom en
fridag för svenska folket.

Herr Lindhagen börjar sin reservation med de orden »Afskaffandet
af så kallade onödiga helgdagar utgjorde under förra århundrandet
en programpunkt i reformsträfvanaena». Ja, så var förhållandet,
och en föregående talare har redan framhållit, huru
denna kammare förut med stor majoritet antagit förslag om afskaffande
af dylika helgdagar. Men tiden har gått framåt i olika
riktning. För oss, som lefvat och verkat under förra århundrandet
och minnas den tidens politiska vexlingar, är det litet svårt att
följa med i synnerhet de s. k. liberala kastningarna. Hvad som
då ingen s. k. liberal skulle velat vara med om, tyckes, att döma
efter instämmandena i dag, nu göras rent af till en af det liberala
partiets programpunkter. Detta kommer litet öfverraskande för
hvad jag skulle vilja kalla eu gammal-liberal. Det är visserligen
sant, såsom herr Lindhagen anförde, att arbetaren behöfver
en hvilodag då och då. Men jag tror, att man kommer det rätta
närmare, om man icke sammanblandar dessa för arbetaren nödvändiga,
om jag så får säga, profana hvilodagar med helgdagarna.
Det vore icke olämpligt, att vi här i vårt land införde, såsom t. ex.
är gjordt i England, »bank holydays» eller vissa dagar, som utan
att vara helgdagar dock äro fridagar. Dessa fridagar skulle då
kunna passas in på lämpliga tider af året. En sådan fridag hafva
vi redan på sätt och vis den 1 maj, som vi veta är en fridag för
arbetarne i de största städerna. Jag skulle nästan vilja säga, att
denna dag ju kunde anses vara en ersättning för trettondedagen, icke
presis såsom »de tre konungars dag», men man skulle kunna kalla
den »de vise männens dag». Likaledes talades för några dagar
sedan här om, att det kunde anses lämpligt att få en gemensam
valdag på hösten. Det var herr David Borgström, som yttrade
detta under diskussionen. Intet vore heller äfven efter min åsikt

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.,)

lämpligare än att få en sådan valdag. Den borde väl vara på
ett bestämdt datum och eu gifven fridag. Den skulle ju då kunna
utgöra en ersättning för Marie bebådelsedag och således blifva en
bebådelsens dag. Visserligen kan det anmärkas, att denna dag
icke återkommer mera än hvart tredje år. Men man skulle ju
kunna stadga, att samma datum vore fridag för hvarje år.

Jag tror, att man icke bör sammanblanda dessa olika frågor:
införandet af en fridag och indragandet af en helgdag, som onekligen
icke öfverensstämmer med vår protestantiska uppfattning,
såsom varande en kvarlefva från den katolska tiden.

Här har också framhållits af herr Lindhagen, att denna fråga
skulle vara eu arbetsgifvarnes fråga, hvilka därigenom ville af
arbetarne utpressa så mycket arbete som möjligt. Jag tror, att
det lika mycket är en arbetarnes fråga, som genom dessa fridagar
beröfvas arbetsförtjänst. Det är visserligen sant, såsom herr
Lindhagen sade, att det finnes vissa arbetare, som hafva bestämd
månadslön och därför icke äro beroende af dagsförtjensten. Men
det finnes också en mängd arbetare, som icke äro beroende af några
helgdagar alls. För dem gör det detsamma, huru många sådana som
det finnes: de äro lika väl arbetsdagar. Jag vill endast, påminna
om den massa statens arbetare, t. ex. den vid posten och järnvägen
anställda personalen, hvilken får arbeta lika fullt under helgdagar
som hvardagar. Äfven inom industrien finnas många arbetare,
som hafva ett sådant arbete, som icke tål afbrott, t. ex. hyttearbetare
och andra sådana, som få arbeta oafbrutet utan att fästa
sig vid, om det är helgdag eller hvardag; de få hvilodagar på
annat sätt.

Jag tror således, att man bör kunna tänka sig saken ordnad
på lämpligt sätt, om man vill införa profana hvilodagar, och att
man icke bör sammanblanda frågan om införande af fridagar med
frågan om avskaffandet af helgdagar. Saken är, det erkänner jag,
ej af så särdeles stor betydelse och torde knappast förtjäna att
upptaga kammarens tid alltför länge. Själf vill jag icke uppehålla
diskussionen längre, men anser mig skyldig att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Andersson i Backgården: Då jag står antecknad så som

reservant vid utskottets betänkande, skall jag be att få yttra
några ord.

Jag kan i hufvudsakliga delar instämma med herr Lindhagen
såväl i afseende på den motivering han fogat till sin reservation
som i afseende på hvad han här anfört och särskildt så till vida,
att jag, i likhet med honom, anser, att våra arbetare kunna behöfva
den hvila, som de nu hafva under dessa helgdagar, och äfven hvad
han kallat ett slags semester vid julhögtiden. Men hvad som egentligen
för mig varit hufvudskälet, har varit, att jag tror, att den
största ''delen eller åtminstone en stor del af svenska folket ännu
af religösa skäl önskar få som hitills fira denna helg, och att ett
beslut af Riksdagen att, såsom motionären föreslagit, borttaga trettondedagen
såsom helgdag skulle djupt såra deras känslor. Man får

>T:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Ports.)

Herr Jansson i Edsbäcken: Jag skulle kunna nöja mig med
att instämma med herr Lindhagen i det utmärkta anförande han
nyss höll i denna fråga. Men såsom vi finna af betänkandet, hafva
icke mindre än sju utskottsledamöter anmält, att de icke deltagit
i utskottets handläggning af frågan, och en del hafva reserverat
sig. Det kan således ligga nära till hands att misstänka, att suppleanterna
äro de, som medverkat till det beslut, hvartill utskottet
kommit. Som jag har äran att vara suppleant i lagutskottet, skall
jag_ be att få till protokollet antecknadt, att icke heller jag deltagit
i ärendets behandling inom utskottet, och att jag kommer att
rösta för afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Nydal: Äfven jag skall, i likhet med hvad så många

redan gjort genom att instämma uti herr Lindhagens anförande,
anhålla att få yrka afslag å lagutskottets föreliggande betänkande.
Men jag gör detta delvis af andra skäl, än dem herr Lindhagen
anfört, och därför har jag begärt ordet.

Jag vill icke bestrida, att det kan behöfvas flera fridagar, och
särskild! torde personer, som hafva ett mera tungt eller enformigt
eller osundt arbete, oftare än hvat sjunde dag behöfva en fridag.
Men däraf följer icke, att dessa extra fridagar höra vara gudstjenstdagar.
Ty därigenom att de äro gudstjänstdagar, hafva de en
religiös karaktär, som. lägger ett visst band på deras fria användande
såsom fridag. Ännu råder nämligen inom vidsträckta kretsar
af vårt folk — jag säger icke, om med rätt eller orätt — den uppfattning,
att hvarje sätt att tillbringa sabbaten, som icke bär en
religiös prägel, är syndigt, är ett hvilodagens vanhelgande, och
denna uppfattning råder icke endast i fråga om söndagarna, utan
äfven beträffande de extra helgdagarna. Man omgärdar dessa
senare med lika stor helgd som söndagen, om icke till och med
en ännu större, hvilket gör, att äfven i och för sig oskyldiga sysselsättningar
och tidsfördrif på dessa dagar anses på många håll såsom
opassande och, om de förekomma under gudstjänsttid, rent
utaf fördömliga. Jag tror därför, att, om dessa extra hvilodagar
skola erhålla hela den betydelse för vårt folk, som de borde och
kunde och som jag, i likhet med den varmhjärtade reservanten,
lifligt önskar att de måtte få, de icke böra bibehållas såsom offentliga
gudstjänstdagar, utan i stället blifva något, som skulle motsvara
hvad man i England — om jag minnes rätt — kallar bank

här tänka på icke blott beslutet angående denna dag i och för sig,
utan jag tror, att det skulle verka mycket nedslående bland dem,
om de se, att Riksdagen börjar väga upp helgdagarne i penningvärde,
och att detta kanske torde vara början till afskaffande äfven
af de andra helgdagarne. Och jag tror, att kammaren väl ändå
icke kan anse, att något skulle vinnas på en sådan åtgärd.

Det är af dessa skäl, som jag icke ansett mig kunna biträda
utskottets skrifvelseförslag. Och af samma skäl är det, herr talman,
som jag nu hemställer, det kammaren ville afslå såväl utskottets
förslag som den föreliggande motionen.

N:o 26. 22 Onsdagen den 11 Mars.

Om upp- holydays, Indika äro fridagar, men icke firas såsom helgdagar.
hörande af Och detta vore äfven ur en annan synpunkt önskligt. Det är eu
trettonde- hand sak, att ett folks religiositet icke får bedömas efter det större
firande^''!. e^er mindre antal helgdagar det firar. Detta är så långt ifrån fallet,
sonTlärskild att erfarenheten till och med synes gifva vid handen, att ett folks
helgdag. gudsfruktan står i omvändt förhållande till antalet extra helgdagar,
(Forts.) som af detsamma högtidlighållas. Särskildt har det framhållits
— och förklaringen torde ligga nära till hands — att ju flera
extra helgdagar, som firas, desto mindre helgd får söndagen.

Jag tror således, att, äfven om man ser frågan från religiös
synpunkt, det icke finnes någon anledning att behålla dessa extra
helgdagar.

Mot den tanken, att de extra helgdagarna böra bibehållas på
grund af deras behöflighet såsom hvilodagar eller fridagar, måste
jag göra äfven en annan anmärkning än den jag nyss framställde
och som gick ut därpå, att deras religiösa karaktär gör, att de
icke så fullt lämpa sig härtill. Om de skulle rätt fylla sin uppgift
såsom hvilodagar eller fridagar, borde de vara mera jämnt
fördelade öfver hela året, än de nu äro. Det är svårt att inse,
hvarför det skulle behöfvas flera hvilodagar under vintern än
under sommaren. Arbetstiden är för de flesta icke oansenligt
kortare under vintern än under sommaren, och likväl firas de
flesta af våra helgdagar under den förra årstiden. Det kan
inträffa, att icke mindre är sex helgdagar förekomma under
loppet af två veckor, och det under den mörkaste tiden af året,
då däremot under hela sommaren icke förekommer mera än en
extra helgdag, nämligen midsommardagen, så framt icke denna dag
infaller på en söndag, i hvilket fall det icke förekommer en enda
extra helgdag eller fridag ända från annandag pingst till julen.

