RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1902:48)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1902. Andra Kammaren. M:o 48.

Lördagen den 10 maj.

Kl. 11 f. m.

Kammarens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 3 innevarande
maj förda protokoll.

§ 2.

Upplästes ett till kammaren inkommet, så. lydande läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare hans excellens
friherre von Offer för närvarande på grund af akut halskatarr är
förhindrad att lemna sina rum, intygar

Stockholm den 9 maj 1902

Vilh. Scharp,
leg. läkare.

§ 3.

Föredrogs, men blef åter bordlagdt sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 6.

§ 4.

Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande n:o 32,
i anledning af motioner med förslag till särskilda förordningar angående
ändrad lydelse af § 10 i bränvinstillverkningsförordningen,
angående ändring af vissa paragrafer i bränvinsförsäljningsförordningen
samt angående fördelning af de för tillverkning och försäljning
af bränvin utgående afgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats följande inom Andra
Kammaren af herr I. Månsson och tjugotre andra af kammarens
ledamöter väckta motioner, nemligen;

n:o 132, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§ 10 i förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin
den 13 juli 1887;

Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 48. 1

Angående
ändrad lydelse
af $ 10 i
bränvinstillverkningsförordningen

ra. in.

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angåen de
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillverkning
sjörår
dnimj eu
m. in.

(Torts.)

n:o 133, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§ 11 mom. 2, § 17 mom. 2 och 3, § 18 mom. 1, 4, 6 och 7, § 22
och § 41 mom. 3 i förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den
24 maj 1895; och

n:o 134, med förslag till förordning angående fördelning af de
för tillverkning och försäljning af bränvin utgående utgifter.

Utskottet hemstälde:

1:°) att ifrågavarande, af herr Månsson in. fl. väckta motion
med förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 10 i bränvinstillverkningsförordningen
icke måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att den af herr Månsson m. fl. väckta motion med förslag
till förordning angående ändrad lydelse af § 11 mom. 2, § 17 mom.
2 och 3, § 18 mom. 1, 4, 6 och 7, § 22 och § 41 mom. 3 i bränvinsförsäljningsförordningen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda; samt

3:o) att icke heller den af herr Månsson m. fl. väckta motion
med förslag till förordning angående fördelning af de för tillverkning
och försäljning af bränvin utgående afgifter måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid betänkandet hade fogats reservationer bland annat
af herr Ericsson i Ofvanmyra, med hvilken herr Wittsell instämt
och som föreslagit,

att Riksdagen, med anledning af herr Månssons in. fl. förevarande
motioner, måtte hos Kongl. Majrt anhålla, det täcktes Kong].
Maj:t dels låta utreda, i hvad mån och på hvad sätt en ändring i
gällande bestämmelser om beskattning af tillverkning och försäljning
af bränvin måtte kunna vidtagas i syfte att bränvinsbeskattningen,
hvad anginge den del af berörda skatt, hvilken nu utginge
såsom försäljningsafgift, måtte varda mera effektiv än hittills, samt
derefter lata utarbeta och för Riksdagen framlägga de förslag, som
för vinnande af nämnda syftemål kunde anses lämpliga, dels ock
låta uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser,
hvarigenom, derest bränvinsbeskattningen fortfarande såsom hittills
ansåges höra uppdelas i tillverkningsskatt och försäljningsafgift, en
med billighet och rättvisa öfverensstämmande fördelning af försäljningsafgifterna
måtte kunna åvägabringas, eller, i händelse det kunde
finnas lämpligare, att försäljningsafgifterna helt eller delvis indroges
till statsverket, tillbörligt vederlag måtte af staten beredas kommuner
och andra korporationer, som af sagda afgifter nu åtnjöte del;

samt, mot vissa delar af motiveringen, af herrar Östberg, Brodin,
Meyer, Petri och Hedgren.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Fredholm: Herr talman! De tre motioner, som ut skottet

behandlat i dessa tre punkter, stå till hvarandra i det när -

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

maste sammanhang och äro af beskaffenhet att afse en helt och
hållet ny gestaltning af vår bränvinslagstiftning. Såsom herrarne
hafva sig bekant, har denna bränvinslagstiftning allt jemt haft till
ögonmärke att befordra ett sedligt syfte genom att förminska bruket
af bränvin i vårt land. Detta har varit denna lagstiftnings syfte
allt ifrån densammas tillkomst, och den har sedermera i mera än
femtio år konseqvent fullföljt detsamma. För att vinna detta ändamål
har man i främsta rummet sökt fördyra bränvinet, men man
fann snart, att detta icke var nog, utan att man äfven måste hindra,
det enskilda förvärfsbegäret att tillgodogöra sig prisförhöjningen å
varan. Detta har varit bränvinslagstiftningens andra uppgift.

Nu vill det synas mig, som om dessa motioner skulle hafva till
ändamål någonting helt annat än ett sådant sedligt syfte. De afse
nemligen att tillgodogöra vinstmedlen af bränvinstillverkningen och
bränvinsförsäljningen på ett helt annat sätt än hittills egt rum. Såsom
herrarne veta, är den förbrukningsskatt, som lagts på bränvinshandteringen,
af två slag. Det ena är den skatt, som lagts på tillverkningen,
och hvilken utgår såsom en indirekt skatt till staten.
Det andra sättet, på hvilket man velat fördyra bränvinet, är att
åsätta detsamma en försäljningsafgift, genom hvilken åtgärd man
jemväl sökt förhindra missbruk af bränvinet. I början trodde man
det för vinnandet af detta syfte vara tillräckligt med en tillverkningsafgift.
emedan man utgick från den förutsättningen, att fördyrandet
af sjelfva varan skulle vara tillräckligt för att förminska
bruket deraf. Sedan fann man emellertid, att till förhindrande af
missbruk detta icke var nog, utan att derför fordrades äfven att
lägga en särskild afgift på sjelfva förbrukningen af varan, alltså på
försäljningen af bränvin, och då ansåg man af skäl, för hvilka jag
nu icke skall närmare redogöra, att detta borde vara en lokal afgift,
som skulle tillkomma de kommuner, som hade bränvinsförsäljningen
om hand. För att vidare förhindra det enskilda förvärfsbegäret att
draga fördel af förhöjningen i bränvinspriset, kom man på den tanken
att inrätta brän vinsförsäljningsbolag, som skulle taga försäljningen
om hand. Man skall emellertid icke på grund af namnet tro att
dessa bolag äro några bolag i vanlig mening, ty namnet är dervidlag
förvillande. Dessa bolag få nemligen icke tillgodogöra sig någon
vinst pii försäljningen, utan de skola helt och hållet afstå densamma
till fromma för do kommuner, inom hvilka de utöfva sin försäljning.
För öfrigt står bränvinsförsäljningen under dessa kommuners uppsigt
och tillsyn, och derigenom är det möjligt att kunna åstadkomma
en effektiv kontroll på att bränvinsförsäljningen verkställes enligt
lagens föreskrift. Vill man vinna det med lagen afsedda målet, går
det nemligen icke för sig att blott stifta lagar; det är också nödvändigt
att tillse, att dessa lagar efterlefvas, och genom att öfverlåta
försäljningar till kommunerna ligger det i deras intresse att
göra detta. Derför hafva också dessa kommuner stort inflytande
på bildandet af bolagen och öfver det sätt, på hvilka de utöfva sin
verksamhet.

Nu afse motionerna att taga ifrån kommunerna eu del af dessa

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillverkni
ngs förordningen

vi. m.
(Forts.)

N:0 48.

Angående
ändrad lydelse
aj £ 10 i
bränvinxtillv
er kniv gsjövar
dningen
m. m.
(Forts.)

4 Lördagen den 10 Maj.

bränvinsmedel. Med afseende å en del af dessa har detta för öfrigt
redan skeft, då man nemligen ansett, att äfven de kommuner, hvilkas
innevånare bidragit till bränvinsförsäljningen inom en kommun genom
att inom densamma förskaffa sig sitt behof af bränvin, borde hafva
någon andel af vinsten på försäljningen. I anledning häraf har
endast en del af bränvinsförsäljningsmedlen gått till den kommun,
som har hand om försäljningen, under det en annan del gått till
fördelning på de intresserade. Det är icke blott kommunerna i
trängre mening, som hafva inflytande på bränvinshandteringen, utan
äfven landstingen. Framför allt är det dock landshöfdingeembetet,
som har att tillse, att man följer det sedliga syfte, som genomgår
bränvinslagstiftningen och att man inom kommunerna förhindrar
oordningar. Nu vill emellertid motionären, att försäljningsmedlen
skola delas på rikets alla kommuner, och detta innebär i mina ögon
att i bränvinslagstiftningen inrymma en plats åt förvärfsbegäret och
enskilda intressen. Då kan i tillämpningen fara lätt uppstå, att
hufvudmålet med bränvinsförsäljningen blir att tillgodose enskildas
och de olika kommunernas intressen och vinstbegär.

Motionären framhåller, att hans förslag, bland annat, skulle
hafva den följden, att man skulle komma ifrån striderna mellan land
och stad angående fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen. Jag
vill nu icke yttra mig derom, huruvida detta skulle blifva en nödvändig
följd af motionärens förslag, men det skulle enligt min mening
säkert medföra en annan påföljd, som han måhända icke tänkt sig,
men som för mig synes tydlig och klar, nemligen den att i stället
för striderna mellan land och stad skulle uppstå strider mellan staten
och kommunerna, hvilka senare skulle vilja tillgodogöra sig den
vinst af bränvinsförsäljningen, hvilken staten då skulle gå förlustig,
och den striden, tror jag, skulle blifva farligare åtminstone för staten,
eftersom det är kommunernas representanter, som i detta fall äro
de bestämmande i riksdagen.

För öfrigt oafsedt allt detta, som talar för att icke tillmötesgå
motionärens förslag, innebär hans förslag en annan betänklig sida,
nemligen den, att han förändrat sjelfva naturen af denna bränvinsbeskattning.
Han talar om att förändra 10 § i bränvinstillverkningsförordningen,
som handlar om tillverkningsafgiften, på det sättet,
att en del af denna afgift skulle fortfarande utgå som tillverkningsafgift,
men den andra delen utgå i form af »särskild afgift». Det
är nu ett namn, som i och för sig sjelft icke säger något om
skattens natur, hvad denna särskilda afgift är för slags skatt, och
det är svårt att tänka sig, hvad han menar med »särskild afgift»,
för så vidt man icke kan få förklaringen derpå i de två andra motioner,
som han väckt. Skulle man dela en tillverknings afgift —
det kan man ju göra, ehuru jag icke ser någon anledning att dela
den, ty man kan behålla bevillningen orubbad och höja eller minska
den, hvarigenom man vinner samma syfte — men skall man dela
den, så skall den delen, som man afsöndrar, bli af samma natur som
den afgift, från hvilken den afsöndras. Bränvinstillverkningsafgiften
är bevillning, och då skall denna särskilda afgift också bli en be -

vinning. Men det är icke motionärens mening. Det kan man unna
deraf, att han vill i en särskild förordning lemna föreskrifter om

vinning.

Lördagen den 10 Maj.

5 N:o 48.

Det kan man finna Angående

ändrad lydelse

användningen af denna särskilda afgift. Af hvilken beskaffenhet bränvinstuiskuUe
denna särskilda förordningen vara? Den skall bestämma om verkn*ng»fSranvändningen
af såväl den försäljningsafgift, som skall utgå till för- on^n‘^n
delning, som den särskilda afgift, som skall söndras ifrån biänvms- (Forts.;
tillverkningsafgiften. Nu är motionärens särskilda förordning enligt
mitt förmenande icke något annat annat an eu utveckling af 22 g
i bränvinsförsäljningsförordningen, som handlar om fördelningen af
bränvinsförsäljningsafgiften. Denna § _ tillhör bränvinsförsäljnmgs förordningen,

och denna förordning stiftas af konung och riksdag
gemensamt. När man nu derur utbryter denna § och gör den till
en särskild förordning, vill det synas mig, att donna särskilda förordning
också skulle bli af samma natur, som den §, hvarur den äi
utvecklad. Och följden deraf skulle bli, att eu bestämmelse sådan
som den om den särskilda afgiften skulle innehållas i en förordning,
stiftad af konung och riksdag. Nå, då har man förändrat denna
särskilda afgifts natur ifrån att vara en bevillning till en skatt, som
skall stiftas af konung och riksdag gemensamt. Det är ett betänkligt
ingrepp i sjelfva principerna för beskattningen, som motionären
genom sitt förslag vill åstadkomma. Redan det synes mig vara tillräckligt
skäl för att icke bifalla hans motion. Men för öfrigt är
dermed förenad den faran, att, om man siar in pa den vägen och
nu först gör en särskild afgift och bestämmer den till 10 öre eller
något mera, vägen sedan är öppen att öka på denna särskilda afgift
riksdag efter riksdag, och slutligen kan man taga in hela bränvinstillverkningsafgiften
och göra den till en särskild afgift och på
samma gång beröfva den dess egenskap af bevillning och gäla den
till en särskild afgift, som fördelas efter konungs och riksdags gemensamma
bestämmelser. Detta skulle ju vara eu total omgestaltning
i sjelfva beskattningsmetoden.

Men för öfrigt innebär motionen åtskilliga mycket störa betänkligheter
från nykterhetssynpunkt och går helt och hållet ifrån
den princip, som alltjemt under 50 ar legat till grund för hela bränvinslagstiftningen,
nemligen syftet att minska bruket af spirituösa
drycker. Derigenom att man inrymmer ett element i denna lagstiftning
åt förvärfsbegäret, för man in en fara för, att man skall höja
förbrukningsskatten på bränvinet i syfte att deraf hafva vinning,
och derigenom förlorar denna bränvinslagstiftning allt mer och mei
den betydelse, som man hittills tillmätt densamma. Denna lagstiftning
har dock med alla sina brister varit till nytta och gagn just
med afseende på nykterhetssträfvandena. Jag befarar, att vi komma
att gå ifrån den väg, som vi hittills beträda genom att biträda
motionärens förslag. Och derför yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Månsson: Herr vice talman! Jag bor om ursäkt, att jag til!
följd af heshet har litet svårt att yttra mig, men jag vill säga
några ord ändå i denna fråga.

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

ingående Vi veta alla, att det här är en gammal tvistefråga, som har länge

j0c/c stått på riksdagens program. Att den nu har varit härifrån några år,
bränvinstill- beror derpå, att kommunalskattekomitén tog upp förslaget och beverkningsför-
handlade frågan. När nemligen kommunalskattekomitén skulle se
ordnmgen till de kommunala förhållandena i skatteväg, var det ju omöjligt,
(Forts.) a^t kommunalskattekomitén kunde, då det var fråga om att lägga

på nya skatter, gå förbi en sådan fråga och lemna obeaktade sådana
enorma missförhållanden, som vi se här af den tabell, som finnes
bifogad utskottets betänkande. Det är ju klart för hvar och eu,
att det är en orättvisa. Och det säger jag, att det skulle vara bra
underligt, om landsbygdens representanter skulle kunna stillatigande
åse detta och låta det vara hvad det är.

Man talar här om, att vår nuvarande bränvinslagstiftning är i
sedlighetens intresse; och det framhölls af den föregående talaren
flera gånger, att så är förhållandet. Men man har i detta sedlighetens
intresse ingenting emot, att inkomsten ideligen höjes och
höjes för städerna. Vi se t. ex., att, hvad Stockholm beträffar,
den höjts från 1880. då den utgjorde 1.131,905 kronor så, att den
1900 uppgick till 2,169,487 kronor; således minst 1 million kronors
förhöjning för Stockholm. Det har man ingenting emot i sedlighetens
intresse. Naturligtvis super man mera, när inkomsterna
kunna blifva större. Men det är i sedlighetens intresse alltihop.
Ja, så står det till med talet om sedlighet. Om jag varit i herr
Fredholms ställe, skulle jag icke hafva gjort mig till målsman för
detta. Men hvar och en sköter sig sjelf och för sin talan. Och
det har jag naturligtvis ingenting emot.

När nu emellertid kommunalskattekomitén fick saken om hand,
var det gifvet, att den fick lof att undersöka alla förhållanden, och
dervid började komitén med denna fördelning, som naturligtvis alla vore
öfverens om, att den var orättvis. Emellertid råkade man också att
se på, huru det var stäldt med dessa försäljningsafgifter, som nu
gå ut för sådant bränvin, hvilket utbjudes på auktion. Det befans
då, att på det sätt, som det nu är stäldt, gå omkring 9 millioner
liter bränvin obeskattade. Ja, der är det minnsann icke sedligheten,
man försöker att främja, ty det är i högsta grad någonting
annat. Det är mycket farliga saker, som der försiggå, nemligen
ett mutsystem, som är alldeles rysligt. När bränvin bjudes ut på
auktion, betalas 15 öre för hvarje liter. Jag säger mutsystem, ty
vi hafva papper på, att det i det län, jag tillhör, till vederbörande
inkommit temligen reela skriftliga erbjudanden, då det gält bränvins
utbjudande på auktion, samt att på ett ställe dernere för 80,000 ä
90,000 liter blott erlagts skatt såsom för 2,000 liter. Då kan man
tänka, hvilka summor vi gå för! u.stiga, och hvilka i stället läggas i
krögarnas händer. Är det att befordra sedlighet och ordning? Nej,
här måste någonting blifva åtgjordt. Jag tycker, att lagstiftningen
och Kongl. Maj:ts regering skulle vara måna om att se till, att
detta kan rättas och ordnas på ett annat sätt.

Nu var, såsom jag nyss nämnde, kommunalskattekomiténs första
uppgift att försöka få detta rättadt. Komitén visste dervid icke

Lördagen den 10 Maj. 7 N:0 48.

något annat eller bättre sätt att gå till väga än att försöka öfverflytta Anvåe]ldf
afgiften från försäljningsafgift till tillverkningsafgift. Såsom her- anaJa^ f0 ■
rarne veta, har det varit en mycket stor sträfvan i den rigtningen, br''änvinstuioch
det har framkommit många förslag förut inom de komitéer, verkningsförsom
behandlat detta ärende, om att få hela skatten Överflyttad på ordningen
tillverkningen och i en eller annan form lemna försäljningen fri. /pörte")
Emellertid ansågo vi motionärer oss icke kunna vara med om ett
så stort steg, men vi ansågo, att så mycket af afgiften borde flyttas
öfver från försäljningen till tillverkningen, att denna icke skulle
blifva en lönande affär. Då försäljningsafgiften icke skulle blifva
mer än 5 öre i stället för 15 öre, skulle de 10 örena i allt fall
alldeles bestämdt blifva erlagda. Detta var motivet, hvarför vi
föreslogo öfverflyttande ifrån försäljningsafgiften till tillverkningsafgift.
Kommunalskattekomitén föreslog — det var på den tiden, då
staten hade så stora öfverskott utaf penningar, att staten knappast
visste, på hvad sätt staten skulle använda alla dess öfverskott — att
statens inkomster uti nu ifrågavarande afseende skulle minskas med
10 öre, hvilka skulle öfverflyttas till den särskilda afgift, som skulle
gå till fördelning. Staten skulle få 50 öre, och denna särskilda
afgift skulle blifva 20 öre samt försäljningsafgiften 5 öre per liter.

På detta sätt kommer man till det resultat, som vår motion och
komiténs förslag utvisar — och man slipper att minska städernas
inkomster öfver hufvud taget, ty det är tydligt, att en eller annan
stad kommer att få mindre än nu, men det är också många städer,
som komma att få mer än de nu hafva. Dessa mindre städer,
som hafva så oerhördt stora inkomster — jag tror 30 kronor per
invånare — hafva detta naturligtvis icke till följd af, att de sjelfva
supa så mycket ensamma, utan det är nog från den stora landsorten,
som ligger omkring dem, som inkomsterna inflyta. Och att
dessa städer skulle få litet mindre, det har man icke kunnat hjelpa,
men städerna öfver hufvud taget eller i medeltal skulle icke få
synnerligt mycket mindre, och många skulle, som sagdt, få mer,
än de nu hafva. Komitén ansåg således — och i det afseendet var
komitén temligen ense — att man skulle försöka detta sätt att
lösa frågan. Detta innebar dock icke likställighet mellan städerna
och landsbygden, ty, såsom vi veta, skulle landskommunerna hafva
2 kronor per invånare, under det att städerna skulle hafva 6 å 7.

Det är således i alla fall stor skilnad, men man tyckte, att ett
första steg ej borde sträcka sig längre. Och derför uppnåddes enighet
om att försöka hvad kommunalskattekomitén föreslagit. Jag ber
härvid äfven att få erinra om hvad som för öfrigt icke är herrarne
obekant, nemligen att detta kommunalskattekomiténs förslag var
temligen enhälligt, med undantag deraf, att herr Fredholm äfvensom
herr Ljungman hade några anmärkningar mot detsamma. I öfrigt
voro komiténs 14 ledamöter öfverens, och bland dem voro före detta
talmannen i denna kammare, doktor Herslow, doktor Leman från
Göteborg och häradshöfding Berg från Eksjö. Landskamrer Cavalli
hade visserligen en liten invändning, men i hufvudsak både han

N;o 48.

Lördagen den 10 Maj.

jcke. någonting emot detta förslag, och han var med i den suba.
f § io i komité, som inom stora komitén utarbetade förslaget.
bränvinstill- Här har man i nu i hufvudsak rigtat sina anmärkningar derverkningsför■
emot, att förslaget skulle vara inkonstitutionelt. Och det må ju
vara'' Jag är ingen sträns grundlagstolkare, men det synes mig
(Forts.) ^ a^a ku 11 vara ganska egendomligt, att man söker göra detta
gällande, ty den skatt, som nu är ifrågasatt till höjning, är ju ingen
tillverkningsskatt i egentlig mening, utan den är en särskild afgift.
Tillverkningsskatten är en bevillning, men detta är en särskild afgift,
som skall. erläggas af tillverkaren vid försäljning, och i en
särskild förordning meddelas föreskrifter i fråga om användningen
af försäljningsafgifterna. I den förordning, vi nu hafva, handlar
§10 om tillverkningsafgiften. Det står i sjelfva rubriken: förordning
angående vilkoren för tillverkning af bränvin. »Vilkoren»,
ja, alltså är det icke blott ett vilkor, och det synes mig, som om
man strängt taget ej kunde säga, att denna förordning är af den
beskaffenhet, att den lägger ett konstitutionelt hinder emot att
införa en sådan särskild afgift, hvarom nu är fråga.

Jag ber att få säga, att förre ledamoten af denna kammare,
numera landshöfdingen grefve Hamilton, var jemte mig med i
subkomitén, som utarbetade detta förslag, och han var fullkomligt:
ense om förslaget. Det var. efter hans mening, det bästa sättet
att lösa frågan. Detta var äfven majoritetens mening i komitén.

Ja, som sagdt, om den konstitutionella sidan är det ju icke
värdt att tvista. Då bevillningsutskottet icke velat gå med på
saken, har det användt denna sida såsom deras, jag kan nära nog
säga enda, motiv för afslag. Ty om bevillningsutskottet, såsom
det skrifvit, ansett det vara orätt, såsom det nu är stäldt, samt
med ledning af den statistiska utredning, som funnes betänkandet
vidlagd, velat göra något, hade det nog varit lätt för utskottet,
som har motionsrätt, att föreslå någon rättelse i det förfärliga
missförhållande, som här råder. Men utskottet ville det icke nu
och tyckes stödja sig på den omständigheten, att staten numera
behöfver pengar. Det synes äfven vara den omständigheten, som
gjort, att finansministern uttalat, att han ville hafva hög skatt på
bränvin. Det torde alltså vara denna omständighet, som gör, att
vi icke skola fa rättelse i detta missförhållande, som nu egen rum.
Vi motionärer_ insågo också, att så var förhållandet, och vi kunde
alltså icke. följa komitén i att sänka statens inkomster, och derför
bibehöllo vi 50 öre i tillverkningsskatt åt staten. Detta gjorde, att
vi, för att komma till komiténs förslag i öfrigt, måste höja skatten
pa bränvin i dess helhet med 10 öre. Statens inkomster äro således
desamma. Det var för öfrigt bland oss motionärer mycket
fråga ° om, att vi skulle, med ledning af finansministerns uttalande,
föreslå en ytterligare höjning af 10 öre, på det att staten redan nu
skulle få högre inkomster af bränvinsmedlen, men då vi talade
härom, kommo vi till det resultat, att det icke var skäl, att vi
gingo regeringen i förväg i detta fall, utan att detta måtte blifva
en särskild fråga. Emellertid tror jag, att vi motionärer icke hafva

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

något emot en förhöjning, ifall statens finanser anses fordra det, i ^^Ydelae
sammanhang med andra sådana liknande skatteobjekt, som kunna <m0™g f0 \
komma i fråga. bränvin stul en,

detta statens behof af större inkomster är det, som sagdt, verknmgsförhvilket
gör, att man nu icke kommer någon vart. Dertill kommer det ordningen
konstitutionella resonnementet, som äfven skulle lägga hinder i vägen, (pörte.)
och det må ju få vara. Det är tydligt, att vi icke kunna tänka på
att få någon rättelse i detta afseende vid denna riksdag. Det inser
jag mycket väl, och vi få väl nöja oss med att hafva ledt saken
derhän, att frågan kommit på tal igen. Jag och mina medmotionärer
hafva emellertid ansett, att vi icke kunde låta frågan ligga och
hvila i komiténs skrin, om jag så får säga, tillsammans med de
svårlösta frågor, som i öfrigt ligga der, ty det är tydligt, att efter
det mycket af kommunalskattekomiténs arbete nu är utplockadt,
såsom t. ex. sjelf deklaration, aktiebeskattning, en viss del af inkomstskatten
o. s. v., det kan dröja mycket länge, innan de andra
svårare sakerna af komiténs betänkande blifva färdiga. Vi ansågo
derför, att vi icke kunde låta denna fråga hvila, utan att vi ville
hafva den fram, och det är af sådan anledning, som vi nu fört den
in för riksdagen igen. Jag hoppas ock, att, äfven om den nu icke
löses, den dock icke kommer derifrån, innan det blir en rättelse gjord,
ty jag är viss om, att ingen i denna kammare skall med blicken
och tanken fästade på den statistiska utredning, som är vidfogad
detta betänkande, kunna säga, att det är rätt, som det är. Det går
icke an att säga, att det är sedlighetens intresse, som gör, att be-,
loppet af dessa medel skall ökas för städerna och att dessa skola
taga så stor inkomst deraf, under det att landet, som i mycket stor
skala bidrager till denna inkomst, skall hafva nära nog ingenting.

