RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1902:50)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1902. Andra Kammaren. N:o 50.

Söndagen den 11 maj.

Kl. V2 3 e. m.

§ I Föredrogs

statsutskottets memorial n:o 77, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens
åttonde hufvudtitel.

Punkten l:o.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punkten 2:o.

Hvad utskottet bemstält bifölls, i hvad detsamma rörde Andra
Kammaren.

Punkterna 3:o—7:o.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial
n:o 78, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
en punkt under riksstateus nionde hufvudtitel.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda statsutskottets utlåtanden
nås 79—87.

§ 4.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial u:o 88, med anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Kongl. Maj:ts i statsAndra
Kammarens Prof. 1902. N:o HO. 1

N:0 50.

Söndagen den 11 Maj.

verksproposition gjorda framställningar angående anslag till nya byggnader
för armén m. m. äfvensom i ämnet väckta motioner.

Utskottets i memorialet gjorda anmälan lades till handlingarna.
Den föreslagnavoteringspropositionen godkändes.

§5.

Vidare föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda sammansatta statsoeh
lagutskottets utlåtanden n:is 7 och 8, bevillningsutskottets betänkanden
n:is 37 och 38, lagutskottets utlåtanden n:is 56 och 57, särskilda
utskottets n:o 1 memorial n:o 6 samt Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 40.

§ 6.

Ordet lemnades på begäran till

Herr vice talmannen Swartling, som yttrade: Jag skall be att
få hemställa, att kammaren ville besluta, att å morgondagens föredragningslista
ärendena måtte uppföras i följande ordning: i första
rummet statsutskottets utlåtande n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtande af vissa delar af kronodomänen
Bona till anordnande af en af staten inrättad tvångsuppfostringsanstalt;
i andra rummet statsutskottets utlåtande n:o 86, med anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till byggnader m. m. för en tvångsuppfostringsanstalt
å kronodomänen Bona; i tredje rummet statsutskottets utlåtande
n:o 87, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster; i
fjerde rummet sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7,
i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
hufvudtiteln gjorda framställning angående statsbidrag till aflönande
af vikarie för lärare eller lärarinna vid högre folkskola; och i femte
rummet bevillningsutskottets betänkande n:o 38, angående beräkning
af vissa bevillningar för år 1903, samt derefter de öfriga ärendena i
den ordning, uti hvilken de finnas upptagna på dagens föredragningslista.

Hvad sålunda hemstälts blef af kammaren bifallet.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets n:o 1 förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 86, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 9 med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap.
3 § strafflagen, samt n:o 10 med förslag till lag om ändrad lydelse

N:o 50.

Måndagen den 12 Maj.

af § 2 i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof) och

n:o 87, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och
till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,r>7 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Måndagen den 12 maj.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande maj.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i stats- Gemensamma
utskottets memorial n:is 75, 77 och 88 föreslagna voteringsproposi- omrösttioner
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut, mngar.
samt bestämdt blifvit, att omröstningar öfver de olika besluten denna
dag skulle ega rum, så anstäldes nu berörda omröstningar enligt
nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning, nemligen:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 75).

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
må, med anledning af Kongl. Majits ifrågavarande framställning och
herr Björlins m. fl. motion i ämnet, åt aflidne kaptenen vid kongl.
flottan Johan Augusti Fredrik Grahms dotter Margit å allmänna iudragningsstaten
uppföra pension till belopp af 1,200 kronor om året,

N:o 50.

Måndagen den 12 Maj.

Gemensamma att utgå från och med den 1 mars innevarande år, till dess hon fylt
omröst- ig år, röstar
nmgar. ’

(Forts.) t».

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, med
anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning och utan afseende
å Herr Björlins m. fl. motion i ämnet, åt aflidne kaptenen vid
kongl. flottan Johan August Fredrik Grahms dotter Margit å allmänna
indragningsstaten uppfört pension till belopp af 800 kronor om året,
att utgå från och med den 1 mars innevarande år, till dess hon
fylt 18 år.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 77 Ja och 146 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, både utfallit med ...... 130 Ja och 13 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 77 Ja och 146 Nej,

sammanräkningen visar

207 Ja och 159 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 77, punkt. 1).

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
besluter,

att ej mindre de ordinarie professorerna vid universiteten i Upsala
och Lund, med undantag af den Skytteanske professorn i Upsala,
förste teologie professorn derstädes samt professorerna inom teologiska
fakulteten i Lund, än äfven universitetens bibliotekarier och räntmästare
skola ega att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring åtnjuta
ett ålderstillägg å lönen af 500 kronor och efter ytterligare fem års
sådan tjenstgöring ett andra ålderstillägg, likaledes af 500 kronor,
med rätt för nuvarande professorer, bibliotekarier och räntmästare att
i fråga om åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna sig den tjenst -

5 N:o 50.

Måndagen den 12 Maj.

göringstid såsom ordinarie professor, bibliotekarie eller räntmästare, Gemensamma
hvilken infallit före dessa bestämmelsers trädande i tillämpning, men £wro«<-

med vilkor för inträde i rätten till ålderstillägg, att de vederbörande * ''
professor, bibliotekarie eller räntmästare tillkommande förmåner, i
Upsala af åkerlott, humlegårdsersättning och ved samt i Lund af
ängslott eller vederlag derför, skola indragas och värdena af dessa
förmåner i stället årligen ingå till vederbörande universitet för att i
dess räkenskaper särskildt redovisas samt användas såsom bidrag till
bestridande af utgifterna för ålderstilläggen;

att för dem, hvilka sålunda ega att komma i åtnjutande af ålderstillägg,
äfvensom för den, som efter förenämnda bestämmelsers trädande
i kraft blifver innehafvare af första teologie professuren i
Upsala eller af professur inom teologiska fakulteten i Lund, 2,000
kronor utaf aflöningen skola utgöra tjenstgöringspenningar och återstoden
skall anses såsom lön;

att tjensteman, som ingår på de nya bestämmelserna, skall, då
han uppnått 65 lefnadsår, vara förpligta^ att med oafkortad lön såsom
pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå, Kongl. Maj:t
dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge den
pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå;

att sådan tjensteman, som nyss sagts, skall vara skyldig underkasta
sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna
varda stadgade;

samt att omförmälda ålderstillägg skola utgå af det under nksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget: ålderstillägg;
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har, i enlighet med Andra Kammarens beslut, Kongl.
Maj:ts framställning i ämnet icke blifvit af Riksdagen bifallen.»

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utiallit med ...... 126 Ja och 17 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 88 Ja och 133 Nej,

sammanräkningen visar

214 Ja och 150 Nej;

Och hade alltså beslut i donna fråga blifvit af Riksdagen fattadt

i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

6 Måndagen den 12 Maj.

3;dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 77, punkt. 3).

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att bland grunderna
för tilldelande åt statsunderstöd åt högre skolor för qvinlig
ungdom och vissa samskolor skall intagas följande bestämmelse angående
minsta tillåtna aflöningen för ämneslärarinna vid af staten
understödd skola:

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, bland grunderna för tilldelande af statsunderstöd åt högre
skolor för qvinlig ungdom och vissa samskolor intagit följande bestämmelse
angående minsta tillåtna aflöningen för ämneslärarinna vid
af staten understödd skola:

e) att ämneslärarinna, som har sin hufvudsakliga tjenstgöring i
klasserna öfver de förberedande, skall för tjugufyra timmars undervisning
i veckan under trettiosex läsveckor om året, påsk- och pingstferier
samt tillfälliga lofdagar inberäknade, erhålla aflöning, uppgående
minst till ordinarie folkskolelärarinnas inom samma kommun för åtta
månaders tjenstgöring bestämda lägsta aflöning med inberäknande af
naturaförmånerna, eller, om ordinarie folkskolelärarinna icke är inom
kummunen anstäld, lägsta lagstadgade lön för ordinarie folkskolelärarinna,
likaledes med inberäknande af naturaförmånerna, samt för
mindre eller större antal läsveckor eller veckotimmar i proportion
härtill.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 38 Ja och 179 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 74 Ja och 68 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 38 Ja och 179 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 112 Ja och 247 Nej;

N:0 50.

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

N:o 50.

Måndagen den 12 Maj.

Och hade alltså beslut i denna fråga bhfvit af Riksdagen fattadt0 omröat_
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll. ningar.

(Forts.)

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 77, punkt. 4).

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl. Maj:ts
förslag derom, att till ombildning af det nuvarande lektoratet i konstruktion
af enkla maskindelar vid tekniska högskolan med en a
stat uppförd aflöning af 3,000 kronor till en professur i konstruktion
af maskinelement och hissinrättningar m. m. med en aflöning af
6,000 kronor, måtte beviljas ett ordinarie anslag af 3,000 kronor, åt
Riksdagen bifalles, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, bifallit statsutskottets i ämnet gjorda hemställan och sålunda,
med afslag å Kongl. Maj:ts förslag derom, att till ombildning åt det
nuvarande lektoratet i konstruktion af enkla maskindelar vid tekniska
högskolan med en å stat uppförd aflöning af 3,000 kronor till en
professur i konstruktion af maskinelement och hissinrättningar m. m.
med en aflöning af 6,000 kronor, måtte beviljas ett ordinarie anslag
af 3,000 kronor, på extra stat för år 1903 anvisat till arfvode åt en
extra lärare i konstruktion af enkla maskindelar ett anslag af 1,500
kronor.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 41 Ja och 180 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 108 Ja och 33 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens „ .

röster eller...................................................... 41 Ja och 180 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 149 Ja och 213 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen tattadt

i öfverensstämmelse med ncj-propositionens innehåll.

N:o 50. 8

Måndagen den 12 Maj.

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 77, punkt. 5).

_ 1 , 1 , . ----».»Wtuuwvvwj Ulliga lUlCLIUCULCr, III C II

med skyldighet att, derest i framtiden etnografiska afdelningen skiljes
11^sm.useel; octi förenas med ett sjelfständigt etnografiskt museum,
a‘S“ Jran mtendentsbefattningen, när Kong! Maj:t så påfordrar, och i
stallet öfvertaga befattningen såsom föreståndare för ifrågavarande
etnografiska museum, dels och medgifver, att, om nuvarande föreståndaren
för riksmuseets etnografiska afdelning förflyttas till intendentsbefattmngen
i etnografi, han må i afseende å rätt till ålderstillagg
räkna sig till godo den tid, han på förordnande innehaft före -

i ^aii Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, på

det satt bifallit Kong! Maj:ts framställning i ämnet, att Riksdagen på
naturhistoriska riksmuseets ordinarie stat till aflöning åt en föreståni
mns,eet8 etnografiska samlingar beviljat 4,500 kronor, deraf
u ^ ^'' aronor lön och 1,000 kronor tjenstgöringspenningar, med skyldighet
för denne föreståndare att, derest i framtiden etnografiska afdelningen
skiljes från riksmuseet och förenas med ett sjelfständigt
etnografiskt museum, afgå från befattningen vid riksmuseet, när Kong].
Maj:t sa påfordrar, och i stället öfvertaga befattningen såsom föreståndare
för ifrågavarande etnografiska museum.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 90 Ja och 133 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med...... 109 Ja och 32 Nej

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 90 ja och 133 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 199 Ja och 165 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt

i ölverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

ståndarebefattningen, röstar
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Måndagen den 12 Maj.

9 N:o 50.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 77, punkt. 6).

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

»Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att Riksdagen,
med bifall till utskottets hemställan, till inköp af 2,500 exemplar utaf
filosofie doktorn M. A. Lindblads svampbok, för utdelning på sätt
Kongl. Maj:t finner skäligt närmare bestämma, på extra stat för år
1903 beviljar ett anslag af 10,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med Första Kammarens
beslut, afslagit utskottets berörda hemställan.»

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 127 Ja och 92 Nej,

sammanräkningen visar

190 Ja och 166 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 77, punkt. 7).

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning, på extra stat
för år 1903 beviljar ett anslag af 4,000 kronor att utgå till understöd
åt Stockholms alkoholisthem på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvas
lämpliga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o SO. 10

Måndagen den 12 Maj.

Gemensamma Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, bininaar
^a^''t K°ngl- Maj:ts i ämnet gjorda framställning och sålunda på extra

(Forts) stat *"ör ar 1903 beviljat ett anslag af 7,500 kronor, att utgå till

understöd åt Stockholms alkoholisthem på vilkor, som af Kongl. Maj:t
pröfvas lämpliga.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 102 Ja och 120 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 99 Ja och 45 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 102 Ja och 120 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 201 Ja och 165 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

8:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 88).

