RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1902:38

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1902. Andra Kammaren. N:o 38.

Lördagen den 26 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Till

fortsatt handläggning anmäldes konstitutionsutskottets
memorial, n:o 4, angående fullbordad granskning af de i statsrådet
förda protokoll; och föredrogs nu den i punkten 2:o) gjorda
anmälan jemlikt § 107 regeringsformen, hvarefter ordet på begäran
lemnades till

Herr Boethius, som anförde: Herr grefve och talman!
Mine herrar! Såsom vi veta, angifver 107 § regeringsformen
såsom anmärkningsgrunder dels att de statsråd, som deltagit i
något ärendes behandling, dervid icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, dels ock derutöfver, att någon föredragande icke med
oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat.
Hvad den nu föreliggande punkten vidkommer, hafva ju flera
statsråd deltagit i ärendets behandling utan att hafva antecknat
afvikande meningar. Konstitutionsutskottets majoritet liar emellertid
till fullo insett, huru nästan omöjligt det är för alla statsråden
att i en vidlyftig administrativ fråga bilda sig ett ingående
omdöme om saken. De hafva ansett, att i sådana mål måste
de öfriga statsråden mer eller mindre lita på föredragandens utredning.
Men då genom en mindre tillfredsställande utredning
de statsråd, som deltagit i ett ärendes afgörande, kommit att
medverka till ett olämpligt beslut, kan dock detta svårligen rubriceras
så, att de icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta. Äfven
af denna anledning ligger det så mycket mera vigt uppå, att
Andra Kammarens Prof,. 1902. N:o 98. 1

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.

N:o 38. 2

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. fullbor- verkligen den föredragande på ett behörigt sätt utreder målet,
dad (jransk- och derför finnes denna särskilda ansvarighet för föredraganden
Statsrådet * u^''ver c^en> som finnes för de öfriga statsråden.

jorda Nu föreligger här ett vidlyftigt administrativt ärende, och det

protokoll, har synts dem af utskottets medlemmar, som härvid varit med
(Forts.) om en anmälan, att denna fråga icke blifvit vederbörligen utredd.

Af denna anledning har ock utskottet i sitt beslut åberopat just
den delen af 107 §, som handlar om föredraganden och hans
behandling af ärendet. Det kan nu möjligen synas, som om
detta vore, så att säga, ett slag rigtadt i luften, då 107 § handlar
om, att Riksdagen må kunna begära ett statsråds aflägsnande,
men den medlem af Konungens råd, som bär ansvaret för detta
ärendes beredning, icke längre tillhör statsrådet. För konstitutionsutskottet
har det emellertid här icke varit fråga om person
utan om sak. Det har varit fråga om att häfda det allmänna
rättsmedvetandet och konstitutionsutskottet har dervidlag icke
haft någon annan utväg än att äfven under dessa förhållanden
tillgripa 107 §. Fn sådan användning af 107 § strider ej heller
mot grundlagens ordalydelse, hvad än ursprungligen må hafva
afsetts med paragrafen, och då den icke strider emot grundlagens
ordalydelse, är det berättigadt att så använda paragrafen. Det
finnes dessutom precedensfall, der en dylik användning af paragrafen
gjorts, ehuru vederbörande statsråd lemnat sin plats.

Jag sade, att det här gälde att häfda rättsmedvetandet, häfda
rättsordningen. Det finnes här i Sverige en administrativ rättsskipning,
som för de enskilde kan vara i högsta grad ödesdiger,
såsom t. ex. i detta fall, der en person blifvit dömd förlustig sitt
embete, och ej blott detta, fastän visserligen här det egendomliga
fallet inträffat, att ifrågavarande person genom en annan kommuns
förtroende återfått embete!, utan han har derutöfver gått
miste om sin pensionsrätt. Denna administrativa rättsskipning
kan således för den enskilde medföra de mest ödesdigra följder.
Jag yttrar mig här icke om, huruvida eu sådan administrativ lagskipning
bör finnas eller icke. Det är ett faktum, att den finnes,
och då ligger der vigt uppå, att vid dess utöfvande rättsordningen
upprätthålles och dess former iakttagas lika såväl som vid
den vanliga rättsskipningen. De, som utöfva en sådan administrativ
rättsskipning, böra med andra ord handla på samma sätt
och under känslan af samma ansvar som vanliga domare. Detta
innebär å ena sidan, att, om lagen är otydlig och kan gifva anledning
till olika tolkning, kan det lika litet i fråga om dem,
som utöfva denna rättsskipning, som i fråga om vanliga domare
anses såsom ett fel, om de hafva haft en uppfattning, som strider
emot andras uppfattning, när den haft hemul i lag. Det är ju
så, att, om en underdomares dom blir upphäfd genom öfverrätts
dom, det icke i och för sig kan anses, att underdomaren begått
något fel, och om högsta domstolens ledamöter hafva olika upp -

3 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. m.

fattning, icke blir den ene eller den andre ansedd för att icke Ang. fullborhafva
rätt utöfvat sitt embete. Men å andra sidan, om en do- <lad granska
mare icke iakttager laga former, då må mot honom med skäl ni^fat^.^t*
göras anmärkning, och det har synts oss, mine herrar, att i detta förda
fall de laga formerna uppenbarligen icke blifvit iakttagna. Folk- protokoll.
skolestadgan stadgar, att en skollärare kan afsätta® först efter (Forts.)
varning och först sedan denna varning blifvit »fruktlös» befunnen.

Den man, hvarom här är fråga, har blifvit varnad. Jag skall
icke yttra mig om denna första varnings rättmättighet eller icke,
ehuru jag icke kan underlåta att anmärka det egendomliga förhållandet,
att kort innan han kom i denna demelé med sina förmän,
han hade det mest utmärkta intyg om skicklighet i tjensten
jemte annat. Antag emellertid, att varningen var berättigad.

Det skulle sedermera visas, att den varit fruktlös, och huru gick
det då till? Jo, sedan en kort tid förflutit, blef mannen afsatt,
på den grund att varningen var fruktlös, och varningen innebar
dels oskicklighet och försumlighet i tjensten och dels opassande
uppträde mot förman. Granskar man nu bevisen för att varningen
blifvit fruktlös, så är, hvad det senare angår eller att han
icke iakttagit rätt uppförande mot förmän, den hufvudsakliga
anklagelsen, att han väckt process mot sina förmän, mot skolrådet.
Hade nu dessa processer blifvit afdömda och han derigenom
lagvunnen att hafva fört orättmätiga processer, då skulle ju
kunna sägas, att han burit sig opassande åt, men nu voro processerna
icke afdömda och när de blefvo afdömda i underrätt
och hofrätt, var det lian, som vann. Mine herrar, kan det vara
öfverensstämmande med svensk, jag vill säga vesterländsk rättsåskådning,
att för det en person begagnar sig af den allmänt
medborgerliga rättigheten, att, när han anser sig förfördelad,
vädja till domstol, han på grund deraf skall blifva af sina förmän
straffad. Skall icke en folkskolelärare hafva denna rätt att
vädja till landets lagliga domstolar, då hvarje annan enskild medborgare
har denna rätt? Detta om hans beteende mot förmän.

Med afseende på den styrkta oskickligheten och försumligheten
anföras sådana skäl, som att mannen begärt tjenstledighet för
att bevista sommarkurserna i Upsala, sålunda att han vill förkofra
sitt vetande och att han gjort något, som eu hel mängd
af Sveriges skollärare gjort med understöd af sina respektive
kommuner. Detta skall vara bevis på försumlighet i tjensten.

Vidare att han begärt tjenstledighet för sjukdom och med företeende
af läkareintyg. Skall detta vara bevis på försumlighet, så
beklagar jag många tjensteman. För öfrigt har anförts såsom
bevis på hans oskicklighet en mängd saker, som icke styrkts, utan
hvaremot står mannens bestämda förnekande. Nu finnes det
emellertid en offentlig person, som har kunnat åstadkomma eu
opartisk utredning, nemligen folkskoleinspektören. Men af honom
förelåg ett så besynnerligt utlåtande, som att han ansåg, att man -

N:o 38. 4

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullhor
död granskning
af de t
statsrådet
förda
protokoll.
(Forte.)

nen kunde, om han ville, vara en duglig lärare. Men folkskoleinspektören
säger aldrig, att mannen icke velat. Detta är den
utredning, på grund af hvilken domen blifvit af Kongl. Maj:t
stadfäst.

Det synes mig uppenbart, att här icke förelegat tillbörlig utredning.
Det kan här icke falla mig in att påstå, att folkskolläraren
haft rätt eller orätt. Men hvad jag påstår är, att tillbörlig
utredning icke förelegat och att sålunda 107 § af regeringsformen
icke blifvit behörigen efterlefd, som säger, att »innan
ärendena hos konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom
nödiga upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk,
af den föredragande beredas.» Det hade varit möjligt för den
föredragande att återförvisa detta ärende och inhemta vederbörandes
yttrande. Det är detta, som icke skett. Och då detta
icke skett, har konstitutionsutskottets majoritet ansett sig skyldigt
att för Riksdagen anmäla saken. Den har gjort så, emedan den
ansett det vara en af konstitutionsutskottets ömmaste uppgifter,
att, när en administrativ lagskipning finnes, se till, att deröfver
finnes någon kontroll.

Då nu utskottet derutinnan fylt sin pligt, och om denna
kammare icke ogillar detta utskottets tillvägagångssätt, kan jag
icke finna annat, än att den nödiga upprättelse, som här bort
gifvas, blifvit gifven; och skall jag derför, herr talman, inskränka
mig till att yrka, att punkten må läggas till handlingarna.

Häruti instämde herrar Ernst Carlson, Nilsson i Skärhus,
Pantzarhielm, Persson i Arboga, Hammarström och Sandquist.

Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Jag har med afseende
på den föredragna punkten icke något annat att göra än
att instämma i det yrkande, som af min ärade vän på upsalabänken
nyss gjorts. Men jag skall anhålla att, följande ett bruk,
som sedan många år vunnit häfd i Andra Kammaren, få sysselsätta
mig med andra delar af konstitutionsutskottets betänkande,
hvilket i sjelfva verket vill säga detsamma som att sysselsätta
mig med några underlåtenhetssynder, hvartill konstitutionsutskottet
enligt mitt förmenande gjort sig skyldigt.

Sedan konstitutionsutskottets majoritet — jag förmodar till
mycken hugnad för Första Kammaren — funnit, att herr statsrådet
och chefen för civildepartementet brustit i skicklighet vid
en åtgärd, der många andra skulle tycka, att han kanske ådagalagt
för• mycken skicklighet, har denna samma majoritet låtit alla
de andra Konungens rådgifvare passera revy och funnit, att de
allesammans såsom Konungens rådgifvare varit utan fruktan och
utan tadel. Den har gjort detta utan att efter min uppfattning
hafva uppmärksammat de varnande röster, som höjts inom dess
egen krets och som till fullo visat upp, att två af dem, herr krigs -

Lördagen den 26 April, e. in.

6 N:o 38.

ministern och herr ecklesiastikministern, förordat åtgärder, som
enligt deras och äfven enligt min tanke äro stridande mot allmän
rätt.

Hvad angår krigsministerns försyndelse, sådan den framträder
i reservationen till dechargebetänkande!, liar jag anledning
tro, att en af mina kolleger på stockholmsbänken skall upptaga
den saken i närmare skärskådande. Jag skall deremot be att med
kammarens tillstånd få sysselsätta mig med min högt ärade förman,
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Det är då namneligen två frågor, som träda mig för ögonen,
den ena väckt af herr Waldenström och den andra af herr Johnsson
i Bollnäs. Den ena rör ledamotsantalet till kyrko- och skolrådet
i Järlåsa socken, den andra hvad jag skulle vilja kalla
affären Österberg. Jag råkade i går en af Första Kammarens
ledamöter, som talade om dessa båda frågor, hvilka han benämnde
med det betecknande ordet — »bagateller». Dessa frågor äro för
mig till den grad litet bagateller, att jag anser dem så vigtiga,
att de involvera ett förtrampande af den allmänna och enskilda
rätten.

Hvad beträffar kyrko- och skolrådsvalet i Järlåsa, är denna
sak så utredd af herr Waldenström, att dertill icke finnes mycket
att tillägga. För mig är klart, att för ett val till ledamot af
kyrko- och skolråd kunna endast gälla 23 och 24 §§ i kyrkostämmoförordningen.
Den 23 § innehåller de positiva qvalifikationer,
hvilka för den person, som skall kunna väljas, äro erforderliga,
såsom att tillhöra kyrkostämma, att vara en för gudsfruktan
och nit känd man — hvarvid jag med herr Waldenström instämmer
deri, att med nit här hör förstås nit om gudsfruktan.

Den 24 § innehåller, så att säga, de disqvalifikationer, som
göra en person oduglig att komma i fråga vid ett sådant val.
Nu är åtminstone för Järlåsaborna tydligt, att lägenhetsinnehafvaren
Eriksson innehade de positiva qvalifikationer, som fordrades
för platsen och det bär icke blifvit ifrågasatt, att han varit
disqvalificerad på sådant sätt, som den 24 § i kyrkostämmoförordningen
talar om.

Att, som en och annan gjort, i donna fråga blanda in 22 §
i kyrkostämmoförordningen, synes mig åtminstone vara en absurditet.
22 § i kyrkostämmoförordningen handlar om de skyldigheter,
hvilka åligga den, som är medlem af kyrko- och skolråd.
Således, 22 § i kyrkostämmoförordningen hafva kyrko- och skolrådsmedlemmar
att ställa sig till ovilkorlig efterrättelse; för kyrkostämmans
medlemmar kan den tjena till ledning i allmänhet, och
i synnerhet då det gäller omval till kyrko- och skolråd. Det synes
ganska tydligt och visst.

Huru man än betraktar saken, åtminstone om man har
samma uppfattning om 22, 23 och 24 §§ som jag, är det tydligt,
att Järfälla församlings kyrkostämmas rätt har blifvit tram -

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 88. 6

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. fullbor
dad granskning
af de
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

pad under fotterna först af domkapitlet och sedan af Kongl. Maj:t
på statsrådets och chefens för Kongl. ecklesiastikdepartementet
föredragning, när han gifvit domkapitlet rätt.

Hvad beträffar affären Österberg, kan den måhända synas
Eder allesamman, mina herrar, vara en underordnad sak. Den
rör en statens tjensteman i precis samma underordnade sociala
ställning som jag; men jag förmodar, att han liksom vi alla
kunnat hafva anspråk på att få åtnjuta de allmänna medborgerliga
rättigheter, som tillkomma svenske män. Hvad har skett i affären
Österberg? Österberg har af nya elementarskolans rektor i eu
skrifvelse, som enligt mitt förmenande vittnar om otillräckliga
pedagogiska insigter, inför kongl. direktionen för nya elementarskolan
blifvit anklagad för tjenstefel. Derpå har direktionen
omedelbart, utan att remittera anklagelseskriften till den anklagade
för att inhemta hans förklaring, ådörnt honom en skarp tillrättavisning
och förständigat honom att upphöra med den undervisningsmetod,
som han i flere år med framgång användt vid
skolan. Således, direktionen hade, utan att höra den anklagade,
ådörnt honom ett straff, som vi skolman med skäl lägga hårdt
på sinnet. Derefter klagade den förorättade öfver detta tillvägagående
hos Kongl. Maj:t. Det var en cause célébre inom skolverlden
både inom och utom Stockholm; och vi togo alla för
afgjordt, att Kongl. Maj:t skulle göra hvad vi ansågo naturligt,
nemligen återförvisa ärendet till nya elementarskolans direktion
för ny formenlig behandling. Men nej, Kongl. Maj:t förklarade
i stället den 7 juni 1901, att Kongl. Maj:t icke funnit skäl att
fästa afseende vid de underdåniga besvären. Och med detta
prejudikat tyckes det vara fastslaget, att skolman i Sverige, åtminstone
för så vidt de äro engagerade vid statens elementarläroverk,
kunna af vederbörande dömas ohörda. Vi stå således
i detta hänseende i en ogynsammare ställning än alla andra
svenske medborgare.

Detta är nu den rent rättsliga sidan af saken, som på mig
verkat rent af upprörande. Men saken har också en pedagogisk
innebörd. Nya elementarskolan skall, som herrarne alla veta,
vara en statens ''profskola, och dess raison d’étre — dess rätt att
vara till —- ligger i att upptaga och pröfva nya lärometoder. Nu
har direktionen för denna profskola gifvit en varning såsom för
groft tjenstefel åt en mycket skicklig lärare, hvilken, med användande
af de föreskrifna läroböckerna och hållande sig inom de
föreskrifna kurserna vid undervisning i engelska, tillämpat ett
beteckningssystem, som användes öfverallt, åtminstone vid Stockholms
elementarläroverk och för öfrigt mångenstädes i Sverige,
der skickliga lärare i engelska språket finnas. Och sedan direktionen
för nya elementarskolan begått denna sottise, tar Kongl.
Maj:t och ger genom sitt höga utslag direktionen rätt i dess
tillvägagående. När man tänker härpå, är man böjd att på detta

Lördagen den 26 April, e. m. 7

regeringens förfarande tillämpa Talleyrands ord: »det är mera än
ett brott, det är en dumhet.»

Dermed skulle jag kunna sluta. Men det är en tredje sak,
som är uppförd på statsrådets och chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet
syndaregister, och som jag ej bör helt och hållet
förbigå. Det är denna förordning om slägtnamn af den''5 december
1901, åt hvilken Kongl. Maj:t funnit för godt att gifva formen
af en kongl. förordning, utfärdad på administrativ väg, då Riksdagen
— på goda skal, som det synes mig — sagt till åt Kongl.
Maj:t, att Riksdagen i detta fall hade en annan uppfattning. I
skrifvelse den 7 maj 1898 förklarade Riksdagen uttryckligen, att
efter vederbörlig utredning Kongl. Maj:t skulle för Riksdagen
framlägga förslag till de bestämmelser, som för ändamålets vinnande
vore nödiga. Och det är icke blott Riksdagen, som ansett,
att denna namnlag skulle hafva formen af lag, utan många af
de myndigheter, till hvilka kongl. Maj:t hänskjutit frågan, hafva
varit af samma mening. De hafva förklarat, att genom lagen
skulle i Sverige införas ett nytt rättsinstitut, och detta kunde
icke ske genom en blott och hart kongl. förordning, utan endast
genom en af Konung och Riksdag stiftad lag. Men det gick
statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet först,
som det sedermera gått konstitutionsutskottet, att han hellre lyssnade
till de lockande och missledande sirénsångerna af f. d.
justitieministern än till det ganska resonliga talet af flere bland
de myndigheter, som haft att yttra sig i frågan.

Jag skall icke längre taga herrarnes uppmärksamhet i anspråk.
Jag vill endast såsom en sammanfattning af hvad jag förut yttrat
uttala såsom min bestämda mening med afseende på konstitutionsutskottets
sätt att förfara i dessa tre frågor, att konstitutionsutskottet
icke på ett fullgodt sätt fullgjort sitt granskarekall.

Herr Byström: Herr talman, mine herrar! Det är rörande

frågan om folkskoleläraren Gustaf Bergmans afsättning från skollärarekallet,
som jag önskar få säga några ord; och vill jag då
till en början instämma med en reservant, herr Trygger, i följande
hans yttrande: »För min del måste jag beklaga så väl den
handläggning som den utgång, frågan om afsättning af folkskoleläraren
Gustaf Engelbrekt Bergman hos Kongl. Maj:t erhållit»
och i hvilket flere andra ledamöter af Första Kammaren förenat
sig. Skulle man emellertid endast och allenast bedöma ärendet
om herr Bergmans afsättning efter de upplysningar, som kommit
från skolrådet i Gunnarsnäs, kunde man möjligen komma till
samma resultat som domkapitlet och Kongl. Maj:t. Men det
finnes ju många andra handlingar och omständigheter, som sprida
ljus i affären Gustaf Bergman. Det förefaller mig derför högst
märkvärdigt, att man på högsta ort kunnat komma till ett sådant
domslut som detta.

N:o 38.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
p>-otokoll.
(Forts.)

N:o 38. 8

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

För det första var, så vidt mig är bekant, folkskoleläraren
Gustaf Bergman under många år väl hållen af församlingens
kyrkoherde, teologie och filosofie doktor Olof Fryxell, den store
historieskrifvarens broder. De gåfvo till och med ut ett litet
literärt arbete tillsammans, nemligen Brånasmedens dikter. Vidare
vill jag hänvisa till de intyg, som förekomma i konstitutionsutskottets
utlåtande. I Gunnarsnäs är det också många inbyggare,
som synas hafva haft rätt stora sympatier för herr Bergman.
Så t. ex. uppsattes eu petition, i hvilken många af befolkningen
der instämde, och hvilken handling var afsedd att sändas upp
till Kongl. Maj:t, då detta mål skulle afgöras der; men genom
någon tillfällighet kom icke denna handling dit den var ämnad.
Den har sålunda ej kunnat komma bland de handlingar, som
utskottet haft att granska. Så vet jag också, att kyrkoherden i
den församling, der nu ändtligcn Gustaf Bergman fått plats såsom
folkskolelärare, visat, att icke han heller kan tillräckligt
värdera skolrådets i Gunnarsnäs mening. Likaledes har den församlingsherde,
som snart nog öfvertager församlingsvården i Örs
och Gunnarsnäs församlingar och hvilken sedan många år tillbaka
har någon kännedom om herr Bergman, yttrat till dennes broder:
»Begagnande mig af tillfället beder jag att till Eder broder få framföra
min hjertliga helsning och lyckönskan till vunnen befordran.»
— Det var nemligen, då han nyss fått platsen deruppe i Dalarne,
som detta skrefs. — »Jag blef rigtigt glad, när jag af tidningarna
förnam, att han så snart erhöll ordinarie anställning. För min
del betraktade jag denna tilldragelse såsom en åt honom gifven
upprättelse in amplissima forma’.» Så bedömer denne man
herr Bergman och detta ärende.

Nu skulle man kunna fråga: »hvarifrån har denna sak egentligen
kommit?» Jo, den började, såsom äfven tidningarna på
sin tid omtalade, redan 1893. Den prestman, som mest lagt sin
kraft i dagen för att, så att säga, klämma till Gustaf Bergman,
var då pastor i en annan församling icke långt från Gunnarsnäs.
Denne prestman hade hållit ett högst säreget nykterhetsföredrag.
Det var något i den stilen, der den absolutistiska eller moderna
nykterhetsrörelsen plägar framställas såsom det i Uppenbarelseboken
omtalade vilddjuret, eller någonting dylikt. Nykterhetsvännerna
i denna socken tyckte detta föredrag vara besynnerligt.
Så kallade de Bergman att komma dit och hålla ett nykterhetsföredrag.
Gustaf Bergman var absolutist och tog således sitt
föredrag i en något annan stil än prestmannen. Derigenom uppkom
strid och ovilja mellan denne och Bergman. Det gick dock
någorlunda bra för Bergman, så länge prestmannen var qvar på
denna plats. Men så hände det, att presten i fråga kom att
blifva pastor just i den församling, der Bergman var folkskolelärare,
och således äfven ordförande i det skolråd, som skulle
bestämma öfver Bergman och hans verksamhet. Han kunde

Lördagen den 26 April, e. m.

9 N:o 38.

derför hafva tillfälle att, om han så ville, klämma till Bergman Ang. fullbot
för hvad han i den andra socken börjat att försynda sig. Det död gransk
blef således delvis ett slags förföljelse mot honom för hans nvkterhetsarbete.
Att han deltagit i nykterhetsverksamheten framgår förda
äfven af betänkandet. Så tillkom annat också. Och helt visst protokoll.
har Bergman kunnat göra sig skyldig till fel, men säkerligen ej (Forts.)
till den grad, att han bort straffas så strängt, som nu skett.

Så länge d:r Frvxell lefde och verkade, voro, såsom framhållits,
förhållandena goda mellan honom och Bergman samt,
så vidt jag vet, äfven mellan församlingsborna i allmänhet och
herr Bergman, ehuru denna församling, enligt en i min hand
varande liten historik: »En församling, som ständigt processat
med sina lärare», just icke varit känd såsom den allra välvilligaste
mot sina folkskolelärare. Men när denna gamle hedervärda prestman
blef ålderdomssvag och oförmögen att sköta pastoralvården,
inträdde andra förhållanden, om hvilka vi såväl af utskottets
betänkande som andra handlingar haft tillfälle att taga kännedom,
hvarjemte en del af kammarens ledamöter haft tillgång
till andra meddelanden i saken, som ej återfinnas i betänkandet.

Jag har emellertid nu begärt ordet, derför att mig synes, att
denna fråga är sådan, att något bör göras för att mildra det
stränga straff, för hvilket Bergman blifvit utsatt och hvarigenom
han gått förlustig den rätt till pension, som plägar blifva en
följd af en 25-årig verksamhet såsom folkskolelärare. På hvad
sätt det kan vara möjligt för honom att återfå denna förlorade
pensionsrätt, vet jag icke nu. Han bär visserligen åter erhållit
ordinarie lärarebefattning, men då han är omkring femtio år
gammal, är det ju för en och hvar klart, att lian icke kan å nyo
tjena in sin pension och sålunda på vanligt vis erhålla densamma.
Jag är derför af den uppfattning, att antingen bör Riksdagen
taga några mått och steg, visserligen icke nu, men då
tillfälle gifves, för att lian måtte återfå denna pensionsrätt, eller
hör Kongl. Maj:t återgifva honom denna rätt, eller ock böra Kongl.

Maj:t och Riksdagen gemensamt vidtaga behöfliga åtgärder härför.
Att något hör göras, anser jag vara rättvist och billigt.

Jag skall anhålla, herr talman, att få yrka, att denna punkt
måtte med gillande läggas till handlingarna. Till sist vill jag
hafva sagt, att det är mig eu synnerlig glädje, att i utskottet,
så som skett, uppmärksammats denna fråga.

Hans excellens herr statsministern friherre von Offer: Herr
grefve och talman, minc herrar! Såsom redan blifvit betonadt af
den förste talaren, är icke någon anmärkning rigtad mot det
beslut, hvarigenom folkskol el är aren Bergman blifvit skild från
sin befattning, utan deremot att den förebragta utredningen varit
otillfredsställande, då utskottet yttrar: »Af det föregående synes
det utskottet vara uppenbart, att den utredning, som i före -

N:o 38. 10 Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbor- varande mål blifvit förebragt, icke kan anses hafva varit till
dad gransk- fyllest. Genom målets återförvisande till domkapitlet för inför”Zatsrådet
* skaffande från vederbörande folkskoleinspektör af fullständiga
förda uppgifter och tydliga uttalanden eller på annat sätt hade säkerprotokoll.
ligen kunnat vinnas större visshet, särskildt beträffande Bergmans
(Forts.) skicklighet och förhållande i tjensten.»

Då således denna utredning, såsom äfven framhållits af den
förste talaren, tillhör departementschefen, har också denna anmärkning
rigtats emot honom. Jag hade icke ämnat uppträda i denna
fråga, Jag deltog visserligen i den regering, som fattat detta
beslut, men af det skäl, att anmärkningen icke är rigtad mot
sjelfva beslutet, har jag varit tveksam, huruvida jag ens hade
rätt att här uppträda. Då nu emellertid yrkande framstälts
derom, att denna punkt måtte med gillande läggas till handlingarna
och i utskottets betänkande finnas återgifna hvarken
domkapitlets eller folkskoleinspektörens yttranden, torde det tilllåtas
mig, på det att kammaren måtte få kännedom om hvad
dessa innehålla, att uppläsa dem. De innehålla visserligen icke
mycket upplysande, men de kunna i alla fall vara till ledning
för kammarens omdöme.

Domkapitlets yttrande, i hvad det rörer sjelfva saken, är af
följande lydelse: »Till underdånig åtlydnad häraf får domkapitlet,
med besvärsaktens återställande, öfverlemna såväl skolrådets i
nämnda församling förklaring som ock folkskoleinspektören A. J.
Cedergrens underdåniga yttrande i målet samt för egen del i
underdånighet anföra, att domkapitlet icke af hvad klaganden
hos Eders Kongl. Maj:t anfört funnit anledning frångå sin i
utslaget uttalade mening.

Hvad klaganden särskildt ordar derom, att beslutet om afsättningen
fattats, innan Eders Kongl. Maj:ts fastställelse af den
gifna varningen blifvit honom delgifven, torde nemligen ej förtjena
något som helst afseende, då skolrådets den 9 juli 1897
fattade beslut om varningen blifvit af Bergman genom besvär
draget under såväl domkapitlets som Eders Kongl. Maj:ts pröfning
samt genom nådigt utslag faststäldt den 30 december 1898,
således nära 3/4 år innan skolrådet fattade sitt beslut om afsättningen.

Då dessutom folkskoleläraren Bergman, enligt hvad handlingarna
i såväl denna sak som i åtskilliga andra hans besvärsmål
gifva vid handen, ådalagt ett sådant uppförande gent emot
skolrådet och dess ordförande, att han ej bör såsom lärare längre
bibehållas, vågar domkapitlet underdånigst hemställa, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t, med ogillande af de anförda besvären, nådigst
fastställa det öfverklagade utslaget.»

Utlåtandet är underskrift af ordföranden och fyra ledamöter
af domkapitlet samt ingen reservation mot detsamma
afgifven.

11 N:o 88.

Lördagen den 26 April, e. m.

Folkskoleinspektörens yttrande lyder som följer: »Af hand- Ang. fullborlingarna
finner man, att klaganden nu erkänner, att skolrådet död gransktilldelat
honom varning och att varningen blifvit faststäld af *

Eders Kongl. Maj:t. Uti den till domkapitlet inlemnade besvärs- yörda

skriften öfver beslutet af den 11 september 1899 lästes följande: protokoll.

»Jag vet mig ej hafva blifvit öfvertygad om något tjenstefel, för (Forts)

hvilket jag mottagit varning, ännu mindre att denna blifvit fast stäld

af Kongl. Maj:t.

I delgifningsfrågan torde det möjligen vara mindre lätt för
icke-jurister att fälla ett riktigt omdöme. Att skolrådet skolat
delgifva varningsbeslutet är ju påtagligt enligt nådiga folkskolestadgans
§ 32. Men att skolrådet skolat gifva folkskolelärare!!

Bergman del af de utslag, hvartill af honom sjelf anförda besvär
gifvit anledning, det synes mig vara så mycket mindre klart, som
skolrådet i Gunnarsnäs till sin underdåniga förklaring den 13
sistlidne april fogat en bilaga, som visar, att, sedan Eders Kongl.

Maj:t funnit Bergmans underdåniga besvär öfver domkapitlets
beslut den 28 maj 1898 ej förtjena afseende, utslag för klaganden
utfärdats.

Slutligen får undertecknad, beträffande sjelfva afsättningsbeslutet
af den 11 september 1899, grundande sig på § 32 af
nådiga folkskolestadgan, i underdånighet anföra, att klaganden
nog har förmåga att, när han så för godt och lämpligt finner,
ådagalägga ett hyfsadt uppförande samt visa bemödande att väl
förrätta sin tjenst. Men eu anteckning af folkskoleinspektören
A. Ekelund: »Tag mig till hvad som helst, men icke till skolrådsledamot»,
säges i Gunnarsnäs, »vågar jag anföra såsom eu belysning
af saken i fråga.»

Såsom sagdt detta innehåller egentligen icke någon bevisning,
men det lemnar en föreställning om, hurudant tillståndet i Gunnarsnäs
måtte varit.

