RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1901:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901. Andra Kammaren. N:o 45.

Torsdagen den 30 maj.

Kl. 7 e. m.

Sammanträdet leddes af herr vice talmannen.

§ I -

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande n:o 36,
angående beräkning af vissa bevillningar för år 1902.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,4 e. m.

In fidem.

E. Nathorst Böös.

Andra Kammarens Prol. 1901. N:o 45.

N:0 45.

Fredagen den 31 Maj.

Fredagen den 31 maj.

Kl. 2 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.

§ 1-

Justerades protokollet för den 24 innevarande månad.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag, n:o 117,
till Riksdagens förordnande för f. d. justitierådet C. F. Svedelius att
vara komiterad för tryckfrihetens vård.

§ 3.

Föredrogs och godkändes bevillningsutskottets betänkande n:o 36,
angående beräkning af vissa bevillningar för år 1902.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:

n:o 5, i fråga om regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret; och

n:o 6, i fråga om regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret; samt

särskilda utskottets n:o 1 memorial, n:o 15, angående ersättning
åt utskottets kanslipersonal och vaktbetjening.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,13 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Fredagen den 31 Maj, e. m.

N:0 45.

Fredagen den 31 maj.

Kl. 7 e. m.

Sammanträdet leddes af herr vice talmannen.

§ 1.

Ordet lemnades till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt,
som anförde: Till mig har blifvit framstäld frågan: Hvilka åtgärder
hafva i anledning af Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1896 angående
ändrade bestämmelser i fråga om förlust af medborgerligt
förtroende vidtagits af Kongl. Maj:t, och när kan något förslag i
ämnet vara att till Riksdagen införvänta? I anledning af denna
fråga her jag att få meddela följande.

På sätt jag vid ett föregående tillfälle haft anledning att i kammaren
antyda, förutsätter en förändrad lagstiftning angående straffpåföljden
»förlust af medborgerligt förtroende» för sitt genomförande
ändring af bestämmelserna i 17 kap. rättegångsbalken »om laga
bevis i hvarjehanda mål», i den retning, att större frihet vid bedömandet
af vittnesbevisningens verkan tillerkännes domaren, än som
är förenlig med de nuvarande stadgandena i nämnda kapitel och
särskildt med den bekanta regeln i dess 29 §: »Två vittnen ärofullt
bevis, deri de sammanstämma». Af detta stadgande följer, att, derest
påföljden »förlust af medborgerligt förtroende» borttages och således
förbrytare, oafsedt hvilket brott de begått, skulle blifva vittnesgill
omedelbart efter utståndet straff, sammanstämmande berättelse af
två sådana föga trovärdiga vittnen skulle utgöra fullt bevis, hvilket
icke torde vara förenligt med rättskipningens säkerhet.

Af bland andra denna anledning har, sedan vid 1897 års riksdag
då framlagdt förslag till lag om bevisning icke blifvit af denna
kammare antaget, nytt förslag i detta ämne blifvit utarbetadt, och
är sistnämnda förslag för närvarande föremål för högsta domstolens
granskning. För sävidt denna granskning icke föranleder till annat,
skall förslaget, sa fort ske kan, föreläggas Riksdagen och, om detsamma,
såsom jag hoppas, blifver af Riksdagen antaget, derefter
frågan om förändrad lagstiftning angående ifrågavarande straffpåföljd
upptagas till behandling.

Vidare yttrade herr Kronlund: Herr vice talman! Jag ber att
få betyga herr statsrådet mitt vördsamma tack för den beredvillighet,
hvarmed herr statsrådet besvarat mitt spörsmål. Denna frågas
störa humanitära betydelse har föranlodt mig att framställa spörsmålet.
Det är, som vi veta, 5 år, sedan Riksdagen uttalade sin

Svar ä interpellation.

N:o 45.

Fredagen den 31 Maj, e. m.

Svar å inter- önskan i detta afseende, och hvarje år, som går i afbidan på denna
pcUatwn. reformfrågas lösning, ökar ju antalet af de stackars skeppsbrutna,
(r orts.) jör hvilka vanärans stämpel i vanfräjdsstralfet oftast omöjliggör att
resa sig ur det elände, hvari deras brott och äfven ofta olycka
bidragit att sänka dem. Och det är min innerliga förhoppning, att
denna fråga skall nå en snar lösning, hvarpå vi ju äfven, såsom herr
statsrådet sagt, hafva att hoppas.

Vidare anfördes ej i detta ämne.

§ 2.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse!'' till Konungen:

n:o 105, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; n:o

116, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade
vilkor för lån från odlingslånefonden; och

n:o 118, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt Tuolluvara grufaktiebolag af kronan tillhörig mark i
Norrbottens län.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 92, angående
statsregleringen för år 1902.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,12 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Lördagen den 1 Juni.

N:o 45.

Lördagen den I juni.

Kl. 2 e. m.

§ I Föredrogs

och lades till handlingarne statsutskottets memorial:
n:o 5, i fråga om regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret; och

n:o 6, i fråga om regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret.

§ 2.

Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända
:

särskilda utskottets n:o 1 memorial, n:o 15, angående ersättning
åt utskottets kanslipersonal och vaktbetjening; och

statsutskottets memorial n:o 92, angående statsregleringen för
år 1902.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. A. J. Fagerlund under 2 dagar fr. o. m. den 3 dennes
och » S. J. Kardell » 3 » » » » »2 » .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,io e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 45.

Lördagen den 1 Juni, e. m.

Lördagen den I juni.

Kl. 7 e. m.

Sammanträdet leddes af herr vice talmannen.

§ 1.

Anmäldes och godkändes dels statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 125, till Konungen, angående statsregleringen
för ar 1902 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp, dels och
lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 128, till Konungen,
i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne.

