RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1901:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901 Andra Kammaren. N:o 18.

Tisdagen den 26 mars.

Kl. x/s 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 19 innevarande månad.

§ 2.

Statsrådet m. m. herr J. E, von Krusenstjerna öfverlemnade
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående fördelning af besparingar
å sjette hufvudtitelns anslag till jordbruket, handeln och
näringarna.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 3-

Anmäldes och godkändes statsutskotters förslag till Riksdagens
skrifvelse!'' till Konungen:

n:o 29, i anledning af Kongl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om inrättande af nya tjenster vid statens jernvägar
samt om löneförbättring för vissa grupper af den derstädes
anstälda personalen;

n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och anläggningar
samt ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade jernvägar äfvensom
till fortsättande af statens jernvägsbyggnader; och

n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter fiskaren Hans Martin
Larssons i Klätta afiidna hustru Anna Larsson, född Alfsdotter.

§ 4.

Ordet lemnades på begäran till herr Kardell, som yttrade: InterpellaHerr
grefve och talman, mina herrar! Med anledning af det tal om tion■

missförhållanden, som skulle råda i befördringsväsendet vid flottans
officerskår och som för någon tid sedan skulle hafva visat sig i en
inom nämnda kår inträffad befordran, hvilken för närvarande är föremål
för allmänhetens uppmärksamhet, samt då det är af vigt, att full

Andra Kammarens Vrot. 1901. N:o 18. ]

N:o 18.

Tisdagen den 26 Mars.

klarhet i nämnda hänseende vinnes, och det så snart som möjligt, på
det att denna fråga måtte varda bragt ur verlden före den stundande
behandlingen af den stora försvarsfrågan och specielt af femte hufvudtiteln,
får jag härmed vördsamt anhålla om kammarens tillstånd att
få till herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet framställa
följande interpellation:

Anser herr statsrådet och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet,
att nu gällande bestämmelser för befordran till högre grad
än kapten inom flottan äro tillfredsställande eller, om så icke är förhållandet,
hvilka åtgärder är herr statsrådet och chefen för kongl.
sjöförsvarsdepartementet beredd att i detta hänseende tillstyrka Kongl.
Maj:t?

Den af herr Kardell sålunda gjorda hemställan blef af kammaren
bifallen.

§ 5.

Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet Kongl.
Maj:ts nedannämnda, å kammarens bord hvilande propositioner till
Riksdagen:

angående upplåtande till landtförsvaret af mark, tillhörande dels
indragna militiebostället n:is 17 och 22 Rinkaby i Kristianstads län,
dels ock den från förra militiebostället n:o 1 Ahus i samma län afsätta
kronopark;

angående försäljning till Karlshamns stad af öarna Frejsholmen
och Boön med tillhörande skär och vattenrätt;

angående anslag till nybyggnads- och ändringsarbeten in. m. vid
Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund;

angående vissa utdikningar af myrmarker inom Tärna kapellförsamling
af Vesterbottens län;

angående fortsatta åtgärder till förekommande af skogshärjning
af insekten nunnan; och

angående upplåtelse af tomtplatser å kronoparken Bj urfors i
Kopparbergs län.

§ 6.

Härefter föredrogos och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott
n:o 1 herr 0. Nyländers motion, n:o 177, och herr K. Almqvists motion,
n:o 178.

§ 7.

Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet, lemcades
ordet till

Herr Pchrson i Törneryd, som anförde: Herr talman! Jag

tillåter mig föreslå, att kammaren ville besluta, att det nu föredragna

N:o 18.

Tisdagen den 26 Mars.

statsutskottsutlåtandet n:o 9, angående regleringen af utgifterna under
nksstatens åttonde hufvudtitel, måtte få uppföras främst på föredragningslistan
för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda
ärenden. °

Jemte det ifrågavarande utlåtande åter bordlädes, biföll kammaren
hvad herr Pehrson sålunda hemstält.

§ 8.

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda bankoutskottets memorial
n:o 7, sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2 samt
lagutskottets utlåtanden n:is 35 och 36.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes sammansatta banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1397.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr M. Arhusiander .......................	under 12 dagar fr.	0.	in. d	29 d:s
»	C. J. Oberg ......................	)>	4	)>	»	»	27
J>	J. Bengtsson i Bjernalt ...........	y>	12	»	»	»	30	JO
	P. Jönsson i Färeköp............	i>	13	»	»	JO	28	»
i)	J. Eriksson i Lindehult............	)>	14	)>		»	28	»
»	A. G. Andersson i Himmelsby	j>	14	))	y>	»	28
D	C. J. Jakobson..........................	)>	14	»	»	5)	28	»
))	G. G. Johansson i Aflösa .........		14	)>	»	»	28	»
))	C. Bergström, i Skidsta ............	»	4	)>	»	))	27	»
»	A. Olsson i Tyllered ...............		12	JO	D	))	29	»
	E. Hj. Sjövall...........................	»	14	»	»	))	29	»
»	A. T. Pettersson i Österhaninge	»	12	»	»	J>	29	»
»	P. Törnqvist ..............................	»	12	J>	x>	JO	28	»
i>	C. F. Petersson i Dänningelanda		14	»	»	»	30	»
friherre C. W. Ericson ......... ......	»	6	i)	»	J>	28	»
borr K. A. Danielsson .....................	»	14	»	»	»	28	»
»	0. Larsson i Bratteberg............		14	»	D	i>	28	»
JO	J. E. Bieslrt..............................	»	10	»	»	)>	30	»
)>	E. F. IV. Meyer......................	»	10	»	»	»	30	»
J>	S. A. G. Sundberg ................		13	jo	I>	D	29	D
))	J■ G. Hazén..............................	»	14	b	)>	))	28	)>
»	C■ M. Ericsson i Jönköping ...	)>	13		JO	JO	29	i)

N:o 18. 4 Onsdagen den 27 Mars.

herr O. A. Brodin .....................under 14 dagar fr. o. m. d. 28 d:s,

» N. Nilsson i Skärhus......... » 10 » » » 30 »

» A. Henricson ..................... » 14 i> » » 28 »

j) A. Petri............................. » 14 » » »28 »

» K. E. L. Härin ... under 10 dagar fr. o. m. d. 1 nästk. april
och » C. A. J. Fagerlund » 4» » »9» ».

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 6 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Onsdagen den 27 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 20 innevarande mars.

§ 2.

Svar å inter- Ordet lemnades på begäran till
pellatinn.

Chefen för sjöförsdepartementet herr statsrådet Dyrssen: Herr

grefve och talman, mina herrar! Riksdagens Andra Kammare har
femnat bifall till en af dess ledamot, herr Kardell, gjord anhållan att
få till mig framställa följande spörsmål:

»Anser herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
att nu gällande bestämmelser för befordran till högre grad än kapten
inom flottan äro tillfredsställande eller, om så icke är förhållandet,
hvilka åtgärder är herr statsrådet beredd att i detta hänseende tillstyrka
Kongl. Maj:t?»

I anledning häraf får jag anföra:

Enligt regeringsformen skall vid befordringar afseende fästas
endast på förtjenst och skicklighet. I olikhet med hvad förhållandet
är vid armén, der hvarje regemente har sin egen chef, hvilken jemte
vederbörande fördelningschef har att i stadgad ordning afgifva befordringsförslag,
en hvar för sina underlydande, kan i flottan, hvars
officerare utgöra en kår, utan särskild chef, motsvarande anordning
icke genomföras. År 1892 den 21 december utfärdades emellertid
en så lydande generalorder:

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Kongl. Maj:t har i nåder befalt,

l:o) att förslag för befordran till kommendörs- och kommendörkaptensgraderna
vid kongl. flottan skall hädanefter afgifvas af en
kommission, bestående af;

Chefen för flottans stab,

Chefen för marinförvaltningen,

Stationsbefälhafvaren i Karlskrona och

Stationsbefälhafvaren i Stockholm;

2:o) att sagda kommission skall för ofvannämnda ändamål, på
derom i kommandoväg utfärdad kallelse, sammanträda i Stockholm i
januari månad årligen, skolande kommissionen inom samma månads
utgång till chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet afgifva förslag
för befordran:

till kommendör: — å 2 kommendörkaptener af l:a grad;

till kommendörkapten af l:a grad: — å 3 kommendörkaptener
af 2:a grad samt

till kommendörkapten af 2:a grad: — å 5 kaptener; och

3:o) att, för den händelse extra sammanträde af sagda kommission
pröfvas erforderligt, Kongl. Maj:t vill derom i kommandoväg utfärda
order.

Stockholms slott den 21 december 1892.

På nådigste befallning:

J. Christerson.

Otto Lindbom.

Donna anordning har naturligtvis till ändamål att tjena departementschefen
till ledning vid afgifvande af underdåniga befordringsförslag.
Anordningen förer emellertid med sig den olägenhet, att
förslaget icke är begränsadt till närmast förestående befordran, utan
afser hvarje befordran till kommendörs- och kommendörkaptensgraderna,
som kan ifrågakomma, intill dess kommissionen å nyo sammanträdt,
hvarigenom kan inträffa, att förslaget upptager namn å
personer, som först flera år senare kunna komma i fråga att befordras.
Detta förhållande, som visat sig innebära eu oegentlighet, medför
äfven den olägenheten, att offentliggörandet af det afgifna förslaget
gifvetvis blir synnerligen otjenligt, hvarför ock kommissionen antagit
och i sin arbetsordning infört en bestämmelse af följande innehåll:

»Protokoll föres icke vid kommissionens sammanträden och hvad
som dervid tilldrager sig skall af kommissionens ledamöter hemlighållas.
»

Nödvändigheten af en förändring i nyssnämnda genom generalordern
år 1892 gifna bestämmelser har nu tydligen framträdt.

Denna förändring bör enligt min åsigt gå ut derpå att, med vidhållande
af syftet med nämnda generalorder, nemligen att bereda
departementschefen tillgång till erforderliga upplysningar i förekommande
befordringsfrågor, söka undvika de olägenheter, som visat sig
vara förenade med den nuvarande ordningen, hvarmed ock skulle
ernås, att de kraf på offentlighet, hvilka härutinnan med rätta förcfinnas,
skulle kunna tillgodoses.

Svar å interliellation.

(Forts.)

N:o 18. 6 Onsdagen den 27 Mars.

Svaråinter- Herr Kardell: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag

pellation. })er att till herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet få
(Forts.) frambära uttrycken af min tacksamhet för den beredvillighet, med
hvilken herr statsrådet besvarat den af mig framstälda interpellationen.

Anledningen till densamma är att söka i cn viss oro och jäsning
i sinnena, som rådt under senare tider och som har sin grund i talet
om en viss befordringsfråga.

Jag ber emellertid att få uttala den förhoppningen, att, efter den
upplysning, som lemnats af herr statsrådet, denna oro måtte lägga
sig och lugn i sinnena åter måtte inträda. För öfrigt vill jag tillägga,
att jag icke har något ytterligare att säga till hvad herr statsrådet
nu yttrat.

Herr Staaff: Det är visserligen möjligt, att en och annan ledamot
af kammaren kan hysa den föreställningen, att lugn i sinnena
åter skulle inträda — såsom uttrycket föll sig — derför att herr
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdeparmentet nu har, såsom herr
Kardell tacksamt erkände, villigt gått hans önskan till mötes med ett
svar — jag vet icke, i fall möjligen denna tacksamhet kan vara ömsesidig,
i det att herr sjöministern också å sin sida hyst erkännande
för den villighet, med hvilken herr Kardell framstält sin fråga — men
för min del måste jag be att få betona, att jag tror icke, att åtminstone
hos dem, hvilka hafva fästat någon noggrannare uppmärksamhet
vid hela ärendets behandling och på samma gång fästat någon noggrannare
uppmärksamhet vid den grad af rättssäkerhet, som våra
nuvarande krigslagar skänka — jag tror icke, säger jag, att hos dem
oron kan sägas vara stillad. Så länge en lag innehåller, såsom strafflagen
för krigsmagten det gör, en uttrycklig princip derom, att hvar
och en, som blifvit på det summariska sätt, som en bestraffning i
dieciplinväg innebär och förutsätter, belagd med straff, också eger
rätt att draga frågan om denna bestraffning inför domstol och få den
pröfvad uti fullt laga form, men likväl, oaktadt denna princip uttalats,
det är möjligt, att vissa krigsmän blifva helt och hållet undandragna
den förmånen, som ligger uti att blifva dömda först efter ransakning
och dom, så länge tror jag icke, att oron är stillad uti de sinne?),
som vörda konstitutionen och som sätta bland det högsta af hvad vi
ega just denna förmån, att hvarje medborgare, både de lägsta och de
högsta, skola kunna ega rätt att gå till laga domstol. Det är denna
princip, som man sett gäckas och sett den gäckad på ett upprörande
sätt under dessa dagar. På den saken hafva vi icke fått något svar.
Och om det också må vara åtminstone så mycket vunnet, som att
man fått ett uttryckligt erkännande från statsrådsbänken derpå, att
de handlingar, som en befordringskommission afgifver, äro offentliga
— något, som är ganska förmånligt, eftersom för 4 dagar sedan, enligt
min egen erfarenhet, ett annat svar gafs i det departement, som står
under det interpellerade statsrådets vårdnad — så är dermed ingalunda
hela saken förbättrad och bragt i ett sådant läge, att man
verkligen kan anse, att hvad som här blifvit feladt är förklarad! och

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars. 7

att Riksdagen kan med lugn se till försvarsväsendets skötsel i
denna del.

Det skulle varit särdeles kärt, om, sedan herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet nu infunnit sig i Riksdagen för
att svara på den fråga, som blifvit framstäld, han till äfventyr också
dertill skulle vilja lägga en lugnande förklaring, afseende att försäkra
kammaren om att herr statsrådet för sin del instämmer uti den
uppfattningen, att hvarje krigsman bör hafva rätt att, såsom jag
säde, blifva dömd af laga domstol och således få en i disciplinväg
summariskt ålagd bestraffning pröfvad af sådan domstol, och att herr
statsrådet för sin del ville medverka till att lagen ändras på så sätt,
att de missbruk, som för närvarande kunna ifrågakomma till följd af
lagens ofullkomlighet, varda helt och hållet undanröjda.

Häruti instämde herrar Zetter strand, och Segerdahl.

Hen'' Hedin i Stockholm: På den fråga, som af interpellantcn

blifvit framstäld, skulle denne icke hafva kunnat få ett svar, som
vant mera tillfredsställande i förhållande till innehållet och formuleringen
af hans eget spörsmål. Han har sålunda haft skyldighet att
förklara sin belåtenhet med hvad herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
har behagat svara, och jag kan icke säga annat,
än att herr statsrådet icke uti frågans beskaffenhet hade anledning
att säga annat, än hvad han har sagt.

Ja, interpellanten är, såsom vi hörde, belåten. Det är med honom
som med naturen — natura paucis contenta —; han är nöjd med
litet, och det är ju en vacker egenskap. Men jag anser, att det är
rigtigast af mig att redan nu låta honom veta, att det lugn, åt hvilket
han an ty dt, att han ämnar öfverlåta sig efter det svar, han fick från
statsrådsbänken, kommer att störas. Ja, jag tror det, ty jag vet, att
han är en fredsälskande man, och det blir icke fred. Jag kommer
att störa honom, derför att han så illa begagnat det tillfälle, han hade,
då han interpellerade herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
att han i sjelfva verket icke har så mycket som ens rört vid
något af det, som här har varit i fråga och som här står på spel.
Det har en vida längre gående innebörd än frågan om, huruvida herr
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet nu är benägen att
företaga någon ändring eller föreslå någon förändring i en förordning
i generalorders-form, hvilket är en af de många vidunderligheter,
som höra till innehållet i denna fråga. Det är här fråga icke om
lämpligheten af dessa bestämmelser, utan det är fråga om lagligheten,
om grundlagsenligheten af den bestämmelse, om hvars ändring det
nu talas, och det är fråga om grundlagsenligheten af den tillämpning,
som denna har fått. Det är en fråga af så stor omfattning,
att den expedieras icke ur verlden genom en interpellation, äfven
om den interpellerade, såsom jag redan erkänt, svarar tillräckligt
fullständigt på det, som interpellanten har begärt att få veta, utan
den frågan får nog behandlas från andra synpunkter. Och det lär
väl då ock blifva nödvändigt att använda andra metoder för att bringa

Svar ä inter.
pellation.
(Forts.)

N:o 18. 8 Onsdagen den 27 Mars.

Svar å inter* klarhet derom, huru vida ej grundlagen blifver allt mera — för hvarje
pellation. g,. goln „gr — okänd inom Konungens råd.

(Forts.)

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet Djrssen:
Då de siste talarne aktat skäligt att ingå på pröfning af en bestraffningsåtgärd,
som på sista tiden låtit mycket tala om sig, ber jag att
få framhålla — hvad som icke synes stå alldeles klart för alla — att
det icke är chefen för sjöförsvarsdepartementet, som ålagt denna bestraffning,
utan att det är Kongl. Maj:t i kommandoväg, på tillstyrkan
af chefen för sjöförsvarsdepartementet. Det finnes sålunda ett protokoll
i kommandoärenden öfver denna sak, och expeditionen är också
utfärdad »på nådigste befallning». Detta protokoll kan, som herrarne
veta, utaf konstitutionsutskottet infordras. Jag står sålunda i konstitutionel
ansvar för hvad jag i denna sak har gjort, men jag hoppas
och förmodar, att kammaren icke önskar, att detta konstitutionella
ansvar skall af mig utkräfvas på annat sätt än det, som grundlagen
föreskrifver.

Herr Hedin i Stockholm: Med anledning af hvad chefen för
sjöförsvarsdepartementet nu anfört får jag härmed göra en erinran
om något som jag hittills näppeligen trott kunna vara okändt för
någon man i detta land, som i någon mån eller under någon tid
haft något att göra med offentliga ärenden, nemligen att den myndighet,
som omtalas i 15 § af regeringsformen, är en administrativ myndighet,
omgifven af de svagaste konstitutionella garantier, som vår
grundlag känner. Denna 15 § regeringsformen handlar icke om någon
domaremyndighet. Men här har man utfört en domsåtgärd, som
resulterat i en bestraffning. Tror man sig kunna åberopa såsom källan
för en sådan magtutöfning en paragraf i vår grundlag, beträffande
hvilken — jag upprepar det — jag icke kunde tro, att någon skulle
vara okunnig om hvad den i sjelfva verket ger för magt åt Kong!.
Maj:t, nemligen en administrativ myndighet, hvilken man har i det
närmaste afklädt allt konstitutionelt ansvar? Deremot innehåller denna
paragraf alls inga bestämmelser, som lägga domaremyndighet i Kongl.
Majrts hand. Detta förvärrar saken ytterligare och torde val utgöra
anledning till den allra svåraste af anmärkningarne beträffande denna
i många afseenden mycket betänkliga sak.

Herr Staaff: Med afseende å herr statsrådet Dyrasens senaste
anförande ber jag få erinra kammaren derom, att jag icke har på
något sätt, såsom han uttryckte sig, ingått i pröfning af en bestraffningsåtgärd,
utan jag har uttalat, att det är betänkligt, att en person,
en militär, som blir träffad af en bestraffning i disciplinär väg, icke
har tillfälle att draga en sådan åtgärd inför laga domstols pröfning.
Detta är hvad jag sagt. Det är således en lagprincip, en stor lagprincip,
som jag här har dragit in under öfverläggning, och rörande
hvilken jag anhållit om ett uttalande af herr statsrådet. Detta svar
har jag emellertid icke fått, utan i stället ett svar, som på intet sätt
'' träffar hvad jag yttrat.

Onsdagen den 27 Mars. 9 N:o 18-

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet Dyrssen: Svar åinterDen
siste talaren på stockholmsbänken har till mig framstält den a t0”''
frågan, hvilken ändring i strafflagen och dertill hörande författningar (.iors0
skulle göras för att förekomma det, som han har anmärkt.. Denna
fråga kan jag icke på stående fot besvara. Ja, jag kan icke ens
säga, om det öfver hufvud är lämpligt att göra några ändringar alls.

Jag är snarare böjd att tro, att det är bra som det är. I alla händelser
har jag intet förslag att på rak arm framlägga.

Herr Staaff: För detta sista klara svar ber jag att få tacka
herr statsrådet. Det svaret utgör visserligen sannolikt ett slags afsilning
på denna debatt, men torde komma att utgöra utgångspunkt
ten för nya.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne afslutad.

§ 3-

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts proposition
angående fördelning af besparingar å sjette hufvudtitelns
anslag till jordbruket, handeln och näringarna.

§ 4.

Sammansatta banko- och lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5
i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, blef af kammaren
godkändt.

§ 5.

Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2. Angående

ändring t

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på ordinarie stat bo- honal^bibliovilja
dels till aflöning åt två andre bibliotekarier i kongl. biblioteket ''t eket.

6,000 kronor att för en hvar af dem utgå med 1,800 kronor såsom
lön och 1,200 kronor såsom tjenstgöringspenningar och med rätt till
ålderstillägg i likhet med kongl. bibliotekets nuvarande amanuenser,
dels ock "såsom förhöjning i det med det särskilda anslaget å 1,500
kronor till eftermiddagsservis sammanförda anslaget till vikariatsersättning
m. m. ett belopp af 2,500 kronor, hvilket anslag i sådant
fall skulle upptagas till belopp af 10,000 kronor under den förändrade

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Angående rubriken »till vikariatsersättning, arfvoden och flitpenningar åt extra
8tna1enlföl blträden> rättskrifning, eftermiddagsservis m. m.»
kongl. biblio

teket. Utskottet hemstälde,

(Forts.)

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning,
må på ordinarie stat bevilja:

a) till aflöning åt en amanuens vid kongl. biblioteket 3,000 kronor,
att utgå med 1,800 kronor såsom lön och 1,200 kronor såsom
tjenstgöringspenningar, och med rätt till ålderstillägg i likhet med
kongl. bibliotekets öfriga amanuenser; samt

b) såsom förhöjning i det med det särskilda anslaget å 1,500
kronor till eftermiddagsservis sammanförda anslaget till vikariatsersättning
m. m. ett belopp af 2,500 kronor, hvilket anslag i sådant
fall upptages till belopp af 10,000 kronor under den förändrade
rubriken: »Till vikariatsersättning, arfvoden och flitpenningar åt extra
biträden, renskrifning, eftermiddagsservis m. in.»

I fråga härom anförde:

Herr Ernst Carlson: Herr talman! Visserligen har statsutskottet
i denna tråga varit enhälligt. Men denna enhällighet, som på senare
tider blifvit nästan en stående regel i statsutskottets betänkanden,
verkar onekligen mindre imponerande nu än förr, då enhälligheten
stundom på ett helsosamt och förtroendeingifvande sätt vexlade med
frågor, der afvikande meningar voro uttalade. Dessutom är det ju
hvarje representants rätt, ja, till och med hans skyldighet att vid en
frågas förberedande behandling icke endast räkna rösternas mängd
utan äfven väga dejanförda skälens halt och beskaffenhet.

Då nu enligt min mening här föreligger ett kulturkraf — vigtigare
måhända, än vid första påseendet kan tyckas — skall jag tillåta mig att
något litet skärskåda skilnaden mellan Kongl. Maj:ts proposition och
utskottets förslag samt de å ömse sidor framförda skälen. Skilnaden
besticker sig, såsom herrarne torde hafva funnit, väsentligen deruti,
att medan Kongl. Maj:t föreslagit två nya ordinarie tjensteman vid
kongl. biblioteket, med en lön af 3,000 kronor hvardera, äfvensom en
förhöjning af anslaget till vikariatsersättning med mera af 2,500 kronor,
så har statsutskottet endast vekt bevilja lön åt en ny ordinarie
tjensteman jemte den äskade vikariatsersättningen, hvaremot utskottet
helt enkelt afprutat lönen åt den andre tjenstemannen. Det är
också en annan liten skilnad mellan förslagen,'' i det att Kongl. Maj:t
har vekt kalk de nya tjenstemännen »andre bibliotekarier», medan
statsutskottet ansett, att titeln »amanuens» vore nog, en skilnad af så
liten portée, att jag här icke aktar nödigt att inlåta mig derpå. Hufvudsaken
är, som sagdt_, att utskottet afprutat den ena af de beräknade
effektiva arbetskrafterna.

Det hufvudargument eller, rättare sagdt, det enda argument,
som statsutskottet för en sådan åtgärd anfört, är en jemförelse mellan
staten för universitetsbiblioteket i Upsala, sådan den blifvit faststäld
år 1898, och kongl. bibliotekets nuvarande stat. Utskottet har der -

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

vid ordagrant anfört, hvad universitetsbibliotekarien d:r Annerstedt
yttrade i en embetsskrifvelse, som finnes intagen i statsverkspropositionen
för nämnda år. Der resonnerar universitetsbibliotekarien
som så, att biblioteket i Upsala är ungefär lika stort som biblioteket
i Stockholm; det är ungefär samma arbete vid båda biblioteken, och
de hafva lika vigtiga uppgifter; universitetsbibliotekets användning
är icke heller mindre än användningen af kongl. biblioteket, hvadan
också staten för de båda biblioteken bör vara den samma, omfattande
en chef, två bibliotekarier och fyra amanuenser.