Det "måste ju erkännas, att en sådan fördelning af de »extra
fridagarna» är föga ändamålsenlig. I likhet med den ärade reservanten
håller äfven jag före, att de extra helgdagarna hafva sin
betydelse och kunna vara behöfliga såsom fridagar, men jag anser,
att de icke böra bibehållas såsom helgdagar samt att de böra jämnare
fördelas under de olika årstiderna. Det kunde, synes det mig,
vara lämpligt att ombilda dem till nationella högtidsdagar; så kunde
t. ex. en användas såsom en för hela landet gemensam valdag, en
annan kunde blifva en högtidsdag för våra skytteföreningar, en
tredje måhända eu skolans och barnens högtidsdag o. s. v. _

Då jag nu yrkar afslag å utskottets hemställan, gör jag det
således icke endast därför, att denna hemställan syftar till att
fråntaga vårt folk en af dess hvilodagar — ty under midvintern
hafva vi ändå tillräckligt många hvilodagar, utan äfven och
isynnerhet därför, att jag icke kan vara med om sådana här quasireformer,
hvilka, i sig själfva temligen betydelselösa, snarare äro
ägnade att hämma än främja en verklig reform. Om den ärade
motionären känner sig kallad att uppträda såsom reformator på
detta område, så borde han enligt min tanke icke framträda med
alltför blygsamma förslag, får icke vara för blygsam. De partiella
reformernas väg kan ju i många fall vara att rekommendera, men

N:o 2tt.

Onsdagen den 11 Mars.

detta förslag synes mig verkligen vara alldeles för mycket partiellt,
ock jag kan därför, herr talman, icke gifva min röst åt detsamma,
utan anhåller jag om afslag såväl å utskottets hemställan som å
motionen.

Herr Nyström: Ehuru jag nyss instämt med herr Lindhagen,

anhåller jag att få yttra några ord särskildt med afseende å de industriella
förhållandena i Stockholm.

Det lider icke minsta tvifvel därom, att motionen icke har sitt
•störa berättigande, då man tänker icke endast på den arbetsförtjänst,
som går förlorad för arbetarne under de dagar, som ligga mellan
julen och trettondedagen, utan äfven därpå, att det ur moralisk synpunkt
är skadligt för dem, att så många helgdagar blifva hopade
på en så kort tid.

Förhållandet är nämligen, såsom äfven motionären framhållit,
att, om trettondedagen infaller t. ex. midt i veckan, en verkstad icke
kan upptaga arbetet mellan söndagen och trettondedagen samt
knappast mellan trettondedagen och påföljande söndag, dels emedan
det är för dyrt att igångsätta fabriken och dels därför, att arbetarne
hafva en viss vana att fira, då en eller två arbetsdagar infalla
mellan två helgdagar.

Detta är naturligen skadligt för arbetarne ur såväl moralisk
som ekonomisk synpunkt.

Nu känner jag en hel mängd ordentliga och plikttrogna arbetarefamiljer
här i staden, som verkligen lida nöd under den tid
af c:a 14 dagar, som förflyter mellan jul och trettondedagen, och det
vore synnerligen önskligt att få till stånd en reform, hvarigenom
-ett sådant tillstånd blefve förhindradt. Jag instämmer likväl med
den ärade reservanten däruti, att frågan om fridagar är af alltför
stor vikt, för att man skall borttaga en fridag utan att lämna en
annan i stället.

Det är på grund häraf jag för närvarande yrkar afslag å motionen
och bifall till reservationen, under förhoppning, att frågan
måtte i det skick återkomma, att ifrågavarande önskemål må blifva
tillgodosedt.

Herr Brodin: Då jag undertecknat förevarande motion, skall

jag anhålla att få yttra några ord för att angifva grunderna därför.

Åt den förste ärade talarens välvilliga uttalanden böra vi ju
skänka allt vårt erkännande, men då min erfarenhet från det praktiska
lifvet går i en annan riktning, kommer jag till helt andra
slutledningar. Han sade, att det här voro fråga endast om endagspenning,
men i själfva verket förhåller det sig icke så, utan
frågan gäller flera dagars och i vanliga fall en hel veckas förtjänst,
ty t. ex. de, som hafva fabriker, hvilka drifvas med ånga, vilja
icke börja fabrikationen endast för ett par dagar, utan de vänta
icke endast till dagen efter trettondedagen, utan till och med till
påföljande måndag, då det blir en ren vecka, ty dessförinnan är
aet svårt att få arbetslagen i ordning. Då i regel julferierna
börja dagen före julafton, så blir det i många fall två veckors

Om upphörande
af
tr ett ondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

N:o £6.

Onsdagen den 11 Mars.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

stillestånd i arbetet, hvithet således inträffar under den mörkastetiden
af året, då arbetsdagarnas längd icke uppgår till mera ärt
7 å 8 timmar. Därtill kommer, att till julen har litet hvar något
större pretentioner på hvad som skall vara till helgen, hvilket gör,
att de besparingar, som möjligen skulle kunna finnas, nog gå åt,
så att på nyåret, innan arbetet åter upptages, de i vanliga fall äro
slut. Särskildt i städerna, där kvartalshyran då skall erläggas,
blifva förhållandena än ytterligare försvårade för arbetarne, och de
måste i de flesta fall sätta sig i skuld. Genom den långa arbetslösheten
hafva många arbetarefamiljer ganska svårt att draga sig
fram, och de skulle gärna arbeta, om de finge. Vore nu trettondedagen
borta, skulle nog arbetet börja dagen efter nyårsdagen; arbetarne
hafva ju då haft ferier under så lång tid, så att nog äro
de uthvilade.

Då vi nu under ifrågavarande del af året hafva så korta dagar,
vill jag med anledning af hvad en högt ärad talare yttradedärom,
att »solen vänder tillbaka», framhålla, att det just med anledning
däraf borde vara skäl att börja arbeta.

Det är nu visserligen så, att människan lefver icke allenast
af bröd, men brödet är dock ganska viktigt, för att hon skall kunna
lefva, och för att få bröd, är det nödvändigt att arbeta. Jag anser
det ur denna synpunkt vara önskvärdt, om trettondedagen komma
bort.

Här ha nu åtskilliga, särskildt representanter från landsbygden,
uppträdt mot det föreliggande förslaget. Ja, på landet äro förhållandena
i många fall annorlunda. Där har man i regeln uti visthusbodarne
litet mer än för dagens behof, och man är därför där
mera oberoende. Men för arbetarne i stad, hvilka merendels blott
för dagen köpa sin föda, är det kännbart att, då allt, hvad de ha,
går åt, behöfva en hel vecka stå utan inkomst.

För öfrigt ha vi här i vårt land ändå tillräckligt många helgdagar.
Vi ha annandag jul, annandag påsk, annandag pingst, midsommardagen
och flera andra helgdagar, som man i t. ex. England och Tyskland
icke på det ringaste sätt firar. Vid midsommaren brukar man,
åtminstone i de trakter, som jag känner till, icke arbeta på midsommaraftonen
och dagen efter midsommardagen, och man har då
alltså tre hvilodagaT å rad, och ibland än flera, ty om söndag infaller
så, att en måndag eller lördag kommer i följd med de andra
tre dagarne, midsommaraftonen, midsommardagen och dagen
efter denna, brukar äfven en sådan måndag eller lördag betraktas
såsom fridag, och det kan på det sättet bli ända till bortåt en
vecka, som man icke arbetar något på. I många städer har man
dessutom börjat att fira första maj såsom ett slags helg- eller
hvilodag. Någon brist på hvilodagar ha vi alltså icke. Under den
mörka årstiden kunna vi endast uträtta mycket litet, och det är
därför icke skäl uti att då ytterligare inskränka vår arbetsprodukt.
Då nu i följd af trettondedagens firande en — som jag vill påstå —
hel arbetsvecka går bort, synes det mig, som om fullgoda skäl
funnes, för att trettondedagens firande såsom helgdag alldeles upp -

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 26.

hörde, särskildt som vi ändå ha tillräckligt med dylika helg- och
hvilodagar.

Det är på grund af dessa nu anförda skäl, som jag, herr talman,
undertecknat motionen, och det är på grund af dem, som jag
nu ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman! Då det före faller,

som om det skulle blifva öppen omröstning inom kammaren
i denna. fråga, anser jag, att äfven jag bör angifva min ståndpunkt
i densamma, helst som jag inom utskottet deltagit i
behandlingen af detta förslag. Jag röstade inom utskottet mot
detsamma, men då jag ansåg, att frågan, åtminstone från min synpunkt
sedt, icke var af så synnerligen stor betydelse, brydde jag
mig icke om att anteckna mig som reservant. Här kunna ju anföras
skäl både för och emot, men därpå vill jag nu icke inlåta
mig, utan jag vill endast säga, att från min synpunkt sedt, från
den religiösa synpunkten kan man ha helgdag nästan hvilken dag
som helst, om man så vill, så att om trettondedagen nu skulle tagas
bort, skulle vårt behof i religiöst hänseende kunna blifva tillfredsställdt
ändå. Jag tror icke, att trettondedagen alltid är till den
nytta, som . man här sagt, utan många använda den kanske till
skada för sig själfva och måhända äfven för sin familj.

Då jag emellertid inom utskottet röstat emot förslaget, kommer
jag äfven att göra det nu här i kammaren, och jäg förenar
mig således med reservanterna.

Jag har blott velat tillkännagifva detta och i protokollet få
antecknadt, att jag icke velat vara med om att taga bort trettondedagen.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

Herr Andersson i Löfhult: Jag kan för min del icke vara
med om motionärens förslag, då jag anser, att för detsamma icke
kunna anföras några tillräckligt talande skäl, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka afslag å såväl motionen som utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Skärhus: Då jag icke inom utskottet del tagit

i detta ärendes behandling, anser jag det vara min plikt att
tillkännagifva den ståndpunkt, som jag i denna fråga intager. Om
jag varit närvarande i utskottet, när motionärens förslag där afgjordes,
skulle äfven jag ha reserverat mig mot utskottets hemställan,
ty jag anser, att trettondedagen är en ganska stor högtidsdag
och äfven bör som sådan bibehållas. Det är af detta skäl, som
jag yrkar afslag å såväl utskottets hemställan som motionärens
förslag.