Min uppfattning af ifrågavarande förhållanden är den, att
Bergman eget- både kunskaper och skicklighet i skollärareyrket,
men att han åtminstone i denna församling vid utöfvandet af
detsamma icke visat erforderlig skicklighet och nit, och hvad
beträffar hans uppförande mot skolrådet synes det hafva lemna!
mycket öfrigt att önska.

Jag skulle för min del gerna vilja instämma i hvad den
siste ärade talaren anfört med afseende å professor Tryggers
reservation, ty jag anser, att det är synnerligen beklagligt, att
något dylikt som detta bchöft komma i fråga, men under befintliga
förhållanden vet jag icke, att något annat än hvad som
skett kunnat göras.

Herr Liljeholm: 1 hvad herr Boéthius yttrade kan jag till

alla delar instämma.

Då Bergman den 1 juli 1883 tillträdde sin ordinarie lärare -

N:o 38. 12

Lördagen den 26 April, e. in.

An;/, fullbor- befattning i Gunnarsnäs, kunde han öfver sin föregående tjenstd<id
gransk- göring förete de högsta vitsord, som kunna erhållas om nit och
mnJa{lSådet1 s.kicklighet i sitt kall, samt eu i allo hedrande vandel. Afhandforda
lingarna i detta ärende framgår ock otvetydigt, att vederbörande
protokoll, skolråd och folkskoleinspektörer, som haft att öfvervaka hans
(Forts.) verksamhet i Gunnarsnäs under de första tretton åren, d. v. s.

från år 1883 till och med år 1896, kunnat gifva honom de
amplaste vitsord. Men med 1897 förmärkes helt tvärt inom
skolrådet en annan uppfattning om den förut så nitiske och
skicklige läraren. Skolrådet hade fått en ny ordförande och vice
ordförande, hvilka med ens funno, att Bergmans lärareskicklighet
med blixtens snabbhet sjunkit så djupt, att de icke kunde tillerkänna
honom högre vitsord än försvarligt, hvadan han således
icke längre kunde anses duglig som lärare. Förklara detta fenomen,
den som kan! För alla, som ega den minsta insigt i uppfostringskonsten,
är det en omöjlighet att kunna fatta, att en
lärare, hvilken af skolråd, folkskoleinspektörer, föräldrar till barn,
som gått i hans skola, m. fl. erhållit de bästa vitsord, efter några
månader kan vara fullständigt oduglig som uppfostrare.

Sedan skolrådet förklarat Bergman oskicklig och försumlig i
sin tjenst samt ohöfvisk i sitt uppträdande mot förmän, följa
varning och afsättning enligt § 32 i gällande folkskolestadga.

Om Bergmans undervisningsskicklighet och nit yttrar skolrådet,
hvilket yttrande återfinnes på sidan 10 uti föreliggande
betänkande: »Här anmärkes, att skolelärarens undervisning helt
visst i anledning af det flitiga deltagandet i vetenskapliga sommarkurser,
auskulteringskurs, skötande af skola till det godas befrämjande
med pedagogisk slöjd, deltagande i folkskoleläraremöten,
som han framhåller, då den skall vara som bäst, icke har karakter
af barnundervisning utan af en uppstyltad föredragsstil, som
passar för okritiskheten på folkmöten, men icke för folkskolebarn.»

Här må nu först lemnas den upplysningen, att Bergman genomgått
dessa kurser och bevistat nämnda möten under ferierna.
I1 ör öfrigt synes detta uttalande klart och tydligt visa, att skolrådet
i Gunnarsnäs näppeligen är kompetent att bedöma, om en
lärare är skicklig eller oskicklig.

Om Bergmans ohöfviskhet har också skolrådet åtskilligt att
förtälja. Jag skall läsa upp ett stycke i skolrådets protokoll, på
det att herrarne skola få det hela rent och ogrumladt. Det lyder
som följer: »Denna punkt finner sig skolrådet föranlåtet att
synnerligen betona. Vice ordföranden i skolrådet och dess förre
ordförande liar skoleläraren genom stämning dragit för häradsrätten
redan den 7 dec. 1898 och mot dem anhängiggjort brottmålsprocess.
Han har inkallat eu mängd vittnen, som icke haft
något väsentligt att vittna. Denna sorgliga process fortfar ännu.
Dessutom har han hotat att låta hela skoirådet dela samma öde.»
Skolrådets vice ordförande och förre ordföranden nämna icke,

Lördagen den 26 April, e. m.

13 N:o 38.

att de å sin sida instämt Bergman till samma häradsrätt att Ang. fullborstånda
till ansvar för smädliga tillmälen samt att Bergman blif- död granskvit
af häradsrätten helt och hållet frikänd. Icke heller låtsar i*

nämnde före detta ordförande om anledningen till, att just han S förda
blifvit instämd af herr Bergman. Dermed förhöll det sig i kort- protokoll.
het så, att skolrådets ordförande vid konfirmationsundervisningen (Forts.)
yttrat till barnen: »Jag beklagar er barn från Gunnarsnäs, som
ha en så usel lärare.» Han påstod sedan, att han icke begagnat
ordet »usel lärare», utan »usel skola», d. v. s. han menade, att
skolhuset var fallfärdigt. Häradsrätten dömde honom emellertid
till edgång, hvarifrån dock Göta hofrätt på anförda klagomål
befriade honom.

Såsom bevis för att den Bergman tilldelade varningen befunnits
fruktlös, anför skolrådet i protokoll af den 13 april 1901
följande: »För att äfven visa, att han alltjemt fortfar i sitt gamla
uppsåt, visar sig oemottaglig för rättelser, vill skolrådet för
Eders Kongl. Maj:t framhålla följande: under den tid, som förgått
sedan skolrådet afgifvit sin nämnda förklaring (23/i 1900),
har han t. ex. under år 1900 instämt hela skolrådet till Karlstads
rådshusrätt, öfverklagat samma rätts frikännande beslut i Svea
hofrätt, under mycket ärerörande tillmälen, uttagit stämning i
slutet af förlidet år till Stockholms rådhusrätt å 3 af skolrådets
ledamöter jemte pastor Anngren.» Det nämnda protokollet utgör
skolrådets förklaring till Bergmans underdåniga besvär hos
Kongl. Maj:t öfver domkapitlets beslut att skilja honom från
tjensten. Mot uppgifterna i detta protokoll har utskottet funnit
anledning protestera. Karlstads rådhusrätt frikände visst icke
skolrådets ordförande och vice ordförande. De dömdes tvärtom
hvardera till 50 kronors böter för äreröriga beskyllningar mot
Bergman. Svea hofrätt, der Bergman öfverklagade rådhusrättens
utslag, har sedan höjt dessa bötesbelopp till 100 kronor för ordföranden
och 150 kronor för vice ordföranden. Dessutom blefvo
alla öfriga skolrådsledamöter dömda till böter mellan 50 och 20
kronor. Inberäknadt rättegångskostnaderna för Bergman, uppgående
till 270 kronor, hvilka svarandena dömdes betala, uppgick
bötesbeloppet för dessa i ett som allt till 710 kronor.

Med anledning af hvad hans excellens herr statsministern
yttrade angående dessa protokoll ber jag att få påpeka följande.

I punkten 3 af nu gällande instruktion för folkskoleinspektörerna
läsa vi, att det åligger folkskoleinspektör, bland annat, att vid
besöken i skolorna taga noggrann kännedom om anordningen åt''
skolan och läroplanen, undervisningen och ordningen, vården om
barnens seder, sundhetsförhållanden och allt, som i öfrigt angår
skolväsendet. Såväl domkapitlet som Kongl. Maj:t har infordrat
vederbörande folkskoleinspektörs utlåtande i frågan. Då hans
excellens herr statsministern uppläste endast inspektörens afgifna

N:o 38. 14

Lördagen den 26 April, e. m.

An,/, fullbor- yttrande till Kongl. Maj:t, skall jag tillåta mig uppläsa samma
dad gransk- inspektörs utlåtande till domkapitlet.

ning af de i Detta utlåtande lyder som följer: »Till högvördiga dom s

“förda kapitlet i Karlstad. — Med anledning af högvördiga domkapitlets

protokoll, skrifvelse d. 7 sist! mars, åtföljd af handlingar angående folk(Forts.
) skoleläraren G. Bergmans besvär öfver skolrådets i Gunnarsnäs
beslut den 11 sept. 1899 att skilja honom från hans befattning
såsom folkskolelärare, får undertecknad, återställande remisshandlingarna,
vördsamt yttra följande.

Det synes undertecknad rigtigt, att i denna sak finna, att
skolrådets öfverklagade beslut icke har grundat sig på »förföljelseraseri».
Klaganden har sjelf anskaffat ett bevis, som enligt
undertecknads förmenande frikänner skolrådet från att hafva hyst
en dylik bevekelsegrund. Det utgöres af besvärsaktens bil. Ditt.
E., innehållande ett yttrande af kaptenen och riddaren K. Wittrock.
Kapten Wittrocks yttrande torde val ganska tydligt visa,
att han icke först och främst tänkte på folkskolelärarens afsättning,
utan på sin egen afgång såsom skolrådsledamot. En skolrådsledamot,
som umgås med afsigten att afsätta en folkskolelärare,
torde väl icke hysa den lifliga önskan att »komma ur skolrådet».
Intyget i fråga nämner visserligen kapten Wittrock, men
då klaganden betecknar honom såsom skolrådets mest inflytelserike
ledamot, så torde intyget i sjelfva verket gifva en i omskrika
afseende ingalunda klandrande vitsord om de öfriga skolrådsledamöterna.
Kaptenens fråga huru han skulle komma ur
skolrådet är betecknande för ställningen i Gunnarsnäs. Församlingsmedlemmarna
tyckas hysa en viss fruktan för skolrådsledamotskapet.
Min närmaste företrädare synes hafva varit af samma
åsigt; ty han har vid ett tillfälle antecknat: »tag mig till
hvad som helst, men icke till skolrådsledamot, säges i Gunnarsnäs.»

Hvad nu beträffar det berättigade eller oberättigade uti det
öfverklagade beslutet, så har undertecknad derom visserligen en
åsigt. Men som jag icke var folkskoleinspektör, då skolrådet den
9 juli 1897 beslutade att meddela klaganden varning, så har jag
ju icke kunnat anställa någon jemförelse mellan klagandens sätt
att sköta skolan före den 9 juli 1897 och efter nämnda dag.
Mycket belysande är klagandens sätt att bemöta skolrådsbeslutet
af den 11 sept. 1899. Efter att hafva påstått, att ingen särskild
och tydlig lag finnes om huru förfaras bör vid en folkskolelärares
varning och afsättning, skrifver han följande: »Jag vet mig

ej hafva blifvit öfvertygad om något tjenstefel, för hvilket jag
mottagit varning, ännu mindre att denna blifvit faststäld af
Kongl. Maj:t.» Detta har klaganden förmåga att påstå, oaktadt
nog ingen annan än han sjelf dragit varningsfrågan inför Kongl.
Maj:t. När klaganden icke ens genom Kongl. Maj:ts dom känner
sig öfvertygad om tjenstefel och erhållen varning, så är det
svårt att förstå, huru varningen kunnat undgå att blifva fruktlös.»

Lördagen den 26 April, e. in.

15 N:o 38.

Om herrarne jemföra innehållet i det nu upplästa dokumen- Ang. fullbortet
med punkten 3 i instruktionen för folkskoleinspektörerna, död granskfinna
herrarne, att det i nämnda skrifvelse icke finnes ett enda nin9 af de i
ord, som handlar om Bergmans duglighet som lärare. Skrifvel- s
sen är daterad den 17 december 1900 och undertecknad: A. J. protokoll.

Cedergren, folkskoleinspektör. Då jag första gången läste denna (Forts.)
skrifvelse, tog jag för gifvet, att författaren till densamma var
anstäld som skolrådets advokat, men så lär det icke hafva varit.

Med stöd af dylika handlingar, om livilka man utan fara för
misstag tryggt vågar påstå, att de på grund af sitt innehåll äro
dels vilseledande, dels intetsägande, är det, som Bergman blifvit
afsatt från sin ordinarie lärarebefattning och beröfvad dermed
förenad lön samt pensionsrätt. Under sådana omständigheter är
det icke underligt, om framtiden synes honom mörk. Han har
visserligen fått plats som lärare i annan landsända, men en man,
som uppnått 50 år och derjemte är sjuklig, kan förvisso icke
tjenstgöra i ytterligare 30 år.

Då utskottets ledamöter från denna kammare varit eniga i
denna fråga, och då vi fått understöd äfven från Första Kammarens
ledamöter, icke att glömma de fem reservanter, för hvilka
professor Trygger står i spetsen, anhåller jag, herr talman, att
kammaren må med gillande lägga utskottets förevarande anmälan
till handlingarna.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Ordet grundlag är
icke någon godtycklig term; det är särdeles lyckligt funnet. Grundlagen
innehåller sj elfva grunderna för hela det statsskick, som i
enskildheterna finnes utpregladt i den öfriga lagstiftningen. Och
såsom grundval för den är grundlagen mindre lätt åtkomlig för
skiftande opinioner och föreställningar, derför att man omgifvit
den med ett starkare skydd än den öfriga lagstiftningen. Detta
finnes i mer eller mindre hög grad i olika länder. I de europeiska
länderna finnes väl icke mer än ett land, der man icke har
någon skilnad mellan konstitutionel och allmän lagstiftning, mellan
hvad vi kalla grundlag och allmän lag. Och jag kan icke
erinra mig mer än en statsrättslärare, som ansett detta vara lyckligt.
Vi anse det vara lyckligt, att grundlagen icke kan ändras
med samma lätthet som andra lagar.

Jag sade, att grundlagen innehöll grunderna för hela det
statsskick, som i enskildheter utarbetadt förefinnes i den öfriga
lagstiftningen. Derigenom kan den utgöra en garanti för den
öfriga lagstiftningens bestånd och rätta tillämpning, för de enskildes
rättigheter, om man nemligen öfvervakar iakttagandet af
grundlagens bud och föreskrifter i deras samband. Exempelvis:
regeln, den stora regeln, att alla befordringar böra ske allenast
med ledning af ådagalagd skicklighet och förtjenst, den skyddas
genom andra grundlagsbestämmelser, såsom den, att justitieombuds -

N:o 38. 16

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. fullbor
död gransk
ning af de
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

mannen skall hafva tillsyn öfver, huru domare och tjensteman
utöfva sina pligter, den skyddas genom konstitutionsutskottets
* och Riksdagens kontroll. Sålunda håller jag för min del före,
att Riksdagen icke har någon enda vigtigare uppgift än att skydda
de grundsatser, som äro nedlagda i grundlagen, och skydda dem
särskild! mot dem, som i främsta rummet borde gifva exempel
på respekt för grundlagen och omsorg om dess iakttagande.

Från denna synpunkt torde man böra se den reservation,
om hvilken jag redan i förmiddags anmärkte, att det är bedröfligt
att se, att herr Waldenström för densamma icke fått med
sig mer än sammanlagdt fyra andra ledamöter af konstitutionsutskottet.
För tio år sedan eller för mindre än tio år sedan
skulle reservanten antingen segrat med den förseglade sedelns
tillhjelp eller samlat nio namn jemte sitt eget omkring en dylik
reservation. Och nu finna vi, att den utöfver hans eget endast
samlat fyra namn. Detta är enligt min uppfattning i allra högsta
grad bedröfligt. Ty dermed kan ju icke annat än hos vederbörande,
som icke hafva respekt för lag, utan endast respekt för
sin egen godtycklighet, befästas den föreställningen, att Riksdagen
sjelf, som skulle vaka öfver, att grundlagen iakttages, och vaka
öfver upprätthållandet af sina egna rättigheter, fäster härvid eu
oändligt ringa vigt.

Vi läsa i reservantens framställning — jag skall icke läsa
upp den helt och hållet — följande: »Sedan Riksdagen alltså på
Kongl. Maj:ts förslag i sammanhang med den nya arméorganisationen
i nya specificerade stater bestämt löner åt viss musikpersonal,
har Kongl. Maj:t utan vidare bestämt, att dessa löner
icke skola utgå till på stat anstälda personer utan ingå till den
s. k. musikkassan, om hvilken Riksdagens beslut och skrifvelse
ingenting vet, och det icke för att genom musikkassan utbetalas
i enlighet med den af Riksdagen faststälda staten, utan för att af
truppförvaltningen fritt disponeras ej blott till personalens aflöning,
utan äfven till andra nödiga utgifter för musikens ändamål.» Då
chefen för landtförsvarsdepartementet gaf Kongl. Maj:t det rådet
att fatta ett sådant beslut som detta, bär han sålunda — då jag
icke kan förutsätta, att han är okunnig om allt hvad den svenska
grundlagen innehåller — med vett och vilja låtsat, som om han
icke haft något skäl att tänka på 62, 64, 65 och 106 §§ i regeringsformen
eller på 39 § i riksdagsordningen eller på hithörande
bud i 5 § ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, som slutar
med: miste embetet. Han har icke brytt sig om dem. Jag kan
icke tänka mig, att han varit alldeles okunnig om dem, och jag
kan icke tänka mig möjligheten af, att hans kolleger skulle så
mist minnet af hvad det här var fråga om, när ärendet föredrogs,
eller att de voro så oförmögne att förstå, hvad frågan
gälde, att de derför icke ingrepo för att upplysa konungen om,
att hans rådgifvare i landtförsvarsärenden ville narra honom.

17 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. m

Men det synes i slika fall vara en ömsesidighetsförsäkring, etablerad
mellan statsrådets särskilda medlemmar, gående ut derpå, att
hvad den ene gör i strid mot grundlag och lag skola alla de öfriga
instämma uti för att den, som har att säga det sista ordet, —
nemligen konungen —, icke skall kunna drömma om någonting
sådant, som att det, man förmår honom att besluta, är en enda
serie af öfverträdelse!’ af gällande grundlag. Han kan näppeligen
ana detta, när samtliga hans rådgifvare äro ense om att tillstyrka
en sak. Han kan icke tänka, att loyauté, som ju kan
tyckas vara en stor sak i dessa höga kretsars moral, skulle till
den grad hafva urartat till blott underdånighet, att hvarje spår
af den betydelse, som ordet ursprungligen hade, skulle vara försvunnet.
Loyauté — ordet är franskt, men har sitt upphof i
latinet — är intet annat än en ättling af latinets legalis, som betyder
laglig. Der är hufvudpunkten i loyautén, och jag kan
icke tänka mig, att det skulle öfverensstämma med konungens
önskningar, att loyautén förlorade den karakter, som den har enligt
ordaförståndet, och att det är nog, att man är lojal på det
sättet, att man icke motsäger en hög vilja, att man böjer sig för
den i de saker, som kunna vara föremål för särskildt starkt intresse,
för att i stället, räknande på att ärligheten i de råd, som
gifvas, icke skall misstänkas, få handla så godtyckligt som man
vill i allt annat.

Jag sade, att Kongl. Maj:t blifvit narrad. Hvad Kongl.
Maj:t föreslog Riksdagen har det blifvit något annat af. Vidare
har Riksdagen blifvit narrad: hvad den förtroendefullt beviljade
i enlighet med hvad Kongl. Maj:t äskat har blifvit förvandladt
till något helt annat. Slutligen hafva de, för hvilka lönerna blifvit
reglerade, blifvit narrade. De hafva blifvit svikna i sin rättmätiga
förväntan; de hafva också en rätt. Ty en lön, som Riksdagen
beviljat på Kongl. Maj:ts framställning, den är Kongl.
Maj:t förpligtad att låta komma dem till godo så, som han sjelf
begärt och Riksdagen beviljat. Någon torde säga: det är närmast
deras egen sak att göra sina anspråk gällande. Så kan
man tycka. Men det våga de icke. Alla, som vändt sig till mig
rörande denna sak, hafva med en mun förklarat, att de icke
våga något sådant. De våga icke ens komma tillsammans några
stycken för att öfverlägga om de åtgärder, som vore att vidtaga.
Ty då hotas de från öfverordnadt håll — jag har förut vidrört
detta — med att mot dem skall användas en krigslagsparagraf,
som icke är att leka med. Så kan man gå till väga, herr talman,
mot statstjenare af underklass. När det är fråga om deras
aflöning, då respekterar man hvarken det beslut, som man förmått
Kong], Maj:t att fatta, eller det, som Riksdagen i enlighet
med Kong], Maj:ts framställning fattat. Och jag skulle tillägga,
ifall det vore lönt i slika fall: man respekterar icke den aktning,
som man är skyldig att kunna med Tätta taga i anspråk för sig
Andra Kammarens Prof. 1002. N:o 38. 2

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 38. 18

Lördagen den 2G April, e. in.

Ang. fvllhor- sjelf i en sådan ställning som chefens för landtförsvarsdepartedad
gränsle- mentet, som innebar det höga förtroendet af Konungen att vara
ning af de i hans rådgifvare. Huru en sådan handling som denna, hvilken
* <fih-dae år tillräckligt karakteriserad i de ord, jag nu uppläst ur Herr
protokoll. Waldenströms reservation, bedömes och benämnes i det enskilda
(Forts.) lifvet, behöfver jag säkerligen icke tala om. Jag behöfver blott
nämna denna sak för att, förmodar jag, hvar och en skall erinra
sig rubriken öfver ett kapitel i strafflagen, som fullkomligt karakteriserar
en sådan handling som denna, om densamma begås i
det enskilda lifvet. Den förblir emellertid strafflös, när den begås
af en Konungens konstitutionelle rådgifvare, och ej af konstitutionsutskottet
beifras.

Har nu chefen för landtförsvarsdepartementet uppfunnit detta
sjelf, eller har han sökt förebilden i sin företrädares remarkabla
förfarande med de 62 örena, hvilka fingo betyda allt annat under
62 öre, t. ex. 50, 45, 30, 20 öre eller ingenting alls, men alldeles
icke kunde få betyda 62 öre, och om hvilka jag mot honom fick
föra eu åtminstone tvåårig kampanj, innan jag lyckades få honom
att inse och medgifva, att 62 öre betyda 62 öre och icke någonting
annat än 62 öre? Är detta förebilden, så får man medgifva,
att här har efterträdaren i ett enda steg — man skulle knappast
kunnat tro honom vara så snabbfotad — uppnått sin företrädare.
Eller har han liemtat förebilden från något annat håll? Kanske
har han hemtat den från förfarandet vid trängbataljonerna? Jag
säger trängbataljonerna, emedan jag förmodar, att det gäller dem
alla; jag tar det för alldeles gifvet. Säkert är, att det gäller om
åtminstone två. Der finnas, som kammarens ledamöter mycket
väl veta, handtverkare anstälda. Vid Svea trängbataljon, finnas,
tror jag, en smed, en sadelmakare och två snickare. Jag vet
icke rigtigt, om antalet är detsamma vid alla bataljonerna eller
ej. För dessa handtverkare hafva också på Kongl. Maj:ts begäran
löner blifvit anslagna, men dessa löner utbetalas icke till liandtverkarne.
De få qvittera dem. Det är den enda befattning de
hafva med dessa löner. Jag säger uttryckligen, att detta gäller
vid de bataljoner, som jag känner till. Den underrättelse, jag
derom erhållit, har jag fått så nyligen, att jag icke hunnit
anställa tillräckliga efterforskningar, huruvida förhållandet är
detsamma öfverallt, men jag tror nog detta. Dessa lönebelopp
utbetalas icke. Handtverkarne få i stället enligt aftal — efter
inlemnande af kostnadsförslag och dessas godkännande — utföra
reparationsarbeten, som behöfvas, och få i den mån arbetet fortskrider,
eller när arbetet är färdigt, sina räkningar betalta, såsom
jag förmodar i öfverensstämmelse med det godkända kostnadsförslaget.
Jag vet ej, hur det ställer sig vid en jemförelse mellan
de sålunda under ett år uppburna beloppen och lönernas slutsummor.
Jag har ännu icke hunnit taga reda på detta, men jag
skall nog göra det. Så mycket vet jag dock, att en arbetare har

Lördagen den 26 April, e. in.

19 N:o 38.

egen verkstad och, bland annat arbete, verkställer reparationsarbeten
för bataljonens räkning.

Huru nu detta förhållande, att lönerna således icke utgå,
utan betalning erlägges efter viss qvantitet af arbete, skall förklaras,
huruvida betalningen utgår af lönemedlen, eller från andra
medel, hvartill i senare fallet lönemedlen användas, känner jag
icke heller, derför att jag icke haft någon tid att undersöka denna
del af de många ekonomiska mysterierna inom landtförsvaret.
Men i alla händelser är den saken säker, att när Kong! Maj:t
begärt lönerna och Riksdagen beviljat dem, men de användas
för någonting annat än det, för hvilket de blifvit begärda och
beviljade, det är två parter, som luras, för att icke säga tre,
såsom förhållandet var i det nyss nämnda fallet, der Kong].''. Maj:t
var den i främsta rummet lurade och Riksdagen den andra i
ordningen samt musikunderofficerarne den tredje parten. Äfven
här torde det vara så. Den i realiteten första frågan blir denna:
Betäckas räkningarna med andra penningar än lönemedel? Äro
derigenom dessa disponibla för, ja — för hvad? Hur skulle jag
kunna räkna ut, hvad de användas till, när ingen af dem, som
hafva att granska detta förfarande, märkt det? En person har
sagt mig, att detta får man icke skylla så mycket på granskarne.
De kunna vara skickliga granskare, men när de icke ana ett
sådant otyg •— ja, ordet ljöd något annorlunda — så är det
verkligen ursäktligt, att de icke märkt det, »ty räkenskaper kunna
föras på mångahanda sätt».

Ja, detta har jag yttrat endast i förbigående, enär den frågan
kan få ett visst historiskt intresse, hvar nuvarande chefen för
landtförsvaret har tagit förebilden till sitt förfarande, om han har
tagit den från trängbataljonerna eller från sin företrädares märkvärdiga
fälttåg till förmån för den läran, att 62 öre icke kunde
vara 62 öre, men väl hvilket lägre belopp som helst. Detta kan
vara af intresse att taga reda på.

Här finnes nu en utväg för den nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet
att visa, att han icke har upptagit de allra
sämsta af de traditioner från en nyckfull och godtycklig regering
eller flera sådana, om hvilka han hört talas. Denna utväg bestode
deri, att han så skyndsamt som möjligt föresloge Kongl. Maj:t
att återkalla det fullständigt grundlagsvidriga beslut, hvartill han
i främsta rummet har narrat Konungen. Om lian möjligen icke
skulle anse sig kunna taga detta initiativ utan att dertill få en
starkare anledning än som ligger i den anmärkning, som nu
framföres här i förening med herr Waldenströms reservation, så
skall det vara mycket lätt för mig att anskaffa ett stöd för denna
åtgärd, nemligen uti eu petition — icke en petition af underofficerarne,
ty de våga sannerligen icke, och det skulle icke falla
mig in att vilja narra någon af dem till någonting för hans
framtid så äfventyrligt — men jag vet andra, som kunna peti -

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.'')

N:o 38. 20 Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbor- tionera och äfven bära fram petionen till Hans Maj:t Konungen,
dad grekisk- när han kommer tillbaka — ifall icke några officiella eller officiösa
ning af^de i rådgifvare skulle gifva Hans Maj:t Konungen det rådet att icke
81(1förda^ taSa emot deputationen. Om chefen för landtförsvarsdeparteprotokoll.
mentet önskar detta, skall jag stå till tjenst med att skaffa honom
(Forts.) den anledning han behof ver för att föredraga ärendet till ny

behandling hos Kong! Maj:t. Ty ändras skall det, det är visst
och sant. Det må bero på honom sjelf att göra det litet mera
godvilligt än hans företrädare gjorde. Men detta skall ändras.
I detta hänseende är jag starkare än herr statsrådet Crusebjörn.

Det vore emellertid visserligen någonting hittills okändt, att
enskilda medborgare skulle af deltagande för misshandlade män,
som icke få ut sin rätt, slå sig tillsammans om och söka få fram
till Kong! Maj:t en petition, att han skall ändra ett beslut, till
hvilket han blifvit förförd af en af sina konstitutionella rådgifvare.
Men det är så mycket af hvad nu för tiden händer, hvarom
man förr icke hört talas, och den, som icke tycker om detta,
kan tänka efter hvad det är, som föranleder ett sådant nytt
förfaringssätt.

För min del får jag säga, att jag beklagar, att jag aldrig
mera skall kunna sätta det allra minsta förtroende till någonting,
som framställes från ministerbänken af statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet, eller någon kunglig proposition, som
han kontrasignerat.

Jag skall nu endast yttra några få ord om den anmärkningsanledning,
som från mig blifvit af kammaren remitterad till
konstitutionsutskottet.

Kammarens ledamöter behagade erinra sig, att statsrådet och
chefen för finansdepartementet, som nu — enligt hvad han ådagalagt
uti en tryckfrihetsproposition, afgifven till denna riksdag
— hyser den åsigten, att bankinspektörens berättelser icke kunna
undandragas offentligheten, i somras gjorde den genialiska upptäckten,
att bankinspektören icke behof de afgifva några skriftliga
berättelser: när sådana icke funnes, så kunde de ej heller utlemnas
till nyfikna. Han skref ett bref till redaktören af »Aftonbladet»,
hvilket bref blifvit puhliceradt och af mig bilagdt min
anmälan. Der uppgaf han, att man gjort sig den frågan, hvarför
anmälningar från bankinspektören skulle behöfva tryckas.
Ja, om någon har gjort sig denna fråga, så måste det vara någon
af dem, som i den namnkunniga operetten kallas för starka
karlar i motsats mot de qvicka. Frågan har nog blifvit gjord
en gång förr under särdeles remarkabla förhållanden. Det var
när invånarne uti den af skalden Wessel besjungna staden vid
ett tillfälle gjorde sig den frågan, om det verkligen vore nödvändigt
att afrätta en till döden dömd smed eller om man icke i
stället kunde få afrätta en bagare. Förhållandet var nemligen,
såsom man torde erinra sig, att staden endast hade en smed,

21 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. in.

hvilken man icke ansåg sig kunna undvara, men deremot två Ang. fullborbagare.
Då man ansåg, att man kunde reda sig med den ena dad granskaf
bagarne, gjorde man nämnda hemställan till borgmästaren. 1

Derom säger skalden: förda

»Han blader i sin Lov omhyggelig men finder intet der for protokoll.
sig Hvorved förbuden er for Smed åt rette Bager.» (Forts.)

Det stod icke i denna lag, att det var förbjudet att afrätta
en oskyldig bagare i stället för en brottslig smed, hvilken lucka
i lagen var ganska ledsam för bagaren, tv historien förmäler
vidare, att »Den Dager skreg gudsjammerlig Da man haiu förte
vcek». På samma sätt har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
läst i grundlagen. Han bläddrade i sin bok »omhyggelig»,
men han fann der icke någon sats, hvari föreskrefs,
att bankinspektörens berättelser eller anmälningar skulle afgifvas
skriftligen. Icke heller fann han någon sats af följande lydelse :
Bankinspektörens anmälningar få icke afgifvas muntligen. Då
tänkte han: Här är lösningen; och så blef det så, att de skulle
afgifvas muntligen.