Mot detta resonnement, som af universitetsbibliotekarien år 1898
fördes i afsigt att bringa arbetskrafterna vid biblioteket i Upsala upp
till samma antal som vid kongl. biblioteket, kan emellertid göras
åtskilliga invändningar af vigt. Först och främst är det nog icke alldeles
så, att användningen af de båda biblioteken är lika stor; detta
framgår af officiella siffror, som jag har tillgängliga från de båda biblioteken.
Vid Upsala universitetsbibliotek uppgick nemligen år 1898
antalet besökande till 6,392, vid kongl. biblioteket i Stockholm deremot
samma år till 26,384, således å senare stället till mer än fyra
gånger så många. Sant är visserligen, att antalet utlånade volymer
i Upsala nämnda år uppgick till 47,584 och i Stockholm till 53,969;
men detta jemte andra omständigheter, som jag här förbigår, tyder
afgjordt på, att beräkningsgrunden i sistberörda afseende måtte hafva
varit något olika vid de båda biblioteken. Då emellertid de besökandes
antal vid kongl. biblioteket är mer än fyra gånger så stort, torde
redan häraf vara klart, att detta bibliotek också har ett vida större
arbete att förrätta.

Vidare ber jag få framhålla, att Upsala bibliotek är beläget i en
universitetsstad, der det finnes god tillgång på extra biträden. Det
är en ren fördel för många studenter att i egenskap af frivilliga biträden
få taga kännedom om bibliotekets skatter på nära håll och
lära känna dess arbetssätt. Icke så i hufvudstaden, der kampen för
tillvaron på ett helt annat sätt tager hvars och ens krafter i anspråk;
der är det icke så lätt att få extra oaflönade biblioteksbiträden.

Kongl. biblioteket har dessutom en alldeles säregen och stor
uppgift att fylla såsom nationalbibliotek. I dess reglemente af den
9 november 1877 stadgas nemligen, att kongl. biblioteket, hvilket är
ämnadt att såsom ett nationalbibliotek innehålla en så vidt möjligt
fullständig samling af svensk literatur, skall särskild! lägga sig vinn
om denna samling och att den blir katalogiserad. Biblioteket har
också en enastående samling af inhemsk literatur, större än någon
aijnan i vårt land, ja, i hela verlden. Men med katalogiseringen af
dessa svenska literaturalster, särskildt för äldre tid, ligger kongl.
biblioteket efter i följd af brist på arbetskrafter; och detta, ehuru
åtskilliga af bibliotekets extra ordinarie tjensteman i hög grad oegennyttigt
offrat icke obetydligt med tid utöfver den lagstadgade för att
drifva katalogiseringsarbetet framåt.

Slutligen tillkommer också arbetet på accessionskatalogen. Sedan
år 1886 utgifves nemligen årligen från kongl. biblioteket en förteckning,
som upptager tillväxten af utländsk literatur icke blott vid
kongl. biblioteket utan äfven vid öfriga större bibliotek inom landet,

Angående
ändring i
staten för
kongl. biblioteket.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Angående en åtgärd, som är af stort värde för alla forskare och som derför
afaten/for vllnn''t efterföljd i vårt grannland Danmark. Men arbetet på denna
kongl. biblio- katalog är ganska besvärligt, och en af kongl. bibliotekets tjensteman
teket. är helt och hållet upptagen af detsamma under halfva året.

(Forts.) På grund af de anförda omständigheterna och icke minst till

följd af dess ställning som nationalbibliotek bör det alltså vara tydligt,
att kong!, biblioteket behöfver ett icke obetydligt större antal
arbetskrafter än universitetsbiblioteket i Upsala.

Också torde en jemförelse med Kristiania universitetsbibliotek
peka uti samma rigtning, nemligen att en tillökning af de effektiva
arbetskrafterna vid kongl. biblioteket med endast en tjensteman, såsom
utskottet föreslagit, är alldeles för litet. Kristiania universitetsbibliotek
är nemligen något mindre än Stockholms. Det har enligt
officiella siffror omkring 365,000 band, medan kongl. biblioteket i
Stockholm har omkring 380,000 band förutom en stor samling småtryck
(omkring 300,000 nummer), planscher (omkring 90,000) och en
storartad handskriftssamling på omkring 10,000 nummer. Vid sidan
häraf må anmärkas, att i Kristiania är arbetet vid biblioteket väsentligt
mindre; den årliga tillväxten utgjorde der år 1895 — det sista
år, för hvilket, siffror för båda biblioteken varit mig tillgängliga —
7,760 nummer, i Stockholm åter 26,580 nummer, eller mer än tre
gånger så många. De använda volymerna äter voro under samma år
i Kristiania 32,951 och i Stockholm 67,906 eller mer än dubbelt så
många. Hvad nu beträffar tjenstemännens antal, förhåller sig dermed
så, att i Kristiania finnas en öfverbibliotekarie, 2 bibliotekarier
och 7 amanuenser, medan i Stockholm deremot endast finnas en
öfverbibliotekarie, 2 bibliotekarier och 4 amanuenser. Sålunda har
Kristiania bibliotek o ordinarie tjenstemän mer än Stockholms, oaktadt
biblioteket i Kristiania är mindre i omfattning och äfven användes
betydligt mindre. Äfven om Kongl. Maj:ts förslag antoges, skulle
alltså kongl. biblioteket i Stockholm få en tjensteman mindre än
biblioteket i Kristiania. Detta kan synas egendomligt, men har sin
grund deri, att man i Norge fått ögonen öppna för den saken, att
anställandet af en tillräckligt stor tjenstcmannapersonal medför bättre
betjening af allmänheten och bättre vård af bibliotekets samlingar;
derför har man der varit mindre njugg i fråga om beviljandet af
arbetskrafter. En alldeles liknande jemförelse kunde anställas med
»Det store Kongelige Bibliotek» i Köpenhamn, men jag skall ej trötta
herrarne dermed.

Till precis samma resultat eller att allra minst två nya ordinarie
tjenstemän vid kongl. biblioteket behöfvas kommer man, om man
jemför den nuvarande staten för detta bibliotek med den, som 1S77,
då nu gällande stat uppgjordes, af öfverbibliotekarien föreslogs. Denna
upptog nemligen 3 ordinarie tjenstemän utöfver den nuvarande, af
Konung och Riksdag faststälda staten. Och nu, nära ett fjerdedels
sekel efteråt, då kongl. biblioteket utvecklat sig så starkt, att arbetet
derstädes, antalet använda volymer och den årliga accessionen äro
mer än dubbelt så stora som då, nu skulle man nöja sig med endast
eu ny ordinarie tjensteman! Hade öfverbibliotekarien varit mer påståelig
och begärt 3 nya platser, så hade utskottet sannolikt föreslagit 2.

Onsdagen den 27 Mars. 13

Nu har han varit särdeles ans

till det strängt taget allra nödvä.....^,..,...., ...... ........ .... ....... — ... staten för

på hvad han begärt! I sanning dålig tack lör visad hänsynsfullhet! jcongi_ biblio Jag

finner detta utskottets sätt att gå till väga så mycket obil- teket.

ligare, som befordringsförhållandena vid kongl. biblioteket varit minst (Ports.)

sagdt miserabla. Det kunna herrarne finna af uppgifterna sid. 7 i
föreliggande betänkande. Der framhålles, huru som under tiden
1878 — 1899 — således under 21 år — varit anstälda 17 extra ordinarie
amanuenser; af dessa hafva 9 afgått (deraf 2 med döden), 7
stå ännu qvar som extra ordinarie och endast 1 (säger en) har vunnit
befordran som ordinarie. Jag hoppas, att det ej måtte finnas många
embetsverk i Sverige, der befordringsväsendet ställer sig så hopplöst
ogynsamt och i samma höga grad kräfver förbättring som vid kongl.
biblioteket, der dock kompetensfordringarna äro särdeles höga och
krafvet på förvärfvad fackbildning stort i afseende å dem, som skola
kunna räkna på anställning.

Tillgodoseendet af kongl. bibliotekets rättmätiga kraf på tillräckliga
arbetskrafter är dessutom icke — såsom somliga tro — en fråga,
som allenast rör hufvudstaden och dess studerande allmänhet, utan
den angår landet i dess helhet. Namnet »kongl. biblioteket» är nemligen
vilseledande. Det härleder sig från en tid, då denna institution var
inrymd i kongl. slottet; biblioteket borde egentligen ha hetat »riks»-eller »nationalbiblioteket», ty det fungerar i sjelfva verket såsom ett
sådant. Icke nog dermed, att det har vården om hela den svenska
tryckta literaturen mer än något annat bibliotek sig anförtrodd. Det
drifver numera också med postverkets bistånd en vidsträckt utlåningsrörelse
till enskilda och institutioner i alla landsorter och verkar
derigenom befruktande på studierna och forskningsarbetet landet
rundt.

Icke minst i våra dagar, då vi reda oss att gorå störa uppoffringar
för landets materiella försvar, skulle det väl se ganska egendomligt
ut, om de ideella intressena tillbakasattes och man sökte snåla
in på nödiga arbetskrafter för kongl, biblioteket, denna centralhärd
för forskning, der alla partier och alla klasser ega fritt tillträde för
att smida andliga vapen i den gemensamma kampen för fosterlandets
intressen, t Norge har man — ehuru tillgångarna äro knappa, knappare
än hos oss, och äfven der militärbudgeten sväller — till fullo
insett vigten af att hålla vetandets källsprång öppna och lätt tillgängliga
för den stora allmänheten. I Sverige borde vi väl icke
vara sämre, då det gäller att tillgodose forskningsarbetets kraf. Bn
besparing af 3,000 kronor i årsanslag är verkligen icke så betydande,
att man derför bör i någon mån åsidosätta vården af vårt nationalbibliotek
och dess lättare tillhandahållande för allmänheten.

Herr talman! På grund af hvad jag haft äran anföra, då den
föreliggande frågan ur statsekonomisk synpunkt är så ofantligt liten,
men deremot är af betydelse för vårt nationella odlingsarbete, tilllåter
jag mig yrka afslag å statsutskottets förslag och bifall till Kongl.

Maj:ts proposition, dock — för att tillmötesgå dem, som taga anstöt
af den föreslagna nya titeln — med ändring af orden: »två andre
bibliotekarier» till: »två amanuenser».

pråkslös och

nrlirrnoto nnn

inskränkt

ö -r» rl o vill r

begäran Angående
t,rni<» of ändring i

N:o 18. 14 Onsdagen 27 den Mars.

Angående Häruti instämde herrar Wallis, Wavrinshj, friherre De Geer,
''staten*för ^e^9ren> Lorichs och Trapp,
lcongl. biblio- ^

teket. Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Clan son:

(Forts.) Herr talman, mina herrar! Såsom den ärade talare, hvilken näst före
mig hade ordet, antydde, är skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag
och utskottets den, att under det Kongl. Maj:t föreslagit inrättandet
af två nya ordinarie amanuensplatser, utskottet endast förordat inrättandet
af en sådan befattning. Såsom skäl härför åberopar utskottet
en framställning, som låg till grund för den kongl. propositionen
till 1899 års Riksdag, då fråga var om ökadt anslag i och
för erhållandet af ytterligare arbetskrafter vid universitetsbiblioteket
i Upsala. Den framställningen var stöld till Kongl. Maj:t och uppgjord
af universitetsbibliotekarien i Upsala. Den är synnerligen
redig och belysande för förhållandena der och hade också den verkan,
att Riksdagen 1899 beviljade allt hvad Kongl. Maj:t föreslagit
i fråga om tillökning af arbetskrafterna vid universitetsbiblioteket i
Upsala. Framställningen hade således en högst betydlig beviskraft,
men att, såsom statsutskottet nu förmenar, framställningen rörande
Upsala bibliotek skulle hafva så stor beviskraft, att den skulle ådagalägga,
att förhållandena vid biblioteket i Stockholm icke tarfvade
någon väsentlig utvidgning af arbetskrafterna, det kan jag Lke förstå.

Den ärade talare, som nyss hade ordet, lemnade några uppgifter,
som kunde tjena till belysning af förhållandet mellan arbetet vid de
båda biblioteken. Till hvad han anförde skall jag be att få lägga
ytterligare några uppgifter. Den ärade talaren angaf antalet besökande
vid universitetsbiblioteket i Upsala och kongl. biblioteket i
Stockholm, hvaraf framgick, att antalet besökande i Stockholm var
flere gånger större än i Upsala. Ett stort antal af dem, som besöka
universitetsbibliotet i Upsala utgöres af lärde och vetenskapsmän.
Kongl. biblioteket i Stockholm besökes naturligtvis ock af en del
lärde och vetenskapsmän, men här kommer en mängd andra kategorier
till, hvilka säkerligen icke hafva någon motsvarighet i Upsala,
och jag skall be att få uppräkna de vigtigaste af dessa kategorier:
riksdagsmän, komitéledamöter, civile embets- och tjensteman, militärer,
tidningsmän, lärare och lärarinnor, konstnärer, musici, skådespelare,
affärsmän, ingeniörer, teknici och en hel del arbetare. Det visar sig
således, att universitetsbiblioteket i Stockholm tjenstgör såsom ett
verkligt folkbibliotek.

Jag ber ock att få framhålla för kammaren en annan sak, som
efter mitt förmenande gör skilnaden rätt stor mellan arbetet vid universitetsbiblioteket
i Upsala och kongl. biblioteket i Stockholm.
Enligt officielt meddelande är kongl. biblioteket i Stockholm tillgängligt
hvarje söckendag året om 7 timmar, nemligen 5 timmar på
f. m. (10—3) och 2 timmar på e. m. (5—7). Hur är förhållandet i
Upsala? Enligt meddelande i universitetskatalogen är biblioteket
under terminerna öppet hvarje söckendag 4 timmar (10—2), hvarvid
utlåning angifves ega rum kl. 11—1. Men under mellanterminerna,
hvilka ju omfatta omkring 4 månader om året, är biblioteket öppet
endast 2 dagar i veckan, tisdagar och fredagar. Här synes före -

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

finnas en. ganska väsentlig skilnad i fråga om arbetet, som nog i sin
mån angilver behofvet af ökade arbetskrafter vid kongl. biblioteket.

Den ärade talare, som nyss hade ordet, antydde ock det särskilda
arbete, som vid kongl. biblioteket försiggår med upprättandet af den
lör våra största bibliotek gemensamma accessionskatalogen. Det arbetet
är i sjelfva verket så betydligt, att det tager en tjenstemans
hela tid i anspråk under ungefär */2 år.

Jag tror, att de här angifva förhållandena äro mycket bevisande,
och är öfvertygad om, att det för kongl. bibliotekets utveckling vore
synnerligen lyckligt, om kammaren behagade bifalla det yrkande,
som af den föregående talaren blifvit gjordt.

Herr Ivar Månsson: Den förste talaren tyckes på sätt och

vis vara något nedstämd öfver den enighet, som har rådt inom
statsutskottet vid behandlingen af denna hufvudtitel. Ja, det kan
ju finnas många olika uppfattningar här i verlden. Jag har betraktat
den saken på ett helt annat sätt. Mig synes det vara något godt,
att man kan komma till samförstånd här vid ärendenas behandling
inom utskotten liksom sedan i kamrarne. Den ärade talaren deremot
tyckte, att det vore bättre, om en sådan samdrägt inom statsutskottet
endast inträffade eu eller annan gång; effekten vore större, om det
ej blefve för ofta. Nå ja, åskådningssätten äro olika; för min del
har jag, som nämndt, en annan uppfattning.

Jag ber nu vidare att få framhålla, att statsutskottet ingalunda
förnekat det berättigade i att någon ökning af kongl. bibliotekets
personal ifrågakommer. Det är blott med hänsyn till frågan, huru
långt man bör gå, som tvekan uppstått. Statsutskottet har för sin
del ansett, att en jemförelse mellan arbetet vid universitetsbiblioteken
och kongl.. biblioteket ådagalade, att den af Kongl. Maj:t föreslagna
åtgärden, tillsättandet af tvenne nya ordinarie bibliotekarier, icke vore
tillräckligt motiverad, helst då derjemte i anslaget till vikariatsersättning
m. m. föreslagits en ganska stor ökning. Nu motiveras den
sålunda af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärden med det påståendet, att
det är så mycket arbete i kongl. biblioteket, som man icke medhunnit
och som derför blifvit tillbakasatt, deribland katalogiseringen af
den ofantligt stora mängden af broschyrer och småtryck ifrån° äldre
tider. För att få dessa katalogiserade och ordnade vore de föreslagna
tjenstemännen nödvändiga. Jag ber då att få säga, att för mig och
för många af oss synes det, som om man borde hafva något mera
urskilning, då man samlar dessa broschyrer och småtryck och bevärdigar
dem med katalogisering, än hvad nu är fallet. Det är för
oss icke fattlig^ att det kan vara behöfligt och nödvändigt att i kongl.
biblioteket tillvarataga och katalogisera alla dessa broschyrer och alla
dessa småtryck. Jag menar, att någon urskilning i detta hänseende
borde och kunde iakttagas.

Nu har man jemfört förhållandet mellan tjenstemännen vid kongl.
biblioteket i Stockholm och vid de största offentliga biblioteken i
Köpenhamn och Kristiania — jag skall sedermera komma till jemförelsen
med våra universitetsbibliotek — och dermed har man velat
visa att antalet åt bibliotekarier och amanuenser här är mindre än

Angående,
ändring i
staten för
kongl. biblioteket.

(Forts.)

N:o 18. 16 Onsdagen den 27 Mars.

Angående vid biblioteken i Köpenhamn och Kristiania. Deremot ber jag att
sitater^för ^ sa8a’ att ^ man g°r denna jemförelse, borde man också tala om,
knngl.mblio- hurir många extra ordinarie tjensteman de ha på båda ställena, likaså
téket. borde man visa totalkostnaden, totalutgifterna vid dessa ställen, men
(Forts.) intetdera få vi reda på. Det synes mig, som om detta är en väsentlig
lucka i denna jemförelse, då man på ena hållet, här i Stockholm,
använder så ofantligt stort antal e. o. tjensteman och vikarier. Vi,
som icke ha närmare kännedom om huru det förhåller sig i Köpenhamn
och Kristiania, skulle gerna vilja se, huru en sådan jemförelse
slår ut. Det är efter min uppfattning att noga observera, att här
utgår ett så ofantligt stort anslag till extra ordinarie tjensteman och
till vikariatsersättningar, och det är en väldig summa kongl. biblioteket
kostar årligen, öfver 73,000 kronor. Det skulle vara rätt intressant
att veta, om ej utgifterna för vårt kongl. bibliotek mäta sig
med utgifterna för de största offentliga biblioteken i Köpenhamn och
Kristiania. Jag hoppas att sedermera få ett svar härpå; i den kongl.
propositionen ser man det, som sagdt, icke.

Hvad jemförelsen mellan kongl. biblioteket och t. ex. universitetsbiblioteket
i Upsala beträffar, så har statsutskottet i sitt utlåtande
anfört de skäl, som universitetsbibliotekarien i Upsala åberopade, när
det gälde tillökning af personalen vid biblioteket i Upsala. Jag
ber att få ytterligare nämna något derom och påvisa de slutsatser,
som torde kunna dragas deraf. Utlåningen till läsesalen ställer sig
ungefär lika vid de båda biblioteken; den är något större i Stockholm.
Beträffande hemlåningen, som ju tydligtvis fordrar en vidlyftigare
bokföring, är den större i Upsala efter de uppgifter vi fått.
Det är klart, att den är vida besvärligare i Upsala, då det i Stockholm
mest är fråga om kuranta, mera kända böcker, under det att
deremot i universitetsbiblioteket det mera är fråga om arbeten för
vetenskaplig forskning. Bokhemlåningen, påstås det, är mycket besvärligare
i Upsala, derför att den kräfver vidlyftigare bokföring och
mera arbete för uttagandet af de vetenskapliga arbetena. Vidare
säges bokaccessionen vara större i Upsala på grund af bytesförbindelsen
med utländska bibliotek. Katalogiseringen af äldre arbeten
skulle vara ungefär lika för de båda institutionerna. Deremot är
korrespondensen — i synnerhet med utlandet, på grund af bytesförbindelsen
— större för universitetsbiblioteket. Accessionskatalogen
vid kongl. biblioteket i Stockholm skulle mer än uppvägas af den
större bytesförbindelsen vid universitetsbiblioteket, som helt och hållet
upptager en persons tid och äfven kräfver biträde af en annan
person.

Summan af denna jemförelse mellan de båda biblioteken skulle
vara den, att arbetsbördan är större vid biblioteket i Upsala än i
Stockholm, under det att de ordinarie tjenstemännens antal är lika
stort, men nu kommer härtill, att vid biblioteket i Stockholm finnas
5 ordinarie och 1 e. o. vaktmästare, då deremot universitetsbiblioteket
icke har mer än 3 vaktmästare. Nu tror jag, att ingen skall
förneka, att dessa vaktmästare vid kongl. biblioteket fylla ett verkligt
behof, när det gäller att taga ut och lemna böcker till hemlån
och lemna böcker till läsesalen. Således har kongl. biblioteket, att

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

döma af de uppgifter vi kunnat få, betydligt större arbetskrafter att
tillgå, än hvad biblioteket i Upsala har.

När så är förhållandet och utskottet detta oaktadt har bifallit
den kongl. propositionen så långt, att utskottet hemstält om Riksdagens
bifall till inrättandet af en ny tjenstemannabefattning och än
ytterligare om bifall till hela det anslag å 10,000 kronor, Kongl.
Maj:t begärt till vikariatsersättning och dylikt, då synes det mig, som
om vi sökt uppfylla alla rimliga anspråk och som om man kunde
vara nöjd med detta, åtminstone tills vidare.

Det är af dessa skäl, herr grefve och talman, som statsutskottet
ansåg, att det förslag, det framstält, å ena sidan var rättvist och å den
andra sidan kunde anses vara tillräckligt; och det är derför jag anhåller
att få yrka bifall till detsamma.

Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.

.Herr Höjer: Jag skulle mycket väl kunna inskränka mig till
att instämma med herr Ernst Carlson i hans yrkande, men jag ber
att med några ord få uttrycka min förundran öfver den motivering,
statsutskottet använda Jag blef litet bestört, då jag läste den föreliggande
punkten och fann, att statsutskottet begagnat sig af min
gamle hederlige vän, universitetsbibliotekarien i Upsala, för att slå
i hjel den ene af de af Kongl. Maj:t föreslagna amanuenserna.

Jag ber dock att få fästa den siste ärade talarens uppmärksamhet
derpå, att om den auktoritet, statsutskottet åberopar, nemligen universitetsbibliotekarien
i Upsala, har rätt i sina uppgifter och sina påståenden,
så att dessa gälla äfven för år 1901, och för så vidt som
arbetsbördan — såsom herr Ivar Månsson nyss nämnde — vid biblioteket
i Upsala är fullt ut lika stor, om icke större, än vid riksbiblioteket
i Stockholm, så synes mig det enkla logiska resonnementet
borde hafva varit detta: kan Upsala universitetsbibliotek åtnöja sig
med 7 ordinarie tjensteman, bör kongl. biblioteket kunna göra detsamma.
Men då borde statsutskottet, om det varit konseqvent, ej
blott slopat den ena af de af Kongl. Maj:t föreslagna amanuenserna,
utan båda två. Det hade varit logik i den framställningen.

Nu misstänker jag — eller jag vet det — att statsutskottets hemställan
kommit till genom en kompromiss, som vanligt, hvarom jag
visst icke uttalar något ogillande omdöme. Jag undrar, om icke en
af statsutskottets mycket mägtiga ledamöter från Första Kammaren
inlåtit sig i privata och mycket clandestina underhandlingar med öfverbibliotekarien
vid kongl. biblioteket och frågat honom hvad det allra
minsta vore, som man kunde göra affären för. Dervid har öfverbibliotekarien,
må hända, med tanke derpå att det kunde vara farligt att
spänna bågen för högt, sagt, att det i Guds namn finge gå för en
amanuens jemte anslaget till vikariatsersättningar och arfvoden åt
extra biträden. Statsutskottet fick sålunda sin kläm för godt pris och
gick sedan ut att söka en motivering, hvarvid statsutskottets uppmärksamhet
föll på uttalandet af min vän, universitetsbibliotekarien
i Upsala, som sannerligen aldrig drömt om att de ord, han uttalade
1898, skulle få en sådan användning, som do fått genom statsutskottet.

Andra Kammarens Vrot. Idol. N:o IS. 2

Angående
ändring i
staten för
kongl. biblioteket.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars,

Angående Statsutskottet synes mig gå till väga på ett annat sätt än vanliga

ändring i menniskor. När vi skola deducera någonting, se vi noga till, att

ko^alUblio premisgerna och konklusionen passa för hvarandra, och göra de icke

°nSteket. deh måste konklusionen framgå ur premisserna. Statsutskottet der (Forts.

) emot slår först fast konklusionen, d. v. s. hvad statsutskottet vill

komma till, eller klämmen, och sedan går statsutskottet på jagt efter
premisserna eller motiveringen — men så bli också premisserna derefter.