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
med afslag å såväl herr Ericssons m. fl. förenämnda motion, hvad
dess mom. a) beträffar, som herr Svenssons m. fl. ofvanberörda motion,
må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts i den till Riksdagen den 14
januari 1902 aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och
behof uti punkten 36 under fjerde hufvudtiteln gjorda framställning,
att Riksdagen till uppförande af nya bygnader för armén beviljar ett
belopp af 19,950,000 kronor och deraf på extra stat för år 1903 anvisar
6,650,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutat
att, med anledning af Kongl. Maj:ts i den till Riksdagen den
14 januari 1902 aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd
och behof uti punkten 36 under fjerde hufvudtiteln gjorda framställning
samt herr Ericssons m. fl. förenämnda motion, hvad dess mom.
a) beträffar, och herr Svenssons m. fl. ofvan omförmälda motion, till

11 N:0 SO.

Måndagen den 12 Maj.

uppförande af nya byggnader för armén, dock icke för Hallands rege- Gemensamma
mente, Smålands husarregemente eller Vestmanlands regemente, be- ningar
vilja ett belopp af 16,620,000 kronor och deraf på extra stat för år (Forts\
1903 anvisa 5,540,000 kronor.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnesöppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 68 Ja och 155 Nej.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................... 68 Ja och 155 Nej,

sammanräkningen visar

199 Ja och 168 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

g 3 Svar å intet °

'' pellation.

Ordet lemnades på begäran till hans excellens herr statsministern
friherre von Otter, som yttrade: Herr Ollas A. Ericsson har med
kammarens samtycke till mig framstält den frågan, hvilka åtgärder
regeringen vidtagit eller ämnar vidtaga i anledning af den s. k. norrlandskomiténs
framställning, att Kongl. Maj:t täcktes för innevarande
års Riksdag framlägga förslag till provisorisk lag om förbud för bolag
och föreningar att förvärfva jord på landet inom Norrland och
Dalarne, af hufvudsakligen samma innehåll som ett år 1901 af Andra
Kammaren antaget lagförslag i ämnet.

På sätt interpellanten erinrat, hafva öfver det af nämnda komité
framlagda förslag till provisorisk lag utlåtanden inhemtats från
Konungens befallningshafvande i de län, som skulle beröras af den
ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, samt derefter från högsta domstolen.

I samtliga de afgifna utlåtandena afstyrktes lagförslaget. De anmärkningar,
som dervid blefvo emot detsamma ur olika synpunkter
framstälda, befunnos också vara af den vigt, att en ganska genomgående
omarbetning af förslaget uppenbarligen måste ega rum för att
detsamma skulle kunna framläggas för Riksdagen.

Vid sådant förhållande och då det ansågs vara synnerligen önskvärd!,
att åtgärder kunde snarast möjligt vidtagas i sylte att motverka
de öfverklagade missförhållandena inom Norrland och Dalarne,
föranstaltades om upprättande af förslag till sådana ändringar, hvarigenom
åtminstone de väsentligaste af de framstälda anmärkniugarne
kunde anses undanröjda. De sålunda anstälda försöken hafva emellertid,
oaktadt all derpå använd omsorg, icke ledt till något tillfredsställande
resultat. Det har nemligen icke lyckats att med bibehål -

N:o 50. 12 Måndagen den 12 Maj.

Svar å inter--lande af komitéförslagets hufvudgrunder finna någon anordning, hvarje
a lön. igenom cie med den ifrågasatta lagstiftningen åsyftade fördelar skulle
°r s.j j afsevärd mån vinnas, utan att minst lika stora olägenheter i rättsligt,
ekonomiskt och socialt afseende framkallas.

Då af hvad sålunda förekommit kunde anses framgå, att en provisorisk
törbudslagstiftning på grundval af komitéförslaget icke läte
sig genomföra, har statsrådet icke ansett sig kunna tillstyrka komiténs
framställning om framläggande för innevarande års Riksdag af
förslag till provisorisk förbudslag.

Det kan naturligtvis icke vara lämpligt att föregripa den åt
komitén anförtrodda utredning. Jag tillåter mig dock uttala den förmodan,
att den rigtiga lösningen består i positiva åtgärder till uppmuntrande
af det nuvarande jordbruket och befrämjande af kolonisation
å odlingsbara områden samt i vidtagandet af vissa delvis redan
förberedda ändringar af skogs- och egodelningslagstiftningen. Dylika
mått och steg skulle, i motsats emot de nu af komitén föreslagna^
kunna erhålla verksamhet äfven i afseende å den jord, som
redan för närvarande eges af bolag. När förslag i sådant syfte föreligga
— hvilket jag hoppas må i en snar framtid inträffa — komma
de helt säkert att hos både regering och representation, oberoende
af politiska rigtningar, finna den skyndsamma och intresserade behandling,
som sakens utomordentliga vigt kräfver.

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Jag ber att till
hans excellens herr statsministern få framföra min tacksamhet för att
han behagat svara på mitt spörsmål. Den fråga, hvarom detsamma
handlar, följes med mycket stort intresse på många håll inom landet,
och särskilt i de norra landskapen har man under hela vintern
väntat på, att regeringen skulle taga densamma om hand. Visserligen
får man höra åtskilliga anmärkningar emot norrlandskomiténs
förslag, och man har nu fått höra detsamma från herr statsministern.
Jag fick likväl icke något närmare besked, om hviika de skäl varit,
som utgjort grunden för dessa betänkligheter, men jag har under vintern
hört framkastas åtskilligt derom, att man hyst farhågor, att förslaget
skulle innebära en kränkning af eganderätten. Till svar å
denna anmärkning ber jag att få erinra derom, att denna kränkning
af eganderätten är en ren bagatell i jemförelse med hvad man fordom
vid åtskilliga tillfällen måst tillgripa för att få den svenska jorden i
rätter hand. Vid dessa tillfällen har man nog ropat på våld, men
efterkommande tider hafva gifvit dess utöfvare det omdömet, att de
varit stora och framsynta statsmän. Nu är den svenska jorden återigen
på väg att komma ifrån sina naturliga brukare, och frågan gäller
för närvarande endast att vidtaga åtgärder för att bevara hvad
som är qvar. Det synes emellertid, som om statsmakterna för närvarande
icke skulle kunna fatta farans vidd förr än det heter: för
sent. Jag vill ej klandra den nuvarande regeringen för hennes betänksamhet,
men vi hafva emellertid ganska färska exempel på, då
regeringen med energi förordat vidtagandet af vissa åtgärder i strid
mot Högsta domstolens enhälliga afstyrkande, och då hon jemväl
lyckats få Riksdagen med sig.

Måndagen den 12 Maj. 13 N:o 50.

Jag tror således, att regeringen, medveten om de vigtiga intres- Svar å internen,
som här stå på spel, har, trots myndigheternas afstyrkande, p,Fa.°?''
haft långt starkare skäl att nu ingripa, och detta så mycket mer, som or s,)
regeringen på förhand vetat, att den bakom norrlandskomiténs förslag
haft åtminstone Andra Kammaren.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det svar, som af hans excellens
herr statsministern nu har lemnats på det spörsmål kammaren
har medgifvit herr Ollas Anders Ericsson att få framställa till herr
statsministern, har verkligen varit af det innehåll, att det är mig
omöjligt att till fullo och så som mitt hjerta bjuder mig gå till rätta
med hvad herr statsministern sade. Emellertid vill jag tacka herr
statsministern derför, att han nu å regeringens vägnar framlagt ett
program för norrlandskomitén och sökt föregripa den utredning, som
denna komité skall lemna. Han har framlagt ett förslag, hvilket vi
alla, som intressera oss för frågan, mycket väl veta innebära ett uppgifvande
af det hela och att kasta i bolagens händer den sista återstoden
af ett fritt och oberoende Norrland. Herr statsministern har
sä gått händelserna i förväg, att han såsom regeringens program för
Norrland framlagt det minsta, det mest obetydliga och det minst
framsynta man kan tänka sig.

Man skall således genom små anslag till de jordbrukare, som
finnas qvar, och till arrendatorerna uppmuntra dem att odla sin torfva
på ett bättre sätt. Man skall med stora kostnader för staten söka
framkalla kolonisation å statens vid afvittringen aftagna, aflägsna
kronoparker. Samtidigt skall staten genom egostyckningslagen, denna
Norrlands förbannelse, vidare befrämja den pågående utvecklingen,
så att de skogar, staten skänkt befolkningen, måtte gå denna ur
händerna, och derigenom äfven landets vidare uppodling i de mest
beboeliga trakterna omintetgöras. Vi veta alla mycket väl, att egostyckningslagen
i de norra provinserna endast underlättar sträfvandena
att förvandla de besutna hemmansegarne till obemedlade eller
mindre bemedlade torpare. Denna lag var det halmstrå, som myndigheterna
tillgrepo för att komma ifrån den norrländska frågans allvar,
och regeringens kärlek till detta ödeläggande palliativ förklaras bäst
deraf, att sex af dess nuvarande medlemmar på sin tid voro uti olika befattningar
borgesman för detsamma. Och ehuru man visserligen måste
vidtaga någon förändring i denna lag med hänsyn till dess tillämpning
på jord, som redan för närvarande eges af bolag, så är jag
rädd, att äfven detta redan är för sent, ty bolagen hafva, då de befara,
att lagen skall i någon män förbättras, nu först i stor utsträckning
börjat stycka sina hemman. Och hvad genom en förändring i
egostyckningslagen möjligtvis skulle kunna vinnas — och man vet
icke ens, om detta blir af någon effekt — är att tillägga en liten
skogsbit för det nödigaste husbebofvet till dessa små åkerlappar,
under det hemmanets största resurser gå bort från detsamma. Regeringens
program är sålunda, att Norrlands rikedomar skola tillhöra
endast aktieegarne i städerna och utlandet, och fattigdomen Norrlands
befolkning.

Nu har regeringen framhållit, att det är myndigheterna, som i

N:o 50. 14 Måndagen den 12 Maj.

Svar å in ter- detta hänseende enhälligt afstyrkt förslaget. Ja, mine herrar, det
petition. vjsste vi på förhand, att myndigheterna skulle göra. Det är det un(Forts.
) derliga med den norrländska frågan, att den är icke endast en kulturfråga,
utan äfven en intressefråga, der man ser saken allt efter
som man har intresse af den. Man tager ofelbart intryck af de intressenter,
med Indika man umgås, och uppfattar frågan ur de synpunkter,
som följa af den sociala ställning man har. Och detta är
med all visshet grunden till den uppfattning och det åskådningssätt,
som på många höga håll i denna fråga gör sig gällande. Regeringen
går uteslutande på embetsmyndigheternas utlåtande, men den föregående
talaren fäste uppmärksamheten derpå, att då det gält andra
frågor, såsom t. ex. den år 1899 beslutade ändringen i 15 kap. 22 §
strafflagen, då har regeringen emot Högsta domstolen, som enhälligt
fann förslaget vara stridande mot den formella rätten, ansett så vigtiga
omständigheter vara för handen, att den, trots domstolens afstyrkande,
genonulref förslaget i Riksdagen. 1 fjol förelåg också, att
Högsta domstolen, såsom det sades, totalt nedgjort förslaget till
ockerlag, men regeringen framlade icke förty förslaget och fick det
också igenom i Riksdagen. Det förslag, som norrlandskomitén har
framlagt, afser också en lag mot ocker, men ett ocker af mycket
större betydelse, ty förslaget söker drabba missförhållanden, som
ockra på ett helt folks framtid.

Regeringen synes mig nu vara mycket omusikalisk. Regeringen
har ej förstått att lyssna till folkets röst, utan endast lyssnat till de
skorrande tonerna från embetsmännens utlåtanden. Om regeringen
haft musikaliskt sinne, skulle den fäst mera vigt vid de 32 representanternas
för Norrland och Dalarne enhälliga uppfattning, att detta
var en lifsfråga. Om regeringen hade tänkt på folket och icke hört
blott på embctsverkens, på bolagens, på middagarnes och supéernas
opinion, så skulle den hafva fäst afseende vid den opinion, som likt
en storm brutit fram bland befolkningen i Norrland och Dalarne.
Och för regeringen skulle då hafva äfven betydt något det senaste
uttalande, som följde omedelbart på Högsta domstolens utlåtande och
frambära af en representant här i Riksdagen för eu lappländsk domsaga
från 600 bönder i hans valkrets, deri de uttala sig i samma rigtning,
att här är fara å färde. Och jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att äfven sågverksarbetarne nyligen uppvaktat regeringen och
framhållit, att det är stora sociala hänsyn, som stå på spel.

