RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1901:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901. Första Kammaren. N:o 27.

Lördagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11. f. m.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne april.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial n:o 83, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke i
riket;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 34, i anledning af väckta motioner om införande i bevillningsförordningen
af bestämmelser rörande sjelfdeklaration; och
n:o 35, i anledning af väckt motion angående Stockholms stads
brandförsäkringskontors påförande af bevillning för inkomst;

bankoutskottets memorial n:o 10, angående beviljande af anslag
för ombyggnad af det för riksbankens räkning inköpta s. k.
Donnerska huset i Visby;

andra särskilda utskottets memorial n:o 10, angående ersättning
åt utskottets kanslipersonal och vaktbetjening; äfvensom
.Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 6, i anledning
af väckta motioner rörande behofvet af lagstadgade anordningar
vid transport af timmer sjöledes m. m.

Vid föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 3, angående anvisande af
ersättning till sammansatta stats- och bankoutskottets sekreterare,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Första Knvtmarens Prof. /901. N:o 27.

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Ang. granskning
af de i
statsrådet
förda protokoll.

Anmärkning
mot en statsrådsledamot.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden
n:is 4—8 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts
samma dag bordlagda utlåtande n:o 5.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 1 och 3 i denna månad bordlagda memorial
n:o 5, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll.

Punkten 1.

Herr Dahlberg: Jag har naturligtvis icke den ringaste tanke
på att inlåta mig på konstitutionsutskottets utlåtande i dess helhet.
Men hvad jag deremot önskar framhålla är den reservation,
herr Johnsson afgifvit vid första punkten af utskottets betänkande.
Han har enligt mitt förmenande anfört synnerligen goda skäl för
att ett ärende, som blifvit behandladt i protokollet öfver ecklesiastikärenden
för den 29 juni 1900, måhända hade kunnat under
andra omständigheter få en annan utgång. Det lärer icke vara
kammaren obekant, att under en lång följd af år varma önskningar
uttalats om Hernösands stifts delning. Behofvet deraf är
också alldeles otvetydigt för hvar och en, som är med förhållandena
bekant. Nu kunna ju gifvetvis tankarne vara mycket delade
derom, huruvida detta behof lämpligen bör tillgocloses genom
sammanslagning af de två mindre stiften dernere. Men för mig
och många andra i Norrland bosatta har det varit en länge närd
förhoppning, att, då, så att säga, alla andra vägar för stiftets delning
blifvit tillslutna, denna utväg att sammanslå de två mindre
stiften skulle kunnat tiUgripas för att på det sättet tillgodose de
stora kulturella intressena deruppe. Jag behöfver icke göra kammaren
uppmärksam på nödvändigheten deraf, att, om en stiftsstyrelse
skall finnas, denna stiftsstyrelse bör vara i alla hänseenden
effektiv, hvilket naturligtvis är absolut omöjligt uppe i det
vidsträckta Hernösands stift.

Jag har intet yrkande att framstäUa, men jag har ansett det
såsom en pligt att begagna detta tillfälle att uttala min åsigt i
denna fråga.

Efter härmed slutad öfverläggning lades förevarande punkt
till handlingarna.

Punkten 2.

Herr statsrådet Dyrssen uppläste ett skriftligt anförande af
följande lydelse: Konstitutionsutskottet har, såsom af den föredragna
punkten framgår, funnit sin pligt vara att för Riksdagen
tillkännagifva, att utskottet funnit det i protokollet öfver kom -

Lördagen den 4 Maj.

N:o 27.

mandomål den 7 mars 1901 omförmälda ärende angående kontor- Anmärkning
amiralen Häggs bestraffning vara af beskaffenhet att jemlikt § 107 mot en stauregeringsformen
böra hos Riksdagen anmälas; och har utskottet rådsledamot.
hufvudsakligen grundat denna sin åtgärd derpå, att konteramiralen (Forts.)
Hägg skulle hafva ålagts bestraffning för ett förfarande, som icke
bort till bestraffning föranleda.

Innan jag öfvergår till frågan härom, anhåller jag att få beröra
ett par af utskottet framstälda anmärkningar rörande målets
formella behandling. Utskottet har i detta afseende anmärkt, att
i statsrådsprotokollet intet blifvit nämndt angående grunden för
den konteramiralen Hägg ålagda bestraffningen. Denna knapphändighet
i protokollets affattning står emellertid i öfverensstämmelse
med den praxis, som följts beträffande kommandomålen,
och genom en jemförelse med den i ärendet utgångna expeditionen
vinnes den upplysning, som ansetts erforderlig. Jag vill dock
gerna medgifva, att såväl protokollet som expeditionen i målet
lämpligen bort erhålla en något fullständigare affattning, än som
skett.

Beträffande anmärkningen, att konteramiralen Hägg ej lemnats
tillfälle att före målets afgörande i tjensteväg sig förklara, anhåller
jag att få åberopa 20 § i gällande disciplinstadga för krigsmagten,
enligt hvilken befälhafvare, som innehar bestraffningsrätten,
eger att genast ålägga straff för förseelse, hvilken han
sjelf åsett eller eljest finner vara »uppenbar och ostridig». Endast
i annat fall skall utredning derom ske vid förhör. Genom de uppgifter,
som af konteramiralen Hägg lemnats i den korrespondens,
hvilken jag af grannlagenhetsskäl ansett mig icke kunna beröra
i vidare mån än som skett i den till utskottet aflemnade promemorian,
fann jag förseelsen till sin faktiska innebörd uppenbar och
ostridig, hvarför någon vidare förklaring ej syntes mig vara erforderlig.

Hufvudpunkten i utskottets utlåtande är emellertid, såsom
jag redan antydt, den att konteramiralen Hägg skulle hafva blifvit
straffad för ett förfarande, som icke bort till bestraffning föranleda.

Till förklaring af mitt tillvägagående i saken anhåller jag
att få anföra följande.

Det har varit ett öfverklagadt förhållande, att inom flottan,
i följd af dess organisation, saknats vid utnämningar till högre
officersbeställningar sådana vägledande uttalanden angående möjliga
aspiranters skicklighet, som vid armén förefinnas i form af
regementschefernas och fördelningschefernas förslag. För att söka
undanrödja den brist, som härutinnan onekligen förefunnits, tillkom
på sin tid den i utlåtandet omnämnda och der återgifna
generalordern af den 21 december 1892. Det framgår af denna
generalorder, att syftet med densamma icke varit, att den kommission,
som derigenom inrättades, skulle afgifva ett särskildt förslag
för fyllande af hvarje särskild, faktiskt uppkommen vakans.

Orderns syfte är långt mera vidsträckt och afser, att kommissio -

S:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Anmärkning
mot en statsrådsledamot.

(Forts.)

nen skulle bland officerare af olika grader föreslå, utan hänsyn
till någon viss, redan föreliggande vakans, ett visst antal officerare
inom hvarje grad för sig i den ordning kommissionen ansåge dem
vara sins emellan förtjenta af befordran till beställningar, som
under hela det kommande året blefve lediga. Det förslag, som kommissionen
hade att afgifva, skulle alltså hafva en i väsentlig mån
annorlunda beskaffad karakter än hvad med tjensteförslag i allmänhet
är förhållandet. Denna dess säregna beskaffenhet syntes
påkalla, att åt detsamma gåfves karakteren af ett konfidentiel
meddelande, åt hvilket någon publicitet icke borde beredas. Att,
när 1892 års generalorder meddelades, denna uppfattning varit den
bestämmande, om än någon uttrycklig föreskrift derutinnan icke
i sjelfva generalordern inflöt, tror jag mig kunna med bestämdhet

i)åstå. I full anslutning till denna uppfattning intog ock den
kommission, som efter generalorderns meddelande först sammanträdde,
i sin arbetsordning den bestämmelse, att hvad som vid
kommissionens sammanträden tilldroge sig skulle af ledamöterna
hemlighållas. Att denna arbetsordningens föreskrift afsett, att
kommissionens ledamöter skulle hemlighålla ej allenast de öfverläggningar,
som inom kommissionen föreföllo, utan ock sjelfva
resultatet af dessa öfverläggningar, derom är jag för min del
öfvertygad. Att följaktligen kommissionens förslag vore något,
som icke borde eller finge af dess ledamöter yppas, har derför
alltjemt från kommissionens första trädande i verksamhet ansetts
såsom en oomtvistlig sak.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet påpekat, att kommissionens
förslag är något, som icke kan utgöra en hemlighet,
emedan detsamma på grund af tryckfrihetsförordningens stadgande
i 2 § 4 momentet är en handling, som icke får undanhållas offentligheten.
Jag vill ej bestrida rigtigheten af utskottets uttalande,
att ifrågavarande handling, när tillgång till densamma på grund
af föreskriften i tryckfrihetsförordningen begäres, icke får hemlighållas.
Men frågan är, huruvida denna omständighet i och för sig
kan utgöra tillräcklig grund för det påståendet, att konteramiral
Häggs förfarande i denna sak icke inneburit en förseelse. Om än
tryckfrihetsförordningens föreskrifter medföra, att ett utlåtande
af’ ifrågavarande beskaffenhet icke är fritaget från att bringas till
en vid nuvarande anordning föga lämplig publicitet, så är dermed
icke gifvet, att icke kommissionens ledamöter kunna hafva varit
förpligtade att, i hvad på dem såsom medlemmar af kommissionen
berodde, tillse, att förslaget, så långt sådant kunde blifva möjligt,
bibehölles vid den egenskap af ett konfidentiel! uttalande, som
från början varit för detsamma åsyftadt. En förpligtelse af dylikt
innehåll hafva obestridligen kommissionens ledamöter åtagit
sig, då de tillträdt sitt uppdrag under kännedom om den en gång
för kommissionen antagna arbetsordningen, hvars för dem förpligtande
kraft de sjelfva för visso icke ifrågasatt.

Beträffande denna arbetsordning beklagar jag, att den till utskottet
öfverlemnade afskrift deraf icke gifvit vid handen det för -

Lördagen den 4 Maj.

N:o 27.

hällande, som jag härmed anhåller att få upplysa, eller att de 4 Anmärkning
originalexemplar, i hvilka den utfärdats, äro underskrifna af de mot en stats4
officerare, hvilka vid tiden för dess antagande voro ledamöter af rådsledamot.
kommissionen. Ett af dessa exemplar innehafves af en hvar bland (Forts.)
kommissionens nuvarande ledamöter, af hvilka de tre, som efter
år 1892 i kommissionen inträdt, fått mottaga hvar sitt exemplar
af sin företrädare.

Vid mottagandet af ett exemplar af denna arbetsordning, som,
enligt bestämmelsen i 9:e punkten deraf, skall tillämpas, så länge
icke ändring deri blifvit beslutad, har också, enligt mitt förmenande,
tystnadspligten för mottagaren inträdt. Vid sådant förhållande
måste, efter min uppfattning, ett af kommissionens ledamot
samtalsvis gjordt yppande af förslagets innehåll anses såsom
ett öfverträdande af en honom åliggande tjenstepligt. Att detta
öfverträdande blifvit i bestraffningsordern betecknadt såsom ett
oförstånd vid fullgörandet af de tjenstepligter, som ålegat konteramiralen
Hägg jemlikt 1892 års generalorder, utan att i bestraffningsordern
uttryckligen åberopats den af kommissionen antagna
arbetsordningen, kan ju sägas vara en ofullständighet i orderns
affattning, en ofullständighet, som jag emellertid redan i början af
mitt yttrande sjelf vidgått.