Nu vill jag för min del säga, att de fakta, min ärade vän, herr
Ivar Månsson i Träa, meddelade om förhållandet mellan universitetsbiblioteket
i Upsala och kongl. biblioteket i Stockholm, i vissa punkter
öfverraskade mig, särskildt genom sin ofullständighet. Hvad t. ex.
beträffar antalet besökande, utlånade volymer och årstillväxten, stämma
våra uppgifter icke alls. Enligt de uppgifter, jag fått, är i alla
dessa tre afseenden stockholmsbiblioteket vida öfverlägset biblioteket

1 Upsala. Dessutom vill jag fästa den ärade statsutskottsledamotens
uppmärksamhet derpå, att kongl. biblioteket är öppet för allmänheten
många flera timmar än universitetsbiblioteket. Det förra är öppet
mellan 10—3 samt ett par timmar på eftermiddagen året rundt;
Upsalabiblioteket är endast öppet kl. 10—2 under terminerna samt

2 gånger i veckan under mellanterminerna.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet uppräknade
nyss åtskilliga kategorier af folk, som i Stockholm togo biblioteket
i anspråk till en högst nämnvärd grad, hvartill icke finnes ett
motstycke i Upsala.

Nu har universitetsbibliotekarien 1898 och statsutskottet af 1901
efter honom framhållit, att Upsala biblioteks »till allra största delen
vetenskapligt bildade och fordrande publik förorsakade ett vida större
besvär», än hvad den stora mängden, den obildade delen af allmänheten
gjorde i kongl. biblioteket. Jag tillåter mig att sätta ett stort
frågetecken efter det uttalandet. Jag är — det vågar jag påstå — en
af de ifrigaste habitueerna å kongl. biblioteket från denna kammare.
Och jag har icke en, utan många gånger varit åhöra vittne till, huru
just de icke vetenskapligt bildade bland den stora allmänheten satt
myror i hufvudet på bibliotekstjenstemännen mycket mera, än jag
gjort, som med mer eller mindre rätt anser mig tillhöra kretsen afde
vetenskapligt bildade. När jag emellanåt hört icke vetenskapligt
bildade personer i samtal med de stackars bibliotekstjenstemännen,
har jag ofrivilligt blifvit påmind om den gamla satsen: »En tokigfrågar
mer, än tio visa kunna svara.» Det påståendet, att de vetenskapligt
bildade personerna skulle förorsaka mera besvär än andra, är alltså
enligt min mening en sanning med modifikationer. Den vetenskapligt
bildade biblioteksbesökaren — det ber jag att få säga herr Ivar Månsson
och statsutskottet — kan göra hvad den vetenskapligt obildade icke
kan göra, han kan hjelpa och hjelper också faktiskt bibliotekstjenstemännen,
när det är fråga om att få fram de böcker, som han önskar.

Jag anser mig icke behöfva fortsätta parallelen mellan de båda
biblioteken. Det är för öfrigt alldeles onödigt, ty de föregående
talarne hafva redan berört den saken.

Ett muntrande moment förefinnes — synes det mig — i statsutskottets
hemställan, nemligen det moment i motiveringen, der stats -

Onsdagen den 27 Mars. 19 N:o 18.

utskottet afstyrker den af Kongl. Maj:t föreslagna titeln andre biblio- Angående
tekarie åt den nye amanuensen och såsom ett hufvudskål för sitt
afstyrkande anför, att denna höga titel skulle framkalla anspråk på konalMblioförhöjd
aflöning. Aldrig i verlden hade jag tänkt, att titeln andre téket.
bibliotekarie kunde en så kraftig verkan åstadkomma. Jag trodde, (Forts.)

att kraf på löneförhöjning framkommo af helt andra motiv än beskaffenheten
af den titel man bar. Och titeln af andre bibliotekarie
är väl icke så fin, att på densamma kunde grundas några öfverdrifna
pretentioner i löneväg.

Jag inskränker mig till att påpeka, att ett bifall till statsutskottets
förslag betyder slopande af just den amanuens, som skulle utföra
katalogiseringen af det svenska boktrycket, och den blir då undanskjuten
till en obestämd framtid. Nu tycks herr Ivar Månsson icke
hafva så synnerligen höga tankar om det der småtrycket och frågar,
hvartill det i all verlden kan tjena att katalogisera allt detta. Jag
ber för det första att få fästa herr Ivar Månssons uppmärksamhet
derpå, att man katalogiserar böcker för att med hjelp af katalogen
kunna på bästa möjliga sätt betjena allmänheten. Och för det andra
vill jag påminna derom, att bland den allmänhet, som anlitar det i
biblioteket befintliga forskningsmaterialet, det kan finnas och faktiskt
finnas åtskilliga forskare, för hvilka just en sådan obetydlighet som
eu af dessa tusentals »visor, tryckta i år» kan vara ett vigtigt bidrag
till en kulturhistorisk teckning. Jag håller i likhet med Kongl. Maj:ts
regering före, att just den amanuens, som skall hafva att förrätta det
omnämnda katalogiseringsarbetet, är ett af de allra vigtigaste krafven
för kongl. biblioteket, och det synes mig, som skulle Andra Kammaren,
som ju i allmänhet håller på kulturen, göra sig väl förtjent af den
svenska odlingen, om den, när den nu går att fatta sitt beslut i
denna fråga, har den der andra amanuensen i vänlig hågkomst.

Herr talman, jag ber att få instämma med herr Carlson i hans
yrkande.

Herr Nyström instämde häruti.

Herr Centerwall: Jag skulle kunna nöja mig med att instämma
med de båda föregående talare, som yrkat bifall till Kongl Maj:ts
proposition med den lilla af herr Carlson föreslagna ändringen. Men
om jag också gillar det tyg, hvaraf deras anföranden voro väfda,
så kan jag deremot icke vara med om alla broderierna. Och derför
skall jag be att, utan att kunna anföra några nya skäl — ty allt, som
kan sägas, är redan sagdt — få uttala, att jag har tillräckligt lång
personlig erfarenhet både från det kongl. biblioteket och andra sådana
för att veta, att hvad öfverbibliotekarien i sin inlaga till regeringen
sagt, är fullt berättigadt. Det är ett faktum, hvilket hvar och en,
som går till kongl. biblioteket i afsigt att allvarligt studera, kan intyga,
att det finnes för få tjensteman der, och det oaktadt dessa tjensteman
göra mycket mer, än de äro skyldiga att göra och man
af dem kan begära. Det skulle aldrig gå i hop, om det icke
funnes frivilliga arbetare, som för liten eller ingen ersättning göra
hvad som egentligen skulle uträttas af ordinarie tjensteman, men ingen

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Angående
ändring i
staten för
kongl. biblioteket.

(Forts.)

dödlig är i stånd att säga, huru länge sådana personer skola finnas
att tillgå.

Min ärade vän på stockholmsbänken invände nyss mycket rigtigt

— det är ett skäl, som jag skall be att få understryka — mot en
statsutskottsmedlem, som uppträdt under debatten, att katalogiseringen
och samlingen af hvad som finnes vid ett bibliotek måste vara fullständig.
Hvarje menniska, som begagnat ett bibliotek, förstår lätt,
att det — i motsats till hvad den ärade statsutskottsmedlemmen trodde

— icke duger att plocka ut vissa småskrifter och genom en på förhand
utöfvad kritik bestämma, hvad som skall och hvad som icke
skall tagas med. Nej, allt måste tagas med, om man skall kunna
få en trogen tidsbild. Om en person med sakkunskap läser Macaulays
Englands historia, så skall han finna, att det finnes vissa sidor, som
författaren plockat ut ur många, ja, ända till hundratals broshyrer.
Ibland kunna dylika broshyrer vara mycket obehagliga för dem, det
gäller — det tror jag, att många af oss hafva fått erfara; — men
det är i alla fall högst nödvändigt, att de finnas qvar för framtiden
för att måla vår tid i den ena eller andra rigtningen.

Jag skall icke ytterligare förlänga debatten, utan ber endast att
få instämma i herr Carlsons yrkande.

Herr Larsson i Mörtlösa: Det synes egendomligt, att, då

öfverbibliotekarien går att anställa jemförelser mellan kongl. biblioteket
och andra bibliotek, han icke anställer dessa jemförelser med
våra egna största bibliotek, utan går till utlandet. Skälet är naturligtvis
det, att personalen vid kongl. biblioteket är större än personalen
vid t. ex. universitetsbiblioteket i Upsala, under det att arbetet, enligt
hvad förut blifvit visadt, deremot icke är större.

Den förste ärade talaren gaf sig i likhet med öfverbibliotekarien
in på jemförelser med utländska bibliotek och jemförde då stockholmsbibiioteket
med biblioteket i Kristiania. Han säger, att det i Kristiania
finnes en öfverbibliotekarie, två bibliotekarier och sju amanuenser,
eller tillsammans 10 tjensteman. Men vid stockholmsbiblioteket finnes
det en öfverbibliotekarie, två bibliotekarier, fyra amanuenser och sju
e. o. amanuenser, eller tillhopa 14 tjensteman. Men detta är val en
jemförelse, som snarare talar för att personalen vid stockholmsbiblioteket
icke bör ökas, då personalen, som sagdt, är så afsevärdt mycket
större i Stockholm än i Kristiania, och jag kan derför icke finna, att
det skulle föreligga något synnerligen talande skäl för en sa afsevärd
höjning af antalet tjensteman vid kongl. biblioteket, som öfverbibliotekarien
föreslagit.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ivar Månsson: Herr talman! Det är ju ofta så, att
när det skall bevisas någonting för erhållande af ett anslag på en
plats, så anför man sina skäl för denna höjning, men när det sedan
gäller anslag till ett annat ställe, så passa icke de förra skälen, och
man får derför skaffa sig nya. När det var fråga om att öka staten
för Upsala universitetsbibliotek, då gälde alla de skäl, som anfördes

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

af universitetsbibliotekarien. Det var då ingen, som hade någonting
att invända emot dem och särskildt mot hans jemförelser med biblioteket
i Stockholm, och derför fick också Upsala bibliotek hvad som
äskades just på grund af denna jemförelse. Nu, när det gäller biblioteket
i Stockholm, duger icke denna jemförelse, och man vill icke
höra talas om den, utan förhållandena äro, menar man nu, helt andra
i Stockholm än i Upsala.

Nu vill jag säga, att det för oss i statsutskottet företett sig vissa
omständigheter, som gjort, att vi ansett, att Stockholms bibliotek i fråga
om tjenstemännens antal bör stå framom universitetsbiblioteket i
Upsala och alltså få en tillökning, och dessa omständigheter hafva
varit, att biblioteket i Stockholm hålles öppet på eftermiddagen samt
hvarje dag hela året om, alltså betydligt mera än Upsala universitetsbibliotek.
Det var detta, som gjorde, att vi ansågo, att någon tillökning
i Stockholm borde ske. Nu säger den "ärade talaren på
stockholmsbänken, att vi enligt det resonnement, som vi fört, icke
borde hafva gifvit något alls. Men att utskottet icke närmare utvecklat
de skäl, som gjort, att det tillstyrkt någon liten förökning,
är ju ganska naturligt, ty dessa skäl äro anförda i Kongl. Maj:ts proposition.
Framför allt är det på grund af det skälet, som jag redan
omnämnt, att Stockholms bibliotek är öppet äfven om eftermiddagarne
och äfven under sommartiden. Det är detta, som gjort, att vi i
någon män velat gå Kongl. Majds fordringar till mötes.

Jag vill till hvad jag nu yttrat endast tillägga, att då man nu
talar om det stora antalet besökande vid det kongl. biblioteket och
räknar dem så noga och talar om den massa böcker, som plockas ut,
så ber jag få säga, att jag tror, att detta i mycket stor utsträckning
verkställes icke af tjenstemännen, utan af bibliotekets vaktmästare,
och att det är ganska lätt att göra. Detta har jag hört många uttala,
och det var också ett. skäl, som gälde mycket starkt, då det gälde
universitetsbiblioteket i Upsala, att denna vetenskapliga forskning tog
betydligt mera af tjenstemännens krafter i anspråk" än den öfriga
utlåningen. Jag tycker, att man bör taga hänsyn härtill, då man
skall bedöma förhållandena vid de båda biblioteken.

Jag vill tillägga, att jag icke fått något svar på de frågor, som
jag gjort beträffande jemförelsen mellan biblioteket i Stockholm å
ena sidan och biblioteken i Köpenhamn och Kristiania å den andra
angående totalkostnaderna på de olika ställena och antalet af de
tjensteman, som der finnas. Jag hoppas, att jag möjligen senare
under debatten skall få en dylik upplysning.

Tills vidare anhåller jag emellertid att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Ernst Carlson: Herr talman! Efter den rätt blodiga
kritik, som den ärade talaren på stockholmsbänken utöfvat gent emot
försvararen af statsutskottets förslag, kunde jag egentligen helt och
hållet hafva afstått från ordet. Men eftersom jag nu fått det, vill jag
begagna mig af tillfället att protestera mot de något nymodiga principer
för biblioteksverksamhet, som här blifvit uttalade af herr Ivar
Månsson.

Angående
ändring i
staten för
kongl. biblioteket.

(Ports.)

N:o 18. 22 Onsdagen den 27 Mars.

Angående Han sade nemligen bland annat, att man vid katalogiseringen

ändring i borde gå till väga med större urskilning och att det icke vore så
lconalUblio.noga, om allt småtäck förtecknades eller ej. Hvad den saken beteket.
träffar, tror jag verkligen, att tjenstemännen vid kongl. biblioteket
(Forts.) förstå den saken bättre än den ärade talaren och att de skött sitt kall
på ett sådant sätt, att de här icke borde blifva utsatta för nedsättande
anmärkningar, utan fastmer förtjena! vårt tack. Jag håller tillika före,
att ett bibliotek, hvars material icke är fullständigt ordnadt och katalogiseradt,
är mycket litet brukbar! för allmänheten. Och ett litterärt
alster, ett småtäck, som i dag betraktas som en bagatell, kan helt
oförmodadt framdeles få ett mycket stort värde.

Vidare yttrade samme ärade talare, att utlåningen, särskild! hemlåningen,
bytesförbindelsen m. m. vore större vid biblioteket i Upsala
än vid kongl. biblioteket i Stockholm. Men han aktade sig för att dervid
anföra några siffror, och man vet alltså icke, hvad för slags grund
detta påstående hvilar på. Jag vill deremot påpeka, att jag såsom
stöd för mina uttalanden anfört siffror, som äro fullt officiella och
hvilka således kunna af hvar man kontrolleras.

Den ärade talaren påstod också, att det fans många flera vaktmästare
vid kongl. biblioteket än i Upsala. Och det vill jag visst ej
bestrida; men de torde nog behöfvas, särskildt vid. den här förekommande
stora eftermiddagstjenstgöringen. Emellertid kan det väl
aldrig ha varit talarens allvarliga mening att påstå, att vaktmästarne —
dessa må nu vara hur intelligenta som helst — skulle kunna ersätta
bibliotekstjenstemännen i afseende å katalogisering och andra sidor
af bibliotekets vård och skötsel, som här äro i fråga.. Åtminstone
måsto jag taga bestämdt afstånd från en sådan uppfattning.

Här vid kongl. biblioteket i Stockholm finnes för öfrigt, såsom
jag redan visat, mycket arbete, som icke alls eller åtminstone ej i
samma grad förekommer vid universitetsbiblioteket i Upsala, .nemligen
l:o) den besvärliga eftermiddagstjenstgöringen, 2:o) insamlingen
och katalogiseringen af det äldre svenska trycket och 3:o) upprättandet
af accessionskatalogen öfver all till landets större boksamlingar inköpt
utländsk litteratur. Slutligen — och detta är ej det minst
vigtiga — bör äfven observeras, att ju mer man ökar tjenstemannastammen,
desto bättre blifva samlingarna vårdade och desto bättre
blir allmänheten betjenad vid deras begagnande.

Man har påstått, att jemförelsen med utlandet i här ifrågavarande
afseende icke skulle hafva något att betyda och att den tillgripits i
ogjordt väder. Men jag frågar då, hvarför det är så mycket bättre
att uppdraga en jemförelse med universitetsbiblioteket i Upsala?
Jag tror verkligen, att universitetsbibliotekarien der skall betacka sig,
då han får veta, att hans yttrande år 1898 begagnats som förladdning
i en argumentering för nedsättande af det föreslagna antalet
tjensteman vid kongl. biblioteket. Jag tror för min del, att vi
med skäl kunna trygga oss till den noggranna och sakkunniga granskning,
som det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget genomgått, och jag
håller före, att de beräkningar, som der blifvit gjorda af öfverbibliotekarien,
skola visa sig hållbara icke minst, om man jemför de nuvarande
förhållandena vid kongl. biblioteket och dem, som förefunnos

Onsdagen den 27 Mars. 23 N:o 18.

år 1878. Jag kan icke heller finna, att något blifvit här anfördt, som Angående
rubbar de af Kongl. Maj:t och öfverbibliotekarien framstälda grunderna, ändring t

I början af sitt anförande påstod herr Ivar Månsson, att jag på kongLMblio
något sätt skulle ha visat mig »nedstämd», tror jag det hette, öfver teket.
statsutskottets enighet. Detta är ett litet missförstånd, som måtte ha (Forts.)
berott på att den ärade talaren icke rätt hört hvad jag sade. Mitt
åsyftade yttrande innehöll nemligen endast, att statsutskottets berömda
enighet imponerar mindre nu, när den uppträder så der
oblandad, än förr i tiden, när man då och då fann den afbruten af
reservationsvis anförda afvikande meningar. Statsutskottet är naturligen
i sin goda rätt att vara enhälligt så många gånger det utskottet
lyster. Jag lofvar att icke alls bli »nedstämd», äfven om utskottet
hädanefter aldrig visar sig annat än enhälligt. Det kan ju mycket
väl hända, att jag tappar i voteringen; men jag behöfver alls icke
ha haft orätt för det. Sådant får framtiden afgöra.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lundell: Det kan icke vara någon fråga om att icke den
utvidgning af kongl. bibliotekets arbetskrafter, som statsutskottet
medgifvit, är tillräcklig för den dagliga expeditionen. Det är egentligen
för katalogiseringen af den gamla litteraturen, som det är behöfligt
att åstadkomma en ytterligare ökning af tjenstemannapersonalen.
Jag är nog öfvertygad, att en sådan tillökning kan vara behöflig;
men jag tror icke, att det är en rigtig väg att för det ändamålet
tillsätta ordinarie tjensteman, utan jag anser, att denna katalogisering
är ett öfvergående göromål, som borde tillgodoses genom extra anslag.
Jag protesterar mot att det skulle låta sig göra att urskilja en
del af denna litteratur, att katalogisera en del, men icke en annan.

Det är alldeles säkert och alldeles klart, att hvad som anses vara af
mindre vigt den ena dagen, kan anses vara af större vigt en annan
dag. Och det är mycket behöfligt och mycket behjertansvärdt, att
en katalogisering af denna litteratur kan ske. Jag tror, att alla våra
bibliotek stå efter i den vägen, och att en sådan katalogisering borde
tillgodoses.

Men jag tror icke, att det är rätta vägen att för det ändamålet
sätta till ordinarie tjensteman, utan att man bör bevilja extra anslag,
när framställning kommer från Konungen i den vägen. På grund
häraf anser jag mig för närvarande böra yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Hedin i Stockholm: Jag vill fästa uppmärksamheten på
att här icke är fråga om att bereda de ordinarie tjenstexnännen vid
kongl. biblioteket några ökade förmåner. Här är icke fråga om att
öka aflöningen, ej heller att minska arbetet. Deremot skulle den
plats, hvarom det nu strides, bidraga till att afhjelpa ett ostridigt
behof, nemligen att öka arbetskrafterna. Det är således för den vetgiriga
allmänhetens skull, som det är fråga om att få denna plats,
och icke för att lindra arbetet för personalen hos kongl. biblioteket.

Nu tänker jag, att det kan förhålla sig så, att många besökare
af kongl. biblioteket icke fått något starkt intryck af att arbetskraft

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Angående terna äro otillräckliga der, och om så är förhållandet, är det icke
sp^et^för mel billigt ocb råttvist att erkänna, att det beror på det utomkonglmblio-
ordentliga intresse, som bibliotekets tjensteman visa för sin uppgift,
teket. den ansträngning de underkasta sig och det öfverarbete de äro villiga
(Forts.) till. Detta bar kunnat gifva mången intryck af att arbetskrafterna
äro alldeles tillräckliga der. Men det äro de icke. Och när de då
begära förstärkning af arbetskrafterna, icke för att lindra sitt eget
arbete, utan för att blifva bättre i stånd att uppfylla sin stora uppgift,
och då den summa, om hvilken striden nu står, är obetydlig,
synes det mig, att kammaren icke borde kunna hafva synnerligen
stora betänkligheter att bevilja den.

öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner, dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till det af herr Ernst Carlson under öfverläggningen framstälda förslag;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i andra punkten
af förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Ernst Carlson
under öfverläggningen framstälda förslag.

Voteringen utvisade 109 ja mot 70 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Efter föredragning af punkten 3 anförde

Herr von Schéele: Herr talman! Den fråga, som här föreligger,
är en mycket gamma] fråga. Den kan i år fira sitt 50-års-jubileum.
Ty redan vid riksdagen 1850—1851 blef genom att bevilja bidrag af
statsmedel åt domkapitlens tjensteman erkändt, att konsistorienotarierna
hade rätt till åtnjutande af lön från statsverket, och derjemte
otillräckligheten af deras från andra håll hemtade inkomster. År
1871, således 20 år senare, erkände man jemväl inom representationen
principielt olämpligheten af detta lönesätt. Resultatet af den då
från Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelsen blef emellertid
endast, att i statsverkspropositionen till 1874 års Riksdag äskades för
sagda tjensteman 30 procents dyrtidstillägg å beloppet af samtliga
från statsverket utgående kontanta bidrag till deras aflöning.

I ett nytt skede inträdde frågan, då konsistorienotarierna sjelfve

Onsdagen den 27 Mars.

N:o 18.

år 1880 hos Kongl. Maj:t gjorda framställning i den rigtning, som
Riksdagen 1871 antydt. År 1882 kom nemligen frågan åter före i
Riksdagen, och man har väl anledning att tro, att det skedde i ett
visst samband med denna konsistorienotariernas framställning, eftersom
den är bifogad Riksdagens protokoll. Uppslaget kom från Andra
Kammaren, som med anledning af der väckta motioner för sin del
beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken alltså kom jemväl under
Första Kammarens behandling, hvaraf framgår, att sistnämnda kammare
äfvenledes anslöt sig till den nu bestämdt uttalade grundsatsen,
att konsistorienotariernas lönesätt borde, såsom varande, olämpligt
förändras i den 1871 antydda rigtningen. Begge kamrarne visade sig
härvid vara ense om »att, utom de mera mekaniska expeditionsgöromålen,
äfven utarbetandet af ärendena vanligen hvilar på expeditionen,
och för den arbetsdryga befattningen, utan semester och utan
pensionsrätt, uppbär konsistorienotarien den väsentligaste delen af
sina tjensteinkomster på ett sätt, som i sanning Jcunde vara säkrare
och behagligare, än det än. Detta uttalande ber jag få understryka.
De flesta af oss torde dock känna hvad som sedan inom riksdagen
i samma anda försökts, men ty värr alltjemt — resultatlöst.

Vid kyrkomötet 1888 upptog jag jemte den embetsbroder, som
haft att i statsutskottet behandla min motion, denna fråga, i det att
vi motionerade om åtgärders vidtagande från kyrkomötets sida för
att söka påskynda verkställigheten af den vackra grundsats, som Riksdagen
sålunda fastslagit. Kyrkolagsutskottet förklarade då, att det
var i högsta grad icke blott önskvärdt, utan oundgängligt nödvändigt,
att man med det snaraste vunne en definitiv lönereglering här vid lag;
i anslutning hvartill ock kyrkomötet fattade beslut att »hos Kong!.
Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t i nåder vidtaga
åtgärder för reglering af tjenstemäns och betjentes vid rikets
ecklesiastika konsistorier löne- och pensionsförhållanden».

För att jemväl yttra något rörande särskildt den sida af saken,
som i motionen föreligger, så förklarade Riksdagen 1886 i skrifvelse
af den 8 maj inför Kongl. Maj:t, »att föreskrifterna om upptagande
af kollekter för statsändamål torde vid sin uppkomst hafva varit
ändamålsenliga och af behof påkallade, men att detta sätt att bereda
statens stiftelser behöfliga inkomster numera icke vore lämpligt».
Ja, i sanning, det råder en vid skilnad icke blott med hänsyn till
tiden, utan äfven till åskådningssättct i fråga om dessa kollektcrs
ursprungliga bestämmande och deras nuvarande bruk. Såsom exempel
härpå vill jag blott anföra, hurusom kongl. resolutionen af den 14
november 1693 öfverlåter åt konsistorienotarien i Visby en kollekt,
som ursprungligen var afsedd till ersättning åt ledamöterna i Visby
konsistorium för deras resor från hemmet till konsistorii sessioner.

Med anledning af Riksdagens bemälda skrifvelse förordnade Kongl.
Maj:t den 31 december 1887, att kollekterna i vissa fäll skulle upphöra,
dock icke de kollekter, hvarom här särskildt är fråga. Fn
befallning gafs likväl längre fram till statskontoret att yttra sig just
om dessa kollekter, och statskontoret hemstälde då i sitt utlåtande
af den 30 december 1893, »att de kollekter, hvarigenom medel insamlas
i kyrkorna till aflöning för de hos domkapitlen anstälde

N:o 18- 26

Onsdagen den 27 Mars.

tjensteman och betjente, äfvensom för anskaffande af skrifmaterialier
för vissa domkapitels expeditioner, måtte förklaras skola upphöra».