Nu ville jag med min anmälan gifva det grundlagsvårdande
utskottet att betänka, hur detta kunde komma att slå sig ut i praxis.
Bankinspektören har gjort eu anmälan mot eu af honom inspekterad
bank. Han har gjort den muntligen. Den kan föranleda
mycket allvarsamma åtgärder. Skall då icke den, som är föremål
för denna anmälan, hvilken kan vara en vådlig anklagelse,
få kännedom om verkliga lydelsen af denna anmälan och anklagelse?
Eller om meningsolikliet uppstår mellan bankinspektören
och chefen för finansdepartementet, skall man då obekymrad
stanna dervid, att då de båda herrarne hafva olika meningar
om, huru denna anmälan lydt, kan detta nu icke vidare utredas,
eftersom det icke linnes något skriftligt dokument? Vore detta
en tillfredsställande anordning? Vidare vill jag, eftersom herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrat, att man
gjort sig den frågan: hvarför anmälningarne borde vara skriftliga,
fråga: hvar står det skrifvet, att de utlåtanden, som inhemtas
af departementscheferna i och för regeringsärendenas beredning,
skola vara skriftligt affattade? Det är i sjelfva verket alldeles
säkert — man skulle kunna anföra belysande exempel för
den satsen — att det i åtskilliga fall skulle blifva mycket beqvämt
att låta dessa utlåtanden bestå i muntliga yttranden.

Dessa kunde naturligtvis ej öfverlemnas till konstitutionsutskottet,
tv det ginge nog ej för sig att dit remittera t. ex. eu
president eller landshöfding, för att der agera muntlig berättare.

Då vore regeringen oförhindrad att, med åberopande af utlåtanden,
hvilkas lydelse ingen menniska kunde kontrollera, eftersom
do icke existerade i skrift, säga, att hon på ett grundlagsenlig
sätt förberedt ett ärende, ehuru hon i sjelfva verket endast varit
i tillfälle att följa sina egna otyglade nycker och infall. Huru

N:o 38. 22

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbor- skulle då det grundlagsvårdande utskottet kunna få något matedcul
gransk- rial till ledning för sin granskning? Emellertid ha vi en gång

mstatsrådet1 hår '' lan<let haft> och vi ha ju ännu, en finansminister, som
förda kunnat säga, att man har gjort sig den frågan: hvarför skola
protokoll, bankinspektörens anmälningar vara skriftliga? Detta innebär, att
(Forts.) den, som gjort den frågan, kan göra samma fråga om allt annat,
om hvilket ingen förnuftigt begåfvad varelse tviflar på, att det
deröfver måste finnas skriftliga berättelser, undertecknade af dem,
som afgifvit desamma. Jag har, såsom jag i min anmälan till
konstitutionsutskottet närmare utvecklat, funnit detta förhållande
i allra högsta grad äfventyrligt för den enskildes rätt och det
allmänna bästa. Då jag icke fått något svar derpå af konstitutionsutskottet,
finner jag deraf, att konstitutionsutskottet förmodligen
hyser samma mening i sak som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet.

Jag har ingenting vidare att anföra.

Herr Wavrinsky: Då jag verksamt bidragit till det slut,

hvartill konstitutionsutskottet i afseende på punkt 2 kommit,
känner jag mig pligtig att, eftersom hans excellens herr statsministern
bemött konstitutionsutskottets anmälan, något litet belysa
detta ärende. Det bjuder mig mot att i frågan vända mig
mot hans excellens, då jag är öfvertygad om, att han först nyligen
haft tillfälle att taga någon ingående del af densamma,
och således omöjligen kunnat hinna sätta sig in i den stora lunta
handlingar, som inkommit i detta ärende. Men då jag dels personligen
sedan lång tid tillbaka känner skolläraren Bergman och
dels i konstitutionsutskottet sökt göra mig förtrolig med ärendet,
skall jag, såsom sagdt, be att få något belysa detsamma.

För att rätt förstå denna sak, är det nästan nödvändigt att
något känna de agerande personerna. Folkskolelärare!! Bergman
är en kunskapsrik, för sitt yrke intresserad och mycket ambitiös
lärare. Han är mycket angelägen om att förkofra sig såsom
lärare, och hans ambition drifver honom måhända att breda ut
sig på allt för många områden; men säkert är, att han icke
brustit i önskan att göra sig skicklig och kunnig för den syssla
han utöfvar. Han har emellertid i detta fall till domare haft
två vederdeloman, som icke varit skickade att öfver honom fälla
dom, emedan de icke varit ojäfviga och opartiska. Jag skall
icke närmare gå in i detaljerna, utan endast i hvad de röra förhållandet
mellan herr Bergman och vice pastorn.

I det yttrande från domkapitlet, som hans excellens herr
statsministern uppläste, finna vi ådagalagdt, dels att herr Bergman
haft flera rättegångar mot kyrkorådet och dels ett egendomligt
utlåtande af folkskoleinspektören. Hvad den första saken
vidkommer, vill jag fråga, om icke den, som känner sig förorättad,
är berättigad att på laglig väg söka rättelse. Det är hvad

Lördagen den 26 April, e. in.

23 N:o 38.

herr Bergman gjort och i följd af omständigheternas makt tvungits Ang. fullboratt
göra flera gånger. Det har icke visats, att han härutinnan död granska
brustit i någon skyldig hänsyn till sina förmän. Han har endast 1

försvarat sig. Man har sökt påvisa, att han hvarken visat skick- förda
lighet vid utöfningen af sin lärareverksamhet eller i skolan upprätt- protokoll.
hållit en god disciplin. Nu kan man fråga: huru har det kunnat (Forts.)
vara möjligt för kyrkorådet, som legat i ständig delo med skolläraren,
att uttala sig opartiskt derom? Jag skall be att med
ett enda exempel få visa, huru förhållandet varit mellan vice
pastorn och skolläraren. Jag vill tillägga, att jag har upplysningen
från säkert håll och att den för öfrigt kan bestyrkas.

En dag inträdde vice pastorn i skolan och afbröt undervisningen
under förklaring, att nu skulle han examinera barnen. Han
kunde naturligtvis — det kan ju hvem som helst göra — ställa
sina frågor så, att barnen icke kunde svara på dem. Sedan han
dermed hållit på länge nog, blef skolläraren af förfaringssättet
irriterad, emedan han förstod, att meningen vore att skaffa bevis
för, att han vore en oduglig lärare. Han afbröt då pastorns
examination med ungefär dessa ord: »Det är icke pastorn, utan
jag, som skall examinera; sedan får pastorn deraf draga sina
slutsatser, om mina elever kunna någonting eller ej.» Då uppstod
en tvist dem emellan, derunder skolläraren hemförlofvade
barnen. Här begick naturligtvis skolläraren ett fel — jag vill
icke påstå, att skolläraren hela tiden varit utan fel, — men jag
undrar, om man icke med fullt fog kan påstå, att detta fel i
första rummet är att tillskrifva hans förman. Och huru skall
han under dessa omständigheter kunna upprätthålla disciplin?

Bland handlingarne i ärendet finnes också ett utlåtande,
som afgifvits af folkskoleinspektören. Men härvid är att märka,
att denne ej kunnat ha någon kännedom om Bergman under
den tid, hvarom nu är fråga, enär han då ej innehade denna
folkskoleinspektörsbefattning, och sålunda om Bergmans uppförande
och sätt att då sköta sin tjenst ej kunnat ega eller afgifva
något bestämdt omdöme. Detta har inspektören äfven erkänt.

Han har dock, synes det mig, uttryckt sig på ett mycket sväfvande
och besynnerligt sätt. Emellertid har Bergman i sin förklaring
upplyst, att han, under den tid, som förflöt mellan hans
varnande och afskedande, icke någon gång honom veterligen,
gifvit anledning till anmärkning, för så vidt man icke dit ville
räkna den rättegång mot skolrådet, som han derunder väckt.
Folkskoleinspektören har också sagt, att Bergman, efter den erfarenhet
inspektören kunnat bilda sig, lcan ådagalägga både skicklighet
och godt uppförande, härmed syftande på hans verksamhet
före inspektörens tid.

Nu skulle man kunna säga, att, om kammaren beslöt att
lägga ärendet till handlingarna, Bergman derigenom finge upprättelse.
Mig förefaller det dock, som om denna upprättelse icke

Jf:o 38. 24

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. fullbor- vore tillräcklig. Man måste betänka, att Bergman oafbrutet
tina 9afnti undcr sin tjenstetid vant utsatt för en konseqvent förföljelse af
Statsrådet vissa utaf kyrkorådets medlemmar, och att denna förföljelse införda
verkat på hans helsotillstånd ända derhän, att han måst taga
protokoll, tjenstledighet för sjukdom. Denna sjukdom har också varit så
(Forts.) allvarsam, att det varit fråga om, huruvida han skulle kunna
fortsätta ined sin lärareverksamhet. Han är nu lyckligtvis bättre
och har fått en ny tjenst, men han har genom afsättningen förlorat
sin pensionsrätt. Jag hoppas, att konstitutionsutskottets
förevarande anmälan om detta ärende skall verka derhän, att
Bergman icke endast skall få moralisk upprättelse, utan äfven
att deraf gifves anledning till, att han en gång i tiden skall få
materiel ersättning för den oförrätt han lidit.

Jag instämmer med dem, som yrkat, att detta ärende måtte
med gillande läggas till handlingarna.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag hade ej tänkt begära
ordet i denna fråga, enär den utredning, konstitutionsutskottet
lemnat, synes mig alldeles tillräcklig för att något hvar skall
kunna inse, att här en rättskränkning egt rum. Men jag har
blifvit uppkallad af det försvar, hans excellens herr statsministern
lemnade för regeringens tillvägagående, och skall med anledning
deraf be att få säga några ord, helst det här gäller en vigtig
principfråga för en kår på 7- å 8,000 medlemmar.

Hans excellens herr statsministern började med att framhålla,
att utskottets anmärkning ej gälde sjelfva beslutet utan i
stället att utredningen ej varit tillfyllest. Men om utredningen
ej visar, att varningen befunnits fruktlös, så har ju fastställandet
af afsättningsbeslutet intet lagligt stöd.

För att uppvisa att här en utredning verkligen förefans,
uppläste herr statsministern två aktstycken, nemligen domkapitlets
och folkskoleinspektörens yttranden i ärendet, hvilka ej återfinnas
i utskottsbetänkande^ Men han medgaf, att innehållet i dessa
aktstycken ej var mycket upplysande, och häri skall jag be att
. få till fullo instämma.

Låtom oss nu först erinra oss, hvarför läraren i fråga blifvit
varnad. Jo, dels för oskicklighet och försumlighet i tjensten,
dels för vanvördnad och otillbörligt uppförande mot förman.
Det, som nu skall bevisas, är, att läraren under tiden mellan den
JO december 1898, då varningsbeslutet blef faststäldt, och den
11 september 1899, då skolrådet fattade sitt afsättningsbeslut,
framhärdat i de förseelser, för hvilka han blifvit varnad. Är då
detta till fullo styrkt?

Domkapitlet endast förklarar, att det ej funnit anledning
frångå sin åsigt, att Bergman ådagalagt sådant uppförande mot
förmän, att han ej bör bibehållas såsom folkskolelärare. Men
detta är ju intet bevis. Till stöd för sin »åsigt» inskränker sig

Lördagen den 26 April, e. in.

25 N:o 38.

domkapitlet till att hänvisa till hvad handlingarna såväl i denna
sak som i åtskilliga andra Bergmans besvärsmål gifva vid handen.
År det då förbjudet för en folkskolelärare i Sveriges rike
att anlita domstolarnas hjelp för att utfå sina rättigheter eller
att i öfrigt vinna rättvisa gent emot sina förmän?

Läraren i fråga hade funnit sig böra instämma skolrådsledamöterna
till Karlstads rådhusrätt med yrkande om ansvar
för ärekränkande skolrådsprotokoll. Rätten fann endast ett protokoll
vara af beskaffenhet att kunna föranleda ansvar och dömde
skolrådsordföranden och en annan skolrådsledamot till hvardera
50 kronors böter. Svea hofrätt, som på grund af klagomål af
båda parterna sedermera fått målet till handläggning, fann deremot
ytterligare tre protokoll vara af ärekränkande beskaffenhet
mot läraren och dömde skolrådsordföranden att höta 100 kr., en
annan skolrådsledamot 150 kr., två ledamöter hvardera 50, en
30 och tre 20 kr. hvardera samt att ersätta lärarens rättegångskostnader
med 270 kronor.

Under tiden dömes emellertid läraren till afsättning, derför
att han ej godvilligt funnit sig uti att skolrådet satt ihop dylika
af domstolarna såsom straffbara betecknade protokoll. Han har,
menar domkapitlet, genom att söka vinna rättvisa mot skolrådet
ådagalagt sådant uppförande mot förmän, att han ej bör bibehållas
vid tjensten.

Så komma vi till inspektörens utlåtande. Det innehåller
ingen som Helst upplysning i den sak, som här är hufvudfrågan,
nemligen om varningen varit fruktlös, ja, inspektören uttalar sig
öfver hufvud taget icke alls om lärarens tjenstgöring eller uppförande
under de 8 Va månader, som förflutit mellan varningen
och afsättningen, utan inskränker sig till några allmänna talesätt
om att läraren nog har förmåga och skicklighet att undervisa,
om han vill, och äfven kan ådagalägga ett hyfsadt uppförande.
Äfven här saknas alltså hvarje skymt af bevis.

Men, sade herr statsministern, regeringen hade af handlingarna
fått en allmän uppfattning om tillståndet der borta i Gunnarsnäs
församling. En föregående inspektör hade skrifvit: »Tag
mig till hvad som helst men ej till skolrådsledamot, är ett gängse
uttryck bland Gunnarsnäsborna.»

Är det då så säkert, att det är den nu senast afsatte lärarens
fel, att ett dylikt för skolväsendet beklagligt tillstånd råder
i Gunnarsnäs församling? Jag skall taga mig friheten meddela,
att i Gunnarsnäs ännu ingen folkskolelärare stannat, till dess han
i vanlig ordning kunnat taga afsked med pension. Alla folkskolelärare,
som varit der, hafva antingen blifvit afsätta eller ock
mer eller mindre nödtvunget begärt afsked för att slippa ifrån
det bråk, som der råder. Skolråds- och kyrkostämmoprotokollen
i Gunnarsnäs under de senaste 55 åren bilda ett bedröfligt
material till vår svenska folkskolas historia, De hänvisa på eu

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Njo 38. 26

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbor- nästan oafbruten råd af strider mellan lärare och församling, och
dad gransk- då är det ju ej att undra på, om ingen vill vara skolrådsledamot.
^statsrådet * Den lärare, som efter folkskolestadgans tillkomst först anförda
stäldes i Gunnarsnäs, blef temligen snart utsatt för ideliga traprotokoll.
kasserier och inknappningar på lönen. Han lemnade derför lä(Forts.
) rarebanan och blef fanjunkare, men att han nödgats byta om
lefnadsbana grämde honom så mycket, att han sköt sig.

Den andre läraren var likaledes utsatt för småaktiga inknappningar
å lönen och förföljelser af de maktegande. Han
tog snart sin Mats ur skolan och emigrerade till Amerika.

Hans efterträdare, den tredje i ordningen, önskade helt naturligt
att få laglig lön. Denna begäran afslogs. I stället vidtogos
åtgärder för att afsätta honom, men sockenstämman beslöt,
att han tillsvidare skulle få stanna qvar. (Att afsättning skulle
ske af skolrådet och föregås af varning, derom tyckes man ej
hafva haft en aning.) Då nya förföljelser voro att vänta och
läraren omöjligt kunde med familj existera på den knappa lönen
— 150 kronor förutom 20 kronor i vedpenningar, — begärde
han år 1860 afsked, som ock beviljades, men utan pension.

Så inträdde några år af lugn och ro. Församlingen uraktlät
nemligen att tillsätta lärare utan delade lärare med en grannförsamling,
hvilket ju blef billigt nog. Men 1866 anstälde numera
aflidne erkebiskop Sundberg biskopsvisitation i Gunnarsnäs,
och han ålade då församlingen att skaffa egen lärare.

Den fjerde läraren valdes enhälligt i juli 1867. Allt gick
bra till en början. Läraren önskade ett fönster insatt i lärarerummet,
och kyrkostämman var nog generös att medgifva, att
läraren fick på egen bekostnad insätta detta fönster. Efter någon
tid ingick församlingen kontrakt (I) med läraren, att han skulle
afstå 30 kronor af kofoderersättningen för det att läraren hade
planteringsland. Men efter några år uppstod tvifvel hos läraren,
huruvida han behöft underskrifva detta kontrakt; han tyckte, att
han lika väl som andra lärare borde hafva full ersättning för
kofodret samt dessutom tillökning i den knappa vedbrandsersättningen,
som utgjorde endast 25 kronor. Så var det slut med
friden. Nu börjades en strid, som kostade läraren hans plats
och socknen, enligt uppgift, omkring 1,200 kronor. Striden fördes
dels vid häradsrätten, dels hos hofrätten, konungens befallningshafvande,
kammarkollegium och Kong! Maj:t. Läraren kunde
emellertid lyckligtvis skaffa sig läkarebetyg om obotlig sjukdom,
så att han genom folkskoleinspektörens medverkan erhöll afkortad
pension.

Så kom Gustaf Engelbrekt Bergman till Gunnarsnäs, och
det var hans olycka, att han råkade söka plats i denna församling.
Han valdes till lärare i Gunnarsnäs 1883 efter att förut
hafva i 7 år varit ordinarie lärare i annan församling. Redan
året efter sitt tillträde måste han anlita länsstyrelsens hjelp för

Lördagen den 26 April, e. in.

27 N:o 38.

att utfå den honom lagligen tillkommande förmånen af källare.
Han fick naturligtvis rätt hos länsstyrelsen. Så blef tvist om
kofodret. Församlingen vägrade lemna detta in natura, men
länsstyrelsen gaf äfven här läraren rätt. När sedan till Gunnarsnäs
kom en skolrådsordförande, med hvilken läraren — på sätt
herr Byström nyss utvecklade — redan förut haft eu tvekamp
på nykterhetsområdet, så var måttet rågadt. Bergman fick lika
litet som någon af hans företrädare stanna, till dess han blef
pensionsmessig.

Att för öfrigt inom Gunnarsnäs församling råder underliga
begrepp i folkskoleangelägenheter, derpå har Kongl. Maj:t alldeles
nyss haft ett färskt och slående exempel inför sina egna
ögon. För i fjor uppbar församlingen statsbidrag för aflönande
af sin folkskolelärare med 666 kronor 67 öre, d. v. s. två tredjedelar
af 1,000 kronor. Icke förty begärde skolrådet att få utbekomma
ytterligare statsbidrag med 196 kronor 39 öre för aflönande
af deri vikarie, hvilken under en del af året uppehöll den
efter afsatte folkskolelärare!! Bergman lediga befattningen. Länsstyrelsen
sade nej under förklaring, att som skolrådet för ifrågavarande
tjenst för år 1901 redan fått statsbidrag efter 1,000
kronors lön, skolrådet varit skyldigt att icke blott utan vidare
bidrag aflöna lärare vid samma tjenst till 1901 års slut utan
äfven återbära det öfverskott af bidrag, som uppkommit derigenom,
att lönen till Bergman utgått med 1,000 kronor och till
vikarien med 700 kronor för år räknadt. Skolrådet klagade, men
Kongl. Majrt har den 4 innevarande april funnit besvären ej förtjena
afseende.

Men — det må nu vara nog om Gunnarsnäs. Jag skall ej
upptaga tiden med att ytterligare skildra det ändlösa processande,
som i mera än ett haft sekel förekommit i denna församling och
som blifvit eu visa i hela landet, särskildt inom lärarekåren.
Det sagda är helt visst tillräckligt för att i någon liten mån närmare
belysa herr statsministerns tal om det beklagliga tillståndet
i Gunnarsnäs församling.

Regeringen hade, förklarade hans excellens herr statsministern,
kommit till den öfvertygelse, att läraren i fråga åtminstone icke
passade i den församlingen. Detta synes mig vara en underlig
rättsuppfattning, som jag antager ej kan gillas af denna kammare.
Fn lärareafsättning är eu så vigtig handling, att den ej
bör eller får göras beroende af tycke och smak utan skall ske
efter fullt objektiva grunder. Ett brott är ett brott, om det sker
i den ena eller andra församlingen. Men en handling, som enligt
lagen och allmänna rättsmedvetandet är straff-fri, blir icke
straffbar, derför att den, som utöfvar denna handling, råkar vara
folkskolelärare i Gunnarsnäs.

Hans excellens herr statsministern slutade med den förklaring,
att regeringen ej kunnat göra annat än hvad som skett. Jo,

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
''''protokoll.
(Forts.)

N:o 38. 28 Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbor- tillåt mig saga, att regeringen hade kunnat infordra fullständig
dad gransk- utredning i frågan och sedan döma med tagen hänsyn till de
ning af de i verkliga bevis, som förebragts af skolrådet. Nu är det i stället
8t<förda så> att skolrådet uppträder både som åklagare och domare. Detta
protokoll, är det mest betänkliga i hela saken. Sedan tagel- domkapitlet
(Forts.) skolrådets af läraren bestridda uppgifter för rigtiga, och Kong!

Maj:t förklarar i sommarvärmen 1901, då en tillförordnad ecklesiastikminister
handhafver högsta inseendet öfver folkskoleväsendet
och en tillförordnad expeditionschef representerar det juridiska
elementet inom ecklesiastikdepartementet, kort och godt, att skolråd
och domkapitel hafva rätt. Utslaget lyder i all sin korthet
sålunda: »Kong! Maj:t har funnit besvären ej förtjena afseende.»
Ja, så enkel ansågs saken. Det saknas hvarje tillstymmelse till
motivering. Utgången hos Kougl. Maj:t har jag aldrig kunnat
förklara annat än på det sätt, att då vederbörande i departementet
skulle taga itu med den tjocka luntan af handlingar, de
icke gjorde sig vidare besvär att sätta sig in i frågan utan togo
för gifvet, att en skollärare, som anser sig behöfva skrifva tjogtals
ark för att försvara sig, naturligtvis vore skyldig, om icke
precis till det, som nu lades honom till last, så till något annat,
hvadan han borde afsättas.

Det är ej ens fel att två träta, säger ett gammalt ordspråk,
och jag tror, att denna sats gäller äfven här. Jag skall ingalunda
taga läraren i försvar. Både offentligt och enskildt har
jag sagt, att han gjort sig skyldig till åtskilliga förlöpningar. I
främsta rummet har han felat derutinnan, att han inblandat i
målet hvad som ej hörde dit och dermed förvärrat sin sak. Han
har sjelf saknat den nödiga begränsningsförmågan och ej velat
taga råd af jurister eller andra utan i tro på sin rättvisa sak
bara gått på.

Men det är ett stort steg från dessa förlöpningar till de
tjenstefel, som uppräknas i § 32 folkskolestadgan och som kunna
berättiga ett skolråd att afsätta en lärare. Hans förlöpningar
hafva i öfrigt varit obetydliga i jemförelse med hvad motparten
gjort sig skyldig till och som föranledt Svea hofrätt att döma
samtliga skolrådsledamöter till böter jemlikt åtskilliga paragrafer
i strafflagen.

Då jag nu fått ordet i denna fråga, kan jag ej underlåta
att säga, att Kong! Maj:ts utslag väckt förstämning och missmod
inom hela lärarekåren. Den föreställningen har börjat göra
sig gällande inom kåren, att det gör detsamma huru en lärare
sköter sig i sitt kall — håller han på sina rättigheter, så riskerar
han först varning och sedan afsättning. Ända till året före varningen
hade den lärare, hvarom nu är tal, de allra bästa vitsord
af skolråd, inspektör m. fl. Och att han icke då plötsligt tappade
bort sin förmåga som lärare, framgår väl bäst deraf, att han
kort efter afsättningen blef bland 12 sökande utsedd till extra

29 N:o 38.

Lördagen den 26 April. e. m.

ordinarie och efter en kort pröfvotid till ordinarie lärare i Värn- Ang. fullborhus
i Dalarne, der han allt fortfarande tjenstgör. dad gransk Hcrr

statsministern beklagade i likhet med reservanterna från 1

Första Kammaren den utgång denna fråga fått. Men en folk- förda
skolelärare lefver ej af beklaganden. Vigtigare är, att sådana åt- protokoll.
gärder vidtagas, att den materiella förlust, som drabbat»honom, (Forts.)
blir ersatt.

Det är enligt mitt förmenande af stor betydelse för lärarekåren
att veta, att den kan hos regeringen vänta en fullt opartisk
pröfning, då det gäller att värna om dess tyvärr allt för
kringskurna rättsliga ställning, och att således regeringen ej blindt
litar på skolråd och domkapitel.

Förr i tiden hände det så godt som aldrig, att en folkskolelärare
vann uti en rättegång, der det gälde hans rättsliga ställning.
Var han af skolrådet varnad eller af satt, så var den saken
klar — någon ändring gjordes ej af Kongl. Maj:t. Man kan
från gångna tider uppleta afsättningsbeslut, som i våra dagar
förefalla rent af upprörande och som vittna om det största godtycke.
Det länder nu aflidne ecklesiastikministern Hammarskjöld
till evärdelig berömmelse att hafva brutit med detta system. Med
sin omutliga rättsuppfattning utgick han derifrån, att äfven en
folkskollärare kan hafva rätt, låt vara, att han anklagas af sitt
skolråd. Tack vare åtskilliga märkliga prejudikat från början af
1880-talet, hvilka på sin tid väckte stort uppseende, blef det fastslaget,
att en folkskolelärare skulle få förklara sig öfver de gjorda
anklagelserna samt att dessa skulle vara på något sätt styrkta.

Jag slutar med att uttrycka en förhoppning derom, att den
mening, som för en stund sedan uttalades från statsrådsbänken, eller
att man ej behöfver verkliga bevis, utan kan döma med tagen
hänsyn till subjektiv uppfattning, ej må i liknande fall som detta
hädanefter göra sig gällande, utan att aflidne statsrådet Hammarskjölds
anda må lefva kvar inom ecklesiastikdepartementet, då det
gäller att pröfva frågor om folkskolelärares varning och afsättning,
att sålunda folkskolelärarne må känna sig likstälda med
andra svenska medborgare och att äfven för dem må gälla den
satsen, att ingen får dömas ohörd eller utan verkliga bevis. Först
då kan lärarekåren med gladt mod gå till sitt vigtiga och ansvarsfulla
arbete.

Herr talman I Jag yrkar, att konstitutionsutskottets föreliggande
anmälan må med gillande läggas till handlingarna.

Häruti instämde herrar Berg i Stockholm, Fredholm, Johansson
i Öija, Forman, Nydal, Nordin i Sättna, Jansson i Edsbäcken,

Thylander, Guldbrandsson och Göthberg.

Herr Elowson: Jag anser mig böra lemna en upplysning

med anledning af ett uttalande, som hans excellens herr stats -

N:o 38. 30

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fidlbor- ministern nyligen gjorde. Sedan skolrådet i Gunnarsnäs församdad
gransk- hng afsatt folkskoleläraren Bergman, anförde denne besvär derm''''statsrådet
* utver h°s domkapitlet i Karlstad. Domkapitlets majoritet stadförda
fäste afsättningen, men en af domkapitlets ledamöter var af afprotokoll.
vikande mening, och hufvudinnehållet af denna afvikande mening
(Forts.) står relaterad i slutet af sidan 9 och början af sidan 10 af konstitutionsutskottets
memorial. Öfver detta domkapitlets utslag anförde
folkskoleläraren Bergman underdånigst besvär hos Kongl.
Maj:t. I sedvanlig ordning remitterades besvären till utlåtande
af domkapitlet. Domkapitlet afgaf förklaring deröfver, och hvad
nu hans excellens herr statsministern uttalade var, att denna
förklaring är undertecknad af ordföranden och fyra ledamöter
utan reservation. Detta uttalande har naturligtvis sin klara och
fulla betydelse för hans excellens herr statsministern, eftersom
han hade de undertecknade namnen för sina ögon. För kammarens
ledamöter deremot skulle det kunna gifva anledning till
något missförstånd. Karlstads domkapitel består nemligen af en
ordförande och sex ordinarie ledamöter. Två af dessa ordinarie
ledamöter ha den äran att vara riksdagsmän, en i Första Kammaren
och en i Andra Kammaren. Såsom jag nyss nämnde
förekom det en afvikande mening vid sjelfva hufvudbeslutets
fattande; en ledamot afgaf nemligen den särskilda mening som
står här angifven i konstitutionsutskottets memorial. Då förklaringen
öfver hufvudbeslutet afgafs af domkapitlet och sedermera
undertecknades af ordföranden och de fyra ledamöterna, var ingen
af de båda riksdagsmännen närvarande. Domkapitlet är, såsom
bekant, domfördt genom fem ledamöter, ordföranden deruti inberäknad.
Således kunde båda de ordinarie ledamöter, som äro
riksdagsmän, icke behöfva deltaga i nämnda förklarings afgifvande.
Eljest är det vanligt i dylika fall, att om förklaring påfordras,
så hemställer domkapitlet om bifall till sitt på anförda skäl fotade
utslag, med iakttagande deraf, att, om någon af dem, som underteckna
förklaringen, haft en från utslaget afvikande mening, han
hänvisar till denna sin särskilda mening. Detta kunde naturligtvis
icke ske i förevarande fall, då den, som hade den skiljaktiga
meningen, icke deltog i domkapitlets förklaringsbeslut, utan vistades
här vid Riksdagen.

Jag har velat anföra detta, på det att det icke må gifva anledning
till det missförståndet, att denne ledamot skulle ha ändrat
sin mening i hufvudsaken; den meningen har förvisso denne ledamot
bibehållit hela tiden.

Herr von Friesen: Herr talman! Det är ett i detta be tänkande

omnämndt ärende, hvars afgörande förefaller mig böra
i många hänseenden ingifva synnerligen allvarliga bekymmer.
Det är det som finnes omnämndt på sid. 27 i en reservation af

Lördagen den 26 April, e. m.

31 N:o 38.

herr Waldenström. Det rör ett kyrkorådsval i Järlåsa församling Ang. fullboraf
erkestiftet. ’ död gmnsk Saken

är i korthet den, att en medlem af nämnda försam- i

ling valdes till medlem i kyrkorådet. Kyrkoherden i församlingen förda
öfverklagade detta val och fick rätt i domkapitlet. Öfver dom- protokoll.
kapitlets utslag anfördes besvär hos Kongl. Maj:t, men Kong! (Ports.)
Maj:t gaf domkapitlet rätt. Kyrkoherden i församlingen hade
stödt sina klagomål derpå, att den ifrågavarande personen icke
skulle vara känd för »gudsfruktan och nit». Domkapitlet strök
det förra skälet, men ansåg, att han icke var känd för »nit».

Kongl. Maj:t stadfäste, som jag nämnde, domkapitlets utslag, sedan
den föredragande, statsrådet Claeson, hemstält att Kongl. Maj:t
»ej måtte finna skäl att göra ändring i domkapitlets utslag».

Med ecklesiastikministern instämde tre af statsrådsledamöterna;
till samma slut kommo två andra statsråd ehuru på delvis olika
skäl. Deremot var det fyra statsrådsledamöter, hvilka voro af
motsatt åsigt och ansågo att Kongl. Maj:t borde upphäfva domkapitlets
utslag.

Nu heter det i 23 § i kongl. förordningen om kyrkostämma
in. m.: »Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar

samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit
kände män, som församlingen finner lämpligt utse». Det är på
dessa ord »för gudsfruktan och nit kände män», som vederbörande
ha stödt sig, då de ansett, att valet borde upphäfvas.

På särskilda skäl, på hvilka jag här icke vill ingå, ansåg kyrkoherden,
att den ifrågavarande personen icke var känd för »gudsfruktan
och nit», och domkapitlet, att han icke var känd för
»nit». Nu har, som sagdt, statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
hemstält, att Kongl. Maj:t »ej måtte finna skäl
att göra ändring i domkapitlets utslag». På denna korta framställning,
den enda som står mig till buds, är det omöjligt att
veta, hvad denna hemställan innebär. Man kan naturligtvis tolka
den så, som att statsrådet ansåg ärendet vara af den art, att
dess afgörande borde ligga i domkapitlets händer, och att således
Kongl. Maj: t ej borde göra någon ändring i domkapitlets utslag,
att, med andra ord, Kongl. Maj:t så att säga skjuter sakens materiella
behandling ifrån sig och tänker, att det är en sak, der
domkapitlet må afgöra, bäst domkapitlet gitter. Jag kan emellertid
icke tänka mig, att detta skulle vara statsrådets uppfattning
i en så vigtig fråga, der det gäller en valkorporations rätt i främsta
rummet och en af församlingen vald medlems i andra rummet.