Villigt medgifver jag, att förhållandet mellan den nu ifrågavarande
kommissionens sålunda bestämda tjenstepligt och tryckfrihetsförordningens
föreskrifter icke för mig från början fullt
framträdt. Såsom jag redan vid ett föregående tillfälle i Kiksdagen
uttalat, synes det mig nu emellertid vara angeläget att
söka träffa andra bestämmelser och dervid upphäfva 1892 års
generalorder och derpå grundade föreskrifter, då det ju icke kan
vara lämpligt att för kommissionens ledamöter längre bibehålla
en tystnadspligt, som vid jemförelse med tryckfrihetsförordningens
föreskrifter visat sig föga ändamålsenlig.

Slutligen vill jag tillägga, att det för en hvar bör vara
uppenbart, att jag icke skulle hafva vidtagit en för mig personligen
så pinsam och motbjudande åtgärd som att gent emot en
gammal vän och skeppskamrat påkalla bestraffning, derest jag
icke varit genomträngd af den lifligaste öfvertygelse, att disciplinens
upprätthållande ovilkorligen fordrade detta.

Härmed har jag angifvit den uppfattning, som varit bestämmande
för mitt handlingssätt, och öfverlemnar nu med tillförsigt
saken åt kammarens bedömande.

Herr Björnstjerna: Efter de hätska utfall, som man en
längre tid läst i flere tidningar i den föreliggande frågan, kan
man icke förvåna sig öfver, att konsitutionsutskottet funnit sig
föranledt att infordra handlingarna i ämnet. Men i det utlåtande,
som här föreligger, synes mig utskottet hafva allt för noga följt
eu i min tanke föga berömlig tradition, som det ärft efter flera
än ett föregående konstitutionsutskott, nemligen att göra till stora
nummer rena obetydligheter. Man lärer väl kunna fordra af ett

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Anmärkning konstitutionsutskott, att det skall taga i betraktande andemeningen
mot en stats- i en grundlagsparagraf och icke blott dess bokstaf, som utskottet
ra, s e amot. par för ögonen. Laser man rätt 107 § regeringsformen, så lärer
°r s.j man aldrig kunna tolka de der förekommande orden: »eller att
någon föredragande icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt
förtroendeembete utöfvat» på ett sådant sätt, att han icke med
skicklighet utöfvat sitt embete blott derför, att man i en obetydlig
fråga som denna finner honom icke hafva handlat på ett sätt, som
konstitutionsutskottet ansett vara fullt berättigadt på grund af
vederbörligen utfärdade noggranna instruktioner. Icke kan man
blott derför anse, att han icke har med skicklighet utöfvat sitt
embete? Läser man fortsättningen på samma paragraf, så står
der: »ege då utskottet att sådant tillkännagifva för Riksdagen,
hvilken, om den finner rikets väl det kräfva, kan hos Konungen
skriftligen anmäla, sin önskan, att han ville ur statsrådet och
ifrån. embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit
gjord». Det kan väl aldrig ifrågasättas, att en extra judiciel
bestraffning af 5 dagars arrest skulle kunna anses på något sätt
beröra rikets^ väl eller ensam i och för sig vara ett bevis på en
sådan brist på skicklighet i statsrådsembetets förvaltning, att den
bör föranleda en Riksdagens begäran om föredragandens entledigande! Men

äfven i andra fäll synes mig utskottet »icke med skicklighet
utöfvat» sitt värf i denna punkt. Utskottet har, såvidt jag
kan finna, helt och hållet förbisett, att för krigsmagten erfordras
och äro gällande helt andra bestämmelser än de, som gälla enligt
allmän lag, och att sådana bestämmelser äro för disciplinens upprätthållande
alldeles nödvändiga. Att en underlydande, som förgår
sig i tal eller skrift mot en förman, således bör kunna straffas,
och att vid detta tillfälle det — såsom vi nyss hört af statsrådet
sjelf — varit för honom mycket påkostande att förorda en sådan
bestraffning, är ju alldeles uppenbart.

Utskottet underkänner värdet af den s. k. arbetsordningen,
som, säger utskottet, hvarken är »med underskrift försedd eller
fullständigt dagtecknad eller af någon mvndighet till efterrättelse
påbjuden». Men jag är öfvertygad, att de officerare, som suttit i
denna .kommission, lika fullt ansett den vara fullt bindande, och
af de sista momenten i denna s. k. arbetsordning kan man ju finna,
att de haft rätt deri. De lyda så:

»8. Protokoll föres icke vid kommissionens sammanträden och
hvad som dervid tilldrager sig skall af kommissionens ledamöter
hemlighållas.

9. Af denna arbetsordning, som skall efter ordalydelsen tilllämpas
så länge icke ändring blifvit beslutad, innehar hvardera
af kommissionens ledamöter ett exemplar, hvilket således, vid afgång
från embete!, öfverlemnas till efterträdaren.»

Dessa, sista ord tyda ju på, att handlingen ansågs vara af
särskild vigt och gälla icke blott för dem, som författat den, utan
äfven för deras efterträdare, till dess ändring deri skett. Ut -

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

skottet förklarar emellertid, att dessa föreskrifter »i allt fall icke
kunna innebära mera, än att kommissionens öfverläggningar icke
finge yppas. Det beslut, som framlägges i utlåtandet, kan deremot
icke vara en liemligbet, emedan detta utlåtande på grund af tryckfrihetsförordningens
stadgande i 2 § 4:o är en handling, som icke
får undanhållas offentligheten». Det förefaller mig besynnerligt,
att utskottet förklarar, att beslutet icke lian hållas hemligt, då
besluten ju faktiskt hafva hållits hemliga under den följd af år,
som dessa bestämmelser varit gällande. Det är ju en annan sak,
att på grund af tryckfrihetsförordningen kan beslutet blifva bekant;
men något sådant bekantgörande har icke skett, någon sådan
framställning på grund af tryckfrihetsförordningen har, savidt
jag vet, hittills icke egt rum, utan således har denna handling
nittills förblifvit hemlig. Huru kan då utskottet påstå, att den
icke kan vara hemlig? Jag hemställer till utskottets ledamöter,
huruvida de, om de förbundit sig att hålla en sak hemlig, anse
sig lösta från denna förbindelse, derför att saken kan komma ut
på ett annat sätt, t. ex. genom att någon åberopar tryckfrihetsförordningen.
Icke är man derigenom löst från sin pligt att hålla
saken hemlig? På samma sätt äro väl dessa officerare bundna af
sin tysthetspligt, till dess beslutet kommit ut genom att någon
åberopat tryckfrihetsförordningen. Efteråt äro de lösta från sin
tysthetspligt, men dessförinnan kan jag icke finna annat, än att
de äro (deraf fullt bundna.

När statsrådet Dyrssen nämndes till sin nuvarande höga befattning,
erkände alla "hans stora duglighet och, såvidt jag kunde
förmärka, fans härom icke mer än en mening. Att han sedermera
icke förverkat detta sitt anseende,_ derom är jag öfvertygad.
Det behöfves icke mera än en liten klick för att åstadkomma en
sådan förföljelse, som nu rigtats mot honom; men jag beklagar
på det högsta, att konstitutionsutskottet genom sitt yttrande gifvit
stöd deråt.

För min del kan jag icke annat än yrka, att betänkandet
lägges till handlingarna.

Herr Rudebeck: Jag ber om ursäkt, att jag i dag icke kan
tala så högt, som jag borde, särskildt i denna vigtiga fråga. Men
som herrarne finna, är det i följd af en besvärande heshet mig
icke möjligt.

Först ber jag nu att få besvara det yttrande, som herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet. afgaf. Han omnämnde
dervid de anmärkningar, som konstitutionsutskottet gjort
mot ärendets formella behandling. Jag vill då till en början lästa
uppmärksamheten derpå, att konstitutionsutskottet har grundat
sitt slutomdöme ingalunda på dessa formella anmärkningar, utan
endast och allenast på det förhållande, som konstitutionsutskottet
uttryckligen framhållit, »att bestraffning ålagts för ett förfarande,
som icke bort till bestraffning föranleda». Men då utskottet fann,
att de företedda handlingarna vore så ofullständiga, att det var

Anmärkning
mot en statsrådsledamot.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Anmärkning
mot en statsrådeledamot.

(Forts.)

nödvändigt för utskottet att i en särskild skrifvelse till den statsrådets
ledamot, som Konungen dertill förordnat, med framhållande
att denna ofullständighet gjorde det för konstitutionsutskottet
omöjligt att bedöma frågan, infordra närmare upplysningar, måste
det väl medgifvas, att dessa formella origtigheter hafva sin betydelse,
och utskottet bär derför icke kunnat underlåta att fästa
sm uppmärksamhet vid dem. Val vet jag, och derom tror jag,
att alla utskottets ledamöter äro ense, att den bristfälliga affattsom
protokollet i kommandomål uti ifrågavarande sak e^er,
icke är annorlunda än den affattning, som i allmänhet protokoll
ikommandoma för närvarande hafva och måhända under en lång
tid hatt, men denna omständighet har efter mitt förmenande icke
den betydelse, att icke utskottet bort fästa sin uppmärksamhet vid
förhållande!, då utskottet ansett det vara otillfredsställande.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet anlörde
vidare, att, om man sammanstalde protokollet med den den
7 mars 1901 utfärdade bestraffningsordern, om jag så får kalla
den, man åt dessa båda handlingar, sammanslå]da med hvarandra,
skulle la klart för sig, hvari förseelsen läge. Men jag ber att få
betona, att så icke är förhållandet, ty bestraffningsordern supplerar
visserligen protokollet så till vida, att den omnämner den
art åt förseelser, hvarför bestraffning ålagts amiral Hägg, nemhgen
— enligt bestraffningsordern — visadt oförstånd i full.
a* tjeiistepligter, men äfven om man sammanställer bestraöningsordern
med protokollet, får man icke upplysning om,
pa hvilket sätt amiral Hägg visat detta oförstånd. Det är först
genom den af hem statsrådet afgifna promemoria och hänvisning
deri till den till utskottet aflemnade »arbetsordning», som utskottet
fatt veta, att oförståndet i fullgörande af tjenstepligter skulle
hafva bestått i underlåtenhet att iakttaga tystnadspligt i tjenste -

Utskottet har äfven fäst sin uppmärksamhet dervid, att förklaring
från amiral Hägg infordrats i enskild! bref och icke i
tjenstesknfvelse. Jag vill med afseende derå endast hemställa
till en hvar, huruvida icke, särskildt i ett fall som detta, det hade
varit minst sagdt synnerligen önskvärdt, att den senare utvägen
anlitats; tv det är visserligen sant, såsom herr statsrådet, med
hänvisning till disciplinstadgans lydelse i dess 20 §, sade, att en
förseelse kan vara konstaterad på mer än ett sätt, men här i detta
föreliggande fall kunde svårligen förseelsen konstateras utan den
tilltalades förklaring. Då herr statsrådet icke »sjelf åsett» förseelsen,
kunde den icke blifva uppenbar och ostridig med mindre,
än att ett muntligt eller skriftligt förklarande afgafs från amiral
oc*1 då borde, synes det utskottet, hans förklaring hafva
a. oc^ inkommit i officiel form hellre än i den privata

skriftvexlmgens form. Dermed underskattar och missförstår jag
pa intet sätt den tanke, som legat hos herr statsrådet att vilja
behandla detta fall, om möjligt utan att deråt skulle behöfva
gifvas offentlighet, men jag vill blott framhålla, att i ett ärende

Lördagen den 4 Maj.