Nu har statsutskottet mycket vänligt upptagit den af mig jemte
16 andra af kammarens ledamöter framställa motionen. Utskottet
har förklarat sig »finna önskvärdt, att de ifrågavarande kollekterna må
snarast möjligt kunna ersättas med aflöning till domkapitlens tjensteman
i annan och lämpligare form», men utskottet har dock ansett,
att denna detalj icke bör behandlas särskildt, utan i samband med
frågan i dess helhet, något som äfven jag naturligtvis i hög grad
önskar. Min partiella framställning har endast varit betingad af det
afslag, som den mera omfattande motionen i samma ärende förra året
här rönte. Jag ber emellertid få taga fasta på statsutskottets i år
gjorde betydelsefulla tillägg: snarast möjligt. I full samklang härmed
står också hvad som här i kammaren vid sammanträdet sistlidne lördag
från inflytelserikt håll på ett särdeles glädjande sätt uttalades,
nemligen en bestämd önskan om att lönerna för tjenstemännen vid
domkapitlen måtte i sakens hela omfattning ofördröjligen regleras.
Kommer så dertill, att jag har grundad anledning till uttalandet af
den förhoppningen, att förslag till fullständig lönereglering för ifrågavarande
tjenstemän och betjente redan nästa år torde komma att af
Kongl. Maj:t för Riksdagen framläggas, så har ju hela den sak,
som ligger mig och mina medmotionärer om hjertat, inträdt i ett
långt gynsammare läge, än jag ännu i dag 8 dagar sedan ansåg
den hafva.

Med sådana utsigter finnes för mig ju intet skäl att yrka bifall
till min motion, som haft den oväntade lyckan med sig att föranleda
statsutskottets ofvan anförda uttalande — såsom jag hoppas — utan
någon gensaga från kammarens sida. Herr talman! Jag har blott
velat till protokollet göra detta inlägg, då jag icke vidare har skäl
till något särskildt yrkande.

Vidare anfördes ej. Punkten bifölls.

Punkten 4.

Godkändes.

Maj:t hade föreslagit Riksdagen att höja det ordinarie

kerna vid anslaget till materiel för poliklinikerna vid universitetet i Upsala
universitetet med 750 kronor eller från dess nuvarande belopp, 1,000 kronor, till

Utskottet hemstälde,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må af Riksdagen
bifallas.

Punkten föredrogs, hvarefter ordet lemnades till:

Angående Punkten 5.
materiel -

anslaget till

/no/i Lian*

i Upsala. 1^750 kronor.

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Herr Boethius, som yttrade: Ehuru jag naturligtvis icke har Angående
stort hopp att kunna uträtta något, kan jag likväl ej lemna utskottets
motivering för afslag i förevarande punkt oemotsagd. Utskottet poliklinisäger,
»att några giltiga skäl, hvarför poliklinikerna vid universitetet kerna vid
i Upsala skulle i än högre grad än för närvarande är fallet af universitetet
staten understödjas framför omförmälda polikliniker i Stockholm och * f''
Lund, ej synas vara anförda». Men enligt min uppfattning finnas ( or s''-*
fullgoda skäl härför. Saken är nemligen den, att i Stockholm och
Lund poliklinikernas lokaler äro sammanbyggda med sjukhusen,
hvarför kostnaderna der ingå i sjukhusens driftkostnader och beräknas,
då anslag begäres för dem. I Upsala är förhållandet annorlunda.
Der äro poliklinikerna af lokala skäl på annan plats än sjukhuset
och få således icke sina omkostnader ersatta i förbindelse med
sjukhusets, utan medel måste särskildt beviljas för desamma. Nu
säger utskottet, att ortsmyndigheterna böra anskaffa de medel, som
erfordras. Jag skall be att få upplysa, att ett anslag begärdes af
stadsfullmägtige i Upsala 1894, men detta vägrades. Det är ju också
en skilnad emellan Stockholm och Upsala i detta afseende, emedan
Upsala ingår i landstingsområdet, och landstinget lemnar medel till
sjukhus. Ett litet anslag har erhållits, men det är från fattigvårdsstyrelsen
i Upsala, och mera från det hållet är icke att påräkna.

Hvad landstinget angår, anser det sig genom den uppgörelse,_ som
kommit till stånd i afseende på sjukhuset, befriadt från alla vidare
skyldigheter i detta fall. Under sådana förhållanden finnes det icke
någon möjlighet för poliklinikerna att genom bidrag från ortsmyndigheterna
få sina behof tillgodosedda, och derför vore det önskvärdt,
om Riksdagen ville bevilja den af Kongl. Maj:t begärda summan,
då ju dessa polikliniker hafva stor betydelse icke blott för de fattiga
sjuke utan äfven och framför allt för undervisningen. För min del
skall jag derför be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Larsson i Mörtlösa: Den läkarevård, som lemnas vid poliklinikerna
i Upsala, kommer ju hufvudsakligen befolkningen derstädes
och trakten deromkring till godo. Det synes således rättvist,
att landstinget bör lemna bidrag till materiel för desamma, i likhet
med hvad som sker vid alla andra lasarett. Stockholms stad lemnar
bidrag till karolinska institutets polikliniker och Malmöhus läns landsting
lemnar bidrag till poliklinikerna vid lasarettet i Lund, och i
analogi härmed bör väl bidrag till poliklinikerna i Upsala anskaffas.
Jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets hemställan i
denna punkt.

Sedan öfverläg^ningen härefter förklarats afslutad samt herr
talmannen i ämnet framstält propositioner, blcf utskottets hemställan
af kammaren godkänd.

Punkterna 6 och 7.

Biföllos.

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Angående Punkten 8.
professur

i geografi Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till upprättande af
universitetet eD .or^''nar’e professur i geografi vid universitetet i Upsala på ordii
Upsala. narie stat bevilja ett belopp af 6,000 kronor, deraf 4,500 kronor såsom
lön och 1,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

Utskottet hemstälde,

att Riksdagen i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må till upprättande af en extra ordinarie professur i geografi
vid universitetet i Upsala på ordinarie stat bevilja ett belopp af
4,500 kronor, deraf 3,300 kronor i lön, som efter fem år kan höjas
med 500 kronor och efter tio år med ytterligare 500 kronor, samt
1,200 kronor i tjenstgöringspenningar, äfvensom medgifva, att omförmälda
ålderstillägg må bestridas af det under åttonde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag: ålderstillägg.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Ernst Carlson: Herr talman! I betraktande af den harmoni
och samstämmighet, som äfven i denna fråga utmärkt statsutskottet,
är naturligen utsigten för en enskild medlem af kammaren
att göra sin afvikande mening hörd icke stor; hans stämma skall
sannolikt förklinga som en ropandes röst i öknen. Men äfven öknarna,
herr talman, få icke afskräcka, då det gäller geografi, icke ens om
det vore minoritetsmannens torra och hopplösa öken! Och som jag
sysslat något med hithörande ting och dervid kommit till en bestämd
uppfattning i frågan, hoppas jag kammaren icke illa upptager, att
jag här uttalar densamma. Den får gälla hvad den kan, äfven om
den ej har utsigt att blifva majoritetens.

Först och främst vill jag då konstatera det glädjande faktum,
att hela statsutskottet, liksom Kongl. Maj:t, känt sig öfvertygadt om
att en särskild lärostol i geografi bör upprättas vid universitetet i
Upsala. Derigenom skall geografien äfven i vårt land komma att
intaga en sjelfständig ställning såsom vetenskap utan att såsom hittills
vara ohjelpligen sammankopplad med historien eller med statskunskapen.
Jag håller före, att goda frukter häraf äro att förvänta
både för de geografiska studierna i allmänhet och särskildt för lärareutbildningen
i ämnet.

Men då geografien sålunda nu skall få sin mandomsannammelse
såsom sjelfständig vetenskap, hade det också varit i hög grad önskvärdt,
om steget tagits fullt ut, så att

l:o) geografien bestämdt inrangerats bland de naturvetenskapliga
disciplinerna, hvilket den moderna geografiens rigtning ovilkorligen
fordrar, och

2:o) den nyupprättade geografiska lärostolen från början gjorts till
ordinarie, d. v. s. stälts jembördig med professurerna i de äldre
vetenskapsgrenarna med afseende å förmåner samt examens- och
undervisningsskyldighet.

Beträffande den nya professurens blifvande ställning vid universitetet
bär utskottet icke uttalat sig; men dess tystnad får väl tolkas

Onsdagen den 27 Mars. 29

såsom ett instämmande uti hvad härom anförts i statsverkspropositionen,
nemligen »att Kongl. Maj:t framdeles borde bestämma om dess omfattning
och ställning inom den filosofiska fakulteten». Härvid må
dock anmärkas, att den ställningen i öfverensstämmelse med den moderna
geografiska vetenskapens fordringar icke lärer kunna blifva
mer än en, nemligen så, att den nya lärostolen inrangeras i den
matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Ty geografien såsom skolämne
kan och bör måhända vara en amfibie med både politiska och
fysiska beståndsdelar; men geografien såsom vetenskap vid universitet
måste alltid i följd af sin fysiska utgångspunkt blifva en väsentligare
naturvetenskaplig disciplin och såsom sådan intaga sin plats. Dervid
är emellertid af vigt att fasthålla, det geografien såsom examensämne
för blifvande elementarlärare må kunna förenas både med humanistiska
och naturvetenskapliga studier. Tv för närvarande är icke möjligt
och lärer väl knappast för framtiden vara önskligt, att den geografiska
undervisningen i våra skolor endast skulle företrädas af naturvetenskapsmän.
Saken måste derför inrättas så, att hvarken studerande
med naturvetenskaplig eller med humanistisk förbildning hindras
från att lägga sig på detta fack, utan att, äfven om geografien får sin
plats inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, detta ämne
dock alltid kan förenas med kandidat- och licentiatexamina af bådadera
slaget.

I afseende å det andra önskemålet åter eller den nya geografiska
lärostolens egenskap af ordinarie professur har statsutskottet gått ett
sådant kraf, så att säga, halfvägs till mötes, i det att utskottet yttrat,
»att behofvet af undervisning i ämnet åtminstone för den närmaste
framtiden skulle kunna tillgodoses genom inrättande af en extra ordinarie
professur». Ty uttrycket »åtminstone för den närmaste framtiden»
får väl tolkas så, att utskottet känt på sig, att det »extra»
tillståndet icke kan komma att räcka länge; och jag är utskottet
särdeles tacksam för detta medgifvande, som jag ber att få notera.
Utskottet har emellertid för sin åtgärd att tills vidare göra den nya
professuren till extra ordinarie åberopat en akademisk auktoritet,
nemligen den af Upsala filosofiska fakultet tillsatta förberedande komitén.
Dervid är dock först och främst att märka, att denna komité
yttrat sig om ett helt annat förslag än det af Kongl. Maj:t nu framlagda;
ty den gången gäldo det upprättandet af två geografiska
professurer, den ena ny i »politisk geografi» och den andra förändrad
från en professur i meteorologi till en professur i »meteorologi och
fysisk geografi», med nedsatt tjenstgöringsskyldighet eller en observatorsplats
vid sidan. Sedan nu det föga lyckliga förslaget om
upprättande samtidigt af två geografiska professurer på goda grunder
öfvergifvits och för hela det geografiska gebietet föreslagits endast
en lärostol, har ingen af de hörda myndigheterna förutsatt annat
än att denna lärostol skulle företrädas af en ordinarie professor.

Detta torde ock blifva nödvändigt, dels till följd af sjelfva ämnets
beskaffenhet, då med den nya professuren måste följa föreståndareskapet
för eu betydande geografisk institution med samlingar af undervisningsmateriel
m. m., dels ock derför att det här gäller att
skapa goda traditioner. Ett nytt sjelfständigt ämne skall vid läro -

N:o 18.

Angående
professur
i geografi
vid

universitetet
i Upsala.
(Ports.)

N:o 18. 30 Onsdagen den 27 Mars.

Angående sätet inaugureras, och då måste man söka få en framstående person
professur dertill. Det vore olämpligt att här i detta afseende nämna några
^ vid '' namn; det torde vara alldeles tillräckligt att erinra derom, att både
universitetet på den praktiska forskningens och på den teoretiska vetenskapens
i Upsala. fält finnas inhemska sådana af god klang att tillgå.

(Forts.) Antingen jag ser saken från den rent vetenskapliga synpunkten

eller från den praktiska, d. v. s. lärarebildningens, synpunkt, finner
jag det alltså vara af stor vigt att få en verkligt dugande förmåga att
kreera geografiens ställning såsom sjelfständig vetenskap här i Sverige,
hvadan professuren bör göras ordinarie. Detta så mycket mer, som
i vårt land, hvilket har många lysande namn på den geografiska
forskningens område att uppvisa, hittills så litet gjorts för geografiens
vetenskapliga bearbetning och utbildande af lärare i detta ämne.

Först år 1893 inrättades vid Upsala universitet en extra ordinarie
lärareplats i geografi med ett årsarvode af 1000 kronor, och ämnet
var i examina oupplösligen förbundet med statskunskap. Följande år,
1894, beviljades medel till upprättande af en extra ordinarie professur
i »historia och geografi» vid Lunds universitet. Vid läroverken har
geografien hittills, som bekant, varit sammankopplad med historien,
och först den 31 sistlidne december har detta förhållande af Kongl.
Maj:t, på Riksdagens begäran, hvad adjunktstadiet beträffar blifvit
ändradt.

När vi nu gå att taga det afgörande steget till geografiens frigörelse
som sjelfständig vetenskap vid landets äldsta universitet, hvarför
då stanna vid en halfmesure, som kanske i väsentlig mån för
den närmaste framtiden skall omintetgöra de af detta steg väntade
fördelarne? Den besparing, som genom utskottets förslag skulle tillflyta
statsverket, är ock skäligen ringa; om tio år — eller förr kanske,
om innehafvaren har tjensteår vid universitetet att räkna sig till godo,
när han tillträder professuren — skall besparingen för staten icke
uppgå till mer än 500 kronor om året. Upprättandet af denna lärostol
blir dessutom alldeles särskildt billigt derigenom, att i samband
med professurens inrättande kan indragas det arvode af 1000 kronor,
som sedan 1893 utgått till den extra ordinarie läraren i ämnet och
som naturligen för framtiden blir öfverflödigt.

Då alltså skilnaden mellan Kongl. Maj:ts och statsutskottes förslag
från ekonomisk synpunkt icke spelar nämnvärd rol, men då det
deremot ur vetenskaplig och praktisk synpunkt är af vigt, att den
nya geografiska professuren allt från början besättes med ordinarie
innehafvare, dristar jag, herr talman, att vädja till denna kammares
kända omtanke för kulturfrågor och hemställa om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Friherre De Ge er: I likhet med professor Carlson anser jag
det vara lyckligast, om denna befattning från början göres till ordinarie.
Man kan redan af principiella skäl hafva vissa betänkligheter
emot att, när man fordrar ett arbete, som i allo motsvarar det, som
innehafvaren af en ordinarie plats har att utföra, i ersättning derför
endast erbjuda en aflöning för extra ordinarie befattning. Detta är
så mycket mera betänkligt, då det gäller ett ämne, hvilket är så nytt

Onsdagen den 27 Mars. 31 N:o 18.

som den moderna geografien och hvilket sålunda kräfver ett alldeles Angående
särskilt intensivt arbete. Man må9te nemligen här tillskapa lämpliga P/ofessur
kurser och lämplig åskädniugsmateriel, hvarför det är synnerligen 1
vigtigt, att man redan från början anskaffar en lämplig person för universitetet
att utföra detta magtpåliggande uppdrag. i Upsala.

Då nu Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag om att (Forts.)
platsen — som vi dock få hoppas endast tills vidare — skall besättas
blott såsom extra ordinarie, skall jag för min del också yrka bifall
till utskottets förslag, dock med det tillägget, att efter orden »ordinarie
professur i geografi» fogas svid den filosofiska fakultetens matematiskt-naturvetenskapliga
sektion». Jag tror nemligen, att det är af
synnerligen stor vigt, att om man i värt land, der hittills kunskapen
om den moderna geografiens utveckling utan tvifvel varit ganska
ringa, verkligen vill få fram studiet af detta ämne på ett sätt, som
gör, att Sverige värdigt kan täfla med de i detta afseende mest framskjutna
länderna, man redan från början bringar in detta studium på
rätt stråt.

Vid de utredningar, som i denna fråga företagits, har man till
jemförelse framdragit förhållandena i Frankrike och Tyskland samt
äfven Österrike, och man har dä påpekat, att i Frankrike har detta
studium hufvudsakligen bedrifvits ur historisk-politisk synpunkt och
i Tyskland alldeles öfvervägande från naturvetenskaplig eller fysisk
synpunkt. Man har sagt, att det omdömet sålunda kunde anses befogad^
att man varit något ensidig i begge dessa länder. Så kan det
ju också vid första påseendet förefalla, men om man haft tillfälle
att något närmare följa utvecklingen af den ifrågavarande vetenskapen,
måste man medgifva, att det är Frankrike, som länge i detta afseende
stått qvar på en föråldrad ståndpunkt, ehuru äfven här på senare
tiden mera framskjutna forskare, såsom de Lapparent, afgjordt intagit
samma modernare ståndpunkt, till hvilken tyskarne redan allmänt anslutit
sig.

Det förvånar mig, att man ej vid dessa utredningar äfven påpekat
den storartade utveckling, som geografien tagit i Förenta staterna.

Det är nemligen otvifvelaktigt, att man i Förenta staterna såväl som
i Tyskland — hvilka båda länder, i förbigående sagdt, i vissa afseenden,
särskildt på det industriella området, med mycken intensitet
arbetat för sin utveckling — kommit alldeles på det klara med att,
om geografien skall kunna blifva en sjelfständig vetenskap, som kan
sammanfatta sitt material på ett systematiskt och planmessigt sätt, är
det nödvändigt, att den är baserad på naturvetenskaplig grund.

Den förnämsta orsaken till att geografien på den europeiska kontinenten
sä länge intagit en obemärkt plats och föga kunnat göra
sig gällande, är nog den, att geografien varit såsom ett bihang sammanförd
med historia eller något annat humanistiskt ämne. Jag tror,
att icke minst de humanistiska vetenskaperna skulle blifva särdeles betjena
af att geografien finge en sjelfständig ställning, ty endast då
kan densamma utveckla sig på ett sådunt sätt, att den verkligen förmår
lemna dessa humanistiska discipliner såväl som de naturvetenskapliga
alla de värdefulla upplysningar, som utan tvifvel kunna
erhållas från detta ämne.

N:o 18. 32 Onsdagen den 27 Mars.

Angående Geografien har hos oss vanligen uppdelats uti politisk geografi
t''geografi °c^ fysisk geografi. Den af Upsala filosofiska fakultet tillsatta
'' komitén framhåller, att detta namn »politisk geografi» i våra dagar
universitetet är mindre lämpligt, då det ganska litet motsvarar hvad man i Tyski
Upsala. land kallar Länderkunde; det är endast en enda sida af den huma(Forts.
nistiska geografien, som kan kallas politisk. Ty äfven den humanistiska
geografien måste i ganska hög grad basera sig på naturvetenskaplig
grund, och derför är det utan tvifvel erforderligt, att, då hela
ämnet företrädes af en person, denne är väl skolad i den naturvetenskapliga
metoden.

Jag har derför, om också helt naturligt med någon tvekan, vågat
föreslå detta tillägg till statsutskottets förslag. Jag har vågat göra
detta i egenskap af geolog, emedan det otvifvelaktigt är först genom
geologernas verksamhet, som det geografiska studiet i våra dagar
vaknat till nytt lif. För geologerna har det nemligen varit en tvingande
nödvändighet att på egen hand utbilda studiet af jordens beskaffenhet i
våra dagar och de krafter, som drifva sitt spel på jordens yta. Detta
har gifvit upphof till den moderna geografien, som nu med så mycken
framgång utvecklat sig i Tyskland och Förenta staterna. Fn af
Amerikas främste pedagogiska geografer i våra dagar, professor Davis
vid Harward College i Boston, säger, att »geografien är en ympqvist,
som utvuxit från en geologisk stam.

Då dessutom mitt speciella fack inom geologien faller just inom
det område, som står i den närmaste beröring med geografien, har
jag personligen haft anledning och tillfälle att på nära håll följa
denna det geografiska studiets först på senare tid inträffade utveckling,
och det är äfven på denna grund, som jag vågat att på det lifligaste
tillstyrka, att kammaren måtte omfatta detta tilläggsförslag. Det innebär
ju ingen väsentlig ändring af utskottets förslag, utan preciserar
endast, till hvilken fakultet geografien bör hänföras, om man verkligen
önskar, att Sverige skall blifva på ett effektivt och värdigt sätt representeradt
i detta afseende.

Häruti instämde herrar Höjer och Branting.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Jag har för
visso ingenting emot att en professur i geografi inrättas, och jag
skall gerna vara med om Kongl. Maj:ts förslag. Men jag vill begagna
tillfället att till herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
ställa en vädjan, att han måtte tillse, att icke
tillkomsten vid våra universitet af den ena professuren efter den
andra måtte oskäligt förlänga universitetsstudierna, genom en dermed
följande ökning af studiekurserna, samt derigenom lika oskäligt öka
studieskulderna för vår studerande ungdom. Detta är annars något,
som ständigt förekommer; den professur, som sist inrättades, hade
också den följden. Man vet, att i allmänhet, när professorsombyte
sker, blifva studiekurserna förlängda, och de blifva det naturligtvis
då ännu mer, när en ny professur tillkommer. Man har redan i
många år klagat öfver att studierna vid våra universitet äro alldeles

Onsdagen den 27 Mars. 38 N:o 18.

för långa, och det särskildt om man med dem jemför motsvarande Angående
studier i främmande länder. professur

Men jag skall icke stanna allenast vid detta, utan jag vill tillika *
hemställa till herr statsrådet, om det icke skulle vara möjligt att universitetet
vidtaga några åtgärder, hvarigenom de föreläsningar, som professorerna * Upsala.
vid våra universitet nu hålla, kunde blifva mera fruktbärande för den (Forts.)
studerande ungdomen och lemna bättre resultat för dess studier. Som
det för närvarande är, besökas föreläsningarne i allmänhet af ytterst
få studenter. Jag var för icke länge sedan i Upsala och bevistade
då på en förmiddag fyra föreläsningar. Antalet studenter, som
åhörde dessa föreläsningar — det var icke inom den filosofiska fakulteten,
utan inom eu annan — varierade mellan sju och femton stycken;
och jag får säga, att jag tyckte att det var bedröfligt, att så mycken
dyr personlig kraft skulle förspillas till så liten nytta. Men jag förstod
å andra sidan ganska väl, att det icke kunde vara af något synnerligt
intresse för de studerande att bevista sådana föreläsningar, der man
t. ex. fick höra en professor med stöd af konkordieformeln framställa
för de teologie studerande, »vid hvilket moment af omvändelseprocessen
rättfärdiggörelsen inträder» — det var hans verba formalia —
med mera sådant skolastiskt — ja, nu vet jag icke, hvad jag skall
säga. Jag tyckte till och med, att det var för många studenter, som
sutto och spilde tid på dylika föreläsningar.

Det vetande, som de studerande inhemta vid universitetet, det
få de i allmänhet icke på professorernas offentliga föreläsningar, utan
på s. k. kollegier, hvilka understundom kunna vara ganska dyra.

Desäa kollegier gifvas ofta af vederböTande professorer, som dervid
mot särskild betalning meddela verklig undervisning. Men det händer
också, att på samma gång, som de studerande af vissa lätt begripliga
skäl anse sig vara tvungna att bevista professorns kollegium, så måste
de, för att få de erforderliga kunskaperna, gå och taga privat undervisning
hos någon enskild lektionsgifvare. Jag tror icke, att detta
är nyttigt, och jag anser, att det nu, då det är fråga om inrättandet
af en ny professur, är lämpligt att framdraga det.

Som herrarne minnas, talade jag om samma sak för flera år tillbaka
— det gälde då den juridiska fakulteten — och det hade ju
då också sin lilla verkan.

Nu är det naturligt, att jag icke kan göra något yrkande; men eftersom
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet är här närvarande,
skall jag — icke i mitt namn, men i den studerande ungdomens
namn, hvars talan jag vet mig föra i detta fåll — bedja honom lägga denna
sak på hjertat och tänka efter, om det, som sagdt, icke skulle kunna
vidtagas några åtgärder för att göra professorernas föreläsningar i
Upsala — förhållandena i Lund känner jag icke till — mera fruktbärande
för den studerande ungdomen, så att, om möjligt, den privatundervisning,
som den nu måste skaffa sig, blir öfverflödig eller kan
väsentligen inskränkas.

Herr Centerwall förenade sig med herr Waldenström.

Herr Boeth ius: Jag ber att få säga näs/ra ord med anledning

Andra Kammarens Prat. Idol. N:o IS.

N:o 18. 34 Onåd,!pen Jen 27 Mars.

Angående af herr Waldenströms nya ridt på den af honom så omtyckta

r^rT- h“sten 3vid

31 Om Ja» förstod herr Waldenström rätt, så ville han, att föreuniversitetet
läsningarna vid universiteten skulle anordnas så, att de blefve kollei
Vpsala. gier, d. v. s. öfversigtliga kurser i hvarje ämne.

