RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1901:39

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901. Ändra Kammaren. N:o 39.

Fredagen den 17 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ 1.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 86, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen,
lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag om
offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt;

n:o 87, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35, i förordningen om
kyrkosstämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862; och
n:o 88, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa
med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.

§ 2.

(Forts.)

Herr vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning sär- Angående ny
skilda utskottets n:o 1 utlåtande, n:o 11, i anledning af Kongl. härordning
Maj:ts propositioner n:o 2 angående ny härordning, n:o 3 med förslag
till ny värnpligtslag, n:o 3 a med förslag till lag om ändrad
lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen för krigsmagten den 7 oktober
1881, och n:o 34 angående en särskild tilläggsbevillning för år
1901, äfvensom i anledning af de inom Riksdagens båda kamrar
väckta motioner i dithörande ämnen; och föredrogs nu § 29
i utskottets förslag till ny värnpligtslag, hvilken paragraf af kammaren
godkändes.

Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 39.

1

N:o 89. 2

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny
härordning
m. m.
(Forts.)

§§130-34.

Godkändes jemväl.
''Rubriken för Kap. V.
Godkändes.

Kap. VI—X.
Godkändes.

Värnpligtslagens rubrik.
Godkändes.

Punkterna 2 och 3.
Godkändes.

Punkten 4.

I motionen n:o 112 i Andra Kammaren hade herr J. Byström
föreslagit,

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att § 2 i värnpligtslagen
af den 5 juni 1885 med senare gjorda ändringar måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

Från värnpligtens fullgörande frikallas:

a) den, som till följd af lyte, sjukdom eller annan dylik orsak
är till tjenst vid rikets försvar oförmögen, samt

b) den, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;
dock är sådan värnpligtig skyldig att i den ordning, Konungen
eger närmare bestämma, under tid, motsvarande minst den stadgade
öfningstiden, för kronans räkning uträtta annat arbete, som för den
värnpligtige kan anses vara lämpligt.

Under ifrågavarande punkt hemstälde utskottet, att Riksdagen,
med anledning af ofvannämnda af herr Byström väckta motion,
måtte i den skrifvelse, som med föranledande af Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition om antagande af ny värnpligtslag kommer
att af Riksdagen till Kongl. Maj:ts aflåtas, med erkännande af
motionens behjertansvärda syfte, uttala sig för önskvärdheten deraf,
att genom särskildt af Kongl. Maj:t meddeladt stadgande vederbörande
truppbefälhafvare bemyndigades att, i den mån omständigheterna
dertill kunde föranleda, meddela värnpligtige, som funnes
hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjenst, befrielse från sådan
tjenst och i stället använda dem till annan lämplig tjenstgöring vid
truppen.

3 Nso 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde: Angående ny

härordning

Herr Lindgren i Islingby: Herr talman, mina herrar! I auledning m'' m''
deraf att jag under denna riksdag fått mottaga åtskilliga meddelan- ''Forts''
den från värnpligtige, som af samvetsbetänkligheter vägrat att deltaga
i vapenöfning och till följd deraf undergått fängelse- och
straffarbete, uti hvilka meddelanden de uttalat sina önskemål i föreliggande
fråga, anhåller jag att få yttra några ord, och jag gör detta
äfven derför, att jag af nämnda anledning känner mig skyldig att
föra deras talan i Andra Kammaren.

Jag vill då först uttrycka min tacksamhet för den uppmärksamhet,
som utskottet egnat dessa samvetsömma värnpligtige, och
jag framför denna tacksamhet så mycket hellre, som jag har en
särskild uppmaning att göra det, men jag får på samma gång beklaga,
att utskottets utlåtande icke är tillfredsställande för dessa värnpligtige.
Såvidt jag kan finna af de meddelanden jag erhållit,
är deras önskan, om Konungen och .Riksdagen behaga, göra något
till deras fördel, antingen den, att det tillätes dem att aftjena dem
för vägran att deltaga i vapenöfning ådömdt straff i en följd, eller
också att det bereddes möjlighet för dem att få utföra annat arbete,
skildt frän militär tjenstgöring. Jag skall nu anhålla att få anföra,
hvad en af dessa värnpligtige härom yttrat. Denne person har
undergått fängelsestraff sju särskilda gånger. Hans namn är Anders
Hansson, bosatt i Orsa i Dalarne. Han skrifver: »För min del
bar jag nu varit i fängelse sju gånger, derför att jag på grund af
Guds ord och mitt samvete ej kunnat exercera. Jag fick åka till
Falu cellfängelse sista gången den 4 sistlidne december. — Det
vore ju rigtigt väl, om frihetsstraffet åtminstone kunde begränsas.

Ku vet man ej, när det tager slut, och mig veterligen säges heller
ingenting derom i lagen. Andra förbrytare kunna få aftjena sitt
straff och vara fria, men icke så vi. Vi skola upprepade gånger
i kanske tiotal af år tillbringa längre eller kortare tider i fängelse.

Bättre vore dock och mer värdigt vårt land och folk, om man i
stället för krigstjenst finge utföra annat hårdt eller svårt arbete,
som icke hörde till denna tjenst, äfven om detta skulle taga jemförelsevis
längre tid än krigstjensten. Ja, få nu se, om de lagstiftande
vilja göra något till vår fördel, eller om vi skola vara
dömde till att gå samma cirkelgång i fortsättningen, att nemligen
år efter år för vårt hjertas öfvertygelse gå i fängelse. — Konungen
hade aldrig bort gilla och stadfästa Nya testamentet, när de,
som samvetsgrant vilja följa dess lära i allt, just derför blifva
dragna för rätta, bötfälda och kastade i fängelse. Ej heller borde
regeringsformens IG § längre stå oförändrad. Eller om det är
meningen, att Nya testamentet skall efterlefvas och grundlagens
bud efter ordalydelsen» tillämpas, borde ju sådana lagar stiftas, att
både Konung och samvetsgranna undersåtar sluppe fram i öfverensstämmelse
dermed.»

tf:o 39 4

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny På detta sätt skrifver, såsom sagd!, en person, som för förhärordning
seelse af ifrågavarande art undergått fängelsestraff sju särskilda gånger.
m. m. Utskottet har tänkt sig att tillmötesgå dessa samvetsömma

1 or s-> genom att hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga
sådana åtgärder, att det för dessa samvetsömma kunde beredas i
stället för vapentjenst en annan lämplig tjenst vid truppen.

Af de meddelanden, jag erhållit, framgår emellertid, att de
icke underkasta sig en sådan tjenst, och härför vill jag anföra några
exempel.

År 1897 var det en yngling på Gotland, som hette Samuel
Pettersson. Han vägrade vid inskrifningen att deltaga i vapenöfningen,
och sedermera blef han hemtad till mötesplatsen, men han
vägrade fortfarande, ehuru han erbjöds att utföra arbete i enlighet
med hans yrke. Sedan han vid krigsrätt dömts till tre månaders
fängelse, erhöll han två dagars betänketid, och hvad som afsågs
dermed, har jag icke fått fullt klart för mig; kanske var det meningen,
att straffet skulle annulleras, om han underkastade sig föreskrifven
vapenöfning. Då man emellertid på andra dagen bar fram
uniformen för honom och han erhöll befallning att ikläda sig den,
vägrade han fortfarande och framhöll, att de samvetsbetänkligheter
han föreburit icke vore något hyckleri, utan att han var beredd att
bära följderna. Derefter blef det å nyo krigsrätt, och mannen dömdes
till tre månaders straffarbete, oaktadt han icke aftjenat det fängelsestraff
under tre månader, hvartill han först dömdes. Såsom eu
egendomlighet vill jag anföra, att vid den krigsrätt, af hvilken
Samuel Pettersson dömdes, förekom äfven ett annat fall af samvetsbetänklighet.
Det var nemligen en kapten, som skulle deltaga i
krigsrätten, men vägrade af samvetsbetänklighet att aflägga domareeden.
Då var det en major —• ja, jag tror att det var eu major,
och för öfrigt kanske herrarne hafva läst om detta i tidningarna —
som uppmanade honom att aflägga eden, och då förklarade denne
kapten, att, på grund deraf att hans förman befalde honom att
aflägga eden, ansåg han sig utan skuld och ville lyda befallningen.
Det är dock en märkvärdig olikhet på samvetsbetänkligheter och
samveten. Samuel Pettersson föredrog att för sina samvetsbetänkligheter
undergå 4 1/2 månaders straffarbete, ty de tre första månadernas
fängelsestraff blefvo förvandlade till 1 1/2 månads straffarbete,
så att straffet sammanlagdt uppgick till 4 1/2 månaders straffarbete,
under det att kaptenens samvetsbetänkligheter voro af den art, att
han nöjde sig med att transportera dem på majoren.

Äfven en annan yngling har skrifvit ungefär på samma sätt
till mig.o

»År 1895 bevistade jag mönstringen, då jag der vägTade att
deltaga i vapenöfning; sedan blef jag hemtad på egen bekostnad
till lägerplatsen, der jag efter mycken lock och pock, till min egen
skam, medgaf att försöka det året såsom kock, men med det gifna
löftet så mistade jag också samvetsfriden och kunde icke finna frid,

Fredagen den 17 Maj e. m.

5 N:o 89.

förrän jag bestämt mig för att i fortsättning vägra.» Sedermera Angående ny
berättar han, att han för uteblifvande från vapenöfning undergått härordning
fängelsestraff fem särskilda gånger, men ändock föredrager han **''
detta mot att kränka sitt samvetes öfvertygelse. '' or S-''

Dessa exempel m. fl. torde visa, att det icke är möjligt hvarken
genom böter eller fängelse och straffarbete att från dessa män borttaga
deras samvetsbetänkligheter, men hvad är då att göra, då det
visar sig, att det icke lyckas? Jag tror, att det vore bäst, om Andra
Kammaren för sin del besiöte att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att det må
beredas sådana värnpligtige tillfälle att utföra annat arbete för statens
räkning. Den komité, som i anledning af Andra Kammarens år
1898 fattade beslut tillsattes för att lemna utlåtande rörande ifrågavarande
samvetsömma personer, har uttalat betänkligheter mot att
vidtaga sådana åtgärder. Bland annat har den yttrat, att samvetsbetänkligheter
kunde förebäras som svepskäl för att söka befrielse
från mili tärt j enst. Men tro herrarne verkligen, att om t. ex. de
värnpligtige, som 1899 och 1900 vägrade deltaga i vapenöfningar, i
stället för fängelsestraff blifvit skickade till Luleå—Ofoten-banan för
att der utföra arbete för statens räkning — tro herrarne verkligen,
att många skulle hafva föreburit samvetsbetänkligheter som svepskäl
för att undandraga sig värnpligten? För min del tror jag
det icke.

Ja, jag har nu inför kammaren framburit de önskemål, som
desse värnpligtige uttalat. Nu må det ligga i kammarens skön att häri
besluta. Jag är dock ganska oviss och tveksam, hvilket yrkande
jag skall framställa. Ty den först uttalade önskan, nemligen att,
om det vore möjligt, Konung och Riksdag måtte bestämma ett
straff, som de finge undergå med detsamma, de framstält sin vägran,
anser jag icke möjlig att tillmötesgå vid denna riksdag. Och
utskottets utlåtande i sin helhet är heller icke tillfredsställande för
dem, efter hvad jag kan finna. Jag har mycket liten förhoppning,
att kammaren skall vilja gå med på någon ändring, när utskottet
enhälligt biträdt utlåtandet. Men, herr talman, jag skall dock be
att få yrka bifall till utskottets utlåtande med den ändring, att i
utlåtandet strykas de sista orden: »och i stället använda dem till
annan lämplig tjenstgöring vid truppen» och i stället ditskrifves:

»för att i stället användas till annat arbete för statens räkning».

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag förstår

mycket väl, att kammaren icke är synnerligen benägen att höra
några yttranden i denna fråga efter så lång debatt, som egt rum i
kammaren rörande härordningsförslaget. Men jag ber ändock kammaren
att hafva öfverseende med våra framställningar och icke förvåna
sig öfver att vi hafva åtskilligt, som vi önska få fram vid
detta tillfälle.

För det första vill jag säga, att, ehuru frågan kan vara jern -

K:o 39. 6 Fredagen den 17 Maj e. in.

Angående ny

härordning förelsevis ny här i Riksdagen, den dock icke är någon ny fråga för
m. m. värf land. Ty dessa beväringsynglingar, som af samvetsbetänklig(Forts.
) heter vägra att göra krigstjenst, hafva funnits allt sedan allmänna
värnpligtens idé infördes i vårt land. Men frågan är mycket äldre
än så i andra länder, och den är till och med lika gammal som
kristendomens införande i verlden. Ty faktiskt är, att de första
kristna i allmänhet vägrade att göra krigstjenst. Jag har icke omnämnt
detta derför, att jag vid detta tillfälle på något sätt vill söka bevisa
något i denna sak med hvad den heliga skrift lärer eller icke
lärer. Ty jag betraktar krigstjenst och vapenöfningar och dylikt
som något annat än specielt en religiös lära.

Denna fråga har också framträdt nästan bland alla folk. Så
är den på dagordningen i många af Europas stater för närvarande.

Dessa beväringsynglingar, som för sitt samvetes skull icke
kunna finna sig i att öfva sig i vapnens bruk, hafva hittills fått
utstå ganska bittra lidanden för sin tro. Denna deras tro må vara
sådan, att vi icke gilla den, men den är likväl af den beskaffenhet,
att vi böra taga hänsyn till deras mening, som för dem blifvit en
religiös mening. Deras sak är också sådan, att det är många, som
icke anse dem såsom brottslingar i något afseende, derför att de ej
kunna fullgöra vapentjenst. Många af deras slägtingar, och många
af deras kamrater på exercisplatserna betrakta saken så. Jag vet
exempel på att personalen i fängelserna, som haft uppsigt öfver
dem tillsammans med andra, betraktat dem icke såsom fångar i
Vanlig mening. Den har betraktat dem icke såsom lidande för
någon sådan gerning, som var värd fängelsestraff. Till och med i
styrelsen för vår fångvård anses det bedröfligt, att man skall behöfva
sätta sådana personer som de ifrågavarande i fängelse. Så
har chefen för vårt fängelseväsen yttrat, enligt referat i tidningar,
att han »hade i fängelserna träffat sådana, som af samvetsbetänkligheter
vägrat att göra krigstjenst, och de hade uppväckt hans innerliga
sympati. De hade följt sin öfvertygelse och ansett, att det är
en kristens pligt att lyda Gud mer än menniskor. Det anstode icke
staten att ålägga dessa fängelsestraff. Man erkänner ju kroppslig
svaghet såsom beräkningsgrund för värnpligtsskyldighet. Hvarför
skulle då icke »andlig svaghet» äfven få gälla som en sådan beräkningsgrund?» Detta

är ett sammandrag af ett yttrande af generaldirektör
S. Wieselgren i denna fråga. Och många andra inom fångvården,
från den mindre betydande tjenstepersonalen och upp till toppen,
hysa ungefär liknande åsigter. Jag vet exempel på att en person,
som suttit i fängelse sju gånger för samma förseelse, blifvit så bekant
med personalen der, att, när han kommer dit tillbaka, den söker
gifva honom tröstens och modets ord; och när han slutar, söker
den ställa till en liten fest för honom och göra det så angenämt
som möjligt för honom, trots hans svåra förhållanden, då han måste
gång på gång lida för sin tro.

Fredagen den 17 Maj e. m. 7 N:o 39.

Angående ny

Denna fråga är, såsom redan framgår af mitt anförande, icke härordning
blott eu svensk, utan också en internationel. m- m Men

det är att märka, att i många af dessa länder man är (Forts.)
mycket mildare emot dessa samvetsömma, än man i Sverige visat
sig vara. I sjelfva Ryssland har man tagit hänsyn till åtskilliga
af dessa samvetsömma. I Danmark och Tyskland har man visat
mycken hänsyn emot dem, och i Frankrike kunde man till och med
under revolutionens dagar vara sinnad att akta sig för martyrskap
af den beskaffenhet, här är fråga om. Derför skref nationalkonventets
välfärdsutskott i sitt betänkande följande ord om dessa samvetsömma:
»Vi hafva iakttagit hos detta folk en hjertats enfald och

karakterens mildhet, och vi tro, att en god regering bör inregistrera
alla sådana dygder i det allmännas tjenst». Så betraktades då
de, som af samvetsbetänkligheter icke ville bära vapen. Nationalkonventet
ville icke sätta dem i häkte utan använda dem för något
annat och bättre ändamål och sökte skydda dem ifrån att behöfva
gifva sig i väg ifrån deras fädernesland. Vår behandling af dessa
samvetsömma har också väckt uppmärksamhet i utlandet. Det finnes
en engelsman, William Tallox, som gjort till sitt specialstudium att
se efter, huru denna fråga ligger i de olika länderna, och han har
bland annat uttalat sitt beklagande öfver, huru man i Sverige och
delvis äfven i Norge behandlar dessa ynglingar. Som vi veta fattade
äfven qväkarne vid sin generalkonferens i England i fjol beslut
om en adress till Sveriges konung med anhållan, att han måtte göra,
hvad han kunde, för att mildra straffet för dessa samvetsömme.

Det är också en glädje att erinra om, att opinionen i vårt
land går allt mer och mer i den rigtningen att icke ålägga dessa
fängelsestraff. Många af landets tongifvande tidningar hafva uttalat
sig för en mildare behandling af dessa värnpligtige; och likaså hafva
flere framstående personer gjort. Jag skall be att få läsa upp ett
par korta anföranden af ett par män, som jag tänker böra betyda
något i denna kammare. Den ena är biskop Johansson i Hernösand,
som visserligen icke erkänner, att dessa personer hafva rätt. Han
säger: »De ynglingar, som vägra att låta sig vapenföras, sakna i

och för sig giltiga skäl till sådan vägran. Så länge krig ej kunna
undvikas, är det ock, efter min bestämda mening, en kristens pligt
att försvara sitt fädernesland. Dermed vill jag icke hafva förnekat,
att vägran kan dikteras af verkliga, om också ogrundade, samvetsbetänkligheter.
Och der sådana förefinnas, böra de, så långt möjligt
är, respekteras. Detta sker icke, då man betraktar och behandlar
alla dem, som vägra att gorå krigstjenst, såsom vanliga förbrytare.

Frågan är blott, huru man skall skilja verkliga samvetsbetänkligheter
från blott föregifna sådana. Ett för alla händelser ofelbart medel
torde vara svårt att finna. I de allra flesta fall torde dock lösningen
kunna vinnas på det sätt, att den som vägrar att göra krigstjenst
ålägges annat allmännyttigt arbete af så allvarlig och verkligt
betungande beskaffenhet, att det icke gerna kan tänkas, att någon

Fredagen den 17 Maj e. m.

Nio 39. 8

Angående ny o

härordning af annan grund än ett ömtåligt samvete föredrager detta framför
m. m. krigstjensten. Då emellertid samma arbete för olika individer kan
(Forts.) te sig i olika mån betungande, synes hänsyn härtill böra tagas vid
bestämmandet af ifrågavarande ersättningsarbete.»

Det andra yttrandet, som är kortare, är af biskop Charleville
i Linköping, hvilken för öfrigt också reserverar sig emot ifrågavarande
personers åsigter. Han säger: »När samvetsömheten, så

långt menniskor kunna döma, bär kriteriet af verklighet och sanning,
bör den respekteras och således ej medföra någon straffpåföljd.
»Den i grundlagen häfdade samvetsfrihetsprincipen» bör alltså ej
stå der som en död bokstaf, utan »göras gällande» med hänsyn till
dem, som på grund af ärlig samvetsöfvertygelse vägra att låta sig
vapenföras.»

Jag har flera andra uttalanden, som gå i samma rigtning,
ehuru jag nu icke vill upptaga tiden med att föredraga dem. Jag
är tacksam för, att de gjort dessa, och jag är tacksam emot alla,
som insett det rättmätiga i den framställning, som jag gjort till
Riksdagen.

Vid behandlingen af denna fråga år 1898 var det egentligen
genom en aktad ledamot på stockholmsbänken, herr Hedin, som den
fördes fram i denna kammare och kom till Kongl. Maj:t, som öfverlemnade
den till en värnpligtskomité. Denna komité ansåg sig likväl
icke kunna göra något, utan sade blott, att det var omöjligt. Sedan
har nu särskilda utskottet haft frågan om hand. Men utskottet
har icke sagt som värnpligtskomitén — och derför vill jag till utskottet
uttala min tacksamhet — utan utskottet har välvilligt omnämt
och framstäf min motion och gjort något med anledning af
densamma. Jag måste dock till min ledsnad säga, att jag icke
kan helt och hållet nöja mig med den hemställan, som utskottet
gjort. Det är bland annat ett par små ord der, som jag undrar,
om man icke skulle kunna stryka bort. Det är de båda sista orden
i stycket: t vid truppen». Jag befarar, att, om de stå qvar, det
kraf icke fylles, som man bör sätta på ett beslut i en så ömtålig
fråga som denna.

Jag öfvergår nu till det svåraste i denna fråga, efter hvad
alla framhålla. Man säger nemligen: Ja, vi skulle kunna gå med

på att befria dessa samvetsömme, om vi bara kunde vara säkra på,
att det icke också skulle komma andra, som icke hafva några vidare
samvetsbetänkligheter, men låtsa hafva sådana för att slippa vapenöfningen.
Ja, det är verkligen det svåraste i frågan. Men jag ber
att till en början få säga, att jag tror, att detta befarande strider
emot vårt ansedda folks rättskänsla. Vi berömma oss — och med
rätta — af att vara ett af verldens mest bildade folk. Läskunnigheten
är störst hos oss, och ifrån kyrklig synpunkt lofordas den
kyrkliga verksamheten och kyrkans ställning i vårt land. Dessa båda
faktorer tillsammans måste väl hafva inverkat något på vårt folk och
vår ungdom. I det förra fallet har man sökt skaffa folket allmänbild -

Fredagen den 17 Maj e. m. 9 N:o 39.

Angående ny

ning, och om det skall betyda något, måtte det väl betyda, att men- härordning
niskorna skola blifva mera sanningsälskande. I det senare fallet ni. in.
hafva ju vårt lands kyrka och prester sökt undervisa ungdomen om (Forts.)
ordet: »du skall icke bära falskt vittnesbörd», och det skall väl
också betyda något. För öfrigt är det ju icke min eller någons
mening, att en person skulle befrias från allt, blott han sade: Jag

har samvetsbetänkligheter. Nej, det skulle ju åläggas honom något
annat arbete, som vore minst lika betungande som excercisen. Ja, dessa
personer, som hysa samvetsbetänkligheter, säga till och medsjelfva:

»Om intet annat hjelper, så gif oss fängelse, men låt oss i all verlden
blifva behandlade som andra brottslingar, så att vi icke för
samma förseelse skola sättas i fängelse gång på gång, såsom fallet
t. ex. är med en, som 7 gånger suttit fängelset i Falun». Kan det
vara rätt af en stat, som gör anspråk på att vara ett upplyst samhälle,
och ett kristet land att göra så? Jag tror det icke. Om
man icke kan finna någon annan garanti, så stipulera då, att de
skola sitta i häkte minst lika länge, som de andra skola excercera,
men låt dem sedan slippa sitta längre och gång på gång. En sådan
bestämmelse måtte väl ändå vara någon garanti för, att icke personer
skola låtsa samvetsbetänkligheter. Jag säger icke, att detta
vore den bästa utvägen, men det vore dock ett sätt, som vore bättre,
än som det nu är.

Jag skall vidare be att få framhålla, att ungdomen vid den
åldern, då värnpligten skall fullgöras, vanligen är så upplagd för
äfventyr, att jag icke tror, att det är någon fara för att ynglingame
skola vara så förskräckta för excercisen. Det är ju icke heller i
och för sig något så svårt detta arbete, utan det är, som sagdt, nå- «
gonting som stämmer öfverens med ungdomens liflighet och lust
för äfventyr, och derför tror jag icke, att många skola på oärligt
sätt undandraga sig. Jag påminner mig här hvad några svenskar
en gång fordom sade, då de kommo hem från ett krig och man
frågade dem, huru det varit och om de haft blodiga slagtningar.

