RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1902:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1902. Första Kammaren. N:o 14.

Fredagen aen 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Upplästes ett ingifvet läkareintyg, så lydande:

Att häradshöfding Arvid LiliesTcöld för närvarande lider af
akut luftrörskatarr och med anledning häraf under de närmaste
dagarna bör hålla sig på sina rum, intygar på heder och samvete.
Stockholm den 28 februari 1902.

Algot Key Åberg,
leg. läkare.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:

n:o 28, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under riksstatens sjunde huvudtitel; och

n:o 29, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts framställning om personligt lönetillägg åt
distriktschefen A. R. Corin såsom chef för trafikafdelningen i
jernvägsstyrelsen; äfvensom

bevillningsutskottets memorial n:o 11, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande punkterna l:o) och 2:o) af bevillningsutskottets
betänkande n:o 9, angående vissa delar af
tullbevillningen.

Första Kammarens Frat. 1902. N.-o 14.

N:o 14. 2

Lördagen den 1 Mars,

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Åkerier g
under tiden från och med den 5 till och med den 21 nästkommande
mars.

Kammaren åtskildes kl. 2,37 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 1 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kongl. Majrts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till ändrad lydelse af 1 § 11 ro) tryckfrihetsförordningen
;

2:o) med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o) tryckfrihetsförordningen
;

3:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i förordningen angående patent den 16 maj 1884;

4:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 26 kap. 1 §
rättegångsbalken;

5:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt skollärarinnan
vid länsfängelset i Stockholm Christina Charlotta Lindholm; 6:o)

angående pension å allmänna indragningsstaten åt vaktkonstapeln
vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Carl August
Holmberg;

Wto 14.

Lördagen den 1 Mars.

7 :o) angående användande för vissa ändamål af det å andra
hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare,
vittnen och parter;

8:o) angående uppförande af ny byggnad för Kongl. Maj.-ts
kansli m. m.; och

9:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt fältmusikanten
vid Yesterbottens regemente P. A. Erland.

Justerades protokollet för den 22 nästlidne februari.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 18, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 25 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862;

n:o 19, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om revision af lagstiftningen rörande
lega af jord på landet och dermed sammanhängande författningar;
samt

n:o 20, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändrad lagstiftning rörande hyresaftal.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 28 nästlidne fe- Ifrågasatt
bruari bordlagda utlåtande n:oj 17 i anledning af väckt motion bräckning
om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen. skyddettol

tt t> ii tt djurplågeri.

Herr Kodhe: Man kan verkligen känna sig tveksam i valet
mellan de båda föreliggande förslagen, utskottets och reservanternas.

A ena sidan är det ju uppenbart, att utskottet har rätt, då
det säger, att den bestämmelse, som af reservanterna blifvit förordad
och enligt hvilken straffrättsligt skydd skulle beredas åt
djur i allmänhet, är något för vid, i det att den allmänna föreställningen
ju vill göra skillnad mellan de lägst stående djuren
och djur af högre ordning.

Men å andra sidan kan man icke heller förneka, att den
begränsning, som den nuvarande lagen gör och som utskottet

N:o 14. 4

Lördagen den 1 Mars.

Ifrågasatt
utsträckning
af straffskyldig
mot
djurplågeri.

(Forts.)

vill hafva bibehållen, är för trång. Det sedliga medvetandet
reser sig upp mot en grym behandling äfven af vilda djur, som
lefva i frihet, och stämplar en sådan grymhet såsom osedlig och
och brottslig.

Kunde man nu finna ett uttryck, som ginge medelvägen
mellan de båda förslagen, så att man vunne både reservanternas
syfte och den af utskottet förordade begränsning, så vore detta
tydligtvis det mest önskvärda. Men att finna ett sådant yttryck
torde vara mycket svårt, om icke rent af omöjligt. Det lärer väl
icke gå för sig, att i lagen göra blott vissa djurslag, vissa vilda
djur, till föremål för straffrättsligt skydd. Jag tror också för min
del knappt, att en sådan begränsning är nödvändig. Jag före1
ställer mig, att man mycket väl kan åt lagskipningen öfverlemna
att uppdraga de nödiga gränserna. Det kan — äfven om lagen
får den affattning, som reservanterna föreslagit — svårligen falla
någon domare in att likställa behandlingen af de lägre eller lägsta
djuren och djur af högre ordning eller att stämpla en grym behandling
af de förra såsom ett lika stort brott som omild behandling
af de senare. Under sådana förhållanden förekommer
det mig, som om det icke skulle ligga någon fara i att antaga
reservanternas förslag, och jag ber att få yrka bifall till detta
förslag.

Herr Hasselrot: Denna fråga har, såsom kammaren erin rar

sig, åtskilliga gånger i en eller annan form varit föremål för
kammarens öfverläggningar, och särskildt den nu föreslagna förändringen
har jemväl varit understäld kammarens pröfning.

Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derpå, att det i vår
rätt göres en grundväsentlig skilnad mellan misshandel mot menniskor
och djurplågeri. Det förra brottet utgör en rättskränkning
och behandlas i ett särskildt kapitel af strafflagen »om mord,
dråp och annan misshandel». Det senare utgör en sedlighetsförbrytelse
och behandlas i kapitlet om sedlighetsbrott. Lagen
straffar således icke och kan, efter mitt förmenande, icke straffa
en omild behandling af djur i annan mån eller i andra fall än
der denna behandling innebär någonting, som kränker den allmänna
sedliga uppfattniugen, och då vågar jag påstå, att det
uttryck, som reservanterna valt och som den siste ärade talaren
förordade, går för långt. Jag tror icke, att det öfverensstämmer
med den allmänna rättsuppfattningen i vårt land att såsom en
osedlig handling beteckna hvarje omild eller hård behandling af
hvilket slags djur som helst, äfven de lägre stående, med hänsyn
till fysisk utbildning och känslolif svagt utrustade djuren.

Nu säger den siste ärade talaren, att han vill öfverlemna åt
lagskipningen att uppdraga de nödiga gränserna. Detta får jag
för min del såsom lagskipare bestämdt undanbedja mig. Det
går, enligt min mening, icke an att skrifva i lagen, att grymhet

5 N:o 14.

Lördagen den 1 Mars.

mot djur är straffbar, och sedan öfverlemna åt lagskipningen att
afgöra, på hvilka djur bestämmelsen skall tillämpas. En lagskipare
får icke tolka lagen efter godtycke, utan han skall följa
lagens bestämmelser sådana de äro.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten derpå, att man i
andra kulturländer — exempelvis England och Frankrike samt
vårt systerland Finland — står på samma ståndpunkt som
hos oss.

Ifrågasatt
utsträckning
af straff -skyddet mot
djurplågeri.

(Forts.)

Efter ^ min uppfattning skall ett mildare behandlingssätt i
afseende å djuren icke befordras genom oupphörligt skärpta
straffbestämmelser. Första gången djurplågeri i vårt land belädes
med straff var år 1857. Då gick straffsatsen blott till 100
kronors böter. Sedan ökades straffmaximum till 500 kronors
böter, och så sent som år 1900, d. v. s. för blott två år sedan,
bestämdes det, att sådana förbrytelser kunna beläggas jemväl
med frihetsstraff. Min uppfattning och lagutskottets är, att man
vinner målet fortast och rigtigast på den vägen, att den allmänna
uppfattningen af nödvändigheten, att behandla djuren med mildhet
vinner i styrka, och i det afseendet hafva djurskyddsföreningarne
uträttat mycket och komma säkerligen att fortfarande
hafva en stor uppgift.

På dessa grunder tillåter jag mig yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Ljungberg: På senare tid har mer och mer utvecklat
sig den ömhet mot djuren, åt hvilken motionären velat gifva
uttryck, då han framställt det önskemål, att äfven de vilda djuren
skulle inbegripas i det skydd för djuren, som i lagen blifvit
anbefaldt och som i senare tider ledt till skärpta straffbestämmelser
för grym behandling af djur. Då har man sagt, att detta är en
öfvervägande eganderättsfråga, som icke bör sammanblandas med
sedlighetsfrågan. Detta är enligt min tanke alldeles origtigt.
Man har exempel på upprörande grymhet mot vilda djur lika
väl som mot tama, så upprörande, att de, som åsett dem, lifligt
beklagat, att strafflagens bestämmelser om misshandel mot djur
icke äfven omfattat de vilda. Vi hafva hört omtalas, hurusom
ett af våra ädlaste vilda djur, elgen, ofta blir utsatt för den
grymmaste behandling, när han söker simma öfver en flod eller
en sjö. Han mötes då på stranden af drängar och pojkar, som
med slag och misshandel på allt möjligt sätt drifva honom ut i
vattnet igen, och när han halfdöd söker kämpa sig upp på annat
ställe, blir lian der utsatt för samma behandling. Skulle icke
hvarje menniska med rättskänsla och moraliskt medvetande vilja
afhjelpa sådana missförhållanden? Jag tror det, och jag anser
derför, att det skulle smärta alltför många, som dela den önskan,

N:o 14. 6

Lördagen den 1 Mars.

Ifrågasatt
utsträckning
af straffskyddet
mot
djurplågeri.

(Forts.)

hvilken fått sitt uttryck i den väckta motionen, om denna kammare
skulle afslå densamma.

Jag yrkar derför bifall till reservationen.

Herr von Möller: Den ärade ordföranden i lagutskottet talade
om omild behandling af och misshandel å djur. Det är alldeles rigtigt,
att motionären använde uttrycket misshandel, men här har ju ännu
ingen yrkat bifall till motionärens förslag, men till reservationen,
som talar om den, som vid behandling af djur visar uppenbar grymhet.
Det synes mig således icke vara fara för att jagt eller fiske
— åtminstone ännu så länge och så länge de bedrifvas något så
när humant — skola kunna drabbas af dessa straffbestämmelser.

Den ärade ordföranden i lagutskottet talade vidare om, att
lagstiftningen i flera civiliserade länder står på samma ståndpunkt
som hos oss, och anförde såsom exempel Storbritannien och
Frankrike. I detta sammanhang tillåter jag mig i förbigående
fästa uppmärksamheten derpå, att, för så vidt jag känner till, ha
ännu icke bestämmelserna om den s. k. niosvansade kattens användning
vid bestraffning af sjöfolk der upphört att tillämpas
äfvensom att tjurfäktningar ännu förekomma i Frankrike. Jag
tror således, att vi än så länge kunna förbigå dessa länders lagstiftning
i filantropisk och skyddsvägg rigtning som mönster att
efterfölja.

Han nämnde Danmark. I den af herr Wavrinsky vid 1898
års riksdag väckta motionen påpekar motionären, att Danmarks
strafflag af år 1896 i § 297 lyder: »Hoo, som gjör sig skyldig i
raa Mishandling eller anden grusom og uprörende Behandling af
Dyr, navnlig af Huusdyr, bliver åt straffe med Böder ind til 200
Rd. eller med simpelt Faengsel ind til 4 Maaneder», och liknande
bestämmelser lära äfven hafva införts i norska strafflagen. I
Nordamerikas förenta stater straffas djurplågeri, äfven om det icke
är afsigtlig! eller väckt förargelse. Djurplågeri omfattar der alla
djur, och straffet är i allmänhet högt: böter upp till 250 dollars
eller fängelse ända till ett år. I Tyskland efter 1870 stadgar
riksstrafflagen för den, som offentligen eller på förargelseväckande
sätt illvilligt plågar eller rått misshandlar djur, böter intill 150
mark eller fängelse. Men bredvid denna allmänna lag finnas en
hel del specialförordningar rörande transport af boskap på jernvägar
— med mycket detaljerade bestämmelser — mot användning
af ofärdiga eller utarbetade dragare, mot deras öfverbelastning,
rörande slagt i allmänhet o. s. v. samt reglementen för omkring
ett hundratal slagthus. Vi veta, huru det hos oss gick med
slagtfrågan, deri Riksdagen ingick med en skrifvelse, som icke
föranledde till någon åtgärd från regeringen.

Utskottet säger, att man icke bör stifta några lagar, som icke
uppbäras af det allmänna rättsmedvetandet. Reservanterna återigen
påpeka, att »det bör emellertid icke kunna ifrågasättas annat,

Lördagen den 1 Mara.

7 N:o 14.

än att det allmänna rättsmedvetandet ogillar en dylik behandling, Ifrågasatt
äfven när den drabbar ett vildt djur». Jag är ju icke jurist, — utsträckning
men för mig ställer sig saken så, att om denna strafflagsparagraf skyddet mot
inrymts tillsammans med §§ om andra sedlighetsförbrytelser, och djurplågeri.
om det är ett brott att visa uppenbar grymhet mot djur, så upp- (Lorta.)

hör detta icke att vara ett brott, derför att djuret befinner sig i
frihet eller derför att det icke tillhör någon viss person. Jag tror,
att de nuvarande bestämmelserna tillkommit mera för att skydda
eganderätten än i något annat syfte.