N:o 27.

sådant som detta, då det gäller en bestraffning, det synts utskot- Anmärkning
tet, att den officiella formen alltigenom varit den rigtigaste, lik- mot en staU''
som för visso kela saken, om så skeft, gestaltat sig vida annorlunda, ra°e amoL
än den blifvit. / _ (Fort8 )

I afseende nu å frågan, huruvida amiral Häggs förfarande
varit straffbart eller icke, är det ju alldeles gifvet, att konstitutionsutskottets
och herr statsrådets uppfattningar gå i olika rigtningar.
Det är ju klart. Och likaså är det uppenbart, att det
beror på de skiljaktiga meningar, som konstitutionsutskottet och.
herr statsrådet hafva angående såväl betydelsen af arbetsordningen
som beträffande den förutsättning, på hvilken herr statsrådet
byggt, nemligen att beskaffenheten af det kommissionens ledamöter
gifna uppdrag innebure tystnadspligt. För konstitutionsutskottet
var det visserligen icke kändt, af hvilken orsak denna
kommission egentligen tillkommit, men konstitutionsutskottet har
förestält sig, att den tillkommit just på den grund, som af herr
statsrådet nu här angifvits, eller att, medan inom armén det gifves
tillfälle för ett statsråd att i befordringsfrågor erhålla ledning
af förslag från regementschef och arméfördelningschef, det
före kommissionens tillkomst icke förefunnits en likartad utväg
vid befordringar inom flottan. Men utskottet håller före, att
kommissionens uppdrag ingalunda af detta förhållande kan karakteriseras
såsom annat än ett offentligt uppdrag, hvars fullgörande
åligger kommissionens ledamöter, dermed att de hafva skyldighet
att afgifva utlåtande. Att befordringsfrågor rörande flottan skulle
omgifvas med större hemlighet än befordringsfrågor inom armén,
inom det civila och inom det ecklesiastika, har för konstitutionsutskottet
varit helt och hållet främmande. Det är visserligen
sant, såsom herr statsrådet säger, att kommissionens utlåtande
sträcker sig utöfver en längre tid, än i allmänhet ett förslag afser,
ty det innehåller förslag icke blott för den närmast förestående
tillsättningen, utan äfven för senare sådana. Men deraf kan,
såvidt jag förstår, icke följa, att denna handling bör i sin helhet
vara en hemlig handling. Väl kan det sägas, att de förhållanden
i utlåtandet, som beröra en mer aflägsen tid, icke böra yppas,
men vi skola hålla oss till saken, sådan den här är. Här har
icke blifvit yppadt någonting annat, än hvad som vid den tiden,
då det yppades, hvar och en egde rättighet att få kännedom om.

Här har icke yppats någonting annat, än att eu namngifven person
varit i det af kommissionen afgifna utlåtandet uppförd på
förslag till befordran, och detta har yppats först efter det utnämningsfrågan
redan blifvit af Kongl. Maj:t afgjord, så att den
icke vidare var, om jag så får säga, sväfvande eller beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning. När man bedömer ifrågavarande förfarande
af amiral Hägg, skall man efter min uppfattning taga
hänsyn till allenast de förhållanden, till hvilka hänsyn då bör
tagas.

Nu har herr statsrådet upplyst, att den arbetsordning, hvaraf
en afskrift blifvit aflemnad till konstitutionsutskottet, i hufvud -

Nso 27.

Lördagen den 4 Maj.

Anmärkning
mot en statsrådsledamot.

(Forts.)

skrift icke lyder så som den afskrift, hvilken blifvit till utskottet
öfverlemnad. Detta är ju ett mycket beklagligt förhållande, ty utskottet
har naturligtvis icke kunnat bedöma handlingen annorlunda
än sådan den befunnits i det skick den blifvit till utskottet
framlemnad. Att handlingens hufvudskrift icke skulle öfverensstämma
med afskriften och att den skulle vara försedd med
namnunderskrifter, som saknades å afskriften, fans naturligtvis
icke för utskottet någon som helst anledning att antaga. Ett sådant
antagande skulle hafva inneburit ett misstroende mot rigtigheten
af i bestyrkta afskrifter till konstitutionsutskottet öfverlemnade
handlingar. För min del får jag säga, att jag trots den
nu lemnade upplysningen fortfarande är af den mening, att kommissionens
utlåtande icke är en hemlig handling. Jag är visst
icke den, som förnekar en persons skyldighet såsom medlem af en
komité eller en kommission att hemlighålla hvad derinom vid
öfverläggningar förekommer. Skyldig uppmärksamhet kräfver det.
Men detta är ett, och ett annat är, huruvida den afvikelse från
tystnadspligt eller det meddelande, som i förevarande fall egt
rum — under de förhållanden, som här förelegat, nemligen sedan
ärendet blifvit slutligt afgjordt — verkligen kan stämplas såsom
tjenstefel af den beskaffenhet, att det lagligen bort föranleda till
bestraffning. Det kan jag för min del fortfarande icke medgifva.
Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet yttrade
äfven, att han numera ansåge, att ett utlåtande af den genom
1892 års generalorder tillsatta kommission icke bör vara någon
hemlig handling; och dermed är ju således den saken afgjord.

Jag skall nu be att fä säga några ord gent emot den siste
ärade talaren. Der skulle vara mycket att säga. Men jag anser
det vara min pligt icke blott mot mig sjelf, utan och främst
mot utskottet och mot kammaren att icke afgifva det svaromål,
som enligt min mening rättvisligen skulle gifvas på ett sådant
anförande. Den ärade talaren behagade säga, att konstitutionsutskottet
har medverkat till att blåsa upp en ren bagatell till en
stor sak. Det skulle således innebära, att konstitutionsutskottet
skulle hafva fattat sitt beslut i denna fråga, ledt af andra bevekelsegrunaer
än sin öfvertygelse om hvad grundlagen innehåller.
Samme ärade talare nämnde också något om förföljelse, som skulle
hafva egt rum mot statsrådet Dyrssen, och stälde den i sammanhang
med konstitutionsutskottets åtgörande, hvithet den ärade
talaren förklarade vittna om bristande skicklighet. Jag tillbakavisar
dessa påståenden. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att
konstitutionsutskottet icke gjort någonting annat än bedömt den
handling, det förfarande, som blifvit till konstitutionsutskottets
bedömande öfverlemnadt. Jag vill derjemte för samme ärade
talare framhålla, att äfven inom konstitutionsutskottet funnits och
har gjort sig gällande en åskådning af förhållandet från såväl
rent militär som från juridisk-militär synpunkt. Det är således
icke alls något ensidigt betraktelsesätt, som ledt konstitutionsutskottet.
Men jag för min del vågar tro, att, liksom det är sant,

Lördagen den 4 Maj.

X:o 27.

att i mål, afseende krigsmagten och förhållanden der, andra bestämmelser
kunna och böra i vissa fall gälla, och liksom jag medgifver,
att sträng lydnad och stränga tillrättavisningar der kunna
Jordras mer än annorstädes, det också gäller, att för denna stränghet
i fordringar och för denna stränghet i bestraffning man icke
får afvika från hvad som är rätt, från hvad rättsmedvetandet
fordrar. Ty enligt min och utskottets orubbliga öfvertygelse står
det fast, att ingen, hög eller låg, i småsaker eller större saker
bör dömas så, att han straffas för en handling, som icke är värd
bestraffning. Hvarje domstol — och det kan ju icke förnekas, att
konstitutionsutskottet särskild! i detta fall haft eu viss domstolspligt
— måste, då det gäller att utöfva domstolsrätten, först ställa
för sig den frågan: är en förseelse begången eller icke? Och man
får då icke tysta sitt samvete med att saga:, ja, här föreligger
visserligen en förseelse, men den betyder icke så mycket;
måhända hade det bort förfaras annorlunda. Ett sådant tillvägagående
af utskottet hade efter min mening berättigat den ärade
talaren till det skarpa omdömet, han tillät sig om bristande skicklighet
hos konstitutionsutskottet. Samme talare yttrade ock,, att
han ville fråga, om rikets väl och ve berodde.på, att en disciplinär
bestraffning blifvit ålagd. Nej, det gör det icke. Icke derpå, att
den blifvit ålagd, men derpå, att med rätt den blifvit ålagd, tv
det betyder icke litet, att äfven disciplinär bestraffning sker med
rättvisa och lagligen. Det kan icke förnekas,

Vidare yttrade den ärade talaren något om att »förgå sig mot
förman», hvilket väl skulle vara en antydan om, att i detta fall
amiral Hägg skulle gjort sig skyldig till något sådant. Det. är
emellertid ett förhållande, som handlingarna icke gifvit konstitutionsutskottet
någon anledning att bedöma. Det är något, som
ligger utom den förevarande frågan. Amiral Hägg har bestraffats
för oförstånd i fullgörande af tjenstepligter vid utförande af ett
honom gifvet uppdrag, dervid efter herr statsrådets förmenande
amiral Hägg icke iakttagit den tystnadspligt, som bort iakttagas.
Men om bestraffning, för att amiral Hägg förgått sig mot sm .förman,
har icke varit tal. Öfver något sådant har utskottet icke
haft att utlåta sig.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet yttrade
i sitt anförande, hvad säkerligen ingen vill betvifla, att det
ingalunda varit honom annat än motbjudande att ålägga amiral
Hägg bestraffning. Jag kan begagna samma ord för konstitutionsutskottet.
Ty icke må herrarne tro, att det är något angenämt
eller något tilltalande att få fålla hårda omdömen om en
Konungens rådgifvare och icke kunna lindra omdömets stränghet
annat än genom att söka iakttaga ett humant framställningssätt.
Grundlagens egna ord kan man icke förändra. De måste.återgifvas
sådana de lyda. Hvad konstitutionsutskottet härutinnan
känt hör emellertid icke hit, men icke bär det varit något angenämt.
Utskottet har endast gjort sin pligt.

Anmärkning
mot eu statsrådsledamot.

(Forts.)

Jf:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Ang. förändringar
i
staten för
Chalmers tekniska
läroverk

Vid slutet af detta anförande hördes många och starka bifallsrop.

öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter föreliggande
punkt lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 1 och
3 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 3 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o
78, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde hufvudtiteln gjorda framställningar om anslag till Chalmers
tekniska läroanstalt.

Punkten 1.

Herr Me lin: Herr grefve och talman! Mina herrar! Ehuru

jag för min del hade hoppats, att statsutskottet skulle hafva visat
sig något mera liberalt i fråga om dessa löneförhållanden vid
Chalmers tekniska läroanstalt, vill jag icke framställa något yrkande
om höjning af hvad här föreslagits, då ju ett sådant yrkande
skulle ha bra små utsigter till framgång. De förhoppningar, jag
hyste, grundade sig derå, att, såsom alla erkänna, denna anstalt
har en mycket vigtig uppgift att fylla, nemligen att utbilda unge
män för olika industriella banor, och att i följd deraf vid anstalten
måste finnas en kraftig lärarekår. Ur den synpunkten synas mig
de här föreslagna beloppen något små, men jag vill, som sagdt,
icke i denna del göra något yrkande.