R idare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till §§ i riksdagsbeslutet:

n:o 36, om förändrad lydelse af 8 § 2 mom. i kongl. förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 8
december 1897;

n:o 37, angående införande af obligatorisk sjelf deklaration;
n:o 38, angående skyldighet för Stockholms stads brandförsäkringskontor
att erlägga bevillning för inkomst;
n:o 39, angående tullbevillningen;

n:o 40, angående lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
m. m.;

n:o 41, angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

n:o 42, om ändring i förordningen angående fattigvården den
9 juni 1871;

n:o 43, angående aflönande af vikarie för lärare eller lärarinna
vid vissa småskolelärareseminarier;

n:o 44, angående tjensteårsberäkning i visst fall för lärare eller
lärarinna vid folkskola;

n:o 45, angående statsbidrag till aflönande af vikarier för sådana
lärare och lärarinnor vid högre folkskolor, h vil ka af sjukdom
äro urståndsätta att fullgöra sin tjenst;

n:o 46, om tillägg till lagen angående ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886;

n:o 47, angående lag om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan
den 16 maj 1884;

n:o 48, angående banko vinsten;

n:o 49, angående utbetalning af anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m.; och

n:o 50, angående kreditivsummorna;

Lördagen den 1 Juni, e. m. 7 N:o 45.

dels och till Riksdagens skrifvelse, n:o 119, till Konungen, angående
utredning rörande åstadkommandet af förbättrade uppgifter
om rikets in- och utförsel af varor m. m.

Slutligen blefvo särskilda utskottets n:o 1 förslag till Riksdagens
följande skrivelser till Konungen anmälda och af kammaren
godkända:

n:o 99, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret;

n:o 100, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret;

n:o 121, i anledning af väckta motioner angående revision af
de s. k. krigslagarne;

n:o 122, i anledning af väckt motion angående beredande af
tillfälle för de värnpligtige att under den tid, tjenstgöringen för deras
militära utbildning pågår, erhålla undervisning äfven i andra ämnen;
och

n:o 123, i anledning af väckt motion om införande af en särskild
enligt vissa grunder såsom bevillning till staten utgående, men
från allmänna bevillningen fristående, direkt skatt.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial:

n:o 93, med förslag till de återstående stadgande^ i det nya
reglementet för riksgäldskontoret; och

n:o 94, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret; samt

sammansatta bevillnings- och särskilda utskottets n:o 1 betänkande,
n:o 1, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,io e. m.

In lidem

E. Nathorst Böös.

N:o 45.

Söndagen den 2 Juni.

Söndagen den 2 juni.

Kl. 2 e. m.

§ I Efter

föredragning af statsutskottets nedannämnda memorial n:o
93, med förslag till de återstående stadgandena i det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och

n:o 94, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till handläggning sammansatta bevillnings-
och särskilda utskottets n:o 1 betänkande n:o 1, med förslag
till den af Riksdagen fastälda bevillningssummans utgörande.

Dervid yttrade

Herr Fredholm: Herr talman! Med afseende på sättet för
föredragningen af det nu föreliggande betänkandet tillåter jag mig
föreslå, att punkten 6:o) må behandlas i samband med punkten 4:o).
Jag fram ställ er detta förslag, derför att, om icke nämnda punkter
behandlades samtidigt, de motionärer, som omförmälas i punkten 6:o),
skulle kunna blifva urståndsätta att yrka bifall till sina respektive
motioner, för så vidt de icke iakttagit den försigtigheten att göra
det redan vid behandlingen af punkten 4:o). Om nemligen utskottets
hemställan i punkten 4:o) behandlades för sig och dervid bifölles,
skulle ju detta bifall innebära afslag å alla de i punkten 6:o) nämnda
motionerna.

Hvad herr Fredholm sålunda hemstält, blef af kammaren bifallet.

Härefter föredrogos och biföllos punkterna 1, 2 och 3.

Sedan punkterna 4 och 6 häruppå föredragits, anförde

Herr Fredholm: Herr talman! Jag har, såsom synes, i detta
utskottsbetänkande låtit anteckna mig såsom reservant. Anledningen
dertill är den, att jag hyst en från majoritetens inom utskottet afvikande
mening beträffande de uti de nu föredragna punkterna berörda
frågor.

Innan jag går att vidare yttra mig i dessa frågor, vill jag förutskicka,
att jag icke kommer att nu framställa något yrkande, och
det af tvenne skäl. Det första af dessa skäl är det, att den tid,

Söndagen den 2 Juni. 9

som varit utskottet tillmätt för behandlingen af nämnda spörsmål,
varit så kort, att det varit mig omöjligt att inom utskottet fiamställa
något genomarbetadt förslag; och det andra skalet ar, att det
synes föga sannolikt, att kammaren skulle vara benägen att vid
detta sena stadium af riksdagsförhandlingarna fatta något beslut, som
skulle kunna föranleda gemensam omröstning.

Då lag sålunda icke afgifvit någon skriftligen affattad reservation
med deri framstäldt yrkande, anhåller jag att här a i or e
redogöra för det förslag, jag inom utskottet och gent emot dess
majoritet förfäktat. Det kan måhända synas öfverflödigt att nu
lemna en dylik redogörelse, då jag icke kominer att derpå grunda
något yrkande, men ett särskildt skäl föranleder _ mig dock dertdl,
det nemligen, att jag anser den fråga, för hvilken jag inom utskottet
takt, vara af så stor vigt och betydelse, att densamma, om den
också icke kan föranleda någon åtgärd vid denna riksdag, dock
torde komma att vid en följande till behandling och afgörande upp ta§a

lag tager nemligen för gifvet. att den tilläggsbevillning, som
nu ifrågasattes, icke kommer att upphöra med detta ar. Forhallandena
nu äro ungefär desamma, som förelågo vid 1893 ars riksdag pa grund
af urtima-beslutet. Vi Ange då eu tilläggsbevillning, som sedermera
utgick under tre på hvarandra följande ar Och jag Jafler före, att
de omständigheter, som föranledde, att sa blef fallet förefinna^ kra
tigare nu än då, och att för den skull utsigt ar, att vi skola fa behålla
den nu ifrågasatta tilläggsbevillmngen en längre tid. Foi ofritt
har in Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t begärt framlaggandet
af förslag tilf en särskild skatt till fyllande af de okade statsbehofven
för den föreslagna, numera beslutade nya haiordmngen

Visserligen har man velat kalla ifrågavarande tillaöto till . _
allmänna bevillningen för en särskild direkt skatt - forsvarsskatt.
Det är dock icke lönt att söka dölja sakens realitet under ett nytt
namn, nå likartadt sätt som man t. ex. gjorde vid 1867 ars riksdag,
då man antog eu tilläggsbevillning, som kallades vapenskatt.
Deri, som kan på sådant sätt låta sig nöja med eif nytt namn pa
tilläggsbevillmngen, för honom kan det ju vara eu tröst att utgöra
densamma. Men det nu föreslagna tillagget till den allmänna bevillningen
kommer i allt fall, hur man an kallar det, att blifva en
tilläggsbevillning, som skall utgå efter samma grund som den allmanna
bevillningen. så bristfällig denna grund än är. . .

