RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1901:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående upplåtelse af den kronan
tillkommande jordegareandel i grufva.

Upplästes följande ingifna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr konsul
N. Persson till följd af magsjukdom tillsvidare icke kan deltaga i
Riksdagens förhandlingar, intygas härmed.

Stockholm den 16 april 1901.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående indragning
till statsverket af den från den så kallade bergsfrälsejordeu
i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan;

n:o 53, i anledning af väckt motion angående inlösen af kronotionde,
som innehafves under enskild eganderätt;

n:o 54, i anledning af väckt motion angående beviljande af
anslag till lånefond för inrättande af tidsenliga fattiggåråar; och

n:o 55, i anledning af väckt motion angående statens öfvertagande
af byggnads- och underhållsskyldigheten af den del af Långebro,
som icke är belägen inom Gärds härad m. m;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge;

n:o 26, i anledning af väckt motion angående förhöjning af
tullen å vin;

Första Kammarens Frot. 1901. N:o 23.

1901.

Första

Kammaren. N:o 23.

Onsdagen den 17 april.

Ernst Lidin

legit. läkare.

N:o 28.

Ändring i
tulltaxans bestämmelser

om arbetad
kautschuk.

Onsdagen den 17 April.

n:o 27, i fråga om ändring i gällande bestämmelser angående
bevillningsafgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt; och

n:o 28, i anledning af väckta frågor om beviljande af restitution
af erlagd tullafgift vid utförsel af sammanmalet rågmjöl samtrisgryn;
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja
vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner;

n:o 38, i anledning af väckt motion angående ändring af 27 §
i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862; och

n:o 39, i anledning af väckt motion angående införande af lika
rösträtt och proportionella val vid stadsfullmägtigeval.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 43, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln gjorda framställning
om extra anslag för fortsättning af gradmätningen på Spetsbergen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr TonicvJijehns
under gårdagen väckta och då bordlagda motion, n:o 40, om anslag
till utförande af sex utdikningsföretag inom Tärna kapellförsamling.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande sistlidne dag bordlagda ärenden, nemligen bankoutskottets
memorial n:o 8, sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o
4 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n.o 3.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 11 och
13 i denna månad bordlagda memorial n:o 22, angående förtydligande
af bestämmelserna om stämpelafgift för insättning å depositions-
och kapitalräkning, biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets. den 11 och 13 innevarande
april bordlagda betänkande n:o 23, i anledning af väckt motion
om ändring af tulltaxans bestämmelser rörande arbetad kautschuk
eller gummi elasticum och gutta percha.

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Herr Almgren, Oscar: Det är naturligt att, i samma mån
som konjunkturerna försämras, det äfven kommer att uppstå svårigheter
för en hel del fabriksanläggningar, som tillkommit under det
nya systemet, och det är lika naturligt att målsmännen för dessa
fabriker komma att i första hand söka hjelp för svårigheterna i
förhöjda tullar. Men om man då bifaller en sådan ansökning, så
har man svårt att neka i ett annat fall, och man står då inför en
hel rad af tullförhöjningar, som komma att på nytt framkalla tullstrider,
och det vore ju ur många synpunkter önskligt, om ett
återupplifvande af tullstriderna, åtminstone tills vidare, kunde undvikas.
För {Ifrigt kan man ju fråga: är det så alldeles säkert, att
anledningen till betrycket ligger i att tullsatserna varit för låga?
Kunna månne . icke i många fall svårigheterna äfven tillskrifvas
andra omständigheter, såsom att anläggningen från början varit
mindre välbetänkt eller för dyrbar, att rörelsekapitalet varit för
litet, att sakkännedomen vid tillverkningen icke varit tillräcklig
m. m.? Det torde kunna anföras många exempel derpå.

Den fråga, som nu föreligger, är den: skall man för att kunna
bereda ett par gummifabriker en ökad verksamhet, hvilken verksamhets
framgång dock är högst problematisk, betunga andra äldre
och. mycket mera betydande industrier och näringar med ökade
utgifter och försvåra deras verksamhet? Derför ha också från en
mängd firmor och näringsidkare protester inkommit till bevillningsutskottet.
Bevillningsutskottet säger nu, att med dessa ökade svårigheter
för de gamla industrierna är det ingen fara. Tullsatsen
skulle komma att öka varans värde med på sin höjd 20 procent,
och de qvantiteter gummivaror, som användas inom de olika näringarna,
skulle icke vara så betydliga, att dessa näringar derigenom
skulle i nämnvärd mån betungas.

Jag skall be att något närmare få granska dessa bevillningsutskottets
uppgifter.

Hvad då beträffar den uppgiften »från sakkunnigt håll», såsom
utskottet säger, att den ökning i varans värde, som den förhöjda
tullsatsen skulle medföra, icke skulle utgöra mer än 20 procent, så
her jag att få fråga: utgår icke denna beräkning från de pris, som
härvarande engrosister notera till detaljhandlare och förbrukare?
I sådant fall kan ju siffran vara relativt rigtig. Men i regel har
man ju vid utarbetandet af vår tulltaxa utgått från de värden, som
den utländska konkurrerande varan betingar vid framkomsten till
första svenska packhus, och då ställa sig tullsatserna annorlunda.
Det har till kammarens ledamöter utdelats en promemoria från eu
härvarande kautschukfirma. Jag ville icke åberopa de deri förekommande
siffror utan att de först blifvit undersökta och befunna
rigtiga. Jag . vände mig derför till chefen för eu af våra största
importfirmor i gummivaror. Han befans vara en mycket tullvänlig
man, så att någon partiskhet till förmån för låga tullar kunde
icke gerna komma i fråga. Han har emellertid vid närmare granskning
med mig funnit, att firman Kuntzes siffror i allt väsentligt
äro rigtiga. Efter donna uppgift skulle tullförhöjningen i procent
efter bevillningsutskottets förslag utöfver nu gällande tullsats komma

Ändring i

tulltaxans be stämmelser om

arbetad

kautschuk.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i

tulltaxans be stämmelser om

arbetad

kautschuk.

(Forts.)

Onsdagen den 17 April.

att utgöra för kautschuk i skifver utvalsad af 1 */4 — 4 ''/2 mm. tjocklek
med väfinlägg 33 l/3 procent, för dylik af 5 mm. tjocklek och
deröfver 66 24 procent — dervid dock den tillfrågade anmärkte, att
importen af dessa varor är mycket liten —, för kautschuk i skifvor
utvalsad utan inlägg 30 procent, för hox- och manhålspackningar
30 å 40 procent, för slangar 40 å 50 procent, för remmar 15 b 20
procent, för pressvalsar af flere slag 100 ä 400 procent. Detta med
afseende å tullsatserna.

Bevillningsutskottet påstår vidare, att förbrukningen inom de
olika industrigrenarna skulle vara helt obetydlig, och lemnar i sådant
afseende några sifferuppgifter, som jag för min del också har
tagit mig friheten kontrollera. Det har uppgifvits, att för ångbåtar
skulle den åTliga förbrukningen af gummivaror uppgå till 100—
300 kronor. I det afseendet har jag vändt mig till ett af våra
största rederibolag här i Stockholm, ångfartygsaktiebolaget »Södra
Sverige», och har derifrån fått följande uppgifter. Under år 1900
uppgick förbrukningen af gummivaror för nedanstående ångare till
följande belopp:

»Aeolus»............................................... kronor 703: 98

»Södra Sverige».................................... » 371: 43

»Rea»..................................................... » 305: 23

»Transit I»............................................. » 326: 51

»Titania»................................................ » 285: 42

Detta bolag använder 18 ångbåtar, så att dess förbrukning är
ganska betydlig och uppgår till det dubbla eller tredubbla af det
belopp, hvartill bevillningsutskottet kommit.

Vidare uppgifver utskottet, att valsqvarnar skulle i medeltal
årligen förbruka för 50—200 kronor. Äfven i det afseendet har jag
fått en uppgift från en härvarande valsqvarn. Dess förbrukning
af gummivaror uppgår till cirka 850 kronor per år, och dessutom tillkommer
hvart fjerde år en utgift af 5,000 kronor för gummiremmar
af ett alldeles speciel! slag, så att dess sammanlagda årliga medelutgift
uppgår till öfver 2,000 kronor. Likaså har jag från Norrköping
erhållit en uppgift om förbrukningen af gummivaror vid en
dervarande pappersfabrik och en trämassefabrik. Bevillningsutskottet
uppgifver, att i trämassefabriker skulle åtgå gummivaror
för 500—1,000 kronor. Vid den af mig nämnda trämassefabriken
uppgick förbrukningen under år 1900 till 1,900 kronor och vid
pappersfabriken, i stället för såsom utskottet uppgifver till 2,000
kronor, till 8,400 kronor under år 1900.

Det synes häraf, att såväl de föreslagna tullförhöjningarna skulle
blifva högst väsentligt högre än hvad bevillningsutskottet antydt,
som ock att förbrukningen inom landet är mycket större än hvad
de af bevillningsutskottet anförda siffrorna angifva. Jag frågar
då: är det klokt och är det rätt att till förmån för ett par fabriker
— ty i sjelfva verket är det endast två fabriker, som skulle hafva
behof och i första hand fördel af de föreslagna tullsatserna; af de
befintliga fem fabrikerna äro två de stora gummigaloschfabrikerna,
som gå förträffligt, och den tredje fabriken i Trelleborg har

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

funnit en lönande sysselsättning med velocipeddelar; återstår således
två, som skulle hafva förmån af de förhöjda tullsatserna —
är det skäl, säger jag, att för dessa två fabrikers skull införa detta
tryck på den öfriga industrien? Jag tror att detta är att gå för
långt i sin välvilja för dessa fabriker.

På denna grund ber jag att få yrka afslag å bevillningsutskottets
hemställan.

Ändring i
tulltaxans bestämmelser

om arbetad
kautschuk.

(Forts.)

Herr Almström: I detta fall likasom i andra liknande har
den siste ärade talaren åberopat åtskilliga andra industriers intressen
mot åsättande af den föreslagna tullsatsen. Het är sant att
från rätt många håll inkommit protester mot motionen; jag kan
icke minnas, att det inkommit några mot bevillningsutskottets
utlåtande. Det märkvärdiga är dock, när man granskar alla dessa
protester, att der finnas representerade icke allenast målsmän för
näringar, som redan åtnjuta skydd, utan till och med målsmän för
näringar, som vid denna riksdag begära skydd — man vill sjelf
komma i åtnjutande af en fördel, men icke låta andra få en liknande.
Jag tror, att man icke får fästa sig mycket vid sådana der
massprotester, som erfarenheten visat att det är mycket lätt att
förmå folk att skrifva under.

