RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1901:26

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901. Första Kammaren. N:o 26.

Fredagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 42, i anledning
af väckt motion om sådan ändring i lagen om hemmansklyfning
m. m. den 27 juni 1896, att egostyckning och jordafsöndring
må kunna ega rum å till bergslag hörande skogsmark, som undergått
storskifte, derå laga fastställelse kommit.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokolls utdrag, n:o 254, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande. n:o 19, med anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kong! Maj:t angående lagstadgade
anordningar vid transport af timmer sjöledes m. m., beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet

protokollsutdrag, n:o 253, med delgifning af nämnda kammares

beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 18, med anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kong! Maj:t med anhållan att

alla bestämmelser om rang, utom för hofvet, måtte upphäfvas m. m.,

beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 24 innevarande april bordlagda utlåtanden n:is
11a och 60—68.

Första Kammarens Prof. 1901. N:o 26

1

Nso 26. 2

Fredagen den 26,April. , —"s»

Vid föredragning af bevillningsutskottets den 24 i denna
manad bordlagda memorial n:o 29, i anledning af
aktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 23, i anledning
af väckt motion om ändring af tulltaxans bestämmelser rörande
arbetad kautschuk eller gummi elasticum och guttapercha, godkändes
den föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 24 innevarande april bordlagda memorial:

n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 24, i anledning af väckt motion
angående stadganden om att bolag, som eger jordbruksfastighet,
skall, förutom vanlig bevillning, för denna rättighet årligen erlägga
särskild bevillningsafgift, och

n:o 31, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 25, angående tillägg till 17 § i
bevillningsförordningen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 24 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 32.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bréhmer från
och med den 29 innevarande april till och med den 8 nästkommande
maj.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskottets
utlåtande n:o 42 skulle sättas främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,50 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 27 April.

3 N:o 26.

Lördagen den 27 April.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes för justering protokollet för den 20 i denna månad.

Herr Billing: Under debatten angående frågan om beredande
af mera söndagshvila åt vissa tjenstemän och betjente kom jag att
nämna, att en eldare vid statens jernvägar uppgifvit, att han under
loppet af 14 eller 17 år icke haft någon enda söndag ledig. Vid
närmare undersökning har nu denna hans uppgift befunnits vara
origtig och mannen har sjelf erkänt detta. Jag har ansett mig
böra anhålla att till rättelse härutinnan få detta berigtigande af min
uppgift vid sagda tillfälle antecknadt i dagens protokoll.

Grefve Taube: Vid debatten angående söndagshvilan i dag
för åtta dagar sedan behagade herr von Möller uppläsa ett privatbref,
hvaruti funnos en del uppgifter, hvilka jag icke kan underlåta
att finna vilseledande. Kong! jern vägsstyrelsen har nemligen
med sitt utlåtande till det tillfälliga utskott, som behandlat denna
fråga, aflemnat en skrifvelse, hvaruti såsom ett exempel framhålles
att, för den händelse trafiken med godståg om söndagarne skulle
inställas, så att ett visst antal vagnar skulle blifva öfverstående,
och om man då beräknade den förlust, staten skulle tillskyndas
genom inställandet af dessa godståg och derigenom att vagnarne
icke, om jag så får uttrycka mig, finge fortsätta sin väg, komme
man till en viss summa. Brefskrifvaren synes hafva missuppfattat
detta och sagt, att på söndagarna utgår ingen vagnshyra. Det visste
jernvägsstyrelsen mycket väl förut, och meningen med skrifvelsen
var uteslutande att lemna ett exempel, som kunde ega tillämpning
lika väl på hvilken annan dag som helst, då inställandet af dylika
tåg under alla förhållanden måste åsamka staten en förlust. Det
är sålunda en vilseledande uppgift, hvartill brefskrifvaren här gjort
sig skyldig. Att för öfrigt i det omnämnda brefvet förekomma en
del mindre lämpliga uttryck anser jag mig icke här behöfva vidare
beröra, då jag hoppas och tror, att den ärade brefskrifvaren helst
sett, om detta bref icke hade blifvit uppläst.

Jag anhåller vördsamt, att detta mitt yttrande måtte få blifva
antecknadt uti dagens protokoll.

Herr von Möller: Mot grefve Taubes yttrande, att jag skulle

N:o 26. 4

Lördagen den 27 April.

hafva begagnat mig af ett privatbref, hvilket brefskrifvaren helst
sett, att det icke blifvit uppläst, ber jag få nämna, att då jag under
diskussionen uppgaf namnet på den person, som öfverlemnat promemorian
åt mig, skedde detta med dennes medgifvande. Detta
skedde för att, då jag lemnade de deri förekommande uppgifterna,
icke anses, som man plär säga, hafva plöjt med andras kalf. Jag
hade dessförinnan öfverlemnat promemorian åt det tillfälliga utskottet
i förhoppning att den skulle inflyta i dess utlåtande och jag derigenom
skulle slippa besvära kammaren med densammas uppläsande,
men jag ber ännu en gång få bestämdt betona, att brefskrifvaren
medgifvit mig att använda denna promemoria samt yppa författarens
namn.

Jag skulle på det högsta beklaga, om i grefve Taubes ord, att
brefskrifvaren nog helst skulle sett, att »brefvet» icke blifvit uppläst,
skulle ligga någon antydan derom, att dess författare härigenom möjligen
skulle beredas något obehag, på samma gång jag skulle, mycket
beklaga, om en riksdagsman icke skulle hafva rätt att i riksdagsärenden
få göra förfrågningar hos hvem han ansåge lämpligt, och
slutligen skulle jag ännu mera beklaga, om en person i följd af de
upplysningar, han lemnat, skulle beredas ledsamheter af ett eller
annat slag. Det är blott detta jag anhåller få till dagens protokoll
antecknadt.

Friherre Klingspor: Efter öfverenskommelse med herr Cavalli
får jag vördsamt anhålla om kammarens medgifvande, att herr
Cavallis yttrande n:o 20 och mitt yttrande n:o 22 för den 20 april,
angående restituerande af tullen för sammanmalet rågmjöl, måtte få
ur protokollet utgå.

Herr Cavalli: Då Friherre Klingspor hos mig gjort framställning,
att jag vid bifall till hans hos kammaren nu gjorda anhållan
ville medgifva, att mitt, af honom omförmälda, yttrande
finge utgå, så får jag härmed tillkännagifva, att jag instämmer i
hans anhållan.

Efter härmed slutad öfverläggning beslöt kammaren, på framställning
af herr talmannen, att ifrågavarande af herr Cavalli och
friherre Klingspor afgifna yttranden skulle utgå ur det upplästa
protokollet; och blef detsamma i öfriga delar godkändt.

Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden:

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva;

5 N:o 26.

Lördagen den 27 April.

n:o 70, med anledning af dels Kongl. Maj:ts framställning om
anslag till ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammararkivet,
dels ock väckt motion angående inspektion af vissa embetsverks
arkiv m. m.;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredande åt lappar inom Enontekis socken af Norrbottens
län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet;

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke i riket;

n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fördelning
af besparingar å sjette hufvudtitelns anslag till jordbruket,
handeln och näringarna.

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för tillgodoseende af åtskilliga behof vid veterinärinrättningen
i Skara;

n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnads- och ändringsarbeten m. m. vid Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund; samt

n:o 77, angående ej mindre vissa utaf Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader
och anläggningar vid statens redan trafikerade jernvägar, än äfven
en i anledning häraf inom Riksdagen väckt motion;

lagutskottets utlåtande n:o 43, i anledning af justitieombudsmannens
framställning angående ändrade bestämmelser rörande handläggning
af lagfarts- och inteckningsärenden; äfvensom

andra särskilda utskottets utlåtande, n:o 8, med föranledande
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande, n:o 6,
i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om åstadkommande af bestämmelser till motverkande af de
med sjöfarten förbundna faror.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 42.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 24 och 26 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 11 a, med anledning af Kongl. Maj:ts framställningar i vissa
frågor, som beröra regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 26. 6

Lördagen den 27 April.

Ifrågasatt Punkten 3.

pension för

vaktmästaren Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim:

■I. E. Ohlson. Utskottet har uti den föreliggande punkten framhållit, att det för
den i frågavarande pensionären torde vara likgiltigt, under hvilken
titel det belopp utginge, som han kunde få uppbära, vare sig såsom
lön eller pension. Deruti kan jag för min del äfven i allo instämma.
Men utskottet har tillika framhållit, att det äfven från departementets
synpunkt icke kunde anses nödigt, att vaktmästaren Ohlson på grund
af sin otjenstbarhet nu blefve pensionerad, utan att hans tjenst lämpligen
skulle kunna upprätthållas af extra ordinarie vaktmästare mot
åtnjutande af den ordinaries tjenstgöringspenningar. Derutinnan tillåter
jag mig hysa en från utskottet något skiljaktig uppfattning. Jag
skall emellertid icke upptaga kammarens för alla dyrbara tid genom
att något närmare inlåta mig på denna fråga. Jag skall blott tillåta
mig framhålla att, då jag fann det vara ett missförhållande med
denne departementets vaktmästare, som under åratal i följd af sjukdom
icke kunnat sköta sin syssla och hvilken nu af kompetent läkare
förklarats för all framtid vara ur stånd dertill, ansåg jag mig skyldig
att hos Kongl. Maj:t anmäla förhållandet och söka få oegentligheten
afhulpen, på sätt Kongl. Maj:t nu föreslagit Riksdagen. Men då
Kongl. Maj:t för sin åsigt icke lyckats tillvinna sig en enda röst
inom utskottet, inser jag väl, att det vore för mig fåfängt att söka
vinna Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Friherre Gripenstedt: Samtliga af Kongl. Maj:t gjorda äskanden
under tredje hufvudtiteln hafva hittills af Riksdagen beviljats.
Endast i afseende å denna obetydliga punkt har statsutskottet hemstält
om afslag. Det synes mig som om hans excellens utrikesministern
skulle med jemnmod kunna bära denna lilla motgång, ty
för departementet torde det vara en ganska enkel sak att medelst
förordnande uppehålla den ifrågavarande vaktmästaresysslan. Deremot
är frågan till sin innebörd visst icke så obetydlig. Ty det
gäller här en sjukpensionering, der de hittills följda grunder och
förutsättningar med hänsyn till antalet lefnads- eller tjenstår icke
ega tillämpning på den ifrågavarande pensionären, och det finnes
icke heller någon viss norm eller regel för att en person, hvilken
under ett par års tid varit af sjuklighet hindrad att tjenstgöra, skall
sättas på indragningsstaten. Visserligen har Riksdagen i åtskilliga
fall förut beviljat dylika sjukpensioner, men det har då gält sådana
fall, der det särskildt varit af vigt att få tjensten upprätthållen af
ordinarie innehafvare. Då, som sagdt, den ifrågavarande vaktmästaren
endast en jemförelsevis kortare tid varit urståndsatt att tjenstgöra,
synes det i den omständigheten ej finnas tillräcklig grund för
beviljande af den begärda pensionen.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Lördagen den 27 April.

7 Nio 26.

Punkten 4. Ifrågasatt

pension för
wiusikdivektö*

Herr Falk, Helmer: Här föreligger det temligen ovanliga ren a a.
fall, att en Kongl. Maj:ts framställning om beredande af en ringa Svensson.
pension åt en man, hvilken under 50 år varit i statens tjenst, och
hvilken framställning vunnit understöd af alla de myndigheter, hvilka
i ärendet afgifvit yttrande, blifvit af statsutskottet afstyrkt.

Frågan gäller, såsom herrarne torde finna, en f. d. musikdirektör
vid namn Axel Adam Svensson.

Musikdirektör Svensson, som är född 1837 och således nu
64 år gammal, kom i statens tjenst år 1849, hvadan han alltså vid
sitt afskedstagande år 1899 varit i tjenst uti 50 år. Svensson började
sin bana som hornblåsare vid Andra, numera Göta lifgarde
samt befordrades till hautboist, i hvilken egenskap han var pensionsberättigad
under de åtta år han tjenade der. Derefter blef Svensson
1867 anstäld såsom musikanförare vid Yermlands regemente — och
1876 tillagd musikdirektörs namn, heder och värdighet — men på
samma gång gick Svensson förlustig sin pensionsrätt, derför att
musikdirektörer vid indelta armén icke äro å stat uppförda, utan
deras aflöning utgår i form af arfvode utaf de till musikens underhåll
anslagna medel; men det har ju icke varit Svenssons fel, att
aflöningen utgår såsom arfvode.

Då år 1883 ett nytt reglemente utfärdades för arméns pensionskassa,
upptog delta äfven musikdirektörerna vid armén bland de
pensionsberättigade, och på grund häraf erlade också Svensson föreskrifna
pensionsafgifter till kassan, hvilka dock, uppgående till nära
300 kronor, till honom restituerades, enär direktionen för kassan
funnit den omständigheten, att Svensson icke innehade fullmagt å
sin beställning, utgöra hinder för honom att vinna pensionsrätt.

Nu har utskottet afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition om pension
för Svensson å 510 kronor på åtskilliga skäl, af hvilka jag anhåller
att få upptaga några till bemötande.

Utskottet säger, att musikdirektörsbefattningen för Svensson
endast varit en bisyssla, som han skött under ledigheten från sin
hufvud sakliga tjenst i hofkapell. Det är icke så lätt att afgöra,
hvilken tjenst han betraktat såsom bisyssla, men visst är, att han
varit musikdirektör i ,32 år, och det brukar icke vara förhållandet
med bisysslor, att de innehafvas under en så pass lång tid. Dessutom
lemnade han — om jag är rigtigt underrättad — sin plats
vid hofkapellet flere år innan han afgick från musikdirektörsbefattningen,
hvilket ej heller tyder på, att den sedan betraktats som bisyssla.
Vidare säger utskottet: »På grund af sin anställning såsom
musikanförare har han dock från regementets musikkårs enskilda
pensionskassa erhållit eu pension af 550 kronor.» Detta är nog rigtigt,
men denna pensionskassa har tillkommit uteslutande genom
musikkårens egna medel, dels genom pensionsafgifter och dels genom
inkomster af konserter och andra musiktillställningar, hvilka naturligt -

N:o 26. 8

Ifrågasatt
pension för
musikdirektören
A. A.
Svensson.