Men embetsmyndigheternas utlåtanden äro enhälligt afstyrkande,
säger man. Ja, vi visste ju, att det skulle bli så. De flesta af dessa
embetsmyndigheter liksom vissa af regeringens medlemmar hade ju
äfven förut enskilt eller offentligt uttalat sig i den rigtningen i frågan.
Men om regeringen önskat att hafva eu embetsmyndighet att skydda
sig bakom, hvarför har den då icke såsom så ofta eljest infordrat
yttrande från domänstyrelseu, som har så oerhördt stora intressen att
bevaka just i denna fråga? Man vet, att staten har stora skogar deruppe
af högt värde, och vet, att möjligheten att få hög afkastning
åt'' dem lätt går förlorad genom att böndernas skogar öfvergå till bolagen,
hvilka allt mer skola sammansluta sig till truster och derigenom
äfventyra möjligheten för staten att på fördelaktigaste sätt tillgodo -

Måndagen den 12 Maj. 15 N:o &0.

gorå sig sin egendom. Lika väl som regeringen infordrat yttranden Svar å intetfrån
Konungens befallningshafvande, af hvilka åtskilliga redan förut a t0”‘
i Riksdagen uttalat sitt non possumus, lika väl hade regeringen bort '' or S''J
infordra yttrande från domänstyrelseD, hvars chel i Första Kammaren
uttryckligen förklarat, att det är ett lifsintresse för Norrland, att en
sådan lagstiftning som den ifrågasatta omedelbart genomföres. Och
då hade ju regeringen haft ett kryphål, som den öDskat, ty den hade
då haft en förespråkare för saken i en embetsmyndighet, som sett
förhållandena på närmare håll än de fleste, och på hvilken regeringen
kunnat stödja sig.

Och för öfrigt, mina herrar, hur förhåller det sig med embetsmyndigheternas
enhällighet? Alla Konungens befallningshafvande och
alla ledamöterna i Högsta domstolen hafva anfört vexlande skäl utan
ett djupare ingående i saken, af hvilka skäl ofta det ena slår i hjel
det andra. Konungens befallningshafvande till och med polemisera
mot hvarandra och säga: den grunden, som en befallningshafvande
anfört, duger icke alls, utan det är en annan. Vidare är det enhälligt
afstyrkande, när man läser t. ex. Konungens befallningshafvandes
i Jemtlands län utlåtande, som alltigenom är det mest ampla
vitsord af behofvet af denna lagstiftning? Först på slutet finner man
till sin öfverraskning några underliga rader, som vända om saken,
och så kommer eu resolution emot komiténs framställning. Man
har också sagt mig, att motiverna skrifvits i landskansliet och klämmen
af landshöfdingen. Hvad är det vidare för enhällighet i de afgifna
yttrandena, då man läser Konungens befallningshafvandes i
Kopparbergs län ganska smarta uttalande, som helt och hållet vitsordar
det oundgängliga behofvet af en sådan lagstiftning som den
ifrågavarande, ehuru befallningshafvande sedan tar en medelväg. Och
går man till Högsta domstolens utlåtande, så finner man, att en ledamot,
upprigtigt förklarat, att han ej tilltrodde sig att bedöma, huruvida förhållandena
kunde anses sådana, att man trots de juridiska betänkligheterna
borde våga det ifrågasatta försöket. En annan ledamot anser sig
behöfva åberopa befallningshafvandes afstyrkande för att komma fram
till sitt eget. Andra ledamöter finna särskilda betänkligheter vid att lagen
endast skulle blifva provisorisk och ej definitiv o. s. v. Oaktadt
Högsta domstolen bör hafva den allra högsta och mest vördnadsvärda
auktoritet uti rent civilrättsliga frågor, uti hvilka grundlagen ursprungligen
afsåg, att dess yttrande skulle inhemtas, är det för mycket att
begära, att, i den män den sociala lagstiftningen vinner terräng och
får form af civillag, Högsta domstolens ledamöter skola i dessa sociala
frågor, som de icke lefvat sig in i mer än hvilken annan som helst,
påläggas att afgifva yttrande, som man sedan begär skall tillerkännas
alldeles särskilt stor auktoritet. Man får väl då också resonera
med förhållandena och besinna, att äfven Högsta domstolens medlemmar
äro menniskor och icke rimligtvis kunna beherska hela
universum.

Hvad är det då, som emellertid gjort, att man stält sig afvog
till detta? Det är dessa juridiska anmärkningar. Det är juristeriets
triumf. Någon lefvande förståelse af sjelfva hufvudfrågan saknas all -

N:o 50.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Måndagen den 12 Maj.

deles i betänkandena. Jag för min del skulle hafva tillrådt, att man
icke försökte ändra norrlandskomiténs förslag i öfverensstämmelse
med dessa anmärkningar. Ty komiténs framställning var enkel och
redig och gick rakt på sak. De erinringar, som gjorts från juridiskt
håll, skulle mycket iigtigt alldeles förvanska det hela. Satte man
sig före, såsom regeringen synes ha gjort, att få in äfven dem i förslaget,
då stode regeringen inför en oiöslig uppgift.

Hvilka äro då dessa juridiska skäl, som nu skola hafva så stor
och afgörande betydelse? Jo, en ledamot i Högsta domstolen säger,
att det vore ett »obilligt maktspråk» att på det sättet ingripa. Men är
det obilligt att bevara Norrlands allmoge? Är det obilligt mot landets
framtid, att man söker bibehålla ett verkligt samfundslif och socialt
oberoende der uppe? Och är det obilligt öfver hufvud mot någon att
motsätta, sig, att bolagen få köpa allt hvad de ännu icke hafva? Detta
är väl ingen obillighet. Det är ju endast en nödvändig reglering af
bolagsstiftningen, hvilken man alltid anser sig hafva rättighet att
modifiera, efter förhållandena.

Vidare har det undantag, som komitén gjort till förmån för den
verkliga förädlingsindustrien, blifvit föremål för anmärkning. Det
står i sjelfva förslaget, att för förvärf af tomter, upplagsplatser och
andra dylika lägenheter Kong!. Maj:ts tillstånd icke behöfver begäras.
Det skedde för att undvika omgång. Då svara juristerna, som icke
intressera sig för sjelfva saken: »Det blir ju svårt vid lagfarten för
domaren att afgöra, hvilket som är tomter och upplagsplatser.» 1
det verkliga lifvet, när det gäller sådan fråga, behöfver man icke alls
frukta, att domaren skulle få svårt att utreda och afgöra, om det
sålda är hemman eller tomt. Och är något bolag i alla fall osäkert
på sin sak, kan bolaget gä in till Kongl. Maj:t och begära tillstånd
i det särskilda fallet. Men icke behöfver Norrland helt och hållet
komma i sågverksbolagens ego för denna lilla omständighet.

Men så är det en annan sak, hvilken man fäst sig vid och som
särskildt upprör juristerna. Det är den omständigheten, att då bolag
icke skulle få köpa hemman, skulle de icke heller hafva rättighet att
på exekutiv auktion inropa sådana hemman, deri bolagen hafva inteckning
för penningar eller afverkningsrätt. Det vore nu i och för
sig en god sak, om bolagslån och längre afverkningsupplåtelser kunde
alldeles upphöra. Nu veta vi emellertid mycket väl, att det icke är
alla intecknade fastigheter, som gå på exekutiv auktion, utan lyckligtvis
ett mycket ringa fatal, och på dessa exekutiva auktioner är
det icke alltid de, som hafva inteckningarne, som i händelse af nödfall
inropa dem, utan ofta och med största lätthet sker sådant inrop
genom någon mellanhand.

När jag tänker just på denna invändning, erinrar jag mig från
en resa, som jag i somras gjorde i Norrland, dessa blånande berg
och gröna höjder, der byarna här och hvar blixtra som diamanter i
de smaragdgröna omgifningarna. Jag erinrar mig alla dessa stugor
och gårdar med deras stora skaror barn med kraftiga utseenden
af den svenska blåögda typen. Jag tänkte då: »skola dessa byar
blekna bort, och skall hela denna uppväxande befolkning gå under
oket, bara för att bespara dessa mäktiga bolag besväret att någon

Måndagen den 12 Maj. 17 N:o 50.

enstaka gång vid exekutiva auktioner anlita en enskild person såsom Svar å intermellanhand
på samma sätt som man ofta gör redan nu!» Nej, det pellation.
är för liten anledning att åstadkomma en så stor verkan. (Forts.)

Jag hörde vid ett tillfälle för icke länge sedan en talare yttra,
att någon sagt, att Sveriges historia är historien om lysande ansatser
och försummade tillfällen. Jag tror visserligen, att dermed närmast
menats vår yttre historia. Men hvad de försummade tillfällena angår,
tror jag, att de i riklig mån finnas att åberopa äfven i vår inre
historia. Och i afseende å norrlandsfrågan finnes särskildt flera tillfällen
att erinra om, hvilka äfven på senaste tiden försummats icke
minst af landets regering.

Då Riksdagen skref i denna fråga år 1894, har regeringen i anledning
af denna skrifvelse icke vidtagit någon positiv åtgärd för att
utreda frågan i vidare mån, än att den åstadkommit en statistik öfver
bolags förvärfven. Samma öde har drabbat enahanda underdåniga
framställningar af år 1893 från hushållningssällskapens ombud och
från Vesterbottens läns landsting, hvilket senare i sin inlaga särskildt
anropade Kong!. Maj:ts nådiga, skyndsamma och kraftiga ingripande,
förrän all utsigt till räddning vore slut. Alla dessa tre skrivelser
hafva under dessa långa år, hvarunder tillfällen, som aldrig återkomma,
försummats, hvilat i ro först i civildepartementet och sedan i justitiedepartementet,
der de funnits i dåvarande byråchefens, nuvarande
justitieministerns nedersta skrifbordslåda. Jag var sjelf eu gång uppe
och såg på dessa lik. Nu först hafva de remitterats till den komité,
som tillsatts i anledning af fjolårets riksdagsskrivelse. Men fortfarande
motverkar regeringen all verklig effekt af skrivelserna, då
den efter justitieministerns beredning afgifver en sådan förklaring,
som af herr statsministern nu upplästs.

Det är också ett törsummadt tillfälle, då Första Kammaren i fjol
icke antog samma förslag, som vann Andra Kammarens bifall. Och
det föreligger just nu ett försummadt tillfälle, som icke torde komma
igen, då regeringen så grundligt förklarat, att denna fråga icke intresserar
den genom att den så bestämdt allenast förordar eu lösning,
som ensam för sig icke är någon lösning.

Till sist vill jag derför åberopa ett yttrande i den motion, som
väcktes i fjol. Deri sades, att »från verkliga norrlandsvänner, som
sett sakerna på nära håll, möter man ock städse det talet, att alla
sträfvanden äro hopplösa, derför att man ej kan påräkna något intresse
för dessa lifsfrågor bos landets regering, på hvilken ansvaret
dock ytterst hvilar». Jag tror, att detta nu har på det mest smärtsamma
sätt ytterligare understrukits.

Men ändå, herr talman, inga penningar, ingen regering och ingen
makt i verlden skall kunna förhindra, att land skall byggas med lag,
som framsprungit af kärlek till folket och icke af jurister!.

Herr Em then: Herr talman! Jag ber endast att få meddela
regeringen och kammaren, att dagligen till mig inkomma petitionslistor
från hemmansegare i Vesternorrlands län, hvilka listor äro
stälda till Kong!. Maj:t och innehålla en vördsam framställning om
bifall till det förslag, som blifvit framstäldt af norrlandskomitcn,

Andra Kammarens Vrot- 1902. N:o 50. 2

N:o 50. 18 Måndagen den 12 Maj.

Svar å inter- nemligen tillkomst af stadgande!! för att hindra sågverksegarnes jordpellation.
förvärf. Jag har här i min hand ett 30-tal listor, underskrifna af 597
(Forts.) jordegare, hvilka listor hafva kommit denna vecka från IT af 63
socknar inom Vesternorrlands län, och å dessa listor finnes det liemmansegare
till ett antal af cirka 100 från endast en socken. Af detta
framgår ju, att en stor del af hemmansegarne inom Vesternorrlands
län hafva uttalat önskvärdheten af att frågan skulle lösas i öfverensstämmelse
med norrlandskomiténs framställning.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Om en brinnande önskan
skulle kunna göra det omöjliga möjligt, skulle förvisso detta år och de
närmast föregående liksom äfven, förmodar jag, de närmast följande
komma att utgå ur Sveriges historia och der betecknas endast med
ett hvitt, oskrifvet blad. Men så väl är det icke, de bladen komma
att skrifvas, och rubriken skall väl blifva regeringslöshetens period
i Sverige eller den tid, då Sverige saknade regering, ty detta är
i sanning karakteren af det ögonblick, som nu är inne, och af många
föregående, och jag förmodar, att Gud Fader icke är nog nådig att
göra någon ändring för de år, som närmast stunda.

Här har nu regeringen funnit ut ett sätt att begagna s. k. ut,-,
redningar; det har blifvit en särskild svensk politisk — nationel
egendomlighet att begagna sådana derhän, att, under det att eu ny
utredning följande efter en föregående eller efter många föregående
fortsättes, så försvinner ur våra händer det föremål, om hvilket fråga
är. Och icke lär det behöfvas många år till för att under arbetet
med den utredning, om hvilken hans excellens herr statsministern
nvss talade, det blir alldeles öfverflödigt, att Riksdagen vidare befattar
sig med något försök att rädda återstoden af de små hemmanen
och hemmansegarne i Norrland. De blifva nog förvandlade, de förra
till bolagsegendom och de senare till bolagsslatvar. Detta är ett
exempel på regeringslöshet, och det andra exemplet är detta, att
regeringen icke vet någon utväg att rädda vår nordligaste provins.