Herr Hedlund: Min mening öfverensstämmer med den af

herr Nyström nyss uttalade. I fråga om trettondedagens borttagande
såsom helgdag kan jag instämma med såväl motionären som
herr Lindhagen, naturligtvis icke i deras yrkanden, b vilka strida
inbördes, utan med afseende å de motiveringar, som de stöda

Ji:o 26.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

sina yrkanden på. I likhet med motionären anser jag, att de kring
julen icke samlade, utan strödda helgdagarne innebära ett verkligt
ondt. Arbetet kommer icke riktigt i gång under denna tid, arbetarne
hinna icke efter hvarje sådan helgdag riktigt komma in i
arbetstakten igen, förrän en ny helgdag eller en söndag åter är
inne. De på detta sätt strödda, tätt återkommande helgdagarne
störa arbetets regelbundna och taktfasta gång, hvilken ju åstadkommer
den största produktionen och äfven är nyttigast för arbetarne
själfva såväl för deras moral och deras hälsa som för deras
ekonomi. Därjämte vill jag fästa uppmärksamheten på, att en trött
människa hvilar icke ut sig på en enda dag; är det så, att hon
får hvila en dag och sedan arbeta en dag eller två och därefter
återigen får hvila en dag, stör detta mellankommande arbete henne
så, att hon icke blir lika uthvilad, som ifall hon haft två eller tre
dagar å rad att hvila på. Därför är efter min uppfattning själfva
julhelgen ur hvilosynpunkt synnerligen förmånlig, och den böra
vi alldeles icke rubba på. Men därjämte är det ock, såsom herr
Lindhagen nyss framhöll, högeligen önskvärd! att få sommartid, i
nära sammanhang med midsommardagen, en samlad skara af lediga
dagar, två, tre eller fyra stycken. Hela hösten är för närvarande
hos oss alldeles utan'' helgdagar, men därmed tror jag icke någon
skada vara skedd, ty just för den hvila, som vi här vilja bereda,
är friluftslifvet af synnerligen stor betydelse, men väderleken på
hösten hindrar alltför ofta, att man kan njuta af detta friluftsliv
Önskligt vore därför, om man kunde få några sammanhängande
dagar lediga vid jultiden och likaså vid midsommaren. När jag
först tog del af motionärens förslag, var jag för min del färdig att
rösta för detsamma, men sedan kom reservationen med nya uppslag
och nya synpunkter, och det har gjort, att jag nu icke vill
vidhålla min första uppfattning. Tills vidare röstar jag hellre med
reservanterna. Man kan ju möjligen, om man nu bibehåller trettondedagen,
i en framtid komma till eu gynnsammare anordning än den
nuvarande. Jag antager, att man då icke skall försumma att i
riksdagsprotokollen söka upp de gynnsamma uttalanden till förmån
för en utsträckt sommarledighet, som förnummits här i dag dels i
särskilda yttranden, dels i massinstämmanden, äfven från arbetsgifvares
sida.

Herr Thorsson: Herr talman, mine herrar! Då jag instämde
i herr Lindhagens yttrande, trodde jag icke, att jag skulle behöfva
taga till ordet i denna fråga, emedan tanken då syntes mig så
klar. Men sedermera hafva en hel del synpunkter fram dragits
från olika håll, som göra det nödvändigt för mig att säga, hvarför
jag instämt i herr Lindhagens yttrande. För min del har jag
naturligtvis icke instämt i att bibehålla trettondedagen af den anledningen,
att denna dag är en helgdag, ty för mig är betydelsen
af hvilodag hufvudsaken och icke. betydelsen af helgdag. Hvad
arbetarne själfva beträffar, så vet jag, att inom dem tvenne riktningar
gorå sig gällande i afseende på trettondedagens bibehållande
eller borttagande. Det är ju också naturligt, att de arbetare, som

N:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

hafva dagpenning eller timpenning, och som således sakna bestämd
veckoinkomst, skola i detta afseende hafva en annan åsikt än de,
som hafva betalning per vecka eller per månad, d. v. s. de, för
hvilka aflöningen utgår oafkortad, oberoende af en eller annan
helgdag i veckan. Jag tror därför, att hos den öfvervägande delen
af våra styck- och dagaflönade arbetare den meningen är förhärskande,
att trettondedagen bör bort. Men man får väl ändå icke
uteslutande bygga på den uppfattningen, såsom varande ens för
deras del fullt riktig. Ty jag undrar, om det skulle komma att
visa sig, att, ifall man toge bort en eller annan fridag, dessa arbetares
årsaflöning skulle blifva större. Jag tror snarare, att det
skulle visa sig, att aflöningen komme att sänkas i samma mån som
arbetsdagarnes antal ökades, och att sålunda slutresultatet, d. v. s.
den sammanräknade årsinkomsten för dessa styck- och dag- eller
timaflönade arbetare, skulle blifva ungefär densamma som nu. Det
är ur denna synpunkt, som jag ser saken, och det är därför, som
jag vill motsätta mig dagens borttagande som fridag.

Det har här särskildt från arbetsgifvaresynpunkt framhållits,
att vi hafva för många helgdagar. Jag skulle då vilja fråga: har
det varit omöjligt att få fram tillräckligt med arbete under de
arbetsdagar, som för närvarande stå till vårt förfogande? Har det
icke varit möjligt att på dessa arbetsdagar frambringa det vi önska,
och hafva vi icke haft tillräcklig tillgång på arbetskrafter? Och en
ytterligare fråga, som vi också måste taga med i beräkningen, är
den: kunna vi afsätta tillräckligt af de alster, som vi frambringa?
Tv om vi kunde afsätta mera, än vi kunna frambringa; om de
arbetskrafter, som nu stå oss till buds, icke vore tillräckliga för att
fylla behofvet, ja, då kunde det blifva tal om att öka antalet arbetsdagar.
Denna fråga är för mig af så stor betydelse, att jag först

vill hafva svar på densamma, innan jag kan vara med om att
borttaga en fridag, som vi nu hafva.

Hvad sedan angår frågan att förlägga de nuvarande fridagarne
till eu lämpligare årstid, så skall jag vara den förste att gifva min
röst för en sådan sak. Ty om man kan organisera det så, att man
under sommaren får 4, 5, 6 eller 8 dagar i följd såsom ledighet

för arbetarne, så är det naturligt, att de bättre skola kunna till godogöra

sig fritiden, än om fridagarne infalla då och då under
vintern. Jag ser frågan ur rent praktisk synpunkt och tillägger
den icke någon religiös betydelse, och såsom saken nu föreligger,
är jag således tvungen att yrka anslag på motionen. Men jag tror
och hoppas med stöd af hvad som här framkommit äfven från flere
arbetsgifvares sida, att man skall kunna vänta ett förslag, som går
ut på att reglera fridagarne så, att de kunna infalla under en årstid,
då just de samhällsgrupper, som bäst behöfva dem, kunna få
den bästa möjliga valuta af Jern.

Med anledning af hvad jag sålunda yttrat, skall jag be att få
instämma i reservanternas förslag.

Friherre Barnekow: Herr talman, miue herrarl Denna fråga
kan ju ses från tvä synpunkter: den religiösa och den rent praktiska
synpunkten.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
tForts.)

N:o *2Ö.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

Hvad den första synpunkten, den religiösa, beträffar, ber jag
att få instämma med en föregående talare, som bär yttrat sig från
denna plats, däruti, att trettondedagen är eu mycket gammal helgdag.
Den förskrifver sig nämligen från den gammal-kristna tiden,
och den firades väl då egentligen af den tidens gnostiker och såsom
ett slags dopfest. Gnostikerna hade nämligen den uppfattningen,
att vår frälsare icke var guds son förrän i dopet, och de
lade därför särskild vikt vid denna dophögtid. Men den åsikten
hafva ju ej vi kristna. Vi fira ju denna högtid till minne.af den
dag, då de vise männen kommo från österlandet för att tillbedja
vår frälsare. Jag hemställer till kammaren, om denna tilldragelse
egentligen kan sägas hafva någon större religiös betydelse, ty såvidt
jag vet, känner icke historien till, att däraf följt någon mission
bland hedningarna, utan det var väl Paulus, som började en
sådan verksamhet. Från religiös och rent kristlig ståndpunkt tror
jag således icke, att denna helgdag är af så ofantligt stor betydelse,
som man velat tillmäta densamma. Man har sagt, att man
på trettondedagen skall påminna oss kristendomens spridande bland
hedningar och offra åt dem, men det kan ju mycket väl ske på eu
söndag i stället. Detta om den religiösa sidan af frågan.

Hvad den praktiska sidan af densamma angår, kan jag icke
annat än finna det sorgligt, att man, som här skett, sammanblandat
det rent religiösa och det rent praktiska i denna fråga. Här finnas
personer, som säga: Vi bry oss icke alls om trettondedagen som
helgdag, som sådan har den för oss icke det ringaste intresse, vi
vilja endast ha den som en hvilodag. Ja, mina herrar, jag. har
varit riksdagsman så långt tillbaka, att man ansågs såsom en riktig
radikal, då man yrkade, att en sådan dag som trettondedagen skulle
borttagas, åtminstone har jag blifvit ansedd som sådan, när jag
biträdt en sådan åsikt; men nu, mina herrar, tyckes, man anses
som en ytterst konservativ man, just därför att man vill taga bort
trettondedagen. Jag är gärna med om att vi ha fridagar, men jag
hemställer, om det är lämpligt, att just trettondedagen skall vara eu
sådan fridag, naturligtvis från rent praktisk synpunkt sedt. Under
julen ha vi så mänga helgdagar, att det under loppet af 14 dagar
"kan vara icke mindre än 7 sådana, alltså i genomsnitt hvarannan
dag. Men icke nog med det, på många ställen arbetar man icke
på julafton, nyårsafton och trettondagsafton längre än. till middagen,
och därtill kommer, att man på landet denna tid af året
icke brukar arbeta mera än omkring 8 timmar om dagen, så att
arbetet slutar redan klockan 1/2 4 ä 4 på eftermiddagen. Det finnes
ingen tid på året, som folket får’hvila så mycket som just vid jultiden,
och därför tror jag icke, att det är skäl att allt för mycket belamra
denna tid med hvilodagar. Därtill kommer en annan sak. Under
en söndagsskolefest frågade jag en gång ett barn: När slutar julen?
— Jo, svarade det, dagen efter trettondedagen. Man har den uppfattningen,
att julhelgen räcker ända till dagen efter trettondedagen.
Det är många saker, som man icke kan göra just på grund däraf;
man kan inte börja skolorna tidigare, man kan icke framflytta
riksdagens börjande — om trettondedagen borttoges, kunde riksdagen

Ji:o 2fl.

Onsdagen den 11 Mars.

sammanträda redan den 3:dje eller 4:de januari, och det är mycket
annat, där trettondagen står hindrande i vägen. Då denna helgdag
förekommer på eu tid af året, då en hvilodag icke är behöflig
och då den icke har någon större religiös betydelse, förstår jag
icke, hvarför vi icke skulle kunna vara eniga om att borttaga densamma.
Jag har visst ingenting emot fridagar på andra tider af
året, men tro icke herrarne, att arbetarne ha andra fridagar än
helgdagar ne i" Jo, de ha, åtminstone på landet, andra lediga dagar,
såsom t. ex. vid marknadsdagar m. m. Tro herrarne, att husbönderna
äro sådana förfärliga tyranner, att de icke vilja gifva arbetarne
någon ledighet, om dessa behöfva sådan? Låtom oss icke
här sammanblanda det religiösa med det praktiska, utan taga det
ena för sig och det andra för sig. Jag vill gärna gifva arbetarne
fridagar, som de väl kunna vara i behof af, helst på frivillighetens
väg, men kan äfven vara med om, att på laglig väg införes en
eller annan sådan; men låtom oss taga bort trettondagen, som jag
anser högst olämplig just såsom hvilodag!