Lördagen den 27 April.

vis icke aflupit utan uppoffringar, och staten har icke bidragit med
ett enda öre till denna pensionskassa.

_ Slutligen säger utskottet, och detta skall väl vara utskottets
kardinalskäl: »da ett bifall till Kongl. Maj:ts framställning torde
kunna innebära ett prejudikat i afseende på pensionering af dylika
musikanförare, hvilka till ett icke obetydligt antal synas vara vid
armén anstälda utan att samtidigt inneha tjenst på stat, finner
utskottet sig icke kunna biträda Kongl. Maj:ts nu föreliggande
förslag.» Nog torde kammaren finna, att här icke gerna kan vara
tal om något prejudikat. Om äfven några med direktör Svensson
likstälde musikdirektörer i denna stund finnas, måste dock dessas
antal vara försvinnande litet, och vid ett eventuelt antagande af
det nya härordningsförslaget upphöra dessa förhållanden af sig sjelfva.
Någon oro i detta afseende synes man derför icke behöfva hysa.
Men den omständigheten, att det till äfventyrs kan finnas andra
personer, hvilka äro i samma ställning som Svensson, kan väl icke
vara ett fullgiltig skäl att beröfva honom hvad billighet och rättvisa
kräfva. Da jag säger rättvisa, menar jag naturligtvis icke juridisk
eller formel rättvisa, den har han ju icke på sin sida; men
jag menar den moraliska rättvisa, som bjuder att en person efter
synnerligen väl vitsordad 50-års tjenstgöring icke må på formella
skäl uteslutas från en pensionsförmån, som han otvifvelaktigt förtjent
att komma i åtnjutande af. Helt säkert har denna åskådning
gjort sig gällande hos Kongl. Maj:t och hos de myndigheter, hvilka
i ärendet sig yttrat, och jag hoppas, att den äfven skall göra sig
gällande hos denna kammare.

Pa grund af hvad jag nu anfört, vågar jag vördsamt yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von Friesen: Denna fråga har varit föremål för en
mycket noggrann pröfning inom statsutskottet, hvilket först efter
moget öfvervägande ansett sig nödsakadt att afstyrka pensionens
beviljande.

Det har för utskottet varit klart, att Svensson endast åtnjutit
ett arfvode; och att aflöningen var af denna natur, visste han, då
han mottog musikdirektörstjensten. Samtidigt har han varit anstäld
vid hofkapellet och under en tid hautboist vid Göta lifgarde, hvilken
senare befattning han dock lemnade för musikdirektörstjensten. För
denna uppbar han, som sagdt, ett arfvode; men pension utgår icke
pa arfvode, och detta icke blott af formella skäl, utan äfven af
reella; den som åtnjuter ett arfvode har nemligen endast en mera
tillfällig anställning, och hans uppdrag kan sluta när som helst. För
sin pensionering får han sörja på annat sätt, och det har Svensson
äfven gjort. Han uppbär sålunda från hofkapellets pensionskassa
1,200 kronor och från Vermlands regementes musikkårs enskilda
pensionskassa 550 kronor, summa 1,750 kronor om året. Derigenom
är lian ganska väl pensionerad efter sin ställning, och att nu gifva

9 N:o 26.

Lördagen den 27 April.

honom en tilläggspension på grund af musikdirektörsförordnandet Ifrågasatt
förefaller mig icke vara välbetänkt. Det har anförts att det ^likdArektöförr
var vanligt att, för att musikdirektörerna skulle få pension, de ren A- A
erhöllo regementstrumslagaretjensten vid regementet, med hvilken Svensson.
pension är förenad; de innehade således tjensten nominelt, men (Forts.)
skötte i verkligheten kapellmästaretjensten. Pa senare tider har
dock detta mer och mer försvunnit, beroende derpå att regementscheferna
velat, att regementstrumslagaren skulle sköta sin tjenst och
se till, att tillräckliga krafter funnes för vid regementet erforderlig
trumslagning. Men detta kunde icke Svensson göra, som hade sin
verksamhet i Stockholm, och dessutom var det för honom, som är
en verklig musiker, en alltför mekanisk sysselsättning. Det var
således fullt medvetet, som han af sade sig rätt till pension, då han
icke tog emot regementstrumslagaretjensten, oaktadt han visste, att
han kunde få den.

Numera äro de flesta musikdirektörer vid regementena icke
ordinarie och icke regementstrumslagare. Jag tror det vore från
statens synpunkt betänkligt att nu stifta ett prejudikat och börja
pensionera arfvodister. Om det funnes ömmande omständigheter,
kunde det möjligen vara en annan sak; men då sådana ej heller
förefunnos, anser jag, att utskottet saknat anledning att för denna
pensions skull frångå vigtiga principer. För min del far jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungberg: Det afslag på den kongl. propositionen,
som statsutskottet nu förordat, synes mig icke vara rätt väl grundad!

Det gäller en skicklig 64 år gammal man, som utan eget förvållande
gått miste om den pension från arméns pensionskassa, till hvilken
han gjort inbetalningar. Han har varit under 50 ar anstäld vid
armén och 32 år vid ett regemente, hvars musikkår han utvecklat
till en sådan konstfärdighet, att den med heder och framgång kunnat
konsertera icke blott här i hufvudstaden utan äfven utomlands. Alla
myndigheter, som hörts i frågan, nemligen fördelningschefen, arméns
pensionskassas direktion, arméförvaltningen och statskontoret, hafva
enhälligt vitsordat hans skicklighet och förordat pension åt honom.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna något rimligt skäl att
afstyrka beviljandet af dessa 510 kronor, som begärts. Och jag
hemställer derför, att kammaren måtte lemna sitt bifall till denna
Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Falk, Helmer: Jag heder att få bemöta ett yttrande
af min ärade granne, herr von Friesen. Han sade, att Svensson
varit erbjuden regementstrumslagaretjensten vid regementet, men icke
velat taga emot den. Jag saknade kännedom härom, ända till dess
jag fick se detta utlåtande. Der står, att »då regementstrumslagarebeställningen
vid regementet år 1876 skulle tillsättas, fann sig
Svensson icke böra ingå på de vilkor, som uppstäldes för att han

If:o 26. 10

Lördagen den'' 27 April.

Ifrågasatt skulle blifva utnämnd till sagda befattning och derigenom blifva
pension för pensionsberättigad, nemligen att han skulle sköta de med samma
ren A?A.° ^jens* förenade åligganden.» Jag vill visst icke bestrida rigtigheten
Svensson. af denna upplysning. Men min öfvertygelse är, att upplysningen
(Forts.) icke ar fullständig, ty icke var det endast nämnda omständighet,
som gjorde att han icke blef regementstrumslagare. Denne har
nemligen mellan vapenöfningarna ingen annan tjenstgöring än under
musiköfningsmötena, da äfven musikdirektören är närvarande, och
således hade Svensson ingen olägenhet haft af att åtaga sig befattningen.
Ej heller är det alldeles så, som herr von Friesen sade, att till regementstrumslagarens
åligganden hör att inöfva trumslagarpojkar; detta är
icke hans sak, utan dertill användas vanligen någon af de äldre
trumslagarne. Regementstrumslagare!! deremot blåser, i regel, en
stämma i harmoni-musiken.

För min del får jag säga, att jag saknar icke anledning förmoda,
att den verkliga orsaken, hvarför Svensson icke blef regementstrumslagare
1876, var, att han då var temligen ung och jemförelsevis
nyinkommen vid regementet och att man derför sannolikt ansåg, att
det icke var skäl att för obegränsad framtid binda honom vid
regementstrumslagaretjensten, helst man då skulle hafva förbigått en
mycket förtjent man, som stod i tur att få platsen och som äfven
fick den. Men dermed må vara huru som helst, så kan väl icke den
omständigheten, att han för 25 år sedan på grund af vissa förhållanden,
som man nu icke tillräckligt känner, afsagt sig en möjlig befordran,
utgöra skäl för att undandraga honom en pension, då han nu vid
64 års ålder och efter att hafva tjenat vid armén i 50 år, afgått ur
tjenst, helst alla myndigheter, som hörts i ärendet, fördelningschefen,
arméns pensionskassa, arméförvaltningen och statskontoret, tillstyrkt
denna pension. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Nyström, Thomas: Då denna fråga först förekom på
utgiftsafdelningen, stälde sig representanterna för denna kammare
mycket välvilliga mot densamma. Men för att Svensson skulle
kunna erhålla pension, måste han hafva innehaft tjenst på stat. Det
kan möjligen sägas, att det varit svårt för honom att få regementstrumslagaretjensten,
men det har stått honom öppet sedan att få
fältmusikants lön. Och då den person, hvarom nu är fråga, under
största delen af sin tjenstetid — mer än 2/3 af densamma — och
detta under sista tiden icke uppburit någon lön, skulle vi fastslå
ett ganska farligt prejudikat genom att bevilja denna pension. Ty
af de olika truppförbanden är det åtta, vid hvilka musikföreståndareoch
regementstrumslagaretjensterna äro förenade, men deremot
tjugu7 vid hvilka dessa båda befattningar äro skilda och der musikanföraren
aflönas med arfvode. Således skulle vi kunna emotse, att
samma framställning skulle i sinom tid göras från alla dessa truppförband.
Men icke nog härmed, utan äfven de vid regementena

11 N:o 26.

Lördagen den 27 April.

anstälda auditörer och regementspastorer, som aflönas med arfvode,
skulle ifrågakomma att pensioneras. Jag tror således, att hvad statsutskottet
föreslagit i princip är rigtigt, och anhåller vördsamt att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält
samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och förklarade,
efter att hafva upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 4 af
sitt utlåtande n:o 11 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—62;
Nej—29.

Punkterna 5 —8.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 24 och 26 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 60, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om åtgärders vidtagande till befrämjande af öfre
Norrlands kolonisation,

n:o 61, i anledning af väckt motion angående ersättning i vissa
fall för byggnader, som uppförts å af kronan disponerad mark vid
Malmberget,

Ifrågasatt
pension för
musikdirektören
A. A.
Svensson. ’

(Forts.)

N:o 26.

12

Lördagen den 27 April.

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
utdikningar af myrmarker inom Tärna kapellförsamling af Vesterbottens
län samt två inom Riksdagen väckta motioner i ämnet,

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till landtförsvaret af mark, tillhörande dels indragna militiebostället
n:is 17 och 22 Rinkaby i Kristianstads län, dels och den
från förra militiebostället n:o 1 Ahus i samma län afsätta kronopark,
samt

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Karlshamns stad af öarne Frejsholmen och Boön med
tillhörande skär och vattenrätt,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ang. upp- Föredrogs å nya statsutskottets den 24 och 26 innevarande

tomtplatser aPr^ bordlagda utlåtande n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proa
kronoparkm position angående upplåtelse af tomtplatser å kronoparken Bjurfors
Bjurfors. i Kopparbergs län.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Kongl. Maj:t har i denna
proposition föreslagit Riksdagen att gifva sitt tillstånd till upplåtelse
af tomter och byggnadsplatser i närheten af Krylbo jern vägsstation,
och statsutskottet har i det hela icke haft något att anmärka mot
propositionen. Men statsutskottet har fäst sin uppmärksamhet vid,
att de föreslagna vilkoren icke äro alldeles desamma som de, hvilka
förut, då fråga varit om upplåtelse af tomter i närheten af jernvägsstationer,
blifvit af Kongl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen godkända.
Kongl. Maj:t har nemligen i detta förslag, der det är fråga
om huru det skall tillgå vid försäljningen, gjort ett tillägg, som lyder
på följande sätt: »dock att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall
utfästa viss dag för ingifvande af förseglade skriftliga anbud å de
särskilda tomterna och, derest flere anmäla sig till samma tomt, antaga
det högsta af anbuden för densamma, under vilkor, att full
säkerhet ställes för liqviden af en femtedel af köpeskillingen. Då
utskottet i anledning häraf säger, att inga skäl här förebragts, hvarför
det i förevarande fall skulle stipuleras något olika mot hvad
som förut varit vanligt i detta hänseende, kan jag dock icke gifva
utskottet alldeles rätt, ty Kongl. Maj:t har i sin proposition sagt,
att vid Krylbo det förhållandet eger rum, att der råder en storartad
byggnadsverksamhet och att tomtprisen der äro mycket höga.
Och jag fäster utskottets uppmärksamhet derpå, att i de föregående
fallen, då det varit fråga om upplåtelse af tomter i närheten af jernvägsstationer,
har det gält i mer eller mindre mån obygder, hvarest
tomter upplåtits åt fattiga arbetare och handtverkare. Det är ju
klart att härvidlag, då det är fråga om tomter, värda omkring 20

Lördagen den 27 April.

13 N:o 2C.

öre qv.-foten, är det skäl att skaffa kronan så stor inkomst som
möjligt, och detta kan vinnas på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit, fantplatser
Om återigen statsutskottets förslag bifalles, kan det vara möjligt, att jcronopar]Cen
någon tomtspekulant vid Krylbo station köper alla tomterna till af Bjurfors.
expropriationsnämnden föreslaget pris och derpå gör en mycket stor (Forts.)
affär, och detta är ju ganska onödigt. Då är det mycket bättre,
att staten får vinsten.

Utskottet har vidare gjort en annan anmärkning mot propositionen
i det afseendet, att detta tillägg icke synes väl öfverensstämma
med föregående delen af samma moment, i detta hänseende måste
jag gifva utskottet rätt. Jag erkänner, att redigeringen icke är rigtigt
lycklig och att meningen icke är fullt klar. Jag skall derför
taga mig friheten föreslå en omredigering af detta moment, så att
det skulle komma att lyda sålunda: »att tomterna må af Kong].