Med afseende på denna tilläggsbevillning framhöll jag inom utskottet,
huru vigtigt det vore att åtminstone bereda lindring för
de smärre inkomsttagarne, och det i vida högre grad, an Kongl. Maj .t
föreslagit. Kongl. Maj:ts förslag indelar dem, som anses vara i behof
af en lindring i beskattningen, i två grupper, borsta giuppen
slutar med dem, som hafva intill 1,200 kronor i inkomst, och andra
gruppen omfattar dem, som ega från 1,200 intill 1,800 kronors inkomst.
Denna indelning öfverensstämmer med bevillmngsforordnmgens
bestämmelser om, hvilka skattskyldiga skola medgifvas skattelmdring.
Men är den förutsättning, hvarpå en sådan indelning livilar, numera

N:0 45.

N:o 45.

Söndagen den 2 Juni.

hållbar? Om det också kan hafva förefunnits tillräckliga skäl för
att anse. dem, som hade en inkomst från 1,200 kronor intill 1,800
kronor, icke tillhöra de obemedlade, men icke heller de så burgna,
at! vore 1 behof af. nä8''on minskning i skatteutgifterna, vidden

tid, då bestämmelser härom infördes i bevillningsförordningen, så
kali väl hvar och en förstå, att de nämnda siffrorna icke rättvist
motsvara förhållandena numera, då lefnadskostnaderna sedan dess
sa väsentligt ökats.

• ’/a8 föieställer inig, att siffrorna 1,500 och 3,000 skulle respek tive

bättre motsvara nuvarande förhållande än de nämnda 1 200 och
1,800. Visserligen hade jag icke i första hand tänkt mig siffran
3,000, utan trött, att man icke utan allt för stor risk skulle kunna
gå längre an till 2,000 eller 2,500. Men då jag närmare granskade,
huru en begränsning till någon af sistnämnda två siffror skulle verka
till minskning i det afsedda skattebeloppet, fann jag, att det väl läte
sig gorå att utsträcka friheten från erläggande af stadgad tillävgsbevillning.
intill en inkomst af 3,000 kronor, såsom ock herr Brantin0,
i sm motion föreslagit, dock ville jag härvidlag, för att icke alltför
mycket frångå Kongl. Majrts förslag, till skilnad från herr Branting,
,, a. d?^ sa. orcbiac^0’ ai^a med lägre inkomst än 1,500 kronor
fullständigt fritoges från tilläggsbevillningens erläggande, och att de,
hvilka egde eu inkomst från 1,500 till 3,000 kronor, åsattes blott
den af Kongl. Maj:t föreslagna halfva bevillningsafgiften eller 50
öre för bevillningskrona.

Emellertid är det tydligt — och det säger äfven utskottet uttryckligen
att i samma man man utsträcker lindringen utöfver
hvad Kongl. Maj:t föreslagit, i samma mån förorsakar man eu minskning
i den af Kongl. Maj :t föreslagna bevillningens beräknade belopp.
Och vill man icke göra någon ändring i sjelfva skattebeloppets slutsumma,
sa. blir o et nödvändigt att tillse, att den brist, utöfver hvad
Kongl. Maj:t beräknat, som sålunda genom medgifna ökade lindringar
kan uppstå, på annat sätt fy Hes. Till det ändamålet skulle man, hade
jag tänkt mig, kunnat anlita en progression i beskattningen, såsom
ock .flere af motionärerna föreslagit. — Sedan jag, på sätt jag nämnt,
oestämt mig. för, act alla inkomster under 1,500 kronor skulle helt
och hållet fritagas från tilläggsbevillnings utgörande och att för inkomster
från och med 1,500 intill 3,000 kronor skulle erläggas endast
50 öre för bevillningskrona, hade jag vidare tänkt mig, att för inkomster
±ran och med 3,000 till och med 10,000 kronor skulle betalas
100 öre per bevillningskrona eller hvad Kongl. Maj:t såsom
regel föreslagit, och att först derefter progressionen i tilläggsbevillningen
skulle inträda. Denna progression hade jag då tänkt mig
bestämd så, att för inkomster emellan 10.000 och 20,000 kronor
skulle erläggas 105 öre, för inkomster emellan 20,000 och 30,000
kronor Ilo öre, allt per bevillningskrona, och så vidare, så att för
hvarje . 10,000-tal kronor, hvarmed inkomsten ökades, skulle tilläggsbevillnmgen
ökas med 5 öre för bevillningskrona. På så sätt komme
man vid en inkomst på 100,000 kronor upp till 145 öre per bevillnmgskrona.
Och för att sedan afrunda och begränsa serien, hade

N:o 45.

Söndagen den 2 Juni.

jag tänkt mig, att de, som hade högre inkomst än 100,000 kronor,
skulle erlägga 150 öre för bevillningskrona.