Då återstår således endast den andra möjligheten, nemligen den,
att statsrådet har ansett, att det skäl, som domkapitlet anfört,
verkligen är så bevisande och så tvingande, att statsrådet på den
grund icke funnit skäl att hemställa om ändring i domkapitlets
utslag. Jag anser mig derför kunna taga för gifvet, att herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har godkänt

N:o 38. 32

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbor- det af domkapitlet anförda skälet. Då ber jag att få fråga, huru
dacl gransk- skall det gå, om domkapitlet skall få bedöma, huruvida en af
n*staterådet * kyrkostämma vald person är känd för »gudsfruktan och nit»?
förda Enligt min tanke äro dessa två egenskaper, att vara känd för
protokoll, gudsfruktan och nit, af den egendomliga art, att det är omöjligt
(Forts.) för någon att derom bilda sig ett objektivt omdöme. Man kan
ha den subjektiva uppfattningen, att den eller den personen är
icke gudfruktig, och den subjektiva uppfattningen, att den eller
den personen är icke nitisk; men huru man skall objektivt kunna
fälla ett sådant omdöme, förstår jag icke. Jag vill dermed icke
förneka, att personer kunna blifva försatta i den situationen,
att de äro tvungna att om sina medmänniskor fälla ett dylikt
omdöme, nemligen när de äro dessas förmän och ha att öfver
dem utöfva disciplinär myndighet. Jag har sjelf såsom rektor
ofta befunnit mig i det läget, att jag varit tvungen att gifva
uttryck åt min personliga, subjektiva uppfattning om en persons
egenskaper, såsom nit och skicklighet och dylikt. Om deremot,
då det gäller en valkorporation, domkapitlet skulle öfver denna
valkorporation kunna utöfva den disciplinära myndigheten, att domkapitlet
finge säga: ni har valt en person, som icke är känd för
gudsfruktan och nit — äro vi då icke inne på ett fullkomligt
patriarkaliskt, godtyckligt styrelsesätt? Skulle icke på detta sätt
en valmanskårs rätt komma att i hög grad blifva beroende på
vissa personers egendomliga, subjektiva uppfattning? Är det så,
att man anser, att bestämmelser i denna väg böra finnas, böra
de ju så bestämdt formuleras, att hvar och eu kan med lagen
i hand bedöma, om de förhållanden verkligen förefinnas, som
berättiga vederbörande myndigheter att uttala det omdömet, att
en person icke är känd för »gudsfruktan och nit». Vill man
återigen icke formulera sådana bestämmelser, då måste man betrakta
nyss anförda ord, som stå att läsa i kvrkostämmoförordningen,
såsom en allmän anvisning, såsom ett allmänt råd till
vederbörande valberättigade vid kyrkostämma, att de skola kasta
sina blickar på sådana personer, som äro för gudsfruktan och
nit kända. Det är ju att märka, att i 24 § förekomma bestämda
vilkor för att en person skall kunna vara valbar. Der heter det
nemligen: »ledamot i kyrkoråd eller skolråd kan ej vara: a) den,
som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut» och vidare b), c), d) ända till g). Der finnes deremot
ingenting taladt om, att den är oberättigad, som icke är känd
för gudsfruktan och nit, helt enkelt derför, att detta är en sak,
som icke är möjlig, så vidt jag förstår, för någon myndighet att
bedöma.

Jag skulle hafva tvekat att yttra mig så bestämdt i detta
hänseende, då jag icke är någon lagkunnig person. Då jag
emellertid finner, att en jurist, så ex professo som herr statsrådet
Hammarskjöld, uttalat den meningen: »då enligt mitt förmenande

Lördagen den 26 April, e. m.

33 N:o 38.

valbarhet till ledamot af kyrkoråd icke kan frånkännas man annat Ang. fullborda
på grund af de i 24 § af kyrkostämmoförordningen» — flod granskhvilken
paragraf jag nyss uppläste — »omförmälda förhållanden, i

anser jag domkapitlets öfverklagade utslag böra upphäfvas och förän
de derstädes anförda besvär ej förtjena afseende» (i detta yttrande protokoll.
instämde statsrådet herr von Krusenstjerna) — då, säger jag, jag (Forts.)
finner, att en jurist ex professo har den uppfattningen, tvekar
jag icke att uttala den mening, som jag, stödd uteslutande på
mitt enkla lekmannaförstånd i denna sak, anser vara den enda
rätta. När jag härtill lägger hvad statsrådet Husberg, med
hvilken statsrådet grefve Wachtmeister förenade sig, yttrade:

»Enligt min uppfattning har det i fjerde punkten af 23 § kyrkostämmoförordningen
förekommande uttrycket »nit» en alltför allmän
och obestämd betydelse för att från samma uttryck skulle
kunna hemtas stöd för påståendet, att Eriksson icke uppfyller
de i samma lagrum uppstälda fordringar, och då jag ej heller
finner valbarhet kunna frånkännas honom på grund af innehållet
i de uti 22 § angående kyrkoråds uppgifter meddelade bestämmelser,
anser jag domkapitlets utslag höra upphäfvas och de hos
domkapitlet anförda besvär ogillas», så finner jag mig ytterligare
styrkt i tanken, att hvad en lekman här vid första påseende
finner vara det rätta äfven är det rätta.

Man har tyckt sig finna, att vid regeringens handhafvande
på senare tider den uppfattningen velat göra sig gällande, att
man icke skall hålla så mycket på den formella rätten, utan att
man mera skall tänka på, hvad som kan vara klokt och lämpligt
och handla i öfverensstämmelse dermed, så tyckes också enligt
hans excellens herr statsministerns uttalande regeringens uppfattning
hafva varit rörande målet angående folkskoleläraren Bergman.
Hvart skall det emellertid leda, om i synnerhet sådana
saker som en valmanskårs rätt att utse medlem af ett kyrkoråd
skola på sådant sätt läggas under regeringens pröfning, att regeringen
skall kunna säga: det är icke bra, vi tycka icke, att det
är nyttigt, att en sådan person väljes till ledamot af kyrkorådet.

Ja, man kommer kanske att säga: Men det andra är formalism.
Ja, jag får säga, att när det gäller en valmanskårs rätt,
enskilda personers rätt, då är den formella rätten af högsta värde;
och släpper man den formella rättens grund, då är man ute på
ett upprördt haf, och man vet icke, hvar det kommer att stanna.

Jag beklagar, att utskottet icke i enlighet med herr Waldenströms
åsigt gjort eu anmärkning i denna fråga, icke derför att
det för mig är något nöje, att en anmärkning mot den ene eller
andre af statsrådets ledamöter framställes, utan derför att vi i
så fall fått eu god bas att stå på vid diskussionen om denna
fråga. Vi hade då kunnat från regeringsbänken få upplysning
om hvilken regeringens uppfattning är i denna fråga, hvilket vi
nu antagligen icko få. Vi hade fått veta, på hvad sätt gällande
Andra Kammarens Vrot. 1902. N:o 88. 3

N:o 38. 34

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. fullboi
dad gransk
ning af de
statsrådet
förda
protokoll.
(Ports.)

lag skall ändras, för att vi skola slippa ifrån detta godtycke, som
nu synes vilja göra sig gällande i dylika frågor. Med ett ord,
vi hade fått ett uppslag till på hvilken ståndpunkt vi skola ställa
oss i en så vigtig fråga som denna.

Af detta skäl beklagar jag, herr talman, att konstitutionsutskottet
icke velat gå samma väg som herr Waldenström med
afseende på ifrågavarande ärende.

Med herr von Friesen instämde herrar Anderson i Hasselbol,
Nilsson i Skärhus, Johansson i Oija, Jansson i Edsbäcken, Broström,
Nydal, Eriksson i Elgered, Spangenberg, Norman, K. G.
Karlsson i Göteborg, Persson i Arboga, Andersson i Helgesta,
Göthberg, Ericsson i Ofvanmyra, Hultkrantz, Olofsson i Avik, Olsson
i Fläsbro, Olsson i Mårdäng, Berg i Göteborg, Guldur andsson,
Landgren i Islingby, Wallmark, Hammarström, Jansson i Djursätra,
Zetterstrand, Segerdahl, Henricson, Ericsson i Jönköping och af
Callerholm.

Herr Waldenström: Herr talman! Mine herrar! Det är,
såsom herrarne af detta utskottsbetänkande kunna finna, icke
något nöje att vara ledamot af konstitutionsutskottet. Och jag har
många gånger förundrat mig öfver utskottet just vid denna riksdag,
särskildt i dess beslut angående de två punkter, som utgöra föremål
för mina reservationer.

Alen jag skall först med anledning af historien Bergman be
att få nämna något, som kan tjena till belysning.

Domkapitlet i Karlstad har framstält honom såsom en bråkmakare,
och det torde af handlingarne framgå, att han också är
det. Men så har han också haft bråkmakare att göra med. När
han till rådstufvurätten i Karlstad hade instämt skolrådets ledamöter
för ärekränkning och de stodo der, anklagare och anklagade
inför rätten, så behöfde rådstufvurättens ordförande — enligt
hvad han sjelf berättat — aldrig tillrättavisa Bergman" för
oskickligt uppträdande, men väl måste han upplysa skolrådets
ordförande och vice ordförande om, att det icke gick an att bete
sig huru som helst inför domstolen. Detta kan tjena till belysning
af bråkmakeriet.

Men den allvarligaste sidan af Bergmanska historien är, att
Bergman förlorat sin pensionsrätt. Och jag anser det derför
ytterst angeläget, att kammaren med gillande lägger denna punkt
till handlingarne, på det att tilläfventyrs derpå må kunna byggas
en motion till nästa Riksdag, att den förlorade pensionsrätten
åt Bergman återställes, så vidt det låter sig göra med bevarande
af det reglemente, som gäller för folkskollärarnes pensionsrätt.

Alen ännu allvarligare än denna sak är det, som följer i min
reservation angående herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet
sätt att, såsom han säger, »tillämpa» de nya stater,

Lördagen den 26 April, e. m.

36 N:o 38.

som Riksdagen i fjor faststält för musikkårerna vid våra sär- Ang. fullborskilda
regementen. Riksdagen bestämde då, att vid hvarje rege- död granskraente
skulle finnas en så och så beskaffad musikkår med en så 4

och så stor aflöning. Nu skall statsrådet tillämpa detta. Och förda

det sker icke på det sätt, att han säger: »de här personerna skola protokoll.

vi anställa och till dem skola vi utbetala den här lönen». Nej (Forts.)

utan så, att han befaller, att de för ändamålet anslagna medlen
skola gå in till musikkassan för att af truppförvaltningen fritt
disponeras, såsom det heter, oberoende af det ändamål, hvartill
anslagen äro beviljade, gå in till musikkassan för att af regementschefen
användas dels till aflöning åt musikpersonalen, dels
till andra musiken tillhörande ändamål.

Jag skall taga ett annat exempel, som torde kunna visa herrarne,
huru ecklesiastikministern med sin vänliga frihet skulle
kunna tillämpa en likadan grundsats. Jag antager, att Riksdagen
anslagit löner till tre nya lektorstjenster och fyra nya adjunktsbefattningar
vid norra latinläroverket i Stockholm. Vid tillämpning
häraf befaller nu Kongl. Maj:t, på tillstyrkan af ecklesiastikministern,
att dessa tjensteman icke skola anställas på stat, utan
att lönemedlen skola gå in till läroverkets kassa, och de nya
lärarne antagas på kontrakt, oberoende af de löner, som Riksdagen
åt dem anvisat, samt att direktionen skall »fritt disponera»
dem dels till de sålunda antagne lärarnes aflöning, dels till andra
läroverkets ändamål. Detta vore precis samma förhållande.

Men sedan kommer Kongl. Maj:t och föreslår i proposition
n:o 35 till innevarande Riksdag, att dessa sålunda utom stat på
kontrakt antagna personer skola i pensionshänseende betraktas, som
det heter, såsom vore de på stat anstälda.

Jag säger åter: det har gått öfver mitt förstånd, att konstitutionsutskottet
icke enhälligt varit med om att anmäla denna
sak för Riksdagen. Enligt mitt förmenande är det den allvarligaste
sak, som konstitutionsutskottet i år haft att behandla.

Kan Kongl. Maj:t på det här viset sätta sig öfver Riksdagens
beslut i afseende på stater, som Riksdagen faststält för vissa
tjenstemannakårer, kan Kongl. Maj:t göra detta utan anmärkning,
hvart skall det sedan taga vägen?

Men det stannar icke vid detta. Kongl. Maj:t har genom
samma dag fattadt beslut förklarat, att, när en regementschef
antager musikpersonal af manskapsklassen, så skall han ega att
bestämma, huru stort belopp af sin aflöning den antagne skall
årligen insätta i sparbank, ankommande det sedan på aflöningsreglementet,
huruvida personen till sist skall förlora eller få ut,
hvad han sålunda insatt. Hvem har gifvit- Kongl. Maj:t bemyndigande
att sålunda förordna regementschefen till förmyndare
öfver dessa personer med afseende å deras aflöning, hvilken Riksdagen
till beloppet bestämt?

Jag har kant mig verkligen upprörd öfver detta. Kongl.

N:o 38. 36

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Maj:t förklarar i sina skrifvelser och beslut, att regementschefen
endast skall se till, att antalet musikanter blir det, som Riksdagen
bestämt. Med aflöningen får han förfara, såsom det heter, oberoende
af de stater, som Riksdagen faststält. För min del har
jag tänkt: hvad skall man göra med ett konstitutionsutskott, när
sådant får passera utan anmärkning?

Jag skall icke fästa mig vid historien Österberg något närmare.
Jag har genomläst handlingarne angående denna undervisningsfråga
vid nya elementarskolan, och jag får säga, att lika
ifrig, som jag var att medverka till att denna skola skulle få ett
nytt skolhus, lika ifrig skall jag vara att medverka dertill, att
samma skola skall få en annan ordning. Ty det är verkligen,
när man läser handlingarne, bedröfligt. Men det må nu så vara.

Jag skall öfvergå till Järlåsa-historien. Herrame kunna förstå,
att för mig har denna sak ett särskildt intresse. Det torde icke
vara för herrarne obekant — och är det så, skall jag härmed
göra det bekant — att det hus flera hundra, ja, kanske ett tusen,
frikyrklige män, som sitta såsom ledamöter i kyrko- och skolråd
i hela vårt land. Och herrarne kunna förstå, om Kongl. Maj:t
besluter, att sådana personer icke äro behöriga att inväljas i kyrkooch
skolråd, hvad det skall hafva för följder.

Nu kan man invända, att Kongl. Maj:t endast bestämt, att
de icke få inväljas i kyrkoråd. Men det kommer på ett ut. Tv
i de flesta, ja, kanske i alla landsförsamlingar utgöras kyrko- och
skolråd af samma personer. Nu är det ock allmänt bekant, att
dessa frikyrklige i de särskilda socknarne äro de, som allra lifligast
intressera sig för skolsaken samt för ungdomens undervisning och
uppfostran; och de blifva genom Kongl. Maj:ts beslut helt enkelt
uteslutna från rättigheten att. vara skolråd sledamöter! Hvar enda
prest, som hädanefter kommer att öfverklaga val af en sådan
man, har att vänta att af Kongl. Maj:t få rätt; och hvarje dylikt
val kommer i så fall att upphäfvas. Jag hoppas, att det icke
skall komma att ske — ty det finnes äfven kyrkoherdar med
kristligt sundt förnuft — och det är i detta syfte, jag dragit fram
saken för Riksdagen.

Herr von Friesen sade, att man icke kunde af min reservation
i denna punkt veta, om ecklesiastikministerns hemställan
berott derpå, att han ansåg, att Kongl. Maj:t icke skulle blanda
sig i domkapitlets angelägenheter, eller derpå, att han i sak instämt
med domkapitlet, men han antog det senare. Ja, jag beklagar
verkligen, att jag icke anfört hans yttrande fullständigt.
Jag hade det i manuskriptet, men då jag tyckte, att reservationen
blef för lång, uteslöt jag det. Saken var emellertid den, att statsrådet
förklarade den ifrågavarande personen, på grund af hvad
domkapitlet anfört, obehörig att vara ledamot af kyrkorådet. Det
var skälet. Således var herr von Friesens antagande alldeles
rigtigt.

Lördagen den 26 April, e. m.

37 Nio 88.

Huru vederbörande förfarit i denna sak, skall jag be att få Ang. fullbori
all korthet meddela. dad gransk Första

gången Eriksson föreslogs till kyrkorådsledamot, vägra- nin9 af0 *
des proposition på hans val, derför att hån var frikyrkoman. Då gta^.^t
anmäldes saken hos justitieombudsmannen, som yrkade ansvar protokoll.
å kyrkoherden-valförrättaren hos domkapitlet. Domkapitlet för- (Forts.)
klarade, att proposition icke kunde lagligen vägras, men tilläde,
att kyrkoherdens förfarande icke var af den art, att något ansvar
för olagligt förfarande kunde derå följa. Justitieombudsmannen
har öfverklagat detta, och utslag har ännu icke fallit i högsta
instans.

Men sedan detta skett, förklarades Eriksson, som vid förnyadt
val tick de flesta rösterna, på grund af klagomål obehörig att
vara kyrkostämmoledamot, hvarför valet upphäfdes.

Som herrarne torde erinra sig — åtminstone många af herrarne
— har vid två kyrkomöten varit fråga om att få in en ny
lag om kyrkotukt, och i denna lag skulle det bestämmas, att de,
som deltoge uti nattvardsgång utanför statskyrkan eller läte sina
barn döpas af lekmän eller deltoge i andra frikyrkliga handlingar,
skulle beröfvas rättigheten att få deltaga i val till kyrkoråd eller
att sjelfva väljas till kyrkorådsledamöter. Detta af kyrkolagsutskottet
vid 1893 års kyrkomöte afstyrkta förslag blef af samma
års kyrkomöte afslaget, på den grund att den ifrågasatta lagen,
äfven om den komme till stånd, icke skulle komma att uppbäras
<‘if den allmänna meningen, utan fast mera stå i strid deremot,
hvilket förhållande skulle ännu mera öka svårigheten vid lagens
Tillämpning. Således har Kongl. Maj:t en gång begärt att få eu
sådan kyrkotuktsåtgärd bestämd mot frikyrkliga personer, och
kyrkomötet har två gånger behandlat saken samt senare gången
afslagit förslaget. Alen nu utöfvar Kongl. Maj:t icke förty mot
denne Eriksson denna fullkomligt lagstridiga kyrkotuktsåtgärd.

Och icke allenast det, utan Kongl. Maj:t kränker också Järlåsa
församlings lagliga rättighet att till ledamöter af skolråd få välja
personer, som icke äro diskvalificerade dertill. Hvad som enligt
nuvarande kyrkostämmoförordning diskvalificerar en person i
religiöst afseende är att lian tillhör ett främmande trossamfund
eller anmält sig till utträde ur statskyrkan, och i borgerligt afseende
att han icke fylt 2f> år, icke råder öfver sig och sitt gods
o. s. v.; men icke någon af dessa disk vali fikationsgrunder har
någon tillämpning på Eriksson.

Jag ber att få tacka herr von Friesen och alla dem, som
instämt med honom, derför att de så kraftigt uttalat sitt ogillande
af och sitt beklagande öfver, att ett sådant beslut kunnat fattas
af Kong], Maj:t i strid mot deras råd, som voro de egentligen
sakkunnige i statsrådet. Ty, som herrarne se, ha med ecklesiastikministern
instämt statsråden Palander, Crusebjörn och Odelberg,
och de kunna ju egentligen icke kallas kyrkolagfarna, och hvad

N:o 38. 38

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbor
död granskning
af de ■
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

numera afgångne statsrådet Annerstedt beträffar, så är ju han
mer än tillräckligt känd för sin varma kyrklighet.

Jag instämmer med herr von Friesen i hans kraftiga inlägg
i denna fråga.

Herr Ernst Carlson: Herr talman! Dechargebetänkande!
företer i år, med sina två anmärkningar och en lång rad af reservationer,
en sådan förbistring af olika meningar, att det kan
synas svårt att finna sig till rätta deri. Jag tror dock, att eu röd
tråd skall befinnas genomgå det hela, om man, såsom en af de
föregående talarne yttrat, fasthåller vid att de vigtigaste anmärkningarna
framkommit i form af reservationer. Bland dessa återfinnas
t. ex. anmärkningar angående bristande hänsyn till Riksdagens
beslut både i ekonomiska och civilrättsliga frågor, anmärkningar
rörande den lagenliga tolkningen af kommunalförordningarna,
anmärkningar angående gränserna för tjenstemans rätt
att utöfva sitt embete och att varda hörd, innan han blir domfäld.
Jag skall likväl icke uppehålla mig vid dessa anmärkningar,
då de redan blifvit tillräckligt behandlade och i alla fall icke
kunna leda till åtgärd; jag har endast velat konstatera, att de
innehålla åtskilligt, som är värdt Riksdagens eftertanke.

För öfrigt håller jag före, att man vid bedömande af hithörande
förhållanden måste taga tillbörlig hänsyn dertill, att konstitutionsutskottet
för närvarande har svårt att på tillfredsställande sätt
fullgöra sin granskningspligt i följd af de tunga och föråldrade
former för den konstitutionella kontrollen, som finnas i vår regeringsform
och som för att ej förlora sin betydelse kräfva eu
snar ändring. Ty vissa fel och missrigtningar i administrationen
kunna ofta behöfva anmärkas och rättas, utan att Riksdagen
derför bör yrka på aflägsnande af en Konungens rådgifvare.

Närmast har jag emellertid begärt ordet med anledning af
ett yttrande, som fäldes ifrån statsrådsbänken rörande fallet Bergman.
Hans excellens herr statsministern uppläste nemligen domkapitlets
och skolinspektörens yttranden i frågan, men medgaf,
att de icke voro särdeles upplysande, och i det afseende! tror
jag, att vi alla ge honom rätt. Den enda upplysning af värde,
som dervid framkom, var den, som finnes i konstitutionsutskottets
betänkande på sid. 16, der ett stycke af skolinspektörens berättelse
finnes anfördt. Utskottet har sålunda redan tagit hänsyn
till ifrågavarande sida af saken.

Emellertid återfans icke i nämnda yttranden, hvad som
framför allt bort finnas der, nemligen bevis för att den läraren
meddelade varningen befunnits fruktlös. Någon sådan bevisning
har ifrågavarande sak, äfven om å bådadera parternas sida åtskilligt
kunnat anmärkas, icke åstadkommits, och derför har läraren
genom den icke förty verkstälda af sättningen vederfarits
orätt. Hans excellens herr statsministern beklagade också hvad

Lördagen den 26 April, e. in.

39 N:o 88.

som skett och instämde med en talare på stockholmsbänken, som Ang. fullborfäst
uppmärksamheten på, att den anmärkta åtgärden icke all- dad granskenast
vore i och för sig beklaglig utan äfven åstadkommit, att *

en tjensteman blifvit beröfvad en vigtig rättighet, nemligen rätten s e
till pension. Då emellertid läraren i fråga nu erhållit ny ordi- protokoll.
narie anställning vid folkskola och sålunda visat sig ha vunnit (Forts.)

förtroende hos en annan församling, så förmodar jag, att man på
grund af det från statsrådsbänken'' yttrade kan ha rätt att förvänta,
det åtgärder från regeringens sida bli vidtagna för att
återinsätta läraren i den honom genom ifrågavarande åtgärd
beröfvade rätten till tjenstårsberåkning för pension.

Herr talmani Jag har redan vid diskussionens början instämt
med herr Boethius, som klart utvecklade den föreliggande
frågans statsrättsliga sida, i hans yrkande. Men på grund af
hvad sedermera framkommit, ber jag att nu få ändra detta derhän,
att jag i stället instämmer med dem, som yrkat, att utskottets
anmärkning under punkt 2 måtte med gillande läggas
till handlingarna.

Herr Byström: Herr talman, mine herrar! Jag vill säga
några ord rörande Järlåsa-frågan.

Mig förefaller det icke så synnerligen märkligt, att en frikyrklig
person icke blifvit invald uti ett statskyrkligt kyrkoråd,
ehuru äfven jag, i likhet med öfriga talare, som yttrat sig i samma
rigtning, ansett att det statsråd, som föredragit detta ärende, icke
handlat enligt de bestämmelser, som gälla för val af kyrkoråd.

Men deremot anser jag det vara synnerligen upprörande, att man
kunnat vägra den ifrågavarande personen att få inväljas i skolrådet.
För framtiden kommer man sålunda antagligen att vägra
personer i liknande ställning eller med liknande åsigter att kunna
inväljas i skolråd.

Det synes mig, som om man undertryckt församlingsbornas
rätt att få utse medlem af detta råd.

Likaledes synes det mig, att man undertryckt den enskildes
rätt att få mottaga det förtroende, som valmännen velat ge honom
genom att utse honom till ledamot af skolrådet. Att detta
icke är lagenligt har redan framhållits af ett par talare, som här
yttrat sig, hvarjemte det framgår af en del statsråds yttranden,
som här citerats.

Jag håller före, att kyrkoherden i Järlåsa förfarit orätt. Han
skulle ha kunnat förfara på annat sätt, om han velat bli kvitt
denne herr Eriksson, nemligen genom att tillämpa bestämmelserna
i 1858 års förordning, eu förordning, som blifvit åtskilligt
förändrad genom 1868 års förordning, hvilken handlar om sär
skilda sammankomster för andaktsöfning. Det heter i sistnämda
förordning, att medlemmar af evangeliskt lutherska kyrkan vare
ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar

N:o 38. 40

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning. Det synes
här att kyrkliga medlemmar ha rätt att komma tillsammans för
andaktsöfningar och för sina gudstjenster. De kunna sålunda
ej härigenom anses förverka sin rätt att få väljas till här afsedt
förtroendeuppdrag. Men uti samma lagrum stadgas också huru
man skall förfara med personer, som anses befrämja sådan lära,
som leder till söndring och till sådana följder, att kyrkorådet
skulle kunna inskrida, och väl vore af beskaffenhet, att man icke
kan anse en person, som gjort sig skyldig till sådant, vara valbar
till skolråd eller, om man så vill, till kyrkoråd. Men denna
lag har kyrkoherden i Järlåsa tydligen icke velat eller icke ansett
sig kunna följa. Den är ock ganska omodern i visst fall. Men
detta är den väg, som, så vidt jag kan förstå, man skulle kunna
gå för att få en till kyrkan hörande person i en sådan ställning,
att han icke skulle kunna inväljas i kyrkoråd eller skolråd. För
mig är det synnerligen hotande, att man ifrån kyrkligt håll skall
vara utsatt för trakasserier sådana som de ifrågavarande, derför
att man hyser frikyrkliga åsigter.

Jag har förut vid ett annat tillfälle framhållit, att det är
högeligen önskligt, att man öfver allt skilde på kyrkoråd och
skolråd, så att en person, som kanske sjelf icke vill komma in i
ett kyrkoråd, men väl anser sig kunna ingå uti ett skolråd, måtte
kunna göra detta, om han väljes dertill.

Jag tror också, att det finnes många frikyrkliga, som icke
precis äro så mycket intresserade af att tillhöra ett statskyrkligt
kyrkoråd, men anse sig ha rätt och i många fall skyldighet att
låta sig inväljas i skolråd.

För öfrigt vill jag instämma med hvad en del andra talare
sagt i denna rigtning.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar 1 Jag gjorde det
yrkandet, att anmärkningen i punkt 2 skulle utan vidare läggas
till handlingarna. Jag yrkade icke, att den skulle med gillande
läggas till handlingarna förnämligast af det skäl, att jag tycker,
att, när medlemmar af konstitutionsutskottet gjort anmälan för
kamrarne, det egentligen icke tillkommer dem att uppmana
respektive kamrar att gilla eller ogilla deras beteende. Emellertid,
när det nu blifvit yrkadt, att anmärkningen skall med gillande
läggas till handlingarna, och då det är klart af mitt förra anförande,
att jag delar en sådan uppfattning, skall jag, för att förkorta
proceduren, be att få återtaga mitt yrkande och i stället
förena mig med dem, som yrkat, att punkt 2 måtte med gillande
läggas till handlingarne.

Häruti instämde herrar Pantzarhielm, Persson i Arboga,
Hamfnarström och Nilsson i Skärhus.

Lördagen den 26 April, e. m. 41

Herr Sandquist: Jag instämde nyss i det yrkande, som professor
Boethius hade, men då han på skäl, som af honom nu
anförts, återtagit detta yrkande, har jag begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag återtager mitt förra instämmande samt instämmer
uti hans senaste yrkande.

Herr friherre Ericson: Herr talman, mine herrar! Jag har
icke begärt ordet för att ur konstitutionel synpunkt lösa vare sig
den ena eller den andra punkten, utan jag har begärt ordet för
att söka gifva någon förklaring ur saklig synpunkt.

Herr Waldenström har gjort en anmärkning mot chefen för
landtförsvarsdepartementet, men de konstitutionella spörsmål, som
deri framdragas, skall jag, som sagdt, icke vidare beröra utan
endast söka gifva upplysningar i sak. Jag vågar mig icke in på
en tolkning af grundlagar^. Det är allt för kinkigt. Man kan
visserligen tycka, när man tager grundlagarne i sin hand och
läser en paragraf, att man ganska väl förstår densamma, i synnerhet
som ju grundlagarne skola tolkas efter ordalydelsen, bokstafven,
men huru det i alla fall må vara, för att tolka dem rätt
fordras eu mera allmän uppfattning om grundlagens ord och bud,
än den kan ega, som icke dermed sysselsatt sig mera än jag gjort.
Dertill fordras att vara en gammal konstitutionsutskottsledamot
eller att sedan årtionden tillbaka hafva egnat tid och uppmärksamhet
åt att tillse, att vår grundlag hålles i vederbörlig helgd.

Efter hvad jag kan tolka grundlagens bud, så är emellertid
lida den diskussion, som bär förekommit, utöfver de två första
punkterna i konstitutionsutskottets utlåtande, alldeles grundlagsvidrig.
I detta afseende har jag naturligtvis alldeles orätt, tv
praxis är gifven, och någon erinran deremot har icke blifvit
gjord ens af de allvarligaste grundlagstolkare.

Hvad nu dessa musikförhållanden vidkommer, så är det nog
så, att utan en åtgärd, ungefär sådan som den af departementschefen
företagna, skulle arméen vara temligen redlös med afseende
å sina musikkårer. Jag anser visserligen, att ett förbiseende
begicks, då staterna framlades för förlidet års riksdag.
Man borde nemligen då i motiven hafva omtalat, att dessa musikkårer
fortfarande afsåges att ordnas så, som hittills varit fallet.
Om en sådan förklaring influtit i motiveringen, så hade måhända
frågan aldrig väckts på tal i denna stund.