Hvad menar för resten utskottet, när det talar om allmänna
rättsmedvetandet? År det pöbelns rättsmedvetande, eller är det
den bildade allmänhetens? Jag gissar, att det är väl den bildade
allmänhetens rättsmedvetande, som dervidlag får vara bestämmande,
och jag vågar i sådant fall påstå, att den bildade allmänheten i
Sverige anser det som en förbrytelse att med uppenbar grymhet
behandla ett djur, det må nu vara af det ena eller det andra
slaget.

Det är nu visserligen mycket vackert att hoppas på den stigande
upplysningen och säga att upplysningen bör gå före straffbestämmelserna,
men jag kan icke hjelpa att, när jag hör detta
uttryck, kommer jag att tänka på en af Bref Hartes »Condensed
Novels», »Fantine», modellerad efter Victor Hugos »Les Misérables».
Fantine är en liten flicka, som uppfostras af dåliga föräldrar
och lär dåliga seder af föräldrar och morföräldrar, så att
hon bestjäl den fromme biskop Myriel på hans ljusstakar. Och
så kommer den moraliska slutsatsen: » Vill du blifva dygdig, så
gif uppfostran åt din mormor». Om vi kunde komma så långt,
att vi kunde gifva en god uppfostran åt våra farföräldrar och
morföräldrar, så tror jag nog, att det skulle gå hastigare med utvecklingen,
än hvad det nu gör. Nu går den onekligen ganska
långsamt, då den bildade allmänheten skall nödgas att stillatigande
sitta och se på denna så ofta förekommande misshandel, som, då
den icke bestraffas, ovilkorligen skall alstra råhet i sinnena och
verka skadligt på de många, som kan hända befinna sig så att
säga på skiljovägen och icke kunna sjelfva för sig klargöra rätt
och orätt på detta område.

I denna kammare saknas nu två män, som så ofta förde
djurskyddssakens talan, Treffenberg och Casparsson, och jag beklagar
äfven, att doktor Leman af sjukdom är i dag hindrad att
närvara. Herrarne minnas, att han för två år sedan uppträdde i
denna fråga och talade om, huru en gosse fångat en råtta, begjutit
henne med fotogen, antändt och lössläppt det brinnande
djuret. Polisen, hvars rättsmedvetande talade, tog pojken och
förde honom till polisdomaren, som måste släppa honom på grund
af bristande straffbestämmelser. Skall man af något slags skuggrädsla
för att jagt eller fiske skulle kunna generas af dessa straff -

N:o 14. 8

Lördagen den 1 Mars.

Ifrågasatt
utsträckning
af straffskyddet
mot
djurplågeri.

(Forts.)

bestämmelser blifva stående på en ståndpunkt, som ligger bakom
den, hvartill andra civiliserade länder kommit?

Jag yrkar bifall till reservanterna förslag.

Herr Hasselrot: Om kammaren åhört de båda siste talarnes
anföranden, så föreställer jag mig, att den genom en jemförelse
dem emellan skall finna, huru svårt det skulle blifva för lagskiparen
att tillämpa en lagbestämmelse, sådan som de båda talarne
ifrågasatt. Den ärade talaren på Elfsborgsbänken anförde såsom
exempel på en förbrytelse, som skulle vara synnerligen straffvärd
enligt den nya lagen, ett förhållande, som egde rum eller kan
ega rum vid jagt, under det att den siste ärade talaren sade, att
jagt och fiske naturligtvis icke skulle komma att drabbas af de
nya lagbestämmelserna.

Jag vågar fortfarande påstå, att det icke går för sig att stifta en
sådan lag, som här ifrågasatts, och att åt domaren öfverlemna
att afgöra, om och när straffet skall tillämpas eller icke. Nej,
må man då draga ut konseqvenserna och säga: »all omild behandling
af alla slags djur skall straffas såsom brott», men detta,
antager jag, kammaren ej vill gå in på.

Den ärade talaren på Hallandsbänken redogjorde för en del
utländska lagar. Jag kunde ej följa honom i allt hvad han dervid
anförde. Den danska lagen står emellertid, efter min uppfattning,
ungefär på samma punkt som vår. Vidare uppgafs, att
i Nordamerikas förenta stater grymhet mot alla djur vore straffbar.
Nu veta herrarne, att Nordamerikas förenta stater icke
hafva gemensam lagstiftning, utan att hvarje stat har sin särskilda
lagstiftning. I hvilken eller hvilka stater lagstiftningen
är sådan, som af den ifrågavarande talaren angafs, derom törs
jag ej yttra mig.

Jag tror emellertid, att vi för närvarande stå på en rigtig
grundval, och det är ej sant, att spridandet af upplysning om
våra skyldigheter gent emot djuren och höjandet af känslan för
dem gått långsamt. Efter min mening har det i stället gått
mycket fort. Vi minnas nog litet hvar, hurusom icke för så lång
tid tillbaka ett upprörande förfarande allmänt nog egde rum vid
t. ex. slagt, utan att det väckte någon vidare uppmärksamhet.
Men till följd af att upplysningen stigit och känslan för djuren
utvecklats öfverallt i vårt land och i alla kretsar, är sådant numera
undantag. Behandlingen af djuren har på den vägen vunnit
obeskrifligt mycket i vårt land, och på den vägen är det,
som vi böra fortgå för att komma till en ännu bättre behandling
af dem. Det hjelper ej att oupphörligt öka straffskalorna och
sätta in nya straffbestämmelser.

Herr von Möller: Eftersom jag åberopat mig på motionen
n:o 108 i Andra Kammaren vid 1898 års riksdag, ber jag blott

9 N:o 14.

Lördagen den 1 Mars.

att få uppläsa hvad deri af motionären säges om Nordamerikas
förenta stater: »Förenta staternas lagstiftning i detta hänseende
i de olika staterna är ganska öfverensstämmande. Djurplågeri straffas»
etc. Relata refero.

Mot hvad lagutskottets ordförande nämnde tillåter jag mig
påpeka hvad reservanten säger: »Utskottet framhåller att i detta
ämne ligger företrädesvis vigt på en stigande upplysning och
mindre på straffrättsliga åtgärder. Detta är dock en sanning, som
eger motsvarande tillämpning på alla områden, der strafflagen
ingriper. Och då utskottet tillägger, att af förstnämnda anledning
en stor och alltjemt fortgående förbättring i djurens behandling
hos oss egt rum, är detta derför blott en ytterligare anledning
att äfven i förevarande fall tillämpa den allmänna rättsgrundsatsen,
att strafflagens föreskrifter böra hålla jemna steg med
det allmänna rättsmedvetandets utveckling.»

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet afgifna reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 47.

Ifrågasatt
utsträckning
af straffskyddet
mot
djurplågeri.

(Forte.)

N:o 14.

Lördagen den 1 Mars.

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 25 och 26
nästlidne månad bordlagda utlåtanden och memorial:

n:o 12, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagstiftning i syfte att ackordsförhandling till
undvikande af konkurs måtte erhålla offentligt skydd och kontroll; -

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
60 § konkurslagen;

n:o 14, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut i
fråga om lagutskottets utlåtande n:o 5, i anledning af väckta
motioner om skrifvelse till Kongl. Maj;t angående föreskrifter
rörande fartygs sjöduglighet m. m.;

n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående förvandlingen af böter i fall af bristande tillgång
till deras gäldande; och

n:o 16, i anledning af väckt motion om ändring af 61 § i
förordningen om landsting den 21 mars 1862,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
25 och 26 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o 1, angående
skrifvelse till Konungen i fråga om afskaffande af de s. k. förberedande
examina såsom vilkor för rätten att aflägga juridiska
examina.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Då jag i denna fråga har
en annan uppfattning än den, åt hvilket utskottet gifvit uttryck,
skall jag be att få litet granska utskottets uttalanden.

Jag skall till en början villigt erkänna hvad som icke kan
förnekas: att ifrågavarande förberedande examina, sådana de nu
äro ordnade, äro antiqverade och böra reformeras, men jag bestrider,
att de böra afskaffas. Det förhåller sig nemligen efter
mitt förmenande icke så, som motionären påstår, att de endast
afse att bibringa större allmänbildning, än den studerande förut
eger. I dessa examina ingå äfven ämnen, som äro af största
vigt för den blifvande juristens verksamhet. Det kan sättas i
fråga, om icke redan filosofi, är ett sådant ämne, i synnerhet om
detsamma skulle komma att försvinna från skolans kurser. Men

Lördagen den 1 Mars.

11 N:o 14.

jag vågar alldeles bestämdt påstå, att såväl historia som statskunskap
äro af en speciel betydelse för den blifvande juristen.
Historia bör här tagas och tages ju också så, att det egentligen
är kännedom om den svenska statsförfattningens och statsförvaltningens
historiska utveckling, som fordras i dessa preliminära
examina; och det kan väl ingen förneka, att det måste vara af
stor vigt för juristen, som i en framtid ofta skall syssla med
Sveriges författning och förvaltning, att känna, huru dessa blifvit
sådana, som de nu äro. Likaså i fråga om statskunskapenl Ämnet
statskunskap innefattar, enligt vedertagen häfd, dels en öfversigt
af såväl utländska staters som Sveriges författning och förvaltning,
dels äfven en historik, huru författningarna i olika länder
tillkommit och blifvit sådana de nu äro. Detta måste väl äfven
vara af vigt för juristen att känna.

Att alldeles afskaffa dessa examina skulle väl sålunda, tänker
jag, äfven från motionärens synpunkt sedt, icke låta sig
göra, utan att stoppa in hvad de studerande nu få lära sig i
åtminstone de båda sistnämnda ämnena på annat håll, det vill
säga: i den egentliga fackexamen. Men jag förstår icke, huru
detta skall låta sig göra, om kammaren nu uttalar sig i frågan
så som lagutskottet gjort. Utskottet säger visserligen en passant,
att, om det är nödvändigt att inlära något, som ingår i dessa
förberedande examina, det finge ingå i fackexamen. Men på
samma gång uppställer utskottet såsom vilkor för afskaffande! af
dessa examina, att den juridiska kursen i sin helhet skall förkortas
med den tid, som den förberedande examen för närvarande
tager i anspråk. Jag kan ej begripa, huru utskottet tänkt sig,
att folk skall kunna lära sig det nödvändiga af den förberedande
kursen, om det ej Minnas någon tid dertill.

Såsom ett motiv för den reform, som utskottet förordar, anför
det, att Upsala juridiska fakultet år 1892 anhållit derom.
Jag kan icke tro, att fakultetens petition, var affattad, som utskottets
förslag är. Jag vet visserligen icke, huru den var formulerad,
men jag föreställer mig, att fakulteten i allt fall på
något sätt antydde, att någon ersättning skulle beredas för ämnena
historia och statskunskap i den förberedande examen på’1! det
sätt, att kurser i desamma finge ingå i fackexamen. Men äfven
om reformen skulle genomföras på det sättet, blefve den mycket
opraktisk och olämplig. Ty för det första finnas de egentlige
fackmännen i historia ocl ^statskunskap inom den filosofiska fakulteten,
och då böra väl också undervisningen och examinationen
i dessa ämnen förläggas till den fakulteten. För det andra har
den professor inom juridiska fakulteten, som närmast skulle
komma i fråga att öfvertaga undervisningen och examinationen
i dessa ämnen, professorn i statsrätt, så många andra stora och
vigtiga ämnen att syssla med och svara för, att, om man lägger
på honom äfven dessa, som till stor del ligga vid periferin af

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 12

Lördagen den 1 Mars.

Om af hans fack, jag för min del är lifligt öfvertygad, att det skall
afskaffande blifva, detsamma, som att dessa ämnen åtminstone ej komma att
förberedande studeras och examineras lika ordentligt, som nu är fallet. För
examina vid resten förefaller det mig egendomligt, att den juridiska fakulteten,
universiteten, som sjelf lider sådan brist på lärarekrafter, icke med tacksamhet
(Forts.) skall mottaga den hjelp, som lemnas den från en annan fakultet,
der de nödiga krafterna äro att tillgå.

Dessutom har icke blott Upsala, utan äfven Lunds juridiska
fakultet, yttrat sig i frågan, och, såsom framgår af betänkandet,
har den senare fakulteten inskränkt sig till att yrka en reform
af dessa examina, något, som äfven jag för min del är med om
och anser nödvändigt. Jag tycker för min del, att det vore betänkligt,
om kammaren skulle sätta sig till domare öfver, hvilken
af dessa uppfattningar, den från Upsala eller den från Lund, är
den rigtiga. Jag anser det vara försigtigast af kammaren att
icke alls yttra sig i denna fråga. Jag anser också, att, då den
redan förut blifvit framlagd för Kongl. Maj:t, det blefve ett
onödigt tryck kammaren skulle utöfva på Kongl. Maj:t genom
att yttra sig så, som utskottet föreslagit.

Af alla dessa skäl ber jag, herr grefve och talman, att få
yrka afslag, å utskottets hemställan.

Friherre Palmstierna: Jag kan naturligtvis icke följa den
föregående talaren i detaljerna och resonnera med honom om sådana,
men jag vill taga fasta på, att han började med att erkänna,
att ifrågavarande förberedande examina äro antiqverade, och jag
skall för öfrigt försöka se saken från allmän synpunkt — jag
skulle vilja säga från allmänhetens synpunkt. Då tror jag, att
det här egentligen är fråga om två saker: studietidens förkortande
och en hastigare öfvergång till fackstudierna.