Den siste ärade talaren har, med åberopande af ett cirkulär,
som en härvarande engros-firma i gummibranschen utsändt, framkommit
med det bestämda påståendet, att de tullsatser, som föreslås
af bevillningsutskottet, äro vida högre än hvad utskottet uppgifver
och att hvad i det omnämnda cirkuläret angifves, eller att
de skulle vara från 33 ända till 100 ä 400 procent högre, skulle
vara rigtigt. Från den nämnda firman har utgått icke allenast
detta cirkulär, som nu åberopas, utan åtskilliga andra broschyrer
af den beskaffenhet, att man väl har rätt sätta i fråga, om man
bör fästa afseende vid dem. I den första broschyren, som utkom,
förklarades, att om denna tull antages, så är det fara värdt att —
försvarsfrågan icke går igenom! Och i den, som jag här har i min
hand, säges, att om denna tullsats går igenom, så skulle den medföra
fara för lif och säkerhet; ty då komma icke slangarne till
assuranssprutor att blifva så effektiva som de nu äro! Jag tror
icke, att man har någon skyldighet att fästa sig så särdeles mycket
vid en skrift, der sådana skäl framställas.

Hvad nu sjelfva tullsatsen beträffar, ber jag att gent emot den
siste ärade talaren få framhålla den officiella statistiken. Den påvisar
att under år 1899 infördes till Sverige i skifvor utvalsad
kautschuk af 1 mm. tjocklek och deröfver 50,000 kilogram — jag
använder nu runda tal — till ett värde af 226,000 kronor. Det är
således ett värde af 4 kronor 50 öre per kilogram. Det värde, som
uppgifves i tullkammaren, brukar vara varans nettovärde med
tillägg af fraktkostnaden, och tullen utgör då på denna vara 13 1/,3
procent efter 60 öre per kilogram. Gå vi till nästa rubrik, finna
vi der kautschuk i skifvor af mindre tjocklek än 1 mm. Deraf infördes
2,291 kilogram till ett värde af 11,455 kronor. Hot gör 5
kronor per kilogram och tullsatsen af GO öre till 1 krona 20 öro

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Ändring i per kilogram utgör 12 resp. 24 procent. I nästa rubrik, som afser
tulltaxans le- träd, rör etc., uppgifves införseln till 130,000 kilogram till ett värde
stammelser a£ 7^000 kronor; der utgör tullen 24 procent. Och slutligen i
°kaidlchuk. sista mbl’’ 1 1 ‘ ‘ficerade, är värdet af 347,000

20 procent efter 1 krona 20 per kilogram. I denna rubrik lär skodon
ingå.

Jag ber att få vädja till kammaren, huruvida man icke har
mera skäl att fästa sig vid de värden, som äro officielt uppgifna i
tullkammaren vid införseln, och om icke de böra hafva mera betydelse
än de, som uppgifvas af enskilda personer, synnerligast om
dessa uppgifter komma från återförsäljare, som hafva allt möjligt
intresse af att hålla tillbaka den inhemska fabrikationen. Jag vill
nåminna om att det är fråga om en fabrikation af ganska stor
betydelse och som under de sista åren gjort stora framsteg. Under
det år 1890 införseln af oarbetad kautschuk uppgick till 1,410 kilogram
med ett värde af 4,653 kronor, så hade den år 1899 stigit
till 405,291 kilogram med ett värde af 1,803,545 kronor, och den
arbetade varan, hvars värde år 1890 uppgick till 1,794,000 kronor,
uppgår nu till 3,040,000 kronor. Af den oarbetade varan, som har
införts och hvars värde, som sagdt, uppgår till 1,800,000 kronor i
rundt tal, användes största delen till galoscher, hvilken tillverkning
tagit ett ganska stort uppsving. Då tullen på gummiskodon
år 1892 höjdes, så sades det, att detta vore att fördyra en nödvändighetsvara
och att vi aldrig skulle kunna åstadkomma någon ordentlig
fabrikation af denna vara. Jag vill då blott nämna, att i
fjol tillverkades nära en million — 965,000 — par galoscher, af
hvilka mer än en femtedel utfördes till utlandet, och med priset
på dessa skodon inträffade det märkliga, att när tullen blifvit åsatt,
föll priset på varan. Dertill lärer hafva bidragit ett tillfälligt billigare
pris på råmaterialet, så att varans prisfall väl icke var någon
bestämd följd af den nya tullsatsen. Men det säkra är att
oaktadt höjd tull står i denna stund priset på inhemska galoscher
betydligt lägre, mera än 10 procent lägre än hvad dessa skodon
kostade före år 1892, och de utländska galoscherna draga icke heller
högre pris. Detta enligt uppgifter jag i dag fått från sakkunnigt
håll.

Blott ännu några ord till bemötande af den siste ärade talaren.
Han ville bevisa, att de uppgifter, som utskottet har anfört rörande
förbrukningen af gummi i de olika näringarne, vore origtiga.
Jag skall medgifva, att dessa uppgifter äro ofullständiga, men utskottet
har fått dem af en person, som handlar eu gros i denna
bransch och som icke haft något intresse att sticka under stol med
hvad som är sant. Det är en ganska stor förbrukning af dessa
artiklar, och skulle denna vara drabbas af förhöjda tullsatser, så få
nog vissa industrier vidkännas någon utgift. Men för min del har
jag den bestämda öfvertygelsen, att här, likasom i alla andra fall,
sedan tullsatserna några år varit tillämpade, fabrikationen kommit
i ordning och konkurrensen kommit i gång, prisen komma att gå
ned, till och med, såsom erfarenheten visat, under hvad de varit då

(Forts.) kilogram

umitaget till något otver tva

millioner, och tullsatsen blir

N:o 28.

Onsdagen den 17 April.

tullen åsattes. Ty jag vill gent emot min ärade vän på stock- Ändring i
holmsbänken framhålla, att grisen på fabrikat, halva,.oaktadt höjda
arbetslöner, sedan år 1892 i stort taget fallit, der icke priset på om ar^eta(i
råvaran nödvändiggjort förhöjning. Jag anser, att detta är en fa- kautschuk.
brikation, som redan har stor betydelse, som kan komma att få.en (Forts.)
allt större betydelse och som det är allt skäl för vårt land att tillvarataga.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Almgren, Oscar: Det är ett yttrande af den föregående

ärade talaren, som jag skall be att få bemöta.

Han slutade sitt anförande med att säga, att när tullen fått
verka några år, skulle man med säkerhet kunna motse, att prisen
på dessa fabrikat skulle nedgå till detsamma som eller lägre än
hvad de voro före tullens åsättande. Jag ber få anföra ett exempel
på att man ej bör förlita sig derpå. Det har nemligen blifvit framhållet
såsom ett skäl för denna tull, särskildt på maskinremmar,
att till maskinremmar fordras innanlägg af väfnader.. Detta inlägg
vore nu belagdt med tull, och således kunde man icke begära,
att de inländska fabrikanterna af gummivaror skulle kunna täfla
med utlandets. Men vore förbållandet sådant som herr Almström
säger, så skulle man redan för längesedan kunnat vänta, att dessa
väfnader skulle vara lika billiga som de utländska. Ty landets
väfnadsindustri har sedan decennier haft fullt tillräckliga tullsatser,
och arbetsskickligheten är ju icke från i går, utan är också många
decennier gammal. Man skulle ju således kunna räkna på att
dessa innanlägg skulle inom landet kunna tillverkas till samma
pris som utomlands. Men så har icke skett och hvarför? Jo,
derför att inom många industrier — och detta gäller särskildt
inom gummiindustrien — kräfves för en framgångsrik verksamhet
såsom en nödvändig förutsättning ett under många år med stora
kostnader bedrifvet experimenterande för åstadkommande af arbetsmetoder,
som i de flesta fall äro fabriksegarens hemlighet. Det
låter sig derför ofta icke göra att utan vidare plantera om en
industri från ett land till ett annat. Och dock är det just detta
.som åsyftas med den nu föreliggande motionen. Man vill med all
gevalt införa fabrikation af artiklar, som visat sig fordra alldeles
speciel erfarenhet för att kunna på ett tillfredsställande sätt tillverkas.
Detta är en synpunkt, som jag äfven vill tillåta mig
framhålla.

Herr Almström: Den siste ärade talaren behagade uttala

•den mening, att denna fabrikation är af så säreget svår natur, att
•det fordras så särskilda kunskaper, så särskilda förarbeten, för att
densamma skall kunna bedrifvas, att det icke är utsigt, till att
komma långt dermed. Jag tror visst, att denna fabrikation som
alla andra fordrar yrkeskunskap, skicklighet och duglighet af den,
som drifver den. Men det vågar jag, med den erfarenhet jag har
om rätt många yrken, bestämdt påstå, att den fordrar vida mindre
förkunskaper och arbetsskicklighet än en mängd af de öfriga. Den

!f:o 23.

Ändring i

tulltaxans be stämmelser om

arbetad

kautschuk.

(Forts.)

Onsdagen den 17 April.

speciella insigt, som fordras för att tillverka hvarjehanda gummivaror,
kan förvärfvas här lika väl som i andra länder. Den är —
jag är säker på att få flertalet tekniker med mig om detta påstående
— ovilkorligen mindre än den, som behöfves i en stor mängd
andra yrken. Jag anser derför, att det af mig nu bemötta skälet
är allenast ett nödfallsskäl, och jag ber att få påpeka, att det är
taget ur den här märkvärdiga skriften, som jag nyss omnämnde.

Herr Cavalli: Sedan de båda talare, hvilka i denna fråga

haft ordet, belyst densamma såväl från kommersiel som teknisk
synpunkt, skulle jag måhända göra kammaren bästa tjensten, om
jag ej yttrade mig deri, men jag kan icke lemna en del af hvad
som passerat i frågan oanmärkt. Det har nemligen förekommit i
denna mer än i andra frågor en skriftvexling af rätt märklig beskaffenhet,
om hvilken här förut nämnts, och som jag tyvärr befarar
hafva gjort intryck på en och annan af dem, som icke sutit
i bevillningsutskottet och icke äro vane vid hvad bevillningsutskottet
får i ty fall upplefva. Det är nemligen icke ovanligt,,
att man der får mottaga protester mot eller uttalanden af sympati
för tullsatser. Det enda egendomliga i detta fall är, att*skriftvexlingen
i denna fråga varit, om jag så får säga, kuriösare än
vanligt. Det är, som herrarne veta, i detta land icke så svårt att
få underskrifter, då det icke gäller annat än sympatiuttalanden
ja, jag vågar säga, att man kan få underskrifter på nästan hvad
som helst, utom kanske på borgen. Men jag har sutit i bevillningsutskottet
så länge, att jag vet, hvad dessa protester och skrifter
äro värda. Jag har till och med varit med om att en och samme
man skrifvit på en skrift för och på en emot samma tullsats. Jag
vill ej tillmäta den skriftvexling, som förts i denna fråga, lika
ringa valör; men, mine herrar, när man, då bevillningsutskottet
föreslagit en förhöjning i tullen på gummi, skrifver i en broschyr,
att genom en sådan förhöjning »risk uppstår för hundratusental af
landets inbyggare att förlora lif och egendom», då får man väl
säga, att agitationen slår öfver till det löjliga. Jag är verkligen
rädd om Sveriges inbyggares lif och egendom och icke blott om
hundratusentalens, utan om hvars och ens af dem, men jag röstar
likväl för denna tullförhöjning, viss om att den icke kommer att
lägga landet öde, som författaren till broschyren stält i utsigt.