Jag tror icke, att det finnes någon ledamot i riksdagen, som vill
påstå, att detta är rätt.

Emellertid ser jag mycket väl, att vi nu icke kunna vinna ett
bifall för motionen, och vi få då sluta oss till någon af de reservationer,
som finnas fogade vid betänkandet. Jag har nu studerat och
satt mig in i dessa reservationer, och det synes mig då. som om
den af herr Ollas A. Ericsson och af herr Wittsell afgifna skulle
både med afseende på fullständig motivering och äfven med afseende
på klämmen vara en sådan, som vi skulle kunna enas om. Det är
gifvet, att den icke är i allo sådan, jag .skulle vilja hafva den, men
det är klart som dagen, att man får foga sig efter förhållandena
för att komma till något resultat. Det är emellertid isynnerhet den
sista punkten i denna reservation, som förefaller mig något egendomlig,
och det synes mig också, som om defc icke vore skäl, att
riksdagen bestämdt uttalade sig för att godkänna denna sista punkt
i reservationen, der det föreslås att, »i händelse det må finnas lämpligare,
, att försäljningsafgiftcrna helt eller delvis indragas till statsverket,
tillbörligt vederlag må af staten beredas kommuner och andra
korporationer, som af sagda utgifter nu åtnjuta del». Nog synes det
mig, att det vore rigtigare, att dessa medel fördelades direkt på
kommunerna än att de först ingå till statsverket för att sedan delas

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

.. ut- Det synes mig derför, som om denna punkt icke borde flyta in

a}§ ig i 1 reservationen, ty det kan ju åstadkomma många besvärligheter att
bränvinsiili- först draga in till staten allting och sedan dela ut det igen, och de
verkning»)ör- tvister, som kunna uppkomma i följd af en sådan återutdelning, kunna
klifva ganska besvärliga. _ Jag skulle derför vilja hemställa och
(Forts.) hemställer detta äfven till reservanterna, att den sista delen af
reservationen, som börjar med orden: »eller i händelse» nederst på
sid. 22 måtte uteslutas.

Med dessa åsigter, herr talman, skall jag bedja att få yrka bifall
till ifrågavarande reservation med den af mig nu föreslagna
ändringen.

Häruti instämde herrar Olsson i Ättersta, Persson i Killebäckstorp,
Mallmin, Andersson i Öhrstorp, Bengtsson i Hjerna]t, Johansson
i Möllstorp, grefve Hamilton, Emthén, Andersson i Löfhult, Petersson
i Dänningelanda, Eriksson i Lindehult, Sjöberg, Högstedt, Lindvall,
Magnusson, Johansson i Berga, Olsson i Tyllered, Petersson i Snällebo
och Jakobson.

Vidare anförde:

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Till en början vill

jag säga, att det synes mig, som om motionärerna icke tillräckligt
genomtänkt sitt förslag. Det kan måhända anses förmätet, att jag
säger detta, då jag är temligen ny här i kammaren, under det att
bland motionärerna finnas sådana, som äro grånade män i politikens
tjenst och i riksdagens arbete, men jag tycker mig finna stöd för
denna mening, då jag läser den i förslaget citerade 18 g. Motionärerna
hafva nemligen blott afskrifvit denna paragrafs gamla lydelse i förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895, under
det att riksdagen redan förlidet år antagit en förändrad lydelse af
denna §. Jag har tänkt, att omsorgen om förslaget bort kräfva
någon liten förklaring, hvarför de i sin motion antagit den gamla
ordalydelsen, då de väl borde hafva haft den nya, men kanske jag
får tolka detta så, att motionärerna i sjelfva verket instämma med
mig* då jag i fjol var bland dem, som uttalade den meningen, att
vi icke skulle åstadkomma ifrågavarande lagförändring.

Hvad nu först angår fördelningen af bränvinsmedlen, anser jag,
att motionärerna gått något häftigt tillväga och icke tänkt på hvad
följden skulle blifva, om deras förslag blefve antaget af denna riksdag.
Det sades af den föregående talaren, att somliga kommuner
kunna hafva ända upp till 30 kronors inkomst per individ af dessa
bränvinsmedel. Huru skall man då tänka sig, att sådana kommuner
skulle kunna ordna sin ekonomi, om motionärernas förslag skulle
utan vidare antagas? Vore det rimligt att, snart sagdt, i ett nu nedbringa
denna inkomst för dem till endast sex å sju kronor per invånare?
Någon betänketid borde de väl få.

Vidare synes mig ej heller fördelningen af medlen på landt -

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

kommunerna vara precis så lyckligt vald. Landtkommunerna hafva
ju ganska olika behof, och derför borde \al någon olikhet företagas ay ^ 10 i
i fördelningen, om den nu skall sne. Här i kammaren har en ärad bränvinstililedamot
omnämnt för ej länge sedan en socken på Gotland, hvilken verbiingsjörhar
sådana utgifter, att skatterna gå upp till 15 ä 20 kronor per or^m
bevillningskrona. A andra sidan finnes det socknar, som hafva sådan (Forts.)

förmögenhet, att de deraf kunna betala alla sina utskylder och ändå
hafva så mycket penningar öfver, att de äro rådlösa, huru de skola
kunna förbruka desamma. De bygga derför landsvägar, byvägar,
skolhus och andra inrättningar, som äro goda i och för sig sjelfva.

Men detta visar, huru stora inkomster de hafva af sina samfälda
egendomar. Nu skulle enligt förslaget dessa kommuner, sa val de
fattiga som de rika, få lika efter invånareantalet räknadt, och icke
kan väl det vara rätt? Jag känner i min födelsebygd till bland andra
två socknar, af Indika den ena socknen är, efter vart sätt att bedöma
saken, folkrik, i det att den räknar omkring 7,500 invånare.

Den är belägen i en trakt af provinsen, som har mycket bördig jord,
så att befolkningen är i det hela taget vädergud. Den andra socknen,
som ligger icke långt derifrån, är belägen i en trakt, som är otacksam
för jordbrukaren, och anses vara en fattig socken. Den har
ungefär 1,800 invånare. Nu skulle enligt den föreslagna fördelningen
af bränvinsmedlen den rika socknen få 15,000 kronor och
något derutöfver, under det att den fattiga socknen skulle fä omkring
3,600 kronor. lag finner, att detta icke är en rättvis fördelning,
och jag tror derför icke, att motionärerna hafva tänkt sig
lägligt in i förslaget med hänsyn till penningarnas fördelning.

Skall någon ändring nu ske med afseende på bränvinsmedlens
fördelning, höra vi väl ändå kunna vara allmänt ense om, att dessa
medel icke böra gå direkt ut till do olika kommunerna, utan att de
i stället böra indragas till statskassan, som ju också helt säkert
kommer att blifva i ganska stort behof af alla de medel, den på
lämpligt sätt kan komma åt. Det synes mig sålunda, att, om en
ändring härvidlag bör ske, och jag vill visst ej säga, att det är bra
som det är, så skall den ske i don rigtningen, att medlen indragas
till statskassan.

Det som jag emellertid särskildt villo fästa de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet pa är hvad som förekommer i den
föreslagna nya formuleringen af 2:dra momentet i 11 g af bränvinsförsäljningsförctrdniiigen.
Jag skall litsa upp den här; den är icke
så lång. »På Kongl. Maj:ts särskilda pröfning i hvarje fall skall
bero, om och under hvilka vilkor och bestämmelser all den minuthandel
med och utskänkning af bränvin inom köping eller socken ä
landet, hvilken eljest skall enligt nästföregående mom. å auktion utbjudas,
må kunna åt bolag öfvorlåtas. För dylikt bolag galle i tilllämpliga
delar hvad som stadgas om bolag i stad.» Jag vill nu,
att herrarna särskildt skola lägga märke till uttrycket »eller socken
H landet». Det synes mig, att de, herrar ledamöter af kammaren,
som hafva allagt den bekännelsen, att de äro nykterhotsvänner, hordo,
äfven om donna sak gäfvo deras kommuner ekonomisk vinst, säga

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

.. jnlJ?Tf, med dct Samla ordspråket: »Vi frukta grekerna, äfven då de komma
af § io ^ med skänkel''», ty här måste ovilkorligen blifva någonting till nackbränvinstui-
^el för nykterhetssaken, om vi skulle flytta bränvinsbolagens
verkningsför- olyckliga ° verksamhet ut på landsbygden. Och hvad tro herrarne,
nr^l"mn att; 611 sadan man som domprosten d:r Per Wieselgren skulle såsa
Forts.) 01(1 ett sådant förslag som detta, om lian kunde tala till oss? Ja,
jag vågar påstå, att han skulle med en sådan ljungande vältalighetens
kraft, och besjälad af en sådan fosterlandskärlekens glöd
hafva uppträdt mot detta förslag, att icke ens motionärerna skulle
våga att rösta för sitt eget yrkande. Och hvad tro herrarne. att
de. som gåfvo uppslaget till det s. k. Göteborgssystemet — som ju
angaf den vackra tonen: »i sedlighetens syfte», äfven om de efterkommande
icke kunnat utföra saken så väl, — hvad tro herrarne.
att de skulle säga om det föreliggande förslaget? Jag förstår icke.
hurudana de herrar nykterhetsvänner äro, som kunna godkänna en
sådan formulering af denna paragraf. Om nu dessa herrar anse,
att det icke är bra som det är beträffande städerna, så tycker jag
att. om man skulle föra ut bolagssystemet äfven till landsbygden,
man kunde, såsom det heter på ett ställe i den heliga skrift, säga.
att det vore att taga med sig sju andra onda andar, som äro värre
än den förste. Mino herrar! Hafva vi icke nog af detta onda i
städerna, skola vi fora ut det äfven på landsbygden? Jag tycker,
att motionärerna hellre borde försöka att komma med ett sådant
förslag, att detta onda kunde inskränkas i städerna än att söka få
det äfven ut pa landet. Hellre en inskränkning än en utvidgning
af bolagsrörelsen och bränvinshandteringen bör vara vår lösen 1
denna fråga,

För öfrigt tror jag icke, att alla landskommuner äro sä synnerligen
angelägna om att få denna formulering af paragrafen antagen.
.Tåg skall tillåta mig att erinra om ett fall. I eu landsbygd i mellersta
Sverige fans det en bränvinsförsäljning, den enda på landet i hela
provinsen. Inbyggare voro icke angelägna om, att den skulle
fortfara, utan de ville till och med ikläda sig så stor uppoffring,
att de voro villiga att inköpa krogen af innehafvarinnan, blott de
kunde blifva qvitt densamma. Då var der en blåbandsförening »Strid
och Seger», som tog initiativet för att få bort krogen. Så träffades
aftal med innehafvarinnan om krogens inköpande för 10,000 kronor.
Medlen insamlades dels genom Sveriges Blåbandsförening jemte andra
föreningar och dels genom kommunalmyndigheter i orten. Men då
krogen skulle betalas inträffade, att säljarinnan bl ef ångerköpt, och
då föreningen icke ansågs såsom en juridisk person, berättigad att
föra talan, sa fick blabandsföreningen »Strid och Seger» icke lagligen
rätt att nedlägga krogen. Ärendet blef föremål för rättegång, men
med vexlande lycka, och slutet i högsta instans blef hvad som redan
nämnts.

Jag har velat erinra om detta exempel såsom ett uttryck af
en ganska allmän åsigt på den trakten. De ville icke hafva någon
krog. Hvarför skola vi nu beröfva dem möjligheten att med kraft
arbeta mot krogväsendet?

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

Herr talman! Jas- anhåller att få instämma med herr Fredholm Angående

i hans yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Fredho 1m: Herr talman! Motionären har särdeles starkt
betonat, att den skatt, hvarom nu är fråga, skulle vara en särskild
afgift, men dermed har han icke förklarat, ännu mindre bevisat
något om skattens natur, ty den är och blir en förbrukning sskatt,
och om dessa skatter handlar 60 § regeringsformen. För min del
har jag dock varit mycket tveksam, huruvida denna skatt skall
räknas såsom en bevillning eller anses för en särskild skatt af
bevillnings natur såväl med afseende å beloppets bestämmande som
vilkoren för dess utgörande.

Motionären har nu framhållit, att dermed skulle vinnas, att
man komme åt det s. k. obeskattade bränvinet eller det bränvin,
som icke blir beskattadt genom försäljningen. Ja, detta är en gammal
fråga. Sedan finansministern Themptander på sin tid påpekade
detta förhållande och sökte föreslå utvägar att få detta bränvin
beskattadt, men han lyckades icke finna något sätt att undanrödja
svårigheterna. Det bränvin, som blir obeskattadt vid försäljningen,
är naturligen dels sådant bränvin, som afdunstar, och dels det, som
användes till tekniska ändamål, oafsedt det denaturerade bränvinet,
och dels vidare allt bränvin, som säljes i partihandel. Men dessutom
finnes det — hvilket jag måste erkänna och hvilket äfven Themptander
framhållit — åtskilligt bränvin, som förtäres, men som icke
blir beskattadt vid försäljningen. Kunde man lyckas att träffa detta
bränvin, så vore det ju synnerligen önskligt och ingen kan mera än
jag önska det, men icke lyckas det på det sätt motionären föreslagit.
Dertill kräfves särskilda former. Och att det icke är så lätt att
finna någon utväg, kan man ju förstå af det långvariga arbete, som
varit förenadt med att söka åstadkomma något resultat i detta afseende.

Nu har motionären till stöd för sin motion åberopat kommunalskattekomitén
såsom varande en auktoritet, men med afseende å
denna auktoritet ber jag för det första att få påpeka, att redan
inom denna komité voro meningarna om, hvilka åtgärder som borde
vidtagas, ganska delade. Det var icke endast en reservant, såsom
herr Ivar Månsson framhöll, utan flera, som just i detta hänseende

ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillverkning8för•

ordningen
m. m.

(Forts.)

både olika

För öfrigt torde man böra uppmärksamma, att kommunaiskattekomiténs
förslag är endast ett förslag. Det har icke underkastats
någon granskning, icke varit föremål för myndigheters pröfning, och
länsstyrelserna hafva icke deröfver yttrat sig. Dessa böra väl dock
mera än andra myndigheter ega erfarenhet just i denna fråga, då
de ju hafva mycket att göra med afseende å försäljningsrättigheternas
meddelande.

Nu har motionären, såvidt jag icke missuppfattade honom, frångått
sitt förslag och anslutit sig till den Ericssonska reservationen
i en viss del, hvilken egentligen endast afser en ny fördelning af
bränvinsförsäljningsafgifterna. Detta är en fråga, som varit före

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående många gånger, och jag liar vid upprepade tillfällen uttalat mig för,

UVdafdg en rättvisare fördelning borde, om möjligt, åstadkommas. Men

bränvinstm- jag. kan icke inse, hvilken nytta Kongl. Maj:t skall hafva af denna
verkningsför- skrifvelse. På detta sätt har .Riksdagen skrifvit många gånger, men
ordningen bär finnes ingen enda anvisning, huru Kongl. Maj:t skall gå till väga

(Forts 1 ^ör a^ åvägabringa en bättre fördelning af afgifterna. Det kan

1 '' tänkas andra utvägar att fördela bränvinsmedlen än dem reservanten

föreslagit eller att fördela dessa afgifter öfver hela riket efter hufvudtalet;
detta senare är den dåligaste fördelningsgrund jag kan tänka
mig. Ty om bränvinsmedlen skola fördelas, så skall fördelningen
ske antingen i mån af behofvet hos olika kommuner eller med hänsyn
till andra uppgifter, af hvilka den förnämsta torde vara att söka
undanrödja verkningarna af bränvinets missbrukande. Om man uttalade
en sådan tanke och sade, att en del af den vinst, som uppstår
å bränvinsförsäljningen, skulle afsättas för att afvärja följderna af
missbruk utaf bränvin, då stode ett sådant förslag i samklang med
bränvinslagstiftningens anda. Det är naturligen svårt att kunna påvisa,
hvari dylika missbruk bestå, och huru de bäst skola afhjelpas.
Men jag tror, att det icke skulle möta någon gensaga, om man på
detta sätt sökte att så mycket som möjligt förmildra och förebygga
verkningarna af bränvinets missbruk. Använde man en del af dessa
afgifter för att afhjelpa sjukdom och fattigdom genom att organisera
bättre sjukhus och bättre, mera modern fattigvård, så vore det
i öfverensstämmelse med sj elfva bränvinslagstiftningens syfte och
ändamål, och det skulle i öfrigt kunna medföra andra goda verkningar
för kommunerna och bidraga till att minska deras utgifter.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Det förhåller sig utan
tvifvel så, som den ärade motionären nyss yttrade, att stora missbruk
ega rum, att missförhållanden förekomma, som höra afhjelpas.
Jag tror, att han har rätt deruti, att det icke skall falla någon af
kammarens ledamöter in att bestrida detta. Det är visserligen också
ganska säkert, att det icke är omöjligt att göra åtskilligt för afhjelpandet
af dessa missbruk, men missbruk komma alltid att finnas,
och jag fruktar, att missbruken ökas i högre grad, ju mera man gör
kommunerna intresserade för inkomsten af bränvinet. Det för med
sig ondt i allo, på alla sätt; och hvar man än möter det, kommer
det att göra ondt. Hör man nu kommunerna mera intresserade af
delaktighet i inkomsterna af bränvinet, så befarar jag, att missbruken
komma att blifva mera rotfästade än hvad de för närvarande äro.

Hvad jag nu vill anmärka, det är, att motionen icke är möjlig
att antaga, emedan den uppenbart strider mot gällande grundlag.
Riksdagen kan naturligen, huru den än behagar, höja bränvinstillverkningsafgiften.
Att Riksdagen skulle pålägga en och samma artikel,
nemligen tillverkningen af bränvin, två bevillningar i stället
för en, pålägga denna artikel två bevillningar i stället för att höja
den nuvarande, det förefaller mig så underligt, att det borde redan
vara ett skäl att icke beträda den vägen, äfven om man icke kan
våga sig på att säga, att det är stridande mot grundlagens uttryck -

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

liga ord. Nu yttrade visserligen motionären: »det är icke en tillverkningsskatt,
utan en särskild afgift». Men hvad är det då, om
det icke är en tillverkningsskatt? Skulle det icke vara en bevillningsafgift
enligt 60 § regeringsformen, hvad skulle det då vara? Det
kan icke vara att hänföra till de skatter eller afgifter, som omtalas
i mellanmeningen i 3 § af ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter. Då återstår endast att säga, att det icke är en bevillning,
utan en ordinarie skatt. Således en sådan, som är underkastad
Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma lagstiftning. Det står
icke till att med stöd utaf 60 § regeringsformen, som nu talar om
hvad vi i dagligt tal benämna bränvinstillverkningsafgift, men hvad
der kallas husbehofsbrännerimedlen, införa en skatt af denna natur
och på samma föremål, som der omtalas såsom belagd med en bränvinsskatt.
Det är rent omöjligt. Men härtill kommer något, som
är ännu mera påtagligt, och det är, att, om än Riksdagen kan, i
stället för att nöja sig med en bevillning, pålägga två bevillningar
å en sak, man icke kan på bevillningslagstiftningens väg — alldeles
omöjligt enligt grundlagens bud både i regeringsformen och riksdagsordningen
— besluta något om dispositionen af denna skatt. Detta
är icke en bevillningsfråga, utan en statsregleringsfråga. Det kan
man se af 62 § i regeringsformen och alla de stadganden, som handla
om statsregleringen. Der ligger det väsentliga och afgörande skälet
mot motionen: man kan icke på bevillningslagstiftningens väg bestämma
något om dispositionen af en sålunda vunnen statsinkomst.
Det är afgörande för frågan och sålunda kan man icke bifalla
motionen sådan den är formulerad.

Deremot vill jag icke påstå, att icke den senare af de två reservationerna
mycket väl kunde antagas, men den har det felet, såsom
herr Fredholm påpekade, att Kongl. Maj:t icke får någon ledning
för sitt tillvägagående, när han skall framlägga sitt förslag till förordning
om ny fördelning af bränvinshandelsafgiften. Det kan hända,
att Kongl. Maj:t kan finna en sådan väg ändå, och i sådant fall finnes
icke någon anmärkning från min sida. Det vore derför bättre att
taga reservationen och återremittera frågan. Det torde icke vara
för sent, om ärendet återremitteras, för utskottet att hinna göra
upp förslag till en skrifvelse om mera bestämdt påpekande hvad
motionären åsyftat med sitt förslag, i hvad det rör afhjelpandet af
de stora missbruken i afseende å bränvinsförsäljningsafgiften. Sådan
reservationen nu är, har jag icke vidare någon invändning att göra
mot densamma, men motionen kan icke bifallas. Hufvudsaken är
det, jag sist anförde, att här är sammanblandad en bevillningsfråga
med en fråga om användandet af en skatt, hvilket skall behandlas
på annat sätt. Men äfven sjelfva påläggandet af dessa dubbla skatter
vill göra mig tveksam, om det är rigtigt. Något annat än en bevillning
kan det i allt fall aldrig bli, när det är fråga om att beskatta
en sak, som redan i 60 § regeringsformen är nämnd såsom underlag
för en skatt af bevillningsnatur.

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillverlcningsförvrdningen

m. m.

(Forts.)

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Det är sant, att den hufvud -

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående fråga, soiri man nu diskuterar, i långa tider utgjort ett stridsämne,
andrad i eko blott mellan stad och land, utan äfven nykterhets vännerna
brännstål- emellan. Liksom man här vid åtskilliga tillfällen tvistat om fördelverkningsför-
ningen af bränvinsförsäljningsmedlen, har också denna fråga diskumdningen
terats mellan nykterhetsvännerna och de voro ganska länge delade
,p- . i olika läger mot hvarandra i afseende på denna sak. Nu har man

^ r '' åtminstone på åtskilliga möten uttalat sig allt mera i rigtning emot,
att kommunerna skulle blifva mera intresserade i denna fråga än
hvad de för närvarande äro. Således får man nu höra, att det går
nykterhetsvännerna emot att lösa frågan på sätt som motionärerna
föreslagit. Men, ehuru nykterhetsvän, kan jag likväl icke klandra
motionärerna på samma sätt, som en talare på stockholmsbänken,
herr Byström, gjorde. Jag kan icke se annat, än att, om deras
förslag ginge igenom, skulle förhållandena blifva bättre än hvad de
nu äro. Jag undantager dock dervid bestämmelsen om att man
finge bilda bränvinsförsäljningsboiag, äfven på landsbygden, ty det
har jag motsatt mig och vill icke vara med derom. Men jag vill
erinra om en sak. När kommunalskattekomitén blifvit tillsatt och
det blef kandi, att den skulle taga itu med den här frågan, ingingo
några nykterhetsvänner — det var för öfrig! några af Riksdagens
nykterhetsgrupp — till Kong!. Maj:t med en anhållan, som de ville
hafva tillstäld nämnda komité. Denna anhållan gick i den rigtningen,
att de inkomster å försäljningen, som enligt lag kunde komma
att tillfalla städerna, sammansloges till en för alla städer gemensam
kassa, hvilken inginge till statsverket för att sedan fördelas på samma
städer efter folkmängden. På detta svarade komitén följande:

»Hvad åter vidkommer det andra af de uttryckta önskemålen,
eller att all den städerna enligt lag tillgodokommande inkomst af
bränvinsförsäljningen skulle sammanslås till en gemensam kassa,
som derefter skulle utdelas på städerna efter folkmängden, vill
komitén såsom sin åsigt uttala, att genom komiténs förslag om begränsning
af den andel, som hvarje stad skulle ega omedelbart behålla
af stadens utskänkningsbolags vinstmedel, samt om fördelning af
försäljningsafgifterna emellan alla kommuner inom hvarje län och
af minst halfva bolagsvinsten med en del på landsting och de städer,
som ej deltaga i landsting, samt en del på rikets samtliga kommuner,
samma resultat torde komma att uppnås, som det genom berörda
yrkanden åsyftade.»

Jag tycker, att komitén verkligen har rätt i det fallet och att,
om komitéförslaget gånge igenom, intresset för städerna att forcera
försäljningen skulle betydligt minskas mot hvad nu är förhållandet.
Jag tror, att detta kan tillämpas äfven på landsbygden. Om komiténs
förslag ginge igenom, är jag öfvertygad, att de enskilda kommunerna
icke skulle hafva så stort intresse af att få försäljningsställen
inom sina områden, då vinsten ginge till en gemensam kassa
för att sedan fördelas efter folkmängden. Det kan icke bestridas,
att det är afsevärda olägenheter förknippade med att hafva sådana
försäljningsställen inom samhället, och jag tror, att de enskilda kommunerna
skulle draga sig för att få ett sådant ställe inom sitt om -

N:o 43.

Lördagen den 10 Maj.

råde, då de icke hafva någon speciel eller direkt inkomst af alfären. Angående
Jag för min del vill således icke klandra komiténs förslag i detta and*?''\ ^0de/se
afseende, men i alla fall lutar jag åt det hållet, att det vore bäst, brunvimtiuom
hela afgiften indroges till statsverket. Då vore man bäst fredad verieningrfurfrån
frestelse af vinstbegäret. Må det sedan bero på Riksdagen i ordningen
hvad mån och på hvad sätt någon ersättning för den minskade in- (Forts)
komsten må tilldelas kommuner och korporationer, som af försälj- ^
ningsafgiften haft del. Jag har tänkt, att genom en indragning af
försäljningsafgifterna och en ökning af tillverkningsskatten statens
inkomster skulle ökas, så att staten kunde vara i tillfälle att hjelpa
kommunerna i ett eller annat afseende, såsom med fattigvård, sjukhus
eller på något annat sätt. Det finnes nog flera utvägar, om man
vill hjelpa kommunerna, och då kunde man äfven taga i betraktande
hvarje kommuns ekonomiska ställning och bärkraft. Jag har derför
i mitt förslag icke allenast förordat, att något borde göras i den
rigtning, som kommunalskattekomitén och motionärerna föreslagit,
utan ock tänkt mig, att andra utvägar kunde anlitas.

Nu sade den föregående talaren, att min reservation icke gaf
regeringen någon vägledning. Jag kan icke förstå, att en sådan
anmärkning kan framkastas, då jag baserat det ena alternativet af
mitt yrkande på såväl komiténs förslag som motionen och derjemte
påpekat vissa andra utvägar samt slutligen erinrat om, att det fins
ändå flera sådana att välja, och derigenom gifvit regeringen fria
händer att söka utreda frågan så allsidigt som möjligt.