Och hvad skola vi säga om det tredje exemplet? Man har gått
till regeringen med den förväntan, att hon skulle vilja biträda alla
dem, som vilja hafva inlöst det hedersord, som gats förlidet ar, men
hvilka icke, såsom andra vid ett föregående tillfälle sagt: Vi vilja
hafva vårt pris på samma gång som vi lemna vår röst. Den politiken
var bestämmande för Sveriges historia under loppet af ett par
årtionden. Vi andra, som alltid hafva röstat för utvecklingen af
försvaret, vi fingo tigga och be om att fa veta, på hvilka vilkor det
skulle kunna gå för sig att åtminstone få en sådan utskrifningslag,
att icke beväringsinstitutionen skulle fullständigt falla sönder, såsom
den var nära att göra på 1870- och 1880-talen. Priset har betalts.
Nu hafva vi försvars väno er hjelpts åt att drifva igenom ett försvar,
som gör bättre skäl för namnet, än den humbug af 1892, som man
då förklarade för ett fosterlandsförräderi att motsätta sig. Vi hafva
icke begärt pris, men vi hafva hört löften gifvas, att rösträtt skulle
tillkomma dem, som blifva hufvudmassan i den armé, som en gångskall
söka försvara vårt land. Vi veta, att den fysiska makten icke

Måndagen den 12 Maj.

N.o SO.

räcker till, men vi veta också, att det finnes en annan makt, med Svar å interhvilken
man skulle kunna göra detta folk lika oemotståndligt som pellation.
det tillförene varit. Och hvad gör regeringen då? Den kommer och (Forts.)
lemnar oss en gymnasistkria, till hvilken det icke finnes maken i
riksdagstrycket sedan 1809. Om icke detta karakteriserar regeringslöshetens
tidehvarf, när skall man då få den rätta karakteristiken gifven?

Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Det kan icke annat
än förefalla dem, som deltaga i Norrlands angelägenheter, ytterst
nedslående att höra det svar, som herr statsministern gaf på interpellationen.
Tillsättandet af norrlandskomitén var naturligtvis förestafvadt
af en mycket god afsigt hos regeringen, men denna komités
tillsättande är ett tveeggadt svärd. Det kan åstadkomma mycket
ondt och gör det utan tvifvel just derigenom att de personer, de
subjekt, mot hvilka man hade för afsigt att föra ett försvar, just
dessa få numera större ifver och större lust att söka gå på i samma
rigtning, i hvilken de slagit in under dessa år. Och det är alldeles
rigtigt, som herr Hedin sade, att under det vi arbeta i komitén, så
glider den jord bort, som vi med vårt arbete skulle kunna värna,
och när vi till slut komma med en förbudslagstiftning eller en lagstiftning
hvilken som helst, så blir denna lagstiftning ett slag i
luften, ty det finnes ingenting att lagstifta mot. Det provisoriska
förbud, som norrlandskomitén hade utarbetat, var naturligtvis i afsigt
att upprätthålla status quo, intill dess komitén blifvit färdig med
sitt lagförslag, och det är väl i all rimlighets namn blott en billig
begäran att unna oss tid, till dess vi äro färdiga, att unna oss möjlighet
att behålla de objekt, som vi med vår lagstiftning afse att
värna. Herr statsministerns yttrande är dessutom nedslående i den
meningen, att för oss i norrlandskomitén framstår det såsom en
oafvislig nödvändighet, icke allenast att positiva åtgärder vidtagas
för jordbrukets befrämjande i Norrland, utan äfven att prohibitiva
åtgärder till värnande och till skyddande af den fria sjelfegande
bonden vidtagas, och åtgärder i den rigtningen synes nu icke herr
statsministern vilja gilla eller hafva några vidare sympatier för.

Äfven ur den synpunkten är svaret att beklaga.

Herr Wiklund instämde häruti.

Ilerr Burman: Herr talman, mina herrar! Efter den sakrika

utredning, som denna fråga tillförene fått skall jag icke trötta kammaren
med många ord. Jag vill endast konstatera det faktum, att
inom Vesterbottens lappmarker skogsbolagens hemmansförvärf fortgår
i högre skala än förut. Hemman för hemman öfvergår i bolagens
ego. Vi äro sålunda på väg att af framtidslandet deruppe i
norr skapa oss ett Irland invid gränsen af en mäktig grannstat. Mången
tröstar sig dermed, att, när jordbruket försvinner, industrien skall
träda i stället och skaffa oss rikedomar, men industrien uppammas
endast af storkapitalet, och storkapitalet är kosmopolitiskt. Dess
representanter kunna placera sig i Baris eller Berlin, i London eller

N.o 50.

Svar ä inter
petition.
(Forts.)

Angående
anslag till
byggnader
m. in.
för en
tvängsuppfostringsanstalt
å
kronodomänen

Bona.

SO Måndagen den 12 Maj.

Petersburg, och faran blir derigenom endast större. Såsom representant
från en landsända, hvars sjelfegande bondestånd håller på att
försvinna, beklagar jag, det regeringen icke kunnat tillmötesgå norrlandskomiténs
hemställan om ett interimsförbud mot bolagens jordbruksförvärf
i Norrland och Dalarne.

Vidare anfördes ej i detta ämne.

§ 4.

Härefter föredrogs och godkändes statsutskottets utlåtande n:o 84,
i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upplåtande af
vissa delar af kronodomänen Bona till anordnande af en af staten
inrättad tvångsuppfostringsanstalt.

§ 5.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 86, med anledning af
Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till byggnader m. m. för eu tvångsuppfostringsanstalt å kronodomänen
Bona.

Uti den till Riksdagen den 14 januari innevarande år aflåtna
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof hade Kongl.
Maj.t under andra hufvudtiteln uti punkten 16 föreslagit Riksdagen
att till byggnader med mera för en tvångsuppfostringsanstalt å kronodomänen
Bona på extra stat för år 1903 bevilja 136,000 kronor.

Utskottet hemstälde, att, under förutsättning att Kongl. Majrts
proposition om upplåtande af vissa delar af kronodomänen Bona till
anordnande af en af staten inrättad tvångsuppfostringsanstalt blefve
af Riksdagen bifallen, Riksdagen mätte, med bifall till Kongl. Maj:ts
nu förevarande framställning, till byggnader med mera för en tvångsuppfostringsanstalt
å kronodomänen Bona på extra stat för år 1903
bevilja 136,000 kronor.

Sedan utskottets berörda hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Berg i Stockholm: Det är endast med synnerligt stor motvilja,
som jag begärt ordet för att uttala mina betänkligheter emot
ett förslag, för hvars syfte jag på det allra lifligaste intresserar mig.
Men det finnes för en gammal uppfostrare någonting som heter pedagogiskt
samvete, och det är detta, som i denna stund tvingat mig
upp för att uttala mina betänkligheter och som icke medgifver mig
att alldeles stillatigande biträda ett förslag, som enligt min mening
kan medföra mycket olycksdigra följder.

I föreliggande hemställan föreslår statsutskottet, att »Riksdagen
må, med bifall till Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning, till
byggnader med mera för en tvångsuppfostringsanstalt å kronodomänen
Bona på exra stat för år 1903 bevilja 136,000 kronor». Riksdagens
beslut skulle således innebära ett bifall till Kongl. Maj:ts nu

N:o SO.

Måndagen den 12 Maj.

förevarande framställning-, nemligen att Riksdagen skulle bevilja
nämnda summa för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
ett af kofintendenten G. Lindgren upprättadt, såsom alternativ A betecknadt
förslag, af ekonomibyggnad och två elevbyggnader för ifrågavarande
anstalt. Hvad som skulle beslutas är följaktligen en anstalt
med 100 minderåriga förbrytare, sammanförda inom 2 byggnader med
50 i hvardera.

Om det här vore fråga om en fångvårdsinrättning eller en kasern,
skulle jag icke hafva någonting att invända, ty på sådana inrättningar
har jag icke något förstånd. Af dem kan man väl knappast
vänta något högre än en mer eller mindre militärisk dressyr.
Men här gäller det ju en uppfostringsanstalt, der brottsliga ynglingar
skola genom personlig inflytelse påverkas så, att de få en annan
sinnesrigtning. På grund af den erfarenhet, jag har uti uppfostringsangelägenheter,
bestrider jag på det bestämdaste, att detta med någon
sannolikhet kan vinnas inom en kasern af förevarande beskaffenhet.
Jag fruktar derför högeligen, att den summa, som man här
beviljar, icke kommer att medföra de verkningar, man af densamma
hoppas; jag fruktar, att den i en framtid skall visa sig i väsentlig
mån bortkastad.

Jag hyser ingen förhoppning att kunna påverka Riksdagens beslut
i detta afseende. Men jag har icke kunnat underlåta att uttala
dessa betänkligheter, på det att jag måtte hafva frihet att när i en
framtid följderna visa sig, kunna peka på att jag icke varit meddelaktig
i beslutet.

Hvad jag nu yttrat har jag yttrat under förutsättning, att man
får tolka utskottets hemställan om bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning så, att deruti skulle ligga, att Kongl. Maj:t vore
bunden af de ritningar, som här åberopas, och att sålunda härmed
skulle vara beslutadt, att 100 minderåriga förbrytare skola kaserneras
uti 2 elevbyggnader. Kunde man tolka det föreslagna beslutet
på annat sätt, sä att Kongl. Maj:t vore oförhindrad att ordna saken
på ett lämpligare sätt, skulle jag icke vilja motsätta mig detsamma,
men det förefaller mig, som om den af mig först anförda tolkningen
skulle vara den, som framgår af utskottets förslag.

Herr talman, jag har icke något yrkande att göra, jag har endast
velat till mitt eget rättfärdigande uttala de betänkligheter, jag
nu framstält.

1 detta yttrande instämde herrar K. G. Karlsson i Göteborg,
Björkman, Mallmin, Johansson i Oija, Österberg och Olofsson i
Digernäs.

Herr Widén: Herr talman! Mine herrar! Äfven jag för min

del är af den uppfattningen, att de mindre anstalterna i detta afseende
äro att föredraga framför de större, och jag tror, att då det
här är fråga om att anlägga en tvångsuppfostringsanstalt för minderåriga
förbrytare på en egendom, å hvilken otvifvelaktigt, för att densamma
skall kunna utnyttjas, bör anläggas eu anstalt för ett större
antal elever, än det jag anser såsom det minsta, som är lämpligt att

Angående
anslag till
byggnader
m. m.
för en
tvångsuppfostringsanstalt
å
kronodomänen

Bona.
(Forts.)

N:o Öl).

Angående
andag till
byggnader
m. to.
för en
tvångsuppfostringsanstalt
å
kronodomänen

Bona.
(Forts.)

Måndagen den 12 Maj.

förvara i en anstalt, vore det mycket önskvärdt, om Kongl. Maj:t
kunde dervidlag göra så, att anstalten ordnades, så vidt möjligt, efter
det engelska cottagehome-systemet, d. v. s. att eleverna inom anstalten
förläggas i mindre från hvarandra skilda s. k. hem.

1 Norge har man helt nyligen fått färdig en anstalt för minderåriga
förbrytare öfver 12 år, hvilken anstalt är anlagd på en ö i
Kristiania-tjorden, Bastö. Den är afsedd för 180 stycken elever,
men efter detta nyssnämnda system, med allenast 30 i hvarje hem.
Jag tror, att man, för så vidt man vill komma till ett gynsamt resultat,
borde söka så mycket som någonsin möjligt använda detta system.

Då jag för min del nu röstar för utskottets förslag, gör jag det
derför under den förhoppning, att bifall till utskottets förslag i alla
fäll ej må anses lägga hinder i vägen för Kongl. Maj:t att vid utförandet
anordna anstalten på sådant sätt, att de elevbyggnader, som
här omtalats, icke nödvändigtvis måste inrymma ett så stort antal
elever som 50.

Häruti instämde herrar Eklundh i Lund, Ernst Carlson, Göthberg,
Söderberg, Spangenberg och Brodin.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Det beslut vill jag ej
deltaga uti, att detta skulle få uttydas så, som att Kongl. Maj:t hade
rättighet att modifiera hvad Kongl. Magt har framlagt, på ett sådant
sätt, att det blefve någonting helt annat, än hvartill Riksdagen gifvit
sitt bifall. Under sådana förhållanden synes mig den utvägen vara
icke blott den enklaste utvägen, utan äfven den enda rigtiga, att
genom ett afslag nu sätta regeringen i tillfälle att komma tillbaka
med ett bättre utredt förslag nästa gång. Då regeringen ej gjort
det nu, icke begagnat de medel, som rikligen stått henne till buds
— men icke oss — att göra den utredning, som behöfts, och att inhemta
upplysningar från alla de håll, der sådana kunna fås, så ligger
i ett afslag nu en uppmaning till regeringen att göra efteråt
hvad den bort göra förut, och någon tära att man, ej skulle kunna
hinna sedermera att få anstalten i ordning, kan naturligen ej förebäras.
Att deremot regeringen i detta fall skulle få taga sig rättighet,
på grund af några suppositioner, uttalade från det ena hållet
eller det andra, att göra annat än hvad hon af Riksdagen begärt
och fått Riksdagens samtycke till, det är alldeles icke lämpligt.