»Jo», svarade de, »vi hafva haft det alldeles utmärkt». »Det är
en lust att en gång få slåss, utan att länsman skall lägga sig i
spelet». Jag tror, att det finnes åtskilligt qvar af det mannamodet
ännu, och att icke vikingakynnet och berserkalynnet är utdödt i
Sverige. Slutligen skall jag be att få säga, att det ju icke är någon
menniska, som vill, att man skall stipulera något, som skulle gälla
för all framtid, äfven om det visade sig opraktiskt. Riksdagen har
ju i sin hand att korrigera, om det visar sig, att det är många, som
låtsa samvetsbetänkligheter. Det är ju den enklaste sak i verlden
att då säga: Nej, vi göra icke vidare några undantag, utan alla

skola excercera.

Jag skall icke längre uppehålla kammaren. Jag förstår, såsom
jag redan från början antydde, att herrarne äro otåliga. Men jag
anser dock saken så pass vigtig, att jag tror, att det iir vida mindre
uppoffring för herrarne att lyssna på en debatt i denna fråga, än

Ji:o 39. 10

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny det är för dessa ynglingar, som hysa samvetsbetänkligheter, att år
e^ter ar s*tta * häkte. Hvad jag yrkar ha herrarne sett i min mo''
'' tion. Jag har nemligen deri anhållit,

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att § 2 i värnpligtslagen
af den 5 juni 1885 med senare gjorda ändringar, hvilken
paragraf är densamma som paragraf 4 i särskilda utskottets förslag,
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Från värnpligtens fullgörande frikallas:

a) den, som till följd af lyte, sjukdom eller annan dylik orsak
är till tjenst vid rikets försvar oförmögen, samt

b) den, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;
dock är sådan värnpligtig skyldig att i den ordning Konungen
eger närmare bestämma, under tid motsvarande minst den stadgade
öfningstiden, för kronans räkning uträtta annat arbete, som för den
värnpligtige kan anses vara lämpligt.» ■— Nu har icke utskottet kunnat
gå med på detta, och det är sålunda icke någon idé att yrka bifall
härtill. Utskottet har emellertid, såsom jag nyss sade, varit mycket
välvilligt emot min motion, och jag vill uttala mitt erkännande för
utskottets skrifvelseförslag. Jag hemställer endast, om det icke skulle
låta sig göra att få bort orden »vid truppen» i detta förslag.

Enligt min mening vore dermed ett något större steg taget i
den rätta rigtningen, än det utskottet föreslår.

Häruti instämde herrar Nyström, Hammarström, Johansson i
Oija och Jansson i Edsbäcken.

Herr Lindblad: Såsom kammaren hört, är det lätt att orda
mycket och varmhjertadt i denna fråga, men om man skall bedöma
den objektivt, måste man dock erkänna, att den är en mycket svår
fråga. Det gäller här, om man skall göra eftergift icke blott i afseende
å fredstjenstgöringen, utan äfven i afseende å krigstjenstgöringen,
och gör man medgifvanden i det ena fallet, måste man äfven
göra det i det andra. Det är emellertid fara värdt, att, derest man
verkligen gör något medgifvande härvidlag, ännu flere personer skola
förklara sig vara samvetsömma än hvad förut varit fallet, eller att
bland dem äfven skola förekomma åtskilliga simulanter. Det är för
att förebygga detta, som man måste noga betänka sig, innan man
gör några medgifvanden, och om man gör några sådana, ha klart
för sig, hvad de innebära.

Såsom den siste talaren mycket rigtigt anförde, har denna
fråga varit föremål för värnpligtskomiténs öfverläggning och, som
han äfven nämnde, har denna komité dervid icke kommit till något
annat resultat, än att den på grund af de skäl, som i dess utlåtande
finnas angifna, ansett sig kunna ingenting i saken åtgöra. Vi
hafva emellertid inom särskilda utskottet tagit denna fråga under
noggrann ompröfning, och vi hafva då särskild; fäst oss vid det fall,

11 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. in.

som verkligen kan vara behjertansvärdt, nemligen när det förefinnes Angående ny
särskild anledning att på grund af ärftlighet eller annat antaga, att härordning
samvetsbetänkligheterna icke äro låtsade, utan verkliga, och vi ha '' ''

åtminstone för en del dylika fall försökt att finna någon utväg. Jag ^
vill icke kalla det för något annat än ett försök; och detta försök
att lösa frågan föreligger nu till Riksdagens afgörande, och som vi
finna af utskottets utlåtande går det ut på att Riksdagen skulle i
skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala sig för önskvärdheten deraf, att
genom särskildt af Kongl. Maj:t meddeladt stadgande vederbörande
truppbefälhafvare bemyndigades att, i den mån omständigheterna
dertill kunde föranleda, meddela värnpligtige, som funnes hysa samvetsbetänkligheter
mot vapenkonst, befrielse från sådan tjenst och i
stället använda dem till annan lämplig tjenstgöring vid truppen.

Derigenom har utskottet också sökt förebygga alltför många
simulationer.

Att vi nu skulle gå in på den ärade motionärens nyss gjorda
yrkande att utesluta orden »vid truppen», tror jag icke är tillrådligt.

Det skulle vara att på en bakväg bifalla det yrkande, som är framstäldt
i motionen, nemligen att man skulle bereda de ifrågavarande
personerna annan lämplig tjenstgöring, men ej i samband med militäröfningarne.
Motionärens förslag skulle medföra eu dyrbar apparat
med uppsyningsman, som på olika platser skulle utöfva kontroll.

Systemet skulle näppeligen vara öfverensstämmande med statens idé
eller motsvara önskningarna om att kunna nedbringa kostnaderna
för försvaret till ett rimligt belopp.

Jag tror alltså, att den ärade motionären i grund och botten
är belåten med det tillmötesgående, som utskottet visat hans motion,
och jag hemställer derför kort och godt, att kammaren ville bifalla
utskottets hemställan i denna fråga.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Det kan

nog finnas många, för hvilka denna fråga synes vara af temligen
liten betydelse, men så ställer den sig icke för mig. Jag tror, att
detta är en fråga, som icke kan falla. Den skall till följd af de
praktiska svårigheter, som den alltjemt kommer att vålla, åter och
äter igen resa sig, ända till dess att den blir på ett tillfredsställande
sätt löst.

Redan den gamle grekiske filosofen Sokrates sade: »De onda
skola straffas, men de, som fara vilse, skola undervisas»; och detta
måtte väl vara en rigtig regel. Jag frågar derför nu: äro dessa,
som för sitt samvetes skull icke kunna göra tjenst i armén, verkligen
att anse såsom onda? Hafva de bevisat sig såsom sådana?

Nej, tvärt om hafva de bevisat sig vara goda och samvetsgranna
medborgare på alla sätt. Men om de nu fara vilse i sin uppfattning
— en uppfattning som dock delats af många den kristna kyrkans
främste män — skola de då straffas, som om de vore onda?

Är det icke upprörande att tänka sig, att dessa ynglingar bara för

N:o 39. 12

Fredagen den 17 Maj e. m..

Angående ny denna orsaks skull, att de icke kunna förmå sig att göra något, som
anse or^*’ år efter är skola kastas i fängelse? Det har händt,
(Forts) en^gt hvad bär redan är upplyst, att en sådan ung man t. ex. redan
har suttit sju år efter hvarandra i fängelse samt måste bereda sig
på att komma dit äfven nästa år, om han då lefver — det blir då
för åttonde gången.

Detta är ingenting annat än en repetition af hvad som ofta
skedde under konventikelplakatets dagar, då hederliga och gudfruktiga
menniskor blefvo förbjudna att samlas för att läsa Guds ord.
De, som för sitt samvetes skull icke kunde lyda detta påbud, blefvo
kastade i fängelse. Så fortgick det, till dess att man fann, att här
var något galet, och att lagen måste afskaffas. Det gick ju så
långt, att t. ex. en bonde i Dalarne — såsom jag redan eu gång
förut här omtalat — blef dömd till 100 kronors böter, derför att
han läst Luthers postilla, Trons artiklar och Fader vår för sitt husfolk
och några sina grannar; och emedan han hade gjort det på en
söndag, blef han dömd till 5 kronors böter särskildt för sabbatsbrott,
men när han icke hade tillgångar att betala böterna, fick han
dem förbytta till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd. Hvem
blyges icke att tänka på att sådant skett i vårt land för ej stort
mer än 50 år sedan? Men är det icke något snarliknande, som
eger rum nu, då man bestraffar de samvetsömme värnpligtige, alldeles
som om de vore onda.

Herr Lindblad sade, att det skulle vara farligt att här gorå
medgiftvanden. Men hvari skulle det farliga ligga? De, som hafva
föregifvit samvetsbetänkligheter, äro ju ofantligt få; och hvad nytta
skulle Sverige för resten vid krigstillfäile — hvarom herr Lindblad
talade — ha af dessa? Yaren säkra på det, mina herrar, att de icke
gå med vid en mobilisering, och om man söker tvinga dem dertill,
så skola de hellre låta skjuta ned sig på stället. (Men hvad har
staten då för nytta af att ha tvingat dem i fängelse år efter år för
att sedan omöjligen få dem med i kriget?

Medgifvanden härvidlag kunna väl icke vara farligare för oss
än för andra länder. Engelsmännen medgifva ju qväkarne frihet
från all krigstjenstgöring, och — såsom också herr Byström sade —
till och med det despotiska Ryssland har måst medgifva dukoborzerna
liknande frihet till följd af samvetsbetänkligheter. Man må då fråga,
hvad Sverige kan ha för särskild fara att vänta af eu sådan eftergifvenhet.

Jag skall nu icke göra något yrkande. Herr Byströms yrkande
kan nemligen icke gerna bifallas, ty att eu truppbefälhafvare skulle
kunna befullmägtigas att använda en person till någon annan tjenstgöring
än vid truppen går naturligtvis icke an.

Det har synts mig vigtigt att framhålla dessa synpunkter, ty
en . annan gång kommer nog frågan fram på ett annat sätt, då den
enligt min tanke, såsom jag redan sagt, icke kan falla.

13 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

Med herr Waldenström förenade sig herrar Broström, Hult- Angående ny

härordning
m. m.

brants, Persson i Tallberg, Norman och Ericsson

Ahlberga.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Jag

skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Utskottet tog denna fråga under ganska allvarlig pröfning vid
behandlingen af herr Byströms motion, och jag försäkrar, att vi hade
ganska mycket sympati för denna motions syfte, och att vi sökte
göra hvad vi kunde för att gå de i densamma uttalade önskningarna
till mötes. Men när det gäller en fråga, hvilken — såsom här under
debatten skarpt framhållits — är af så stor vigt som frågan om
försvaret af vårt fädernesland, går det icke an att för samvetsbetänkligheters
skull helt och hållet befria någon från militärtjenst.
Det har redan blifvit af en talare framhållet, att i fall personer, som
befriades från militärtjenst, skulle användas till något arbete för
kronans räkning, skulle detta icke vara öfverensstämmande med statens
intresse, ty staten kan väl icke hålla dessa med arbeten, emedan
det i allt fall finge ske under särskild uppsigt. Jag tror, att det
vore lämpligast, om de finge fullgöra sin värnpligt å mötesplatserna,
men att de erhölle sådan sysselsättning, att de ej direkt skulle syssla
med vapentjenst, men likväl på ett eller annat sätt kunde bidraga
till fosterlandets försvar, hvilket de eljest icke skulle kunna göra.

Den siste ärade talaren nämnde, att det var endast få, som i
vårt land yppade samvetsbetänkligheter. Ja, det kan ju så vara,
att det är ett fåtal, som nu visar sådana betänkligheter, men, mina
herrar, hvem vet, om icke detta antal kommer att bli betydligt
större, om en dylik befrielse, som den här ifrågasatta, skulle medgifvas.
Jag för min del misstänker, att så blir förhållandet, och på
så sätt kommer naturligtvis antalet soldater att blifva mindre. Yi
kunna för öfrigt icke i detta fall jemföra vårt land med andra länder,
ty der uttager man vid krigstillfällen icke hela beväringskontingenten,
som vi måste göra, utan endast en del af densamma, hvarför
det der icke spelar någon större roll, om befrielse medgifves åt
åtskilliga personer.

Utskottet har ju gått så långt, att det föreslår en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med uttalad önskan derom, att Kongl. Maja ville
anmoda truppbefälhafvarne att tillse, om icke de nu ifrågavarande
personerna skulle kunna på ett annat sätt sysselsättas än med den
rent militära tjenstgöringen. Det finnes ju under ett krig många
olika slag af tjenstgöring, äfven sådana, der man icke beköfver direkt
deltaga i striden, utan på annat sätt kan vara till nytta för fäderneslandet,
äfven om man icke deltagit i några vapenöfningar. _

Jag kan icke neka till att jag anser denna fråga vara så vigtig,
att den är väl värd att tagas i öfvervägande. Men jag tror,
att med den formulering utskottet gifvit sitt förslag, är det ändamål,
som herr Byström vill vinna, så mycket tillgodosedt, som gerna är möjligt.

Jag yrkar, som sagd!, bifall till utskottets förslag.

N:o 39. 14

Fredagen den 17 Maj e. m.

Ahärordninoy -v He^ A- Hedin i Stockholm: Herr talman! Det är mig icke
m. m. 3 moj1gt’ e^uru jag utan tvifvel måste erkänna den goda viljan hos
(Forts.) utskottet, som dikterat denna framställning, att acceptera utskottets
i denna punkt gjorda hemställan, utan skulle här en votering komma
att ega rum, finner jag ^ mig nödsakad att rösta mot densamma.
Att Kongl. Maj:t skulle lägga i vederbörande befälhafvares hand att
afgöra, huruvida befrielse från vapenkonst skulle medgifvas åt eu

person, som åberopade samvetsbetänkligheter mot öfningarna,_det

finner väl hvar och en — är detsamma som att stadga en bestämmelse,
som måste leda till godtycke, derför att det alldeles icke är
tänkbart, att° flera personer skulle komma att bedöma alldeles enahanda
fall på samma sätt, utan resultatet skulle blifva det, att den
ene finge en befrielse, som förvägrades den andre, derför att den
ena bedömde fallen olika mot en annan, ehuru de i sjelfva verket
vore alldeles lika. Kan det för (Ifrigt vara rigtigt att lägga en sådan
magt i händerna på personer, som säkerligen skulle bedja att bli
befriade från densamma, emedan de skulle känna den magtutöfningen
mycket svår? Nej, skall någonting göras, skall det visserligen vara
lagen, som bestämmer detta så noggrant som möjligt, i stället för
att det skulle läggas i händerna på befälkafvarne, som icke kunna
det är alldeles gifvet — utöfva en sådan rätt på det sättet
konseqvent som den ene och den andre domaren, hvilka hafva att
tillämpa en lagbestämmelse.

Jag vill för öfrigt förklara, att jag står qvar på alldeles samma
ståndpunkt, som jag för några år sedan tillkännagaf mig intaga.
Jag kan icke tänka mig, att det skulle kunna inträffa annat än i
sa sällsynta undantagsfall, att de ej behöfva tagas med i räkningen,
att någon skulle vilja hyckla för att vinna en sådan befrielse. Och
om man nu tvingar till tjenstgöring något antal — låt vara att det
vore flere, än vi hittills haft anledning att antaga — kan det verkligen
vara någon välsignelse dermed för vårt försvar? Det är mig
omöjligt att tänka.

När man här har erinrat om att i åtskilliga länder, der man
knappt skulle kunna vänta det, en eftergift i denna rigtning förekommit
under de senare åren, såsom t. ex. i Ryssland, vill jag omnämna
något, som nyligen passerat och som förut skulle ha förefallit
mig nästan otänkbart, nemligen att för några veckor sedan en sådan
eftergift medgifvits i Frankrike. Det tilldrog sig 1892, att en i
värnpligtsaldern då inträdande ung man, en baptist, vägrade att
göra krigstjenst. Han dömdes till 2 års fängelse. Han hade hemkommit
från Amerika, der han var anstäld i ett yrke, för att vid
värnpligtsålderns inträde anmäla sig, men på samma gång förklara,
att han icke kunde underkasta sig att bära vapen, dock med erbjudande
att utföra hvilket arbete som helst, som man ville pålägga
honom. Han dömdes, som nämndt, till 2 års fängelse, hvilket straff
han ock undergick. Sedermera lät han af vänner och anhöriga
öfvertala sig att inställa sig till undergående af vapenöfning, men

15 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

han hade icke länge deltagit deri, förrän samvetsbetänkligheterna Angående ny
grepo honom så, att han vägrade att fortsätta. Då uppstod den är™
frågan: skall han dömas på nytt till 2 års fängelse? Ja, det skedde. ^ortg)
Men nu ingrep i hans sak den namnkunniga »Ligan för menniskans
och medborgarens rättigheter», hvars presidents namn blifvit så
kändt äfven i vårt land i följd af hans verksamhet för Finlands
välfärds sak. Ligan vände sig genom honom till krigsministern
André, som fann saken så behjertansvärd, att han deciderade, att
mannen skulle få aftjena sin värnpligt med skrifvarearbete — jag är
icke alldeles säker på hvad det använda uttrycket afser, hvilket,
ordagrant öfversatt, lyder: »han skulle användas vid rekryteringsoch
stabssekretariatet». Jag måste säga, att jag trodde knappt mina
ögon, då jag fick se meddelandet derom.

Nu är det väl icke tvifvelaktigt, att denna tanke kommer att
arbeta sig fram mer och mer och att man får flere och flere exempel
från andra länder derpå, att det icke är tillåtligt för ett civiliseradt
samhälle att tvinga detta fåtal af personer, som åberopa sitt samvetes
röst för att bedja om att få utbyta vapentjensten mot något
annat arbete — att tvinga dem till sådant, som strider mot deras
samvete.

Jag kan ej heller tro, att vi skulle försvaga vårt försvar genom
en eftergift på detta område. Det är ju så, att med undantag af
den grupp, som i Ryssland vunnit denna eftergift, och dessutom ett
religiöst parti, som i de senare århundradenas, om jag så får säga,
moraliska civilisationsarbete spelat en mycket betydande roll, de
s. k. qväkarne, samt några andra mindre partier, de äro högst få,
som visat sig förfäkta sin åsigt på det sättet, att de hellre undergått
straff den ena gången efter den andra, än de dagtingat med
den öfvertygelse, som för dem varit dyrbarare än någonting annat.

Det är icke tänkbart annat än att detta skall efter hand i de
flesta länder komma att leda till en eftergift, och hvarför skulle
vi vänta, vänta till andra hafva gifvit oss exempel, vänta med att
böja oss för en tanke och känsla, som uttryckes i våra dagar med
ord, som fullkomligt erinra om dem, Indika äro antecknade från
kristendomens första århundrade. Den som vill taga sig före att
läsa martyrberättelserna, t. ex. i »Ruinari/s edition af Acta primorum
martyrum sincera», den skall blifva förvånad öfver att höra, att ett
förhör och ett försök att öfvertala, som der finnas antecknade från slutet
af 3:dje århundradet e. Kr., förefaller nära nog som vore det kopieradt
efter våra tidningsberättelser om sådana samtal, som förefallit mellan
befälhafvare, domare och värnpligtige på Gotland. Här möta vi
en tanke och en känsla, med rot inom århundradena — låt vara
att den icke har fått den styrka, som ligger i att hafva eu majoritet
bakom sig — men som visserligen kan vara minst sagdt lika
behjertansvärd för oss andra, lika värd att vi vörda och respektera
den, som många meningar, hvilka uppbäras af mer än majoriteten
bland folket.

N:o 39. 16

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny När emellertid nu motionären sjelf icke har gjort något yrkande
harZm9 0m bifa11 tilj motionen> skall jag icke heller göra det, men jag måste
(Forts ) förära, att jag finner den hemställan, som utskottet har gjort —
ehuru jag på intet sätt misskänner den goda meningen — vara
omöjlig att antaga, i ty att den lemnar ett alltför svårt uppdrag åt
dem, som skulle utföra detsamma.

Of v erläggningen var härmed slutad. Herr vice talmannen gaf
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels på bifall
till nämnda hemställan med den ändring deri, som af herr Lindgren
i Islingby under öfverläggniogen föreslagits, och dels på bifall till
utskottets hemställan med den af herr Byström under öfverläggningen
föreslagna ändring deri; och fann herr vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som
votering likväl begärdes, skedde nu, sedan till kontraproposition
antagits den af herr vice talmannen sist framstälda proposition,
uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad särskilda utskottet n:o 1 hemstält i
punkt 4 afdelningen A i förevarande utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan med
den ändring deri, som af herr Byström under öfverläggningen föreslagits.

Voteringen utföll med 124 ja mot 70 nej; och hade alltså
utskottets hemställan bifallits.

''Punkten 5.

I motionen n:o 174 i Andra Kammaren hade herr Tvär Månsson
föreslagit,

a, att till Kongl. Maj:ts förslag om ny värnpligtslag § 35
mom. 2 måtte fogas eu så lydande punkt: Derjemte skall sådan
värnpligtig erhålla af vederbörande befäl eller andra sakkunnige
handledning i medborgerliga kunskaper, meddelad genom föredrag
och praktiska kurser eller äfven på annat sätt, likaledes enligt särskilda
föreskrifter;

b, att till samma förslags § 30 lägges en tredje punkt:

Värnpligtige, som åtnjutit undervisning vid statens läroverk

eller högskola eller vid enskildt läroverk eller högskola eller som

Fredagen den 17 Maj e. m.

17 Ji:o 39.

eljest ega ett större mått af fackbildning, äro pligtige att biträda Angående ny
med den handledning i medborgerliga kunskaper, hvarom talas § 35 härordning
mom. 2, andra punkten.

Under punkten 5 hemstälde utskottet, att Riksdagen, under ^ 0 s''
förutsättning att en utsträckning af de värnpligtiges öfningstid varder
af Riksdagen beslutad, måtte, i anledning af herr I. Månssons
förut omnämnda motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida icke anordningar
må kunna vidtagas, hvarigenom utan hinder för de värnpligtiges
militära utbildning tillfälle må beredas dem att under den
tid, tjenstgöringen för denna utbildning pågår, erhålla undervisning
i andra ämnen, af hvilkas inhemtande de för framtiden kunna draga
nytta, samt i sådant afseende meddela de föreskrifter och vidtaga
de åtgärder, som må finnas erforderliga.

I fråga härom hade vid utskottets utlåtande fogats reservation
af herrar Pantzarliielm, Bromée i Billsta, Ericsson i Öfvanmyra och
Carlheim-GyllensJcöld, Indika anfört:

»Då vi icke kunna biträda något förslag om längre öfningstid
för de värnpligtige än deras utbildning till fältdugliga soldater oundgängligen
kräfver samt vi dessutom anse, att medborgerliga kunskaper
lämpligast inhemtas vid de skolor och andra läroanstalter,
som derför inrättats, och Indika inom vårt land ganska talrikt förekomma,
hafva vi inom utskottet yrkat afslag å herr I. Månssons
inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 174.»

Sedan punkten blifvit föredragen, anförde

Herr Carlheim-Gyllensköld: Då jag är reservant i denna

punkt, anhåller jag att få angifva mina och mina medreservanters
skäl.

Visserligen erkänna vi det vackra syfte, som motionären framställer
i sin motion. Den är emellertid enligt vårt förmenande väckt
åtminstone 6 år för tidigt, ty den kan icke gerna leda till praktisk
påföljd, förrän vi fått kaserner med sådana föreläsningssalar, som
motionären föreslår. Förr är det icke någon idé med att anordna
föreläsningar, ty huru skall man kunna föreläsa, der det icke fins
andra rum än ordersalar och dylika?