Vi hafva i närvarande stund vid ett regemente 1 regementstrumslagare,
10 fältmusikanter och 40 trumslagare eller spel i
nummer. Vi få nu enligt den nya staten 8 eller 10 musiksergeanter
— jag minnes icke rigtigt, om det är 8 eller 10 —
och 24 signalister eller trumslagare. Nu säger det sig sjelft, att
man icke kan ordna en musikkår med 10 fältmusikanter. För
att få en musikkår måste man ovilkorligen använda äfven de
spel i nummer, som vi nu hafva. Men dessa få icke någon

N:o 38.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 38. 42

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. fidlbor- annan lön än nummerlön, ett vakant nummer, d. v. s. en
dad gransk- sådan karl får 150 kronor, men för så låg aflöning kan man
nisfatsradet * naturligtvis icke få en musiker. Dessa spel i nummer äro lika
förda framstående musici som någonsin fältmusikanterna, och vi måste
protokoll, betala dem lika högt som dessa senare. Såväl de ena som de
(Forts.) andra torde i allmänhet betalas med 4—800 kronor och allting
fritt under mötestiden. Detta tages ur musikkassan, hvaremot
alla inkomster sammanföras till denna kassa. Samma blir förhållandet
framdeles. Man kan icke åstadkomma en musikkår
med 8—10 musikunderofficerare på stat utan man måste söka
förstärkning bland signalisterna. Men dessa hafva icke mer än
150 kronor enligt staten och 10 öre i dagaflöning och för eu
sådan lön kan man naturligen icke få några musici, utan vi
skulle stå alldeles redlösa.

Vidare skola vi uppfostra trumslagare. Vi taga in pojkar
på 13—14 år. Vi gifva föräldrarne 30, 40, 50 kronor. Och så
få pojkarne lära sig blåsa horn och slå på trumma. När de så
approberas vid 15—16 års ålder, så får pojken 100 kronor, och
dermed äro föräldrarne mycket belåtna. Under den korta tiden
för värnpligten kan en person icke hinna lära sig blåsa horn
och slå på trumma, utan man måste fortfarande taga och lära
upp pojkar och skall man då hålla sig strängt efter den faststälda
staten, så skola de aflönas med 150 kronor pr år och 10
öre i dagaflöning eller tillsammans 180 kronor. Men det blir för
galet att gifva en liten pojke på 14, 15 år 150 å 180 kronor om
året. Ofta nog upptäckas hos dessa små pojkar, som man fostrar
upp, goda musikaliska anlag. Man gifver dem då musikalisk
uppfostran, inackorderar dem hos musikunderofficerare, hos hvilka
de få lära sig traktera något instrument, och slutligen är det icke
allt för sällsynt, att man längre fram underhåller dem vid
Musikaliska Akademien. Om vi tänka oss dessa kapell, som här
i staden finnas, så är det i dem — ja, äfven i hofkapellet —
icke få, utan ett betydande antal, som på det viset fått sin
uppfostran.

Hvad dessa konstitutionella spörsmål beträffar, så vill jag,
som sagdt, icke vidröra dem, men jag vill framhålla, att om de
åsigter, som här uttalats, komma att blifva gällande, så finnes
—- såvidt jag kan se —• icke någon annan möjlighet att ordna
denna sak, än att Kongl. Maj:t kommer in till Riksdagen och
begär ett betydande anslag, som ovilkorligen behöfves för musikkårernas
upprätthållande.

Nu kan det visserligen svaras på detta: »Ja, hvad skall man
med musikkårer? Sådana kunna vi vara af med.» Ja, bevars;
de äro icke ett oafvisligt vilkor för striden. Franska armén försökte
också ett par år på 1880-talet att undvara musikkårer, men
det gick icke mer än ett par år. De måste sedan taga igen dem.
Det militära lifvet och den verksamhet, till hvilken våra värn -

43 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. in.

pligtige inkallas, är så pass ensidig och enformig, om jag så får Ang. fullborsäga,
och de värnpligtige äro derunder så pass strängt i arbete, dnd granskatt
det emellanåt verkligen behofves något, som lifvar, väcker *

och gläder sinnet hos dem. Många af dem hafva naturligen förda

musikaliska känslor, och för dem är det verkligen en stor till- protokoll.
fredsställelse och njutning att få höra vacker musik, och man (Forts.)
ser också, hurusom, när musikkåren spelar på mötesplatsen, beväringen
samlar sig rundt omkring, liggande och stående i stora
massor, och verkligen njuter af detta nöje.

Men det är icke allenast för freden, utan äfven för kriget,
som dessa musikkårer hafva sitt värde och äro till gagn, ehuru
visserligen icke så, att de äro till gagn i sjelfva striden. Man
tågar icke nu med flygande fanor och klingande spel till anfall
mot fienden. Men då det är uppehåll och stiltje i operationerna,
då behöfves det, att dessa musikkårer kunna efter ansträngningar
och mödor, som trycka sinnet, komma med något, som åter lifvar
sinnet, väcker hemlandstoner, med ett ord rycker upp truppens
känslor från allt, som trycker densamma. Således ega musikkårerna
nog sitt värde. Detta är också anledningen till att alla
arméer behållit sina musikkårer och icke tagit bort dem, med
undantag af den franska armén, och den tog igen dem efter
två år.

Musikkårerna äro äfven af betydelse ur eu annan synpunkt,
ehuru denna icke är så tungt vägande. Alla dessa kapell, som
rundt hela landet bland vårt folk sprida glädje och tillfredsställelse,
huru skulle dessa kunna existera, om icke flertalet eller
åtminstone ett betydande antal af dess medlemmar voro engagerade
i armén. Tack vare de inkomster, som de erhålla dels från
armén, dels såsom medlemmar af kapellen, kunna de existera,
men om endera af dessa begge inkomstkällor ryckes undan,
kunna de icke existera, utan andra få betala så mycket mera.

Ja, ännu eu gång, herr talman, upprepar jag, att jag icke
vill inlåta mig på det konstitutionella i denna punkt och derom
uttala några åsigter, utan jag har velat endast frambära denna
förklaring af sjelfva saken.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Det finnes i den

föregående talarens yttrande ingenting, som kan förklara den tillintetgörelse
af Riksdagens i enlighet med Kongl. Maj:ts begäran
fattade beslut, hvilken skett på föredragande departementschefens
tillstyrkan. Behofvet af musikkårer i fred och i krig, hofkapellets
förhållanden, hemlandstonerna, musikkapellens vara eller icke
vara, frågan huruvida det är rådligt att taga bort militärmusiken
eller ej, o. s. v., allt detta har med den fråga, som nu är före,
icke mer att göra, än konstitutionsutskottets anmärkningar hafva
något att göra med kejsarinnan-mutter i Kina. Det är för
resten icke något konstitutionel!, spörsmål jag väckt. Jag har

N:o 38. 44

Lördagen den 26 April, e. ni.

Ang. fullbor- endast velat för dem, som vilja begagna sitt sunda förstånd och
(lad gransk- icke äro oförmögna att läsa hvad som står skrifvet, påpeka några
mStatsrådet * t u,lt ,klara och tydliga konstitutionella sanningar. Det är icke
förda konstigt att förstå följande ord, som äro hemtade från § 62 i
protokoll, regeringsformen: »Sedan statsverkets behof blifvit af Riksdagen
(Forts.) pröfvade, ankommer det på Riksdagen att en deremot svarande
bevillning sig åtaga samt att tillika fastställa, huru särskilda
summor deraf skola till särskilda ändamål användas, och dessa
summor under bestämda hufvudtitlar uti riksstaten anslå.» Det
är icke heller svårt att förstå följande (§ 64 regeringsformen):
»Såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster som hvad, på
sätt omförmäldt är, under namn af extra ordinarie utlagor eller
bevillningar till statsverket af Riksdagen anslås, vare under
Konungens disposition, att till de af Riksdagen pröfvade behof och
efter den upprättade staten anordnas.» Det är icke heller svårt
att förstå följande (§ 65 regeringsformen): »Dessa medel må icke
annorlunda användas, än faststäldt blifvit; varande statsrådets
ledamöter ansvariga, om de låta afvikelse derifrån ega rum, utan
att till protokollet föreställning deremot göra samt anföra hvad
Riksdagen i denna del förordnat.» Det är icke statsrådets ledamöter,
med chefen för landtförsvarsdepartementet i spetsen, som
låtit en afvikelse ega rum, utan de hafva med honom i spetsen
föreslagit Konungen att sätta sitt namn under eu kungörelse
förlidet år, hvilken tillintetgör hvad Riksdagen faststält i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag; detta är icke konstigt att förstå. Det
är heller icke så konstigt att begripa 39 § 2 mom. riksdagsordningen,
som i dess första del lyder: »Utskottet tillkommer ock
att efterse och granska, huruvida gjorda eller förordnade utbetalningar
af statsmedlen icke öfverstiga beloppet af de hufvudtitlar,
hvilka af Riksdag uti uppgjord statsreglering blifvit faststälda,
och huruvida utbetalningarna äro grundade på behörigen upprättade
stater, eller Konungens med vederbörlig kontrasignation
utfärdade anordningar, samt styrkta med behöriga qvittenser af
dem, som medlen emottaga. Skulle, mot Riksdagens beslut, de
till någon hufvudtitel anslagna summor befinnas dragna till andra
ändamål än dem, som under samma hufvudtitel höra, eller något
af Riksdagen faststäldt anslag befinnas öfverskridet, skall utskottet
hos kamrarne göra anmälan emot den embetsman, som en
sådan anordning kontrasignera!, hvarefter förfares enligt 106 och
107 §§ i regeringsformen.» Det är icke så fasligt svårt att förstå
5 § af lagen om ansvarighet för statsrådets ledamöter, hvilken
paragraf jemväl handlar om dessa saker och för öfverträdelse
härutinnan hotar med mistning af embetet.

Det fins icke en enda sak i alla våra grundlagar, som omhandlas
på så många ställen och i så otvetydiga ordalag som
just denna. Detta är således icke någon konstitutionel fråga,
utan frågan är den: skall riksdagen tillåta, att herr statsrådet

45 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. in.

och chefen för landtförsvarsdepartementet med Riksdagens beslut,
fattadt enligt Kongl. Maj:ts förslag, gör hvad lian vill, så att
ingenting deraf finnes qvar, och att de pengar, som anslagits för
ett visst, bestämdt ändamål, användas till ett annat ändamål än
det, som Riksdagen föreslagit? Detta är frågan.

Ofverläggningen var härmed af slutad. Kammaren beslöt att
med gillande af utskottets i denna punkt gjorda anmälan lägga
punkten till handlingarna.

§ 2.

Vidare förelåg till kammarens afgörande statsutskottets utlåtande,
n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Punkten l:o).

Under åberopande af statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden
för den 11 sistlidne januari hade Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln, punkten 1, föreslagit
Riksdagen,

dels att godkänna stater för flottans officerskår, för flottans
underofficerskår, för flottans sjömanskår, för flottans skeppsgossekår,
för flottans mariningeniörstat, för flottans marinläkarekår,
för flottans poliskår samt å dagaflöning till officerare och underofficerare
vid flottan, af den lydelse- bilagorna nås 2—9 vid
statsrådsprotokollet utvisade;

dels- att medgifva, att marinöfverläkare och förste marinläkare
måtte för rätt till erhållande af ålderstillägg tillgodoräkna
sig den tid, han med fullmakt innehaft tjenst såsom regementsläkare
vid flottan, samt att marinläkare af l:a klassen måtte i
samma afseende tillgodoräkna sig den tid, han med fullmakt
innehaft tjenst såsom förste bataljonsläkare vid flottan;

dels att medgifva, att den, som, efter att hafva minst tre år
varit såsom läkare eller stipendiat anstäld i flottans stam, anstäldes
i marinläkarekåren i flottans reserv och derefter fullgjorde
de skyldigheter, som vore eller blefve stadgade för marinläkare
i flottans reserv, måtte, sedan han, efter att hafva tillhört marinläkarekåren
i flottans stam eller reserv under sammanlagdt minst
20 år, erhållit afsked samt uppnått en ålder af 55 år, komma
i åtnjutande under sin återstående lifstid af en årlig pension å
500 kronor;

dels ock att i riksstaten för år 1903 höja anslaget till aflöning
för flottans kårer och stater från 2,911,979 kronor till 3,313,4(59
kronor, eller med 401,490 kronor.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer or,It
stater.

N:o 38.

46

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. ökning I sammanhang med Kong! Maj:ts förevarande framställning
af anslaget hade utskottet till behandling förehaft en inom Andra Kammaren
till aflöning väckt motion, n:o 129, deruti herr Johansson i Noraskog, såvidt
Pulver och under denna hufvudtitel kunde komma i betraktande, hemstält,
Stater. att, med anledning af de af Kongl. Maj:t till denna Riksdag

(Forts.) föreslagna ändringar i vissa lönestater, statsutskottet måtte, der

så lämpligen ske kunde, formulera förslag till ifrågasatta aflöningsförmånernas,
särskildt ålderstilläggens, fördelning efter de i motionen
närmare angifna nya grunderna, så att Riksdagen måtte
blifva i tillfälle att derom fatta beslut.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen måtte, med afslag å herr Johanssons i Noraskog
angående ifrågavarande ämne gjorda förslag,

dels, under vilkor att den officerare jemte vederlikar vid
sjökommendering nu medgifna förhöjning i da*gaflöningen eller
det s. k. sjötillägget bestämmes till 25 % af den ordinarie dagaflöningen
i land, godkänna stater för flottans officerskår, för
flottans underofficer skår, för flottans sjömanskår, för flottans
skeppsgossekår, för flottans mariningeniörstat, för flottans marinläkarekår,
för flottans poliskår samt å dagaflöning till officerare
och underofficerare vid flottan, af den lydelse bilagorna n:is 1—8
vid detta utlåtande utvisa;

dels ock bifalla hvad Kongl. Maj:t i öfrigt i detta ämne
föreslagit.

Vid punkten var fogad reservation af herrar Chr. Lundeberg,
I. Wijk, friherre J. T. Gripenstedt, K. Bohnstedt, K. G. Bildt,
grefve Ph. Klingspor, C. von Friesen, L. Grundberg, grefve C. O.
Taube, F. G. M. BidderbjeUcc, J. T. Kennedy och friherre C. J.
Rappe, livilka hemstält om bifall till hvad Kongl. Maj:t i förevarande
ämne föreslagit.

Efter föredragningen af punkten l:o) lemnades på begäran
ordet till

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Pal an der,
som yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag skall

först och främst be att få vända mig till statsutskottsledamöterna
från denna kammare och till dem framföra min stora tacksamhet
för det synnerligen välvilliga sätt, hvarpå Kongl. Maj:ts
proposition angående femte hufvudtiteln i utskottet blifvit behandlad.

Bet är dock en punkt i utskottets utlåtande, som gör mig
verkligen stora bekymmer, och det är den af utskottet i nu föredragna
punkten l:o gjorda hemställan till Riksdagen, att den förhöjning
af dagaflöningen — det s. k. sjötillägget — hvilken hittills

Lördagen den 26 April, e. in.

47 N:o 38.

utgått med 50 procent å denna dagaflöning, skall hädanefter utgå
med endast 25 procent.

Redan så långt tillbaka som år 1689 bestämde ett kongl.
bref, att flottans personal skulle, då den var ute på sjötåg, erhålla
s. k. fri förtäring. Genom ett annat kongl. bref af år 1752
bestämdes, att amiralitetsofficerarne skulle vid sjökommendering
åtnjuta samma fördelar och vilkor, som deras vederlikar vid indelta
regementen i fält. Det förhöll sig nemligen då — och
kanske fortfarande — så, att under mobilisering erhöll armén
en särskild fältaflöning, och jag förmodar, att man redan på den
tiden betraktade flottan vara mobiliserad, när den drog ut på
sjötåg. Så är ock fallet nu, ty då ett krigsfartyg lemnar stationen
och går till sjös, äro fartyget och personalen fullt mobiliserade.
1854 års aflöningsreglemente bestämde, att sjökommenderadt
befäl skulle åtnjuta ekiperingspengar, sjöaflöning, tillökning
i sjöaflöningen, hvilken under vissa förhållanden kunde
höjas med 100 eller 200 proc., och skeppsportion. Enligt detta
reglemente voro dessa ersättningar ganska rundligt tilltagna, och
till bestyrkande af detta skall jag ur reglementet anföra ett exempel.
En amiral af högsta klassen åtnjöt, när han var kommenderad
på expedition till Ost- eller Vestindien, per dag trenne
portioner samt 66 kronor. I närvarande stund åtnjuter en amiral
under slika förhållanden endast omkring 30 kr. per dag.

Vid 1876 års riksdag inkom Kongl. Maj:t till Riksdagen med
en proposition och begärde, att den fasta lönen för sjöofficerare
och deras vederlikar skulle höjas, så att den blef högre än motsvarande
aflöningar vid armén, under förutsättning att det då
utgående sjötillägget skulle borttagas. Riksdagen bestämde då,
att aflöningen i land, den fasta, skulle vara lika för armén och
flottan, och såsom skäl för detta beslut anfördes, att officerarnes
pensioner borde utgå med lika belopp, vare sig de tillhörde
armén eller flottan. Men Riksdagen bestämde tillika, att sjöaflöningen
skulle utgå såsom hittills varit fallet med 50 proc. förhöjning
å dagaflöningen, samt att naturligtvis portioner och dietpengar
skulle utgå såsom förut.

Då vi gå ut på våra vinterexpeditioner, räcker detta sjötill -lägg på landdagaflöningen alls icke till, i synnerhet icke för fartygscheferna,
ty de få i de allra flesta fall utom sina inkomster
ombord sätta till ett eller annat tusental kronor af egna medel.
Detta vet jag af egen erfarenhet, ty då jag för en tio år sedan
tjenstgjorde såsom fartygschef under eu långresa till Vestindien,
dervid vi besökte hamnar, der lefnadskostnaderna visst icke voro
särskildt höga och tillfälle att depensera i land icke erbjöds mer
än vanligt, fick jag af egen kassa sätta till mellan ett- och två
tusen kronor. I Norge har man denna sak ordnad på det viset,
att en fartygschef, som på grund af representationsskyldighet
måst gifva en fest ombord, eger att vid expeditionens hemkomst

Ang. ökning
afl anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

N:o 38. 48

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. ökning prestera räkning på hvad han utlagt och får då sina utgifter
af anslaget ersätta.

Pä vår utmärkta sjöofficerskår, alltid nitisk, kunnig och inkårer
ocli tresserad, ställas synnerligen stora kraf och ett enormt stort anstater.
svar. Jag behöfver väl icke påminna herrarne om hvad det
(Forts.) gäller för en ung sjöofficer, när han står på kommandobryggan
till ett af våra moderna pansarfartyg, hvilka kunna hafva ett
värde af fem till sex millioner kronor. Och han skall ansvara
icke endast för denna dyrbara materiel, utan äfven för den till
ett qvart tusental uppgående besättningen ombord. Han skall
navigera fram detta fartyg, då chefen icke är på däck, och detta
på eget ansvar, i öppna sjön eller i våra trånga, skäruppfylda farleder,
dag såväl som natt, under mörker och i tjocka.

Hvad gäller nu den föreliggande frågan? Jo, att sjöofficerskåren
med vederlikar skall få bibehålla sina inkomster om bord
och dertill den dagaflöningskrona, som går rätt igenom alla graderna,
samt på denna krona få 50 procents förhöjning, d. v. s.
50 öre. Af den beräkning, som återfinnes under punkt 5 i den
kongl. propositionen, se vi, att denna ökning af 50 procent skulle
gå till omkring 10,000 kronor, hvilket är en försvinnande liten
del af hela budgeten under femte hufvudtiteln, som uppgår till
emellan 20 och 21 millioner kronor.

, Nedsättningen till 25 procent från 50 skulle verka på det
viset, att en subalternofficer finge 75 öre mer, en kapten 50 öre
mer, en kommendörkapten 25 öre mer, en kommendör lika mycket
och en amiral 25 öre mindre än hvad nu bestås, allt per dag
räknadt. Men värst ställer sig saken för de föreslagna marinläkarne.
Under förutsättning att marinläkarekåren blir organiserad
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit och bestämmelserna angående
denna kår blifva af Riksdagen godkända, så skulle saken gestalta
sig så, att de yngre, sjögående läkarne, d. v. s. marinläkarne af
andra klass samt stipendiaterna — af hvilka de förra skulle få
ett arfvode å 1,200 kronor om året och de senare åtnjuta årligt
arfvode å 600 kronor — skulle få sju kronor per dag i traktamente,
på grund hvaraf de, om dagtraktamentet får anses såsom
dagaflöning och, om 50 procents förhöjning beviljades, skulle få
tio kronor och femtio öre om dagen, men med 25 procents förhöjning
endast åtta kronor och sjuttiofem öre, d. v. s. eu krona
och sjuttiofem öre mindre inkomst pr dag. För en ung läkare,
som har endast 600 kronor om året i arfvode och som, när han
skall ut på en kommendering, måste lägga sig till med uniform
och kosta på sig annan utrustning, spelar en krona och sjuttiofem
öre om dagen en ganska betydande roll.

Herr talman! Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra
tillåter jag mig hemställa, att kammaren behagade i denna
punkt besluta i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition.

Lördagen den 26 April, e. m.

49 N:o 38.

Herr Smith: Herr talman, mine herrar! Jag kan delvis och
i det väsentligaste instämma i hvad herr chefen för sjöförsvarsdepartementet
yttrat, men jag har äfven något att för egen del
tillägga.

När jag först fick i min hand statsutskottets utlåtande angående
femte hufvudtiteln, blef jag helt förskräckt, när jag märkte,
att statsutskottet föreslagit, att den för närvarande i vissa fall
utgående förhöjningen i dagaflöningen skulle för alla flottans
stater och kårer nedsättas från 50 till 25 proc. Nedsättningen
skulle således drabba jemväl underofficer sgraden. Lyckligtvis
har jag i dag erhållit ett litet tillägg till statsutskottets utlåtande,
hvaraf jag finner, att den farhåga, som jag måste till en början
hysa — och som i alla fall till en del står qvar, om man fäster
sig endast vid hvad som står tryckt i s j elfva utskottsutlåtandet —
var onödig och berodde på, såsom det upplyses, ett tryckfel.

Vidare skall jag be att få yttra några ord om nödvändigheten
af att icke minska den med 50 proc. förhöjning å dagaflöningen
utgående sjöaflöningen. Jag vill då först nämna några
ord rörande det inflytande en sådan minskning skulle utöfva på
läkarnes ställning. Herr sjöministern har redan berört denna
sak, men jag är i tillfälle att lemna en liten kort resumé öfver
skilnaden mellan en förhöjning af sjötillägget å 25 och å 50 proc.
Om sjötillägget nedsättes till 25 proc. af dagaflöningen till lands,
som utgår med 7 kronor jemlikt kongl. brefvet den 31 augusti
1877, blifva inkomsterna med en beräknad tjenstgöring till sjös
af 120 dagar årligen: för marinläkare af första klass: arfvode
1,200 kronor och sjöaflöning 1,050 kronor eller tillsammans 2,250
kronor, och för stipendiat: stipendium 600 kronor och sjöaflöning
1,050 kronor eller tillsammans 1,650 kronor, under det att inkomsterna
med samma beräknade tjenstgöringstid för närvarande
äro för stipendiat med högre stipendium: stipendium 600 kronor
och sjöaflöning 960 kronor, tillsammans 1,560 kronor, och för
stipendiat med lägre stipendium: stipendium 500 kronor och sjöaflöning
960 kronor eller sammanlagdt 1,460 kronor. Vi skulle
således då förbättra rekryteringsvilkoren för fartygsläkare med
respektive 690 och 190 kronor för de nu gällande löneklasserna,
och om vi härigenom kunna förvärfva fullt dugliga fartygsläkare,
kunna herrarne bäst sjclfva bedöma.

Vidhålla vi åter Kongl. Maj:ts förslag om sjötilläggets beräknande
till 50 proc. af dagaflöningen till lands, har jag också
här en tablå, som jag emellertid icke skall läsa upp i dess helhet,
utan vill jag inskränka mig till att nämna, att det i detta fall
skulle bli för marinläkare och stipendiater en förbättring af
respektive 900 kronor och 400 kronor i aflöningen för de nuvarande
stipendiaterna med respektive 600 kronor och 500 kronor
stipendium.

Medicinalstyrelsen har redan uttalat sina betänkligheter
Andra Kammarms Prat. 1902. N:o 98. 4

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

N:o 38. 50

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. ökning rörande möjligheten att för de af Kongl. Maj:t föreslagna afaf
anslaget löningsvilkoren kunna få dugliga och goda fartygsläkare, och då
hW /fkunna herrarne förstå, att man med den af utskottet föreslagna
kårer och dagaflöningen, som är sämre, ännu mindre skulle nå målet att
stater. erhålla göda läkare. Jag får således anhålla, att kammaren måtte
(Forts.) skänka sin odelade uppmärksamhet åt behofvet deraf, att läkarne
måtte erhålla 50 proc. förhöjd dagaflöning, när de äro ombord.
Emellertid är det väl icke skäl att, när man gått så långt och
det endast återstår vår lilla officerskår, göra undantag för denna.
Detta förslag är ju afsedt att utgöra en förbättring i Iönevilkoren,
och då borde det väl också bli en sådan förbättring, att, såsom
det i allmänhet brukas, det kan dröja 25 år, innan frågan å nyo
tages upp, och att till dess någorlunda belåtenhet må kunna råda.
Det finnes nemligen ingenting, mine herrar, som så kraftigt understödjer
fosterlandskänslan som medvetandet om ett innerligt samband
mellan representationen och de för denna och för landet
arbetande och stridande sjömilitärerna, och bevis derpå, att denna
representation är hågad att skaffa officerarne och äfven öfriga
ombord rimliga ekonomiska existens vilkor. På grund häraf får
jag hemställa, att kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag,
att 50 proc. förhöjning af den i land utgående dagaflöningen
måtte bibehållas ombord för samtliga dertill redan nu berättigade.

Vidare skall jag be att nu också få yttra mig något om
sådana aflöningsförslag för flottan, som visserligen icke äro synliga
i Kongl. Maj:ts proposition och således icke heller i statsutskottets
utlåtande, men Indika jag dock har skälig anledning antaga
utgöra föremål för bedömande och öfverläggningar inom intresserade
kretsar och hos höga vederbörande.

Jag vill då särskild! beröra mariningeniörstatens och underbefälets
vid flottan aflöningsvilkor. Om vi jemföra mariningeniörstatens
aflöningsvilkor nu med hvad de voro 1875, skola vi finna
en ytterst väsentlig skilnad till nackdel för mariningeniörerna.
År 1875 egde en öfverdirektör och eger ännu — då för rnariningeniörstaten
icke ifrågakommit någon löneförbättring sedan
1875 med undantäg af år 1900, då ett par ålderstillägg infördes,
och kåren ökades med åtskilliga platser — en aflöning af 9,000
kronor, hvilket utgjorde 123 proc. af motsvarande grad vid flottan;
en direktör hade 6,000 kronor, hvilket utgjorde 122 proc. af
aflöningen för motsvarande grad vid flottan jemte ålderstillägg;
en ingeniör med kaptens rang hade 120 proc.; en ingeniör af
samma rang med ett ålderstillägg 130 proc. och en ingeniör med
två ålderstillägg 150 proc. af aflöningen för motsvarande grad
vid flottan. Sedan tillkommo år 1900 några nya befattningar
vid mariningeniörstaten, och dessa aflönades jemväl med ända
till 150 proc. af aflöningen för motsvarande grad vid flottan.
Se vi nu efter, huru dessa aflöningar för mariningeniörstaten
skulle ställa sig i jemförelse med aflöningen vid flottan efter den

Lördagen den 26 April, e. m.

51 N:o 38.

nya aflöningens införande der, så finna vi en afgjord försämring.
De, som hade 120 proc. af aflöningen vid flottan, få endast 95
proc., de, som hade 122 proc., få 82 proc., de, som hade 133
proc., få 88 proc., de, som hade 120 proc., sjunka ned till 74
proc., de, som hade 130 proc., till 84 proc. och de, som hade
150 proc., till 93 proc. Endast för de nyinrättade befattningarne,
som förut hade en aflöning af 150 eller 120 proc. af aflöningen
för motsvarande grad vid flottan, kommer aflöningen fortfarande
att utgå med högre belopp än för motsvarande grad vid flottan,
dock endast med 17 proc. förhöjning. Öfver hela linien finna
herrarne således, att den proportion, som förut var rådande,
väsentligen rubbats. Följande tabell uttrycker bättre än ord
denna rubbning.

Tablå öfver Mariningeiiiörstatens och motsvarande officerares
vid Kongl. Flottan löner under åren 1868—1902,
uppgjord på grund af föregående utredning.

	1868 Rdr rmt	1876 Kr.	1901 Kr.	Enl. Kongl. prop. till 1902 års Riksdag Kr.	Ma ingei lön i Office 1876	rin-liörs % af rslön 1902
Öfverdirektör (kom-mendörs rang) ......	7,000	9,000	9,000	9,000	+ 123	— 95
Direktör (kom.-kapt. l:a gr. rang)*) ......	6,000	6,000	6,000	6,000	+ 122	— 82
Direktör med ett ål-derstillägg ............	_	6,600	6,600	6,600	+ 133	— 88
Ingeniör (kaptens rang)	3,000	4,000	4,000	4,000	+ 120	— 74
> d:o med ett ål- derstillägg (eft. 1876)	_	4,500	4,600	4,500	+ 130	— 84
Ingeniör d:o med två ål-derstillägg (eft. 1876)	_	6,000	5,000	5,000	+ 160	— 93
Ingeniör (löjtn. rang)	—	—	3,500	3,500	+150	+ l.rt
» med ett ålders- tillägg o. kapt. rang	_	_	4,000	4,000	+ 120	— 0,91
Ingeniör (löjtn. rang) > med ett ålders- tillägg o. kapt. rang Extra ingeniör (kapt. rang) .................. Extra ingeniör (löjtn. rang) .................. Underingeniör (under-löjtn. rang)............	—	2,600 1,000	2,500 3.000 2.000	2,500 3.000 2.000

*) En direktör har 600 kr. i arfvode som Öfverdirektörsassistent, två ingeniörer
hvardera 1,600 kr. i arfvode som Verkstadsföreståndare och två d:o
resp. 460 och 300 kr. såsom lärare i underbefälsskolorna, men dessa äro i likhet
med arfvoden åt officerare för extra befattningar, såsom lärare i skolorna
etc., ej upptagna. Direktörs lön minskas med 600 och ingeniörs med 300, så
länge boställe innehafves.

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

JJ:o 38.

62

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. ökning					Enl.
af anslaget					Kongl.	marin-
till aflöning till flottans kårer och		1868	1875	1901	prop. till 1902 års Riksdag	ingeniör lön i % af offieerslön
stater.		Kdr rmt	Kr.	Kr.	Kr.	1875	1902
(Forts.)	Kommendör (Ch. f. Ma-rinförv. Milit. Afd.) Korn.-kapten l:a gr.	4,900	7,280	8,826	9,390
	(Varfsdep. Chef)......	4,400	4,900	6,460	7,325
	Kom.-kapten (2:a gr. (Varfsdep. Chef)...... Kapten l:a kl. (med	3,250	4,900	6,960	6,826
	inqv.-bidrag) ......... Kapten 2:a kl. (med	2,650	inqv. 3,365	4,295	5,360
	inqv.-bidrag) ......... Löjtnants l:a kl. (med	2,150	inqv. 3,025	3,296	4,360
	inqv.-bidrag) .........	1,275	inqv. 1,780	2,330	2,995
	Löjtnants 2:a kl. (med inqv.-bidrag) ......... Underlöjtnants (med	1,075	—	—	—
	inqv.-bidrag) .........				2,216

Man ser sålunda, att, under antagande att den kong! propositionen
af Riksdagen bifalles, följande förhållanden komina att
ega rum. Direktörerna, som äro varfsdepartementschefer och
hafva under sig en personal af 500 till 1,000 man, hvarigenom
deras tid blifver till den grad upptagen, att de ej kunna skaffa
sig någon biförtjenst, äro aflönade med 6,000 kronor, högst 6,500
kronor, under det att de militära varfsdepartementscheferna, som
hafva blott cirka 200 man under sitt befäl, äro aflönade med
6,825 till 7,325 kronor, hvilket är betydligt mera, Af de sju
äldsta ingeniörerna, hvilka alla för närvarande åtnjuta 4,000
kronors lön, hafva fyra en ålder, motsvarande en kommendörkaptens
af första eller andra graden, med en aflöning af respektive
7,325 och 6,825 kronor, och de öfriga en ålder, motsvarande
en kaptens af första klassen, med en aflöning af 5,360 kronor,
under det att ingeniörerna fortfarande hafva 4,000 kronor.