Såsom herrarne häraf finna, är det icke någon farlig progression,
jag velat föreslå. En sådan progression skulle man mycket väl
kunna antaga utan någon föregående utredning. Någon utredning
behöfves icke derom, att det för en person, som har 10,000 kronor
i inkomst, icke kan medföra någon afsevärd rubbning i ekonomiskt
hänseende, vare sig han, i enlighet med Kong!. Majtts fölslag, fåi
betala 100 kronor i tilläggsbevillning eller om han, enligt det förslag,
för hvilket jag nu redogjort, får betala 105 kronor. Och motsvarande
skulle ju förhållandet blifva med afseende pa alla undgå inkomsttagare,
som öfver hufvud taget skulle erlägga en förhöjd tilläggsbevillning.
Det är emellertid icke till fyllest för ett rätt bedömande
af det förslag till tilläggsbevillning, som jag tillåtit mig framställa,
att förslaget utan vidare undersökningar kan uppvisa icke blott lindringar
för de små inkomsttagarne utan att medföra några som helst
ekonomiska vådor för de stora inkomsttagarne, utan det är också
angeläget att tillse, att genom den sålunda ifrågasatta progressiva
beskattningen beträffande tilläggsbevillningen. täckes den ökade brist
i samma bevillning utöfver hvad Kong!. Maj:t beräknat,, som skulle
uppstå derigenom, att man utsträckte skattelindringame till ett större
antal smärre inkomsttagare. Jag har, så godt sig göra later, verkstält
en sådan utredning. Ehuru den icke kan göra anspråk på att
vara fullt tillförlitlig, då man ju för densamma saknat alla åtminstone
officiella siffror, tror jag likväl, att den är nog tillförlitlig för
att visa, att ökningen å ena sidan skulle mer än val betacka minskningen
å den andra. Sa vidt jag kunnat finna, skulle ökningen genom
den progressiva beskattningen med omkring 50 procent öfverstiga
den minskning, som skulle uppstå genom de föreslagna större skattelindringarne,
och ökningen skulle således vara fullt tillräcklig att
betacka bristen och dessutom lemna något öfverskott.

Jag anser, att det skulle hafva varit synnerligen eftersträfvansvärdt,
att någon sådan åtgärd som den af mig föreslagna hade kunnat
af utskottet tillstyrkas, ty då opinionen nu med allt större styrka
synes vilja hafva progresiv beskattning införd, hade det med hänsyn
till denna medfört eu helt annan verkan, om Riksdagen nu fattat
ett positivt beslut om en sådan beskattnings införande åtminstone i
fråga om tilläggsbevillningen, der det utan någon särskild svårighet
kunnat låta sig gorå, i stället för att skrifva till Kongl. Maj:t och
begära en utredning, som man många gånger förut begärt^ och som
i allt fall endast komme att hålla oss qvar på samma ståndpunkt,
der vi stått under senaste 8 ä 0 år. Det hade nemligen då blifvit
för hvar man uppenbart, att det inom Riksdagen verkligen funnits
eu bestämd vilja att göra något i åstundad retning, men skrivelser
deremot trösta ingen och det finns ingen som tror, att svårigheterna
derigenom skola blifva snart afhjelpta.

Nu kan naturligtvis ingenting i saken åtgöras vid denna riksdag,
men jag har dock nu velat framhålla, hvad man i fråga om tilläggsbevillningen
kan bättra, på det att, om den utredning, om hvilken

N:o 45.

Söndagen den 2 Juni.

utskottet anhåller på sid. 11, kommer nästa års Riksdag till hända
och tilläggsbevillmng äfven då kommer i fråga, bevillningsutskottet
då måtte framlägga något förslag, som icke skall kunna afvisas på
en sådan grund, att fullständig utredning saknas.

Det är vidare en annan sak, om hvilken jag i detta sammanhang
anhåller att få erinra. Det är visserligen sant, att tilläggsbevillningen
icke kan af Riksdagen godkännas under ett tidigare
skede ^ af dess samvaro, då ju bevillningssummans storlek icke kan
fascställas förr, än statsregleringen är uppgjord, men denne, omständighet
bör icke utgöra hinder för att man tidigare kan öfverlägga om
och fastställa grunderna och sättet för denna bevillnings utgörande
äfven i fråga om särskildt den del deraf, som skall utgå i form af
tilläggsbevillmng, sa att man bör derför i god tid komma fram med
förslag till den senares utgörande. Tilläggsbevillningen är nu lika
stor som den allmänna bevillningen, och derför bör åt den förra
egnas lika stor uppmärksamhet som åt den senare, i all synnerhet
som man beträffande tilläggsbevillningen kan tillämpa progressiv
beskattning, hvilket för närvarande icke kan ske i fråga om den
allmänna bevillningen, derför att denna senare ligger till grund för
aen kommunala beskattningen, i följd hvaraf kommunalskatten, som
ju utgår med en multipel af den allmänna bevillningen, skulle mångdubbla
felen i en mindre väl afpassad progression. Detta är deremot
icke i en närmelsevis lika hög grad förhållandet med afseende å
tilläggsbevillningen.

Det är väl sant, att, såsom utskottet säger, svårigheter och
orättvisor skulle uppstå äfven genom att införa en progressiv beskattning
till den inskränkning och på sådana grunder, som jag här
angifvit, och denna omständighet har af utskottet anförts såsom skäl,
hvarför ^ det skulle vara omöjligt att införa en sådan progression,
äfven da den endast hänför sig till tilläggsbevillningen. Nå väl, jag
vill icke neka till, att samma svårigheter, som göra det omöjligt att
införa en progressiv beskattning i afseende å den allmänna bevillningen,
, i någon man också göra sig gällande i fråga om tilläggsbevillningen,
men a andra sidan matte väl icke de af mig föreslagna
lindringarne för de mindre inkomsttagarne vara behäftade med någon
olägenhet för dessa, utan för dem beredes dock väl derigenom en
fördel. De kunna ju således omöjligen hafva anledning att klaga.
Möjligen skulle i detta hänseende någon klagan öfver minskad skatteinkomst
kunna framställas ur statsverkets synpunkt, men ej från de
skattskyldiges. Då nu vidare det förhåller sig så, att de personer,
som enligt mitt förslag skulle komma i tillgodonjutande af lindring
i beskattningen, uppgå till 90 % af alla skattskyldige, under det
att de, som skulle drabbas af en förhöjning, uppgå till omkring 2 °/0
af alla skattskyldige, finner man deraf, hvilken fördelaktig inverkan
pa skattskyldigheten fragan har för folket i dess helhet, och huru
angeläget det derför är att på allvar göra någon början i omförmäldt
afseende, äfven om det fåtal, som är mera lyckligt lottadt i
ekonomiskt, hänseende, derigenom skulle komma att få betala något
mera än eljest. Detta är en så ytterst vigtig synpunkt, att den icke

Söndagen den 2 Juni. 13

får förbises, helst då, såsom jag redan nämnt, tilläggsbevillningen
nog torde komma att qvarstå under en längre tid eller ända till
dess vi få till stånd en tidsenlig och rationel beskattningslag hvad
hela den direkta beskattningen vidkommer.