Maj:ts befallningshafvande till pris, motsvarande minst den på nämnda
sätt föreslagna köpeskillingen, sålunda försäljas, att viss dag för ingifvande
af förseglade skriftliga anbud å de särskilda tomterna skall
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande utfästas, hvarvid, derest flera
anmäla sig till samma tomt, det högsta af anbuden skall antagas
under vilkor att full säkerhet ställes för liqviden af en femtedel af
köpeskillingen samt att återstående tomter, som ej på så sätt blifvit
afyttrade, må af Kongl. Maj:ts befallningshafvande upplåtas till dem,
som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmäla sig för erhållande af
sådana tomter och dervid erlägga en femtedel af den bestämda köpeskillingen».
Jag anhåller om proposition på detta mitt förslag.

Herr Tor ner hjelm: Anledningen, hvarför statsutskottet än drat

Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, är den, att vid alla föregående
tillfällen, då medgifvande lemnats till upplåtelse af tomter
vid jernvägsstationer, har den formulering för försäljning, som här
står, blifvit använd, och detta af det skäl, att möjlighet att få tomter
till åsatt pris skulle förefinnas äfven för mindre bemedlade, handtverkare
och, öfver hufvud taget, för personer, som icke äro kapitalstarka.
Nu har Kongl. Maj:t i detta förslag uppstält andra vilkor,
nemligen att en slags auktion skall anordnas, d. v. s. att anbud
skola infordras, af hvilka det högsta skall antagas. Såsom den siste
talaren erkände, är ju icke heller formuleringen i Kongl. Maj:ts förslag
rigtigt klar, då det till eu början talas om det förut använda
tillvägagångssättet och först i sista hand nämnes om det nya systemet
för försäljning. Dessutom ansåg utskottet, att detta nya system
skulle vara svårt att tillämpa. Hvad beträffar sjelfva saken, hade,
såvidt utskottet visste, icke förebragts några skäl att frångå det
vanliga tillvägagångssättet. Utskottet egde nog kännedom om att
tomtprisen vid ifrågavarande station voro särskildt höga, men borde,
efter utskottets åsigt, försäljningen dock kunna regleras på vanligt
sätt, d. v. s. derigenom att tomtvärden åsattes efter gällande pris
på platsen, och att eu hvar finge köpa till skäligt höga pris. Nu

N:o 26. 14

Lördagen den 27 April.

Ang. upp- har emellertid blifvit upplyst, att vid denna station icke råda samma
tomtplatser förhållanden som vid andra jernvägsstationer, der stora arealer uppkronoparken
låt;as, som endast successivt kunna säljas, och der det dröjer många
Bjurfors. år, innan området blir försåldt, utan att här alla tomter genast kunna
(Forts.) säljas samt att här råder en stark spekulation, hufvudsakligen af
kapitalstarka affärsmän. Under sådana förhållanden finnes det ju
icke några skäl för staten att bibehålla det gamla sättet eller att
sälja tomterna för billigt pris, utan bör staten här skaffa sig de
bästa möjliga pris och således tillämpa det systemet att först försöka
infordra anbud och taga det högsta af dessa, och först när detta
icke går för sig, återgå till det gamla systemet.

För min del har jag icke något att erinra mot, att ifrågavarande
stadgande formuleras i öfverensstämmelse med sistberörda tillvägagångssätt.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande endast yrkats,
af grefve Wachtmeister, Fredrik, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, att fjerde stycket, börjande med orden »att
tomterna» erhölle följande lydelse:

»att tomterna må af Kong! Majt:s befallningshafvande till pris,
motsvarande minst den på nämnda sätt föreslagna köpeskillingen,
sålunda försäljas, att viss dag för ingifvande af förseglade skriftliga
anbud å de särskilda tomterna skall af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
utsättas, hvarvid, derest flere anmäla sig till samma tomt,
det högsta af anbuden skall antagas, under vilkor att full säkerhet
ställes för liqviden af en femtedel af köpeskillingen, samt att återstående
tomter, som ej på så sätt blifvit afyttrade, må af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande upplåtas till dem, som hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anmäla sig för erhållande af sådana tomter och
dervid erlägga en femtedel af den bestämda köpeskillingen».

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 24 och 26 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till förhöjda understöd åt landtbruksskolorna i Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län,

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättande af kostnaden för inköp af viss del af hemmandet 1/i
mantal Hanö n:o 1 i Blekinge län m. m., och

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter -

15 N:o 26.

LördagenMen 27 April.

j(*<M ■ "

skänkande af kronans rätt till danaarf efter stationskarlen Karl
Alfred Larsson,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs
varande månad
motion om

å nyo bevillningsutskottets den 24 och 26 inne- Ifrågasatt
bordlagda betänkande n:o 32, i anledning af väckt ändring ipost
andrmg i postbetordingsaigiften tor inrikes bref. -

Herr Dieden: Det torde väl ej vara svårare att i Sverige

hafva olika vigtsatser för inrikes och för utrikes bref, än det är i
flera andra länder, t. ex. Tyskland, Danmark, Osterrike-Ungern.
Emellertid anser jag, att det för den korresponderande allmänheten
icke skulle bereda någon trefnad att hafva olika vigtsatser för inrikes
och utrikes korrespondens, och derför ser jag helst, att det
förblir som det är. Men det kan ej nekas, att det för en korrespondent
är retsamt att när han behöfver använda ett helark vanligt
postpapper för ett bref, så väger just ett sådant helark med kuvert
15y2 eller 16 gram, och då måste han för denna obetydlighet betala
dubbelt porto. Häremot kan ju visserligen invändas, att han kan
använda tunnare papper, så slipper han betala dubbelt porto. Ja,
men det passar ju ej enhvar att använda sådant extra tunt papper,
och dessutom finner man det i alla fall besynnerligt att behöfva betala
dubbelt porto, då det ju för postverket ej kan vara någon
skilnad, om det befordrar bref om 15 eller om 16 gram.

Då nu vid åtskilliga verldspostkonferenser förslag blifvit framstälda
att höja vigtsatsen för enkla blef från 15 till 20 gram, så
vågar jag uttala den förhoppningen, att vår regering vid nästa verldspostkonferens
måtte medverka till en allmän bestämmelse om att vigtsatsen
för enkla bref höjes från 15 till 20 gram. Jag har sålunda,
i anledning af utskottets hemställan, intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna betänkande hemstält.

af giften för
inrikes bref.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 23 Om utredning
och 24 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 4, angående iöre-rörande vissa
slagen utredning rörande af kronan anslagna ecklesiastika hemman, ecklesiastika
lagenheter och bostailsskogar.

Herr Billin g: Första Kammarens tillfälliga utskott har uti

det beslut, som Riksdagens Andra Kammare uti detta ärende fattat,
gjort en förändring, som var befogad, ja, alldeles nödvändig, ty, så
vidt jag förstår, vore det en fullkomlig orimlighet att öfverlemna

>T:o 26. 16

Om utredning
rörande vissa
ecklesiastika
boställen.
(Forts.)

Lördagen den 27 April.

den här ifrågasatta utredningen åt prestlöneregleringskomitén. I det
stora hela kan jag också instämma i Första Kammarens tillfälliga
utskotts påstående om önskvärdheten af en utredning af här berörda
förhållanden. Jag kan vara med derom särskildt derför, att
jag med utskottet är ense om, att det kan vara skäl att göra något
för att borttaga det temligen allmänna, ehuru också skäligen oklara
missnöje, som på olika håll finnes rörande dessa skogar. Men jag
kan dervid dock icke underlåta att särskildt gent emot Andra Kammarens
utskotts betänkande framhålla, att icke är det en temligen
lätt åstadkommen utredning, som här begäres, utan den komme helt
visst att kräfva ett mycket vidlyftigt arbete under många år och
ganska dryga omkostnader.

Jag vill ej heller lemna alldeles obeaktadt, att här föreligger en
ganska vigtig principfråga, nemligen den, på hvilket håll bevisningsskyldigheten
skall ligga i fråga om eganderätten till dessa skogar,
d. v. s. om denna skyldighet skall såsom hittills åligga de enskilda
församlingarna, eller om den skall i enlighet med utskottets framställning
läggas på staten.

Men om jag nu också vill gå in på utskottets hemställan i
hufvudsak, kan jag dock omöjligen yrka bifall till utskottets framställning
i sin helhet, utan kommer jag att yrka, att de sista raderna
i utskottets förslag skola utgå, nemligen orden: »för att förordningen
skall fullt öfverensstämma med löneregleringslagen af 1862 och särskildt
med föreskrifterna i denna lags 9 § 1 och 2 mom.»

Skälen, hvarför jag måste yrka, att dessa ord skola utgå, äro
följande. För det första kan det ej vara lämpligt eller rigtigt, att
Riksdagen i frågans närvarande läge uttalar, såsom här skett, ett
bestämdt omdöme om, huruvida en fullkomlig öfverensstämmelse
finnes mellan skogsförordningen af år 1894 och prestlöneregleringslagen
af år 1862. Man kan ju möjligen misstänka, att det icke är
full öfverensstämmelse, men denna fråga är af så invecklad art och
har så pass stor omfattning, att jag tror, att Riksdagen skulle göra
sig skyldig till eu mycket stor oförsigtighet, om den, på sätt här
föreslagits, uttalade ett bestämdt omdöme i denna sak. Jag anser,
att det alldeles icke går an, att Riksdagen uttalar ett sådant omdöme,
och redan deraf följer, att de af mig omnämnda orden böra
utgå.

Vidare anser jag för det andra, att, om en sådan utredning,
som här föreslagits, skall ske, så bör den ej begränsas af det inskränkande
syfte, som de anförda raderna angifva, utan bör naturligtvis
ske oberoende af ett bestämdt syfte att komma åt ett visst
håll. Om en allmän utredning sker, vinnes ju detta speciella syfte,
som angifves i dessa tre sista rader, men också någonting annat.

För det tredje anser jag det vara riskabelt att genom ett bifall
till dessa rader gifva någonting på hand, hvilket Riksdagen otvifvelaktigt
skulle göra genom ett sådant bifall, ty detta komme man
nog att i kommande tider åberopa såsom ett bevis för att Riksdagen

17 N:o 26.

Lördagen den 27 April.

åtminstone i någon mån medgifvit, att den frågan, huruvida församlingen*
ensam skall disponera öfver dessa tillgångar, beror allenast
på den fråga, som här varit föremål för utredning. Den beror icke
blott på denna, utan äfven på många andra omständigheter. Jag
anser, att Riksdagen ej bör gifva någonting på hand i detta stycke
och att den ej bör på förhand uttala sig i en så djupt ingripande
fråga.

På grund af de skäl, som jag anfört, anhåller jag att få yrka
bifall till utskottets förslag med uteslutande af de sista raderna:
»för att förordningen skall fullt öfverensstämma med löneregleringslagen
af 1862 och särskildt med föreskrifterna i denna lags 9 § 1
och 2 mom.

Herr Wieselgren: Till hvad den sista ärade talaren anfört

har jag egentligen ingenting att tillägga. Anledningen, hvarför dessa
sista rader stå här i utskottets hemställan, är helt enkelt den, att
Andra Kammarens beslut var så af fattad t; men de betänkligheter, som
herr Billing uttalat, har utskottet visserligen ej förbisett och har för
sin del ingenting emot yrkandet om bifall till utskottets förslag med
den af herr Billing föreslagna ändringen.

Herr Tamm, Hugo: Då nu icke ordföranden i utskottet yrkat
annat än bifall till herr Billings förslag, kunde jag ju afstå från ordet,
men det kan ju vara af intresse att se, huru det i praktiken ställer
sig med denna fråga, i fall det af utskottet framhållna målet skulle
förverkligas, nemligen att sådana ändringar vidtoges i 1894 års skogsförordning,
att denna skall fullt öfverensstämma med löneregleringslagen
af 1862 och särskildt med föreskrifterna i denna lags 9 § 1 och
2 mom., hvarmed afses, att innehafvarne af ecklesiastikahemmans
boställsskogar skulle sjelfva disponera hela afkastningen af desamma.
Mina sifferuppgifter — de skola ej blifva många — äro hemtade
från ett anförande, som år 1894 hölls af byråchefen i domänstyrelsen
af Zellén. Man finner deraf, att innehafvaren af kyrkoherdebostället
Berg i Jemtlands län skulle år 1890 fått uppbära 68,441 kr. 36 öre;
innehafvaren af Ockelbo kyrkoherdeboställe i Gefleborgs län samma
år 25,171 kr. 78 öre; innehafvaren af Rätans komministersboställe i
Jemtlands län år 1891 42,952 kr. 80 öre; kyrkoherden i Orsa,
Kopparbergs län, samma år 61,700 kr. samt kyrkoherden i Ytterhogdals
socken, Jemtlands län, 1893 99,635 kr. 97 öre. Jag tror,
att dessa siffror tillräckligt tala för att man bör iakttaga försigtighet
vid ett uttalande om hvart dessa medel skola gå.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag med den af herr
Billing föreslagna ändringen.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande allenast yrkats af herr

Första Kammar ms Prof. 1901. N:o 26. 2

Om utredning
rörande vissa
ecklesiastika
boställen.
(Forts.)

N:o 26. 18

Lördagen den 27 April.

Om utredning guling, utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,

Ecklesiastik!1 slutmeningen »för att förordningen skall fullt öfverens^ämma
boställen.--— 9 § 1 och 2 mom.» utelemnades.

(Forts.) Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets

hemställan oförändrad samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad,

och som Andra Kammarens i ämnet fattade beslut icke
blifvit af Första Kammaren oförändradt antaget, skulle jemlikt stadgandet
i § 63 mom. 3 riksdagsordningen ärendet till Andra Kammaren
återlemnas för ytterligare behandling.

