RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1901:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901. Andra Kammaren. N:o 28.

Onsdagen den I maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de i kammarens-sammanträde den 24 nästlidne april
förda protokoll.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott n:o 1
herr H. Anderssons i Vestra Nöbbelöf motion n:o 186.

§ 3.

Föredrogs och godkändes särskilda utskottets n:o 3 memorial,
n:o 9, angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjening.

§ 4.

Föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända lagutskottets
utlåtande, n:o 42, i anledning af väckt motion om sådan
ändring i lagen om hemmansklyfning m. m. den 27 juni 1896, att
egostyckning och jordafsöndring må kunna ega rum å till bergslag
hörande skogsmark, som undergått storskifte, derå laga fastställelse
kommit;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva;

n:o 70, med anledning af dels Kongl. Maj:ts framställning om
anslag till ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammararkivet,
dels ock väckt motion angående inspektion af vissa embetsverk
s arkiv m. m.;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredande åt lappar inom Enontekis socken af Norrbottens län
af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet;

Andra Kammarens Prof. 1901. N:o 28.

N:o 28.

Angående
åstadkommande
af bestämmelser
till
motverkande
af de med sjöfarten
förenade
faror.

Onsdagen den 1 Maj.

n:o 72, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående anslagtill
bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke i riket;

n:o 73, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående fördelning
af besparingar å sjette hufvudtitelns anslag till jordbruket,
handeln och näringarna;

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslagför
tillgodoseende af åtskilliga behof vid veterinärinrättningen i Skara;

n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnads- och ändringsarbeten in. m. vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund; och

n:o 77, angående ej mindre vissa utaf Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader
och anläggningar vid statens redan trafikerade jern vägar, än äfven
en i anledning häraf inom Riksdagen väckt motion; samt

lagutskottets utlåtande, n:o 43, i anledning af justitieombuds- .
mannens framställning angående ändrade bestämmelser rörande handläggning
af lagfarts- och inteckningsärenden.

§ 5.

Till afgörande förelåg häruppå särskilda utskottets n:o 2 memorial,
n:o 8, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande n:o 6, i anledning af väckta motioner angående
skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om åstadkommande af bestämmelser
till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror

I berörda utlåtande hemstälde utskottet om Andra Kammarens
förklarande

att kammaren beslutit, att Riksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
om och i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas
dels till förebyggande deraf att kondemnerade fartyg användas i
fraktfart, utan att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis
ådagalagd, dels ock i syfte att kontroll må komma att utöfvas å
beskaffenheten af ångfartygs pannor och ångrör.

Vid memorialet hade reservation anmälts af herrar Widén och
Öhngren.

Sedan utskottets hemställan upplästs, anförde

Herr Smith: Herr talman, mina herrar: Då utskottet i denna
sin enkla motivering icke tagit någon hänsyn till hvad vi i våra
motioner begärt, nemligen att förslag till lag i berörda hänsenden
skulle föreläggas Riksdagen, anser jag, att utskottet derigenom
beröfvat Riksdagen hvarje kontroll öfver de åtgärder, som skulle
komma att föreslås i nämnda hänseenden, och det måste vara olämpligt.

Vidare anser jag, att om kammaren här, och sedermera Riksdagen
i sin helhet, skulle antaga detta utskottets förslag, skulle den

N:o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

i stället för alla de fordringar, som uppstälts i våra motioner, endast
lemna en tarflig och otillfredsställande ersättning uti ett par af dem
berörda afseenden, och derigenom skulle den också förmodligen för
en längre tid afklippa alla ytterligare försök att få en behöflig och
någorlunda tillfredsställande lagstiftning i detta hänseende genomförd.

Med afseende fäst härå, och då i andra länder inom Europa,
t. ex. i Frankrike, lärer vara ifrågasatt en lagstiftning i de afseenden,
som af mig och herr Kinnman begärts, vågar jag vördsamt
föreslå, att kammaren behagade, med ogillande af hvad utskottet
föreslagit, afslå dess hemställan, på det att man nästa år må kunna
återkomma med ett om möjligt bättre utredt förslag i ämnet.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Som herrarne behagade
finna, har jag reserverat mig mot den utskottets hemställan,
som nu föreligger till kammarens pröfning.

Anledningen till denna reservation har varit den. att jag, i likhet
med den andra reservanten, har sökt att vid den sammanjemkning,
som skulle ega rum, få större hänsyn tagen till de önskemål, som
Andra Kammaren i sitt beslut uttalat. Jag hade nemligen önskat,
att åtminstone det hade medtagits. som jag m. fl. reservanter förra
gången uppstälde såsom vårt förslag, först och främst då uttalandet
angående anordnande af besigtningar å fartyg för åstadkommande
af mera betryggande kontroll på deras sjövärdighet. Då detta icke
lyckades, har jag reserverat mig mot utskottets hemställan; och jag
skall nu för min del be att få instämma uti det förslag, som den
siste ärade talaren framstälde, nemligen om afslag å utskottets förevarande
hemställan, hvarigenom Andra Kammarens förra gången
fattade beslut för kammarens del naturligtvis kommer att stå fast.

Jag gör detta äfven af sakliga skäl. Det förhåller sig nemligen
så, att hvad kammaren här skulle antaga och besluta, det är i alla
fall föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. Den hemställan, som utskottet
har gjort om åtgärder till förebyggande deraf att kondemnerade
fartyg användas i fraktfart, utan att deras sjövärdighet blifvit genom
behörigt bevis ådagalagd, den hemställan har redan gjorts af handelsoch
sjöfartskomitén och sålunda utgör den redan nu föremål för
Kongl. Maj:ts beaktande. Likaså i fråga om kontroll å ångfartygs
pannor och ångrör. I kommerskollegium hvilar nemligen ett betänkande
med förslag till kontroll på ångpannor och således äfven på
ångbåtars ångpannor — ett förslag, som hvilat der ganska länge,
men, enligt hvad jag fått mig meddeladt, nu lärer vara moget för
föredragning och komma före åtminstone i år.

Under sådana förhållanden föreligger icke något sakskäl för att
antaga nu förevarande förslag, och då ett sådant antagande tilläfventyrs
skulle verka hämmande för de andra åtgärder till betryggande
åt fartygs sjövärdighet, som jag för min del anser vida angelägnare
och om hvilkas vidtagande äfven Andra Kammaren uttalat önskan,
skall jag instämma i yrkandet om afslag å utskottets hemställan.

Angående
åttadkommande
af bestämmelser
till motverkande
af
de med sjöfarten
förenade
faror.

(Forts.)

N:0 28.

Angående
åstadkommande
af bestämmelser
till motverkande
af
de med, sjöfarten
förenade
faror.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

Herr A. Hedin i Stockholm: Om ett förslag, sådant som detta
hade kommit från något annat håll än ett af Riksdagens höglofliga
utskott, skulle man hafva varit berättigad att kalla det oförsynt —
nu gör jag det naturligtvis icke. Förvånande är det emellertid, att
denna kammares ärade representanter i utskottet icke sökt att
bättre skydda kammaren och dess beslut, och jag kan icke fatta det
annat än som en afsigtlig förolämpning, då utskottet föreslår Andra
Kammaren att vid sundt och fullt förstånd och af fri vilja vidtaga
en uppenbart grundlagsstridig åtgärd. Riksdagsordningen i dess 63 §,
uttrycker sig i ordalag, om hvilkas betydelse det icke är möjligt
att bona fide hafva mer än en uppfattning, när den talar om sammanjemkning
af de olika meningarna, nemligen att sammanjemkningsförslaget
måste vara af den beskaffenhet, att det föranleder ett nytt
beslut af båda kamrarne. I stället har nu utskottet hemstält att
Andra Kammaren skall frångå allt hvad den i sak särskildt har
beslutat, och derjemte, att Andra Kammaren skall frångå, hvad
den aldrig kan frångå, nemligen Riksdagens rätt att samfäldt med
Kongl. Maj:t stifta lag i detta ämne. Nu kan man icke heller
säga — enligt hvad alla sakkunniga äro ense om — att någonting
i sak skulle förloras derigenom, att ingen framställning till Kongl.
Maj:t kommer till stånd, och äfven om så vore, hvilket ju, som
sagdt förnekas från alla sakkunniga håll, finge möjligheten att vinna
någon, helt liten framgång i den ifrågavarande saken icke sättas
öfver respekten för grundlagens hud. Det är vigtigare att upprätthålla
denna än att vidtaga någon åtgärd i strid mot grundlagens
tydliga bud i den svaga förhoppning, att Kongl. Maj:t skaU på
administrativ väg i de två frågor, som omhandlas i Första Kammalens
beslut, utfärda någon författning, som kunde vara tillfredsställande
från deras synpunkt, som önska, att någonting, som verkligen
för saken framåt, skall vidtagas.

Men det är icke blott mot grundlagen stydliga bud som utskottet
här tillstyrker Andra Kammaren att handla, utan äfven mot en i
hög grad stadgad praxis. Jag erinrar mig från ett remarkabelt tillfälle
i vår riksdagshistoria, att man ville söka efter ett prejudikat
i den rigtning utskottet här går, och man lyckades finna ett sådant,
nemligen ett sammanjemkningsförslag från lagutskottet, som kunde
jemföras med detta, nemligen en hemställan till ena kammaren att
helt och hållet frångå sitt beslut och biträda den andra kammaren,
men detta enstaka prejudikat kan icke betyda mycket, och hvad man
erinrat derom, att ingenting var vanligare än ett sådant tillvägagångssätt
på ståndsriksdagarnes tid, betyder ju alldeles ingenting i
betraktande deraf, att förhållandena då voro helt olika och att man
då icke hade den tydliga anvisning i fråga om sammanjemkning af
kamrarnes olika beslut, som innehålles i 63 § riksdagsordningen.

Jag förenar mig i det yrkande, som framstäldes af den förste
talaren.

Herr Lundgren: Herr talman! Jag ber att få yttra några ord
i anledning af de föregående talarnes anföranden.

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

Här har framhållits, att det skulle vara konstitutionelt origtigt
att icke Riksdagen eller åtminstone Andra Kammaren i sitt beslut
påyrkade, att Kongl. Maj:t skulle för Riksdagen framlägga ett lagförslag
i ämnet i fråga om de två punkter, som hafva synts utskottet
kunna blifva föremål för båda kamrarnes beslut. Jag ber att i det
fallet få erinra, att inom utskottet den bestämda meningen gjort sig
gällande, att de två punkter, i fråga om hvilka skrifvelse till Kongl.
Maj:t föreslås, utgöra föremål för Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt,
och man har derför icke ansett sig ha skäl att i fråga
om dessa ämnen begära framläggande af något lagförslag. Hvad
särskild! angår kontrollen deröfver, att icke kondemnerade fartyg
användas i fraktfart, sker den tillsyn,! som i detta hänseende nu
utöfvas utan alla lagbestämmelser genom administrativa åtgärder
från kongl. kommerskollegii sida, och vid sådant förhållande hemställer
jag. huruvida Riksdagen genom att bifalla utskottets hemställan
skulle kunna anses hafva i någon mån gifvit efter i afseende
å sina rättigheter.

Hvad vidkommer frågan om beskaffenheten af ångfartygs pannor
och ångrör, så är det sant, såsom en föregående talare anmärkt,
att denna fråga är föremål för särskild undersökning och att man
kan vänta lagförslag härom, men utskottet liar emellertid ansett, att
det åtminstone icke ligger något oegentligt i att tillstyrka, att man
tillkännagifver sin mening om önskvärdheten af en sådan åtgärds
vidtagande.

»Skälet, hvarför utskottet ansett det lämpligt att inkomma med
det föreliggande sammanjemkningsförslaget, är att söka i den omständigheten,
att man ansåg för gifvet, att något längre gående förslag
icke skulle vinna bifall från Första Kammarens sida, och då
tog man saken praktiskt och ansåg, att man borde taga hvad man
kunde fä för att dock komma ett steg framåt på den väg reservanterna
velat anvisa, då man i allt fall icke hade någon utsigt att
kunna drifva igenom ett längre gående förslag. Utskottet liksom
jag sjelf för min del ansåg, att saken dermed ingalunda vore afklipp!.
Jag är öfvertygad derom, att med den nu föreliggande framställningen
såsom utgångspunkt måhända redan vid nästa riksdag
ett nytt förslag i ämnet kan komma fram, och jag vill hoppas, att
det då skall vara åtföljdt af en utredning i de afsecnden, der sådan
nu totalt saknas och utan hvilken Riksdagen icke kan inlåta sig på
eu lagstiftning af så ömtålig beskaffenhet som den nu ifrågavarande.

•lag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr David Bergström i Stockholm: Herr talman! Representanten
för utskottets majoritet har framstält såsom sin mening, att
de frågor, som blifvit medtagna i Första Kammarens beslut, hvilket
utskottet nu velat göra äfven till Andra Kammarens, icke skulle
utgöra föremål för lagstiftning af Konung och Riksdag gemensamt.

•lag ber att särskild!, med afseende på senare punkten i det
skrifvelseförslag, om hvars antagande utskottet hemstält, nemligen
om meddelande af föreskrifter i fråga om kontroll å beskaffenheten

Angående
åstadkommande
af bestämmelser
till motverkande
af
de med sjöfarten
förenade
faror.

(Forts.)

N:0 28.

Angående
åstadkommande
af bestämmelser
till
motverkande
af de med sjöfarten
förenade
faror.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

af ångfartygs pannor och ångrör, få erinra, att på det område, der
vi för närvarande hafva en något sä när effektiv kontroll i fråga om
ångpannor, d. v. s. beträffande dem, på hvilka bestämmelserna i
lagen angående skydd mot yrkesfara äro tillämpliga och hvilka
således stå under kontroll af yrkesinspektionen — i fråga om detta
område har Riksdagen, säger jag, bestämdt häfdat, att lagstiftningen
tillkommer Konung och Riksdag gemensamt, och jag fager för alldeles
gifvet, att när frågan kommer att gälla kontrollen å pannor
på ångfartyg, Riksdagen kommer att häfda samma rätt.

Jag skall med anledning af hvad den ärade talaren i öfrigt
yttrade be att få tillägga några ord. Mig veterligen har knappast
någonsin förekommit ett försök att på detta sätt besvara en framställning
från Andra Kammaren i det syfte, som afses genom de till
dess beslut tillagda orden, att regeringen borde »till Riksdagen
inkomma med förslag till de lagbestämmelser, hvartill utredningen
kan ogifva anledning».

År 1890 förelåg eu Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändringar i vissa delar af strafflagen och till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten. Båda
kamrarne hade godkänt ett reservationsvis framstäldt förslag, att
Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kong].. Maj:t ville taga i
öfvervägande, dels huruvida icke stadgandet i kongl. förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd
såsom vilkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke
måtte kunna upphäfvas, dels ock om och i hvad mån enahanda
vilkor, der det förekomme i andra författningar rörande näringsfrihet
må kunna borttagas. Till detta beslut hade Andra Kammaren
för sin del fogat följande tillägg: »samt till Riksdagen härom göra
den framställning, hvartill utredningen af frågan må gifva anledning.»
Då sedermera lagutskottet afgaf förslag till sammanjemkning af
dessa beslut gjorde utskottet icke som särskilda utskottet nu, d. v. s.
helt och hållet och utan vidare afvisade Andra Kammarens framställning,
utan lagutskottet yttrade: »Hvad slutligen angår det af
båda kamrarne godkända skrifvelseförslaget, synes Första Kammaren
äfven kunna godkänna det af Andra Kammaren beslutade tilllägg,
hvilket endast innefattar uttrycklig begäran om en åtgärd,
som under den i skrifvelseförslaget angifna förutsättning antagligen
äfven utan en dylik begäran komme att af Kongl. Maj:t vidtagas.»

Jag skulle kunnat förstå, om särskilda utskottet gått tillväga
på samma sätt som lagutskottet gjorde vid ett senare tillfälle, nemligen
år 1898. Då förelåg en motion angående åtgärder mot..missbruk
af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. Äfven
i detta ärende hade ett skrifvelseförslag ifrågasatts af båda kamrarne,
men derjemte hade i båda kamrarne den frågan bragts på tal, huruvida
icke detta ämne borde, i strid mot den mening, som af lagutskottet
gjorts gällande, utgöra föremål för Kongl. Maj:ts och
Riksdagens gemenssmma lagstiftning. I anledning af skedd återremiss
inkom då utskottet med ett utlåtande, deri utskottet, som ej
till fullo ville uppge sin ståndpunkt, hemstälde om en skrifvelse till

N:o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

Kong!. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte i den mån för Angående
ifrågavarande ändamål lagstiftning af civillags natur funnes erforder- dstadfx,mmmilig.
förelägga Riksdagen förslag i ämnet. ‘meker tiIT

Jag skulle till och med kunnat förstå, i fall utskottet följt motarbetande
lagutskottet vid ett annat tillfälle, nemligen år 1896, då lagutskottet “/ de med -v5''
stälde sig på en något annan ståndpunkt. Det gälde då en väckt ^‘rt™ j^wa‘
motion om ändringar i förordningen angående hushållningen med de (''Forts/''
allmänna skogarna i riket.