(Forts.) Jag tror, att för professorerna sjelfva vore det nog beqvämast att

så anordna undervisningen, att de år efter år föredrogo ett utarbetadt
kollegiehäfte, innehållande en minimal öfversigt öfver kursen. De
skulle då också få rätt många åhörare, nemligen alla de studenter, som
behöfde inhemta denna kurs. Men nu ålägga statuterna professorerna
att äfven gifva vetenskapliga uppslag, att hålla föreläsningar, som
icke endast afse ett approbatur för kandidatexamen, utan äfven kunna
vara till gagn för de studenter, som skola tränga djupare in i
vetenskapen, således i filosofiska fakulteten för dem, som läsa på
filosofie licentiatexamen. Nu äro dessa senare ganska få i hvarje
ämne, och derför kunna föreläsningar, som hållas särskildt för dem,
omöjligen få någon masspublik; men häraf följer icke, att sådana
föreläsningar äro utan nytta, vare sig för studenterna eller för den
vetenskapliga odlingen i vårt land. Om det varit herr Waldenströms
mening att påstå, att professorerna, utom sina föreläsningar, i allmänhet
hålla kollegier, som betalas af studenterna, vill jag säga, att
detta icke öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Inom filosofiska
fakulteteten tror jag att det knappast finnes någon professor,
som håller kollegier, för hvilka betalning erlägges. Men förutom
den strängt vetenskapliga föreläsningsverksamheten behöfves det
en handledning för studenterna, när de skola inhemta de vetenskapliga
grunderna, och denna handledning ha professorerna öfverlemnat åt
docenterna, för att dessa senare derpå skola kunna göra sig en inkomst.
I Tyskland går det så till, att professorerna sjelfva äfven
hålla dessa kollegier och derpå förtjena stora summor; men följden
deraf är också, att derstädes kan knappast någon åtaga sig en docentur,
som ej eger enskild förmögenhet; och om detta förhållande är något
eftersträfvansvärdt, lemnar jag åt kammaren att sjelf afgöra, rör
öfrigt låter det nog illa, när det säges, att på en föreläsning endast
varit en 7 ä 8 personer. Men kanske hafva dessa 7 å 8 studenter
varit elitkåren inom sitt ämne, som der fått uppslag för sina fortsatta
studier, och då tror jag icke man kan säga, att föreläsarens verksamhet
varit misslyckad.

Hvad herr Carlson yttrade i fråga om en ordinarie och en extra
ordinarie professur i geografi, gillar jag i princip. I sjelfva verket är detta
en organisationsfråga. Kammaren torde ha sig bekant, att administrationen
vid våra universitet är så anordnad, att universitetets angelägenheter
skötas af ett stort konsistorium. Skall nu en sådan anordning
ha något verkligt skäl för sig, då bör hvarje vetenskap vara
representerad i konsistorium. Men nu sitta i detta ej några extra ordinarie
professorer, utan blott ordinarie. Det är derför principielt origtigt
att skapa blott en extra ordinarie professur med målsmanskap för ett
sjelfständigt läroämne, helst ett så vigtigt ämne som geografi, emedan
detta då ej blir behörigen representeradt i universitetets administration.
Det vore af denna anledning mycket önskligt, att professuren

Onsdagen den 27 Mars. 35 N:o 18.

blefve ordinarie, och jag skall derför också be att, till den kraft och Angående
verkan det hafva kan, få instämma i herr Carlsons yrkande om bifall professur
till Kongl. Maj:ts proposition. För öfrigt hoppas jag, att saken i 1 ge°fa
alla fall snart skall blifva rangerad derigenom, att våra universitet universitetet
omorganiseras så, att skilnaden mellan extra ordinarie och ordinarie i Upsala.
professorer upphäfves eller bättre ordnas. (Forts.)

Hvad friherre De Gcers yrkande angår, ber jag få påpeka, att
med afseende på geografien två rigtningar hafva gjort sig gällande. Ursprungligen
lade man egentligen blott vigt på den politiska geografien,
men härigenom blef ämnet ensidigt behandladt. Sedermera började
man lägga kanske allt för stor vmt vid den s. k. fysiska geografien.

Jag undrar, om icke ett bifall till hans yrkande skulle kunna förorsaka,
att åt ämnet komme att gifvas en allt för mycket naturvetenskaplig
pregel, hvarigenom en motsatt ensidighet uppkomme. Enligt
min tanke är den geografiska vetenskapen en sammanfattning af''
naturvetenskapliga och humanistiska element. Jag erkänner, att grunden
bör vara naturvetenskaplig, men jag vill påpeka, att denna professurs
praktiska uppgift, är att utbilda lärare för våra läroverk, och att den
geografiundervisning, som der meddelas, icke får vara ensidigt naturvetenskaplig,
utan äfven måste vara etnografisk och politisk. Derför
måste man se till, att denna plats vid universitetet icke blifver ensidigt
naturvetenskaplig. Huru denna professur skall inordnas vid
universitetet, tror jag för öfrigt vara en detaljsak, som Andra Kammaren
icke på rak arm bör fatta beslut i, innan vederbörande myndigheter
yttrat sig derom. Jag anser det derför vara klokast att icke
antaga det föreslagna tillägget,, utan hålla sig endera till utskottets
förslag eller, såsom jag naturligtvis helst skulle önska, till Kongl.

Majrts förslag, och detta äfven af det skäl, att ett sådant tillägg till
beslutet möjligen skulle komma att vålla svårigheter med afseende på
sakens genomförande. . Det är i alla fall nog troligt, att professuren
kommer att förläggas till den naturvetenskapliga sektionen.

Innan jag slutar, skall jag be att få tillägga ännu en sak. Herr
Waldenström yttrade nemligen farhågor för att denna, professur skulle
blifva menlig för studenterna. Jag ber få påpeka, att just de studenter,
som egna sig åt ifrågavarande vetenskap för att utbilda sig till lärare,
framstält såsom ett mycket vigtigt önskemål, att geografien erhölle
eu sjelfständig ställning vid universitetet.

Herr Larsson i Mörtlösa: Jag ber att få erinra den talare på
göteborgsbänke.n, som först yttrade si» i frågan, att den sakkunniga
komitén vid filosofiska fakulteten i Upsala ansett, att den ifrågavarande
professuren borde blifva extra ordinarie; den blefve i så fall
jemstäld med den professur i samma ämne, som finnes vid universitetet
i Lund. Den lärare, som hittills bestridt undervisningen i detta
ämne, har endast haft ett arfvode af 1,000 kronor. Ett bifall till statsutskottets
förslag komme derför att i detta afseende medföra en väsentlig
förbättring.

Hvad angår det yrkande, som gjordes af en talare på stockholmsbänken,
eller att kammaren skulle besluta, att den ifrågavarande professuren
skulle inrangeras under filosofiska fakultetens matematisk -

N:ol8.

Angående
professur
i geografi
vid

universitetet
i Upsala.

(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

naturvetenskapliga sektion, så tror jag icke, att det kan vara tillrådligt
att fatta beslut i enlighet med ett sådant yrkande, emedan det synes
gå utöfver hvad Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit.

Som Första Kammaren redan bifallit hvad utskottet uti ifrågavarande
punkt föreslagit, hemställer jag, om det icke vore skäl, att
denna kammare fattar samma beslut.

Herr Waldenström: Jag väntade just, att herr Boethius, som
ju är representant för universitetet i Upsala, skulle rigta en replik
mot mig. Han gjorde så äfven förra gången, men erkände då, att
han nätt och jemt hört talas om tillvaron af den sergeant i Upsala,
om hvilken det yttrats, att med honom stode och folie hela den juridiska
fakulteten, emedan det vore han, som försåge studenterna
med hektograferade kollegiehäften, som öfver hufvud gjorde det möjligt
för dem att studera. Jag frarostälde då ett särskildt yrkande.
Derefter upptog justitieombudsmannen samma sak, och Kongl. Maj:t
vidtog sedermera med anslag, som Riksdagen beviljade, åtgärder för
att afhjelpa de svårigheter, som för det dåvarande och till väsentlig
del ännu i dag vidlåda de juridiska studierna vid universiteten. Professorerna
i Upsala visste sjelfva ingenting om behofvet af sådana
åtgärder, utan det måste stötas på frän annat håll. I allmänhet kan
man ju ock säga, att icke några reformationer utgå från ett skrå
sjelft, eller från personer, som stå såsom skråets ledare.

Ja» tillåter mig vidare för herr Boethius påpeka, att jag alls
icke fram stål t något förslag om huru föreläsningarna vid universiteten
böra ordnas. Jag har endast velat lägga herr ståtsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet på hjertat att se till, huru vida icke
något kunde göras för att dessa föreläsningar måtte blifva mera fruktbärande
för den studerande ungdomen, än de för närvarande äro.
Om jag icke i denna sak har opinionen för mig inom professorskretsar
i Upsala, så har jag alldeles säkert hela studentkåren bakom
mig, när jag säger det.

Nu säde herr Boethius, att statuterna ålägga professorerna att
gifva sina föreläsningar en mera vetenskaplig form. Ja, det är rigtigt;
och jag ber att få säga, att det vore mycket önskligt, att de
äfven gjorde det. Jag har hört sådana i vetenskapligt afseende bedröfliga
föreläsningar i Upsala, att jag fått rigtig feber, innan timmen
varit slut. Jag hörde t. ex. en gång för icke länge sedan en
föreläsning, der professorn satt och dikterade predikoutkast så långsamt,
att kandidaterna skulle kunna hinna ord för ord uppteckna
dem. Böcker med sådana utkast kunna de få köpa kanske för 25
öre årgången i hvarje antiqvarisk bokhandel både i Upsala och här.

Jag har sjelf haft förmånen att vid universitetet studera under
professorer, som, på samma gång de varit framstående vetenskapsmän,
hållit utmärkta vetenskapliga föreläsningar inför ett auditorium,
som nästan jemt varit proppfullt. Icke behöfver den omständigheten,
att en föreläsning är vetenskaplig, verka derhän, att de åhörande studenternas
antal blir ringa, såsom herr Boethius menade.

Vidare sade herr Boethius, att om jag ville påstå, att det i
Upsala vore allmän regel, att professorerna gåfve kollegier, för hvilka

Unsdagen den 27 Mars. 37 N:o 18.

de uppbure särskild betalning, så talade jag icke sant. Ja, derför Angående
sade jag det icke heller. Men att sådant eger ruin, och att just ett | geografi
sådant exempel på senare tid varit föremål för en ganska allmänt 3 vid

uppseendeväckande tidningspolemik, det vet nog herr Boethius lika universitetet
bra som jag. * TJpsala.

Så sade herr Boethius, att han icke förstode, huru man kunde (Forts.)
säga, att en föreläsning vore misslyckad derför att den endast besöktes
af en 7 å 8 studenter. Det kunde ju, såsom han sade, vara
just elitkåren, som gått dit.

Tror då herr Boethius, att jag är så oförmögen att bedöma det
vetenskapliga värdet af en föreläsning, att jag icke skulle förstå att
jugera den saken? För resten skall jag säga, att om de 9 personer,
som voro närvarande vid en af de föreläsningar, jag bevistade, utgöra
elitkåren, så är det för bedröfligt; ty de sågo så sömniga ut, att
jag sjelf höll på att somna före timmens slut.

Vidare säde herr Boethius, att det är just de studenter, som egna
sig åt studiet af geografien, som begärt professur i ämnet. Herr
Boethius skall dock betänka, att de nya fordringarne i geografi komma
att läggas icke allenast på dem, som ämna bli vetenskapsmän i
ämnet, utan äfven på andra, för hvilka geografien efter examen spelar en
ganska liten, om ens någon, roll.

I allmänhet skulle jag vilja säga, att om herr Boethius och
professorerna i Upsala, öfver hufvud taget, bättre sökte få reda på
hvad studenterna tänka, skulle de inrätta sig ej så litet annorlunda,
än de nu göra. Om de frågade dem, när de lemna Alma Mater —
som universitetet ju så vackert kallas —, hvad nytta de haft af deras
föreläsningar, hvad de föra med sig ut i lifvet från dessa föreläsningar,
så skulle kanske flertalet af dem öppenhjertigt säga, att det rymdes
i deras västficka.

Herr friherre De Geer: Det är särskildt med hänsyn dertill,
att det är ifrågasatt att inrätta endast en professur i geografi, jag anser
det vara synnerligen vigtigt, att denna plats blir besatt med eu
person, som sitter inne med tillräcklig naturvetenskaplig underbyggnad.
Jag vill å nyo påpeka, att det är först sedan geografien utvecklats
i naturvetenskaplig rigtning, som man kan tala om en verklig
geografisk vetenskap. Hvad man tidigare afsåg med ordet geografi
var snarast en kompilation af hvarjehanda beståndsdelar från skilda
vetenskaper. Något verkligt vetenskapligt sammanhang kan deri svårligen
påvisas.

Skall nu en och samma person undervisa såväl i den vetenskapliga
grunden för hela ämnet som i de grenar af detsamma, hvilka
närmast anknyta sig till denna grund, synes det mig vara oafvisligt,
att platsens innehafvare i främsta rummet eger de nödvändiga förutsättningarna
att verkligen kunna beherska sjelfva grundvalen för
ämnet. Det är visserligen sant, att vid undervisningen i skolorna,
särskildt vid den första undervisningen, måste man börja med den
allmännare del af geografien, som i Tyskland kallas för Länderkunde,
och allra först med Heimatkunde, eller hvad vi skulle kalla hembygdslära,
under det att man först på ett senare stadium, när lär -

N:ol8.

Angående
professur
i geograf
vid

universitetet
i Upsala.

(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

jungarna fått vissa naturvetenskapliga förutsättningar, också kan meddela
det sammanhang, den öfverblick af förhållandena, som äfven
den geografiska vetenskapen numera kan lemna. Vid utbildandet
af lärare vid universitetet är det deremot af väsentlig vigt, att lärarne
sjelfva lära känna den grund, på hvilken vetenskapen hvilar, och
det syfte, mot hvilket man bör sträfva, så att de redan från början
kunna anordna hela undervisningen så, att den leder fram emot detta
syfte. För min del är jag så öfvertygad om vigten af att ämnet
redan från början kommer in på rätt spår, att jag för ögonblicket
skulle föredraga rent afslag framför risken af att lemna frågan oafgjord.
_

Af hvad som yttrades af talaren på uplandsbänken har jag blifvis
ytterligare stärkt i min förmodan, att man hos oss ännu allt för
litet gjort bekantskap med den i andra länder kraftigt spirande geografiska
vetenskapen, för att denna skulle blifva på ett betryggande
sätt tillgodosedd, i fall Riksdagen icke redan på förhand fastslår, att
ämnet bör tillhöra den matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Den behållning, vi kunna vänta oss af en geografisk undervisning,
ordnad på detta sätt, bör bland annat bestå deri, att vi lära
känna vårt eget lands natur bättre, än hvad hittills varit fallet. Det
kan med skäl, som också herr Carlson framhöll, väcka undran, att i
ett sådant gammalt naturforskarland som Sverige ännu så litet blifva
åtgjordt för att åstadkomma en sådan vetenskaplig öfversigt eller
totalbild af vår natur och af de olika naturtillgångar, som i detta
land förekomma. Jag är för min del öfvertygad om, att så vida i vårt
land kommer att meddelas undervisning i en verkligt vetenskaplig
geografi, så kommer detta ämne att få glädja sig åt en vida större
popularitet, än flertalet af de ämnen, hvari undervisning hittills lemnats.

Herr Ernst Carlson: Herr talman! Blott ett par ord till genmäle.

Den ärade talaren på geflebänken yttrade, att det vore önskligt,
att föreläsningarna vid universiteten anordnades så, att de blefve mera
praktiska och gagneliga för de studerande än hittills. Det är en
önskan, som vi alla — antager jag — instämma uti. A andra sidan
tror jag dock, att man måste göra våra högskolor den rättvisan att
erkänna, att de numera allvarligt sträfva till ett sådant mål. Det
kan ju hända, att man på vissa håll ännu icke lyckats nå detta
mål; jag känner ej förhållandena tillräckligt inom den teologiska fakulteten,
från hvilken den ärade talaren företrädesvis tog sina exempel,
för att ha något omdöme om den, och det hör för öfrigt inte
hit. Alldeles säkert är dock, att i åtskilliga ämnen sådana sträfvanden
till ett bättre kunna påvisas.

Upprättandet af en ny professur i geografi är eljest just egnadt
att verka i praktisk, studierna underlättande rigtning. Ty äfven om
den delvis är afsedd att främja det rent vetenskapliga forskningsarbetet,
så skulle dock framför allt lärarebildningen komma att vinna
på inrättandet af en sådan professur. De blifvande elementarlärarne
i geografi ha nemligen hittills måst studera både statskunskap och

Onsdagen den 27 Mars. 39 N:o.l8.

geografi, enär begge dessa discipliner hafva ingått såsom delar Angående
af samma professur. Men hädanefter skola de, som tänka egna sig professur
åt lärareverkens tjenst, kunna taga geografi utan statskunskap såsom exa- 1 ge°id
mensämne, och fördenskull komma, om ämnet skötes som sig bör, universitetet
blifvande geografilärares universitetsstudier att, på samma gång de i Upsala.
böra blifva mera intresseväckande och lärorika, i väsentlig mån un- (Forts.)
derlättas.

En ärad talare på östgötabänken anmärkte mot mig, att statsutskottet
för sin åsigt om den ifrågavarande professurens egenskap
af extra ordinarie kunde stödja sig på en god akademisk auktoritet,
nemligen den förberedande sakkunniga komitén inom filosofiska
fakulteten i Upsala, hvilken förordat endast en »extra ordinarie» professur.
Jag vill dock erinra honom derom, att frågan den gången
låg på ett helt annat sätt än nu Då var det meningen att inrätta
två professurer: en extra ordinarie professur i »politisk geografi» och
en dito i fysisk geografi och meteorologi», åtföljd af en observatorsplats
för sistnämnda ämne. Således är det icke rigtigt, såsom statsutskottet
gjort, att taga detta komitéuttalande såsom stöd för att den
nu föreslagna, mycket mera omfattande professuren skall göras till
extra ordinarie.

Jag skall emellertid icke vidare fortsätta en hopplös strid härom.

Jag vill i stället taga fasta på att statsutskottet i alla fall gått
geografins vänner ganska långt till mötes, då det yttrat, att den nya
professuren »åtminstone för den närmaste tiden» borde inrättas såsom
extra ordinarie. Det vill med andra ord säga: statsutskottet erkänner,
att den snart måste blifva ordinarie.

Deremot vill jag — ehuru i sak af alldeles samma mening som
friherre De Geer eller att den nya geografiska professuren bör få sin
plats inom den matematiskt- naturvetenskapliga sektionen — varna
för att gorå ett sådant tillägg till statsutskottets hemställan, som han
föreslog, enär Första Kammaren redan bifallit statsutskottets hemställan
oförändrad. Jag tror nemligen, att vill man sjelfva saken, bör man
icke utsätta den för faran att stranda på rena formaliteter. Det lärer
kunna lörväntas, att Kongl. Maj:t skall taga hänsyn till meningar, som
i Riksdagen uttalas, äfven om de icke inskrifvas i sjelfva klämmen.

Alltså, helst skulle jag vilja rösta för Kongl. Magt förslag; men
kan jag icke få detta, tager jag hellre statsutskottets förslag än att,
om jag så må säga, riskera hela bataljen.

Herr friherre De Ge er: Jag vill endast göra ett kort tillägg till
hvad jag nyss yttrade. Jag har nemligen gjort mig förvissad om
att mitt yrkande icke kan anses gå utöfver Kongl. Maj:ta förslag.

Det innebär ju tvärt om endast en begränsning af detsamma i och
genom en närmare bestämning rörande anordnandet af professuren.

1 Kongl. Maj:ts förslag står endast, att Kongl. Maj:t framdeles bordo
bestämma jemväl om den nya professurens omfattning samt dess ställning
inom filosofiska fakulteten. Mitt yrkande afser ju endast att redan
nu erhålla en sådan närmare bestämning. Jag ber derför att få
vidhålla mitt yrkande.

Onsdagen den 27 Mars.

Sedan öfverläggningen förklarats afslutad samt herr talmannen
framstält proposition å de derunder gjorda yrkanden, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Pimsten 9.

Bifölls.

PunJcten 10.

Härunder hemstälde utskottet,

att Riksdagen, med bifall till af Kongl. Maj:t gjord framställning,
må till arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska institutionen
i Lund på ordinarie stat bevilja ett belopp af 500 kronor.

Sedan denna utskottets hemställan upplästs, anförde:

Friherre von Knorring: Herr talman, mina herrar! Till mötesgåendet

från statsutskottets sida mot de kulturella anslagskrafven
har i år — enligt min uppfattning — varit ganska stor, att
döma af det föreliggande betänkandet, äfven om alla anspråk icke
blifvit tillfredsstälda. I denna punkt, hur obetydlig den än kan
förefalla, finner jag, att utskottet gått väl långt. Utskottet föreslår,
att vi från extra stat till ordinarie må öfverföra 500 kronor till arfvode
åt en instrumentmakare vid fysiologiska institutionen i Lund.
Saken är, såsom blifvit sagdt, obetydlig i och för sig sjelf, men från
principiel synpunkt är den icke obetydlig. Såsom skäl för åtgärden
anför utskottet först och främst, att arfvodet har utgått under många
år på extra stat. Icke kan detta egentligen vara något skäl, ty i
händelse det vore skäl för förändringen, skulle många andra extra
arfvoden, som utgått under många år — t. ex. till flere amanuenser
— äfven öfverflytta8 på ordinarie stat.

Såsom ett annat skäl angifves, att det icke allenast är för den
fysiologiska institutionen, som instrumentmakaren verkstält reparationer,
utan att han äfven gjort det för andra af universitetets institutioner.
Icke heller detta kan jag anse vara ett skäl för att öfverflytta
arfvodet från extra stat till ordinarie. Om det föreslagits att öka
arfvodet från 500 kronor till en högre summa, kunde detta skäl ha
varit lämpligt att åberopas.

Såsom jag förut antydt, skulle det icke alls förundra mig, om
till nästa Riksdag eller en följande det gjordes anspråk från än det
ena, än det andra hållet på att till ordinarie stat få öfverflyttade
arfvoden, som till en tid utgått på extra stat, t. ex. sådana till amanuenser,
till lektorer i språk vid universiteten, m. fl.

Det är på grund deraf jag vågat fästa uppmärsamheten på saken;
den har en pricipiel betydelse, och derför yrkar jag afslag å utskottets
hemställan.

Herr Eklundh i Lund: Ja, den föredragna punkten kan ju

Onsdagen den 27 Mars.

N:o 18.

synas innebära en vigtig principfråga, men jag tror icke, att man
bör taga den så. Förhållandet är, att deDna anslagsbegäran måst år
efter år upprepas; och då sålunda anslag för aflöning åt en instrumentmakare
vid Lunds universitet visat sig ständigt vara behöfligt,
torde det också vara lämpligast, att ifrågavarande anslag öfverflyttas
från extra till ordinarie stat, på det myndigheterna och Riksdagen
må slippa att år efter år skrifva om en så obetydlig sak.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Sedan herr talmannen
framstält propositioner å de derunder gjorda yrkanden, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

''Punkterna 11 och 12.

Godkändes.

Sedan ''punkten 13 blifvit föredragen, yttrade

Herr Eklundh i Lund: Ehuru jag, då statsutskottet enhälligt
omfattat den här föreliggande hemställan, icke vill framställa något
yrkande i motsatt rigtning, anser jag mig dock böra yttra några ord,
på det att kammaren måtte finna, att de akademiska myndigheterna
icke saknat skäl för sin framställning i nu ifrågavarande hänseende.

Utgifterna vid den astronomiska institutionen i Lund hafva utgjort
under 1896 4,267 kronor 48 öre, under år 1897 — i slutet af
hvilket år den nuvarande professorn i astronomi tillträdde sitt embete
och arbetet å institutionen i följd deraf var mindre omfattande än
vanligt — 1,326 kronor 99 öre, under år 1898 6,226 kronor 99 öre,
under år 1899 3,968 kronor 31 öre och under år 1900 6,462 kronor
65 öre. Nu kan man fråga, hur har det varit möjligt, att utgifterna
blifvit så stora, då det ordinarie årsanslaget till institutionen, hvilket
icke får öfverskridas, uppgår till endast 1,600 kronor? På denna
fråga blir svaret, att det varit möjligt derför, att Riksdagen till
astronomiska institutionen under åren 1881—1884 på extra stat för
hvarje år beviljat ett anslag af 1,500 kronor samt under hvartdera
af åren 1885 —1887 ett extra anslag af 3,000 kronor för offentliggörande
i tryck af särskilda vid observatoriet utförda zonobservationer,
således för sistberörda ändamål sammanlagdt 9,000 kronor. Man
jemför anslaget till astronomiska institutionen i Lund med det anslag,
som utgår till observatoriet i Upsala och som utgör 2,500 kronor,
men man bör dervid också märka, att observatoriet i Upsala erhållit
ett extra anslag på omkring 50,000 kronor för inköp åt en ny fotografisk
refraktor.