Vidare tala åtskilliga militära skäl emot motionen. Ett af
dessa är, att de studenter, man räknat på att få till föreläsare, äro
enligt den föreslagna värnpligtslagen afsedda att utbildas till reservbefäl.
De behöfva då använda sina lediga stunder på aftonen till
att lära sig reglementen och den kurs, som hvar och en måste gå
igenom för att undergå underofficers- och officersexamen. Det är
väl då icke lämpligt, att de upptagas af något annat, och upptagna
bli de, ty man kan icke hålla föreläsningar utan att bereda sigill
dem.

Nu har det framhållits, att föreläsningarna skulle omfatta
Andra Kammarens Prof,. 1901. N;o 39. 2

N:o 39. 18

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny ämnen, som i framtiden kunna vara af nytta för beväringsmännen.
ihärordning j)et är dock svårt att finna ämnen, som kunna vara af nytta för
m'' alla, tillhörande en hel beväriugsbataljon.

^ or s''Om dylika föreläsningar skola anordnas, måste också medel
anslås till dem, ty det är en genomgående fordran i hela vårt samhällslif,
att den, som undervisar, skall hafva undergått mycket stränga
kompetensprof; sådana fordras vid våra folkskolor, elementarläroverk
och universitet, öfver allt, äfven på det kyrkliga området. Jag
håller också före, att vid undervisning endast det bästa af undervisare
är godt nog. De studenter, lika litet som de officerare, hvilka
skulle vilja föreläsa, ha emellertid icke genomgått någon kurs i
pedagogik och metodik, eller de ämnen, som numera anses hafva
en ofantligt stor betydelse vid all undervisning.

Då ingen brådska förefinnes, utan saken praktiskt sedt ej kan
genomföras, förrän vi ha fått nya kaserner, anse jag och mina
medreservanter, att med saken kan anstå, till dess att åtminstone
det hindret är undanröjdt.

Af dessa skäl, herr talman, ber jag att å våra vägnar få yrka
afslag å motionen.

Häruti instämde herr Bromée i Billsta.

Vidare till anteckning förekom icke. Herr vice talmannen gaf
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
afslag såväl derå som å den i ämnet väckta motionen, och fann
herr vice talmannen förstnämnda proposition vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i femte
punkten, afdelningen A i förevarande utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 108 ja mot SO nej; och hade alltså kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Härefter förelåg till afgörande ,

Afdelningen B.

19 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

Förslaget till ny härordning. Angående ny

härordning

Beträffande infanteriets organisation hade Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen, °

l:o) att Riksdagen måtte bifalla:

att af nuvarande Smålands grenadierkår och Blekinge bataljon
bildas ett nytt infanteriregemente, afsedt till besättning i Karlskrona; att

af nuvarande Vermlands fältjägarekår bildas ett nytt
infanteriregemente, afsedt till besättning å Vaxholm och Oscar
Fredriksborg; och

att af nuvarande Vestgötadals regemente och Hallands bataljon
bildas ett nytt infanteriregemente, afsedt för första arméfördelningen;
samt

2:o) att Riksdagen måtte besluta, att hvart och ett af de i
Kongl. Maj:ts proposition angående ny härordning uppräknade infanteritruppförband
skall vid slutligt genomförd härordning utgöras
af den under desamma upptagna, med fasta aflöningsförmåner anstälda
personal, som i nämnda proposition funnes angifven.

I afseende å denna personal hade Kongl. Maj:t under punkten
2 i ifrågavarande proposition föreslagit Riksdagen, bland annat,

a) angående sammansättningen af Lifregementet till fot och 22
dermed lika organiserade regementen, att å hvarje regementes stat
skulle antalet majorer vara tre och antalet kaptener af andra klassen
sex;

b) angående sammansättningen af Svea och Göta lifgarden, att
vid hvartdera regementet skulle antalet majorer å stat vara tre och
antalet kaptener af andra klassen å stat sex; och

c) angående sammansättningen af infanteriregementena i Karlskrona
samt å Vaxholm och Oscar Fredriksborg, att vid hvartdera
regementet antalet majorer å stat skulle vara två.

Under mom. d. i denna punkt hade upptagits personalen vid
Gotlands infanteriregemente jemte militärbefälhafvaren å Gotland.

Utskottet hemstälde:

l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta:

att af nuvarande Smålands grenadierkår och Blekinge bataljon
bildas ett nytt infanteriregemente:

att af nuvarande Vermlands fältjägarekår och Hallands bataljon
bildas ett nytt infanteriregemente; och

att nuvarande Vestgötadals regemente ombildas till ett nytt
infanteriregemente, afsedt för första arméfördelningen; samt

2:o) att Riksdagen måtte besluta, att hvart och ett af de under
punkten uppräknade infanteritruppförband skall vid slutligt genomförd
härordning utgöras af den under desamma upptagna, med fasta
aflöningsförmåner anstälda personal, som i den kongl. propositio -

N:o Bd. 20

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny nen funnes upptagen, dock med följande ändringar, som af utskottet
härordning föreslagits, nemligen:

’ under mom. a), angående sammansättningen af Lifregementet

{ o B.) (.;][ f0f och 22 dermed lika organiserade regementen, att å hvarje

regementes stat skulle antalet majorer vara två och antalet kaptener
af andra klassen fyra;

under mom. b), angående sammansättningen af Svea och Göta
lifgarden, att å hvartdera regementets stat skulle antalet majorer
vara två och antalet kaptener af andra klassen fyra; och

under mom. c), angående sammansättningen af de af Smålands
grenadierkår och Blekinge bataljon samt af Vermlands fältjägarekår
och Hallands bataljon bildade regementena, att vid hvartdera regementet
å stat skulle finnas endast en major;

under mom. d); i denna punkt hade utskottet besvarat Kongl.
Maj:ts framställning beträffande personalen vid Gotlands infanteriregemente
jemte militärbefälhafvaren å Gotland.

I afseende å punkten 2 hade reservationer afgifvits:

vid mom. a), b) och c) (beträffande antalet majorer och kaptener
vid infanteriet)

af herr J. G. Björlin, med hvilken herrar B. Almström och

K. G. Bildt förklarat sig instämma, och hvilken hemstält om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag oförändradt;

vid mom. a) (angående antalet kaptener af andra klassen vid
Lifregementet till fot m. fl. regementen)

af herrar C. Landéberg, C. O. Moberg, W. Walldén, grefve

L. W. A. Douglas, C. G. S. Ehrenborg, friherre C. G. A. Klingspor,
C. A. Sjöcrona och friherre N. A. H. Palmstierna, Indika
ansett, att Kongl. Maj:ts proposition i denna del bort oförändrad
bifallas, samt att således under »Kompanistaten» vid Lifregementet
till fot och 22 dermed lika organiserade regementen skulle upptagas
»6 kaptener af andra klassen» i stället för af utskottet föreslagna
»4 kaptener af andra klassen»;

vid mom. b) (angående antalet kaptener af andra klassen vid
Svea och Göta lifgarden)

af herrar C. Lundeberg, G. 0. Moberg, W. Walldén, B. Almström,
grefve L. W. A. Douglas, C. G. S. Ehrenborg, friherre C.
G. A. Klingspor, C. A. Sjöcrona och friherre N. A. H. Palmstierna,
hvilka ansett, att Kongl. Maj:ts proposition i denna del bort
oförändrad bifallas samt att således under »Kompanistaten» vid Svea
och Göta lifgarden skulle upptagas »6 kaptener af andra klassen» i
stället för af utskottet föreslagna »4 kaptener af andra klassen»;

vid mom. c) (angående antalet majorer vid de af Smålands
grenadierkår samt af Vermlands fältjägarekår och Hallands bataljon
bildade regementena)

Fredagen den 17 Maj e. m.

21 M:o 39.

af herrar C. Limdeberg, G. 0. Moberg, W. Walldén, F. A. Angående ny
Anderson, grefve L. W. A. Douglas, C. G. S. Ehrenborg, friherre bärordning
G. A. Klingspor och friherre N. A. H. Palmstierna, hvilka ansett, '' ''

att Kongl. Maj:ts proposition i denna del bort oförändrad bibehållas, ''
samt att således under »Staben» vid de af Smålands grenadierkår
och Blekinge bataljon samt af Yermlands fältjägarekår bil dade

regementena skulle upptagas »2 majorer» i stället för hvad
utskottet föreslagit: »1 major»;

Sedan punkten 1 blifvit föredragen, anförde:

Herr Björck: Herr talman! Uti det generalstabens förslag
till ny härordning, som utdelades till oss i vår hemort före Riksdagens
början, förordades, att af Hallands bataljon och Yermlands
fältjägarekår skulle bildas ett regemente, afsedt till besättning på
Oscar-Freariksborg och i Yaxholms fästning. Häraf uppstod bland
Hallands befolkning en viss förstämning, emedan man fruktade, dels
att den anordning, som sålunda föreslagits, skulle innebära, att
Hallands vapenföra ungdom icke skulle blifva vapenöfvad inom sin
hemort, och dels att Hallands län skulle blifva det enda, inom hvilket
icke länets egen truppstyrka vore förlagd.

Befolkningen höll derför mångenstädes möten för att öfverlägga
om denna angelägenhet, och på dem beslöts att sända en petition
till regeringen med begäran om ändring i generalstabens förslag i
denna del. Regeringen gick också denna önskan välvilligt till mötes,
så att uti det härordningsförslag, som i början af Riksdagen till oss
utdelades, fans upptaget ett Hallands regemente. — Nu har åter
utskottet ändrat hvad sålunda sist var föreslaget, i det att utskottet
återgått till generalstabens förslag. Deremot hafva dock de två
förnämsta militära ledamöterna att utskottet, herrar Björlin och Bildt,
reserverat sig. Och jag tror, att det skulle göra ett ledsamt intryck
bland Hallands befolkning, om den skulle beröfvas den förmånen
— eller hvad den åtminstone anser såsom en förmån —
att hafva det halländska regementet förlagdt till hemorten. Så behöfver
ju emellertid icke nödvändigt ske, enär det ju ligger i Kongl.

Maj:ts hand att bestämma, hvar en orts värnpligtige skola vapenöfvas
och hvarest de särskilda regementena skola förläggas.

.Tåg vill icke göra något yrkande, eftersom Första Kammaren
redan fattat beslut i enlighet med utskottets hemställan, men jag
vill uttala den förhoppningen, att Kongl. Maj:t dock ville gå den
halländska befolkningens önskan så mycket som möjligt till mötes
och att Kongl. Maj:t sålunda inåtte i enlighet med den princip, som
äfven utskottet förklarat böra i allmänhet tillämpas — låta Hallands
värnpligtige få vapenöfvas vid ett i hemorten förlagdt regemente.

Häruti instämde herrar Apelstam, Törnqvist, Olsson i Tyllered,
Johansson i Stensjö och Bengtsson i Bjernalt.

N:o 39. 22

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny Vidare till anteckning förekom icke. Hvad utskottet hemhärordning
stält bifölls.

‘ , ‘ Efter föredragning vidare af punkten 2, lemnades på begäran

(Forts'') ordet till: * °

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet Cruseb
j örn, som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag har förut under förhandlingarna
i denna kammare om förevarande utskottsutlåtande
varit i tillfälle att framhålla reservtruppernas betydelse, hvilken stor roll
de vid en mobilisering spela uti härorganisationen, och huru nödvändigt
det är att möjliggöra och underlätta deras mobilisering. —
Man har det oaktadt redan tidigare i denna kammare gjort ett
angrepp mot reservtruppernas tjenstbarhet, då man icke ville medgifva,
att beväringens andra uppbåd skulle erhålla någon öfning i
fredstid; ty det är ju gifvet, att när några år förgått, sedan beväringsmännen
erhöllo utbildning i första uppbådet, denna utbildning
behöfver uppfriskas. Och nu, då det gäller att bestämma de blifvande
kadrerna i en genomförd härordning, har man gjort ett nytt
angrepp mot möjligheten att mobilisera dessa reservtrupper. Under
det att Kongl. Maj:t föreslagit, att redan i fredstid för hvarje bataljon
af dessa trupper skulle finnas en bataljonschef och ett par
kompanichefer, har nemligen utskottet af besparingsskäl föreslagit,
att dessa poster skulle utgå. Denna utskottets åtgärd är att beklaga,
då, såsom jag nyss framhållit, reservtrupperna hafva den allra
största betydelse för härorganisationen. Här är fråga om inemot 30
bataljoner, och det är dock en afsevärd styrka, som man på detta
sätt skulle göra mindre tjenstbar för sin uppgift.

Särskildt måste jag beklaga, att icke redan i fredstid bataljonschefer
finnas för dessa bataljoner. Utskottet förutsätter visserligen,
att till bataljonschefer skulle användas pensionerade majorer.
Men då det är fråga om att föra dessa bataljoner i fält och då vi
i öfrigt måste mobilisera dem med reservbefäl, dels pensionerade
kaptener och dels annat reservbefäl och f. d. officerare, vore det
väl i högsta grad önskligt, att åtminstone chefen vore en fullt tjenstbar
man, som ännu vore i aktiv tjenst och sålunda vore fullt förtrogen
med densammas kraf och fullständigt hade följt med tidens
fordringar. Derjemte synes mig, som om dessa pensionerade majorer,
som man nu skulle söka på detta sätt disponera, nog såväl som
öfrigt pensioneradt befäl skulle behöfvas på annat håll, såsom vid
etapperna och öfriga anordningar i arméns rygg, som kräfva mycket
befäl och hvartill särskildt lämpa sig disponibla pensionerade
officerare.

Jag ber derför, att för min del få tillstyrka kammaren att i
detta afseende återgå till hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Herr von Friesen: Som kammaren behagade finna af ut skottets

motivering på sid. 240, har »utskottet visserligen icke för -

Fredagen den 17 Maj e. m.

23 N:o 39.

bisett betydelsen deraf, att vid infanteriets mobilisering ett tillräck- Angående ny
ligt antal öfverstelöjtnanter och majorer finnes att tillgå för att härordning
tjenstgöra vid linie-, reserv- och depotbataljonerna och för att er- '' ''

sätta de regementschefer, som komma att förordnas till brigadchefer, '' ''

men utskottet har likväl ansett, att med beslut om ökande af majorernas
antal vid nämnda regementen utöfver de nuvarande två kan
tills vidare anstå, och har alltså för närvarande afstyrkt Kongl.

Maj-.ts förslag i denna del.»

Utskottet har haft svårt att göra någon vidlyftigare motivering
i denna del, ty utskottet har icke haft annat att göra än att
gendrifva den motivering, som finnes i den kongl. propositionen;
någon annan motivering har utskottet icke kunnat upptaga till behandling.
I den kongl. propositionen finnes nu, såvidt utskottet
kunnat fatta, icke någon annan motivering än en anslutning till
generalstabens yttrande i ämnet, och i generalstabens underdåniga
förslag förekommer på sid. 33 angående de tredje majorerna allenast
följande mycket korta uttalande: »Hvad regementsofficerare

angår, äro de vid flertalet regementen, oafsedt regementschefen, fyra,
af hvilka tre tjenstgöra såsom bataljonschefer och den fjerde biträder
regementschefen och under honom handlägger alla till inskrifningsväsendet
hörande ärenden.» Den tredje majoren är således egentligen
afsedd att tjenstgöra vid inskrifningsväsendet och att biträda chefen
i dithörande ärenden. I den lönestat, som bifogats förslaget, har i
följd häraf dagaflöning för denne tredje major beräknats allenast
för 100 dagar.

Det är under sådana förhållanden utskottet tänkt sig, att med
tredje majorernas tillsättande kuude anstå, då man förestält sig, att
regementschefen kunde få sådant biträde på annat sätt än just
genom en major.

Jag skall be att få fortsätta med generalstabens motivering.

Der yttras sedan: »Då emellertid den sistnämndes — detta har

afseende på tredje majoren — tjenstgöring uti regementschefsexpeditionen
icke torde vara oundgängligen erforderlig under hela året,
har uti staterna dagaflöning för en af majorerna beräknats endast
för 100 dagar.» Således skulle deras hufvudsakliga tjenstgöring
ega rum i regementschefexpeditionen. Sedan tillägges såsom en biomständighet:
»Vid bedömande af antalet regementsofficerare bör
icke förbises, att förslaget, af sparsamhetshänsyn, icke upptager några
brigadchefer, hvarför vid mobilisering halfva antalet regementschefer
vid armé fördel ningarnes fältinfanteriregementen måste tjenstgöra såsom
brigadchefer och vid regementena ersättas af öfverstelöjtnanter.»

Det är allt hvad som säges om de tredjc-majorcrna uti alla
dessa luntor, som blifvit utdelade. Det synes mig således, att det
icke måtte ha legat generalstaben och Kongl. Maj:t synnerligen om
hjertat att få denna tredje major, då icke några andra skäl anförts.

Såsom jag förut nämnde, ha vi inom utskottet icke kunnat emot för -

Jf:o 39. 24

Fredagen den 17 Maj e. in.

Angående ny slaget anföra andra skäl än vi gjort, derför att vi icke käft andra
härordning sbäl bemöta än dem, som kär anförts.

\ Nu ^ar ^err statsr^det och chefen för landtförsvarsdeparte ^

0 s''^ mentet talat om nödvändigheten af reservbataljoners bildande, och
det fins icke heller någon, som icke behjertar detta. Men vi ha
tänkt oss, att vid mobilisering, när det är allvar å färde, kanske
åtskilliga majorer af de ordinarie icke komma med i verklig tjenstgöring,
utan att yngre officerare få tjenstgöra äfven såsom bataljonschefer.
Och att bland de yngre officerarne torde finnas personer,
lämpliga såsom bataljonschefer, synes vara klart deraf, att, vid afgång
af ordinarie bataljonschefer, kaptener ju alltid skola befordras
till sådana platser. Nu är ju också meningen, att vi skola få särskilda
prof för blifvande majorer, och de, som då aflagt sådana prof,
böra ju vara kompetenta att föra bataljon. Det synes således, att
utskottet haft goda grunder för att i denna punkt afslå hvad Kong].
Maj:t begärt.

Nu vet jag icke, huruvida herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet uti sitt nyss häfda yttrande äfven syftat
på hvad utskottet föreslagit rörande kaptenerna. I så fall ber jag
få säga, att äfven den motivering, som afgifvits rörande nödvändigheten
af dessa två nya kaptener, är ganska knapphändig. Utskottet
har icke kunnat se annat, än att generalstaben haft den uppfattningen,
att dessa kaptensbeställningar icke torde vara behöfliga vid
sjelfva regementena, hvarför utskottet för besparingens skull ansett,
att desamma icke borde i staten uppföras. Generalstaben säger i
sitt förslag: »De två återstående behöfvas för att upprätthålla

tillfällig tjenstgöring vid gemensamma skolor, särskilda komenderingar
o. d., men af liknande skäl, som nyss anförts i fråga om regementsofficerarne,
har för dessa båda kaptener beräknats dagaflöning
för endast 100 dagar.» Det är hela motiveringen för de båda kaptenerna;
det är en mycket liten motivering, men det är en ganska
stor summa, som behöfves för ändamålet. På sid. 241 i utskottets
betänkande heter det: »Derest 2 kaptener indragas vid hvardera
af ofvannämnda 25 regementen, uppstår en minskning i kostnader
af 129,660 kronor.»

Nu är det visserligen sant, att efter de beräkningar vi fått i
utskottet, så skulle det vid rekrytskolan icke komma att bli mer
än 12 kompanichefer på hvarje regemente, medan de två andra
skulle vara upptagna vid gemensamma skolor, särskilda komrnenderingar
o. d., som här står omnämndt. Det är tillika sant, att i
förslaget finnes framställning om att rekryterna skulle öfvas kompanivis
uti rekrytskolan, och det finnes skäl anförda för denna anordning,
hvilka jag icke behöfver här omförmäla. Men om man ser
huru stor rekrytkontingenten på hvarje kompani skulle bli i förhållande
till befälet, så finner man, att den blir ofantligt liten. I
medeltal skulle på hvarje kompani i rekrytskolan vid infanteriet
komma endast 46 värnpiigtige. För dessa 46 värnpligtige skulle

25 N:o 89.

Fredagen den 17 Maj e. m.

finnas ett rundligt tilltaget befäl. Jag bär icke de siffror, som visa Angående ny
detta, här, men man kan ju ganska lätt räkna ut det, om man ser hårordning
efter, huru mycket befäl och underbefäl, som skulle komma att finnas '' ’

på hvarje regemente. Sålunda ha vi: 12 fanjunkare, 21 sergeanter, 0
hvilket gör 83, dertill kommer 36 distinktionskorpraler, summa 69
samt 96 korpraler och vicekorpraler eller tillsammans 165. Om vi
nu fördela dessa 165 på 12 kompanier, få vi nära 14 på hvart
kompani. Så kommer dertill en kompanichef, och om vi endast
medtaga de subalternofficerare, som skola kommenderas till rekrytskolan,
komma ungefär 1 1/2 sådan på hvarje kompani. Detta talrika
befäl skulle endast ha 46 rekryter att leda. Vi ha dock af
militärer hört, att i Preussen på hvarje rekrytkompani kommer 125
rekryter; det är något helt annat. Det förefaller mig, som om befälet
skulle få mycket litet att göra, då det endast hade att undervisa
dessa 46 rekryter. Ur dessa synpunkter förefaller det, som
om man mycket väl skulle kunna undvara de två kaptener på hvarje
regemente, om hvilka här är fråga.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan,
hvad angår det föreslagna antalet af såväl majorer som kaptener
vid hvarje regemente.

Friherre Ericson: Herr talman, mina herrar! Jag skall först
be att något få beröra den punkt, herr von Friesen senast behandlade,
nemligen antalet befäl på ett rekrytkompani. Liksom han, har
jag icke de papper med mig, hvarmed jag skulle kunna visa rigtigheten
af mina uppgifter.

Jag ber då att få upplysa om, att antalet af det befäl, som,
enligt förslaget, skall leda dessa 46 man, icke är större än hvad som
i närvarande stund erfordras å ett kompani under ett stamrekrytmöte.
Det torde icke förefinnas något skäl att för beväringsrekryternas
utbildning använda ett mindre antal befäl än hvad enligt erfarenheten
visat sig nödvändigt med afseende på utbildningen af
stamrekryterna.

Han anmärkte gent emot generalstabens motivering för sitt
förslag med det större antal kaptener och majorer, att den var alltför
knapphändig och icke tillräckligt omfångsrik, hvarför han ansåg,
att man icke borde fästa synnerligt afseende dervid. En motivering
för ett förslag kan vara kort, antingen, såsom han sade, derför, att
man icke fäster så synnerligen stor vigt vid, huruvida förslaget antages
eller icke, eller också af den anledningen, att behofvet af
hvad som föreslagits synes vara så sjelfklart, att derför icke behöfves
någi-a bevis, och jag får verkligen säga, att detta senare är fallet
här. Hvar och en vet, att enligt förslaget skulle för mobiliseringsbehof
finnas på hvarje regemente följande antal bataljoner: tre liniebataljoner,
en reservbataljon och en depotbataljon. Det blir sålunda
fem bataljonschefer. Alldenstund nu regementschefen på hvart annat
regemente vid mobilisering afgår i egenskap af brigadchef —

N:o 39. 26

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny vi hafva icke såsom i andra arméer några fast organiserade brigader
härordning j fred, och detta af sparsamtetshänsyn —• så skall i hans ställe
'' '' öfverstelöjtnanten föra regementet, och då behöfves en bataljonschef
^ '' till. Nu är det föreslaget en öfverstelöjtnant och tre majorer, således

fyra. Men vi behöfva fem, och under antagande att regementschefen
är qvar, går det bra, emedan arméfördelningschefen oftast kan för
depoten beordra någon afskedad, tjenstgöringsskyldig öfverstelöjtnant
eller major; men om regementschefen är borta, uppstår det en balans,
som helt säkert icke kan fyllas. Man har nemligen kalkylerat
så, att det skulle vara fasta bataljonschefer för de tre liniebataljonerna
och reservbataljonen; för depotbataljonen deremot har man
beräknat en afskedad regementsofficer. Hvad jag nu påpekat gäller
äfven i nästan samma grad med afseende å kaptenerna. Det må i
förbigående nämnas, att alla kaptener och alla majorer vid afskedstagandet
eller vid fylda 53 resp. 58 år äro skyldiga att, äfven om
de med erhållen pension fullt återgå till det civila lifvet, intill 65
års ålder i händelse af krig tjenstgöra. Ibland dessa finnes icke
en enda, som icke kommer att användas, för så vidt det
är fysiskt möjligt att använda honom. Jag menar med fysiskt möjligt,
icke att han skall vara i stånd att gå ut i fält, utan att han
kan anses användbar hemma såsom etappofficer eller dylikt. Det
ställes naturligen icke lika stora anspråk på dem, som skola tjenstgöra
vid depoterna och etapplinierna, som på dem, som skola tjenstgöra
i fält. Hvar och en af de pensionerade såväl regementsofficerare
som kaptener och underofficerare, hvilka möjligen kunna användas,
komma också att användas. Detta oaktadt kommer balansen
att bli ganska stor på många håll. Och hvad särskildt underofficerarne
beträffar, äro de så fåtaliga, att flertalet volontär-vicekorpraler
måste tjenstgöra såsom underofficerare. Af denna framställning
torde herrarne kunna sluta, att det är synnerligen ondt om befäl.
Den ökning, som utskottet föreslår i afseende på officerare, utgöres
af en förste-löjtnant, en andre-löjtnant och en underlöjtnant, det är
allt. Med den uppsättning af befäl, som infanteriet efter utskottets
förslag erhåller, blir det oafvisligen ännu svårare med tillgången på
befäl än hvad det är i närvarande stund.