Båda kamrarna beslöto skrifvelser af något olika innehåll, men
dock så, att sammanjemkning för den skull kunnat ega rum. »Men»

— säger lagutskottet — »å andra sidan förete berörda beslut grundväsentliga
skiljaktigheter.»

»Under det att Första Kammarens beslut gifver uttryck åt
kammarens uppfattning, att Kongl. Maj:t ensam egen rätt att besluta
om sådana bestämmelser som de ifrågasatta, framgår af Andra
Kammarens beslut såsom denna kammares mening, att ifrågavarande
stadganden äro af beskaffenhet att böra af Konung och Riksdag
gemensamt beslutas.»

Sedan fortsätter utskottet: »Denna skiljaktighet är, enligt
utskottets tanke, af sådan art, att någon sammanjemkning af kamrarnes
beslut ej kan ega rum, vid hvilket förhållande frågan, jemlikt
63 § riksdagsordningen, torde få anses hafva för denna riksdag förfallit:
hvilket utskottet härmed för Riksdagen anmäler.»

Jag säger, att jag kunnat förstå, om det särskilda utskottet
stält sig på denna ståndpunkt, det hade åtminstone varit en principiel
ståndpunkt, en ståndpunkt, som hade af utskottet kunnat
häfdas. Men här säger utskottet till Andra Kammaren: Ni har fattat
beslut i denna fråga, men vid detta beslut fäster utskottet intet
som helst afseende, utan det anmodar Eder utan vidare att frånträda
Eder mening både realiter och formaliter och instämma, med
Första Kammaren.

Jag kan aldrig tänka mig, att detta skall vinna gehör hos
Andra Kammaren, och tillåter mig derför att yrka afslag på ututskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Ernst Carlson, Kinnman, Höjer och
Nyström.

Herr Elowson: Kammaren behagade finna, att det beslut,
som Andra Kammaren i denna fråga fattat, innehåller fem punkter.

Den första af dessa punkter är i afseende på innebörden öfverensstämmande
med den punkt, som Första Kammaren för sin del godkänt.
Nu framställes från det särskilda utskottet, att Andra Kammaren
skall afstå från alla sina beslut i de fyra sista punkterna, och
deijemte skall kammaren förklara, att den ordalydelse, som beträffande
första punkten användts af Första Kammaren, också godkännes
af Andra Kammaren. Således skulle Andra Kammaren helt
och hållet i alla afseenden frångå sina förut fattade beslut och biträda
don punkt, Första Kammaren antagit i den ordalydelse, hvari
kammaren affattat densamma.

N:o 28.

Angående
åstadkommande
af bestämmelser
till
motverkande
af de med sjöfarten
förenade
faror.
(Forts.)

Angående
kompetensvilkor
för anställning
som lokomotivförare
fn. m.

Onsdagen den 1 Maj.

Jag kan för min del icke finna, att detta är någon egentlig
sammanjemkning. Man skulle derför kunna sätta i fråga, huruvida
icke ärendet borde återremitteras.

Bland de punkter, om h vilka Andra Kammaren särskild! fattat
beslut, innehåller den sista och den vigtigaste, att Kongl. Maj:t
skulle till Riksdagen inkomma med förslag till de lagbestämmelser,
hvartill den begärda utredningen kunde gifva anledning. Det är
här fråga om vissa ändringar i sjölagen, och dessa ändringar äro
af beskaffenhet att beröra rättsförhållandet mellan medborgare. Det
kan således icke blifva fråga derom, att de icke skulle vara föremål
för lagstiftning, gemensam för Konung och Riksdag. Nu föreslår
emellertid det särskilda utskottet, att Andra Kammaren skulle
afstå från denna synnerligen vigtiga begäran. Jag för min del kan
ickejtro, att Andra Kammaren vill vara med om detta.

Jag skall icke framställa någon begäran om återremiss — såsom
jag antydde, att man kunde göra — utan jag skall be att få
förena mig med den förste talaren i hans yrkande om afslag.

?''r Jag hemställer sålunda, att Andra Kammaren må, med fasthållande
af sitt förut fattade beslut, afslå det nu framlagda sammanjemkningsförslaget.

Med herr Elowson förenade sig herrar Öhngren och Anderson
i Hasselbol.

Vidare till anteckning förekom icke. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner afslog kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Härefter föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 22, med anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning angående kompetensvilkor
för anställning som lokomotivförare m. m.

Uti berörda inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 165, hade
herr P. Waldenström hemstält, att Riksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunnige
män utreda, huruvida icke för alla — såväl statens som
enskilda bolags — jernvägar gällande föreskrifter böra af Kongl.
Maj:t utfärdas, angående a) skärpta kompetensvilkor för lokomotivpersonalen,
såväl hvad angår dess nykterhet och karakter i öfrigt
som dess kunskaper i ämnen, hvilka äro af betydelse för dess yrke,
samt i sammanhang dermed vidtagande af åtgärder för dess teoretiska
utbildning, b) bestämd maximitid för samma personals tjenstgöring,
så att en för personalen sjelf skadlig och för den trafikerande allmänheten
farlig öfveransträngning förebygges, äfvensom att Kongl.
Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, hvartill en sådan utredning kan
gifva anledning.

Onsdagen den 1 Maj.

N:o 28.

Utskottet hemstälde

att förevarande motion ej måtte till någon kammarens åtgärd
föranleda

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran lemnades
till

Herr Waldenström, som anförde: Det synes mig, som om
utskottet icke egnat den fråga, som motionen berör, tillbörlig uppmärksamhet.
Att frågan är vigtig dels för lokomotivpersonalen, dels
och kanske lika mycket, om icke ännu mer för den trafikerande allmänheten,
det torde väl hvar och en vilja erkänna.

Lokomotivpersonalen uppgår, enligt hvad för mig uppgifvits, för
närvarande i Sverige till vid pass 3,000 personer. Dess arbete är
af den beskaffenhet, att det med rätta säges i en brochyr, som blifvit
utdelad här i kammaren, att det väl knappast är något yrke i våra
dagar, som »till sin natur är så okändt af allmänheten som lokomotivförarens
— till och med en stor del af öfriga funktionärer vid
jernvägarne äro okunniga derom.»

Det är icke heller på grund af egna insigter, som jag har framstält
denna min motion, utan på grund af liflig och enträgen begäran
från lokomotivpersonalen sjelf. Det synes mig också vara mycket
tänkvärdt, att denna personal sjelf framhåller den närvarande ställningen
såsom ohållbar. På sidan 10 i samma brochyr heter det
nemligen att »lokomotivpersonalen såsom kår har länge insett det
ohållbara i det närvarande tillvägagångssättet.»

När lokomotivpersonalen således sjelf begär sådana anordningar,
hvarigenom den skulle sättas i tillfälle att förvärfva sig de insigter,
som äro nödvändiga för att kunna sköta ett tåg så, att den allmänna
säkerheten icke äfventyras — då synes det bra underligt, att utskottet
skall komma och säga, att af de närvarande förhållandena icke visat
sig några synnerliga olägenheter, och att ett behof af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i ärendet icke torde förefinnas!

Nu säger utskottet här först, att det onekligen skulle leda till
större trygghet vid jernvägstrafiken, om några bestämmelser i den
rigtning, motionären föreslagit, kunde genom Kongl. Maj:ts försorgkomma
till stånd. Men då må man väl fråga, hvarför icke utskottet
under sådana förhållanden kunnat tillstyrka en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i detta så vigtiga ärende? Utskottet säger visserligen, att
kongl. jernvägsstyrelsen är betänkt på att vidtaga åtskilliga åtgärder
härutinnan. Ja, jernvägsstyrelsen förklarar, att den är betänkt på
detta. Men kongl. jernvägsstyrelsen har många gånger varit betänkt
på åtskilliga saker, som ändock låtit vänta på sig ganska länge.
Jag har i min motion på sidan 7 vidrört ett dylikt fall. Jernvägsstyrelsen
sade sig år 1871 vara sinnad att draga försorg om, att en
efter dåvarande förhållanden mera lämpad afhandling angående lokomotiv
blefve utarbetad. Om i Riksdagen år 1872 en motion hade
väckts om denna sak, skulle alltså utskottet hafva svarat: »jernvägs -

Angående
kompetensvilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m.
(F orts.)

N:o 28. 10 Onsdagen den 1 Maj.

Angående styrelsen är sjelf sedan ett helt år tillbaka sinnad att göra detta»,
ffrPalrnminin sam^ Pa denna grund afstyrkt framställningen. Nu hafva 30 år första
lokomotiv■ flutit sedan dess, och, enligt hvad som meddelats mig, är ännu icke
förare m. m. den efter nutida förhållanden mera lämpade afhandlingen färdig.

(Forts.) Jag undrar, om icke kongl. jernvägsstyrelsen trots sitt goda uppsåt
skulle kunna behöfva en påstötning i här ifrågavarande ärende också.

Utskottet säger, att det vill hafva uttaladt, att det anser stralfpåföljden
för onykterhet kunna göras strängare, t. ex. så sträng som
fallet är i England. Men för hvem är det utskottet vill hafva uttalat
detta, då utskottet icke vill. att Riksdagen skall uttala det
inför Kongl. Maj:t? Att det står i utskottets betänkande, kan naturligtvis
icke ha någon betydelse, för så vidt det icke kommer från
Riksdagen inför Kongl. Maj:t.

Hvad nu beträffar statens jern vägar, får man emellertid vara
tacksam för eller åtminstone nöja sig med, att kongl. jernvägsstyrelsen
håller på att utarbeta förslag till vissa förbättringar. Men
min motion rör icke allenast statens jernvägar, med hvilka kongl.
jernvägsstyrelsen har att göra, utan äfven de enskilda jernvägarne.
De enskilda jernvägarne äro mer än två gånger så långa som statens
jernvägar, och personalen är också i det närmaste i förhållande
derefter.

När det gäller skötande af maskiner på ångfartyg, då har staten
tagit befattning med kompetensvilkoren icke allenast för dem, som
skola sköta maskinerna på kronofartyg utan äfven för dem, som
skola sköta maskinerna på kofferdifartyg. Hvar och en inser äfven,
att detta är alldeles nödvändigt för att trygga den trafikerande allmänhetens
säkerhet till lif och egendom. Det synes derför, som
skulle utskottet hafva haft skäl att, med erkännande af kongl. jernvägsstyrelsens
välvilja i detta afseende, likväl med hänsyn till de
enskilda jernvägarne tillstyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t,

Nu säger utskottet här, att det vill synas utskottet, beträffande
de enskilda jernvägarne, som om det ej vore ur vägen, att samma
bestämmelser i förevarande hänseende för dem infördes, som nu äro
vidtagna eller påtänkta för statsbanorna. Men hvarför skulle man
då icke få uttala detta inför Kongl. Maj:t? När utskottet tycker,
att det icke skulle vara ur vägen, då borde väl Riksdagen kunna
begära den utredning hos Kong], Maj:t, som jag föreslagit, och som
lokomotivpersonalen i vårt land endrägtigt önskat. Men det vill
utskottet icke.

Utskottet säger vidare, att det ej varit utskottet möjligt att
bilda sig ett omdöme om, huru en sådan föreskrift som den nu ifrågasatta
skulle verka på de enskilda jernvägarnes förhållanden. Ja,
hvad är det för en föreskrift jag ifrågasatt? Jag har ifrågasatt, att
Riksdagen skulle begära, att Kongl. Maj:t måtte låta genom sakkunnige
män utreda, huruvida icke för alla — såväl statens som enskilda
bolags jernvägar gällande föreskrifter böra af Kongl. Maj:t utfärdas
angående lokomotivpersonalens nykterhet, kompetens, arbetstid m. m.
Jag har ju icke ifrågasatt någon bestämd föreskrift alls, utan allenast
hemstält om en skrifvelse till Kong]. Maj:t, att han måtte taga

N* 28.

Onsdagen den 1 Maj.

frågan i öfvervägande, och utreda densamma till lokomotivpersonalens
och den trafikerande allmänhetens bästa. Men det vill utskottet icke.

Nu säger utskottet, att det icke kunnat bilda sig ett omdöme
om. huru en sådan föreskrift skulle verka på de enskilda jernvägarnes
förhållanden. Jag vet icke, hvad det är för förhållanden, som
utskottet här tänkt på: om det är trafikförhållandena, så måste det
väl anses såsom en vinst, om en bättre ordning införes; men är det
de ekonomiska förhållandena, så må väl detta vara en underordnad hänsyn
i förhållande till lokomotivpersonalens och allmänhetens säkerhet.

Men utskottet har sig icke bekant, heter det vidare, att några
nämnvärda olägenheter af den nuvarande anordningen hittills förekommit.
Ja, det kan ju vara möjligt, att utskottet ingenting vet
derom. Men det är likväl något, som annars torde vara allmänt
bekant, att stora olägenheter vidlåda det nuvarande systemet. Och
om icke allmänheten för öfrigt hade kännedom derom, så har väl
lokomotivpersonalen sjelf den bästa erfarenheten i detta stycke. Denna
personal har äfven vid upprepade konferenser uttryckligt och eftertryckligt
framhållit olägenheterna, samt yrkat på, att åtgärder måtte
vidtagas för att aflägsna dem. Och då tycker jag. att det betyder
ganska litet, att utskottets ledamöter icke hafva kunskap om de
olägenheter, som härvidlag existera. För min enskilda del skulle
jag kunna visa stora packor af bref från olika orter i landet — och
det både från allmänheten och från lokomotivpersonalen — som intyga
behöfligheten af de åtgärder, som jag i min motion antydt.

Nu tillägger utskottet: »Kong!. Maj:t lärer väl, der så erfordras,
icke underlåta att ingripa.» Ja, med ett sådant resonnement skulle
man kunna tillbakavisa hvarje förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Nyss behandlades här en motion af utskottets ärade ordförande
om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande vården af arkivalier.
Då kunde ju statsutskottet hafva sagt: »Det är antagligt, att Kongl.
Maj:t, derest så erfordras, icke skall underlåta att ingripa för att
ordna den saken.» Men nej. Den tanken har icke hindrat statsutskottet
att med anledning af motionen tillstyrka en skrifvelse till
Kongl. Maj:t.

Hvad föi'' öfrigt sjelfva saken beträffar, skall jag be att få yttra
några ord med anledning af jernvägsstyrelsens skrifvelse, som förekommer
på sid. 12 af utskottets utlåtande. Der åberopas först instruktionen.
Jag har deremot anfört lokomotivförarekårens eget
uttalande i saken, att man nemligen icke är ursäktad dermed, att
man framlägger reglementen, instruktioner och cirkulär, som angifva
hvad som fordras af lokomotivföraren, då man vet, att lian saknar
förutsättningar eller kompetens för att kunna uppfylla, hvad i dessa
föreskrifter stadgas.

Vidare säger jernvägsstyrelsen, att den har för afsigt — när
det nu ändtligen blir af — att i ett tillägg till instruktionen särskildt
framhålla nykterhet såsom ett oeftergifligt kompetensvilkor.
Men går jag öfver till yttrandet på sid. 26 från Bergslagernas jernvägsaktiebolag,
så anser detta bolag, att icke något sådant kompetensvilkor
bör stadgas. Jag hemställer då till herrarne, om det icke

Angående
kompet en s vilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m.

(Forte.)

N o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående
kompctemvilkor
Jäv anställning
som lokomotivförare
m. m.

(Forts.)

vore skäl, att Riksdagen hos Kong!. Maj:t begärde, att han toge
itu med denna fråga.

Sedan säger kongl. jernvägsstyrelsen. att det är omöjligt att.
såsom motionären har tänkt sig, bestämma lika lång tid alla dagar
för en lokomotivförares tjenstgöring. Men det hav ju ingen motionär
begärt, ja icke ens lokomotivförarne sjelfva. Hvad man begärt är
blott, att öfver hufvud taget tjenstgöringstiden skall regleras så, att
den icke får utsträckas till en onaturlig längd. Att den blir olika
lång olika dagar, det är naturligt.

Kongl. jernvägsstyrelsen tillägger, att bestämmelser böra utfärdas
om, att arbetstiden i möjligaste mån begränsas. Ja, det är
ju hvad jag begärt i min motion. Men om nu styrelsen för statens
jernvägar gör något i den vägen, så hafva vi dock qvar alla de
enskilda jemvägarne, hvilkas linier äro mer än dubbelt längre än
statsjernvägarnes —; de hafva inga sådana stadgar, och att döma
af deras uttalanden, synes det icke heller hos dem förefinnas någon
vidare villighet dertill.

Bergslagernas _ jemvägsbolags styrelse yttrar uti sitt svar till
utskottet, att »vissa former för reglering af lokomotivpersonalens
arbetstid torde kunna uppställas hos oss lika väl som i utlandet».
Hvarföre skulle då icke Riksdagen kunna skrifva till Kongl. Maj:t
och gå lokomotivförarne till mötes i detta afseende, då de sjelfva
begära det och känna, huru nödvändigt det är? Detta är väl något,
som de sjelfva bäst kunna bedöma.