På grund af de skäl, som jag nu anfört, är jag, herr talman,
beredd, att redan nu borttaga trettondagen och ber därför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

.Herr Olsson i Måraäng: Herr talman, mine herrar! Då jag
varit med om den första förberedande behandlingen af detta ärende
inom. lagutskottet, torde jag icke sakna anledning att yttra några
ord i frågan.

Sista gången, ett liknande förslag var före här i Riksdagen, var
år 1885, då lagutskottet tillstyrkte detsamma, hvilken hemställan
äfven bifölls af denna kammare.

Min ståndpunkt i denna fråga är sådan, att jag kan vara med
om såväl utskottets förslag som reservationen, men jag ansåg, då
jag skulle bestämnia mig för eller mot förslaget, att jag stode säkrast,
om jag ställde mig på den ståndpunkt, som Andra Kammaren förut
intagit i denna fråga. Jag finner dock, att det för en utskottsledamot
icke alltid är rådligt att låta ett förut af kammaren fattadt
beslut vara bestämmande för hans votum. Jag vet, att det finnes
dock bestämdt ganska starkt missnöje, icke därför att denna dag
ensamt firas såsom helgdag, utan därför att en hel arbetsvecka
stundom går bort, då denna dag infaller i midten af veckan.

Herr Lindhagen har i sin reservation nämnt något om skogsarbete,
och därvid torde han åsyfta, hvad jag i det hänseendet anförde
inom utskottet. Såväl de, som skola köra i skogen, som de,
som där skola arbeta med yxa och såg, måste ofta gå hemma och
vänta en hel vecka just på grund af trettondagshelgen.

Jag ber att få. gratulera herr Lindhagen för de många instämmanden,
som han i dag från många håll lyckats få och öfver hvilka
han bör ha anledning att känna sig synnerligen belåten. Men jag
ber honom taga i öfvervägande, huruvida han kan påräkna instämmanden
från alla dessa håll, om han kommer med ett förslag, som
går ut. på att realisera, hvad han härvidlag anser vara önskligt.
Jag vill förklara för herr Lindhagen och för kammaren i öfrigt.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

N:o 26.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

att jag för min del icke alls har något emot, att vi vid borttagandet
af trettondedagen och ytterligare någon helgdag rangera så, att
det på en lämpligare tid af året hlir ett par fullt fria dagar, men
under nuvarande förhållanden kan jag naturligtvis icke annat än
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olofsson instämde häruti.

Herr Pettersson i Södertälje: Denna fråga har här setts från
olika synpunkter. — Friherre Bonde tackade särskildt biskop von
Schéele för att denne genom att framhäfva den religiösa synpunkten
fört in frågan på rätt spår. Det föreföll emellertid, soni om
friherre Bonde, sedan han sålunda efter sin egen tanke kommit in
på rätt spår, snart tappade bort den biskopliga ledningen och råkade
vilse, då han nämligen uttalade, att trettondedagens firande
såsom särskild helgdag skulle vara något för den protestantiska
uppfattningen främmande, samt då han tycktes mena, att trettondedagen
skulle afse att fira ett specifikt katolskt minne. Om friherre
Bonde sagt något dylikt om t. ex. Mariebehädelse dag, skulle det
möjligen kunnat försvaras, ty jungfru Maria och firandet af hennes
minne intager ju i katolska kyrkan en något annan ställning än
hos oss, hvilket däremot alldeles icke är fallet med trettondedagen.
Det förefaller mig således, som om biskop von Schéeles yttrande,
att firandet af denna helgdag icke är något, för den lutherska kyrkans
grundåskådning främmande, skulle icke blott stödjas af en
starkare auktoritet, utan äfven uppbäras af starkare sakskäl.

För min del vill jag lämna därhän, huruvida denna religiösa
sida af frågan är den viktigaste. Det synes åtminstone vara klart,
att den sidan icke varit för motionären den viktigaste.

Hvad nu motionärens framställning beträffar, vill jag i allra
största korthet säga, att jag för min del ingalunda betviflar, att
den ärade motionären med sitt förslag har haft det vällofliga syftet
att främja industriidkarnes intressen genom att bereda dem en mera
osplittrad arbetstid, liksom att han äfven på samma gång velat
unna industriarbetarne den fördel, som ligger i en dagaflöning
mera. Jag vill icke heller bestrida, att man i någon mån skulle
genom ett bifall till motionen vinna dessa fördelar. Men om man
väger å ena sidan dessa fördelar och å andra sidan de stora och
påtagliga olägenheter, som ett bifall till motionen skulle medföra,
kan man icke gärna vara tveksam om, att olägenheterna äro betydligt
öfvervägande. _

Här har en talare nyss sarkastiskt gratulerat herr Lindhagen
till de många instämmanden från olika håll, som han erhöll efter
sitt yrkande. Det förefaller mig, som om just den omständigheten,
att ett yrkande sådant som herr Lindhagens, gående ut på utslag
af det föreliggande förslaget, kan få instämmanden från principiellt
alldeles skilda håll, skulle vara ett mycket starkt stöd för det påståendet,
att här föreligger icke något skäl att bifalla motionen.

Det har sagts, att detta skulle vara en liten reformfråga. Jag
tror för min del, att denna fråga för det första icke är en liten,

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 26.

Titan en stor fråga, ty den berör flere samhällsklassers intressen,
samt att den för det andra icke innebär någon reform.

Jag skall icke längre uppehålla tiden, utan ber endast att få
yrka aislag å utskottets hemställan.

Ofverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å berörda
hemställan och den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 33 och den i ämnet väckta
motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 139 ja mot 66 nej; och hade kammaren
alltså afslagit utskottets hemställan och den i ämnet väckta
motionen.

§ 9.

Vidare förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande n:o 34, i
anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
m. m.

Lagutskottet hade fått till sig hänvisad en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 8, hvari herr O. W. Bedelius föreslagit, att Riksdagen
måtte för sin del antaga vid motionen fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol.

Hufvudsakligen samma lagändringar hade ifrågasatts uti en
af herr C. Lindhagen inom nämnda kammare väckt motion, n:o
12, hvilken likaledes blifvit till lagutskottet öfverlämnad.

Om upphörande
af
trettondedagens

firande såsom
särskild
helgdag.
(Forts.)

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.

N:o 26.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

Till gemensam behandling med den fråga, som genom dessa
motioner upptagits, hade utskottet förehaft två inom samma kammare
väckta, till utskottet jämväl hänskjutna motioner, den ena,
n:o 42, af herr G. Lindgren i Islingby, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utbytande af ed mot en på tro och heder afgifven
förklaring, och den andra, n:o 122, af herr H. A. Segerdahl, angående
lydelsen af vittnesed m. m.

Utskottet hemställde:

a) att .Riksdagen, i anledning af herrar Redelius’ och Lindhagens
förevarande motioner, måtte för sin del antaga vid utskottets
hemställan fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

8:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

(ko) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol;

b) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Lindgrens och
Segerdahls föreliggande motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, ej mindre
huruvida och i hvad mån ed kunde utbytas mot en i annan högtidlig
och förbindande form på heder och samvete afgifven förklaring,
än äfven i hvad mån en omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken
befintliga stadganden om lydelse af ed och ordninsen
för dess afläggande ansåges böra äga rum, samt därefter för Riksdagen
framlägga de förslag i berörda hänseenden, hvartill förhållandena
kunde anses föranleda.

Reservationer hade emellertid fogats vid punkten b):

af herrar Hasselnöt, Hedenstierna, grefve Lewenhaupt och
Andersson i Backgården, mot utskottets hemställan i anledning af
förslaget om edens utbytande mot en förklaring; samt

af herrar Styrlander och Segerdahl, hvilka ansett, att utskottet
under denna punkt bort hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Lindgrens och
Segerdahls föreliggande motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, dels
huruvida, vid fall af samvetsbetänkligheter mot. eds afläggande,
eller då den, som skulle aflägga ed, förklarade sig icke hafva någon
religiös tro, ed måtte efter myndighets bepröfvande kunna utbytas
mot ''en i annan högtidlig och förbindande form på heder
och samvete afgifven förklaring, dels ock i hvad mån en omarbetning
af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga stadganden om lydelse
af ed och ordningen för dess afläggande ansåges böra äga rum,

N:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag i berörda hänseenden,
hvartill förhållandena kunde anses föranleda.

Sedan punkten a) till en början anmälts till handläggning begärdes
ordet af

Herr Zetterstrand: Efter samråd med åtskilliga af kammarens
ledamöter tager jag mig friheten att beträffande föredragningssättet
hemställa, ° °

att först måtte föredragas förslaget om ändrad lydelse af 23
kap. 2 § rättegångsbalken angående utvidgning af häradsnämnds
•domsrätt, samt att, sedan beslut därom fattats, det måtte bestämmas
angående sättet för föredragningen af utlåtandet i öfrig!

Denna herr Zetterstrauds hemställan blef af kammaren bifallen.

Härefter föredrogs utskottets förslag till ändrad lydelse af 23
kap. 2 § rättegångsbalken, därvid kammaren godkände utskottets
förslag.

Ordet begärdes häruppå ånyo af

Herr Zetterstrand, som anförde; Herr talman! Med afseende
å föredragningen af återstående delar utaf utlåtandet får lag hemställa:
J ö

att utlåtandet föredrages punktvis;

att det under litt. a) mom. 1 upptagna lagförslaget föredrages
paragrafvis;

att vid föredragning af första paragrafen i första lagförslaget
diskussionen må få röra sig om förslagen i deras helhet; samt

att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa
delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å
de paragrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring af ena eller
andra kammaren godkända, föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Därjämte tager jag mig friheten att vidare hemställa:

att, för den händelse de under litt. a) upptagna ännu ej behandlade
lagförslagen i hufvudsakliga delar åt kammaren godkännes,
ett dylikt godkännande må anses hafva skett under villkor
och förutsättning, att Första Kammaren bifaller utskottets hemställan
om ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, afseende utvidgning
af häradsnämnds domsrätt.

Och får jag hemställa om särskild proposition på dessa båda
3rrkanden.

Häruti instämde herr Nilsson i Skärhus.

Herr Zetterstrauds nu gjorda hemställan blef jämväl bifallen
af kammaren.

Andra Kammarens Prat. 1903. N:o 26.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Ji:o 26.

Om ändring
i rista delar
af rättegångsbalken

m. in.
(Forts.)

34 Onsdagen den 11 Mars.

Sedan i anledning häraf det under inom. 1 upptagna lagförslaget
företagits, yttrade i fråga om 16 leap. 3 §.