Om ändring Föredrogs å nyo sammansatta stats- och lagutskottets den 19
af 1 och 8 §§ och 20 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af
!>rWgan a Kong! Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af
1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Herr statsrådet Annerstedt: Såsom skäl för sitt afstyrkande
af Kongl. Maj:ts proposition har sammansatta utskottet anfört, dels
att efter utskottets uppfattning det icke skulle vara i öfverensstämmelse
med principen för inmutningsrätten, att de nu föreslagna
bestämmelserna angående rätt till inmutning af apatit och magnesit
skulle blifva gällande å jemväl redan upptäckta och undersökta apatitoch
magnesitförekomster, dels ock att efter utskottets uppfattning
det icke vore lämpligt, att den, som redan hade inmutning, skulle
få tillgodogöra sig jemväl apatit och magnesit.

Båda de anmärkningar, som sålunda af utskottet framstälts
mot den kongl. propositionen, synas mig till fullo kunna afhjelpas
genom att till den propositionen fogas ett öfvergångsstadgande
af ungefär följande innehåll: »Å inmutningar af ifrågavarande slag,
som sökas före innevarande års utgång, eger denna lag ej tillämpning,
der ej inmutning blifvit sökt för kronans räkning.» Genom
ett sådant stadgande skulle man förekomma, att innehafvaren af
redan sökt inmutning förvärfvade rätt till apatit och magnesit, och
derigenom att det stode kronan öppet att under åtskilliga månader,
innan lagen trädde i kraft för andra inmutare, få inmuta magnesitoch
apatitförekomster, vunne man ju, att Kongl. Maj:t kunde för
kronans räkning inmuta redan kända förekomster och sedermera till
nästa Riksdag framlägga förslag om tillgodogörande af dessa inmutningar.
Dervid kunde då nödig hänsyn tagas till de billiga anspråken
af dem, som bragt i dagen fyndigheter af ifrågavarande slag. Genom
ett sådant stadgande och lagens antagande i år skulle man afhjelpa
de olägenheter, som utskottet sjelf angifvit skulle vara förenade med
att uppskjuta sakens afgörande till nästkommande år.

För att sammansatta utskottet må kunna komma i tillfälle att

Lördagen den 27 April.

19 N:o 26.

(Ports.)

öfverväga, om ej de anmärkta olägenheterna skulle kunna afhjelpas Om ändring

på det sätt jag föreslagit, hemställer jag om återremiss. af 1 och 8 §§

grufvestad Herr

Nisser: Som bekant, har frågan om kronans jordegare andel

i mineralförekomster varit föremål för kamrarnes öfverläggningar
under rätt många år. Dervid hafva tvenne principer diskuterats,
nemligen koncessionsprincipen och inmutningsprincipen.

Såsom kändt är, har den senare år 1899 vunnit Riksdagens tillslutning,
och på grund deraf hafva åtskilliga ändringar och tillägg gjorts
till gällande grufvestadga. Det synes också af utskottets redogörelse
för den föregående behandlingen af nu ifrågavarande Kong! Maj:ts
proposition, att koncessionssystemet än en gång blifvit tillbakavisadt,
och detta särskildt af kongl. kommerskollegium, som på sid 4 säger:

»vissa olägenheter, som onekligen vore förenade med koncessionssystemet,
gjorde sig särskildt gällande, då fråga vore om meddelande
af tillstånd till bearbetande af icke inmutningsbara mineral.»

Utskottet har också för sin del uteslutande stält sig på inmutningsprincipens
ståndpunkt, då det i sitt utlåtande säger, att det ansett,
att vid en lagstiftning för åstadkommande af bestämmelser härutinnan
inmutningsprincipen bör komma till användning och att för ty dessa
mineral böra förklaras för inmutningsbara. Utskottet anser äfven i
öfverensstämmelse med chefen för finansdepartementet, att någon
särskild författning i detta hänseende icke är af nöden, utan att
erforderliga bestämmelser kunna inrymmas i grufvestadgan. Emellertid
har sammansatta utskottet funnit vissa förhållanden leda till att något
öfvergångsstadgande borde uppställas och på den grund för denna
gång tillbakavisat Kongl. Maj:ts proposition.

Det är emellertid dessa af sammansatta utskottet anförda skäl,
som jag skall be att något få bemöta.

Sammansatta utskottet säger på sid. 6 i sitt betänkande: »Då
det emellertid, enligt hvad utskottet inhemtat, lärer å kronojord förefinnas
åtskilliga redan upptäckta och undersökta såväl apatit- som
magnesitförekomster samt koncession å bearbetandet af en apatitfyndighet
redan lärer hafva beviljats, och ansökningar om koncession
å tillgodogörandet af magnesitfyndigheter af enskilda personer och
bolag äfven blifvit gjorda, synes det utskottet vara mot berörda
princip stridande, att de nu föreslagna bestämmelserna angående rätt
till inmutning af mineral utaf ifrågavarande slag skulle blifva gällande
å jemväl dessa fyndigheter.» Ja, hvad nu beträffar, att redan upptäckta
och undersökta såväl apatit- som magnesitförekomster förefinnas,
så är det mycket sant, men koncession å dessa senare har
redan blifvit år 1898 af Riksdagen afslagen. Vidare säges det, att
koncession beviljats å en apatitfyndighet. Jag tror emellertid, att
denna koncession förfallit derigenom, att koncessionsinnehafvaren icke
fullgjort de förpligtelse^ som honom enligt kontraktet ålegat. Dessa
skäl kunna således egentligen icke vara så talande.

Hvad åter beträffar redan inmutade fyndigheter, så förhåller

N:o 26. 20

Lördagen den 27 April.

Om ändring det sig med dem naturligtvis så, att då de äro inmutade efter 1889,
af 1 och 8§§ mågte de bestämmelser, som då fastslogos, vara gällande för dessa
J gan inmutningar, eller med andra ord, att innan utmål lägges, måste Kongl.

(Forts.) Maj:t och kronan komma i besittning af sin rätt förmedelst auktion.

Då framställer sig den frågan: huru förhåller det sig med apatit- och
magnesitförekomsterna å dessa områden? Ja, det hänger på ett hår.
År det så, att inmutningen är tagen å ett inmutningsbart mineral,
t. ex. jernmalm, så har inmutaren, så länge han bryter sin grufva,
icke rättighet att der begagna andra icke inmutningsbara mineral än
dem, som för sjelfva grufdriftens upprätthållande äro nödvändiga.
Dermed menas väl, att om han t. ex. begagnar igensättningsmetoden,
då man ju måste fylla de brutna rummen med berg, så eger han
rätt att begagna det erhållna berget för att dermed fylla hålen.
Men i öfrigt rår han ej om hvad som är brutet, utan är skyldig att
anmäla det till jordegaren, som skall bestämma sig, i de norra trakterna
inom ett år och i mellersta Sverige inom en kortare tid, om
han vill taga det brutna mineralet och betala brytningskostnaden
derför. Om vi nu tänka oss ett sådant förhållande, som att en
person inmutat jernmalm eller annat inmutningsbart mineral, så
blifva de bredvid liggande mineralen, såsom t. ex. här apatit och
magnesia icke tillgängliga hvarken för inmutaren eller jordegaren.
Ja, jordegaren eger ju rätt att hemta dem, om han vill, men jag
befarar, att kronan i detta afseende icke kommer att begagna sig af
denna jordegarens rätt. Då är frågan, huru ställer det sig med dessa
fyndigheter? Jag ber då att få påpeka, att ingenting kan hindra en
inmutare att uppträda på områdena för våra kända apatit- och magnesitfyndigheter
och der finna eller uppgifva sig hafva funnit inmutningsbara
mineral. Således tror jag ej, att det förslag om återremiss,
som Andra Kammaren beslutat, leder till hvad man önskar; ty om
man antager ofvan påpekade förhållande, så komma alla dessa inmutare
i den kategori, jag nyss talat om. Det kan hända, att grufvestadgan
gör sig gällande så, att ingen, på det sätt man önskat, kommer till
sin rätt i fråga om dessa mineral.

Det är med anledning af de nu påpekade förhållandena, som
jag tillåtit mig begära ordet.

Efter min åsigt är det lättaste och enklaste sättet att lösa
denna fråga det, att, såsom reservanten från Andra Kammaren yrkat,
denna lag, som här är i fråga och som jag för min del ber att få
tillstyrka, får träda i kraft den 1 juli 1901. Men det af reservanten
tillagda vilkoret: »dock må ej på grund af densamma inmutning
före den 1 derpå följande oktober ske annat än för kronans räkning»
är efter min uppfattning utan betydelse. Ty hvad nya inmutningar
beträffar, så torde knappast Kongl. Maj:t och kronan skicka ut vederbörande
för att muta in dessa fyndigheter, så mycket mer som dessa
mineral icke kunna upptäckas med kompass, som ju eljest användes
för att leta upp en malmförande åder, utan för upptäckandet af
dessa mineral fordras vetenskapligt bildade män, som kunna skilja

21 N:o 26.

Lördagen den 27 April.

sådana mineral från dermed beslägtade. Jag tror således, att detta Om ändring
tillägg om att ingen utom Kongl. Maj:t och kronan får inmuta under af 1 och 8 §§
tre månader från 1 juli icke har någon betydelse, utan snarare 9™fve»tadkommer
att föranleda mycket krångel. i''F^ rts 1

Huru ställer det sig då med dessa redan inmutade områden, ''•
der, såsom här redan påpekats, inmutaren visserligen inmutat ett
inmutningsbart mineral, som der förekommer endast i ringa omfattning,
men der han egentligen afsett att komma åt där befintliga apatitoch
magnesitförekomster? För min del anser jag det lättaste sättet
att lösa denna fråga vara, att Riksdagen för att bevara kronans rätt
vid utmåls läggande förklarar dessa förekomster af apatit och magnesit
såsom inmutningsbara och likställer dem med dessa. Dermed inträder
kronan i sin rätt äfven med hänsyn till dem. Derigenom komma
äfven dessa mineral att blifva föremål för den i lag föreskrifna
auktionen, och följaktligen kunna andra spekulanter komma i tillfälle
att göra sina anspråk gällande.

Jag har derför tillåtit mig att uppsätta ett förslag, hvilket vid
den återremiss, som blifvit yrkad och som jag för min del biträder,
torde få medfölja det återremitterade betänkandet till utskottet, och
hvilket skulle hafva följande formulering: »Denna lag skall träda i
kraft den 1 nästkommande juli, dock att — i och för bevarande af
kronans rätt — inom dessförinnan inmutade områden nu ifrågavarande
mineral skola vid utmåls läggande såsom inmutningsbara
anses och med dem likställas.» På det sättet tror jag, att man låter
hvar och en komma till sin rätt, utan att lemna företräde åt vare
sig den ena eller andra. Inmutaren har ju redan gifvetvis en rätt,
som ej kan fråntagas honom, och olyckligtvis kan det med nu
gällande grufvestadga hända, att, om han håller på sin rätt, dessa
mineral komma att icke blifva begagnade. Mitt förslag afser att
förekomma detta, och derför tror jag, att det kan vara värdt att
taga i öfvervägande.

Jag anhåller om återremiss, och att det i herr Lindhagens
reservation förekommande öfvergångsstadgandet måtte få den lydelse,
jag nyss haft äran uppläsa.

Herr Åkerman: För min del hyser jag den åsigten, att det
vore rättast att genast antaga Kongl. Maj:ts förslag, sådant det här
föreligger, och jag skall med några ord söka att gifva skäl för denna
min åsigt. Jag utgår dervid från det antagandet, att denna lag
lika litet som hvarje annan sådan skall kunna få någon retroaktiv
verkan.

Utskottet har visserligen dervidlag hyst betänkligheter, och
kunna verkligen betänkligheter i detta hänseende finnas, så anser
jag, att det uti lagen tydligt bör utsättas, att retroaktiv verkan icke
skall gifvas åt detta lagstadgande.

I en proposition till 1898 års Riksdag begärde Kongl. Maj:t
för sig rätt att till enskild person få för 30 år meddela koncession

N:o 26. 22

, Lördagen den 27 April.

Om ändring att å vissa områden bearbeta magnesitfyndigheter; men detta förslag
grufvestad- ^ Pf, All<^ra Kammarens nekande. Sedan dess hafva nu åtskilliga
gan. inmutningar af förmenta jernmalmsfyndigheter skett på just de om(Forts.
) raden, å hvilka dessa magnesittillgångar förekomma.

Inmutaren far emellertid ej på grund af jernmalmsinmutningen
tillgodogöra sig magnesiten, derest icke nu föreliggande lagbestämmelse
far retroaktiv verkan, och det kan derför hända, att, om denna lag
träder i kraft, innan utmål erhållits, inmutaren af jernmalmsfyndigheten
finner det blifva för dyrbart att för den förefintliga jernmalmens
bearbetning anmäla sig till utmals erhållande. Skulle han
deremot påfordra utmål och verkligen bekomma sådant, måste han
ar efter ar utföra försvarsarbeten eller ock erlägga derför stadgad
afgift, och när han en gång tröttnar på dessa omkostnader, kan efter
utgången af det år, under hvilket försvarsarbete ej egt rum, magnesiten
inmutas af hvem helst det behagar.

I detta hänseende är lagen tydlig, och jag kan icke se, att en
aterremiss kan medföra någon ändring i dessa inmutarens rättsförhållanden.
Skulle åter utskottets förslag godkännas, minskas möjligheten
för magnesitens tillgodogörande så till vida, som inmutaren då
kan hinna få utmål, innan rätt till inmutning af magnesit blir medgifven,
och sedan utmål erhållits, kan under inga förhållanden inmutning
af magnesit inom utmålsområdet ske, förrän utmålsrätten
förverkats. Antages deremot Kong], Maj:ts föreliggande proposition,
blir förhållandet det, att de, som den dag, då denna lag träder i
gällande kraft, anmäla sig som inmutare af ifrågavarande magnesitfyndigheter,
fa samma rätt till desamma; men om någon af dem
kan visa sig vara upptäckare till fyndigheten, så får han ensam rätt
till dess bearbetande. Då nu, för så vidt jag fått ett rigtigt begrepp
om förhållandena, det icke torde blifva svårt för upptäckaren
att i detta fall styrka sin rätt, blir det med honom, som respektive
spekulanter få träffa öfverenskommelse om inmutningsrättens öfvertagande,
och fyndighetens upptäckare får på detta sätt sin väl förtjena
lön.