Vidare yttrar kongl. jernvägsstyrelsen, beträffande borttagandet
af den lagbestämmelsen, att lokomotivpersonalen skall tjenstgöra,
»när och hvar helst den dertill beordras», att detta är någonting,
som icke kan sättas i fråga; och till stöd derför anför styrelsen,
hurusom händelser kunna inträffa, livilka göra ett sådant stadgande
nödvändigt, såsom snöhinder, sjukdomsfall, truppsammandragningar,
extratag och annat sadant. Men detta har ju såväl jag i min
motion som lokomotivpersonalen i sina mötesresolutioner tagit i betraktande
och erkänt. Lokomotivförarne säga derför, att de yrka
ingenting annat, än att till detta stadgande måtte läggas den bestämmelsen,
att den nämnda skyldigheten icke må åligga dem,
derest icke omständigheterna tillfälligtvis gorå det nödvändigt. Det är
alls ingenting annat, som är ifrågasatt, vare sig af dem eller af mig.
Ifrån lokomotivpersonalens sida har också uttalats en verkligen allvarsam
klagan öfver det sätt, hvarpå detta stadgande användes.
När man frågar en jernvägsstyrelse: »användes detta stadgande hos
eder pa något kitsligt maner, så att t. ex. en kitslig öfverordnad
kan finna det trefligt att pina en lokomotivförare med att beordra
honom till extra tjenstgöring utöfver rimliga gränser?» då svarar
den naturligtvis nej. Fråga hvilken arbetsgivare som helst: »hafva
arbetarne hos dig någon öfveransträngning att klaga öfver?» och
många skola svara: »Nej, visst icke, de äro till hälften lättingar;
de sofva bort dubbelt mera tid, än de behöfde.» Men fråga arbetarne
sjelfva; då kan man få ett annat svar. Och anställer man en undersökning
om, huru det verkligen förhåller sig, kanske man får se,

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

att icke arbetsgifvarne alltid hafva så rätt, som man från början
skulle varit frestad att tro, när man såg dem i ansigtet.

Herran, e hafva fått bland sig utdelad en skrift, utgifven af
lokomotivmannaföreningen. Den heter: »Lokomotivföraren». Der
stål’ på sid. 10: »Att detta verkligen missbrukas och i hög grad,
derom vittna tydligt nog bifogade protokollsutdrag.»

Hvad nu beträffar arbetstiden vid jernvägarne, så förekom 1895
eu rättegång med anledning af en järnvägsolycka, och det upplystes
under rättegången, att lokomotivföraren, som hade vållat olyckan
och som blef dömd till några månaders straffarbete, hade under tre
de närmaste dagarne före olyckan haft följande arbetstider: första
dagen 14 timmar 15 minuter, andra dagen 16 timmar 25 minuter,
tredje dagen 17 timmar 30 minuter. Den hvila, han haft mellan
andra och tredje arbetsdagen, var mellan 4 och 4 V3 timmar. Jag
vill hemställa till herrarne, om det är rimligt, och om det är i
öfverensstämmelse med allmänhetens säkerhetskraf att ålägga dessa
personer ett sådant arbete eller åtminstone att vägra dem ätt till
Kongl. Maj:t få fram en begäran om undersökning, huru det förhåller
sig med denna sak.

Jag skall icke göra yrkande på bifall till min motion, men deremot
bestämdt yrka, att motionen måtte, hvad beträffar de privata
jernvägarne, återremitteras. Utskottets hela motivering rörande
dem är följande: »Beträffande de jern vägar, som tillhöra enskilda
bolag, vill det synas utskottet, som om det ej vore ur vägen, att
samma bestämmelser i förevarande hänseende för dem infördes, som
nu äro vidtagna eller påtänkta för statsbanan. Men då det ej varit
möjligt för utskottet att bilda sig ett omdöme om, huru en sådan
föreskrift som den nu ifrågasatta skulle verka på de enskilda jernvägarnas
förhållanden och då, såvidt utskottet har sig bekant, inga
nämnvärda olägenheter af den nuvarande anordningen hittills förekommit,
samt då slutligen Kongl. Maj:t väl ej, derest så erfordras,
lärer underlåta att ingripa, har utskottet ej heller i denna del
kunnat finna en särskild framställning för närvarande af behofvet
påkallad.» Jag hemställer, om detta kan kallas ett utlåtande, sådant
man har rätt att vänta ifrån utskottets sida. Jag tror det
icke. Jag skall derför, som sagdt, be att få yrka, att motionen
måtte återremitteras med hänsyn till de privata jernvägarne och
deras förhållanden.

Häruti instämde herrar Nyström, Johansson i Öja och Jonsson
i Edsbäcken.

Herr Nordström i Stockholm: Den siste ärade talaren yttrade
sig något skämtsamt om jernvägsstyrelsens afsigter. Jag beklagar,
att jag först i sammanhang med detta ärende fått kännedom om
förslaget angående utarbetandet af den ifrågavarande boken. Men
jag kan trösta honom och herrarne för öfrigt dermed, att — sedan
nu, såsom den ärade talaren sade, 30 år förflutit — åtgärder äro
vidtagna för att åstadkomma en sådan bok.

Angående
kompet ensvilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m.

(Forts.)

Nre 28.

Angående
lumpetenavilknr
för anställning
som
lokomotivförare
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på, att jernvägsstyrelsen
insett lämpligheten utaf att lärokurser för lokomotivpersonalen
anordnas. Styrelsen lät nemligen 1899, således långt innan
denna motion kom till, i Göteborg inrätta en dylik kurs på försök,
för att man skulle kunna få någon insigt om, huru man borde ställa
med undervisningen. Der meddelades undervisning uti innanläsning,
skrifning (rättskrifning efter diktamen och rapportskrifning), räkning,
fysik (värmelärans elementära begrepp, läran om gaser med särskild
hänsyn till vattenånga och dennas användande som drifkraft), ångmaskinlära
(lokomotivets konstruktion och verkningssätt, de olika
maskindelarnes användning, lokomotivpannans skötsel, ångans verkningssätt
i cylindrarne, lokomotivets dragkraft, olika bromssystem
m. in.). Antalet deltagare i undervisningen, som då var frivillig,
var icke mycket stort — endast några och tjugu — men enligt
inkommen rapport visade de nit och intresse för saken. Jernvägsstyrelsen,
uppmuntrad häraf, anhöll hos Kongl. Maj:t förlidet är. att
vid fastställandet af stat för innevarande år anslaget till gratifikationer
måtte ökas, detta, bland annat, just för att kunna bereda de
personer, som skulle meddela dylik undervisning äfven på andra
ställen, någon ersättning; och jernvägsstyrelsen har anbefalt inrättandet
inom alla distrikt af dylika lärokurser. Att det ännu icke
blifvit genom något cirkulär eller på annat sätt stadgadt, att för
befordran till lokomotivförare fordras genomgående af dylik kurs,
beror naturligtvis derpå, att man måste hafva något mer erfarenhet
af, huru dylika kurser verka och hvad som kan behöfva ändras och
förbättras med afseende på desamma, innan en sådan fordran lagligen
fastslås. Men gifvetvis kommer bevistandet af dylika kurser alltid
att räknas den person till förtjenst, som skall befordras till lokomotivförare.
Jag tror således, att motionären och jernvägsstyrelsen i
detta afseende haft samma afsigt.

Hvad nykterheten beträffar, är det omöjligt att af personalen
fordra absolut nykterhet, i meningen af att den aldrig skulle smaka
starka drycker. Det vore rent af orimligt att på en kår på 1,400
ä 1,500 personel'' — ty så stor är statens eldare- och lokomotivförarekår
— ställa en dylik fordran.

Men på deras nykterhet kommer att fästas det allra största
afseende, hvarför skärpta bestämmelser i detta afseende skola utfärdas.
Emellertid vågar jag bestrida, att onykterheten bland denna
personal är så stor, som det till följd af en viss agitation, hvilken
uppstått på grund af den ärade motionärens påståenden, numera
anses. Denna lokomotivförarekår har alltid visat sig vara en aktningsvärd
och pålitlig kår, och jag anser mig derför skyldig att å deras
vägnar protestera mot de fälda påståendena, att den skulle särskild!
utmärka sig för onykterhet. Att det kan finnas individer, som låta
ett och annat komma sig till last, det är ju ganska naturligt, ehuru
på samma gång mycket beklagligt; men huru sprides kännedomen
derom? Jo, en eller annan person tilltror sig att påstå något sådant
i ett visst fall, och genast skrifves det i tidningar ne. Jag ber emellertid
herrarne med försigtighet mottaga sådana påståenden; oftast

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

grunda de sig derpå, att en stationsinspektor ingripit och afstängt
en iokomotivförare, som han ansett ej fullt redig, från att fortsätta
en resa. Deruti anser man sig hafva ett exempel, men just denna
omständighet, att ifrågavarande lokomotivförare afstänges från vidare
tjenstgöring, visar ju att det finnes kontroll och att man icke beliöfver
hysa så stor fruktan som från flera håll antydts.

Beträffande den för lokomotivförare bestämda arbetstid, så finnes
vid utskottets betänkande fogad en tabell, som utvisar huru lång
arbetstiden är inom första distriktet och ungefär samma arbetstid
gäller inom öfriga distrikt. Häraf framgår, att antalet arbetstimmar
är ganska begränsadt. Förekommer således en tur, som tager 11
a 12 timmar för en och samma förare, så erhåller han sedan en
kortare och enklare tur samt i vissa fall en fridag. För att öfvertyga
mig sjelf anmodade jag milkontoret, som har att upprätta
tabeller, grundade på lokomotivförarnes egna uppgifter om deras
turer och på grund af livilka uppgifter deras milpengar uträknas,
att verkställa en undersökning af arbetstiden. Den gjordes för december
månad, som är en af de svåraste månaderna på grund af
den stora jultrafiken, och denna undersökning sammanföll i stort
sedt nästan helt och hållet med de tjenstgöringsturer, som skola
enligt upprättade turlistor förekomma.

Men detta hindrar icke. som sagdt. att man bör utfärda en
förordning angående maximitiden, utöfver hvilken i regel arbete icke
får ega ruin. En sådan föreligger redan — i andra eller tredje
korrekturet — icke endast beträffande lokomotivförarne utan äfven
i afseende på vissa andra af personalen. Men den måste underkastas
en ytterligare granskning, innan man vågar släppa ut den. Således
finna herrarne, att jernvägsstyrelsen äfven i detta hänseende vidtagit
åtgärder.

Då den ärade motionären nu begränsat sitt yrkande om återremiss
till hvad som angår de enskilda jernvägarne, om hvilka jag
icke nu vill yttra mig, skall jag icke längre upptaga kammarens tid.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mine herrar!

Då jag inom utskottet deltagit i denna frågas behandling, skall jag
anhålla att få yttra några ord för att förklara det slut, hvartill utskottet
uti föreliggande betänkande kommit.

Motionären klandrade utskottet derför, att det icke .skulle hafva
egnat frågan tillräcklig uppmärksamhet. Utskottet bär emellertid
sökt inhemta upplysningar från olika håll och utskottet val'', redan
innan det började att behandla frågan, öfvertygadt om att motionärens
framställning i och för sig var, såsom utskottet äfven i sitt betänkande
framhåller, beaktansvärd. Utskottet har ingalunda kunnat
förneka, att missförhållanden existera på det af motionären angifna
området, och utskottet har tillika mycket väl insett, att det är af
vigt att jernvägspersonalen, och särskildt den på lokomotiv anstälda,
icke öfveranstränges, då man vet, att tjenstgöringen på lokomotiv
är särdeles ansträngande och upp rifvande samt att det är af stor
vigt icke endast för personalen utan äfven för allmänheten, att icke

Angående
kompetens -vilkor för anställning
som
lokomotivförare
w. m.
(Forts.)

N:o 28,

Angående
kompetensvilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

öfveransträngning eger rum. Då således utskottet erkänt detta, kan
man fråga hvarför icke utskottet tillstyrkt motionen. Svaret härpå
är, såsom utskottet äfven i sitt utlåtande upplyser, att jernvägsstyrelsen,
särskild! hvad statens jernvägar beträffar, lemnat upplysning
om att de af motionären påpekade förhållandena redan tagits i
öfvervägande och att i anledning häraf åtgärder vidtagits och komma
att ytterligare vidtagas i berörda hänseende.

Jag hade visserligen ämnat yttra mig om de ifrågasatta skärpta
kompetensvilkoren för lokomotivpersonalen, men då chefen för jernvägsstyrelsen
redan yttrat sig derom, anser jag det vara öfverflödigt.
Dock vill jag hänvisa till det af maskindirektör Nyström er afgifna
yttrande, hvilket återfinnes på sidan 27 af utskottets betänkande
och hvaruti han anför, att vid val af personal för lokomotivförareyrket
kommer emellertid kunskapsbetyget i andra rummet. Jag tror
ock för min del, att det icke är skäl att införa mera skärpta fordringar
på kunskaper än dem jernvägsstyrelsen ifrågasatt och som finnas
angifna på sidan 25, hvarest det lemnas en redogörelse för den kurs,
som eldareelever inom andra distriktet haft att genomgå uti Göteborg.
Af denna redogörelse framgår äfven, i hvilka ämnen dessa
elever haft att inhemta kunskap. På samma gång vill jag, beträffande
motionärens framställning om ökade kraf på nykterhet hos
denna personal påpeka, att de, som afgifvit yttrande om den examen
som efter kursens afslutande hölls den 31 januari 1900, framhållit
att, utom det att genom sådana kurser personalen bibringas ett visst
kunskapsmått, äro de lämpliga äfven derigenom, att vederbörande
befäl under desammas lopp erhåller en närmare kännedom om elevernas
karakter än under linietjensten många gånger är fallet. Jag
tror således, att det i främsta rummet gäller att tillse, det personalen
är nykter och påpasslig samt att man i andra rummet bör, såsom
herr Nyströmer framhåller, fästa afseende vid trafven på kunskap.
Detta är äfven fallet med de kompetensvilkor, som gälla i
England och Tyskland, der ju trafiken är betydligt mera invecklad
än i vårt land.

Jag anser det derför icke vara skäl att på detta område alltför
mycket slå in på examensdyrkandets breda väg.

Då det emellertid är vanligt, att Riksdagen, när till dess kännedom
kommit, att åtgärder redan vidtagits uti af motionärer angifna
syften, afvaktan resultaten af sådana åtgärder, innan den skrifver
till Kong! Maj:t, så har utskottet ansett, att det jemväl uti föreliggande
fall skulle vara lämpligt att så handla.

Nu har motionären ju afstått från sitt yrkande beträffande statens
jernvägar och vidhåller endast sitt förslag rörande de enskilda.
Motionären har skarpt klandrat utskottet derför, att det icke åstadkommit
en bättre utredning beträffande de enskilda jernvägarne, men
jag vill framhålla, att det icke är någon lätt uppgift att verkställa
en sådan utredning. Man må nemligen erinra sig, att de enskilda
jernvägsstyrelserna icke haft någon skyldighet att ingå i svaromål
med utskottet, och att uteslutande lita på uppgifter endast från den
ena sidan och grunda sitt utlåtande på en så ensidig framställning

Onsdagen den 1 Maj. 17

det har utskottet icke vågat göra. Härtill kommer, att här föreligger
en enskild affärsverksamhet, och så vidt jag har mig bekant,
är det icke vanligt, att Riksdagen ingriper i sådana förhållanden
utan att särdeles tvingande skäl föreligga. Man måste ju erkänna,
att den enskilda jernvägstrafiken har skötts på ett för allmänheten
tillfredsställande sätt.

Utskottet har emellertid erkänt, att, då nu styrelsen för statens
jernvägar står i begrepp att uppställa strängare kompetensvilkor
och äfven vidtaga åtgärder i syfte att bereda personalen en afkortning
i tjenstgöringstiden, det vore i högsta grad önskvärdt, om de
enskilda jernvägarne följde detta föredöme. Utskottet har trott, att,
sedan statens jernvägar föregått med godt exempel, de enskilda så
småningom skola finna sig föranlåtna att följa detta föredöme. För
närvarande föreligger således icke, enligt utskottets åsigt, skäl att
skrifva till regeringen beträffande de enskilda jemvägarna.

Skulle åter dessa enskilda jernvägar icke infria denna förhoppning,
så föreligger det ju alltid tillfälle för regeringen att ingripa,
och man får väl hoppas, att, om några betänkliga missförhållanden
skulle yppa sig beträffande de enskilda jernvägarne, vederbörande
icke försumma ett sådant ingripande. Yi hafva ju dessutom en vaken
press, som brukar göra anmärkningar, så snart öfvergrepp förekomma,
såväl i detta som i andra afseenden. Vidare tror jag, att
denna lokomotivpersonal sjelf kommer att få en starkare ställning.
om den finner nödigt att göra påtryckningar i berörda afseenden.
framför allt i fråga om tjenstetiden, efter det att statsjernvägarna
ansett sig skyldiga att vidtaga åtgärder i ämnet.

Utskottet har således, som sagdt, icke ansett, att motionären
saknat skäl för sin framställning, men å andra sidan har utskottet
icke heller funnit sådana missförhållanden föreligga, att utskottet
kunnat förorda Riksdagens ingripande på ett område sådant som
detta, eller den enskilda affärsverksamhetens område.