Det är emellertid en särskild punkt i utskottets betänkande,
som jag vill fästa uppmärksamheten på. Å sid. 34 heter det
under c) i utskottets hemställan »att samtliga lektorer och läraren
i verkstadsarbete vid anstalten må efter fem års väl vitsordad
tjenstgöring åtnjuta ett ålderstillägg å lönen af 500 kronor och
efter ytterligare fem års sådan tjenstgöring ett andra ålderstillägg,
likaledes af 500 kronor, med rätt för nuvarande lektorer och läraren
i verkstadsarbete att i fråga om åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna
sig den tid, de efter sin utnämning i sådan egenskap
tjenstgjort vid anstalten». Då framställer sig den frågan, hvarför
icke motsvarande medgifvande blifvit gjordt i nästa punkt, der
det heter, »att andre läraren i matematik, andre läraren i allmän
kemi och läraren i skeppsbyggeri äfvensom läraren i frihandsteckning
må efter fem års väl vitsordad tjenstgöring åtnjuta ett
ålderstillägg af 500 kronor». Antingen föreligger här en otydlig
formulering eller ock skulle desse sistnämnde lärare icke komma
i åtnjutande af samma förmån, som medgifvits de först nämnde

Lördagen den 4 Maj.

N:o 27.

lärarne, hvilket emellertid förefaller obilligt. Jag tager mig der- Ang. förför
friheten hemställa, att närmast efter de sista af mig anförda
orden, »500 kronor», må tillfogas: »— med rätt för den nuvarande Chalmers tekandre
läraren i matematik, andre läraren i allmän kemi och lära- niska läroverk.
ren i skeppsbyggeri äfvensom läraren i frihandsteckning.att i fråga (Forts.)
om åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, de efter
sin utnämning i sådan egenskap tjenstgjort vid anstalten.»

Jag anhåller om proposition å detta mitt yrkande.

Herr B i 11 in g: Med anledning af hvad den siste ärade talaren
anförde, vill jag blott nämna, att statsutskottet, i olikhet mot
den siste talarens åsigt, ansett sig hafva varit synnerligen liberalt
mot Chalmers tekniska läroanstalt. Beträffande det af honom
föreslagna tillägget har jag endast att förklara, att utskottet
nog afsett att det föreslagna medgifvandet skulle tillkomma äfven
desse andre lärare, om än den frågan icke varit föremål för särskild
öfverläggning i utskottet. Jag har derför intet att invända
mot det af den ärade talaren framstälda förslaget.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu föredragna punkt endast yrkats, af
herr Melin, att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan
med den ändring, att i mom. c) näst framför orden »att vaktmästaren»
insattes orden »med rätt för den nuvarande andre läraren i
matematik, andre läraren i allmän kemi och läraren i skeppsbyggeri
äfvensom läraren i frihandsteckning att i fråga om åtnjutande af
ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, de efter sin utnämning i
sådan egenskap tjenstgjort vid anstalten.»

Härefter gjordes propositioner först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 1 och 3 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 79, med anledning af två inom Riksdagen väckta motioner
afseende inrättande af dels en regelbunden ångbåtsförbindelse
mellan Stockholm och Reval, dels ock en ångfärjeförbindelse mellan
hamn i Skåne och Lybeck,

n:o 80, angående afsättande, i anledning af 1900 års statslåns
upptagande, af medel för amortering af statsskulden, och

n:o 81, angående semester för deputerade i riksgäldskontoret
samt angående reglering af aflöningen för den vid riksgäldskontoret
och Riksdagens bibliotek anstälda tjenstepersonal m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

ä:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 3 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 82, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde
hnfvu dtitlar ne gjorda framställningar om anslag för beredande af
dyrtidstillägg för år 1901 åt eu del tjensteman och betjente m. m.

Dyrtidstillägg Ph ii ki("Yl I.

åt en del

tjenstemane°cl1 Herr C a valli: Ehuru sjelf embetsman vågar jag taga ordet

ejen f'' i denna fråga, derför att jag åtnjuter aflöning af statsmedel till
högre belopp än det högsta, hvarå dyrtidstillägg enligt utskottets
förslag skulle åtnjutas, och således är af frågans utgång alldeles
oberörd. Då jag tager till ordet, sker det emellertid icke för att
beröra ens den gren af statsförvaltningen, inom hvilken jag är
anstäld, utan jag afser med mitt yttrande att fästa uppmärksamhet
på aflöningsförmånerna för vissa statstjenstemän, hvilka
intaga en särskild ställning med hänsyn såväl till de qvalifikationer,
hvilka af dem erfordras för deras embetens erhållande,
som ock till de kostnader, hvilka äro med tj ensten förbundna och
för tjensteinnehafvarne oundvikliga. Jag syftar å de ordinarie
professorerna vid universiteten i Upsala och Lund med undantag
af professorerna inom den teologiska fakulteten, hvilka i fråga
om aflöning icke äro likstälda med öfrige ordinarie professorer.

I det jag sålunda tager till ordet för en förbättring i aflöningsförmånerna
åt de ordinarie professorerna vid universiteten, erinrar
jag om det, såsom det vill synas numera alldeles bortglömda,
förhållande, att dessa embetsmäns berättigade anspråk "på tillfredsställande
löneförmåner icke under de sista årtiondena blifvit
tillgodosedda å det sätt och i den omfattning, hvarpå de ega berättigade
anspråk. Jag stöder detta mitt påstående på hvad som
passerade vid 1875 års riksdag. Kongl. Maj:t föreslog då Riksdagen
att bevilja de ordinarie professorerna en löneförbättring
med 20 procent af deras till 4,500 kronor då uppgående aflöning,
således med 900 kronor. En enskild ledamot af Riksdagen yrkade
på en lönereglering, afseende en höjning af det sålunda föreslagna
beloppet till 1,500 kr.; och Riksdagen beviljade det högre beloppet
samt anförde i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet den 19
maj 1875, bland annat, följande: »Otvifvelaktigt skulle det för
universitetens utveckling och framåtskridande vara af stor vigt,
om deras . aflöningsförhållanden kunde varda på fast stat ordnade
och dervid lönerna bestämda till sådana belopp, att, genom öppnande
af utsigt till en någorlunda betryggad ställning, universiteten
sattes i tillfälle att vid sig fästa framstående förmågor,
hvilka eljest tvingas att vända sig till banor, som i ekonomiskt
afseende äro mera fördelaktiga. På enskild motionärs förslag har

likväl Riksdagen ansett sig icke kunna vidtaga en--definitiv

lönereglering, utan har----Riksdagens åtgärd synts för

närvarande böra inskränkas dertill att, med bibehållande af den

Lördagen den 4 Maj.

Jf:o 27.

för innevarande år beviljade löneförbättring i öfrigt endast tillgodose
vetenskapens främste målsmän, professorerna, samt de med
dem likstälde bibliotekarier och räntmästare. I afseende å deras
aflöning har jemförelsen med ledamöterna i rikets kollegier» —
jag ber att få påpeka denna jemförelse, till hvilken, jag sedan
skall återkomma — »synts Riksdagen ingalunda obillig, och då
för de sistnämnde medgifvits dyrtidstillägg, hvarigenom afiöningen
uppgår till 6,000 kronor, har enahanda belopp synts böra
professorerna och deras vederlikar tillkomma».

Så yttrade sig Riksdagen år 1875 och beslöt, i anledning
deraf, att ställa till Kongl. Maj:ts disposition ett förslagsanslag
att af Kongl. Maj:t användas för att till ett belopp af 6,000 kronor
höja aflöningen för professorer och deras vederlikar. Men vid
detta belopp hafva sedan professorernas aflöning stannat, medan
löneregleringar under senare tider stält kollegiernas ledamöter i
en bättre ekonomisk ställning. Frågar man sig, huruvida det
kan anses rättvist, att den sålunda en gång, jag vågar säga det,
fastslagna principen om professorernas likställighet med kollegieledamöter
öfvergifvits, så måste svaret blifva nekande, ty de anspråk,
som det vetenskapliga arbetet och den studerande ungdomen,
hvar å sin sida, ställa på en professor, måste föranleda utgifter
i och för tjenstfri, från h vilka kollegieledamöterna äro fria;
men, trots detta, äro professorernas aflöningsförmaner sämre.

Kollegieledamöterna erhålla nemligen vid tjenstens tillträde
i lön 4,400 kronor, som efter fem år höjes med ett ålderstillägg å
600 kronor till 5,000 kronor, och i tjenstgöringspenningar 2,000
kronor, summa 7,000 kronor. Professorerna åtnjuta deremot allenast
4,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar,
summa 6,000 kronor utan något ålderstillägg. Kollegieledamöterna
erhålla en pension af 5,000 kronor, professorerna af blott
4,500 kronor. Således äro professorerna i allo sämre stälda i aflöning,
ty förmånen i Upsala af vissa famnar ved till värde åt
150 kronor och i Lund — för de 21 äldsta — af ängslottsarrende
eller ersättning derför, vexlande mellan 150 och 500 kronor, utjemnar
ingalunda skilnaden.

Huru vigtigt det än är att till ledamöter i kollegierna erhålla
skickliga och förfarna män, så låter det sig icke bestridas,
att professorernas embetsverksamhet måste i vigt och betydelse
ställas minst lika högt. Det torde i detta afseende vara nog att
påpeka, att professorernas embetsgerning är ofta, mycket ofta.
grundläggande för den blifvande embetsmannens kunskaper och
sättet för deras tillgodogörande, och bland statstjenarnes talrika
skara finnas väl icke många, som hafva så berättigade anspråk
både på Riksdagen och allmänhetens intresse som'' just — för att
begagna riksdagsskrifvelsens ord — »vetenskapens främste målsmän,
professorerna, samt de med dem likstälde bibliotekarier och
räntmästare».

Då jag således anser en lönereglering, afseende en permanent
löneförbättring åt dessa embetsmän, redan hafva bort ega rum, sa

Dyrtidstillägg

åt en del

tjensteman och

betjente.

(Forts.)

Nso 27. 16 Lördagen deri 4 Maj.

Dyrtidstiiiägg följer deraf, att jag ej kan biträda utskottets förslag att nedsätta
tjensteman ochået af. K„°*SL MaJ;t begärda dyrtidsti I lägget från 15 till 10
betjente. procent åt tonen. Det förefaller mig för öfrigt, som om eu ringa

(Forts.) ändring, gällande blott en summa af icke mera än 15,000 kronor,

skulle, kunna, .utan rubbning af bestämmelserna i öfrigt, bifallas.
Jag tillåter mig derför yrka,

att utskottets hemställan måtte bifallas med den ändring,
att kammaren i anledning af hvad Kongl. Maj:t under åttonde
hufvudtiteln föreslagit i fråga om dyrtidstillägg för innevarande
år åt en del tjensteman och betjente inom de olika departementen
jemte dertill hörande embetsverk, kårer och stater, under sagda
hufvudtitel på extra stat för år 1892 anvisar ett belopp af 15,000
kronor utöfver hvad utskottet hemstält för beredande af det utaf
Kongl.. Maj :t föreslagna dyrtidstillägg, 750 kronor, åt en hvar af
de ordinarie professorerna, med undantag af professorerna i teologiska
fakulteten, samt åt bibliotekarier och räntmästare vid universiteten
i Upsala och Lund;

samt att således det af utskottet angifna särskilda förslagsanslaget
under åttonde hufvudtiteln höjes från 450,000 kronor till

405,000 kronor.

Och så till sist några ord.. Skulle det yrkande, jag nu framstält,
icke vinna Riksdagens bifall och således universitetsprofessorerna
icke komma i åtnjutande af denna lilla tillfälliga löneförbättring
i afbidan på den större och fasta, hvarpå de," såsom jag
visat, ega. berättigade anspråk, vågar jag hysa den förhoppningen,
att det lifljga intresse, hvarmed herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet, enligt hvad jag tror mig veta, omfattar
denna fråga, skall snarligen leda till afhjelpande af det trängande
behof, jag här påpekat.