Det är gifvet, att, om man, på sätt utskottet föreslagit, minskar
anslaget till astronomiska institutionen i Lund, följden blir, såsom
också institutionens föreståndare antydt i sitt yttrande, hvilket jemväl
af utskottet åberopats, att arbetet derstädes vissa tider måste
ligga nere och bedrifvas så att säga stötvis, något, som väl icke borde
förekomma i fråga om det vetenskapliga arbetet vid en statens
institution.

Onsdagen den 27 Mars.

Jag skall, såsom jag i början nämnde, icke framställa något
yrkande, men jag har velat lemna dessa upplysningar, på det att
kammaren måtte finna, att det begärda anslaget är af behofvet påkalladt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—18.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Efter föredragning härefter af punkten 19 anförde

Herr Wallenberg: Genom en motion om inrättande af en
professur i handelsvetenskap vid Stockholms högskola har jag sökt
gifva uttryck åt en tanke, som allt mer och mer tränger sig fram på
näringslifvets område, nemligen att man på allt sätt bör söka höja
kunskapsnivån hos handelns och industriens utöfvare. Denna tanke
har under de senaste åren tagit form på mångahanda sätt och ibland
de mest skilda kretsar af näringsidkare. Och detta ej allenast inom
arbetsgifvarnes krets, utan äfven bland de breda lagren i samhället
har denna tanke tagit form i exempelvis det här i Stockholm verkande
arbetareinstitutet. Huru bevisande för rigtigheten af detta
antagande äro icke de skaror, som komma till mötes vid föreläsningarne?
De ådagalägga sanningen hos satsen: att »kunskap är magt».

Vid möten, som tid efter annan hållits för yrkesidkare, har jag
försport, att man allt oftare påyrkat, att kunskapsmåttet måste höjas
hos handelns och industriens män. Man torde med ett ord kunna
säga, att nu för tiden råder en allmän trängtan att söka höja kunskapsnivån.
Förr nöjde man sig med den erfarenhet, som kunde vinnas
vid utöfvandet af ett visst yrke, men numera vill man dertill lägga
teoretiska kunskaper.

I de länder, der de kommersiella intressena utvecklat sig i
mycket högre grad än hos oss, har man ej underlåtit något för att
åt näringslifvet gifva den säkra grund, som består i ett noggrant
studium af erfarenhet och förutsättningar, ordnade vetenskapligt, och
i dessa länder finnes intet tvifvel om, att den teoretiskt utbildade
mannen för det praktiska lifvet har högre valör än den som saknar
dessa förutsättningar. Också hos oss synes detta redan hafva börjat
gorå sig gällande. Se vi t. ex. på den företeelse, att ledningen af
större banker och bolag i många fall anförtros åt jurister, så betyder
naturligtvis detta, att man anser deras större teoretiska kunskaper om
näringslifvets förutsättningar i en viss rigtning vara af värde.

På samma sätt är förhållandet på industriens område. Industriens
arbete är ju i många fäll frukten af kemistens trägna arbete i laboratoriet.
öfverallt se vi således, huru de teoretiska kunskaperna
ligga till grund för det praktiska näringslifvet, och att man allt mer
och mer sträfvar i denna rigtning.

Under sådana förhållanden har det synts mig vara en naturlig
sak, att man också borde fordra samma grundläggande kompetens

Onsdagen den 27 Mars 43 N:o 18.

hos de personer, som på grund af embete skola vara näringslifvets
ledare. Det är derför jag velat väcka det förslag, som motionen
innehåller.

Jag skall nu icke göra något yrkande. Jag skall söka än mera
utreda frågan och jag skall iakttaga den fingervisning, som blifvit
lemnad i utskottets utlåtande, att sätta mig i förbindelse med styrelsen
för Stockholms högskola. Sedan skall jag återkomma till saken vid
en kommande riksdag.

Herr Petri instämde häruti.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Icke heller jag tänker framställa
något yrkande, men jag vill instämma med herr Wallenberg
om behofvet deraf, att något göres i den rigtning, han i sin motion
påyrkat.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20.

Godkändes.

Punkten 21. Angående

militär Kongl.

Maj:t hade vidare föreslagit Riksdagen att höja det å

allmänna läroverkens stat uppförda anslaget till extra arfvoden åt allmänna
gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition för målskjutning läroverken.
m. m. med 30,000 kronor eller från 34,000 kronor till 64,000 kronor.

Utskottet hemstälde,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må af Riksdagen
bifallas.

Vid punkten fans fogad reservation af herrar friherre J. T.

Gripenstedt, F. E. Pettersson, grefve Ph. Klingspor, Th. Nyström,

L. Grundberg, G. von Friesen, C. J. G. Swartz och J. T. Kennedy,

hvilka ansett utskottet böra hemställa om Riksdagens bifall till hvad

Kongl. Maj:t i ofvannämnda hänseende föreslagit.

I fråga härom anförde

Herr Pantzarhielm: Herr talman! Mina herrar! Det var med
särskild tillfredsställelse jag af årets statsverksproposition förnam, att
Kongl. Magt begärt Riksdagens medverkan för att ordna den vigtigaste
delen af militäröfningarne vid våra läroverk, nemligen skjutöfningarne.

Kongl. Maj:t hemställer, dels att Riksdagen måtte bevilja anslag för
att dessa skjutöfningar måtte kunna ske med lämplig materiel, nemligen
med våra nya gevär — således ett anslag en gång för alla för
inköp af gevärsattiralj — och dels att Riksdagen ville i någon mån

N:o 18.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

höja det nu utgående årliga anslaget till militäröfningar vid läroverken
för att dels kunna inköpa nödig ammunition, dels kunna tillgodose
det oafvisliga krafvet, att öfningarna komma att ledas af dertill skickliga
instruktörer. Det var, synes mig, att vänta, att denna praktiska
framställning ifrån Kongl. Maj:t skulle inom denna kammare mottagas
med sympatier och välvilja. Så har emellertid icke blifvit fallet, åtminstone
i fråga om statutskottsledamöterna från kammaren, hvilka i
denna fråga synas hafva dikterat det slut, till hvilket utskottet kommit.

Ser man emellertid på utskottets motivering, finner man, att utskottet
vridit denna mycket enkla och klara fråga alldeles på sned.
Utskottet stöder sin motivering till en början på ett uttalande i en
skrifvelse från chefen för generalstaben, hvilken skrifvelse emellertid
afgifvits i ett helt annat ärende än det nu föreliggande, nemligen i
fråga om behöfligheten eller icke behöfligheten af dessa öfningar, i
hvilken fråga domkapitlet i Hernösand genom en till Kongl. Maj:t
gjord framställning gifvit Kongl. Maj:t anledning att infordra chefens
för generalstaben yttrande. Utskottet underlåter deremot att åberopa
hvad chefen för generalstaben i nu föreliggande fråga yttrat. Han
säger i denna fråga, att han på grund af hvad i ärendet anförts »på
det lifligaste tillstyrker, att ett erforderligt antal 6,5 mm. gevär m/9K
samt karbiuer af samma modell äfvensom för skjutöfningar behöflig
attiralj måtte för de högre allmänna läroverken anskaffas».

Detta anför icke utskottet, men åberopar deremot ett uttalande i
en helt annan fråga. Det är, såsom jag nyss sade, här icke fråga om
ännat än anskaffande af gevär, så att skjutöfningarna må kunna bedrifvas
på sådant sätt, att de medföra verklig nytta. Det är ju icke
fråga om att förlänga eller förändra tiden för dessa öfningar, de skola
fortgå under samma antal timmar, fördelade på samma antal veckor
och under samma årstid som hittills.

Utskottet säger vidare, att det icke är utredt, huru dessa militäröfningar
komma att inverka på skolundervisningen. Men den frågan
kan mycket väl sägas vara utredd, och svaret återfinnes i de skrivelser
från domkapitlet och läroverkskollegierna, hvilka föreligga angående
dessa öfningar. Det har visserligen från många håll framhållits,
att dessa öfningar vid skolorna menligt inverka på den öfriga
undervisningen, men detta är lätt att afhjelpa genom att för de högre
klasserna inskränka på de onaturligt långa sommarferierna. Dermed
vore denna sak hjelpt.

Utskottet misstänker slutligen, att afsevärda utgifter för anskaffande
af skjutbanor skulle uppstå, men detta torde vara öfverdrifna farhågor,
ty med den fart, skytterörelsen tagit i vårt land, är det att förutse
och hoppas, att skjutbanor på många håll skola komma till stånd,
särskildt invid städerna, der ju de ifrågavarande läroverken äro förlagda.

Jag kan sålunda icke finna, att utskottet anfört skäl för sin hemställan,
att Kongl. Maj:ts framställning icke må af Riksdagen bifallas,
och får jag således, såväl med stöd af hvad som anförts i Kongl.
Maj:ts proposition som på grund af hvad jag nu yttrat, yrka bifall
till den kongl. propositionen.

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Med herr Pantzarhielm förenade sig herrar Zetterstrand, Sundberg,
Fagerlund, Trapp, Eklundh i Lund, K. G. Karlsson i Göteborg,
Sandwall, Versson i Arboga, Nyländer, Cervin, Johanson i Valared
och Nydal.

Friherre Ericson: Herr talman! Mina herrar! Jag skall be att
i hufvudsakliga delar få instämma med den föregående talaren och
skall till hans anförande endast föga några ord.

Under långa tider hafva statsmagterna — Kongl. Maj:t genom
att begära anslag och Riksdagen genom att bevilja anslag — tydligen
ådagalagt, att de erkänna betydelsen af militäröfningarna i skolorna.
De hafva erkänt, att dessa öfningar ega sitt värde såsom en förberedelse
för öfningarna sedermera vid armén. Det är ju en berättigad
sträfvan att söka tillgodogöra sig för armén vid mobiliseringstillfälle
de element bland den värnpligtiga ungdomen, hvilka äro i besittning
af en högre bildning, för att deraf bilda reservbefäl. Detta är en
berättigad sträfvan, och den har också tagit sig uttryck i de föreskrifter
i ämnet, hvilka meddelats af Kongl. Maj:t allt ifrån denna
frågas första uppkomst. Det var i början af 1860-talet dessa öfningar
togo sin början, men beträffande bestämmelserna och instruktionerna
bör och behöfver man icke gå längre tillbaka än till 1870-talet. Då
tillkommo de första bestämmelserna, hvilka under en längre tid, nära
20 år, tillämpades med föga ändringar. Sedan fingo vi bestämmelserna
af 1895 och slutligen hafva vi ett komitéutlåtande af den
3 december 1900. Tager man nu dessa bestämmelser af Kongl. Maj:t
och detta komitéutlåtande, hvilket man ju föreställer sig vara en
förberedande åtgärd för en framdeles blifvande instruktion af Kongl.
Maj:t, i närmare betraktande, skall man deraf tydligen finna, att bestämmelserna
för militäröfningarna i skolorna hafva ett bestämdt organiskt
samband med arméns organisation och rätta sig efter arten
och omfattningen af de värnpligtiges öfningar vid armén. Jag begagnar
dessa ord särskildt derför, att de användas af utskottet i dess motivering
för afslag. Utskottet framhåller nemligen, att Kongl. Maj:t
icke sökt åstadkomma ett dylikt samband. Jag å min sida påstår
deremot, att man härutinnan varit mycket noga. Se vi t. ex. på 1870
års bestämmelser, finna vi, att man i följd af den ringa öfning, som
bibringades den värnpligtiga ungdomen vid armén, ansett nödigt att
gifva öfningarna vid läroverken större omfattning. Sålunda finner
man, att förutom skjutöfningar och exercis föreskrifves ej så liten
öfning i manöver. Gå vi sedan till den instruktion, som biet'' en följd
af de ökade värnpligtsöfningarna genom 1892 år härorgauisation, så
Unna vi, att man i denna instruktion, utfärdad 1895, väsentligen koncentrerat
militäröfningarne vid läroverken till rena skjutöfningar och att
man högst väsentligt inskränkt exercis- och manöveröfningarna. Hvad
särskildt exercisöfningarna beträffar, är det egentligen endast fälttjensten,
som blifvit bibehållen i nämnda instruktion. Emellertid har
under de senare åren såväl hos militärerna som hos allmänheten insigten
om nödvändigheten att så långt möjligt är utveckla den enskildes
skjutskicklighet allt mer och mer trängt sig fram. Deraf blef
också eu följd, att man började göra anmärkningar på 1895 års in -

Ang fiende
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

struktion och önska en ny. Detta föranledde, att Kongl. Maj:t tillkallade
en del sakkunnige, och dessa afgåfvo ett utlåtande den 3
december 1900.

Se vi nu efter, hvad dessa komiterade tänkt sig böra ingå i
militäröfningarne vid läroverken, finna vi, att det är, så att säga,
endast rena skjutöfningar. Förutom dessa är det endast fråga om en
teoretisk kännedom om skjutning — detta hör ju också till skjutningen
— hvartill emellertid kommer, att man vill söka utbilda en
och annan till undervisare i skjutning.

Sålunda se vi, hur denna fråga utvecklat sig under årens lopp.
Den har utvecklat sig — jag återkommer dertill och vill särskilt
pointera det i motsats mot hvad utskottet säger — efter den organisation,
som varit rådande vid armén, och efter arten och omfattningen
af de öfningar, som bibringats de värnpligtige vid armén.
Nu hafva emellertid på senare åren från skolans målsmän gjorts
ganska allvarsamma uttalanden mot dessa öfningar, något, som äfven
den föregående talaren vidrörde. Dessa uttalanden utgingo från seminariet
i Hernösand och ledde dertill, att konsistoriet i Hernösand
gick in till Kongl. Maj:t med en framställning om fullständigt upphäfvande
af dessa öfningar. Skälen härför voro dels, att det öfriga
arbetet vid läroverken i väsentlig mån förrycktes genom dessa öfningar,
dels att konsistoriet såväl muntligen som skriftligen erfarit af framstående
militära personer, att dessa öfningar vore för försvaret af
underordnad betydelse. Beträffande det första skälet, eller olägenheterna
för läroverken, kan naturligtvis jag lika litet som chefen för
generalstaben i sitt utlåtande tillåta mig bestrida rigtigheten af hvad
skolans målsmän i detta afseende framhållit. Otvifvelaktigt förorsaka
dessa öfningar stora olägenheter för skolan, men då uppstår å andra
sidan den frågan, om det gagn för försvaret, som dessa öfningar
medföra, kan sägas vara så stort, att det uppväger olägenheterna för
skolan.

Jag tillåter mig påvisa, att en ganska betydande minoritet bland
skolmännen hysa en annan uppfattning än majoriteten uti denna fråga.
Denna minoritet framhåller såsom skål för dessa öfningars bibehållande,
att »militäröfningarna verkade genom det friluftslif, de medförde,
uppryckande och stärkande i fysiskt afseende och bibringade
större motståndskraft mot intellektuel ansträngning, hvarigenom skolan
hade full ersättning för den förlorade tiden. De befordrade vidare
hurtighet och uppmärksamhet samt utvecklade det praktiska sinnet
och den fosterländska andan». Då de åsigter, som i denna fråga
uttalats af skolans målsmän, äro så olika, kan man ju möjligen vara
berättigad att hysa den uppfattningen, att de olägenheter, som framhållits,
må hända icke äro alltför tungt vägande för skolans intressen.

Hvad återigen det andra skälet angår, som af konsistoriet i
Hernösand framhållits, nemligen att öfningarna icke skulle vara af
större värde för försvaret, så vill jag å min sida uttala en annan
uppfattning. Jag anser dem nemligen vara, såsom jag strax i början
af mitt anförande sade, mycket värdefulla såsom en förberedelse för
de öfningar, som sedermera i armén skola utföras, och särskildt gäller
detta med hänsyn till utbildningen af reservunderbefäl. Jag hänvisar

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

i detta afseende till den skrifvelse, som chefen för generalstaben afgifvit,
och hvarom den förste talaren erinrade.

Jag vill dessutom frambära en egen erfarenhet från mina inspektioner,
som ytterligare belyser denna punkt af föreliggande fråga,
den erfarenheten nemligen, att 1895 års föreskrifter till sina verkningar
ha varit ganska tillfredsställande. Jag tillåter mig påstå, att
år 1897 eller 1898, när konsistorierna yttrade sig i frågan, kunde de
erfarna militärer, ä hvilka de då åberopade sig, icke med sakkunskap
yttra sig om en instruktion, som gifvits 1895, alldenstund det måste
krätvas en tidrymd af 4 eller 5 år, innan de för militäröfningarna
vid läroverken gifna bestämmelserna kunde fullt visa sina verkningar
i armén. För några år tillbaka hade jag inom min arméfördelning
endast 2 truppförband, vid hvilka tillfälle gafs till utbildning af
reservunderbefäl. Anledningen härtill var icke den, att man då hade
att tillgå ett mindre antal skolbildade värnpligtige än nu, ty det
fans nog lika många sådana äfven då, utan anledningen var, att man
vid hvarje mötes början anstälde, liksom man nu också gör, ett litet
förhör för att pröfva dessa unge värnpligtige, som kunde komma
i fråga till reservunderbefäl, och det visade sig dervid, att endast ett
ringa fåtal med dåvarande anordning förvärfvat nödiga förutsättningar
derför. Först på sista tiden ha verkningarna af den i detta afseende
förbättrade förberedande utbildningen i skolorna visat sig. Sålunda
kunde förra året inom min arméfördelning utbildas reservunderbefäl
vid alla infanteriregementena såväl som vid fästningsartilleriet och
trängen eller alla de truppförband, vid hvilka reservunderbefäl skall
utbildas.

I likhet med den förste talaren skall jag också anhålla att få
beröra ett skäl, som af utskottet anförts mot Kongl. Maj:ts förslag.
Det är ju mycket sant, att det är ganska betydande belopp, som
KoDgl. Maj:t här begärt, eller 155,000 kronor för en gång och derjemte
en årlig ökning af 45,000 kronor. Men det är icke farhågan
för beloppets storlek, som gjort utskottet tveksamt och varit anledningen
till, att utskottet afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition i denna
fråga. Utskottet säger nemligen, att det finner det »anmärkningsvärd^
att frågan icke stälts i något organiskt samband med den
genomgripande omgestaltning af försvarsväsendet, hvartill Kongl.
Maj:ts till Riksdagens pröfning föreliggande förslag om förändrad
härordning kan gifva anledning, utan fastmer synes hafva behandlats
under den förutsättning, att nu gällande grunder för försvarsväsendet
skulle i hufvudsak bibehållas orubbade». »Utskottet hyser emellertid
den uppfattningen» — heter det vidare ■— »att de ifrågavarande militäröfningarna
böra till sin art och omfattning afpassas efter försvarsväsendets
och särskildt värnpligtsöfningarnas organisation.» Jag tillåter
mig, mina herrar, att påminna om hvad jag nyss temligen bjert framhållit,
att detta utskottets uttalande är felaktigt. Ty de bestämmelser
rörande dessa öfningar, som gåfvos såväl genom kongl. cirkuleret
af år 1870 som ock genom instruktionen af år 1895, hafva rättat
sig efter den arméorganisation, som i hvarje fall varit gällande, efter
arten och omfattningen af värnpligtsöfningarna. Och det sista förslag,
som i ämnet afgifvits af dertill utsedde komitcrade så sent som i

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18. 48 Onsdagen den 27 Mars.

Angående december månad nästlidet år, lämpar sig synnerligen väl för den
militär- arméorganisation, som i år förelagts kammaren. Att det också är
Övid%na felaktigt af utskottet att i detta afseende hänvisa till chefens för
allmänna generalstaben uttalande, har redan den föregående ärade talaren påvisat.
läroverken. Slutligen må påvisas, att utskottet inskränkt sitt afstyrkande
(Forts.) derhän, att det icke auser sig kunna för närvarande förorda bifall
till den af Kongl. Maj:t nu i ämnet gjorda framställning. Sjelfva
saken i och för sig har utskottet således ingenting emot. Utskottet
har icke gjort någon invändning, hvarken mot den materielanskaffning,
som här ifrågasatts — Kongl. Maj:t begär nya gevär — eller
mot deraf föranledda utgifter. Men utskottet har, såsom den förre
talaren påvisade, begärt en utredning, hvilken betydelse dessa militäröfningar
i deras nya form skulle hafva i pedagogiskt afseende. Ja,
mina herrar, denna betydelse är naturligtvis densamma nu som förr.
Friluftslif skulle det ju bli lika väl som förut, och tiden för dessa
öfningar skulle också bli densamma som nu, eller 60 timmar ärligen
för sjette och sjunde klasserna i skolan. Således kan det icke förefinnas
någon anledning att söka få till stånd en utredning i detta
afseende.

Likaledes begär utskottet utredning »om på hvad sätt olägenheterna
af de rubbningar i undervisningen, som otvifvelaktigt skulle
följa af förslagets genomförande, skulle kunna så vidt möjligt undanrödjas».
Ja, hvad olägenheterna af den militära undervisningen vid
läroverken beträffar, så har skolan i snart 40 år inhemtat erfarenhet
deraf, så det kan för visso icke behöfvas någon utredning för att
vinna erfarenhet på det området.

Slutligen talar utskottet om, att ökade utgifter möjligen skulle
bli en följd af behofvet utaf skjutbanor för de mera långskjutande
gevären. Kapten Pantzarhielm har redan besvarat denna fråga
genom att hänvisa till den storartade utveckling, den frivilliga skytterörelsen
uppnått. Det lider icke något tvifvel, att de olika skytteföreningarna
hafva skjutbanor i de städer, der läroverk för närvarande
finnas. Dertill kommer, att de skjutbanor, som erfordras för
läroverken, icke i nämnvärd mån torde behöfva utvidgas.

Vid läroverken förekommer endast precisionsskjutning, och sådan
verkställes å 100 till 300 meters distans, och detta med de nya
gevären liksom med de äldre. En annan sak är det vid regementena;
der hafva de nya gevären förorsakat betydande kostnader för
anläggning af skjutbanor; ty der skjuter man på långa håll, hvilket
man icke gör vid skolornas skjutöfningar.

Vi hafva nu fått till oss utdelad en nådig proposition om ny
härordning. När man studerar denna, finner man, huru grufligt natt
öfningstiden deri är tilltagen; och man finner då också, huru vigtigt
krafvel är derpå, att ingenting försummas att genom förberedande
öfningar utom armén göra öfningarna vid densamma mera fruktbärande.
Då jag säger, att öfningstiden i den nådiga propositionen
är nätt tilltagen, så tänker jag närmast på den tid, som är nödig för
utbildandet af en menig soldat. Så mycket mera gäller detta omdöme,
då fråga är om att utbilda ett reservunderbefäl, d. v. s. en

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

förgångsman för truppen. Vidare torde herrarne väl komma i håg,
att resultatet af en ändrad anordning för öfningarna vid läroverken
kan göra sig fullt gällande vid armén först efter en 4 eller 5 år,
alldenstund dessa öfningar skulle fortgå i 6:te och 7:de klasserna,
motsvarande således 4 års öfning för en yngling, när han slutar skolan
och i regeln ganska snart derefter skall såsom värnpligtig inträda
i armén.

När det således icke föreligger mera tungt vägande skäl än dem
utskottet här framdragit, synes det vara felaktigt att vilja skjuta
undan frågan genom att säga, att man Jäv närvarande icke anser sig
kunna tillstyrka densamma. Riksdagen har ju förut genom rikliga
anslag till skytteföreningarna tydligt ådagalagt sin känsla och uppfattning
beträffande nödvändigheten af att den personliga skjutfärdigheten
ökas så mycket som möjligt. Dessa förut lemnade anslag till
skjutskicklighetens befrämjande afse naturligtvis till en hufvudsaklig
del utbildningen af menige värnpligtige. Det förslag åter, som af
Kongl. Alaj:t nu framlagts, afser särskildt utbildningen af dem, som
från seminarierna, de tekniska- och allmänna läroverken skola som
värnpligtige öfvergå till armén, der de, så vidt möjligt, skola danas
till reservunderbefäl. Således kan man tryggt påstå, att om intresset
för skytteföreningarna fortfarande är lika varmt inom denna kammare,
som det visat sig vara förut, bör intresset för den fråga, som föreligger
här, vara ännu mera lifligt.

Jag tillåter mig således, mina herrar, att på det lifligaste och
varmaste uppmana kammaren att lemna sitt bifall till hvad Kongl.
Maj:t i denna fråga föreslagit.

Med stöd af hvad jag nu anfört auhåller jag, herr talman, att i
likhet med den föregående talaren, få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservanternas yrkande.

Häruti instämde herrar vice talmannen Swartling, Boethius, Vette)''sson
i Södertelje, Vetri, Kernpe, Spangenberg, Biesért och Emthén.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Claöson:
Herr grefve och talman, mina herrar! Utskottet har i denna punkt
grundat sitt afslagsyrkande på ett — om jag så må uttrycka mig —
hufvudskål, och har utskottet derjemte åberopat två biskal. Utskottet
erkänner i början af sin motivering, att det förslag till förändring
åt militäröfningarna vid våra skolor, som här ligger på kammarens
bord, är afpassadt efter de nuvarande arméförhållandena. Men utskottet
anser, att det icke finnes utredning derom, att förslaget skulle
kunna passa i hop med den arméorganisation, hvilken genom kongl.
proposition är förelagd årets Riksdag. Till stöd härför åberopar statsutskottet
ett yttrande af chefen för generalstaben. De båda föregående
talarne hafva redan påpekat, att generalstabschefens yttrande
icke gerna bolde fattas så, som utskottet här har fattat det, derför
att det var afgifvet i ett helt annat sammanhang.