Bestämmes det åter efter återremiss till utskottet, att Kongl.
Maj:t ensam skall hafva inmutningsrätten under innevarande år, så
blir det Kongl. Maj:ts sak att göra upp med spekulanterna, ty icke
lärer väl Kongl. Maj:t och kronan komma att drifva denna grufdrift
såsom affär, utan kronan får väl då, som sagdt, göra upp med
spekulanterna. Det är visserligen sant, att kronan på detta sätt kan
fa någon liten extra fördel, som eljest skulle tillkomma upptäckaren;
men för min del tycker jag det vara rättvisast, att upptäckaren
härvidlag far sin andel i den vinst, som kan komma att skördas af
hans upptäckt.

Den föregående talarens anförande gick ut derpå, att kronan
vid utmålsläggningen skulle kunna göra sin jordegarerätt gällande
till ifrågavarande fyndigheter; men jag ber att få erinra derom, att

23 Nio 26.

Lördagen den 27 April.

auktion redan i höstas hölls på inmutningen af de jernmanlmsfyn- Om ändring
digheter, hvilkas inmutningsområden omfatta de här närmast afsedda af 1 och 8 §§
magnesittillgångarne, och som Kongl. Maj:t antagit ett dervid gjordt <]ru^2
anbud, är kronans rätt som jordegare redan utesluten, med anled- (Forts n
ning hvaraf jag icke kan finna, att någonting skulle kunna vinnas
genom det förslag, som herr Nisser nyss framstälde.

Jag har med hvad jag nu haft äran anföra sökt visa, att man
skulle gå både enklast och efter mitt förmenande äfven rättvisast
tillväga, om Kongl. Maj:ts proposition utan något öfvergångsstadgande
genast nu antoges. Men då Andra Kammaren redan har återremitterat
frågan, och det ju ej kan skada, om utskottet ännu en
gång får taga saken i öfvervägande, allra helst om utskottet da ville
afstå från det förslag om uppskof med frågans afgörande, som nu
blifvit framstäldt, så skall jag icke sätta mig emot det framstälda
yrkandet om återremiss, och jag har således, herr vice talman, intet
särskildt yrkande att framställa.

Herr Torner hjelm: Jag skall taga mig friheten att söka

bemöta en del af de här fälda yttrandena. Först och främst skall
jag be att få upplysa kammaren om att det yttrande, som här
blifvit fäldt, att Riksdagen förut tillbakavisat Kongl. Maj:ts proposition
i förevarande fråga, icke är fullt korrekt. Kongl. Maj:t hade
föreslagit Riksdagen att bemyndiga Kongl. Maj:t att genom koncession
i vissa år upplåta dessa fyndigheter. Hvad apatiten vidkommer,
har Riksdagen medgifva Kongl. Maj:t denna rätt, och på grund
af detta medgifvande har sådan koncession äfven lemnats åt en
person. När Kongl. Maj:t begärde samma rättighet i fråga om magnetsten,
så blef detta af utskottet tillstyrkt och af Första Kammaren
bifallet, men afslogs af Andra Kammaren. Det är således endast
Andra Kammaren, som hittills principielt uttalat sig för inmutningssystemets
tillämpning i detta fall, under det att Första Kammaren
för sin del en gång godkänt koncessionssystemets tillämpning på

dessa saker. ... c

Som herrarne finna, har utskottet nu stält sig pa samma ståndpunkt,
som kommerskollegium intagit, nemligen att inmutningssystemets
tillämpning för framtiden vore att föredraga framför koncessionssystemct.
För min del vill jag också biträda denna uppfattning.
I allmänhet är jag icke hågad för att lappa på inmutningslagen
den ena saken efter den andra, och jag tror, att det var
lyckligt, när inmutningsprincipens tillämpning upphörde att gälla,
exempelvis på stenkolsfyndigheter, och dessa i stället kommo. under
koncessionssystemet. Men det är dock en bestämd skilnad uti detta.

Stenkol förekommer jemförelsevis sjelfständigt för sig och icke i
samband med andra inmutbara mineralier; men efter hvad jag skaffat
mig kännedom om, lärer så icke vara förhållandet med de mineral,
hvarom nu är fråga. Åtminstone lärer ju apatiten förekomma i

N:o 26. 24

Lördagen den 27 April.

af™ SÄ Tk.f nära samband med jernmalm, alltså med ett inmutbart mineral,
grufvestad- ,0C1 ^f\en pa de områden, der magnesitfyndigheter finnas, lärer ju förevara.
komst af jernmalm finnas och, efter hvad upplyst blifvit, inmutningar

(Forts.) a desamma blifvit tagna. Det är dessa skal, som göra, att det är

svart att såsom regel tillämpa ett system på den ena förekomsten
och ett annat på en annan, då de ligga så nära intill hvarandra, att
det på sina ställen måste vara svårt att bryta det ena mineralet
utan att samtidigt bryta det andra. Det synes mig derför vara
rättast att lata inmutningssystemet gälla härvidlag, äfven om man i
allmänhet vill undvika denna princip.

Men om jag nu också kunnat bifalla inmutningsprincipens
tillämpning i dessa^ fall, sa kan jag icke dela den uppfattning, som
säger, att det är sa lätt att tillämpa denna princip på redan kända
förekomster. Det är ju visserligen sant, att meningen med inmutningen
är^den, att upptäckaren skall få sin andel i vinsten, och denna är det
svart för honom att fa ut, om koncession på inmutningen redan blifvit
beviljad. Men i nu ifrågavarande fall är ju upptäckten redan gjord,
och densamma har af upptäckaren öfverlemnats till en af koncessionssökandena.
Om han fått någon vinst eller icke, det känner jag
icke till, men möjligt är det ju. Genom den officiella rapporten till
geologiska byrån, för hvars räkning upptäckaren reste, när han gjorde
sin upptäckt, hade andra personer fatt kännedom om saken och inlemnade
en ansökan om koncession. På dessa koncessionssökandes
bekostnad ha ytterligare undersökningar blifvit gjorda. Ett belopp
af 6,000 kronor tillsköts, hvarigenom arbeten kunde utföras, som
påvisade, att förekomsten var af en sådan beskaffenhet, att den var
brytbar, mineraliet blottades etc. på de koncessionssökandes bekostnad.
Man tycker da, att det vore rimligt, att dessa koncessionssökande
finge intaga samma ställning, som tillkommer andra inmutare,
hvilka ju äfven före utmålsläggning äro skyldiga att hafva blottat
malmen.

Skulle nu lagen bifallas utan något öfvergångsstadgande, så
blefve ju följden den, att man på förhand bestämde, att på den och
den dagen denna fyndighet vore inmutbar, och då kunde huru många
inmutare som helst, tio, tolf eller flere, tvinga sig till att få gemensamt
bearbeta fyndigheten, så framt nu icke, som den siste talaren
påpekade, upptäckaren gör sina anspråk gällande, ty då tager han
alltsamman ensam, och spekulanterna få då betala hvad han begär.
Jag undrar dock, om detta tillvägagångssätt verkligen kan tillämpas
pa redan kända förekomster, der andra än upptäckaren redan utfört
förarbeten och bekostat undersökningar. Jag tror derför, att, äfven
om man godkänner principen i öfrigt, någonting bör göras för att
förhindra, att lagen i hela sin utsträckning från och med en viss
bestämd dag skall tillämpas på dessa fyndigheter.

Det är mycket svårt att sätta sig in i saker sådana som dessa,
da man icke derom förut har någon erfarenhet, och utskottet har
derför vändt sig till en person, som anses vara särskildt sakkunnig

25 X:o 26.

Lördagen den 27 April.

inom gruflagstiftningens område, och han har förklarat, att det åt- Om ändring

minstone syntes honom lämpligt, att något gjordes, för att lagen icke af ^ ® §§

utan afkortning skulle tillämpas på dessa förekomster. Af denna drufi^tad person

fick utskottet också veta, att sätten, hvarpå detta skulle kunna (p0rts)

ske, voro två. Det ena sättet var det, som nu är föreslaget, dels

uti den till utskottets betänkande fogade reservationen och dels uti

det af justitieministern framlagda förslaget, nemligen att kronan

skulle få viss förmånsrätt till inmutning. Den andra utvägen åter,

som tilltalar mig mera, var den, att dessa platser skulle undantagas

från inmutningen, och att Kongl. Maj:t inom dessa distrikt lemnade

koncession å fyndigheternas bearbetande till den högstbjudande.

Detta senare förslag tilltalar åtminstone mig mest derför, att jernmalmsinmutning
redan finnes på platsen, och att, om denna skulle
vara af beskaffenhet, att utmål kan läggas, då hvarken kronan eller
någon annan kan inmuta magnesiten på dessa fält. En dylik inmutning
blefve helt säkert förklarad ogiltig, och hvad nytta kronan
kunde hafva utaf eu inmutning, som sedermera blefve förklarad
ogiltig, då kronan alltså i alla fall förlorade sin rätt, det kan jag
icke förstå; men att så skulle ske, det synes mig uppenbart, om
nu öfver hufvud taget dessa jernmalmsförekomster äro af den beskaffenhet,
att utmål på dem kan erhållas. Efter hvad upplyst
blifvit, lära emellertid de förekomster, som finnas på dessa platser,
vara af den beskaffenhet, att det åtminstone icke finnes någon
säkerhet för att det vid utmålsläggning skall kunna visas, att de
äro brytbara. Kan detta icke visas, måste ju utmålet förfalla, och
kronan får då sin rätt att på dessa ställen göra som henne bäst
synes.

Gent emot hvad herr Nisser i saken anförde behöfver jag
knappast vända mig, då detta redan blifvit bemött af den föregående
talaren. Härvidlag har redan auktion blifvit hållen å kronans andel
uti dessa jernmalmsfyndigheter, och att nu gifva § 8 i grufvestadgan
retroaktiv verkan vore att gifva hvar och en nuvarande inmutare å
jernmalm magnesitfyndigheten i ren present. De, som hafva tagit
jernmalmsinmutning på dessa områden, hafva troligtvis endast gjort
det på spekulation, för att framdeles, med lagstiftningens hjelp, komma
åt magnesiten, och dessa spekulanter skulle derför — då jernmalmsinmutningen
icke vore brytbar — som sagdt, få magnesiten i ren
present, om slagen finge retroaktiv verkan.

Herr Åkerman har här förklarat, att det synes honom lämpligt
att bifalla förslaget utan öfvergångsstadgande. Det förvånar mig,
att en sådan åsigt blifvit uttalad från detta håll, då kommerskollegium
förut förklarat sin åsigt vara, att det vore mindre lämpligt att göra
dessa mineralier inmutningsbara genom ändring af 1 § af grufvestadgan,

»utan» — säger kommerskollegium -—■ »synes detta böra ske genom
en särskild författning».

Huru ett dylikt öfvergångsstadgande skulle vara affattadt är
svårt att säga, och derom har uttalats så olika åsigter, att jag hem -

N:o 26. 26

Lördagen den 27 April.

Om ändring ställer, om det icke vore skäl, att Kongl. Maj:t finge taga denna
af i och 8§§ fråga f förnyadt öfvervägande och till ett annat år komma tillbaka
^rUgm.at med ett nytt förslag, ty jag tror knappast, att utskottet på ett fullt
m '' s tillfredsställande sätt kan reda upp denna sak. Jag tror verkligen,
att den tål att pröfvas mer än en gång. De olägenheter, som skulle
följa med ett uppskof, kunde, såsom en annan ärad talare också
framhållit, icke vara så farliga. En olägenhet skulle det ju alltid
medföra vis å vis nu befintliga inmutningar af jernmalmsfyndigheter.
Men om ingen lagstiftning kan blifva effektiv på dessa platser, så
bör väl uppskofvet ej vara så farligt, ty för hvarje år som går måste
ju försvarsarbete på förekomsterna utföras, i annat fall blifva de
sonade och inmutningsrätten upphör, hvilket vore en fördel. Vidare
skola ju under innevarande år utmål sökas på samtliga de inmutningar,
som äro tagna sedan år 1889, och utskottet har uttalat den
önskan, att Kongl. Maj:t måtte söka att få utmålsläggning till stånd
åtminstone på dessa fyndigheter, så att man fick de icke brytbara
förklarade ogiltiga. Genom detta uppskof skulle man således kunna
vinna, att de nu ifrågavarande fyndigheterna skulle blifva förklarade
ogiltiga, så att de kunde upplåtas till andra. Det synes derför, att
faran af ett uppskof icke skulle vara så synnerligen stor.

Då här, som sagdt, af de sakkunnige i frågan uttalats så

olika åsigter, hemställer jag, om icke kammaren finner det vara

lämpligast att låta saken bero ett år, så att Kongl. Maj:t finge taga

dessa olika åsigter under närmare ompröfning och komma tillbaka
med förslaget ett annat år. Jag anhåller att få yrka bifall till

utskottets förslag.

Herr N i s s e r: Det var några punkter i den föregående ärade
talarens anförande, som jag vill fästa mig vid. Här har talats om
redan gjorda inmutningar och att Kongl. Maj:t och kronan skulle
kunna på något sätt komma i besittning af der befintliga apatitoch
magnesitförekomster. Detta anser jag dock vara mycket ovisst.
Så länge inom dessa områden någonting kan brytas af de inmutningsbara
mineralen, kommer hvarken kronan eller någon annan åt
de nyss nämnda. Jag skall härvidlag be att få påpeka hvad 3 §
2 mom. af grufvestadgan säger: »inmutning vare ock förbjuden å
förut inmutadt område samt å utmål, så länge rättigheten till området
eller utmålet blifver behörigen försvarad.» Följaktligen kan
ingen menniska komma åt det inmutade området, så länge det vederbörligen
försvaras.

Att nu utgå från den åsigt, som den föregående talaren
uttalade, att man skulle söka bryta sönder den rätt, som dessa
inmutare ega på grund af nyss åberopade lagstadgande, det synes
mig icke vara vidare honnett handladt.