Herr statsrådet von Krusens t j erna: Statsutskottet yttrar
på sid. 24 af förevarande betänkande, att utskottet ansett sig icke
kunna tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts hemställan, att dyrtidstillägg
skulle beräknas äfven på den en del af posttjenstemän tillkommande
uppbördsprovision eller ersättning derför; och som skäl
för detta utskottets beslut anföres endast, att dylik provision eller
ersättning derför icke vore aflöningsförmåner af den beskaffenhet,
att dyrtidstillägg derå skäligen bör beräknas. Jag tillåter mig att
i detta afseende hysa en annan uppfattning, och till stöd derför
åberopar, jag den grundregel, som utskottet sjelft uppstält för
dyrtidstilläggs utgående, nemligen att, som utskottet säger, dyrtidstillägg.
må allenast tilldelas »tjenstemän och betjente, hvilkas
aflöning blif vit af Konung och Riksdag gemensamt till siffran bestämd
eller eljest utgår efter af Riksdagen pröfvade grunder».
Ser man då till, huru det förhåller sig med denna uppbördsprovision
och ersättningen derför, så finna kammarens ledamöter af
den utredning, som utskottet sjelft lemnat å sid. 23 af betänkandet,
. att uppbördsprovisionen utgår efter grunder, som år 1873
blifvit af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda och att, när sedan

Lördagen den 4 Maj.

Nio 27.

fråga uppstod att tillägga eu del postexpeditörer ersättning för
upp bör dspro vision, hvaraf de blefve i mistning derigenom att de
erhölle anställning icke vid lokalstaten, utan vid nyinrättade distriktsförvaltningar,
der provision icke utgick, Kongl. Maj:t och
Riksdagen gemensamt bestämde denna ersättning. Det af utskottet
uppstälda vilkoret för dyrtidstilläggs utgående synes mig således
uppfyldt i fråga om denna uppbördsprovision.

Ett ytterligare skäl, hvarför enligt mitt förmenande denna
aflöningsförmån är af den beskaffenhet, att dyrtidstillägg bör derå
åtnjutas, är det, att densamma, såsom kammarens ledamöter behagade
inse, är en integrerande del af den fasta aflöningen, som sålunda
_ utgöres dels af penningar och dels af denna uppbördsprovision.
Och denna provision har Riksdagen ansett så helt och
hållet höra till de ordinarie och fasta aflöningsförmånerna, att,
såsom jag nyss erinrat, dessa vid distriktsförvaltningarne anstälde
postexpeditörer,_ hvilka ej kunde få någon provision, af Riksdagen
är 1892, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, tillädes ett fixt
ersättningsbelopp, hvarmed lönen sålunda höjdes.

Sålunda synes mig denna provision helt och hållet fylla de
-vilkor, som statsutskottet sjelft uppstält, och vara fullt likstäld
med den fasta aflöningen.

Jag ber slutligen att få erinra, att denna uppbördsprovision
utgör en ganska betydande del af löneinkomsten för de här ifrågavarande
tjenstemännen. Jag har i postverkets senaste statistiska
berättelse sett efter, huru saken ställer sig vid de, efter alfabetisk
ordning, der först upptagna fyra postkontoren. I Alfvesta är den
fasta lönen 2,600 kronor och uppbördsprovisionen 1,075 kronor;
i Alingsås är den fasta lönen 2,800 kronor och provisionen 1,188
kronor; i Arboga är lönen 2,600 kronor och provisionen 1,269 kronor;
i Arvika slutligen är lönen 2,600 kronor och provisionen
1)074 kronor. Kammaren behagade sålunda finna, att uppbördsprovisionen
utgör en ganska väsentlig del af dessa tjenstemäns
löneförmåner, hvilka sannerligen icke äro så stora, att icke en
ökning af dyrtidstillägget med 150 ä 180 kronor för dem spelar
en ganska väsentlig rol.

Det är icke min mening att här ifrågasätta någon ändring
af statsutskottets förslag, dä jag till fullo inser de svårigheter,
hvarmed man haft att kämpa för att komma så långt, som här
skett, likasom jag ock vet att uppskatta och värdera det arbete
och den noggranna utredning, som utskottsafdelningen här nedlagt.
Men anledningen till att jag det oaktadt ansett mig böra
uppträda är den, att, derest de exceptionella förhållanden, som
föranledt Kongl. Maj:ts förevarande framställning, skulle befinnas
icke hafva upphört, utan ännu en gång föranleda en liknande
framställning, jag då vill åt Kongl. May.t vindicera fria bänder
att återkomma med en framställning rörande de under eivildepaifementet
hörande posttjenstemän.

Dyrtidstillägg

åt en del

tjenste/nän och

betjente.

(Forts.)

Första Kammarens Prof. 1901. ]V:o 27.

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Dyrtidstilläyy

åt eu del

tjensteman och

betjente.

(Forts.)

Herr trilling: Herr grefve och talman! Mina herrar! Under
statsutskottets behandling af nu föreliggande ärende tick jag anledning
att erinra utskottet om universitetsprofessorernas berättigade
anspråk på en lönereglering. Detta anspråk är grundadt
icke blott på sakens egen natur, utan ock på Riksdagens skrifvelse
är 1875, som herr Cavalli nyss citerade. Det har af Riksdagen
sjelf fastslagits, att universitetsprofessorerna i afseende å löneförmåner
icke borde ställas sämre än råden i våra kollegiala embetsverk.
Emellertid hafva de under årens lopp blifvit sämre
stälda än dessa råd; men de fasthålla Riksdagens bestämda uttalande
till stöd för sin önskan att få sina löner reglerade till
samma belopp, som råden åtnjuta. Jag instämmer sålunda i herr
Cavallis uttalanden härom, men deremot kan jag icke instämma
i hans yrkande, lika litet som jag ansåg mig i utskottet böra
göra något yrkande i den rigtningen. Jag ansåg mig kunna och
böra afstå derifrån dels på grund af min insigt om svårigheten
att i denna stora och högst invecklade fråga göra en undantagsbestämmelse
— ty om man begynner göra undantag på en punkt,
kunde detta leda till så många undantag, att det hela stode i
fara att sönderslitas — och dels på grund af min vetskap derom,
att en professorernas ansökan om lönereglering föreligger till
Kong!. Maj:ts pröfning. Härtill kom, att statsutskottet — ej blott
dess pluralitet, utan äfven reservanterna — uttalat såsom sin
mening att der för eu embetsmannakår eu lönereglering anses erforderlig,
bör frågan härom komma fram i form af löneregleringsförslag
och icke på dyrtidstilläggens väg.

Jag anser mig derför icke kunna instämma i herr Cavallis
yrkande, ehuru jag instämmer i hans motivering.

Då jag nu fått ordet, ber jag att få tillägga ännu eu sak.
Aåd statsutskottets behandling af detta ärende hade jag tillfälle
och anledning att fästa uppmärksamheten å en annan embetsmannakår,
hvilken utan tvifvel bland alla statens tjensteman är
den sämst stälda och blifvit sämst behandlad, och icke minst af
Riksdagen — jag menar de ecklesiastika konsistoriernas tjensteman,
Indika uppbära sin lön till en ringa del af statsmedel, men''
till större delen genom ett slags tiggeri både på ett häll och ett
annat genom att plocka välgörande stiftelser och fattiga menniskor
på någon procent af kollektör in. in. Riksdagen har två
gånger enhälligt uttalat, att deras aflöningssätt är olämpligt och
origtigt samt bör ändras. Jag framhöll vid behandlingen af detta
ärende, att man skulle här kunna för tillfället i någon mån råda
bot på missförhållandet, men af samma skäl, som af mig nyss
nämndes i fråga om professorerna, ansågs det, att man ej heller
här borde göra något undantag, som kunde sönderslita det hela.
Detta var skälet att ej här upptaga denna fråga; men jag ber
att fä till protokollet antecknadt, att statsutskottets vice ordförande
uttalade, att det icke kunde inom Riksdagen vara mera
än eu mening derom, att dessa tjenstemäns löner borde regleras
med det allra snaraste. Då jag tillika vet, att herr statsrådet

Lördagen den 4 Maj.

>T:o 27.

och chefen för ecklesiastikdepartementet icke blott platoniskt flin- Dyrtidttuiägg
deran på saken, utan ock begynt sätta ärendet i rörelse, har jag renltem/Jlch
intet annat yrkande än om bifall till statsutskottets förslag. ^betjente™

Friherre Palmstierna: Jag vet mycket väl, att det icke

tjenar något till att här framkomma med något yrkande, men jag
vill begagna tillfället att vidröra två saker. Den ena är den bilaga,
som åtföljer statsrådsprotokollet i föreliggande fråga, i hvilken
myndigheterna öfver hela riket sökt på befallning utreda den prisförhöjning,
som egt rum under de sista tjugu åren. Man ser der
af sista tabellen, att när man tager i beräkning bostad, tjenstehjonslöner,
bränsle och lifsmedel, kommer man till ett medeltal
af en prisförhöjning utaf 30 %. Den person, som verkstält granskningen
och samarbetningen af dessa uppgifter, säger, att denna
siffra icke torde vara för hög, om man tager i beräkningen jern
väl stegringen af lefnadskostnaderna i öfrigt, som går till ungefär
en tredjedel af det hela; men sedan han gjort detta uttalande,
kommer han helt hastigt och uppställer ett antaget minimital af
16 °/„. Nu säger han visserligen sjelf, att detta grundar sig på
undersökningar af köp i första hand i Stockholm, men medger
också, att procentstegringen i landsorten sannolikt varit större
och att dervidlag tillika är medtaget det osannolika i, att öfriga
lefnadskostnader icke skulle hafva stigit. Att Kongl. Maj:t ansett
sig icke kunna föreslå högre dyrtidstillägg än 15 %, kan jag
väl förstå; men å andra sidan kan det ju för de myndigheter,
som gjort sitt bästa för att utreda, huru förhöjningarne ställa
sig, förefalla hår dt, att den, som gör sammandraget, efter att ha
genomgått dem säger, att man kan antaga 16 % vara det rätta.
Följden häraf har ock blifvit den, att, som det står i en reservation
från Andra Kammaren, reservanterna icke finna sig öfvertygade
om fulla tillförlitligheten i de lemnade uppgifterna.

Detta var den ena saken, jag ämnade beröra. Den andra
gäller den begränsning uppåt af lönerna, som, med afseende å
dyrtidstillägget, satts af Kongl. Makt till 10,000 kronor och af
statsutskottet till 7,000 kronor. Jag hoppas att icke blifva misstänkt
för att tala i egen sak, då jag yttrar, att jag tror denna
begränsning bero på ett missförstånd. Den demokratiska uppfattningen,
att man bör söka höja de lägre tjenstemännens och, relativt
taget, sänka de högre embetsmännens löner, så att större
likställighet linnés, kan nog i och för sig hafva åtskilliga skäl
för sig. Men det blir icke sä vid tillämpningen i denna snöda
verld. Ty på samma gång komma handel och industri, bolag och
banker och söka med ljus och lykta efter ärliga och skickliga
administratörer, direktörer och disponenter. Dessa erbjudas löner,
som ofta börja med 10,000 kronor och sedermera stiga till 15,000,

20,000 ä 30,000 kronor och derutöfver. Om då icke staten på
nugot sätt håller jemna steg, så blir följden den, att alla de större
förmågorna lemna statsadministrationen och gå öfver till de civila
yrkena. Detta kan ju vara godt för landets framsteg i öfrigt,

(Fort».)

K:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Dyrtidstuiägg men jag tror, att det icke är fördelaktigt för administrationen.

åt en del m, llu de högre embetsmännens antal i alla fall är så ringa och
^betjente™Således summan af deras aflöning icke tynger mycket på bud(Forts.
) geten, så måste — i den mån de civila yrkena betala så höga löner
— staten enligt min uppfattning vara betänkt på att i framtiden
höja de högre embetsmännens löner.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Trygger: Herr vice talman, mina herrar! Jag skall

be att få yrka, att momentet 2 e) i punkten I — der det heter:
»från åtnjutande af dyrtidstillägg undantagas de tjensteman och
betjente, hvilkas sammanlagda inkomster af arbete år 1900 af
vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattats till högre belopp
än 7,000 kronor» — måtte utgå.

Enligt min uppfattning har utskottet här kommit in på en
alldeles ny princip i fråga om aflöningsförmåner för statens tjensteman,
den principen nemligen, att man bör taga i betraktande
de inkomster, som desse tjensteman hafva från annat håll. Af
två personer, som hafva precis samma tjenst, skulle således den
ene komma att uppbära en högre aflöning och den andre en lägre.
I fall man nu i tillämpningen af den nya principen hade tagit i
betraktande alla inkomster, de må komma från hvithet håll som
helst, så hade ju någonting varit att säga till förmån härför.
Men då man icke tagit i betraktande inkomst af kapital, utan
blott inkomst af arbete, så synes det mig, att man kommit in på
något, som icke blott är principvidrigt, utan äfven orättvist. En
tjensteman t. ex. har stor familj, han kan icke lefva på sin lön,
utan släpar för att få i hop någon liten extra inkomst. En sådan
person skulle, om hans sammanlagda inkomster öfverstiga 7,000
Kronor, icke få något dyrtidstillägg, under det att en hans kamrat,
som har 2, 3 ä 4,000 kronor i räntor, skulle komma i åtnjutande
deraf.

Nu synes visserligen utskottet i sin motivering antaga, att
detta extra arbete, som han gör, dock är något — jag tror, att
det är utskottets mening — som rätteligen skulle tillkomma staten,
och att staten följaktligen har rätt att taga ersättningen derför
i betraktande vid allo ningens bestämmande. Utskottet utgår
således derifrån, att tjensteman, som hafva extra inkomster, derigenom
beröfva staten något i arbete, som de eljest skulle hafva
fullgjort. För min del tror jag, att denna uppfattning, om man
ser saken i allmänhet, är fullkomligt felaktig. Jag tror icke, att
de tjensteman, som hafva extra inkomster, i regel beröfva staten
något arbete; och göra de det, så står det öppet för deras öfverordnade
att tillse, att de gifva staten hvad staten tillhör. Men
det är dock bär som på många andra områden så, att den ene
kan arbeta mer och den andre mindre, att den ene är mer eller
mindre flitig än den andre. Således är det mycket möjligt, att
en tjensteman kan utan att taga något från staten förskaffa sig
extra inkomster. Under sådana förhållanden synes det vara obil -

Lördagen den 4 Maj.

N:o 27.

ligt att taga dessa inkomster i betraktande, när man icke fäster Dyrtidstillägg

något afseende vid inkomster af kapital. t enstemä^Lh

Ännu en sak. Huru skola dessa extra inkomster bestämmas? 3 betjente.
Jo, efter taxeringarna år 1 JOO. Nu veta lierrarne, huru ojemnt
dessa taxeringar ske. Man sträfvar just efter deklarationsskyldighet
med ansvar för den, som lemnar origtiga uppgifter, i syfte
att ernå likformiga taxeringar öfver hela landet. För närvarande
är det emellertid så, att man på vissa ställen infordrar uppgifter
och är synnerligen noga med att få de skattskyldige upptaxerade
till deras verkliga inkomst, under det att på andra ställen detta
icke förekommer, utan taxeringarna der ske mera på höft. De
tjensteman, som äro bosatta på sådana orter, der man är sträng i
afseende å taxeringarna, få sålunda sina inkomster uppskattade
till det yttersta öret och erhålla icke något dyrtidstillägg, om det
sammanlagda beloppet öfverstiger 7,000 kronor. På andra orter,
der man är mera slapp i detta hänseende — och detta är förhållandet
på en stor del platser, särskild! på landsbygden —
undgår en tjensteman att skatta för hela sin inkomst och kan
dessutom, just af denna anledning, komma i åtnjutande af dyrtidstillägg.
Jag finner detta vara särdeles obilligt och vågar
derför vördsamt hemställa till kammaren, om icke det rätta vore
att stryka detta undantag.

Herr Tamm, Hugo: Herr talman! Här hafva framstäits
två yrkanden, men i dessa yrkanden likaväl som i allmänhet i
de anföranden, som här hållits, synes man mig hafva förblandat
sjelfva sakens innebörd. Äfven den senaste talaren fäste sig framför
allt dervid, att det här g-älde eu aflöningsfråga. Jag ber dock
få fästa uppmärksamheten dervid, att så icke är fallet. Här gäller
det icke en aflöningsfråga, en reglering af vare sig professorers
eller andras löner, utan här gäller det endast att, då vi genomgått
en serie af dyra år, äfven om de nu skiille vara slut,
och då onekligen prisnivån under den tiden har stigit, af billighetsskäl
gifva någon lättnad åt den stora kår, som i förslaget om
dyrtidstillägg afses. Denna omständighet, att det är fråga om ett
dyrtidstillägg, är af väsentlig vigt, åtminstone om man vill fasthålla
vid den synpunkt, ur hvilken frågan skärskådats i den
kongl. propositionen.

I afseende å herr Cavallis yrkande beträffande universitetsprofessorerna
får jag hemställa, huruvida detta yrkande kan hafva
något skäl för sig. Det är icke fråga om någon afiöningsreglering
för dessa professorer, utan det är fråga om ett dyrtidstillägg
för en gång. Enligt utskottets hemställan skulle professorerna
få 500 kronor i dyrtidstillägg, enligt herr Cavallis förslag 750
kronor. Börjar man på detta sätt rycka sönder (Let sammanhängande
hela, som nu föreligger, så är det fara för, att detta skall
framlocka ofantligt mycket pretentioner och svårigheter för framtiden.
Jag tror för den skull icke, att det är skäl att — på
grund af den önskan man hyser, att professorslönerna skola i fram -

»so 27.

Lördagen den 4 Maj.

Dyrtidstuiägg tiden ställas högre — begagna detta tillfälle att gifva professo!
rerna ett extra dyrhetstillägg af 250 kronor för ett år. Jag får
1 betjente0'' derför anhålla, att den af herr Cavalli gjorda framställningen icke
(Forts.) mätte föranleda någon ändring eller rubbning i det föreliggande
förslaget.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet framhöll, beträffande
den provision eller ersättning derför, som tillkommer posttienstemän,
och hvarom Riksdagen fattat mångfaldiga beslut, att
clet skulle vara origtigt, att dyrtidstillägg icke finge beräknas å
denna provision. Men deraf skulle enligt min uppfattning följa
ganska stora olägenheter. Provisionerna äro tillfälliga och till
stor del oberäkneliga. Det har också Kongl. Maj:t fullkomligt
erkänt, då Kongl. Maj:t för ett par år sedan framlade förslag om
fixering af provisionen, hvilket förslag dock icke af Riksdagen
bifölls. Det är sant, såsom herr statsrådet yttrade, att i ett fall
beviljats en fast ersättning af 400 kronor till vissa postexpeditörer.
Men beträdande dessa, som tjenstgöra i jernvägspostkupé,
förhåller det sig så, att dessa fått behålla vissa traktamenten,
som icke tillkomma andra postexpeditörer. I fråga om dessa traktamenten
har man nu gjort en godtycklig uträkning och sagt,
att 400 kronor skola anses utgöra ersättning för uppbörds- och
frimärksprovision, enär någon sådan provision aldrig tillkommit
de ifrågavarande tjenstemännen. Detta är således en traktamentsfråga.
Man har tagit en del af traktamentena och sagt, att denna
del skall anses utgöra ersättning för provisionen. Jag tror, i motsats
mot herr statsrådet, att det icke är skäl att taga provisionerna
med i beräkningen. Frågan om provisioner skulle få mycket
större räckvidd och dermed försvåra lösningen af den fråga,
som nu föreligger. I det fallet är nog icke rätta vägen den, som
Kongl. Maj:t anvisat, utan man vore då inne på frågan om en
lönereglering. Utskottet har också bestämt uttalat, att de
många oegentligheter, som förefinnas med afseende å lönerna, då
dessa ses ur synpunkten af de nuvarande tidsförhållandena, måste
lösas på löneregleringens och icke på dyrtidstilläggens väg. Dyrtidstilläggen
blifva alltid mer eller mindre godtyckliga, till och
med mer eller mindre orättvisa.

Sedermera uttalade friherre Palmstierna ett klagomål — hvilket
det visserligen icke tillhör utskottet att besvara — deröfver,
att Kongl. Maj:t eller herr Flodström icke följt de prisberäkningar,
som inkommit från landsorten. Men om herrarne genomläst
den kongl. propositionen, torde herrarne hafva funnit, hvilka olikheter
i beräkningarna der förekomma. Detta är beroende på hvilken
myndighet lemnat uppgifterna. Frågar man t. ex. en tjensteman
i tullen, med hvilket belopp bostadshyran stigit, så svarar
han 100 procent; eu annan åter uppgifver 20 procent. Detta
är helt och hållet grundadt på individuel uppfattning och möjligen
också på individuel erfarenhet. Jag anser för den skull,
att Kongl. Majrt gjort fullkomligt rigtigt, då Kongl. Maj:t förklarat,
att det varit omöjligt att följa dessa beräkningar och

>'':o 27.

Lördagen den 4 Maj.

att man endast kunde konstatera det faktum, att en stegring

förelåge. . , . , , T'' , tjensteman och

Vidare uttalade sig friherre Palmstierna deremot, att Kong!, betjente.
Mai:t uppstält en gräns vid 10,000 kronor, hvilken gräns utskottet (Forte.)
nedsatt till 7,000 kronor. Jag är i det fallet fullkomligt ense
med honom. Denna ståndpunkt har jag inom utskottet mast hela
tiden intaga för att förekomma, att gränsen icke bletve satt vin
3 000 eller 5,000 kronor. Precis hans argument har jag anvandt
inom utskottet, nemligen att det vore olyckligt för den svenska
administrationen, om man nivellerade lönerna, sa att de lägsta
komme att allt mer sammanfalla med de högsta. J ag skall emellertid
icke upprepa den ärade talarens skäl. hvilka jag anser vara
ristiga Utskottet har sänkt gränsen till 7,000 kronor, och hvarför?
Jo, delvis af det skäl, han sjelf åberopat, nemligen att ett
dyrtidstillägg på dessa höga löner ingalunda motsvarar beholvet.

Dessa höga chefsplatser, hvilkas antal, såsom redan är nämndt,
icke är stort, äro — jag kan t. ex. taga jernvägsstyrelsen — löjligt
illa aflönade. En höjning bör har ske, och råtta sattet äi
onekligen att slå in på löneregleringens väg. Utskottet bär stannat
vid 7,000 kronor bland annat derför, att der slutar kretsen
af de egentliga tjenstemännen. De, som komma öfver denna slöra,
äro mer eller mindre att anse såsom chefer, hyllka icke sta pa
samma jemna befordringsnivå som personer, tillhörande den egentliga
tjenstemannaklassen.