De ökade utgifter, vi åtagit oss, torde nog nödvändiggöra en
sådan, äfven om statsinkomsterna skulle blifva bättre, än man i anledning
af nu rådande konjunkturer kan hafva anledning att förmoda,
och i samma mån som sättet för bevillningens utgående för de
skattskyldige blottar orättvisor och beskattningen blir för befolkningens
flertal betungande, i samma mån blir också missnöjet med skattens
utgörande hos folket större och mera befogadt. Det synes mig derför,
som om det vore ytterst angeläget att, medan tid är, söka förekomma
ett sådant missnöje, om man nemligen icke anser skapandet
af ett sådant utgöra en nödvändig förutsättning för att kunna genomdrifva
en rättvis skattereform här i landet.

Herr Centerwall instämde häruti.

Herr Meyer: I likhet med den föregående ärade talaren är

jag öfvertygad derom, att tilläggsbevillningen nog kommer åter, och
derför anser jag mig redan nu böra tillkännagifva, att. jag inom
utskottet yrkat bifall till herr Brantings motion. Den innefattar,
såsom kändt är, förslag derom, att alla skattskyldige, hvilkas inkomster
icke uppgå till 3,000 kronor, skulle befrias från tilläggsbevillnmg.
Jag framstälde detta yrkande på grund deraf, att jag anser den
principen vara fastslagen, att de ekonomiskt svagaste böra befrias
från ökade skattebördor, vare sig för försvaret eller för andra ändamål,
och för min del anser jag, att de i ekonomiskt hänseende i
allo svagaste skattskyldige äro just de, som sitta med en inkomst
från 1.200 kronor och till 3,000 eller 4,000 kronor.

Utskottet ansåg emellertid sannolikt, att herr Brantmg och jag
voro alltför radikala, och detta gjorde, att jag icke fick något understöd,
hvarför jag icke brydde mig om att reservera mig mot utskottets
beslut, och nu har jag naturligtvis icke något yrkande att göra.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet grefve Wachtmeister:
Herr grefve och talman, mina herrar! Endast några ord
i anledning af de båda senaste ärade talarnes yttranden.

Jag erkänner visst, att det hade varit mycket önskligt, om,
beträffande den af Kong!. Maj:t föreslagna tilläggsbevillningen, stol re
lättnader för de smärre inkomsttagarne kunnat beredas. Men det
har alltid ansetts vara en ömtålig sak att mera utsträcka lindringarna,
då man icke kan göra motsvarande lindringar i fråga om den störa
del af skattskyldigo, som icke betala inkomstbevillning, utan fastig hetsbovillning.

......

Herr Fredholm antydde, att det var sannolikt, att tillaggsbevillningen
komme att fortvara flera år utöfver 1902. -lag vill dock
hoppas, att den kommer att fortlöpa i eu annan form än den nu
föreslagna; jag hoppas nemligen, att det skall vara möjligt att enligt

N:o 45.

Söndagen den 2 Juni.

Riksdagens uttryckta önskan till nästa Riksdag inkomma med förslag
till en af kommunalbeskattningen oberoende direkt skatt, utgående
etter progressiv skattefot. Får man en sådan skatt i stället för till—
läggsbevillning, förfaller all betänklighet mot att bereda vissa inkomsttagare
en större skattelindring, ty sådan kan då äfven medgifva»
lastighetsegare. För den inkomst till staten, som derigenom bortfaller,
kan da beredas ersättning genom att af de större inkomstinnehafva™
uttaga skatt efter en högre skattefot. Jag hoppas, att
de obestridliga olägenheter, som äro förenade dermed, att man nu
icke ansett sig kunna gå längre i skattelindring, än då tilläggsbevillning
senast eller för ar 1896 atogs, skola bortfalla vid tillämpningen
af den ökade direkta skatt, som nästa Riksdag nog kommer att få
ataga sig.

Herr Fredholm: Herr talman! Det är visserligen sant, att
man icke kan ordna tilläggsbevillningen, då den utgår för fastighet
pa samma sätt, som då den utgår för inkomst, om man nemligen
haller fast vid, att hvad som inom samma skattekategori skulle genom
lindring minskas pa ena hållet skall ersättas genom en skatteökning
pa ett annat.

Man kan icke, hvad fastighetsbeskattningen vidkommer, komnensera
minskningen genom en motsvarande ökning, då man icke lian
orena fastighetsbeskattningen efter progressiva grunder.

Fastighetsskatten träffar nemligen icke personen efter skatteförmagan,
men det är just det man afser med den progressiva beskattningen.
Ju större en persons skatteförmåga är, ju lättare kan
han bära skatten och man kan just derför ålägga honom att betala
en ^större skatt. Detta gäller icke, när tilläggsbevillningen skall
utgå efter fastighetsbevillningen, ty denna står icke i förhållande
till personens skatteförmåga, emedan den är en objektskatt, men då
man icke kan anordna tilläggsbevillningen för fastighet progressivt,
så medgifver denna omständighet icke heller, att man bereder fastighetsegarne.
några afsevärda lindringar vid skattens utgörande. Tilläggsbevillningen
_ för inkomst, sådan den af mig föreslagits, kommer
visserligen icke heller att drabba skatteförmågan på ett fullt rättvist
sätt, men olägenheten häraf är dock mindre med afseende å
denna skatt, emedan den i alla händelser kan göras något så när
rättvis, än hvad den skulle blifva i fråga om fastighetsbevillningen.