Jag har icke tänkt framställa något yrkande i denna punkt,
ty, såsom herr von Friesen mycket rigtigt anmärkte, har man i motiveringen
sagt, att man för närvarande icke kan bifalla Kong!
Maj:ts framställning, men å andra sidan förekommer der ett annat
uttryck, nemligen det som förekommer främst i denna punkt 2 eller
»att Riksdagen måtte besluta, att hvart och ett af nedan uppräknade
infanteritruppförband skall vid slutligt genomförd härordning utgöras
af» etc. Nu må emellertid antagas, att dessa olika officerare, så
väl regementsofficerare som kaptener, icke skola tillsättas nu genast
första året, utan under öfvergångstidens lopp, och då kommer helt
visst Kong! Maj:t i vederbörlig tid in med framställning rörande
nya platser, i den mån behofvet deraf gör sig gällande. Och då

Fredagen den 17 Maj e. m. 27 N:o 39.

behofvet är så afgjordt påfallande och lätt att ådagalägga, tviflar Angående ny
jag icke på, att Riksdagen skall lemna sitt bifall till sådana fram- härdning
ställningar från Kongl. Maj:ts sida. Med tillit till det berättigade (•ports'')
i en sådan förhoppning har jag vid denna punkt icke något yrkande
att göra.

Ofverläggningen var härmed afslutad. Sedan herr vice talmannen
framstält särskilda propositioner å de i afseende å momenten
a, b och c gjorda yrkanden, biföll kammaren hvad utskottet beträffande
samma moment hemstält.

Härefter bifölls jemväl utskottets under mom. d gjorda hemställan.

Beträffande kavalleriets organisation hade Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen,

att Riksdagen måtte besluta:

dels att hvart och ett af nedan uppräknade kavalleritruppförband
skall vid slutligt genomförd härordning utgöras af den under
desamma upptagna, med fasta aflöningsförmåner anstälda personal,
nemligen:

a) Lifgardet till häst, Lifregementets dragoner, Lifregementets
husarer, Smålands husarregemente, Kronprinsens husarregemente
och Norrlands dragonregemente:

Staben.

1 öfverste och chef
1 öfverstelöjtnant eller major,

1 ryttmästare af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),

1 regementspastor,

1 auditör,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär,

1 bataljons veterinär,

1 fanjunkare (regementsväbel),

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdsryttare,

3 hofslagarekorpraler,

4 hofslagarevicekorpraler,

4 hofslagareryttare,

1 gevärshandtverkare och
1 musikfanjunkare.

N:o 39. 28

Angående ny
härordning
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj e. m.

Sqvadronsstaten.

5 ryttmästare af första klassen,

1 ryttmästare af andra klassen,

6 löjtnanter af första klassen,

6 löjtnanter af andra klassen,

5 underlöjtnanter,

5 fanjunkare,

5 sergeanter af första klassen,

5 sergeanter af andra klassen,

20 distinktionskorpraler,

30 korpraler,

30 vicekorpraler,

6 officersvolontärer,

195 öfriga volontärer,

3 musiksergeanter af första klassen,

2 musiksergeanter af andra klassen och
10 trumpetare.

b) Shånsha husar- och dragonregementena:

Staben.

1 öfverste och chef,

1 öfverstelöjtnant,

2 majorer,

1 ryttmästare af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (förste regementsadjutant),

1 löjtnant af andra klassen (andre regementsadjutant),

1 underlöjtnant (tredje regementsadjutant),

1 regementspastor,

1 auditör,

1 regementsläkare,

2 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär,

2 bataljonsveterinärer,

1 fanjunkare (regementsväbel),

4 sjukvårdskorpraler,

4 sjukvårdsvicekorpraler,

4 sjukvårdsryttare,

7 hofslagarekorpraler,

7 hofslagarevicekorpraler,

8 hofslagareryttare,

2 gevärshandtverkare och
1 musikfanjunkare.

29 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e.

Sqvadronsstaten.

10 ryttmästare af första klassen,

2 ryttmästare af andra klassen,

13 löjtnanter af första klassen,

11 löjtnanter af andra klassen,

10 underlöjtnanter,

10 fanjunkare,

10 sergeanter af första klassen,

10 sergeanter af andra klassen,

40 distinktionskorpraler,

60 korpraler,

60 vicekorpraler,

12 officersvolontärer,

390 öfriga volontärer,

6 musiksergeanter af första klassen,

4 musiksergeanter af andra klassen och
20 trumpetare;

dels att vid hvart och ett af Lifgardet till häst, Lifregementets
dragoner, Lifregementets husarer, Smålands husarregemente,
Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente skola
vid slutligt genomförd härordning finnas 600 samt vid hvart och
ett af Skånska husar- och dragonregementena 1,200 kronan tillhöriga
stamhästar.

Under punlcten 3 hemstälde utskottet,
att Kongl. Maj:ts proposition måtte på det sätt bifallas:
dels att hvart och ett af nedan uppräknade kavalleritruppförband
skall vid slutligt genomförd härordning utgöras af den under
desamma upptagna, med fasta aflöningsförmåner anstälda personal,
nemligen:

Lifgardet till häst, Lifregementets dragoner, Lifregementets
husarer, Smålands husarregemente, Slcånsha husarregementet, SJcånslca
dragonregementet, Kronprinsens husarregemente och Norrlands
dragonregemente:

Angående ny
härordning
m. m.
(Forts.)

Staben.

1 öfverste och chef,

1 öfverstelöjtnant eller major,

1 ryttmästare af andra klassen (regementsqvartermästare),
1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),

1 regementspastor,

1 auditör,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

Jf:o 39. 30

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny
härordning
m. m.
(Forts.)

1 regementsveterinär,

1 bataljonsveterinär,

1 fanjunkare (regementsväbel),

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sj ukvårdsryttare,

3 hofslagarekorpraler,

4 hofslagarevicekorpraler,

4 hofslagareryttare,

1 gevärshandtverkare och
1 musikfanjunkare.

Sqvadronsstatcn.

5 ryttmästare af första klassen,

1 ryttmästare af andra klassen,

6 löjtnanter af första klassen,

6 löjtnanter af andra klassen,

5 underlöjtnanter,

5 fanjunkare,

5 sergeanter af första klassen,

5 sergeanter af andra klassen,

20 distinktionskorpraler,

30 korpraler,

30 vicekorpraler,

6 officers- och reservofficersvolontärer,

195 öfriga volontärer,

3 musiksergeanter af första klassen,

2 musiksergeanter af andra klassen och

10 trumpetare;

dels att vid hvart och ett af Lifgardet till häst, Lifregementets
dragoner, Lifregementets husarer, Smålands husarregemente,
Skanska husarregementet, Skånska dragonregementet, Kronprinsens
husarregemente och Norrlands dragonregemente skola vid slutligt
genomförd härordning finnas 600 kronan tillhöriga stamhästar.

Vid punkten hade afgifvits reservation af herrar C. Lundeierg,
C. O. Moberg, W. Walldén, It. Almström, F. A. Anderson,
K. G. Bildt, J. G. Björlin, grefve L. W. A. Douglas, G. G. S.
Ehrenborg, friherre C. G. A. Kling spor, C. A. Sjöcrona och friherre
N. A. H. Palmstierna, hvilka ansett, att utskottets hemställan
vid punkt 3 bort af fattas i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
proposition.

31 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde Angående ny

härordning

Friherre Ericson: Herr talman, mina herrar! Ja, vid de (-por^\

föregående punkterna angående infanteriet hade jag, som herrarne
hörde, icke samma uppfattning som utskottets ledamöter ifrån denna
kammare. Men jag gjorde icke något yrkande af den anledning, att
jag ansåg, att hvad som brister i afseende på befälet vid infanteriet
skulle kunna ersättas under öfvergångstidens lopp.

Men vid den punkt, jag nu kommer till, har utskottet föreslagit
att stryka en femtedel af det svenska kavalleriet, och, om
detta skulle bli Riksdagens beslut, så kan ju ett sådant missförhållande
icke afhjelpas under öfvergångstiden. Ty har man strukit
en så betydande kavalleristyrka, går det icke lätt, utan möter tvärtom
mycket stora svårigheter och besvärligheter att ånyo uppsätta detta
kavalleri.

Vid behandlingen af de arméorganisationsfrågor, som här förekommit,
har kammaren, liksom Riksdagen i sin helhet, i allmänhet
varit benägen att något reducera på kavalleriet. Det är också helt
naturligt, ty kavalleriet är ett dyrbart vapen, och kan man derför
göra någon inskränkning, så blir det en väsentlig besparing — andra
vapen kosta deremot mycket mindre penningar. Nu har utskottet
såsom skäl för sin åtgärd att stryka bort de tio sqvadronerna anfört,
att fördelningskavalleriet i alla fall blifvit förstärkt. Ja, det
är sant, att utskottet gjort detta i enlighet med hvad Kongl. Maj:t
föreslagit. Men jag ber då att få nämna, att de 110 man i ledet,
som sqvadronerna skulle få, ha all utsigt att få möta en fiende med
135 till 140 man i ledet, tv det är den vanliga styrkan, som utlandets
kavallerier ha.

Jag föreställer mig emellertid, att det icke ensamt varit ekonomiska
skäl, känsla af att vi behöfva spara, som varit bestämmande
för utskottsmajoriteten. Ty vi hafva ju satt som vårt mål att icke
försvaga utan att stärka vårt försvar. Men skulle utskottets förslag
i denna punkt gå igenom, skulle deremot afgjordt ett försvagande,
men icke ett förstärkande af försvaret ega rum. Det måste derför
finnas något annat skäl, som kommit utskottet att intaga denna
ståndpunkt. Och det kan då icke vara annat, än att utskottsmajoriteten
föreställer sig, att kavalleriet i våra dagars krig har mindre
att betyda än fallet var under föregående tider.

Man hör så ofta den åsigten uttalas, att, i samma mån skjutvapnen
utvecklas, kavalleriets uppgift kommer att mer och mer inskränkas:
svårigheten för kavalleriet att uppträda, vare sig utom
eller på slagfältet, skulle ökas för hvarje dag.

Eu dylik åsigt förefans äfven inom den militära verlden före
1870, men försvann fullständigt efter krigsåret 1870—71. Och
de senare årtiondenas krig hafva lika skarpt ådagalagt det oafvisliga
behofvet af kavalleri. Inom de olika arméerna har man också i
stället för att minska tvärtom ökat kavalleriets numerär. Således

N:o 39. 32

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny är det enligt mitt förmenande och med det vittnesbörd, som historien

m »r”9 Sifver> en missuppfattning af utskottets majoritet, när den föreställer

rev \ siS> ett kavalleriet skulle vara mindre behöfligt i nutidens krig än
(Forts.) . föregäende tiderg

Jag skall nu icke besvära kammaren med att framdraga några
exempel ur de senare årens krigshistoria, exempel, som på ett slående
sätt skulle bevisa sanningen af den uppfattning, jag uttalat rörande
kavalleriets betydelse. Ty antingen tror kammaren på min framställning
i detta afseende ändå eller också icke; och jag föreställer
mig, att några exempel dervidlag icke spela någon vidare roll.

Jag vill i stället yttra några ord om kavalleriets användning
i krig och försöka göra det i största möjliga korthet.

Tack vare vårt kafomflutna läge kunna vi hysa den berättigade
förhoppningen, att en inkräktare icke skall kunna föra med sig så
särdeles mycket kavalleri, hvarför vi kunna antaga, att vid ett eventuelt
infall i vårt land vi mot fienden kunna sätta eget kavalleri,
som icke i nämnvärd grad är hans underlägset.

Det är, såsom en hvar inser, af yttersta vigt för en armébefälhafvare
att erhålla i möjligaste mån tillförlitliga och säkra meddelanden
om sin fiende. Dylika meddelanden får han dels genom
sitt kavalleri, dels ock på andra vägar såsom genom resande, spioner,
telegram, tidningsartiklar o. s. v. Men med undantag af kavalleriets
rapporter äro de öfriga meddelandena ganska opålitliga. Det kan
nemligen mycket väl hända, att dessa äro utgångna från fienden.
Det är vanligt, att man genom tidningsartiklar, telegram o. d. söker
föra sin motståndare bakom ljuset. Således de meddelanden, han
på dessa vägar får in, kan befälhafvaren icke begagna sig af utan
att först kontrollera dem genom sitt kavalleri.

När två arméer röra sig emot hvarandra, sända båda sitt
kavalleri framför sig. Och den tjenstgöring, en kavallerifördelning
der har att utföra, hör just till dess förnämsta uppgifter.

Om nu det egna kavalleriet är så pass starkt, att vid de
strider, som i arméns front utkämpas, det fientliga ligger under, då
kan man också hysa förhoppning att tränga detsamma tillbaka i
skydd af den fientliga hufvudstyrkan.

I fall det egna kavalleriet lyckats tränga tillbaka det fientliga
kavalleriet, träffar det på de fientliga infanterispetsarne. Det är af
stor betydelse för en armébefälnafvare att få kännedom om, hvar
de fientliga infanterikolonnerna komma. Detta är af vida större
vigt för honom att veta än hvarest kavallerikolonner uppträda. Ty
dessa äro endast ute för mer eller mindre sekundära operationer.
Men der större infanterikolonner komma, der gäller det att vara
uppmärksam. Ty der har man antingen att motse ett anfall eller
ock skall man sjelf gå fienden till mötes. Från sitt segrande kavalleri
får befälhafvaren rapport om den väg, på hvilken det fiendtliga
infanteriet framgår, och genom officerspatruller skall han i de
flesta fall lyckas vinna kunskap om fiendens ungefärliga styrka o. s. v.

33 >T:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

Det är påtagligt, med hvilken ofantligt mycket större säkerhet och Angående ny
kraft en sådan befälhafvare kan göra sina dispositioner. Under härordning
dessa förhållanden har han ju kännedom om hvar fienden befinner /p
sig, kan i lugn pröfva hans afsigter samt derför med så mycket ° ''

större säkerhet korsa hans planer eller mottaga ett anfall på ett
mera förberedt sätt eller gå till anfall under gynsammare omständigheter.

Helt annorlunda ställer sig förhållandet för den befälhafvare,
hvilkens kavalleri trängts tillbaka. Han får inga tillförlitliga rapporter
rörande fiendens ställning och styrka. Hans kavalleri måste
söka skydd bakom infanteriet. Och fiendens kavalleri kan obehindradt
tränga fram mot spetsarna af hans infanteri. Han vet, att
fienden mycket väl har reda på, hvar hans hufvudstyrka finnes, o. s. v.

Herrarne kunna således finna, att ställningen i det ena och
andra fallet är i hög grad olika, samt att förutsättningen för seger
ligger för den befälhafvare, hvars kavalleri under dessa strider framför
arméernas fronter lyckats blifva segrande. Det är sålunda här
en ytterligt betydelsefull förberedande uppgift, som åligger kavalleriet,
innan arméns hufvudstyrka ännu träffat på fienden och innan den
afgörande striden på slagfältet skall utkämpas.

Detta i fråga om hvad kavalleriet har att utföra i härens front.

Nu har man visserligen framhållit, hvad velocipedister i detta
afseende skulle kunna uträtta, och ansett, att de skulle kunna i
väsentlig mån ersätta kavalleriet. Man har till och med sett dylika
påståenden i tryck.

Ja, mina herrar, om velocipedtrupper skulle kunna ersätta
kavalleri i någon nämnvärd mån, så hade vi kunnat vara öfvertygade
om, att engelsmännen skulle hafva sändt ned i det afrikanska kriget
40,000 velocipeder i stället för de 40,000 hästar, som de helt nyligen
fört dit. Ty det är lättare att lära folk rida på velociped än
på lefvande djur med fyra ben.

Och för resten, tänka vi på vårt klimat och frånse den torraste
och vackraste tiden på sommaren, så torde nog litet hvar ha gjort
den erfarenheten, att våra vägar, när regn faller, lätt bli uppblötta,
och å andra sidan vissa tider af året äro betäckta med snö. I
dessa fall är det svårt att komma fram på dem med velociped.

Kommer så härtill, att de vägar, hvarpå en armé gått fram, ofta nog
blifva alldeles upprifna och ofarbara, är det ju lätt att inse, att
velocipeden ofta ej blott blir oduglig att använda, utan både till
tunga och besvär i stället för till gagn. Jag underskattar visst icke
velocipedens betydelse för en armé, tvärtom har jag gjort framställning
hos Kongl. Maj:t om ett större antal velocipeder, hvad min
arméfördelning angår. Jag underskattar den icke, säger jag, men
jag anser, att man å andra sidan väl bör akta sig för att öfverskatta
den.

Det har talats så mycket om velocipedtrupper och de försök,
som gjorts med dem i en del länder. Af sparsamhetshänsyn hafva
Andra Kammarens Prof. 1901. N;o 39. 3

N:o 89. 34

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny icke i vår armé anstalts några försök, utan afvakta vi den erfarenhärordning
sonl j utlandet vinnes. Och den erfarenhet, som vi derifrån

m. m. jiUnnat hemta, har icke gifvit stöd för användning af velo (Forts.

) . j. jo o

v cipedtrupper.

Jag skall icke uppehålla mig vid frågan om användande af
beridet infanteri, som man någon gång ser framkastas. Det är en
fiktion. Det har förekommit lika länge, som man känt en militärorganisation,
fastän man nu talar om det såsom något alldeles nytt.
Begreppet dragoner innebär ursprungligen ingenting annat. Man
har mycket ofta försökt sig på det. Ty det ligger ju något lockande

deri att hafva en här, som på samma gång utgör infanteri och ka valleri.

Men erfarenheten har alltid gifvit vid handen, att det blir
ett dåligt kavalleri och ett dåligt infanteri.

Sålunda vidtog Ryssland för 20 till 30 år sedan den åtgärden
att sätta upp — jag kan icke säga, huru mycket det var, men det

var en afsevärd styrka — beridet infanteri på sin vestra gräns.

Småningom hafva emellertid dessa trupper öfvergått till verkligt
kavalleri, fastän de fortfarande hafva långa karbiner och bajonetter
till sina karbiner. En annan sak är det beridna infanteri, som förekommer
t. ex. i Afrika, ty boerfolket — liksom för öfrigt en hel
del andra utomeuropeiska folk — hafva hela ridkonsten rent af till
skänks. Och vid sådant förhållande kan begreppet beridet infanteri
hafva sitt berättigande, men på de europeiska krigsteatrarna förekommer
icke något beridet infanteri, som kan vara till afsevärdt
gagn. England har också i sina utom-europeislca besittningar beridet
infanteri, hvilket det förde med sig och skickade öfver till
Afrika i det nu pågående kriget.

Någon torde nu kunna säga, att det är godt och väl, att här
gifvits en framställning om att kavalleriet är behöfligt vid rekognoscering
framför armén och att det dervid kan göra utomordentligt
stora tjenster, som kunna blifva utaf största betydelse för det slutliga
afgörandet; men på sjelfva slagfältet är icke kavalleriet af
vidare betydelse. Men, mina herrar, långt derifrån. Kavalleriet har
sin verksamhet på slagfältet likaväl nu som någonsin förr. En
annan åsigt är en fullkomlig missuppfattning. Om man nemligen
tänker sig infanteriet i nutidens strider, så skall man första, att det
blir till den högsta grad enerveradt af dessa eldstrider, som pågå
timme efter timme. De fatigera och slappa nerverna så, att när
infanteriet varit en lång tid i eldstrid, lider det icke något tvifvel,
att infanteristernas nerver äro i högsta grad angripna. I ett sadant
tillstånd är menniskan synnerligen mottaglig för yttre intryck, och
intryck af yttre fara griper på helt annat sätt, än om nerverna befinna
sig i" hvila. I senare fallet ser infanteristen en framträdande
fara med helt andra ögon — han trotsar den. Men då hans nerver
blifvit slappa, tager han så lätt intryck, och han blir mycket mottaglig
för hvad man på militärspråk kallar panik. De snabbskjutande
vapen, hvilka numera såväl artilleriet som infanteriet hafva, gifva

35 tf:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

å ena sidan mycken styrka, men å andra sidan leda de också mycket Angående ny
lätt till svaghet — och den svagheten är, att man förskjuter sig. härordning
Det är eu af de största farorna för infanteriet. Men, mina herrar, m''
det är också en af de pointer, på grund af hvilka man är berättigad '' 01 3''
att framhålla sanningen i det påståendet, att infanteriet icke kan
danas på en jemförelsevis kort tid. Ty det kan icke derunder förvärfva
sig den elddisciplin, som är oafvisligen nödvändig. Det
första, som begreppet elddisciplin innebär, är just förmågan att spara
på ammunition och att icke använda densamma annat än i den
mån, som befälet, så att säga, gifver tillstånd att använda den.

Emellertid leder eldhastigheten hos de moderna vapnen ofantligt lätt
till ammunitionsslöseri och slutligen till ammunitionsbrist. Nå väl,
den infanterist, som på slagfältet förlorat sin ammunition, blir under
nutidens krig ett jemförelsevis lätt byte vid ett kavallerianfall. Yi
skola vidare tänka på det fall, då infanteriet varit utsatt för en
långvarig artillerield, samt slutligen också det fall, då infanteriet
nödgas draga sig ur striden, hvilket är en af de svåraste manövrer,
en truppstyrka har att utföra, ty oftast är den då trött af striden
och derför jemförelsevis mindre motståndskraftig.

Med hänsyn till vårt lands terrängförhållanden har man många
gånger hört sägas och äfven sett det i tryck, att kavalleri icke
skulle lämpa sig för dem. Jo, tvärtom. På Europas stora slätter
kan infanteriet på långt afstånd observera, när en kavalleristyrka
går fram, men här i vår terräng kan kavalleriet obemärkt taga sig
fram bakom höjder, skylande skogspartier o. s. v., med ett ord
under stridens gång doldt framgå och öfverraskande anfalla infanteriet.
Sådana tillfällen skola många gånger gifvas i vår terräng,
ja, särskildt i vår terräng. Jag vågar således på det allra bestämdaste
bestrida den uppfattningen, att kavalleriet är till följd af nutidens
taktik hindradt att uppträda på slagfältet. Då slutligen vid
stridens afgörande den ena af de två stridande retirerar, nödgas
kavalleriet mången gång att uppträda för att, såsom det heter, gifva
luft åt de andra vapnen, d. v. s. kasta sig öfver den förföljande
fienden och tvinga honom att studsa något, så att under tiden
artilleriet och infanteriet kunna hinna att komma i ordning, formera
kolonner och komma undan på vägarna. Finnes vid sådana tillfällen
icke kavalleri till hands eller lyckas det icke kavalleriet att hejda
fiendens påträngande, så blir följden, att infanteriet och artilleriet
icke hinna att formera kolonner, utan fienden kommer öfver armén,
och den blir icke allenast slagen å slagfältet, utan äfven upprifven
under retirerandet. För den segrande har kavalleriet en motsatt
uppgift, nemligen just att möta ett dylikt kavallerianfall, hvarom
jag nyss nämnde och som afsåge att rädda den retirerande samt
att i möjligaste mån söka komma öfver fienden och bringa oordning
i hans leder och åstadkomma en fullständig flykt.