Herr Zetterstrand: Då under loppet af ett decennium frå gan

om förändrade lagbestämmelser rörande bevisning inför lätta
fyra gånger varit föremål för Riksdagens behandling och då den
nu frammkommit på grund af motion från två aktade .ledamöter
inom kammaren, hvilka hafva så väsentligt olika politisk åskådning
i öfrigt, torde dessa omständigheter i. förening med hvad som
vid ärendets föregående behandling inom Riksdagen har förekommit
utgöra ett fullgiltigt bevis för, att förändrade bestämmelser på detta
lagstiftningsområde äro af nöden.

De första gångerna denna fråga kom före var vid 1893 och
1897 årens riksdagar. De förslag, som då framställdes och som
voro med hvararandra i hufvudsak öfverensstämmande, vunno icke
anslutning inom Riksdagen. Det förslag återigen, som framlades
vid förra årets riksdag, var i stort sedt för Riksdagen tillfredsställande.
_

Visserligen gjordes, såsom ju var alldeleles gifvet, under ärendets
behandling från derå talare framställningar om. åtskilliga
detaljförändringar i det föreliggande förslaget, men vid den behandling,
som förslaget sedermera i sammanjämkningshänseende
undergick inom lagutskottet, sökte man att, så vidt möjligt var,
tillgodose de åsikter, som dessa talare framhållit, och jag tror att
det icke var mer än en mening därom, att lagutskottet på ett
ganska tillfredsställande sätt löst sin uppgift att sammanjämka de
skiljaktiga meningarna. Det var således icke på grund af dessa
detaljanmärkningar som förslaget förra året. föll, utan det föll, såsom
vi alla veta, på grund af den omständigheten att lagutskottet
vid sammanjämkningen icke kunde upptaga frågan om utvidgad
befogenhet för häradsnämnden. Därom hade nämligen kamrarna
stannat i skiljaktiga beslut, och denna fråga var icke inbegripen i
förslaget om bevisning inför rätta, utan hade varit föremål för särskild
framställning af en motionär.

Nu har lagförslaget återkommit genom ifrågavarande motioner
och återkommit i fullständigt samma skick som det, i hvilket detsamma
förra året efter verkställd sammanjämkning förelädes Riksdagen,
dock med ett mycket väsentligt undantag, det nämligen att
numera i förslaget intagits bestämmelse om utvidgad domsrätt för
häradsnämnd. Det var denna fråga, som Andra Kammaren höll
på och ansåg böra utgöra ett oeftergifligt villkor för lagförslagets
antagande. Den paragraf, hvari detta föreskrifves, har nu redan
antagits af kammaren och kammaren har vid ett antagande af öfriga
paragrafer i föreliggande förslag fäst såsom uttryckligt villkor, att
ett antagande af dessa paragrafer icke skall anses bindande under
andra villkor och förutsättningar än att Första Kammaren biträder
Andra Kammarens beslut angående häradsnämndens domsrätt.

Under sådana omständigheter kan jag icke finna annat än att
vi kunna med lugn öfvergå till behandlingen af denna fråga, och
då jag för min del är mycket lifligt intresserad och jag tror

N:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

äfven att inånga andra äro det — af att frågan skall lösas, sä
noppas jag, att det icke skall bero på denna kammares afslagsyrkande,
om så nu ej sker.

Jag anser mig nu ej böra säga mera än att, då jag önskar
framgång åt förslaget i dess helhet, jag yrkar bifall till den föredragna
punkten.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

16 kap. 4 och 9 §§ samt 17 kap. 1—11 §§.

Godkändes.

För 17 kap. 12 §, som härefter föredrogs, hade utskottet föreslagit
denna lydelse:

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och
hemvist; hvad därom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer
omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse
för bedömande af vittnets trovärdighet, värde sådant ock i
protokollet anmärkt.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Söderberg: Jag anser det vara synnerligen olämpligt,

att ordföranden i rätten under alla förhållanden skall tillspörja
vittnet om dess ålder, och jag vill erinra kammarens ledamöter
om, att redan under diskusionen vid fjolårets riksdag anmärkning
framstäldes mot den saken. Jag hemställer därför, att ordet »ålder»
måtte ur paragrafen utgå, så att densamma skulle få följande
lydelse: »Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess yrke och

hemvist;» etc. Jag anser detta vara alldeles tillräckligt, och yrkar
därför som sagdt, herr talman, att bestämmelsen om tillfrågandet
om ålder måtte ur paragrafen utgå.

Herr Jonsson i Hökhult instämde häruti.

Herr Zetterstrand: Icke häller jag är någon beundrare af

föreskriften, att rättens ordförande skall tillfråga vittnet om dess
ålder, men då båda kamrarne förra gången voro ense om att bestämmelsen
bör införas, har jag ingenting däremot att invända och
yrkar därför bifall till utskottets förslag.

_ Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
godkände kammaren utskottets förslag.

17 kap. 13—47 §,§.

Godkändes.

Om ändring
'' vissa delar
af rättegångsbalken

m. in.
(Ports.)

Jiso 26.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

36 Onsdagen den 11 Mars.

Sedan härefter 17 kap. 48 § blifvit föredragen, yttrade:

Herr Lindhagen: Förra året anförde jag inom utskottet

skiljaktig mening vid denna paragraf, för så vidt den innehåller
bestämmelse om s. k. qvasi-brottmål. Jag skulle äfven i år hafva
gjort det, om det ej ansetts att utskottets betänkande skulle göra
sig bättre ifall vid punkt a) skiljaktiga meningar icke förekommo.
Jag har därför afstått från att anteckna min mening till utskottets
betänkande. Jag skall nu i stället följa en gifven anvisning att
vid öfverläggningen inom kammaren anföra, att jag i år vidhåller
samma mening rörande denna paragraf som jag i fjol gaf uttryck åt.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

17 kap. 49—59 §§.

Godkändes.

Öfverskriften till 17 köp.

Godkändes.

25 kap. 5, 7 och 8 §§; 30 kap. 1 och 4 §§ samt 31 kap.

Godkändes.

Slutstadgandena, lagförslagets ingress och hufvudrubrik.

Godkändes.

De under mom. 2—6 upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten a) förklarades besvarad genom
kammarens här ofvan antecknade beslut.

Sedan häruppå punkten b) föredragits, anförde

Herr Segerdahl: Herr talman! Som kammarens herrar

ledamöter behagade finna, har jag inom utskottet, där jag deltagit
vid denna frågas behandling, tillsammans med herr Styrlander afgifvit
en reservation, och anhåller lag att något få redogöra för
den uppfattning, som legat till grund för denna reservation.

Letde vi i en idealvärld, där hos alla individer rättskänslan
och sanningskänslan gjorde sig helt och fullt gällande, då behöfdes
icke någon ed. Då behöfdes icke heller någon försäkran i eds
ställe: alla skulle ändock handla rätt och tala sant utan alla särskilda
band.

J»:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

Men nu lär oss tyvärr erfarenheten, att det icke är någon
idealvärld, i hvilken vi lefva. Afsteg ifrån det rätta och sanna
förekomma oupphörligen, och så har det väl varit i alla tider hos
alla kulturfolk.

För att nu råda hot härför, för att framkalla pålitlighet och
sanningsenlighet har man påfunnit det rättsinstitut, som kallas ed.
Detta rättsinstitut skall verka särskild! därigenom, att den, som
skall aflägga ed, blir på det allra kraftigaste sätt erinrad om, att
det finnes eu, hvars blickar nå längre än mänskligt öga kan se,
att det finnes vissa särskilda hänsyn, som man måste beakta, utöfver
hvad den borgerliga lagen i detta fall kan stadga.

Det finnes, så vidt jag vet, intet kulturland, i hvilket eden är
afskaffad helt och hållet, och jag tror för min del. att det vore
ytterst betänkligt att för närvarande hos oss bottaga eden. Jag
tror, att det religiösa momentet i densamma har en så stor betydelse
för sanningens uppdagande i många fall, att vi icke böra
utsätta oss för risken af dess borttagande.

Utskottet har emellertid ifrågasatt, att ett sådant borttagande
redan nu skulle kunna ske. Vi reservanter däremot ha den uppfattningen,
den bestämda uppfattningen, att sådant icke vore tillrådligt,
och häri ligger den första olikheten emellan utskottets och
reservanternas uppfattningar.

Bör således, enligt vår mening, eden bibehållas såsom rättsinstitut,
anse vi däremot icke, att den bör så ovilkorligen bibehållas,
att icke undantag därifrån i vissa fall höra kunna få ske.

Sådana undantag äro icke heller okända för vår nu gällande
lagstiftning. Om nämligen eu person, som kallas att vittna i ett
mål, är främmande trosbekännare af sådan lära, som icke tillstädjer
ed, kan en sådan person slippa att aflägga vittnesed efter Kungl.
Maj:ts bepröfvande. Samma stadgande har för öfrig! intagits i det
lagförslag, som vi nyss behandlat.

Men nu kan det väl inträffa att andra än sådana personer,
som tillhöra främmande trossamfund, kunna ha en sådan uppfattning,
att eden icke är något tillåtlig!. Jag tänker, att det finnes
många, som tillhöra vår svenska statskyrka, hvilka ha en sådan
uppfattning och grunda denna uppfattning på de bibelställen, som
i herr Lindgrens motion anförts. Helt säkert är hos dessa personer
den uppfattningen djupt grundad, att den kristna läran icke tillåter
eden, och låta dessa personer sig icke öfvertygas däraf, att de lärde
ha en annan mening, eller däraf att det upptages i en af vår kyrkas
bekännelseskrifter, Augsburgska bekännelsen, såsom något, som är
en kristen tillåtet, att aflägga ed i de fall, då världslig lag det
påbjudit. De låta sig icke öfvertygas af sådana skäl, utan lita
mera på de ordalag, som de läsa i bibeln; och för sådana personer
måste det kännas såsom ett stort lidande och såsom en grymhet,
att de skola tvingas att aflägga ed.

Sådana personer borde nu, enligt vår mening, kunna erhålla
befrielse ifrån edgången. Det skulle enligt vår uppfattning icke
vara någon fara att fritaga sådana personer, som ha en djup religös
tro; de skulle nog ändå i sitt tal säga det, som var sanning.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

N:o 26.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

En annan kategori af människor, som enligt vår mening borde
frikallas från edstvånget, består af dem, som icke hafva någon religiös
tro, som icke tro på en personlig Gud. Jag bar nu för min
del den föreställningen, att deras antal icke skall vara så stort.
Det finnes väl många, som föra på tungan, att de icke tro på en
gud. Men jag tänker mig, att, om de ställas inför en sådan situation
som eds afläggande, deras uppfattning i många fall kommer att
rubbas, de skola då göra erfarenheter om sig själfve, som de knappast
förut tänkt sig.