Det är härvid för öfrigt att ihågkomma, att protesterna gälla
herr Trapps motion, men att bevillningsutskottet deri gjort väsentliga
förändringar, då det nemligen föreslagit, att det vigtiga fabrikatet
hårdgummi eller ebonit i plattor, rör, tråd och stängel skall
vara tullfritt samt hemstält om lägre tullsats, än herr Trapp föreslagit,
beträffande maskinremmar. Protesterna gälla herr Trapps
motion — detta får ej förbises. Mig veterligen har dock ingen
yrkat bifall till motionen, och ingen kommer väl heller att göra
det, så att protester mot densamma kunna vara temligen likgiltiga.
Jag vill emellertid upplysa, huru det tillgått vid åstadkommandet
af dessa protester. De hafva tillkommit på följande sätt: Eu

firma, jag vill ej säga dess namn — herrarne känna det nog ändå —

Jf:o 23.

Onsdagen den 17 April.

har skickat ut ett cirkulär, som lyder så — jag skall läsa upp det Ändring i
hufvudsakliga: »Undertecknade, delegare i svensk gummifabrik, tulltaxans betillåta
sig härmed bifoga i tryck den motion, som väckts å kaut- ^”arbetad
schuk, hvilken vi funnit i hög grad omotiverad och endast, i hän- kautschuk.
delse af sanktion, åsamkande hela den öfriga industrien betydande (Forts.)
utgifter, och då vi förmoda att flertalet af industriens män ej
närmare granskat motionen, hafva vi i deras intresse» -— naturligtvis
icke i författarens eget, det är klart — »till bevillningsutskottet
inlemnat likaledes bifogade protestuttalande mot den projekterade
tullsatsen, samt afse med detta att inhemta eder mening för att
sedermera låta trycka protesten tillika med namnen å de personer
och bolag, som godkänt vår till bevillningsutskottet stälda inlaga,
och derefter tillställa en hvar riksdagsman ett exemplar af denna

handling.» —--—. (Firmans namn). På dessa cirkulär har

man sedan fått underskrifter, vid hvilkas insamlande äfven agenter
för utländska gummifirmor välvilligt tillhandagått. Jag har dock
här i min hand uttalanden från åtskilliga jernvägar: Karlskrona—

Vexiö, Helsingborg—Hessleholms m. fl., från Svedala m. fl. sockerbruk
samt dessutom från flera stora bolag, bland dem Stora Kopparbergs
bergslags aktiebolag, äfvensom utdrag af officiella berättelser
från jernvägsstyrelsen, från flottan o. s. v. I alla dessa handlingar
omförmäles, att man redan nu använder svenska gummifabrikat
och detta med fördel. År det då så underligt, att man vill göra
något för att gummiindustrien i landet skall kunna utvecklas?

Ku säger min ärade motståndare, att den ifrågasatta tullförhöjningen
skulle blifva eu skattläggning på andra näringar. Detta påstående
skulle vara rigtigt, om det vore ett axiom, att en tullförhöjning
alltid förorsakade en höjning af varans pris i den allmänna
marknaden. Det behöfver jag ej underrätta min ärade motståndare,
att detta för visso icke alltid är fallet, och min kamrat i bevillningsutskottet
har redan framhållit ett bestämdt exempel, då så icke
skett, och flera andra gifvas äfven.

Till sist ytterligare något om protesterna. Bland de protesterande
finnes en, som vid ett annat nummer i tulltaxan sjelf vill
hafva förhöjning i tullen på en vara. Det är ganska litet tilltalande
hos den menskliga naturen, att man vill hafva allt åt sig sjelf
men unna sin nästa intet. Jag är icke alls intresserad i gummiindustrien,
men jag ber likväl att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Dahlberg: Då bevillningsutskottet icke velat gå motio nären

längre till mötes, än att det föreslagit hälften af den ifrågasatta
tullen, har jag tänkt mig, att bevillningsutskottet möjligen
skulle kunna något ytterligare pruta, ehuru jag gerna medgifver
det berättigade af skydd för denna näring. Men jag önskar, att
samma skydd måtte komma äfven våra störa näringar till godo,
hvilka mest använda de gummifabrikat, å hvilka förhöjd tull nu
skulle sättas: jern- och trävaruliandteringen. För närvarande finnes
just icke anledning att lägga särskild skatt på denna storindustri,
då den ju nu icke arbetar under så lysande förhållanden. Jag

Jf:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Ändring i
tulltaxans bestämmelser

om arbetad
kautschuk.

tror, att förevarande fråga är för litet utredd, för att vi nu skulle
våga på rak arm pålägga en dylik särskild beskattning ock yrkar
derför afslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande betänkande hemstält samt vidare på afslag
derå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

ifrågasatt Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 11 och 13 innevasärskiid
bevill- rande månad bordlagda betänkande n:o 24, i anledning af väckt
ningsafgift motion angående stadganden om att bolag, som eger jordbruks0nl
skall, förutom vanlig bevillning, för denna rättighet år bruksfastig-

erlägga en särskild bevillningsafgift.

het.

Herr Wester: Jag har i denna fråga begärt ordet icke för
att försvara herr Styrlanders motion, ty den anser jag vara oförsvarlig,
men deremot innehåller reservationen så mycket beaktansvärdt, att
den icke med tystnad bör förbigås här i kammaren. Syftet med
reservanternes förslag är ju att få till stånd en utredning, huruvida
dessa i Norrland och Dalarne belägna afvittrade hemman,
som med eganderätt öfvergått till bolagen, kunde åsättas en särskild
bevillning, samt vidare att, derest en sådan bevillning kunde
åsättas dessa egendomar, staten borde lemna ett motsvarande anslag
till befrämjande af jordbruket inom de kommuner, der egendomarne
äro belägna. Att en sådan utredning har skäl för sig, måste vi
dock erkänna, då staten offrat så betydande egendomar för att
stödja jordbruket, men, sedan bolagen förvärfvat desamma, jordbruket
å dem helt och hållet försummats, så att de för all framtid
användas för ett helt annat ändamål, än staten afsett med dem.
Detta ändamål var dock enligt författningarnas ordalydelse att med
skogens afkastning bidraga till jordbrukets befrämjande i dessa
nordliga delar af vårt land. Det finnes i 1810 års förordning angående
rätt att besitta fast egendom ett särskildt tillägg, som lyder:
»emot uppfyllande af dermed förknippade och redan faststälde eller
framdeles åtagande skyldigheter». Jag skall nu icke tillåta mig
döma, huruvida med dessa egendomar äro förknippade några skyldigheter
för framtiden, eller om den föreslagna beskattningen är
berättigad. Det tillkommer utredningen att visa. Men så mycket
vågar jag säga, att frågan är af den stora betydelse, att den måste
af Riksdagen beaktas.

Det kan icke förnekas, att det måste vara en särskild förmån
och rättighet att få köpa dessa värdefulla skogar, att få skörda
dem, utan att så, att få med tillhjelp af egostyckningslagen åter
skilja skogen från den odlade jorden och sålunda beröfva jordbruket
det stöd, som staten med så stora uppoffringar sökt bereda detsamma.
På så vis förlorar staten icke blott jorden, skogen och

Onsdagen den 17 April. 11 ^20 23.

odlingarna, utan också den sjelfständiga befolkningen. Mot sådant Ifrågasatt
har man val någon rätt att ingripa. Men frågan är, huru ett så- ''

dant ingripande skall ske: på beskattningens väg. eller lagstift - bolag, som

ningens eller bådadera gemensamt. Ja, på beskattningens väg — egerjorddet
är just den fråga, som i dag föreligger till kammarens af- bruJcsfastiggörande,
och då är jag förvissad om att Första Kammaren utan lietnågon
utredning, utan vidare, dömer, att på den vägen får det (Forts.)

icke ske! Komma vi sedan till lagstiftningens väg. Der möter
oss herr Lindhagens motion, som inom dessa nordliga trakter vunnit
så mycken sympati och anslutning och för hvilken så många
sakkunnige uttalat sig, men äfven här mötas vi af dessa formella
svårigheter, som göra, att det icke heller på den vägen torde vara
mycket att hoppas.

På så vis stå Riksdag och regering magtlösa inför förhållanden,
för hvilka Konungens befallningshafvande i dessa nordliga län
varnat och som vännerna af Norrlands framtid lifligt beklaga. När
man sedan i en framtid blickar tillbaka på dessa förhållanden, då
nutidens anordningar ostördt fått fortgå nog länge med att exportera
af Norrlands nationalrikedomar, skogen åt öster, malmen åt
vester, under det dessa mäktiga vattenfall fatt ligga der obegagnade
och den sjelfständiga jordbrukarebefolkningen så småningom
försvunnit, då skall man förgäfves fråga: hvar är vårt härliga framtidsland,
hvar äro de slumrande millionerna deruppe i midnattssolens
land? Och man kanske då aldrig skall kunna glömma
denna misshushållning'' med statens egendom, denna brist på förutseende,
som beröfvat stora delar af vårt land möjlighet till framtida
utveckling och förkofran.

Då det emellertid redan förut, sedan år 1894, föreligger eu
skrifvelse i denna fråga, och då regeringen, sedan bevillningsutskottet
öfverlagt i denna fråga, käft sammanträde med deri intresserade
och sakkunnige personer, samt sålunda synes hafva tagit
frågan om hand, skall jag, herr grefve och talman, icke göra något
yrkande.

Herr af Buren: De, som icke hysa några betänkligheter

mot att det personliga husbondeväldet förvandlas till ett opersonligt
bolagsvälde, de, som icke hysa några farhågor för att den
besutna hemmansegareklassen derigenom alltmera försvinner, de
hafva lätt att komma till det slut som utskottet, eller att afstå den
föreliggande motionen. Men jag, som hyser en annan mening, har
sannerligen icke så lätt att komma ifrån detta förslag. Jag skall
emellertid icke uppehålla mig vid dessa missförhållanden, utan
jag skall hålla mig till de förslag af motionären och reservanterne,
som röra frågan om beskattning af sågverksbolagen. Jag tror, att
en hämsko på den misshushållning, som eger rum med våra skogar
derigenom skulle kunna erhållas, och jag tror, att man på samma
gång skulle kunna vinna ett medel att genom bildandet af allmänningar
åstadkomma cn ordnad skogshushållning med dess tvenne
grundmoment, återväxt och uthållighet. Motionären säger, att en
dylik afgift skulle finna sin bästa användning till inköp af socken -

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Ifrågasatt eller häradsallmänningar, genom hvilka ett godt stöd åt jordbruket
|iunde lemnas’ när sådant i en ej alltför aflägsen framtid helt säkert
för bolag som*''°mme .behöfvas. Och reservanterne säga: »Ett af de sätt,

eger jord- staten i sådant syfte kunde tillgripa, vore, om de medel, som
bruksfastig- komme att inflyta genom de afvittrade skogarnes särskilda beskattut
ning, afsattes till en fond för att användas till bildande af all (Forts.