Vidare får man taga i betraktande, att, då direktörsplatserna
blott äro två, man icke kan ifrågasätta, att alla ingeniörer skola
komma upp till detta rum, utan vid 55 års ålder sitter flertalet
af ingeniörerna med en lön af 5,000 kronor eller mindre än en
kapten af första klassen, hvilkens medelålder utgör 43 år, ty
dessa hafva 5,360 kronor.

På samma sätt ställer sig förhållandet vid inträde i mariningeniörstaten.
De der inträdande extra ingeniörerna äro betydligt
äldre än de unga underlöjtnanterna, när de få fullmagt, och de
komma ej upp till mera än 2,000 kronor, medan löjtnanter, som
hafva ungefär samma ålder, få nära 3,000 kronor.

Besinnar man derjemte, att då flottans officerare gratis fått

Lördagen den 26 April, e. m.

53 N:o 38.

sin uppfostran af staten, så hafva mariningeniörerna fått kosta
på sig dyrbara teoretiska och praktiska kurser dels vid svenska
tekniska skolor och dels vid verkstäder och vanligtvis jemväl
vid specialskolor i England eller Frankrike. Då bjuder enligt
min uppfattning både klokhet och rättvisa, att mariningeniörerna
skola få en sådan lön, som framstående ingeniörer kunna göra
anspråk på, ty eljest få vi inga sådana vid flottan, men det är
just dem vi behöfva. Man bör tänka på att ingeniörerna hafva
lättare att vinna anställning på annat håll än flottans officerare.
De senare äro specialister på sitt allenastående område. Den
uppfostran, de hafva fått, är särskildt afpassad för detta, och de
hafva dessutom fått en sinnesrigtnmg och lefnadsvanor, som stå
i öfverensstämmelse med deras kall, och hafva icke så lätt att
sätta sig in i andra förhållanden som ingeniörerna, hvarför man
också stundom sett, att de misslyckats, när de försökt härmed.

Helt nyligen hemkom från Frankrike en ung ingeniör, hvilken
utgått som primus från ett af verldens förnämsta läroverk för
skeppsbyggnadskonst. Han tänkte söka plats vid vår svenska
flotta såsom ingeniör, men då han erfor lönevilkorens belopp,
afstod han och for till Amerika, der man nu håller på att omdana
örlogsflotta!!, och der han mottogs med öppna armar. Hvem
vet, om icke i denne unge man kan dölja sig eu Chapman, som
nu gått förlorad för vårt fosterland och dess flotta.

På grund af hvad jag nu yttrat rörande mariningeniörstaten,
gläder det mig att erfara, att en förbättring i dennas aflöningsvilkor
är påtänkt, och jag är öfvertygad, att det förslag i detta
afseende, som Kongl. Maj: t möjligen redan till nästa Riksdag
kommer att framlägga, skall af kammaren mottagas med .sympati.

Nu återstår endast att yttra några ord om eu annan arbetande
klass inom vår flotta, nemligen underofficerarne. Väl har
det blifvit nämndt, att deras löner reglerades åren 1900 och 1901,
men om man ser på dessa regleringar, finner man, att de äro
ganska obetydliga. Dagaflöningen ökades med 15 öre för vissa
klasser af underofficerarne, och dessutom fhigo de inqvarteringsersättning
af 140 ä 180 kronor i Karlskrona och något högre
belopp i Stockholm, hvilken förmån de förut eu gång haft, men
blifvit beröfvade. De äldre underofficerarne bo nu emellertid i
allmänhet i kronans hus, och för dem har sedan år 187(5 ingen
löneförhöjning beviljats annat än dessa 15 öre, hvarmed man
höjde dagaflöningen.

Dessutom eger det undantagsförhållandet rum med underofficerarnes
aflöning, att den icke ökas vid avancement med
undantag af maskiniststatens.

Vidare tillföll den ofvannänmda förhöjningen af 15 öre i
dagaflöningen icke underofficerare af alla grader med undantag
dock af maskiniststaten, och deraf har uppkommit det förhållandet,
att underofficerskorpraler, som hafva i dagaflöning och upp -

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.
(Ports.)

X:o 38. 64

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. ökning muntringspenningar 95 öre, hafva endast 5 öre om dagen mindre
afl anslaget än sina förmän af närmaste grad.

titt aflöning Vfdare hafva underofficerarne af maskiniststaten en annan
\årer och fördel i den begrafningshjelp, hvartill de äro berättigade. Det
stater. vore derför, tycker jag, mera konseqvent och rättvist, om äfven
(Forts.) öfriga underofficerare kunde blifva tillgodosedda med begrafningshjelp.
Då tjenstgöringen för alla är ungefärligen lika riskabel,
förefaller det mig nemligen, som om det vore med rättvisa
öfverensstämmande, att, om en man dör under sin tjenstgöring,
han må nu vara skeppare, konstapel eller styrman, han också
bör hafva samma begrafningshjelp, som tillkommer underofficer
i motsvarande grad af maskiniststaten. Man har satt i fråga,
har jag hört sägas, huruvida icke det skulle vara lämpligt att
vid flottans underofficerskår såsom vid armén dela upp hyresbidraget,
så att en del i form af servispenningar, en tredjedel
ungefär, finge behållas jemväl af dem, som bo i kronans hus,
och finner jag detta förslag mycket beaktansvärdt.

På grund af hvad jag här anfört vill jag återigen upprepa
min tillfredsställelse öfver dessa rykten, att det lär vara i görningen
någonting för att förbättra såväl mariningeniörernas som
underofficerarnes aflöning. Och jag hoppas, att de, som nästa
riksdag befinna sig här, må bli i tillfälle att få handlägga en
kongl. proposition i nämnda rigtning. För öfrigt vidhåller jag
mitt förr afgifna yrkande.

Herr Hjelmkrus instämde häruti.

Herr vice talmannen Swartling: Herr talman! Som herrarne
funnit af detta utlåtande, finnes vid detsamma fogad en reservation
af ledamöter i utskottet från Första Kammaren. Dess innehåll
skiljer sig egentligen endast i ett stycke från hvad utskottet
föreslagit, nemligen i fråga om de af utskottet föreslagna nedsättningarna
i det s. k. sjötillägget.

Då jag för min del icke finner det rätt och billigt att företaga
sådan nedsättning, så ber jag, med anslutning till hvad som
anfördes från statsrådsbänken och äfven till hvad den siste ärade
talaren anfört, få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Hedin i Stockholm, Wallis, Nyström,
Almqvist, Vahlquist och Björck.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Vid denna

riksdag ha förelegat till statsutskottets behandling nya löneregleringar
för officerarne såväl vid armén som flottan. För de
förra är lönereglering redan af Riksdagen beslutad, och nu återstår
denna lönereglering för flottans officerare.

Som herrarne torde minnas, innehöll förslaget beträffande

Lördagen den 26 April, e. m.

65 N:o 38.

landtofficerarne, att de skulle erhålla 1 V* gång förhöjd dagaflöning
vid tjenstgöring utom bonings- eller garnisonsorten. Nu
föreligger enahanda förslag beträffande sjöofficerarne, som genom
det s. k. sjötillägget skulle erhålla liknande förhöjd dagaflöning.
Då Riksdagen emellertid icke godkänt denna förhöjda
dagaflöning åt officerarne vid armén under den ordinarie tjenstgöringen
utom bonings- eller garnisonsorten, är det klart, att utskottet
icke haft något säkrare eller bättre stöd för sitt förslag
här än detta Riksdagens beslut. Afsigten har varit att göra alla
officerare likstälda i afseende på löneförmånerna. Lönen och
dagaflöningen äro enligt förslaget alldeles lika för såväl fjerde
som femte hufvudtitlarne. Derjemte har föreslagits denna halfva
dagaflöning åt officerarne under begge hufvudtitlarne, fastän, som
jag nyss nämnde, det icke godkänts af Riksdagen vid behandlingen
af fjerde hufvudtiteln. Nu säger man, att denna halfva
aflöning likväl borde bibehållas för sjöofficerarne. I annat fall
skulle man, såsom den siste ärade talaren framhöll, handla
obilligt eller till och med orättvist. Ja, huruvida man derigenom
så handlar, derom kunna väl råda olika uppfattningar. Jag skall
be att få åberopa några siffror, som sammanställa officerarne
till lands och till sjös. Med dem framför sig, tror jag man icke
kan våga hålla på att man handlar obilligt och orättvist, om
man bifaller statsutskottets förslag.

Det har äfven sagts, att man skulle bibehålla det s. k.
sjötillägget, derför att det är så gammalt. Men det är att märka,
att, då Kongl. Maj:t år 1876 föreslog ny lönestat, detta sjötillägg,
såsom redan nämnts, icke var med, utan den ordinarie aflöningen
föreslogs i stället till något högre belopp. Ser man på de löner,
som nu äro föreslagna, äro de alldeles desamma, som föreslogos
år 1876, då man icke ens från Kongl. Maj:ts sida hade i tanke
att bibehålla tillägget. Det var, som sagdt, då alldeles samma
fasta löner i allmänhet med samma pensionsrätt.

Om nu utskottets förslag godkännes, som jag förmodar, att
denna kammare åtminstone skall göra, alldenstund den godkände
reservanternas förslag i afseende på fjerde hufvudtiteln, som nu
godkänts af Riksdagen, så ställer sig saken så, att en flaggman
får efter utskottets förslag 310 kronor högre inkomster, än han
för närvarande har. Då räknar jag med lön, dagaflöning —- den
förhöjda dagaflöningen efter 7 kronor för dag, det vill säga en
krona mer, än han nu har — inqvarteringsersättning samt sjöaflöning
och dietpenningar under 44 dagar. Således, eu flaggman
får 12,792 kronor eller 310 kronor mer än nu.

Kommendören får 321 kronor mer, än han för närvarande
har efter den tjenstgöringstid, utskottet fått sig beräknad från
vederbörande — det är således icke utskottets siffror, utan de
äro hemtade från sådant håll, att man kan fullt lita på dem —.

Kommendörkapten af 1 och kommendörkapten af 2 graden

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

N:o 38. 56

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.

(Ports.)

få 822 kronor och 25 öre mer, än de för närvarande hafva. Deras
nuvarande löneförmåner utgöra sammanlagdt för den förre 6,802
och för den senare 6,302 och komma enligt utskottets förslag att
ökas till respektive 7,624 kronor 25 öre och 7,124 kronor 25 öre.

Kapten af 1 och 2 klass, som nu hafva respektive 4,750
kröner 50 öre och 3,750 kronor 50 öre, erhålla, sjötillägg under
79 dagar deri inberäknadt, ett plus till denna aflöning af 925
kronor 50 öre hvardera.

Löjtnants löneförmåner ökas enligt utskottets förslag med
536 kronor under en tjenstetid på sjön af 148 dagar, och underlöjtnanten
får, med samma tjenstetid på sjön, 448 kronor mera,
än han nu har, hvarigenom han erhåller 2,770 kronor.

Man kan ju möjligen säga, att dessa löner äro låga. Men
jemför man dem med landtofficerarnes, draga sjöofficerarne
längsta strået.

En kommendör, som är jemnstäld med en öfverste, får 506
kronor mer än öfversten; kommendörkaptener af 1 och 2 grad,
som äro jemnstälda med öfverstelöjtnant och major, få 299 kronor
mer än dessa; kaptener af 1 och 2 klass få 316 kronor mer än
de likbenämnda graderna vid armén, och löjtnanter och underlöjtnanter
erhålla 555 kronor mera vid flottan än vid armén. Med
dessa siffror för ögonen är det ju alldeles klart, att man icke
kan gå med på att tillstyrka den förhöjda dagaflöningen för sjöofficerarne.

Man tänkte i utskottet taga bort hela sjötillägget, d. v. s.
halfva dagaflöningen under sjökommendering, men man vågade
sig icke på det, då det skulle medfört en minskning i den
nuvarande daginkomsten under sjökommendering. Men nu
blir det i alla fall eu förhöjning under de dagar, officerarne äro
kommenderade på sjön. Jag tror således icke, att det är möjligt
anse annat, än att sjöofficerarne, om de skola något så när jemnställas
med officerarne vid armén i afseende på löneförmåner, blifvit
väl tillgodosedda, om utskottets förslag antages.

Nu sägs det, att det lär vara mycket dyrt på sjöresor. Det
vill jag visst icke betvifla. Men att märka är, att alla väl icke
under den tid, de tjenstgöra på fartyg, äro ute på expeditioner
i främmande farvatten. De öfningar, som enligt de uppgifter
vi fått pågå längst 148 dagar, ega väl mest rum vid våra kuster,
der tillfälle ju finnes att proviantera flera gånger i veckan. Då
frågar jag, huruvida det kan vara möjligt, att det skall blifva
så mycket dyrare under den tid de vistas och spisa på båten
än under den tid de uppehålla sig i en stor stad.

Men de stora sjöexpeditionerna till främmande farvatten
hafva ju en annan betydelse. Och det är icke heller främmande
för Riksdagen, att man för sådant fall fått bisträcka med större
anslag, än här blifvit ifrågasatt.

Vidare vill jag nämna, att officerarne vid flottan lära väl

Lördagen den 26 April, e. in.

67 N:o 38.

lättare än officerarne vid armén kunna vid sidan af sin tjenst Ang. ökning
erhålla extra inkomster. Flottans officerare äro ju icke så många af anslaget
och kunna följaktligen lättare och i större mängd i förhållande a^ing
till sitt antal erhålla förtjenster. \årer och

Det har ju ända sedan 1877 — jag kan icke se annat än stater.

hvarje år åtminstone 11 månader — arbetat en komité, deri (Forts.)
icke mindre än 5 officerare suttit med eu inkomst af 5 kronor
om dagen. Vidare äro lärarne vid sjökrigs- och sjökrigshögskolorna
till största delen officerare vid flottan. Det gör icke så
obetydligt. Jag har reda på de der sakerna, då jag nemligen
haft äran att deltaga i statsrevisionen ganska många år. Vid de
föreslagna sjömätningarna, som kammaren inom kort kommer
att yttra sig om, komma väl åtskilliga sjöofficerare att få deltaga
i arbetet och der erhålla ersättning. Och ändå finnes det åtskilliga
andra tillfällen till extra förtjenster qvar. Efter hvad
jag ser af Kongl. Maj:ts berättelser, skola våra båtsmanshåll icke
blifva indragna förr än efter 10 år. Åtskilliga sjöofficerare kunna
under denna tid beredas extra ersättning blott genom att resa
omkring och se på gamla båtsmanstorp. Vid de värnpligtiges
inskrifning på sjömanshus tjenstgöra åtskilliga sjöofficerare. Jag
känner särskildt till en expedition till Lidköping. Det fans
ingen enda yngling att göra anteckning om, men ändå fingo de
resa och erhålla ersättning för förrättningen.

Det är således alldeles säkert, efter hvad jag och äfven utskottet
funnit, att sjöofficerarne äro bättre tillgodosedda än officerarne
vid landtarmén, för hvilka vi i vinter godkänt stater.

Nu har det sagts, att man skulle, om man antager detta
förslag, i eu del åtminstone icke göra full rättvisa, nemligen i
hvad det af ser ny lönereglering för flottans läkare. Jag kan icke
heller fatta den invändningen. Som det stält sig förut för läkarne,
kan jag icke se annat, än att efter gällande reglemente —
det står under tabellen i flottans reglemente — har fartygsläkare
haft 8 kronor och biträdande fartygsläkare 7 kronor om dagen.

Detta är den s. k. sjöaflöningen. Vidare hafva vi de s. k. dietoch
messpenningarne, som väl lära falla under denna del. De
skola utgå med 3 kronor om dagen. Detta gör en sammanlagd
inkomst pr dag af 11 kronor för fartygsläkare och 10 kronor för
biträdande fartygsläkare. Huru ställer detta sig nu? Jo, så, att
en stipendiat hädanefter får 600 kronor. Förut hafva dessa stipendiater
haft 500 kronor; det var 13, som hade 500, och 12, som
hade 600 kr. Nu hafva eu del af dessa förvandlats, så att 20
marinläkare af 2 klassen hafva 1,200 kronor och 10 marinläkarestipendiater
få 600 kronor. Vidare är emellertid att märka,
att i den lönestat, som nu är ifrågasatt att godkännas, finnes
bland anmärkningarna vid staten en, som lyder så: »Marinläkare
af 2 klassen och marinläkarestipendiat erhålla, då de äro förordnade
till tjenstgöring i land, dagtraktamente af 7 kronor.»

N:o 38. 58

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. ökning Deras dagaflöning blir sålunda faststäld till 7 kr. Vinner utni
an?!ayet skottets förslag Riksdagens godkännande, få de 25 procents förtill
flottam höininff i sjöaflöningen eller 8 kr. 75 öre. Den ene får sålunda
kårer och en krona 75 öre mera för hvarje dag han tjenstgör å sjön, och
stater. en annan får 75 öre mera. Jag kan icke se annat, än att denna
(Ports.) klass af tjensteman blifvit i denna del val tillgodosedda. Dessutom
är att märka, att dessa marinläkare af 2 klass och
dessa marinläkarestipendiater enligt den föreslagna staten få förmåner,
som de förut icke haft. Den nu upplästa punkten medgifver,
att de få rätt till en pension å 500 kronor, och detta för
en ringa tjenstgöring, endast genom att vissa år stå qvar i reserven.
Skulle de inkallas till tjenstgöring, få de dagaflöning.
Jag är derför viss om att läkarne skola förklara sig fullt belåtna
med den stat, som här är ifrågasatt.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag med den rättelse, som i särskild!
blad finnes angifven.

Friherre Ericson: Herr talman! Med risk att upprepa åt skilligt

af hvad förut sagts af herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
och af lotskapten Smith, ber jag att få
yttra några ord, ty denna fråga ligger mig mycket om hjertat.
Innan jag det gör, vill jag dock framhålla, att när man fick
detta utskottsbetänkande i sin hand lika såväl som när man
studerade det utskottsbetänkande, som gälde fjerde hufvudtiteln,
så framstod oförtydbart, klart och ovedersägligt, att konseqvenserna
af det beslut, som Riksdagen för ett år sedan fattade med
afseende på försvaret, blifvit väl beaktade. Om emellertid, när
jag ser på hufvudtiteln i dess helhet, det skulle vara någonting,
som gjorde mig något missmodig, så vore det af helt andra skäl.
Jag föreställer mig, att de, hvilka liksom jag hysa varmt intresse
för vårt sjöförsvars kraftiga utveckling, kände sig i viss mån
missmodiga, när de sågo, att hvad Kongl. Maj:t begärde under
denna hufvudtitel icke innebar en kraftigare och allvarligare utveckling
af försvaret, än hvad det verkligen gjorde. Det är dock
sant, att på alla de olika hufvudtitlarna äro krafven ofantligt
stora, och man får jemka det ena med det andra. Vi, som hysa
de åsigter jag nu uttalat, få hoppas, att det ett annat år ställer
sig bättre för flottan.

Hvad särskildt nu ifrågavarande punkt vidkommer, så resonerade
vi åtskilligt om den saken, då fjerde hufvudtiteln behandlades,
men jag ber dock att få framhålla, att det är en
högst väsentlig skilnad i fråga om denna sak, då den behandlas
under fjerde hufvudtiteln och då den behandlas under femte
hufvudtiteln. Den ställer sig väsentligen olika i det ena och i
det andra fallet. Jag arbetade så godt jag kunde, då det gälde
fjerde hufvudtiteln, att få saken igenom, emedan jag ansåg, att

Lördagen den 26 April, e. m.

69 Jf:o 38.

den löneform, som det här är fråga om, är en mycket lyckad
och fördelaktig sådan att användas vid armén. Skilnaden är
emellertid den, att i fråga om armén var det en fullkomligt ny
löneform, som det var meningen att införa, och att många då
stälde sig tveksamma, är icke så mycket att förvåna sig öfver.
Vidare gälde det ett högst betydande belopp, efter hvad jag vill
minnas 300,000 ä 400,000 kronor, och det var sålunda en ganska
afsevärd besparing i budgeten, som med indragning af denna 50-öring kunde vinnas. Intet af dessa förhållanden föreligger här. Det
är här icke fråga om någon ny aflöningsform, utan det är tvärtom
en gammal aflöningsform, en aflöningsform, som sedan lång tid
tillbaka tillämpats och vid tillämpningen visat sig ytterst fördelaktig.
Vidare är det icke fråga om något stort belopp, och det
är således icke hänsyn till budgetens nedsättande och lindring,
som varit verksam vid utskottets beslut. Jag har ett par gånger
förut sagt, att denna löneform synes vara en ytterst lämplig och
bra löneform för såväl armén som flottan. Om vi tänka oss
en tjensteman i allmänhet, t. ex. här i Stockholm, så har
denne dag efter dag ungefär lika tjenstgöring. Han går kl. 10
på morgonen till sin expedition, och kl. 3 eller 4 e. m. går han
hem från verket. Nästa dag är det likadant, och han vet, att
den dag, som i dag är, kostar det eller det, och att den dag,
som kommer i morgon, kommer att kosta detsamma för honom
och hans hushåll. Huru ställer det sig nu i liknande fall för
officerarne vid landtförsvaret och i all synnerhet vid sjöförsvaret?
De veta, att den tjenstgöring, som de hafva här vid stationen,
ställer sig efter vissa normer, men att den tjenstgöring, som de
hafva att motse i morgon på annat håll, kommer att kosta mer.
Huru mycket mera kan man dock icke på förhand beräkna, utan
dessa summor äro sväfvande. Herrarne få ju komma i håg, att
officerare i allmänhet hafva hustrur och barn, och hushållet
kostar ju ungefär detsamma, om mannen är hemma eller borta.
Hvad flottan vidkommer, så vill jag ytterligare pointera detta
med att påpeka en olikhet mot landtarmén, hvilken väger ytterligare
tungt till förmån för att denna löneform må bibehållas
vid flottan till den omfattning, som den hittills har, eller till 50
öre. Denna olikhet är, såsom redan förut påpekats, att när
flottan går ut på sin expedition, så är fartyget åtminstone till
väsentlig del mobiliseradt, och officerarne gå ut fullt färdiga,
som om de vore mobiliserade.

Nu har herr Carl Persson i Stallerhult sagt, att löneförmånerna
vid flottan äro ytterst fördelaktiga. Det bestrider jag icke,
och ingen har heller klagat i fråga om lönerna, men jag bestrider
hvad han sade, då han yttrade, att det är icke dyrare
för officerare vid flottan, ty .de äro i allmänhet icke ute på främmande
farvatten, utan i Östersjön, och komma emellanåt in i
hamn, der de kunna proviantera. Jag vänder mig till herrarne,

Ang. ökning
eif anslaget
till aflöning
till flottans
kärer och
stater.
(Forts.)

N:o 38. 60

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

som äro praktiska män, och frågar: »Ställer sig icke provianteringen
olika, om man ständigt eller åtminstone en jemförelsevis
längre tid kan vistas och köpa sina förnödenheter på en bestämd
plats, eller om man, såsom de vid flottan tjenstgörande, måste
göra sina uppköp den ena dagen i den hamnen och den andra
dagen i en annan hamn?» Detta skall ovilkorligen ställa sig
väsentligt dyrare. Huru man än vänder saken, så tala alla de
skäl, som jag efter bästa förmåga försökt att här framhålla, för,
att, om denna förhöjning af 50 öre är ytterligt väl behöflig för
armén, när denna ligger på mötesplatserna, den är ändå mer
behöflig för flottan.

Såsom jag nyss sade, har icke utskottet nu, när det gäller
flottan, de erinringar att göra vid denna punkt, som när det
gälde armén. Då sade utskottet, att det var en ny löneform, i
fråga om hvilken det stälde sig tveksamt, och att det skulle medföra
en högst betydande kostnad. Intet af dessa förhållanden
föreligger nu, utan motivet för utskottets afstyrkande hemställan
nu är att åstadkomma mera likhet mellan armén och flottan.
Ja, mina herrar, jag vet egentligen icke, hvarför den likheten
skall gå i den rigtningen, att man minskar denna förhöjning i
dagaflöningen, ty det sättet att höja dagaflöningen och att vid
vissa tillfällen hafva half dagaflöning, som beslöts för armén, är
en ofantlig styrka för de tjensteman, hvilkas verksamhet är så
vexlande som såväl landtarméns som framför allt sjöarméns
officerare. Det är en bestämd fördel att använda en sådan löneform,
som är böjlig och kan lämpas efter olika förhållanden och
efter den tjenstgöring, som utöfvas. Jag tror sålunda, att utskottet
här begått ett bestämdt fel genom att göra ett attentat
mer eller mindre afgörande för framtiden, och jag skulle beklaga,
om Riksdagen nu beslöte att för flottan göra en nedsättning i
denna förhöjda dagaflöning, hvilken under en lång följd af år
visat sig ytterst tillfredsställande.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att yrka bifall till hvad
Kongl. Maj:t och reservanterna föreslagit.

Herr Wallenberg: Herr talman! Herr Carl Persson i Stallerhult
har under sitt anförande anstalt en jemförelse med afseende
på landt- och sjöofficerare. Jag tror, att jemförelsen, i hvad den
här åsyftar, icke är på sin plats. Man måste taga hänsyn till
den omständigheten, att sjöfolk i allmänhet betinga högre aflöningsförmåner
äii med dem likstälda arbetare till lands. Se vi
på aflöningsförmånerna för arbetarne till sjös, d. v. s. för vanligt
sjöfolk, så finna vi, att dessa, inklusive naturaförmånerna, ställa
sig högre än för arbetarne till lands. Detta gäller äfven ett antal
af staten aflönade personer, som tillfälligtvis segla på sjön; jag
menar posttjenstemännen. En postexpeditör, som skall tjenstgöra
på tågen eller i (ifrigt till lands, har en vida mindre aflöning än

61 X:o 38.

Lördagen den 26 April, e. m.

den postexpeditör, som tjenstgör på postångfartygen. Skälet härtill
är naturligtvis, att sjölifvet innebär ganska stort släp, är mödosamt,
och det är detta, som betingar, att vid anställning på sjön
aflöningen måste beräknas högre än vid anställning till lands.
Jag har med anledning af de af herr Carl Persson angifna siffrorna
velat nämna detta såsom en erinran, att man icke får jemnställa
officerare till sjös med officerare till lands.

Herr Carl Persson har vidare nämnt, att sjöofficerarnes mathållning
ombord icke borde vara förenad med större utgifter än
mathållningen till lands. Men det är icke så. Man kan icke
tänka sig, att fartygen under öfningstiderna när som helst skulle
kunna gå in i hamn för att proviantera. Öfningarna måste naturligtvis
vara stälda efter ett visst förut bestämdt program; och det
inträffar ofta, att detta program icke för fartyget till sådana platser,
der man kan proviantera. Provianteringen måste derför ofta ske
så, att provianten beräknas räcka för en längre tid; man måste
medtaga konserver af olika slag och särskilt preparerade varor
m. m., som betinga högre kostnad.

Vidare har anförts, att sjöofficerare skulle hafva jemförelsevis
stor lätthet att erhålla extra förtjenst. Jag tror mig på grund
af den erfarenhet, jag har sedan den tid jag tjenstgjorde vid flottan,
lugnt kunna påstå, att lättheten för sjöofficerare att skaffa
sig extra förtjenster är betydligt mindre, än som kan vara fallet
med andra statens tjensteman. De äro inskränkta till sitt yrke.
Och den tid, nemligen sommaren, då de för extra förtjenster
skulle kunna begagna sig af sin speciella kunskap rörande sjöförhållanden,
äro de upptagna af tjenstgöring på fartygen. Undantag
finnas visserligen, såsom då de — såsom också herr Carl
Persson nämnde — erhålla tillfälliga uppdrag vid navigationsskolor
o. s. v. Men hvad båtsmanshållens inspektion beträffar,
så är väl detta uppdrag icke att anse som någon förmån. Det
har snarare ansetts som ett onus att utrusta sig för två eller tre
dagars resa och sedan betala logis och mathållning under resan
med den ersättning för uppdraget, som resereglementet medgifver.
Jag tror icke, att detta på något sätt kan rubriceras som någon
förmån för sjöofficerarne.

I det stora lida tror jag, att det inom sjöofficerskåren skulle
väcka mycken oro och missnöje, om man nu skulle söka vidtaga
indragningar med afseende på aflöningsförmånerna. Och jag tror,
att den känslan skulle vara så mycket mer berättigad och göra
sig så mycket mer gällande, som beträffande öfriga statsembetsmän
den tendensen i regel framträdt att höja aflöningen på grund
af de fördyrade lefnadsomkostnaderna och penningvärdets fall.
Skullo sjöofficerskåren träffas af ett beslut, som går i motsatt
rigtning, som afser en indragning af förmåner, som förut kommit
den till godo, så skulle denna kår med fog kunna framställa
den frågan: hvarför skola just vi i främsta rummet träffas af

Ang. ökning
afl anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.

(Forts.)

N:o 38. 62

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.

(Forts.)

dessa indragningar, hvad ha vi gjort för att på detta sätt komma
i åtanke?

Herr talman, jag yrkar bifall till Kong! Maj:ts förslag.

Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mine herrar! Såväl
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet som friherre
Ericson hänförde sig i de anmärkningar, de gjorde mot utskottets
ifrågavarande förslag, till det förhållandet, att officerare
vid sjökommendering förut fått åtnjuta en särskild extra ersättning
eller förhöjning i lönen mot hvad de haft vid tjenstgöring
i land. Och det är rigtigt, att så varit förhållandet. Men
jag ber då att få påpeka för herrarne, att utskottets förslag icke
innebär — såsom den siste ärade talaren uttryckte sig — någon
som helst indragning af den till officerare vid sjökommendering
nu utgående aflöningen utom kanske i ett enda fall, nemligen
rörande sjöaflöningen till flaggmännen, der utskottets förslag innebär
en minskning af förut utgående ersättning med 25 öre per
dag. Och det är, som herrarne veta, ieke synnerligt många i
flottan af den graden, ej heller torde i regel så långa sjökommenderingar
för dem förekomma. Detta är allt. Utom i nu angifna
fall blir med det af utskottet föreslagna sjötillägget officerarnes
sjöaflöning fullt så stor och i de flesta fall större, än den varit
förut. En löjtnant, som förut hade 3 kr., skulle enligt utskottets
förslag sålunda erhålla 3 kr. 75 öre; en kapten, som förut hade
4 kr. 50 öre, skulle nu erhålla 5 kr., och en kommendörkapten,
som förut haft 6 kr., skulle få 6 kr. 25 öre, och en kommendör
skulle såsom hittills få 7 kr. 50 öre. Men nu ber jag att få fästa
herrarnes uppmärksamhet på en sak, och det är, att den hufvudsakliga
ersättning, som utgått och utgår till officerare vid sjökommendering,
icke består i detta tillägg, utan i något, som heter
dietpenningar. Och dessa komma att utgå hädanefter som förut.
Med afseende på den saken har utskottet icke yttrat annat, än
att det sagt, att de fortfarande må utgå. Detta tillägg utgår för
alla sjöofficerare från den dag, manskapets spisning ombord börjar,
till den dag, de afmönstra, med från 15 kronor till 3 kronor per
dag. Och dessa dietpenningar höjas med 50 % från den dag,
fartyget i vissa fall befinner sig vester om Lindesnäs.