Den omständigheten, att man beträffande fastighet icke kan bestämma
en progressiv skatt, utgör emellertid icke något skäl, hvarför
man icke skulle införa en sådan med afseende på inkomt. Ty
om man vidtar en lindring med afseende på tilläggsbevillningen för
inkomst a^ ett hall, kan man a ett annat håll inom samma skattekategori
låta den utgå i högre proportion och derigenom upprätthålla
jern vigten inom denna klass af statsinkomster. Detta låter sig
deremot icke göra i fråga om fastighetsskatten.

Det är emellertid icke sådana sakskäl, som äro eller varit bestämmande
vid tilläggsbevillningens ordnande. Huru var det icke
1893? Kong!. Maj:t framlade då ett förslag precis sådant som det

N:0 45.

Söndagen den 2 Juni.

nu föreliggande, men Riksdagen ändrade detta så, att inga andra
lindringar vidtogos än för de inkomsttagare, hvilkas inkomst understeg
800 kronor, Indika befriades från tilläggsbevillning. Hvad var
nu orsaken och motivet till denna Riksdagens åtgärd att så betydligt
afvika ifrån hvad Kongl. Maj:t föreslagit? Jo, enligt en reservation
från åtskilliga andrakammarledamöter förorsakades beslutet deraf,
att när man icke kunde ge fastighetsegarne någon linchdng, skulle
andra skattskyldige icke ha någon heller. Det var det skälet, som
då var bestämmande, och så kommer det måhända att gå alltjemt.

Jag tycker för min del, att om man utan men för statskassan
kan bereda de skattskyldige en lindring, skall man äfven göra det,
och om man nu icke kan bereda lindring åt alla, icke bör val den
omständigheten utgöra något skäl, hvarför man skall underlåta att
vidtaga någon åtgärd till förmån för de några, som befinna sig i
sådant läge, att de utan skada för andra intressen kunna komma i
åtnjutande deraf.

Samma förhållande som det nu nämnda gjorde sig gällande
äfven vid 1894 års riksdag, och först vid 1895 års riksdag, då
tilläggsbevillningen för år 1896 bestämdes, antog man Kongl. Maj:ts
med det nu framlagda lika lydande förslag.

Med en sådan erfarenhet för ögonen är man icke mycket benägen
att hysa förhoppning om tillmötesgående från dem, som icke
anse sig komma i åtnjutande af alla de fördelar, som det är möjligt
att, utan orättvisa, bereda åt andra.

Herr Brant ing: Herr talman! Efter den ganska uttömmande
utredning af frågan, som lemna.des af den förste ärade talaren,
har jag för min del icke mycket att tillägga. Jag vill endast liksom
han betona, att det verkligen mycket väl varit möjligt att redan i
år få fram ett positivt förslag, i fall blott någon god vilja dertill
förefunnits inom utskottet. I likhet med honom vill jag understryka
vigten af att en verklig lättnad beviljas så många som möjligt af
de mera svaga inkomsterna, förutsatt, att hvad som derigenom går
förloradt för statskassan tages igen af de mera stora inkomstbeloppen.
Märk väl, att bland dessa äro, i stigande proportion, ju större de
äro, äfven bolagsinkomsterna. Det är väl ingen, som ° kan finna
någon resonlig invändning mot, att dessa inkomster få mer än
hittills tagas i anspråk för statsverkets behof.

Jag tror äfven i likhet med herr Fredlolm, att det skulle gått
för sig att redan med en ofantligt liten och svag progression i fråga
om inkomsterna öfver 10,000 kronor få till stånd fullt tillfredsställande
belopp för de lindringar, som nu skulle ha gjorts på andra
sidan, nedanför de 3,000 kronorna.

Ku äro emellertid för närvarande förhållandena tyvärr sådana,
att man icke vet, om man skall kunna ens göra något yrkande uti
en Riksdag, sä reducerad som den nuvarande. Det är ett olycksöde,
som hvila]- öfver dessa vigtiga skatt< frågor, att de mången
gång komma till behandling i de allra sista dagarne af riksdagen.
Under nuvarande förhållanden vore det ju en parodi, om man skulle

N:0 45. 16 Söndagen den 2 Juni.

begära votering och företaga en omröstning samt fatta beslut kanske
med ett tjugutal röster, om ens så många, på hvardera sidan.

Jag tror derför, att det kanske kan vara så godt att icke göra
något bestämdt yrkande mot utskottets förslag, ehuru jag verkligen
gjort formelt i ordning ett sådant, som skulle just i öfverensstämmelse
med den tankegång, herr Fredhom gjorde gällande, kunnat
uttrycka Andra Kammarens ståndpunkt i frågan.

Jag ber till sist att få alldeles bestämdt taga fasta på hvad
herr finansministern nyss yttrade. Han framhöll redan i anförande
i statsrådsprotokollet den 11 sistlidne januari i hithörande frågor,
att det »åtminstone» — såsom hans ord folio — »skulle möta en
afsevärd betänklighet» att göra skattelättnaderna något mera omfattande.
Men detta uttryck var valdt nog med afsigt svagare än
det uttryck, hvarmed han uttalade sig för, att det skulle vara rent
af omöjligt att genast införa progressiv beskattning. Det vill således
synas, som om motståndet i afseende på införandet af skattelättnader
verkligen skulle ha varit något mindre hårdnackadt på det hållet.
Och jag hoppas, så att äfven i framtiden skall befinnas vara fallet,
i all synnerhet som herr finansministern nu gifvit ett positivt löfte,
att det till nästa riksdag skulle kunna gifvas större utsträckning
i fråga om dessa lättnader, än hvad den nu föreliggande kongl. propositionen
bestämmer.

Så folio alldeles bestämdt hans ord. Och jag hoppas, att de
äfven skola komma att infrias. Dervid vill jag, för att det icke
skall stå såsom det enda, oemotsagda uttalandet, att det streck, som
herr Fredholm förordade, eller 1,500 kronor, skulle vara det lyckligast
valda, ännu tillägga ett ord. Jag tror, att man mycket väl kunde
gå ett steg högre, om man också ej skulle vilja gå så långt, som
jag i min motion föreslagit och som jag till min glädje hör, att
äfven herr Meyer vill gå in på, eller att låta alla de inkomster,
som ej gå upp till 0.000 kronor, ej få någon ekonomisk känning af
militärbördorna. Jag tror, att, om man vill behålla de gamla siffrorna
och för en del sätta tilläggsbevillningen till endast hälften, man
åtminstone icke behöfver börja förr än vid 1,800 kronor, der enligt
nuvarande bevillningsförordning det bevillningsfria afdraget upphör.