) mänmngsskogar, hvilka genom sin afkastning kunde blifva till

stöd för jordbruket eller befrämja något annat dermed jemförligt
kulturändamål, kitt sådant tillvägagående torde vara så mycket
mer förtjent af beaktande, som man nu efteråt allmänt inser, att i
afvittringsförfattningarna borde hafva ingått bestämda föreskrifter
om bildandet af . dylika allmänningsskogar, hvilkas stadigvarande
afkastning, kommit sockenmenigheterna till godo.» Jag vill kalla
denna afgift för en sågskatt, utgående från den mening, som en
framstående trävaruexportör satt på sitt program, att skog skall
skapa skog. Om ändamålet skall vinnas, är det emellertid absolut
nödvändigt, att denna skatt snäft införes, emedan, enligt min uppfattning,
en ^ stor .misshushållning eger rum med skogarne i hela
vårt land. Säkerligen vilja många protestera mot denna min uppfattning
och säga: skogen räcker nog till. Jag har hört flere personer,
som sagt det, och vi hafva för 20 ä 30 år sedan hört samma
visa. Helt visst tro äfven herrar aktieegare och obligationsinnehafvare
i dessa stora trävarubolag, att skogen aldrig skall taga
slut och att sålunda de stora kapital, som äro engagerade i dessa
företag, äro väl och. säkert placerade; men om ock de flesta herrar
aktieegare och obligationsinnehafvare icke hafva en aning om de
skogstillgångar, hvari de äro intresserade, så borde de likväl märka
af för handen varande förhållanden, att skogskapitalet icke ökas utan
tvärtom, i oroväckande grad minskas.

Hvad bevisar bolagens alltmer tilltagande köplust af skogshemman,
hvaröfver nu så bittert klagas, om ej, att sågtimmerskogen
på egen mark är till mesta delen af verkad?

.Då man nu emot för några år sedan måste försäga dubbla
antalet timmer och mera dertill för att erhålla en petersburgerstandard
sågad vara == 165 kubikfot, visar ju detta, att dimensionerna
äro betydligt i nedgående och att det gröfre timret är slut,
och om man vidare tager i betraktande, att vid sågverken numera
anläggas sulfitfabriker, som komma att använda allt småvirke,
som finnes qvar i skogarne, lärer en och hvar nog inse, att det är
fara värdt, att våra skogar med den misshushållning, som nu råder,
tyvärr gå sin säkra undergång till mötes.

Jag vill nu, för att faktiskt ådagalägga misshushållningen med
skogarne i. de sex nordliga länen, meddela följande. Enligt till
exportföreningen i Stockholm ingångna rapporter hafva 80 sågverk
i Norrland förbrukat, under kampanjen 1892—1893 17,836,809 sågblock,
1893—1894 18,803,003 block, 1894—1895 20,560,115 block,
1895—1896 22,286,591 block, 1896—1897 23,871,814 block, 1897—
1898 27,026,682 block, 1898—1899 22,107,167 block, och 1899-1900
28,696,325 block eller i medeltal årligen 22,648,188 block —• detta

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

vid BO sågverk i Norrland. Då man nu vet, att de större sågverkens Ifrågasatt
antal i Norrland uppgår till 170, skulle, då på hvarje sågverk en- särskildbevUlligt
de nyss angitna siffrorna komma i runda tal 270,000 block, tgrlfoiag^som
förbrukningen vid dessa 170 sågverk i Norrland uppgå till 45 eger jordmillioner
niohundra tusen sågblock. Kommerskollegium uppger iruksfastigsågverkens
antal i Norrland till 381; följer man den beräkningen, utkommer
man ju gifvet upp till en mycket högre siffra. Jag skall (Forte.)
emellertid hålla mig vid att i de sex nordliga länens skogar årligen
afverkas 40 millioner block. Enligt skogskomiténs betänkande
uppgår skogsarealen i de sex nordliga länen till 28,000,000
tunnland, deraf staten eger 7,000,000 tunnland och återstoden,

21,000,000 tunnland, är privatskogar. Staten anser sig icke kunna
å sina 7,000,000 tunnland, med iakttagande af timmerskogens bestånd
för all framtid (enligt Domänstyrelsens underdåniga berättelse),
afverka årligen mera än i medeltal 2,500,000 block. Då
skulle naturligtvis å de enskilda skogarnes 21,000,000 tunnland
icke kunna, med timmerskogens bestånd, afverkas mera än tre
gånger nämnda belopp eller 7,500,000 block årligen, men, _ som
herrarne nyss hört, afverkas i sjelfva verket årligen 40 millioner
block i Norrland. Herrarne kunna deraf finna, hvilken oerhörd
misshushållning bedrifves med timmerskogarne i Norrland. Han
har klagat öfver och framhållit, att statsskogarne i Norrland kunde
och borde årligen lemna mera sågtimmer än som nu är fallet, men
emedan den ekonomiska mogenhetsåldern i dessa trakter måste
beräknas mycket hög, är det nog försigtigast att ej fästa något som
helst afseende vid dylika framställningar. _

Om man får tro samstämmiga uppgifter af med norrländska
skogsförhållanden förtrogne män, skulle man vid slutafverkning
utan omloppstid å hela arealen icke på de utglesnade skogarne i
Norrland kunna erhålla mera än högst 40 sågblock per tunnland.

För att komma till denna förbrukning af 40 millioner block skulle
således kräfvas en areal af eu million tunnland; men då den privata
skogsmarksarealen faktiskt är 21,000,000 tunnland, synes det
klart att, om den nuvarande afverkningen fortsattes, timmerskogarne
äro slut om 21 år, återstår sedan de sågblock, som årligen komma
från statens och allmänningars uthålliga timmerskogar samt fyra å
500,000 st. timmer från Finland. — Detta om Norrland.

Årligen gör landet stora förluster på den misshushållning, som
nu eger rum äfven med bergslagsskogarne. Detta kan man finna,
då man vet, att ett normalbestånd (skogsodladt) af 40-årig ålder
innehåller å vår medelgoda skogsmark 200 kubikmeter per hektar,
medan deremot samma bestånd om det får stå till 80 års ålder
innehåller omkring 600 kubikmeter per hektar. Af tabeller vidfogade
skogskomiténs betänkande framgår, att privatskogarne i
bergslagsdistriktet innehålla en areal af 2,779,382 hektar. Afdragas
derifrån 25 procent för impedimenter, återstå 2,084,537 hektar. Då
man i bergslagen allmänt afverkar 40-årig ungskog till kolning,
förloras sålunda 2 1 kubikmeter årligen per hektar, som på nyssnämnda
areal gör 5,211,342 kubikmeter årligen. Med ett pris af
10 öre kubikfoten, = 3 kronor 80 öre kubikmetern, uppgår alltså

Nso 23.

Ifrågasatt
särskild bevillning
saf gift
för bolag, som
eg er jordbruksfastighet.

(Forts.)

Onsdagen den 17 April.

förlusten genom detta afverkningssätt för denna del af landet till
19,808,099 kronor 60 öre per år. För att förstå detta, beder jag få
anföra ett exempel: Antag att jag bar en skog af 800 hektars

skogsmark

och

genom

skogsodling

å denna uppdroges återväxt
med normala bestånd, så får jag med 40-årig omloppstid afverka
20 hektar årligen men med 80-årig omloppstid endast 10 hektar.
Då detta bestånd vid 40 års ålder innehåller 200 kbm per har och
samma_ bestånd vid 80 års ålder innehåller 600 kbm per har,
så får jag med den 40-åriga omloppstiden 20 x 200 = 4,000 kbm
i årlig afkastning af denna skog, men låter jag skogen stå till 80
år, då får jag 10 x 600 = 6,000 kbm, då dessutom dessa senare
6,000 kubikmeter hafva ett vida högre värde, då virket är gröfre.
Den årliga tillväxten utgör sålunda 2 1/i kubikmeter per hektar,
alldenstund 800 x 2,5 = 2,000 = skilnaden i kubikmeter mellan
den 40-åriga och 80-åriga omloppstiden.

Nu kan det ju hända, att den tillväxt eller tillökning, som
eget rum mellan skogens 40:de och 80:de år kan vara olika på
olika håll. Jag har här i min hand en tabell, utvisande hvad en
normalskog i Norge i regel lemnar; och enligt denna tabell, i hvilken
skogen är uppdelad i olika klasser, beroende på skogsmarkens beskaffenhet,
skulle en skog, sådan den jag nyss nämnde, årligen
lemna vid 40 år 173 kubikmeter, vid 80 år 482 kubikmeter och
vid 120 år 761 kubikmeter, allt per hektar.

Den förlust, som landet i sin helhet lider genom att skogarne
afverkas innan de nått mogen ålder, finnes angifven i skogskomiténs
betänkande. Enligt en der befintlig tabell uppskattas den
årliga afkastningen af hela landets skogsmark, under förutsättning
af god hushållning, till 34,823,000 kubikmeter. Efter det värde,
som jag nyss nämnde, af 10 öre per kubikfot eller 3 kronor 80 öre
ppr kubikmeter, skulle denna nationalförlust, genom skogens för
tidiga utverkning, årligen uppgå till icke mindre än 132,327,400
kronor. Rätteligen borde denna summa tredubblas, emedan då den
40-åriga skogen är värd 10 öre kubikfot på rot till ved och kol, så
är den 80-åriga, duglig till sågning, värd o gånger så mycket, men
hvad är den värd om 80 år? Säkerligen ett mycket högt pris.

Häraf framgår, huru angeläget det är att spara timmerskogarne
och att låta skogen växa till dess den uppnått mogen ålder, och
detta icke blott med hänsyn till de stora summor, som eljest gå
förlorade för landet, utan äfven derför att redan nu produktionen
i hela verlden icke kan tillgodose konsumtionens behof. Vid verldsutställningen
i Paris år 1900 hölls en internationel skogskongress,
som behandlade, bland annat, frågan om jordens skogstillgångar;
och man kom der till det resultat, att jordens nuvarande produktion
af gagnvirke (timmerskog) är otillräcklig för konsumtionen.
Det föredrag, som härom hölls af skogsinspektören Mélard, slutar
med följande uttalanden: »Då någon afsevärd export af barrträds virke

icke eger rum från Asien, Afrika, Sydamerika och Australien,
så finnas således.endast 7 länder, som lemna exportöfverskott
af virke, nemligen Österrike-Ungern, Norge, Sverige, Finland,
Ryssland, Nordamerikas förenade stater och Kanada. Af dessa

?J:o 23.

Onsdagen den 17 April.

länder är det endast Sverige, Finland och Kanada, på hvilka man Ifrågasatt
för framtiden kan räkna; men dessa länders exportöfverskott är särskild 5e« -för litet i förhållande till de öfriga ländernas virkesbehof.» Detta agSOm
var det resultat, till hvithet Mélard kom vid genomgående af alla eger
länders export- och importstatistik. bruksfastig Skogskomitén

säger äfven i sitt betänkande, att vårt land »är ket.
af naturen hänvisadt att vara ett träexporterande land». Men, (Forts.)

tillägger komitén, »deraf följer ock, att dess skogsbruk måste
ordnas med vida längre omloppstid, än som erfordras i. de länder,
som producera virke allenast för den inhemska förbrukningen. Det
är nämligen företrädesvis de gröfre dimensionerna, som ega så högt
värde, att de tåla några mera betydande transportkostnader».