Det är här, mine herrar, icke fråga om någon indragning,
utan frågan är, om icke den ersättning, som förut utgått vid sjökommendering,
är så pass tillräcklig, att det icke behöfves någon
vidare tillökning i sjöaflöningen. Utskottet har ansett, att det
icke vore skäl att öka den. För öfrigt innebär den föreslagna
löneregleringen en förhöjning både af lön, inqvartering och dagaflöning
i likhet med den för arméns officerare förut faststälda.
Utskottets förslag innebär sålunda icke — såsom friherre Ericson
yttrade — något attentat, utan förslaget innebär en afgjord förbättring
i aflöningen för sjöofficerare.

63 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. in.

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottans
kårer och
stater.

(Forts.)

Herr Smith: Herr talman! Jag skall endast be att få bemöta
den siste ärade talaren med ett par ord. Han sade, att jag
yttrade, att jag blef rädd. Och jag kan icke neka till, att jag
sagt detta. Men jag blef rädd på sådana grunder, som hos honom
icke skulle skapat någon rädsla. Jag blef rädd, när jag i
utskottets förslag fann, att underofficerare icke blifvit undantagna
från nedsättning i dagaflöning på sjön. Men jag fann i dag
detta lilla blad, som först nu kommit mig till banda, och der står,
att detta beror på ett »tryckfel». Och då är jag belåten och lugn.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner å de derunder framstälda yrkandena; och biföll
kammaren dervid utskottets hemställan.

Punkterna 2:o)—9:o).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Efter föredragning vidare af punktm 10:o), angående höjning
af anslaget till skeppsgosseskolan, yttrade

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag skall beträffande
denna punkt icke framställa något yrkande, men har begärt
ordet för att ändå yttra några ord om denna sak.

Utan att begära något anslag ämnar man nu förändra en
segelkorvett, Norrköping, till ett kasernfartyg för skeppsgossar,
d. v. s. de skulle här få mottaga undervisning ett eller flera år
i stället för att vistas på land. Jag kan icke inse annat, än att
det skall vara mindre helsosamt för pojkarne att ligga i en så
beskaffad boning, som denna gamla båt kommer att blifva. Man
bar förut förändrat en båt, nemligen Eugenie, till kasernfartyg;
och efter hvad afdelningen eller åtminstone jag fann vid ett besök,
kan jag icke tro annat, än att det är mindre helsosamt att
vistas der i åratal. Jag både derför trott, att det vore bättre
att begära anslag till att bygga eu skola på land, så att gossarne
finge vistas der och må väl och hvila ordentligt och icke utsättas
för förkylning och annat, som jag tror blir följden, om de inhysas
i en så beskaffad bostad.

Herr Smith sade, att han blef förskräckt, då han såg utskottets
betänkande. Jag trodde icke, att lian såsom gammal sjöman
var så särdeles rädd af sig. Jag tycker för öfrigt, att detta
förslag icke är något att blifva rådd* för. Såvidt jag kunnat
finna, är detta ett godt förslag, som så nära som möjligt sluter
sig till hvad Riksdagen för en kort tid sedan beslöt med afseende
på aflöningen för arméns officerare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

N:o 38. 64

Lördagen den 26 April, e. m

Ang. ökning
afl anslaget
till aflöning
till flottarn
kårer och
stater.
(Forts.)

Val är det möjligt, att det blir billigt. Det fordras ju blott
46,000 kr., och dessa kanske erhållas till största delen genom att
försälja gamla inventarier, som tillhöra denna gamla båt. Men
det är väl icke penningfrågan, som spelar den vigtigaste rollen,
utan man bör väl ställa så till, att gossarne blifva väl vårdade
för att kunna blifva dugliga fosterlandsförsvarare. Det behöfves
icke mindre än 225,000 kr. för ett inventariehus i Karlskrona,
der gammal sjökrigsmateriel, som aldrig kan användas i farans
stund, skall förvaras. Men när det är fråga om lefvande kraft,
som väl är det bästa försvaret, så fruktar man att begära ett
anslag för att utvidga en skolkasern. Jag anser det icke rätt att
gå så till väga, utan jag hade önskat, att man begärt ett anslag
för utvidgande af skolan, så att de få vistas på land åtminstone
under någon del af sin undervisningstid.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punlcterna 11: o)—18:o).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

PunJcten 19:o), angående anslaget till lots- och fyrinrättningarne
med lifräddningsanstalterna, föredrogs häruppå; och
anförde dervid

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Jag skall, då tiden är
långt liden, icke inlåta mig på det ämne, som jag eljest hade
tänkt att upptaga för att göra en hemställan till herr statsrådet
och chefen för vederbörande departement att taga initiativet till
en ändring i lotsverkets nuvarande ställning i konstitutionelt hänseende;
derpå vill jag, som sagdt, icke närmare inlåta mig, då
kammaren utan tvifvel är mycket trött.

Jag har likväl en annan sak att nämna, som visserligen icke
föranleder något yrkande, men som dock här bör omtalas, då det
nemligen förefaller mig, som om en underordnad styrelse har
tillåtit sig ett tilltag, som bör tillbakavisas genom åtgärd från
departementschefens sida.

Riksdagen beviljade för — om jag minnes rätt — fem år
sedan ett icke obetyligt anslag till upprensning af Kalmar sund.
Detta Riksdagens beslut har sedermera blifvit af Kongl. Maj:t
ändradt. I samband med att Kongl. Maj:t anvisade medel för
de ökade kostnader, som denna ändring skulle medföra, afslog
Kongl. Maj:t en begäran från entreprenörens sida att få afstjelpa
mudder från en del af grunden, icke på förut anvisade platser,
utan i sundet i der befintligt djupare vatten. Detta inträffade år
1900, jag mins icke månaden. Sedermera, förlidet år, har emellertid
lotsstyrelsen tillåtit sig att bifalla en ny dylik begäran.

Lördagen den 26 April, e. m.

65 N:o 38.

Detta innebär en ändring af Kong! Maj:ts nyss nämnda beslut,
som inbegrep ett tillbakavisande af entreprenörens önskan. Det
synes mig vara ett nästan djerft tilltag af en underordnad styrelse
att så förfara, ehuru visserligen denna styrelse på samma gång
är nog rådig att hänvisa den, som är med beslutet missnöjd, att
inom viss tid, inom trettionde dagen kl. 12 på dagen, efter erhållen
del af beslutet, hos Kongl. Maj:t anföra besvär deröfver.
Den, som främst har skäl att vara mycket missnöjd med den
ifrågavarande åtgärden från lotsstyrelsens sida, är väl just Kongl.
Maj:t, och jag vågar förmoda, att denne missnöjde ej kan anses
behöfva iakttaga den nyss nämnda tidsbestämmelsen för att med
och i anledning af lotsstyrelsens beslut företaga den åtgärd det
synes påkalla.

Det vore önskvärdt, om lotsstyrelsen bragtes till medvetande
om gränsen för dess befogenhet. Hvad jag sagt föranleder
naturligtvis icke något yrkande, men jag har velat, att denna sak
måtte komma till vederbörandes kännedom, till Riksdagens och,
om så behöfves, äfven till departementschefens kännedom, hvilken
senare man — såvidt jag kunnat finna — har gått alldeles
förbi.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning af punkten 20:o), angående en af herr
O. F. Trapp inom kammaren väckt motion, n:o 83, i fråga om
inrättande af en navigationsskola i Helsingborg, yttrade:

Herr Brodin: Då jag anser, att motionärens hemställan är

fullkomligt berättigad, anhåller jag att få till bevis härför andraga
några siffror.

I afseende å segelfartygens såväl antal som tontal kommer
Helsingborgs sjömanshusdistrikt som det 2:clra i ordningen näst
efter Stockholms,

och i afseende å ångfartygens antal och tontal är distriktet
det 3:dje i ordningen näst efter Göteborgs och Stockholms.

Distriktets medeltal tons för hvarje ångfartyg är det högsta
i något distrikt förekommande eller nära *) 1,000 tons, då Göteborgs
endast har 483 och Stockholms 350 som medeltal.

Häraf torde kunna dragas den med verkliga förhållandet
öfverensstämmande slutsatsen, att utvecklingen af distriktets handelsflotta
går i rigtning att anskaffa större och modernare fartyg
för utrikes sjöfart.

Helsingborgsdistriktets segelflotta är i tontal ungefär lika
med Malmö, Hernösand, Gefle och Vesterviks distrikts samman/agda,
tontal för segelfartyg.

Ang. ökning
af anslaget
till aflöning
till flottan
kårer och
stater.

(Forts.)

Ang. inrättande
afl en
navigationsskola
i
Helsingborg.

*) Den 1 april 1902 var medeltalet 1,118 tons.
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 38.

5

N:o 38. 66

Ang. inrättande
af en
navigationsskola
i
Helsinqborq.
(Forts.)

Lördagen den 26 April, e. m.

Distriktets ångbåtsflotta är mer än *) 42 °/o större i tontal än
Malmö, Hernösand, Gefle, Vesterviks, Kalmar, Visby, Karlshamns
och Stömstads distrikts sammanlagdu ångbåtsflottors tontal.

Den 1 april 1902 beslöto stadsfullmäktige i Helsingborg
att åt en fullständig navigationsskola upplåta nödiga och lämpliga
lokaler.

Uppgift på antalet och drägtigheten af de till nedanstående
sjömanshnsdistrikt hörande segel- och ångfartyg år 1900.

	Segelfartyg	Ångfartyg	Slntsnmma
	Antal	Tons	Antal	Tons	Antal	Tons
Stockholm **) ............	324	48,967	204	71,676	528	120,543
Göteborg ..................	113	28,423	208	100,499	321	123,922
Helsingborg***) .........	161	26,789	64	**)53,461	216	80,250
Malmö .....................	33	11,631	18	9,262	61	20,783
Hernösand ...............	6	2,467	27	6,706	33	9,173
Gefle........................	18	6,633	29	14,269	47	20,892
Vestervik ..................	83	6,431	7	682	90	7,113
Kalmar.....................	146	18,737	6	1,092	152	19,829
Visby........................	49	4,697	7	1,726	66	6,432
Karlshamn ...............	38	2,460	5	1,143	43	3,603
Strömstad..................	27	3,932	6	2,699	32	6,631

Jag har velat anföra detta såsom bevis på det berättigade i
motionärens hemställan. Om det icke anses lämpligt att inrätta
en ny navigationsskola, bör det tagas under ompröfning, huruvida
icke en af de nu befintliga navigationsskolorna bör flyttas
till Helsingborg.

Herr K. Gr. Karlsson i Göteborg instämde häruti.

Herr Kinnman: Jag instämmer med herr Brodin och vill

framhålla, att om något ställe behöfver en ny navigationsskola,
så är det Helsingborg; ty der är sjöfarten i ständig tillväxt och
intresset för sjöfartens förkofran synnerligen stort.

Herr Wallenberg: Utan att göra något yrkande vill jag

omnämna, att, från det att man på 90-talet inom marinförvalt *)

Den 1 april 1902 var Helsingborgsdistriktets ångbåtstontal nära 73 °/o
större än samtliga distrikts sammanlagda tontal.

**) Denna uppgift gäller år 1901.

**•) Den 1 april 1902 hade Helsingborgsdistriktets ångbåtsflottas tontal
vtterligare vuxit med öfver 21 %, i det 4 nya ångare tillkommit, mätande
11,360 tons, hvadan alltså hela tontalet ökats till 64,821 tons.

Lördagen den 26 April, e. m.

67 N:o 38.

ningen var af den åsigten, att indragning af en och annan navigationsskola
tilläfventyrs skulle kunna göras, så har, när frågan
kom till behandling inom den komité, som hade att göra med
omarbetningen af reglementet för rikets navigationsskolor, alldeles
tvärtom den åsigten gjort sig gällande, att någon navigationsskola
icke bör indragas. Tvärtom ansågs det, att det skulle
vara till nytta för sjöfartens utveckling hos oss, om tontalet på
en eller annan punkt af våra kuster växte så mycket — och
derigenom också sjöfarten — att en eller annan ny navigationsskola
skulle behöfva inrättas.

Jag har velat vid denna punkt omnämna detta för att, om
frågan åter blir väckt, hafva angifvit den mening, som gjorde
sig gällande inom den nyssnämnda komitén, hvilken var, att indragning
icke borde ske.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21:o).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Häruppå föredrogs punkten 22:o), angående anslag till nyanskaffning
af krigsfartygsmateriel.

Herr Smith anförde: Herr talman, mine herrar! Jag kan icke
afhålla mig från att uttrycka min synnerliga glädje öfver den behandling,
som kommit denna punkt till del i utskottet. Jag
skall be att med några ord få yttra mig med afseende på det
ytterst värderika förvärf i fartvgsmateriel, som jag anser nationen
gör genom kryssartypens införande.

Kryssarens uppgift är densamma som fregattens var förr i
tiden, nemligen att vara eskaderns öga; den är en spejare, som
skickas ut åt olika håll för att leta reda på fienden och locka
den till slagskeppen för att förgöras. Man kan få en rigtig föreställning
om de stora tjenster, som kryssaren kan göra sitt land,
och de stora skador den kan åstadkomma för fienden, om man
läser en beskrifning på engelska flottans eskaderöfningar för några
år sedan. Den fans införd i en engelsk tidskrift. Der förekom
en beskrifning på huru en kryssare bör skötas; den går från
den ena hamnen till den andra, skickar i hvarje hamn en officer
i land, som går till myndigheterna och helt enkelt säger: »Jag
har order att begära 4 millioner pounds», eller något deråt, »i
annat fall komma vi att grusa staden inom några timmar.» Hvad
en dylik expedition kan kosta, inse herrarne lätt, om herrarne
besinna, hvad ryssarnes härjningar år 1719 och 1720 kostade
landet. Under det för ej länge sedan utkämpade kriget mellan
Spanien och Nordamerikas förenade stater var en sådan kryssare

Ang. inrättande
af en
navigationsskola
i
Helsingborg.
(Forts.)

Nso 38. 68

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. anslag
till exercisoch
gymnastikhus
för skeppsgossar.

eller blott ryktet derom, att den befann sig i närheten, tillräckligt
att förmå amerikanarne att åter i Tampa debarkera de trupper,
som gått ombord å transportfartygen, samt inställa expeditionen
till Kuba en hel vecka, hvarunder amerikanarne genomsökt farvattnet
mellan fastlandet och den nämnda ön samt funnit detsamma
fritt från spanska kryssare. Sådan var rädslan för denna
fartygsklass då och sådan är den sannolikt ännu, när det gäller
konvojerade trupptransporter.

Det, som för dessa kryssare är mest nödvändigt, är emellertid,
att de hafva tillräcklig fart. Såvidt jag kan förstå, skulle
den här ifrågavarande kryssaretypen göra 21 t/s knops fart. Jag
tror emellertid, att denna fart är Väl liten. Anledningen till att
jag har denna åsigt, är den, att de nya ryska kryssarne göra
23 knops och att det vore önskligt, om våra kryssare kunde hafva
samma hastighet som de ryska, hvilket jag för min del icke
tror skulle vara omöjligt.

Jag har endast velat framställa denna önskan, att farten
för våra pansarkryssare måtte om möjligt ökas från 21 ‘/s knop
till 23 knop.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 23:o)—26:o).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 27:o).

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för uppförande i
Karlskrona af ett exercis- och gymnastikhus för skeppsgossar
bevilja på extra stat för år 1903 ett anslag af 174,000 kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
förslag icke måtte af Riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs, hvarefter ordet lemnades till

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palander:
Herr grefve och talman, mine herrar! Uti denna punkt
har utskottet hemstält om afslag å den kongl. propositionen,
och jag ber att med anledning deraf få yttra några ord.

Redan så långt tillbaka som jag kan minnas, i slutet af
1840-talet eller början af 1850-talet, hade skeppsgossekåren sin
egen gymnastiklokal, låt vara att den var anspråkslös. När den
s. k. sjömanskåren på 1870-talet lemnade sin dåvarande gymnastiklokal
och inflyttade i sin nuvarande, fick skeppsgossekåren
inflytta i denna gymnastiklokal eller exercishus, som var beläget

Lördagen den 26 April, e. m.

69 N:o 38.

på artillerigården å varfvet i Karlskrona, och var der alldeles Ang. anslag
ensam och ostörd till början af 1890-talet, då denna gymnastik- till exercislokal
fick gifva rum åt kustartilleriets kaserner, som då började ochgymnostikbyggas.
Sedan dess har skeppsgossekåren fått gymnastisera dels nuSgossai^8
uti kustartillerikårens gymnastikhus, dels äfven i sjömanskårens (Forts)
exercishus, der egentligen kanonexercis öfvades, hvilket icke kan
ske i kustartillerikårens gymnastikhus, emedan något batteri der
icke finnes. Nu är förhållandet det, att såväl kustartillerikårens
som sjömanskårens styrka svält ut högst betydligt, och på grund
af det nya härordningsförslaget kommer från och med nästa år
ett icke ringa antal beväringar, tillhörande såväl flottan som
kustartilleriet, att rycka in, och följaktligen blifva dessa båda
gymnastiklokaler med all sannolikhet öfverfylda af kustartilleriets
och flottans eget manskap. Det är derför att antaga, att skeppsgossarne
då icke kunna hafva några gymnastiköfningar i vare
sig den ena eller andra af de båda gymnastiklokalerna. Hvar
skeppsgossarne under de närmaste åren skola kunna hålla dessa
öfningar, om anslag till en särskild byggnad för ändamålet icke
beviljas, kan jag för närvarande icke förstå.

Men det är en annan omständighet, som gör, att det ligger
mig varmt om hjertat, att det nu ifrågasatta gymnastikhuset för
skeppsgossarne uppföres. Till och med förra hösten ha i den
nuvarande skeppsgossekasernen kunnat anvisas två stycken logement
för att utgöra en samlingsplats och lekplats för gossarne.

De hafva vidare i samma kasern ett par trappor upp haft till
sitt förfogande två eller tre läsrum, der de kunnat läsa, sitta och
teckna eller rita och dylikt. I en närbelägen byggnad har funnits
ett slöjdrum, der de kunnat öfva sig i slöjd. Allt sedan detta
års ingång hafva emellertid de omnämnda logementen måst tagas
i anspråk för andra ändamål, nemligen till sofrum åt de BO
skeppsgossar, hvarmed kåren ökats. Dertill kommer, att skeppsgossekårens
kasern icke är byggd som arméns moderna kaserner
med stora och breda korridorer framför logementen, hvilka korridorer
af manskapet kunna användas som samlingssalar. Icke
heller kunna skeppsgossarne längre få använda läsrummen, ty
på grund af skeppsgossekårens ökning måste dessa rum säkerligen
användas som skollokaler.

Nu är förhållandet det, att skeppsgossarne med undantag af
dem, som hafva sina föräldrar i Karlskrona, måste inställa sig
i kasernen kl. 7 på aftonen för att sedan gå och lägga sig kl.

9. Det är under denna tid mellan kl. 7 och 9, som gossarne
måste ha en samlingsplats. Det är nu meningen, att den af
Kongl. Maj:t föreslagna nya gymnastiklokalen skulle på aftonen
kunna få användas som samlingsrum, som läsrum och så vidare.

Om Riksdagen icke bifaller Kongl. Maj:ts förslag härutinnan,
vet jag verkligen icke, hvad dessa unga pojkar skola taga sig
för under tiden mellan kl. 7 och 9 på aftonen. Statsutskottet

N:o 38. 70

Ang. anslag
till exercisoch
gymnastikhus
för skeppsgossar.

(Forts.)

Lördagen den 20 April, e. in.

har i sin motivering nämnt, att den ifrågavarande gymnastikbyggnaden
skulle kunna förläggas på annat ställe än det här
föreslagna. Jag är gammal karlskronabo, men trots det att jag
försökt, har jag icke kunnat finna någon plats, tillhörig staten,
der detta gymnastikhus skulle kunna med större fördel uppföras
än på den nu ifrågasatta. Skulle man köpa en enskild tomt,
blir kostnaden för denna byggnad större.

Alldeles omedelbart intill skeppsgossekaserngården ligger en
liten parkanläggning eller planterad plats, som skiljes från kasernen
genom en smal gång, den s. k. Gröna gången. Der
har nu Kongl. Maj:t tänkt sig, att den nya gymnastiklokalen
skall ligga. Den norra delen af denna plats har emellertid så
lös grund, att derest en byggnad der skall uppföras, måste man
först verkställa pålningsarbeten; detta skulle likväl blifva dyrbart,
och derför hafva vederbörande myndigheter i Karlskrona funnit
den södra delen af platsen mest lämplig för den nu ifrågavarande
byggnaden, derför att grunden der utgöres af berg.

Vidare säger utskottet, att man delvis skulle kunna bygga
detta hus af trä och på sådant sätt vinna besparingar. Ja, detta
kan ju vara möjligt, men torde dock blifva mindre lämpligt,
derest platsen för byggnaden skulle blifva den nu föreslagna.
Det skulle nemligen endast blifva en mycket smal gata, som
skulle skilja gymnastikhuset från varfvet, och alldeles midt emot
ligger varfvets dyrbara materialförråd, som är många gånger
mera värdt än gymnastiklokalen, och der inrymmes ganska mycket
bränbara ämnen, såsom oljor, talg, tjära, beck med mera.
Jag tror, som sagdt, att huset väl kan göras billigare, om det
delvis bygges af trä, men af nu anförda skäl anser jag icke
detta vara lämpligt.

Detta ärende har gått fram och tillbaka mellan stationsmvndigheterna
i Karlskrona och marinförvaltningen; marinförvaltningen
har anmodat de nämnda myndigheterna att så mycket
som möjligt nedbringa kostnaden för den föreslagna gymnastiklokalen,
och i närvarande stund tror jag icke, att det låter sig
göra att få kostnaden mindre, än hvad här föreslagits.

Med anledning af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig anhålla,
att Riksdagens Andra Kammare måtte i denna punkt bifalla
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Smith: Herr talman, mine herrar! Jag påpekade redan
vid sistlidne riksdag det stora behofvet af, att vår flotta nu, under
den tid då landet byter om arméorganisation, befinner sig i fullgodt
och ständigt rustadt skick, Landet är nemligen under den
tiden, liksom kräftan, när hon byter skal, ofantligt sårbart, och
det enda egentliga försvar, som vi derför kunna räkna på vid
anfall utifrån, är vår flotta. För att den emellertid skall kunna
befinna sig i ständig krigsberedskap, fordras utom en utmärkt

Lördagen den 26 April, e. m.

71 N:o 38.

materiel ständig tillgång till välöfvadt manskap. Här behöfvas .4?»/;. anslag
om någonsin specialister; en örlogsmatros skall vara fullblods- till exercisartillerist,
sjöman, minör, elektrotekniker och slutligen äfven, åt .och gymnastik
minstone somliga, maskinist. Allt detta, mine herrar, inläres ™ g08SarPP
icke på tio månader; under den tiden kan man endast öfva upp (p0rts)
handräckningsmanskap åt sjelfva elittrupperna. Det är emellertid
nödvändigt, att det fasta manskapet erhåller all den öfning, som
är möjlig att få under den ej för långa öfningstiden. Den tiden
är ofantligt dyrbar, och då det i synnerhet är skeppsgossarne,
som utgöra materialet till våra underofficerare vid flottan, förstå
herrarne mycket väl, att hvad som brister i den andliga och lekamliga
utveckligen hos skeppsgossarne, har man tillbaka hos
underofficerarne i en lägre yrkesnivå hos dem. Detta kan blifva
ytterst ödesdigert, ty, som vi veta, måste underofficerarne vid
vissa tillfällen, i synnerhet vid drabbningar, då officerarne falla
undan, intaga dessas plats och leda hela fartygets manövrer och
sköta elden.

Skeppsgossarne äro för närvarande till antalet 400, men vi
få snart 500, och det är sannolikt, att detta antal i en nära
framtid ökas ännu mera, så att det blir 600 skeppsgossar. När
vi nu veta, att den materiel, som användes vid skeppsgossarnes
öfningar, icke allenast exercishus, utan äfven öfningsfartyg —
hvarom talas i nästa punkt -— är otillräcklig, anser jag det vara .
ett vågadt spel af Riksdagen att låta dessa ynglingar växa upp
utan nödig skolmateriel, hvilket detta exercishus ju kan kallas.

På grund af de stora vådor, som jag tror vara förknippade
med, att ett exercishus sådant som det nu föreslagna icke kommer
till stånd, ber jag vördsamt att få yrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition i den förevarande punkten.

Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mine herrar! Som
kammaren behagade finna af utskottets betänkande, har Kongl.

Maj:t här begärt ett anslag af 174,000 kronor för byggande af
nytt exercishus för skeppsgossar uti Karlskrona. Detta belopp
är så pass afsevärdt, att det icke kan annat än tilldraga sig
synnerlig uppmärksamhet för just sin storlek i förhållande till
det behof, som det skall fylla. Antalet skeppsgossar kommer
visserligen redan nästa år att blifva 500 och — såsom herr
Smith antydde — torde det kanske i en nära framtid hända,
att ifrågavarande antal stiger till 600. Det här begärda anslaget
har äfven i marinförvaltningens ögon förefallit vara allt för högt,
ty när förslaget kom in till marinförvaltningen från vederbörande
myndigheter i Karlskrona, skickade marinförvaltningen tillbaka
detsamma med den förklaringen, att marinförvaltningen icke
kunde godkänna det, utan att det borde omarbetas och kostnaden
nedbringas. Marinförvaltningen påpekade då ett och annat,
som dervid kunde vara att taga i betraktande, bland annat huruvida

N:o 38. 72

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. anslag
till exercisochgymnastikhus
för skeppsgossar.

(Forts.)

Ang. anslag
till ett nytt
skeppsgossefartyg.

icke batteri och dylikt skulle kunna inskränkas eller rent af helt
och hållet saknas i detta hus. Emellertid kom förslaget tillbaka i
samma skick, i hvilket det nu blifvit framlagdt för Riksdagen.

I svaret på marinförvaltningens hemställan om kostnadernas
nedbringande säger kårchefen bland annat: »Exercishusets uppförande
utan batteri skulle föranleda, att de föreskrifua artilleriöfningarua
måste bedrifvas å annan plats, dit marscher måste
företagas i alla väder.» Nu kan med skäl sättas i fråga, om
icke olika truppförband, Indika ligga på samma plats, kunna
hafva en eller annan byggnad gemensamt. Sådan anordning har
till och med kasernnämnden i vissa fall ifrågasatt. Om jag icke
missminner mig, anvisade Riksdagen i fjor 60,000 kronor för utvidgande
af ett exercis- och gymnastikhus för sjömanskåren i
Karlskrona. Detta exercishus kommer sålunda att i betydlig
mån utvidgas, och detta gifver mig anledning att tro, att äfven
skeppsgossarne kunde använda detsamma; äfven om dessa pojkar
på en 15, 16 ä 17 år skulle behöfva taga en liten promenad för
att komma till gymnastiken, så tror jag icke, att detta skulle
komma att menligt inverka på deras utveckling, snarare tvärtom,
ty detta bör ju befordra både helsa och välstånd för dem; de få
då komma ut i friska luften.

Att den föreslagna byggnaden är alldeles för dyr, framgår
vid en jemförelse med de föreslagna nya exercishusen för armén,
der manskapet i ett truppförband är betydligt talrikare än hvad
skeppsgossekåren är. Ett exercishus vid armén går på omkring

40.000 kronor, medan detta återigen skulle draga en kostnad af

174.000 kronor.

Det torde på grund häraf icke förvåna, att utskottet har
funnit detta belopp så pass högt, att det ansett sig böra afstyrka
förslaget. Utskottet har icke heller trott, att några afsevärda
olägenheter skulle uppstå derigenom, att skeppsgossekåren under
den allra närmaste tiden begagnade sig af de andra dervarande
kårernas byggnader.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad och herr
talmannen framstäf propositioner å de derunder gjorda yrkandena,
blef utskottets i denna punkt gjorda hemställan af kammaren
bifallen.

Punlcten 28:o).

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för anskaffande
af ett nytt öfningsfartyg för skeppsgossar bevilja ett anslag af

210.000 kronor och deraf på extra stat för 1903 anvisa 105,000
kronor.

Lördagen den 26 April, e. m.

73 Nso 38.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande Ang. anslag

framställning icke måtte af Riksdagen bifallas. till ett nVtt

skeppsgosse Vid

punkten var fogad reservation af herrar Chr. Lundeberg,

I. WijJc, friherre J. T. Gripenstedt, K. Bohnstedt, K. G. Blidt,
grefve Bh. Klingspor, C. von Friesen, L. Grundberg, grefve C. 0.

Taube, F. G. M. Bidderbjelke, J. T. Kennedy och friherre C. J.

Bappe, hvilka hemstält om bifall till Kongl. Maj:ts i denna punkt
gjorda framställning.

Efter föredragning af punkten lemnades på begäran ordet till

Herr Smith, som yttrade: Herr talman! Jag ber att med vidhållande
till största delen af den motivering, som jag i förra punkten
framstälde för mitt då gjorda yrkande, få yrka bifall till reservanternas
förslag. Jag vill endast tillägga några ord, med anledning
af hvad som står å sid. 110 i utskottets betänkande nedersta
stycket, der det heter, »dels att den ståndpunkten numera torde
föga allvarligt vidhållas, som velat göra gällande, att den grundläggande
örlogsmaunautbildningen ovilkorligen måste ske å riggadt
fartyg, dels ock att de för öfverflyttande af sjökadetternas öfningar
från särskilda kadettfartyg till pansarkryssare anförda skäl
syntes med hela sin tyngd drabba hvarje militärt utbildningssystem,
som sökte vinna den åsyftade utbildningen genom andra
medel än sådana, hvilka kunde tänkas komma till användande
under verklig strid.» Detta yttrades företrädesvis med afseende
å kadetternas utbildning, men ej om skeppsgossarnes uppfostran.

Den allra första uppfostran — derom tror jag alla sjöofficerare
äro ense — måste ske på segelfartyg. När man tjenstgjort i tre
eller fyra år å segelfartyg och derunder förvärfvat den färdighet
i kroppsrörelser, den vighet, den uppfostran till själen och den
snabbhet i tanken, som följer med lifvet ombord å ett segelfartyg,
först då kan man egentligen säga, att den första uppfostran
är gjord, och då kan man sättas på andra fartyg utan
rigg, der det blir maskinmessig! arbete. För att dana rigtiga
skeppspojkar och för att göra dem liksom till den deg, hvaraf
sedan skall formas det dugliga och mogna folket, fordras ovilkorligen
öfning å segelfartyg. Jag tror icke, att någon kan säga,
att man bör börja med att sätta en 14 å 15 års pojke på ett
pansarfartyg, der det icke finnes någon rigg och der hans kropp
icke får tillfälle till öfning. Det är skilnad på »uppfostran» och
»utbildning». Den förstnämnda, som bör föregå den senare,
sker alldeles säkert bäst på segelfartyg. Deremot vore det eu
dumhet att sätta de värnpligtige ombord å ett sådant fartyg. De
äro redan sjömän eller böra åtminstone vara det, men detta det
första vilkor för tjensten ombord har skeppsgossen ej uppfylt
förrän han seglat till sjös eller tjenstgjort å m/e/fartyg.