För egen del tror jag, att den uppmärksamhet motionären väckt
genom denna frågas bringande på tal har varit helsosam, och att
hans motion sålunda varit mycket välbetänkt, äfven om den icke
resulterar i en riksdagsskrifvelse. Beträffande motionärens yrkande
på återremiss, förefaller det mig, som om en sådan skulle blifva
skäligen ofruktbar. Vi stå nu inför eu fråga, som säkerligen kommer
att taga Riksdagens hela uppmärksamhet i anspråk, och när
den fråga, jag nu åsyftar, blifvit löst, kommer väl Riksdagen att
afslutas. Under den korta tid, som härigenom kommer att stå utskottet
till buds, blir det gifvetvis omöjligt för detta att inhemta
upplysningar angående de enskilda jernvägarnas drift och dylikt —
upplysningar, som utskottet ansett sig ovilkorligen böra hafva, innan
det kan förorda åtgärder i det syfte, som motionären föreslagit.
Under sådana förhållanden bor jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Jönsson i Färeköp.

Avdra Kammarens Prot. 1901. N:o 28. 2

N:o 28.

Angående
kompetensvilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m.

(Forts.)

N:0 28.

Angående,
kompetemvilkor
för anställning
som lokomotiv -förare m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

Herr Österberg: Herr talman, mine herrar! Jag skulle kunna
inskränka mig till att säga, att jag i hufvudsak instämmer i herr
Waldenströms anförande; men då jag från sjette sektionen af svenska
lokomotivförare- och eldareföreningen erhållit en skrifvelse i förevarande
ämne, anser jag mig pligtig att ur denna skrifvelse meddela
några utdrag, ty denna förening omfattar hufvudsakligast personalen
vid de enskilda jernvägarne. och det är enligt min mening just vid
de enskilda jernvägarne som det är af synnerlig vigt, att man fortast
möjligt vidtager åtgärder för att få förhållandena beträffande iokomotivpersonalen
på ett nöjaktigt sätt ordnade. Och denna åsigt
hyser jag i synnerhet derför, att jag personligen har mig bekant, att
till tjenstgöring på lokomotiven användas personer, som endast en
synnerligen kort tid utbildats för sitt ansträngande arbete, hvilket
ju, såsom vi alla veta, på samma gång fordrar mycket af sin utöfvare
både hvad vaksamhet och nykterhet beträffar. I ofvannämnda
skrifvelse, som jag nu vill åberopa mig på, heter det:

»Med fullt skäl framhåller motionären, att det först och framför
allt bör vara ett oeftergifligt vilkor för en persons antagande och
bibehållande som lokomotivman, att han är en fullkomligt nykter
man. Våra dagars lokomotivmannakår består ju visserligen till öfvervägande
del af nyktra och ordentliga personer, men på det icke
under några förhållanden någon skugga skall kunna kastas på kåren
i afseende på nykterhet, så finna äfven vi det rent af önskvärdt,
att absolut nykterhet sättes som vilkor för beklädande af lokomotivföraretjenst.
Och vi medge, att allmänheten har rätt att fordra de
mest tryggande garantier i detta hänseende.

I likhet med motionären vilja vi ock framhålla, att det är af
största vigt, att af dem, som antagas till lokomotivtjenst, fordras
vissa kompetensprof hvad kunskaper angår. Från sjelfva lokomotivpersonalen
har icke försports någon ovilja mot eller likgiltighet för
teoretisk utbildning, och den utbildningskurs, som för lokomotivförareelever
en följd af år var anordnad, skulle säkerligen ännu ha
fortgått, om vederbörande gjort denna utbildning med derpå följande
examen obligatorisk för vinnande af befordran.

Vi bedja också kraftigt få understryka motionärens påpekande
af det orimliga i att lokomotivförarne räknas till betjentklassen,
medan innehafvare af sysslor, som äro ojemförligt mindre ansvarsfulla,
äro tjensteman. Den teoretiska utbildningen och uppflyttiiingen
i tjenstemannaklassen skulle gifvetvis ha till följd en ökning af
lokomotivpersonalens löner, men den utgift, som i sistnämnda hänseende
skulle följa, blefve tvifvelsutan mer än väl uppvägd af den
besparing, som vunnes genom materielens bättre skötsel samt större
säkerhet mot jernvägsolyckor.

Slutligen vilja vi också enhälligt instämma i motionärens yrkande
om lagbestämmelser, att en lokomotivförares tjenstgöring icke må
utom i trängande nödfall utsträckas utöfver ett visst timtal pr dag.
Särskildt vilja vi påpeka den stränga, till öfveransträngning ofta
nog ledande bestämmelsen, att lokomotivmannen skall tjenstgöra när
och hvar som helst han dertill beordras. Motionären säger också sant,

N:o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

att eu genom läng, oafbruten tjenstgöring öfveransträngd och sömnig
lokomotivförare är ungefär lika vådlig för den allmänna säkerheten
som en rusig eller mindre kompetent’».

När sålunda de, hvilka direkt beröras af denna fråga, äro så
intresserade att få förhållandena beträffande deras kår ordnade, så
kan jag icke finna annat, än att också Riksdagen, i den trafikerande
allmänhetens intresse, bör taga frågan om hand och i skrifvelse till
Kong!. Maj:t göra framställning derom, att förslag till betryggande
bestämmelser i ämnet måtte utarbetas och att, framför allt, kompetensvilkoren
för lokomotivförare och eldare måtte skärpas.

Jag ber nu, som sagdt, herr talman, att få instämma med lektor
Waldenström i hans yrkande på återremiss i fråga om den del af
motionen, hvilken rör de enskilda jernvägarne.

Herr Branting: Herr talman, mine herrar! Efter herr Waldenströms
vidlyftiga anförande beträffande kompetensfrågan skall jag
icke tillåta mig att ingå något närmare på denna del af ämnet,
utan nöja mig med att instämma med honom i detta fall.

^ ^Deremot vill jag för några ögonblick fästa mig vid hvad utskottet
yttrat i fråga om möjligheten att bestämma en viss maximiarbetstid.
Beträffande denna sak säges i slutet af utskottets utlåtande,
att det synes utskottet, »att såväl statens som de enskilda jernvägsstyrelsernas
skrifvelser angifvit tillräckliga skäl, hvarför åtgärder
i detta hänseende öfver de vidtagna eller ifrågasatta svårligen skulle
kunna anses utförbara». Nu medgifver jag gerna, att utskottet
genom att skjuta in orden »eller ifrågasatta» i någon mån förtagit
effekten af detta uttalande. Men det ligger i alla fall häri en misstro
till möjligheten af att kunna begränsa arbetstiden, en misstro,
som synes mig vara i detta fall alldeles omotiverad. Ser man efter
hvad lokomotivpersonalen sjelf begärt i sin den 8 juli 1898 fattade
resolution, som finnes återgifven på sid. 11 i betänkandet, så skall
man af denna. finna, att denna personal icke begär något annat, än
att »tjenstgöringstiden för lokomotivpersonalen, vid normala förhållanden,
under inga omständigheter får öfverstiga åtta timmar på
dygnet, eller, der. detta på grund af särskilda omständigheter icke
lämpligen låter sig utföra, högst fyratioåtta timmar 1 veckan.»
Gent emot detta har jervägsstyrelsen icke haft något annat svar
än en hänvisning til! de ytterst abnorma förhållanden, som ibland
kunna uppkomma genom »snöhinder», »truppsammandragningar»,
»plötsliga sjukdomsfall» eller dylikt undantagsfall, om hvilka iokomotivpersonalen
sjelf yttrat, att det naturligtvis läge i sakens natur,
att man fogade sig i de bestämmelser, som kunde träffas för dylika
ovanliga fall, som endast vore, som sagdt, undantagsfall och icke
regel.

Chefen för jernvägsstyrelsen har nu åberopat den tabell, som
finnes vidfogad utskottets utlåtande, och af siffrorna i denna tabell
tim han sig kunna draga den slutsats, att arbetstiden egentligen är
ganska kort. .lag för min del kan dock alls icke af dessa siffror
komma till en sådan slutsats, ty vi få besinna, att när här i en

Angående
kompctensvWcor
för anställning
som lokomotivförare
m. ?n.

(Forts.)

N:o 28

Angående
kompetensvilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m,
(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

kolumn stål’ rubriken »medeltal timmar per dag» och man af denna
kolumn får till en början fram ett medeltal af 5, 6 timmar per
dag eller så, så är detta medeltalet för hvarje af veckans dagar,
söndagen också inberäknad. När nu lokomotivpersonalen sjelf önskar
ett maximum af 48 timmar i veckan, sa svarar detta, med den
beräkningsgrund, som i tabellen gifvits, mot en arbetstid »per dag»
af icke fullt 7 timmar, och detta synes väl ej vara för mycket begärdt,
när det är fråga om en så ytterst enerverande och ansträngande
tjenstgöring, som mer än eljest nödvändiggör en fritid, för att
kroppen skall kunna komma i sitt normala tillstånd igen. Om man
med denna utgångspunkt ser efter hvad timantalet i medeltal blifver,
så skall man få helt andra resultat, än att tjenstetiden är kort För
snälltågstjenst blir det nu icke något högre tidsmått, men för tjenstgöring
å blandadt tåg och i all synnerhet a godstag skall man snart
komma upp i tider, som äro alldeles fasaväckande långa, understundom
11—12 timmar »per dag» och ofta nog eu 10 timmar, om
man nemligen inberäknar reservtjenstgöringen. Gör man icke detta,
så finnes det dock linier — t. ex. Stockholm—Katrineholm — der.
såsom synes af tabellen, lokomotivpersonalen har i medeltal 9 timmar
och 20 minuters tjenstgöring »per dag» — söndag och hvardag —
utan att någon sorts reservtjenstgöring medräknats.

Om man nu finge utgå från 48 timmar i veckan såsom det
normala och beräknar så 41/3 vecka pa manaden, sa skulle normaltiden
blifva 216 timmar i månaden, men tabellen visar i stället i det
nyssnämnda fallet 280 timmar. Vill man således förkorta arbetstiden,
så har för visso äfven kong!, jemvägsstyrelsen ett ganska vidsträckt
fält för sig, enligt sina egna officiella uppgifter. För egen
del ber jag emellertid att få taga fasta på nyssnämnda från kompetent
håll gjorda uttalande derom, att en maximitid bör bestämmas,
och att sedermera på denna grund böra byggas turlistorna för lokomotivförare
och eldare.

Beträffande de enskilda banorna och utskottets angående dem
gjorda uttalande, så har visserligen en ärad ledamot af detta utskott,
herr K. G. Karlsson, sökt försvara utskottets ståndpunkt i detta fall,
men jag må säga, att hans argumentation föreföll mig temligen
svag och gjorde det intryck, att han sjelf kände sig ha en klen sak
att försvara. När han talade om, att de enskilda banorna skötte
sig på ett för allmänheten tillfredsställande sätt, så var detta utan
tvifvel ett argument, som kunde användas, för så vidt som man
endast tänker på denna allmänhet; men detta hindrar ju alls icke,
att denna för allmänheten så fördelaktiga skötsel af de enskilda
banorna kan hafva uppnåtts på den öfveransträngda lokomotivpersonalens
bekostnad. Det upprörande rättsfall, som herr Waldenström
relaterat, hänförde sig också till personalen å en enskild bana
i Skåne, vid hvilken man kommit upp till en arbetstid, som måste
anses vara absolut öfveransträngande för personalen och som medförde
det resultatet, att det verkligen inträffade en olycka till sist.
Den stackars lokomotivföraren, som på grund af sin långa arbetstid
blifvit så godt som oansvarig vid tillfället, han blef den, som fick

N:o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

sota för skadan och häråt straffades, då det i stället bort vara jernvägsbolaget,
som drabbats af ansvar.

Det har vidare sagts, att det för närvarande icke vore skäl att
aflåta någon skrifvelse till Kong!. Maj:t. Men den erfarenhet ha
vi väl ändå af dessa saker, som röra arbetareförhållanden, att icke
är Kongl. Maj:t den, som, när Riksdagen aflåtit en skrifvelse, förtar
sig och brådskar med hvad som skrifvelsen afser. Jag tror derför
goda skäl föreligga för att Andra Kammaren redan nu besluter sig
för att en sådan skrifvelse skall komma fram till regeringen — i all
synnerhet om skrifvelsen får den begränsning, som motionären föreslagit,
och jag ber sålunda, herr talman, att få instämma i motionärens
yrkande.

Herr Centerwall: Herr talman, mine herrar! Min ärade gramie
der uppe har naturligtvis försvarat sin motion och gjort det med
vanlig kraft. Emellertid finnes det i grund och botten ingen egentlig
meningsskiljaktighet i sak mellan honom och utskottet. Båda
anse det af behofvet påkalladt, att det vidtages åtgärder i syfte
att lokomotivförare och eldare må få så stor kompetens som möjligt,
och att så långt som möjligt sörja för deras nykterhet; vi hafva
föreslagit — visserligen icke i klämmen, men i motiveringen —, att
man skulle vara lika sträng mot dem, som man är vid de engelska
jernvägarne. I det fallet förefinnes alltså ingen meningsskiljaktighet.

I fråga om formen råda deremot skilda meningar, i det att
motionären vill hafva en skrifvelse åtminstone beträffande de enskilda
banorna, då han anser, att statens jernvägar kunna komma
att reformera sig sjelfva, men icke de enskilda jernvägarne. Utskottet
återigen säger, att dessa önskningsmål kunna genomföras
utan skrifvelse. Det är således ytterst endast en formel skilnad
mellan utskottets förslag och motionärens. Jag kan, i likhet med
livad den ärade motionären slutligen har gjort, helt och hållet lemna
statsbanorna ur räkningen och hålla mig blott till de enskilda banorna.
Som motionären har funnit af betänkandet, har utskottet
gjort sig allt upptänkligt besvär att få veta sanningen beträffande
hvad som här är föreslaget. Vi hafva skrifvit till styrelsen för
statens jernvägar, vi hafva naturligtvis icke kunnat skrifva till alla
enskilda banor, ty de uppgå till många tiotal, och det är icke möjligt
att få svar af alla, ty de är o icke skyldiga dertill. Det visade
sig också, att det var förenadt med svårighet att få svar från den
ena af de enskilda banor, till indika vi vände oss med anhållan om
upplysningar.

Jag vill äfven framhålla, att vi hört icke, såsom motionären
sade, endast arbetsgifvarne, utan äfven arbetarne och deras klagomål.
Vi hafva gjort detta på det sätt, att vi tagit del af den skrift,
som från dem utdelats till Riksdagen. Som den icke kommit utskottet
officiel! till banda, kunde den emellertid icke införas i utskottets
utlåtande, utan måste betraktas som eu enskild handling.
Ja, det har till och med varit ifrågasatt i utskottet, att vi skulle in -

Angående
kompetensvilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. in.
(Forts.)

N:o 28.

Angående
kompetensvilkor
för anställning
soin lokomotivförare
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

kalla ett par lokomotivförare och eldare, men majoriteten var icke
af samma åsigt.

Jag är ense med motionären och andra, att arbetsgifvarne icke
alltid hafva rätt, nej, långt derifrån. Men jag är också säker derpå,
att icke heller arbetarne alltid hafva rätt. Dessa hederliga arbetare

— i detta fall jern vägsmännen — kunna också, och det ganska
lätt och ofta, misstaga sig. När man gerna vill någonting, så tror
man mycket, och det kan äfven hända, att inbillningen får taga
herraväldet öfver det nyktra iakttagandet af fakta, och detta ju
mindre man är van att öfva kritik. Vi hade tillfälle att finna detta
här om dagen vid en protokollsjustering i Första Kammaren, då det
bevisades, att högt stående män i Första Kammaren i afseende å
uppgifter om söndagshvilan blifvit vilseledda af statsbetjente. Jag
nämner detta för att förklara, hvarför i denna bok bevisligen finnas
flera misstag. Jag skall icke upptaga tiden med att redogöra för
dem, men jag har genomgått boken med opartiska jernvägsmän och
de hafva påvisat dessa misstag.

Hade vi kunnat genom de föreslagna åtgärderna bereda någon
verklig fördel åt dessa aktade män, som för visso tillhöra de mest
pligttrogne bland statstjenarne, och hvilka hafva ett större personligt
ansvar än de flesta andra, så skulle jag för min del med nöje
hafva varit med om sådana åtgärder, med det enda undantag likväl,
att jag icke skulle hafva velat göra lokomotivförare till tjensteman,
ty det förefaller mig, som om det för en pligttrogen person skulle
kunna vara temligen likgiltigt, om han bär silfver- eller guldknappar
i sin uniform, i synnerhet som nog aflöningen ändå ej blefve högre.
Men hvad vi skulle kunna förhjelpa dem till, vore att få de önskningar
uppfylda, som motionären framstält.

Hvarför hafva vi då icke gjort detta? Yi hafva redan i betänkandet
gifvit svar på denna fråga. Vi tro icke, att, om vi ock
kunnat använda hela riksdagstiden, vi skulle hafva kommit till någon
vigtig klarhet med de enskilda jernvägarnes förhållanden, ty dertill
fordras kännedom om deras kontrakt, om deras rättighet och sätt
att tillsätta personal o. s. v.