Jag anhåller om afslag.

Herrar David Bergström, Wallis, Olsson i Stockholm, Thylander,
Hedlund och Nyström instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Då ett afslagsyrkande nu blifvit framstäldt, anser jag mig böra med
några ord erinra om hvad den föreliggande frågan egentligen innebär.
Kammaren har, liksom medkammaren, för några dagar sedan
beslutit antaga lagen om tvångsuppfostran för minderåriga förbrytare.
För att denna lag skall kunna komma till tillämpning, erfordras
naturligtvis, såsom i lagen förutsättes, en anstalt, der dessa minder -

N:0 50.

Måndagen den 12 Maj.

ånga förbrytare tagas om hand. Det är just om denna anstalt, som
det nu är fråga. För densamma har man funnit eu plats, som, enligt
alla sakkunniges utsago, är synnerligen lämplig, och man har också
genom uppgörande af förslagsritningar beredt ärendet, på sätt framgår
af den kongl. propositionen. Af den kongl. propositionen synes
äfven, att man vill så mycket som möjligt åtskilja eleverna i mindie
grupper.

Det är en gammal och stor strid, striden mellan störa och små
anstalter för uppfostran af minderåriga förbrytare. Såsom jag tror, bär
också för ej länge sedan i denna kammare erinrats om denna strid
och derom, att densamma ingalunda kan anses vara slutgiltigt utkämpad
inom de fackkunniga kretsarna. Hvad som är säkert är
emellertid det, att vid anstalter, hvilka enligt allas åsigt lemna ett
utomordentligt godt resultat — jag talar nu särskild! om de stola
utländska anstalterna — uppfostras ett antal elever, som vida öfverstiger
det här ifrågasatta. Det är ju också gifvet, att just den individualisering,
som erfordras för en verksam uppfostran af dessa på
villovägar råkade ynglingar, just denna individualiserande uppfostran
förutsätter, att tillfälle finnes att låta dem utbilda sig i olika yrken,
på det att man derigenom må kunna taga hänsyn till deras olika
anlag Det går verkligen icke för sig att skicka alla i handtverkslära
eller att sätta alla till jordbruksarbete, då de kanske sakna både
lust och fallenhet derför.

Emellertid är det gifvet, att då man vill upprätta en jemförelsevis
stor anstalt, — och detta är ur ekonomisk synpunkt snart sagdt
nödvändigt — bör man tillika söka, så vidt möjligt, tillgodogöra sig
fördelarna af de mindre anstalterna. Derför är här afsedt, att de
två elevbyggnaderna — alldeles på samma sätt som förhållandet är
vid Bastö, den norska mönsteranstalten — skola förläggas på ganska
långt afstånd från hvarandra, så att eleverna kunna komma att vara
skilda under fristunderna. Inom hvardera af dessa byggnader skulle
inrymmas högst 50 platser, som naturligtvis sällan eller aldrig komma
att vara till fullo besatta, helst som några platser måste stå redo tör
förekommande behof, liksom å sjukhusen. Derjemte skulle inom
hvardera byggnaden inrättas underafdelningar för högst 25 elever
hvardera, och dessa underafdelningar af eleverna skulle, enligt hvad
i propositionen upplyses, erhålla skilda sofsalar och dagrum samt, så
vidt möjligt, hållas isolerade från hvarandra.

Ett visst åtskiljande af eleverna föranledes helt naturligt redan
derutaf, att bland eleverna, som komma att vara öfver 15 år gamla,
det allenast är en del, som kommer att behöfva en regelmessig, fortsatt
boklig uppfostran. En stor del af dem torde nemligen hafva i
bokligt afseende inhemtat hvad som kan begäras, och för dessa är
en sådan fortsatt boklig uppfostran ej behöflig och icke ens lämplig.

Jag anser således, att denna anstalt — som ingalunda är omättligt
stor, då den ju är afsedd för 100 elever, under det att den norska
anstalten redan bär SJO elever och är ämnad att betydligt utvidgas,
samt exempelvis den berömda engelska anstalten vid ltedkill har,
om jag mins rätt, 300 elever — om den utföres i öfverensstämmelse
med planen, så att dels byggnaderna förläggas på ganska långt af -

Angående
anslag till
byggnader
m. TO.
för en
tvångsuppfostringsanstalt
å
kronodomänen

Bona.
(Forts.)

fho 50. 24

Angående,
anslag till
byggnader
m. in.
för en
tvångsuppfostringsanstalt
å
kronodomänen

Bona.
(Forts.;

Måndagen den 12 Maj.

stånd från hvarandra och förses med särskilda lekplatser och andra
platsei, der eleverna kunna vistas under sin fritid, dels inom hvarje
byggnad smärre grupper af elever erhålla skilda sofsalar och dagrum,
bör förena de obestridliga ekonomiska och pedagogiska fördelande
af en större anstalt med de lika obestridliga fördelar, som
en mindre anstalt kan i visst afseende erbjuda.

Jag vågar derföre hoppas, att kammaren skall bifalla statsutskottets
hemställan.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Det lärer väl icke komma i fråga att ordna saken på annat sätt än
så, att man vinner den nytta, som är afsedd med anstalten. Och jag
tror också, att om Riksdagen beviljar detta anslag, 136,000 kronor,
så skall ändamålet vinnas. Det ligger nog litet grand öfverdrift i
de herrarnes mening, som tro, att anstalten blir för stor med 50
i hvar byggnad. Visserligen är det 50 i hvar byggnad. Men det är
icke mer än 25 i hvar afdelning, och hvar afdelning är för sig; och då
är det val icke så orimligt. Om det ligger två afdelningar i eu byggnad,
behöfva de icke derför hafva beröring med hvarandra; och då kan
ingen skada ske. fy naturligtvis stå barnen under ständig uppsigt,
och på den tid af dagen, då de äro i sitt arbete i skilda grupper,
dels i handtverk och dels i jordbruk, äro de ju ännu mera skilda.

Herrarne böra äfven tänka på den ekonomiska sidan af saken.
Om man skall hafva dem fördelade i små grupper på olika paviljonger,
så blir kostnaden både för tillsyn och en hel del andra saker
betydligt större, än här är föreslaget.

Mig tyckas både den pedagogiska och den ekonomiska sidan af
saken vara väl tillgodosedda i detta fall. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hedin i Stockholm: Jag ber att få erinra derom, att om
regeringen vill använda tiden intill början af nästa riksdag eller låt
vara ett stycke inpå densamma, så har regeringen fullt tillräcklig
tid, ja mer än tillräcklig, att komplettera den utredning, som hon
så dåligt verkstält, och det kommer naturligen icke att, om anslag
tör detta ändamål åt Riksdagen beviljas, möta det ringaste hinder
för regeringen att erhålla bemyndigande att börja använda detta anslag
för år 1904 redan under loppet af år 1903. Något hindrande uppskof
behöfver således icke inträffa, och då är det af vigt att låta
regeringen fortsätta med den utredning, hvilken nu i så ofullständigt
skick åt henne framlagts. Om man bifaller förslaget, och sedermera
på grund af några enskilde talares yttranden regeringen skulle anse
sig berättigad att göra ungefär hvad hon vill, då blir den sista villan
värre än den första. Det är bättre, att Riksdagen förbehåller sig att
få pröfva ärendet ännu en gång, helst som icke någon fara förefinnes
att genom ett ytterligare ötvervägande åstadkomma ett längre
uppskof. Man kan få detta anslag tillräckligt tidigt i alla fall, och
derför anhåller jag, att kammaren måtte besluta hvad som under nuvarande
omständigheter är det enda rigtiga, nemligen att afstå förslaget,
då afslaget endast betyder en återremiss af ärendet till rege -

N:o 50.

Måndagen den 12 Maj.

ringen för bättre behandling och icke behöfver medföra något för
saken skadligt uppskof.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! I öfverensstämmelse
med hvad jag yttrade, då kolonien Hall var på tal här i
kammaren, skall jag be att få till protokollet tillkännagifva, att om
Andra Kammaren beslutar i öfverensstämmelse med statsutskottets
förslag nu, så har jag icke deltagit i det beslutet. Jag anser det
alltför betänkligt och såsom ett förfelande af det stora ändamålet att
i en och samma kasern hopföra en sådan mängd af unga förbrytare.
Och om det kostar litet mera att hålla tillsyn öfver flere byggnader
och flere hushåll, tror jag, att de pengarna äro väl använda. Hvad
man här besparar genom de stora kasernerna kan man enligt min
uppfattning redan på förhand anse till största delen bortkastadt.

Ofverläggningen var härmed afslutad. Under densamma både
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag å berörda hemställan
och Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Sedan herr
talmannen gifvit propositioner å dessa yrkanden, förklarade herr talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra propositionen, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande n:o 86, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 128 ja mot 68 nej; och både kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända:

statsutskottets utlåtande n:o 87, angående beräkningen af statsverkets
ordinarie inkomster;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 7, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln
gjorda framställning angående statsbidrag till aflönande af vikarie
för lärare eller lärarinna vid högre folkskola; och

Angående
anslag till
byggnader
m. m.
för en
tvångsuppfostringsanstalt
å
kronodomänen

Bona.
(Forts.)

N:o 50.

Måndagen den 12 Maj.

bevillningsutskottets betänkande n:o 38, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1903.

§ 7-

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 96, angående förändring af bestämmelserna om beräkning af
hvitbetssockertillverkuingsskatten,

n:o 97, angående beskattningen af bränvin,

n:o 98, angående beskattningen å tobak och tobaksfabrikat, och

no 99, angående tullbevillningen.

§ 8.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
§§ i riksdagsbeslutet:

n:o 23, angående bankovinsten,

n:o 24, angående bestämmelser i fråga om revisionen af aktiebolags
och registrerade föreningars för ekonomisk verksamhet räkenskaper
och förvaltning,

n:o 25, angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom
icke laga kraft egande utslag,

n:o 26, angående beskattning af vissa alkoholhaltiga drycker,
n:o 27, angående provision vid försäljning af stämplar,
n:o 28, angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge,

n:o 29, angående lagbestämmelser beträffande rätt att inför domstolar
och andra myndigheter företräda bolag och vissa föreningar,
och

n:o 30, angående ändring i vissa delar af lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr R. E. L. Härin
under tre dagar från och med den 13 maj.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13, 14, 16, 17,
19 och 25 riksdagsordningen äfvensom inom Riksdagen väckta förslag
i fråga om valrätten till Andra Kammaren;

N;o 50.

Tisdagen den 13 Maj. 27

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af § 24 riksdagsordningen
m. m.; ock

n:o 8, i anledning af väckta motioner angående tillsynen öfver
tryckta skrifters offentliggörande.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,24 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Tisdagen den 13 maj.

Kl. */»2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos men bordlädes å nyo konstitutionsutskottets utlåtanden
nås 6—8.

I sammanhang härmed och i enlighet med derom inom talmanskonferensen
fattadt beslut hemstälde herr talmannen, att kammaren
ville besluta, att konstitutionsutskottets omförmälda utlåtande n:o 6
måtte uppföras å föredragningslistan till kammarens plenum torsdagen
den 15 maj främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Den af herr talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af kammaren.

§ 3.

Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända: sammansatta

stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statens
öfvertagande af byggandet af de allmänna vägarna inom riket; och

N:o 50.

Tisdagen den 13 Maj.
statsutskottets utlåtanden:

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om användande
under år 1903 af behållning å ett för år 1902 anvisadt anslag
till åtgärder för att befrämja tillgodogörandet af den i landets
torfmossar befintliga bränsletillgång;

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af Vadstena kronoäng i Östergötlands län;

?:0 * anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för säljning

af en till förra hospitalshemmanet Staflösa n:o 3 i Östergötlands
län hörande lägenhet;

n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till begrafningsplats för grufsamhället vid Kiruna jernvägsstation
af viss del utaf den vid afvittringen inom Juckasjärvi socken till
kronopark afsätta mark; och

n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
åt kronans rätt till danaarf efter smeden Gustaf Pettersson
från Björktorp.