Nu har motionären, herr Ivar Månsson, föreslagit, att sista delen
af klämmen i min reservation skulle tagas bort, och yrkat bifall till
det öfriga, under hemställan till reservanterna, om de icke kunde
vara med derom. Jag för min del får säga, att jag visserligen skulle
kunna vara med derom, men jag anser emellertid det vara klokast,
att, när man föreslår Kong!. Maj:t att göra en utredning, den också
göres så allsidig som möjligt. Derigenom kunde Riksdagen få en
god öfverblick af frågan och få tillfälle att sedermera lösa den på
bästa sätt.

Jag skall sålunda för närvarande yrka bifall till min reservation
i dess helhet.

Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Jag har flera gånger
haft ordet i denna fråga under den tid, som jag haft äran sitta i
donna kammare, och den ställning, jag deri intager, torde för de
flesta af kammarens ledamöter vara känd. Jag är ingalunda tillfredsstäld
med det nuvarande tillståndet. Jag anser, att städernas
stora inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen verka ett intresse, som
kanske på mera än ett håll gör, att de styrande inom städerna blifva
alltför starkt intresserade i att se till, att denna rörelse drifves på
bästa sätt. Det, som derför behöfves, är, att städernas inkomster
blifva succesivt borttagna och till statsverket indragna.

I fråga åter om fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen anser
jag det vara klokast att indraga dessa medel till staten och sä småningom
öfverföra dem till statsverket. Jag tror nemligen, att, då

Andra Kammarens Prot. 1002. N:o 48.

N:o 48.

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
Irr änvin stillverkning
sjörordningen

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 10 Maj,

det gäller inkomsterna af bränvinsförsäljningen, det är bäst. att de
gå in till statsverket i sin helhet och icke tillfalla särskilda kommuner,
ty ju mindre försäljningen och den deraf härflytande inkomsten berör
ett område, desto mindre blifva frestelserna för de respektive orterna.
Men är det nu så, att det är tjenligast, att de indragas till statsverket,
så följer också deraf med full konseqvens, att, om jag af
anförda skäl vill indraga dem från städerna, man af samma skäl
icke heller skall göra landsbygdens kommuner ytterligare intresserade.
Nej, är det så, att inkomsterna skola indragas till statsverket
från städerna, bör man ej heller öfverlåta dem till landsbygdens
kommuner. Det är detta, som gör, att jag motsätter mig
lika mycket att öfverflytta inkomsten till landsbygden som att städerna
skola oinskränkt dominera deröfver. Jag anser således, att dessa
medel böra öfverflyttas till statsverket under en lång följd af år
och att städerna i stället må få skäligt vederlag under öfvergångstiden,
så att de dermed må kunna bestrida de utgifter, hvartill deras
inkomster af bränvinsförsäljningsafgiften hittills anslagits. Häraf är
det uppenbart, att jag icke kan biträda någon af de motioner, som
herr Ivar Månsson väckt. Han satte i fråga, huruvida någon ifrån
landsbygden kunde vara emot hvad han föreslagit. Jag kan icke
svara för någon annan än mig sjelf i denna kammare: jag har nog
med att föra talan för egen räkning. Men det ber jag att få säga
herr Ivar Månsson, att jag icke hyser några betänkligheter mot att
yrka afslag å hans motioner, utan jag finner detta tvärtom vara i
full öfverensstämmelse med nykterhetens och sedlighetens intresse.

Hvad hans motioner för öfrigt angår, ha de blifvit kraftigt bemötta
af såväl bevillningsutskottets vice ordförande, herr Fredholm,
som ock af herr Hedin, hvilka påvisat de konstitutionella betänkligheter,
som kunna åberopas deremot.

Herr Ivar Månsson sade, att den särskilda afgift, som bär satts
i fråga, icke skulle kunna hänföras till bevillningar och tillverkningsskatt,
utan till något annat. Men han har icke lyckats klargöra,
hvilket annat det skulle vara. Det blir blott en tillverkningsskatt
under två olika former, och jag hemställer då till litet hvar af
herrarne, huruvida det kan vara med goda principer förenligt att
vrida saken på sned så grundligt, att man i stället för enkelhet och
klarhet får allt så tilltrassladt som möjligt. Jag tror icke, att detta
öfverenstämmer med en konseqvent tillämpning af rigtiga principer,
och icke heller, att det är konstitutionelt rigtigt.

Dessutom påpekade herr Hedin, att, om man också bestämde
en särskild afgift, kunde man icke på samma gång bestämma om
anordnandet eller hvart den skulle gå. Om denna herr Hedins anmärkning
är rigtig, hvilket jag har all anledning att antaga, förefinnes
således här äfven en ny betänklighet, som bevillningsutskottet icke
lyckats se, men som likvisst borde tagas i betraktande.

På grund af alla dessa skäl har jag icke kunnat komma till
annat resultat än att yrka afslag å motionärens förslag.

Herr Ollas Ericsson anmärkte nu till sist, att han trodde, att
äfven om herr Ivar Månssons motioner ginge igenom, skulle likväl

Lördagen den 10 Maj.

N:o 48.

derigenom komma att tillskapas en bättre situation. Jag skulle
då vilja fråga herr Ollas Ericsson, i hvilket afseende nykterheten
derigenom skulle befordras, ty det är väl dock det, som här åsyftas.
Icke skulle det befordra nykterheten i städerna, ty de komme icke
att i minsta mån beröras af den förändrade ställning, som skulle
komma att inträda. Då skulle det således vara på landsbygden, som
ställningen skulle bli bättre genom inrättande af bolagsvälde. Man
har ju också ansett, att nykterheten på landsbygden skulle i hög
grad befordras, derigenom att landsbygden finge större andel af
bränvinsmedlen; men det är så långt ifrån att detta skulle vara händelsen,
att förhållandet är omvändt. Nej, nog får man lof att anföra
några skäl för sina påståenden och icke komma med tomma antaganden.

Jag har redan tillkännagifvit, herr talman, att jag yrkar afslag
å motionärens förslag.

Jag skulle visserligen kunnat vara med om herr Ollas Ericssons
reservation, om den sista punkten i denna reservation varit fristående,
så att man haft att välja mellan två alternativ: antingen en rättvisare
fördelningsgrund mellan stad och land eller ock bränvinsmedlens
öfverflyttande till statsverket. Men då så icke är förhållandet
och jag således icke har någon förhoppning att vinna något med ett
bifall till densamma, kan jag icke göra något annat än yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Bystedt: Herr talman, mina herrar! Då motionärerna
lyckats vinna sympatier för sitt förslag hos ledamöterna inom utskottet,
är det gifvetvis för mig som nybörjare mycket svårt att
nödgas stå i opposition mot dessa framstående män. Jag kan nemligen
icke för min del vara med om motionärernas förslag.

Jag anser först och främst, att frågan framkommit väl tidigt.
Motionärerna stödja sig på skattekomiténs förslag, men detta har
ännu icke kommit in till Riksdagen, ännu mindre här blifvit föremål
för någon granskning. Vi veta således icke, hvad som kan komma
att sägas om den utredning, som i skattekomiténs förslag förefinnes,
men så pass mycken erfarenhet har äfven en nybörjare, att han
numera icke längre tror blindt på komitéyttranden. Jag tror också,
att frågan framkommit på ett olyckligt sätt, då den står i samband
med åtskilliga andra frågor, der sakförhållandena icke kunna sägas
vara gynsamma för det nu föreliggande förslaget. Vi hafva nyss
här i Riksdagen åtagit oss en skattebörda, som skall utgå progressivt
och hvilken närmast kommer att träffa stadsinvånarne och allra
mest löntagarne och stadsindustrien, men ytterst litet jordbrukarne.
Alla smärre och medelstora jordbruksfastigheter, d. v. s. 90 procent
af alla jordbrukfastigheter, komma icke att träffas af den nya skattebördan.
Samtidigt dermed föreslås nu, att man skall utdela en viss
del af bränvinsvinsten åt landskommunerna och sålunda lätta deras
skattebörda. Städernas invånare, de små löntagarno och de små
kroppsarbetarne få betala till landsbygdens befolkning för brödbiten,
som de äta. Nu skola de äfven dela med sig åt landsbygden af eu

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillverbringsfCrordningen

m. m.
(Forts.)

N:0 48.

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvimtillverkning
sfärer
dning en
m. in.

(Forts.)

Lördagen den 10 Maj.

inkomstkälla, som de hittills ensamma i hufvudsak haft. Jag undrar
verkligen, huru långt tålamodet skall kunna räcka. Man säger, att
en sådan delning är i nykterhetens och sedlighetens intresse. Men
städerna hafva redan gjort ganska mycket i nykterhetens intresse.
Under den långa tid, som jag studerat bolagsverksamheten i städerna,
har jag funnit, huru bolagen köpa in de gamla krogarne, af hvilka
enskilda personer drogo vinst, och taga hand om dem för att sköta dem
på sådant sätt, att bränvinsbegäret utrotas. Jag har sett, huru
bolagen gjort allt möjligt för att få i sina lokaler snyggt och propert
och rent, så att det icke blir snusktillställningar, som uppamma till
superi. Bolagssystemet har derför gjort mycket godt. Men nu
tyckes man vilja säga så här: »Mohren har gjort sin pligt, mohren
kan gå.»

Man talar om, att landsbygden har så tunga skatter och att
man der skulle ha tyngre skatter än i städerna. Det är emellertid
icke sant. Om man räknar efter bevillningskrona eller efter fyrk,
kan det nog förefalla, som om ett dylikt påstående vore rigtigt, men
det är icke rätt att räkna blott efter bevillningskrona eller efter fyrk,
utan man måste äfven taga i betraktande, om personerna äro rätt
uppskattade i förhållande till sin inkomst eller förmögenhet; gör man
det, skall man helt visst finna, att vi i städerna äro förhållandevis
högre taxerade och derför äfven måste bära en mycket tyngre skattebörda,
om den också icke per bevillningskrona är lika hög som i åtskilliga
landskommuner, der beskattningen går annorlunda till.

Om i alla fall de nu omhandlade medlen böra dragas in, så skall
det väl icke ske på det nu föreslagna sättet, att de tagas från
städerna, utan hänsyn till hvad städerna hafva kostat på denna
handtering. Utgifterna i detta afseende äro icke så små för städerna;
dessa måste nemligen derför hålla sig med dyrbar ordningsmakt, och
rådsturätterna måste förstärkas. Äfven fattigvården blir dyrare på
grund af denna handtering. Utgifterna äro gifvetvis härvidlag olika
i olika städer. Skola bränvinsmedlen utdelas till landsbygden, måste
man taga hänsyn till dessa omständigheter, och åtminstone borde
man stadga en öfvergångsperiod. Det är för öfrigt icke lika stora
olägenheter af spritmissbruket för olika delar af landsbygden, så att
dessa medel kunna ju icke fördelas lika på alla landskommuner,
och hänsyn måste äfven tagas till, att olika kommuner äro olika
hårdt tyngda af skatter. Det skulle förvåna mig, om en enda af
dem, som ha sinne för nykterhetsarbetet i vårt land och anse det
vara en lycklig och välsignelserik verksamhet, skulle vilja vara med
om det nu föreliggande förslaget.

Skall en ändring härvidlag göras, så må det väl vara den, att
— såsom här redan blifvit påpekadt af åtskilliga talare — dessa
medel indragas till staten och användas för något lämpligt humanitärt
ändamål, såsom t. ex. ålderdomspensionering åt arbetare eller
annat, men de böra icke indragas för att stoppas i fickorna eller
lindra bördorna för dem, som dock i alla fall förmå bära dessa
bördor.

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj

Herr Sanden: Herr talman, mina herrar! Ehuru stadsrepresentant,
kan jag icke underlåta att uttala mina sympatier för det
förslag, som nu framstälts af herr Ivar Månsson.

Såsom skäl för afslag å de föreliggande motionerna har bevillningsutskottet
hufvudsakligen åberopat de konstitutionella betänkligheter,
som skulle ligga deri, att i bränvinstillverkningsförordningen
infördes två till sin natur så skiljaktiga utgifter som tillverkningsskatt
och den afgift, som i motionerna omhandlas. Under det att
tillverkningsskatten vore en bevillning, som utginge till staten och
om hvilken Riksdagen ensam hade att besluta, vore den nu ifrågavarande
afgiften afsedd för andra ändamål samt icke af bevillnings
natur. Jag tror, att man kan gifva utskottet rätt i denna dess uppfattning
och äfven dela dess betänkligheter i detta hänseende, och
derför förefaller det mig icke heller underligt, att utskottet med afseende
å nu föreliggande motioner kommit till det slut, som vi återfinna
i utskottets betänkande.

Frånser jag åter de konstitutionella betänkligheterna, hvilka väl
med god vilja skulle kunna på ett eller annat sätt undanrödjas,
synes det mig, som om det föreliggande förslaget med sin jemnare
fördelning af bränvinsmedlen vore värdi ett synnerligen stort beaktande.
Det kan icke förnekas, att fördelningen af dessa medel,
sådan den nu är bestämd, är egnad att väcka missnöje, såväl vid
jemförelse mellan land och stad som vid jemförelse de olika stadssamhällena
emellan.

I kommunalskattekomiténs förslag lemnas en redogörelse för
förhållandena, sådana de gestaltat sig under försäljningsåret 1897—
98. Man finner deraf, att medan utdelningen till landskommunerna
detta är i medeltal utgjorde 82,t: öre per invånare samt för städer
och köpingar, der minuthandel med och utskänkning af bränvin varit
upplåten åt för detta ändamål särskildt bildade bolag, 5 kronor 81
öre per invånare, så hafva inom dessa städer och köpingar inkomsterna
af bränvinsmedlen vexlat högst betydligt, så att det lägsta
beloppet varit 2 kronor 11 öre och det högsta 41 kronor 78 öre,
allt per invånare. En fördelning, som leder till sådana ojemnheter,
kan icke vara att förorda.

Visserligen torde i fråga om städer och köpingar, der bränvinshandeln
varit på nämnda sätt upplåten, göras den invändningen, att
den vinst, som kommit dessa kommuner till del, hufvudsakligen varit
beroende af det sätt, hvarpå försäljningen af vederbörande bolag
bedrifvits, och den omsorg, hvarmed bolagens angelägenheter omhänderhafts.
Jag tror dock, att man till största delen kan bemöta
denna invändning med påvisande af det förhållandet, att ifrågavarande
bolag icke hafva till sin uppgift att bereda kommunen den
största möjliga vinst, utan deras ändamål är, som säges i 18 § af
gällande bränvinsförsäljningsförordning, »att i sedlighetens intresse
ordna och öfvervaka minuthandeln med och utskänkningen al'' bränvin,.

Nu är allmänt bekant, hurusom åtskilliga städer, i förlitande på
varaktigheten af den genom bränvinshandeln dem tillfallande inkomsten,
för allmännyttiga företag och anläggningar upptagit be -

Angåer de
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillv
er foting sfärordningen

''in. m.
(Forts.)

*-0 48. 22 Lördagen den 10 Maj.

ändrad lydelse tydande lån oc^ iklädt sig förbindelser, hvilka för den händelse, att
af § io i .n Pai‘äknade inkomsten frantages dem, skulle för dessa samhällen
bränvinstui- blifva synnerligen tryckande. Derför vore det enligt min åsigt icke
verkningsför- välbetänkt att vidtaga en sådan ändring, att derigenom en mera afsevärd
minskning i berörda inkomst förorsakas dessa samhällen. Då
(Forts.) emellertid det föreliggande förslaget, för så vidt man kan bedöma
detsamma efter kommunalskattekomiténs betänkande, icke skulle i
stort sedt förorsaka någon rubbning af de bestående förhållandena,
utan till allra största delen bibehålla flertalet af stadssamhällena
vid den inkomst, som de nu hafva af bränvinsmedlen, kan jag icke
annat än uttala den asigten, att en afveckling, sådan som den af
motionärerna föreslagna, vore önsklig. Derigenom vunnes en mera
allmängiltig fördelningsgrund än den vi nu hafva, mot hvilken ju
ofta anmärkningar förekommit, anmärkningar, som helt visst skola
med allt större kraft göras gällande, ända tills en förändring i dessa
förhållanden skett.

För min del har jag sålunda ingenting emot, om man kunde
ena sig om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
och förslag i motionens syfte, för så vidt den afser införande
af en annan fördelning af bränvinsmedlen. Men om jag känner mig
böjd för att biträda motionärernas förslag i denna del, har jag deremot
icke funnit mig tilltalad af förslaget om medgifvande för andra
landskommuner än köpingar att inrätta bolag för utskänkning och
försäljning af spirituösa. Utom det, att ett sådant medgifvande
skulle, menligt inverka på städernas och köpingarnas inkomster af
bränvinshandeln och medföra en minskning i dessa, hvilken icke
kunde på förhand beräknas, skulle derjemte en sådan anordning till
den grad motverka nykterhetens intressen i vårt land, att jag för
min . del icke skulle under några förhållanden vilja biträda ett beslut
om införande af en sådan rättighet. Jag skall icke tillåta mig att
närmare utveckla skälen härför; de hafva af föregående talare
blifvit i någon mån vidrörda och synas mig för öfrigt ligga i
öppen dag.

Herr talman! Jag har icke något särskildt yrkande att framställa.

Herr Jönsson i Färeköp: Talaren på stockholmsbänken, herr
Byström, betonade starkt denna frågas betydelse ur nykterhetssynpunkt
och äfven ur ekonomisk synpunkt. Han tog icke som ämne
för sitt föredrag ett bibelspråk, men han inlade i alla fall i detsamma
ett sådant. _ Jag tror, att om han till ämne hade tagit den
jesuitiska satsen: Ändamålet helgar medlen, hade han varit konseqvent,
Nu halkade han lätt öfver den omständigheten, att städerna
åtnjuta stora inkomster utaf denna bränvinshandel, och han tycktes
anse, att städerna mycket väl borde hålla till godo med de 30
silfverpenningar, som här tillfalla dem och som komma dem väl till
pass. Han sade äfven, att landskommunerna icke behöfde några
inkomster, ty de vore ju rika ändå. Ja, det finnes på landsbygden
en och annan kommun, som är rik, men tusentals, som äro i fattiga

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

omständigheter och dragas med tunga bördor. Han talade icke om
någon jemnare fördelning, i stället gjorde han en förbön för städerna,
som hafva dessa stora inkomster, han sade nemligen, att de beräknat
sina framtida utgifter med hänsyn till dessa inkomster och kunde
derför icke undvara dem. Städerna hälla, som sagdt, väl till godo
med dessa pengar, trots det att de äro bränvinspengar. Han nämnde
vidare icke ett ord om, att när försäljningsafgifterna, såsom det nu
föreliggande förslaget afser, skulle komma att fördelas, maste ovilkorligen
intresset för bränvinsbolagen uteslutas. Min öfvertygelse är.
att det icke blir något intresse för landskommunerna att stifta bolagför
bränvinshandteringen, och jag tror, att de skola betacka sig för
brun vinsförsäljning inom sina områden, utan lata nog städerna vara
ensamma om den saken. Härigenom skulle äfven nykterheten kanske
blifva mera befrämjad än på något annat sätt.

I det förslag angående skatteobjekt, som finansministern framlade
vid fjolårets riksdag, föreslås äfven, att man skulle höja bränvinstillverkningsskatten
med 10 öre per liter. Detta har gjort, att
en mycket stor spekulation i bränvin har egt rum redan under
denna vinter. Yi se sålunda, hurusom tillverkningen sista tiden varit
en 3 å 4 millioner liter öfver den vanliga och långt större, än hvad
behofvet krafvel-. Och säkert är, att om bränvinsskatten icke kommer
att höjas nu, medan man ändå säkert förväntar eu höjning, så
kommer äfven denna spekulation att forceras än mera. Här kommer
då att blifva en oerhörd import af tysk potatis och af majs, och
bränvinsbränningen kommer icke att som hittills bedrifvas i och för
jordbrukets räkning, utan det kommer att blifva en affär, och brännerierna
komma att läggas vid hamnar och i närheten af större
stationer. I dessa trakter kommer jordbruksnäringen att i väsentlig
grad för att icke säga helt och hållet nedtryckas, då man antagligen
kommer att inköpa utländska produkter och drifva handteringen i
så stor skala som möjligt, och man har sa mycket större anledning
till detta antagande, som man i Tyskland ämnar sätta exportpremie
på potatis. Jag tror derför för min del, att det nu föreliggande
förslaget kommer att verka godt i alla afseenden, icke minst i nykterhetsafseende.

Det säges här, att vi skulle taga medel från städerna. Nej
ingalunda, det är icke tal om detta, utan det är tal om att fördela
do nu ifrågavarande medlen. Men från hvem skola de tagas? Jo,
naturligtvis från dem, som supa. Nykteristerna ha ju alltid önskat,
att vi skulle fördyra denna vara, och jag förstår icke, hvarför do
icke fortfarande vilja drifva den satsen.

Hen- Bystedt nämnde, att skatterna utgå med väsentligt olika
belopp i olika kommuner och att det särskildt dervidlag vore skilnad
mellan städerna och landsbygden. Jag tror emellertid, att alla bär
i kammaren hafva väl reda på, huru härmed verkligen förhåller sig.
och jag skall derför icke ingå på den sidan af frågan.

''.lag anser för min dol denna fråga vara af så ofantligt stor vigt
för landet, att jag i likhet mod motionären förundrar mig öfver, att
någon kan motsätta sig det nu föreliggande förslaget. Men dä jag

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillverlcningsförordning
en
in. m.

(F orts.)

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvin stillverkningsjörordningen

m. m.

(F orts.)

icke anser det vara lönt att hålla på motionen, skall jag förena
mig med herr Ivar Månsson i hans yrkande på bifall till reservationen
med den af honom föreslagna ändringen.

Herr Petri: Jag skall anhålla att få något redogöra för de
omständigheter, hvilka gjort, att jag icke kunnat vara med om att
bifalla motionerna.

Jag ber då först och främst att få fästa uppmärksamheten på
den omständigheten, att kommunalskattekomitén i sitt betänkande
framlagt ett förslag till lösning af denna fråga. Men då detta förslag
ännu icke föreligger, tror jag, att det icke är lämpligt att nu
behandla motionärens förevarande särskilda förslag, förr än man
fått se, huruvida det af berörda komité afgifna förslaget kan föranleda
några åtgärder.

.....Vidare har här föreslagits, att man skulle få inrätta bränvins försäljningsbolag

i landskommunerna, och de olägenheter, som deraf
skulle bli en följd, ha redan på flera håll blifvit påpekade.

Slutligen ber jag att få erinra om, att man, för gäldande af de
försvarskostnader, som vi redan åtagit oss, beräknat, att staten
skulle erhålla inkomster från bränvinstillverkningen. Jag tror derför,
att det ur denna synpunkt är mycket farligt, om vi på förhand
disponera de belopp, som det torde bli nödvändigt att anvisa på det
hållet.

Medan jag har ordet, skall jag be att något få vidröra en
annan sak.

Det har från många håll rigtats skarpa angrepp mot den anordningen,
att städerna ha större andel i bränvinsförsäljningsmedlen
än landsbygden, hvilket man anser vara högst orätt. Jag vill dä
medge, att härvidlag förefinnes en orättvisa med afseende på fördelningen
af dessa_ inkomster städerna emellan; en föregående talare
har nyss uppgifvit, att dessa inkomster kunna variera ifrån cirka 2
kronor ända till cirka 30 å 40 kronor pr individ. Jag kan deremot icke
obetingadt erkänna, att det är orätt, att städerna ha dessa inkomster.
Ty det är ju förhållandet, att just till följd deraf ha de iklädt sig
utgifter, hvaraf fördelarne i lika hög grad tillfalla landsbygden som
städerna sjelfva. Jag vill i det hänseendet endast fästa uppmärksamheten
på kommunikationsväsendet. Städerna ha åtagit sig ofantligt
stora utgifter för jernvägsanläggningar och andra kommunikationsföretag,
hvilka naturligtvis i hög grad gynna landsbygden likaväl
som städerna. Likaledes bygga städerna läroverkshus, och det
är naturligtvis till lika stor fördel för landsbygden som för städerna,
att läroverk finnas. I många flera afseenden torde städerna i detta
fall gynna landsbygden, och jag tror derför, att talet om denna orättvisa
bör mycket modereras.

Här har äfven talats om, att man borde aflåta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning af frågan. Ja, det skulle
jag icke ha något emot, och inom utskottet var det också mycket
tal om en sådan skrifvelse. Men skall man aflåta en skrifvelse,
skall man också veta, hvad som skall stå i denna skrifvelse, och det

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

var derom man icke kunde ena sig inom utskottet. Den skrifvelse,
som nu är föreslagen, är så allmänt hållen, att Kongl. Maj:t torde få v10 i
svårt att med ledning af densamma företaga en utredning, åtminstone bräw insiiUen
utredning, om hvilken Kongl. Maj:t kan ha någon visshet, att verkningsfötden
skall af Riksdagen gillas. . o °r*u^ei1

Af dessa skäl ber jag, herr vice talman, att fa yrka bifall till (Forts),
utskottets förslag.

Med herr Petri förenade sig herr Barm.

Herr Fredholm: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
deraf, att två talare nyss, hvar och en på sitt sätt, yrkade
bifall till den af herr Ollas Ericsson vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Ivar Månsson yrkade bifall till denna reservations
förra del.

Herr Ericsson åter yrkade bifall till hela sin reservation. Emot
sistnämnda yrkande kan man emellertid göra icke blott formella,
utan äfven reella anmärkningar. Det förhåller sig nemligen så, att
inom bevillningsutskottet sedan lång tid tillbaka utbildat sig den
praxis, att utskottet visserligen anser sig hafva grundlagsenlig rätt
att väcka motioner uti till utskottets beredning hörande frågor, men
att deremot reservanter ej anses hafva en sådan rätt. Pa denna
grund har jag, som vid flora föregående tillfallen fogat reservationer
till betänkande!! af bevillningsutskottet, blifvit flera gånger vägrad
proposition på den hemställan, som jag^ gjort i min reservation,
emedan man ansett, att densamma innehållit ett nytt förslag, som
icke vore inbegripet vare sig i motionen eller i utskottets hemställan.
I den senare delen af sin reservation har herr Ollas Ericsson hemstält
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående indragning till statsverket
af forsa Ij n ing saf g ifterna. Detta är en ny fråga. Den har
icke varit föremål för behandling inom utskottet, och på denna grund
kan jag icke se. att, om vi fasthålla den praxis, som hittills gjort
sig gällande, reservationen kan bifallas.