Hvad studietidens förkortande beträffar, kan man nog våga
det påståendet, att i Sverige studietiden i allmänhet taget är för
lång, att den fordrar för mycken tid, och således för mycket
penningar, men att det deremot är en stor fördel, att den unge
mannen så tidigt som möjligt kommer ut i det praktiska lifvet,
att han får kasta sig in i verksamheten på sin lefnadsbana, medan
han ännu besitter ungdomens hela friskhet och energi, att han
så tidigt som möjligt får känna kraften och behofvet att sjelf
afgöra saker. Afgörandet på eget ansvar inverkar i hög grad
uppfostrande på karakteren, och derigenom vinnes mycket. Jag
tror vidare, att det är en stor fördel, att den unge mannen så
tidigt som möjligt får känna sig stå på egen botten, kan föda
sig sjelf och och äfven familj, så att han ej uteslutande behöfver
lita på föräldrarne och, hvad som är ännu värre, på lånevägen.
Jag tror, att det är af stor vigt för hela nationen, att de unge
kunna komma från sina studier ut i lifvet så tidigt som möjligt.
Det blir då en helt annan kraft i deras arbete. Nu säger man

Lördagen den 1 Mars.

13 N:o 14.

deremot, att det är så ofantligt mycket, som de måste veta för
att kunna sköta sina tjenster. De måste hafva en hög grad af
allmänbildning, de måste hafva specialkunskaper i en mängd
lagar och dylikt. För hvart årtionde tillkomma nya ämnen, såsom
utskottet påpekat, på socialvetenskapernas m. fl. områden.
Deremot kan man då genmäla, att då och då också en myckenhet
gammalt måste kastas bort, icke sällan sådant, som bort försvinna
långt tidigare. Undervisningsmetoderna blifva också bättre,
så att man på samma tid nu kan lära sig mera än förut. I
studiefrågan synes mig emellertid allt vara, så att säga, flytande.
Somliga anse, att de och de ämnena äro nödvändiga, andra, att
man kan släppa efter de och de ämnena. Alltid råda olika meningar
i fråga om undervisningens ordnande. Söker jag efter
en konstant punkt i allt detta, kan jag ej finna mer än en. Det
är menniskoåldern. Den är densamma det ena århundradet och
det andra. Jag tror derför, att man ej gör orätt, om man säger:
vid den och den åldern bör mogenhetsexamen vara aflagd, vid
den och den åldern bör juristen i regel komma ut till statens
värf. Det blir lärarnes sak att på den tid, som är anslagen, lära
så mycket, som det är möjligt att lära med de undervisningsmetoder,
som stå till buds. De verkligen framstående, de begåfvade
och intresserade fortsätta i alla händelser sina studier
äfven sedan de lemnat universitetet. Det är de, som föra vetenskapen
framåt. De andra, det stora flertalet, nöja sig med att
sköta sina tjenster, och det ser man då, att de, som kommit sent
ut, merendels förlorat i handlingskraft. I ett litet land som vårt
tror jag, att det är desto vigtigare, att de studerande ej uppehållas
genom onödiga examensfordringar, som vi alltid hafva ett
plus af två eller tre språk utöfver hvad man i de stora kulturländerna
måste underkasta sig att lära.

Hvad slutligen öfvergången till fackstudierna beträffar, är det
ganska påtagligt, att det är af vigt för ynglingen att, då han
tagit sin mogenhetsexamen, hvilken i Sverige innebär en ganska
hög grad af allmänbildning, han, om han skall blifva jurist, så
fort som möjligt får kasta sig in på de studier, som eu tjensteman
behöfver för sin framtida verksamhet. Ju tidigare han får
börja med fackstudierna, med desto större ifver och intresse
griper han sig an med dem. Och utskottet har förestält sig, att
just den större energien, det större intresset skulle göra det möjligt,
efter borttagande af de förberedande examina att, på samma
tid, som krafts för fackstudierna, medhinna äfven sådant, som
det skulle vara nödvändigt att öfverflytta från preliminärexamina
till fackstudierna.

Då åtminstone efter min uppfattning motionären visat, att
en del af ämnena i de förberedande examina icke är absolut nödvändig
för juristen, och att en annan del utan olägenhet skulle

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 14

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

Lördagen den 1 Mars.

kunna flyttas öfver till fackexamen, får jag, herr grefve och talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Afzelius: Utskottet har i sitt betänkande omnämnt

ett yttrande, som afgafs af mig på den tid jag hade äran vara
ledamot af juridiska fakulteten i Upsala, det vill säga för 20 år
sedan. Jag önskar få i kammarens protokoll tecknadt, att jag
fortfarande till alla delar vidhåller samma mening, en mening,
som hufvudsakligen sammanfaller med utskottets. Den mångfaldiga
beröring, i hvilken jag sedermera kommit att stå till juridikens
ämnessvenner, har icke varit egnad att i någon mån försvaga
denna mening, utan tvärtom att befästa den, skärpa den.
Jag skall be att i största korthet få säga, huru jag ser saken.
Att gå i detalj anser jag i denna diskussion icke vara lämpligt.

Alla äro vi ju mer eller mindre barn af vår tid — vi sjelfva
och hvad vi skapa. Tiderna förändras, och vi förändras med
dem. Förhållandena förändras, uppfattningen förändras. Det
akademiska undervisningsväsendet och examensväsendet äro underkastade
samma lag. I det fall, hvarom nu är fråga, kan man
peka på både ändrade förhållanden och ändrad uppfattning.

Förändrade förhållanden. Från början motsvarade utan
tvifvel preliminärexamina — i det stora hela gäller detsamma om
alla preliminärexamina, men jag fäster mig nu endast vid dem,
som här äro i fråga, de juridiska preliminärexamina — ett verkligt
behof.

Afståndet mellan skolan och universitetet var för stort. Den
nyblifne studenten var icke mogen för någon art af verkligt vetenskapligt
studium: det måste skapas en utfyllnad, ett öfvergångsstadium
mellan skolans lexor och det vetenskapliga universitetsstudiet.
Detta öfvergångsstadium gåfvo preliminärexamina. Men
i sådant hänseende kan man icke vidare åberopa samma behof.
Om också icke skolan gifver allt hvad vi begära af henne —
och dit komma vi nog aldrig trots allt reformerande — så kan
det icke bestridas, att hon nu gifver något annat och vida mera,
än hvad hon gjorde då. Och om något i afseende å mognaden
skulle brista, så är det klart, att boten bör sökas i skolans organisation
och icke i universitetets.

Förhållandena äro ändrade. Uppfattningen har också ändrats.
Jag afser härmed den uppfattning, som i motionen beröres,
uppfattningen af den s. k. allmänbildningens betydelse.
Förr ansåg man nödvändigt, att den blifvande juristen eller i
allmänhet den, som egnade sig åt specialstudier, först skulle samla
en större eller mindre fond af allmänt vetende, af kunskaper i
s. k. humaniora. Man var rädd för att han annars skulle sjunka
ned till en routinier, att han icke skulle få blick för det allmänt
menskliga i sin uppgift. Denna uppfattning finnes nog ännu qvar
på många håll, men den har dock i väsentlig mån fått vika för

Lördagen den 1 Mars.

15 N:o 14.

en rigtigare. Bildning är en personlighetens egenskap, som kan
förvärfvas på flera vägar. Det är icke på kunskapsämnenas art
eller omfattning det här kommer an, utan det kommer an på
det sätt, hvarpå de vetenskapliga studierna drifvas, på intensiteten
och intresset och på djupet i studierna. Jag tror för min del
fullt och fast, att ett vetenskapligt studium i allmänhet, äfven ett
s. k. fackstudium, om det drifves rätt och djupt, har denna förmåga
att bilda.

Nu är det klart, att om den nyblifne studenten hade för sig
en hel rad af sorglösa studieår, så kunde man icke behöfva lägga
någon vigt vid att han använde ett eller annat år på studierna
af ämnen, som i och för sig — dertill kan ingen neka — äro
nyttiga och lärorika. Men, såsom vi alla veta och såsom utskottets
ordförande nyss påpekat, det förhåller sig icke så; studietiden
måste begränsas, den unge mannen får icke komma allt
för sent ut i lifvet, der han ännu har flera läroår att genomgå,
innan han får verka på egen hand. Den juridiska lärokursen
har år från år ökats, och detta är helt naturligt, då läroämnenas
antal ökats, lärarne blifvit flere, anspråken ha stegrats i jembredd
med vetenskapens egna framsteg. Derigenom har studietiden,
efter hvad jag tror, på 50 år säkerligen förlängts med 50
procent. Vid sådant förhållande står man ju i valet mellan ett
af de två: antingen att afstå från dessa studier, som i och för
sig äro nyttiga, men icke nödvändiga, eller också att knappa af
på den egentliga fackutbildningen, på specialstudierna. Och i
det valet torde väl icke mången kunna ställa sig tveksam. Jag
gör det icke.

Nu nämnde emellertid den förste talaren något, som är fullkomligt
rigtigt, eller att uti preliminärexamen ingå -— och ännu
mer, kan man säga, kunde ingå -— ämnen, som icke äro blott
så der allmänt bildande, utan som äro direkt förberedande
för vissa af de juridiska ämnena. Jag skall icke söka angifva,
hvilka ämnen jag för min del anser höra dit; derom kan
tvistas; men att sådana ämnen finnes, torde icke kunna bestridas.
Derför ligger det ett visst berättigande i hvad han yttrade om
att man icke borde alldeles kasta bort de preliminära examina,
utan reformera dem, inskränka dem just till dessa ämnen, som
äro förutsättningar för specialstudiet. Denna ståndpunkt förefaller
ju ganska tilltalande, men för min del får jag säga — med den
kännedom jag eger om universitetsförhållandena — att den icke
är hållbar. Jag anser dessa examina icke ens i förändradt skick
vara lämpliga. Hvarför? Jo, derför att —- såsom också nyss antyddes
af utskottets ordförande — vid detta förberedande studium,
om det bedrifves fristående, helt naturligt sammanhanget mellan
förberedelse och ändamål förloras ur sigte. Om detta studium
bedrifves under ledning af lärare, som äro främmande för de
specialstudier, för hvilka det skulle förbereda, är det klart, att

■afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

Lördagen den 1 Mars.

N:o 14. 16

Om det icke får den rätta anpassningen och icke heller den rätta beafskaffande
gränsningen. Denna erfarenhet har utan tvifvel en hvar juridisk
af visso, universitetslärare varit i tillfälle att göra. Jag skall blott taga
som exempel ett sådant ämne som rättsfilosofi. Det har funnits
universiteten, tider, då för prelimmärexamen lästes och docerades en rättsfilosofi,
(Förtal) om hvilken, när studenten sedermera kom till de juridiska studierna,
det hette: den är galen, det är något helt annat, som är rätt.

Nå väl, följden af att detta studium drifves såsom fristående
i den filosofiska fakulteten blir den, att en begåfvad, intresserad,
vetgirig ung man kastar sig på ämnet för dess egen skull; han
drif ver det i ett omfång, som ämnet s j eif t nog betingar, men
som vida öfverstiger hvad som behöfves för hans ändamål. År
det deremot en hvad man kallar »praktiskt anlagd» ung man,
så betraktar han det hela såsom ett nödvändigt midt, hvilketbör
reduceras till ett minsta möjliga minimum, helst till en katekes
eller ett kollegium — i hvarje fall en rent själlös lexläsning,
som är glömd och borta, när den just skulle komma till användning.

Derför är det min bestämda öfvertygelse, att det enda rätta
är, att dessa förberedande ämnen — hvilka de äro, skall jag som
sagdt icke beröra — inkorporeras i den juridiska fakulteten och
ingå i dess studieplan. Huru detta skall ske, anser jag, i motsats
till den förste talaren, icke tillhöra utskottet eller denna
kammare att ens antyda; det blir en sak för den juridiska fakulteten
att behandla vid ordnande af dess studieordning.

Detta är i största korthet mitt sätt att se denna fråga. Jag
vill endast tillägga, att mig är icke bekant något för vårt land
egendomligt förhållande, som i detta hänseende skulle betinga bibehållande
af en anordning, hvilken i andra länder, der den
juridiska bildningen står åtminstone lika högt som hos oss, är
försvunnen.

Hvad sjelfva affattningen af utskottsbetänkandet beträffar,
skulle jag ju måhända kunna önska ett eller annat uttryck annorlunda,
men detta är bisaker, som här, då det icke är fråga om
att fatta något definitivt beslut, utan endast att, så att säga,
göra en opinionsyttrihg, äro af ingen betydelse.

Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall ''till utskottets
hemställan.