Jag ber att få framhålla en sak, som efter mitt förmenande är
af stor betydelse. När inför Kongl. Maj:t föredrogs denna åttonde
hufvudtitel, hade några dagar dessförinnan på föredragning af stats Andra

Kammarens Frot. 1901. N:o 18. 4

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18. 50 Onsdagen den 27 Mars.

Angående rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet Kongl. Maj:t redan
militär- besluta den stora proposition angående arméorganisationen, som
^Vidd™0 sedan öfverlemnats till Riksdagen. Det är då tydligt, att, när krigsaUmänna
ministern har deltagit i att tillstyrka begäran om dessa anslag på
läroverken, åttonde hufvudtiteln, han dervid också tillsett, att förevarande förslag
(Ports.) hänger i hop med den af honom förordade arméorganisationen. Och
jag är bemyndigad att för kammaren förklara, att herr statsrådet och
cliefen för landtförsvarsdepartementet är på det lifligaste intresserad
för framgången af den nu föreliggande frågan och att det hade varit
hans önskan att sjelf uppträda i kammaren och förklara detta, men
att han blifvit hindrad genom en högst angelägen embetsresa.

Redan detta, att krigsministern deltagit i att tillstyrka förslagets
framläggande, borde — synes mig -— tillräckligt motivera, att det
hänger i hop med den föreslagna arméorganisationen. Men jag balett
ytterligare skäl härför. Utskottet har, såsom jag nämnde, åberopat
generalstabschefens yttrande. Han öfverlemnade till mig i går en promemoria
med full rätt för mig att offentliggöra den. Och det är detta,
jag nu ber att få göra genom att uppläsa den för kammaren. Han säger:

»Såsom det vigtigaste skälet för afslag å den af Kongl. Magt
gjorda framställningen har af statsutskottet framhållits, att vid
frågans behandling icke behörigen beaktats dess samband med det
för närvarande föreliggande förslaget till ny härordning, utan frågan
fast mer behandlats under den förutsättning, att nu gällande grunder
för försvarsväsendet skulle i hufvudsak bibehållas orubbade. Denna
utskottets uppfattning synes dock väsentligt bero på missuppfattning.
Det underdåniga yttrande af chefen för generalstaben, hvilket utskottet
åberopar såsom stöd för sitt afstyrkande, afgafs redan den
19 mars 1900 eller redan innan det föreliggande förslaget till ny
härordning blifvit inom generalstaben utarbetadt, hvadan helt naturligt
tidpunkten då ännu icke var inne att framkomma med förslag
till någon mer genomgripande förändring af militäröfningarne vid de
allmänna läroverken. Det betänkande till dessa öfningars anordnande,
hvilket utarbetats af de trenne till chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet
förfogande stälda sakkunnige, och hvilket betänkande
utgör närmaste underlaget för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, är
afgifvet först den 3 december 1900 och sålunda först efter sedan
förslaget till ny härordning i sin helhet blifvit utarbetadt och till
trycket befordradt, hvadan nödig hänsyn till de i härordningsförslaget
afsedda förändrade militära utbildningsförhållandena kunnat
af de sakkunnige tagas. En undersökning af de sakkunniges förslag
skall ock visa, att detsamma står i full öfverensstämmelse med härordningsförslaget.

»En af de svåraste men vigtigaste frågorna att lyckligt lösa vid
den föreslagna härordningen är skapandet af ett talrikt och användbart
reservunderbefäl; enligt förslaget till ny härordning beräknas
hvarje infanteriregemente behöfva icke mindre än 240 reservunderbefäl.
Detta reservunderbefäl är afsedt att till hufvudsaklig del erhållas
af skolbildade värnpligtige, hvilka, på grund af sin större intelligens
m. m., skola kunna under sin värnpligtstid hinna genomgå
icke blott, likt öfriga värnpligtige, rekrytskolan, utan äfven en särskild

Onsdagen den 27 Mars. 51 N:o 18.

reservunderbefälsskola. Nu är så, att ingen af de militära öfningarne Angående
kräfver så mycken och så lång tid som skjutöfningarne, på samma »»^tårgång
som vid dessa öfningar, i motsats till vid de flesta andra, den
högre intelligensen icke spelar någon afgörande rol. Den vigtigaste allmänna
af de militära förkunskaper, som före inträdet i armén kunna bibringas läroverken.
de skolbildade ynglingarne, är alltså, från härordningsförslagets stånd- (Forts.)
punkt sedt, skjutfärdighet. I det förslag till militäröfningarnes anordnande
vid de allmänna läroverken, hvilket af de sakkunnige utarbetats,
afses ock, att dessa militära öfningar hufvudsakligen skola
koncentreras på skjutöfningarne, såsom varande de för närvarande
vigtigaste, under det att öfriga militära öfningar nu mer ansetts
kunna väsentligt eftersättas, så att af desamma endast sådana ingå,
hvilka för ett ändamålsenligt bedrifvande af skjutöfningarne äro
oundgängligt erforderliga. Det föreliggande förslaget står sålunda i
detta afseende fullkomligt i samband med de ändrade utbildnumsförhållanden,
förslaget till ny härordning afser att framkalla.

Stockholm den 26 mars 1901.

Axel Rappe.»

Härmed torde efter mitt förmenande utskottets hufvudskål vara
mer än tillräckligt bemött.

Men utskottet har också två andra skäl. Utskottet anser, att
denna fråga borde föregås af en utredning om dess inflytande i
pedagogiskt hänseende. Det har redan af en föregående talare blifvit
erinradt derom, att här icke vore fråga om att taga ifrån undervisningen
mera tid, än som redan är afsedd för de militära öfningarna,
nemligen 60 timmar om året under de fyra sista skolåren,
d. v. s. i 6:te och 7:de klasserna. Jag förstår då icke rigtigt hvad
utskottet menar med den utredning, som här skulle vara behöflig.

Från pedagogisk synpunkt är den egentliga vinsten af militäröfningarna
den, att ungdomen lär sig en ovilkorlig lydnad, skarp lystring,
påpasslighet o. s. v. samt, såsom här förut påpekats, får tillfälle till
triluftslif. Men den främsta och största betydelsen af dessa militäröfningar
ligger naturligtvis deri att söka så vidt möjligt lifva och
stärka den fosterländska känslan. Nu är det ju tydligt — och det
är äfven uttaladt af flera bland dem, som i ärendet yttrat sig — att
skolungdomens vapenöfningar för närvarande, när den har föråldrade
gevär att exercera med, visat sig icke förmå hålla dess intresse uppe,
utan det slappas. Jag föreställer mig, att i samma mån de nya
gevären blifva tillgängliga för armén, så, om icke skolungdomen får
öfva sig med liknande, kommer dess intresse att ytterligare slappas;
och då kan det vara möjligt, att det till sist befinnes, att dessa
öfningar äro skadliga och måste förvisas från skolans område. För
min del skulle jag på det högsta beklaga, om så skulle blifva förhållandet.

Slutligen påpekar utskottet, att det möjligen kunde uppstå ökade
kostnader med afseende på anskaffande af skjutbanor, lämpliga för
de nya gevären.

När jag läste utskottets betänkande i denna del, ansåg jag mig
böra verkställa en undersökning, huru det förhölle sig med skytte -

N:o 18.

Angående
militär ■
öfningarna
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

52 Onsdagen den 27 Mars.

föreningarna i landet, om det funnes skytteföreningar i de städei,
der högre allmänna läroverk, folkskolelärareseminarier och tekniska
elementarskolor äro förlagda. Denna utredning blef afslutad i går,
och den visar, att i alla de angifna städerna med undantag åt
Kristianstad fins det skytteföreningar eller skyttegillen, hvilka i allmänhet
åtnjuta understöd af statsmedel. Jag telegraferade då i går
middag till rektorn vid Kristianstads högre allmänna läroverk för att
fä veta, huru det der vore stäldt. Och jag fick i går afton ett telegram,
deri han upplyser, att skolungdomens målskjutning försiggår
dels på skolplanen, dels på artilleriregementets skjutfält, hvilket för
ändamålet är kostnadsfritt upplåtet åt skolungdomen.

Jag tror således, att utskottets skäl icke här äro tillräckliga,
utan att det skulle vara synnerligen gagneligt, om kammaren i stället
behagade bifalla den reservation, till hvilken här yrkats bifall, och
derigenom äfven visa sitt intresse för, att dessa skolungdomens skjutöfningar
blifva på det förmånligaste sätt bedrifna.

Herr Ernst Carlson: Herr talman! Sedan två af kammarens

framstående militära ledamöter yttrat sig angående denna punkt och
då vidare herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
väsentligen åberopat sig på militära auktoriteter, nemligen krigsministern
och chefen för generalstaben, torde kanske tiden vara inne,
att äfven från läroverken en röst höjes i den föreliggande frågan.
Det kan måhända också intressera herrarne att höra, hvad man på
det hållet tänker. Ty frågan är dock icke uteslutande, en militärisk,
utan äfven och kanske fullt så mycket en pedagogisk fråga, som
icke nödvändigt behöfver ses i sammanhang med härordnmgs förslaget,

, , „

Jag skall här icke trötta herrarne med att upprepa skalen för
och emot militäröfningarnas bibehållande vid läroverken; dessa skäl
finnas ju på ett öfverskådligt sätt sammanförda i statsverkspropositionen.
.''lag skall i stället inskränka mig till att påpeka beskaffenheten
af den samlade erfarenhet, som vi vid läroverken ha att åberopa, en
erfarenhet, som sträcker sig öfver nära 40 år tillbaka eller alltsedan
den tid, då militäröfningarna i samband med skarpskytteväsendets
uppblomstring och till följd af Riksens Ständers skrifvelse år 1860
infördes i vårs skolor. Denna erfarenhet går, kort sagdt, i den rigtningen,
att antingen böra militäröfningarna uti sin nuvarande form
afskaffas eller också böra de förvandlas väsentligen eller enbart till
målskjutningsöfningar.

Angående militäröfningarna i deras nuvarande form hafva, såsom
herrarne sett af betänkandet, meningarna vant i hög grad delade
både beträffande deras pedagogiska och militära verkningar. Helt
annorlunda ställer sig deremot saken, om dessa öfningar anläggas så,
att de enbart eller åtminstone väsentligen blifva öfningar . i målskjutning.
I den formen antager jag, att äfven de skolmyndigheter,
som uttalat sig mot militäröfningarna i deras nuvarande form, icke
skulle haft något att mot dem invända. I den formen tror jag också,
att dylika öfningar vid sidan om de gymnastiska verkligen skulle
kunna blifva en god förberedelse för en kommande rekrytutbildning.

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Ty två militära färdigheter kunna läroverken, med hänsyn till lärjungarnes
ålder och utan att det gör menligt intrång på skolans
verksamhetssfer, full väl meddela, nemligen l:o) gymnastisk färdighet,
som stärker lärjungens fysik, fostrar till ordning, lystring, marschtakt,
vana att följa kommando o. s. v., samt 2:o) skjutfärdighet, som
ger säker hand och säkert öga äfvensom vana att sköta och handhafva
geväret. Inskränka läroverken sina sträfvanden i militäriskt
afseende härtill, håller jag före, att de verkligen skola kunna åstadkomma
någonting, som kan blifva af värde för den kommande krigsbildningen.
Militäröfningarna böra då ock kunna begränsas till ett
rimligt tidsmått och anordnas så, att de icke verka ödeläggande på
läroverkens öfriga uppgifter, utan fastmer blifva lämpliga tillfällen
till friluftslif och omvexlande kroppsrörelse för ungdomen.

Med en sådan uppfattning af saken, som jag tror vara ganska
allmänt delad inom den svenska lärarekåren, är det gifvet, att jag
med nöje helsat framträdandet af Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag,
hvilket just går ut på att förvandla militäröfningarna—med bibehållande
af samma tid för desamma som förut eller åtminstone icke
med utsträckning af densamma — till väsentligen målskjutningsöfningar.
År man åter med på det programmet, eller vill man öfver
hufvud taget bibehålla målskjutningsöfningar vid läroverken, så måste
man såsom en konseqvens deraf också vara med om att bevilja det
ökade anslag till dessa öfningar, som blir en oundviklig följd af anskaffandet
utaf gevär af den nya typen. Ty jag kan väl förstå den
ståndpunkten, att man vill helt och hållet afskaffa militäröfningar i
skolorna och sålunda indraga anslaget till desamma. Men jag kan
alls icke fatta och än mindre dela den ståndpunkten, att vi skulle
behålla militär- och målskjutningsöfningar vid läroverken med föråldrade
vapen. Att så göra, vore ju att alldeles skjuta bort vårt
krut förgäfves. Nej, då är det väl bra mycket bättre att något öka
anslaget och få moderna gevär, så att öfningarna må kunna omfattas
med intresse af såväl lärare som lärjungar och för framtiden blifva
af något gagn för fosterlandets försvar.

Statsutskottet har heller icke kunnat bestrida detta, men utskottet
har menat, att frågan om militäröfningar vid skolorna borde
sättas i samband med frågan om härorganisationen, hvadan en ändring
af dessa öfningar ej borde företagas, förr än den senare frågan vore
behandlad. För en sådan åsigt bär statsutskottet kommit att åberopa
en auktoritet, som jag verkligen icke visste stod så högt i det ärade
utskottets tanke, nemligen chefen för generalstaben, friherre Rappe.
Utskottet visar sig till och med litet förgrymmadt öfver att ett yttrande,
som denne afgifvit, icke »vunnit behörigt beaktande» —• en i
sanning något ovanlig situation: statsutskottet, som förmanar Kongl.
Maj:t att litet närmare höra efter hvad chefen för generalstaben haft
att förmäla! Nu torde emellertid här föreligga ett litet missförstånd
hos statsutskottet. Utskottet har tydligen citerat ett föregående, den
19 mars 1900 af chefen för generalstaben afgifvet yttrande, hvilket
refererar sig till frågan om militäröfningarnas bibehållande i deras
nuvarande form, medan åter Kongl. Maj:t stödt sig på ett senare,

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18. 54 Onsdagen den 27 Mars.

Angående den 28 september samma år af nämnda myndighet afgifvet yttrande,
militär- j hvilket på det iifligaste tillstyrkes, att gevär af den nya typen

°''vid<de>a'' snarast möjligt måtte anskaffas för läroverkens behof. Vi hafva ju
allmänna också nyss från statsrådsbänken förnummit ett autentiskt meddelande
läroverken, derom, att chefen för generalstaben icke alls har något att invända
(Forts.) emot det nu ifrågavarande förslaget, utan tvärtom förklarar, att detsamma
mycket väl står tillsammans med den påtänkta nya härorganisationen.
Förutsatt att militäröfningarna vid läroverken anläggas
så, att de väsentligen gå ut på att bibringa skjutfärdighet med moderna
vapen, så är det ju dessutom klart, att dessa öfningar alls icke
behöfva ställas i något omedelbart samband med härorganisationen.
Ty gymnastisk färdighet och färdighet i målskjutning måste blifva
till gagn under hvilken härordningsform som helst.

Att åter, såsom utskottet förmenar, uppskjuta beviljandet af
medel för nya gevärs anskaffande, till dess utredning skett angående
de pedagogiska verkningarna af öfningarna i deras nya form och angående
de rubbningar, dessa möjligen kunde orsaka i undervisningen
vid läroverken, det tror jag vara alldeles onödiga bekymmer. Ty en
sådan utredning har redan egt rum — icke, såsom utskottet låtit påskina,
af tre militärer hvilka som helst, utan märk väl, mina herrar,
af tre militärer, som derjemte äro eller varit gymnastiklärare. Hvilka
skulle väl bättre kunna bedöma både de pedagogiska och de militära
verkningarna af de föreslagna öfningarna än just sådana, obestridligt
sakkunnige män? Jag tror derför icke, att vi kunna komma saken
nämare, förr än vi fått försöka densamma, och för att möjliggöra ett
sådant försök är det nödvändigt att bevilja det anslag, som af kongl.
Maj:t här begäres och vid hvars beräknande jag trott mig finna, att
nödig hänsyn tagits till sparsamhetsprincipen.

Vill man icke helt och hållet afskaffa militäröfningarna vid läroverken
och således äfven indraga det hittills för sådant ändamål utgående
anslaget —- och något sådant har ju statsutskottet alls icke förutsatt —
så tror jag icke, att här finnes annan lämplig utväg än att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag, som gifver ifrågavarande öfningar en både med
läroverkens och med den moderna gevärsteknikens fordringar öfverensstämmande
form, d. v. s. förvandlar dem till väsentligen målskjutningsöfningar
med moderna gevär.

Det torde också med skäl kunna påstås, att en berättigad hänsyn
till den vid läroverk, seminarier och tekniska skolor studerande
ungdomen, hvilken enligt nuvarande värnpligtslag och äfven enligt den
af Kongl. Maj:t föreslagna såsom rättvist vederlag för sin af staten
påkostade dyrbara undervisning är förpligtad att fyra år längre än
den öfriga beväringen tillhöra det första uppbådet och som ytterligare
förutsattes skola utgöra material för utbildning till reservbefäl, att —
säger jag — en berättigad hänsyn till denna ungdom kan anses kräfva,
att man ställer så till, att den i tid kan vinna behörig utbildning med
de nya vapnen, samt att således redan nu det af Kongl. Maj:t för
sådant ändamål begärda anslaget bör beviljas.

På grund af hvad jag anfört, måste jag alltså, herr talman, i

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

föreliggande punkt yrka afslag å statsutskottets förslag och bifall till
reservanternas.

Häruti instämde herrar CenterwaU och Kardell.

Herr Ivar Månsson: Herr talman! Det är ju tydligt, att
det icke skall vara lätt för mig att uppträda i en sådan fråga
som denna, då flere fackmän och lärde här uppträdt och så varmt
försvarat den kongl. propositionen. Emellertid ber jag att få säga,
att det är en ganska egendomlig gång, denna fråga haft. En seminarielärare
vid Hernösands folkskolelärareseminarium hemstälde på
anförda skäl hos domkapitlet i Hernösand, att domkapitlet ville vidtaga
erforderliga åtgärder i det syfte att folkskolelärareseminariet
derstädes måtte varda helt och hållet befriadt från skyldigheten att
anställa militäröfningar med sina elever. Det är första uppslaget,
mine herrar, till denna fråga. På grund af denna hemställan gick
domkapitlet i Hernösand in med en framställning till Kongl. Maj:t,
och med anledning deraf lät chefen för ecklesiastikdepartementet
höra vederbörande myndigheter, domkapitlen och lärarekollegierna
vid de olika läroverken. Jag förmodar, att kammarens ledamöter
hafva tagit del af de yttranden, som afgifvits utaf dessa myndigheter.
Det är icke mindre än 7 domkapitel och 23 lärarekollegier, som hafva
uttalat sig mot militäröfningarna vid de allmänna läroverken och
folkskolelärareseminarierna —ja, det är visserligen någon enstaka afvikande
mening, men i öfrigt hafva de uttalat sig för afskaffande af
dessa militäröfningar. Och det är mycket ampra skäl samt också,
synes det mig, mycket kraftiga skäl, som blifvit anförda för afskaffandet
af militäröfningarna. Efter min uppfattning ligga dessa
skäl öfver dem, som blifvit anförda för militäröfningarnas bibehållande;
och de, som vilja hafva militäröfningarna qvar, hafva också varit
fåtaligare än de, som vilja hafva dessa öfningar bort. Vidare blef
denna fråga hänskjuten till chefen för generalstaben, hvilken alltså
också yttrat sig öfver denna sak. Han säger bland annat:

»Men oafsedt möjligheten att genom militäröfningarna i skolorna
kunna förbereda utbildandet af reservunderbefäl, funnes äfven andra
orsaker, hvarför dessa öfningar för närvarande icke borde afskaffas
eller väsentligt inskränkas.» Jag ber att få understryka orden icke
Jäv närvarande. Han fortsätter vidare: »Så länge våra värnpligtiges
öfningar vore inskränkta till endast 90 dagar, kunde det nemligen
icke anses ur försvarssynpunkt tillrådligt att afsäga sig det krafttillskott,
som onekligen läge deri, att en del af de vänpligtige, låt
vara äfven blott ett mindretal, före inträdet i värnpligsåldern deltagit
i 240 timmars militäröfningar.» Dels för närvarande och dels
så länge våra värnpligtiges öfningar icke vara mer än 90 dagar, anser
han således nödvändigt, att de nu ifrågavarande militäröfningarna
bibehållas. Vidare säger han till sist, att han ville framhålla, »hurusom
tidpunkten för genomförandet af någon mer omfattande förändring
af de nuvarande militäröfningarna vore mindre lämplig. Frågan
om en afsevärd utsträckning af de värnpligtiges öfningstid stode
nemligen i vårt land så att säga på dagordningen, och eu förändring

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

i värnpligtsöfningarna måste af skäl, som förut framhållits, äfven
återverka på frågan om militäröfningarna i skolorna.» Kan man finna
något mer ampert skal? Nu är det ju egendomligt, att han blifvit
satt i en sådan situation, att han fått lof att komma fram med en

Eromemoria, i hvilken han gjort ett annat uttalande, men jag undrar,
uru mycken tillit man kan sätta till ett sådant uttalande. Efter
hvad chefen för generalstaben sålunda, enligt hvad jag nyss nämnt,
yttrat, står det i betänkandet: »På grund af hvad sålunda anförts,

hemstälde chefen för generalstaben, att domkapitlets i Hernösand
ofvanberörda framställning i fråga om militäröfningarna vid rikets
högre allmänna läroverk och folkskolelärareseminarierna icke måtte
för närvarande till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.» Mina
herrar, äfven der står för närvarande. Således är den tanken icke
öfvergifven, att, om man skulle finna det lämpligt, man skall fortsätta
med dessa öfningar, om det blir ordnadt på annat sätt i afseende
å värnpligtsöfningarna och vårt försvarsväsende. Ja, så fick man
lof att fundera ut något annat sätt. Då gjorde man så, att några
gymnastiklärare kommo in och sade — jag vet icke af hvilken anledning
— att om vi icke kunna blifva qvitt dessa öfningar, måste
vi hafva andra gevär. På det sättet kom frågan upp att skaffa nya
gevär. Sedan löpte man linan ut hela vägen; och slutligen kom
man fram med det förslag, som nu föreligger. Chefen för generalstaben
fick återigen yttra sig i saken, men på grund af hans ställning
var det ju tydligt, att han icke kunde säga annat än: för all
del, det är mycket bra; om vi få sådana här mausergevär, så icke
kunna vi kasta dem ifrån oss. Det är tydligt, att det är mycket
bättre att hafva mausergevär än andra gevär. Det finnes det nog
ingen, som förnekar. Men tänker man efter hvad som kan vara
lämpligt på det stadium, frågan nu befinner sig, och man tänker på
hvad som kan komma att ske i värnpligtsfrågan, så synes det mig
vara klart, att det icke . är rigtigt, att Riksdagen nu griper sig an
med att taga hela denna apparat. Mine herrar, det är icke fråga
om endast att köpa dessa gevär, utan för att få någon faktisk nytta
af dem, så måste det finnas instruktörer. Dessa måste vara underofficerare.
Således stå vi här inför det, att det här icke allenast är
fråga om dessa gevär och skjutbanor, utan också om att förlägga
militärer dit för att leda skjutningarna och militäröfningarna i öfrigt.
Det är vidare icke fråga om endast att lära sig skjuta och föra trupp
o. s. v., utan äfven om något annat.

Här anföres nemligen såsom orsak till att skjutöfningarna icke
ledt till något ordentligt resultat:

»Ett hufvudvilkor för att militäröfningarna vid läroverken, liksom
militäröfningar i allmänhet, skulle leda till det med dem åsyftade
resultatet, vore att ledarne till sin hjelp hade en tillräcklig mängd
lämpliga och villiga biträdande officerare, underofficerare eller äldre
volontärkorporaler. Att detta vilkor hittills icke varit uppfyldt, vore
otvifvelaktigt den förnämsta orsaken till att militäröfningarna för
närvarande på många ställen råkat i misskredit.» Följden blir den,
att vi måste laga, att dylika personer komma att leda skjutöfningarna.
Men dessa skola hafva arfvode, de skola hafva dagaflöning och

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

de skola hafva resekostnadsersättning; och vi se, mina herrar, att
det är icke några småsaker, det här rör sig om, utan det är fråga
om en utgift af 67,000 kronor årligen och 155,000 kronor för en
gång. Det är sålunda icke några småsaker, som här begäras, och
det synes mig, som om vi hade skäl att den gången instämma med
chefen för generalstaben deri, att man borde se denna fråga något
mera i sammanhang med omorganisationen af vårt förs vars väsende.
Xu förnekar man visserligen helt och hållet, att så bör ske, och säger,
att dessa saker hafva icke med hvarandra att göra. Skjutöfningar
behöfvas i alla fall, och det behöfs utbildandet af ett reservbefäl,
hvilket de 8 månader, som den kongl. propositionen innebär, icke
räcka till att utbilda, utan de behöfva betydligt mera öfningar och
skola för att kunna uppträda och tjenstgöra såsom reservbefäl. Detta
kommer emellertid icke att fattas, så vidt jag kunnat se af den kongl.
proposition, som föreligger vid årets riksdag.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att om dessa
personer nu skola uppträda som reservbefäl, så kunna de icke, vare
sig de skola tjenstgöra såsom officerare eller underofficerare, uppträda
med sina gevär, utan de måste vara klädda i sabel, och hvilken
nytta de då hafva af att hafva lärt sig att skjuta mera än andra,
förstår jag icke.