För öfrigt har herr Ericssons yrkande enligt min uppfattning
brister äfven i reelt hänseende. Att draga in försäljningsafgifterna
till statsverket vill nemligen med andra ord säga att taga bort försäljningsafgifterna
och i stället öka tillverkningsafgifterna lika mycket.
Effekten blir precis densamma med afseende å bränvinets fördyrande.
Men det är betänkligt att gå till väga på sådant sätt. Betänkligheterna
i detta afseende hafva af 1878 års bränvinskomité blifvit
framlagda i dess betänkande, hvilket är ganska lärorikt med alseende
å bränvinslagstiftningens utveckling. Komité!! har nemligen
visat, att i flera länder, der man försökt minska bränvinsförbrukningen
genom att åsätta ensamt hög tillverkningsskatt, man icke
lyckats vinna det afsodda resultatet. Det är derför, som man här
i vårt land i och för fördyringen af bränvinet tillgripit två särskilda
utvägar, nemligen dels tillverkningsskatt och dels försäljningsskatt.
1878 års komité redogjorde mycket utförligt såväl lör orsakerna
till denna fördelning som för det sätt, hvarpå don verkade, samt

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillv
er kning8färor
dnin gen
m. m.

(Forts.)

anslöt sig till den uppfattningen, att om man ville genom bränvinets
fördyrande förminska förbrukningen deraf, borde det ske genom både
tillverknings- och försäljningsskatt.

Pa grund af det nu sagda kan jag för min del icke vara med
om bifall till det af herr Ollas Ericsson framstälda yrkandet, men
väl skulle jag kunna vara med om ett sådant yrkande, som framstälts
af herr Ivar Månsson.

Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anledning
deraf, att en talare pa norrlandsbänken yttrade, att han endast ville
vara med om att till statsverket indraga vinstmedlen af bränvinsförsäljningen.
Naturligtvis ville han vara med om den åtgärden ur
ren nykterhetssynpunkt. För min del ber jag få säga, att jag delar
denna hans åsigt. Följaktligen skulle jag naturligtvis, om den frågan
förelåge, komma att rösta för ett sådant yrkande. Men jag föreställer
mig, att saväl den talaren som äfven öfriga ledamöter inom
kammaren mycket väl minnas, att den frågan många gånger varit
före här i Riksdagen utan att kunna tillvinna sig majoritet. Då så
är förhållandet, är det ju alldeles klart, att det icke är tillräckligt
att hålla pa en bestämd åsigt. Tv man lär väl icke kunna verka
mycket i nykterhetens intresse endast genom att här i Riksdagen
uttala sina åsigter och undan för undan få konstateradt, att man
är i minoritet.

Då nu till afgörande föreligger en annan fråga, nemligen frågan
om bränvinsmedlens fördelning, är det gifvet, att det är af vigt,
vare sig vi äro mer eller mindre nykterhetsvänner. att taga i öfvervägande,
huruvida det förslag, som fram stälts af en reservant mot
föreliggande utlåtande, komme att verka till nykterhetens befrämjande.
Jag skall be att i korthet få berätta, hvad som öfvertygat mig om,
att det från nykterhetsvänlig synpunkt vore klokt att antaga den
af herr Ollas Ericsson afgifna reservationen.

Då frågan om bränvinsmedlens fördelning vid ett föregående
tillfälle — jag kommer icke i håg, huru många år det är sedan —
var före här i kammaren, hade jag strax förut fått ett bref från
en inspektor i mellersta Sverige, deri denne omtalade, att i hans
hemtrakt tre landtkommuner hos en köping anhållit, att den skulle
låta stänga krogarne under tvenne marknadsdagar, emedan deras
öppethållande medförde obehag för landtkommunerna. Då denna
anhållan föredrogs för fullmäktige, afslogs den, emedan ett bifall till
densamma skulle förorsaka köpingen en förlust af 1,500 kronor,
hvilken summa fullmäktige ansågo, att köpingen skulle kunna förtjena
på bränvinshandeln under de båda marknadsdagarne. Hade
man vid detta tillfälle haft en sådan lag, som reservanten åsyftar,
eller att ingen stadskommun finge af bränvinsförsäljningsmedlen tillgodoräkna
sig större belopp än 5 kronor per individ, då är min tro,
att denna ansökan icke skulle blifvit afslagen, ty då hade nog köpingen
redan intjenat detta belopp. Min öfvertygelse är, att, om den föreslagna
skrifvelsen bifalles och Kongl. Maj:t på grund deraf kommer
att för Riksdagen framlägga förslag i öfverensstämmelse dermed, ett

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

sådant förslag, derest det antoges, i någon mån kommer att befrämja Angående
nykterhetssträfvanciena, Det finnes nog många nykterhetsvänner —
och jag klandrar dem icke härför — som tro, att det skall blifva bränvinstillsvårt
att få bort bränvinshandteringen, om förslaget skulle förorsaka, v er isning störta
både landt- och stadskommunerna komme att förtjena på denna ordningen
handtering. För min del tror jag icke, att den omständigheten påkommer
att inverka något. Ty man skall besinna, att förr än det 1 0
blir 76 förbudsvänner i Första Kammaren, förr får man icke bort
bränvinshandteringen, utan till dess får man söka arbeta på att få
till stånd så många inskränkningar som möjligt i denna handtering.

Vi behöfva icke frukta för, att nykterhetsarbetet så genomsyrat
nationen, att vi snart hafva att vänta 76 förbudsvänner i Första
Kammaren.

Jag vill derjemte be att få nämna, att man i landsorten med
allt annat än likgiltiga blickar följer frågorna angående bränvinslagstiftningen.
Man har ju afiattat denna lagstiftning i den anda,
att meningen vore, att landtkommunerna, om de så önskade, skulle
kunna skydda sig för de obehagligheter, densamma kunde medföra.

Men i följd deraf, att en del stora stationssamhällen, som vuxit upp
på landsbygden, sedermera bildat köpingar och med stöd af bränvinsförsäljningsförordningen,
i strid mot kommunernas önskningar, inrättat
krogar, har det kommit derhän, att en mängd personer från landsbygden,
som föra in landtmannaprodukter till dessa köpingar, kunna
fara fram mer eller mindre berusade på landsvägarne. Vederbörande
landtkommuner ega ej makt att stäfja detta missförhållande. Ty
om t. ex. en landtkommun består af 9,000 invånare och den invid
liggande köpingen af endast 1,000, så kan köpingen, trots landtkommunens
bestridande, gå in till Kongl. Maj:t och begära att få
inrätta det antal krogar, som den anser sig behöfva. Denna oegentlighet
i bränvinslagstiftningen gör, att det vore önskligt, att Riksdagen
på något sätt försökte att få den ändrad derhän, att det blefve
möjligt för landsbygden att kunna skydda sig mot berörda missförhållande,
helst som man naturligtvis i landtkommunerna ej kan
hålla sig med så stort antal polis, som vore behöflig för att kunna
upprätthålla ordningen på landsvägarne. Om man derför kunde ordna
det så, att dessa köpingar, som nu på bränvinshandteringen förtjena
15, 20 ä 25 kronor om året per individ, icke komma att förtjena
mera än 5 kronor per individ, så tror jag, att denna åtgärd högst
väsentligt skulle komma att befrämja nykterhetssträfvandena.

För min del hade jag tänkt att rösta för reservationen; men då
jag hört, att Första Kammaren bifallit densamma med en af motionärerna
yrkad ändring, skall jag tillåta mig att yrka bifall till detta
ändringsförslag.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Pehrson i Törneryd: Om det både gält att helt och
hållet ställa sig på motionärernas sida, så skulle jag för visso hyst
betänkligheter på grund af såväl de formella som do reella skäl,

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

ändrad lydelse hvilka kunna anföras mot motionärernas framställning. Beträffande
af § loY de /orrnella erinringar, som kunna göras mot förslaget, så ha dessa
bränvimtui- enligt min tanke pa ett tydligt och klart sätt framlagts af herr
verkningsför- Hedin i Stockholm. En reel anmärkning, som skulle kunna göras
°rdwingen mot samma förslag, är, att det ifrågasätter, att inom andra landtgods.
) kommuner än köpingar inrätta bolag för bränvinsförsäljningen. Vi,
som äro från landsbygden, vilja ingalunda vara med om en sådan
åtgärd. Jag tänker härvid närmast på den del af svenska landsbygden,
hvilken jag bäst känner till, nemligen den blekingska landsbygden.
Der har under de senaste åren utvecklat sig en industri,
som man väl kan kalla en stor industri. Den är uteslutande förlagd
på landsbygden och spridd snart sagdt inom alla provinsens kommuner.
Om nu bolag för bränvinsförsäljning finge upprättas på denna
landsbygd, skulle den gamla bofasta befolkningen inom dessa landtkommuner
helt och hållet komma att prisgifvas åt godtycket och
våldet.

Ehuru jag således icke kan vara med om denna del af motionen,
hvilken del motionärerna sjelfva icke längre hålla på, vill jag derför
icke, att man skall förkasta allt, hvad motionen innehåller. I densamma
finnes åtskilligt, som är värdt att taga fasta på. Jag delar
icke den mening, som här i dag först uttalats af herr Halvar Eriksson,
eller_ att motionen icke skulle gå i nykterhetsvänlig rigtning.
Jo. för visso^ gör den det. Motionärerna framhålla ju, att de med
sitt förslag åsyfta, att icke större del af försäljningsafgifterna i
städerna skulle komma städernas invånare till del än 5 kronor per
person. När således denna summa vore uppnådd, läge det icke längre
i städernas intresse att söka utveckla eller vidare befrämja denna
handtering. _ Det ligger väl rättvisa och billighet deri, att hvad försäljningsafgifterna
lemnade derutöfver fördelades på landets befolkning
i sin helhet.

När man nu icke kan på annat sätt tillvarataga motionärernas
yrkande än genom föreliggande skrifvelseförslag af herr Ollas Ericsson,
så har mot detta skrifvelseförslag anmärkts, att reservationen innehåller
alldeles för litet, för att på densamma skulle kunna byggas en skrifvelse
till Kong!. Maj:t. Jag kan emellertid icke heller dela denna
uppfattning. Ty reservanterna hafva ju likväl åberopat en hel del
saker, som vi alla känna till och som icke heller höra få anses
främmande för regeringen, och hvilka saker äro af den beskaffenhet,
att. de direkt beröra innebörden utaf denna fråga. Om det hade
varit ifrågasatt att tillstyrka bifall till reservationens kläm i dess
helhet, sa skulle jag nu i likhet med herr Fredholm sagt, att reservationens
senare del upptagit en fråga, som icke innefattas hvarken
i motionärernas eller i bevillningsutskottets förslag, nemligen frågan
om försäljningsafgifternas fullständiga indragande till statsverket.
Men denna del åt reservationen har blifvit utesluten utaf herr Ivar
Månsson, som i öfrigt i likhet med flere andra talare har yrkat
bifall till reservationens kläm. Jag ber derför att få instämma uti
detta yrkande samt alltså hemställa om bifall till reservationen med

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

uteslutande af dess senare del, eller den del af densamma, som börjar Angående
med ordet »eller» nederst å sidan 22. andrad lydelse

Nu har man sagt, att det icke skulle föreligga tillräcklig motive- bränvimtillring
för att Riksdagen skulle kunna fatta beslut om en så beskaffad verkningsförskrifvelse.
Men får man val antaga något sådant, som att en fråga ordningen
af så brännande art som denna skulle i sina detaljer vara främmande /pörte 1

för regeringen? Ingalunda kan jag förstå, att det skulle vara så, ^ ''

att regeringen icke ansåge sig skyldig att framlägga andra frågor
för representationen än dem, som vore i förväg af representationen
helt och hållet beredda och utredda. Nej, man förutsätter väl i alla
fall, att regeringen i första rummet är den, som bör taga initiativet
samt lägga fram utarbetade och utredda förslag för Riksdagen. Jagföreställer
mig derför, att man utan att begära för mycket kan
ställa en dylik fordran på regeringen i förevarande fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till herr Ollas
Ericssons skrifvelseförslag med uteslutande af den senare delen af
detsamma.

Herr Wittsell: Herr talman! Jag anser denna fråga vara af
synnerligt stor betydelse. Det är emellertid omöjligt att redan vid
denna riksdag något åtgöra i sjelfva saken. Jag har förut inom
utskottet instämt i den af herr Ericsson afgifna reservationen, men
då denna på grund deraf, att Första Kammaren redan fattat sitt
beslut och dervid antagit reservationen med strykande af den sista
punkten samt således biträdt samma förslag, som af herr Ivar Månsson
här framstälts, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till
det af herr Ivar Månsson framlagda förslaget.

Herr Meyer: Då något yrkande på bifall till motionerna icke

har framkommit, så skall jag icke göra något yrkande, och detta
så mycket mindre, som jag för min enskilda del anser, att det icke
vore synnerligen klokt att alltför hårdt sätta sig emot en utredning
af föreliggande fråga.

Jag antager, att Riksdagen nu kommer att aflåta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, och under denna förutsättning har jag begärt ordet
för att uttala den förhoppningen, att Kongl. Maj:t, när Kongl. Maj:t
emottager denna skrifvelse, måste besinna, att om densamma också
är undertecknad å Riksdagens vägnar, så är den dock både dikterad,
signerad och expedierad af en enda klass, nemligen de kommunalt
skattskyldige på landsbygden, samt att man derför kanske måste
gifva en annan valör åt det tal om rättvisa och billighet, som förekommer
i denna skrifvelse, än dess upphofsman egentligen hafva
afsett.

Det må nu vara så ■— jag vill icke bestrida detta — att ingen
menniska rimligtvis skall kunna våga påstå, att den nu faststälda
fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen är absolut rättvis. Detta
kan ingen säga helt enkelt derför, att man icke har några grunder
att gå efter, när man verkställer en sådan fördelning. Huru man
än gör densamma, måste den blifva godtycklig. Men så orättvis,

N:o 48.

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillv
er knings förordningen

in. in.

(Forts.)

Lördagen den 10 Maj.

som man påstått, att fördelningen skulle vara, är den i alla fall icke.
Det enda. man kunnat anföra såsom skäl för ett sådant påstående,
är, att man säger, att för inbyggarne på landsbygden utgöra bränvinsmedlen
så och så många öre, då de deremot utgöra så och så
många kronor för hvarje inbyggare i stadskommunerna. Man
glömmer emellertid dervid helt och hållet att taga med i beräkningen
de andelar, som gå till landstingen och hushållningssällskapen. Hushållningssällskapens
andelar komma i hvarje fall uteslutande landsbygden
eller rättare sagdt fastighetsegarne på landsbygden till godo.
.Städerna hafva icke den allra ringaste fördel af hushållningssällskapen.
Hvad åter landstingen beträffar, så torde väl också den allra största
delen af de utgifter, som de bestrida, komma landsbygden till godo.
Man måste taga detta med i beräkningen. Dessutom är det ju alldeles
orimligt att säga, att en fördelning af bränvinsmedlen efter
hufvudtalet skulle vara rättvis. Detta behöfver icke närmare utvecklas.
Jag tror för öfrigt, att herr Fredholm redan har påvisat
detta.

Vidare vill jag uttala den förhoppningen, att Kongl. Maj:t, när
Kong!. Maj:t emottager denna skrifvelse och på grund af densamma
verkställer utredning, måtte taga hänsyn dertill, att, såsom redan
blifvit påpekadt, städerna hafva åtagit sig stora förpligtelse!-, baserade
på den påräknade inkomsten af bränvinsförsäljningsmedlen. Dessa förpligtelser
hafva de påtagit sig till det allmännas bästa.

Jag vill ytterligare uttala den förhoppningen, att Kongl. Maj:t
måtte besinna, att äfven om städerna i genomsnitt ej skulle förlora
något enligt kommunalskattekomiténs förslag eller den af motionärerna
nu ifrågasatta anordningen, så kommer man dock till detta resultat
endast derigenom, att de större städernas inkomster i ganska väsentlig
män ökas på bekostnad af en del mindre städer, hvilka förlora
ganska betydligt. De större städerna, som hafva den bästa förmågan
att tåla vid en reduktion, skulle således få ökade andelar af bränvinsmedlen,
under det att de mindre, som hafva den minsta förmågan
i sådant hänseende, komme att förlora på förändringen. Jag skall
med afseende härå be att få nämna några få siffror, hvilka jag
hemtat ur kommunalskattekomiténs betänkande. Halmstad har för
närvarande en inkomst af 37,700 kronor utaf bränvinsmedlen, men
skulle enligt herr Ivar Månssons förslag få 67,600 kronor. Landskrona
har 41,500 kronor, men skulle få 70,600 kronor. Upsala har
94,000^ kronor, men skulle få 139,000 kronor. Der se vi alltså ökning.
Men a andra sidan skulle sådana städer som Haparanda, som nu
har 30,600 kronor, sjunka ned till 10,700 kronor. För Skellefteå
skulle dessa-1 siffror nedgå från 23,600 kronor till 8,800 kronor, för
Vara från 22,730 kronor till 3,800 kronor och för Kungsbacka från
20,600 kronor till 6,500 kronor. Det är alldeles uppenbart, att icke
går det an att skära alla städer öfver en kam, utan man måste taga
hänsyn till, huru den reform, som man här vill genomföra, kommer
att inverka på de olika städerna.

Slutligen vill jag nämna, att, då enligt reservantens förslag den
tanken icke är öfvergifven, att bränvinstillverkningsafgiften skall ökas

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

till favör för kommunerna, jag finner det rigtigt och lämpligt, om man
ökar bränvinstillverkningsafgiften för att derigenom tillgodose statens
behof. Men jag anser det icke lämpligt och rigtigt, att man ökar
denna afgift för att derigenom tillgodose kommunernas behof. Ty
om man besinnar, hvilka det är, som konsumera bränvin och som i
sista hand skulle få betala denna högre afgift, skall man finna, att
man genom att vidtaga en sådan åtgärd skulle lägga en indirekt
kommunalskatt på dem, som just till följd af att de icke hafva
något att taga af eljest äro befriade från de kommunala skatterna,
då deremot de, som ha något att taga af på grund af förmögenhet
och större inkomster och som derför utgöra kommunalutskylderna,
skulle komma i åtnjutande af en fördel, som de förstnämnda skulle
få betala.

Herr Eriksson i Bäck: Herr Ivar Månsson yttrade, att han
tänkt sig, att icke någon landsbygdsrepresentant skulle kunna stillatigande
låta förhållandena vara såsom de nu äro i fråga om fördelningen
af bränvinsmedlen. Jag vill då säga honom, att jag ej
heller stillatigande kan låta hans motion passera kammaren utan att
yttra några ord.

Han yttrade, att ett mutsystem håller på att utbilda sig vid
upplåtandet af försäljningsrättigheterna, hvilket gått så långt, att
temligen reella, skriftliga anbud göras om erläggande af en försäljningsafgift
för exempelvis endast 2,000 liter, i stället för att det borde
erläggas afgift för 90,000 liter, som i verkligheten försäljas. Nu
vill herr Ivar Månsson bereda detta system ett större verksamhetsfält,
då han för detsamma äfven vill öppna landtkommunerna? Nej,
bäste herr Ivar Månsson, var god och låt stadskommunerna behålla
såväl detta mutsystem som bränvinet!

Vi hafva förut på skattelagstiftningens område »det s. k. nya
systemet», eller tullsystemet, som på indirekt väg afpressa!- den
fattiga befolkningen oproportionerligt stora belopp i skatter till statskassan.
Nu vill herr Ivar Månsson, att vi skola göra äfven landtkommunerna
direkt ekonomiskt intresserade af bränvinshandteringen
och på det sättet skapa ett det »nyaste systemet», hvarigenom en
stor del af den fattigaste befolkningen — och kanske genom ockrandet
på dess spritbegär äfven den olyckligaste •— skulle komma
att bidraga med ytterligare åtskilliga millioner kronor i indirekta
skatter till bestridande af landtkommunernas utgifter. Ett bifall
till motionerna skulle lätt föra oss tillbaka till de förhållanden, som
rådde på Gustaf III:s tid, då det skulle bli angeläget för de i kommunen
bestämmande, som ville ha en så vidsträckt bränvinsförbrukning
som möjligt, att få en krog invid hvar kyrka och by. Och
till ett sådant förhållande vill åtminstone icke jag medverka.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Såsom fördelningen af beskattningsmedlen för
närvarande är ordnad mellan de olika kommunerna, komma desamma
att ständigt utgöra ett tvisteämne. Enligt min tanke skulle denna

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillverkningsförordningen

in. m.
(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående fråga lättast lösas derigenom, att alla bränvinsmedel indragas till
aBo/“s fgf‘e statsverket. Men såsom frågan nu föreligger, har jag intet annat
bränvinsttil- yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

verkningsför ordningen

Herr Olofsson i Digernäs instämde häruti.

m. m.

(Forts.) • • o • • o

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Då jag icke fått något understöd
i mitt yrkande på bifall till min reservation i dess helhet,
anser jag mig böra taga tillbaka detsamma och i stället instämma
i det af herr Ivar Månsson gjorda yrkandet.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag skall be att få
förena mig i det yrkande, som framstälts först af herr Ivar Månsson
och sedan af herr Pehrson i Törneryd.

Men det var med anledning af ett yttrande, som fäldes af en
talare på norrlandsbänken, som jag begärde ordet. Han påstod, att
städerna så väl behöfde denna skatteinkomst, som de finge genom
bränvinsförsäljningen, derför att den nyantagna progressiva beskattningen
träffar städerna hårdare än landet. Jag för min del kan
dock ej erinra mig, att denna skattelag har stadgat någon som helst
skilnad i afseende på beskattningen mellan invånarne i städerna och
på landsbygden. Skulle invånarne i städerna drabbas hårdare af
denna beskattning, skulle det bero på, att deras inkomster äro större;
och skulle landsbygdens invånare drabbas lindrigare af densamma,
skulle det bero på, att de icke nå upp till den skatteinkomst, der
progessionen börjar. Det är alltsammans. Det är klart, att man
med detta yttrande velat antyda, att landsbygdens invånare icke
skulle vara så ärliga beträffande uppgifter för beskattning som
städernas invånare. Detta tillbakavisar jag på det bestämdaste, ty
ärlighet finnes lika väl hos landsbygdens invånare som hos städernas.

Vidare antyddes det, att städerna göra så ofantligt mycket för
nykterheten. Jag vill icke betvifla, att det har gått framåt i den
rigtningen. Men tänker jag på landsbygden i ett län, nemligen i
Skaraborgs län, så finnes der ett enda ställe, der man kan få köpa
spritdrycker, under det att en liten stad, den minsta staden i länet
med omkring 1,600 invånare, har tre försäljningsställen och under
sommaren fyra ställen, der spirituösa drycker serveras och försäljas.

Då vill jag fråga, om icke landet gör mera i nykterhetens intresse
än städerna. Således stå väl städerna efter landsbygden äfven
i den delen.

Nu har motionären vidrört en ganska ömtålig punkt, då han
föreslår inrättande af bolagskrogar på landet, att bränvinshandteringen
skulle ordnas genom bolag äfven på landsbygden. Det är icke någon,
som yrkat bifall till detta förslag. Jag skall icke heller göra det,
liksom jag icke heller underskrifvit motionen. Jag kan emellertid
visst icke inse, att det skulle ligga någon orättvisa deri, ty ha städerna
rätt att ordna bränvinshandeln genom bolag, frågar jag, hvarför
man icke skulle kunna gifva äfven landsbygden denna rätt. Jag

IM:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

antal-, att det vore endast få, som skulle begagna sig af en sådan
rätt, om den beviljas. Jag tar äfven för gifvet, att, om någon begagnade
sig af rätten, det icke vore så farligt, ty på landsbygden
finns det nog lika mycket förståndiga män som i städerna.

Jag tillbakavisar derför den beskyllningen, som gjordes, att landet
icke skulle ha samma nykterhetsintresse som städerna och att man på
landet icke skulle kunna ordna bränvinshandteringen lika förståndigt
som i städerna.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Jag anhåller att få

tillägga, att, när jag sade, att jag icke hade någonting att invända
mot den senare reservationen, jag menade den reservation, som afgifvits
af herr Ericsson i Ofvanmyra, med den ändring som blef
föreslagen af herr Ivar Månsson.

Herr Waldenström: Herr talman! Jag har flere gånger inför
denna kammare varit i tillfälle att framhålla, att enligt min åsigt
det förnämsta hindret för bränvinsförsäljningens och bränvinstillverkningens
ordnande ligger i det stora ekonomiska intresse, som
städerna ha af denna handtering. I öfverensstämmelse dermed har
jag också många gånger uttalat, att en lösning af denna fråga måste
gå i den rigtningen, att städernas intresse af bränvinshandteringen
minskas. Men det skulle enligt min tanke vara ett mycket olyckligt
steg, om Riksdagen i stället fattade ett beslut, hvarigenom landskommunernas
intresse af bränvinshandteringen skulle ökas. Jag
för min del anser, att lagstiftningen i denna sak bör gå i rakt motsatt
rigtning mot den, som motionärerna föreslagit och som delvis
funnit sitt uttryck i reservationerna. Från denna ståndpunkt, herr
talman, kan jag nu icke annat än yrka afslag å motionen och bifall
till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Styrlander, Olsson i Fläsbro, Nydal,
Kvarnzelius, Persson i Arboga, Johansson i Oija, Sjövall, Österberg,
Hammarström, Starbåck, Björck, Nordin i Sättna, Nordin i Hammerdal,
Olsson i Sörnäs och Öhngren.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Jag tror för min del

icke, att denna fråga uppfattats på rätt sätt från nykterhetsvännernas
sida. Jag kan icke finna, att den skrifvelse, som här föreslagits,
med den gjorda förändringen på något sätt skall kunna göra afbräck
för nykterhetsverksamheten. Jag tror, att det vore bra, om man
genom en skrifvelse skulle kunna få ordnad denna tvistefråga mellan
stad och land, som debatterats i så många år, så att man kunde
få bort den. Jag hoppas, att nykterhetsvännerna skola finna, att
saken kan ordnas utan att på något sätt inskränka nykterhetsarbetet.
Jag vill för min del icke vara med om att det bildas bolag
Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 48. 3

Angående
ändrad lydelse
af § 10 i
bränvinstillv
er foting sförordningen

ra. ra.

(Forts.)

N:o 48. 34 Lördagen den 10 Maj.

■ P& landsbygden. Jag tror icke, att många skola ifrågasätta det.

ioY6 ^en .]''ao. hoppas, att, när Första Kammaren beslutat en skrifvelse i
bränvin^all- denna retning, äfven Andra Kammaren skall antaga samma skrifverkningsför-
velse, till hvilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

ordningen

(Forts.)