Det är för att motarbeta timmerskogens utgång i vårt land
och för att, utan anlitande af statsbudgeten, erhålla medel till
bildande af gemensamhetsskogar med ordnad skogshushållning men
icke misshushållning, som jag tagit ordet i denna fråga. -Tåg
ställer mig der vid lag afgjordt på motionärens och reservanternas
sida, men anser det emellertid ej vara skäl för mig att i denna
kammare framställa något yrkande, för så vidt jag icke får något
understöd.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande betänkande hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 11 och lo i denna Om ändrade
månad bordlagda betänkande n:o 25, i anledning af väckt motion bestämmelse)-om tillägg till § 17 i bevillningsförordningen. skatt 0

. skyldig, som

Friherre A.kerhielmi Herr grefve och talman! linie herrar! drifver bankEnligt
gällande bestämmelser skall bank, som drifver rörelse vid rörelse å
kontor å skilda orter, på det sätt beskattas, att för hvarje särskildt skllda orterkontor
de belopp, som enligt hontorets månadsrapporter balanserats
å kontorets in- och utlåningsräkningar, sammanläggas och den
sålunda erhållna summan delas med månadernas antal för att uppnå
ett medeltal. Efter det förhållande, hvari denna medeltalssiffra
står till den på samma sätt beräknade sammanlagda in- och utlåningssumman
för alla bankens kontor, uträknas den del af beskattningsbara
inkomsten, som skall taxeras i den ort, der kontoret är
beläget. För att sätta beskattningsmyndigheterna i tillfälle att
verkställa denna räkneoperation, om hvilken föreskrift finnes meddelad
i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, åligger det enligt
17 § af bevillningsförordningen bankstyrelsen att, när den aflemnar
uppgifter till taxering, bifoga äfven utdrag af månadsrapporterna
från de särskilda kontoren. Nu har motionären fäst uppmärksamheten
derå, att man vid en del bankkontor förfar på det sätt, att
in- och utlåningen å reverser och diskonterade vexlar icke upptagas
i afdelningskontorens rapporter utan i hufvudkontorets, förmodligen
beroende derpå, att afdelningskontoren icke alltid äro berättigade
på egen hand verkställa dylik in- och utlåning, utan allenast hafva

N;o 23< 16 Onsdagen den 17 April.

Om ändrade att såsom kommissionärer för hufvudkontoret mottaga och dit inbestämmelser
SäncLa ansökningarne för behandling af hufvudkontoret. I anledning
ring1 a} skatt- motionärens hemställan har utskottet framlagt det förslag, som

skyldig, som herrarne nyss hört uppläsas och som innehåller, att bankstyrelse,
drifver bank- vid insändande jemlikt § 17 bevillningsförordningen af uppgifter
rtVeise å till taxering och deribland dessa månatliga rapporter, skall, derest
skada orter, dessa rapporter icke utvisa storleken af hela den in- och utlåning,
orts.) gom af de särskilda afdelnings- och kommissionskontoren under
månaden förmedlats derjemte meddela fullständig upplysning angående
sagda lånerörelses omfång vid hvarje särskildt kontor. För
min del får jag saga, att jag finner det mindre lämpligt att, då
bevillningsförordningen i följd af kommunalskattekomiténs förslag
och möjligen äfven på grund af andra omständigheter i en nära
framtid, torde i sin helhet blifva föremål för Riksdagens pröfning,
nu vidtaga en så obetydlig ändring af bevillningsförordningen som
den här föreslagna, hvilken icke har betydelse annat än för den
kommunala beskattningen. Jag vill emellertid icke framställa något
yrkande, men tillåter mig fästa uppmärksamheten derå, att, om
utskottets förslag bifalles, det är nödvändigt att göra en ändring
äfven i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, ty som jag
nämnde, står der, att dessa myndigheter skola verkställa sina räkneoperationer
på grund af kontorens månadsrapporter. Om man nu
gör ett sådant tillägg i bevillningsförordningen, som här ifrågasatts,
kan jag ej se annat än att detsamma kommer att hänga i luften,
om man ej i konseqvens dermed vidtager motsvarande ändring i
instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

Herr Cavalli: Jag har, såsom synes af betänkandet, icke

deltagit i afgörandet inom utskottet af detta ärende och har således
i dess beslut ingen del — så mycket mindre som jag vid ärendets
förberedande behandling inom utskottet tillkännagaf, att jag icke
ville bifalla motionen. Då emellertid den föregående ärade talaren
icke gjort något yrkande, vill ej heller jag göra det; men tydligt
är, att hans anmärkning är befogad. Skall man godkänna den
föreslagna ändringen, som synes mig alldeles onödig och om hvars
rigtighet _ jag ej är öfvertygad, så måste man vidtaga motsvarande
ändring i instruktionen för taxeringsmyndigheterna. Bevillningsutskottet
är ju oförhindradt att härom framdeles framställa förslag,
men önskligare och lämpligare vore emellertid, af de skäl som den
förre talaren framhöll, att hela förslaget folie.

Herr Rudebeck: På grund af de skäl, som de båda före gående

talarne anfört, ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Törner: Herr grefve och talman! Mine herrar! Här

har såsom skäl för att afdelnings- och kommissionskontoren icke i
månadsrapporterna upptaga låne- och vexelaffärerna anförts, att
dessa kontor icke äro annat än kommissionärer för hufvudkontoret
i dylika affärer. Ja, det är nog sant, att så ibland är förhållandet;

Ji:o 23.

Onsdagen den 17 April.

när nemligen lånebeloppet eller vexelsumman når en viss böjd, Om ändrade
vånda de sig till hufvudkontoret med förfrågan, om ansökningen bestämmelser
får af afdelningskontoret beviljas, men i andra fall handla de å linväf skattegen
hand. Och äfven när dessa låneansökningar på grund af skyldig, som
beloppets storlek afgöras af hufvudkontoret, så sker utbetalningen drifver bankmestadels
med sådana medel, som afdelningskontoret mottagit på rörelse a
upp- och afskrifnings- eller depositionsräkning. De bedrifva således sJal( a orteräfven
i dessa fall en på sätt och vis sjelfständig verksamhet, ehurn (F°rts.)
med tillåtelse af hufvudkontoret; och på grund deraf borde väl
deras månadsrapporter omfatta äfven dylika affärer. Anser man,
att dessa affärer ej böra upptagas på grund af hufvudkontorets
bestämmanderätt i vissa af dem — hvarför upptagas då kreditiven
i dessa månadsrapporter? Det veta vi ju, litet hvar, som äro med
i något bankbolag, att om en person hos ett afdelningskontor begär
ett kreditiv på tjugu eller trettio tusen kronor, får kontoret icke
bevilja detta, utan måste förfråga sig hos hufvudkontoret. Äfven
i det fallet är således afdelningskontoret blott en kommissionär
för hufvudkontoret, men ändock upptagas kreditiven i afdelningskontorens
månadsrapporter.

Anledningen till motionärens förslag är hans önskan att få ett
slut på den nuvarande förryckningen af bankbolags taxering å de
olika rörelseorterna; och det symes mig vara en mycket befogad
■önskan, att när afdelningskontoret med egna medel, låt vara efter
medgifvande af hufvudkontoret, bestrider dessa lån, bör den ort,
der penningarne utlemnas, också vara berättigad till afkastning å
affären genom dess beskattning.

För min del ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Cavalli: Endast några få ord med anledning af den

siste talarens yttrande. Man tick af detsamma den uppfattningen,
att det skulle hafva varit något allmänt behof af ändring i paragrafen,
som gjort sig gällande, men förhållandet är, att motionen,
enligt hvad framgår af de handlingar, som tillhandahållits utskottet,
föranledts af ett enstaka fall, der nemligen ett afdelnings- eller
kommissionskontor i en bank icke blifvit så beskattadt, som motionären
ansett rigtigt. Kammarrättens utslag har gått honom emot;
och jag vet icke, om saken fullföljts hos Konungen; men dot är i
hvarje fall en lagstiftning in casu.

Jag har fortfarande intet ynkande att göra.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna betänkande hemstält
samt vidare på afslag derå, och förklarades don senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 30 nästlidno
mars och den 4 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 4,
Första Kammarens Vrot. Idol. N:o 23. 2

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jemra
gar.

i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af § 68 riksdagsordningen,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 29 och 30 nästlidne månad bordlagda utlåtande
n:o 3, i anledning af väckta förslag i fråga om rätt för Riksdagens
ledamöter till fria resor å statens jern vägar.

Punkten 1.

Herr Säve: Kammaren behagade finna af den korta reservation,
som jag afgifvit, att jag inom utskottet, i motsats mot dess.
flertal, hyst den uppfattningen, att syftemålet med föreliggande
motioner om fria resor för riksdagsmän står i närmaste samband
med bestämmelserna i riksdagsordningen om riksdagsmäns arfvode
och reseersättning. Att dessa bestämmelser hvad beträffar ledamöterna
af Andra Kammaren intagits i riksdagsordningens 23 §,
beror derpå, att man velat i grundlag bestämma och begränsa alla
de fördelar, som tillkomma dem i deras egenskap af riksdagsmän;
och af samma skäl har stadgandet i 12 § riksdagsordningen, att
ledamöter af Första Kammaren icke ega uppbära något arfvode
för denna sin befattning, fått sin plats der, emedan man velat i
grundlag fastslå principen af deras arfvodeslöshet.

Ku är det tydligt, att om motionärernas syfte vinnes, beredas
derigenom ökade fördelar för ledamöterna af Andra Kammaren,
på samma gång som den vigtiga principen om Första Kammarens
ledamöters arfvodeslöshet rubbas, och en af de mest väsentliga och
karakteristiska skiljaktigheterna mellan de båda kamrarne derigenom
äfven försvagas. Ku har visserligen utskottet framhållit,
att spörsmålet om rätt för riksdagsmän till fria resor å tid, då
Riksdagen ej är samlad, »icke direkt berör grundlagar^ och icke
lämpligen bör göras till föremål för stadganden i dessa lagar, samt
att fördenskull motionerna icke rätteligen falla inom det för konstitutionsutskottets
verksamhet anvisade område»; och det låter oss dermed
förstå, att denna fråga skulle falla inom området för andra
utskotts verksamhet. Men om också detta spörsmål icke direkt berör
grundlagarne, gör det detta indirekt, ty om bestämmelser på annan
väg, än grundlagen stadgar, utfärdas i motionernas syfte, gör man i
realiteten dermed ett tillägg till innehållet af 12 och 23 §§ riksdagsordningen;
och hvad värre är, man handlar dervid mot grundlagen.
Så har denna kammare uppfattat detta vid ett föregående
tillfälle. Jag ber att få erinra derom att, då vid 1884 års riksdag
en ärad motionär hemstälde om en underdånig skrifvelse i syfte
att bereda riksdagsmän fria resor under riksdagarne, kammarens
dåvarande talman ansåg motionen stå i strid med 12 och 23 §§
riksdagsordningen och förklarade att, derest yrkande framstäldes

Onsdagen den 17 April. 19

om remiss af motionen till utskott, lian ämnade vägra proposition
å detta yrkande.

Hvad för öfrigt beträffar sjelfva innehållet af motionerna, vill
jag för min del visst icke förneka nyttan af dessa resor; men om
de äfven skulle i ett eller annat hänseende blifva till nytta, kan
man å andra sidan icke bortse derifrån, att de äfven kunna blifva
till skada — visserligen icke med den sammansättning, Riksdagen
''nu har, men med en sådan den i en framtid kan få; och jag befarar,
att de ifrågasatta fria resorna i en framtid skulle kunna missbrukas,
särskild! i tider af politisk agitation. Utlandet gifver oss
i det afseendet åtskilliga föredömen, som icke äro efterföljansvärda;
jag beder, för att lemna ett exempel, att få erinra om de bekanta
resorna, som åtskilliga ledamöter af franska deputeradekammaren
företogo år 1847 och hvilka närmast resulterade i de ryktbara festbanketterna,
som så väsentligt medverkade till 1848 års februarirevolution.