Efter dessa korta betraktelser tror jag, att herrarne skola hafva
någon känsla utaf, att kavalleriets roll ingalunda är utspelt i nu -

N:o 39. 36

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny tidens krig. Och den uppfattningen, att krigen numera skola vara
härordning ledande till följd af de moderna vapnen, eger ingen grund.
m. m. jag frågar: äro förlusterna i nutidens krig större än förut? Inga(Forts.
) utan tvärtom, med statistiken i hand bevisas raka motsatsen.

Men taktiken är den, att man får akta sig, att man icke i ett obevakadt
ögonblick, vare sig med kavalleri eller infanteri, bildar oförsigtiga
formationer och i dessa blir utsatt för artilleri- eller infanterield.

Nu tillåter jag mig att derjemte framhålla, att ingen af herrarne
må tro, att jag genom min föregående verksamhet vid armén
skulle hafva en, om jag så får uttrycka mig, medfödd känsla till
fördel för kavalleriet, ty jag har gjort min karrier vid infanteriet
och icke haft med kavalleriet att göra, förrän jag blef arméfördelningschef.
Således är denna min åskådning rörande kavalleriet ingalunda
frammanad af någon dylik känslostämning, utan den är endast
grundad på de studier jag gjort ur krigshistorien, särskilt för de
senare årtiondena, och den erfarenhet i detta afseende, som jag kan
hafva förvärfvat mig sjelf.

Till sist må framhållas, att om vi nu stryka en tiondedel af
vårt kavalleri, kunna vi icke utan de största svårigheter återfå densamma.
För min del ber jag derför att få pa det allvarligaste
varna herrarne för att pruta ned kavalleriet, utan böra herrarne i
stället besluta att bibehålla detsamma vid den numerär, som Kougl.
Maj:t föreslagit, och jag kan försäkra, att derigenom vinnes en högst
väsentligt ökad styrka, som vi behöfva för armén och derigenom
således också för fosterlandets försvar.

På dessa skäl, herr talman, anhåller jag att få yrka bifall till
reservanternas förslag.

Med friherre Ericson förenade sig herrar Ernst Carlson, Fagerlund,
Petri, Almqvist, Trolle, Gussing och Lorichs.

Herr Elowson: Herr talman! Jag ställer mig i viss mån

undrande och spörjande i fråga om Kong! Maj:ts förslag angående
förläggningen af kavalleriet. Enligt den uppgjorda härordningen skulle
kavalleriet bestå af 50 sqvadroner. Hälften af dessa, eller 25, skulle,
om jag fattat detta förslag rätt, vara förlagda i Skåne. Här har
talats om, att militärparader kunna förekomma, och nära till hands
ligger det att tro, att det är just med kavalleri, som man skall
kunna uppvisa sådana. Jag tror också mycket väl, att en kavallerievolution
på Skånes slätter skall vara ett storartadt militärt skådespel.

Beträffande det ifrågavarande vapnets betydelse hyser jag den
meningen, att det är mycket effektivt i striden, och derför ställer
jag mig mycket betänksam i förhållande till utskottets förslag att
reducera detsamma. Men jag skall fullfölja den undersökning, som
jag angaf såsom hufvudämne för hvad jag ville säga. Det rör nemligen
förläggningen. Enligt förslaget skulle Vermlands infanteri -

Fredagen den 17 Maj e. m.

37 N:o 39.

regemente förläggas till en annan arméfördelning än den, till hvilken Angående ny
det för närvarande hör. Jag har deremot ingenting att anmärka, härordning

Enligt förslaget skulle också Vermlands fältjägarekår komma att
upphöra. Jag kan icke anmärka någonting mot detta heller. Men
jag ber att få begagna tillfället att såsom en son af Vermland betyga
Vermlands fältjägarekår den vermländska befolkningens tack
och aktning derför att Vermlands fältjägarekår alltid varit i god
sympati med den vermländska befolkningen.

Den hufvudpunkt, jag ville komma till angående förläggningen,
låter måhända vid första påseendet något sällsam, men om herrarne
fundera på densamma, tror jag, att det skall deri finnas något att
taga vara på. Det heter nemligen på något ställe i härordningsförslaget,
att de värnpligtige höra, såvidt möjligt, öfvas uti sin hemort.
Detta är en god grundsats, men det finnes en högre grundsats.
Det är nemligen ändamålsenligheten med hela vårt försvar — och
ändamålet med vårt försvar är att möta en fiende, så att han icke
inkräktar något af vårt område. Fasthålla vi detta, så synes det
mig, att truppförläggningen uti våra båda nordligaste provinser
Norrbotten och Vesterbotten erbjuder en mycket svag motståndskraft.
Jag föreställer mig, att det skulle kunna gå an att låta dessa
båda stora provinser utgöra ett arméfördelningsområde för sig. Jag
vet mycket väl, att folkmängden i dessa provinser är alldeles för
liten till detta och att man, för att kunna hafva en arméfördelning
der, måste flytta trupper dit upp. Detta kostar pengar, säger man.
Nå väl, jag vet det, men hufvuduppgiften är att hafva trupper, der
de kunna vara användbara. Jag tror också, att det för oss skulle
vara synnerligen bra, att man vande sig vid truppförflyttningar alla
år, ty det skulle då icke väcka misstanke, om man vid ett visst
tillfälle beslutade att frakta trupper mot gränsen. Dessutom är det
ju uppenbart, att transport af trupper är en vigtig förberedelse med
afseende på ett eventuelt krig. Riksdagen har beslutat att anlägga
en fästning der uppe. I denna fästning skulle enligt förslaget Norrbottens
infanteriregemente vara förlagdt såsom en säkerhetsbesättning,
men i följd deraf skulle då inom hela det vidsträckta landskapet
för öfrigt icke någon militär vara förlagd. Det synes mig derför,
som om herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
liksom regeringen i sin helhet borde taga i allvarligt ompröfvande,
om icke områdena för de olika arméfördelningarna kunde ändras.
Den sjette arméfördelningen är beträffande arealen oproportionerligt
stor, och jag tror, att man borde fästa något afseende vid detta och
icke endast vid folkmängdens täthet. Skulle man kunna komma
derhän, att en arméfördelning blefve förlagd inom de båda nordligaste
provinserna, skulle det enligt de beräkningar, som förut gjorts i
förslaget, ställa sig så, att i Norrbotten och Vesterbotten skulle
finnas 4 infanteriregementen, ett regemente kavalleri, ett regemente
artilleri och eu trängkår, hvarjemte t> kompanier landfästningsartilleri
skulle förläggas der samt en särskild fästningsingeniörkår. Jag hål -

(Forts.)

N:o 39. 38

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny ler derpå, att hufvudändamålet för den militära budgeten är att

härordning försvara landet, och i så fall är jag för min del af den åsigten, att

'' '' man skulle fa eu ganska god ersättning för den ökade kostnad, som

'' skulle uppstå derigenom, att man hade flera trupper inom de vid sträckta

nordliga provinserna, än som stå i proportion till den dervarande
befolkningen.

Då jag i början af detta mitt uttalande sagt, att jag är öfvertvgad
derom, att kavalleri är ett effektivt vapen i striden, är jag
icke beredd att i denna punkt rösta med utskottet, utan jag anser,
att utskottsrepresentanterna för Första Kammaren hafva anfört goda
skäl för att man bör bibehålla kavalleriets numerär. Det är icke
endast öfvade män, utan äfven dresserade hästar, som äro af betydelse
vid utbrottet af ett krig. Detta är ett skäl för mig att icke

vara med på utskottets hemställan om kavalleriets reduktion.

Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Förhållandet
är verkligen — såsom äfven framgår af utskottets betänkande —
att det hufvudsakligen — och jag ber att ytterligare få understryka
detta — varit af ekonomiska skal, som utskottet ansett, att det i
Skåne förlagda kavalleriet kunde reduceras till hälften. Men i olikhet
med den föregående talaren anser jag för min del, att då vårt
krigsväsen hufvudsakligen är bygdt på och skall användas till att
försvara landet, kan det äfven finnas andra skäl att minska vårt
kavalleri.

Den näst föregående talaren uppdrog på sitt vanliga eleganta
sätt en målande bild af kavalleriets användning. Jag skall — inom
parentes sagdt — hafva detta i minnet, när det blir tal om kavalleriinspektören,
ty äro de af våra fördelningschefer, som uppfostrats
som infanterister, alla så pass inne i och hafva så noggrann kännedom
om kavalleriets användning, är jag fullkomligt säker på, att
dessa arméfördelningschefer kunna utöfva en alldeles tillräcklig inspektion.

Den tafla, som friherre Ericson uppmålade för oss, hade enligt
mitt förmenande endast ett enda fel, och det är, att den icke alls
är tillämplig för vårt lands terrängförhållanden och landets topografiska
beskaffenhet. Det är ju uppenbart, att eu nation, som har
att upprätthålla en hög politisk magtställning, måste hafva sitt försvar
ordnadt på annat sätt än ett litet land, som endast vill försvara
sig och ingenting högre önskar än att få lefva i fred. Tydligt är
också, att vid uppgörande af försvarsplanen en bestämd hänsyn
måste tagas till landets topografiska förhållanden. Nu äro väl
terrängförhållandena i vårt land af den beskaffenhet, att kavalleriets
verkningskrets som stridsvapen är inskränkt till några få
platser.

Den ärade talaren sade äfven, att kavalleriets betydelse som
stridsvapen icke har minskats under de senare åren. Jag vågar vara
af en motsatt åsigt, och jag står icke ensam om denna åsigt, långt

Fredagen den 17 Maj e. m.

39 N:o 89.

derifrån. Jag vill särskild! påpeka, att erfarenheten från 1870—TI Angående ny
års krig här icke eger någon tillämpning, ty sedan 1870—71 års krig
har vapentekniken så förändrats, att man icke kan jemföra vapen- ^por^g)
verkan nu och då, och genom dessa vapenteknikens framsteg har
praktiskt — vågar jag påstå — kavalleriets betydelse som stridsvapen
i väsentlig grad förminskats och värdet af dess uppträdande
på slagfältet blifvit mindre. Stora stater, som ligga gräns i gräns
med en annan stat och äfven mindre stater med öppen terräng,
hvilka gränsa intill eu annan stat, måste hafva ett jemförelsevis
talrikt kavalleri för att kunna kastas fram till gränsen i händelse af
ett fiendtligt anfall och der upptaga striden för att gifva de andra
vapnen tillfälle att mobiliseras och koncentreras eller ock för att så
snabbt som möjligt kunna rycka öfver gränsen och göra ett våldsamt
infall i den främmande staten. Men i vårt land, som är kringflutet
af vatten och der ett anfall landvägen endast kan ske på en ganska
kort sträcka, der kan man väl säga, såsom samme talare äfven medgaf,
att eu relativt liten kavalleristyrka kan af en fiende införas i
landet. Och när vi dessutom förlagt vår kavallerifördelning i den
ena ändan af vårt långsträckta land och så långt som möjligt från
denna landgräns, hvaröfver ett kavallerianfall skulle kunna väntas,
synes det mig, som om man i den vägen begått ett misstag. Man
borde hafva förlagt kavalleriet i den landsändan, der man har en
landgräns att skydda. Om vi skulle anfallas sjövägen, såsom jag
nyss nämnde, komme landstigningen antagligen att ske, der kavalleriet
icke hade så stor verkningskrets, i regeln åtminstone, ehuru
naturligtvis undantag kunde gifvas. Och om vi tänkte oss ett anfall
landvägen, måste kavalleriet, för att kunna sändas mot fienden,
transporteras den långa vägen från Skåne till Haparanda. Ja, mina
herrar, under mobiliseringstider och med de tillfällen till jernvägstransporter,
som vi i vårt långsträckta land hafva, tror jag, att det
skulle taga en ganska betydlig tid och vara hinderligt för öfriga
truppers mobilisering, om vi skulle föra denna kavallerifördelning
till gränsen. Jag tror, att det skulle taga så rundlig tid, att när
kavallerifördelningen en gång nådde upp till Norrland, skulle det
troligen vara för sent. Att emellertid det oaktadt vid dylikt tillfälle
kavalleriet skulle finna användning i Norrland vill jag visst icke
bestrida, det skulle kunna användas att utföra operationer i fiendens
rygg och att afskära hans förbindelselinier samt kunde ju äfven
användas som rekognosceringstrupper. Enligt mitt förmenande är
kavalleriets förnämsta uppgift i nutidens krig spanings- och bevakningstjenst
äfvensom rapportföring och ordonnanstjenst — jag sade
förnämsta, icke enda. För detta ändamål fordrar emellertid kavalleriet
enligt min tanke en vida noggrannare, vida långvarigare och
vida svårare utbildning, än som förr i verlden behöfdes och då bcstods,
när kavalleriet egentligen hade till uppgift att i samlad trupp
rida till anfall. Ett sådant kavallerianfall skulle kunna ske på högst
få ställen i vårt land, åtminstone i mellersta Sverige. Ty hvad den

N:o 39. 40

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny nästföregående talaren nämnde derom, att kavalleriet skulle kunna
™ gå fram genom skogsdungar och bergig terräng samt på det sättet

(Forts) smyga sig fram och sedan göra sitt anfall, ja, det kan jag nog

tänka mig- ega sin rigtighet, om vi hafva en fiende, som håller sig
qvar på en öppen slätt, kring hvilken kavalleriet smyger sig fram,
och sålunda lemnar kavalleriet tillfälle att på denna öppna slätt
göra sitt anfall. Annars skulle man ju kunna tänka sig, att dessa
skogar och berg och dessa terrängförhållanden, som skulle tjena
kavalleriet till skydd, äfven kunde tjena de andra trupperna till
skydd, och att just detta skulle hindra kavalleriet att göra anfall på
trupperna, d. v. s. med andra ord att strida, såsom kavalleriet förr
var hänvisadt att strida.

Friherre Ericson nämnde om 2 arméer, som operera mot hvarandra,
och om den uppgift, som kavallerifördelningen då hade. Det
är förhållanden, som jag för min del icke kan finna vara på något
sätt tillämpliga på vårt land och våra förhållanden.

Han yttrade vidare, att om velocipedordonnanser kunde ersätta
kavalleriet, skulle England hafva skickat öfver till Afrika
40,000 velocipeder i stället för 40,000 hästar. Jag anser emellertid
detta ej heller vara så precis rigtigt tänkt. Visserligen är det
sant, att velocipedordonnanser, åtminstone under vissa årstider, kunna
komma fram på vägarne och vara till väsentlig stor nytta, de kunna
kasta upp sin velociped i en buske och gömma sig sjelfva och hafva
i vissa fall lättare att taga sig fram än en kavallerist, så att de
kunna i fråga om spioneringstjenst och rapportföring ersätta kavalleriet,
men de kunna dock icke till fullo ersätta detsamma, om vägarne
äro svåra och terrängförhållandena svåra. Jag vill vidare
fästa uppmärksamheten på, att afstånden i Afrika äro något helt
annat än afstånden i Sverige. Jag kommer för ögonblicket icke
i håg omfattningen af den terräng, på hvilken kriget i Sydafrika
rört sig, men den är ganska betydlig.

Vidare nämnde den värde talaren om att infanteriet utaf stridens
ansträngningar blir förslappadt och trött samt förskjuter sig
och blir ett lätt byte för en anfallande kavalleritrupp. Jag undrar,
om icke stridens ansträngningar trötta såväl kavalleri som infanteri.
Kavalleristen är beroende af sin häst, och är denna uttröttad, är
kavalleristen ändå mindre lämplig än infanteristen att göra ett anfall.

Jag har med detta velat säga, att utskottet vid sin ifrågavarande
framställning hufvudsakligen haft för ögonen kavalleriets
dyrbarhet. Man ansåg icke, att kavallerivapnet skulle tillföra vårt
försvar den kraftiga förstärkning, som skulle motsvaras af de dryga
kostnaderna, men man har äfven haft för ögonen, att vårt lands
läge, vårt lands topografiska förhållanden, terrängförhållanden, äro
af den beskaffenhet, att kavalleriet endast sällan skall kunna utveckla
hela sin kraft, och framför allt har man ansett, att, om kavalleriet
ligger förlagdt i Skåne, det skulle vara förenadt med svårigheter att
kunna få det fram dit, der det verkligen skulle kunna komma till

41 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

användning, då vi väl knappast kunna vänta oss en landstigning i Angående ny
Skåne. Och äfven om så vore förhållandet, tror jag för min del, härordning
att infanteri och artilleri skulle kraftigare hindra en landstigning,
äfven på den skånska kusten, än hvad vår kavallerifördelning
kunde göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Friherre Ericson: Den näst föregående talaren hade, såsom

herrarne hörde, en annan åsigt än jag. Han sade, att det icke
blott var af ekonomisk anledning, som man borde reducera
kavalleriet, utan man borde göra det äfven derför, att kavalleriet
icke hade någon större användning i vårt land. Han gick så långt,
att han sade, att det vore få platser i vårt land, der det kunde
blifva någon verksamhet för kavalleriet. Jag vet ej rigtigt, huru
jag skall förklara detta hans yttrande, men det förefaller, som om
talaren blifvit litet grand efter sin tid. Det får han ursäkta, att jag
säger honom. Ty då han fortfarande lefver i den uppfattningen,
att det finnes endast få områden, der kavalleriet kan röra sig i vårt
land, så är det uppenbart, att han icke beaktat den rigtniDg, i hvilken
kavalleriets utbildning under senare tid gått. Om han frågar hvilken
kavallerist som helst, och det finnes godt om sådana i den provins,
der han bor, samt gör sig underrättad om, huru kavalleriet rör sig,
så skall han få veta, om ej kavalleriet i närvarande stund rör sig
nästan hvar som helst. Det är högst få ställen, der kavalleriet ej
går obesväradt fram.

Vidare sade han, att hvad jag talat om två arméer, som rörde
sig mot hvarandra med kavalleri före hvardera armén, det vore icke
tillämpligt på vårt land. Jag kan icke tänka mig något exempel
mera tillämpligt på vårt land, än att två arméer röra sig mot hvarandra.
Huru skulle krig annars gå till här i landet? Skall det
vara krig, så skall det väl vara två arméer, som röra sig mot hvarandra.
Något tredje sätt finnes väl icke.

Slutligen och i anledning deraf, att jag framstälde den bilden,
att infanteriet blifvit trött af striden, sade han, att det icke vore så
farligt med infanteriet, ty kavalleriet blefve lika uttröttadt. Samtidigt
sade han dock äfven, att kavalleriet ej kan uppträda på slagfältet.
Det är enligt hans åsigt således ej på slagfältet, som kavalleriet
uttröttat sig.

Mitt ord väger ej mera än hans. De väga lika. Men jag ber
herrarne väga de anförda skälen mot hvarandra. Jag kan för min
del icke annat än framhålla, att herrarne göra ett ytterst allvarligt
afbräck i fosterlandets försvar, om herrarne, såsom här föreslagits,
stryka en del af kavalleriet. Jag är dock icke utan begrepp och
erfarenhet om behofvet af det ena eller andra vapnet, när en större
truppstyrka skall uppträda och röra sig. Det kan naturligtvis icke
vara alldeles främmande för mig, huru ett större truppförband skall

N:o 89. 42

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny röra sig och hvilka behof som kunna finnas för en arméfördelning,
m™9 SOm röra sig- Jag måste ovilkorligen hafva egnat uppmärk (Forts

) samhet, arbete och omtanke om huru armébefälet i sådant fall skall
sköta sig, hvilka medel det behöfver och hvad gagn det kan draga
af dessa olika medel. Och på grund af den erfarenhet, jag med
dessa mina allvarliga bemödanden förvärfvat mig, ber jag herrarne
taga denna sak i öfvervägande och taga Eder väl i akt, innan herrarne
stryka bort en tiondedel af kavalleriet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Jag skall till
fullo instämma med den siste talaren i att det naturligtvis blir ett
betydligt försvagande af vår armé, om vi taga bort hälften af den
skånska kavallerifördelningen, och jag får upprigtigt säga, att utskottet
var mycket betänksamt, innan det föreslog detta steg. Men
herrarne få ej förtänka utskottet, då det haft sig ålagdt att yttra
sig om ett företag, som kräfver så betydliga kostnader, att utskottet
sökt så långt som möjligt göra inskränkningar i dessa kostnader,
der det kunnat ske utan att alltför mycket försvaga landets försvarskraft.
När det är fråga om så stora kostnader, så är det alldeles
klart, att, om man lägger till på åtskilliga ställen, man måste
göra någon afknappning på andra. Jag tror, att svenska folket blir
tillräckligt ansträngdt i alla fall. Dessutom får jag säga, att jag
för min del ändock ej skulle vågat vara med om att taga detta
steg, om jag ej af framstående officerare hört, att det var en åtgärd,
som man mycket väl kunde vidtaga, af officerare, som flera år tjenstgjort
i utländska arméer och således hafva fullständig kännedom om
begagnandet af både det ena och det andra vapenslaget.

Friherre Ericson sade, att vårt kavalleri skulle blifva så underlägset
en fiendes kavalleri, och att våra sqvadroner om 110 man
skulle ställas mot fiendens om 130 man. Ja, om jag ej misstager
mig, så innehålla våra sqvadroner 120 man. Vi skola mobilisera
med 480 man på ett regemente om fyra sqvadroner, och det blir
således 120 man på hvar sqvadron. Det synes mig följaktligen,
som om vi ej skulle blifva så underlägsna i detta afseende.

En annan sak, som gör, att vi nödgas vara litet betänksamma,
är frågan om huru det skall blifva möjligt få hästmaterial för den
stora uppsättning, som ifrågasattes, icke blott för kavalleriet, utan
äfven för artilleriet och de andra vapenslagen. Det nämndes af
talaren på vermlandsbänken, att han ej kunde vara med om den af
utskottet föreslagna reduktionen, derför att hästantalet derigenom
äfven skulle nedbringas. Jag vill erinra i sammanhang dermed, att
äfven med denna inskränkning i förslaget om kavalleriet blir hästantalet
i det hela större än för närvarande. Inskränkningen belöper
sig egentligen endast till 36 hästar, och det är väl icke mycket.
Och då man skall öka antalet hästar vid artilleriet med 1,200 eller

43 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

mera, så blir det i alla fall en så stor ökning af hästar, att det Angående ny
kan blifva fråga, om vi kunna anskaffa ett så stort hästmaterial. härmråmng

Jag tror, att, då vi ej minska hästantalet i det hela, det ej är
farligt med den inskränkning utskottet gjort. I alla fall blir det en så
betydande ökning af vårt försvar, att vi godt kunna gå in på att
draga in hälften af kavallerifördelningen i Skåne. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Jag skall
endast tillåta mig att med ett par ord bemöta hvad friherre Ericson
nyss sade.

Till en början vill jag förklara, att det icke alls var min afsigt
att bringa min motståndare ur jemvigten. Men det syntes ett
ögonblick, som om så skett, då han talade om min antiqverade ståndpunkt
och om de två mot hvarandra opererande arméer, utan hvilka
det ej kunde blifva något krig. Ja, detta är eu sak, som jag trodde,
att han skulle veta, att äfven jag har kännedom om, till och med
på den antiqverade ståndpunkt, som jag intager. Jag talade emellertid
om kavalleriets ställning i dessa två arméer, som operera mot
hvarandra. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att jag icke sade,
att kavalleriet i vårt land ej skulle kunna användas i terrängen,
utan att jag sade, att en kavallerimassa icke skulle i vårt land
kunna med någon verklig framgång användas mera än på högst få
ställen. Han sade, att kavalleriet obesväradt kommer fram nästan
hvar som helst. Det är dock ett påstående, som jag vågar bestrida.