Herr Göransson: Då enligt mitt förmenande såväl motionerna
som reservationerna hufvudsakligast gå ut på att bereda landskommunerna
större inkomster af bränvinsmedlen, kan jag för min del
icke biträda deras förslag. Anser man nu, att städerna ha för stora
inkomster af dessa medel, hvilket jag icke vill bestrida, så bör enligt
mitt förmenande en indragning ske till statsverket.

Om en sådan indragning skall ske efter en kortare eller längre
öfvergångstid, med eller utan ersättning, det vill jag för närvarande
icke yttra mig om, men som frågan nu ligger, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag och således afslag på såväl motionerna
som reservationerna.

Med herr Göransson förenade sig herrar Jönsson i Mårarp, Olsson
i Mårdäng och Ericsson i Yallsta.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och
bifall i stället till det af herr Månsson under öfverläggningen framstälda
yrkandet; och fann herr vice talmannen sistnämnda proposition
vara med öfvervägande ja besvarad. Men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande n:o 32, bifaller det
af herr Månsson under öfverläggningen framstälda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 105 ja mot 103 nej: och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Lördagen den 10 Maj.

N:0 48.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 33, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande viss del af motiveringen
till bevillningsutskottets betänkande n:o 25, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående en inkomstskatt för år 1903.

Vid behandlingen af bevillningsutskottets betänkande n:o 25, i
anledning af Kongl Maj:ts proposition angående en inkomstskatt för
år 1903, hade i fråga om motiveringen Riksdagens kamrar, enligt
utskottet tillhandakomma protokollsutdrag, stannat i olika beslut, på
sätt här nedan omförmäles.

Utskottet hade i första stycket på sid. 19 i betänkandet gjort
följande uttalande:

Till de af utskottet hittills gjorda erinringar rörande förslagets
innehåll och skattens anordnande kan läggas ännu en anmärkning, som
gäller förslagets konstitutionella form. Det är naturligt, att en inkomstskatt,
hvilken efter skilda grunder och i olika hög grad beskattar
olika inkomstarter, måste föranleda många och starka meningsstrider.
Önskvärdt vore derför, att sagda grunder äfvensom
den dermed sammanhängande progressionsskalan vunne större fasthet,
än den för afgörande af bevillningsfrågor stadgade ordning, enligt
utskottets förmenande, torde lemna. Utskottet anser derför lämpligt,
att, såsom vid förslagets behandling i statsrådet af en statsrådsledamot
jemväl framhållits, de mest betydelsefulla grunder, hvarpå
skatten bygges, undandragas de gemensamma voteringarna inom
Riksdagens begge kamrar. Utskottet har alltså velat uttala såsom
sin mening, att förslag angående inkomstskatt, som förelägges en
kommande Riksdag, måtte afgifvas i sådan form, att de allmänna
grunderna derför fastställas genom lag, under det att Riksdagen förhehålles
att inom de i lagen angifna gränser bestämma skattebelopp
och lemna öfriga föreskrifter.

Beträffande detta stycke hade Första Kammaren beslutit, att i
stället för den i nämnda stycke förekommande punkt, som började
med orden »Utskottet har alltså velat uttala», godkänna följande:

»Kammaren vill alltså såsom sin mening uttala, att Kongl. Maj:t
måtte förelägga en kommande Riksdag förslag till sådan ändring i
regeringsform och riksdagsordning, att de allmänna grunderna för
taxering af inkomst enligt inkomstskatteförordningen icke måtte
kunna ändras i annan ordning än genom båda kamrarnes samstämmiga
beslut, under det att Riksdagen förbehålles att inom de på
sådant sätt angifna gränser enligt de regler, som gälla för bevillningens
reglerande, bestämma skattebelopp och lemna öfriga föreskrifter.
»

Deremot hade Andra Kammaren, med bifall till en af herr Fredbolm
afgifven, vid betänkandet fogad reservation, beslutit ogilla nu
omhandlade stycke i utskottets motivering.

T anledning af
Kongl. Maj:ts
proposition
angående eu
inkomstskatt
för år 1903.

36 Lördagen den 10 Maj.

Utskottet hemstälde,

att Riksdagen, hvardera kammaren med ändring af sitt förut
■inkomstskatt fattade beslut rörande ifrågavarande del af motiveringen till utskotför
år loos. tets betänkande n:o 25, måtte besluta, att denna del af motiverin''
Forts.) gen [ oc}x fyr jess intagande i den skrifvelse, Riksdagen komme att
i ämnet till Kongl. Maj.t aflåta, skulle hafva följande lydelse:

»Till de af Riksdagen hittills gjorda erinringar rörande förslagets
innehåll och skattens anordnande kan läggas ännu en anmärkning,
som gäller förslagets konstitutionella form. Det är naturligt,
att en inkomstskatt, hvilken efter skilda grunder och i olika hög
grad beskattar olika inkomstarter, måste föranleda många och starka
meningsstrider. Önskvärdt vore derför, att sagda grunder äfvensom
den dermed sammanhängande progressionsskalan vunne större fasthet,
än den för afgörande af bevillningsfrågor stadgade ordning lemnar.
Riksdagen vill alltså såsom sin mening uttala, att Kongl. Maj:t
måtte förelägga en kommande Riksdag förslag till sådan ändring i
regeringsformen och riksdagsordningen, att de allmänna grunderna
för taxering af inkomst enligt en inkomstskatteförordning icke måtte
kunna ändras i annan ordning än genom båda kamrarnes samstämmiga
beslut, under det att Riksdagen förbehålles att inom de på
sådant sätt angifna gränser enligt de regler, som gälla för bevillningens
reglerande, bestämma skattebelopp och lemna öfriga föreskrifter.
»

Vid memorialet hade fogats reservationer af herrar Fredholm,
Brodin, Bromée i Billsta, Lundström, friherre von Knorling, Ericsson
i Ofvanmyra, Wittsell och Hedgren, hvilka ansett, att, då Andra
Kammaren beslutit ogilla ifrågavarande del af utskottets motivering,
utskottet bort besluta en anmälan till kamrarne, att enligt utskottets
åsigt sammanjemkning af kamrarnes beslut i denna del icke
kunnat ega rum.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran lemnades
till;

Herr Fredholm, som anförde: I reservation till detta betänkande
ha reservanterna framhållit, att enligt vårt förmenande sammanjemkning
af kamrarnes beslut i denna del icke kunnat ega rum.
Utskottet har likväl här gjort försök till en sådan sammanjemkning,
men för min del kan jag icke kalla detta försök för en verklig
sammanjemkning, emedan det mest är Första Kammarens beslut, som
blifvit föremål för sammanjemkningen, under det att man deremot
icke fäst något afseende vid Andra Kammarens beslut. Utskottet
säger nemligen derom: »Då med ett uttalande i ofvan angifna rigtning»,
d. v. s. att bevillningen skulle göras till föremål för gemensam
votering, då med ett sådant uttalande, säger utskottet »icke
afses sådan ändring i grundlägarne, att Riksdagen derigenom skulle
beröfvas sin rätt att ensam bestämma öfver bevillningen, samt det

N:0 48.

1 anledning af
Kongl. Maj:ts
proposition
angående en

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

af Andra Kammaren i frågan fattade beslut, af diskussionen i ämnet i anledning af
att döma, synes hufvudsakligen hafva varit rigtadt mot eu inskränk- ^posit^n ‘
ning i Riksdagens rätt i nämnda hänseende, ifrågasätter utskottet,» etc. angående en
Jag vet icke, hvad utskottet haft för rättighet att draga den inkomstskatt
slutsatsen öfver den här i ärendet förda diskussionen. Kammaren för dr ms.
beslöt ju att ogilla hela det ifrågavarande stycket, och i detta in- or s''
gick såväl frågan om gemensamma omröstningar som lagstiftningsfrågan.
Jag kan verkligen vid sådant förhållande icke finna, att
utskottet haft något fog för sitt uttalande, att kammaren ogillade
blott den ena delen, men beträffande den andra icke tycktes hysa
några betänkligheter. Det visar sig också i det förslag till sammanjemkning,
som af utskottet blifvit framlagdt, huru oklar hela denna
fråga är för utskottet. Utskottet hemställer på sid. 3, att i Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Makt måtte få bland annat följande lydelse:

»_ _ ___— — — — — — —-----Riksdagen

vill alltså såsom sin mening uttala, att Kongl. Maj:t måtte förelägga
eu kommande Riksdag förslag till sådan ändring i regeringsformen
och riksdagsordningen, att de allmänna grunderna för taxering af
inkomst enligt en inkomstskatteförordning icke måtte kunna ändras
i annan ordning än genom båda kamrarnes samstämmiga beslut, —

Föreskrifterna rörande dessa frågor återfinnas i regeringsformens
69:de och 71:a paragrafer, och bevillningsutskottet tillstyrker alltså
Riksdagen att föreslå en ändring i dessa paragrafer. . Att göra ett
dylikt förslag tror jag emellertid ligger utanför bevillningsutskottets
befogenhet på grund af stadgandet i regeringsformens 53:dje paragraf,
der det heter: »Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning
tillsätta dessa utskott: ett Konstitutionsutskott att väcka och upptaga
frågor rörande förändringar i grundlagar^ och yttranden deröfver
till Riksdagen afgifva, — —---—--— — ett

Bevillningsutskott, att behandla bevillningsfrågor; — — — — —

_ _ _ _ ____ .... _ — — — —--». Grundlagen

fastställer här den ordning, i hvilken grundlagsfrågor skola behandlas,
och det framgår häraf, att det icke är grundlagsenlig^ att bevillningsutskottet
föreslår Riksdagen att uttala sig om ändringar i grundlag;
detta tillkommer ett konstitutionsutskott och icke ett bevillningsutskott.
Man kan alltså förstå, på Indika afväga!- man kommit,
när man anser, att man på det sättet kan göra eu samman] emkning,
att man helt och hållet utesluter, hvad den ena kammaren beslutat,
och tillstyrker, hvad den andra beslutat.

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om
afslag å utskottets förevarande hemställan.

Herr Mcyer: Herr talman! Jag tror mig hafva kommit under
fund med, att man i nittionio fall af hundra, när något misshagligt
förslag framställcs, kan åberopa en grundlagsparagraf, som säger, att
det strider mot grundlagen. Den frågan, huruvida utskottets förslag
icke är grundlagsenligt skall jag derför icke inlåta mig på. Har
utskottet öfverträdt siri befogenhet och har det framlagt ett förslag,

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

Tonledning af som strider mot grundlagen, lär val talmannen icke underlåta att
proposition* väsra framställa proposition på yrkandet om bifall till utskottets
angående cn förslag.

inkomstskatt Hvad sjelfva saken beträffar, så är det alldeles uppenbart, ätt
förär 190S. den mening, som låg i den först föreslagna motiveringen, var helt
(lorts.) annan än den, som utskottet nu föreslagit. I det förra förslaget var
fråga om att vidtaga en förändring i den gamla ordningen, att Biksdagen
ensam skall vara herre öfver bevillningen, i det att man der
ifrågasatte, att vissa delar af den nya inkomstskattelagen skulle
blifva föremål för lagstiftning af Biksdag och Kongl. Maj:t gemensamt;
men i det nu föreliggande förslaget liar bevillningsutskottet
velat bibehålla Biksdagen vid dess gamla rättighet att ensam bestämma
öfver bevillningen, ty enligt detta förslag skulle Kongl. Maj:t icke
hafva något att säga i denna fråga.

Anledningen till att bevillningsutskottet så strängt hållit på
sin åsigt, att grunderna för inkomstskatten böra bestämmas genom
lag, som icke kan rubbas genom gemensamma omröstningar, är
naturligtvis ingenting annat än en önskan, som utskottet haft att
såvidt möjligt förhindra, att en majoritet i den ena kammaren skall
enväldigt kunna stifta skattelag. När här förekommer en fråga, som
gäller vanlig lagstiftning, det må röra sig om en sådan relativ bagatell,
som om man vill införa bestämmelser om t. ex. eldsläckningsredskap
ombord å fartyg, då säger man, att den frågan är så vigtig,
att den får icke afgöras af blott den ena statsmakten, utan bör afgöras
af båda statsmakterna, alltså vara civillag, båda kamrarne
besluta, och kamrarnes samstämmiga beslut måste godkännas af
Kongl. Maj:t för att kunna blifva lag. När det är fråga om val af
stadsfullmäktige i städer eller af ledamöter i utskott inom Biksdagen,
säger man: Vi böra hafva proportionella val, ty vi måste se till,
att icke majoriteten fullständigt qväfve!’ minoriteten. Men när det
gäller en sådan lag som inkomstskattelagen, med tillhjelp af hvilken,
om det skall förblifva vid den gamla ordningen, en majoritet inom
Andra Kammaren helt enkelt kan konfiskera hvilken egendom som
helst, då säger man, att vi icke få rubba den gamla ordningen, icke
fästa oss vid minoritetens rätt, utan lemna all makten i händerna
på majoriteten. Det har i alla tider varit så här i landet — och
jag tager för gifvet i alla andra länder också - att endast vissa
klasser suttit inne med den politiska makten. Hos oss har det varit
än den ena, än den andra klassen, som haft makten, men alltid har
den för tillfället maktegande begagnat makten till sin egen fördel,
låt vara, att den ansett sig vara i sin goda rätt, att den afhjelpt
gamla orättvisor, befriat sig från gamla skatter, som den anser hafva
blifvit den med orätt pålagda, säkert är i alla fall, att den, som
suttit inne med makten, alltid begagnat sig deraf till sin egen fördel;
och så kommer det alltid att blifva, hvilken klass än kommer
till makten. Hittills har den klass, som suttit vid makten alltid utgjort
minoriteten inom landet, och derför hafva de bördor, som från
densamma öfverflyttats på alla andra, fördelade som de blifvit på
ett stort flertal, icke blifvit så synnerligen betungande. Men ett

Lördagen den 10 Maj. 39 N:o 43.

annat förhållande kan inträffa. Om en klass kommer in, som är lanUdningaf

majoritet i landet, och den vill lägga alla bördor på minoriteten, då

kan det inträffa, att man — såsom jag förut nämnt — kan med angående en

tillhjelp af bevillningsförordningen konfiskera all jordegendom. Jag inkomstskatt,

åtager mig att, om denna kammare röstar, som jag dikterar, SSrär ms.

göra all Sveriges jordbruksfastighet till statsegendom på fem -orts

minuter.

När dylikt skulle kunna ske och när man ser — hvilket jag
särskild! ber, att de, som för närvarande sitta inne med makten, må
besinna — huru många gemensamma voteringar de förlorade för 20
år sedan och huru många de förlora nu, synes det mig, att de borde
akta på tidens tecken och se till, att de skydda sig sjelfva, medan
tider är. För min del har jag för den skull ansett, att utskottet
handlat fullkomligt rigtigt, då det gjort en sådan framställning till
Riksdagen som den nu föreliggande, och jag ber derför att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Petri instämde häruti.

Herr Hedin i Stockholm: Den siste ärade talaren uttalade den
meningen, att det skulle vara särdeles nyttigt, om Andra Kammaren
ville afträda en del af sin redan allt för mycket kringskurna makt
ifråga om bevillningslagstiftningen. Det är emellertid icke den frågan,
som Andra Kammaren nu har att afgöra, utan hvad den har att
afgöra är, om Andra Kammaren nu i dag skall uttala en annan
mening, än för, jag tror, fjorton dagar sedan, angående bevillningsutskottets
befogenhet att lägga sig uti frågor, hvaröfver bevillningsutskottet
enligt grundlagen icke får yttra sig, utan hvilka blifvit
förbehållna åt konstitutionsutskottets handläggning. Det är, som
sagdt, blott fjorton dagar sedan, tror jag, som Andra Kammaren
erinrade bevillningsutskottet om att hålla sig inom den befogenhetsterräng,
som grundlagen åt detsamma har upplåtit. Detta har emellertid
utskottet icke tagit någon hänsyn till. Man har sagt om
Bourbonerna, att de »ingenting lärt och ingenting glömt», men om
bevillningsutskottet får man säga, att det gör sin sak ännu bättre,
i ty att »det ingenting lär, men glömmer allting». Så visar det sig
här, och så har det visat sig förut. Det har icke lijelpt, att man
sagt så rent ut, som sist skedde. Utskottet har här nedlåtit sig att
skrifva en rad, som är komplett osvenska, när nemligen utskottet
vill, att Riksdagen skulle »som sin mening uttala, att Kongh Maj:t
måtte» göra det och det. Det är icke svenska, men jag förstår, hur
satsen har tillkommit; utskottet vill inbilla oss, att det dermed har
ifrånkommit grundlagsvidrigheten i det precisa yttrande, som det
hade förra gången; meningen är väl i alla fall alldeles tydlig. Och
för resten, om utskottet nu icke framställer ett formligt förslag,
så är detta icke bättring nog, utan för verklig sådan fordras, att
utskottet helt och hållet låter bli att yttra sig om frågor, som icke
angå utskottet. Förhållandet är emellertid nu det, att utskottet

N:o 48.

1 anledning af
Kongl. Maj:ts
proposition
angående en
inkomstskatt
för ar 1903.
(Forts.)

Lördagen den 10 Maj.

å nyo inlåtit sig på något, som utskottet icke bort inlåta sig på.
Andra Kammaren bör tillrättavisa utskottets majoritet för hvar enda
gång, som den — i likhet med hvad här skett — sticker fram
sådana tentakler.

Nu har utskottet försökt att omöjliggöra, något, som grundlagen
icke begär, vare sig af detta utskott eller af något annat, nemligen
att sammanjemka en text med det rena intet. Jag anhåller, att
kammaren behagade afslå utskottets sammanjemkningsförslag, som
icke är något sammanjemkningsförslag.

Herr Fredholm: Jag begärde ordet med anledning af att
en talare här sökt att med sakskäl förklara önskvärdheten af
vidtadgandet af en åtgärd, som skulla strida mot grundlagens uttryckliga
bud. Man kan tolka grundlag på mångahanda sätt, sade
den ärade talaren. Ja, jag hörde en annan ledamot inom bevillningsutskottet
hafva samma uppfattning. När jag inom utskottet vågade
betvifla, att det låg inom bevillningsutskottets befogenhet att upphäfva
det grundlagens bud, som stadgade: »Svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena», fick jag det svaret,
att detta grundlagsbud endast var en fras. Jag häpnade öfver att
det inom utskottet kunde finnas en person, som hyste en så liten
aktning för våra grundlagar och höll dem så litet i helgd, att han
kallade ett grundlagsbud för en »fras».

Denna hans uppfattning må stå för honom ensam, ty jag hoppas,
att ingen i denna kammare må förleda sig att i mer eller mindre
grad hysa en dylik uppfattning, huru lämpligt en eller annan kunde
finna ett sådant till vägagående vara för befrämjandet af särskilda
intressen.

Herr Elowson: Herr talman! Då kammaren fattade sitt
förra beslut i denna fråga, var det nog kammarens mening, såsom
framgick af de bestämda ordalag, som användes, att den del af
motiveringen, hvarom nu är fråga, icke skulle inflyta i Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Andra Kammaren har således på ett
tydligt och klart sätt framhäft sin ställning till det förslag, som
då förelåg.

Nu tror jag icke, att det är praxis här inom Riksdagen, att
man söker sammanjemka, då å ena sidan föreligger ett positivt
beslut, såsom fallet var i Första Kammaren, och å den andra ett
rent afslag. Jag har den öfvertygelsen, att genom Andra Kammarens
beslut var den ifrågavarande delen af motiveringen ur skrifvelsen
eliminerad, och att alltså denna passus i motiveringen eller någon
liknande icke vidare kunde ifrågakomma.

Praxis har hittills varit, att, då kamrarne fattat olika beslut
angående motiveringen, densamma bortfallit i den del, hvari de olika
besluten mynnat ut. Och jag tror, att Andra Kammaren har skäl
att behålla denna praxis, och skall derför be att få yrka afslag å
sammanjemkningen.

Lördagen den 10 Maj. 41

Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.

Vidare yttrades ej. Sedan herr vice talmannen framstält propositioner
på de yrkanden, som under öfverläggningen förekommit,
afslog kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
memorial n:o 34, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 28, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om införandet af tobaksmonopol
i Sverige.

§ 7.

Efter föredragning af bevillningsutskottets memorial, n:o 35,
angående verkstäld granskning af tulltaxan, bifölls hvad utskottet
i berörda memorial hemstält.

§ 8.

Vidare föredrogs lagutskottets memorial n:o 49, med föranledande
af ej mindre återremiss än äfven skiljaktiga beslut i fråga om vissa
delar af lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,
till lag om ändring i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring
i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och
handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse af 49 § utsölcningslagen
samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol, dels två med föranledande
af nämnda proposition väckta motioner.

Punkten l:o)

Lades till handlingarna.

Under punkten 2:o) hemstälde utskottet, att Första Kammaren
behagade fatta beslut rörande 17 kap. 11 § af förenämnda förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken; och lade
Andra Kammaren denna punkt till handlingarne.

Utskottet hemstälde vidare under punkten 3:o), att Andra
Kammaren, under förutsättning att Första kammaren bifölle hvad
utskottet under 2:o) föreslagit, ville, med frånträdande af sitt förut
fattade beslut beträffande 17 kap. 11 § af förevarande förslag till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, antaga den lydelse

N:o 48.

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

N:o 48. 42 Lördagen den 10 Maj.

Angående af ifrågavarande paragraf, som utskottets hemställan under punkt
ändring , 2:0) utvisade. *

vissa delar af 7

hälben m. m. Sedan utskottets berörda hemställan blifvit uppläst, lemnades
(Forts.) på begäran ordet till

Herr Redelius, som yttrade: Angående föredragningssätt et skall
jag be att få hemställa, att vid den nu föredragna punkten det må
tillåtas, att diskussionen rör sig öfver förslaget i dess helhet, hvarefter
proposition göres vid hvarje särskild punkt.

Sedan beslut rörande denna min hemställan fattats, anhåller
jag om ordet.

Hvad herr Redelius sålunda hemstält blef af kammaren bifallet.

Härefter lemnades ordet åter till:

Herr Redelius, som anförde: Det nu föreliggande betänkandet
innehåller, såsom kammaren finner, en del af ett större lagförslag,
som för en tid sedan förelåg till behandling här i kammaren. Vid
samma tillfälle förelåg också —• hvilket äfven kan inhemtas af
betänkandet — ett annat förslag, om hvilket jag då tog mig friheten
uttala den enskilda mening, att jag ansåg, att antagandet af
detsamma borde sättas såsom vilkor för bifall till förstnämnda förslag.

Den fråga, hvarpå jag nu syftar, gäller häradsnänmdens befogenhet
vid domens fällande. Såsom bekant, blef den af lagutskottet
härutinnan gjorda hemställan af denna kammare bifallen, hvaremot
Första Kammaren afslog densamma, hvarefter lagförslaget i vissa
punkter återremitterades, och de skiljaktiga beslut, som då förelågo,
äro nu sammanjemkade.

Med afseende på det nu föreliggande förslaget har jag för min
del icke synnerligen mycket att erinra. Men för dess betydelse i
det hela och på grund af den vigt jag fäster vid nämndens befogenhet,
skall jag be att få säga några ord, innan jag gör mitt yrkande.

Det stora lagförslag, som nu är i fråga, utvidgar enligt min
åsigt i icke ringa mån ordförandens i häradsrätten befogenhet, men
icke i samma grad nämndens inflytande. För min del anser jag, att
nämnden borde erhålla något större befogenhet såsom motvigt mot
den ökade befogenhet, som enligt förslaget tillkommer rättens ordförande,
i synnerhet som det, vid åtskilliga tillfällen åtminstone, kan
inträffa, att såsom ordförande i rätten fungerar en ung och temligen
oerfaren, ja, ibland i mycket obetydlig grad förfaren jurist; och
dervid kan den materiella rätten råka i fara att komma vilse i de
många juridiska formerna. Det är för bevarande af den materiella
rätten, som jag hyser betänkligheter att ingå på förslaget i det
skick det nu föreligger. Ty den materiella rätten kommer genom
omständigheternas tvång och utvecklingens gång in på en trång väg
mellan allehanda former, som måste iakttagas, för att den, som verkligen
har rätt, också till sist skall erkännas hafva rätt i det slutliga
utslaget. Nu menar jag, att ett korrektiv mot denna fara kunde

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

sökas deri, att en del praktiska män med sundt förstånd finge lägga
in sitt ord med laga verkan, då det är fråga om hvad som skall
anses bevisadt och sant i hvarje sak. Och jag tror, att denna
önskan är så mycket mera berättigad, som, så vidt jag fattat rätt,
det ofta icke är så säkert, att man i utslaget får till fyllest antecknade
de skäl, på hvilka domen är grundad. Denna fordran synes
mig vara mycket berättigad, särskildt i de fall, då man anser sig böra
vädja från underrätt till öfverrätt, då papperen, d. v. s. handlingarna
i målet, spela så stor roll, och då det ofta ligger en afgörande vigt
på hvad som står i underrättens protokoll och hvad som kan anses
bevisadt eller icke bevisadt. Det är åt det hållet mina betänkligheter
gå.

I afseende på det formella i den nu föreliggande paragrafen
har jag icke något yrkande att göra. Men jag tror, att det vore
önskvärdt, om det blefve tydliga och bestämda föreskrifter derom,
att ordföranden i hvarje utslag uttryckligen skall angifva skälen
till domen och att häradsnämnden får något mer att säga än hittills.

Då något yrkande i sistnämnda hänseende icke nu kan göras,
utan frågan får anses förfallen på grund af kamrames olika beslut,
ser jag icke någon utsigt att komma till det önskade målet på annat
sätt, än att hela lagförslaget får förfalla för att återupptagas vid
nästa riksdag i den form, jag för min ringa del anser, att det
borde ha.

Jag yrkar derför, herr talman, afslag å utskottets hemställan.

Chefen för j ustitiedepar tementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Herr talman! Mina herrar! Då grundlagstiftaren föreskref, att med
afseende på åtskilliga frågor, i händelse af kamrarnes skiljaktiga
beslut, en samman]emkning skulle företagas, väntade han helt säkert
icke, att en dylik sammanjemkning ofta eller ens någonsin skulle
kunna ske på det sätt, att hvarje kammare till punkt och pricka
finge sina önskningar uppfylda. Grundlagsstiftaren utgick fast mera
från den förutsättning, att då enighet uppnåtts kamrarne emellan
om det ojemförligt vigtigaste i t. ex. ett lagförslag, skulle det^ i
i hvardera kammaren finnas en önskan att gifva med sig i småsaker
eller i sådant, som hade jemförelsevis mindre vigt.