Vidare hafva vi sett, att de båda enskilda jernvägar, till hvilka
vi skrifvit, nemligen Stockholm-Vesterås-Bergslagens jernväg och
Bergslagernas jernväg, underkastat sig samma bestämmelser beträffande
lokomotivpersonalens kompetens, som gälla vid statens
jernvägar och som återfinnas i §§ 2 och 3 af instruktionen för
lokomotivförare och eldare vid statens jernvägar, och jag tror, att
detta är fallet äfven vid de flesta andra enskilda banor. Tro då
herrarne, att dessa bestämmelser innehålla så litet? Nej, det är
samma bestämmelser, som gälla i England och Tyskland — ja, de äro
till och med något strängare än de föreskrifter, som gälla i England

— och ungefär liknande bestämmelser finnas äfven i Frankrike. Man
lägger beträffande lokomotivpersonalen mest an på det praktiska.
Teoretiska kunskaper äro nog bra, men det vigtigaste är, att förare
och eldare kunna sköta sitt lokomotiv och hafva uppvisat detta
för förmän.

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

Dessutom, sades det icke här om dagen, då det var fråga om
eu motion, i hvilken jag hade ett visst intresse, att man borde afvakta
verkan af en likartad inrättning på ett annat håll, innan man
utsträckte den äfven till det fall, hvarom då var fråga? Detta resonnement
vann då kammarens bifall. Ungefär på detta sätt har
utskottets flertal i nu föreliggande fall resonerat. Hvarför skulle
icke statens jemvägar få börja med att försöka de föreslagna åtgärderna?
Sedan kunde de i all stillhet utsträckas till de enskilda
jernvägarne, som nog skulle finna det för sin egen säkerhet och sin
värdighet nödvändigt att följa statens jernvägar äfven i detta afseende.

Häremot har man invändt, att under tiden en olycka skulle
kunna inträffa. Ja, mine herrar, en olycka kan inträffa, om än
lokomotivförarne vore aldrig så kompetenta och aldrig så nyktra.
Det gamla uttrycket »när olyckan är framme» innebär dock enviss
sanning, som icke kan jäfvas.

Vidare vågar jag säga, att jag tror, att det icke är omöjligt
för regeringen att, derest det skulle visa sig erforderligt, med den
allmänna polismyndighet, som tillkommer densamma, taga saken i
sin hand.

Då nu allt, som begäres af den aktade klass, hvarom nu
är fråga, faktiskt är i görningen, hvad tjenar det då till att aflåta
en skrifvelse. Jag har i och för sig icke någonting emot en återremiss,
ty i olikhet med många andra anser jag icke, att en återremiss
är en skam för ett utskott, när det har framkommit nya
synpunkter, som måste beaktas. Men jag tror icke, att det är möjligt
att få fram några nya synpunkter efter den noggranna utredning,
som utskottet redan gifvit frågan. Kammaren må komma i håg,
att vi fingo in den sista skrifvelsen den 25 april, och vi kunde icke
vänta längre, för att icke behandlingen af denna fråga skulle komma
samtidigt med behandlingen af det stora förslag, som snart kommer
att odeladt upptaga kammarens intresse. Huru skulle det gå, om
kammaren skulle återremittera frågan? Jo, antagligen komme vi att
vidhålla vår i förra utlåtandet uttalade mening; om vi icke det
gjorde, så finge vi skrifva till alla de enskilda jernvägarne. Först
när vi fått svar från dem, kunde vi då få vårt andra utlåtande
färdigt, och huru skulle det sedan hinna till Första Kammaren och
af den afgöras, innan den stora frågan kommit före?

För min del får jag på det allra lifligaste yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr A. Hedin i Stockolm: Min ärade granne anmärkte nyss

mycket rigtigt med anledning af en tilldragelse i Skåne, att lokomotivförarne
stundom få bära ett ansvar, som rätteligen bort bäras af arbetsgifvaren,
det bolag, som eger den jernväg, der olyckan egt rum. Den
anmärkningen är fullt rigtig. Huru obarmhertigt, huru omenskligt,
jemte det att det är orättvist, det är att låta en lokomotivförare drabbas
af ansvar för en olycka, när han är nödgad att underkasta sig en sådan
arbetstid, som i detta fall förekommit, det blef för några år sedan

Angående
komp etensvilkor
för anställning
som lokomotiv -förare m. m.

Forts.

N;o 28.

Angående
kompetemvilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

utaf några jernvägsmän i ett annat land belyst på ett särdeles talandesätt
samtidigt med den stora undersökning af arbetareförhållandena,
som egde rum i Holland på grund af lagen af år 1890. En särskild
undersökning rörande en detalj af dessa arbetareförhållanden, nemligen
beträffande jernvägarne, som också voro föremål för den officiella
undersökningen, företogs af en förening af jernvägsmän, och ur denna
.senare skall jag be att få meddela ett yttrande af en lokomotivförare:
»När jag en dag haft 14—15 timmars oafbruten tjenstgöring
och min medhjelpare eller eldare likaså, blott med den skilnaden, att
han måste elda upp 3—4,000 kilo stenkol, då frågar jag: hur kan
man af oss begära, att, när vi efter sagda 14—15 timmar måstegöra
ännu en färd om nära 100 kilometer med ett persontåg, och det
på qvällen, vi vakna skola tillryggalägga denna sträcka? Nej,
mer sofvande än vakande göra vi sådana slutfärder, och likväl är
just om aftonen den största vaksamhet nödig. Det resande publikum,
som på tåget tager sig en lur eller samspråkar, vet ej, att omsorgen
om dess säkerhet är anförtrodd åt menniskor, som i följd af den
långa tjenstgöringen ej mer kunna hålla sig vakna.» Sådana yttranden
förekommo också af andra lokomotivmän inför kommisionen, som satt
under ledning af en högre embetsman, och de äro i kommissionens
berättelse stenografiskt återgifna.

Nu hafva vi hört, att särskild! vid ett tillfälle, hvarpå herr
Branting nyss alluderade — och det är nog icke det enda — tjenstgöringen
gått icke så litet öfver 14 ä 15 timmar. Af en personal,
som utsättes för ett sådant arbete under känslan af ett ansvar, som
sannerligen är någonting helt annat än t. ex. statsrådens ansvarhär
i landet — af en sådan personal tilltror man sig att utkräfva
ett ansvar inför brottmålsdomstol. Det är orimligt, och det är
omenskligt.

Herr Waldenström: Herr generaldirektör Nordström sade,

att jag behagat skämta med kongl. jern vägsstyrelsen med anledning
af den tilltänkta, men aldrig utkomna handledningen för lokomotivförare.
Jag ber emellertid att få förklara, att hvad jag sade icke
var ett skämt och icke kan vara det. Jern vägsstyrelsen skref år
1871 till Kong!. Maj:ts och rikets kommerskollegium, att den vore
sinnad att utgifva en sådan bok. Men sedan fick saken förfalla och
det så grundligt, att den nuvarande jernvägsstyrelsen icke ens haft
reda på, att en sådan bok varit ifrågasatt. Herr generaldirektören
har, som det tyckes, först genom min motion fått reda derpå. Det
är icke något skämt att påpeka, att sådant kan passera.

Vidare vill jag påminna om hvad jag i min motion pa sid. 3
har framhållit, nemligen att jernvägsstyrelsen redan den 22 februari
1867 »fäst uppmärksamheten derå, att, sedan såväl statens jernvägar
vunnit en betydande tillväxt som äfven en mängd enskilda lokomotivbanor
tillkommit, tiden syntes vara inne, att några allmänt gällande
föreskrifter utfärdades rörande personers antagande till lokomotivförare».
Alltså för öfver 30 år sedan fann jernvägsstyrelsen det nödvändigt
att få allmänt gällande föreskrifter i detta afseende för såväl statens

Onsdagen den 1 Maj. 25 N:0 28.

banor som enskilda bolags jernvägar faststälda, samt skref till Kong!. Angående
Maj:t derom. Men nu när man efter 34 år fäster uppmärksamheten
på nödvändigheten af dylika föreskrifter — livilka väl nu äro vida som lokomotivmer
nödvändiga än då — och begär en skrifvelse till Kongl. Maj:t, förare m. m.
så kommer ett tillfälligt utskott och afstyrker det. (torts.)

Herr Nordström sade vidare, att det vore alldeles omöjligt att
af lokomotivförarne fordra absolut afhållsamhet från berusande drycker.

De af herrarne, som läst min motion — och det är nog icke alla
— torde finna, att jag sagt alldeles detsamma. Hvad man kan fordra,
säger jag der, är fullkomlig nykterhet, men det är fåfängt att fordra
absolut afhållsamhet. Men lika fullt har man skrifvit och talat om
min motion så, som om jag ville förbehålla lokomotivförareplatserna
allenast åt absolutister.

Nu säger emellertid herr Nordström, att det allra största afseende
kommer att fästas på lokomotivförarnes nykterhet, och han
talar äfven om andra förbättringar, som kongl. jernvägsstyrelsen är
sinnad att vidtaga. Men detta innebär ju, att det icke har vant bra
så som det hittills har varit. Alltjemt har man dock förut fått höra,
att allt var bra som det var i dessa afseenden. Nu, som sagdt,
erkännes emellertid genom dessa förbättringar, att icke allt är bra.

Men om nu kongl. jernvägsstyrelsen har allvar med att införa antydda
förbättringar, så hafva vi ändå qvar våra enskilda jernvägar
med en bansträcka, som är mellan 2 och 3 gånger så lång som
. statens jemvägars, och om dessa banor skulle Kiksdagen icke vilja
säga någonting, derför att utskottet icke kunnat få reda på, huru
bestämmelser i denna rigtning skulle inverka på de enskilda jernvägarnes
förhållanden! Men för att få reda derpå har utskottet,
så vidt som handlingarna upplysa, skrifvit endast till två af de enskilda
jernvägarne, nemligen till Bergslagernas och till Stockholm—Yesterås
—Bergslagens jernväg,.

Herr Nordström protesterar vidare mot den agitation, som uppstått
mot lokomotivförarne med anledning af påståenden, som jag
skulle hafva gjort. Jag skall emellertid be att få fästa herr generaldirektörens
uppmärksamhet derpå, att den skrifvelse från mig, som
väckte det uppseende, som herrarne känna till, var en ganska oskyldig
skrifvelse. Jag gjorde inga påståenden i densamma. Jag endast
framhöll, att det vore nödvändigt, när en jernvägsolycka inträffat,
att undersöka icke endast banvallen och rälema och slipers, utan
äfven lokomotivpersonalen. Jag anförde tillika såsom skäl, att det
förekommit jernvägsolyckor på grund af fylleriförseelser; och detta
var ju någonting, som alla visste förut och som alla veta nu. Hvad
beträffar, att jag skulle hafva kastat någon skugga öfver lokomotivpersonalen
såsom kår, så är jag glad att kunna säga, att jag vet,
att denna personal har en fullkomligt olika uppfattning mot herr
generaldirektören om denna sak. Den har vändt sig till mig mod ett
förtroende, som om jag rigtigt vore dess särskilde patronus; och
detta bevisar väl, att den icke har fattat mitt uppträdande så, som
om jag velat kasta någon skugga på kåren.

Men att undersökningarne om jernvägsolyckor understundom ske

N:o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående^ på ett sätt, som icke alls är tillfredsställande, det torde nog herrarne
för ZnZ!ältning yeta- Strax efter det att jag inlemnat min skrifvelse till kongl.
som lokomotiv- jern vägsstyrelsen. förekom en jernvägsolycka i mellersta Sverige, och
förare m m. den var — åtminstone livad tillbudet beträffade — ganska allvarsam.
( orts-) I telegram till alla delar af landet uttalades det påståendet, att
lokomotivföraren varit onykter. Men undersökningen ledde till det
resultat, att lian varit nykter. En af mina bekanta, som sjelf stod
och åsåg jernvägsolyckan, och som såg, att lokomotivföraren var
drucken, vände sig till en stationskarl, som vittnat att han var nykter,
och frågade honom: »Huru kunde du säga att han var nykter, när
du såg, lika väl som jag, huru full han varp» »Jo», sade stationskarlen,
»han var icke mera full, än han brukar vara» — och derför
var han nykter! Nej, herr talman, det behöfver säkerligen tagas i
öfvervägande, om icke något kan göras i detta fall.

Herr Nordström sade vidare, att man visst icke behöfde hysa
sa stor fruktan för att resa på jernväg. Ja, jag är icke heller rädd
i allmänhet, när jag reser på tåget. Men nog tänker jag, att man
ibland hade litet större anledning att vara det. Vid den olyckshändelse,
som nyligen egde rum i Hallsberg, var det verkligen endast
genom en underlig Guds skickelse som det förebyggdes, att passagerarne
i två jernvägsvagnar hade fått sätta lifvet till hvar enda en.

Nu sade herr Nordström, att man inrättat en undervisningskurs
för lokomotivpersonalen i Göteborg, och att han på grund af
den erfarenhet, han der fått, tänkte inrätta sådana äfven på andra
ställen. Ja, om jag nu anför hvad som gjorts der, så kunde möjligen
herr generaldirektören få anledning säga, att jag skämtar. Men det
är i alla fall verkligen mitt fullaste allvar. Den undervisningskurs,
som anordnats i Göteborg, har pågått enligt den berättelse, som är
bifogad utskottets betänkande, från början af november 1899 till
den. 31 januari 1900, således i summa 3 månader. Denna kurs har
varit anordnad för extra eldare och har således icke varit någon
undervisning för lokomotivförare. Dessa extra eldare hafva varit
anstälda vid verkstaden till kl. 4 e. m. Sedan hafva de haft öfverläsning
till kl. 6 e. m., och jag antager, att de under samma tid
äfven ätit aftonvard. Derefter hafva de egentliga lektionerna pågått
mellan, kl. 6 och 1;''2 8 e. in. Detta är alltså hela den storartade
undervisning, som meddelas lokomotivpersonalen för att göra den
kompetent för sitt ansvarsfulla värf, all den undervisning, som hittills
beståtts densamma vid statens jernvägar och som nu skall
repeteras äfven i andra distrikt. Kunna herrarne finna detta rimligt?

Det är ju mycket bra, att utskottets ordförande säger och andra
tro, att lokomotivförarne ega tillräcklig kompetens. _ Men hvad säga
de derom sjelfva? Fråga en lärare vid en skola: »Är ni kompetent
att meddela undervisning?» och han skall svara ja. Fråga en
prest: »Är ni kompetent att predika?» och han skall svara: »ja för
all del». Men frågar jag lokomotivförarne, om deras kår är kompetent
för sitt ansvarsfulla värf, så svara de: »Nej, långt derifrån,
vi yrka tvärtom att få hjelp för att blifva kompetenta.» Men
ändock komma nu andra personer och säga: »Jo, de äro kompetenta

N:o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

i alla fall.» Om en person säger åt mig, att lian är kompetent,
så vågar jag icke utan vidare vitsorda det, men om en kår förklarar
sig behöfva bättre utbildning för sin befattning, så tror jag,
att man måste gifva densamma vitsord. Man kan icke i detta fall
säga, att man äfven måste höra den andra parten, ty de herrar jernvägsmän,
som förklara en bättre utbildning öfverflödig, sitta på sina
embetsrum, eller om de resa på tåg, så ligga de och sofva i en
sofvagn och veta föga eller alls icke, hvad en lokomotivförare har
att göra, när han står på sin maskin.

Hvad beträffar påståendet, att undervisningen icke kunde göras
obligatorisk, så är det dock just det, som lokomotivförarne fordra,
och detta af det skäl, att så länge den icke är obligatorisk, kommer
det stora flertalet icke att begagna sig deraf. Detta visade sig
också, när undervisning för lokomotivförare var anordnad vid navigationsskolorna
i Stockholm och Göteborg. Den var frivillig. Men då
ingen hänsyn vid befordran togs till dem, som genomgått kursen,
så blef det för dyrt för enskilda lokomotivförare att genomgå densamma,
när de icke hade någon motsvarande ekonomisk fördel
deraf. Derför måste denna undervisning också till sist upphöra.

Förslag till stadganden angående maximalarbetstid för lokomotivförare
ligger redan i korrektur på jern vägsstyrelsens bord, sade herr
Nordström. Jag är tacksam att få en sådan upplysning. Men just
detta, att förslag nu föreligger, visar ju, att det är möjligt att åstadkomma
bestämmelse om en maximalarbetstid. Jag skall också meddela
herrarne några föreskrifter, som tillämpas vid Ostbanejernvägssällskapet
i Frankrike. De lyda så:

»Dagsarbetet skall i genomsnitt bestå af högst 10 timmars
tjenst och af minst 10 timmars oafbruten hvila på så sätt, att 10
på hvarandra följande tjenstedagar, räknadt från midnatt till midnatt,
ej omfatta mer än 100 timmars arbete och ej mindre än i allt 100
timmars ostörd hvila.

Personalen betraktas såsom varande i tjenst under hela den tid,
de ej få lemna sin maskin.

Hvar arbetsperiod skall inneslutas af två oafkortade hvilotider
och ej bestå af mer än 12 timmars tjenst. Hvilotiden anses vara
oafkortad, blott när den belöper sig till minst 10 timmar i eget hem
eller 7 timmar borta från hemmet.»