Herr Sjöholm: Herr grefve och talman! Då jag anser den
föreliggande frågan vara synnerligen vigtig, och då jag icke
gillar de åsigter, som uttalats af motionären, lika litet som dem,
som äro angifna i utskottets betänkande, så ber jag att i korthet
få bemöta dessa uttalanden, synnerligast som, derest kammarens
beslut blir ett bifall till utskottets hemställan, jag för ett sådant
beslut icke vill bära något ansvar, öfvertygad som jag är, att

Lördagen den 1 ilars. 17 N:o 14.

det kommer att lända till skada för den juridiska bildningen i Om
Vårt land. afskaffande

Motionären erkänner, att det fordras ett visst mått af s. k. förberedande
allmänbildning för att kunna med framgång bedrifva faekstudier, examina vid
och han tillägger genast, att fordringarne på denna grundlag- universiteten.
gande allmänbildning icke få ställas så höga, att de medföra ett (Forts.)
inkräktande på den tid, som bör tillkomma fackstudierna. Häri
kan man ju instämma med motionären, men då måste man göra
reda för sig, å ena sidan, hvilken allmänbildning som fordras,
och å andra sidan, huru långt fackbildningen bör gå. Om jag
icke misstager mig, synes motionären i båda dessa fall icke intaga
den rätta ståndpunkten. Det förefaller mig nemligen, som om
han nöjde sig med för liten allmänbildning, men fordrade för
stora fackstudier. Jag tror icke, att hans påstående är sant, att
i vårt land allmänbildningen skattas för högt och fackbildningen
för lågt.

Hvilken allmänbildning fordrar man nu af en jurist? Jo,
mogenhetsexamen vid ett allmänt läroverk och derefter inom den
filosofiska fakulteten en eller två terminers studier för att i vissa
ämnen öka kunskapsmåttet och derjemte öka den allmänna mogenheten.
Dessa senare studier vid universitet äro, enligt min
åsigt, rent af nödvändiga, icke precis för de juridiska studierna,
utan framför allt för den blifvande embetsmannens duglighet
såsom sådan. Mogenhetsexamen innebär mogenhet att börja s j eifständiga
studier och mogenhet för en verksamhet, som från statens
synpunkt är mindre maktpåliggande och som kräfver mindre
humanistisk bildning; men man är icke mogen att med denna
skolbildning plus fackstudier sätta sig i domaresätet. När lexläsningen
vid skolan är slutad, behöfves vid universitet en sofring
af sådana, som i begåfning stå under strecket och som, om de
komme in på embetsmannabanan, skulle blifva odugliga, till föga
glädje för sig sjelf va och till skada för allmänheten. För att
vidga vyerna, för att förekomma den ensidighet, som fackstudierna
ofta medföra, bör den blifvande teologen, juristen och
läkaren någon kort tid studera i den filosofiska fakulteten. De
hafva alla deraf den största nytta, icke endast för sina följande
studier, utan framför allt för lifvet.

Motionärens hat till dessa studier kulminerar i följande kraftuttryck:
»Frågar man emellertid, hvartill dessa förberedande examina
tjena, så bör enligt min mening svaret blifva, att de tjena
till föga annat än att beröfva den blifvande juristen tid och penningar
samt understundom nöta bort en del af det intresse, hvarmed
han, frigjord från skolans mångläseri, eljest skulle hafva
egnat sig åt de juridiska studierna». För motionärens egen skull
både det varit önskligt, om dessa ord varit oskrifna, ty här har
ifvern flugit bort med förståndet. Om de skarpa orden hade
bfrfvit fälda under eu debatt i stridens hetta, så hade det varit

Första Kammarens Frat. 1902. N:o 14.

‘2

N:o 14. 18

Lördagen (len 1 Mars.

Om
afskaffande’
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

förlåtligt, men att skrifva dem i en motion, tror jag icke länder
motionären till någon berömmelse, utan tvärtom. Om de ämnen
eller de fordringar, som nu förekomma i dessa förberedande examina,
äro mindre lämpliga, blir en annan fråga, som icke hör
hit, och motionärens resonnement i detta afseende bevisar ingenting
för den sak, han vill bevisa, nemligen att sjelfva examen
är öfverflödig. Om dessa ämnen äro mindre väl valda, det blir
en sak, som vederbörande få justera. Jag kan gerna instämma
med den förste talaren deruti, att en förändring i detta afseende
kanske vore mycket lämplig, men detta är, som sagdt, en sak,
om hvilken vi icke för närvarande behöfva hafva något bekymmer,
men hvad jag bestämdt vill framhålla är min öfvertygelse, att
en förberedande filosofisk examen är nyttig och nödvändig för
juristen och särskilt för den, som utöfvar domarekallet, af hvilken
man med rätta fordrar tankeskärpa samt ett sundt och juste
omdöme.

Hvad fackstudierna beträffar, kunna ju fordringarne derutinnan
vara större eller mindre, och de kunna ställas allt för
höga. Det finnes ju eller har åtminstone funnits professorer, som
nästan årligen stegrat sina fordringar. Detta kan ju icke vara
välbetänkt. Ett visst kunskapsmått måste naturligtvis under alla
förhållanden fordras, men ett mer eller ett mindre derutöfver synes
mig hafva ringa betydelse. Tv det är alltid så, att det är verksamheten
ute i lifvet, det är erfarenheten, som gifver den rätta
dugligheten. Det finnes inga studier, som i detta afseende ensamt
äro tillräckliga. Jag förutsätter härvid naturligtvis, att det
finnes anlag och intresse för det kall, som man valt; saknas
detta, så hjelper ingenting annat.

Eu professor borde vara tacksam, ju mera bildadt det auditorium
är, som han har, ty derigenom är han förvissad om att
hans föreläsningar bättre uppfattas. Hans uppgift som föreläsare
kan naturligtvis icke så mycket vara att meddela kunskaper, som
icke fastmer att systematisera och utreda begreppen, att vidga
vyerna, att underlätta sjelfstudiet, att gifva råd och anvisningar.
Men detta förutsätter också, att det skall finnas eu viss mogenhet,
och icke så liten mogenhet, hos lärjungarna.

Utskottet stöder sig på åtskilliga auktoriteter och tyckes dervid
hafva fästat mycket afseende. Jag böjer mig gerna för goda
och stora auktoriteter, men jag vill erinra om att i sådana frågor
som denna är det mycket vanligt, att den ena auktoriteten
står emot den andra. Och i detta fall upplyser motionären om,
att hos Kongl. Maj:t föreligger en petition och att de åsigter,
som der uttalas, delas af fakulteten i Upsala, men icke af fakulteten
i Lund. I kulturfrågor vill ju för öfrigt hvarje bildad man
vara en auktoritet.

Hvad slutligen sjelfva saken angår, hemställer jag till kammaren,
om det är lämpligt att — då hos Kongl. Maj:t föreligger

Lördagen den 1 Mars.

19 N:o 14.

till pröfning fråga om en ombildning af de juridiska examina,
då en omorganisation af läroverken likaledes är å bane och då
man icke vet, huru vare sig det ena eller det andra kan komma
att gestalta sig — Första Kammaren uttalar sig för att dessa
preliminära examina under alla förhållanden böra afskaffas. Jag
tror, att detta icke är lämpligt, med hänsyn särskildt till den
varsamhet i dylika fall, som Första Kammaren alltid brukar
visa i sina åtgöranden.

Jag får derför, herr grefve och talman, yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Lindgren: Det torde icke hafva undgått kammarens
uppmärksamhet, att vid universiteten, såväl bland ungdomen som
bland lärarne, en liflig rörelse för ögonblicket pågår beträffande
just reformer inom examensväsende!, och detta gäller alla fakulteter.
Denna rörelse har utan tvifvel framkallats just af den i
vissa afseenden öfverdrifvet långa studietid, som öfver hufvud
förekommer hos oss. Särskildt hvad den medicinska fakulteten
beträffar, är det ju en känd sak, att studietiden inom densamma
är synnerligen lång. Denna rörelse har således hos ungdomen
utgått från ett sträfvande att på kortare tid skilja sig från
examensstudierna, och detta såväl på grund af studiernas
dyrbarhet, som öfver hufvud på grund af den lifliga konkurrens,
hvilken inom detta liksom inom andra områden gör
sig gällande, och i hvilken den, som kommer efter, på ett
betänkligt sätt distanseras. Under sådana förhållanden synes
det mig just icke så synnerligen angeläget, att Riksdagen tager
initiativ inom en liten, särskild afdelning af examensväsende^
sådan som det är här fråga om. Det är ingen fara för att icke
denna sak skall komma upp i alla fall. I ett initiativ från Riksdagens
sida ligger, enligt mitt förmenande, ett visst tvång för de
myndigheter och de korporationer, som hafva att utreda denna
sak och som för öfrigt bäst kunna göra det. Det är alldeles gifvet,
att inom Riksdagen, eller inom ett dess utskott, kan en sådan
undervisningsfråga icke i detalj fullständigt klareras; den bör gå
den andra vägen, och i hvarje fall är det ju alldeles nödvändigt,
att de akademiska myndigheterna få uttala sig, innan regeringen
fattar beslut. När nu förhållandet är sådant, att en så liflig och
allmän rörelse redan eger rum vid universiteten — och det är
betecknande nog, att den till god del utgått från ungdomen sjelf
— så är jag tveksam, huruvida det verkligen är lämpligt, att en
liten specialafdelning af universitetets undervisningsväsen på detta
sätt utbrytes och att Riksdagen i förväg uttalar sig om densamma.

Herr Säve: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag för modar,

att de flesta, som tagit del af herr Tryggers motion,
gjort det med synnerlig tillfredsställelse, och det icke blott med

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 20

Lördagen den 1 Mars .

Om anledning af hvad som står i den, utan äfven med anledning af
afskaffande ]lvac] som icke står i den, men som dock blir ett nödvändigt
förberedande korollarium af sjelf va motionen.

examina vid Motionären vänder sig visserligen särskilt mot preinmnäruniversiteten.
examina inom den juridiska fakulteten, men jag tänker mig, att
(Forts.) fgr c]en händelse Riksdagen skulle vilja uttala sig i motionens
syfte, deraf också blir en naturlig följd, att Riksdagen, framdeles
måste uttala sig på liknande sätt med afseende å preliminärexamina
inom andra fakulteter och följaktligen söka, så vidt på
Riksdagen beror, verka för en välbehöflig begränsning af studietiden
för de flesta fakultetsexamina.

Riksdagen har, såsom i betänkandet omnämnes, redan vid
föregående tillfällen behandlat hithörande frågor. År 1887 aflat
Riksdagen en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att han
måtte taga i ompröfning de ändringar i bestämmelserna för examina,
som fordrades för att studietiden vid universiteten skulle
kunna begränsas inom nödigt mått. Sedan dess har emellertid,
såsom en ledamot af Andra Kammaren denna riksdag uppvisat
i en motion, i hvilken äfven han påyrkat en begränsning af
studietiden, och hvilken motion lämpligast hade bort behandlas i
samband med den nu förevarande, studietiden vid universiteten
blifvit år från år förlängd. Då ingen af de föregående talarne
har framvisat denna progression, skall jag be att få göra det
med ledning af de uppgifter, som motionären, herr Bergström,
lemnat och hvilka äro delvis hemtade från officiella utredningar
och delvis från ett Upsala universitets festprogram.

Här uppgifves, att för de studerande, som under åren 1870
—84 aflagt filosofie licentiatexamen inom den humanistiska sektionen,
åtgått en tid af i medeltal 15,48 terminer; för dem som
aflagt samma examen under åren 1892—96 är motsvarande tal
17,63 och för dem under åren 1897—1901 18,36. Gå vi nu till
medicine lientiatexamen, hvilken som bekant är rent af fruktansvärd
i sina kraf på ungdomens tid, så var medeltalet af terminer
för examinanderna under åren 1870—84 21,61, under åren 1892
—96 22,25 och under åren 1897—1901 25,94, d. v. s. nära 13
hela år. Juris kandidatexamen hade tarfvat för dem, som aflade
denna examen under åren 1870—84 1 3,76, under åren 1892—96
15,23 och under åren 1897—1901 15,26 terminer. Teologie kandidatexamen
hade kraft af examinanderna under åren 1870—84
15,60, af dem under åren 1892—96 1 8,99 och af dem under åren
1897—1901 21,79 terminer.

Jag ber att till detta dock få lägga, att i dessa tidmått
ingår icke den tid, som behöfts för afläggande af akademiska
disputationsprof; om denna tid inräknas, komma naturligtvis de
nyss anförda talen att högst betydligt höjas, allra helst som fordringarna
på dessa disputationer äro väsentligt större nu än för
20 ä 30 år sedan. Dessutom ber jag att få fästa uppmärksam -

Lördagen den 1 Mars.

21 N:o 14.

heten på att i den anförda redogörelsen fattas de högsta examina
i två fakulteter; der omnämnas icke teologie licentiatexamen eller
juris utriusque licentiatexamen.

Jag betviflar, att man skall kunna inom något kulturland i
hela verlden finna ett examensväsende, ordnadt på sådant sätt.
som detta, och jag tror, att skall man söka en motbild härtill,
så måste man gå utom Europa. Det finnes blott ett enda land,
som har något dermed likartadt, och det är Kina.