Mot den sammanjemkning, som lagutskottet i detta ärende
föreslagit, har icke hittills någon anmärkning blifvit framstäld från
Ändra Kammarens synpunkt. Detta skulle också hafva varit ganska
orättvist. Ty hvar och en torde vid genomläsande af lagutskottets
förslag finna, att om det vid sam manjemkningen skett någondera
af kamrarne för när, har det för visso icke varit denna kammare.
Också hördes i går i Första Kammaren ett ganska skarpt klander
mot lagutskottets sammanjemkningsförslag.

Vid sammanjemkning är det ju icke fråga om att upprifva
redan fattade beslut eller att fatta nya beslut i sådana ämnen, om
hvilka kamrarne redan uppnått enighet, utan allenast om att genom
ömsesidiga medgifvanden komma till enighet äfven i sadana punkter,
der öfverensstämmelse förut icke vunnits.

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

N:0 48.

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. m,
(Forts.)

Lördagen den 10 Maj.

Det är derför i hög grad att beklaga, att den talare, som nu
framstäf yrkande om afslag å lagförslaget på grund af ett innehåll,
som detsamma enligt båda kamrarnes sammanstämmande beslut
redan hade, icke urgerat sin mening förra gången frågan var före.
Måhända hade i sådant fall en sammanjemkning i detta afseende nu
kunnat ega rum. Den föregående talaren yttrade sig, när lagförslaget
förra gången var under behandling, till förmån för den
mening, att såsom vilkor för lagens antagande borde uppställas, att
häradsnämnden erhåller ökad befogenhet. Detta yrkande från hans
sida vann emellertid icke någon genklang i denna kammare, utan
Andra Kammaren antog förslaget om bevisningen utan att dervid
foga ett sådant vilkor, som af den ärade talaren önskades.

Då han emellertid nu upprepat denna sin önskan och på grund
deraf, att den icke uppfylts, yrkat afslag på det hela, skall jag be
att få _ yttra några ord i frågan om ökning af nämndens befogenhet.

Till en början ber jag att få säga, att jag för min del icke
är obenägen för en utvidgning af häradsnämndens befogenhet. Jag
har deltagit, och gerna deltagit, i utarbetande inom justitiedepartementet
af ett förslag i detta syfte, hvilket förslag, som jag tror,
är alldeles detsamma, som genom motion i år framlagts för Riksdagen.
Jag anser, att en utvidgning af nämndens befogenhet kan
ske utan våda, och jag anser, att den skulle medföra högst väsentliga
moraliska fördelar genom höjande af nämndens sjelfkänsla,
ansvarskänsla och anseende. Emellertid är jag icke blind derför, att
det under nuvarande omständigheter möter rätt afsevärda hinder att
tillfredsställa en sådan önskan. Om nämnden skall erhålla en ökad
befogenhet, torde det vara nödvändigt, att nämndemännen erhålla
tillfälle, regelmessigt tillfälle, att deltaga i ett måls handläggning
från början till slut.

Såsom herrarne alla känna, är detta långt ifrån på alla orter
händelsen, till följd deraf att det i en del tingslag finnes ett stort
antal nämndemän, hvilka, såsom det heter, »tura sins emellan».
Det kommer derför ganska sällan att inträffa, att samma nämndemän
öfvervara ett mål från dess anhängiggörande och ända till dess
domen fälles. Förlidet års Riksdag påpekade ock i skrifvelse till
Kongl. Maj:t detta missförhållande och anhöll om åtgärder i syfte
att^ afhjelpa detsamma. Med anledning af denna skrifvelse hafva
utlåtanden infordrats från häradshöfdingarne i domsagorna samt från
hofrätterna. De inkomna yttrandena gifva vid handen, att redan
under nuvarande förhållanden i vissa domsagor eu viss inskränkning
i nämndemännens antal är möjlig, men att i vissa domsagor en
inskränkning icke skulle kunna ega rum. Hvad de förra domsagorna
angår, har Kongl. Maj:t nyligen på min hemställan anbefalt ytterligare
utredning genom hörande af häradsborna m. fl. Men, som
sagdt, långt ifrån i alla domsagor är det händelsen, att någon inskränkning
i det stora antalet nämndemän skulle kunna ega rum.
Jag kan icke underlåta att nämna det skäl, som på många håll
åberopas mot möjligheten af en sådan inskränkning. Det är ett skäl,
som för det stora flertalet af herrarne torde vara väl bekant, nem -

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

ligen att det är en betungande börda, som nämndemännen fått sig Angående
ålagd genom skyldigheten att deltaga i vägsyner. Denna börda aj

skulle enligt mångas förmenande blifva allt för tung, om nämnde- rättegångsmännens
antal blefve inskränkt. Och så länge denna skyldighet att hälben m. m.
deltaga i vägsyner qvarstode i sin nuvarande form, d. v. s. så länge (Forts.)
nämndemännen hafva denna skyldighet utan ersättning, så länge
kunde, förklarade åtskilliga häradshöfdingar efter samråd med nämndemännen,
en inskränkning öfver hela linien i nämndemännens antal
icke ega rum. Detta förhållande, att en formel utsträckning af
nämndens befogenhet synes förutsätta en inskränkning i nämndemännens
antal, hvilken för närvarande endast med svårighet och
icke till fullo kan företagas, detta förhållande synes för ögonblicket
lägga hinder i vägen för realiserandet af den i och för sig så sympatiska
tanken på en utsträckning af nämndens befogenhet.

Nu kan sägas, att under sådana omständigheter bör denna
lagstiftning om bevisning vänta på bättre tider i det nämnda afseende^
d. v. s. på bättre tider för inskränkning i nämndemännens
antal och utvidgning af nämndens befogenhet. Men, mine herrar,
jag kan icke finna, att det råder ett sådant sammanhang mellan
den föreslagna nya lagen om bevisning och det framstälda önskemålet
om utvidgning af nämndens befogenhet, att ett dylikt uppskof
skulle vara försvarligt.

Här har talats derom, att såsom ordförande i häradsrätterna
stundom och till och med ganska ofta fungera jemförelsevis unge
och oerfarne män. Tro icke herrarne, att dessa unge och oerfarne
män komma att reda sig bättre med en god lagstiftning om bevisning,
än de för närvarande reda sig med en föråldrad och jemförelsevis
dålig lagstiftning? Jag finner detta helt säkert vara händelsen.

Och tro icke herrarne å andra sidan, att då bevispröfningen med
större frihet öfverlemnas åt domstolen, och då således det sunda
förståndet får mera tillfälle att göra sig gällande, och de juridiska
formerna trängas tillbaka, tro icke herrarne, att denna omständighet
är i och för sig egnad att äfven utan några förändrade lagbud öka
nämndens befogenhet? Det är en onaturlig föreställning, om man
tänker sig, att nämnden för närvarande skulle vara väktare öfver
de legala bevisreglernas iakttagande gent emot juridiskt bildade
domare, som icke begära bättre än att få frigöra sig från dessa
legala bevisregler och döma efter sundt förstånd. Förhållandet torde
fastmera vara det motsatta.

Ju mera man lättar på formerna, desto mera får lekmannaförståndet
att säga i domstolen, och derigenom ökas utan vidare
nämndens befogenhet. Den formella ökningen möter åter, såsom jag
nyss nämnde, för närvarande hinder.

Hvad angår det andra! skälet för afslag, som den siste ärade
talaren anförde, eller att i lagförslaget borde upptagas bestämmelse
angående utförligare domsmotivering och, om jag förstod honom rätt,
äfven angående utförligare protokollsföring,1 än hvad som för närvarande
i allmänhet sker, så är det endast att beklaga, att detta

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående yrkande icke framstälts förut. Ty denna önskan torde icke hafva
vista luiar af var^ svar ^ igenom, då lagförslaget första gången behandlades.
rättegångs-J Nu, då Första Kammaren redan fattat sitt beslut i enlighet med
hälben m. m. sammanjemkningsförslaget, torde en dylik sentida önskan vara egnad
(Forts.) att bringa det hela på fall.

Den siste ärade talaren uttryckte ock en förhoppning, att förslaget,
om det nu folie., måtte i omarbetadt skick kunna framläggas
för nästa Riksdag eller åtminstone kort derefter. Denna förhoppning
utgör helt och hållet en illusion. När förslag till lag om bevisning
redan så många gånger framlagts för Riksdagen, torde utan tvifvel
följden af ännu ett misslyckande blifva den, att det kommer att
dröja mycket länge, innan ett nytt försök i samma rigtning göres.
Men äfven om så icke vore, så veta herrarne mycket väl, att ny
proposition till Riksdagen icke kan aflåtas, utan att högsta domstolen
å nyo blifvit hörd öfver förslaget, och då det gäller ett så
vigtigt och omfattande lagförslag, tager detta mycken tid. Jag har
redan vid ett annat tillfälle fått säga herrarne, att det för närvarande
råder en sådan trängsel med afseende å föredragning af
lagförslag, att det är osannolikt, att högsta domstolen kan i god tid
före nästa riksdag medhinna att afgifva utlåtanden öfver de dit redan
remitterade lagförslagen och de förslag, som deröfver äro nödvändiga.
Jag kan således säga, att något förslag om bevisning alldeles säkert
icke kan föreläggas nästa Riksdag och troligen icke heller någon af
de närmast följande.

Då således, enligt mitt förmenande, de önskemål, som framstälts,
icke äro af den betydenhet eller stå i det sammanhang med den
föreliggande frågan, att kammaren i desamma har någon anledning
att rygga det beslut, som kammaren för kort tid sedan fattade,
vågar jag hoppas, att kammaren skall följa lagutskottets hemställan
och således bifalla sammanjemkningsförslaget.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Inom utskottet voro
vi af den meningen, att om denna lag skulle komma till stånd, så
borde nämnden erhålla större inflytande på domslutet, än hittills
varit fallet, och på den grund väcktes en motion i samma rigtning,
hvilken ock vann utskottsmajoritetens bifall. Och när ärendet förekom
till behandling här i kammaren, lefde vi alla i den föreställningen,
att det lagförslag, som då förelåg, skulle kunna — möjligen
med några mindre modifikationer — antagas, och att vi, när vi
kommo till punkt b. och c., skulle få genomfördt detta vårt önskemål,
att nämnden skulle få större inflytande. Här i denna kammare
gick det utan motsägelse alls. Deremot föll förslaget i denna del i
Första Kammaren. När man nu skulle inom utskottet söka åstadkomma
ett sammanjemkningsförslag, så visade det sig omöjligt att
få utskottets majoritet att antaga den grundsatsen, att det vore
grundlagsenligt att göra en verklig sammanjemkning i föreliggande
fall. Och således har hela vårt hopp att nu nå vårt önskemål i
denna rigtning gått om intet.

Hvad sjelfva lagförslaget angår, får jag försäkra, att vi icke

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

haft något mot detsamma, derest vi fått detta lilla tillägg, som vi önskat.
Men då så icke skett, kan jag, på de skäl, som anförts af den förste
ärade talaren, herr Redelius, icke annat än anhålla, att kammaren
nu afslår det ifrågavarande sammanjemkningsförslaget. Och jag har
icke så stora betänkligheter för följderna af ett dylikt afslag, som
herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet stält
i utsigt, nemligen att det skulle komma att dröja så lång tid, innan
ett nytt förslag kunde framläggas för Riksdagen. De skäl, som af
honom anfördes för ett sådant dröjsmål, var det, att högsta domstolen
först måste afgifva sitt utlåtande om förslaget. Men högsta
domstolen har ju redan granskat förslaget i dess hufvudsakliga delar,
och de betänkligheter, som dervid framstälts, hafva tagits i allvarligt
öfvervägande vid ärendets behandling såväl inom utskottet som
i kammaren. Under sådana förhållanden borde det icke behöfva
dröja länge, förr än förslaget åter kan framläggas.

Den föreslagna lagen är af den beskalfenheten, att den för oss
nära intill den fria bevispröfningen. Det är icke många år sedan
vi hade före ett lagförslag, som gick ännu vidsträcktare i genomförande
af nämnda grundsats, än det nu föreliggande förslaget gör,
men förslaget blef då i denna kammare temligen enhälligt afslaget.
När förslaget nu återkom i mera modifierad form, helsades detsamma
med ganska stor tillfredsställelse i förhoppning, att efter dess antagande
nämnden skulle få göra sin mening vid domslutets bestämmande
gällande i vidsträcktare mån, än hittills varit fallet. Och
hade Första Kammaren bjudit så mycket som t. ex., att, under det
domaren för närvarande måste hafva en nämndeman med sig, för
att hans mening skall gälla, det hädanefter skulle erfordras tvenne
nämndemäns anslutning till hans mening, så skulle Andra Kammaren
kunnat föreslå t. ex., att det skulle vara tre fjerdedelar af nämnden,
för att den skulle genomdrifva sin mening gent emot domaren, och
då skulle man kunna hafva väntat, att ett erbjudande från Första
Kammaren skulle kommit oss till del. På grundval deraf skulle sedan
en sammanjemkning kunna hafva skett i den delen eller ock skulle
den ena kammaren hafva kunnat afstå från sitt förut fattade beslut
och antaga medkammarens förslag.

Såsom ärendet nu föreligger, skall jag, herr talman, be att få
yrka afslag på detta sammanjemkningsförslag, och hoppas jag, att
ett nytt förslag till lag om bevisning, sedan ändring i antydd rigtning
blifvit vidtagen, snart måtte kunna framläggas för en blifvande
Riksdag.

Flen’ Sjöberg instämde häruti.

Herr Zetterstrand: Jag vill icke påstå, att lagutskottets arbetsbörda
är större än de andra utskottens, men jag tror, att alla
skola gifva mig rätt, om jag påstår, att lagutskottet har att uträtta
ett mycket drygt arbete. Och det är icke med lagutskottets arbete
som med de andra utskottens. Om vi se t. ex. på statsutskottet, så
är statsutskottet vant att vecka efter vecka, plenum efter plenum

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
in. m,

(Forts.)

N:o 48. 48 Lördagen den 10 Maj.

Angående se det ena positiva resultatet efter det andra af sin verksamhet.
vitmdefar af Men huru är det med lagutskottets arbete i detta fall? Dess verkrättegångs-
samhet är i allmänhet af negativ betydelse. Yi se ytterst få verkliga
hälben m. m. resultat af vårt i sanning trägna arbete. Hvad särskildt denna riks(Forts.
) dag beträffar, har arbetsbördan varit större än flere föregående riksdagan
Men arbetsresultatet bar, det må jag erkänna, varit mindre.

Nu har det bland de ärenden, som förelegat till behandling,
förekommit ett, just det förevarande, som är af ganska stor betydelse.
Och vi hade länge lefvat i den förhoppningen, att vi genom vårt
förberedelsearbete skulle kunna bana väg för en reform och det en
reform af jemförelsevis stor betydelse. Nu vill jag hemställa till
eder litet hvar, särskildt dem, som tjenstgjort här i de särskilda utskotten,
vare sig såsom ledamöter eller suppleanter, huru ni skulle
känna det, om ni hade haft en fråga, som hade tagit större delen
af eder tid i anspråk, och man sedan, när den kommit fram inför
Riksdagen, utan några fullgiltiga skäl helt simpelt påyrkat, att detta
arbete skulle gå om intet. Jag kan icke tänka mig annat, än att
det skulle kännas hårdt för eder. Så skulle det nu ock kännas hårdt
för oss, att icke få se ett resultat åtminstone af detta vårt arbete.

När Kongl. Maj:ts proposition kom till lagutskottet, möttes den
af allmänna sympatier, och när förslaget sedan kom åter från lagutskottet
efter vidtagande af åtskilliga förändringar, möttes detsamma
af öfvervägande sympatier i begge kamrarne. Att det fans
detalj bestämmelser, som icke alla gillade, är klart. Detta föranledde
ock återremiss till utskottet. Jag tror emellertid, att den behandling,
dessa anmärkningar inom utskottet erhållit, varit af den lieskaften het,
att man litet hvar känt sig temligen belåten dermed. Att man icke
kan tänka sig, att ett sådant här lagförslag kan utarbetas sä, att
hvar och en är belåten med hvarje detalj, det är alldeles gifvet.
Men om hvar och en vill säga öppet och ärligt ifrån, så är jag
öfvertygad om, att det icke skall vara någon af eder, som känner
sig så besviken öfver lagutskottets behandling af någon af förslagets
detaljer, att han på grund deraf skulle vilja yrka afslag på den
detaljen med vetskap, att om den detaljen fälles, så fälles hela lagen.

Jag utgår således derifrån, att — såsom också af föregående
talare bekräftats — det icke är på grund af en eller annan detaljbestämmelse,
som man nu söker störta lagen. Men hvarför vill
man då ännu i det sista försöka kullkasta denna lag? Jo. derför
att, såsom det ärligt och öppet sagts ifrån — och för detta vill
jag hålla desse talare räkning, ty man bör ju alltid kämpa med
öppet visir — derför att nämndemännens rösträttsfråga icke blifvit
genom detta förslag löst, nämndemännen hafva icke fått den rösträttsutvidgning,
som de önska och anse böra dem tillkomma. Detta
är jag den förste att beklaga, och mina bär närvarande kamrater
uti utskottet kunna vitsorda, huru kraftigt jag och flere med mig
kämpade för denna sak i utskottet, och att vi icke ville vika en
tum från den fordran, som härvidlag blifvit från Andra Kammarens
sida uppstäld. ° Om jag ansåge, att en sammanjemkning i denna del
skulle kunna åstadkommas, så skulle jag icke vilja gå in derpå, ty

N:0 43.

Lördagen den 10 Maj.

jag vill icke vika ett enda steg eller göra något afdrag uti den såsom
jag anser mycket billiga fordran, som här framstälts rörande
utvidgning af nämndemännens rösträtt; denna pretention är så ringa,
att den måste tillmötesgås, om icke nu, så dock inom en snar framtid,
men under alla händelser bör detta ske på ett fullt lojalt sätt.
Jag hemställer då, huruvida icke Ni, ledamöter af landtmannapartiet,
hvilka denna fråga tör ligga mest om hjertat, böra föranstalta, att
från Edert partis mest inflytelserika män framkommer en motion i
ärendet till nästa års Riksdag; och om så sker, tror jag icke, att
Ni skola behöfva befara att icke få något understöd i denna fråga.
Vilja Ni hjelpa oss i en annan rösträttsfråga, så skola vi nog vara
minst lika villiga att hjelpa Eder med afseende på denna nu föreliggande
rösträttsfråga.

Då jag nu hyser samma önskan som Ni, att nämndemännens
befogenheter skola utvidgas, så må det icke förtänkas mig, om jag
icke i allt delar de betänkligheter, som nyss uttalats från statsrådsbänken.
Jag tror, att en utvidgning af nämndemännens rösträtt
skall mer än något annat bidraga till att höja deras anseende. Den
omständigheten åter, att nämndemännen nu för tiden ofta behöfva
»tura» så mycket, föranledes ju naturligtvis deraf, att det är för
många nämndemän i hvarje härad. Denna olägenhet sökte vi råda
bot för vid förra årets riksdag, då förslag var före att åstadkomma
eu reduktion af nämndemännens antal; en sådan reform komme nog
att höja såväl nämndens intresse som dess anseende.

Litet på sidan om saken kan man ock hafva skäl att gå in
något på frågan rörande nämndemännens aflöningsförhållanden. Skulle
nämndemännens antal, såsom troligt är, komma att minskas, och
deras åligganden och göromål således i motsvarande grad ökas, så
vore det ju icke rätt, om de icke skulle ha någon ersättning. Men
sådan bör icke tillkomma dem i deras egenskap af dömande personer,
utan den bör tillfalla dem på grund af deras besvär med afseende
på vägsyner. Om således lämplig ersättning dervidlag bereddes
nämndemännen, så att det icke vore förenadt med någon ekonomisk
uppoffring att mottaga ett sådant uppdrag, och dessutom, såsom jag
nyss påpekade, antalet nämndemän inskränktes, hvarigenom de komme
att åtnjuta högre anseende, så tror jag, att man derigenom skulle
till nämndemän få personer, som skulle visa sig fullt lämpliga att
med domarena deltaga i ärendenas handläggning.

Men låtom oss försöka genomföra denna reform på eu fullt
lojal väg. Att Ni begagna detta tillfälle för att demonstrera, om
jag så må uttrycka mig, undrar jag icke så mycket på; det är ju
nu så modernt att så göra, och om Andra Kammaren vill gifva sig
ut på demonstrationsstråten, må detta ju ej förtänkas densamma.
Så till vida har jag ingenting emot saken, men att gå längre är jag
icke med om. Jag tror nu icke, att Andra Kammaren tillförene
visat någon större sympati för strejk. För min del vill jag icke
bestrida, att icke strejker kunna många gånger hafva en viss befogenhet,
men sjelf vill jag icke vara med om sådana. Vilja Ni det,
så må Ni då göra det, det vare er sak. Men en strejk i föreliggande
Andra Kammarens Prof. W02 N:o 4<S’ 4

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. in.
(Forts.)

N o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående fall skulle ega ram under försvårande omständigheter, hvilka Ni vid
t)isJa*delar*af föregående tillfällen betonat, att Ni ogillat.

VUrmtegängts- Här är fråga om ett råmaterial, som länge bearbetats, med stora
hälben m. m. kostnader och med mycken möda. Efter mycket besvär har man
(Forts. kommit så långt med detta råmaterial, att det nu föreligger en arbetsprodukt,
som det endast beror på oss sjelfva att i detta ögonblick
göra fullt färdig, så att den inom en mycket snar framtid
skulle kunna föras ut i den allmänna arbetsmarknaden. Kan det då
vara rätt af Eder att på grund af en intressetvist underlåta att lägga
sista handen vi detta arbete och derigenom omöjliggöra antagandet
af en lag, som skulle blifva till nytta för hela vårt land? Göra Ni
det, så är jag öfvertygad om att de starka sympatier, som för närvarande
förefinnas beträffande en utvidgning af nämndemännens rösträtt,
komma att försvagas, och det kan till och med hända, att
Ni icke lyckas drifva en sådan utvidgning igenom. Det vore önskvärdt,
att den lugna sans och den besinnigsfullhet, som är så kännetecknande
för våra svenska nämndemän, nu äfven vore till finnandes
hos riksförsamlingen.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den nu föredragna
punkten.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag anser mig böra
till eu början tillbakavisa de i mitt tycke synnerligen starka och obefogade
tillvitelser, som af den föregående talaren rigtats mot de
ledamöter af denna kammare, hvilka icke anse sig kunna vara med
om det nu föreliggande sammanjemkningsförslaget. Här är icke
fråga om blott en demonstration eller »en strejk», såsom han kallade
det, utan här är det fråga om att på sakliga skäl och på den grund,
att kammaren uti en såsom många anse synnerligen vigtig punkt
icke fått sin vilja igenom, afslå det föreliggande förslaget. Detta
är det fråga om och alldeles icke blott och bart om en demonstration.
För min del kan jag nog förstå, att det för den ärade talaren,
lagutskottets vice ordförande, skall kännas nedslående, att, såsom
han yttrade, utskottet har måst se åtskilliga af sina lagförslag förkastade
af kammaren, hvarigenom han ansåg, det utskottet arbetat
förgäfves. Men beträffande den nu föreliggande frågan tycker jag
icke, att han har skäl att beklaga sig i nämnda hänseende. Ty
min tanke är, att om vi också nu skulle afslå det föreliggande sammanjemkningsförslaget,
så har utskottet derför visst icke gjort sitt
arbete förgäfves. Nu föreligger ju utarbetadt ett lagförslag af den
beskaffenhet, att, om det återkommer vid en efterföljande riksdag
i sammanhang med den reform, som kammaren upprepade gånger
uttalat sig för, det kan af Kiksdagen med några få förändringar
antagas, och då får väl icke utskottet anse sig hafva nu arbetat
förgäfves. Den arbetsprodukt, som här föreligger från utskottets
sida, kan utan tvifvel vid ett kommande tillfälle vara till nytta.

Jag skall nu hufvudsakligast fästa mig vid ett par skål, hvarför
jag för min del icke kan vara med om det nu föreliggande
sammanjemkningsförslaget, och hvilka redan förut blifvit, åtminstone

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

delvis, berörda. För det första föreligger ett rent sakligt skäl, hvarför
kammaren icke bör antaga förslaget, nemligen den omständigheten,
att i 17 kap. 1 § af förslaget saknas en bestämmelse, som
efter mitt förmenande ovilkorligen måste finnas intagen i denna §,
för så vidt man skall kunna antaga förevarande förslag om fri bevispröfning.
Jag syftar på stadgandet att domaren skall angifva de
skäl, hvarpå han grundat sitt domslut. Det har nu anmärkts af herr
justitieministern, att någon erinran i detta hänseende icke framkommit
vid ärendets första handläggning här i kammaren. För
min del hade jag verkligen vid nämnda tillfälle för afsigt att framhålla
en anmärkning mot denna paragrafs affattning, men föredragningen
skedde i så svindlande fart och så tyst, att det ej förrän
§ 3 i förslaget uppropats blef mig möjligt att få kännedom om
att man redan börjat föredragningen af de särskilda paragraferna;
derför hann jag icke med att framställa den afsedda anmärkningen.

En bestämmelse derom i 17 kap. 1 §, att domaren, då han
dömer på grund af fri bevispröfning, skall angifva de skäl, på
hvilka han kommit till sitt domslut, utgör, synes det mig, en sådan
kardinalpunkt i hela förslaget, att man utan densamma icke kan
med full trygghet lägga pröfningen af ett mål i domarens hand.
Ett förslag, grundadt på fri bevispröfning, i hvilket icke finnes föreskrifven
denna skyldighet att angifva skälen för domen, synes mig
icke vara af den beskaffenhet, att det kan med trygghet antagas.

Nu yttrade herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
att, om en önskan rörande ett sådant stadgandes intagande i § 1 af
17 kap. förut framkommit, en sådan önskan icke skulle hafva
varit svår att få genomförd. Jag vill då erinra honom om att
denna önskan, att domen skall angifva de hufvudsakliga skäl, hvarpå
rätten grundar sin öfvertygelse, har långt förr än nu framkommit,
och att en bestämmelse i antydda rigtning funnits i båda de föregående
för Riksdagen framlagda förslagen, både det af år 1893 och
det af år 1897. Orsaken till att ett sådant stadgande förekommit
i begge dessa förslag har varit ett enstämmigt och upprepadt yrkande
derpå från högsta domstolens ledamöter. Det är då utan tvifvel
egnadt att väcka förvåning, att icke herr justitieministern funnit
sig föranlåten att medtaga en dylik bestämmelse i det nu framlagda
lagförslaget.