Häraf se vi, att i länder, som äro vida större än vårt, möjlighet
funnits att införa maximalarbetstid. Och det måste finnas möjlighet.
Man kan ju anställa flere extra lokomotivförare, så att man
icke behöfver öfveranstränga de ordinarie så, som nu sker.

Hvad för öfrigt vidkommer den tabell, som är bifogad utskottets
betänkande ifrån jernvägsstyrelsen, så förekommer der t. ex.
bland snäll- och blandade tåg 264 Bollnäs—Ange. Der är den
sammanlagda arbetstiden 7 timmar 55 minuter och reservtjenstgöringen
12 timmar, alltså sammanlagdt 19 timmar 55 minuter. På
samma sätt med 317 Katrineholm—Hallsberg. Der uppgår tjenstgöring,
stiden till 6 timmar utom reservtjenst och 18 timmar med
reservtjonst, men under tiden för reservtjenstgöringen äro de skyldiga

Angående
kompetens*''ilkor
för anställning
som lokomotivförare
m. m.

(Forts.)

N:0 28. 28 Onsdagen den 1 Maj.

Angående att arbeta utan vidare, blott de blifva beordrade dertill. Och det
fö7Ttm!in sker äfven sint

“lokomotiv- -lag säde, att utskottet icke egnat min motion tillbörlig uppmärkförare
m. m. samhet, och det fäste herr K. G. Karlsson sig vid. Men jag skall nu
(Forts.) repetera detta påstående, ty jag anser mig icke böra taga det tillbaka.
Han sade, och det sade utskottets ordförande också, att utskottet
haft allt upptänkligt besvär för att få veta sanningen från
de enskilda jernvägarne. Ja, huru mycket besvär de haft, vet jag
naturligtvis icke, men de hafva endast att uppvisa två skrifvelse!''
från enskilda jernvägar. Men det må då vara. Herr Karlsson sade,

att det icke är en så lätt sak att få reda på de enskilda jern vägarne,

ty de äro icke skyldiga att svara på de frågor, som ställas
till dem af ett Riksdagens utskott. Ja, just derför har jag begärt,
att saken skall hänskjutas till Kongl. Maj:t, ty får Kongl. Maj:t
taga hand om saken, så lära de val vara så goda och svara —
och det prompt.

Herr K. G. Karlsson sade vidare, att de enskilda jernvägarne
äro enskilda affärer, hvilket ju är rigtigt, och han menade, att Riksdagen
icke borde i onödan blanda sig i enskilda affärer. Jag ber
att deremot få påpeka, att Riksdagen tränger sig med lagbestämmelser
in i hvar enda fabrik, att den tränger sig in på hvar enda skuta,

hvart enda fartyg, att den tränger sig in nästan öfver allt i

enskilda affärer på ett snart sagdt socialistiskt vis. Men denna affär,
som sysselsätter ett par tusen lokomotivmän, och hvars ordentliga
skötande har så stor betydelse för den allmänna säkerheten, den
skulle vara en affär, der Riksdagen icke borde tillmäta sig rättighet
att tränga sig in! Nej, privata affärer må de enskilda jernvägarne
vara, men sådana enskilda affärer få de icke vara, som
krypa under stolarne på det sättet.

Nu sade herr K. G. Karlsson, att om jemvägsstyrelsen går före
med ett godt exempel, så hade man förhoppning, att de enskilda
jernvägarne skulle följa exemplet. Ja, detta är ju mycket goda förhoppningar,
men jag tror, att man behöfver något stöd för de goda
förhoppningarne. Om Kongl. Maj:t toge i tu med saken och sade till
dem: »Antingen I viljen eller icke, så vill jag veta, huru det står
till hos eder», och sedan utfärdade nödiga föreskrifter, då vore saken
hjelpt. Annars stannar det nog vid hoppet.

Men detta går nog utan skrifvelse från Riksdagen, sade herr
Oenterwall. Ja, herr Centerwall är optimist, som herrarne veta.
Han ser allting gladt och ljust och tarfligt, men verkligheten motsvarar
icke alltid hans optimism; och att döma deraf, att utskottet
haft svårt att från de enskilda jernvägarne få veta sanningen, tror
jag knappast, att de äro benägna att följa goda exempel.

Herr K. G. Karlson sade, att man lyckligtvis har en vaken press,
och herr Nordström menade, att man med stor försigtighet borde
upptaga hvad pressen säger. Hvad skall man då rätta sig efter?
Utan tvifvel är det, såsom mig synes, bäst, att Riksdagen skrifver
till Kongl. Maj:t, ty då slipper man både pressen och alla andra
pressar.

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

En återremiss är ofruktbar, sade herr K. G. Karlsson. Det för- Angående
står jag väl, men den kan icke blifva mera ofruktbar än ett bifall ^^nemning
till utskottets betänkande, ty af detta blir bara stenar och icke ett \om lokomotiv
enda korn till frukt. förare m. m.

Hvad för öfrigt beträffar de enskilda jernvägarnes tidtabeller (Forts.)
eller tågordningar, och huruvida en inskränkning i arbetstiden kan
behöfvas, så har jag här en tabell, som angifver den dagliga tjenstgöringstiden
vid en mängd af de enskilda banorna. Vid Bergslagernas
jernväg t. ex. var denna, enligt tabellen, på snälltåg och blandadt
tåg 12 timmar, på godståg 12 å 15 timmar och på vexellokomotiv
12 1/2 timme — med tre ä åtta fridagar i månaden —; vid Borås
—Herrljunga jernväg var den 14 timmar på snälltåg, blandade tåg
och godståg — med sju dagar i månaden lediga. På Lidköping—

Skara—Stenstorps och Lidköping—Håkantorps jernvägar utgjorde
arbetstiden likaledes 14 timmar om dagen. På Stockholm—Rimbo
jernvägs snälltåg hade lokomotivförarne 15 1/.t. på öfriga tåg 14 V4
timmes tjenstgöring och hvar 5:te å 7:de dag fri. Men denna fridag
betyder i allt fall icke så mycket, sedan de på 4 dagar arbetat
61 timmar. Nog behöfdes det då mer än en fridag.

Jag medgifver också rigtigheten af hvad herr Centerwall sade,
att arbetarne icke alltid hafva rätt, lika litet som arbetsgifvarne
alltid hafva rätt, men just derför bör man anställa undersökningar,
och det finnes ingen fullt opartisk i detta fall mer än Kongl. Maj:t.

Vid den undersökning, som verkställes af Kongl. Maj:t, kunna båda
parterna få komma till åhöro.

En olycka kan inträffa, sade herr Centerwall, äfven om kompetensvilkoren
för lokomotivförarne än äro aldrig så stränga, och äfven om
förarne än äro aldrig så nyktra. Ja, det är sant. När vi höllo på med
lagförslaget om skyddsåtgärder för fartygsbesättningar, sade en af
kammarens ledamöter enskildt till mig: »En olycka kan alltid inträffa.
En vacker dag kan blixten slå ned i ett sådant lurfvigt
hufvud som ditt.» — »Ja», svarade jag, »det kan inträffa, men
säkert är, att om en dylik händelse kunde genom en lagstiftningsåtgärd
förebyggas, så vore vi skyldiga att stifta en sådan lag.»

Herr Centerwall: Jag måste börja med att uttala min beundran
för herr Waldenströms briljanta sortie. Den var verkligen blixtrande,
om också blixtarne icke slogo ned i hans hufvud, utan tvärtom
slogo ut ur detsamma och försatte kammaren i blixtrande humör

Herr Waldenström hade godheten tala om min optimism. Men
jag ber att få säga, att jag i denna fråga har varit pessimist hela
tiden. Jag har vetat, att det var en popularitetsmotion, och att
herr Petrus Paulus Waldenström var, som han sjelf sade, patron
- eller på svenska skyddshelgon — för dessa funktionärer. Jag
visste då också, att herr Waldenström skulle kämpa för sin motion
till det yttersta, och jag har icke väntat mig mycket godt af mitt
uppträdande i denna sak, för hvilken jag dock hyst så mycken
sympati. Ty motionären egor såsom debattör dels donna blandning
af skarpt skämt och patetiskt allvar, som han lärt sig af de grekiske

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående talarne, (deri kan jag icke mäta mig med honom) och dels något
ÄS; T* % Wlt så löftägt, det va,- ick? - tyvärr ~ allt guld, förn
som lokomotiv- glimmade i herr Waldenströms Mulla anförande.
förare m. m. Herr Waldenström sade, att all den undervisning, som lemnades
(Forts.) lokomotivförarne och som omnämndes i Göteborgs-skrifvelsen, bestod
i denna kurs, för hvilken der redogöres. Hej, herr Waldenström, så
förhåller det sig icke. Det finnes i 2 och 3 §§ i reglementet åtskilligt
mera. Herrarne kunna allesammans se detta på sid. 13 och
14 i utskottets utlåtande. De, som behaga läsa detta för att deraf
bilda sig ett omdöme om frågan, skola finna, att det som kompetensfordring
icke endast uppställes genomgående af den omnämnda praktiska
kursen, utan ock förutsättes ett visst mått af teoretisk kunskap.

Herr Waldenström fick fram en oerhördt lång tjenstgöringstid
genom att deri inräkna äfven reservtjenstgöringen. Då blir frågan:
Hvad är reservtjenstgöring? Reservtjenstgöringen kan under vissa
omständigheter vara mycket svår, t. ex. om det inträffar en jernvägsolycka
eller det i öfrigt går emot beräkningen. Då kan tjenstgöringstiden
blifva mycket lång. Men sådant kan hända hvem som
helst. Hvilken af oss har icke någon gång fått sitta uppe långt in
på nätterna för att kunna fullgöra sina skyldigheter. Hafva vi icke
bada två fått göra det? Ja, jag ser, att herr Waldenström ruskar
på hufvudet. Tiofaldt lycklige herr Waldenström, som alltid kan hinna
med sitt arbete om dagarne. Vi andra hafva nog ibland fått taga
nättema till hjelp. Reservtjenstgöringen består deri, att förare och
eldare hafva ledigt, men skola finnas på platsen. De få med den
inskränkningen göra hvad de vilja, till dess behof kommer af deras

extra tjenst. Men detta skulle man val i regeln kunna kalla en

hvila.

_ Herr Waldenström har vidare med storsläggan drabbat de tillfälliga
utskotten. Han har dock sjelf under många år varit ordförande
i ett tillfälligt utskott, just det, som afgifvit detta utlåtande,
och kanske han då icke föraktade dessa utskott så djupt, som han
nu tyckes göra.

Herr Waldenström har vidare talat om, att det arma utskottet
icke lyckats att frampressa mer än två skrifvelse!’ från enskilda
jernvägar. Ja, utskottet har icke försökt att få flere; det har vändt
sig till två af de största enskilda jernvägarne. Huru skulle det
hafva gått, om det meddelat sig med samtliga och kanske fått en

packe af yttranden, som hade räckt nära på ända upp till taket

här i plenisalen? Huru skulle man hafva kunnat gå igenom dem,
och hvad skulle man hafva gjort deraf?

Herr Waldenström menade emellertid, att det tillfälliga utskottet
icke borde understå sig att afstyrka hans motion, utan hvad dessa
funktionärers patron sagt, borde vi utan vidare mottaga med böjda
knän och uppsträckta händer. Jag har från början beräknat att
få ett mycket hett bad och en ganska obehaglig stund i anledning
af detta utlåtande. Men lika väl som lokomotivförarne, oafsedt
hvad folk förebrår dem för, vare sig det gäller onykterhet eller
något annat, likväl hafva skyldighet att samvetsgrant sköta sin

Onsdagen den 1 Maj. 31 N:o 28.

tjenst, likaväl måste också utskottets ledamöter göra sin pligt, äfven Angående
om de skulle som man säger »få på huden» och äfven om kammaren kJ>mPetemv^or
skulle taga sig för att återremittera detta betänkande till utskottet. “Zkomotit Jag

tror för min del icke, att det är så förskräckligt farligt förare *«. m.
att se tiden an något litet i detta fall. Saken är dock satt i gång, (Forts.)

jag upprepar det. Statens jernvägar hafva till och med gjort mer, än
hvad motionären har begärt, och det är sannolikt, att de enskilda
jernvägarne komma efter. Likaså är det sannolikt, att Kongl. Maj:t
för sin del tager saken om hand. Kunna vi då icke vänta?

Det har på vissa håll inrotat sig en statsmannavishet, som består
uti att misstro alla myndigheter och alla, som i socialt hänseende
stå öfver en sjelf. Jag tror icke, att det finnes det ringaste
skäl att här tillämpa denna vishet. Hafva vi icke skäl att tro, att
hvad som blifvit lofvadt från vederbörligt håll skall blifva utfördt,
hvad skall det då tjena till att på förslag af enskilda personer sätta
i gång en så stor apparat, endast för att framtvinga ett löfte?

Som sagdt, om herrarne önska återremiss, så mycket gerna,
men det resultat, hvartill den skulle leda, torde vara mindre än intet.

Herr Nordström i Stockholm: Jag vill endast fästa herr Waldenströms
uppmärksamhet på, att det icke går an att läsa tabellerna
på det sätt, som han gjorde. I fråga om linien Bollnäs—Ange står
det, att tjenstgöringen utom reservtjenst utgjort 7 timmar 55 minuter,
och om man då räknar till reservtjenstgöringen, så skulle man,
menade herr Waldenström, få upp slutsiffran till nära 20 timmar.

Men nu står det, att medeltalet timmar per dag, med reservtjenstgöringen
inräknad, uppgår till 8 timmar 3 minuter, alltså icke till
närmare 20 timmar, om ock med ett särskildt tåg sådant är fallet
två dagar af sju.

Herr Waldenström: Jag vill först och främst gent emot den
ärade utskottsordföranden säga, att äfven jag har läst instruktionen,
men der står icke alls något nämndt om några undervisningskurser,
utan endast om fordringar. Då emellertid här talats om planer att
upprätta undervisningskurser i de olika distrikten och dervid åberopats
den redan existerande undervisningskursen i Göteborg, med ledning
af hvilken de nya undervisningskurserna skulle ordnas i de andra
distrikten, så har jag visat, hvad denna undervisningskurs innebär.

Hvad beträffar herr Centerwalls yttrande, att jag föraktat de
tillfälliga utskotten, så lemnar jag det åt dess värde; och om han,
när jag försvarar min motion, vill lägga i min mun ett sådant yttrande
som: »Ni understår er icke att kritisera och afstyrka min
motion», så lemnar jag äfven detta åt dess värde. Det må blifva
kammaren, som dömer mellan den ene och den andre.

Men deremot vill jag bestämdt protestera mot det påståendet,
att denna motion skulle vara en »popularitetsmotion.» Motionen är
affattad i syfte att bereda såväl lokomotivpersonalen som den trafikerande
allmänheten större trygghet till lif och lem och egendom.

N:0 28.

Avgående
kompetensvilkör
för anställning
som lokomotivförare
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

Och utskottets ordförande har derför icke rättighet att beteckna
detta såsom en popularitetsmotion.

Det har yttrats, att det är en sed att misstro alla, som äro
öfverordnade. Ja, det är sant; men det är också en sed att krypa
för alla öfverordnade. Jag har visst icke velat befordra seden, att
allting, som kommer från öfverordnade, skall misstydas, utan jag har
velat, att saken må opartiskt undersökas, och båda parterna komma
i tillfälle att uttala sig.

Vidare har utskottets ordförande sagt, att man borde kunna
vänta, till dess man får se, om icke det blir fullgjordt och verkstäldt,
som blifvit lofvadt och antydt från kongl. jernvägsstyrelsens
sida. Jo. Derför har jag icke heller begärt, att motionen skulle
återremitteras i detta afseende. Men i afseende å de enskilda jernvägarne
vet jag icke, att något alls är lofvadt eller antydt.

För öfrigt var det verkligen en märklig underrättelse, att utskottet,
som enligt herr K. G. Karlssons ord gjort sig »allt upptänkligt
besvär» för att få veta sanningen från de enskilda jernvägarne,
icke skrifva till mer än två af dessa för att få höra, huru de hafva
ordnat saken. Vi hafva dock andra jern vägar, som ega en betydlig
storlek, och hvilkas trafik är väldig, och det kunde väl hafva varit
skäl att göra sig besvär och skrifva till några af dessa. Men jagskall,
herr talman, icke fästa mig dervid, utan jag skall endast be
att fä vidhålla mitt yrkande, att Andra Kammaren måtte återremittera
betänkandet i den mån det gäller de enskilda jernvägarne.

Herr John Olsson i Stockholm: Jag ber att få förena mig i
yrkandet om återremiss, och jag gör det hufvudsakligen derför, att
detta utskottsbetänkande måste betecknas såsom synnerligen klent
och tarfligt. Det synes mig, att motiveringen innehåller så ytterst
litet, att Andra Kammaren icke gerna kan med tystnad acceptera
ett sådant förslag i en fråga af denna vigt, en fråga, som utskottet
sjelft säger vara synnerligen bektansvärd.