Här har vidare sagts, att bergmästaren skulle neka utmålsläggning
på grund deraf, att brytningsbar malm icke funnes. Ja,
hvad det beträffar, så behöfver det finnas ganska litet brytningsbar

27 N:o 26.

Lördagen den 27 April.

n fyndighet, för att bergmästaren skall vara skyldig att Om ändring
.1, ty frågar man en intresserad inmutare, huru det är med af 1 och 8 §§

malm i en

lägga utmål, ty fråga! m«u eu ..... ... ...— arufveatad malmförekomsten,

så svarar han i de flesta fall: »ja, det är dåligt nnn
nu, men det tager sig mot djupet». Dermed har jag endast velat
att man icke bör bygga någon förhoppning på en sådan förut -

an.

(Forts.)

sättning.

Jag har försökt att sätta mig in uti den sak, som nu är i fråga,
och jag kan icke frånträda den uppfattningen, att den största rättvisan
ligger uti det förslag, som jag tillåtit mig framställa, ty derigenom
får inmutaren sill hälft och kronan den andra hälften i fyndigheten.
Denna andra hälft ställer då kronan på auktion, hvarvid
den högstbjudande blir egare till denna hälft. Inmutaren får alltså
sitt och kronan får sitt. Vidare får jag påpeka, att på detta sätt
kronan kommer till sin rätt inom alla inmutade områden, der utmål
läggas.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande om återremiss.

Herr Åkerman: Det är egentligen tvenne punkter utaf den

ärade utskottsledamotens anförande, som jag fäst mig vid, och hvarom
jag nu skall be att få yttra några ord.

Det ena var, att han gjorde sig förhoppning om att dessa inmutningar,
som äro gjorda för jernmalmsfyndigheter, men hvilka i
sjelfva verket afse den på platsen förefintliga magnesiten, aldrig
skulle blifva giltiga genom utmålsläggning, emedan det dervid icke
skulle kunna af inmutaren visas, att der funnes en tillräcklig mängd
brytningsbar malm. Såsom den föregående talaren redan bemärkt,
möter det emellertid mycket stora svårigheter att dervidlag visa, att
det icke finnes jernmalm nog för att få utmål, ty dertill behöfves
icke mycket. Inmutaren är alltså der i den rätt, som grufvestadgan
gifver honom, och ingen kan, sedan han fått utmål och lagenligt
försvarat detsamma, komma åt magnesiten på dessa områden, såvida
ej lagen skulle få retroaktiv verkan, ty i så fall tillfölle naturligtvis
magnesiten den nuvarande inmutaren.

Det var emellertid egentligen en annan punkt, som jag ville
beröra.

Med stöd af de skäl, som herr Tornerhjelm framhållit för afslag
å hela frågan i syfte att till nästa riksdag få ett nytt kongl.
förslag i saken, synes mig hans åsigt vara den, att, om det då kunde
beviljas koncession på dessa områden, inmutningsrätten å jernmalmsfyndigheten
derigenom skulle vara tillintetgjord. Detta blir emellertid
enligt min åsigt visst icke förhållandet. Jag vet ej, att grufvestadgan
lägger något hinder i vägen för att inmutningar verkställas äfven
på koncessionerade områden, och man vinner derför ingenting med
att sträfva efter att återigen få fram och söka befrämja ett kongl.
förslag om koncessionsystemets tillämpning i detta fall. En annan «

sak hade varit, om 1898 års Riksdag hade gått in på Kongl. Maj:ts
då framlagda koncessionsförslag, ty i så fall hade vi sluppit allt det

X:o 26. 28

Lördagen den 27 April.

Om ändring krångel, som. sedan följt af Andra Kammarens beslut vid nämnda
af 1 och 8 §§ riksdag. Men nu kan det icke vara till någon fördel att söka få
grUgan a< koncession medgifven för de områden, der kända fyndigheter af
(Forts) magnesit förekomma. Inmutningen är tagen, och jag vill visserligen
ej påstå, att inmutningen kommer att leda till utmåls läggande, men
icke synes det mig osannolikt, att så kommer att ske, allra helst om
utskottets uppskofsförslag skulle komma att vinna kammarens bifall,
ty i så fall kommer för visso utmål att af inmutaren begäras, innan
frågan om rätten till magnesitfyndigheters tillgodogörande hunnit lösas.

Förstod jag herr Nissers sista anförande rätt, måtte han icke
hafva fäst sig vid hvad som både af mig och herr Tornerhjelm redan
blifvit nämndt, nemligen att den kronans jordegarerätt, som han
förutsatte, icke längre finnes, då ju redan i höstas den auktion egde
rum, som han tänkte skulle komma att framdeles hållas. Kronans
rätt i detta fall är redan öfverlåten till en enskild person och således
tills vidare förlorad.

Jag har icke funnit skäl att frångå min redan uttalade åsigt,
att det vore lämpligast att nu utan vidare antaga det kong! förslaget,
men jag har lika litet nu som förra gången, jag hade ordet, något
emot en återremiss. Utskottets förslag om uppskof med frågans
afgörande eller ett afslag å Kong! Maj:ts framställning vill jag deremot
på det bestämdaste motsätta mig.

Herr Tornerhjelm: Det är möjligt, att, såsom generaldirektör
Åkerman nämnde, det icke låter sig göra att få utmålen på dessa
inmutningar upphäfda, utan att utmål verkligen måste qvarstå, om
sådant erhållits. Men i sådant fall står all lagstiftning vanmägtig
gent emot dessa inmutare. Då kan man icke få taga inmutning på
magnesit. Vill man således icke gifva denna lagstiftning en retroaktiv
verkan, så blir förhållandet det, att dessa förekomster icke kunna
åtkommas på något sätt. Då finnes endast den förhoppningen, att,
såsom en talare framhöll, inmutningarna äro belägna i sådana obygder
och äro af den beskaffenhet, att inmutarne tröttna på dem och
låta dem förfalla.

Vidare sades, att koncession skulle icke vara bättre än inmutning,
derför att äfven sedan koncession beviljats, skulle inmutning
kunna tagas. Om Riksdagen 1898 medgifvit Kongl. Maj:t rätt att
koncessionera, så hade samma krångel uppstått, beroende derpå, att,
sedan koncession blifvit gifven, inmutning kunnat tagas.

Att någon fara skulle kunna ligga i ett uppskof har jag svårt
att tänka mig, just derför att ju längre man dröjer, desto sannolikare
är det, att dessa inmutningar, som tagits rent af på spekulation,
skola blifva sönade. Då således så olika meningar göra sig gällande
äfven hos de på gruflagstiftningens område sakkunniga, och då
* jag föreställer mig, att utskottets uppgift i händelse af återremiss

skulle blifva att skrifva om lagen i alla delar, så hemställer jag,
huruvida det icke kunde vara lämpligare att, i stället för att låta

29 Nio 26.

Lördagen den 27 April.

utskottet redigera en helt ny lag, låta förslaget för denna gång falla Om ändnnjr
och öfverlemna åt Kongl. Maj:t, som har mera sakkunniga krafteray lllC*££§
till sitt förfogande, att utarbeta ett nytt förslag, under öfvervägande y Jgan
af de skäl, som nu anförts å båda sidorna. (Forts.)

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundström: För min del har jag varit mycket tvek sam,

om det verkligen är skäl att utsträcka inmutningsrätten till
här ifrågavarande mineral. Först och främst skulle detta vara fullständigt
stridande mot den princip, som förut gjort sig gällande i
den nuvarande grufvestadgan vid bestämmande af de inmutningsbara
mineralen. Enligt denna stadga är inmutning medgifven endast af
malmer och några malmerna närstående mineral. Enligt det i den
kongl. propositionen framlagda förslaget skulle inmutningsrätten
utsträckas till två mineral, af hvilka det ena har betydelse såsom
användbart till eldfast material och till beskickningsmedel inom den
metallurgiska industrien och det andra i tekniskt afseende för framställning
af gödningsämnen. Konseqvensen häraf skulle naturligtvis
blifva, att äfven många andra mineral, såsom kalk, qvarts etc., förklarades
inmutningsbara. Ett annat skäl är, att jag tror, att ändamålet
icke skulle vinnas i särdeles hög grad. Om icke båda dessa
mineral, så är åtminstone magnesiten till sin beskaffenhet sådan, att
det fordras särskilda kunskaper för att känna igen den. En vanlig
grufletare gör det nog icke. Derför är åtminstone någon mineralogisk
bildning af nöden. Då det emellertid nu är ifrågasatt att utsträcka
inmutningsrätten blott till sådan kronojord, som star under kronans
omedelbara förvaltning, och det tyckes vara en allmän önskan i de
nordliga trakter, der dessa mineral hufvudsakligast förekomma, att
så skall ske, Null jag för närvarande icke motsätta mig förslaget.

Frågan blir då, huru de svårigheter skola undanrödjas, hvarom
här redan mycket talats. Jag inser väl, att detta nog icke är
någon lätt sak. I ett afseende är jag dock icke af alldeles samma
uppfattning som utskottets ordförande, nemligen deruti, att, om äfven
lagen skulle få retroaktiv verkan, så att de ofvannämnda mineralen
ansågos såsom inmutningsbara äfven inom gamla utmål, deraf alltid
skulle följa, att kronan förlorade rätten till ersättning för jordegareandelen
i dessa mineral. Detta blefve visserligen fallet inom sadana
utmål, för hvilka mutsedlar blifvit utfärdade före den 20 augusti 1889,
men icke inom de öfriga. Ty äfven om det redan varit auktion pa
kronans jordegareandel, skall enligt § 4 i kongl. kungörelsen den
20 oktober 1899 arrendeafgiften för kronans andel i grufva väl
utgå i penningar, men motsvara viss del af värdet af alla de inmutning
si ar a ämnen, som under den tid afgiften afser brutits och uppfordrats
ur grufvan. Deraf följer ju tydligen, att, om magnesit och
apatit, som förekomma inom sådana utmål, förklaras inmutningsbara
och sålunda få bearbetas af grufegaren, denne likväl måste deraf af -

N:0 26. 30

Lördagen den 27 April.

Om ändring stå lika så stor del som af de öfriga inmutningsbara mineralen.

^ ^fvestod^ Kronan skulle alltså få sin rätt äfven i detta fall.

9 gaU'' Emellertid vill jag icke motsätta mig en återremiss, då jag

(Ports.) hoppas, att utskottet möjligen skall kunna åstadkomma ett lämpligt
öfvergångsstadgande, hvarigenom betänkligheterna med afseende såväl
på de gamla utmålen som på de redan upptäckta och undersökta
magnesitfyndigheterna blifva undanröjda. Och torde jag få
förena mig med utskottets ordförande i anhållan, att utskottet dervid
äfven måtte taga i öfvervägande, om icke de områden, der förekomsten
af magnesit eller apatit redan är känd, kunde helt och
hållet undantagas från lagen. Deremot kan ju invändas, att det då
med afseende å dem sedermera måste blifva ett koncessionsförfarande.
Men så blefve äfven förhållandet, om kronan skulle få inmutningsrätt,
och deraf skulle dessutom många andra olägenheter uppstå. Då
synes det vara bättre, att de kända fyndigheterna rent af undantagas
från lagen.

Jag yrkar återremiss.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, som öfvertagit ledningen af förhandlingarna, jemlikt
under öfverläggningen förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare
derpå att utlåtandet skulle visas åter till utskottet, och förklarade
sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet
hemstält i sitt utlåtande n:o 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—25;
Nej—68.

31 X:o 26.

Lördagen den 27 April.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 19 och 20 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 41, i anledning af väckt
motion angående införande af vissa bestämmelser rörande sysslomäns
förvaltning af konkursgäldenärs egendom biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 48, till Konungen, angående utsträckt sabbatshvila
åt vissa statstjenstemän och betjente.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,25 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 26. 32

Tisdagen den 30 April.

Tisdagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes tredje särskilda utskottets memorial
n:o 9, angående aflöning åt dess tjenstemän och vaktbetjening.

Upplästes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 71, till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 39, med förslag till lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad
lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 27 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen
statsutskottets utlåtanden n:is 69—75 och 77, lagutskottets utlåtande
n:o 43 äfvensom andra särskilda utskottets memorial n:o 8.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att det under
dagen första gången bordlagda ärendet skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,07 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 1 Maj.

33 N:o 26.

Onsdagen den 1 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 24 nästlidna april.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:
n:o 5, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll; och

n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
60, 65 och 75 riksdagsordningen.

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställningar om anslag till
Chalmers tekniska läroanstalt;

n:o 7 9, med anledning af två inom Riksdagen väckta motioner,
afseende inrättande af dels en regelbunden ångbåtsförbindelse mellan
Stockholm och Reval, dels ock en ångfärjeförbindelse mellan hamn
i Skåne och Lybeck;

n:o 80, angående afsättande, i anledning af 1900 års statslåns
upptagande, af medel för amortering af statsskulden; och

n:o 81, angående semester för deputerade i riksgäldskontoret
samt angående reglering af aflöningen för den vid riksgäldskontoret
och Riksdagens bibliotek anstälda tjenstepersonal, m. m.

bevillningsutskottets betänkande n:o 33, i anledning af väckt
motion angående höjning af tullen å elektriska maskiner eller delar
deraf;

bankoutskottets memorial n:o 9, angående beviljande af dyrtidstillägg
åt riksbankens tjenstemän och betjente; äfvensom
lagutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 44, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag
om ändring i vissa delar af utsökningslagen, lag om beräknande af
fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör
inför hofrätt;

n:o 45, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i syfte att inskränka
utländska agenters försäljningsrätt inom Sverige;

Första Kammarens Prof. 1901. N:o 26.

3

N:o 26. 34

Onsdagen den 1 Maj.