De af oss, som varit i samspråk med utländingar, livilka intresserat
sig för våra examensförhållanden, torde icke hafva undgått
att finna, med hvilken förvåning de tagit kännedom om dessa
förhållanden. Vid de tyska universiteten tarfvas för afläggande
af en grad inom någon af de fyra fakulteterna icke längre tid
än fyra år. Går man till de engelska, finner man, att fordringarna
med afseende på den verkliga studietiden ställa sig ganska
lågt. Så ungefär lärer det vara i många länder. Hafva då vi
svenskar rätt att fordra så mycket af vår ungdom, denna ungdom,
som till största delen utgår, om icke precis från fattiga hem,
hvilket emellertid ofta nog är händelsen, så dock från hem, der
den ekonomiska välmågan i allmänhet icke är stor?

Den ärade ordföranden inom tillfälliga utskottet fästade uppmärksamheten
på skuldsättningen såsom ett yttersta medel för
våra studerande att kunna fullfölja sin långa studiekurs. Vi veta
alla, att de i vidsträckt mån begagna sig af denna skuldsättning,
men dermed följa också de mest ledsamma konseqvenser. Det
vore önskligt, om vi kunde befria desse unge män från att, då
de göra sitt inträde på embetsmannabanan eller på någon annan
bana, hvilken de nu välja, nödgas laborera med de svårigheter,
som en sådan skuldsättning medför, och hvilka för många räcka
lifvet ut.

Nu är det emellertid bär icke fråga om preliminärexamivc.
eller examensstudier inom någon annan fatalitet än flen juridiska,
och jag skall derför uteslutande hålla mig till dem. I fråga om
dessa examina, preliminärexamen och den så kallade juridikofilen,
har i utskottsbetänkandet lemnats uppgift å de ämnen, som i dem
ingå; och det har af ett par talare framhållits, att dessa ämnen
äro så humanistiskt bildande och så vigtiga för de följande juridiska
studierna, att de böra behållas såsom examensämnen. Jag
vill nu icke här granska de särskilda ämnena; men jag kan ej
underlåta att uttala min förvåning öfver, att exempelvis franska
ingår som tvångsämne i preliminärexamen, då franskan numera
är af mindre betydelse för oss svenskar än tyskan och engelskan,
och då det, hvad beträffar juridiska studier, torde för svenska
studerande vara af större vigt att ha förutsättningar för att kunna
sätta sig in i en rent germanisk rätt, såsom den tyska, än i eu
romansk, såsom den franska. Jag betviflar för (ifrigt, att våra
jurister egna någon större uppmärksamhet åt franska lagsamlingar,

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 22

Lördagen den 1 Mars.

Om såsom t. ex. Ludvig XIV:s ordonnanser eller Code''Napoléon.: Jag
afskaffande tänker, att den tyska lagstiftningen är för dem af större intresse
förberedande än den franska. Man känner förvåning, då man såsom ett tvångsexamina
vid ämne i juridikofilen finner matematiken, detta oaktadt det mateuniversiteten.
matiska studiet i skolorna numera, på den så kallade b-linien,
(Forts.) drifves kraftigare än förr. För öfrigt ber jag att i detta sammanhang
få erinra den förste ärade talaren om, att det i nyare
svensk och allmän historia, äfvensom i statskunskap, nu läses
vida mera vid de allmänna läroverken än förr — statskunskapen
hörde förr ej ens till undervisningsämnena, men gör det nu.
Vidare är det att märka, att man vid historieundervisningen nu
mera än fordom söker fästa ungdomens uppmärksamhet på den
allmänna odlingen och särskildt på samhällsskickets utveckling.

För öfrigt, om det nu skulle vara så, att studenten, när han
skall börja sina studier i statsrätt, icke från en föregående preliminärexamen
eger kännedom om det väsentligaste af de utländska
statsförfattningarne, så måtte han väl dock ha alla förutsättningar
för att sjelf kunna lära sig hvad han behöfver deraf. Har
han icke det, af huru ringa uppfostrande betydelse för utvecklingen
af hans intelligens hafva ej alla de år af hans framfarna
lif då varit, som egnats åt studier?

Det är något, som många gånger stött mig, att man fordrar,
att en ung studerad man för att kunna börja sin egentliga lifsverksamhet
skall visa upp examensbetyg på kunskaper i alla
möjliga ämnen, som ej beröra denna verksamhet, liksom om det
ej skulle kunna förutsättas, att det hos en person med vanlig
allmänbildning skulle finnas förmåga och intresse att på egen
hand tillegna sig hvad han finner för sig behöfligt för att förkofra
sina insigter utöfver hvad som ingår i examenskursen.

Här har framhållits betydelsen af dessa juridiska preliminärexamina
för allmänbildningen. Ja väl, det inser man nog, att
de ega en sådan; men ega då icke också de juridiska studierna
sjelfva en stor betydelse för allmänbildningen? Man behöfver
blott exempelvis här vid Riksdagen under någon tid följa de
frågor, som behandlas af lagutskottet, och man skall deraf, om
man ej sjelf är jurist, lära sig mycket af vigt för ens egen allmänbildning.
Rättsvetenskapen omfattar många olika områden; till
den höra sådana ämnen som juridisk encyklopedi, statsrätt, rättshistoria,
nationalekonomi in. fl., och man kan väl göra sig den
frågan: ingår icke i allt detta en mängd allmänbildande moment?
Skall man, för att ersätta hvad som brister en juris studerande i
humaniora, särskildt behöfva af honom fordra ökade insigter i
andra ämnen, som i sjelfva verket ligga utom de juridiska studierna,
såsom matematik och franska? Det säges visserligen, att,
om man borttager eller reducerar dessa preliminärexamina, man
dermed rycker bort ett af underlagen för en högre vetenskaplig
verksamhet; men då ber jag att få fästa uppmärksamheten derå,

Lördagen den 1 Mars.

23 N:o 14.

att de juris studerande vid universiteten, som vilja utbilda sig
exempelvis till blifvande universitetslärare, ju, innan de börja sina
rent juridiska studier, äro i tillfälle att skaffa sig ökade humanistiska
kunskaper genom att aflägga filosofie kandidatexamen,
för hvilken de ha tillfälle att åt sig utse sådana ämnen, som
bäst passa som underlag för deras kommande, mera vetenskapligt
anlagda fackstudier. Men om det nu är en eller annan, som befinner
sig i den ställning, att han vid inträdet vid universitetet
kan tänka på att i en framtid blifva akademisk lärare, skall man
väl derför ställa lika stora fordringar på grundläggande kunskaper
hos alla andra, som gå den juridiska vägen, för att blifva domare
eller administrativa embetsman, men icke vetenskapsmän?

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr von Friesen: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Endast vid ett sammanträde inom utskottet hade jag tillfälle att
deltaga i behandlingen af denna fråga inom utskottet och uttalade
då mina sympatier för motionärens syfte. Detta vill jag göra
äfven i dag, men nu likasom då vill jag uttryckligen betona, att
det hufvudsakliga skarpt, hvarför jag går med på motionärens
förslag, är nödvändigheten att förkorta studietiden. Detta har
ock utskottet understrukit, då det på sid. 5 i betänkandet såsom
en början till sitt utlåtande säger, att »utskottet anser i allmänhet,
att studietiden för den blifvande fackmannen bör minskas, så att
han tidigare och med bibehållen kraft och intresse kommer ut i
det praktiska lifvet». Det är detta behof, som här af föregående
talare så rikligen betonats — det är detta, som gör, att jag vill
vara med om en sådan skrifvelse som den föreslagna. Skulle
åter igen preliminärexaminas borttagande ha till följd, att specialiseringen
af de juridiska studierna ökades och att fordringarna
på det området i stället upptoge den ledigvordna tiden, så skulle
jag anse, att icke blott intet blifvit vunnit, utan att man kommit
ur askan i elden. Men jag anser, att motiveringen här, ytterligare
klargjord genom diskussionen, är så pass tydlig, att, när skrifvelsen
kommer till Kongl. Maj:t, man der ser, hvad som varit utskottets
och kammarens mening, om kammaren nu bifaller skrifvelseförslaget.

Hvad som framför allt behöfver reformeras enligt min åsigt —
jag kan icke underlåta att säga det i detta sammanhang — är
sjelfva de juridiska studierna vid universiteten, för hvilka nu
saknas nödig studieplan och läroböcker. Jag talar icke här som
den blinde om färgen, ty jag har till sagesman en stor skara af
gamla lärjungar, som nu hunnit ganska långt i lifvet, men vidhålla
denna åsigt. Det är den vigtiga frågan, det vigtiga föremålet
för vederbörandes omsorg att se till, att de juridiska studierna
vid universiteten ordnas på bättre sätt och kunna medhinnas

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 24

Lördagen den 1 Mars.

Om på kortare tid. Till detta ändamål verkar ju emellertid äfven
afskaffande borttagandet af dessa preliminärexamina; och då jag för min del
förberedande tiU full° instämmer i hvad särskildt af den siste talaren sagts
examina vid beträffande dessa examina, ber jag, herr grefve och talman, att
universiteten, få yrka bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Almén: Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag
hade icke ämnat yttra mig i denna fråga, men af diskussionen
vill det synas, som skulle densamma vara svårlöst. Upprigtigt
sagdt, är den icke så för mig, och jag vill derför ange min ståndpunkt.

Under de tjugufyra år, jag såsom lärare tillhörde Upsala
universitet, voro liknande frågor, om icke årligen, så dock ofta före.
Åsigterna voro mycket delade; det förklarades af somliga, att om
man minskade allmänbildningen och lindrade fordringarne i preliminärexamina,
så skulle detta medföra en stor försämring hos
de blifvande tjenstemännen, då de ginge ut i verlden. Andra
åter framhöllo, att fackstudierna oundvikligen kräfde längre tid
för beredande af bättre tillfälle till ökadt studium. Särskildt voro
dylika frågor ofta före inom den medicinska fakulteten; de gamle
lärarne förklarade, att, om man minskade kunskaperna i humaniora
hos läkarne, deras anseende skulle deraf lida o. s. v. Tiden gick
emellertid framåt; dessa preliminärexamina äro visserligen ej borttagna,
men fordringarne för desamma torde ha reducerats till
omkring hälften mot förut. Fordringarne i fackstudierna hafva
under tiuen ökats. Frågar man sig nu: huru är det då nu med
läkarnes kunskaper? Ja, så vidt jag förstår, har läkarnes vetande
icke någonsin varit större än nu; dessa olycksspådomar ha således
icke gått i fullbordan.

Skulle nu denna skrifvelse bifallas och preliminärexamina för
den blifvande juristen borttagas, så är det min förhoppning, att
derpå skall det juridiska studiet ej lida det minsta. En talare
här uppskattade allmänbildningen så högt, att han nära nog höll
före, att det sedan icke skulle komma att finnas tillräckligt omdöme
Och skarpsinne hos den blifvande juristen, om han icke tränades
en eller möjligen två terminer inom den filosofiska fakulteten. —
Skulle j ag ha fattat honom origtigt eller hört fel, må det ursäktas
mig, men jag tyckte, att hans ord folio i det närmaste så. Ja,
nppskattar man allmänbildningens verkan så högt, så förundrar
det mig, att man nöjer sig med en eller två terminers dylika förberedande
studier; de måtte i sanning ha en undergörande inverkan
på den blifvande tjenstemannens skarpsinne, om sådant resultat kan
vinnas på så kort tid.

Under sådana omständigheter och i den förhoppning, som
nyss af en annan talare uttalats, att man icke, om preliminärexamina
borttagas, utvidgar de juridiska fackstudierna derhän, att

Lördagen den 1 Mars.

25 N:o 14.

intet blir vunnet i tid, hyser jag ingen tvekan att yrka bifall Om
till motionen. '' ''

Det ansvar, man derigenom kan ådraga sig, skall jag bära förberedande
ganska lätt; det är ej så farligt, som det låter. Men innan vote- examina vid
ring blir och man skall lägga sin sedel i urnan, ber jag en hvar universiteten.
noga betänka, om det icke är på tiden att en gång göra nå- (Forts-)
got för att förkorta studietiden? Det är icke lämpligt att släppa
ut de studerande från universiteten först vid närmare trettio år,
nästan uttröttade af bokstudier. Sedan skola de ut i lifvet och
samla erfarenhet; och det kräfver så lång tid, att de nästan äro
gubbar, innan de bli i tillfälle att verka på egen hand. Och
säkert är, att den långa studietiden vid universiteten beröfvar dem
intresset för fortsatta teoretiska studier.

Herr grefve och talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Jag begärde ordet, när en talare på lundabänken tillrådde kammaren
att, då den studerande ungdomen och andra redan tagit
frågan om hand, ej bry sig om att göra något uttalande i anledning
af det föreliggande förslaget. Det rådet motsvarar ett annat
råd, om hvilket läses i utskottets betänkande, då man nemligen
år 1882 tillrådde kammaren att, då ärendet »utan allt behof af
någon Riksdagens underdåniga anhållan komme att underkastas
den sorgfälliga och mångsidiga ompröfning, som frågans ovedersägligt
stora vigt och grannlaga beskaffenhet kräfde---

kammaren icke måtte biträda det beslut, Andra Kammaren för
dess del i förevarande ärende fattat». Hvad blef följden af, att
Första Kammaren den gången lydde rådet? Jo, att frågan ännu
efter tjugu år icke är löst. Man har således väntat tjugu år för
att få denna åtgärd genomförd; och om man besinnar, hvilka
oerhörda kostnader, hvilka förluster i medel, krafter och tid, som
under dessa tjugu år ungdomen och dess föräldrar måst i anledning
deraf vidkännas, förefaller det mig, att rådet från lundabänken
icke är godt och icke är att följa.