Utskottet säger i det näst sista stycket af sin motivering, att
»det ej varit möjligt för utskottet att bilda sig ett omdöme om huru
en sådan föreskrift som den nu ifrågasatta skulle verka.» Men,
mine herrar, efter min uppfattning är det väl ett utskotts skyldighet
att bilda sig ett omdöme i frågor, som framläggas för detsamma,
samt sedan till- eller afstyrka de framstälda förslagen. Att på det
sätt, utskottet här har förfarit, afgifva sin egen inkompetensförklaring
synes mig alldeles oförsvarligt. Då man skrifver till Kongl. Maj:t
i många mycket mindre vigtiga frågor, bör man väl kunna göra det
äfven i denna. Jag tror derför, att det är rigtigast, att kammaren
till utskottet återremitterar denna fråga, så att utskottet må sättas
i tillfälle att inkomma med ett mera tillfredsställande utlåtande.

Herr Centerwall: Jag skall icke länge upptaga kammarens
tid. Jag vill blott säga, att det uttryck jag har fält beträffande
popularitetsmotion, och hvilket herr Waldenström klandrade, det kan
jag gerna taga tillbaka. Det är icke parlamentariskt, har fälts under

N:0 23

Onsdagen den 1 Maj.

debattens hetta, men hvarifrån hafva vi här först fått lärt oss att
använda dylika uttryck i debatten?

Det talades också om, att man icke borde »krypa» för någon.
Jag tror, att hvarken utskottet eller dess ordförande har krupit för
någon. Men vi hafva satt oss emot, om också blott i formelt afseende,
en ganska utbredd opinion, och för att motstå en sådan,
fordras det kanske större mod än för att motstå »myndigheter» etc.
Huruvida utlåtandet är klart eller ej, är hvarken jag eller någon
annan af utskottets medlemmar rätt auktoritet att bedöma, eftersom
vi dervidlag äro jäfviga; men jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet
derpå, att när man läser ett utskottsbetänkande, skall man icke
blott läsa de sista orden, utan man måste läsa igenom hela betänkandet
och på det sättet få ett totalintryck af allt det, som står i
detsamma. Vi ha på det sättet icke kunnat få någon annan uppfattning
i frågan än den vi nu hafva; vi ha öfver]agt många olika
gånger angående denna sak och vi ha genomdebatterat den så godt
som vi kurmat, jag säger med flit så godt som vi kunnat, ty det
kan väl ändå icke begäras, att riksdagsmän, som äro sysselsatta
med så mycket annat, skola kunna i detalj genomtränga en sådan
fråga som denna. Men då kan man ju fluga, hvarför vi icke vilja
vara med om att låta sakkunnige utreda frågan. Jo, vi ha ansett,
att frågan skall kunna lösas utan någon särskild ny utredning, och
vi ha derför tyckt det vara onödigt att besvära Kong!. Maj:t med
en skrifvelse i ämnet. Huruvida vi gjort rätt härutinnan eller ej,
derom får kammaren strax tillfälle att döma.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: I den kritik öfver mitt yttrande,
som motionären här anstalt, sade lian, att jag skulle hafva
uttryckt den meningen, att man icke hade rättighet att intränga i
de enskilda jernvägarnes förhållanden. Jag vill betona, att jag icke
sagt något sådant, utan jag har tvärtom sagt det, att om regeringen
finner skäl föreligga derför, bör den låta verkställa en utredning
och verksamt ingripa, men jag tilläde, att jag för min del icke
för närvarande funnit tillräckliga skäl föreligga för att utskottet
nu skulle förordat ett sådant ingripande.

Motionären frågade vidare, om man ej hade rätt att verkställa
en undersökning på detta område. Jag vill derpå endast svara det,
att om motionen gått ut på en undersökning af de ifrågavarande
förhållandena, så skulle utskottet säkerligen hafva kommit till ett
annat resultat, än hvad det nu kommit till, men det gälde nu att
utan att tillräckliga undersökningar blifvit gjorda bestämma sig fölen
åtgärd, och det är detta, som utskottet motsatt sig.

Öfverläggningen i detta ämne var härmed slutad. 1 enlighet
med de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på ärendets återremitterande
till utskottet, och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, skodde

Andra Kammarens Prof. IDOL N:o 28. 3

Angående
kompetensvilkor
för anställning
som lokomotiv•
förare m. m.
(Forts.)

N:o 28.

34 Onsdagen den 1 Maj.

nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad Andra Kammarens andra tillfälliga
utskott hemstält i förevarande utlåtande n:o 22,'' röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till utskottet återremitterat ärendet.

Voteringen utföll med 146 ja mot 54 nej; och hade alltså utskottets
hemställan bifallits.

§ 7.

Efter föredragning vidare af Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande af instruktion jemte
taxa för besigtningsmän vid haveribesigtningar, lemnades på begäran
ordet till

Herr Segerdahl: Ehuru den fråga, som nu föreligger är af

ganska stor vigt, torde den dock, hemtad som den är från ett specialområde,
icke för tillfället kunna tilldraga sig något allmännare intresse.
För rederierna och för alla dem, som sända varor sjöledes,
samt för assuradörerna betyder det mycket, att det i sjölagen stadgade
besigtningsförfarandet med hvad dertill hörer är ordnadt på ett
så betryggande sätt som möjligt. Besigtningen ligger bland annat till
grund för den vigtiga dispacheutredningen, och på besigtningsutlåtandena
stödjas ofta nog domslut angående skadeersättningar vid sjöolyckor,
hvilka ersättningar, som herrame nogsamt veta, kuima uppgå
till mycket betydande belopp.

I motionen såväl som i utskottets utlåtande erinras derom, att
de besigtningar, som omtalas i sjölagen, äro af två slag, det ena af
mera privat natur, då den, som vill, att besigtning skall ske, sjelf
egen att utse besigtningsmän, det andra af mera officiel natur, då
besigtningsmän skola förordnas af vederbörande myndighet, magistrat
eller kronofogde. På detta sistnämnda slag af besigtningar, som förekomma,
då någon annans rätt än den besigtningssökandes kan antagas
komma i fråga, har, så att säga, satts en officiel stämpel
derigenom, att förordnanden för besigtningsmännen skola gifvas af
offentlig myndidhet, och det bör då också vara staten angeläget att
tillse, att besigtningama verkligen blifva utförda så omständligt och
noggrant som möjligt, så att de göra det med dem afsedda gagnet.
De bestämmelser, som i gällande sjölag finnas angående besigtningars

Onsdagen den 1 Maj. 35 N;o 28.

verkställande, äro mycket ofullständiga, och det är ganska visst, att
utförligare bestämmelser behöfvas i detta hänseende. Sådana skulle
vara till fördel icke blott för besigtningssökanden, som kunde få större
trygghet för, att hans sak blefve närmare pröfvad och bättre afgjord,
om besigtningsmännen hade några bestämda instruktioner att gå efter,
utan ock för besigtningsmännen sjelfva, som lättare skulle kunna
kontrollera, att ingenting af vigt blefve förbigånget.

Att nu få till stånd några sådana fullständigare bestämmelser
eller någon instruktion är ett af syftena med denna motion. Ett
annat af dess syften är att åstadkomma en taxa för besigtningsmännen,
och äfven det är af ganska stor betydelse.

Det kan för en besigtningssökande vara en stor fördel att på
förhand kunna beräkna, åtminstone något så när, hvilka kostnader
en besigtning kan draga, och det är för honom äfven af en viss
betydelse att veta, att han icke blir öfver höfvan uppskörtad, när
han skall betala en hållen besigtning. Likaså är det för besigtningsmännen
sjelfva en god sak att ha en taxa, som de kunna gå efter,
så att de icke utsättas för misstanken att vilja taga mera betaldt,
än skäligt är.

Man har mot utfärdande af en sådan taxa anmärkt, att förhållandena
skulle vara så olikartade på olika orter, att en för hela
riket gällande taxa svårligen skulle kunna åstadkommas. Jag vågar
dock hysa den föreställningen, att detta i alla fall låter sig göras.
Uppdraget att vara besigtningsman bör uppfattas som ett förtroendeuppdrag,
och i det samhälle, som jag tillhör, uppfattas det också
som sådant; på listan öfver besigtningsmännen derstädes finnas nemligen
upptagna många af stadens främste köpmän, för hvilka den
ersättning, som de åtnjuta för en besigtning, spelar en mycket obetydlig
rot, och de skulle helt säkert i de allra flesta fall sjelfva finna
det mycket angenämt att ha en taxa att gå efter, då ersättningen
skall bestämmas. Det kan nemligen ofta vålla lika mycket bryderi
att bestämma ersättningen som att upptaxera en förefintlig skada.

Det har i motionen omnämnts, att handels- och sjöfatsnämnden
i Göteborg egnat denna fråga sin uppmärksamhet och att en af
nämnden tillsatt komité framlagt förslag till instruktion och taxa.

Då detta förslag inkom till nämnden, satte denna sig i förbindelse
med handels- och sjöfartsnämnderna i åtskilliga af landets större sjöoch
handelsstäder och inbjöd dem att utse ombud, som skulle sammankomma
till en konferens, der man med komitéförslaget som grund
skulle öfverlägga om hvad som skulle kunna göras för att åstadkomma
en instruktion och en taxa för besigtningsmän. Handels- och
sjöfartsnämnden i Stockholm stälde sig då liksom nu afvisande härvidlag,
men från handels- och sjöfartsnämnderna i en del andra städer
ingingo för saken gynsamma svar jemte meddelande om, att ombud
voro utsedda, och bland dessa städer erinrar jag mig särskild! Malmö,

Gefle och Helsingborg, .lag nämner detta för att visa, att det finnes
intresse för denna sak äfven på andra ställen än i Göteborg. Då det
emellertid på grund af åtskilliga skäl motto svårigheter att få till
stånd en sådan konferens, företog sig handels- och sjöfartsnämnden
i Göteborg att sjelf närmare granska det framlagda komitéförslaget,

N-.o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

och nämnden utsöndrade då derifrån allt, som ansågs kollidera med
gällande lag, de återstående bestämmelserna genomsågos och omarbetades
något, hvarefter de trycktes i ett litet häfte, som har till
rubrik: Anvisningar för besigtningsmän, utsedda enligt 332 § 1 mom.
sjölagen. Detta häfte har sedermera i Göteborg utdelats till alla de
personer, som stå upptagna på listan öfver besigtningsmän, och dessutom
tillstälts dervarande större rederier och assuradörer. Då detta
skedde för icke så länge sedan, har någon erfarenhet om verkan af
denna åtgärd ännu icke vunnits, men då en sådan erfarenhet vunnits,
hoppas jag, att den skall kunna läggas till grund för ett fortsatt
arbete för denna sak.

Nu kan det icke väntas, att kammaren skall bifalla motionen,
sådan den är framstäld, och jag ämnar icke heller göra något yrkande
derpå, men jag vågar dock tro och hoppas, att, då denna fråga
hunnit så långt, att den upptagits i Riksdagen, den måtte här komma
igen och då föreligga i ett sådant skick, att de betänkligheter af
formel art, som nu rests mot förslaget, icke vidare måtte förefinnas,
utan att man då kan komma in på sakens reella sida.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts härefter föredragna
utlåtande, n:o 24, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl Maj:t i fråga om ändring i sättet för verkställande af dödsstraff,
blef af kammaren godkändt.

§ 9.

Ä föredragningslistan fans härefter upptaget Andra Kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 25, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om utsträckning af
giltighetstiden för s. k. tur- och returbiljetter å statens jernvägar.

Sedan utlåtandet föredragits, yttrade

Herr Olofsson i Åvik: Jag skall icke besvära kammaren med
att hålla något liktal öfver min motion, ty sedan jernvägsstyrelsen
vidtagit en sådan åtgärd, att tur- och returbiljetter nu äro gällande
en längre tid än förut, nemligen 14 dagar, och syftet med min motion
sålunda vunnits, har jag sjelf inom utskottet varit med om att afstyrka
densamma. Emellertid kan jag icke underlåta att uttala mitt
beklagande af, att jernvägsstyrelsen icke, när den vidtog denna reform,
utsträckte tiden för tur- och returbiljetternas giltighet till hela
den tidslängd, som jag i motiveringen till min motion antydt, nemligen
till 30 dagar. Om jernvägsstyrelsen det hade gjort, skulle
jag för min del ha ansett denna reform vara tidsenlig.

Onsdagen den 1 Maj. 37

Enligt hvad som sagts mig, lär förhållandet i fråga om vissa
sträckor af vårt land nu blifva det, att giltighetstiden för tur- och
returbiljetterna blir mindre än förut, men något sådant har jag aldrig
afsett med min motion, och om det är rigtigt, att, som man påstått,
en dylik orättvisa tillkommer genom den af jern vägsstyrelsen
nu vidtagna reformen, kan jag icke säga, att denna reform är en fullt
god reform.

Jernvägsstyrelsen anför som skäl för, att man icke bör utsträcka
tiden till 30 dagar, att jernvägen pa det sättet skulle tillskyndas en
förlust derigenom, att kombinerade biljetter då icke skulle användas
i så hög grad som för närvarande. Jag föreställer mig emellertid,
att denna förlust blir ganska liten och att den mycket väl uppväges
af de stora fördelar, som allmänheten skulle ha deraf, att
returbiljetterna räckte 30 dagar. Dessutom förefaller det mig, som
om statsbanans tur- och returbiljetter skulle kunna få en giltighetstid
af 30 dagar, då utan olägenhet 25 enskilda jernvägar kunna
tillåta en sådan utsträckt giltighetstid.

Herr talman, jag har icke något yrkande att göra.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

_ Slutligen förelåg till afgörande Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 28, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående formatet på offentliga komitéers
tryckta utlåtanden.

Uti ifrågavarande, inom Andra Kammaren afgifna motion n:o
179 hade herr J. Byström föreslagit,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva, att hvad som kommer
att tryckas af de utlåtanden, betänkanden och förslag, som afgifvas
af de af Kongl Maj:t eller på grund af Kongl. Maj:ts bemyndigande
tillsatta komitéema, må få ett för alla sådana tryckalster lika
format, derest ej innehållet i något fall tvingar till afvikelse derifrån.

Utskottet hemstälde emellertid,

att ifrågavarande motion icke för närvarande må till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.

I fråga härom yttrade:

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Denna fråga kan
visserligen icke sägas vara af så synnerligen stor vigt, men såsom
framgår af det förevarande utlåtandet, saknar den dock ingalunda
sin betydelse. Det är emellertid icke för att något vidlyftigare på -

N:o 28.

Angående
formatet på
offentliga komité
ers tryckta
utlåtanden.

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående ° peka detta, som jag begärt ordet, utan det är för att fästa uppmärkformatet
pa ga^eten på ett i utlåtandet förekommande skriffel eller korrekturfel
teers tryckta eller något dylikt.

utlåtanden. Det erkännes från alla håll, att det vore önskligt, att det, som

(Forts.) kommer att tryckas af de utlåtanden, betänkanden och förslag, som
afgifvas af de af Kongl. Maj:t eller på grund af Kongl. Maj:ts bemyndigande
tillsatta komitéerna, måtte få ett för alla sådana tryckalster
lika format, derest ej innehållet i något fall tvingar till afvikelse
derifrån. Denna åsigt delas af dem, som intressera sig för
politik i allmänhet eller för vissa särskilda frågor, som dessa komitéer
behandlat. De personer, som hafva hand om våra offentliga
bibliotek, erkänna äfven behofvet af, att formaten för de olika komitéernas
utlåtanden måtte blifva lika, och herrarne kunna sjelfva få
bekräftelse på, att detta behof verkligen gör sig gällande, genom att
endast besöka exempelvis Riksdagens bibliotek eller riksgäldskontoret.
Riksdagen har också år 1867 skrifvit till Kongl. Maj:t i denna fråga
och anhållit, att formatet måtte blifva lika för ifrågavarande tryck.
Men det tycks hafva gått med denna skrifvelse som med den der
i dag i kammaren omtalade handboken för lokomotivförarne, så att
man måste skrifva till Kongl. Maj:t mer än en gång för att det man
önskar skall verkställas. Vidare har äfven Kongl. Maj:t haft samma
mening som Riksdagen i denna fråga. I anledning af den nyss omnämnda
skrifvelsen kom frågan inför Kongl. Maj:t, hvarvid Kongl.
Maj:t gillade Riksdagens anhållan, att komitébetänkanden i frågor,
som böra blifva föremål för Riksdagens pröfning, må tryckas i samma
format som bihanget till Riksdagens protokoll. Jag får vidare gifva
mitt erkännande åt utskottet, som uttalat sig välvilligt för min
motion och instämt i densamma. Jag behöfver icke uppläsa ut skottets

uttalande, ty det kan ju hvar och en sjelf läsa i utlåtandet.