I den kongl. proposition i ämnet, som senast framlades för
1897 års Riksdag, upptogs ånyo, såsom jag nyss nämnt, bestämmelsen
att domen skulle angifva de skäl, hvarpå rätten hufvudsakligast
grundade sin öfvertygelse. Yrkande derpå hade nemligen framställs
af flere bland högsta domstolens ledamöter, bland andra af dåvarande
justitieråd^, Claeson, som anförde, jemte annat, följande ord, som
synas mig vara fullt afgörande: »De öfvertygande skäl, om hvilka
i denna § förmäles, måste vara objektiva, så att do kunna verka
öfvertygande äfven på andra än domaren sjelf. Ju friare bevispröfning
medgifves domaren, desto nödvändigare är det, att han i domen
fullständigt upptager de skäl, .som för honom äro bestämmande.
Först härigenom blir den tappande parten i tillfälle att granska

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. in.
(Forts.

N:o 48. 52 Lördagen den 10 Maj.

Angående grunderna för domslutet och att, i händelse ytterligare bevis finnas
ändring i tillgå, åberopa dem hos högre rätt för att vederlägga domaV^rättegångs-
rens uppfattning af hvad som i målet blifvit utredt. I 24 kap. 3 §
baiken m. m. rättegångsbalken är visserligen redan stadgadt, att i domen böra
(Forts.) utsättas de hufvudskäl, derå slutet grundas. Men denna föreskrift
har icke mäktat hindra, att domstolarnes beslut stundom blifvit hvad
bevisfrågan angår väl knapphändigt affattade. För att förebygga
sådant och borttaga till och med allt sken af godtycke hos domaren,
synes mig lämpligt antingen att låta 24 kap. 3 § rättegångsbalken
undergå en förändring, hvarigenom domarens pligt att särskilt
i fråga om bevispröfningen noga angifva skälen i domen kraftigt
inskärpes, eller ock att i samma syfte göra till förevarande § ett
tillägg af det innehåll, som fans i senare stycket af 1 § i Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet till 1893 års Riksdag. Den något ändrade
lydelse, paragrafen erhållit i det nu remitterade förslaget, gör, efter
min uppfattning, ett sådant tillägg icke öfverflödigt.»

Detta yttrande synes mig tydligt nog ådagalägga, att man icke
gerna kan förbigå en bestämmelse af dylikt innehåll, för så vidt
lagförslaget verkligen skall vara af beskaffenhet att kunna af Riksdagen
antagas. Det förefaller då högst egendomligt, att herr justitieministern
icke ens funnit sig föranledd af sin kollegas, nuvarande
ecklesiastikministern Claesons uttalande i denna fråga att bibehålla
det ifrågavarande stadgandet, då han för Riksdagen framlade det
nu förevarande lagförslaget.

För det andra vill jag fästa mig vid en punkt, hvarom jag
verkligen var i tillfälle att yttra mig, när förslaget förut här förelåg
till behandling, nemligen frågan om domstolens rätt att ålägga
vittnen att svärja äfven i det fall, att parterna å ömse sidor eftergifvit
eden. I denna punkt har utskottet i viss mån tillmötesgått
det uttalande, som då gjordes härom i kammaren, men dock icke
på sådant sätt, att utskottets förslag, enligt mitt förmenande, kan
antagas. Utskottet har nemligen icke vidtagit någon annan ändring,
än att det medgifvit, att rätten, endast om särskilda omständigheter
skulle föreligga, kan ålägga vittne att svärja, äfven om parterna skulle
hafva för sin del eftergifvit eden. Den formulering, utskottet gifvit
åt § 14, synes mig emellertid icke stå fullt tillsammans med utskottets
motivering; ty i denna framhåller utskottet, att det bör endast
vara målets beskaffenhet, på hvilket det skall bero, huruvida domaren
skall kunna ålägga ett vittne edgång, ändå att parterna eftergifvit
eden. Något sådant står dock ej i sjelfva paragrafen. Om paragrafen
hade affattats så, att der hade stått: »Eftergifva parterna
å ömse sidor vittneseden, skall vittnet höras utan ed, der icke rätten
med afseende på målets beskaffenhet finner, att ed bör afläggas», då
hade jag kunnat vara med om saken, men nu står det icke så, utan
rätten kan endast med åberopande af särskilda omständigheter finna, att
ed i allt fall skall afläggas. Således kan rätten ålägga edgång utan hänsyn
till målets beskaffenhet, om den blott tycker, att vittnet skall svära.

Det sista skal, som jag vill fästa mig vid, är hvad som redan
framhållits rörande nämndens befogenhet. Det har ju alltid här i

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

kammaren yrkats, att en lag om fri bevispröfning borde framläggas
i sammanhang med och under förutsättning af en omorganisation af
våra underdomstolar på landet. Nu har icke tagits någon hänsyn
till denna önskan, som flere gånger uttalats af Andra Kammaren,
och då en så föga genomgripande förändring af underdomstolarne
på landet som att 3, 4 af nämnden, om den vore af annan mening
än domaren, skulle vara bestämmande — när, säger jag, denna
obetydliga reform, som dock till sin innebörd är ganska vigtig,
lemnats utan all hänsyn, synes mig, att Andra Kammaren för närvarande
icke kan göra annat än afslå förslaget.

Herr justitieministern framhöll, att hvarken Första Kammaren
eller någon annan kunde veta, att Andra Kammaren fäste så stor
vigt vid detta förslag om utsträckning af nämndens befogenhet.
Derpå vill jag svara, att detta visste Första Kammarens ledamöter
mycket väl; de hafva upprepade gånger fått besked om att denna
bestämmelse utgjorde förutsättningen för antagande af det föreliggande
lagförslaget. Det har visserligen af vissa hänsyn icke i utskottsbetänkandet
formelt stälts såsom ett uttryckligt vilkor för antagandet
af lagförslaget, men det har dock varit en af alla känd tyst
förutsättning derför, och jag tror icke, att någon i Första Kammaren
var okunnig derom, att, om Första Kammaren icke ville antaga
denna bestämmelse om utsträckning af nämndens befogenhet, kraftiga
yrkanden inom denna kammare skulle framkomma mot antagande
af hela det föreliggande lagförslaget.

Nu yttrade utskottets ärade vice ordförande, att vi skulle
kunna antaga detta lagförslag och att, om sedan landtmannapartiet
i denna kammare framkomme med en motion om utsträckning af
nämndens befogenhet, det vore i hög grad antagligt, att detta förslag
skulle vinna gehör. Jag är icke så sangvinisk som denne talare.
Jag tror för min del icke, att, om kammaren nu antager detta lagförslag,
Första Kammaren kommer att bli mera böjd för att antaga
ett förslag om utvidgad befogenhet för nämnden, eller att vi kunna
få någon omorganisation af underrätterna på landet. Jag tror fastmera,
att Första Kammaren kommer att vidhålla det afslag, som
den i år gifvit på detta förslag, och som den gifvit utan något
egentligt skäl och — jag skulle nästan vilja säga af rent okynne,
ty detta är i sanning ingen farlig reform, såsom också herr justitieministern
betonat. Hvarför har man då icke velat vara med om den?

Jag tror derför, att Andra Kammaren gör klokt i att för närvarande
afslå lagförslaget under uttryckligt tillkännagifvande, att,
när ett liknande förslag kommer fram i sammanhang med den reform,
för hvilken kammaren uttalat sig, och med de modifikationer, som
förut framhållits, detsamma icke kommer att möta något motstånd
från denna kammare. Om kammaren sålunda vill hålla på den reform,
för hvilken kammaren många gånger uttalat sig, tror jag, att det
är nödvändigt, att kammaren nu afslår lagförslaget.

Den ärade vice ordföranden i lagutskottet framhöll mycket
skarpt, att han för sin del icke skulle vika en tum från yrkandet
på denna reform. Jag tror, att det iir af vida större vigt, att

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. ni.
(Forts.)

N:o 48.

Angående
ändring i
vissa delar a
rättegångsbalken
m. m
(Forts J

54 _ Lördagen den 10 Maj.

kammaren för sin del icke viker en tum från detta yrkande, ty
. eljest riskerar kammaren att icke få det antaget.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag afslag å utskottets
hemställan.

Herr Andersson i Ilelgesta: Det är obehagligt att yttra sig
efter de anföranden, som här hållits af en föregående talare af
lagutskottet, der han talar om strejk och demonstrationer, och jag tror
icke jag gjort mig förtjent af en sådan förebråelse, och jag tycker
icke om sådant, ty jag är ingen vän af demonstrationer och strejker.

Det är för öfrigt icke första gången denna fråga föreligger till
afgörande, och herrarne känna förut min ståndpunkt i densamma,
då jag två gånger reserverat mig mot utskottets förslag. Jag anser
nemligen, att man bör vara synnerligen försigtig i fråga om antagandet
af förslaget. Vi hafva förut haft den legala bevispröfningen
vid våra domstolar på landet, och man har varit viss derom, att,
om man har haft två vittnen på en sak, man derigenom också styrkt
sin rätt. Nu deremot skulle man kunna jäfva också en utsaga af
två vittnen och taga deras berättelser huru som helst efter som
man anser det vara rätt. Då må herrarne icke förundra sig, om
jag håller på det gamla, som vi hafva och som jag anser vara rätt,
men som herr justitieministern nu utdömt och sagt vara mycket
dåligt. Plan yttrade, att det borde vara så, att domaren finge
bruka sitt sunda förstånd, och jag tänkte då: hvarför skall icke
också nämnden få bruka sitt sunda förstånd och få vara med om
rättens beslut? Nämnden borde väl äfven den med sitt sunda förstånd
kunna bedöma, hvad som kan vara rätt och orätt i saken.

Jag har nu varit med om att granska detta förslag, och jag har
varit med om detsamma endast under förutsättning, att nämnden
skulle få större inflytande på besluten i våra häradsrätter. Denna
kammare tyckes också vara nästan enhällig härom, men Första
Kammaren vill afslå det, ehuru man vet, att Andra Kammaren vid
många tillfällen uttalat sig för saken.

Herr justitieministern framhöll, att vår nuvarande lag skulle
vara så synnerligen dålig. Det finnes emellertid jurister, som hafva
en annan åsigt än han, och jag skulle kunna anföra en ledamot af
högsta domstolen, som i detta fall hade en motsatt åsigt om vår
gamla lag, och jag får säga, att jag sympatiserar mera med honom
än med vår nuvarande justitieminister. Jag är ju gammal och har
derför helt naturligt svårt att sätta mig in i dessa nya förhållanden,
men jag tror, att det är svårt att jäfva de skäl, som af den utaf
mig åsyftade ledamoten af högsta domstolen år 1897 anfördes. Han
framhöll, att i utlandet, der den fria bevispröfningen är införd, det
ofta förekommer, att oskyldiga personer blifvit dömda och sedan
måst frigifvas, men att det här i riket icke på 100 år visats, att
någon blifvit oskyldigt dömd.

Jag tror nu visserligen, att, om denna ändring blefve införd och
nämnden finge litet större inflytande än förut på häradsrätternas
beslut, detta icke skulle åstadkomma, att häradsrätternas utslag i

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

någon väsentlig grad komme att gå i annan rigtning än förut, men
häri skulle dock för oss, som nu hysa fruktan, vinnas en ökad
trygghet, och jag kan verkligen icke förstå, hvarför icke nu ett
lagförslag härom kommit in. Herr justitieministern vet, att frågan
förut varit före, och det synes mig derför förunderligt, att densamma
icke intagits i det nu föreliggande förslaget, helst som han sjelf
ock anser, att han är med om saken. Och om förslaget nu, såsom
jag skulle önska, icke skulle antagas, tycker jag, att dermed icke
skulle vara så mycket förloradt. Lagen ligger ju färdig, och det
kan ju icke erfordras mycken granskning af densamma, om ett
ändringsförslag skulle framkomma i syfte att nämnden finge litet
större inflytande, utan jag tror, att frågan kunde mycket lätt afgöras
vid ett kommande riksmöte.

För öfrigt torde det för herrarne, om herrarne läst detta förslag,
icke vara obekant, att redan nu, innan lagen blifvit antagen,
föreligger förslag att skrifva till Kongl. Maj:t om ändring i densamma.
Jag vet icke, om så i allmänhet plägar vara fallet, men
nog tycker jag i alla händelser, att det är bra underligt, att lagutskottet
nu föreslår att skrifva till Kongl. Maj:t och begära förslag
till ändring i en lag, som ännu icke blifvit antagen.

Derför tror jag, att, om Första Kammaren nästa år tillmötesginge
våra fordringar, saken snart skulle vara afgjord, och det kan
väl icke ligga någon fara i att ännu ett år använda den lag, som
vi hafva haft allt sedan år 1734. Detta är åtminstone min öfvertygelse,
och derför kan jag för min del icke vara med om sammanjemkningsförslaget,
utan hoppas och yrkar, att kammaren måtte
vidhålla sin förra ståndpunkt, när Första Kammaren icke i någon
mån velat gå oss till mötes.

Jag yrkar således afslag å utskottets hemställan.

Herr Jansson i Djursätra: Sedan Första Kammaren för sin
del afslagit förslaget om utsträckning af nämndens befogenhet vid
häradsrätterna och sedan samma kammare jemväl afslagit förslaget
om att få någon ändring i fråga om edsinstitutet vid våra domstolar,
får jag förklara, att jag för min del icke kan vara med om att
antaga det föreliggande sammanjemkningsförslaget, just derför,_ att
om vi nu antaga detta sammanjemkningsförslag och detsamma i sin
helhet blir lag, få vi — jag höll på att säga —- aldrig, men säkerligen
i hvarje fall icke på länge en sådan ändring i häradsrätternas
organisation, att nämnden der får något större inflytande. Om man
nemligen ser på diskussionen i Första Kammaren, då lagen der behandlades,
så uppträdde de flesta juristerna och de ledande männen
der med sådan kraft och styrka mot förslaget att inrymma större
inflytande åt nämnden, att jag fick det bestämda intrycket, att de
skola göra allt hvad de kunna för att stå emot en sådan reform.
Samma uppfattning gjorde sig också likaledes från de flesta juristernas
sida gällande inom lagutskottet, när frågan der var före, och jag och
äfven mina kamrater inom utskottet hafva fullt och fast klart för
oss, att, om vi nu antaga detta sammanjemkningsförslag, vi hvarken

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. m.
(Forts)

N:o 48.

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. va.
(Forts.)

Lördagen den 10 Maj.

från Första Kammaren eller från juristerna i allmänhet hafva att
vänta något understöd för denna reform, som dock bör ligga Andra
Kammaren om hjertat.

Om vi nu draga oss till minnes, huru Andra Kammaren för sin
del hållit på denna reform hvarje gång bevisningslagen varit före,
så skulle det väl vara underligt, om Andra Kammaren nu skulle
för sin del helt och hållet kasta öfver bord hvad som våra företrädare
i Riksdagen af ålder framhållit såsom en kardinalpunkt, när
frågan om rättskipningen vid våra underdomstolar varit före. Jag
kan derför icke heller fatta, hvarför kammaren nu skulle frångå
denna sin åldriga uppfattning.

Det bär visserligen från statsrådsbänken och äfven af lagutskottets
vice ordförande framhållits, att hvar sak kan och bör lösas
för sig. Ja, det är ju bra, om så kan ske, men vår lagstiftnings
historia visar många, ja, kanske allt för många gånger, att det icke
gått för sig att lösa hvar sak för sig. Det är mänga gånger man
nödgas, såsom man säger, taga tjuren vid hornen, och så får man
nog göra äfven här, om man skall lyckas skaffa nämnden större
inflytande. Sammankoppla vi icke denna fråga med bevisningslagen
och nu afslå detta sammanjemkningsförslag, då få vi sannerligen
vänta och vänta och endast vänta, ty när Första Kammaren eljest
skulle vilja gå in på någon lagförändring i fråga om nämndens inflytande,
det ligger nog, som man säger, i gudarnes knän.

Hvad nu sammanjemkningen i och för sig sjelf beträffar, halväg
just ingenting synnerligt att i hufvudsak anmärka. Dock fins
äfven der åtskilligt, som jag finner icke vara tillfredsställande.

Den första anmärkningen gäller 17 kap. 13 §, nemligen om den
frihet, som vi af ålder varit vana att åtnjuta, eller att kunna i förtroende
samtala med hvarandra om det, som kan hafva händt och
skett, och om saker, som man icke vill föra till torgs, men som i
alla fall äro af den beskaffenhet, att vän vill derom tala i förtroende
till en vän: »Det har händt mig det och det, och jag misstänker
den och den. Gif mig ett råd.» Det har af ålder funnits rättighet
att tala om sådana saker i förtroende och mellan fyra ögon. Om
herrarne läsa sammanjemkningen i 13 §, så är det ju snart sagdt
omöjligt att veta, hvad som der menas. Det är snart sagdt ett
orakelspråk, som möjligen kan vara lämpligt för jurister, men som
är mycket svårt för menige man att kunna förstå och tillämpa.

Min andra anmärkning gäller frågan om en mycket vigtig § i
samma kapitel, som handlar om parts ed. Der har utskottet förklarat,
att utskottet för sin del icke varit mäktigt att lösa den uppgiften.
Utskottet har icke kunnat lösa den frågan, utan tagit sig den vanliga
friheten att föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det är alltid så
lättvindigt, när saker och ting äro före, att hänvisa allting till Kongl.
Maj:t. Och det är ju godt och bra det. Men den vigtiga saken,
huruvida partsed skall kunna få användas som fyllnadsed eller värjemålsed,
är i alla fall helt och hållet uppskjuten. Man vet icke, när
den frågan blir löst.

Det vore mera i den delen att tillägga, men då jag i alla fall

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

liar den uppfattningen, att sammanjemkningsförslaget icke bör bi- Angående
fallas, och detta hufvudsakligen derför, att den stora frågan bör ™arlaf
lösas i sammanhang med frågan om nämndens inflytande vid dom, rattegångskan
jag afstå ifrån att nu ingå i vidare granskning af samman- balken m. m.
jemkningsförslagets §§. Yi måste komma i håg, att om vi taga detta (Forts.)
samman] emkningsförslag, och lagförslaget alltså i dess helhet varder
lag, hafva vi skaffat oss en lag, som skall efterlefvas och tillämpas.
Bevisreglerna skulle derigenom bli otydligare, än de nu äro. Nu
äro vi bundna af den s. k. legala bevisningen. Val veta vi, att
våra jurister, särskildt de mera teoretiskt anlagda, föra gyckel med
dessa legala regler och anse dem tillhöra en föråldrad tid; men,
mina herrar, de äro dock icke sämre, än att vi redt oss bra med
dem hittilldags, och de hafva visat sig vara för menige man lätta
att förstå och att tillämpa. Jag hörde visserligen under diskussionen
i Första Kammaren en mycket framstående jurist påpeka det löjliga i
termerna »full bevisning», »half bevisning» och »en qvarts bevisning».

Nå ja, sådana termer må gerna vara olämpliga, när det gäller att
bevisa det, som är rätt och sant. Men det har i alla fall ingått i
allmänna rättsmedvetandet, att när två vittnen intygat en sak, så
skall den anses till fullo styrkt. Enligt föreliggande lagförslag heter
det väl, att två vittnen skola vara laga bevis, men det skall ändå
och i alla fall öfverlemnas åt domaren att pröfva, hvad verkan
detta bevis bör hafva. Gäller det för öfrigt sedan frågan, hvad
rätten, då den skall döma, skall hålla för sant, då är domarens befogenhet
enligt 1 g utsträckt derhän, att endast det är sant, som
rätten håller för sant, Så står det och ingenting annat, Jag har
för min del icke någonting emot en utsträckning af friheten för
domstolen att i vissa fall döma efter hvad den håller för sant. Men
dock borde det då i utslaget ingå en grundligare motivering, än det
nu föreliggande lagförslaget i sådant afseende krafvel-, på det^ att
åtminstone en part, som är missnöjd med utslaget, må hafva något
att rätta sig efter, något, hvarpå han skall kunna lägga an, då han
skall söka ändring. Om utslaget skall skrifvas efter denna lag, får
han väl veta, att han blifvit dömd, men grunderna för domen kunna
i utslaget nästan bli förbigångna.

Om nu i alla fall Första Kammaren för sin del, i likhet med
denna kammare, hade godkänt det af utskottet utarbetade förslaget
i alla dess delar och således äfven inrymt åt nämnden större inflytande
vid doms fällande, skulle jag för min del låtit mina betänkligheter
falla. Men det, som nu är föreslaget, nemligen att hufvudsakligen
utvidga den fria bevispröfningen för domaren utan att hafva
inrymt den ringaste motvigt från nämndens sida, anser jag för min
del icke vara tillrådligt. Och med all aktning för våra jurister och
våra domare — vår domarekår anser jag vara kanske den bästa,
som tinnes i verlden — tror jag dock, att våra häradsnämnder icke
förtjenat en sådan snäf behandling, som kommit dem till del ifrån
Första Kammarens sida. När man talar vid domare och jurister
om denna sak, förefaller det åtminstone mig, som om de fått den
uppfattningen af nämnden, att den fortfarande kan och bör sitta dor

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

An''i^nde. endast som en gammal vacker dekoration, men utan något vidare
vissaleiar af lifskraftigt inflytande. Mina herrar! När det gäller lagstiftningen
rättegångs- * vart land, da kunna vi landtman sitta här i Riksdagen i dess
bäcken m. m. Andra Kammare, vi få då äfven bli delegerade i lagutskottet, och
(Forts.) det kan sålunda åt oss anförtros att stifta lagar. Men då det gäller
att tillämpa dessa lagar, som vi sjelfva varit med om att stifta, då
är man mycket rädd för att släppa in oss. Jag kan nu icke förstå,
att detta motstånd är rättvist eller lämpligt, och det ingifver åtmistone
föga förtroende, då det gäller samarbete mellan oss lekmän
och våra lärda jurister.

Jag ber af dessa skäl att få yrka afslag på sammanjemkningsförslaget.

Häruti instämde herrar Stijrlander, Johanson i Mossebo, Larsson
i Presstorp, Iieimer, Gädda, Jansson i Edsbäcken, Hultkrantz, Bengtsson
i Häradsköp, Danielsson, Johansson i Aflösa, Olsson i Viken,
Jonsson i Hökhult, Ericsson i Afberga, Carlheim-Gyllensköld och
Bengtsson i Bjemalt.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Plammårssold:
Herr talman! Mina herrar! Afgörande! af den föreliggande
frågan beror uppenbarligen på den ställning man intager till sammanhanget
mellan. frågan om utvidgning af nämndens befogenhet och
frågan om bevisningsreformen.

Jag skall emellertid icke undandraga mig att med några få ord
i korthet beröra äfven de speciella anmärkningar, som här hafva
framkommit. Till en början vill jag då, hvad beträffar den omständigheten,
att det icke finnes i 1 § någon föreskrift om doms
motivering, erinra derom, att en dylik föreskrift redan finnes i 24 kap.
3 § rättegångsbalken, att 1 § i sin nuvarande form återfans redan
i det förslag, som remitterades till högsta domstolen sista gången,
och att denna § icke i högsta domstolen föranledde någon som helst
anmärkning ifrån de då fungerande ledamöternas sida.

Hvad åter angår anmärkningen om 14 § och derom, att det
vore obehörigt, att rätten skulle kunna ålägga en eftergifven ed
— en ed, som parterna enat sig om att eftergifva — annat än
på grund af målets beskaffenhet, tillåter jag mig endast återkalla i
herrarnes minne det uttalande om den föreslagna §, som af en talare
på stockholmsbänken gjordes förra gången, nemligen att det mycket
väl kan inträffa, att en part af räddhåga för sin socialt öfvermäktige
motpart eller af räddhåga för ett socialt öfvermäktigt vittne icke
kommer sig för med annat än att gå in på edens eftergifvande,
oaktadt han visserligen kunde hafva lust att yrka på ed.

Herr Janssons i Djursätra anmärkningar om att man icke vidare
skulle fa tala i förtroende med en person förefalla mig något svagt
motiverade, då man besinnar, att tysthetsrätten för vittnen, rätten att
förtiga hvad de i förtroende hört omtalas, långt ifrån att vara inskränkt,
enligt det föreliggande lagförslaget är högst betydligt utsträckt i
jemförelse med gällande lag. För närvarande är det gällande rätt,

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

att denna inskränkning i vittnespligten kan åberopas endast i brott- Ångande
mål. Efter det föreliggande förslaget åter kan det äfven ske i rJ.“”
civila mål, och vid sammanjemkningen har bestämmelsen härom er- rättegängshållit
en så vidsträckt omfattning, att äfven de längst gående anspråk bräken m. m.
i detta afseende borde kunna vara tillfredsstälda. (Forts.)

Samme talare anmärkte, att utskottet, i stället för att gorå en
verklig samman] emkning utaf de olika besluten om partseden, föreslagit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om förhållandet mellan
värjemålseden å ena sidan och fyllnadseden a. andra. sidan. Det
torde härvid böra erinras, att kammaren med stor majoritet antog
förslaget om värjemålseden och således icke gerna kan hafva att
beklaga sig deröfver, att kammaren vid sammanjemkningen bär fått
rätt. För öfrig!, äfven om denna sak skulle anses vara i någon
mån undanskjuten, är det väl att märka, att, det i förslaget icke är
fråga om att göra någon ändring i gällande lag, utan att hvad förslaget
innehåller om värjemålsed är just i enlighet med gällande lag.

Och det är väl icke orimligt, att, då meningarna icke kunna eller
antagas icke kunna förlikas, man tills vidare stannar vid det gamla.

Det är ju, för att använda eu ärad talares ord, gammal god svensk
lag detta, att med ed kan man svara, men ej kära.

Som sagd!, hufvudvigten ligger utan tvifvel derpå, hvilken ställning
man intager til! frågan om utvidgning af nämndens befogenhet.

För min del har jag redan uttalat, att jag ställer mig mycket välvilligt
emot en sådan reform och anser, att det skulle göra ingen
skada, men mycket gagna, om man utvidgade nämndens befogenhet.