För öfrigt förefaller mig eu diskussion angående fördelarne
för oss riksdagsmän af dessa resor synnerligen odiös. Skola vi
sitta här och besluta om enskilda fördelar för oss — ty enskilda
fördelar skola genom dessa fria resor kunna beredas oss — så är
detta något, som icke kommer att väl upptagas i landet. Jag tror
nemligen att, om vi fatta ett beslut i motionernas syfte, detta skulle
komma att tagas mycket illa upp på många håll, hvilket åter skulle
skada riksdagsmännens prestige. Men på denna prestige måste vi
hålla, så mycket vi förmå.

Ehuru jag icke kunnat godkänna utskottets motivering, hav
jag naturligen intet emot det slut, hvartill utskottet kommit, då
det yrkat afslag å de väckta motionerna, och ber jag derför att
med afseende på nu föredragna punkten få hemställa om bifall till
utskottets yrkande.

Flen- von Strokirch: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Utskottet har på anförda skäl ansett, att någon förändring i eller
tillägg till 12 § riksdagsordningen icke skulle vara af nöden för
vinnande af det syfte, jag med min motion haft och som ju välvälligt
upptagits af utskottet, och att sålunda min i motionen gjorda
hemställan skulle vara alldeles onödig. Detta är ju ett ganska kort
och koncist svar, som kanske skulle vara tillfredsställande, om verkligen
det i min motion åsyftade ändamålet kunde vinnas på den
väg, utskottet antydt; men jag måste förklara, att ett dylikt uttalande
af konstitutionsutskottet icke kan tillerkännas något vitsord gent
emot grundlagens i mitt tycke tydliga bud. För min del kan jag
således icke godkänna utskottets motivering.

Då Andra Kammaren redan afslagit motionerna, har jag intet
yrkande att göra. •

Herr Blomberg: Det är visserligen för utskottet tillfredsställande,
att ingen velat bestrida det Tigtiga i det slut, hvartill
utskottet kommit, då det hemstält om afslag å motionerna; och det
är likaså tillfredsställande för herr Rudebeck och mig, att ingen

?f:o 28.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jernväg
ar.
(Forts.)

N:o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor ä
statens jernväg
ar.
(Forts.)

20 Onsdagen den 17 April.

gensaga försports mot den af oss afgifna reservationen gent emot
det i utskottets motivering förekommande uttalandet om önskvärdheten
af de föreslagna fria resorna. Men då man här velat bestrida
rigtigheten af första stycket i utskottets motivering, ser jag mig
föranlåten att derom yttra några ord.

Man har anfört, att en liknande fråga skulle tidigare hafva
förevarit inom Riksdagen och att densamma då uppfattats såsom
så bestämdt hörande under grundlagens bestämmelser, att till och*
med talmannen ansett proposition å frågans remitterande till annat
utskott än konstitutionsutskottet böra förvägras. För min del vill
jag först och främst erinra derom att, äfven om ett dylikt uttalande
från talmansstolen förekommit, detta naturligtvis icke är
bindande annat än för det tillfälle, då uttalandet fäldes; endast
grundlagen sjelf kan nu tillerkännas vitsord om hvad den innehåller
eller icke innehåller. Men dessutom är förhållandet det, att detta
uttalande från talmansstolen likasom de af flere ledamöter vid
samma tillfälle afgifna yttranden i enahanda rigtning afse en helt
annan sak, än den som här är i fråga. Då var det nemligen fråga
om resor till och från riksdagen samt under riksdagen, medan deremot
utskottets här gjorda uttalande rör uteslutande den frågan, huruvida
ett tillerkännande åt riksdagsmän af rätt till fria resor för
annat ändamål än inställelse vid eller återvändande från riksmöte
och under annan tid af året, än då riksmöte pågår, skall
anses påfordra ändring i grundlagens bestämmelser. För min del
vågar jag bestämdt bestrida detta. De åberopade bestämmelserna
i riksdagsordningen — såväl i § 12 som i § 23 — handla uteslutande
om den ersättning, som tillkommer eller icke tillkommer
riksdagsmän för resor till och från riksdagen samt för uppehållet
vid densamma. Här återgifves således samma bestämmelse, som
fans i den gamla riksdagsordningen om oanständigt underhåll»
under riksdagen och »resekostnad» för valde riksdagsmän. Motsvarande
bestämmelser förekomma äfven i andra länders grundlagar,
som antingen tillerkänna arfvode för vistelse vid riksmöte -—
undantagsvis årligt arfvode såsom representant — eller frånkänna
representant rätt till sådant arfvode.

Man kan icke säga, att icke andra förmåner kunna komma att
beredas riksdagsmännen än de i grundlag nämnda. Sådan förmån
kan bero på bestämmelser af helt annan natur. Vid den tid, då
vår riksdagsordning skrefs, åtnjöto verkligen, om man så vill, vissa
medlemmar af Riksdagen en sådan förmån, i det att staten aflönade
af riksdagsmannavärf upptagna embets- och tjenstemäns vikarier.
Detta eger ännu i dag i viss mån rum, nemligen med afseende å
elementarlärarne. Och hvarför? Jo, derför att deras aflöning icke
blifvit bestämd i lön och tjenstgöringspenningar. Men enligt de
nyare bestämmelserna med afseende å afiöningsförmåner, enligt
hvilka aflöningen är uppdelad i lön och tjenstgöringspenningar, anses
löntagare icke ega uppbära tjenstgöringspenningar under den tid
han utöfvar riksdagsmannaskap. Här ha sålunda, alldeles oberoende
af grundlagen, införts bestämmelser, som öfva! inverkan med
hänsyn till riksdagsmäns förmåner — visserligen icke till riksdags -

>T:o 28.

Onsdagen den 17 April.

männens fördel, utan i motsatt rigtning. Huruvida praxis är rigtig, Ang. rätt för
lemnar jag derhän; men den är ett faktum. Och det förhållandet
bör ej förbises, att genom ändrade bestämmelser om tjenstgörings- tf^°r^or \
penningarnes afstående en väsentlig förmån kan beredas riksdags- statens jernman,
som är embetsman, utan att grundlagen förändras. vägar.

Vidare ber jag att få erinra derom, att detta förhållande, som, (Forts.)
efter hvad jag vågat påstå, måste anses förenligt med våra grundlagar,
gäller äfven i andra länder, der grundlagsbestämmelser finnas
om riksdagsmannaarfvoden. Grundlagar^ upptaga endast generella
bestämmelser om visst arfvode eller intet arfvode; men dessa generella
stadganden ha icke i ringaste mån ansetts, innebära något
hinder för att genom andra bestämmelser, vare sig i lag eller genom
särskilda beslut, införa anordningar, som tillförsäkra, medlemmar
af Riksdagen eller af vissa dess afdelningar rätt till fria resor eller
till andra förmåner. Den tyska riksförfattningen innehåller det
generella stadgandet, att ingen representant eger att för detta sitt
värf eller i denna sin egenskap åtnjuta något som helst arfvode
eller ersättning; men detta har icke hindrat, att bestämmelse införts
derom, att de ega på visst sätt bestämd rätt till åtnjutande
af fria resor på jernvägarne. I Italien är det på samma sätt grundlagsstadgadt,
att någon rätt till arfvode icke tillkommer medlemmar
af vare sig den ena eller den andra af representationens afdelningar,
men icke desto mindre finnas särskilda bestämmelser derom,
att do alla skola ega rätt till fria resor, och detta i mycket vidsträckt
omfattning, såväl på statens jern vägar som på postångfartyg
o. s. v. Om jag skulle gå igenom hvad i detta afseende gäller
i öfriga länder, skulle herrarne få en fullständig, profkarta sig förelagd
på allehanda bestämmelser om fria resor eller andra förmåner,
som med bibehållande af grundlagarnes bud om bestämdt arfvode
eller intet arfvode medgifvits representanterna.

Jag har blott velat påpeka detta. Men på. samma gång vill
jag fullständigt instämma med herr Säve derutinnan, att det alls
icke är önskvärdt, att man på sådant sätt går andra vägar för att
tillförsäkra riksdagsmännen förmåner. Jag fasthåller emellertid
dervid, att de ifrågavarande paragraferna i den svenska riksdagsordningen
allenast innehålla bestämmelser i fråga om arfvode till
riksdagsman i och för hans vistelse vid riksdagen samt om resekostnadsersättning
till ledamot af Andra Kammaren för resa till .och
från riksdagen, men ingenting om sådana förmåner, som möjligen
kunna ifrågasättas genom fria resor under tiden mellan riksmötena.

Herr Trygger: Herr vice talman! Mine herrar! Som herrarne
hört, göra sig här gällande olika meningar endast i afseende . ä utskottets
motivering. Den senaste talaren anser, att det är rigtigt,
hvad utskottet här uttalat i sin motivering, nemligen att man på
annan lagstiftningsväg än genom grundlagsändring skulle kunna
tillerkänna riksdagsmän förmåner och i detta fall specielt förmånen
af fria resor, under det att den förste talaren gjort gällande, att
det måste vara en grundlagsbestämmelse, för att riksdagsman såsom
sådan skall kunna erhålla några ekonomiska förmåner. För min

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Ang. rätt för del är jag alldeles bestämdt af den sista meningen. Man får väl,
Riksdagens ngr man skall tolka ett stadgande, undersöka hvad som kan vara
/VäTresor \ sta<lgandets grund; och i _ detta afseende torde väl ingen kunna
statens jern- tveka derom, ått orsaken till den olikhet, som i grundlagen är stadvägar.
gad mellan Första och Andra Kammaren i fråga om ersättning,
(Forts.) är af väsentlig betydelse för dessa båda kamrars sammansättning.

Skulle man nu i administrativ väg eller på annat dylikt sätt kunna
göra någon ändring härutinnan, så blefve grundlagsstiftarens syfte
med dessa. olika bestämmelser helt och hållet förfeladt. Kan man
utan ändring af grundlagen gifva riksdagsmännen fria resor, blott
och bart i deras egenskap af riksdagsmän, så kan man naturligtvis
också gifva dem dagaflöning under den tid, då Riksdagen icke är
samlad. Man kan då också i Stockholm gifva dem fri bostad och
kost, för att de må kunna studera lifvet i hufvudstaden, något som
ju möjligen kan vara af en viss nytta för deras funktioner senare
såsom riksdagsmän. Jag anser sålunda, att de konseqvenser, hvartill
detta kan leda, mer än väl visa det felaktiga i utgångspunkten.
Det finnes ingen annan bestämmelse om riksdagsmännens förmåner
än de, som äro gifna i grundlagen. Hvad grundlagen icke gifver
dem, kan icke heller någon annan gifva dem. I och med det
att grundlagen upptager saken till behandling, har grundlagen också
uttömmande behandlat saken.