Jag kommer nu till det lilla tryckfelet eller skriffelet, som
jag skulle påpeka och hvilket jag hoppas kammaren har godheten
att rätta. Utskottet säger ju, att något borde göras åt
saken och att det icke anser, att det är bra, som det är, och derför
skulle ett litet ord, som kommit in i slutklämmen, icke finnas
der, utan klämmen skulle från utskottets synpunkt och efter det
resonnement, som utskottet fört, egentligen ha lydt så, att utskottet
hemställer, att ifrågavarande motion för närvarande må till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda. Ty detta är utskottets uppfattning,
såvidt man tager hänsyn till det resonnement, utskottet fört.
Ått utskottet icke kunnat få tåg på rätta ordalydelsen i det förslag,
det bort komma med, må vara ursäktligt; men det må äfven ursäktas
mig, att jag nu söker komma utskottet till hjelp med ett yrkande,
att kammaren måtte antaga det af mig framlagda förslaget, att man
ännu en gång skrifver till Kongl. Maj:t med begäran, att den åtgärd,
jag i min motion föreslagit, vidtages.

På grund af nu antydda förhållanden och anförda skäl kan jag
ej göra annat än yrka bifall till min motion; och jag hoppas, att

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

såväl utskottets ledamöter som öfriga ledamöter af kammaren skola
instämma med mig, då jag sålunda föreslår,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva, att livad som kommer
att tryckas af de utlåtanden, betänkanden och förslag, som afgifvas
af de af Kongl. Maj:t eller på grund af Kongl. Maj:ts bemyndigande
tillsatta komitéerna, må få ett för alla sådana tryckalster lika format,
derest ej innehållet i något fall tvingar till afvikelse derifrån.

Herr Kardell: Herr talman, mina herrar! Utskottets hemställan,
att herr Byströms motion icke för närvarande må till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda, är visst icke något feltryck.
För öfrigt har, såvidt jag förstår, motionären faktiskt vunnit sitt
syfte.

Herr Byström har begärt, att alla de tryckta utlåtanden, betänkanden
och förslag, som afgifvas af _ de af Kong!. Maj:t eller på
grund af Kongl. Majds bemyndigande tillsatta komitéer, skola få ett
för alla sådana tryckalster lika format, derest ej innehållet i något
fall tvingar till afvikelse derifrån. Ku har utskottet upplyst om,
att det redan förut finnes en bestämmelse i detta hänseende, i ty
att, efter det 1887 års Riksdag i denna sak skref till Konungen,
Kongl! Maj:t i anledning häraf den 10 maj 1867 till samtlige statsdepartement
utfärdade ett bref af innehåll, att alla dylika betänkanden
skulle, derest icke särskilda förhållanden tvingade till undantag derifrån,
ha samma format som bihanget till Riksdagens protokoll. Det
finnes således en bestämmelse i detta fall. Ku är det val mycket
sant, att vederbörande departement i många fall icke stält sig denna
skrifvelse till efterrättelse, men hvarpå beror det? Jo, antagligen
derpå, att denna Kongl. Maj:ts skrifvelse på något sätt råkat i
glömska under tidens lopp. Det gäller derför att nu draga fram
densamma ur glömskans natt.

För vinnande af detta syftemål har utskottet kunnat gå till väga
på två olika sätt. Det ena af dessa sätt är det, att utskottet hade
föreslagit Andra Kammaren, att Riksdagen ville i skrifvelse hos
Kongl. Maj.t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte förständiga embetsverken
att ställa sig detta kongl. bref till efterrättelse. Det andra alternativet,
som utskottet härvidlag kunde tillgripa, var det att inskränka
sig till att i motiveringen hänvisa till det faktum, att ett dylikt bref
existerar, och i sammanhang dermed uttala den förhoppningen, att
vederbörande embetsverk, då de sålunda finge höra talas om befintligheten
af detta kongl. bref, skulle rätta sig derefter. Ty vi måste
antaga, att dessa embetsverk äro så lojala och laglydiga, att om de
blott få den allra ringaste påminnelse om tillvaron af en sådan
skrifvelse, skola de taga densamma ad notam. Åtminstone förestälde
vi oss i utskottet, att man skulle kunna gå till väga på det sättet.
Det låter efter min åsigt näppeligen tänka sig, att departementen
hädanefter komma att använda afvikande format för komitébetänkandena.
Komma de icke desto mindre att göra det, sedan nu uppmärksamheten
blifvit fäst på denna fråga, då må Riksdagen skrifva

Angående
formatet på
offentliga kornig
téers tryckta
utlåtanden.
(Forts.)

N:0 28.

Onsdagen den 1 Maj.

till Kongl. Maj:t. Men för närvarande anser jag det vara onödigt
att i denna i och för sig så ringa fråga tillgripa en sådan apparat
som att skrifva och besvära Kongl. Maj:t, då man ju har grundade
skäl att antaga, att syftemålet i alla fall skall vinnas.

För öfrigt var det ju mycket bra, att motionären nu tog till
orda i denna sak, ty derigenom har han ännu mer strukit under det
faktum, som föreligger och som består deruti, att en dylik skrifvelse
redan förefinnes.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Sedan herr talmannen i
ämnet framstält propositioner, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ Il Herr

K. Staaff aflemnade en motion, n:o 187, med tillägg till
motionen n:o 185 angående antagande af en ny paragraf med nummer
103 i regeringsformen m. m.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till skogsväsendet;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra skogvaktarebostället Tummetorp n:o 1 i
Östergötlands län hörande lägenhet;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga lägenheter under förra militiebostället Tollarp
nås 5 och 8 om V2 mantal i Kristianstads län;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till indragna militiebostället Fiskevik n:o 2 i Vermlands
län hörande lägenhet;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra militiebostället Anstå nås 3 och 4 i
Örebro län;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af tomtplatser å kronoparken Skagersholm i Skaraborgs län;

n:o 55, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra sergeantsbostället ®/12 mantal n:o 1
Skogen i Ragunda socken af Jemtlands län;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af allmänningstorp under kungsladugården Wäderbrunn n:o 1
i Södermanlands län;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för -

Onsdagen den 1 Maj. 41 N:0 28.

säljning af vissa delar af förra hospitalshemmanet 1/8 mantal Berga
n:o 3 Lillgård i Östergötlands län;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utbyte
af jord mellan kronan och Jönköpings stad;

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra sergeantsbostället 1 mantal Hulje n:o 5 Södergården
i Östergötlands län;

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra korpralsbostället 3/4 mantal Nöbbelöf n:o 6 i
Malmöhus län;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra sergeantsbostället Götlunda n:is 5 och 6 Noloch
Lillegården om tillsammans 1 mantal i Skaraborgs län;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af mark från förra militiebostället 1 mantal Tibble n:o 4 i
Vestmanlands län m. m.;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från den under kronoparken Sjögared lydande egendomen
Strängsered Storegården i Elfsborgs län;

n:o 64, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utbyte
af jord mellan kronan och Karlskrona stad;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra hospitalshemmanet 1 mantal Hede n:o 1 hörande
andel i delar af samfälligheterna Kinna qvarn och »Utvidgning vid
Kinna qvarn och såg samt en 40 fot bred plats på båda sidor ån»;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af kronoängen Hägran n:o 1 i Öja socken af
Södermanlands län;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
under eganderätt till Dorotea kommun af viss del utaf ett
vid afvittringen inom Dorotea socken till kyrkostad afsatt område;

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra regementsqvartermästarebostället 3/4 mantal Hagstad
n:o 1 i Kalfsviks socken och Kinnevalds härad af Kronobergs län;
samt

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder till förekommande af skogshärjning af insekten nunnan.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till delar af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen;
n:o 2, slutmeningen;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 3, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;
n:o 4, angående lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen;
n:o 5, angående lag, innefattande tillägg till förordningen den

N:o 28. 42 Onsdagen den 1 Maj.

6 februari 1849 angående viss tid för klander af husesyn emellan
enskild jordegare och landbo;

n:o 6, angående förslag till lag om ändrad lydelse af 3 och 18
§§ i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning;

n:o 7, angående förslag till lag om rätt till jagt, till lag om
ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd
den 25 april 1889;

n:o 8, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret;
n:o 9, angående ansvarsfrihet beträffande fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret lemnadt uppdrag i fråga
om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;

n:o 10, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom;

n:o 11, angående användande af det af 1900 års Riksdag till
anskaffning af ny fältartillerimateriel och ammunition för år 1901
afsätta belopp;

n:o 12, angående förslag till bestämmelser af arfsskatts utgörande
vissa fall;

n:o 13, om ändrad lydelse af 1 och 7 §§ i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst;

n:o 14, angående förslag till taratariff att gälla vid varors förtullning
efter bruttovigt;

n:o 15, om förändrad lydelse af § 18 i kongl. förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895;

n:o 16, om förändrad lydelse af § 4 i kongl. förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895;

n:o 17, angående ändring af 117 § i Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866;
n:o 18, angående ändring af 26 kap. 4 § byggningabalken;
n:o 19, angående förändring i bestämmelserna om beräkning af
hvitbetssockertillverkningsskatten;

n:o 20, angående ändring i gällande grunder för valrätt till
Andra Kammaren;

n:o 21, angående förslag till lag om inteckning i fartyg m. in.;
n:o 22, angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i
lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897;

n:o 23, om ändrad lydelse af 35 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875;

n:o 24, angående skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att
utgifva bidrag till underhåll af oäkta barn;

n:o 25, angående tillägg till § 12 i förordningen om kyrkostämma
m. in. samt till § 16 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

n:o 26, angående ändring af § 17 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt § 9 i förordningen om kyrkostämma m. in.;

Onsdagen den 1 Maj. 43 N:o 28.

n:o 27, rörande lag angående ocker; samt
n:o 28, om lag angående förlängning af tiden, under hvilken
förordningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan de
förenade konungarikena Sverige och Norge, skall vara gällande.

§ IB.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande n:o 5, angående
fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll; och

n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60,

65 och 75 riksdagsordningen;

statsutskottets memorial och utlåtanden

n:o 76, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
förändringar år 1900 i statsverkets inkomster af för dess räkningutarrenderade
kronoegendomar m. m.;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställningar om anslag till
Chalmers tekniska läroanstalt;

n:o 79, med anledning af två inom Riksdagen väckta motioner,
afseende inrättande af dels en regelbunden ångbåtsförbindel se mellan
Stockholm och Reval, dels ock en ångfärjeförbindelse mellan hamn
i Skåne och Lybeclc;

n:o 80, angående afsättande, i anledning af 1900 års statslåns
upptagande, af medel för amortering af statsskulden;

n:o 81, angående semester för deputerade i riksgäldskontoret
samt angående reglering af aflöningen för den vid riksgäldskontoret
och Riksdagens bibliotek anstälda tjenstepersonal m. m.; och

n:o 82, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1901 åt en del tjensteman och betjente m. m.;

bevillningsutskottets betänkande n:o 33, i anledning af väckt
motion angående höjning af tullen å elektriska maskiner eller delar
deraf;

bankoutskottets memorial n:o 9, angående beviljande af dyrtidstillägg
åt riksbankens tjensteman och betjente;
lagutskottets memorial och utlåtanden

n:o 44, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag
om ändring i vissa delar af utsökningslagen, lag om beräknande af
fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör
inför hofrätt;

N:o 28.

Onsdagen den 1 Maj.

n:o 45, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i syfte att inskränka
utländska agenters försäljningsrätt inom Sverige;

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862; och

n:o 47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändrad lydelse af § 40 i förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 27,
i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om skärpta bestämmelser i fråga om rätt för folkskolelärare
och småskolelärare att söka annan dylik befattning.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades;

herr B. Dahlgren............ under 4 dagar från^och med den 4 dennes

herr N. Nilsson i Skärhus » 3 » » » » » 4 „

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,is e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Fredagen den 3 Maj.

N:0 28.

Fredagen den 3 maj.

Kl. Va 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 26 nästlidne april.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr K. Staaffs
motion n:o 187.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial
n:o 5.

Efter föredragning vidare af konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen, hvilket åter bordlädes, lemnades på begäran
ordet till

Friherre Barnekow, som yttrade: Herr talman! Då konstitutionsutskottets
memorial n:o 5 angående fullbordad granskning af de i
statsrådsprotokollet förda protokoll lärer förekomma först på morgondagens
föredragningslistor i såväl Första som Andra Kammaren, men
det emellertid torde vara angeläget, att detta ärende icke alldeles
samtidigt förekommer i båda kamrarne, ber jag att få föreslå, att
kammaren behagade besluta, att konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 6 i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen må sättas före konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 5 angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll bland de två gånger bordlagda ärenden, som förekomma å
morgondagens föredragningslista.

Vidare yttrades ej. Hvad friherre Barnekow sålunda hemstält
bifölls. •

Härefter föredrogos och blefvo å nyo bordlagda statsutskottets
memorial och utlåtanden n:is 76, 78, 79, 80, 81 och 82, bevillningsutskottets
betänkande n:o 33, bankoutskottets memorial n:o 9, lagutskottets
memorial och utlåtanden n:is 44, 45, 46 och 47 samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 27.

N;o 28.

Fredagen den 3 Maj.

Interpellation.

§ 4.

Ordet lemnades på begäran till

Herr David Bergström i Stockholm: Den 31 december 1889
undertecknade utsedde komiterade ett af dem på uppdrag af Kongl.
Maj:t utarbetadt betänkande angående kontroll å ångpannor jemte
förslag till författning i ämnet. Tekniska högskolan och jernvägsstyrelsen
anbefaldes att öfver detta betänkande afgifva utlåtanden,
den nämnda styrelsen sedan styrelserna för de enskilda jernvägarne
i riket lemnats tillfälle att sig yttra. Den 2 juni 1891 inkom tekniska
högskolan och den 22 september 1893 jernvägsstyrelsen med
infordradt yttrande, hvarefter ärendet den 16 augusti 1894 remitterades
till kommerskollegium att, sedan vederbörande föreningar och
enskilde, som kunna vara af frågan intresserade, lemnats tillfälle att
sig yttra samt yrkesinspektörerna blifvit hörde, afgifva utlåtande.

Då kommerskollegiets utlåtande, för snart sju år sedan begärdt,
ännu ej låtit sig afhöra, torde det ej kunna anses opåkalladt att
göra en erinran om såväl tillvaron af nu ifrågavarande förslag till
författning rörande kontroll å ångpannor som ock det åt kommerskollegium
lemnade uppdrag att afgifva yttrande beträffande sagda
förslag.

Såvidt mig är bekant, hafva alla de myndigheter och sakkunnige,
som hittills i ämnet uttalat sig, erkänt och framhållit vigten af att
en ny eller förbättrad lagstiftning i fråga om ångpannors beskaffenhet,
utrustning och skötsel samt kontrollen häröfver måtte komma
till stånd.

Med stöd af § 2 mom. 1 i lagen angående skydd mot yrkesfara
hafva visserligen yrkesinspektörerna ansett sig böra tills vidare
och intill dess särskild lagstiftning blifvit i ämnet vidtagen föreslå
åtgärder till förekommande af ångpanneesplosioner. Men yrkesinspektionen
är begränsad till att öfva kontroll öfver ångpannorna vid de
verk och inrättningar, som falla under lagen om skydd mot yrkesfara.
En mängd ångpannor, och ingalunda de, som minst äro i behof
af tillsyn, stå alltjemt utanför all kontroll, vare sig af yrkesinspektionen
eller af annan myndighet. Med afseende å dessa ångpannor
gör sig behofvet af en lagstiftning i hög grad gällande, på samma
gång som det äfven å andra områden visat sig önskvärdt att ju
förr dess hellre få alla hithörande förhållanden ordnade genom en
ångpannelag.

Med hänsyn till den risk för lif och egendom, som med sakernas
nuvarande tillstånd är förbunden, och då det icke lärer böra
tillåtas, att ett statens embetsverk på dylikt sätt förhalar ett vigtigt
lagstiftningsärende under åratal, anhåller jag få till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet framställa följande spörsmål:

Har granskningen af det år 1889 färdigblifna betänkandet angående
kontroll å ångpannor så fortskridit, eller ärnar chefen för
finansdepartementet vidtaga åtgärder för att granskningsarbetet i

N;0 28.

Fredagen den 3 Maj.

fortsättningen må så bedrifvas, att en kongl. proposition i ämnet
kan väntas föreligga till pröfning vid 1902 års riksdag?

Den af herr Bergström sålunda gjorda anhållan blef på begäran
bordlagd.

§ 5.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 72, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd; och

n:o 78, i anledning af väckt motion angående införande i konkurslagen
af bestämmelse, att handlingar i konkursmål må kunna med
allmänna posten till rätten eller domaren insändas.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr M. Bäärnhielm under 6 dagar från och med den 6 dennes

och » A. Henricson » 4 » » » » » 4 »

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 3, angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och bankoutskottets
sekreterare; samt

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställning angående aflönande
af vikarie för lärare eller lärarinna vid af landsting eller stad, som
ej i landsting deltager, inrättadt småskolelärareseminarium;

n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tjenstårsberäkning
i visst fall för lärare eller lärarinna vid folkskola;

n:o 6, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om statsbidrag till aflönande af vikarier för sådana
lärare och lärarinnor vid högre folkskolor, livilka af sjukdom äro
urståndsätta att fullgöra sin tjenst;

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående statsbidrag till aflönande af lärare vid folkskolor
och småskolor; och

n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886

N:o 28.

48 Fredagen den 3 Maj.

i syfte att lapp må erhålla ersättning för renar, som dödats af
jernvägståg.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,49 e. in.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1901.