§ 4.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 85, med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående användande för
vissa ändamål af det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Under åberopande af bilagt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jHstitiedepartementsärenden den 21 sistlidne februari hade Kongl.
Maj:t uti ep nämnda dag till Riksdagen aflåten proposition n:o 47
föreslagit Riksdagen att, under förutsättning att de propositioner, som
till Riksdagen aflåtits dels den 24 sistlidne januari med förslag till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., dels samma
den 21 februari med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i förordningen angående patent den 16 maj 1884, blefve af
Riksdagen bifallna, medgifva, att af det å andra hufvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter
finge utgå ej mindre den kostnad för biträde af sakkunnig och för
syn, som till följd af omförmälda lag om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken kunde komma att slutligen drabba statsverket, än
äfven ersättning till de särskilda ledamöter i rätten, Indika enligt
lagen om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående
patent den 16 maj 1884 skulle tillkallas.

Utskottet utlät sig i anledning häraf:

»Kongl. Maj:ts ofvanberörda särskilda propositioner hafva, så
vidt på nu förevarande fråga inverkar, blifvit af Riksdagen bifallna.
Under sådana förhållanden, och då utskottet emot Kongl. Maj:ts nu
föreliggande förslag icke funnit anledning till erinran, får utskottet
hemställa,

att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj.-ts nu ifrågavarande

29 N:o SO.

Tisdagen den 13 Maj.

framställning, medgifva, att af det å andra hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ersättning åt domare, vittnen och parter må utgå ej
mindre den kostnad för biträde af sakkunnig och för syn, som till
följd af omförmälda lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
kan komma att slutligen drabba statsverket, än äfven ersättning till
de särskilda ledamöter i rätten, hvilka enligt lagen om ändrad lydelse
af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj
1884 skola tillkallas.»

Sedan berörda hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Vid genomläsande af föreliggande
betänkande torde berrarne hafva funnit, att det icke stämmer Öfverens
med det förhållande, som nu förefinnes. Utskottets utlåtande är
nemligen affattadt under förutsättning, att Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring i vissa delar af rättegångsordningen skulle af Riksdagen
bifallas. Men då nu detta icke skett, skall jag be att få föreslå
en ändring i såväl motiveringen som klämmen af förevarande
betänkande. Jag hemställer sålunda, att det sista stycket i motiveringen,
som börjar med: »Kongl. Maj:ts ofvanberörda särskilda propositioner»
etc. måtte utgå och i stället införas ett annat stycke så
lydande: »Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m. har icke af
Riksdagen bifallits. Riksdagen har deremot antagit Kongl. Maj:ts
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen
angående patent den 16 maj 1884. Under sådana förhållanden hemställes»,
— och så skulle klämmen, i stället för den nuvarande lydelsen
få följande förändrade lydelse:

»att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning må på det
sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att af det å andra hufvudtiteln
uppförda förlagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och
parter må utgå ersättning till de särskilda ledamöter i rätten, hvilka
enligt lagen om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen
angående patent den 16 maj 1884 skola tillkallas.»

Jag anhåller, herr talman, om bifall till detta mitt yrkande.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll det af herr Andersson i
Vestra Nöbbelöf under öfverläggningen framstälda yrkandet.

§ 5.

Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända:

sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 8, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående folkskolelärares rätt till
ålderstillägg; och

bevillningsutskottets betänkande n:o 37, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande förordning
angående stämpelafgiften.

N:o 50.

Angående
lagstiftning
i fråga om
samhällen,
upprättade
för att bereda
mindre
bemedlade
personer
egna hem
m. w.

Tisdagen den 13 Maj.

§ 6.

Härefter förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande n:o 56, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t angående
lagstiftning i fråga om samhällen, upprättade för att bereda mindre
bemedlade personer egna hem m. m.

Till förberedande behandling af lagutskottet hade hänvisats en
inom Andra Kammaren af herr M. F. Nyström väckt motion, n:o Öl,
hvari hemstälts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan lagstiftning, att samhällen, upprättade
i afsigt att åt arbetare och mindre bemedlade personer bereda
egna hem och billiga bostäder, måtte bevaras för sitt urspungliga
ändamål.

Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation af herr Lindhagen, som
föreslagit, att Riksdagen i anledning af förevarande motion ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter
utredning för Riksdagen framlägga förslag till de lagstiftnings- eller
andra åtgärder, som kunde vara egnade att befrämja det i motionen
framhållna ändamålet.

Efter föredragning häraf lemnades på begäran ordet till motionären Herr

Nyström, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Lagutskottet har erkänt befogenheten utaf den motion jag framstält,
men icke dess mindre afstyrkt densamma på den grund, att
jag icke gifvit något uppslag till frågans lösning.

Jag vill emellertid erinra om att jag uti en annan motion, som
också berör egna- hems- frågan, i korthet sammanfattat några synpunkter,
som just för den nu ifrågavarande motionen äro af betydelse,
och hvilka synpunkter herr Lindhagen i sin reservation upptagit.
Då nu reservanten har framstält ett särskildt yrkande i sin reservation,
så skall jag be att få ansluta mig till detta. Men jag anser mig dock,
i anseende till den utomordentliga vigt som frågan bär för våra stadssamhällen,
icke minst för Stockholm, böra med några ord rigta kammarens
uppmärksamhet på det lagstiftningsarbete, som i utlandet har
gjorts för att bereda arbetare och mindre bemedlade tillfälle att förvärfva
sig egna hem i och i närheten af städer på så sätt, att dessa
anläggningar icke måtte alltför fort förstöras af tomtspekulation.

Nu säger utskottet på sid. 2, att i utlandet många försök gjorts
att finna en lösning af detta liksom af andra hithörande spörsmål,
likväl utan att man hittills kommit till full enighet och klarhet härutinnan.
Ja, det är fullkomligt rigtigt, som lagutskottet säger, att
det gjorts många försök och att man icke kommit till full enighet,

Tisdagen den 13 Maj. 31 N:o 50.

men det beror naturligtvis derpå, att frågan är relativt ny. Den Angående
sammanhänger ganska nära med industrialismens utveckling i de stora
städerna, så väl de kontinentala som våra egna. 1 utlandet har man sammien,
ock på skilda vägar sökt finna en lösning af frågan. o upprättade

Att nu eu fråga är svår, hvilket ju framgår af utskottets utlåtande, för att besynes
mig icke vara ett tillräckligt skäl för att affärda den. Just bemedlad^
svårigheten i att finna en lösning synes mig tvärtom böra mana oss pera0ner
till att vidtaga de åtgärder, som i detta fall äro möjliga. I detta fall egna hem
är den enda åtgärd, som i saken kan förekomma, att aflåta en skrif- m. m.
velse till Kongl. Maj:t. (Forts.)

Kärnpunkten i denna fråga är, som jag nyss antydde, att spekulationen,
så snart ett område upplåtits till bebyggande för de mindre
bemedlade, genast bemäktigar sig detsamma samt upphäfver och förstör
det ursprungliga syftet med dess bebyggande. Det är derför, i
synnerhet i vår tid, af allra största vigt, att man bereder sig på att
genom förändringar i lagstiftningen förbygga sådant.

Jag ber i detta afseende att få erinra om att man i Belgien genom
en sorts lagstiftning sökt förebygga nämnda missförhållande, ilan har
der infört en särskild skatt, som skall erläggas, så snart en byggnadstomt
öfvergår från en person till en annan. Denna anordning
har också visat sig så pass effektiv, att, under det hos oss i våra
större städer invånareantalet för hvarje hus uppgår till en ganska
hög siffra, t. ex. i Göteborg till 40 och i Stockholm till något mer,
är medelantalet invånare för hvarje hus i Belgiens städer icke större
än 7 eller 8. För jemförelsens skull kan nämnas, att detta medeltal
i England uppgår till 5 eller 6, under det att det i Berlin uppgår
ända till 54 för hvarje bebyggd tomt.

Belgien har dessutom genom andra lagstiftningsåtgärder sökt befrämja
det stora ändamålet. Man bar nemligen der antagit en särskild
lag, som underlättar uppförandet af arbetarebostäder, en lag,
som berättigar offentliga kassor att nedlägga en del af sitt kapital i
dylika byggnader. Jag vill särskild! påminna mig en kassa, som
förskotterat icke mindre än 35 millioner, hvarigenom man erhållit
medel till uppförande af icke mindre än 14,000 arbetarebostäder.

Sedan år 1862 finnes dessutom en lag i Belgien, som befriar vissa
smärre byggnader från skatt;..och liknande bestämmelser finnas äfven
i England, Danmark och Österrike. 1 England äro sålunda icke
mindre än 4 1/2 millioner sådana smärre bostäder befriade tran skatt.

I Danmark hafva under en längre följd al är smärre arbetarebostäder
varit fria från grundskatt, och hvilken betydelse denna skattefrihet
haft, framgår deraf, att då denna skattefrihet på 1860-talet för en tid
suspenderades, byggandet af sådana bostäder i betydlig grad inskränktes.

Jag vill också nämna, att det resultat, som i Belgien ernåtts genom
denna lagstiftning, varit det, att någon egentlig tomtspekulation der
icke förekommer. Spekulanterna hafva föredragit att vånda sig åt
andra håll och hafva lemnat detta område i fred, ett förhållande som
kan sägas vara ganska anmärkningsvärd!.

Vänder jag mig till Tyskland, har lagstiftningen der på mångfaldigt
sätt ingripit till främjandet af arbetarebostäders uppförande.

Jag ber särskild! att fä nämna den s. k. Erbbaurecht, en anordning

N:o 50.

Tisdagen den 13 Maj.

laostiftnlno u den 1inuebörd’. att i rättsligt afseende sj elfva tomterna skiljas frän
i fråga om byggnaderna, hvilka sålunda omgärdas med civilrättsliga bestämmelser,
samhällen, som äfven hänföra sig till arrendet. Ett sådant arrende kan vara
upprättade perpetuel! eller i alla händelser af mycket långvarig beskaffenhet.
reda mindre Att e“ d^lik ailordning kan ha en mycket stor betydelse och äfven
bemedlade a8?ftad Terkan Samgår deråt, att i staden Leipzig år 1901 på grundpersoner
valen af Erbbaurecht uppläts ett villastadsområde för byggandet af*
egna hem arbetarebostäder på särskild! billiga vilkor. På detta område beräknas
m. m. hyran för t. ex. 3 rum och kök till 240 mark, och för 2 rum och

(Forts.) kök till 180 å 200 mark, således ungefär eu tredjedel af det hyres pris,

som gäller här i staden för den fattigare befolkningens bostäder.
I Frankfurt am Main, hvilken stads för de sociala frågorna mycket
nitiske öfverborgmästare Adickes genomdrifvit liknande åtgärder, har
staden till ett par byggnadsföreningar upplåtit mark på lång tid och
dessutom iklädt sig förbindelse att lemna lån till byggandet af hus
på sålunda arrenderad mark. Borgmästaren Adickes har förklarat,
att på grundvalen af detta rättsinstitut kan man mycket väl lemna
hypotekslån ända till 9/j0 af värdet.

Äfven i fråga om sjelfva byggnadsordningen, eller hvad som
hos oss motsvaras af bygnadsstadgan för rikets städer, har i Tyskland
mycket åtgjorts. Nämnde öfverborgmästare framlade 1893 för
Verein fur offentliche Gesundheitspflege en resolution, som antogs af
föreningen och som haft den verkan, att uti en stor mängd af Tysklands
storstäder byggnadsordningarna ändrats i syfte att på grundvalen
af dessa förändrade bestämmelser få lättnader vid uppförandet
af arbetarebostäder. Denna resolution är af följande lydelse: »att
såsom ett trängande behof erkänna de af referenterna fordrade olika
eller graderade byggnadsordningar för städernas inre, yttre och omkringliggande
områden samt att hos vederbörande kommunalförvaltningar
och statsregeringar anhålla, att de vid en eventuel revision
af bestående byggnadsförfattningar måtte taga frågan i allvarligt
öfvervägande och, om så visade sig nödvändigt, arbeta på erforderliga
förändringar i lagstiftningen». Resolutionen antogs, såsom jagnämnde,
på kongressen 1893 och den återupprepades vid kongressen
1894 och har, såsom jag antydt, haft till följd, att en stor del af
Tysklands storstäder förändrat sin byggnadsordning så, att den affattats
olika för de gamla stadsområdena och för de deromkring
liggande samt friast för de yttersta utkanterna och för de områden,
som afsetts för blifvande utvidgningar.

Dessa nu nämnda åtgärder äro icke de enda, som man i Tyskland
vidtagit för att befrämja byggandet afoegna hem eller för att
underlätta uppförandet af arbetarebostäder. År 1899 utfärdade preusiske
inrikesministern en cirkulärskrifvelse till alla Tysklands kommunalförvaltningar,
deri han lade dem allvarligt på hjertat att göra
allt hvad de kunde för att underlätta tillkomsten af sunda och billiga
arbetarebostäder. En liknande cirkulärskrifvelse utgick samma år
från bayerske finans- och inrikesministern, deri han uppmanade embetsmännen
att taga frågan i sin hand och icke låta något tillfälle
gå förbi utan att understödja dylika sträfvanden. Likasom Belgien
bär äfven Tyskland försökt att genom speciella lagstiftningsåtgärder

N:0 50.