Kavalleriet kommer icke fram hvar som helst. Det kommer fram
på vägar och jemn mark, men det finnes ställen, der knappast
infanteristen kan komma fram, mycket mindre kavalleristen.

Så fäste han sig vid, att jag sade, att, om infanteristen blifver
trött af striden, äfven kavalleristen blir uttröttad. Jag vet ej, om
det ligger något besynnerligt deri. Han sade, att, då den föregående
talaren icke gifvit kavalleristen tillfälle att komma i striden, kavalleristen
ej heller kunde blifva trött. Jag ber om ursäkt: jag sade,
att kavalleristen har att utföra den högst vigtiga och mycket ansträngande
bevakningstjensten; jag sade, att han skall utföra spauingsoch
rapportföringstjenst. Allt detta är ganska ansträngande. Dessutom
har det fördelningskavalleri, som finnes, sin uppgift att fylla. Det
har jag aldrig förnekat. Men det är den samlade kavallerimassan,
kavallerifördelningen, som jag påstår har mindre användning i vårt
land, än den har i andra länder, så att den såsom kavallerifördelning
betraktad blir för dyr för oss.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet Crusebjörn:
Herr talman, mina herrar! Jag får bekänna, att, då jag
mottog utskottets betänkande och fick sätta mig in i dess innehåll,
ingenting förvånade mig så mycket som den åtgärd utskottet ansett
sig kunna vidtaga att, och det just i vår tid, minska vårt kavalleri

ST:o 39. 44

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny med tio sqvadroner eller en femtedel af hela styrkan. Att jag erfor
härordning med verkligt beklagande är ju gifvet, och då vi nu hafva till

'' '' uppgift att arbeta för stärkandet af försvaret samt göra det tidsenligt

^ '' och jemförlig! i värde med andra länders försvarsväsen, så var det

naturligtvis i hög grad bekymmersamt att finna, att man icke blott
icke nöjde sig med att säga nej till något nytt, som blifvit begärdt,
utan rent af skar bort något mycket värdefullt, som fans förut.

Kongl. Maj:t har icke begärt någon tillökning i kavalleriet
med afseende på antalet sqvadroner och i hufvudsak ej heller med
afseende på befälets antal. Det är endast i underbefälsgraden, som
en tillökning af särskilda skäl ifrågasatts. Emellertid har utskottet
funnit det vara möjligt att minska kavalleriet, och detta i en så
högst väsentlig grad. Man skulle då naturligtvis tro, att tidens
fordringar ginge i den rigtningen, att man nu för tiden kunde nöja
sig med mindre antal kavalleri i förhållande till andra vapen än
tillförene. Så är dock ingalunda förhållandet, såsom jag sedermera
skall påvisa.

Här har nu diskuterats om kavalleriets betydelse, och då har
talats mer om fördelningskavalleriets, mindre om kavallerifördelningens
betydelse. Fördelningskavalleriet utgöres af de regementen,
som äro tilldelade de olika arméfördelningarna. Kavallerifördelningen
åter har en sjelfständig och fristående uppgift; den utgöres af 4
bataljoner, d. v. s. 20 sqvadroner i fredstid, och uppträder under
egen ledning. Till det, som här yttrats rörande fördelningskavalleriets
verksamhet, har jag ej mycket att tillägga; herr friherre Ericson
har på ett tydligt och fullständigt sätt framstält den saken. Deremot
skall jag be att få yttra något om kavallerifördelningens användning.

Denna del af kavalleriet har enligt min mening ett mycket
stort värde, i all synnerhet i början af fälttåget. Den sammandrages
naturligen först till midten af riket för att sedan användas på olika
punkter. Den är icke införlifvad med någon arméfördelning, utan
står under arméchefens direkta ledning och till hans förfogande.
Innan ännu fiendens anfallsplan är känd, måste fördelningen antingen
vara sammanförd på ett ställe eller fördelad på två ställen, en brigad
på hvardera (den är nemligen sammansatt af två brigader); och i
den mån man får meddelanden om fiendens landstigningsförsök,
sändes naturligtvis denna kavallerifördelning antingen i sin helhet
eller brigadvis till den eller de punkter, som äro hotade — det är
i sjelfva verket intet annat vapen, som så hastigt kan förflytta sig
till den hotade punkten som just kavalleriet. Dessa kavalleribrigader
måste arméchefen hafva, som nämndt, i sin hand för att
genast kunna kasta dem till den punkt, der fienden söker göra
landstigning; och lyckas kavalleriet i rätt tid komma dit, kan landstigningen
derigenom helt enkelt misslyckas.

Ihågkommas bör ock — hvad här kanhända icke blifvit så
kraftigt, som vederbort, framhållet — att kavalleriet nu för tiden

Fredagen den 17 Maj e. m.

45 N:o 39.

är beväpnad! icke, som förr, med pistoler, utan med karbiner, ka -Angående ny
valleriets hufvudsakligaste vapen. När så behöfves, sitter kavalleriet
af och utför infantcritjenst, om än icke på ett lika verksamt sätt ^orts.)
som det verkliga infanteriet. A andra sidan plägar man, för att
underlätta kavalleriets uppgift, sätta infanteriet på vagnar, som sedan
åtfölja kavalleriet — eu åtgiird, som dock naturligtvis endast kan
genomföras med ett eller annat kompani, icke i någon större utsträckning,
alldenstund det ej är möjligt att i hast anskaffa vagnar för en
större styrka.

Vid sidan af den nu omnämnda uppgiften att i tid möta och
afvärja fiendtliga landstigningar —- en, som man lätt förstår, mycket
betydelsefull uppgift — har kavallerifördelningen, denna fördelning,
hvaraf utskottet nu vill skära bort hälften, ett annat åliggande, nemligen
att på längre afstånd från arméerna uppträda mot fiender,
som landstigit, för att dels utforska deras styrka och åtgöranden,
dels försinka deras framryckande till förening med andra landstigna
trupper. Denna kavallerifördelning kan uppträda på mångahanda
sätt och korsa fiendens planer, och i händelse den fiendtliga armén
lyckats landstiga och börjat operera mot vår egen armé, kan denna
afdelning, derest vår armé måste vika tillbaka, på omvägar uppträda
och oroa fienden i hans rygg och hans förbindelser.

Denna kavallerifördelning står således i den högste befälhafvarens
hand för att af honom användas till sjelfständiga uppgifter,
åsyftande att uppträda oförmodadt mot fienden på olika punkter,
något, som kan vara af ofantligt stor betydelse. Men detta hindrar
ju icke, att man också under krigets lopp kan från denna kavallerifördelning
göra detacheringar till fördelningarna, derest fördelningskavalleriet
blifvit under krigets gång alltför illa åtgånget och således
behöfver kompletteras.

Här har talats om försvaret af öfre Norrland, som ju också
bör så långt som möjligt tillgodoses, derför att det utan tvifvel är
vår mest hotade punkt. Det vore alltså alldeles gifvet till stor fördel,
om man kunde förstärka kavalleriet i öfre Norrland. Men detta
möter tills vidare mycket stora svårigheter på grund af bristen på
hästar i dessa trakter, hvarförutom befolkningen der ännu har föga
vana att sköta hästar. Att man ej följt herr Elowsons önskningar
och bildat en särskild arméfördelning i Norr- och Vesterbotten,
hvilket i och för sig vore mycket önskvärd!, beror uteslutande derpå,
att befolkningen i denna del af landet ännu är för ringa för att
medgifva uppsättningen af eu hel arméfördelning; det blir något,
som i framtiden kan ske, då befolkningen derstädes vunnit tillräcklig
tillväxt. För att så mycket som möjligt tillgodose öfre Norrlands
försvar, har man dock till dessa trakter förlagt så många
truppafdelningar, som möjligtvis för närvarande derifrån kunna rekryteras.
.. roiji

Nu säger man: Aro dessa kavalleribrigader af sa stor betydelse,

så borde de icke förläggas i Skåne, utan åtminstone delvis längre

N:o 89. 46

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny norrut, t. ex. i mellersta Sverige. Något sådant skedde ock i 1875
Jia™rd™m-q års arméorganisationsförslag, i det att det förutsatte uppsättningen
(Forts) a" Östgöta och Vestgöta kavalleriregementen, hvilka numera äro,
såsom herrarne veta, förvandlade till infanteriregementen. Men just
till följd deraf, att vi redan hafva denna kavallerifördelning förlagd
i Skåne, »Skånska husar- och dragonregementena» med sina 20 sqadroner,
har man ej velat vidtaga någon förflyttning. Enligt 1892
års härordning förvandlades de från indelta till värfvade; och när
man då vid en så genomgripande förändring af dem dock ej förläde
dem eller den ena brigaden deraf till mellersta Sverige, utan
deras organisation nu pågår i Skåne undan för undan, har man ej
ansett lämpligt att nu vidtaga någon förändring. Ett vigtigare skäl
är dock det, att befolkningsförhållandena i sydligaste Sverige äro
så gynsamma; det finnes der öfverflöd på folk, så att någon svårighet
att der rekrytera dessa kavalleriregementen ej förefinnes, under
det deremot befolkningsförhållandena i andra delar af landet äro
långt mindre gynsamma. Man måste dessutom, såsom herrarne se
af förslaget, uppsätta ett nytt infanteriregemente i Skåne, just emedan
folkmängden der är så riklig, under det man deremot indrager ett
regemente i mellersta Sverige, der det kan undvaras och der befolkningsförhållandena
— under förutsättning af ett regementes förflyttning
till Skåne — äro gynsamma för rekryteringen af de trupper,
som fortfarande skola vara der förlagda. Framför allt har dock
hänsyn tagits dertill, att i Skåne rik tillgång på hästar, lämpliga
för kavalleriet, finnes och att befolkningens egenskaper äro sådana,
att den passar synnerligen väl för vapnet. Det har således af flera
skäl ej ansetts lämpligt att göra en förflyttning af ifrågavarande
trupper. Man är ju mer eller mindre bunden af de förhållanden,
som finnas, då det ej är fråga om att skapa något alldeles nytt.
Men i och för sig är det —• det skall icke förnekas — rigtigt, att
det vore lyckligare, om denna kavallerifördelning eller åtminstone
ena brigaden läge i mellersta Sverige.

Då här har talats om en förflyttning af denna kavalleriafdelning
längre norrut, dit den bör komma vid arméns uppmarsch, så
är detta naturligtvis något, hvarpå uppmärksamheten fästats vid
koncentreringsplanernas uppgörande: i de uppgjorda farplanerna ingå
naturligtvis också dessa tåg, som skola förflytta fördelningen norrut.
Dessa planer ligga redan i fredstid alldeles klara; man vet precis,
hvilken dag den ena och den andra sqvadronen skall afgå från
Skåne till den punkt, der man skall hafva dem i och för arméns
uppmarsch, och dessa ställen äro valda med syfte att möta fienden
på de för honom mest tilltalande landstigningspunkterna. Man måste,
såsom sjelfklart är, också vara beredd på att, när man finner det
vara allvar med fiendens framträngande i nordligaste Sverige, kunna
förstärka kavalleriet der uppe genom att dit förflytta detachement
från andra håll. I sjelfva verket är det> såsom redan antydts, en
mycket betydelsefull sak att i framtiden, så snart förhållandena i

47 >'':o 39.

Fredagen den 17 Maj e. m.

öfre Norrland medgifva något sådant — till dessa förhållanden höra Angående ny
då bland annat befolkningens tillväxt, gynsammare tillfällen till llar^d™ng
remontering m. m. — tillgodose öfre Norrland med mera kavalleri. ‘ ''

Nu tiar jag här tillåtit mig att säga i början af mitt anförande, ^
att i hela verlden, eller rigtigare inom de stora ländernas arméer,
arbetar man med ifver på kavalleriets tillökning. Och detta visar
mer än något annat, hvithet värde man sätter på att ega ett talrikt
kavalleri. I Ryssland t. ex. nybildades 1891 två kavalleriregementen,
1S95 två, 1896 två, 1S97 två, 1898 började man på att uppsätta
ett nytt kavalleriregemente, och 1900 uppsattes ett nytt kosackregemente
på 6 sqvadroner eller sotnier, o. s. v. Man har sålunda

1 Ryssland på de sista tio åren in alles uppsatt 82 nya sqvadroner
med en sammanlagd styrka af 650 officerare och 14,500 man. Och
detta, oaktadt Ryssland redan förut hade ett i förhållande till andra
vapenslag mycket talrikt kavalleri, beroende derpå, att i kosackländerna
•— der nära nog hvar enda man är ryttare och har egen
häst — uppsättes endast kavalleri. Kosackerna spela sålunda en
mycket vigtig roll och åstadkomma, att Ryssland har mycket lätt
att uppsätta ett talrikt kavalleri. I Frankrike har man på de senaste
12 åren uppsatt 10 nya kavalleriregementen och nu beslutit att
uppsätta ytterligare 2. I Tyskland lät man kavalleriets styrka i 30
år vara oförändrad i förhållande till andra vapenslag, och kavalleriet
har der under denna tid utgjort 465 sqvadroner. Men genom en
lag af 1889 har man börjat att öka kavalleriet, så att under de

2 sista åren 15 nya sqvadroner uppsatts, och likväl yrkar man inom
militära kretsar på en ytterligare ökning. Herrarne se sålunda,
hvarthän utvecklingen pekar i afseende på denna fråga. Nu säger
visserligen herr Pantzarhielm, att detta gäller de stora länderna,
som hafva en vidsträckt landgräns att skydda och som måste vara
beredda på att genast kunna skicka ett talrikt kavalleri mot en
eventuel fiende, men att det icke förhåller sig på samma sätt hos
oss: den, som vill anfalla oss, måste söka nå oss hufvudsakligen
öfver vattnet, vi hafva en liten landgräns o. s. v. Det ligger en
sanning i detta. Men tro herrarne icke, att det skulle vara till stor
fördel, om vi åtminstone i ett afseende vore vår fiende öfverlägsna,
skulle detta icke vara af afgörande betydelse och kanske medföra,
att eu fiende icke lyckades med sin landstigning? Jag måste verkligen
säga, att det är bra bekymmersamt att se, att vi, då vi nu
hafva något, som är godt, och någon ökning icke ifrågasättes deruti,
icke få "behålla detta, utan att det skall delvis försämras. Jag är
naturligtvis utskottet all tack skyldig för allt hvad det åtgjort, särskildt
till förmån för artilleriet, för att gå Kongl. Maj:t till mötes.

Ty till förmån för artilleriet har utskottet tillstyrkt i hufvudsak
hvad som Kongl. Maj:t föreslagit, såsom i afseende på haubitskanoner
och positionsartilleri m. m. Men trots detta, förstå nog
herrarne, att det måste kännas svårt för mig att — då någon ökning
icke ifrågasättes — erfara, huru man vill skära bort åtskilligt af

N:o 39. 48

Fredagen den 17 Maj e. m.

Angående ny det, som vi med skäl äro stolta öfver. Ock särskild! synes det mig
förvånande, att man i södra Sverige kunnat finna sådana yrkanden
(Forts j Vara lämP%a- Det är nog så, som kär blifvit med mycken kraft

1 r framkållet, att utskottet blifvit förledt till denna åtgärd genom önskan

att göra en stor besparing. Ock detta kan man ju förstå, då det
kela kräfver så betydligt ökade kostnader. Men åstadkommes genom
denna åtgärd en mycket stor skada, så bör man icke tillgripa densamma,
äfven om det kunde kända, att någon ginge in på förslaget
att draga in dessa 10 sqvadroner i tanke att vara med om att
uppsätta dem framdeles. Man vill sålunda desorganisera ett lielt
truppförband, söka bringa två kavalleriregementen, hvartdera med
10 sqvadroner, ned på 5 sqvadroner på hvartdera. Häremot kan
att börja med erinras, att det komme att taga en mycket lång tid,
innan alla dessa sqvadroner kommit bort. Vidare må man betänka,
kvilket stillestånd i befordningen för allt detta befäl af olika grader
vid dessa regementen ett sådant förslag skulle medföra. Ingen befordran
skulle ju kunna ske med denna indragning, icke keller funnes
något annat regemente att förflytta dessa obefordrade på. Skulle
utskottets anmärkning med afseende på dessa 10 skånska sqvadroner
fått gälla så till vida, att man önskat upphäfva dem såsom skånska
och förflytta dem till någon annan ort, t. ex. i mellersta Sverige, så
skulle äfven detta varit en tråkig manöver. De äldre officerarne,
som af ekonomiska förhållanden och annat varit bundna vid de gamla
regementena, skulle nemligen knappast kunnat finna sig i en sådan
förflyttning, möjligen deremot de yngre. En sådan förändring låter
sig dock genomföra, om ock med olägenhet, men icke förändringen
att helt ock hållet indraga de 10 sqvadronerna utan högst afsevärd
skada. På grund af hvad jag här anfört, hoppas jag, att denna
Kiksdags beslut i afseende på kavalleriet kommer att blifva i öfverensstämmelse
med Kong! Maj:ts förslag.

Innan jag slutar, vill jag något uppehålla mig vid utskottets
förslag att öka hästantalet vid hvarje kavalleriregemente från det
nuvarande antalet 500 till 600. Denna ökning, som Kongl. Maj:t
begärt, är en förbättring, som har skäl för sig. För närvarande äro
kavalleriregementena så svagt utrustade med hästar, att vid mobilisering
af en sqvadron denna af brist på hästar blir så liten, att jag
icke vill nämna det här. Men genom den ifrågasatta ökningen
skulle man i framtiden kunna bringa upp sqvadronsnumerären till
något så när behöfligt antal. Det är sålunda en afgjord förbättring,
som här kommer kavalleriet till godo.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig yrka bifall till
hvad Kongl. Maj:t föreslagit i afseende på kavalleriets organisation.

Herr von Fries en: Jag tror icke, att det är någon öfverraskning
för dem bland kammarens ledamöter, som i denna punkt
stå på utskottets sida, att utskottets förslag här röner ett så starkt
motstånd af dels en arméfördelningschef, dels herr statsrådet och

Fredagen den 17 Maj, e. m.

49 N:o 39.

chefen för landtförsvarsdepartementet. Ty det är ju tydligt, att det Angående ny
här gäller ett ingrepp i bestående förhållanden, och att detta ingrepp härordning
skall af dem anses vara synnerligen vågadt.

Jag vill icke inlåta mig på någon diskussion angående ka- ^ 01 s-/
valleriets betydelse i krig, då jag icke är fackman på detta område.

Jag är öfvertygad, att hvilket vapen det än gält, så skulle man
kunnat kraftigt framhålla detta vapens betydelse i krig. Det är ju
klart, att om man vill försvara ett särskildt vapen, så måste man
särskildt framhålla detta vapens betydelse. Men det är nu icke
fråga om detta; ingen har förnekat betydelsen af kavalleriet i krig,
utan hvad som här skall visas är, att kavalleriets betydelse är
proportionell mot de kostnader, som utgifvas för detsamma. Om vi
se på de kostnadsberäkningar, som utförts af generalstaben, så finna
vi, att kostnaderna för infanteriet upptagits till i rundt tal 12,300,000
kronor, för kavalleriet till 6,600,000 kronor och för artilleriet till
6,600,000 kronor. Det var dessa siffror, som först slogo oss Andrakammarledamöter
i utskottet med förvåning. Yi förvånade oss öfver
att finna, att kavalleriet skulle blifva lika dyrt som artilleriet och
att kavalleriet skulle blifva mer än hälften så dyrt som infanteriet.

Man måste här utan tvifvel fråga sig, huruvida den för öfrigt alldeles
obestridliga nytta, kavalleriet gör i krig, verkligen står i proportion
till denna dryga kostnad, och om icke all möjlig inskränkning
i detta vapen bör göras af ett fattigt land som vårt, hvilket i
första rummet bör tänka på att använda omkostnaderna för armén
på ett så effektivt sätt som möjligt. Som kammaren behagade finna,
hafva äfven denna kammares ledamöter inom utskottet känt sig
öfvertygade om artilleriets stora betydelse i nutidens krig, och den
högst betydande utvidgning af detta vapen, som Kongl. Maj:t begärt,
har vunnit anklang äfven hos denna kammares utskottsledamöter.
Den fråga, som vi uppstälde, var sålunda den, om icke landets
försvarskraft i sin helhet skulle vinna på att den besparing på
1,288,975 kronor, som skulle uppkomma genom indragning af 10
sqvadroner på skånska husar- och dragonregementena, i stället
komme artilleriet till godo. Det är denna fråga, som enligt vår
tanke måste besvaras, och icke frågan om kavalleriets betydelse i
krig. Att det har en sådan betydelse hafva vi aldrig bestridt.

Ser jag sedan på den föreslagna indragningen, så är den icke
så utomordentligt betydande. Som herrarne troligen observerat,
skulle antalet officerare minskas med 15 på hvartdera regementet,
således inalles med 30. Jag beder då att få fästa uppmärksamheten
på den stora tillökning af befälet, hvilken Kongl. Maj:t föreslagit
för armén. Officerarnas antal skulle hvad hela armén beträffar ökas
från 1,884 till 2,376, således med närmare 500. Nu är det sant,
att utskottet — äfven dess ledamöter från Första Kammaren —
gjort en afprutning rörande ingeniörtrupperna och trängkåren —
huru stor kan jag icke för tillfället säga — men äfven ökningen
enligt utskottets förslag är högst betydlig.

Andra Kammarens Prat. 1901. N;o 39.

4

N:o 89. 50

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny Ser jag åter på hästantalet, är detta f. n. vid kavalleriet 4,836
härordning ocp enligt utskottets förslag 4,800. Således har en afprutning af
m. m. gg hästar skett. På hästan talet ligger emellertid vid kavalleriet den
^ r '' allra största vigt, och för min del ifrågasatte jag också inom utskottet,
om det icke kunde vara lämpligt att, oaktadt indragningen
af de 10 sqvadronerna, bibehålla hästantalet till det som Kongl.
Maj:t föreslagit, eller 6,000, i stället för den siffra, utskottet kom att
stanna vid, eller de 4,800. Men häremot invändes, att det vore
svårt att anskaffa det erforderliga antalet hästar, då vid de olika
vapnen hästantalet i alla fall behöfde högst betydligt ökas. Fäster
jag mig vid samtliga de fyra vapnen kavalleriet, artilleriet, ingeniörkåren
och trängen, så är stamhästarnas antal vid dessa vapen för
närvarande 5,998, eller låtom oss för jemnhetens skull säga 6,000.
Efter Kongl. Maj:ts förslag skulle antalet hästar bli 9,500, d. v. s.
ökas med 3,500. Nu afprutas visserligen här 1,200 hästar, men
ökningen blir i alla fall icke mindre än 2,300 hästar, så att hela
antalet skulle bli 8,300. Det är således i alla händelser en mycket
stor tillökning af antalet hästar, som skulle komma att ega rum, äfven
om utskottets förslag blir af Kiksdagen bifallet.

Nu har det sagts, att det icke skulle bli så lätt att i vårt
land anskaffa ett så stort antal hästar, i synnerhet som hädanefter
— eller kanske redan så är fallet, jag vet icke så noga — alla
dessa hästar skulle utgöras af halfblodshästar, och att, såsom också
af handlingarna framgår, i följd häraf mycket omfattande åtgärder
måste vidtagas för att möjliggöra den erforderliga remonteringen.
Under sådana förhållanden har jag måst afstå från min tanke att
hästantalet borde bibehållas vid 6,000, såsom föreslaget var af
Kongl. Maj:t.