Ku har man gjort gällande, att riksdagsmännen blifvit af jernvägsstyrelsen
eller af Kongl. Maj:t — jag vet icke hvem som varit
värd — bjudna på resor till Göteborg, till Morrland o. s. v. Men
detta är en helt annan sak. Här gäller det icke en i lag stadgad
rätt för riksdagsmännen att i denna sin egenskap åtnjuta fria resor;
utan det var i ett visst, bestämdt syfte, som åt ledamöter af Riksdagen
beredts tillfälle att begifva sig till ort och ställe för att taga
reda på förhållanden, som voro af betydelse.

Den. senaste talaren gjorde slutligen gällande, att tjensteman,
då aflöningsförmånerna icke äro delade i lön och tjenstgöringspenningar,
tillerkänts befogenhet att få ersättning för hvad de skulle
betala till sin vikarie. Men med afseende derå tillåter jag mig
framhålla, att detta icke är en förmån, som man gifver dem, utan
blott ersättning för en förlust, som de annars skulle komma att
lida i sin egenskap af riksdagsmän. Jag förmodar, att stödet för
detta ligger i 4 § riksdagsordningen, der det heter: »ej må någon
riksdagsman förmenas att sin riksdagsmannabefattning utöfva» —
att man sålunda ansett att, när det är fråga om tjensteman, man
icke ens. på . det sätt bör förmena honom att utöfva sin riksdagsmannabefa.
ttning, att man beröfvar honom en del af hans lagstadgade
aflöning.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig vördsamt hemställa,
att kammaren måtte, utan gillande af "konstitutionsutskottets
motivering, bifalla utskottets hemställan.

Herr von Ehrenheim: Herr talman! Mine herrar! Efter

den senaste talarens så uttömmande yttrande kunde det visserligen
vara öfverflödigt, att jag begagnar mig af den rätt till ordet, hvar -

Onsdagen den 17 April. 23

till jag anmält mig; men jag kan dock icke underlåta att äfven
lägga min röst till deras, som anse, att utskottets motivering för
ett ogillande af de nu föredragna motionerna är alldeles oberättigad.
°Lika med den senaste talaren anser jag, att hvarje annan
än en rent tillfällig fördel, som tillägg.es riksdagsmannen i hans
egenskap af riksdagsman, strider mot riksdagsordningens bestämmelser,
som uttömmande förordna om de förmåner, hvilka skola
tillkomma riksdagsman i Andra Kammaren, äfvensom stadga, att
någon sådan förmån icke skall tillkomma riksdagsman i Första
Kammaren, då det nemligen heter, att han för denna befattning ej
skall ega att uppbära något arfvode.

Hvad nu det beträffar, att man skulle göTa skilnad på förmåner,
som tillerkännas riksdagsman under och emellan riksdagarne,
har ju den senaste talaren också visat, hvartill detta skulle leda
och huru detta skulle kunna blifva ett obegränsadt hägn. för
ytterligare ersättningar till riksdagsmännen. År det nu verkligen
så, att det i andra länder förhåller sig på det sättet, att man med
frikostig hand tilldelat riksdagsmännen fördelar och särskildt fördelen
af fria resor — hvilket jag med afseende å den talares insigter,
som derom yttrade sig, icke vill bestrida -— så måste jag
anse det vara så mycket mera önskvärdt, att vi i Sverige bibehålla
den ställning, vi en gång intagit, och låta grundlagens bestämmelser
i afseende å ersättningen till riksdagsmän vara det enda
rättesnöret.

Hvad åter beträffar den förmenta nyttan af sådana resor, kan
in eu sådan nytta i åtskilliga fall visserligen förefinnas. Men att
medgifva resor under denna form, vare sig. genom grundlagsändring,
i administrativ väg eller genom särskilda beslut af statsmagterna,
synes mig alltid förutsätta, att ändamålet med resan äi
bestämdt. Tv i annan händelse är det ju alldeles, uppenbart, att
under denna frihet komma ett stort antal resor, hvilka väl kunna
vara ganska nyttiga och nödvändiga för den som reser, men hvilka
icke kunna tillerkännas något allmännare intresse.

Jag anhåller att få förena mig i herr Tryggers yrkande.

Herr Kyström, Carl: Då nu verkligen yrkande framkommit
derom, att kammaren skulle icke blott antaga konstitutionsutskottets
förslå0'' om ogillande af motionerna, utan derjemte tillfoga ett lckeo-illanåe
— så pass modifieradt var dock yrkandet — af motiveringen,
skall jag be att med några ord få framhålla, hvarför jag anser
detta icke vara något särdeles fördelaktigt eller tillrådligt tillägg.
Jag kan naturligtvis icke säga, att det är grundlagsstridig^ men nog
stå alla sådana särskilda betyg vid sidan, af grundlagen. För att
visa hvad jag menar med detta, vågar jag vädja till eder, mine
herrar, huru många gånger herrarne icke med. blandade känslor
förnummit, när medkammaren genom ett sådant tillsatt betyg åstadkommit
eu liten extra prickning på fri hand. I allmänhet torde
man icke hafva ansett detta vara förmånligt eller tillrådligt, och
nu skulle i viss mån Första Kammaren vidtaga samma åtgärd.
Jag tycker, att det är alldeles tillräckligt, att yttrandena åt de

N:o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jernvägar.

(Forts.)

Ji:o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor &
statens jernväg
ar.
(Forts.)

24 Onsdagen den 17 April.

auktoriteter, som här tagit till orda i saken, stå i protokollet för
att upplysa om läget inom kammaren, och att det sålunda alldeles
icke behöfves något sådant der tillsatt betyg.

För (ifrigt tror jag, att det föreligger ett litet missförstånd om
hvad. som varit meningen från deras sida, som uppenbarligen önskat
en viss frihet i afseende å resor. Kanske är det icke öfverflödigt
att påpeka, att konstitutionsutskottets utlåtande består af två delar,
som sins emellan äro väsentligen skilda åt. Den ena är en kort
motivering: detta är icke ett grundlagsärende — och en kort kläm:
motionerna skola derför afslås. Den andra delen är ett vidhäftadt
resonnement om nyttan af fria resor, hvilket icke har något närmare
sammanhang med sjelfva grundlagsärendet. Detta resonnement
kan visserligen föranleda olika meningar; men ett gillande
eller ogillande af dessa fria resor bör ingalunda sammanblandas
med ett gillande eller ogillande af den korta motiveringen. Hvad
herr Säve yttrade, afsåg motiveringen i och för sig och både derför,
efter min tanke, den rigtiga begränsningen. Men att ogilla motiveringen
derför, att man ogillar sjelfva resorna, är att behandla såsom
motivering hvad som icke är motivering.

I afseende å frågans realitet ber jag att få säga, att jag icke
tror, att någon af dem, som varit advokater för de fria resorna,
tänkt sig dessa i den formen, att det skulle utfärdas fribiljetter,
utan vidare gällande hela året igenom med undantag för riksdagstiden;
utan man bar nog tänkt, att det skulle ankomma på Kongl.
Maj:t att pröfva, under hvilka förhållanden fria resor skulle kunna
medgifvas, och säkerligen skulle de icke få den stora utsträckning,
som här ifrågasatts.

Man kan ju såsom ett skäl anföra, att hvad som bär i sjelfva
verket redan skett och otvifvelaktigt äfven i framtiden kommer att
ske, nemligen anordnandet af dessa samfälda resor, också utan
tvifvel innebär en förmån. Herr Blomberg har framhållit åtskilliga
andra förmåner, som medgifvits och hvilka stå tillsammans med
grundlagens bud. Jag tror således, att bär ingalunda är fråga om
någon farlighet.

Jag ber nu att få något uppehålla mig vid den andra sidan af
saken, vid det som icke är motivering, utan annex till konstitutionsutskottets
utlåtande, nemligen uttalandet om nyttan af dylika resor.
Jag bär naturligtvis, liksom många andra, i detta hänseende tagit
ledning för mitt omdöme från statsrevisorernas resor. Med dessa
resor torde verklig nytta hafva vunnits, och detta icke blott för
revisorerna genom den ökade insigt i en del allmänna angelägenheter,
som de under resorna vunnit, utan äfven för staten genom
de insatser i statsförvaltningen och riksdagsarbetet, som haft sin
grund i revisorernas iakttagelser. Det synes, som om samma förhållande
skulle inträda, derest dylika färder anordnades efter en
utsträckt plan. Icke kan jag tro, att de skulle kunna jemställas,
på sätt en ärad talare här gjort, med beredande af fri bostad och
kost för riksdagsmännen, för att de må kunna studera lifvet i
hufvudstaden. Hvad slags lif i hufvudstaden de skulle studera på
fri kost, lemnar jag för öfrigt derhän.

Onsdagen den 17 April. 25

Hvad återigen sagts derom, att den förlust, som uppkommer
genom riksdagsmannaskapet, bör ersättas, synes mig innebära en
farlig grundsats. Ty säkerligen skulle vi alla kunna visa, att vi
gjort förlust i vår verksamhet genom den uppoffring af tid, som
orsakats af riksdagsarbetet, och ersättning för denna förlust skulle
nog blifva drygare än statens kostnader för de fria resorna. Icke
heller denna grundsats synes mig sålunda höra vinna anslutning.

Jag tror, att, om resorna komma till stånd, de skola förekomma
i mycket inskränkt grad och under en kontroll, som här icke är
tillfälle att närmare undersöka. Emellertid behöfver man egentligen
icke syssla med denna fråga, ty den har, som sagdt, endast
ett indirekt samband med den föreliggande grundlagsfrågan. Hvad
för öfrigt nyttan af dylika resor beträffar, synes det mig vara utom
allt tvifvel, att de, företagna af insigtsfull män, sådana som Första
Kammarens ledamöter och riksdagsmännen i allmänhet, skulle
vara synnerligen fruktbringande.

Med ett ord, herr talman, min framställning går ut på en hemställan
om rent bifall till konstitutionsutskottets förslag, med uteslutande
således af den lilla prickning, som här ifrågasatts.

Herr Sjöcrona: Herr talman! Mine herrar! Jag anhåller

endast få tillkännagifva, att jag till alla delar instämmer i den
åsigt, som uttalats af herr Säve, och i den förtjenstfull utveckling
deraf, som framstälts af herrar Trygger och von Ehrenheim. Det
må visserligen vara en sanning, att det i allmänhet kan vara
mindre nödigt att fatta beslut angående ett utskotts motivering;
men då ju här frågan egentligen gäller motiveringen, kan jag icke
allenast icke anse det vara olämpligt, att kammaren yttrar sig om
motiveringen, utan finner det till och med vara högst nödigt, att
så sker. Jag anhåller att få biträda det af herr Trygger framstälda
yrkandet.

Herr Budebeck: Herr vice talman! Mine herrar! Jemte

det jag instämmer i hvad som yttrats af professor Blomberg,
hvars mening jag biträdt redan inom utskottet, skall jag be att,
särskildt med anledning af herr Nyströms anförande, få yttra
några ord.