Då så många redan här uttalat de åsigter, jag i frågan hyser,
skall jag inskränka mig till att, i likhet med en talare på stockholmsbänken,
förklara, att jag icke funnit anledning frångå, utan
fortfarande vidhåller den mening i frågan, som jag, enligt hvad
utskottsbetänkandet angifver, för tjugu år sedan uttalade På
grund deraf skall jag, ehuru förevarande motion afser endast en
detalj af hvad jag önskar genomfördt, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyström, Carl: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Det märktes nog, när herr Säve framdrog för kammaren i samlad
styrka uppgifterna om den långa studietiden, huru kammaren

N:o 14. 26

Lördagen den 1 Mars.

Om häpnade, och dertill hade den fullgoda skäl. Jag begärde ordet
afskaffande fgr än ytterligare understryka dessa häpnadsväckande fakta
förberedande oc^ förstärka detta argument. Det är ej nog med, att denna tid är
examina vid så oändligt lång, utan dertill kommer en annan sak, nemligen att
universiteten, den intensitet, hvarmed studierna drifvas, är en helt annan nu än
(Forts.) förr. Hvar och en, som varit i tillfälle att på närmare håll skåda,
huru studenterna nu drifva arbetet, och jemför det med sin egen
universitetstids erfarenhet, skall ge mig rätt häri; det är ett kändt
faktum. Och ser man då på ej blott den allt jemt sig förlängande
studietiden, utan äfven denna intensitet i arbetet, hvarom man förr
ej hade eu aning, så följer deraf, att det mått af kraft, som insättes
på studierna, nu är utan all jemförelse större än i gångna
dagar. Hvad vinnes då med denna oerhördt ökade kraftåtgång?
Jo, blott en förberedelse — en förberedelse, hvars värde, hoppas
man, skall stå i förhållande till de insatta lärpenningarna, d. v. s.
den förlängda studietiden och den ökade intensiteten i studierna,
men som dock är blott en förberedelse. Och hvar och en skall,
nästan med fruktan, säga sig: hvad återstår egentligen af lifvet,
huru många återstående arbetsår har man att påräkna för att låta
komma till full användning, för att i det egentliga lifsverket omsätta
denna så dyrt köpta förberedelse? Huru mycket återstår af
lifvet i dess fulla kraft? Deri, i svaret på den frågan, bör ock
ligga afgörandet af denna motion.

Herr Trygger: Herr grefve och talman! Innan jag går

in på sjelfva den föreliggande frågan, ber jag att få erkänna, att
min ärade vän på sörmlandsbänken hade fullkomligt rätt, då han
gjorde anmärkning mot ett visst uttryck i motionen; jag tror dock
icke, att detsamma är så farligt, som han gjort gällande, och framför
allt kan väl icke han personligen ha på något sätt träffats af
den möjliga öfverdriften i detta uttryck. När man är varm för
en sak, kan det lätt hända, att man uttrycker sig något för expressivt;
och den värmen kan man ega såväl då man skrifver en
motion som då man yttrar sig muntligen i kammaren.

Jemte de omständigheter, som af åtskilliga föregående talare
påpekats såsom skäl för det berättigade i denna motion, vill jag
nämna en, som för mig är hufvudsaken. Denna motion är ett
uttryck af den uppfattning, som jag öfver hufvud taget hyser
beträffande bildningen i vårt land. Jag har nemligen den åsigten,
att man här i landet lär sig för mycket, men för litet grundligt;
och jag har den uppfattningen, att verklig allmänbildning föreligger
i det fall och blott i det, att man kan något rigtigt i botten.
För mig är en jordbrukare i sann mening allmänbildad, om han
förstår sitt jordbruk, en prest, om han kan sin teologi, och en
jurist, om han beherskar sin juridik; men deremot dessa, som
kunna litet latin, litet historia, litet statskunskap; som veta, när
den eller den författaren dog eller hvem som gifvit ut den sista

Lördagen den 1 Mars.

27 N:o 14.

romanen o. s. v. •— de äro för mig icke allmänbildade. Den
gamla uppfattningen af allmänbildningen måste bort; det fins endast
ett slag af bildning, och det är den, som består i grundlig
insigt på ett eller flera områden.

Min ärade vän på sörmlandsbänken sade, att juristerna måste
ha allmänbildning för att kunna sköta sitt blifvande kall Ja, det
är sant. Men då han var så sträng mot mig, när det gälde logiken,
skall jag i detta sammanhang be att få göra eu anmärkning
mot hans egen logik; han bevisade aldrig, att de nuvarande
förberedande examina gåfve en sådan allmänbildning, som, enligt
hans mening, fordrades för den blifvande juristen. Och hade han
påstått det, så skulle jag ha vågat bestrida detta påstående; och
jag tror, att jag temligen väl känner till dessa förberedande
examina och de genom desamma konstaterade insigter. Sålunda,
äfven om det vore så, att för den blifvande tjenstemannen skulle
fordras bland annat humanistisk bildning, utom den juridiska,
har man dermed visst ej bevisat, att de förberedande examina
böra bibehållas; ty då skall man visa, att de verkligen gifva en
ökad humanistisk bildning. Det göra de icke. Och för öfrigt, om
än insigter i humaniora, utöfver mogenhetsexamens pensa, äro behöfliga
för den blifvande domaren, så bevisar det icke, att man
bör fordra eu en särskild examen för att styrka dessa kunskapers
förvärfvande. Jag är öfvertygad, att herrarne här i allmänhet
hafva skaffat sig mera omsigt inom humaniora efter afslutade
examensstudier än förut; åtminstone är det min erfarenhet.
När jag studerade, läste jag juridik och koncentrerade mig på
den; men derefter har jag naturligtvis haft behof att lära mig ett
och annat i öfrigt. Men hvad som alltid ligger största vigt på,
är, att man först lär sig något i botten; ty endast derigenom får
man den förmåga, som gör, att man sedermera kan skaffa sig
hvad derutöfver kräfves.

Här har gjorts gällande, att denna motion skulle innebära eu
påtryckning på Kongl. Majrts regering att framlägga förslag i en
viss rigtning. Jag kan icke finna ett dylikt påstående berättigadt.
Kongl. Maj:ts regering har nu haft tjugu år att fundera på saken;
och jag förmodar, att då intet förslag det oaktadt blifvit framlagdt,
har detta berott derpå, att de särskilda ecklesiastikministrarne
varit af den mening, att det nuvarande tillståndet bör bibehållas.
Jag hyser ock den aktning för den nuvarande innehafvarens af
embetet person, att jag måste antaga, att derest han skulle hysa
samma mening som sina företrädare, så kommer han ock att vidhålla
denna. Det gäller således här ej annat än att få konstateradt,
om den uppfattning, som gjort sig gällande inom den juridiska
fakulteten i Upsala, verkligen har stöd hos Riksdagen; och
det är väl icke ovanligt, att Riksdagen uttalar sin uppfattning i
den ena eller andra frågan. Grundlagen sjelf har ju icke uteslutit
denna fråga mera än andra från Riksdagens behandling.

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14.

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
•universiteten.
(Forts.)

28 Lördagen den 1 Mars..

Med anledning af ett yttrande af herr von Friesen, att hvad
som] egentligen vore af vigt att få ändring i, vore ej så mycket
dessa förberedande examina som anordnandet af de juridiska
studierna öfver hufvud — att de borde ställas bättre och lämpligare,
och att man borde laga, att man finge studieböcker o. s. v.,
ber jag att få nämna, att den juridiska fakulteten i Upsala redan
i början af 1890-talet kommit in med ett förslag angående de
juridiska examina. Vederbörande hördes, och förslaget af styrktes
i åtskilliga punkter af vissa högre embetsman, som tillkallades af
ecklesiastikministern för att yttra sig deröfver; men något beslut
bar mig veterligen sedan ej af Kongl. Maj:t fattats. Frågan om
de juridiska examina ligger således redan under Kongl. Maj:ts
pröfning. Hvad studieböcker åter beträffar, kan man väl ej begära,
att på eu dag skall rådas bot för hvad som brutits under
kanske hundra år. Det får gå så småningom; annars tror jag,
att de utgifna böckerna bli alltför bristfälliga och möjligen sämre
än inga.

Herr grefve och talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Billing: Herr grefve och talman! Mine herrar! Då
jag redan på grand af mitt embete är skyldig att hafva intresse
för de akademiska examina och hvad dit hörer, och då ingen af
de föregående talarne visat sig fullt vara af samma mening som
jag, anser jag mig skyldig att yttra några ord i denna fråga.
Innan jag går in på sjelfva ämnet, kan jag ej underlåta att, med
anledning af några ord af den siste talaren, göra en anmärkning.
På ett ganska märkligt och hittills ovanligt kraftigt sätt uttalade
han en sats, som ligger och gror och gör sig gällande på många
håll. Det är för mig en tillfredsställelse, att han skärpte den så,
att man lätt får tag på den — när hem nemligen påstod, att bildningen
är djup ecb sann, i samma mån, som den är fackbildning.
Han sade, att för honom var den högsta bildningen den, som
bestod i bildning inom ett enda område — för landtbrukaren
inom landtbruket, för presten inom teologien o. s. v.

Undervisnings- och bildningsfrågor förekomma ju nu ofta på
dagordningen, och då hör man om och om igen det ordet: praktisk
undervisning, fackstudier. Redan genom att blott säga de
orden anser man sig ha dokumenterat sig som en tidsenlig man
och är viss om att ha de mångas öron.

Ingen är villigare än jag att medgifva och med glädje erkänna,
att det är ett stort framsteg, att vid undervisningsfrågor direkt
praktiska hänsyn börjat göra sig gällande. Det är ett framsteg
och kan blifva en stor vinst, men — i synnerhet när man såsom den
siste talaren betonar detta — man bör icke underlåta att framhålla,
att den inslagna vägen också kan innebära en fara, nemligen
faran för ensidighet. Om man tillämpar det program, som

Lördagen den 1 Mars.

29 N:o 14.

har till öfverskrift det utmärkta ordet: praktisk, om man tillämpar
det, såsom man vill allt mer, begynnande i folkskolan och
sedan i de allmänna läroverken och sist vid universiteten, så ligger
deri fara för en viss ensidighet. Fackbildningen har stora
förtjenster och vidt gående betydelse, men i samma mån fackstudierna,
fackbildningen bli ensamt regerande, har man också
kommit in på prosans fara. Allt mer utsätter man sig för den
prosaiska tarflighetens fara, man kommer, om jag så får säga, att
lefva under tråkighetens tecken, och jag märker redan på många
håll, jag ber om ursäkt, äfven i Riksdagen, att mina ord om det
tecknet icke äro osanna.

Nu pågår i landet en stark rörelse för förändring i de akademiska
examina; både i Upsala, Lund och vid Stockholms karolinska
institut, både från lärjungarnes och från lärarnes sida yrkas
på] reformer i detta afseende, och för att redan från början här
kunna räkna på en smula välvilja, vill jag omtala, att jag i mitt
stilla sinne i Lund gick och tänkte på att väcka en motion rörande
examensväsendet, och herrarne blifva kanske ännu mer välvilligt
stämda för mig, om jag säger, att denna motion skulle hafva
blifvit ungefär af samma innehåll som den, hvilken väckts af
en man, i hvars åsigter jag icke alltid eller ens ofta instämmer,
nemligen herr David Bergström i Andra kammaren. Det klagas,
och jag tror det icke kan klagas tillräckligt deröfver — och detta
skäl tager herrarnes hjertan —- att studietiden vid universiteten
är allt för lång. Ingen af herrarne röres af klagomål i fråga om
det eller det ämnet, i fråga om preliminäraxamen eller filen; talet
derom går in genom det ena örat och ut genom det andra. Men
det är det förhållandet, att det tager allt för lång tid för ynglingarne
att studera vid universitetet, som motiverar hela stämningen
här. Jag är viss om, att man icke bör upphöra att ropa mot
detta missförhållande, ända tills det upphör. Nu tror jag visserligen,
att det aldrig kommer att upphöra, att vi alltid få ropa, ty
denna klagan har alltid hörts och kommer nog att fortfara, men
måhända hjelper den litet ändå, och derför skola vi äfven ropa,
att en orimlig tid åtgår för de akademiska examina, i synnerhet
för de högsta och framför allt för filosofie licentiat- och teologie
kandidat-examina.

Men om nu klagomålen äro fullt befogade, och jag tror ingen
nekar dertill, så frågas: hvarpå beror då detta? Beror det
på preliminärexamen, juridikofilen och teologikofilen? Nej, mine
herrar, låt oss vara upprigtige, då vi besvara frågan: hvarpå beror
den orimligt långa studietiden? Den beror på universitetens
professorer, derpå, att vi hafva så förträffliga och nitiske professorer.
Herrarne minnas kanske från sin skoltid, att, då äfven utmärkta
lärare funnos, som gnodde ynglingarne förträffligt, det också vid
läroverket fans en eller annan lärare, för hvilken man ej beliöfde
läsa mycket, men hade roligt. Tro herrarne, att vi äro skyldige

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten
(Forts.)