Jag tror således, att om vi taga i betraktande den stora kostnad,
som skall användas på kavalleriet, och den betydliga tillökning,
som här föreslagits för artilleriet, man icke bör vara så förvånad
öfver att utskottet kunnat tillåta sig att komma med det förslag,
som det framstält och till hvilket jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Friherre Ericson: Herr von Friesen har nyss, om jag så

må säga, framstält en fråga, huruvida det icke kunde vara fördelaktigare
att låta den summa, som kavalleriet nu kostade — han
nämnde omkring 6 millioner kronor — i stället komma artilleriet till
godo. Men något sådant låter sig icke göra, ty det måste finnas
en viss proportion mellan de olika vapnen; tager man en felaktig
proportion, blir armén icke ett lika kraftigt vapen som eljest att
strida med. Det är således just genom den rätta proportionen
mellan alla de olika specialvapnen, som det större vapnet, armén i
sin helhet, blir ett kraftigt och användbart vapen.

Nu är artilleriets styrka temligen proportionell till den armé
som här är i fråga, under det att åter kavalleriet är ganska svagt.

51 X:o 89.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Herr von Friesen yttrade vidare, att han varit ganska benägen Angående ny
för att yrka, att hästantalet skulle bestämmas till 6,000; jag kan då härordning
endast beklaga, att han låtit öfvertala sig och uppgifva denna sin
åsigt samt instämma med de öfriga, på de skäl, som af dem före- or s''
bragts. Det är nog mycket sant, att det kommer att gå åt mycket
hästar för de olika vapnen och armén i sin helhet; men å andra
sidan finnas i generalstabens framställning noggranna beräkningar
öfver huru denna hästanskaffning skall ega rum och öfver hvilka
tillgångar i hästmaterial, som verkligen finnas inom landet, så att i
det fallet torde inga vidare betänkligheter böra möta. Jag kan derför,
som sagdt, icke annat än beklaga, att herr von Friesen öfvergaf
den utmärkt goda ståndpunkt han intog, då han yrkade på bibehållandet
af det antal af 6,000 hästar, som Kongl. Maj:t tänkt sig
för kavalleriet.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag tror ej, att det är

rätt att drifva en motståndares påståenden så till ytterlighet, som
den föregående ärade talaren gjorde beträffande mig. Jag talade
icke om att man skulle för artilleriet använda hela den för kavalleriet
begärda summan, utan derom, att man skulle kunna använda de
af utskottet från kavalleriet afprutade 1,200,000 kronorna genom att
lägga dem till artilleriet. Får man på det sättet, som denne talare
gjorde, draga konseqvensen af ett fäldt yttrande, så är det icke
svårt att komma till den slutsats man önskar.

Det är sant, att jag, om också endast med tvekan, gaf vika
för min första tanke att bibehålla hästantalet vid det af Kongl.

Maj:t föreslagna. Visserligen skulle besparingen icke hafva blifvit
så stor, om man satt hästantalet så högt som 6,000, ty detta Överskjutande
antal af 1,200 hästar kostar i alla fall 540,000 kronor
om året; men jag fäste mig dock icke så mycket dervid, ty om man
kan få något af värde dermed, så är ju kostnaden väl använd. Det
bör emellertid väl ej vara så kinkigt att i framtiden uppsätta dessa
1,200 hästar, så snart remonteringen kommit i ordning, ty det är ju
endast en penningefråga.

Den föregående ärade talaren nämnde, att han ansåg artilleriet
tillfredsställande enligt Kongl. Maj:ts förslag. Jag vill icke bestrida,
att så är förhållandet. Men under arbetet i utskottet har jag kommit
till den uppfattning, att åtminstone position sartilleriets organisation
enligt Kongl. Maj:ts förslag endast kan anses vara en första början.

Ofveiiäggningen var härmed afslutad. Efter af herr vice talmannen
framstälda propositioner på de derunder gjorda yrkanden,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 4.

Bifölls.

Nio 39. 52

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny Under punkten 5 hemstälde utskottet i öfverensstämmelse med
härordning Kongl. Maj:ts proposition, utom annat,
m. m. ] >j}jSCiagen måtte besluta:

(Forts.) att hvart och ett af de under punktens fem särskilda mo ment

uppräknade artilleritruppförband skall vid slutligt genomförd
härordning utgöras af den under desamma upptagna, med fasta
aflöningsförmåner anstälda personal, som under punkten funnes närmare
angifven.

Angående nämnda personal hade utskottet hemstält, bland annat,
under mom. a), angående sammansättningen af Första Svea,
Första Göta, Norrlands, Andra Svea och Andra Göta artilleriregementen,
att vid hvart och ett af nämnda regementen skulle antalet
öfverstelöjtnanter å stat vara två; och

under mom. b), angående sammansättningen af Wendes artilleriregemente,
att vid Wendes artilleriregemente skulle antalet öfverstelöjtnanter
å stat vara två;

I afseende å mom. a) och b) hade reservation afgifvits af herrar
Andersson i Vestra Nöbbelöf, S. G. von Friesen, Persson i
Stallerhult, Pantzarhielm, Bromée i Billsta, Sjö, Ericsson i Ofvanmyra,
Carlheim-Gyllenskold, Hjelmérus, Nyländer, Lindblad och
friherre von Knorring, hvilka beträffande sammansättningen af Första
Svea, Första Göta, Norrlands, Andra Svea och Andra Göta
artilleriregementen, hemstält, att vid hvart och ett af ifrågavarande
regementen skulle å stat finnas allenast en öfverstelöjtnant; samt
angående sammansättningen af Wendes artilleriregemente yrkat,
att vid ifrågavarande regemente skulle å stat finnas allenast en
öfverstelöjtnant.

I fråga härom yttrade:

Herr von Friesen: Herr talman! Såsom kammaren behagade
finna, hafva utskottets ledamöter från denna kammare reserverat sig
mot utskottets förslag i denna punkt, beträffande antalet öfverstelöjtnanter
vid fältartilleriregementena. Som kammarens ledamöter
torde finna, är det meningen, att de vanliga fältartilleriregementena
— om jag så må kalla dem, till skilnad från Wendes artilleriregemente
— hädanefter skulle ökas med en division, nemligen med en
haubitzdivision. Det är visserligen sant, att äfven kanonbatterierna,
som för närvarande äro 6, skulle ökas till 9 pa hvarje regemente,
derför att hvarje batteri skall innehålla 4 kanoner i stället för såsom
förut 6, men antalet kanondivisioner bibehållas vid 3. Lägges
dertill haubitzdivisionen, blifva divisionerna således 4.

Det har derföre synts oss, som om antalet regementsofficerare
kunde inskränkas till 4 i öfverensstämmelse med den beräkningsgrund,
som förut tillämpats. Förut hafva på dessa regementen funnits
1 öfverstelöjtnant och 2 majorer; Kongl. Maj:t har nu föreslagit
2 öfverstelöjtnanter och 3 majorer, hvilket vill säga detsamma som

53 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

att regementsofficerarnes antal skulle ökas med 2. Men som divisio- Angående ny
nernas antal ökas endast med 1, hafva vi ansett det tillräckligt a™r
att regementsofficerarnes antal också ökas med 1, så att fortfarande
regementsofficerarnes antal skulle blifva lika med antalet divisioner. or s''^

Något skäl, hvarför Kongl. Maj:t föreslagit en ökning af regementsofficerarnes
antal utöfver hvad som ökningen af divisionernas
antal skulle medföra, finnes icke, hvarken i generalstabens förslag
eller i herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet.

På de skäl, som jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den af herr Hans Andersson m. fl. vid denna punkt
afgifna reservation.

Vidare anfördes ej. Kammaren antog beträffande mom. a)
och b), efter af herr vice talmannen framstälda propositioner, det
förslag, som innefattades i den af herr Andersson i Ves.tra Nöbbelöf
m. fl. vid dessa moment afgifna reservation. Härefter blef utskottets
under punkten i öfrigt gjorda hemställan af kammaren bifallen.

''Punkterna 6—10.

Godkändes.

Punkten 11.

Kongl. Maj:t hade hemstält:

att Riksdagen måtte bifalla, att å generalitetsstaten uppföras
med fasta aflöningsförmåner inspektören för kavalleriet samt sex
fördelningsläkare.

Utskottet hemstälde,

a) att Riksdagen måtte bifalla, att å generalitetsstaten uppföres
med fasta aflöningsförmåner inspektören för kavalleriet;

b) att Riksdagen icke måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag om
uppförande å generalitetsstaten af sex fördelningsläkare med fasta
aflöningsförmåner.

Vid mom. a) hade reservationen afgifvits:
af herrar Andersson i Vestra Nöbbelöf, S. G. von Friesen,
Persson i Ställhult, Pantzarhielm, Bromée i Billsta, Sjö, Ericsson
i Ofvanmyra, Carlheim-Gyllensköld, Hjelmkrus, Nyländer, Lindblad
och friherre von Knorring, Indika hemstält;

»att Riksdagen icke måtte bifalla Kongl. Maj:ts framställning
om kavalleriinspektörens uppförande med fasta aflöningsförmåner å
generalitets staten »;

N:o 39. 54

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny Sedan mom. a) blifvit uppläst anförde:
härordning

m. m. Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Såsom

kammarens ledamöter behagade finna, hafva samtliga ledamöter i
utskottet från denna kammare reserverat sig mot Kongl. Maj:ts förslag
i denna punkt.

Redan Hd 1892 års urtima Riksdag beslöt Riksdagen vid
behandlingen af den då föreslagna härorganisationen att icke bifalla
Kong], Maj:ts framställning i detta hänseende, och vi hafva inom
utskottet icke heller kunnat finna något skäl att nu sätta kavalleriinspektören
på ordinarie stat, då en officer mot ett arfvode mycket
väl kan sköta denna tjenstebefattning. Nu kan man visserligen säga,
att det går nog bra så länge den nuvarande personen, som är dertill
mycket lämplig, sköter ifrågavarande tjenstebefattning, men det
är icke något att lita på i längden. Ja, om det icke går på detta
sätt, så kap man ju få en annan person att sköta denna tjenst, d.
v. s. en arméfördelningschef eller, om han icke anses lämplig, eftersom
han skall hafva en öfverblick öfver det hela, en chef för ett
kavalleriregemente. I händelse af mobilisering behöfves icke någon
inspektion, och då kan ju denna officer åter få egna sig odeladt åt
sitt regemente.

Då jag således icke kan finna annat än att det vore öfverflödigt
att sätta kavalleriinspektören på ordinarie stat, så anhåller jag
att få yrka bifall till den af mig m. fl. afgifna reservation och afslag
å Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre Ericson: Den siste ärade talaren nämnde, att det

icke skulle medföra olägenhet att under fred taga en regementschef
till kavalleriinspektör, då han ju i händelse af krig kunde genast
återgå till sitt regemente. Deremot vill jag invända, att det i krig
behöfves en högre kavalleribefälhafvare, d. v. s. en befälhafvare för
den kavallerifördelning, som jag fortfarande hoppas icke skall borttagas,
eller i annat fall den befintliga kavalleribrigaden.

Det förhåller sig så, som herr Andersson i Nöbbelöf sade, att
år 1892 den ordinarie aflöningen borttogs för kavalleriinspektören.
Jag var då med här i kammaren och jag uttalade mitt lifliga beklagande
deröfver. Jag framhöll äfven den åsigten, att den dag
icke skulle vara aflägsen, då Riksdagen nödgades att åter uppföra
kavalleriinspektörens aflöning på ordinarie stat. Hans åliggande är
bland annat att inspektera de olika kavalleriregementena och remontdepoterna
samt att vara ordförande i utrustningskommissionen, med
ett ord att hafva ledningen af det hela. Detta, säger man, kan ju
en regementschef mycket väl göra. Ja, det möter ju icke någon
svårighet under årets lopp, men under mötestiden skulle han derigenom
icke få tillfälle att leda eller föra sitt regemente.

Jag delar fullkomligt utskottets tanke, såväl utskottets vid
1892 års Riksdag som detta utskotts, att vi icke böra hafva flere

55 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

generaler än livad som är erforderligt, men nog behöfves det en Angående ny
inspektör för ett så dyrbart vapen som kavalleriet. Särskilt bör härordning
synnerlig uppmärksamhet egnas deråt, att kavallerivapnet är i möjli- '' ''

gaste mån effektivt och i alla afseenden motsvarar de fordringar, ^
som böra ställas på detta vapen. Det behöfves således enligt min tanke
en direkt målsman för detsamma, och det är, som sagdt, en verklig
misshushållning att icke hafva en inspektör för kavalleriet.

Jag sade nyss, att utskottet hade rätt deruti, att man icke bör
hafva flere generaler än som verkligen behöfvas, och knappast torde
någon armé kunna framvisas, der antalet generaler i proportion till
armén är mindre än hos oss. Vi hafva endast 10 generaler; men
vi behöfva blott gå öfver kölen till Norge, så finna vi, att, ehuru den
norska armén är mindre än den svenska, den dock har 12 generaler.

Jag har endast velat framhålla detta, och jag uttalar det icke
såsom ett ogillande. Tvärtom, jag anser det vara bra att kunna
hålla antalet generaler nere, emedan det mången gång förefinnes
ett onödigt stort antal generaler. Herrarne skola icke tro, att afsigten
endast är att få antalet högre militära poster ökadt, utan det
är ett oafvisligt kraf, som här gör sig gällande. Jag har icke anstält
någon jemförelse med andra arméer, men jag skulle högeligen
betvifla, att man kan uppvisa någon armé, som är så stor som vår
och icke har mer än 10 generaler. Finge vi nu kavalleriinspektören,
hade vi 11 generaler och voro då väl tillgodosedda. Jag tror det
icke är rätt att ej sätta denna inspektör på ordinarie stat. I annat
fall blir det, som sagdt, en misshushållning. Låt vara, att inspektionen
direkt ligger på arméfördelningscheferna, så behöfves likväl
oafvisligen en inspektör för sammanhållningen af vapnet i dess helhet
och för att vara målsman för samma vapen.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. Efter af herr vice talmannen
framstälda propositioner afslog kammaren utskottets hemställan och
biföll den vid detta mom. af herr Andersson i Vestra Nöbbelöf m.
fl. afgifna, utskottets utlåtande vidfogade reservation.

Sedan mom. b) häruppå föredragits anförde:

Herr Vahlquist: Herr talman! Jag beklagar, att utskottet

ej kunnat tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag om uppförande å generalitetsstaten
af 6 fördelningsläkarc med fasta aflöningsförmåner och
detta oaktadt utskottet sjelft förklarar, att utskottet ingalunda underskattar
dessa tjensters vigt och betydelse. Utskottet framhåller
dock, att det för närvarande anser, att dessa fördelningsläkarcs
göromål icke skulle blifva så många och stora, att de kräfde sin
man hela året om. Detta säger utskottet skulle gälla för don närmaste
framtiden, och jag förmodar, att utskottet dermed menar
öfvergångstiden, d. v. s. den tid, då sjelfva härorganisationen skall ge -

N:o 89. 56

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny nomföras. Mig synes tvärtom, att det äfven under denna tid är af
ä™rS^0r betydelse att hafva dessa fördelningsläkare. Tänka vi på alla
(Forts) ^essa kaserner, som skola byggas, så kräfves det sanitetspersoner
med stor erfarenhet, som se till att nutidens sanitära fordringar blifva
tillämpade, och man får väl antaga, att en fördelningsläkare härutinnan
i allmänhet har större erfarenhet än en regementsläkare. Såsom
sagdt, jag kan icke annat än beklaga, att utskottet icke kunnat tillstyrka
dessa platsers tillsättande på ordinarie stat, Hvad som mycket
förvånar mig, det är, att, då inom utskottet suttit 2 högre militärer,
ingen af dem reserverat sig emot utskottets hemställan. Det är
något för mig ganska ofattligt. Det kan möjligen förklaras deraf, att
dessa högre militärer ännu icke haft så högt befäl, att de veta hvad
en fördelningsläkare kan uträtta och skall komma att uträtta, såväl
när den nya härordningen blir genomförd som under tiden för dess
genomförande. Emellertid då ingen reservation afgifvits, har jag icke
något yrkande att framställa. Jag har endast, som sagdt, velat uttala
mitt beklagande, att utskottet ej tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde friherre Ericson.

Vidare till anteckning förekom icke. Hvad utskottet hemstält
bifölls.

Sedan härefter punkt 12, beträffande tränginspektionen, upplästs,
lemnades på begäran ordet till:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Crusebjörn,
som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att

få förklara, att det i alla föregående härordningsförslag varit fråga om
en inspektör för trängen. Jag skall icke upptaga tiden med att
anföra skäl härför, utan jag hänvisar till motiven i förslaget och i
öfrigt till de skäl, som här framförts för uppförande på stat af en
kavalleriinspektör.

Jag gör intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 13—16.

Biföllos.

Punkten 17.

Kongl. Maj:t hade föreslagit,

att Riksdagen måtte bifalla, att chefen för ridskolan uppföres
med fasta aflöningsförmåner å staten för ridskolan.

Utskottet hemstälde,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att för chefen för

57 X:o 39.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

ridskolan uppföres å nämnda skolas stat ett arfvode, motsvarande Angående ny
olverstelojtnants atlomngstormaner. _ m. m.

Vid punkten hade fogats reservation af herr Persson i (pörts'')
Stallerhult, som ansett, att arfvodet för chefen för ridskolan bort
motsvara majors aflöningsförmåner.

Sedan punkten blifvit föredragen anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag har reserve rat

mig mot såväl 17:e som 18:e och like punkterna; och min
reservation består deri, att jag yrkar, att orden: »öfverstelöjtnants
aflöningsförmåner» skola ändras till »majors aflöningsförmåner».

Orsaken är den, att f. n. cheferna för såväl den ena som den andra
skolan endast åtnjuta arfvoden. A ridskolans stat äro uppförda 400
kronor och å infanteriskjutskolans 600 kronor till chefen. Nuvarande
befälhafvaren för ridskolan är en numera pensionerad major,

70 år gammal. Detta är väl bevis på att denna skola icke fordrar
en så ofantligt kraftig karl utan kan skötas af en äldre person. Nu
är meningen, att det icke skulle vara så, utan att yngre personer
skulle blifva chefer för skolan. Utskottet har motiverat detta på
sid. 245, der det heter:

»Utskottet har visserligen icke haft något att erinra mot det
för ifrågavarande chefer föreslagna lönebeloppet, men har deremot
hyst betänkligheter mot att tillstyrka dess uppförande å ordinarie
stat. En dylik åtgärd skulle nemligen kunna medföra, att ifrågavarande
befattningar, som torde komma att beklädas af jemförelsevis
yngre officerare, komme att till men för tjensternas behöriga skötande
innehafvas under längre följd af år af samma personer, kanske
utan utsigt att derifrån kunna befordras eller transporteras.»

Nu är meningen, att dessa officersplatser skulle beklädas af
yngre officerare, och då tycker jag, när det förhåller sig så, att det
är nog med att uppföra aflöningsförmåner lika med en majors. Det
är icke meningen, att han skall sitta qvar länge utan kunna avancera.
Men får han en så hög plats, som har öfverstelöjtnants aflöningsförmåner,
har han icke mycket att avancera till.

Skilnaden mellan de af utskottet föreslagna aflöningsförmånerna
och de af mig såsom reservant föreslagna är endast 500 kronor.
En öfverstelöjtnant med ständig tjenstgöring åtnjuter 6,225
kronor och en major 5,725 kronor. Det är en skilnad af endast
500 kronor. När den nuvarande chefen för ridskolan endast har
ett arfvode af 400 kronor, så lärer väl 5,725 kronor vara rundligt
tilltaget. Och för den händelse, att ridskolan förlägges till samma
plats, der den för närvarande är, får chefen nog andra förmåner.

Jag tror således, att det är en plats, som blir eftersökt och icke
behöfver beklädas med personer, som icke äro densamma vuxna.

Jag tager mig friheten att yrka bifall till den af mig afgifna
reservationen, som endast består deri, att »öfverstelöjtnants aflöningsförmåner»
skall ändras till »majors aflöningsförmåner».

Nio 39. 58

Angående ny
härordning
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Friherre Ericson: Det är så, som herr Carl Persson sade,

att skilnaden i aflöningsförmåner icke är mera än 500 kr. Men
just detta, som han angaf såsom ett skäl för sin åsigt, tror jag
inom utskottet varit ett vigtigt skäl för dess åsigt. Utskottet har,
förmodar jag, ansett, att när skilnaden icke är större, man bör se
till, att på en så betydelsefull plats, som ridskolan — sedermera
hafva vi också infanteriskjutskolan och remonteringsstyrelsen —
verkligen intager inom armén — att, säger jag, på en plats, där en
så betydelsefull och för armén vigtig utbildning skall ega rum, det
finnes en person med öfverstelöjtnants rang. Detta antager jag har
varit ett skäl för utskottet. Jag tror mig veta, att det förut varit
ett skäl för Kongl. Maj:t, att när icke aflöningsskilnaden var större,
man borde tillse, att der finnes en person med den pondus, som
den högre rangen gifver. Man gifver alltid större betydelse åt befattningen,
när den beklädes af en öfverstelöjtnant än af en major.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Crusebjörn:
Med afseende på de platser, som det är fråga om i punkterna
17, 18 och 19, anhåller jag att få ansluta mig till friherre
Ericsons anförande. Men jag vill tillägga, att om man lyckas få
fullt lämpliga personer till dessa platser, så är det en ganska afsevärd
fördel, om man kan förmå dem att stanna der så länge som
möjligt. Detta kan emellertid endast ske, om de få öfverstelöjtnants
grad och löneförmåner. Ty det är klart, att om de endast få majors
löneförmåner, vilja de bort för att på annat håll få öfverstelöjtnants
löneförmåner.

Att utskottet förändrat befattningen från en ordinarie tjenst
till en arfvodesplats är i åtskilligt en förbättring i Kongl. Maj:ts
förslag, derför att, om man misslyckas i valet af person till en sådan
plats, man lätt kan få honom derifrån. Men det är å andra sidan
af stor vigt att få behålla en duglig karl så länge som möjligt. Och
då synes mig skilnaden i aflöning vara så liten, att man icke för
den bör öfvergifva utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Persson i Stallerhult: Det är väl meningen, att dessa
platser skola beklädas af yngre officerare. Om jag nu tänker mig
en ryttmästare, nog blir väl han nöjd med att få så hög lön som
majors. På 1901 års stat hafva vi under fjerde hufvudtiteln chefen
för krigshögskolan med en aflöning lika med öfverstelöjtnants. Att
likställa chefen för ridskolan med chefen för krigshögskolan, det
tycker jag går för långt, då platsen nu beklädes af en f. d. major,
som numera är 70 år. Jag tycker det är bra tilltaget med majors
löneförmåner.

Öfverläggningen i detta ämne var härmed slutad. I enlighet
med de gjorda yrkandena gaf herr vice talmannen propositioner dels

59 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till den i fråga Angående ny
om denna punkt af herr Persson i Stallerhult afgifna, utskottets ut- l^x^d.rdng
låtande vidfogade reservation, och fann herr vice talmannen den förra '' ''

propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering ''
likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en
så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet n:o 1 hemstält i sjuttonde
punkten, af delningen B, af förevarande utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Viuner Nej, har kammaren beslutit i enlighet med den af herr
Persson i Stallerhult i fråga om denna punkt afgifna utskottets betänkande
vidfogade reservation.

Voteringen utföll med 55 ja, men 120 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.

Punkten 18.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen, att Riksdagen måtte
bifalla, att chefen för infanteriskjutskolan uppföres med fasta aflöningsförmåner
å staten för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att för chefen för infanteriskjutskolan uppföres å nämnda skolas
stat ett arfvode, motsvarande öfverstelöjtnants aflöningsförmåner.

Vid punkten hade afgifvits reservation af herr Persson i Stallerhult,
som ansett, att arfvodet för chefen för infanteriskjutskolan
bort: motsvara majors aflöningsförmåner.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Persson i Stallerhult: Efter den utgång, som utskottets

hemställan i den föregående punkten nu har fått, ber jag att få yrka
bifall till min reservation äfven i fråga om denna punkt.

Friherre Ericson: Äfven jag har vid denna punkt att göra
samma yrkande som vid den föregående, nemligen på bifall till
utskottets hemställan. Men jag vill framhålla, att det här finnes
ytterligare en anledning att bifalla denna hemställan, utom de skäl,
som redan vid den föregående punkten blifvit anförda.