Som sagdt, herr talman, skall jag under nuvarande bedröfliga
förhållanden af en riksdag, som skingrats, utan att vara upplöst,
icke göra något yrkande, utan endast uttala den förhoppningen, att
de löften, vi här fått, såsom på många andra områden, icke må
blifva, när de skola realiseras, svikna, utan att redan nästa år en
allvarlig ansats måtte göras till deras förverkligande, och att denna
fråga verkligen kommer att af utskottet behandlas i tillräckligt god
tid, så att den kan blifva föremål för allvarliga förhandlingar inom
Riksdagen, icke för ett slags småresoimement mellan några få qvarvarande
representanter.

Häruti instämde herrar Wavrinsky, David Bergström i Stockholm,
Österberg, K. G. Karlsson i Göteborg och Kvarnzelius.

N:0 43.

Söndagen den 2 Juni.

Herr Persson i Tallberg: Jag vill bara begagna detta tillfälle
för att uttala min lifliga anslutning till tanken om införande af
progressiv beskattning. Jag vill också förklara, att jag icke har
någonting emot, att de mindre inkomsttagarne bli befriade. ifrån
tilläggsbevillning, men jag ber derjemte få uttala den förhoppningen,
att, då ett nytt förslag i detta hänseende framkommer för Riksdagen,
detsamma måtte vara sådant, att äfven egarne af mindre
fastigheter måtte bli i viss mån befriade på samma sätt som inkomsttagarne.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Hvad utskottet hemstält
bifölls.

Punkten 5.

Bifölls jemväl.

§ 3.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets n:o 1 förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 120, till Konungen,, i anledning af Kong!.
Majrts proposition n:o 2 angående ny härordning, n:o 3 med förslag
till ny värnpligtslag samt n:o 3 a med förslag till lag om ändrad
lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen för krigsmagten den 7 oktober
1881.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 95, angående den nya riksstaten; och
sammansatta bevillnings- och särskilda utskottets n:o 1 memorial
n:o 2, angående anvisande af ersättning till sammansatta bevillningsoch
särskilda utskottets n:o 1 kansli.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,« e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Andra Kammarens Prat. 1901. N:o 45.

N:o 45.

Måndagen den 3 Juni.

Måndagen den 3 juni.

Kl. 2 e. m.

§ 1-

Föredrogos och godkändes:

statsutskottets memorial n:o 95, angående den nya riksstaten;
v sammansatta bevillnings- och särskilda utskottets n:o 1 memorial
n:oj2, angående anvisande af ersättning till sammansatta bevillningsoch
särskilda utskottets n:o 1 kansli.

§ 2.

Anmäldes och godkändes dels statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 124, till Konungen, angående beräkning af
statsverkets inkomster, dels ock sammansatta bevillning^- och särskilda
utskottets n:o 1 förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 129,
jemväl till Konungen, angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till §§ i riksdagsbeslutet:

n:o 51, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning; n:o

52, angående val af en komiterad för tryckfrihetens vård;
n:o 53, angående val af fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret; n:o

54, angående dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarne;
n:o 55, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster;

n:o 56, angående revision af de s. k. krigslagame; och
n:o 57, angående beredande af tillfälle för de värnpligtige att
under den tid, tjenstgöringen för deras militära utbildning pågår,
erhålla undervisning äfven i andra ämnen;

dels ock till Riksdagens skrifvelse n:o 130, till Konungen, om
utredning rörande vissa ecklesiastika boställen.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,ig e. m.

In fidem

E. Nålborst Bofis.

Tisdagen den 4 Juni.

N:o 45.

Tisdagen den 4 juni

Kl. V211 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne maj.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till §§ i
riksdagsbeslutet:

n:o 58, angående införande af en särskild, enligt vissa grunder
såsom bevillning till staten utgående, men från allmänna bevillningen
fristående, direkt skatt;

n:o 59, angående beredande af lånemedel för utveckling af statens
telefonväsende;

n:o 60, angående låneunderstöd för enskilda jernvägar;

n:o 61, angående lån åt Borås—Alfvesta jern vägsaktiebolag;

n:o 62, angående anslag till fullbordande af statsbanan mellan
Gellivare och riksgränsen;

n:o 63, angående anslag till fortsättning af statsbanan från
Göteborg till Skee;

n:o 64, angående statsregleringen;

n:o 65, angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af
jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne;

n:o 66, angående ny härordning m. m.;

n:o 67, i afseende å statsregleringen och rörande de med statsverket
gemenskap egande ämnen;

n:o 68, angående åtskilliga på grund af 89 § regeringsformen
väckta frågor; och

n:o 69, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen;

n:o 126, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontor
et; och

n:o 127, med öfverlemnande af ny riksstat.

§ 3.

Ordet lemnades härefter till herr vice talmannen Swartling,
som yttrade: Herr talman! Jag bor att få hemställa, det kammaren
villo besluta att, i likhet med hvad vid förogående riksdagar varit
vanligt, uppdraga åt representanterna för Stockholms stad och dem
af kammarens öfriga ledamöter, som möjligen må vara qvar här i

N:o 45.

Tisdagen den 4 Juni.

Stockholm, att justera de kammarens protokoll, som vid riksdagens
afsilande ännu äro ojusterade.

.Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Kammarens ledamöter, som af Kongl. Maj:t blifvit kallade att
denna dag efter bevistad gudstjenst infinna sig å rikssalen, der
riksdagen komme att afslutas, afgingo nu till Storkyrkan för att
åhöra riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig kammarens
ledamöter till rikssalen, der jemväl Första Kammarens ledamöter
infunno sig.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet uppläste der
Kongl, Maj:ts förordnande för hans excellens herr statsministern att
å Kongl. Maj:ts vägnar afsluta riksdagen.