Slutligen framstälde herr Trygger det yrkandet, att momentet
2 e) skulle utgå. Mina herrar, det är dock pa den punkten,
som hela förslagets framgång är baserad. Man måste här se saken
icke blott från den ena sidan, utan äfven från deras sida
som finna det hårdt och besynnerligt, att svenska folket skall
beskattas för att gifva dyrtidstillägg, d. v. s. en tillfällig hjelp
för år 1901, åt personer, som egentligen just pa grund åt sm
innehafvande tjenst kunna förvärfva extra inkomster, feja hnnas
t. ex. läkare i Stockholm, hvilka tillika äro professorer vid Karolinska
institutet och som hafva extra inkomster pa JO a 40,000
kronor. Det kännes för landthon ingalunda sa lätt att vara med
om att bidraga till .dyrtidstillägg åt länsman, hvilkas inkomster
på sina ställen uppgå till 8 ä 10,000 kronor, eller åt kronofogdar,
hvilka, såsom i särskilda fäll förekommit, sitta med lo, 14 a

19,000 kronors inkomst. Detta är just personer bland hvilka
landtbefolkningen lefver och rör sig. Det maste för landtiuannen
kännas besynnerligt att vara med om att gifva dyrtidstillägg åt
dessa personer, som äro de förmögnaste, de mest burgna inom
hela orten. Kan man — och det är detta, som utskottet försökt
— då det gäller ett dyrtidstilläg för en gång, taga bort detta
förhållande, som onekligen för många utgör eu stor svårighet
att gifva sin röst för detta förslag, så tror jag, att man deruti
o-ör klokt, så mycket mer som Kongl. Magt sjelf har papekat,
att endast svårigheter vid tillämpningen hindrat honom att sjelf
framkomma med ett dylikt förslag. Utskottet liar dock trött

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

ÄL **“ ''"■? »» att ta» be tjensteman

och '' genomföras, helst som ciet eljest onekligen »skulle

betjente. vara^synnerligen svart att få förslaget igenom.

(F°r,8) af wS0fr w°Cki 611 !Ktfr ®kilnad- om eA tjensteman har inkomst
Sb l fa f “ ,det M*®. vara fril"a om någon förlust af tid

och arbete och att han för att bara upp räntor, borttager af »statens
tukt. Det ar visserligen sant, att den ene är dugligare än den
andre och derigenom bär extra inkomst af extra arbete bredvid

mSlen^af rl andra sidan får man väl också erkänna, att

mangen åt dessa tjensteman är i tillfälle att förvärfva sina extra

ärkkrntef ''T Srund sin tjenst- Ijet är just emedan han

ar kronofogde, länsman eller professor vid Karolinska institutet
som han bär möjlighet att förskaffa sig sina stora inkomster. Jag
V+1'' a ,,tsa’ att, de.t1 vilkor, hvarom här är fråga, är rigtigt när
det galler ett dyrtidstillägg. På detta vilkor torde ock till’ stor
de! förslagets ode kunna komma att hänga.

förslå^ ankåller derför’ }lerr talman, "om bifall till utskottets

tofs ^aa5allli* Jjag att’ i anlednin8'' af hvad statsutskotfelÄ
Äi yttrade fa saga några ord. I början af sitt anförande
framhöll han och lade oss, såsom han sade, på hjertat, att
denna fråga icke vore någon löneregleringsfråga. Jag frågar, om
S® åt hans eget yttrande framgick, att detta dock är förhållan,
„1an ,bad dem som har uttalat sig, och särskildt mig, som
ramstalt ett yrkande, att icke sönderrycka utskottets förslag
och han erinrade om det arbete, statsutskottet på frågan nedlagt’
Jag ar den förste att erkänna detta för tjenstfolk arbete, för hvil aH

jenftern, 1 de klasser’ som deraf beröras, böra vara
samt helt säkert äfven äro tacksamma, och jag vill visserligen
icke sönderrycka förslaget. Men ett förslag, som gäller en utgiftssumma
af 2,788,500 kronor, icke sönderryckes det genom 15 000
kronor mer eller mindre! Att det för öfrigt ligger rättvisa fmitt
förslag, har ingen vägat betnda.

» +Jid sadant förhållande kan jag icke lyssna till den, om jag

"L/Z • mdlr®kta vädjan, som af statsutskottets ordförand!

staldes till mig att återtaga mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af förhandhv^Pl^
! afseende på föreliggande punkt yrkats: l:o) att
it k l hemstält skulle bifallas; 2:o) af herr Cavalli, att

utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att kammaren
i anledning af hvad Kongl. Maj:t under åttonde hufvudtiteln
föreslagit i fråga om dyrtidstillägg för innevarande år åt
P d7 tjensteman och betjente inom de olika departementen jemte
clertUf hörande embetsverk, kårer och stater under sagda hufvudltel
pa extra stat för år 1902 anvisade ett belopp af 15,000 kronor,
utöfver hvad utskottet hemstält för beredande af det utaf

Lördagen den 4 Maj,

N:o 27.

Kongl. Maj:t föreslagna dyrtidstillägg, 750 kronor åt en livar af
de ordinarie professorerna med undantag af professorerna i teologiska
fakulteten samt åt bibliotekarier och. räntmästare vid universiteten
i IJpsala och Lund, samt att således det af utskottet
angifna särskilda förslagsanslaget under åttonde hufvudtiteln höjdes
från 450,000 kronor till 465,000 kronor; och 3:o) af herr Trygger,
att utskottets hemställan måtte bifallas med uteslutande af
stycket e) under mom. 2.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister: Det förefaller mig,-att utskottet varit val strängt och särskildt väl principsträngt,
då detsamma stält sig helt och hållet afvisande mot den begärda
arfvodesförhöjningen för amanuenser med fasta arfvoden. Till en
början vill jag anmärka, att utskottet icke gjort skilnad på olika
slag af amanuenser. Utskottet talar om »dylika, helt och hållet
tillfälliga befattningshafvande», men det är en alldeles bestämd
skilnad mellan amanuenser med fasta arfvoden och andra extra
ordinarie tjensteman och extra biträden. I fråga om de senare kan
man säga, att de så till vida äro tillfälliga, som de icke åtnjuta
bestämd godtgörelse för sitt arbete, utan gratifikationer till vexlande
belopp, och det åtminstone i regeln icke af dem fordras något
visst mått af arbete. En amanuens med fast arfvode åter erhåller
viss, för året faststäkl godtgörelse för sitt arbete, och af honom
fordras äfven i regeln en bestämd daglig tjenstgöring. Det är
visserligen sant, att vederbörande embetsverk eller chefer kunna
afskeda dem, men detta sker i praxis icke i annat fall, än om de
skulle gorå sig skyldiga till fel af så svår beskaffenhet, att, om
de varit ordinarie tjensteman, det skulle hafva föranledt deras
afsättning. _ Dessa befattningar hafva ofta trädt i stället för indragna
. ordinarie beställningar, såsom t. ex. kanslist- och kopistbefattningar
i departementen och kanslisttjenster i kollegiala
embetsverk; i regeln få de i inånga år vänta på sina arfvoden
samt gå vanligen äfven i många är med dessa, innan de befordras
till ordinarie tjenst. Ofta äro de medelålders män och torde på det
hela taget icke minst vara i behof af här ifrågasatt understöd.

Nu inser jag visserligen, att hvad som i främsta rummet förhindrat
utskottet att tillstyrka denna arfvodesförhöjning har varit
den af utskottet uppstälda, genom hela betänkandet gående grundtanken,
att dyrtidstillägg icke bör tillkomma andra tjensteman
och betjente än dem, hvilkas aflöning blifvit af Kongl. Maj:t och

Dyrtidstillägg
åt en del
tjens temän och
betjente.

(Forts.)

Ifrågasatta
dyrtidstillägg
åt amanuenser
och extra
biträden.

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasätta
dyrtidstillägg
amanuenser
och extra
biträden.
(Forts.)

Riksdagen gemensamt till siffran faststälda, eller eljest utgår
efter af Riksdagen pröfvade grunder. Jag inser ju, att det måste
vara svårt att strida mot en mening, som stödjer sig på en sä
klar och bestämd princip, men jag undrar, om det varit alldeles
nödvändigt att låta denna princip öfvergå från första punkten,
der den regerar enväldigt i fråga om dyrtidstilläggen, till tredje
punkten, som gäller frågan om arfvodesförhöjningar. Herrarna
mena kanske, att skilnaden ligger endast i namnet. Kanske icke
så alldeles ändå, tv de löner, för hvilka dyrtidstillägg skulle
utgå, äro helt annorlunda fasta än de nu ifrågavarande amanuensarfvodena,
och de bestämmelser, som skulle gälla i fråga om dyrtidstilläggen,
till hvilka vederbörande tjensteman skulle erhålla
verklig rätt, måste vara helt annorlunda detaljerade och noggranna,
än i fråga om arfvodesförhöjningarna erfordras. Hvad beträffar
beloppen af amanuensarfvodena, bestämmas de af vederbörande
embetsverk och chefer efter omständigheterna, och en mycket
talande omständighet är ju den, att levnadsomkostnaderna stigit.
För att kunna höja utgående arfvoden, fordras dock medel, men
sådana saknas här. Kongl. Maj:t har haft för afsigt att bereda
tillgångar för detta ändamål. Några mera detaljerade föreskrifter
i detta afseende hafva icke synts behöfliga i vidare man, än att
en viss begränsning angifvits, ''hvaröfver förhöjningen icke bör gå.

Utskottet anför åtskilliga exempel derpå, att Kongl. Maj:t
af tillgängliga medel tillagt extra tjensteman arfvodesförhöjningar.
Men jag ber att i fråga om de tvenne första af de anförda fallen,
rörande godtgörelse till amanuenser i finansdepartementet och statskontoret^
få nämna, att i dessa fall endast varit fråga om beredande
af ökade medel till ersättningar åt amanuenser, som icke
åtnjöto fast arfvode. Hvad angår den arfvodesförhöjning, som af
medel från presterskapets löneregleringsfond tilldelats amanuenser
i ecklesiastikdepartementet, har denna kommit två namngifna
amanuenser till godo såsom ersättning för särskildt uppdrag att
föredraga ansökningar om understöd från nämnda fond. Hvad
det sista fallet beträffar, om fyllnad frän sjunde hufvudtitelns
allmänna besparingar i domänstyrelsens anslag till vikariatersättningar
m. m., har detta föranledts af nödvändigheten af förhöjning
i arfvodena särskildt för amanuenser på domänstyrelsens
skogsafdelning, då dessa äro skogstjenstemän, som i Stockholm
icke lätt kunna bereda sig tillfällen till extra förtjenst.

Jag beklagar, att utskottet icke kunnat behjerta Kongl. Maj:ts
framställning i denna del, men har under närvarande förhållanden
intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punkten IV.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 4 Maj.

N:o 27.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 1 och o i denna ifrågasatt hnjmånad
bordlagda betänkande n:o 33, i anledning af Täckt motion <ufem
angående höjning af tullen å elektriska maskiner eller delar deraf.^aslttnerm m

Herr Tillberg: Innan motionen affärdas, skall jag be att * ^

till protokollet få uttala min varma sympati för densamma.