N:o 38.

Ang. anslag
till ett nytt
skeppsgossefartyg.

(Forts.)

74 Lördagen den 26 April, e. m.

Jag yrkar sålunda äfven här bifall till Kongl. Maj:ts proposition
och till reservationen.

Herr Wallenberg: Jag ansluter mig fullkomligt till den

uppfattning, som har gjorts gällande af den siste ärade talaren,
men jag har derjemte anledning att skärskåda denna fråga ur
ytterligare ett par synpunkter.

Den föreliggande frågan har varit under diskussion äfven
inom handelsflottan, och man har då bland annat sagt, att sedan
man anskaffat ångfartyg skulle sjöfolkets utbildning på segelfartyg
icke längre behöfva ske i så stor utsträckning. De sakkunnige
hafva emellertid varit af en alldeles motsatt åsigt. Af alla
diskussioner, som i detta ämne förekommit, har framgått, att för
åstadkommande af ett godt sjöfolk är uppfostran på seglande
fartyg absolut nödvändig. Denna fordran kan icke förbises, vare
sig det gäller örlogsflottan eller handelsflottan.

Med afseende å den antydan, som står i utskottets motivering,
om att man icke med allvar torde kunna vidhålla den
ståndpunkten, att den grundläggande örlogsmannautbildningen
ovilkorligen måste ske på riggadt fartyg, måste jag och de flesta
med mig, som varit på sjön, protestera. Jag åhörde nyligen en
diskussion på Skeppsholmen angående denna fråga. Det var
endast en af alla de närvarande sjöofficerarne, som hade en motsatt
mening. Af alla talare, som i öfrigt uppträdde, gjordes allmänt
den åsigten gällande, att bibehållande af sjömannautbildningen
ombord å segelfartyg vore alldeles oundgängligt och nödvändigt.

Inom vår handelsmarin har vid flere tillfällen diskuterats,
huruvida det icke vore nödvändigt att anskaffa seglande öfningsfartyg
för utbildning af handelssjöfolk.

I navigationsskolornas reglemente är också föreskrifvet som
vilkor för styrmansexamen, att under viss tid — jag vill minnas,
att det var under minst sex månader — hafva seglat å råseglande
fartyg.

Allt detta tyder på att man måste vidhålla krafvet på att
hafva seglande fartyg i och för den första grundläggande sjömansutbildningen.
Det är på grund häraf och då jag inser, att
det, såsom af Kongl. Maj:t blifvit framhållet, är alldeles nödvändigt,
att sjömanskapet vid skeppsgossekåren upprätthålles i lika
hög grad som vare sig i handelsflottan eller i andra mariner, som
jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Kinnman instämde häruti.

Herr Petersson i Påboda: Herr talman! Jag skall in skränka

mig till att yrka bifall till utskottets hemställan i den
nu föredragna punkten.

75

N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. m.

Herr Ödman: Herr talman! Då jag varit med i utskottet

vid denna frågas behandling och den diskussion, som der förekom
rörande denna sak, ber jag att med några ord få klargöra
utskottets ställning i frågan.

En af talarne här citerade och kritiserade några rader ur
utskottsbetänkandet och ansåg, att det af honom citerade uttalandet
var ett uttryck endast för utskottets egen uppfattning.
Så är emellertid icke fallet; hvad han här läste upp är hemtadt
från statsverkspropositionens motivering för byggande af en pansarkryssare.
På sid. 69 i den kongl. propositionen säges nemligen:
»Anledningen dertill, att byggandet af exerciskorvetter enligt det
1882 afgifna komitéförslaget ej skett, torde kunna sökas uti den
allt mera mognade uppfattningen om olämpligheten för våra förhållanden
af att för personalens öfvande bygga fartyg, modifierade
för öfningsändamål till sådan grad, att de förlorat karakteren af
stridsfartyg. Men det vore icke endast i detta afseende, som
åsigterna i denna fråga sedan år 1882 undergått förändring. Vid
den tiden befann man sig ännu under intrycket af den nedärfda
uppfattningen om behofvet af segel och rundhult för att dana
duglig örlogspersonal. Sistnämnda uppfattning torde nu få anses
hafva lemnat rum för en med verklighetens kraf mera öfverensstämmande,
eller att personalen borde öfvas på de fartyg, på
hvilka den skulle strida.» »Rika nationer eller nationer med
lång tjenstetid för personalen kunde måhända utan olägenhet
ännu tillämpa det äldre utbildningssystemet; men då, enligt hvad
upplyst blifvit, äfven det engelska amiralitetet funnit sig föranlåtet
att gifva vika för nyare strömningar och låtit ersätta den
engelska öfningseskaderns riggade ångkorvetter med moderna
kryssare, så torde det icke vara oberättigadt att häruti se en
fingervisning, värd att tillvarataga äfven för svenska flottan» o. s. v.
Jag behöfver icke läsa upp mera. Utskottet har alltså hemtat
sina motiv från Kongl. Maj:ts proposition, och jag tror, att de
äro tillräckligt talande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner å de derunder gjorda yrkandena
biföll kammaren utskottets i denna punkt gjorda hemställan.

Punkterna 29:o)—40:o).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 41:o).

Uti punkten 41 under denna hufvudtitel hade Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att till påskyndande af sjömätningarna vid

Ang. anslag
till ett nytt
skeppsgossefartyg.

(Forts.)

Ang. anslag
Ull påskyn
dande af sjömätningarna

vid rikets
kuster.

N:o 38.

Ang. anslag
till påskyndande
af sjömätningarna

vid rikets
kuster.
(Forts.)

76 Lördagen den 26 April, e. m.

rikets kuster bevilja på extra stat för år 1903 ett anslag af
54,500 kronor.

Utskottet hemstälde, att Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning
måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen, till påskyndande
af sjömätningarna vid rikets kuster, på extra stat för år
1903 beviljade ett anslag af 38,500 kronor.

Punkten föredrogs, hvarefter ordet på begäran lemnades till

Herr Smith: Herr talman, mine herrar! Kongl. Maj:t har
för påskyndandet af sjömätningar af rikets kuster begärt ett
anslag af 54,500 kronor, och denna summa har utskottet nedsatt
till 38,500 kronor. Detta gör en skilnad, mina herrar, på 16,000
kronor. För 16,000 kronor vill således icke utskottet köpa den
ökade säkerhet för sjöfarten, som en tidsenlig sjömätning medför.
Detta är emellertid en mycket dålig ekonomi, det ber jag
att få påpeka.

Vi skola endast tänka oss kostnaden för ett enda hafveri.
De fartyg, hvarmed svenska handelsflottan numera i allmänhet
ökas, äro mycket stora, lastdryga fartyg, fartyg, som kunna gå
upp till ett värde af en half million kronor och för de största
till och med en million kronor. En grundstötning af ett sådant
fartyg kan vara eu affär på flere hundra tusen. Det är visserligen
den enskildes förlust, men hvad är statens förlust, om icke
just den enskildes förlust? Hvem är staten? Jo, det är vi allesammans.
Förlora vi 200,000 kronor, har staten förlorat detta
belopp också. Såsom jag nämnde i början af mitt anförande,
anser jag det vara en dålig hushållning att icke nu bevilja äfven
dessa 16,000 kronor. På tio år hafva icke mindre än 49 grundstötningar
inträffat, med deraf följande olyckor, i öfre delen af
Bottniska viken; af de grundstötta fartygen ha 14 blifvit totala
vrak. Det är stora summor, mina herrar, hvarom detta rör sig.
När man — såsom skett vid Husums fyr och för resten på andra
ställen också — upptäcker grund i sj elfva de rena fvrvinklarne,
det vill säga i de vinklar, der fyrens sken är hvitt och utvisar
för fartyget hvar det bör gå för att vara skyddadt för alla grund,
kunna herrarne förstå, huru väl sjömätt det är och huru nödvändigt,
att åtgärder genast vidtagas för att förbättra detta beklagliga
tillstånd, som förskaffat Sverige ett mycket dåligt anseende.
Jag vill nämna en annan anledning till obehag för de
sjöfarande vid begagnandet af de gamla sjökorten. Geflebugtens
sjökort t. ex. är graveradt 1854. Kompassrosorna i detta kort
ha en missvisning af nära ett hälft streck, det vill säga mellan 5
och 6 grader. Det är visserligen antecknadt i kortet, att missvisningen
ändras hvarje år med 6 å 7 minuter, men de flesta
sjöfarande, i synnerhet de på mindre fartyg, fästa sig icke der -

Lördagen den 26 April, e. m.

77 N:o 38.

vid, utan bestämma sin kurs efter kompassrosorna å kortet, och
komma sålunda ett hälft streck på sned om den rätta kursen.
Redan detta innebär en betydlig fara.

För tre år sedan inkom hit till Stockholm från Luleå ett
fartyg, lastadt med malm, hvilket under resan grundstöd icke
mindre än tre gånger och alla gångerna på hittills okända grund,
hvaraf det sista befans i Stockholms skärgård utanför Kapellskär.
Vi skola också tänka på en annan sak. Vår granne i öster har
fullbordat sina sjömätningar utefter hela finska kusten. Dessa
sjökort ega vi icke. Ingenting hindrar honom derför att ogenerad!
gå utefter finska landet och skära öfver till svenska kusten.
Äfven detta innebär en fara, för hvilken vi ej höra vara alldeles
blinda.

Jag skulle kunna nämna skäl i oändlighet, som styrka
vigten af den anhållan jag nu gör, eller att kammaren måtte
bifalla Kongl. Maj:ts förevarande proposition.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Pelande
r: Herr grefve och talman, mine herrar! Då tiden är långt
framskriden, vill jag icke ingå i någon vidare motivering för
Kongl. Maj:ts förevarande proposition, utan endast hänvisa till
den belysande karta och de motiv, som åtfölja den kongl. propositionen.

Det belopp, 41,000 kr., som nu äskas, har icke tillkommit,
såsom vi sjömän säga, på lösa boliner, utan efter noggranna beräkningar.
Chefen för sj ökarte verket har nemligen beräknat, att
kostnaden för utrustning af ytterligare ett sjömätningsfartyg, som
skulle ligga ute lika länge som öfriga sjömätningsfartyg, d. v. s.
omkring fem månader, skulle uppgå till'' 41,133 kr. Och för att
kraftigare än hittills kunna bedrifva dessa sjömätningar, är det
nödvändigt, att ytterligare ett fartyg derför användes. Antagligen
kommer en af flottans l:a kl. kanonbåtar att få för ändamålet
disponeras.

Om Riksdagen icke nu anvisar de äskade 41,000 kr., utan
i enlighet med statsutskottets hemställan endast anvisar 25,000
kr., blifver naturligtvis följden, antingen att det nya fartyget
icke kan vara ute lika länge som öfriga sjömätningsfartyg eller
också, att det endast hvart annat år kommer att gå ut, men
derigenom kommer ju fullbordandet af svenska kustens sjömätningar
att betydligt fördröjas.

I sammanhang härmed ber jag få nämna, huru man i fråga
om sjömätningar har det i Danmark. Den danska institution,
som motsvarar vårt sjökarteverk, kallas sokort-arkivet. Der arbeta
under vintertiden: en kommendör vid flottan, en kapten, 4 subalterner,
en redogörare, 5 ritare, 5 gravörer, en arkivarie, en skrifvare
och 2 koppartryckare, således tillsammans 21 personer, under
det att motsvarande antal hos oss endast utgör 13: eu kommen -

Ang. anslag
till påskyndande
af sjömätningarna

vid rikets
klister.
(Forts.)

N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. in.

78

Ang. anslag dör, en kommendörkapten, 2 löjtnanter, 3 ritare, 3 gravörer och
till päskyn- 3 koppartryckare, och detta ehuru svenska kusten är betydligt
dande af sjö- längre än den danska och dessutom omgifven af en massa öar
”‘vlTnkets1 oc''h holmar. Fastän nu de danska farvattnen anses vara fullkuster.
ständigt uppmätta, pågå dock årligen kontrollmätningar. Utgif(Forts.
) terna för danska sokort-arkivet under år 1901 uppgingo, om jag
undantager kostnaderna för militära sjökort och alla officerarnes
aflöning, till 110,700 kr., således till några tusen kronor mera än
det belopp, hvartill utgifterna för vårt sjökarteverk skulle uppgå,
derest det nu begärda anslaget anvisades.

Med det nu anförda tror jag mig hafva visat nödvändigheten
af att ifrågavarande anslag beviljas till det af Kongl.
Maj:t äskade beloppet, 41,000 kr.; och jag tillåter mig anhålla,
att Andra Kammaren dertill behagade lemna sitt bifall.

Herr Öhngren: Då jag har äran att i denna kammare representera
två af Norrlands kuststäder och således något känner till
den norrländska sjöfarten, vet jag också, hvilket missnöje som
råder i anledning af statsutskottets, såsom mig synes, omotiverade
nedprutning af anslaget till sjömätningar vid bland andra de
norrländska kusterna. Statsutskottet har nemligen utan någon
motivering hemstält om nedsättning i anslaget för denna, som
man kan tycka, rena norrlandsfråga, men som dock är af stor
betydelse för hela landets sjöfart. Skälet härför är icke godt att
veta, då, såsom sagdt, ingen motivering finnes. Mig förefaller det,
som om anledningen härtill är att finna deruti, att inom statsutskottet
finnas för få representanter från Norrland. I statsrådsprotokollet
angifves emellertid bestämdt, att sjöfarten på Norrlands
hamnar tilltoge år från år i omfattning, dervid särskildt för malmutförseln
användes allt större och mera djupgående ångfartyg;
att antalet sjöolyckor i Bottenhafvet snarare till- än aftoge; att
det icke, förrän erforderliga sjömätningar blifvit verkstälda, torde
vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt ordna fyrbelysningen
i Bottenhafvet; att mätningame utanför Bottenhafvets finska kust
redan fortskridit så långt, att den motsatta svenska måste för
sjöfarten anses vida farligare än den finska, samt att till dessa
sjömätningars fullbordande erfordras flera år.

Då ingen torde kunna bestrida dessa förhållanden, ber jag
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition och af slag å utskottets
hemställan.

Herr Lundgren: Jag vill ansluta mig till de talare, som
yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag gör det på de
skål, som af dem blifvit anförda, äfvensom på de skäl, som finnas
anförda i statsrådsprotokollet, och hvilka, såsom det synes
mig, icke inom statsutskottet tilldragit sig den uppmärksamhet,
som de i sjelfva verket förtjena. När man vet, att vår örlags -

79 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. ra.

flottas fartyg framföres i våra farvatten utan lots och endast med Ang. anslag
hjelp af sjökort, inser man, huru vigtigt det är, att dessa sjö- till påskynkort
äro pålitliga. Det är derför en tvingande nödvändighet att (lanfe af %<>-tillse, att våra sjökort blifva korrekta. Att de nu icke äro kor- "''rid^ke™
rekta, finner man genast af den karta, som bilagts Kongl. Majrts kuster.
proposition, å hvilken många nyupptäckta grund, som ej finnas (Forts.)
å sjökorten, äro upptagna. Det är en afskräckande målning för
dem, som navigera i dessa farvatten. Den visar, att mätningar
behöfva ske i största möjliga omfattning. Då det belopp, hvarom
här är fråga — skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag och utskottets
är endast 16,000 kr. — synes mig så obetydligt i jemförelse
med den vigtiga sak anslaget är afsedt att främja, anser
jag fullgiltiga skäl förefinnas för att tillstyrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition.

Herr Persson i Staller hult: För min del kan jag icke finna
annat, än att utskottet välvilligt behandlat den fråga, som förekommer
under denna punkt. Det låter på de talare, som hittills
yttrat sig, som om det förut icke skulle ha funnits något anslag
för ifrågavarande ändamål. Men om man ser efter i den kongl.
propositionen, finner man, att under åren 1870—1899 härför utgått
ett årligt anslag af icke mindre än 60,000 kronor. Jag
hoppas, att något hunnit uträttas för dessa penningar. 1892
begärde Kongl. Maj:t en höjning af anslaget med 5,000 kronor,
men Riksdagen af slog denna framställning. Emellertid höjdes
det med 5,000 kronor till 65,000 kronor så nyligen som vid
1899 års riksdag.

Nu har utskottet i år tillstyrkt ett ytterligare anslag af icke
mindre än 38,500 kronor, deraf 25,000 kronor till mätningar och
13,500 kronor till anskaffning af sjömätningsångslupar och instrument;
men ändå påstår man, att detta ärende icke blifvit välvilligt
behandladt af utskottet. För min del tror jag, att utskottet
i förevarande fall uppfylt allan rättfärdighet.

Jag ber att få meddela några siffror öfver huru anslaget
förut användts. I statsrevisorernas berättelse öfver granskningen
af 1900 års räkenskaper upptages såsom uppbörd under denna
titel, förutom anslaget till sj ökarte ver ket, 65,000 kronor, 19,671
kronor 40 öre för försålda sjökort, 5,000 kronor från handelsoch
sjöfartsfonden jemte ett par andra belopp; och bland utgifterna
finnas icke mindre än 32,760 kronor 20 öre för inköp och
underhåll af materialier med mera. Nu har ju utskottet tillstyrkt
ett belopp af 13,500 kronor för inköp af materialier, och derför
behöfves icke så stor del af anslaget som förut tagas i anspråk
för detta ändamål. Det är alldeles gifvet, att, när man beviljar
extra anslag till sjömätningar och derjemte särskildt anslag till
inköp af materialier, man ganska betydligt förbättrar den sak,
hvarom nu är fråga.

N:o 38. 80

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. anslag Då jag icke kan finna annat, än att både Kongl. Maj:t och
till påskyn- kammaren böra vara tillfredsstälda med den behandling frågan

(lande af sgö- rönt j utskottet, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
mätningarna f ,
vid rikets korslag.
kuster.

Herr Wallenberg: Här hafva många siffror anförts, här
har adderats och subtraherats, men af allt detta har frågans
egentliga innebörd icke framgått.

Vi hafva vid 1898, 1900 och 1901 års riksdagar samt vid
innevarande riksdag, då fråga förevarit om vidtagande af säkerhetsåtgärder
för sjöfarten, i denna kammare hört uttalas liflig
anslutning till den tanken, att någonting i lagstiftningsväg borde
åstadkommas för att betrygga sjöfarten. Visserligen hafva yppats
olika meningar om huru detta skulle ske. Somliga hafva velat,
att det skulle gå till så, att man skulle sätta sig ned och skrifva
lagparagrafer. Andra åter hafva framhållit, att man i sjelfva
verket hjelper saken bra litet genom lagparagrafer, och att man
i stället borde höja kompetensen hos befälhafvarne och undanrödja
den fara för de sjöfarande, som ständigt lurar vid grunden.
Detta vore verkligt aktuella åtgärder till sjöfartens tryggande.

Då det nu af utskottets betänkande framgår, att det skulle
dröja icke mindre än nitton år, innan vi med nu utgående anslag
kunde få grunden vid våra kuster så väl undersökta, att vi med
något så när trygghet kunde befara våra farvatten, så synes det
mig vara utomordentligt nödvändigt att söka göra allt för att
påskynda afhjelpandet af detta oefterrättlighetstillstånd.

Det har också påvisats, att både i Danmark och i Norge
sjömätningarne bedrifvas med mycket större kraft än hos oss
och med användande af större belopp samt att derför farvattnen
derstädes äro bättre undersökta. Detta har också i betänkandet
särskildt framhållits. Men det är ju påtagligt, att vi i våra farvatten,
som äro betydligt svårare än de danska, hafva mycket
större behof af att få våra kuster undersökta, på det att farorna
i anmärkta hänseendet för sjöfarten icke vidare måtte behöfva

förefinnas.

Jag tillåter mig derför göra gällande den meningen, att
sådana åtgärder äro af mycket större vigt än skrifvandet af lagparagrafer,
och det synes mig, som om det skulle vara mycket
inkonseqvent af denna kammare, hvilken förut har förklarat sig
önska, att åtgärder vidtagas för vinnande af större säkerhet på
sjön, att nu tillbakavisa ett förslag om åtgärder af sådan art, att
de för ändamålet äro mera effektiva än några andra.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Kinnman: Herr talman, mine herrar! Det är ju all deles

påtagligt, att denna sak är af ofantlig vigt för sjöfarten

81 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. m.

såväl med hänsyn till fara för menniskolif som i pekuniärt hän- Ang. anslag
seende. Med den kongl. propositionen följde ett stycke sjökort till påskynöfver
norra Qvarken, utvisande huru ofantligt många anledningar Aande af si°
gifvits att iakttaga hittills okända grund, som icke blifvit inmätta och ^.^fikctT
inlagda på det officiella sjökortet. Det ligger i öppen dag, att navi- kuster.
geringen i sådana farvatten skall vara förenad med mycket stor fara. (Forts.)

Vi hafva hört, hvad man i Danmark utgifvit för sjömätningar.
De danska kusterna äro dock olika våra kuster. De
förra äro ofantligt mycket lättare att mäta upp, då de för det
mesta äro sandkuster, som lätt kunna upplodas, under det att
våra skärgårdskuster äro klippiga och svåra att undersöka.

Det är icke allenast för handelssjöfarten —- hvilken ju är
af stor betydelse — utan äfven för flottans fartyg mycket vigtigt,
att sjökorten blifva bättre. Jag är alldeles öfvertygad, att i närvarande
stund och kanske under åtskilliga år framåt — ty det
dröjer flera år, innan våra norra farvatten hinna uppmätas —
vågar man icke skicka våra större örlogsfartyg upp genom norra
Qvarken. Det vore för stor risk. Vid sådant förhållande är det
väl högst vigtigt att påskynda sjömätningarne och anslå dertill
högst nödiga medel.

Dessutom hafva vi eu viss förpligtelse i förhållande till andra
nationer. Man hör ofta klagomål från England och andra länder,
derifrån sjöfart idkas på Sverige, att fartygen här äro utsatta för
strandningar på okända grund och andra olycksfall till följd af
otillförlitliga sjökort. Sådana olycksfall vålla alltid en stor pekuniär
förlust. Det anses vara mycket illa, att vi icke, i likhet med
andra kulturstater, kunna följa med vår tid samt hålla våra
kuster upplodade och tillförlitligt kartlagda.

Jag vill derför, herr talman, be att få yrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition.

Herr Odman: Herr talman! Liksom sjöministern kan jag

icke annat än förorda det större anslag för uppmätning af våra
kuster, som begärts i den kongl. propositionen. Jag tänker dervid
särskildt på att den skärgård, som vi hafva kring våra kuster,
bygga vi på såsom ett försvar mot fiendtliga anfall. Bakom och
invid våra klippor skola våra krigsfartyg försvara sig. Men skola
de göra detta, så gäller det också, att vi väl känna till hvarje
kryphål, som der finnes, och dervid begagna oss af goda sjökort.

1 annat fall kan det blifva lika farligt för oss som för fienden.

Det gäller för oss att med våra fartyg, när vi äro utanför kusten
och möjligen blifva öfverfallna af fiendtlig öfvermakt, kunna
retirera in på hvarje ställe på kusten och då icke behöfva vara
rädda för grunden. Vilja då de fientliga fartygen förfölja oss
in i skärgården, böra våra fartyg försöka manövrera så, att de
locka de fientliga på grunden, men sjelfva gå fria. Men derför
gäller det också, att vi sjelfva veta, hvar grunden ligga. I annat
Andra Kammarem Prof. 1002. N:o 38. 6

N:o 38. 82

Lördagen den 26 April, e. m.

Ang. anslag fall är det omöjligt att begagna sig af skärgården i försvarstill
påskyn- synpunkt.

dande af sjö- j)en summa, det nu gäller, är ju icke stor. Jag ville endast
"“vid rikets1 gorå den fragan> 0111 densamma kan användas på en enda somkuster.
mar? Men jag hoppas, att Kongl. Maj :t beräknat, att så mycket
(Forts.) penningar verkligen kunna användas. År detta icke förhållandet,
så kan ju anslaget delas på tvenne år.

Hvad mätningar beträffar, så beviljade kammaren vid sistlidet
plenum 62,000 kronor till mätningar vid Spetsbergen. Jag
funderade då på om vi mätt våra egna kuster så väl, att vi
kunna kasta bort vårt arbete och kapital så långt härifrån. Detta
belopp är emellertid nu beviljadt. Men det syntes mig då, som
om vi borde tänka på att få kännedom om våra egna kuster,
innan vi tänka på dessa aflägsna öar i Ishafvet.

Det kan icke påstås annat, än att statsutskottet behandlat
anslagsfrågorna i femte hufvudtiteln mycket liberalt, hvilket sjöministern
äfven från början af denna debatt förklarat. Skulle
emellertid nu ifrågavarande summa kunna ökas till hvad Kongl.
Maj:t föreslagit, så inse nog herrarne, af huru stor betydelse det
skulle vara, både för handels- och örlogsflotta!!, och i jemförelse
med de öfriga anslagen som gå löst på millioner gäller det ju i
alla händelser endast en bagatell.

Jag ber derför att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Wavrinsky: Liksom statsutskottets majoritet är äfven
jag mån om sparsamhet med statens medel. Jag vill hålla statsutskottet
räkning för att utskottet plägar göra sådana afprutningar,
som utan fara kunna göras.

I detta fall har statsutskottet gått Kongl. Majits framställning
till mötes i betydlig grad. Huruvida detta tillmötesgående
är tillräckligt, kan jag icke bedöma. Men då jag från chefens
för sjöförsvaret sida hört, att det väckt oro hos honom, att hans
framställning icke mötts med fullt gillande, och då sjöfartsnäringens
målsmän äro ense derom, att detta är en vigtig och beaktansvärd
sak, samt då äfven teknici tillråda, att så snart som
möjligt åtgärder i ifrågavarande afseende träffas, så känner jag
mig icke försvarad med att i denna punkt följa utskottet, så
gerna jag än annars skulle vilja det. Jag finner nemligen, att
i denna punkt mer än i någon annan kräfves tillmötesgående,
och vill derför i likhet med flere föregående talare yrka bifall
till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Hedlund instämde häruti.

Herr Persson i Stallerhult: Man kan hysa starka tvifvel,
huruvida det kan vara möjligt att under år 1903 använda detta
anslag till så stort belopp, som begärts. Utskottet har, såsom

83 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. m.

förut nämnts, föreslagit en höjning af anslaget till 90,000 kronor, Ang. anslag
utom det till anskaffande af materiel afsedda beloppet 13,500 till påskynkronor.
Nu kan det väl icke gerna vara möjligt att använda ^tningama
den nya personalen förr än den materiel anskaffats, hvartill me- rijcets
del begärts. Sålunda är det väl omöjligt att under år 1903 an- kusin-.
vända större belopp än 90,000 kronor. (Forts.)

Jag vill visst icke förneka betydelsen af dessa sjömätningar,
utan tror att de äro nödvändiga, men det ser ut som om de
först just nu skulle hafva blifvit nödvändiga.

Jag skall taga mig friheten att anföra en siffra ur samma
tabell, hvarur jag vid mitt förra anförande hemtade några siffror,
hvilken tabell återfinnes i 1900 års revisionsberättelse. Det framgår
af denna berättelse, att af det för 1900 beviljade anslaget
uppkom ett öfverskott till 1901 af icke mindre än 16,700 kronor.

Då öfver 16,000 kronor kunde inbesparas, synas arbetena icke
hafva varit så nödvändiga.

Då nu utskottet velat höja anslaget rätt betydligt och dertill
bevilja särskildt anslag för anskaffande af materiel, så måtte väl
detta kunna räcka för 1903 i afvaktan på att materielen blir
färdig.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner, dels
på bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan och dels
på afslag derå och bifall i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren med afslag å statsutskottets
hemställan i fyrtioförsta punkten af utskottets förevarande utlåtande
n:o 6 bifaller Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utföll med 71 ja men 77 nej; och hade alltså
utskottets hemställan bifallits.

N:o 38. 84

Lördagen den 26 April, e. m.

Punkterna 42:o) och 43:o).
Lades till handlingarna.

§ 3.

Herr C. J. Jakobson aflemnade en motion, n:o 203, i anledning
af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående handel med konstgjorda gödselmedel.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr G. Jansson i Krakerud under 14 dagar
» O. A. Brodin » 3 »

» P. F. Landelius » 2 »

» A. A ndersson i B ackgård e n » 5 »

» C. F. Vahlquist » 2 »

» J. Eriksson i Lindehult » 8 »

» P. P. Waldenström » 3 »

fr. o. m. den 26

» » 28

» » 28

» » 28

» » 28

» » 26

» » 28

april,

»

»

»

»

§ 5.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
Riksdagens skrivelser till Konungen:

till

n:o 48, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd
för djur vid deras transporterande,

n:o 49, angående ändring i folkskolestadgan, och

n:o 50, angående tryggad besittningsrätt åt innehafvare af
vissa å de åt presterskapet anslagna annex-, mensal- och stomhemman
befintliga lägenheter.

Likaledes anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 51, till fullmäktige i riksgäldskontoret,
angående ytterligare ersättning åt herr J. Johansson för.det af
honom utförda uppdraget med utarbetande och utgifning af registret
till Riksdagens protokoll med bihang för åren 1867—1899
m. m.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

85 N:o 38.

Lördagen den 26 April, e. m.

n:o 56, i anledning af väckta motioner om anslag till bildande
af en fond för torfindustriens understödjande;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
understöd åt enkor och barn efter fyra genom olyckshändelse
under tjensteutöfning omkomne tullbetjente;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
rätt till ålderstillägg för aktuarien å kommerskollegii statistiska
afdelning I. Flodström;

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss del af kronolägenheten Lindholmen n:o 1 i
Göteborgs och Bohus län;

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från kungsladugården Skälby i Kalmar
län;

n:o 61, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående försäljning af vissa kronan tillhöriga hemman
och lägenheter i Solna och Spånga socknar af Stockholms län;

n:o 62, i anledning af väckta motioner om inrättande af ett
landsarkiv i Göteborg, m. m.;

n:o 63, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor under riksstatens nionde hufvudtitel; och

n:o 64, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje,
fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1902 åt en del tjensteman och betjente m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge;

n:o 27, i anledning af väckta motioner rörande beskattningen
af hvitbetssockertillverkningen samt ändring i tulltaxans bestämmelser
angående socker;

n:o 28, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om införande af tobaksmonopol i Sverige; och

n:o 29, i anledning af väckt motion om höjning af tullsatserna
för arbetad tobak;

bankoutskottets memorial n:o 10, med förslag till ny aflöningsstat
för riksbankens hufvud- och afdelningskontor;

Andra Kammarens Vrot. 1902. N:o 38.

7

Nw 38. 86

Lördagen den 26 April, e. m.

lagutskottets utlåtanden:

n:o 47, i anledning af väckt motion med förslag till lag om
byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet; och

n:o 48, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kong! Maj:t angående registrering dels af centralföreningar, bestående
af registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, dels
ock af konsumtionsföreningar med syfte att sälja varor äfven till
andra än föreningsmedlemmar;

särskilda utskottets n:o 1 memorial, n:o 3, i anledning af
dels kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om vissa delar af det i
utskottets utlåtande n:o 1 framlagda förslag till lag, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, dels Andra Kammarens
återremiss af 4 och 6 §§ af samma lagförslag samt båda
kamrarnes återremiss af det i berörda utlåtande framlagda förslag
till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 14 april
1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof;
samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 29,
i anledning af motion om skrifvelse till Kong! Maj:t angående
friköpande af de Hvitfeldtska godsen i Bohuslän.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1,12 på natten.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1902.