Men å andra sidan är det alldeles visst, såsom ock litet hvar
vet, att det verkligen finnes personer, som af djupaste öfvertygelse
hysa en sådan tanke, att det icke finnes en personlig Gud, hysa
en rent materialistisk världsåskådning. Och dem vill jag frikalla
från ed, icke för deras egen skull precis, ty för dem kan det icke
vålla någon samvetsnöd, om de skulle tvingas att aflägga ed: då
Gud för dem hör till det likgiltiga, kan det icke för dem innebära
någon pina att gå ed. Men jag tror att eden skulle nedsättas och
neddragas, förlora i vikt och anseende, om den skulle få afläggas
af sådana personer. Och därför skulle jag vilja frikalla äfven dem
från edstvånget.

Om man således vill medgifva dessa undantag, uppställer sig
den frågan: Bör det bero af den enskilde själf att afgöra, om han

vill gå ed eller icke? Eller bör dessa bestämmas af någon annan?
I detta afseende hysa vi reservanter den uppfattningen, att
det icke bör tillåtas den enskilde att själf afgöra det. I många
fall skulle det nämligen eljest kunna bero på en tillfällighetsstämning,
på en nyck, om en person skulle aflägga ed eller icke. Vi
reservanter vilja i stället, att detta skall pröfvas af någon. Och
denna någon synes lämpligen kunna vara den myndighet, inför
hvilken eden skulle afläggas.

Äfven i detta afseende skiljer sig nu vår uppfattning ifrån
utskottets. Utskottet har icke velat gå med på något sådant, utan
ifrågasatt, huruvida icke denna sak kunde få afgöras af den en
skilde personen själf.

I utskottets utlåtande är det taladt om, huru man har det ordnadt
i denna sak i Norge. Där får den, som har en sådan religiös
tro, som icke tillstädjer ed, och äfven den, som icke alls har någon
religiös tro, undandraga sig eden. Men det åligger dock den
domare, inför hvilken eu sådan person gör anspråk på att blifva
fritagen från ed, att noggrannt göra sig förvissad om, att denna
vägran verkligen är grundad på djup och allvarlig öfvertygelse.

Det har i utskottets betänkande också talats om det lagförslag,
som nu föreligger till behandling i Danmark. Enligt detta förslag
skulle en person, som i framtiden ville undgå att aflägga ed, när
sådant fordrades, hafva viss tid förut anmält för någon myndighet
eller låtit inregistrera sin mening att icke vilja gå ed, och denna
anmälan skulle för att vara gällande hafva skett ganska lång tid
förut, jag vill minnas att det var ett år. Och en sådan anmälan skulle
icke blifva gällande för all framtid, utan skulle endast gälla i vissa

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 26.

år och behöfva förnyas, för att den skulle hafva sin fortfarande
verkan.

En sådan anordning, tror jag, lämpar sig icke för det svenska
lynnet.

Det är väl sant, att det mången gång vore för en myndighet,
som skulle pröfva en sådan fråga, mycket svårt att afgöra, hvad
som verkligen vore en persons tro och öfvertygelse. Men enligt
det lagförslag, som nyss behandlats, skulle en liknande svårighet
komma att finnas i det, att uti ett par fall blefve öfverlämnadt åt
domstol att afgöra, om en person skulle gå ed eller icke. Det ena
fallet gäller vittne; om båda parterna eftergåfve eden, skulle domstolen
ändock äga pröfva, huruvida ed det oaktadt skulle afläggas
af vittnet. Det andra fallet gäller sakkunnig. Domstolen skulle
äga pröfva, huruvida sakkunnigs utlåtande skulle edfästas eller
icke. Jag tror, att det lika väl kan gå för sig, att en myndighet
erhåller befogenhet att afgöra äfven andra frågor om befrielse från
edstvånget.

Några af de eder, som för närvarande hos oss äro påbjudna,
skulle enligt min mening alldeles kunna upphöra att finnas till.
Likaväl som man i förra tider alldeles borttagit en del eder, lika
väl skulle nu ytterligare en del eder kunna afskaffas, utan att behöfva
ersättas med någon högtidlig förklaring eller försäkran. Men
vittneseden, partseden, borgenärseden och gäldenärseden, dessa eder
vill jag för ingen del vara med om att för närvarande afskaffa, därför
att jag, såsom jag förut sagt, har den föreställningen, att de
spela en mycket betydlig roll i vår rättsskipning.

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få
yfrka bifall till den af herr Styrlander och mig afgifna reservationen.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mine herrar!

Grundlagarne skola ju tolkas efter sin ordalydelse. Då det nu
heter i 16 § regeringsformen, att Konungen äger ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, är man berättigad att tolka detta såsom
•ett förbud mot allt utöfvande af tvång mot en medborgare för att
förmå honom att göra något i strid mot sitt samvete, naturligtvis
med undantag för det fall, att tvånget endast går ut på att hindra
honom från att direkt förgripa sig på rättsordningen, då staten har
rätt till själfförsvar. Man erinrar sig gärna detta grundlagsbud, då
man står inför rättegångsbalkens stadgande, att domaren äger genom
vite eller fängelse till afläggande af ed hålla den, som vill
undandraga sig detta åliggande — äfven om edsvägraren åberopar
sig på, att hans samvete förbjuder honom att gå ed. En enfaldig
kristen — och det är ju ingen skam att vara det — läser med
andakt och eftertanke sin bibel och finner där, att Jesus sagt: »I

skolen alls intet svärja»; om han nu, när han läser detta, tror, att
det betyder: »I skolen icke svärja någon ed» och icke att det betyder:
»I skolen svärja domareed och godemansed och vittnesed

och värjemålsed och fyllnadsed och gäldenärsed och borgenärsed
o. s. v.» — ja, då borde det kunna ursäktas honom, äfven om man

Om ändring
: vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

N:o 26.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Ports.)

40 Onsdagen den 11 ilars.

kan erinra, att han borde hafva fått en annan och kanske riktigare
uppfattning genom att studera sin katekes. Om nu denne »enfaldige
kristne» blir åberopad som vittne i en rättegång och därvid
vägrar att gå ed, skall domstolen hålla honom därtill genom vite
eller fängelse. Om då vittnet, med tanken på apostlaordet: »Man
måste mera lyda Gud än människor», fortfarande vägrar att gå ed,
blir han sittande i fängelse. Mine herrar, detta är upprörande.

Nu finnes det äfven andra än dessa »enfaldiga kristna», för
hvilka tvånget till ed kan vara samvetstvång. Äfven fritänkare
hafva samveten och kunna känna samvetsömhet. Jag tror visserligen,
att jag i denna kammare bär mycket litet resonnans för
detta påstående, men det är så. Äfven för dem kan tvånget att
aflägga ed kännas som samvetstvång.

Jag tror därför, att såväl motionären, herr Lindgren, som lagutskottet
gjort sig förtjänta af tack, då de tagit upp denna fråga
och föreslagit en skrifvelse i syfte att om möjligt få ederna afskaffade.
För min del skulle jag hafva velat gå ännu ett steg längre
än lagutskottet, så till vida att jag skulle hafva velat afstyrka bifall
till herr Segerdahls motion, som enligt min tanke afser att blåsa
nytt lif i de gamla ederna, hvilket jag för min del ingalunda anser
önskvärdt.

Då jag emellertid icke häller för ett dylikt afstyrkande kan
påräkna understöd i denna kammare, skall jag icke framställa något
yrkande i det afseendet.

Men däremot tillåter jag mig inlägga en bestämd gensaga mot
herrar Segerdahls och Styrlanders reservation. Jag tror, att ett
bifall till denna reservation skulle vara farligt. För närvarande
är det så, att domstol skall genom vite eller fängelse tillhålla tredskande
vittne att gå ed, äfven om vittnet åberopar sig på sitt samvete.
Om herrar Segerdahls och Styrlanders förslag antoges, skulle
det visserligen icke bli tvång för domstolen att öfva detta samvetstryck
på vittnet, utan det skulle öfverlämnas till vederbörande
myndighets, d. v. s. domstolens, pröfning, men detta är nästan lika
farligt. Naturligtvis vill jag icke påstå, att det är reservanternas
mening, att domstolen skulle utöfva samvetstvång, icke heller vill
jag påstå, att någon domstol skulle hafva för afsikt att utöfva
samvetstvång, men jag vill påstå, att det finnes myndigheter och
äfven domstolar, som äro — jag vet icke riktigt, huru jag skall
säga — mindre upplysta.

Vi kunna tänka oss, att dylika vittnen icke hafva förmåga att
bevisa sina samvetsbetänkligheter eller göra dem fullt sannolika;
i ett sådant fall skulle domstol, om reservanternas förslag bifölles,
hafva rätt att sätta in ett dylikt vittne i fängelse. Äfven detta
vore upprörande.

Nu åberopa reservanterna till stöd för sin mening rättssäkerhetens
kraf. Det är ett mycket starkt skäl, förutsatt att man kan
bevisa, att rättssäkerheten verkligen kräfver edens bibehållande.
Hvad är det då rättssäkerheten kräfver? Jo, att när exempelvis
ett vittnesmål aflägges, detta sker under sådana former, som påminna
vittnet om den betydelse och vikt, eden äger. Man kommer

Onsdagen den 11 Mars.

då att tänka på, hvilka omständigheter det är, som böra mana ett
vittne att hålla sig till sanningen. I första rummet är det samvetets
bud, d. v. s. en etisk hänsyn. Hvar och en, som hos oss kallas
att vittna, känner sig af sitt samvete manad att tala sanning, och
denna maning är genom uppfostran ytterligare inskärpt. Det är
det etiska momentet. Så är det vidare sociala hänsyn, som syfta
åt samma håll; jag menar hänsyn till andra människors bifall eller
klander, som vittnet vet kan följa på hans vittnesmål. Om han
vittnar falskt, kan det komma i dagen, och då utsätter han sig för
sina medborgares berättigade klander. Så är det ock ett juridiskt
moment. Hvar och en, som vittnar, vet, att om han vittnar falskt,
utsätter han sig för _ menedsstraff, och det är ett ganska strängt
straff. Och så till sist är det ett religiöst moment. Vittnet kan
tänka sig straff i en annan värld, om han vittnar falskt. Af dessa
moment är den nuvarande eden särskild! ägnad att inskärpa det
religiösa momentet. Men för att detta moment skall vara riktigt
kraftigt, fordras det, att vittnet har klart för sig, att det är eviga
straff eller med dem något så när likställda, som drabba honom,
om han vittnar falskt. Och vidare fordras, att vittnet tror, att om
han begår mened, ingen möjlighet finnes att få förlåtelse, d. v. s.
för att det religiösa momentet i eden skall verka riktigt kraftigt,
fordras, att den svärjande har klart för sig, att han riskerar evig
fördömelse utan möjlighet att kunna friköpa sig därifrån. Hu tror
jag, att detta är en föreställning, som våra prester icke gilla, icke
vilja sanktionera. Jag tror, att man icke mera allmänt är af den
åsikten, att mened är en synd, som icke kan försonas, utan måste
medföra evig fördömelse för den, som svär falskt.