Jag tror sålunda, att hela denna frågas läge för närvarande är
sådant, att Riksdagen mycket väl kunde låta den hvila, och att då
statsutskottet sagt »för närvarande», liksom äfven chefen för generalstaben
2 om icke 3 gånger yttrat, att han icke anser tidpunkten
lämplig, Riksdagen för närvarande kunde låta saken anstå, så att vi
finge se, i hvilken mån det nya arméorganisationsförslaget kunde
komma att fylla en sådan sak, som här är i fråga, och för öfrigt
böra vi ju tänka på att dessa 7 domkapitel och 23 läroverkskollegier
och många andra hafva uttalat sig mot bibehållandet af dessa öfningar
och på allt det, som talats om huru mycket dessa inkräkta på undervisningen
i skolorna — och ju mera tid som egnades åt dessa öfningar,
desto mera komme de att inkräkta på ynglingarnes undervisningstid
om hösten, då öfningarna ega rum. För min del tror jag
sålunda, att göda skäl hafva anförts i statsutskottets utlåtande samt
att det äfven finnes många andra goda skäl för att vi nu icke böra
bifalla den kongl. propositionen. Jag tillåter mig att yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr Jönsson i Fareköp instämde häruti.

Herr Branting: Det är en äkta demokratisk grundsats, att af den,
åt hvilken mera blifvit gifvet, ock utkräfves mera, och det är visst
icke någon rätt jemlikhet att kräfva ut lika af alla. Derför kräfver
också milissystemet, då det införes i ett land, icke blott att medborgarne
skola utbildas lika lång tid hvar och en, utan framför detta
att de skola utbildas så, att hvar och en blir tjenlig att fylla den
plats inom armén, för hvilken hans särskilda förutsättningar göra
Honom lämplig. Detta lägger en tyngre börda på de bildade klasserna,
så att man derigenom får det befäl, som en nation i vapen behöfver.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Ports)

Onsdagen den 27 Mars.

Det är icke utan att det är en fläkt af denna anda, som återfinnes
i den tanke, hvilken har skapat det system, som det här är fråga om.
Och Ivongl. Majtts förslag är ytterligare ett steg i rätt rigtning i
denna anda. Redan derför är detta förslag för mig sympatiskt; men
härtill kommer ännu en annan vigtig och afgörande omständighet.

Allting, som kan göras för att förkorta den tid, hvarunder kasernens
anda enbart råder öfver vår värnpligtiga ungdom, hör enligt min
mening också statsmagten, representanten för det civila samhället,
vara ytterst angelägen om att tillse att det verkligen göres. Allting
sålunda, som kan bidraga till att föra ut i lifvet de militära öfningarna
och att göra undan så mycket som möjligt af det, som eljest måste
inprentas under kasernernas lifsluft, bör man enligt min åsigt taga
vara på. Och här är just ett sådant tillfälle. Vi, alla anhängare af
ett folkligt försvarssystem, böra vara angelägna om att så mycket som
på förhand kan undangöras, icke blott i högre skola utan äfven af
lägre, rent förberedande öfningar till kroppens stärkande och till inprentande
af nödig lystring och disciplin, också göres. Och likaså
angelägna äro vi om att det frivilliga skytteväsendet så mycket som
möjligt måtte främjas, i hvilket syfte ju Riksdagen på de senaste åren
med frikostig hand anvisat anslag.

Bär har nu Riksdagen ett tillfälle att just på ett sätt, som icke
på något vis stärker den militarismens anda, som för värt folk med
rätta är så förhatlig, dock stärka landets effektiva försvarstal!, den
som kan i nödens stund hjelpa, då kanske de former, efter hvilka
det ordinarie försvaret är uppdraget, emellanåt brista. Det finnes
sålunda i denna fråga, synes det mig, ett steg, som vi nu kunna taga
i rätt rigtning, och derför, skall jag, herr talman, bedja att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts här framlagda förslag.

Den invändning, som gjorts af den siste ärade talaren, var väsentligen
den, att dels åtskilliga läroverk ju faktiskt uttalat sig mot dessa
öfningar, dels att chefen för generalstaben i ett tidigare anförande
varit inne på den vägen, att han just icke hade vidare förtroende för
gagnet af dessa öfningar. Ja, hvad det förra skälet beträffar, så får
jag säga, att jag måste betrakta det helt enkelt som ett utslag af
pedagogisk ensidighet, och det är ju ganska förklarligt, om ännu icke
tanken på kroppsöfningarnas betydelse i skolan trängt igenom hela
vår lärarekår. Hvad det senare skälet åter beträffar, nemligen att
chefen för generalstaben antydningsvis låtit förstå, att han hellre
skulle hafva sett en lång utbildningstid under militär behandling
och att de ifrågavarande öfningarna då gerna kunde falla bort, så är
det skälet för mig tvärtom ett skäl mot hela hans betraktelsesätt och
ett starkt argument för att vi både böra hafva vapenöfningar i skolorna
och ytterligare utbilda dem efter rigtiga och förnuftiga principer.

Herr talman, jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Höjer: Ehuru ytterst liflig anhängare af Kongl. Maj:ts
förslag, hade jag dock icke tänkt att taga till ordet i denna fråga,
sedan herr Pantzarhielm, friherre Ericson och chefen för ecklesiastikdepartementet
plockat sönder hela statsutskottets motiverig och tagit
från mig så godt som alla mina argument. Men sedan min ärade

Onsdagen den 27 Mars.

vän, herr Ivar Månsson, haft ordet, kan jag icke neka mig nöjet att
— för ett par ögonblick — samspråka med honom med anledning af
den i mina ögon i vissa fall besynnerliga argumentation han förde.

Han gjorde en liten historik öfver denna frågas gång — och den
gången fann han högst märkvärdig — huru den börjat i Hernösand
och sedan gått land och rike rundt till alla domkapitel och allmänna
läroverk för att slutligen hamna här i Stockholm och presenteras i
kammaren i form af en Kongl. Maj:ts nådiga proposition. Ja, denna
Kongl. Maj:ts proposition går ut på beviljandet af ett stort anslag
för en gång och ett ganska betydande anslag för hvarje år. och Kong!.
Maj:t har väckt sina förslag trots det att majoriteten af domkapitlen
och läroverkskollegierna velat slopa alla militäröfningar. Ilerr Ivar
Månsson fann det vara mycket märkvärdigt, att Kongl. Maj:t icke
följde majoriteten, utan minoriteten.

Ja, är det något märkvärdigt? Det beror, synes det mig, på
hvilkendera, majoriteten eller minoriteten, hade att bjuda Kongl. Maj:t
de bästa skälen. Och som jag sjelf tillhörde minoriteten, så antager
jag, att de bästa skälen lågo på den sidan.

Sedan red herr Ivar Månsson upp på den stackars generalstabschefen,
som en stund upptagit kammarens uppmärksamhet, och hans
uppträdande fann herr Ivar Månsson också högst märkvärdigt. Jag
kan för min del i generalstabschefens uttalanden icke finna något
märkvärdigt alls. Jag kan icke spåra någon motsägelse emellan hvad
han sade den 19 mars 1900 och den promemoria, som herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet nyss läste upp. Hvad han
sade den 19 mars 1900, när han tillfrågades, om han ville hafva bort
alla militäröfningar i skolorna, det var, att han ansåge tidpunkten för
en sådan genomgripande förändring mindre lämplig, i synnerhet som
frågan om en afsevärd utsträckning af den allmänna värnpligten stode
på dagordningen. Nu säger han, att det föreligger förslag om utsträckning
af den allmänna värnpligten och att han för sin del är
af den åsigten, att man, långt ifrån att taga bort militäröfningarna
från skolorna, tvärtom borde behålla och utveckla dem. Det var just
hvad baron Ericson också antydde, då han menade, att af antagandet
af det nya arméförslaget alls icke följer nödvändigheten eller lämpligheten
att slopa militäröfningarna inom läroverken. För mitt enkla
förstånd stå generalstabschefens uttalanden i fullkomlig samstämmighet
med hvarandra, eller åtminstone strida de ej mot hvarandra. Och
skulle så vara, så tänker jag, att han till sitt försvar kan åberopa, att
vår herre gjort honom visare för hvarje dag.

Slutligen fann herr Ivar Månsson det vara högst märkvärdigt,
att flera gymnastiklärare begärt nya gevär. År det nu också märkvärdigt?
Vi ha längesedan beslutat att skaffa armén nya mausergevär.
Vore det då icke absurdt, om militäröfningarna vid skolorna så bedrefves,
att skolynglingarna lärde sig begagna remingtongevär för att
sedan vid fullgörandet af sin värnpligt finna, att den undervisningen
varit alldeles bortkastad. Att vid undervisningen använda de nuvarande
gevären, anser jag för min del vara en större misshushållning
än att taga Kongl. Maj:ts proposition och skaffa nya gevär.

Jag skall ej upptaga tiden längre, utan i likhet med herrar

N:o 18

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken(Forts.
)

N:o 18.

Onsda en den 27 Mars.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

Pantzavhielm och friherre Ericson yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Ericson: Herr talman, mina herrar! Jag hörde ej fel,

utan ledamoten från statsutskottet uttalade, att det vore något mera
än vanligt ampert att få sådana opålitliga uttalanden från chefen fölgeneralstaben.
Ungefär så folio hans ord. Detta synes dock vara
något skarpt och väl mycket sagdt, sedan så många talare, såsom
herrar Pantzarhielm och Ernst Carlson, statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet samt äfven jag i min ringa mån, yttrat sig
och påstått, att det är statsutskottet, som gjort sig skyldigt till en
grundlig missuppfattning af hvad generalstabschefen i sina skrifvelse!-yttrat. Jag tror verkligen, att det varit klokast, om den ärade statsutskottsledamoten
icke vidrört den missuppfattning, till hvilken statsutskottet
här obestridligen gjort sig skyldigt.

Nu har han i sitt yttrande vidare framhållit, att, hvad utbildningen
af reservbefälet vidkomme, det icke vore fråga endast om åtta
månaders öfning. Detta torde vara rigtadt emot mig. Men mitt
yttrande var, att åtta månader vore en för snäft tilltagen tid för att
utbilda reservunderbefäl. Jag tror ej, att jag uttryckte mig så, att
jag sade reservbefäl. Ty af dem, som skola utbildas till reservofficerare,
begäres verkligen ett par månader mera, men af dem, som
skola utbildas till reservunderbefäl, fordras icke längre tid än af alla
andra värnpligtige. Således skall det icke blifva mera än åtta månader
för att utbilda reservunderbefäl i armén.

Han talade äfven, såsom hcrrarne torde hört, åtskilligt om huru
de skulle vara klädda, om de skulle ha sablar och dylikt. Jag
tycker, att sådana saker verkligen vid denna debatt skulle kunna
helt och hållet lemnas å sido.

Men han hyste mycken oro för de olägenheter, som läroverken
skulle lida af dessa militäröfningar. Jag vill emellertid påminna herrarne
om en motion, som föreligger vid denna riksdag, väckt af den statsutskottsledamot,
som här hade ordet. Denna motion framhåller såsom
ett stort önskemål, att de värnpligtige under den tid, de skola vid
armén utbildas, skola erhålla undervisning i skrifning, läsning, geografi
med flera humanistiska ämnen. Ja, det önska alla, att förhållandet
skall blifva så långt möjligt är. Men här gör sig dock den ärade
talaren till målsman för ett sträfvande, att de som träda in i armén
också skola erhålla utbildning på ett område, som icke är afsedt med
deras militära tjenstgöring. Jag upprepar, att, om så kan ske, alla
äro ense om att det är mycket önskvärdt, men jag tycker, att vid
sådant förhållande den ärade talaren icke bör så mycket rida upp på
att man söker tillvarataga ynglingarnes tid i skolor och seminarier
för att bereda dem på den kommande utbildningen i armén. Dessutom
påminner jag om hvad som tydligen säges i utlåtandet, att det
icke är fråga om att taga någon ytterligare tid från skolorna, utan
att det, såsom herr Carlson så tydligt och skarpt framhöll, är fråga
endast om sextio timmars öfning årligen eller således samma tid, som
sedan många år användts för ändamålet.

Kostnaderna äro emellertid ganska betydliga, eller 155,000 kronor

Onsdagen den 27 Mars.

N:o 18.

för en gång och sedan ytterligare årligen 64,000 kronor, såsom nyss
framhållits. Det blir således en ökning för år af nära 45,000 kronor,
alldenstund anslaget nu är 30,000 kronor, men deraf dock 10,000
kronor måste användas till extra arfvoden åt gymnastiklärare. Det vill
säga, att det af det nuvarande anslaget finnes qvar 20,000 kronor för
att användas till skjutöfningarne, och ökningen blir i verkligheten inemot
45,000 kronor.

Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan och bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Carlheim-Gy Ilen sköld: Då denna debatt har blifvit en

förberedande härordningsdebatt, så ber jag att få helt kort yttra
några ord.

Ett faktum är, att ett stort antal läroverk i hufvudsak betackat
sig för detta militära påhäng. Det är också ett faktum, att flera
lärare, äfven militära, anse denna begynnande militära utbildning,
som lemnas i elementarläroverken, vara hindrande för elementarundervisningen
och af mycket ringa värde i militärt hänseende. Nu är
det ej mera än sextio timmar, som årligen anslås till de militära
öfningarna, och de nu begagnade gevären äro af ett annat slag än de
ifrågasatta. Men när redan nu de sextio timmarne anses olägliga, så
lärer det icke blifva bättre, derför att det uppoffras betydliga penningebelopp
för öfningarna, och dessa handhafvas på ett annat sätt.

För min del anser jag frågan vara för tidigt väckt, den kunde
mycket väl anstå, tills arméfrågan blifvit afgjord i den ena eller
andra rigtningen. Jag tror ej, att man bör så här i otid i förväg stöpa
allt i militära former. Jag vill sluta med att citera en hög auktoritets
uttalande i ett annat sammanhang: det är bra som det är,
tycker jag.

Herr Elowson: Det har här i dag framhållits, att statsutskottet
gjort sig skyldigt till en sammanblandning af två frågor. Detta kan
ju vara sant. Men är det så, dä är felet egentligen icke statsutskottets,
utan jag vill söka spåra felet, om det är ett sådant, hos
Kongl. Maj:ts regering. Såsom förut nämnts, framstäldes af ett domkapitel
en begäran, att de militära öfningarna, såsom de nu äro ordnade
enligt 1895 års bestämmelser, skulle borttagas eller väsentligen
modifieras. Denna framställning har Kongl. Maj:t icke funnit böra
föranleda till någon åtgärd. Emellertid relateras i statsverkspropositionen
hela detta ärende, på samma gång Kongl. Maj:t inlåter sig på ett
helt annat ärende, nemligen anskaffandet af nya gevär för skjutöfningarna.

Hvad den pedagogiska delen af frågan angår, är det otvifvelaktigt,
att ifrågavarande militäröfningar, såsom de nu äro anordnade,
äro till väsentlig skada för undervisningen. Dessa militäröfningar
eke till stor del på hösten. Då inkräkta de på den öfriga undervisningen,
så att en del lästimmar måste fråntagas denna. Visserligen
menar man, att dessa öfningar äro goda, såsom befordrande
ungdomens fysiska utveckling. Men skola de göra nytta i det
afseendet — hvilket de visserligen kunna göra — måste de fördelas
på en längre tid. Nu deremot äro de koncentrerade till september

Angående
militär -öfningarna
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 27 Mars.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

månad, då ungdomen efter sommarferierna kommer uthvilad till läroverken.
Detta är olämpligt. September månad är en mycket god
läsmånad; då borde man med all kraft få egna sig åt den egentliga
undervisningen. Visserligen menar man, att de koncentrerade militäröfningarna
skulle bilda en lämplig öfvergång från sommarens hvila
till det strängare skolarbetet; men det är något, som kan bli föremål
för mycket delade meningar. För min del tror jag, att det
icke är pedagodiskt klokt att ordna öfningarna så, att under eu viss
del af läsåret en del lärotimmar fråntagas den egentliga undervisningen.
Det är nemligen nu så, att, medan dessa militäröfningar
pågå, en särskild läsordning följes, skiljaktig från den eljest gällande.
Kort sagdt: jag är vän af de militära skolöfningarna, men jag är ej
vän af den onaturliga koncentration de erhållit. Det antydes ock i
den kongl. propositionen, att en del gymnastiklärare ansett lämpligt
att öfningarna utsträcktes öfver en större del af året, och det skulle
vara till gagn ej blott i pedagogiskt, utan säkerligen äfven i militärt
hänseende. — Således ber jag att få fastslå, att de militära öfningarna,
såsom de äro anordnade och koncentrerade, icke äro till gagn
för undervisningen, utan öfvervägande till skada för densamma.

Hvad angår den andra frågan, anskaffandet af nya gevär för
målskjutningsöfningarna, kan det ej vara tu tal derom, att det är
lämpligt att låta ynglingarne öfva sig i målskjutning och i så fall nödvändigt
att låta dem få moderna gevär, ja, de mest moderna, som stå till buds.
Enligt mitt förmenande hade det varit mycket lämpligt, om Kongl.
Maj:t helt enkelt begärt anslag till gevär i och för anställandet af
skjutöfningar. Kongl. Maj:t hade full rätt att säga: Militäröfningar
skall det vara. Den frågan behöfde ej underkastas Riksdagens beslut.
— önskligt vore emellertid, såsom redan antydts, att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet kunde så anordna dessa
öfningar, att de fördelades på en längre tid af läsåret.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Ernst Carlson: Herr talman! Jag har begärt ordet egentligen
för att inlägga en gensaga mot syftet i det yttrande, som af
en ärad talare nyss citerades, nemligen att »det är bra som det är»
i fråga om militäröfningar. Jag sluter mig tvärtom till den tysta
tanke, som största delen af kammarens ledamöter torde hafva haft,
då ifrågavarande bevingade ord fäldes, nemligen att »det icke är bra
som det är».

De nuvarande militäröfningarna vid läroverken äro i de flesta
fall visst icke tillfredsställande. Det är alldeles för mycket paradexercis,
för mycket instruktionsplugg, hvarjehande strids- och fälttjenstöfningar,
som ej passa för ynglingarnas ålder och derför lemna resultat
af högst problematiskt värde. Nej, dessa öfningar måste väsentligen
omläggas så att de blifva enbart eller nästan enbart målskjutningsöfningar,
hvarjemte tiden för deras bedrifvande bör kunna inskränkas
något och lämpligare fördelas än nu är fallet. Och det är just
derför, att Kongl. Maj:ts förslag går i sådan rigtning, som jag för min
del lifligt ansluter mig till detsamma.

Det är för öfrigt alldeles onödigt att här öppna en förberedande

Onsdagen den 27 Mars. 63

härordningsaebatt. Ty om man är ense derom, att militäröfningarna i
skolorna endast böra afse att vid sidan af gymnastisk färdighet bibringa
målskjutningsfärdighet, så meddelas ungdomen ju derigenom två vigtiga
och för dess ståndpunkt lämpade militära färdigheter, som lära komma
till nytta, huru än vår härordning må komma att gestalta sig.

Jag vill tillägga, att Kongl. Maj:ts förslag vinner stöd äfven af
erfarenheten från våra grannländer, Norge och Danmark. Der har
man haft sådana militäröfningar i skolorna, som vi nu ha, men har
afskaffat dem, såsom olämpliga för skolan och onyttiga för försvaret.
Kongl. Maj:ts förslag åter är ett försök att länka utvecklingen af
ifrågavarande cfningar i den rätta rigtningen.

Det förhåller sig icke heller så, som någon yttrat, att myndigheterna
uttalat sig mot detta förslag. Domkapitel och läroverkskollegier
hafva nemligen uttalat sig om något helt annat, nemligen om
militäröfningarnas bibehållande i deras nuvarande form. Så var fallet
med 7 domkapitel och 23 läroverkskollegier, som nyss af en talare
ifrigt åberopades såsom afstyrkande, medan likväl — det glömde
han att nämna — 7 läroverksstyrelser och 10 kollegier voro för samma
öfningars bibehållande. I den frågan voro således meningarna delade.
Man kan emellertid vara ganska viss om att, derest de myndigheter,
som då afstyrkte, finge yttra sig om militäröfningarna, omlagda på
sätt som nu är i fråga, skulle man åtminstone från många af dem få
ett helt annst svar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Jönsson i Färeköp: Då här uppträdt åtskilliga militärer
och lärare, som ansett sig vara hemma i denna fråga, må det äfven
tillåtas en allmogeman att uttala sin tanke om denna sak. Visserligen
såg jag redan på morgonen i dag, att gevären blixtrade, och
fann att det redan var så långt kommet, att det var tal om härordningsförslaget.
Men jag tror, att det är skål att vänta med frågan om
dessa militäröfningar, till dess hufvudfrågan blifvit afgjord — det är
väl ej skäl att börja med svansen. Militäröfningarna, såsom de nu
bedrifvas i elementarskolorna, anses af många olämpliga och såsom
en mycket tung börda. Det kan vara tids nog att ordna denna fråga,
när försvarsfrågan blifvit löst. Jag anhåller derför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Höjer: Jag anhåller om kammarens benägna öfverseende,
om jag an en g^ng begärt ordet, ehuru jag redan angifvit min mening
i frågan. Men då jag hört min ärade kollega herr Elowson
här uttala en del besynnerliga åsigter, var det mig omöjligt att tiga.
Han var af den meningen, att militäröfningarna i deras nuvarande
form vore till väsentlig skada för undervisningen, men att olägenheterna
skulle kunna undanrödjas, om de fördelades på en längre tid. Jag är
för min del af''en diametralt motsatt åsigt och vill vördsamt bedja herr
statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, att han ej alls
måtte tänka på en utsträckning af militäröfningarna öfver en längre
tidrymd. »Det är bru som det är», om man nemligen på ett förståndigt
sätt arrangerar dessa öfningar under september månad. Icke

N:o 18.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 18.

Angående
militäröfningarna

vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

64 Onsdagen den 27 Mars.

rår väl sjelfva saken för, att i landsorten vissa eforalstyrelser arrangera
dessa öfningar på ett galet sätt. Hur går det till här och hvar?
Jo, man tager för militäröfningarna en timme här och en timme der,
och så bli både skolundervisningen och militäröfningarna på ett
betänkligt sätt splittrade. Här i Stockholm har man haft bättre förstånd.
Under september månad sluta lektionerna i 6 och 7 klasserna
kl. 11, och sedan fortgå militäröfningarna från 12 till 3. Således
blir det en samlad, oafbruten lästid på morgonen och likaledes en
samlad, oafbruten tid för militäröfningarna på förmiddagen. Med
den erfarenhet jag och mina kolleger vid det läroverk, jag har äran
tillhöra, vunnit i denna sak, måste vi säga, att om vi mot hvarandra
väga olägenheterna och fördelarna af militäröfningarna, de senare
äro afgjordt öfvervägande. Nu är visserligen fråga om att införa en
och annan förändring, men inom den ram med afseende på tiden,
som öfningarna redan hafva; dessa förändringar, som åsyfta utvecklingen
af målskjutningsöfningarna, beröra icke på det ringaste vis den
öfriga undervisningen.

Innan jag slutar, ber jag att gent emot herr Carlheim-Gyllenskölds
påstående, att dessa militäröfningar ega ringa militärt värde,
få anmärka, att om verkligen ett sådant uttalande gjorts af militärer
— och det har utan tvifvel skett både 1897 och 1898 — dessa militärer
yttrat sig i ämnet alldeles för tidigt. Såsom friherre Ericson
nyss nämnde, har det behöfts 4 å 5 år, innan verkan af 1895 års
bestämmelser kunnat göra sig gällande. Först nu kan man bedöma,
huruvida de militära öfningarna enligt 1895 års instruktion ega något,
stort eller litet, militäriskt värde. Friherre Ericson vittnade för
sin de] derom, att de egde ett sådant. Han är icke den ende militär
jag hört yttra sig i den rigtningen.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Ofverläggningen i detta ämne var härmed slutad. I enlighet
med de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å nämnda hemställan
och bifall i stället till den vid punkten afgifna, utskottets
utlåtande vidfogade reservation, och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så
lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i tjuguförsta punkten
af förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan.

N:ol8.

bifallit den
reservation.

Onsdagen den 27 Mars,
vid punkten afgifna, utskottets betänkande vidfogade

Omröstningen utvisade 67 ja, men 104 nej; och hade alltså kammaren
fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens inne -

Angående

militär -

arna

allmänna

läroverken.

(Ports.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af ifrågavarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag skulle fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4.5 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Rättelser

i Andra Kammarens protokoll n:o 16.

Sid. 52, rad. 12 nedifrån står: Hasselbo

läs: Hasselbol

Sid. 53, rad. 26 och 27 uppifrån står: Vexiö besvär

läs: Vexiö domkapitels besvär
Sid. 53, sista raden nedifrån står: och för min de! önskar och

hoppas jag, att den måtte snart
läs: och för min del önskar jag
mer än jag vågar hoppas det,
att den måtte snart

Andra Kammarens Prot. 1901. N:o 18.