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862; och
n:o 47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändrad lydelse af § 40 i förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till skogsväsendet;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra skogvaktarebostället Tummetorp n:o 1 i
Östergötlands län hörande lägenhet;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga lägenheter under förra militiebostället Tollarp
n:is 5 och 8 om x/2 mantal i Kristianstads län;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till indragna militiebostället Fiskevik n:o 2 i Vermlands
län hörande lägenhet;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra militiebostället Anstå nås 3 och 4
i Örebro län;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af tomtplatser å kronoparken Skagersholm i Skaraborgs län;

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra sergeantsbostället s/i2 mantal n:o 1
Skogen i Ragunda socken af Jemtlands län;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af allmänningstorp under kungsladugården Väderbrunn
n:o 1 i Södermanlands län;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra hospitalshemmanet x/8 mantal Berga
n:o 3 Lillgård i Östergötlands län;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utbyte
af jord mellan kronan och Jönköpings stad;

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra sergeantsbostället 1 mantal Hulje n:o 5 Södergården
i Östergötlands län;

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra korpralsbostället 3/i mantal Nöbbelöf n:o 6 i
Malmöhus län;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra sergeantsbostället Götlunda nås 5 och 6 Noloch
Lillegåiden om tillsammans 1 mantal i Skaraborgs län;

35 Nio 26.

Onsdagen den 1 Maj.

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af mark från förra militiebostället 1 mantal Tibble n:o 4
i Vestmanlands län m. in.;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från den under kronoparken Sjögared lydande egendomen
Strängsered Storegården i Elfsborgs län;

n:o 64, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1899;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utbyte
af jord mellan kronan och Karlskrona stad;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra hospitalshemmanet 1 mantal Hede n:o 1 hörande
andel i delar af samfälligheterna Kunna qvarn och »Utvidgning
vid Kinna qvarn och såg samt en 40 fot bred plats på båda
sidor ån»;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af kronoängen Hägran n:o 1 i O ja socken af
Södermanlands län;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
under eganderätt till Dorotea kommun af viss del utaf ett
vid afvittringeu inom Dorotea socken till kyrkostad af satt område;

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra regementsqvartermästareSostället 3/4 mantal Hagstad
n:o 1 i Kalf sviks socken och Kinnevalds härad af Kronobergs
län; samt

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
fortsatta åtgärder till förekommande af skogshärjning af insekten
nunnan.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag,
dels till delar af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingresser; och
n:o 2, slutmeningen;

dels och till paragrafen i riksdagsbeslutet;
n:o 3, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;
n:o 4, angående lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen; n:o

5, angående lag, innefattande tillägg till förordningen den
6 februari 1849 angående viss tid för klander af husesyn emellan
enskild jordegare och landbo;

n:o 6, angående förslag till lag om ändrad lydelse af 3 och
18 §§ i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning;

N:o 26. 36

Onsdagen den 1 Maj.

n:o 7, angående förslag till lag om rätt till jagt, till lag om
ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad
lydelse af 1 8 i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd
den 25 april 1889;

n:o 8, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontor
et;

n:o 9, angående ansvarsfrihet beträffande fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret lemnadt uppdrag i fråga
om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;

n:o 10, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom;

n:o 11, angående användande af det af 1900 års Eiksdag till
anskaffning af ny fältartillerimateriel och ammunition för år 1901
afsätta belopp;

n:o 12, angående förslag till bestämmelser om arfskatts utgörande
i vissa fall;

n:o 13, om ändrad lydelse af 1 och 7 §§ i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst;

n:o 14, angående förslag till taratariff att gälla vid varors
förtullning efter brutto vigt;

n:o 15, om förändrad lydelse af § 18 i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895;

n:o 16, om förändrad lydelse af § 4 i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895;

n:o 17, angående ändring i 117 § i Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga stadga om skiftes verket i riket den 9 november 1866;
n:o 18, angående ändring af 26 kap. 4 § byggningabalken;
n:o 19, angående förändring i bestämmelserna om beräkning
af hvitbetssocker-tillverkningsskatten;

n:o 20, angående ändring i gällande grunder för valrätt till
Andra Kammaren;

n:o 21, angående förslag till lag om inteckning i fartyg m. m.;
n:o 22, angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42
i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897;

n:o 23, om ändrad lydelse af 35 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875;

n:o 24, angående skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att
utgifva bidrag till underhåll af oäkta barn;

n:o 25, angående tillägg till § 12 i förordningen om kyrkostämma
m. m. samt till § 16 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

n:o 26, angående ändring af § 17 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt § 9 i förordningen om kyrkostämma m. m.;
n:o 27, rörande lag angående ocker; samt
n:o 28, om lag angående förlängning af tiden, under hvilken

37 N:o 26.

Onsdagen den 1 Maj.

förordningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan de
förenade konungarikena Sverige och Norge, skall vara gällande.

Vid föredragning af tredje särskilda utskottets under gardagen
bordlagda memorial, n:o 9, angående aflöning åt dess tjensteman och
vaktbetjening, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 27 och 30
nästlidne månad bordlagda utlåtanden:

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva, och

n:o 70, med anledning af dels Kongl. Maj:ts framställning om
anslag till ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammararkivet,
dels och väckt motion angående inspektion af vissa embetsverks
arkiv m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 27 och 30 sistlidne april
bordlagda utlåtande n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående anslag till beredande åt lappar inom Enontekis socken
af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet.

Herr Ljungberg: Det är icke för att motsätta mig det be gärda

anslaget, som jag har begärt ordet, utan för att till herr chefen
för civildepartementet hemställa, huruvida icke någon åtgärd
kunde vidtagas för att, om icke helt och hållet undgå, åtminstone
förminska dessa obehagliga efterräkningar.

År efter år påläggas våra i Norge nomadiserande lappar till
orimlig höjd uppdrifna skadeersättningsbclopp, och dessa skadeersättningar
kunna så mycket lättare påläggas lapparne, som de
bestämmas, utan att någon svensk är närvarande, af norska länsmän
med biträden. Sedan gå dessa bestämmelser till landshöfdingen, som
betalar beloppen, och derefter, när dessa icke kunna utfås af de
fattiga lapparne, måste statsverket betala dem. Så har det fortgått
i flera år. Med största noggrannhet undersökes lapparnes förmåga
eller rättare sagdt oförmåga att betala, och derefter går man in till
Kongl. Maj:t och Kongl. Maj:t till Riksdagen för att få ersättning
för hvad som brustit.

Men då man så noggrant undersöker lapparnes tillstånd och

Anslag för
beredande åt
en del lappar
af eftergift i
viss dem åliggande
ersättningsskyldighet.

X:o 2fl. 38

Onsdagen den 1 Maj.

Anslag för fattigdomsförhållanden, förefaller det underligt, att icke någon tanke
enMltmpare£Das åt möjligheten att undgå dessa oupphörliga påkänningar. Det
af eftergift i skutte val ° möjligtvis kunna gå så till, att svenska regeringen
viss dem ålig- sökte förmå norska regeringen att inskärpa hos sina underordnade
gande ersätt- något större rättvisa och billighet, och deraf kunde man hoppas
^dioket åtskilligt; men säkrast vore kanske, om närmaste lappfogde eller
(Forts) lappförman finge order att vara närvarande vid skadeersättningarnas
'' bestämmande. Jag tror, att detta slöseri med statens medel eller,
för att nyttja ett mildare uttryck, mindre kloka användande af desamma
nu fortgått så länge, att något borde göras för att få en
för både lapparne och statsverket mera tillfredsställande behandling
af dessa frågor.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo statsutskottets den 27 och SO nästlidne april

»töande mo 72 i anledning af Kongl Maj:ts proposition
rörande de “gående anslag till bekostande af en undersökning rörande de
sinnessjuke, sinnessjuke i riket.

Herr Almén: Den ifrågavarande statsutgiften är icke så stor,
att man ur den synpunkten behöfver hysa betänkligheter mot att
bifalla den kongl. propositionen.

Om man å andra sidan frågar, hvad man med detta anslag
anser sig skola vinna, synes syftet vara att räkna antalet sinnessjuke
och samtidigt utröna, huru många af dessa behöfva vård å
hospital. Ja, en sådan utredning han blifva behöflig, men i detta
nu är den det alldeles icke. Yi veta tillräckligt, att dessa sinnessjuke
uppgå till 4 å 5 tusen och att 4 å 5 tusen idioter finnas,
hvaraf många äro så svårhandterliga, att de kunna behöfva vård å
anstalt. Men, mina herrar, staten lärer väl icke hinna bygga asyler till
det antal och den utsträckning, att vi kunna skaffa alla dessa vård
å anstalt ännu på en 12 å 16 år: Frågas då: hvartill tjenar nu
denna utredning? Yi veta, att vi hafva så och så många sinnessjuke
och att vi icke hunna skaffa dem vård på 12 å 16 år.
Kunna vi icke vänta med den ifrågasatta utredningen, till dess den
tiden gått förbi? Nu vinnes rakt ingenting härmed. Dessa 30,000
kronor skulle vara alldeles bortkastade, och det smakar mig i
allmänhet icke, det må vara fråga om statsmedel eller andra medel.
Jag tillåter mig derför yrka af slag.

Herr statsrådet von Krusenstjerna: Den siste ärade talaren
yrkade afslag på Kongl. Maj:ts förevarande framställning. Jag skall
då tillåta mig fästa kammarens uppmärksamhet på, att denna Kongl.

39 N:o 26.

Onsdagen den 1 Maj.

Maj:ts framställning helt och hållet grundar sig pa 1900 års Riks- YnslaTffr
dags skrifvelse till Kongl. Maj:t. Deri begärde Riksdagen uttryc s- underSökning
ligen, att Kongl. Maj:t ville låta verkställa en särskildt anordnad rörande de
sakkunnig undersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnes- sinnessjuke.
sjuke i vårt land och så tillförlitligt som möjligt, huru stor del åt (Forts.)
dem finge anses vara i behof af vård a anstalt för sinnessjuke,
samt för Riksdagen framlägga undersökningens resultat.

Med anledning deraf hördes myndigheterna, huru en sådan
undersökning skulle verkställas, och det förslag, som den särskildt
sakkunniga myndigheten, medicinalstyrelsen, framlade, uppgick till
en kostnad af icke mindre än 200,000 kr. Kongl. Maj:t har nu
hyst tvekan, huruvida verkligen det af Riksdagen äskade malet
vore värdt så stora kostnader, och derför föreslagit en nedsättning
till 30,000 kr. i syfte att man blott skulle anställa fullständig undersökning
för utrönande af antalet sinnessjuke, men beträffande den
andra delen af Riksdagens begäran, eller att man också skulle undersöka,
hvilka af dessa sinnessjuke, som vore i behof af sådan vard,
att de borde å hospital intagas, ansåg Kongl. Maj:t, med afseende
just på de stora kostnaderna, att denna undersökning icke skulle
vara så detaljerad, icke så till sägande omfatta hvarje sinnessjuk,
utan att man borde undersöka förhållandena inom ett provinsialläkaredistrikt
i hvarje län och efter förhållandena der räkna ut,
huru många sinnessjuke vore i behof af vård å hospital, för att
komma till det hufvudsakliga ändamålet, nemligen att få veta, huru
många nya hospital och asyler kunde behöfvas.

När Riksdagen uttryckligen begärt en undersökning, och det
så nyligen som för ett år sedan, hade Kongl. Maj:t enligt min uppfattning
icke annat att göra än att framlägga saken för Riksdagen,
visa Riksdagen kostnaderna för den undersökning,° som Riksdagen
hade begärt, och på samma gång uttala den egna åsigten, att man
icke borde vidkännas så stora utgifter, som ett fullständigt bifall
till hvad Riksdagen begärt skulle medföra, utan välja eu medelväg,
som skulle förorsaka eu kostnad af endast 30,000 kr., och detta
är, upprepar jag, skälet till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr JBilling: Möjligtvis har någon af herrarne icke läst,statsutskottets
motivering i denna punkt; den är sa kort och sa pass
märklig, att jag tillåter mig uppläsa densamma. Det är endast fyra
rader: »Då Riksdagen i skrifvelse till kongl. Maj:t år 1900 anhållit

om framläggande för Riksdagen af förslag till utredning i det syfte,
hvarom förmärs i Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition, anser
sig utskottet icke böra afstyrka bifall till propositionen; och far
alltså utskottet hemställa» o. s. v. — Eu ganska egendomlig motivering
af statsutskottet, men affattad med full eftertanke och föresats.
Statsutskottet tillstyrker bifall till den kongl. propositionen,
icke derför att det anser det mål, man här skulle vinna, vara värdt
30,000 kronor, utan endast på den grund, att ''förra årets Riks -

N:o 26. 40

Onsdagen den 1 Maj.