N:o 14. 30

Lördagen den 1 Mars..

Om minst tacksamhet mot desse? Nej, de hafva ej utan skäl fått ett

afskaffande namili som nu kan nästan sägas vara fastslaget; de ha kallats
förberedande »välgörare». Nu för tiden finnas knappt några sådana välgörare
examina vid vid våra skolor, ännu mindre vid universiteten, ty professorerne
universiteten, äro, så vidt jag känner, samt och synnerligen öfvermåttan nitiska;

(Forts.) men j gamma mån professorerne äro nitiska — sjelf har jag varit
professor åtskilliga år — i samma mån drifva de oupphörligen
upp sina fordringar. Den öfvermåttan långa studietiden vid universiteten
beror icke på examensstadgan, utan på professorernes
nit, och vi må förändra examensstadgan huru som helst, så kommer
det att inverka mycket litet, om icke professorerne komma
till den öfvertygelsen, att deras nit icke bör bjuda dem att, så
som sker, skärpa sina examensfordringar. Jag hoppas, att här
ingen af herrarne anser, att jag med livad jag sagt velat kasta
den minsta skugga på universitetslärarne, ty det är min hjertliga
öfvertygelse, att de förtjena allt godt vitsord för sin verksamhet,
och det öfverklagade missförhållandet beror icke på deras brister,
utan på deras förtjenster i andra afseenden. Således tror jag icke
synnerligen mycket på den stora verkan af en ny examensstadga,
men naturligtvis kan en sådan medföra någon frukt.

Om jag nu öfvergår till föreliggande motion, innebär den ett
förslag, att Riksdagen skulle såsom sin åsigt uttala, att de juridiska
preliminärexamina skulle borttagas. Utskottet anser, att
motionären bevisat obehöfligheten af dessa examina. Jag tycker
nästan, att det är anspråkslöst vackert af utskottet att anse motionären
hafva, med de få ord han skrifvit, bevisat denna sak,
men förmodligen är meningen, att utskottet trott på motionärens
auktoritet. Utskottet har dessutom varit predisponeradt för motionärens
förslag, det har förmodligen gerna velat vara med om
snart sagdt hvad som helst, som kunde förkorta studietiden vid
universiteten. För min del är jag alldeles icke heller emot motionärens
förslag, så vidt jag kan bedöma det. Men hvad jag
icke är, viss på, det är, huruvida jag kan bedöma det med full
sakkunskap, om jag ve:kligen är beredd att säga, att här ifrågavarande
examina kunna utan skada tagas bort. Jag frågar:
huru många af herrarne kunna vara vissa på att verkligen kunna
i dess helhet bedöma denna sak, såsom man vid ett riksdagsbeslut
vill göra det. I utskottets utlåtande åberopas åtskilliga auktoriteter.
Ja, jag är mycket böjd att instämma med dem, derför
att de stämma öfverens med min egen mening, men om man
emellertid närmare ser på dessa auktoriteters yttranden, finner
man viserligen, att från ett håll en gång om ifrågarande examina
sagts, att de helt enkelt kunna borttagas, men från ett annat
håll säges: nej, de böra icke tagas bort, utan omgestaltas och
förändras, och från båda hållen har man alltid yttrat sig under
förutsättning, att mogenhetsexamen vore så eller så beskaffad. År
det rigtigt och tidsenligt, att Riksdagen i dag säger: denna exa -

Lördagen den 1 Mars. 31

men skatt tagas bort, då vi icke veta, hurudan mogenhetsexamen
kommer att blifva? Jag tycker det vore allt skäl att vänta
med ett sådant beslut åtminstone till nästa riksdag, då förmodligen
det nya läroverksförslaget framkommit. För min del får
jag såga, att jag icke anser mig kompetent att bedöma denna
sak, så att jag skulle kunna bestämdt säga: denna examen bör
tagas bort, ty det finnes ju andra möjligheter, och jag ber herrar
professorer af den juridiska fakulteten om ursäkt, att jag säger:
det finnes möjligen andra utvägar än den nu föreslagna omgestaltningen
eller förminskningen af studiekursen inom filosofiska
fakulteten. Det vore ju möjligt, att bot mot den allt för långa
studietiden vore att söka inom den juridiska fakultetens sätt att
undervisa, pröfva och examinera. Det är ju en möjlighet, också det.

Härtill kommer ännu en sak, som för mig är af stor betydelse.
Om nu herrarne också äro så vissa på sitt omdöme, att
lättelse skall ske genom borttagande af dessa examina, finna
herrarne dock icke det betänkligt, att Riksdagens Första Kammare
skulle sätta sig ned och fatta beslut om en undervisningsfråga,
icke om den allmänna andan och tendensen af undervisningen,
utan om en bestämd examensfråga? Är det rigtigt, att
Första Kammaren — hvilket ett bifall till utskottets förslag innebär
sätter sig ned såsom en examenskommission och fattar
beslut om eu viss examen? Mig förefaller, att Första Kammaren,
som alltid vant mån om att icke onödigtvis och otvingad ingå
på Kongl. Maj ds ekonomiska lagstiftningsområde, också nu borde
besinna, att det är Kongl. Maj:t, som har att afgöra denna sak;
kammaren skall icke besluta i ärendet, men ett sådant beslut 1iggei
uti det, utskottet föreslagit. Så mycket mindre önskar jag,
att kammaren må vara böjd att på detta sätt ingripa på ett område,
hvarifrån den i allmänhet afhållit sig, som kammaren icke
kan stryka de ord, Indika efter motionären anföras på tredje
sidan andra stycket i utlåtandet, der det tydligen säges, att Riksdagen
skulle gifva Kongl. Maj:t en admonition, derför att Kongl.
Maj:t icke fattat beslut i denna fråga. Detta vill jag för min
del icke vara med om.

Hvad vill jag då, när nu min tendens går åt samma håll
som motionärens förslag? Jo, i Andra Kammaren bär herr
David Bergström väckt eu motion, gående ut derpå, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
ville låta undersöka och utreda, huruvida icke, med särskild hänsyn
till nödvändigheten af studietidens begränsning, åtskilliga ändringar
och tillägg i gällande bestämmelser med afseende å undervisnings-,
examens- och studieväsendet vid Upsala och Lunds
universitet samt Karolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm
kunna vara behöfliga, och att Kongl. Maj:t derefter ville
vidtaga de åtgärder, som för det åsyftade ändamålet kunna befinnas
erforderliga och gagneliga.

N:o 14.

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 32

Lördagen den 1 Mars.

Om Hvad är skilnaden mellan herr Bergströms och herr Tryg afskaffande,

gers motioner? Den senare sysselsätter sig endast med de juaf
visso, ndisk-preliminära examina, under det den förra upptager alla
examina vid akademiska axamina och således äfven de nämnda prehminäruniversiteten.
examina. Herr Bergströms motion innefattar i sig herr Tryggers.
(Forts.) Vidare råder icke herr Bergström Riksdagen att fatta beslut om
huru den eller den examen skall ordnas, utan endast till ett uttalande
af Riksdagens bekymmer öfver den förfärande tidslängd,
som för de akademiska examinas afläggande erfordras, samt till
en begäran, att Kongl. Maj:t ville taga detta i öfvervägande och
med anledning deraf vidtaga åtgärder. Ett bifall till herr Bergströms
motion skulle derför också innebära bifall till lierr Tryggers,
för så vidt denna egentligen tilltalar oss, eller så vidt den
går ut på att förkorta studietiden. Det hade således förefallit
mig rigtigast, att utskottet icke varit så hastigt med detta betänkande,
utan inväntat afgörandet af herr Bergströms motion i
Andra Kammaren, så att båda motionerna kommit under behandling
på samma gång. För mig är det alldeles klart, att det rigtiga
vore att icke besluta här i detalj, då vi antagligen senare
komma att besluta om frågan i dess helhet. Förelåge nu här
förslag att bifalla herr Bergströms mycket vidare gående yrkande,
som också innefattar herr Tryggers, men med den skilnad, att
detsamma icke är ohöfligt mot Kongl. Maj:t, skulle jag yrka bifall
härtill. Nu vill jag detsamma som herr Trygger, men vill
icke taga hans förslag i den form, det föreligger, och har då ingen
annan utväg — och jag anser den äfven tillräcklig än
att yrka återremiss i syfte att det må behandlas på samma gång
som herr Bergströms. Visserligen kunna de af herrarne, som
vilja besluta redan i dag, säga: Nej, det är möjligt, att herr
Bergströms motion icke framkommer till Första Kammaren.

4 Men tro herrarne då, att Andra Kammaren kommer att afstå
denna eller någon annan motion i den vägen? Likaväl som jag
veta herrarne, att man kan hålla 90 mot 1 på att herr Bergströms
motion skall bifallas i medkammaren, och skulle den icke
der bifallas, är detta ett bevis på, att Andra Kammaren icke
heller skulle bifalla herr Tryggers. o .

Således får jag, herr grefve och talman, yrka återremiss i det
af mig angifna syfte.

Herr Lindgren: En talare på göteborgsbänken sade, att

jag gifvit kammaren det rådet att låta frågan hvila, och fann
detta råd föga klokt. Jag har icke gifvit något sådant råd, utan
endast i några korta ord i sjelfva verket framhållit detsamma,
som herr Billing sedan mera vidlyftigt utvecklade. Jag betviflar,
att, i fäll man vill råda bot för den långa studietiden inom samtliga
fakulteter, det är ett steg i den rätta rigtningen, när man
föreslår att isoleradt behandla borttagandet af preliminärexamina

Lördagen den 1 Mars..

33 N:o 14.

inom juridiska fakulteten. Det är ju endast en detalj i förhållande
till frågan i dess helhet. Vidare tror jag, att regleringen
af studietiden icke befordras på något verksamt sätt allenast derigenom,
att man tager bort vissa preliminärexamina. Hela studieväsendet
bör, på sätt den föregående talaren antydde, ordnas på
ett lämpligare ocli bättre sätt; och dervid spela in en mängd
förhållanden, som omöjligen kunna vara för Riksdagen bekanta.
Jag anser således, i likhet med den siste talaren — och delande
herr von Friesens uttalade betänkligheter — att saken bör ses
i sin allmängiltighet, behandlas i ett sammanhang, och instämmer
derför i den föregående talarens yrkande om återremiss.

Herr Sjöcrona: Jag skall icke i någon nämnvärd mån
förlänga den redan ganska långvariga öfverläggningen i detta
ämne. Jag har endast velat tillkännagifva min fullständiga anslutning
till herr von Friesens yttrande, att fordringarna i fråga
om fackstudierna icke må skärpas så, att den tid, som frigöres
genom borttagandet af preliminärexamina, i stället måste användas
på dessa fackstudier. Jag är emellertid, på grund af hvad
herr Billing anfört, ganska tveksam om lämpligheten för Första
Kammaren att just nu göra ett sådant uttalande, som utskottet
tillstyrker. Skulle jag likväl kunna afgifva min röst för bifall till
utskottets förslag, sker det under en annan ovilkorlig förutsättning,
och det är den, att icke heller fordringarna på lärjungarne
vid våra allmänna läroverk skärpas så, att man pålägger alla
lärjungar vid läroverken, äfven sådana, som icke ämna fortsätta
studierna vid universiteten, ökade ansträngningar för att bibringas
de kunskapsmått, som eljest skulle förvärfvas för genomgående af
preliminärexamen.

Jag skall icke tillåta mig att göra något särskildt yrkande.

Herr Trygger: Jag tackar herr Billing för den sympati,
han har för motionens syfte, men å andra sidan har jag sällan
funnit honom så betänksam, då det gäller att bedöma en fråga
som i detta fall.

Herr Billing förklarar, att här i denna kammare böra ledamöterna
hafva ytterst svårt att bedöma denna sak, ty han sjelf
till och med är tveksam om sin förmåga i nämnda hänseende.
Jag undrar verkligen, huru många frågor man skulle kunna rösta
om i Första Kammaren, om man stälde pretentionerna lika högt
i andra fall, som herr Billing gör i detta. Skulle icke Lunds
universitets prokansler, som sjelf varit professor vid ett universitet,
möjligen kunnat komma så långt, att han kunde bedöma
det principiella i denna fråga, och det är endast det, som det nu
gäller, det är blott tanken, som vi här vilja underställa Kongl.
Maj,ts pröfning, ty herrarne skola komma i håg, att här gäller icke,
att vi skola fatta det beslut, att de förberedande examina skola
Första Kammarens Prof. 1902. N:o 14.

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 34

Lördagen den 1 Mars.

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

afskaffas eller att de skola afskaffa på det eller det vilkoret, utan
endast att en framställning skall göras till Kongl. Maj:t om att taga
frågan under ompröfning. Hvad jag för min personliga del kan
hafva sagt i motionen blir icke Riksdagens ord. Om jag uttalar en
förhoppning, är det väl icke detsamma, som att Riksdagen uttalar eu
förhoppning? Jag har aldrig hört, att man varit så sträng mot
en motionär, som man tyckes vilja vara i detta fall.