Det är alldeles uppenbart — det bör vara det åtminstone —
för en hvar, att de elektriska maskinerna komma till väsentligt
större användning i vårt land än i de flesta andra länder, beroende
på att vi hafva här långt större vattenkrafter att genom
elektriska maskiner tillgodogöra än andra länder. Yi kunna också
vänta oss stora kapitalnedläggningar i dylika maskiner, och vi
känna, att en sådan kapitalnedläggning redan egt rum i sådan
omfattning, att den anses vara en af de mest bidragande orsakerna
till den kapitalstramhet, som egt ruin och ännu eger rum i
vårt land. Denna kapitalnedläggning förestår oss alltjemt och i
ökad skala, och derför vore det af stor betydelse, om vi kunde
åt vårt eget land bevara tillverkningen af dessa elektriska maskiner.
Såsom kammaren har sig bekant, äro de elektriska maskinerna
icke såsom ångmaskinerna eller maskiner i allmänhet
till sin konstruktion eller med afseende på tillverkningssättet i
vidare mån skiljaktiga eller olika. Tvärtom lämpa de sig utmärkt
väl för massproduktion, och det är just denna massproduktion,
som här söker öfversvämma oss. Yi hafva ett litet land, och när
en tillfällig stockning inträdt på den utländska stora fabriksmarknaden
— jag tänker i detta ögonblick särskildt på Tyskland
— är det vårt lilla land, som far bära följderna deraf; öfverskottet
kastas hit. Frågan är derför: kunna vi tillverka dessa
maskiner inom landet? Jag vågar påstå, att vi kunna det, och
det har visat sig, att här uppkommit en hel råd af fabriker, som
åstadkomma utmärkta fabrikat. Jag tror icke, att det skulle
ligga någon fara i att försvåra eller förminska införseln af utländska
elektriska maskiner. Man tänker sig kanske, att dessa
inländska fabriker efter en tullförhöjning skulle sammansluta sig
och söka obehörigen uppskörta oss; men jag tror icke, att man
behöfver befara någonting sådant. Fabrikerna äro så många, att
redan konkurrensen dem emellan skulle innebära garanti i detta
afseende. Tillverkningen är icke heller svårare, och fordrar icke
större anläggningskapital än att nya fabriker kunde uppstå inom
landet.

Så vidt jag läst utskottets betänkande rätt, saknar icke heller
utskottet sympatier för den föreslagna tullförhöjningen, men
utskottet har funnit, att tulltekniska skäl lägga hinder i vägen
för bifall till motionen. Jag vill icke afgjordt instämma med
utskottet i detta hänseende, men måhända har det varit välbetänkt
af utskottet att anse, att frågan icke nu borde afgöras.

1 vissa länder är det så ordnadt, att maskiner införas i vissa
hamnar i riket, der det linnes experter, hvilka hafva till uppgift
att pröfva, till hvilken klass maskinerna skola höra. Jag inser

K:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

jfrågauntt höj- icke, hvarför icke ett sådant arrangement kunde låta sig göra
”''^elektriska''1 ^är> oaktadt vi här hafva så många hamnar. Införseln i stort
-,gnfiISi i har sina vissa stråkvägar, och vid hithörande importhamnar kunde
(Forts.) en dylik klassificering ske.

Det var för att uttrycka den förhoppningen, att denna fråga
snart måtte återkomma, som lag tog till ordet, men iaar har icke
något yrkande.

Herr af Burén: Såsom kammaren behagade finna, har jag
till detta betänkande fogat min reservation. Anledningen dertill
är, att utskottet icke med ett enda ord svarat på det efter min
uppfattning kraftigaste argument, som motionären haft för bifall
till sin motion, och detta är så mycket märkligare, som, om den
regel jag i min reservation tagit mig friheten förorda följdes,
någon tullförhöjning å elektriska maskiner och delar deraf sannolikt
icke skulle vara af behofvet påkallad; ty det är klart, att
om alla svenska män och qvinnor ville komma öfverens att aldrig
köpa annat än svenska varor och göra denna regel till en lefvande
sanning för sig, så skulle vi kunna taga bort alla skyddstullar;
men om ock den stora allmänheten icke förstår eller icke vill
förstå, hvilka stora fördelar derigenom skulle beredas vårt land,
så borde man åtminstnne kunna vänta, att staten vid uppgörande
af leveranser för statens räkning i sitt eget välförstådda intresse
skulle gynna det svenska arbetet framför utländskt, äfven om på
grund af dyrare förhållanden inom landet prisen skulle ställa sig
högre.

Jag har, herr grefve och talman, intet yrkande att göra, men
jag har velat hafva denna min mening antecknad till protokollet.

Herr Cavalli: Det skulle kunna synas öfverflödigt, att jag
å bevillningsutskottets vägnar nu yttrade mig, då icke någon af
de föregående talarne gjort något yrkande, men jag tror ändå,
att kammaren icke skall anse olämpligt, att jag i anledning af
hvad som blifvit sagdt yttrar några ord.

Det är icke så sällan man får höra uttalas den mening, för
hvilken den siste talaren, reservanten inom utskottet, nu gjort sig
till tolk, eller att man borde inom bevillningsutskottet gorå vissa
uttalanden, äfven då dessa gå utom omfånget för utskottets verksamhet.
Jag har emellertid städse motsatt mig detta, enär det
åligger bevillningsutskottet, liksom alla utskott för öfrigt, att
hålla sig inom de råmärken, som äro för detsamma anvisade. Bevillningsutskottet
har väl till sin uppgift att föreslå tullsatser,
men ingalunda att uttala sig, huruvida statsmyndigheterna böra
vid upphandlingar göra sina inköp hos svenska fabrikanter af den
vara, för, hvilken bevillningsutskottet föreslår den eller den tullsatsen.
År det så, att statsmyndigheterna i fråga om upphandling
underlåta att göra hvad de borde göra -— hvithet jag icke nu
bar anledning att undersöka — så gifves det många utvägar för
att vinna rättelse derutinnan, såsom t. ex. erinran eller anmärk -

Lördagen den 4 Maj.

Jim 28.

ning af statsrevisorerna samt interpellation eller motion i .Riks- ifrågasatt h<>jdagen;
men icke skall bevillningsutskottet göra uttalanden i ninrJ aftu,len
dylika frågor. Men, äfven om så borde ske, hvartill tjenade ett
uttalande i ett betänkande, der utskottet afstyrkt en motion, tv (Korts)
hvarthän går betänkandet? Det går ingenstädes. Kammaren godkänner
det, och saken är afslagen. Och jag undrar hvad nytta
det kan medföra, äfven om ett uttalande gjordes, då det aldrig
derom aflåtes någon expedition. Skall det göras ett uttalande,
bör det ske i bref, som har adress, men detta bref saknar adress,
det är ett »poste restante».

Den förste talaren här gjorde sig skyldig till — jag vet icke,
huru jag skall uttrycka mig, men jag hoppas han icke misstycker,
om jag säger — ett misstag, då han säde, att bevillningsutskottet
afstyrkt bifall till motionen af tulltekniska skäl. Detta har
bevillningsutskottet icke gjort. Bevillningsutskottet har verkstält
en utredning i fråga om möjligheten och lämpligheten att
förändra nu gällande värdetull å elektriska maskiner till vigttull,
och derefter har bevillningsutskottet anfört följande:

»Äfven om utskottet icke i allmänhet kan anse de s. k. tulltekniska
skälen böra tillerkännas bestämmande inflytande vid fastställande
af tullsatser, kan utskottet dock icke underlåta att tillmäta
hvad af tullmyndigheterna i detta afseende blifvit i förevarande
fall anfördt en större betydelse än eljest.»

Det vill säga, hänsyn har jemväl tagits till de tulltekniska
skälen såsom en sidoordnad sak; utskottet har icke velat alldeles
lemna dem å sido. Att emellertid de tulltekniska skälen skulle
varit bestämmande tillåter jag mig bestrida. Saken är helt enkelt
den, att denna fråga icke är mogen, dess lösning är icke klar,
och derför har bevillningsutskottet kommit till det resultat som
det gjort, och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr af Burén: Till svar å hvad bevillningsutskottets ärade
ordförande yttrade vill jag endast säga, att då en motionär
uppgifver, att utländska fabrikat i många fäll vid leveranser till
staten utestänga de inhemska, har jag ansett det vara utskottets
ovilkorliga skyldighet att besvara detta motionärens argument
och ej låta en sådan för hela landet så vigtig omständighet vara
obesvarad.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna betänkande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 1 och 3
innevarande maj bordlagda memorial n:o 9, angående beviljande
af dyrtidstillägg åt riksbankens tjensteman och betjente, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

N:o 27.

Lördagen den 4 Maj.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 1 och 3 innevarande
maj bordlagda memorial och utlåtanden:

n:o 44, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af af lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen, lag
om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet
i visst fall vid förhör inför hofrätt,

n:o 45, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i syfte att inskränka
utländska agenters försäljningsrätt inom Sverige,

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändra111 §§ 7 och 35 i förordningen

n:o 47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändrad lydelse af § 40 i förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
hvilka under dagen bordlagts första gången, skulle sättas främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,3 7 e. m.

om kyrkostämma samt
samt

Kyrkoråd ocii

skolråd den 21 mars 1862.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Måndagen den 6 Maj.

Jf:o 27.

Måndagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Anmäldes och bordlädes första särskilda utskottets utlåtande
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 2 angående
ny härordning, n:o 3 med förslag till ny värnpligtslag, n:o 3 a
med förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881, och n:o 34, angående en särskild
t illäegsbe vinning för år 1901, äfvensom i anledning af de
inom Riksdagens båda kamrar väckta motioner i dithörande ämnen.

Vid föredragning af statsutskottets den 4 i denna månad bordlagda
memorial n:o 83, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
beträffande Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till
bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke i riket, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 4 innevarande maj bordlagda betänkanden
n:is 34 och 35, äfvensom bankoutskottets samma dag bordlagda
memorial n:o 10.

Vid föredragning af andra särskilda utskottets den 4 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 10, angående ersättning
åt utskottets kanslipersonal och vaktbetjening, biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts den 4 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 6.

»so 27.

Tisdagen den 7 Maj.

På framställning af herr talmannen beslöts, att första särskilda
utskottets under dagen bordlagda utlåtande n:o 11 skulle
sättas främst på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 3,io e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3o e. m.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 74, angående beviljande af anslag för understödjande medelst
lån af enskilda jern vägsanläggningar;

n:o 75, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor;
och

n:o 76, angående vissa utaf Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och
anläggningar vid statens redan trafikerade jernvägar.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtande:
n:o 84, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut i
fråga om Kongl. Maj:ts proposition i anledning af en underdånig
ansökning om koncession å anläggning af jernväg från Kiruna station
vid statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen till Svappavaara
i Norrbottens län;

n:o 85, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje,
fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne

Tisdagen den 7 Maj.

N:o 27.

gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1901 åt en del tjensteman och betjente in. m.; och

n:o 86, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till statens jernvägar af ett jordområde af förra militiebostället
51/» mantal Billesholms gård n:o 1 i Malmöhus län.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
första särskilda utskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 11.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr grefve och talman! Mine herrar! I enlighet med inom
talmanskonferensen i dag fattadt, enhälligt beslut, tiHåter jag
mig hemställa, att särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 11 uppföres
främst bland två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
till det plenum, som infaller nästkommande måndag.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt mellan talmännen
träffad öfverenskommelse omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden lördagen
den 11 i denna månad öfver de voteringspropositioner för
sådana omröstningar, som då vore af båda kamrarne godkända.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att statsutskottets
under dagen bordlagda memorial och utlåtande nås 84—86 skulle
sättas främst på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,40 e. m.

Första Kammarens Frat. 1901. N:n 27.

Tn fide in

A. v. Krusenstjerna.

• <