Eden såsom form för en utsaga, exempelvis ett vittnesmål, är
ägnad att påminna vittnet hufvudsakligen om den religiösa hänsyn,
som bör förmå vittnet att hålla sig till sanningen; öfnga hänsyn,
som böra _ verka i samma riktning, inskärpas ej så kraftigt. Men
denna religiösa hänsyn kan, enligt hvad jag nyss anförde, ej med
de nu gängse religiösa föreställningarna anses lika kraftigt verkande
som den förr varit.

Om lagutskottets förslag bifalles, så skulle formen för vittnesmål
och andra rättsligt betydelsefulla utsagor blifva mera ägnad
att inskärpa alla de olika hänsyn, som mana till fullgörande af
sanningsplikten. Särskildt skulle den vara ägnad att kraftigt inskärpa
det straff, som hotar vittnet, om han afviker från sanningsplikten.
. jVIen den skulle icke heller underlåta att taga hänsyn till
det religiösa momentet. Det förefaller mig, som om detta förslag
vore att föredraga framför reservanternas, som principiellt påyrkar
edernas bibehållande.

jb ör öfrigt skulle jag vilja erinra om, att man kan misstaga
sig i fråga om rättssäkerhetens kraf, när det gäller att afskaffa en
gammal form. Eör 130 år sedan tog sig Gustaf III före att under
inflytande af den tidens »humanitära pjåsk» afskaffa tortyren.
Här han det gjort, blef kungl. Svea hofrätt orolig. Det var en
domstol, hvilken, då liksom nu, rymde rätt mycken kunskap och
erfarenhet. Svea hofrätt skref till Konungen och uttalade sin all -

N:o 26.

Om ändring
■ vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

S:o 26.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

42 Onsdagen den 11 Mars.

varliga farhåga för den våda, tortyrens afskaffande skulle medföra
för rättssäkerheten i vårt land. Som vi veta, fick Svea hofrätt
icke rätt i sin farhåga. Nu skulle jag tro, att lika litet som afskaffandet
af de rättsinstitut, som kallades »spanska stöfveln» och
»tumskrufvar», gjorde något allvarligt afbräck i rättssäkerheten, lika
litet skall det skada denna rättssäkerhet, om den tortyr afskaffa,
som ligger däri, att domstolen har rätt att med vite eller fängelse
framtvinga ed af den, hvars samvete förbjuder honom att svärja.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets betänkande
i denna punkt.

Häruti instämde herrar Hy ström, Uranting. Jansson i Edsbäcken
och Wawrinsky i Saltsjöbaden.

Herr Bergendahl: Herr talman! Jag vill på det lifligaste

understödja den förste talaren i hans försvar för edens bibehållande
Med den erfarenhet, som jag vunnit under en nära 25-årig domareverksamhet,
måste jag tillerkänna eden som rättsinstitut så stor
betydelse, att jag anser, att det vore fara för rättssäkerheten, om
den borttoges och utbyttes mot en förklaring på tro och heder.
Det vore lyckligt — som den förste talaren sade —- om förhållandena
vore sådana, att man kunde utbyta eden mot en sådan
försäkran. Men jag tror som han, att tiden icke är mogen för
detta. Och jag vill betona hvad han framhöll, att det är ingen
främmande lagstiftning, som vågat eftergifva eden annat än i vissa
särskilda fall. Jag har under min verksamhet sett hvilken kraftig
verkan edsafläggningen haft, en verkan, som en förklaring på tro
och heder — därom är jag öfvertygad — icke skulle kunnat utöfva.
Lyckligtvis är i vårt land respekten för eden ännu stor,
icke — såvidt jag funnit — på grund af det straff, som följer på
mened — ty de flesta veta, huru svårt det är att leda i bevis._ att
mened blifvit begången — utan på grund af farhågan att blifva
misstänkt som menedare och fruktan för de samvetskval, som en
mened förr eller senare måste medföra.

Det kan ju vara hårdt — såsom en föregående talare framhållit
— att sådana personer skola tvingas till ed, som hysa religiösa
betänkligheter mot densamma, betänkligheter, som föranledas
af skriftens egna ord. Han nämnde, att enligt grundlagen skulle
ingens samvete kunna tvingas. Men staten får räkna med realiteter.
Om någon fått en uppfattning, som ur statssynpunkt icke
kan gillas, så får väl icke staten taga för sträng hänsyn till denna
uppfattning. Jag säger detta endast som ett allmänt omdöme och
vill icke ingå på något särskildt fall. Emellertid hafva fall inträffat,
då personer vägrat att aflägga eden och för denna sin vägran
fått umgälla straff. Bland de många tusen vittnen, jag hört, vet
jag endast två personer, som vägrat att aflägga eden. Båda gångerna
löstes svårigheterna lätt. I det ena fallet eftergåfvo parterna
eden. I det andra förklarade sig vittnet, efter en stunds samtal,
villigt att gå densamma.

Sådane finnas emellertid, som vidhålla sin vägran mera en -

If:o 26.

Onsdagen den 11 Mars.

ständigt.. Men månne man icke kunde tillmötesgå dessa genom
en ändring i edsformulär^? Lagutskottet har gjort en framställning
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i sådant syfte. För min del
anser jag också, att det vore lämpligt, att det nuvarande edsformuläret
ändrades. Det edsformulär, som vi nu hafva, saknar koncentrationens
kraft och åstadkommer icke den högtidlighet, som
bör finnas vid edens begående.

Herr Segerdahl har föreslagit en ordalydelse, som förefaller
mig rätt tilltalande, helst om man däri finge göra någon ändring
genom att tillägga några ord ur det nuvarande formuläret, så att
vittneseden komme att erhålla denna lydelse: »Jag skall i mitt
vittnesmål säga sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen,
så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar. Detta
svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige». Detta formulär
är mera koncentreradt än det nuvarande, dess innehåll är lättare
att fatta och skulle icke gifva anledning till de missägningar, som
nu förekomma och som äro så störande. Jag skulle till och med
kunna vara med om att föreslå just för dessa betänksamma människors
skull, som man här taiar om, en ytterligare förändring,
som skulle bestå däri, att man helt och hållet toge bort ordet
svåra.. Hvarför skulle man icke i inledningen till denna ed kunna
säga i stället för »jag svär och betygar» helt enkelt »jag betygar»,
liksom man .skulle kunna utbyta uttrycket: »Detta svär jag inför
Gud etc.» till: »Detta lofvar jag inför Gud den allvetande och
allsmäktige». Jag tror att eden efter denna förändring skulle blifva
lika kraftig som förut, och att många betänksamma icke mera
skulle ha någon anledning att stöta sig på densamma.

Man kan häremot invända, att det icke är emot edens formulering
utan mot afläggandet af ed. man gjort invändning. Men
jag har . gjort en annan erfarenhet. När jag hade att göra med ett
af de vittnen, som jag nyss omnämnde, så sade jag, att här endast
vore fråga om ett löfte, som vi afgifva inför sanningens Gud, att
tala sanning,, och att Kristi bud att icke svärja svårligen kunde
vara tillämpligt på ett sådant fall som det ifrågavarande, där det
gällde att afgifva ett löfte för rättssäkerhetens skull. Då sade
detta vittne: det kan nog så vara, men det står i bibeln »du skall
icke svärja» och i eden »jag svär» Detta var det, som vittnet
hufvudsakligen fäste sig vid. Jag anser sålunda, att detta ord
kunde borttagas och jag tror icke, att eden skulle förlora i högtidlighet
och verkningsfull kraft.

Likaså tror jag, att ordningen för edens afläggande skulle
vara en annan. Jag instämmer alldeles med motionären, att hvarje
vittne borde för sig aflägga eden, och att det borde ske omedelbart
före vittnesmålets afläggande, sålunda icke på det sätt som
det nu tillgår, då flere vittnen, ofta en hel massa, efterstafva eden
På en gång och ofta på ett så sluddrigt sätt, att domaren icke kan
kontrollera, huruvida de riktigt eftersagt eden. Vidare händer
det nu, att oden aflägges på förmiddagen, och vittnesmålet först
sent på eftermiddagen. Nej, eden bör afläg"as omedelbart före
vittnesmålet samt under högtidligt deltagande från domstolens

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Ports.)

N:o 26.

Om ändring
i vissa delar
- af rättegångsbalken

in. in.
(Forts.)

44 Onsdagen den 11 Mars.

och allmänhetens sida; och under intrycket häraf skall så vittnesmålet
börja.

Jag kan tala om exempel från min erfarenhet. Det var några
vittnen, som skulle höras. Jag hade fått en vink om, att det icke
skulle vara så helt med det ena vittnet, som haft så mycket med
den ena parten att skaffa, att det antogs, att han vore särskildt
intresserad för denna paTts sak. Jag lät honom aflägga eden särskildt
omedelbart före det han skulle afgifva sitt vittnesmål. Jag
påkallade menighetens uppmärksamhet och dess fullständiga tystnad,
då denna akt skulle försiggå. Det blef verkligen en allvarlig
stund, då han långsamt eftersade eden, som högtidligt och långsamt
förestafvades honom. Sedermera varnades han — kanske
litet kraftigare än som varit brukligt — för edens missbruk och
erinrades om dess betydelse. Han vittnade — och det fins ingen
anledning att tro, att han vittnade annat än hvad som var sant.
Jag fick sedermera höra, att han haft en skriftlig attest, som han
ämnat framlämna och edfästa och att denna innehöll något helt
annat än hvad han uppgaf. Jag är öfvertygad om, att>det var
eden — eden, sådan den då aftogs honom — som förmådde honom
att icke blifva menedare. Jag tror icke, att man behöfver söka
länge för att finna likartade fall.

Hvad reservationen beträffar, så synes den visserligen hafva
ett visst fog för sig, men jag har mina betänkligheter mot förslaget,
att domstolen skulle kunna eftergifva eden i det fall, att någon
förklarade sig icke tro på Gud och hans ord. Förekomme ett
sådant fall, föranledde detta förhandlingar vid rätten, som komme
att verka mycket pinsamt och hafva för den närvarande tingsmenigheten
farliga följder. Domstolen kan icke nöja sig med
denna förklaring: jag tror icke på Gud och hans ord, utan domstolen
måste undersöka, om icke detta är föregifvet af vittnet för
att komma ifrån en ed, som vittnet fruktar att aflägga. Domstolen
måste se till, om hans otro manifesterat sig vid andra tillfällen.
Det blefve öfverläggningar, hvarigenom han finge tillfälle att framlägga
sin gudsförnekande lifsåskådning. Hvad intryck skulle väl
detta göra på tingsmenigheten, som sitter där, och hvaribland
många finnas, som icke kunna pröfva hvad som där yttras. Många
af dem skulle säga, då de gingo hem: det är då förfärligt, att
sådana läror och hädelser kunna framställas inför domstolen. Andra
skulle kanske säga: det var en baddare, han trodde icke på Gud
och hans ord, och han gaf skäl för sig, så att domaren måste gifva
efter; han slapp att gå eden.