Tisdagen den 13 Maj.

underlätta denna vigtiga angelägenhet, i det att t. ex. i lagen för
invaliditets- och ålderdomsförsäkringsanstalten intagits eu paragraf,
som medgifver kassan att utlemna en fjerdedel af sin förmögenhet
till byggandet af arbetarebostäder och inköp af tomter för sådant
ändamål. Också har derpå nedlagts icke mindre än 35,000,000 mark,
af hvilka 7,000,000 mark utlemnats mot en så billig ränta som 3 ''/2
procent.

Ser jag nu på våra egna förhållanden i förevarande afseende,
så finner jag, att vi visserligen ha en byggnadsstadga af 1874, som
är afsedd att reglera städernas byggnadsförhållanden, men tillika att
man allmänt klagar öfver att denna byggnadsstadga i många fall
icke uppfyller sitt ändamål, i synnerhet när det gäller att för det
ursprungliga syftet bevara ett villastadsområde. Detta beror delvis
derpå, att byggnadsstadgan är en administrativ förordning och att
den alltså ingen makt har öfver den, som mot densamma kan åberopa
sig på civilrättsliga bestämmelser. Det är på grund häraf som
villastadsförsök gått om intet både i Göteborg och »Stockholm.

År 1884 tillsattes på grund af framställning från Riksdagen eu
komité, hvilken skulle omarbeta byggnadsstadgan i åtskilliga punkter,
särskild! med hänsyn till gafuexpropriation och dylikt. I denna
komité satt äfven den mycket kände och berömde Johan Gabriel
Richert. Han afgaf till komiténs betänkande en reservation, deri
han framhöll vår byggnadsstadgas olämplighet just i det hänseendet
jag nu nämnt. Jag skall be att få uppläsa en del af denna reservation
för att visa, huru man redan för snart 20 år sedan insåg
byggnadsstadgans otillräcklighet i förevarande hänseende.

Han yttrar: »Städernas folkmängd ökas emellertid allt jemt, och

arbetarne utgöra häraf den största delen. För att tillfredsställa desses
behof af billiga bostäder, har det blifvit nödvändigt att uppföra sådana
utanför de planlagda områdena, der i stället för byggnadsstadgans
stränga fordringar byggnadsfrihet utan inskränkning varit rådande.
Bygnadsstadgan har sålunda, så vidt jag förmår bedöma, i
stället för storslagna städer framkallat planlösa byggnadsgrupper, der
arbetarne i saknad af alla samhällsförmåner och vanliga beqvämligheter,
såsom gator och vattenaflopp, lefva i smuts och osundhet,
skilde från mera bemedlade och lyckligt lottade medmenniskor, och
deras barn under dåliga föredömen uppväxa till förstärkning af de
farliga samhällsklasserna. Sådana ruckelstäder äro icke enstaka,
utan tillhöra hvarje stad, och exempel finnas, der halfva befolkningen
bor inom dylika utväxter, hvarför jag, med kännedom om dessa missförhållanden
på flera håll, har ansett det vara min synnerliga pligt
att påpeka desamma såsom en verklig samhällsvåda.»

»För att förebygga sådant, tror jag det blir nödvändigt, att i
samband med den nu föreslagna lagen nya bestämmelser stadgas för
städernas anläggning och bebyggande, hvilka böra innehålla allt
hvad som är nödvändigt såväl för menniskornas trefnad och välbefinnande
som för den allmänna säkerheten, men samhällena i öfrigt
må lemnas rätt att så ordna sina anläggningar, att kostnaderna härför
med till buds stående förvärfskällor kunna bäras. Alla säkerhetsbestämmelser
böra deremot till skydd mot okunnighet och sam A/idra

Kamma/ ens Prut. 1902. N:o SO. 3

Angående
lagstiftning
i fråga om
samhällen,
upprättade
för att bereda
mindre
bemedlade
personer
egna hem
m. m.

(Forts.)

N:o 50.

Angående
lagstiftning
i fråga om
samhällen,
upprättade
för att bereda
mindre
bemedlade
personer
egna hem
m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 13 Maj.

vetslöst vinstbegär gälla icke allenast inom faststälda stadsplaner
utan för allt sammanträngdt bebyggande, vare sig inom eller utom
städernas gränser.»

Äfven på sista tiden hafva röster böjts för ändring af
byggnadsstadgan just i det syfte, hvarom jag talat. Icke längre
tillbaka än för några dagar sedan såg man i »Teknisk Tidskrift»
redogörelse för ett inom teknologföreningens byggnadsafdelning
hållet föredrag, deri de antydda svårigheterna för de fattigare klasserna
framhöllos, och deri allvarligt yrkades på att författningarna
i detta hänseende skulle ändras. Äfven i en artikelserie i Stockholms
Dagblad i slutet af förra och början af detta år framhölls såsom en
ovilkorlig nödvändighet, att staten och kommunerna samarbetade för
införande af bättre förhållanden än de nu rådande.

Jag bär visat, hvilket intensivt arbete som i detta hänseende
har gjorts i några kontinentala länder, bland andra Belgien och
Tyskland. Hos oss har man deremot ansett, att man bör afvakta
tiden och tills vidare låta saken hafva sin gång. Jag tror emellertid,
herr talman, att om lagutskottet hade tänkt på all den sociala
olycka, som kommer af trångboddheten och de svåra förhållanden,
under hvilka vår fattiga och obemedlade stadsbefolkning lefver, på
den orenlighet, som från våra städer går ut öfver landsbygden, och
på allt det elände, som landsbygdens barn få genomgå, då de komma
in i städerna för att der tyna bort, så skulle kanske utskottet icke
hafva låtit formella hänsyn nödga sig att afslå ett sådant yrkande
som detta, utan gått med på herr Lindhagens reservation, till hvilken
jag också, herr talman, skall be att få ansluta mig.

Med herr Nyström förenade sig herrar Segerdahl, Moll, Byström,
Ericsson i Jönköping, Wavrinsky och friherre De Geer.

Herr Fredholm: I betraktande af denna frågas stora vigt och
betydelse för samhället och då det vore högeligen önskvärd!, ej blott
att något nu måtte åtgöras för frågans lösning, utan äfven att Riksdagen
måtte sättas i tillfälle att, när frågan i framtiden återkommer,
hvilket den nog kommer att göra, bilda sig en bättre mening deri,
än hvad den nu kan gorå, skall jag för min del anhålla att få yrka
bifall till den af herr Lindhagen vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Zetterstrand: Utskottet har, som herrarne se, funnit det
af motionären väckta spörsmålet synnerligen behjertansvärdt, men
har på samma gång framhållit, att utskottet ansett, att hvad motionären
föreslagit är till innebörden allt för sväfvande för att i ett
ämne af denna granlaga och svårlösta beskaffenhet lämpligen kunna
läggas till grund för någon Riksdagens framställning till Kongl.
Maj:t.

För min del har jag liksom reservanterna inom utskottet varit
lifligt besjälad af den önskan, att denna motion måtte kunna af utskottet
föreslås till bifall, men jag har icke kunnat neka, att utskottet

Tisdagen den 13 Maj. 35 N:o 50.

anfört ganska giltiga skäl för sitt afstyrkande, och nödgas derför Angående
yrka bifall till utskottets hemställan. ifragTom

samhällen,

Herr Lindhagen: Jag skall i likhet med motionären be, att upprättade
kammaren ville som en opinionsyttring bifalla reservationen. Det a^^re
är ju alldeles påtagligt, att denna sak berör en för de större städerna ^b^dlade
mycket vigtig fråga, och det drager nog långt ut på tiden, innan personer
man kan komma till något fruktbringande resultat. Det är derför egna hem
ej ur vägen — och jag tycker äfven, att landsbygdens representanter m- mkunde
unna oss detta — att man i tid börjar tänka på frågan. (Forts.)

I reservationen hafva anförts de skäl, som tala mot utskottets
uppfattning, att frågan icke skulle vara tillräckligt utredd. Frågan
är omöjlig att fullständigt utreda i sitt nuvarande skick. En enskild
motionär kan icke åstadkomma detta. Men vi hafva storartade föredömen
och banbrytande uppslag från utlandet att gå efter.

Jag skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Branting, Wallis, Wallenberg och Höjer.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och
bifall i stället till den af herr Lindhagen afgifna, vid förevarande
utlåtande fogade reservationen. Herr talmannen fann den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande n:o 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å berörda hemställan bifallit
den af herr Lindhagen afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 131 ja mot 69 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 7*

Vidare föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 57, i anledning af
dels Kong!. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående

N.o 50.

Tisdagen den 13 Maj.

handel med konstgjorda gödselmedel, dels tre med föranledande af
nämnda proposition väckta motioner.

Sedan utskottets under punkten 1:6) gjorda hemställan blifvit uppläst,
anförde

Herr Carlheim-Gyllensköld: Herr grefve och talman! Mina

herrar! Då lagutskottet har känt sig manadt att på konstitutioneltjuridiskt
parlamentariska grunder afstyrka detta förslag, har jag intet
yrkande att göra. Men jag tillåter mig att uttala den förhoppningen,
att detta förslag skall återkomma till Riksdagen och då i den önskade
formen af lag. Jag har emellertid velat göra ett par erinringar, som
jag med hänsyn till jordbrukets intresse anser beaktansvärda. Det
är ganska ledsamt, att jordbruket skall få vänta ännu en tid, kanske
ett par år för att få en så nyttig och nödvändig lagstiftning, som
denna; under tiden kommer ännu en hel mängd svek att begås af
kringresande agenter till stor förlust och skada för det mindre jordbruket.

Ilär står i § 7 något, mot hvilket jag har en vördsam erinran att
göra, nemligen att den der kontrollanalysen, som skulle utföras, skall
verkställas af landtbruksakademiens agrikultur-kemiska försöksanstalt;
men på andra ställen i författningen föreslås, att landtbruksstyrelsen
skall ha att göra med denna kontrollverksamhet. Det synes mig
leda till olämplig och onödig omgång att på detta sätt inblanda
landtbruksakademiens försöksanstalt i de procedurer, som kunna behöfvas
i och för kontrollen. Jag tror, att det skulle leda till reda,
enkelhet och framför allt till en hastigare expedition, om den slutliga
kontrollen blefve förlagd till landtbruksstyrelsen. Denna skulle då
ha i sin hand att, om det uppstode tvist mellan köpare och säljare
i t. ex. Kalmar och man ej nöjde sig med den i Kalmar utfärdade
analysattesten, per telegraf eller telefon ordna saken genom
att öfverlemna till en annan kemisk station, t. ex. i Halmstad,
att verkställa kontrollanalysen. Det i denna författning föreslagna
sättet skulle leda till allt för stor omgång och tidsutdrägt.

Det är äfven i en annan punkt, som jag har en erinran att göra.
Det talas nemligen i § 10 om att i prislistor, räkningar och andra
skriftliga handlingar, hvilka angå de varor, å hvilka bestämmelserna
i denna förordning äro tillämpliga, skall noga angifvas varans rätta
namn, och att deruti icke må intagas origtig eller vilseledande uppgift
om varans innehåll och beskaffenhet. Det är enligt mitt förmenande
högst nödvändigt, att det ej blott står »skriftliga» handlingar,
utan äfven »tryckta» handlingar. Ty i annat fall kunna lätt
afsigtlig svek begås derigenom, att köpmannen blott i tryck affattar
alla sina priskuranter, alla sina attester o. s. v. Sedan kan
han med lagen i hand och med stöd af lagens bokstaf undgå ansvar
för af honom lemnade origtiga och vilseledande uppgifter, och detta
kan väl ej vara meningen. Ett förtydligande är således här nödvändigt.

Jag har förut under riksdagens lopp hört anmärkningar framställas
mot detta författningsförslag äfven i ett annat afseende. Dessa

Tisdagen den 13 Maj. 37 N:o oO.-

anmärkningar ha afsett, att förslaget endast medgitver införselrätt
beträffande dessa varor åt köpmän och tillverkare af dylika varor.

Detta stadgande synes ha större betydelse, än det i sjelfva verket
eger. Det har nemligen i verkligheten skäligen ringa betydelse på
grund af handelskutymen, och kan ej sägas vara någon brist i lagen.

Jag känner åtminstone ett fall, då en godsegare begärde prisuppgift
å 10,000 säckar kali och, sedan han fått denna uppgift, faun, att det
begärda priset var högre än det, som fordrades af närmaste köpman.

Då han frågade, huru detta kom sig, fick han till svar: Jo, det

kommer sig deraf, att ni begärde uppgift på 10,000 säckar, då jag
deremot på en gång köper 150,000 säckar. Leverantörerna vilja
blott ha att göra med några få stora köpare, och derför bevilja de
den större rabatten blott vid mycket stora reqvisitioner.

Herr talman! Jag har, som sagdt, intet yrkande att göra, utan
har blott velat göra dessa erinringar.