Förhållandet är nemligen, att redan i närvarande stund ett
antal majorer, 12 stycken, beordras årligen att deltaga i öfningarne

N:o 39. 60

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny vid infanteriskjutskolan, och det torde väl då vara temligen påtagligt
härordning £gr samtliga herrarne, att det icke kan vara lämpligt att sätta en major
m. m. g()m cjje£ ocj1 befälhafvare öfver 12 stycken andra majorer, som herr Carl
'' or s''^ Persson i Stallerhult nu vill; jag för min del kan icke finna, att det är
för mycket begärdt att vilja gifva chefen för en så betydande skola,
som årligen bevistas af 10 å 12 majorer, öfverstelöjtnants rang.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
vice talmannen framstält propositioner å de derunder gjorda yrkanden,
antog kammaren det förslag, som innefattades i den af herr
Persson i Stallerhult i fråga om denna punkt afgifna reservation.

Punkten 19.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen, att Riksdagen måtte
bifalla, att chefen för remonteringsstyrelsen uppföres med fasta aflöningsförmåner
å ordinarie stat.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte för sin del besluta
att för chefen för remonteringsstyrelsen uppföres å ordinarie stat
ett arfvode, motsvarande öfverstelöjtnants aflöningsförmåner.

I afgifven reservation hade herr Persson i Stallerhult förklarat,
att han ansett, att arfvodet för chefen för remonteringsstyrelsen
bort motsvara majors aflöningsförmåner.

Punkten föredrogs, hvarefter ordet lemnades till

Herr Persson i Stallerhult: Jag ber att äfven i denna punkt

få framställa yrkande på bifall till min reservation.

Vidare yttrades ej. Efter af herr vice talmannen framstälda
propositioner antog kammaren det förslag, som innefattades i den af
herr Persson i Stallerhult i fråga om denna punkt afgifna reservation.

Punkterna 20—25.

Biföllos.

Punkten 26.

I motion n:o 166 i Andra Kammaren hade herr A. G. Jönsson
i Mårarp föreslagit:

att om Riksdagen besluter förlänga de värnpligtiges vapenöfningstid,
deras dagaflöning må i likhet med hvad nu är förhållandet
utgå med 50 öre för öfningsdag och på så sätt, att 10 öre
per dag erhålles under öfningstiden, och återstående 40 öre insättas
i en för ändamålet bildad fond eller annan inrättning, som befinnes
lämplig, för att värnpligtige må vid en viss ålder, förslagsvis 55 år,
erhålla en årlig pension under sin återstående lifstid till det belopp,
som de insatta medlen medgifva;

61 N:o 39.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

att från denna förmån uteslutas de, som från riket utflyttat, Angående ny
samt de, som erhålla eller ega rätt att erhålla pension för tjenst i ha™d™n9
staten, kommun eller från annan inrättning öfver ett visst minimum, ^ortg_)
förslagsvis 200 kronor;

att om under utredningen af förslaget så betänkliga hinder för
pensioneringens genomförande skulle yppa sig, att vid dess tillämpning
olägenheterna anses öfverväga fördelarna, må de värnpligtiges
dagaflöning utgå med samma belopp och efter de bestämmelser, som
nu gälla för beväringsmanskapet, men med tillämpning på det ökade
antalet öfningsdagar; och

att utskottet behagade föreslå det an slagsbelopp, som anses
behöflig! för förslagets genomförande.

Utskottet hemstälde under ifrågavarande punkt,

att Riksdagen, med föranledande af herr A. G. Jönssons i
Mårarp motion, måtte besluta, att det värnpligtig tillkommande
penningebidrag bestämmes:

till 20 öre om dagen under den första tjenstgöringen (rekrytskolan)
äfvensom under den tid, värnpligtig fullgör hela den honom
åliggande tjenstgöring i en följd, och

till 50 öre om dagen under annan tjenstgöring.

Vid punkten hade fogats reservationer

af herrar W. Walldén, F. A. Anderson och grefve L. W. A.

Douglas, hvilka ansett, att det värnpligtig tillkommande penningebidrag
bort bestämmas till 20 öre om dagen under hela tjenstgöringstiden; af

herr friherre N. A. H. Palmstierna, med hvilken herr friherre
C. G. A. Kling spor förklarat sig instämma:

»Att penningebidraget till de värnpligtige sättes till 20 öre
under rekrytskolan m. in. och till 50 öre under de andra öfningarne,
hvithet skulle medföra en ökad kostnad, endast för de värnpligtiges
aflöning, af nära 1 1/2 million samt en inkomst för hvarje värnpligtig
af öfver 100 kronor per år räknadt, synes mig stridande mot värnpligtens
idé, att den värnpligtige icke för sin tjenstgöring skall erhålla
någon ersättning utöfver det verkliga behofvet, samt åstadkomma
alltför stora utgifter.

Då man likvisst möjligen kan säga, att under de kortvariga
repetitionsöfningarne på mötesplatserna och dervid förekommande
marscher och fälttjenstöfningar 10 öre ej äro tillräckliga för de
nödvändiga behofven, vill jag föreslå, att nämnda penningebidrag da
sättes till 30 öre, så att siffrorna uti utskottets förslag i denna
punkt blifva resp. 10 och 30 öre»;

af herr Ericsson i Ofvanmyra, som ansett att det värnpligtig
tillkommande penningebidrag bort bestämmas till 50 öre om dagen
under hela tjcnstgöringstidcn.

X:o 39. 62

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny Sedan punkten föredragits, anförde
härordning

(Forts) Herr Holmgren: Som det är kammaren bekant, har det

penningbidrag, som lemnats till de värnpligtige, enligt det år 1892
antagna härordningsförslaget, hittills utgått med 50 öre om dagen
under de 90 dagar, som öfningarne varat. Nu har en motionär här
i kammaren föreslagit, att 50 öre per dag skulle fortfarande utgå
till de värnpligtige under öfningstiden, men utskottet har ansett detta
förslaget oantagligt, och hemstält, att 20 öre under rekrytskolan och
50 öre under repetitionsöfningarna skulle utgå till de värnpligtige.
Så vidt jag rätt inhemtat förhållandet, har Första Kammaren beslutat,
att penningbidraget till de värnpligtige skall vara 20 öre om
dagen under hela öfningstiden.

När Kongl. Maj:ts nådiga härordningsförslag med hemställan
om 10 öre per dag åt de värnpligtige under de 365 dagarne framlades,
antogo många, att det var ett tryckfel, och en stor del af
svenska folket och dess söner betraktade det nästan som ett hån,
att då de värnpligtige haft 50 öre om dagen under de 90 dagarne,
detta belopp skulle nedsättas till 10 öre per dag, då öfningstiden
utsträcktes till 365 dagar. Man kände sig synnerligen förvånad
häröfver, och jag kan icke neka till att jag hört många hundra
personer uttala harm och förtrytelse öfver ett slikt förslag, eu harm
och en förtrytelse, som jag i alla afseenden finner vara berättigad.
Och detta förslag förefaller så mycket märkvärdigare, som man i
dessa dagar lemnat dyrtidstillägg åt löntagare, som hafva ända till
7,000 kronors inkomst; jag kan icke finna, att det öfverensstämmer
med rättvisa och billighet, att då nedsätta det lilla bidraget till de
värnpligtige, som i allmänhet äro fattiga, till endast 10 öre pr dag.

Hvad är nu anledningen till denna nedsättning? Jo, man har
sagt, att de värnpligtige icke behöfva något bidrag, då de hafva
allting fritt, kläder och föda, och att lemnandet af sådant bidrag —
såsom några ideella reservanter från Första Kammaren säga — strider
mot värnpligtens idé. Men från att vara så i hög grad idealistiska
säga de, att de värnpligtige icke böra erhålla någon ersättning utöfver
det nödvändiga, ty gifvandet af dylik ersättning skulle eljest
medföra dryga kostnader. Mina herrar, det är förunderligt, att dessa
personer, som tala så mycket om den offervillighet, som man är
skyldig att hysa, när det gäller vårt försvar, kunna tala om de dryga
kostnader, som skulle uppstå, derest man lemnade de värnpligtige
skäligt bidrag. Det kan, som sagdt, icke öfverensstämma med billighet
och rättvisa att inskränka detta lilla bidrag till det minsta möjliga,
till 10 öre.

År det sant, mina herrar, att dessa värnpligtiges förplägnad
är så tillräcklig? Med tanke på att dagportionen endast är satt till
52 öre, torde väl knappast någon i denna kammare anse, att man
för denna summa kan åstadkomma fullt tillfredsställande näringsmedel
för en matfrisk fullväxt person. Är det någon af herrarne,

Fredagen den 17 Maj, e. m.

63 N:o 39.

som ens kan äta frukost för 52 öre? Enligt professor Voigt måsto Angående ny
en frisk och fullväxt person, för att icke vara under hungersgränsen, härordning
dagligen hafva 118 gram ägghviteämnen, 56 gram fett och 500
gram kolhydrat. Men jag undrar, om man kan skaffa detta för 52 öre. 01 s''

Om det således icke låter sig göra, att dessa värnpligtige,
dessa fattiga arbetaresöner, statkarlsöner och torparesöner ha allting
fritt och full kost af staten, utan att de behöfva något penningbidrag,
så att de kunna köpa sig något extra utom det staten lemnar
dem, så är det väl mycket illa handladt att fråntaga dem dessa 50
öre och endast gifva dem 20 öre.

Man har påstått, att denna dagaflöning eller detta penningbidrag
skulle i andra länder i allmänhet icke vara större än det,
som man här föreslagit. Men om man tager hänsyn till att portionsersättningen
i andra länder är en helt annan och att de klimatiska
förhållandena der äro annorlunda, så kommer man nog till ett annat
resultat. Och det torde ej finnas något land, der man nedsatt
detta penningbidrag, allraminst så mycket som från 50 öre till 10 öre.

Nej, mina herrar, det går icke för sig att nu göra en sådan nedsättning.

Då sedan 1892 röster i denna kammare höjts för att man
skulle höja detta bidrag från 50 öre till 1 krona, kan jag icke föreställa
mig, att det skulle finnas någon, som icke vill vara med om
den i frågan väckta motionen, och jag anhåller derför, herr talman,
om bifall till motionen och den vid denna punkt fogade reservationen
af herr Ollas Anders Ericsson.

Herr Jönsson i Mårarp: Jag har blifvit förekommen af herr
Holmgren, som yttrat ungefär detsamma, som jag ämnat anföra,
och jag skall derför endast be att få instämma i hans yrkande om
en dagaflöning af 50 öre alla öfningsdagarne och om afslag å utskottets
hemställan i hvad den rör en dagaflöning af endast 20 öre.

Herr Hammarström: Jag får upprigtigt bekänna, att när

jag i Kongl. Maj:ts förslag fick se, att dagaflöningen för de värnpligtige
endast var upptagen till 10 öre, jag fann detta besynnerligt.

Då man ställer större fordringar på någon, brukar man väl då också
gifva större ersättning. Nu ha de värnpligtige eu dagaflöning af 50
öre och öfningstiden är 90 dagar, och enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle de tjenstgöra ett helt år mot en dagaflöning af endast 20 öre,
enligt hvad Första Kammaren beslutat. Detta förefaller mig vara
rent af orimligt. Vi måste komma ihåg, att då de värnpligtige
hafva sina repetitionsöfningar, hafva många af dem bildat familjer,
som de skola underhålla, och följden blir den, att när de, som icke
kunnat spara, äro ute och tjena Kongl. Maj:t och kronan, hafva deras
familjer ingenting att lefva på. Skall nu fattigvården taga hand
om hustru och barn under tiden? Nej, det kan man icke begära,
ty med den lydelse som fattigvårdsförordningen innehåller, har fattigvårdsstyrelsen
hvarken rätt eller skyldighet att träda emellan. Det

N:o 89. 64

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny torde väl icke vara för mycket begärdt, att staten gifver de värnhärordning
pjjgtige så pass mycket, åtminstone under repetitionstiden, att de
m. m. ]jUnna en smula hjelpa till att underhålla hustru och barn, medan

^ or '' de sjelfva äro ute och tjena Kongl. Maj:t och kronan.

Jag ber att för min del få yrka bifall till motionen och det
förslag, som der är framstäldt om en dagaflöning af 50 öre för
hela öfningstiden.

Herrar Persson i Tällberg och Johnsson instämde häruti.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall be att

få förena mig med motionären i det yrkande, som han framstält,
hvilket, såvidt jag hörde rätt, afsåg ett bifall till herr Ollas Anders
Ericssons reservation, som innehåller förslag derom, att de värnpligtiges
dagaflöning skall vara 50 öre för hela öfningstiden. Jag
vill betona, att Första Kammaren afslagit framställningen om 50
öres dagaflöning och beslutar, att den endast skall utgå med 20 öre,
och vi måste derför nu söka att vid en blifvande sammanjemkning
få så stort belopp som möjligt, och det är derför, som jag anser, att
vi nu böra bifalla reservationen. Jag tror, att det är lämpligare,
att kostnaden för de värnpligtiges små extra utgifter bestrides af
hela nationen, än att de drabba uteslutande de värnpligtige sjelfva,
och jag anser, att detta är en liten lindring i de uppoffringar, som
de värnpligtige nu få vidkännas.

Häruti instämde herrar Eklund i Stockholm, Larsson i Bratteberg,
Sjöberg, Danielsson, Bengtsson i Häradsköp, Hazén, Johansson
i Aflösa, Eriksson i Lindehult, Petersson i Dänningelanda,
Hultstein, Lindvall, Bengtsson i Bjernalt, Johansson i Stensjö, Olsson
i Tyllered, Larsson i Presstorp, Gädda, Johansson i Valared,
Svensson i Salang, Magnusson, Anderson i Hasselbol, Jansson i
Edsbäcken, Hultkrants, Gullbrandsson, Olofsson i Avik, Lindgren
i Islingby, Norman, Hansson i Solberga, Olsson i Sörnäs och
Svensson i Bondön.

Herr Branting: Under försvarsfrågans dryftande uti landet

har det visat sig, att regeringens förslag att nedsätta dagaflöningen
för de värnpligtige till 10 öre vore en af de åtgärder, som mest
varit egnade att landet rundt göra förslaget impopulärt. Det finnes
väl knappast något enda ställe i vårt land, hvarest möten i försvarsfrågan
hållits, der icke en särskildt så lätt begriplig sak som dagaflöningens
nedsättning varit utsatt för kritik och klander; och hvad
vi i detta afseende i afton hört här i kammaren synes mig också
bära vittne om att regeringen, för att kunna vara rigtigt nöjd med
sitt förslag, måste ansett, att det borde finnas någon särskild punkt
i detsamma, som gjorde det rigtigt impopulärt.

Det har uppgifvits, att i andra länder vore dagaflöningen yt -

65 H:o 89.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

terst ringa. Men redan den officiella statistik, som i detta afseende Angående ny
lemnats, visar, att i intet land är dagaflöningen så låg som den 10- m m
öring, man här föreslagit. Jag har sjelf sett ett reformförslag från
Schweiz, som framlagts af en der såsom preusservän med temligen ''

sneda blickar sedd militär, öfverste Wille, i hvilket de värnpligtiges
dagaflöning upptages till 1 fr„ således 72 öre. Det är derför icke,
som man från flera håll velat påstå, en absolut erkänd sak, att det
strider mot värnpligtens idé att gifva de värnpligtige en litén slant.

Nu föreligger det sakförhållande, att Första Kammaren redan
bestämt dagaflöningen till 20 öre. Men jag hoppas ändock, att
denna kammare, äfven vid en eventuel sammanjemkning, skall visa,
att den håller fast vid att dagaflöningen bestämmes till 50 öre. Jag
beklagar lifligt, att här icke kan göras något yrkande på att den
sättes till högre belopp — ingen motion föreligger nemligen härom
— ty då skulle man, om det kommer att gå så, att detta lappverk
till sammanjemkning kommer i hamn, lättare kunna få igenom ett
beslut om dess sättande till 50 öre.

Nu återstår endast, att kammaren i qväll med största möjliga
kraft enigt sluter sig till herr Ollas Ericssons reservation, till hvilken
jag för min del anhåller om bifall.

Herr John Olsson: Jag skulle kunnat nöja mig med att instämma
med någon af de föregående talarne; men då en af dem,
talaren på vermlandsbänken, motiverade sitt yrkande om bifall till
herr Ollas Anders Ericssons reservation, hvilken jag för min del
också ämnar tillstyrka, med att det gjordes i syfte att i frågan
komma till en sammanjemkning med Första Kammaren, vill jag säga,
att jag icke till fullo kan instämma deri.

Jag ser icke frågan ur synpunkten af en sammanjemkning,
utan jag vill hemställa till de ärade utskottsledamöterna från denna
kammare, att de vid en blifvande sammanjemkning af liärordningsförslaget
mätte söka genomdrifva, att dagaflöningen bestämmes till
50 öre under hela öfningstiden. Det har redan under den långa
principdebatten, särskildt af herr Andersson i Nöbbelöf, framhållits,
att det icke är tänkbart, att en värnpligtig, äfven om han är van vid
aldrig så tarflig kost, kan lefva på den kost kronan består. Han
måste skaffa sig någon extra ranson, t. ex. kaffe eller något sådant;
och det kan han icke gerna göra med något mindre belopp än 50
öre om dagen. Att derför sätta dagaflöningen så lågt som 10 å 20
öre tycker jag vara alldeles oresonligt. Ty man kan väl icke begära,
att de värnpligtige, då de skola ligga långt borta från hemorterna,
dertill skola underkastas den kroppsliga försakelse, som
ätandet af enbart kronans kost obestridligen innebär. Jag känner
icke, om kosten sedan den tid, jag sjelf exercerade, förbättrats; men
om så icke är förhållandet, vill jag säga, att det är alldeles omöjligt
för någon, han må vara van vid aldrig så tarflig kost, att existera
enbart på kronans matsedel. Jag tillåter mig derför särskildt fram Andra

Kammarens Prat. 1901. N:o 39. 5

N:o 39. 66

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående ny hålla vigten af att utskottets ledamöter från denna kammare behärordning
stäm(Jt hålla på att dagaflöningen bestämmes till 50 öre; och jag
m" anhåller, herr vice talman, att med denna motivering få yrka bifall
or s'''' till herr Ollas A. Erikssons reservation.

Häruti instämde herrar Sandquist, Thylander, Spång enberg,
Biesért, Hansson i Berga och Kvarnzelius.

Herr Carlheim-Gyllensköld: Jag vill upplysa den siste

ärade talaren, att kosten på senare tiden betydligt förbättrats, men
det hindrar icke, att den värnpligtige, särskilt under repetitionsöfningarne,
som äro af sedda att hållas på större afstånd från lägerplatsen,
behöfver extra pengar att köpa något för.

Då jag icke reserverat mig mot utskottets beslut, är det derför,
att det tillkommit på kompromissväg. För min del ville jag
hafva 50 öre till dagaflöning, men det upplystes inom utskottet, särskildt
från de militära ledamöternas sida, att af de 50 öre, de värnpligtige
nu hafva i dagaflöning, uttagas de 30 öre, som insatts på
sparbanksbok, så fort de erhålla sin bok, såvida den icke redan är
pantsatt i förväg. Det ändamål staten afser med sparbanksböckerna
är sålunda icke uppnådt. För min del finner jag det vara stötande,
att staten uppträder såsom förmyndare för de värnpligtige och icke
tillåter dem att använda dagaflöningen som de behaga.

Jag yrkar bifall till herr Ollas A. Ericssons reservation, då
jag anser, att den af honom föreslagna höjningen alldeles icke är
oberättigad, ehuruväl den går till rätt stort belopp.

Herr Göransson: Då det för några dagar sedan var fråga om
öfningstidens längd, var det en talare, som varmt förordade Kongl.
Maj:ts förslag under förklaring att, om icke landet skulle kunna
bära kostnaderna för 12 månaders öfningstid, utan endast för 8
månaders, vore det icke mycket bevändt med landets bärkraft. Några
millioner mer eller mindre ansåg grefve Hamilton — det var nemligen
han — vara en småsak. Nu tycker jag, att dessa talare, som
då så ifrigt påstodo, att några millioner mer eller mindre ej skulle
betyda så mycket, skulle visa sin offervillighet, i synnerhet som
flertalet af dem i alla fall tillhör de mera bemedlade. Jag tror ej,
att det tager sig bra ut inför landet att pruta, när det gäller just
dessa summor, då det ej var fråga om annat än att pengarne skulle
räcka till, när det gälde 23—24 millioner.

Jag för min del anser, att man här behöfver visa, att man
vill uppmuntra de värnpligtige åtminstone på det sättet, så att det
ej skall kännas alltför tungt, när man för närvarande ej vet, hvad
vi kunna få för förslag i skatteväg.

Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till herr Ollas
A. Ericssons reservation, men med det uttryckliga uttalandet, att
jag anser, att ej någon sammanjemkning må ifrågakomma. Jag

Fredagen den 17 Maj, e. m.

67 N:o 39.

yrkar, att herr Ericssons reservation måtte blifva bifallen utan någon Angående ny
tanke på sammanjemkning eller nedsättning. härordning

(Förts.)

Med herr Göransson förenade sig herrar Olsson i Fläsbro,

Olsson i Mårdäng, Andersson i Helgesta, Jansson i Djursätra,

Ericsson i Ahlberga och Johansson i Oija.

Herr Vahlquist: Det har af ett par talare framhållits, att

den kost, som bestås de värnpligtige, skulle vara otillräcklig. Jag
är, som herrarne veta, anstäld som regementsläkare vid ett regemente
och följer alltså med intresse äfven sådana förhållanden, som
röra matförhållandena vid truppen. Jag har icke kunnat finna, att
portionerna icke skulle vara fullt tillräckliga. Hvad man deremot
skulle kunna klaga öfver, och det med rätta, är den alltför ringa
omvexlingen i matordningen, men jag är förvissad om att man nog
skall söka åstadkomma förbättring i detta hänseende.

Då herr Holmgren framhållit, att man icke ens skulle kunna
få frukost för de 52 öre, hvartill dagportion nu beräknas, vill jag
nämna, att de räcka mycket bra till, sä, som priserna nu ställa sig
på lifsförnödenheter, inköpta i större mängd.

Onskvärdt är emellertid, att matordningen blir mera omvexlande,
ty som det nu är, är det ej så väl bestäldt med den saken.

Jag vet dock, att på mitt regemente har det blifvit mycket bättre,
sedan man fått nya ångkokapparater.

Om man således icke, enligt min uppfattning, har rätt att klaga
öfver att födan är otillräcklig, bör man lägga vigt på att skaffa de
värnpligtige tillräcklig omvexling i matordningen.

Från den synpunkten — otillräcklig portionsstat — ser jag
alltså ingen anledning att höja dagaflöningen, men det finnes så
många andra hänsyn, som motivera eu höjning af dagaflöningen,
att jag icke vill sätta mig emot en höjning af denna.

Ofverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr vice talmannen
framstälda propositioner antog kammaren det förslag, som
innefattades i den af herr Ericsson i Ofvanmyra i fråga om denna
paragraf afgifna reservation.

Utskottets i afdelningen B gjorda hemställan förklarades besvarad
genom kammarens under afdelningen antecknade beslut.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköt kammaren uppå
hemställan af herr vice talmannen den vidare behandlingen af ifrågavarande
utlåtande till morgondagens sammanträde.

N:o 39. 68

Fredagen den 17 Maj, e. m

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Chr. Olsson i Rögle under 8 dagar fr.
» A. Göransson » 8 »

» C. A. Trolle » 8 »

i> A. Henricson » 6 »

» O. Larsson i Mörtlösa » 3 »

» K. F. G. Almqvist » 2 >

o. in.

20 d:s
20 >
20 »
20 »
20
20

och

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12.17 på natten.

In fidem

E. Nålborst Böös.

STOCKHOLM, SVENSKA TKYCXKKIBOLAGET EKMAN 4 CO, 1901.