Men jag tror dock, att man icke bör öfverdrifva betydelsen åt denna
reform, hvilket man gör, då man på ett efter mitt förmenande obehörigt
sätt söker reducera det inflytande, som nämnden redan nu
utöfvar. Detta inflytande är, såsom de flesta af oss veta, långt ifrån
obetydligt. Det kanske icke kommer fram så mycket i papperen,
men jag tror dock, att det är få domare, som icke i mångfaldiga
afseenden rätta sig efter nämndens uttryckta mening, både när
nämnden är enhällig och alltså skulle kunna öfverrösta domaren och
när nämnden icke är enhällig. Vi göra den nuvarande nämndemansinstitutionon
orätt, om vi alltför mycket förringa det inflytande,
nämnden redan nu utöfvar; och detta inflytande kommer, såsom
jag i mitt förra anförande påpekade, långt ifrån att minskas genom
det föreliggande lagförslaget, i stället att ökas. Hvarken bevisreglerna
eller vittnesjäfven komma vidare att vara något slags hemlig
kunskap för juristerna. I följd af förenklingarne och pröfningens
större frihet komma det sunda lekmannaförståndets representanter i
domstolen att få väsentligt ökadt inflytande.

Man anför gerna emot det nu föreliggande förslaget detsamma,
som man plägat anföra emot dess föregångare. Men man förbiser
den stora skilnaden mellan detta förslag och dess föregångare, den
skilnaden nemligen, att första paragrafen ingalunda sanktionerar fri
bevispröfning, utan endast innehåller den sjelfklara regeln, att domaren
skall pröfva hvad i målet förekommit och derefter afgöra,
hvad som bör hållas för sant. Vidare är, just för att förminska

N:o 48.

Angående
ändring i
vissa delar a
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 10 Maj.

eller tillintetgöra de vanliga och i denna kammare uttalade betänkf
hgheterna mot förslag om friare bevispröfning, i detta förslag införd
en paragraf, som bestämmer, att två vittnen utgöra fullt bevis om
det, hvari de sammanstämma, der ej omständigheter förekomma, som
förringa tillförlitligheten af deras vittnesmål. Och detta är, för att
åter citera samme talare som nyss, gammal god lag i Sverige.

Jag tror icke, att någon med skäl kan jäfva den uppfattningen,
att föreliggande lagförslag, i stort sedt — om också eu eller annan
eller kanske de flesta önska en eller annan detalj annorlunda — på
ett måttfullt _ sätt legaliserar, utvidgar och fastställer den förutvarande
praxis. Det förhåller sig icke så, att de nuvarande bevisreglerna
gifva den unge domaren tillräcklig ledning, så att han
endast behöfver slå upp lagboken och se efter, hvad som är bevis
eller icke. De nuvarande bevisreglerna sätta den unge domarens
omdömesförmåga pa det svaraste prof till följd deraf, att, såsom hvar
och en vet. desamma sedan lång tid tillbaka icke strängt tillämpas
och i följd deraf den unge domaren kommer i den allra största,
man kan säga, själsvånda, när han skall i det särskilda fallet afgöra,
om han skall följa sitt sunda förstånd och sin på för alla giltiga
grunder byggda öfvertygelse eller om han skall klamra sig fast vid
dessa 170 år gamla bestämmelser, att två vittnen äro fullt bevis och
ett vittne hälft bevis, men aldrig mer.

Jag tror, att man ur alla synpunkter — vare sig man tänker
på den oerfarenhet, hvarmed underdomstolarnes ordförande stundom
äro behäftade, eller på det ytterst värdefulla element, som nämnden
utgör vid häradsrätterna — kan utan farhågor antaga det föreliggande
förslaget.

Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! Lagutskottets ärade
vice ordförande uttalade en allvarlig förebråelse mot denna kammare,
i fall den skulle afslå sammanjemkningsförslaget och derigenom åstadkomma,
att hela frågan faller. Jag hemställer till den ärade talaren,
huruvida han icke borde adressera denna förebråelse till Första
Kammaren, ty det är nog på den tufva, som den upprest, då den
afslog min i ämnet väckta motion rörande nämndens större inflytande,
som hela lasset stjelpt.

Han uttalade för öfrigt och använde ett ord för dagen, att man
ville demonstrera gent emot detta lagförslag. Jag ber den ärade
talaren ej uppfatta vår mening så. Vi äro nog besjälade af en helt
annan åsigt, som också kan uttryckas med ett ord för dagen. Vi
fordra nemligen garantier. Ty det kan ju ej bestridas, att en större
makt kommer att läggas i rättens ordförandes hand genom det lagförslag,
som här föreligger, och då hafva vi tänkt oss, vi mera försigtiga
landtman, att det vid sådant förhållande också är nödvändigt
att få in en bestämmelse, som från det hållet under många år gjort
sig _ gällande såsom ett önskemål, nemligen att nämnden skulle få
utvidgad befogenhet. Detta är nog egentliga anledningen, tänker
jag, hvarför vi nu vilja hålla på den saken.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrade i

Lördagen den 10 Maj. 61 N:o 48.

sitt sista anförande, att nämnden för närvarande ej hade obetydligt Avgående
inflytande på de utslag, som fällas af häradsrätterna. Rörande denna ^,-^Xar''a/
sak får jag dock säga, att jag är af en alldeles motsatt åsigt. Jag rättegångstror,
att i de allra flesta fall nämnden för närvarande rakt ingenting balken m. m.
betyder. Ty såsom det går till vid den häradsrätt, der jag har haft (Fortsd
äran att sitta såsom nämndeman — och jag tror det vanligast går
till på samma sätt — nemligen att efter afslutande af tinget, under
hvilket icke det ringaste resonnement utbytts mellan nämnden och
domaren, icke ett ord vexlats, huru utslagen skulle se ut, nämnden
således icke har den ringaste aning härom, förr än då domlösen
blifvit utsatt och rättens ordförande kommer och läser upp de färdiga
utslagen för nämnden, inses lätt, att det skall vara ytterst säregna
förhållanden, om en nämnd icke skall gilla de af domaren redan
färdigskrifna utslagen. En nämndeman resonerar ej gerna då, huru
han vill hafva utslaget, så mycket mer som han måste hafva hela
nämnden på sin sida för att komma till resultat. Med all aktning
för de unga jurister i allmänhet, som suttit ordförande under min
tid i häradsrätten, har jag dock erfarenhet af att det upptagits
mycket illa af dessa unga herrar, om man gjort en anmärkning, som
dock varit så befogad, att man fått hela nämnden med sig och fått
utslaget omskrifvet. Men det ligger i sakens natur, att det är högst
obehagligt, då domlösen är utsatt, att kassera en dom och att om
en stund få den omskrifven. Det kan ju hvar och en göra sig en
föreställning om, huru svårt detta skall vara, då nämnden ej har
tillfälle att yttra sig om huru domarna skola affattas, utan detta
skall ske, då de äro färdigskrifna och i allra största hast läsas upp,
sällan med motiveringen, utan blott sjelfva domslutet. Det förefaller
mig, som om nämnden åtminstone i detta fall hade litet att säga till om.

Förhållandet är annorlunda, då det gäller brottmål, i hvilka utslagen
afkunnas redan genast efter ransakningen, och vid hvilka det
går mycket bättre till väga. Härvid är dock att märka, att frågorna
ofta röra sig äfven om ersättningsanspråk, som en ung jurist, huru
hemma han än är i sina juridiska kunskaper, icke har erfarenhet att
bedöma. Ersättningsfrågorna kunna röra landtförhållanden. Jag har
sjelf varit med om afgörandet af en fråga, som galt årlig ersättning
för en jordbit, och om den ena parten har en viss förmåga att framställa
sina anspråk klart och redigt, men den andra saknar förmåga
att bestrida och framhålla sina åsigter, får naturligtvis den unge
juristen den uppfattningen, att den, som bäst framhåller sin sak,
också har rätt — och så tager det sig uttryck i protokollet. Det
är alldeles gifvet, att man under sådana förhållanden kan komma
till oegentligheter och tråkigheter, hvilket jag också varit med om.

Nu kan jag för min del ej gå med på detta lagförslag under
andra förhållanden, än att vi vidhålla hvad vi förra gången antogo,
och her jag följaktligen att på denna grund få yrka afslag å föreliggande
förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Inom utskottet påyrkade jag,
att frågan om utvidgning af nämndens befogenhet skulle ingå i sam -

N:0 48,

Lördagen den 10 Maj.

Angående manjemkningsförslagct på det sätt, att Andra Kammaren skulle få
visso, delar af s‘u önskan om denna utvidgning tillgodosedd, under det Första Kamrätiegångs-
maren skulle få någonting annat. Detta förslag vann dock icke
baiken m. m. utskottets understöd, icke ens från Andra Kammarens ledamöter, och
Forts.) frågan om att i sammanjemkningen få fram förslaget om utvidgning
af nämndens befogenhet föll sålunda. Vid sådant förhållande fann
jag, efter åtskilligt öfvervägande, mig icke böra i detta fall slå in
på den vägen, att man skulle begagna sig af sammanjemkningen
för att vinna något annat, som icke stod i sammanjemkningsförslaget.
_ Jag ogillar icke, att man understundom handlar så, men hvarför
jag för min enskilda del i denna sak icke velat vara med om
ett sådant till vägagående är, att jag har den öfvertygelsen, att denna
fråga ej har en så stor betydelse, att den måste framdrifvas på
detta sätt.

Det har nu framhållits mycket, att fri bevispröfning skulle i
väsentlig mån införas genom detta lagförslag. Jag är för min del
öfvertygad om, att i det afseendet blir det ingen ny förändring.
Man har nu för säkerhetens skull bibehållit en af de legala bevisreglerna,
nemligen att två vittnen är fullt bevis, hvaremot det fallit
bort, att ett vittne är hälft bevis o. s. v. Detta gör emellertid
ingenting till saken, ty praxis har utvecklat sig så, att man redan
förut haft fri bevispröfning. Det enda nya är, att man fyller en
massa luckor med afseende på bevispröfningen, Indika nu finnas.
Då herr Redelius och åtskilliga andra förklarat, att genom den nya
lagen skulle läggas en mycket stor makt i de unga domarenas händer,
så hvilar detta, enligt min uppfattning, på den origtiga föreställningen,
att denna lag i detta afseende stadgar någonting synnerligen
nytt. Vidare är detta påstående origtigt derutinnan, att
lagen icke lägger i domarens hand någon bevispröfning, ty hädanefter
som förut är det rätten, och icke domaren ensam, som pröfvar
bevisningen. Det är snarare så, att domarens pröfning lagbindes
genom detta förslag, ty förut har det funnits en mängd fält öppna
för godtycket, men nu står det i dessa fall här angifvet, huru det
skall förfaras, så att i sjelfva verket minskas spelrummen för godtycket
genom denna lag i stället för att ökas.

Det har också framhållits af herr Olofsson i Åvik och andra,
att en hel del andra förhållanden skulle förändras genom att nämnden
finge utvidgad befogenhet, såsom att expeditionerna icke skulle
kunna utskrifvas på förhand. Det är väl dock klart, att det derutinnan
fortfarande skall gå till på samma sätt som förut. Den utvidgning
af nämndens befogenhet, som här ifrågasatts, kommer enligt min
uppfattning icke till sin fulla rätt annat än i sammanhang med andra
reformer. Jag är för min del visserligen på det klara med, att
detta är . ett steg i rätt rigtning, som man här velat taga både i
fjol och i år, men i praktiken skulle i detta fall liksom i afseende
på andra reformer knappast märkas någon ändring.

Då jag åhörde diskussionen i Första Kammaren, förundrade jag
mig öfver hvilken oerhörd vigt, som der fästes vid de närvarande
bestämmelserna. Men på samma gång anser jag också, att det är

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

öfverdrifvet att tro, att det skall bli någon afsevärd omgestaltning,
om den ifrågasatta ändringen antages.

För min del står jag sålunda på den ståndpunkten, att skall
man begagna en sammanjemkning för att framtvinga något, som
icke står i sammanjemkningen, bör man dermed vinna något afsevärdt
och icke i stället förlora mycket, som man gör, om denna lag
ej skulle antagas. Det verkar tröttande att tänka på allt detta arbete,
som upprepats under årtionden utan att lemna något resultat.
En annan sak blir det, om det är en verkligt vigtig och stor fråga,
som man vill hafva fram, såsom t. ex. om Andra Kammaren skulle vilja
med sin makt tvinga Första Kammaren att gå med på allmän rösträtt,
men denna rösträttsfråga synes enligt min uppfattning icke
böra framtvingas på det nu ifrågasatta sättet.

Herr Ericsson i Jönköping instämde häruti.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Herr statsrådet och

chefen för justitiedepartementet nämnde nyss, att det skulle blifva
betydligt bättre för de unga domarena, om den nya lagen komme att
tillämpas, ty då skulle de hafva större frihet samt lättare att kunna
följa sin öfvertygelse och handla efter hvad de sjelfva anse vara
rätt. Ja, det är sant, att i det afseendet blir det lättare för domaren,
men det är derför icke sant, att det blir mera tryggande för
den allmänhet, som skall betjenas af den unge domaren, och lagen
kan naturligtvis icke heller afse att bara bereda fördel för domaren.
För öfrigt bör den väl vara skrifven så, att den utan allt för stor
svårighet kan tillämpas. Herr statsrådet sade också, att han för
sin del ville göra allt hvad på honom ankomme, för att frågan om
nämndens större betydenhet skulle kunna lösas, och det bör ju vara
glädjande att höra ett sådant yttrande från det hållet. Det kan ju
ock innebära en början till att denna fråga snart nog skall kunna
lösas, ty är det så, att Kongl. Maj:t tar frågan om hand, är det ju
utsigt för att den kan gå framåt. Den kommer då i goda och, som
jag hoppas, i kraftiga händer, så att den kan imponera på Första
Kammaren, ty skulle vi endast vara hänvisade att få denna fråga
löst genom att motionera, så torde det icke, äfven om, såsom herr
Zetterstrand sade, motionärerna vore bland de mest inflytelserika i
denna kammare, icke imponera mycket, när det gäller Första Kammarens
motstånd.

Under sådana förhållanden, och i förhoppning, att regeringen tar
saken om hand och för den till en god utgång, ber jag, herr talman,
att få vidhålla mitt yrkande.

Herr af Callerholm: Herr talman! Jag har begärt ordet

egentligen för att hembära chefen för justitiedepartementet min upprigtiga
erkänsla för det sympatiska uttalande, han hade i fråga om
utvidgning af nämndens befogenhet, och dermed att jag yttrar denna
erkänsla, tror jag också, att jag har besvarat herr Janssons i Djursätra
yttrande, att vi domare skulle helst se, att vi finge betrakta
nämnden såsom en vacker dekoration.

Angående
ändring i
vissa delar qf
rättegångs*
hälben m. m,
(Forts.)

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

ändring i , ^ sjelf va saken inskränker jag mig till att säga, att jag kan
vissa delar af 1C^° annat än i likhet med chefen för justitiedepartementet finna, att
rättegångs- det är bra litet, som vi vinna, men bra mycket, som vi förlora,
balken ro. ro. genom att låta förslaget falla, endast i förhoppning, att vi någon
(Forts.) gång i en aflägsen framtid skola få igen förslaget, åtföljdt af en utvidgning
af nämndens befogenhet. Jag undrar, om vi icke ställa
förhoppningarna på Första Kammarens reformvänlighet i detta afseende
för högt. Tro herrarne, att Första Kammaren är sinnad att
i detta afseende utveckla vårt rättsväsende och vårt rättssystem, så
att deras intresse dervidlag skall föranleda dem att låta sin motvilja
mot denna lilla reform vika. Det förefaller mig, som om, när
det gäller en sådan utvidgning af rättskipningen, som här är i
fråga, det borde vara Andra Kammaren, som skulle gå i spetsen
för utvecklingen. Detta är dock en folklig sak. Det är underdomstolarna
på landet, som denna sak närmast berör, och hvilka här
i denna kammare böra hafva sina målsmän.

Jag gick hit i morse glad i hågen deröfver att jag hade utsigt
att få vara med om att antaga en lag, som skulle få tillämpas
från och med nästa år, en lag, om hvars behof och nödvändighet
jag under en 25-årig domareverksamhet fått en liflig insigt, men jag
har med vemod hört de uttalanden, som inom kammaren fälts, och
jag erkänner, att mina förhoppningar icke äro stora. Ehuru jag
erkänner, att sammanjemkningsförslaget icke i allo är sådant, som
man skulle önska, vill jag dock af fullaste hjerta vid afgörandet
lägga min röst för förslaget, och jag vädjar till så många af kammarens
ledamöter, som stå på den sidan, att de vilja vinna det
större, men släppa efter det mindre, att göra som jag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de derunder
gjorda yrkandena gaf herr vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan och
dels på afslag å berörda hemställan. Herr vice talmannen fann förstnämnda
proposition vara med öfvervägande ja besvarad, men som
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i tredje punkten af utskottets förevarande memorial n:o 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utföll med 77 ja, men 118 nej; och hade kammaren
alltså afslagit utskottets hemställan.

Lördagen den 10 Maj.

N:3 48.

Punkten 4:o).

I fråga härom anförde

Herr Olsson i Stockholm: I enlighet med det nyss fattade
beslutet ber jag att få yrka afslag äfven på den föreliggande punkten.

"Vidare yttrades ej. Kammaren afslog utskottets hemställan.
Ordet lemnades häruppå till

Herr Wavrinsky, som yttrade: Jag tillåter mig att föreslå,
att de kommande paragraferna icke uppläsas, utan endast paragrafernas
nummer.

Hvad herr Wavrinsky sålunda hemstält, blef af kammaren bifallet.

Punkten 5:o).

I fråga härom anförde

Herr Olsson i Stockholm: Jag ber att få yrka afslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren afslog utskottets hemställan.
Punkterna 6:o) och 7:o).

iades till handlingarna.

Punkterna 8:o) ooh 9:o).

Utskottets hemställan afslogs.

Punkten 10:o).

Lades till handlingarna.

Punkten ll:o).

Utskottets hemställan afslogs.

Punkterna 12:o) och 13:o).

Lades till handlingarna.

Punkten 14:o).

Utskottets hemställan afslogs.

Punkterna 15:o)—18:o)

Lades till handlingarna.

Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 48.

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 10 Maj.

Angående
ändring i
vissa delar af
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Punkten 19:o).

I fråga om denna punkt anförde

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Denna nittonde punkt
innefattar ett alldeles fristående förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i en sak, som, så vidt man kan finna af utskottets utlåtande
och äfven af den förda diskussionen, de allra flesta äro ense om,
nemligen att hos Kongl. Maj:t hemställa, att fyllnadseden skulle för
framtiden få en något större betydelse, än den nu har. Vid sådant
förhållande synes mig detta skrifvelseförslag, som redan är antaget
af Första Kammaren och är fullkomligt fristående från det öfriga
lagförslaget, mycket väl kumia antagas. Jag vågar derför hemställa,
att kammaren ville bifalla denna 19:de punkt i utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls af kammaren.

§ 9.

Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
statsutskottets utlåtanden:

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af förbättrade pensionsförmåner för vissa tjenstemän och betjente,
hvilka i anledning af statens inköp af Vestkustbanan öfvergått
i statens jernvägars tjenst; och

n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lifräntor för vissa tjenstemän och betjente, hvilka i anledning
af statens inköp af bandelen Örebro—Frövi öfvergått i statens
jernvägars tjenst.

§ 10.

Ordet lemnades härefter på begäran till

Herr Hedin i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Det är
icke tänkbart att den 10 maj väcka en motion, som skulle kunna
leda till något nyttigt'' resultat. Derför, och då den fråga, hvarpå
jag vill fästa kammarens uppmärksamhet, är af mycket stor vigt,
anhåller jag att till protokollet i dag få anföra, huruledes jag redan
för några veckor sedan börjat erhålla bref från indelta soldater,
som med verklig förskräckelse bådo mig besvara frågan, huruvida
det kunde vara Kongl. Maj:ts och Riksdagens mening, att de skulle
under hela sommaren få tjenstgöra som underbefäl vare sig mot
ingen aflöning eller mot fattiga 10 öre om dagen. Detta föreföll
mig icke sannolikt, utan antog jag, att frågan berodde på något
missförstånd. Jag vände mig då till en person, som har stor insigt
i militära saker och som befann sig på en sådan ort, att han kunde
fråga sakkunnige män, om det förhöll sig så. Och han har varit
i tillfälle att fråga officerarne vid ett regemente, i hvars närhet
han för närvarande uppehåller sig.

N:0 48.

Lördagen den 10 Maj.

Brefskrifvare]! nämner, att de officerare, han talat med, yttrat
mycket bekymmer för sina soldaters skull, ett bekymmer, som jag
tycker är mycket vackert och hedrar dem.

Jag skall öfverlemna denna skrift till herr statsrådet och chefen
för kongl. landtförsvarsdepartementet, men på derom framstäld begäran
har- jag velat, att den skulle komma till Andra Kammarens
kännedom, derför att man tänkt sig —• det är väl öfverdrifvet —
att pengar skulle saknas för det ändamål, som här är i fråga, och
att då herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
möjligen skulle vilja samråda med några af de mera betydande
männen i kammaren och särskildt i statsutskottet och få
från dem det uttalandet, att de visserligen icke skulle hafva något
emot, att en liten summa pengar användes, för att rättvisa och
billighet må kunna visas mot de indelta soldaterna.

Med uteslutande af några inledningsord lyda hans ord på följande
sätt:

»Den sorgliga saken är den, att de indelta soldater, hvilka kommenderats
till beväringsrekrytmötet såsom instruktörer för de värnpligtige,
erhålla i dagsättning endast 10 öre, då de deremot förlidet
år erhöllo 50 öre.

Dessa såsom instruktörer kommenderade indelta soldater utgöra
ungefär hälften af den kategori befäl, som stå de värnpligtige närmast
ur tjenstgörings- och förläggningssynpunkt. Den andra hälften af
samma kategori utgöres af korpraler och vicekorpraler, af hvilka
de förra erhålla 40 öre och de senare 30 öre i dagaflöning (äfven
dessa åtnjöto 50 öre förra året). Orättvisan ligger framför allt deruti,
att de indelta soldaterna endast erhålla 10 öre, ehuru de göra samma
tjenst med samma ansvar som korpralerna. Det är bristen på underbefälstillgång,
som nödgat vederbörande kompanichefer att inkommendera
indelta soldater till mötesplatserna redan nu under beväringsrekrytmötet.
För de gamla korpralerna vill man dessutom underlätta
tjensten genom att blott hvart annat år inkommendera dem till
långmötet. Eljest samlas den indelta arméns hela manskapsstyrka
först vid regementsmötet i höst, d. v. s. till blott 30 dagars
öfning (i år dock endast 22 dagar). Men beväringsrekrytmötet räcker
112 dagar! Alltså måste dessa såsom instruktörer kommenderade
meninge man, som aflagt korpralsexamen och göra korprals tjenst,
under 112 dagar arbeta för eu dagaflöning af 10 öre, medan de
värnpligtige, öfver hvilka de föra befäl, åtnjuta 20 öre i dagaflöning.
Den värnpligtige får sålunda dubbelt så mycket som hans förman,
hvilken skall lefva på sitt yrke. Den indelta soldatens aflöning är
beräknad efter 22 dagars tjenstgöring (regementsmötet), och i mån
som de 30 dagarne ersätta de 22, kommer ju den indelta armén att
försvinna. Men dessa öfvergångsår blifva ofantligt betungande för
de indelta soldater, hvilka måste tjenstgöra både under det långa
beväringsrekrytmötet och regementsmötet. Rättvisan fordrar, att
de erhålla åtminstone vice korprals dagaflöning (30 öre), när do
kommenderas till »långmötet» såsom instruktörer. I dag — brefvet
iir dateradt den 7 maj — ha dessa trogna soldator inryckt till sin

N:o 43.

Lördagen den 10 Maj.

tjenstgöring och mottagit sina beväringsynglingar under sitt befäl.
Tydligtvis måste officerarne fordra af dessa instruktörer ett oförminskadt
intresse för tjensten under dessa 112 dagar. Jag har sport,
att det kännes tungt för dem, att staten totalt undandrager dem
sin hjelp, d. v. s. underlåter att gifva detta underbefäl en rimlig
ekonomisk uppmuntran.»

Det är för de officerare, till hvilka han vändt sig för att höra
deras mening om denna sak, det kännes tungt att se deras underbefäl,
för hvilket de af goda skäl intressera sig, erhålla en sådan
aflöning, att den kan betraktas såsom rent utaf ingen.

»Och huru tungt skall det icke kännas för dessa indelta soldater
sjelfva att i år, då »långmötet» ökats från 68 till 112 dagar, erhålla
en dagaflöning af 10 öre, medan de i fjol erhöllo 50 öre!
Och dertill måste de bevittna, att de värnpligtige — ynglingar om
21 år! — erhålla dubbelt så stor aflöning som de sjelfva, af hvilka
kanske ej så få äro familjefäder. De måste lemna sin hemort, der
de just nu under sommaren haft utsigt att förtjena en 2 å 2,5 o
kronor per dag, för att tillbringa hela denna årstid på mötet — mot
10 öre per dag, låt vara att de erhålla fri kost och bostad (ett bås
i baracken), så ha de dock kanske sin familj att underhålla eller
också se de sig förhindrade att stifta familj.

Man önskar, att de indelta soldater, hvilka under heväringsrékrytmötet
tjenstgöra såsom instruktörer, erhålla samma dagaflöning som
vice korpralerna, ty annars blir deras intresse för tjensten minimalt,
och dertill komma andra hänsyn, som ofvan berörts. Det skulle
bli en förhöjning från 10 öre till 30. Det vore ändock något och
dessutom en högre aflöning än den, de värnpligtige erhålla. Ty den
stamanstälde bör väl dock afiönas bättre än den värnpligtige.

Till sist må nämnas, att det är de dugligaste och i alla afseenden
mest pålitliga bland de indelta soldaterna, som kommenderas
till de årliga långmötena såsom instruktörer, ty de värnpligtige måste
ju gifvas den bästa handledning. Alltså blir följden af att vara en
duglig soldat ett svårt straff: i stället för att stanna hemma hela
sommaren och förtjena goda dagsinkomster, måste soldaten inrycka
till ett långmöte, som räcker från 7 maj till 28 augusti med 10 öre
per dag i inkomst!

Sommaren är den bästa tiden för de indelta soldaterna att skaffa
sig extra inkomster på.»

Som tiden nu var långt framskriden, uppskötos kammarens förhandlingar
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfardadt
anslag åter skulle fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,2 o e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1902.