SaSför- dag beg?rt undersökninS och utredning, och utskottet således icke
undersökning a.nse*? o S1g kunna nu afstyrka bifall. Såsom herrarne torde erinra
rörande de S1& *ran fjolårets riksdag, hade statsutskottet då icke kunnat försinnessjuke,
orda förslaget om en stor och omfattande undersökning rörande de
(Forts.) sinnessjuke. Riksdagens båda kamrar gillade dock icke denna statsutskottets
uppfattning, och stämningen var så pass stark deremot,
att hvarken i denna eller Andra Kammaren någon annan än jag
såsom afdelningsordförande inom utskottet, ansåg sig böra försvara
dess ^ mening. Statsutskottet hade redan då den Öfvertygelsen, att
en sådan undersökning, som här nu föreslås, icke vore af beskaffenhet,
att man af densamma kunde vänta synnerlig frukt, och samma
mening hyser statsutskottet den dag i dag är, ty utskottet resonerar
sa, att man, hellre än att utgifva en ganska stor summa för en
undersökning, som det anser vara obehöflig, bör använda alla
disponibla medel for beredande af vård för det mycket stora antal
sinnessjuke, som vi utan all undersökning väl veta finnas i landet.
Det kan val icke heller förnekas, att denna åsigt är rigtig. Vi
veta, att antalet sinnessjuke, i behof af vård, är mycket stort. Det
råtta är väl då att, så långt tillgångar ne medgifva, inrätta hospital
och asyler ° för deras upptagande, i stället för att kasta ut en
stor summa på. undersökningar, som enligt statsutskottets uppfattning
aro obehöflig^ Medicinalstyrelsen har sagt, att en fullt effektiv
undersökning skulle kräfva en kostnad af 200,000 kronor. Detta
har Kongl. Maja ansett vara alldeles orimligt begärdt, och en framställning
om beviljande af ett så stort anslag för detta ändamål
hade val icke statsutskottet kunnat gå in på att tillstyrka, trots
Riksdagens auktoritet från i fjol. Emellertid, då båda kamrarne
begärt en undersökning, är väl nu intet annat för Riksdagen att
gorå än att betala hvad den i fjol reqvirerade genom att bifalla
det begärda anslaget a 30,000 kronor, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Almén: De tvenne sista talarne hafva, om man vill läsa
emellan raderna eller till och med om man blott hört på hvad de sagt,
erkant, att hela. denna undersökning är obehöflig, men penningar
skola slappas till, ty Riksdagen har begärt densamma. Detta
ar ett argument, som kanske Riksdagen bör godkänna och väl äfven
jag far finna mig i, men det hindrar icke, att jag yrkar afslag, ty
dessa penningar skulle vara bortkastade. Jag erkänner villigt, att
Kong], Maj:ts förslag är mera välbetänkt och vida bättre än medicinalstyrelsens,
ty beräkningen blir i förevarande fall lika tillförlitlig, om
utredningen omfattar endast vissa län och icke alla. Den invändningen,
att olika läkare hafva olika uppfattningar i fråga om hvilka
patienter äro i behof af hospitalsvård, är gällande i båda fallen.
Det bletve icke bättre, om i detta hänseende alla 24 länen undersöktes,
an om beräkning gjordes, sedan i ett mindre antal län undersökningar
verkstälts, ty alltid måste den subjektiva uppfattningen
gorå sig gällande »vid besvarandet af frågan, hvilka sinnessjuke vore

t

Onsdagen den 1 Maj. 41 N:o 26.

i behof af vård å anstalt och hvilka kunde undvara sådan. Mot Ifrågasatt
Kongl. Maj:ts förslag är intet att invända beträffande summans an^a9 för
storlek, men jag anser, att detta anslag vore bortkastadt. Jag vill Wr^ande %åe
således yrka afslag och framhålla, att hvad före allt annat bör göras sinnessjuke.
är att skaffa flera hospital och asyler. Yi böra icke vänta fyra år, (Forts.)
innan förslag om nya asyler förelägges oss. Här gäller enligt min
tanke först att utröna, hvar dessa nya anstalter, hvartill Riksdagen
till äfventyra kan komma att anslå medel, skola förläggas, men denna
fråga är icke lätt att lösa. Att behofvet i detta fall är trängande,
är en känd sak, och från hela landet höras klagomål, att botliga
sinnessjuke få vänta så länge, att afl dem flertalet blifva obotliga,
och man kan icke tänka sig något bedröfligare, än förhållandet i
detta hänseende nu är. Nödvändigt är att, innan nya hospital
byggas, få veta, hvar de skola förläggas, men ingenting hindrar, att,
redan innan asylen vid Restad blifvit färdig, förslag uppgöres till
byggandet af nya asyler. Dessa 30,000 kronor, som begäras för
ifrågavarande undersökning, skulle enligt min åsigt vara fullkomligt
bortkastade och böra bättre användas.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—39;
Nej—55.

1

N:o 26. 42 Onsdagen den 1 Maj.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 27 och 30
sistlidne månad bordlagda utlåtanden:

n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fördelning
af besparingar å sjette hufvudtitelns anslag till jordbruket,
handeln och näringarna,

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för tillgodoseende af åtskilliga behof vid veterinärinrättningen
i Skara,

n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnads- och ändringsarbeten m. m. vid Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund, samt

n:o 77, angående ej mindre vissa utaf Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader
och anläggningar vid statens redan trafikerade jernvägar, än äfven en i
anledning häraf inom Riksdagen väckt motion,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Om ändrad Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 och 30 nästlidne april

handläggning bordlagda utlåtande n:o 43, i anledning af justitieombudsmannens
''tckiltecll framstiiilning angående ändrade bestämmelser rörande handläggning
ningsärmden. af lagfarts- och inteckningsärenden.

Herr Ung er: Jag har icke någon anmärkning att göra mot

utskottets hemställan, att denna justieombudsmannens framställning
rörande lagfarts- och inteckningsärendenas handläggning ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda. Men jag vill litet närmare ingå
på några af justitieombudsmannens motiv, som utskottet icke ansett
nödigt att vederlägga; utskottet har ändock haft fullt fog för det slut,
hvartill utskottet kommit.

Jag, som sjelf utöfvat verksamhet som landtdomare under något
mera än fyrtio år, kan icke lemna ovederlagdt hvad justitieombudsmannen
säger om det sätt, hvarpå lagfarts- och inteckningsärenden
handläggas vid häradsrätterna, utan finner mig böra deremot inlägga
min gensaga. Justitieombudsmannen behagar yttra: »Enligt gäl lande

rätt skola lagfarts- och inteckningsärendena handläggas af
häradsrätten, som deri bör fatta besluten. Men i verkligheten tillgår
det icke så, utan ombesörjer häradshöfdingen ensam dessa ärenden
utan något som helst biträde af nämnden. Sina beslut i ärendena
fattar häradshöfdingen i allmänhet icke på tingen, så vidt det ej är
fråga om alldeles klara åtgärder, såsom t. ex. förnyelser eller dödningar
af inteckningar.» »Det är alltså praxis, att i lagfarts- och
inteckningsärenden häradshöfdingen beslutar och att han gör detta
efter tinget i sitt hem, men i protokollet skrifver han, att häradsrätten
fattat besluten och att detta skett på tinget.» Så kanske det
tillgår i någon domsaga, som justitieombudsmannen känner närmare

Onsdagen den 1 Maj.

43 N:o 26.

till, men man kan icke saga, att det det i allmänhet tillgår på det Om ändrad
sättet. Så vidt åtminstone jag sett och erfarit, måste jag vitsorda bordläggning
att det icke praktiseras så. Tvärtom är nämndens biträde vid så- ^ i^teckdana
ärendens handläggning både ålitadt och nödigt; och kan härads-ningsärenden.
rätten icke vid sjelfva tinget fatta beslut i ärendet, så sker det vid (Forts.)
tingets slut efter rådplägning med nämnden. Nu påstår justitieombudsmannen,
att nämnden i dessa fall icke är till någon nytta och
att den faktiskt är utesluten från dessa ärendens handläggning. Jag
beder att få betona, att så icke är förhållandet. I allmänhet tillgår det
på det sättet, att man rådgör med nämnden, och utan nytta lär väl
ingen, som har någon erfarenhet om dessa ärendens handläggning, kunna
säga, att detta är. Det är ofta fallet, då lagfarts- och inteckningsansökningar
förekomma, att man behöfver upplysningar af nämnden angående
faktiska förhållanden. Om t. ex. en man säljer en egendom och såsom
åtkomsthandling företer lagfartsbevis eller fastebref för sig och sin
hustru, så måste domaren veta, om hustrun lefver, eller om hon är
död och hennes arfvingar äro egare till hennes giftorätt i hemmanet.

I sådana och andra likartade hänseenden kan nämnden lemna upplysningar.
Nämnden och ärendenas offentliga handläggning utgör
ock kontroll, att falska intecknings- och lagfartsansökningar icke
må förekomma, något som ock, till följd just af den offentlighet, som
eger rum vid domstolen, är ytterst sällsynt. Justitieombudsmannen
medgifver väl, att denna offentlighet kanske kan vara till någon
nytta, men han kommer mycket lätt, ehuru föga begripligt för vanligt
sundt förstånd, ifrån den saken. Han säger: »Tänker man sig

offentliggörandet å tinget såsom ett skydd särskildt emot falska inteckningar,
så må härvid anmärkas, att bankinrättningar och enskilda
personer få skydda sig emot falska inteckningar på samma sätt som
emot falska vexlar och falska ointecknade skuldebref, d. v. s. genom
försigtighet och omtänksamhet vid sina lånetransaktiner.»

Detta är ingen förtydning af hans ord, det står så, att man
kan skydda sig mot förfalskning af inteckningar genom att sjelf
iakttaga försigtighet. Alltså om en person är så försigtig, att han
aldrig i hela sitt lif utfärdar eller belånar ett skuldebref, vore han
absolut skyddad mot hvarje förfalskning af hans namn och af inteckning
i hans fastighet. Ja — så säger herr justitieombudsmannen, men
svårt är att förstå hvad han dermed månde mena, dunkelt tänkt och
dunkelt sagdt är det i alla fall.

Vidare förmenar han, att offentligheten skulle kunna ersättas
medelst kungörelser i ortstidningarna om beslut i lagfarts- och inteckningsärenden.
Ja, detta kungörande sker ju redan nu genom
Konungens befallningshafvande och enligt nu mera temligen allmänt
öflig sed äfven genom ortstidningarna, men detta är ju i allt fall en
efterföljande åtgärd, hvilken i intet afseende kan verka preventivt
med hänsyn till möjliga förfalskningar. Äfven detta herr justitieombudsmannens
resonnement synes alltså obegripligt, och jag har
icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten derpå, ehuru det

If:o 26. 44

Onsdagen den 1 Maj.

Om ändrad måhända icke kan anses mera anmärkningsvärd! och omoget, än det
^af^la^1 farts förslag, som för något år sedan från samma håll framstäldes, att
och mteck- blifvande landtdomare icke borde utbildas genom tjenstgöring såsom
ningsärenden. biträden hos landtdomare och vid häradsrättarna, utan genom tjenst(Forts.
) göring vid rådstufvurätter, hvithet förslag icke heller ansetts förtjena
afseende.

Jag har velat framhålla detta på samma gång jag särskildt
protesterar emot de uppgifter, justitieombudsmannen lemnat angående
det sätt, hvaruppå häradshöfdingarne och häradsrätterna skulle handlägga
dessa ärenden. För öfrigt, äfven om så vore att häradshöfdingarne
nu på olagligt sätt handlade lagfarts- och inteckningsärenden,
kan jag icke förstå, hvarför det skulle leda därhän, att en sekelgammal
institution, hvilken verkat med utomordentlig säkerhet, skulle upphäfvas!
Mig synes som det från justitieombudsmannens sida snarare
bort föranleda till åtal mot de domare, som, på sätt herr justitieombudsmannen
uppgifvit, lära olagligen handlägga lagfarts- och inteckningsärenden.
Jag har icke något jakande att göra, utan anhåller, på de af
utskottet anförda skäl och på grund af hvad jag nu haft äran anföra,
om bifall till lagutskottets hemställan, att justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning måtte lemnas utan afseende.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemstält.

Föredrogs och lades till handlingarna andra särskilda utskottets
den 27 och 30 nästlidne månad bordlagda memorial n:o 8, med
föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande n:o 6, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t i fråga om åstadkommande af bestämmelser till
motverkande af de med sjöfarten förbundna faror.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 27 och 30 nästlidne
april bordlagda utlåtande n:o 42, i anledning af väckt motion
om sådan ändring i lagen om hemmansklyfning m. m. den 27 juni
1896, att egostyckning och jordafsöndring må kunna ega rum å till
bergslag hörande skogsmark, som undergått storskifte, derå laga
fastställelse kommit, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtande:
n:o 76, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift
å förändringar år 1900 i statsverkets inkomster af för dess räkning
utarrenderade kronoegendomar m. m.; och

OnBdagen den 1 Maj.

45 N:0 26.

n:o 82, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtid
sti 11 ägg för år 1901 åt en del tjensteman och betjente m. m.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Törner från
och med den 2 till den 11 innevarande månad.

Kammaren åtskildes kl. 12,07 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 3 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne månad.

Upplästes ett inkommet läkareintyg af följande lydelse:

Att grosshandl. herr Glis t. Elcdahl i följd af senskidsinflammation
varit förhindrad bevista Riksdagens sammanträden från och
med den 17:de till och med den 26 april, och att han å nyo sedan
den 30 april i följd af sjukdom i gallvägarne icke kan öfvervara
Riksdagens förhandlingar, intygas härmed.

Södertelje den 2 maj 1901.

Carl Bark.

Lasarettsläkare.

N:o 26. 46

Fredagen den 3 Maj.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 3, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och bankoutskottets sekreterare;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde hufvudtiteln gjorda framställning angående aflönande
af vikarie för lärare eller lärarinna vid af landsting eller stad, som
ej i landsting deltager, inrättadt småskolelärareseminarium.

n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tjenstårsberäkning
i visst fall för lärare eller lärarinna vid folkskola;

n:o 6, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t i fråga om statsbidrag till aflönande af vikarier för
sådana lärare och lärarinnor vid högre folkskolor, hvilka af sjukdom
äro urståndsätta att fullgöra sin tjenst;

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående statsbidrag till aflönande af lärare vid folkskolor
och småskolor; samt

n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars
1886 i syfte att lapp må erhålla ersättning för renar, som dödats
af jern vägståg; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 5, i anledning
af väckta förslag om skrivelser till Kongl. Maj:t angående
ändrade bestämmelser i fråga om rätten till utskänkning af vin och
maltdrycker å lägerplatser.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 72, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd; och

n:o 73, i anledning af väckt motion angående införande i konkurslagen
af bestämmelse, att handlingar i konkursmål må kunna
med allmänna posten till rätten eller domaren insändas.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 1 innevarande månad bordlagda memorial
och utlåtande n:is 5 och 6.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 1 i
denna månad bordlagda memorial n:o 76, i anledning af remiss med

47 No: 26.

Fredagen den 3 Maj.

öfverlemnande af uppgift å förändringar år 1900 i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 1 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen statsutskottets
utlåtande noch memorial n:is 78—82, bevillningsutskottets
betänkande n:o 33, bankutskottets memorial n:o 9 äfvensom lagutskottets
memorial och utlåtanden n:is 44—47.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,47 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.