Hvad som talar mot herr Billings förslag om återremiss är
det, så vidt jag förstår, oformliga deri, att en motion, för hvilken
kammaren kanske hyser sympati -— jag vet icke, om herr Billing
utgår från att detta möjiigen är fallet —- skall förkastas, derför
att en annan motion, som icke är väckt i denna kammare, utan
som är väckt i Andra Kammaren och som möjligen, men icke
säkert, kommer hit, skulle kunna anses innefatta äfven den tanke,
som ligger till grund för denna motion. Ett dylikt sätt att gå
till väga förefaller mig bra egendomligt. Och jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att min motion rör sig icke endast om studietidens
förkortande, utan äfven om universitetsstudiernas ordnande
på det sättet, att man grundligt studerar hvad man för sin framtida
lifsverksamhet bör kunna, och icke ödslar bort tid på att
förskaffa sig ytliga insigter i andra ämnen. För mig är detta
hufvudsaken, ehuru äfven studietidens förkortande har sin betydelse.

Hvad till sist beträffar herr Billings påstående, att motionen
eller hvad jag yttrat i motiveringen eller mitt yttrande här i
kammaren skulle innebära eu ohöflighet mot Kongl. Maj:t, vill
jag säga, att jag icke rigtigt förstår hvad han med detta sitt
yttrande menar. För mig ligger en sådan tanke fjerran; jag vill
lika litet vara ohöflig mot Kongl. Maj:t som mot någon ledamot
i denna kammare. Men hvad jag deremot håller på, det är min
rätt såsom riksdagsman —- hvilken rätt finnes bekräftad i grundlagen
— att komma fram med de förslag, som jag anser vara
för vårt land nyttiga.

Herr grefve och talman! Jag hemställer vördsamt, att kammaren
måtte afslå yrkandet om återremiss samt bifalla utskottets
hemställan.

Friherre Palmstierna: Med anledning af en högt ärad
talares yrkande på återremiss skall jag anhålla att få yttra ett
par ord.

Ett af skälen för hans yrkande var den motion, som
herr Bergström väckt i Andra Kammaren, men förutom det, att
det är osäkert, om den motionen kommer hit, tillåter jag mig framhålla,
då saken naturligtvis var före i utskottet och der diskuterades,
att kommer motionen hit, kommer den såsom vanligen
annars vid slutet af riksdagen, då kammaren är upptagen af
en mängd andra saker, och då allt, som icke är absolut nödvän -

Lördagen den 1 Mars.

35 N:o 14.

digt, göres undan så hastigt som möjligt. Jag är öfvertygad, att
när herr Bergströms motion kommer hit, kommer den icke att
föranleda en så sakrik och intressant diskussion, som denna fråga
här i dag föranledt, derför att det ligger de fleste om hjertat hvad
som här är innebörden af motionen.

Med anledning af den anmärkning, som från flera håll blifvit
gjord, att möjligen fordringarna för de juridiska examina skulle
komma att skärpas och således ingenting vinnas i tid, tillåter jag
mig framhålla, att utskottet på sid. 5 i betänkandet säger: »dock
under förutsättning, dels att härigenom den juridiska kursen i sin
helhet förkortas med den tid, som den förberedande examen för
närvarande tager i anspråk». Utskottet har alldeles bestämdt sagt
ifrån sin mening i detta fall.

Ifrågavarande talare sade, att ropet på praktiskhet lätt leder
till ensidighet. Jag tror, att man med större fog kan säga, att
teoretiska öfverdrifter alldeles bestämdt leda till ensidighet.

Han nämnde äfven om professorerna — och jag skulle dertill
vilja lägga lärarne vid de allmänna läroverken — att deras
alltför stora nit lätt gör lärjungarne öfveransträngda och studietiden
alltför lång. Den omständigheten, att de der säkerhetsventilerna,
som icke lärde dem så mycket, numera äro borta, må
ju vara en fördel för sig, men desto nödvändigare är det att inskränka
studietiden. Talaren yttrade sig sjelf med mycken skärpa
om att studietiden är för lång, och att vi derför skulle ropa.
Det är just för det ropets skull, som jag, herr grefve och talman,
anhåller, att kammaren måtte biträda utskottets förslag.

Herr Billing: Mot det af mig nyss gjorda yrkandet hafva
af motionären och utskottets ordförande gjorts hufvudsakligen två
anmärkningar.

Motionären har sökt inverka på kammaren med att säga, att
det icke vore skäl att förkasta hans motion, derför att man hade
sympati för herr Bergströms. Mot det ber jag att få säga, att
det icke var min mening, och att det icke kan vara någon annans
mening heller, att bifall till herr Bergströms motion skulle
innebära förkastande af herr Tryggers förslag, utan fast hellre att i
herr Bergströms motion ingår åtminstone det hufvudsakliga af
herr Tryggers. För resten, om ärendet återremitteras, kommer
herr Tryggers motion tillbaka till kammaren ännu en gång.

Utskottets ordförande invände mot mitt yrkande om återremiss,
att det vore antagligt, att herr Bergströms motion skulle
komma till Riksdagen först vid slutet af denna. Det är ju alldeles
icke nödvändigt, att så sker, men äfven om så skulle ske,
tror jag, att den ärade utskottsordföranden sjelf angaf skäl mot
sina betänkligheter, ty han sade, att här i dag förts en så grundlig
diskussion. Den har galt icke mer herr Tryggers än herr
Bergströms motion och behöfver icke upprepas; hvad som sagts

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(FortB.)

N:o 14. 36

Lördagen den 1 Mars.

afskaffande
af Dissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

lär vara i minnet och ännu mer i sinnet, när herr Bergströms
motion återkommer, ty att den kommer hit, derom tviflar nog
icke utskottets ordförande.

Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.

Herr Almén: Jag förstår icke, hvarför man icke skulle bi falla

denna motion. Skälet till återremiss skulle vara, att vi under
tiden kunna få hit herr Bergströms motion, men det utgör icke
för mig något hinder att i dag rösta för herr Tryggers motion.
Kommer den andra motionen hit, så skall jag rösta äfven för
bifall till den, ty de gå båda i samma rigtning, men den senare
är mera omfattande. Icke vore det förenadt med fara, om
Första Kammaren bifölle båda motionerna, då de gå i samma
rigtning. Kongl. Maj:t får egna sin uppmärksamhet åt två skrifvelse^
och det är hela skilnaden. Mig synes, att återremiss ej
behöfves; för min personliga del röstar jag ja för herr Tryggers
motion, och kommer herr Bergströms motion hit, så röstar jag
ja äfven för den.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Jag ber att få återtaga mitt
yrkande på afslag och förena mig i herr Billings yrkande på
återremiss.

Herr Sjöholm: Äfven jag ber att få förena mig med herr

Billing i hans yrkande på återremiss.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att, sedan herrar Nyström, Johan Fredrik, och Sjöholm
återtagit de af dem framstälda yrkanden, i afseende på föreliggande
utlåtande endast återstode yrkanden, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock att utlåtandet skulle
visas åter till utskottet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på återremiss
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

37 N:o 14.

Lördagen den 1 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 44.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle detta beslut,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial:

n:o 28, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel, och

n:o 29, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts framställning om personligt lönetillägg åt distriktschefen
A. It. Corin såsom chef för traftkafdelningen i jernvägsstyrelsen,

godkändes de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande punkterna l:o) och 2:o) i bevillningsutskottets betänkande
n:o 9, angående vissa delar af tullbevillningen, godkändes
den föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet Kongl.
Maj:ts denna dag aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till ändrad lydelse af 1 § ll:o) tryckfrihetsförordningen,
och

2:oj med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o) tryckfrihetsförordningen.

afskaffande
af vissa
förberedande
examina vid
universiteten.
(Forts.)

N:o 14. 38

Lördagen den 1 Mars.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i förordningen angående patent den 16 maj 1884, och

2:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 26 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
under sammanträdet aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående uppförande af ny byggnad för Kongl. Maj:ts
kansli m. m.;

2:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt skollärarinnan
vid länsfängelset i Stockholm Christina Charlotta
Lindholm;

3:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt vaktkonstapeln
vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Carl August
Holmberg;

4:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt fältmusikanten
vid Vesterbottens regemente P. A. Erland; och

5:o) angående användande för vissa ändamål af det å andra
liufvudtiteln uppförda förlagsanslaget till ersättning åt domare,
vittnen och parter.

Herr Sörensson aflemnade en motion, n:o 29, om beredande
af tryggad besittningsrätt åt innehafvare af vissa lägenheter å
annex-, mensal- och stomhemman.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fröberg under
fjorton dagar, räknadt från den 7 innevarande månad.

39 N;o 14.

Tisdagen den 4 Mars.

Upplästes ett ingifvet läkareintyg så lydande:

Att doktor Philip Leman för undergående af en liten operation
och skötsel derefter är tills vidare oförmögen att fullgöra sitt riksdagsmannakall,
intygas.

Stockholm den 26 februari 1902.

John Berg.
Professor.

Justerades sju
maren åtskildes kl.

protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kam1,
53 e. m.

In fidern

A. v. Krusenstjernå.

Tisdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr statsrådet von Krusenstjerna aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående provisoriska anordningar
vid Stockholms centralstation in. m.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne februari.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets memorial:

n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 4:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 7 angående
vissa motioner om ändring i förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin m. in.; och

N:o 14. 40

Tisdagen den 4 Mars.

n:o 13, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 8 i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kong! Maj:t angående tullen å majs;

bankoutskottets memorial n:o 3, angående afskrifning af
osäkra fordringar vid riksbankens afdelningskontor i Göteborg,
Falun, Karlskrona, Karlstad, Luleå, Kalmar, Visby och Örebro;
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 21, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 16 och 75 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,
dels ock en i anledning af nämnda proposition väckt motion;

n:o 22, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 12 och 41 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862, dels ock en i anledning af nämnda proposition väckt
motion; samt

n:o 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående landstingens befogenhet med afseende å väganläggningar.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll af följande
lydelse:

År 1902 den 3 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens
fullmäktige i riksbanken efter herrar S. G. von Friesen och
Olof Jonsson i Hof, hvilka voro i tur att afgå, dels suppleanter
för samtlige fullmäktige i riksbanken; och befunnos, efter valens
slut, hafva blifvit utsedde till

fullmäktige:

herr von Friesen, Sixten Gabriel, ledamot af

Riksdagen Andra Kammare............... med 48 röster,

» Jonsson, Olof, i Hof, hemmansegare... » 48 »

samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val
under år 1903 försiggått:

41 N:o 14.

Tisdagen den 4 Mars.

herr Uggla, Albert Axel, major, ............ med 48 röster,

» Tham, Vollrath Henrich Sebastian,
ledamot af Riksdagens Första Kammare
............................................... » 47 »

* Johnson, Axel, Generalkonsul......... » 46 »

Fr. von Strokirch. Gustaf Ax. Berg.

Hans Andersson. T. Zetterstrand.

År 1902 den 3 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret efter herrar Johan Johansson i
Noraskog och G. F. Ostberg, hvilka voro i tur att afgå, dels
suppleanter för samtliga fullmäktige i riksgäldskontoret; och befunnos,
efter valens slut, hafva blifvit utsedde till

fullmäktige:

herr Johansson, Johan, i Noraskog, ledamot

af Riksdagens Andra Kammare ...... med 48 röster

» Ostberg, Gustaf Fredrik, ledamot af

Riksdagens Första Kammare............ » 48 »

samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nvtt val
under år 1903 försiggått:

herr Lilliesköld, Erik Wilhelm, kamrerare med 48 röster,

» Ramstedt, Reinhold Victor, grosshandlare
............................................ » 47 »

» Almqvist, Knut Fredrik Gerhard,
ledamot af Riksdagens Andra Kammare.
.................................................. » 40 »

Fr. von Strokirch. Gustaf Ax. Berg.

Hans Andersson. T. Zetterstrand.

Dessa protokoll lades till handlingar^, och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till
Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till
den paragraf, som derom borde i riksdagsbeslutet intagas.

Första Kammarens Prof. 1902. N:o 14.

N:o 14.

Tisdagen den 4 Mars.

Vid föredragning af herr Sörenssons den 1 i denna månad
väckta och då bordlagda motion, n:o 29, om beredande af tryggad
besittningsrätt åt innehafvare af vissa lägenheter å annex-, mensaloch
stomhemman, beslöt kammaren hänvisa denna motion till
sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 1 innevarande mars bordlagda utlåtande n:is 18 20.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Afgåfvos följande motioner:

n:o 30, af herr Bergström, angående skrifvelse till Konungen
i fråga om främjande af ett mera ekonomiskt tillgodogörande af
virkestillgången i skogarne; och

n:o 31, af herr af ETcenstam, angående skrifvelse till Konungen
i fråga om främjande af kooperation mellan jordbrukare.

Dessa motioner blefvo hvar för sig på begäran bordlagda.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst bland
betänkandena på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktr., 1902.