Jag tror, att följderna af de utläggningar, som i sådant fall
som detta icke komme att uteblifva, skulle på den talrika skara,
som ofta är samlad för att åhöra våra domstolsförhandlingar, verka
högst ofördelaktigt.

Vägras åter edens afläggande på grund af religiösa betänkligheter,
uppstode emellan vittnet och domaren, innan domstolen
kunde eftergifva eden, religiösa resonnemang, som där icke vore
på sin plats.

Jag tror däremot, såsom jag förut yttrat, att om man får ett

Onsdagen den 11 Mars.

45 Ji:o 26.

lämpligt formulär för eden, så skulle man få många af dessa be- Om ändring
tänksamme, dessa, som hafva religiösa betänkligheter, att icke draga i visso delar
sig för edens afläggande. Dessa äro bibelläsare, och de veta, att '' af rätteeuligt
gamla testamentet var ed tillåten och till och med före- 9an9&alken
skrifven; och de känna också, att Kristus var kommen icke för att ,!!*
upplösa lagen. (Forts)

Jag tror därför, att det vore skäl i att nöja sig med den förändring
tills vidare, som innehålles i lagutskottets hemställan i
dess senare del, nämligen en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om en omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga
stadganden om lydelse af ed och ordningen för dess afläggande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då jag anser, att
eden är ett så viktigt rättsinstitut, att vi icke för rättssäkerhetens
skull kunna eftergifva den, men att det vore önskvärdt, att vi
finge ett formulär, som vore mera anpassad! efter nuvarande
åskådningssätt, nuvarande smak — om jag så får säga — så skall
jag, herr talman, anhålla att få yrka anslag på första delen af utskottets
förevarande hemställan, men på bifall till dess senare de!.

Herr Vahlquist förenade sig med herr Bergendahl.

Herr Lindgren i Islingby: Då jag är öfvertygad därom, att
lagutskottet biträdt min motion så långt det under nuvarande förhållanden
varit möjligt, måste jag naturligtvis nöja mig med utskottets
utlåtande. Men med anledning af herrar Segerdahls och
Styrlanders reservation ber jag att få säga några ord. Såvidt jag
kunnat förstå såväl af reservationen som af herr Segerdahls yttrande
nu, biträder han utskottet ganska långt, i det han anser befrielse
kunna medgifvas från ed. Med sin reservation afser han
väl då, att förebygga att, om under vissa förhållanden befrielse från
afläggande af ed kommer att medgifvas, missbruk af en sådan frihet
icke skall förekomma. Tr,“~ m 1 ’ "

ensstämmelse med utskottets förslag, Kungl. Maj:t kommer att läsa
icke allenast utskottets kläm, utan äfven dess motivering. Och
såvidt jag kan förstå, har utskottet i sin motivering förebyggt just
hvad reservationen afser. att förebygga. Ty på sid. 1(1 i utskottets
utlåtande heter det: »Äfven för vår rätt torde det kunna ifråga sättas

att införa dylika bestämmelser, hvilka då borde förbindas med
föreskrifter, genom hvilka missbruk af befogenheten att undandraga
sig ed blefve, i den mån möjligt vore, förebyggdt.» Alltså äro
reservanterna och utskottet af samma tanke i det fallet. De skilja
sig endast däri, att reservanterna erinra i sin reservation och utskottet
i sin motivering om dessa missbruk.

Då vi nu kommit derhän, att utskottet tillstyrkt en skrifvelse
enligt det nu föreliggande förslaget, vågar jag hoppas, att Andra
Kammaren skall biträda lagutskottet i detta förslag. Och under
denua förhoppning ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

därest Riksdagen beslutar

en sKntveise till Kunad. Mai:! i öfver

Jf:o 26.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

Herr Zett er strand: Af det föreliggande utlåtandet inhämta
herrarne, att lagutskottet ingalunda har underkänt edens stora betydelse
som rättsinstitut. Men lagutskottet har i sin motivering
uttalat tvenne satser, som man kan säga vara obetingadt riktiga:
»Oförnekligen ligger det något för rättskänslan mycket sårande
däri, att, till följd af den fordran på ed, lagen i vissa fall uppställer,
personer, hvilka af samvetsbetänkligheter vägra att gå eden,

blifva föremål för rättsliga åtgärder ----». Och vidare heter

det: »— — och å andra sidan står det ej väl tillsammans med en
högre uppfattning om edens vikt och innebörd att låta ed afläggas
af personer, hvilka äro främmande för det religiösa moment, som
ingår i eden».

Efter att ha yttrat detta, citerar lagutskottet den lag, som nu
är gällande i Norge och det lagförslag, som är framlagdt i Danmark,
hvilka båda äro af liknande syfte som det nu af mig åberopade
momentet.

Efter detta gör utskottet just det uttalande, som herr Lindgren
nyss citerade: »Äfven för vår rätt torde det kunna ifråga sättas

att införa dylika bestämmelser, hvilka då borde förbindas
med föreskrifter, genom hvilka missbruk af befogenheten att undandraga
sig ed blefve, i den mån möjligt vore, förebyggdt.»

Sedan utskottet gifvit en så tydlig formulering åt sin uppfattning
i föreliggande fråga, förefaller det mig icke vara farligt
att öfverlemna frågan till Kungl. Maj:t och hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande detta förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Helgesta, IJultkrantz,
Johansson i Jönköping, Olsson i Mårdäng och Anderson i
Hasselbol.

Herr Styrkan der: Jag skall be att särskildt få påpeka, att

det ligger en betydlig skillnad mellan utskottets och reservanternas
förslag. Det kan visserligen vid första påseendet se ut, som om
skillnaden icke vore så stor, ty utskottet hemställer ju, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån ed må kunna
utbytas mot en förklaring på heder och samvete, då däremot vi
Teservanter angifvit de särskilda fall, i hvilka ett sådant utbyte
skulle kunna få ske. Det är just mot den uppfattningen, att eden
i allmänhet skulle kunna få utbytas mot en försäkran på heder och
tro, som vi reservanter opponerat oss. Och motiveringen för utskottets
förslag visar tydligt, att utskottet just har tänkt sig, att
utvecklingen skulle gå därhän, att eden i allmänhet skulle utbytas
mot en försäkran på heder och tro. Jag ber att i det hänseendet
särskildt få framhålla hvad som står på sid. 15, sista punkten, där
det heter: »Principiellt riktigast synes det därför vara, om eden

kunde helt och hållet afskaffas samt ersättas med en förklaring af
ofvan angifven art». Denna sats synes oss reservanter icke vara
riktig. Ty om det öfvervägande stora flertalet af Sveriges befolk -

Nso 26.

Onsdagen den 11 Mars.

ning har den uppfattningen, att det icke är samvetskränkande att
aflägga ed, och det endast är ett fåtal, som har en motsatt upp- i
fattning, då kan jag icke inse, att det är principiellt riktigt
att helt och hållet borttaga eden. Vi reservanter hafva af en
lång erfarenhet fått bekräftelse därpå, att det icke skulle vara
lämpligt att helt och hållet borttaga ederna. Vi tro, att det religiösa
moment, som ligger i edens afläggande, allt fortfarande har
sin stora betydelse för en stor del af folket, och att det högtidliga,
som nu ligger i edens afläggande, är ett väl behöflig! moment.

Herr Pettersson opponerade sig nu särskild! mot uttrycket
»efter myndighets bepröfvande» och ansåg, att denna fråga vore
så svår att bedöma, att det funnes dömande myndigheter, som icke
skulle kunna göra dylika saker klara för sig. Jag erkänner, att
jag också för min del hellre skulle velat hafva haft samma bestämmelse,
som återfinnes i förordningen angående främmande trosbekännare,
indika af sin lära äro förhindrade att aflägga ed, nämligen
att Kungl. Maj:t skulle för de olika fallen särskild! förordna.
Detta skulle ju emellertid leda till synnerlig omgång och tidsutdräkt,
och därför har jag kunnat vara med om, att den dömande
myndigheten får i hvarje fall afgöra äfven detta. För öfrigt ligger
ju ingen fara häri, då ju naturligtvis sådana beslut likaväl som
alla andra beslut af domstol böra kunna öfverklagas, och man
alltså bör kunna få en fullt tillfredsställande ompröfning i detta
afseende.

Då jag alltså tror, att det endast är i enstaka undantagsfall,
som eden bör utbytas mot en försäkran på heder och tro, ber jag,
herr talman, att på dessa i korthet anförda skäl och med anslutning
till hvad herr Segerdahl yttrat få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Zetterstrand: Det kan väl icke bestridas, att det är

principiellt riktigt att afskaffa ederna helt och hållet, och det har
utskottet också uttalat, men utskottet har tillika uttalat, att »de
väsentligaste olägenheterna af nuvarande bestämmelser skulle ock
undanröjas därigenom, att de personer, hvilkas religiösa uppfattning
i ett eller annat hänseende iir oförenlig med eds afläggande, finge
rätt att undandraga sig eden». Därmed kan jag icke se, att vi i
utskottet sagt för mycket.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner:
l:o) på bifall till utskottets hemställan, 2:o) på afslag

å berörda hemställan och bifall i stället till den af herrar Styrlander
och Segerdahl afgifna, vid punkten fogade reservationen,
och 3:o) på afslag å utskottets hemställan och bifall i stället till
det af herr Bergendahl under öfverläggningen framställda yrkandet.
Herr talmannen ansåg förstnämnda proposition vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering Ibegärdes, upptog herr talmannen
för bestämmande af kontrapropositionen ånyo de öfriga yrkandena,
af hvilka det under 2:o) omförmälda yrkandet nu förklarades hafva

Om ändring
vissa delar
af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

N:o 26. 48 Onsdagen den 11 Mars.

Om ändring flertalets mening för sig. Men jämväl i fråga om kontraproposii
vissa delar tionen äskades votering, i följd hvaraf nu först uppsattes, juste af

rätte- rades och anslosrs eu så lydande omröstningsproposition:
gångsbalken ° o r r

'' Den, som till kontraproposition i hufyudvoteringen angående

'' or s'' punkten b) af lagutskottets förevarande utlåtande n:o 34 antager
yrkandet om afslag å utskottets hemställan och bifall till den af
herrar Stvrlandor och Segerdahl afgifna, vid punkten fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit det af herr Bergendahl under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Den votering, som anställdes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 66 ja, men 129 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande af kammaren godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i punkten b) af utskottets förevarande utlåtande n:o 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets beröTda
hemställan bifallit det af herr Bergendahl under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Hufvudvoteringen utföll med 90 ja, men 101 nej; och hade
kammaren alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit det af
herr Bergendahl under öfverläggningen framställda yrkandet.

Som tiden var långt framskriden, uppskötos kammarens förhandlingar
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt, utfärdadt
anslag lomme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,5 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1903.