Sedan härefter kamrarnes undersåtliga vördnad och välönskningar
blifvit af herrar talmän framförda, samt herr statsrådet och chefen
för civildepartementet uppläst riksdagsbeslutet, förklarade hans excellens
herr statsministern riksdagen vara afslutad.

Efter det herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af kammarens
ledamöter med följande ord:

Den nyss afslutade 1901 års riksdag skall helt säkert komma
att intaga ett framstående rum i vår inre utvecklings historia i följd
af de många, stora och vigtiga frågor, som derunder blifvit behandlade
och dels helt eller delvis lösta, dels förberedda och satta på
dagordningen för den närmaste framtiden. Att jag bland dessa frågor
sätter försvarsfrågan främst torde icke förefalla underligt.

Carl XX:s stora skapelse, indelningsverket, som länge utgjorde
vår stolthet och vår styrka, har genom ändrade tidsförhållanden så
underminerats och genom statsmagternas föregående beslut så kringskurits,
att det icke är att undra på, om nu, då den sista spiken
slogs i dess likkista, knappast någon välvillig tanke egnades åt denna
dock öfver 200-åriga institution.

Den grundprincip, som ligger före i vår nu beslutade härordning,
har af alla enstämmigt erkänts såsom den bästa, ja, såsom den
enda möjliga under för handen varande förhållanden, den allmänna
värnpligtens idé. Endast angående det mått, i hvithet den borde
utkräfvas, hafva meningarna varit delade.

Ju större, ju vigtigare, ju mera för skakningar och anfall utsatt
den byggnad är, som man tänker uppföra, desto angelägnare är det,
att grunden göres bred och fast. Och det tränger sig derför ovilkorligen
fram ett beklagande, att Riksdagen nödgats göra icke oväsentliga
inskränkningar i det af Kongl. Maj:t framlagda, i afseende på
tjenstgöringstiden kanske i knappaste mått tilltagna förslag.

Detta beklagande gäller måhända mindre den slutliga militär''
tekniska försvarsdugligheten, ty under den långa öfvergångstid, som

N:o 45.

Tisdagen den 4 Juni.

förestår, skola nog bristerna framträda i sin fulla rätt och äfven
framtvinga rättelser och ersättningar för hvad som bortskurits, utan
beklagandet finnes väl egentligen med hänsyn till det nationella
uppfostringsarbete, som med frågan är förenadt. Ty det är väl alldeles
gifvet, att i samma mån som uppgiften framstäldes helgjuten
och färdig, som arméns befäl har att fullgöra, i samma man skulle
också och måste också detta ha egnat hela sin kraft ensamt åt detta
arbete, med uteslutande af alla andra biarbeten, och hågen skulle
eldas i samma mån, som det kunde motse några kraftigare verkningar
af sitt arbete.

Dock, vi hysa den förhoppningen till vårt armebefäl och till
dem, som ha tagit frågan om hand, att allting skall göras icke blott
för att bringa den militärtekniska utvecklingen till sin rätta höjd,
utan äfven för att göra institutionen kär och förtroendefull föi
nationen och framför allt för de värnpligtige. I denna förhoppning
helsa vi detta Riksdagens beslut som godt och välsignelsebringande
och hoppas, att det må bli för landet godt och leda till göda resultat.

För den välvilja och det förtroende, som kommit mig till del,
ber jag att till kammaren få framföra min vördsamma och djupt
kända tacksamhet, dei*till bifogande en önskan, att ni alla och en hvar
måtte finna lycka och frid i de hem och de värf, till hvilka ni nu
återvända. Lycka och välgång!

Härpå svarade

Herr Johansson i Noraskog: En mer än vanligt långvarig och
vigtig, man kan äfven tillägga tröttande, riksdag har nu slutat sina
förhandlingar. Åtskilliga af de frågor, som denna gång erhållit sin
mer eller mindre fullständiga lösning, skola dels hvar för sig och
dels i förening bereda 1901 års Riksdag, som jag vill hoppas, en god
minnesplats på historiens blad. Jag skall icke nu erinra om dessa
frågor, ty de ligga nog djupt i hvars mans sinne och minne för att
här behöfva upprepas.

För det fåtal bland oss, som sträfvat igenom denna riksdag till
slutet, är det emellertid en tillfredsställelse, ja, en angenäm pligt
att till eder, herr grefve, uttrycka vårt lifliga och upprigtiga tack
för det pligttrogna och nitfulla sätt, hvarpå ni alltid ledt våra förhandlingar.
Vi anhålla ock nu i afskedets stund att städse fa vara
inneslutna i eder benägna och välvilliga hågkomst.

Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter
afskedshelsningar och åtskildes.

In fidem

E. Natkorst Böös.

N:o 45.

Onsdagen den 12 Juni.

Onsdagen den 12 juni.

Kl. 2 e. m.

Sedan Andra Kammaren genom beslut den 4 innevarande månad
åt representanterna för Stockholms stad samt dem af kammarens
öfriga ledamöter, som efter riksdagens afslutande befunno sig qvar
i hufvudstaden, uppdragit justeringen af de Riksdagens protokoll,
hvilka vid riksdagens afslutande återstode ojusterade, hade tillkännagifvande
om, att nämnda justering komme att denna dag kl. 2 e. m.
försiggå i kammarens kanslilokal, blifvit vederbörligen utfärdadt, och
då ärendet nu företogs, tillstädeskommo följande kammarens ledamöter: herr

A. Hedin.

» J. H. G. Fredholm.

» C. Wallis.

» E. O. Y. Wavrinsky.

» D. K. Bergström.

» O. G. Eklund.

» K. A. Staaff.

» K. Hj. Branting.

» C. A. Lindhagen.

Protokollen för den 29, 30 och 31 nästlidne maj äfvensom för
den 1, 2, 3 och 4 innevarande juni upplästes och blefvo af tillstädesvarande
herrar ledamöter godkända, hvarefter sammanträdet
upplöstes.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Rättelse

I Andra Kammarens protokoll n:o 29.

Sid. 32 rad. 23 nedifrån står: i den momemoria
läs: i den promemoria

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1901.