Herr Lindhagen: Till detta betänkande har jag, såsom herrarne
finna, fogat ett särskildt yttrande, hvari jag påpekar en del olägenheter,
som under tidernas lopp uppkommit till följd af den behandling,
som civillagfrågor enligt grundlagen äro underkastade. 1 enlighet
med detta lagutskottsbetänkande skall äfven denna tråga nu
genomgå den lagliga formen, att äfven Högsta domstolens yttrande
deröfver skall infordras. Utom de olägenheter, som följa af att
Högsta domstolen sålunda blir alldeles öfverhopad med en massa
civillagfrågor, äfven sådana, som icke falla inom domstolens särskilda
kompetens, har detta förfaringssätt äfven ledt till eu annan olägenhet,
som jag här ber att få påpeka.

Inom de olika departementen har utbildat sig den praxis, att så
snart en fråga inom ett departement till följd af sin vigt och beskaffenhet
anses vara af civillags egenskap, öfverlemnas denna fråga till
justitiedepartementet. Detta måste ju leda till den olägenheten, att
en hel del ämnen, som just äro af mycket vital beskaffenhet, icke
komma att slutligen behandlas och försvaras af den minister, som är
fackman på området. Men det är ju af vigt, att den minister, som
förestår det departement, till hvilket en fråga lagligen hör, äfven
skall, så att säga, gå i döden för frågan och följa den, till dess den
fått sin slutliga lösning. En justitieminister kan icke beherrska alla
möjliga områden, och följden af att en fråga, som icke i och för sig
hör till justitiedepartementet, dock dit hänvisas, blir den, att denna
fråga icke har inom regeringen en verklig laga målsman, utan ansvaret
för densamma är deladt åt olika håll. Ett dylikt tillvägagångssätt
kan icke vara med god ordning och ärendenas ändamålsenliga
beredning öfverensstämmande. Jag tror derför, att det är åt
vigt, att icke några frågor på rent formella grunder blifva dragna
från sitt rätta departement, utan att man alltid kan beräkna, att för
hvarje vigtig sak finnes i regeringen en person, hvilken som en man
står bakom densamma. Den s. k. norrlandskomiténs framställning
har undergått detta öde. Den frågan hör till jordbruksdepartementets
handläggning, och vi veta, att jordbruksministern har särskildt
intresserat sig för densamma, men den har råkat vara af civillags

N:o 50.

Tisdagen den 13 Maj.

natur och har derför öfverförts till justitiedepartementet. Detta departement
kan dock icke beherska alla sådana frågor, utan ser gerna
saken mera formelt juridiskt. På sådant sätt kommer frågan på sned
och får icke en sådan behandling, som den kräfver.

Herr talman! Jag skall för denna gång inskränka mig till att
ha gjort denna anmärkning.

Herr Fredholm instämde häruti.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2:o.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 8.

Slutligen föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända: särskilda

utskottets n:o 1 memorial, n:o 6, angående aflöning åt
dess tjensteman och vaktbetjening; och

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 40, i
anledning af Första Kammarens protokollsutdrag, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående patientafgifterna vid upptagningsanstalter för
sinnessjuka.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 88, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående provisoriska
anordningar vid Stockholms centralstation m. m.,

n:o 89, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1902 åt en del tjensteman och betjente m. m.,

n:o 90, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om inrättande
af en riksförsäkringsanstalt,

n:o 91, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inköp
af de enskilda telefonanläggningarna i Stockholm med omnejd,

n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående visst
förklarande i fråga om försäljning af fastigheten n:o 1 i qvarteret Lejonet
i Stockholm, och

n:o 93, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande
af ny byggnad för Kongl. Majds kansli m. m.

Vidare anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

39 N:o 50.

Tisdagen den 13 Maj.

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till lag om ändrad
lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kap.
jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse
af 49 § utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse af 4
och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk
domstol, och

n:o 95, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring af vissa §§ i lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande
af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot.

Slutligen anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 103, angående vilkoren för försäljning af vin och maltdrycker
genom kringföring, och

n:o 104, angående nytt val af tredje suppleant för Riksdagens
fullmäktige i riksbanken,

dels ock till Riksdagens förordnande, n:o 105, för grosshandlaren
m. m. P. M. Wikström att vara tredje suppleant för Riksdagens fullmäktige
i riksbanken.

§ io.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion
angående ändring i § 75 riksdagsordningen;

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial, n:o 9, angående
anvisande af ersättning åt utBkottets sekreterare; och

lagutskottets utlåtanden:

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken;

n:o 59, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående begränsning af rösträtten vid aktiebolagsstämma; och

n:o 60, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagstiftning för tryggande af arbetarnes föreningsrätt.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,4 8 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

N:o 50. 40

Onsdagen den 14 Maj.

Onsdagen den 14 maj.

Kl. 1 e. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 7 innevarande
maj förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 9, sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 9
samt lagutskottets utlåtanden n:is 58—60.

§ 3.

Efter föredragning häruppå af konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af § 24 riksdagsordningen
in. m., lemnades på begäran ordet till

Herr Lundgren, som anförde: Det är icke mycket att undra
på, att konstitutionsutskottet icke har funnit anledning att tillstyrka
bifall till vår motion, då ju saken icke i och för sig sjelf är så brådskande,
men jag kan i alla fall icke underlåta att beklaga denna
utgång, då det å andra sidan icke kan bestridas, att den reform, som
vi motionärer tagit oss friheten påyrka, är befogad.

Utskottet bar som skäl för sitt afslagsyrkande åberopat den omständigheten,
att sjömännen sjelfva icke gjort någon framställning i
nu ifrågavarande syfte. Detta är emellertid ett skäl, som jag för
min del måste bestrida all giltighet, ty här i Riksdagen afgöras mänga
frågor, om hvilka de, som frågan närmast gäller, icke hafva gjort
någon framställning hos Riksdagen. När vi t. ex. behandlade frågan
om katekesläsningen, hade ju icke den ungdom, som den frågan
mycket nära rör, gjort någon framställning i ämnet, men den förekom
— och det med all rätta — till afgörande här i Riksdagen. Jag
skulle kunna anföra många andra exempel på att den sats, som utskottet
härvidlag åberopat, icke eger giltighet.

Emellertid inser jag mycket väl, att det skulle tjena till ingenting
att här framkomma med något yrkande, ty detta yrkande kunde
under nuvarande förhållanden icke blifva annat än ett yrkande på
återremiss, då ju utskottet icke ingått i någon närmare pröfning af
frågan, och derför får jag, herr talman, för denna gång afstå från
att göra något yrkande.

Herr O dm an: Herr talman, mina herrar! På samma gång som

{''ag ber att få instämma med den föregående ärade talaren i hvad
lan här yttrat, ber jag att få uttrycka min förundran öfver att ut -

41 N:o BO.

Onsdagen den 14 Maj.

skottet för att motivera sitt afstyrkande af motionen har begagnat
dessa ord: »Hvad sjelfva saken beträffar, har utskottet för sin del
icke kunnat inse lämpligheten och behöfligheten» etc. Ja, »lämpligheten
och behöfligheten», detta är ju helt och hållet godtyckligt.
Skulle icke behöfligheten i detta afseende vara lika stor för dessa
medborgare som för någon annan samhällsklass. Fastän sjömännen
på grund af sitt yrke icke äro i tillfälle att personligen närvara vid
valen, så anser jag dock, att de derför icke böra beröfvas sin rösträtt.
Att man icke behjerta! motionärernas framställning, är ett slag
i ansigtet på alla sjöfarande.

Att det här icke är fråga om någon bagatell, visas bäst af statistiken.
Enligt denna utgjorde nemligen den inseglade bruttofrakten
för år 1900 öfver 61,000,000 kronor, och deri är dä icke inberäknadt,
hvad sådana fartyg som begagnats i sä kallad time charter inseglat,
hvilket man väl kan antaga vara några millioner kronor. Antalet
på sjömanshus inskrifvet sjöfolk utgjorde nämnda år 23,000, och
dertill komma sedan många tusen sjömän, som befara våra kanaler
och inre farvatten. Lika mycket som de utrikes seglande sjömännen
äro förhindrade att komma till valurnorna, lika mycket äro äfven de
inrikes sjöfarande förhindrade dertill. Om nemligen ett val anordnas
i t. ex. en mälarstad, så är kaptenen, som ligger der med sin ångbåt
i alla fall tvungen att utan hänsyn dertill, om han derigenom
hindras i utöfvandet af sin rösträtt, göra den ordinarie turen till
t. ex. Stockholm.

Denna fråga har icke förr varit på tal inom Riksdagen, men när
rösträttsrörelsen fått sådant omfång som nu, är det ju naturligt, att
vi sjömän icke vilja se hela vår klass förbigången helt och hållet
och icke hafva någon rösträtt, trots sträcket sänkes.

I likhet med den föregående talaren har jag icke något yrkande
att gorå. Jag vill endast uttala den förhoppningen, att de, som sitta
i Riksdagen framdeles, icke må släppa detta ärende, utan hålla i,
till dess att det funnit sin lösning, i likhet med hvad som skett i
vårt broderland Norge.

Häruti instämde herrar Kinnman och Smith.

Herr Wallenberg: Liksom den föregående ärade talaren ber
jag att få uttala mitt missnöje med det uttryck, som i utskottets betänkande
vunnit plats, nemligen att utskottet behagat förklara, att
det icke kunnat »inse lämpligheten och behöfligheten af den ifrågasatta
lagstiftningen». Jag för min del kan icke tro, att ett sådant
uttalande kan synas vara behörigt, då bortåt 30,000 sjömän äro
inskrifna på sjömanshusen. De allra flesta af dessa äro på grund af
sitt yrke nu så godt som fullständigt förhindrade, fastän i de flesta
tall berättigade att utöfva sina medborgerliga rättigheter.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få åberopa
hvad den näst föregående talaren sagt. Om man skulle fästa sig
vid frågan om antalet sjömän, är, såsom han erinrade, detta så betydande,
att redan ur denna synpunkt det kunde vara i sin ordning
Andra Kammarens Prat. 1902. N:o 50. 4

N:o 50.

Onsdagen den 14 Maj.

att vidtaga eu åtgärd i motionens syfte. Dessutom kan man val
säga, att, äfven om antalet vore ringare, än han påminde om, det i
alla fall vore klart, att frågan i en annan mening har en betydelse,
sådan, att det väl icke kan komma i fråga, att utesluta dem. Men
för öfrigt, om också antalet vore helt ringa, är det väl icke detta, som
skall afgöra möjligheten för en person att utöfva en medborgerlig
rättighet.

Nu vill jag emellertid medgifva, att motionen kanhända är något
för vid. Men nog synes det mig, att man bör medgifva rösträtt för
frånvarande, när man icke kan svara dem: »Ni kunde ha hållit er
hemma och deltagit i valet.»

För närvarande är intet att göra vid saken. Men jag vill erinra
derom, att frågan kommit upp med en sådan styrka i mänga länder,
och bland andra i England, att det är alldeles påtagligt, att den icke
kan förfalla, innan den blir löst i den retning, som är angifven
här i motionen.

Herr Branting instämde häruti.

Herr Boethius: Herr talman! Mina herrar! Min uppfattning är
också den, som den siste ärade talarens, att den föreliggande frågan
är ganska bebjertansvärd, särskildt med afseende på sjömännen.
Men äfven jag hyser samma mening, som han antydde, nemligen
att motionen är något för vid för att kunna utan vidare bifallas.
Och nu i riksdagens sista timme tror jag icke heller, att det vore
möjligt att få ett nytt förslag, som vi skulle kunna i lugn få pröfva.

Under sådana förhållanden tror jag, att det är bäst att låta saken
för denna gång bero, men att för framtiden tänka på någon lösning
som kan blifva möjlig.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Vidare föredrogs och godkändes konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 8, i anledning af väckta motioner angående tillsynen öfver tryckta
skrifters offentliggörande.

§ 5-

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 106, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående en inkomstskatt för år 1903.

Likaledes anmäldes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 107, till Konungen,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser angående enskilda banker.

Onsdagen den 14 Maj.

§ 6.

43 N:o 50.

Herr C. A. Trolle aflemnade en motion, n:o 205, om medgifvande
af kopiering för skånska liypoteksföreningens räkning af det
i kammarens plenisal hängande porträttet af grefve A. F:son Posse.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 89, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 90, angående arfvode åt den tjensteman, som hos bevillningsutskottet
anstälts att såsom sekreterare biträda vid handläggningen
af Kongl. Maj:ts proposition angående en inkomstskatt för år 1903;
n:o 91, angående statsregleringen för år 1903; och
n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af kronan tillhörig vattenkraft i Göta eif vid Trollhättan;

bankoutskottets memorial n:o 12, i fråga om ändringar i bankoreglementet;
samt

särskilda utskottets n:o 2 memorial, n:o 7, angående aflöning åt
dess tjensteman och vaktbetjening.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1,33 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.