Han höll före, att man icke får betrakta den senare delen af
hvad man vill kalla utskottets motivering såsom verkligen utgörande
motivering, d. v. s. innehållande skäl för utskottets hemställan,
utan endast som ett resonnement från utskottets sida om
nyttan och önskvärdheten af fria resor. Jag vill be att för min
del få tillkännagifva, att ehuru jag deltagit i utskottets slutliga
beslut, så har jag dock, såsom min reservation angifver, icke kunnat
deltaga i detta senare resonnement, som herr Nyström vill kalla
det. Och detta innebär icke allenast det, att jag anser, att detta
resonnement icke bort i utskottets betänkande inflyta, utan det
innebär också, att jag icke biträder den uppfattning, som deruti
gör sig gällande, nemligen nyttan och önskvärdheten af de ifrågasatta
resorna. Ehuru jag anser, att bestämmelser om fria resor för

N:o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jemvägar.

(Forts.)

N:o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jernvägar.

(Forts.)

26 Onsdagen den IT April.

riksdagsmännen i motionärernas syfte icke böra hafva sin plats i
grundlagen, utan, om dylika bestämmelser skola komma till stånd,
de i annan ordning må gifvas, är jag visst icke af den meningen,
att jag vill tillstyrka dylika bestämmelsers antagande. Jag kali
icke tillerkänna dessa resor den betydelse, som utskottet håller
före att de ega, och jag kan så mycket mindre förorda deras införande,
som jag med all säkerhet anser, att, om sådana fria resor
skulle medgifvas, dervid ovilkorligen kan komma att tillvägagå på
ett sätt, som skulle medföra eu förmån helt visst i annan mening
än motionärerna åsyfta. Jag anser visserligen icke, att dylika resor
i och för sig äro hvad man egentligen menar med en förmån
förenad med riksdagsmannauppdraget, men det blir af dem en
förmån genom det sätt, hvarpå de sannolikt komme att användas,
ty man kan icke dervid anordna så, att det blir möjligt att utöfva
någon kontroll öfver det sätt, hvarpå rätten till sådana resor begagnas.
De resor, som riksdagsmännen göra till riksdagen och för
hvilka ledamöterna af Andra Kammaren få ersättning — dessa
resor skola företagas; det är riksdagsmännens pligt att göra dem.
Det är då, synes det mig, härvid icke egentligen någon förmån,
som tillkommer ledamöterna af Andra Kammaren; det är blott
ersättning för en kostnad, som de fått vidkännas för resor, som
dem ålegat att företaga. Det blir för dem en förmån endast i förhållande
till Första Kammarens ledamöter, som få göra samma
resor utan ersättning. Jag kan icke anse, att det bör framhållas
som förmån att få betalning för de för en obligatorisk resa erforderliga
utgifter, ty det blir ju endast ett godtgörande af den kostnad,
som får utgifvas. I förhållande till den, som får göra eu dylik
resa utan ersättning, blir det visserligen en förmån, men i och för
sig är det det icke.

Jag instämmer i yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Friherre Åkerhiclm: En talare på den bänk, som jag

har äran att tillhöra, har gentemot hvad som yttrades af herr
Trygger gjort den anmärkningen, att det icke skulle vara lämpligt
att uttala sig om ett utskotts motivering. Jag lemnar alldeles
derhän, huru den frågan i allmänhet ställer sig. Men om man
anser, att utskottets motivering icke väl öfverensstämmer med
grundlagen, så synes det mig vara icke allenast lämpligt utan en
pligt att i beslutet inlägga eu gensaga mot motiveringen.

Jag är af fullkomligt samma uppfattning i frågan, som uttalats
af förslagsställaren, herr Trygger och af herr von Ehrenheim.
Innebörden uti 12 § riksdagsordningen, och en af de vigtigare
grunder, på hvilka vår representation hvital’, är väl just att Första
Kammarens ledamöter icke skola för sitt uppdrag åtnjuta någon
som helst ersättning. Man skulle derför komma i strid mot grundlagens
både innehåll och anda, ifall man ville tillerkänna Första
Kammarens ledamöter i denna deras egenskap några ekonomiska
förmåner, och detta äfven om man låter dessa utgå under annan
tid, än då .Riksdagen är samlad, och under den skyddande förklädnaden
af att vara icke en ersättning för riksdagsmannakallet

Onsdagen den IT April. 27

utan en åtgärd för att göra kammarens ledamöter bättre skickade
för sitt kall.

På visst håll, der man gerna önskar en ändring i Första Kammarens
sammansättning, har det alltid varit ett önskemål att få
bestämmelser om aflöning för denna kammares ledamöter. Det
skulle vara mycket illa, om denna önskan kunde genomföras utan
någon ändring i grundlagen, kanske endast genom en gemensam
omröstning i Riksdagen eller på administrativ väg. Så mycket
mera skäl synes det mig då vara för den, som har en motsatt åsigt,
att icke deltaga i något uttalande, som kan stödja den uppfattningen,
att ändring i det nuvarande förhållandet kan ske utan ändring
af grundlagen.

Jag instämmer i det af herr Trygger framstälda yrkandet.

Herr Blomberg: Jag ber, att ännu eu gång få framhålla, att

när det gäller att besvara den fråga, som i sjelfva verket här föreligger,
har man helt enkelt att utgå från sjelfva grundlagen, undersöka
dess stadgandens innehåll och tillse hvad man ur dem kan
inhemta. Dessa stadganden innehålla i afseende å Andra Kammaren,
att dess ledamöter för lagtima riksdag åtnjuta ett bestämdt
arfvode, som kan minskas, om den tid hvarunder Riksdagen är
samlad, förkortas, och under urtima riksdag dagtraktamente. Deremot
säger riksdagsordningens § 12, att Första Kammarens ledamöter
icke åtnjta något arfvode för denna befattning. Funnes ingenting
vidare bestämdt, innebure nu anförda bestämmelser alls ingenting,
som kunde utgöra hinder för att reseersättning ändå utginge till
båda kamrarnes och således äfven till Första Kammarens ledamöter,
på grund af särskildt gifna föreskrifter. I och för sig kan 12 §
riksdagsordningen ej sägas frånkänna Första Kammarens ledamöter
rätt till resekostnadsersättning. Stadgandet i nämnda §, att intet
»arfvode» må af riksdagsman i Första Kammaren uppbäras, utesluter
icke rätt till resekostnadsersättning, ty arfvode och dylik
ersättning hafva alltid betraktats såsom fullkomligt skilda saker,
bestämda, på olika sätt både i grundlagen och andra lagar, både i
vårt lands och andra länders lagar; derom vittnar ej blott nuvavarande
riksdagsordnings § 23 utan äfven 1810 års riksdagsordnings
§ 17 mom. 2. Men då riksdagsordningens § 23 stadgar, att medlem
af Andra Kammaren åtnjuter ersättning för resor till och från
Riksdagen, så ligger deri ett förtydligande af § 12 riksdagsordningen,
som måste anses innebära, att ledamot af Första Kammaren
är obehörig uppbära dylik reseersättning.

Man har också talat om grunden till ifrågavarande stadganden.
Denna är, förmenar jag, ingen annan än den, att riksdagsman i
Andra Kammaren bör under form af arfvode och reseersättning
åtnjuta ersättning för sin inställelse och vistelse vid riksdagen —
precis på samma sätt, som förut stadgades i den gamla riksdagsordningens
17 § 2 mom., der vald riksdagsman tillförsäkrades ersättning
för anständigt underhåll vid Riksdagen samt ersättning
för resekostnad — meu att ledamot af Första Kammaren oj må
åtnjuta dylik ersättning. Det är derför jag menar, att grundlagens

>'':o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 28.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jernvägar.

(Forts.)

28 Onsdagen den 17 April.

bestämmelser alldeles ingenting hafva att skaffa med medgifvanden
i afseende på de fördelar i öfrigt, som mellan riksdagarne kunna
för riksdagsmän ifrågakomma. Jag vill ännu en gång förklara, att
jag är deri fullkomligt ense med de föregående talarne, att sådana
medgifvanden icke böra göras, utan att man bör afslå framställningar
i denna rigtning, men jag bestrider, att för sådana medgifvanden
skulle behöfvas ändring i gällande grundlagsbestämmelser.

Herr Hasselrot: Jag vill icke ingå på frågan, huruvida det

vore önskligt att, såsom bär ifrågasattes, bereda fria resor för kamrarnes
ledamöter å statens jernvägar, och jag vill endast i förbigående
uttala min bestämda uppfattning, att alla åtgärder, som
verkligen kunna förändra karakteren af Första Kammarens nuvarande
ställning, vill jag i min ringa mån motsätta mig. Men beträffande
frågan, huruvida det erfordras en ändring i grundlagens
stadganden för möjliggörande af dylika resor, ber jag få uttala en
åsigt, som sammanfaller med herr Blombergs. Här har påståtts, att
meningen med bestämmelserna i §§ 12 och 23 riksdagsordningen vore
den, att ledamot i Första Kammaren i sådan egenskap under ingen
form skulle kunna åtnjuta någon förmån, och att Andra Kammarens
ledamöter ej tillkomme annat än fri resekostnad jemte arfvode
under riksdag. Ku vill jag dock erinra, att grundlagen sjelf bestämdt
och tydligt fordrar, att man vid tolkningen af densamma
följer dess ordalydelse, och så vidt jag kan förstå, innebäres uti
ordalydelsen af ofvannämnda paragrafer intet annat än hvad der
står, "nemligen att ledamot af Första Kammaren ej må åtnjuta
arfvode, under det ledamot af Andra Kammaren skall hafva resekostnadsersättning
till och från samt arfvode under riksdagen. Så
snart man ger sig ut på tydningar utöfver ordalydelsen, kommer
man på gungande grund, hvilket bäst framgår af de olika meningar,
som här blifvit framstälda. Att man för öfrigt icke får tolka
grundlagen så, att hvarje annan förmån, än deri uttryckligen medgifves,
skulle vara riksdagsmän förmenad, visas bäst deraf, att vi
sedan åratal tillbaka utan särskild afgift åtnjuta förmånen af klubbrum,
tidningar och skrifmaterialier. Man må icke säga, att detta
blott är en bagatell; om jag icke misstager mig, belöper sig kostnaden
härför till omkring 30,000 kronor om året; men det är i allt
fall principen, icke summan, som här har betydelse. Vill man införa
i grundlagen en bestämmelse, att ingen annan förmån än de i
23 § omnämnda må tillkomma riksdagsmän såsom sådana, så är
saken klar, men till dess ett sådant stadgande tillkommit, synes
det mig möjligt, om också ej klokt, att på annan väg än genom
ändring af grundlagen bereda riksdagsmännen förmåner.

Jag yrkar rent bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: Jag ber få fästa uppmärksamheten derpå,
att konstitutionsutskottets ärade ordförande, som ogillar de fria resorna,
i alla fall yrkar rent bifall till utskottets hemställan. Detta
bevisar, att föga samband tinnes mellan omdömet om resornas gagn
eller icke gagn och föreliggande förslag, d. v. s. mellan utskottets

Onsdagen den 17 April. 29

motivering ocli dess hemställan om afslag. Från åsigten om resorna
till en argumentering för ogillande af utskottets motivering
i grundlagsfrågan är ett bestämdt språng i tankegången.

Jag anhåller att, liksom utskottets ordförande och andre talare,
få yrka rent bifall till utskottets förslag.

Herr Billing: Det är visserligen sant, att grundlagen skall

tolkas efter bokstafven, men jag hemställer, om det icke finnes eu
bokstaflig tolkning, som faller på sin egen orimlighet, jag menar
en sådan bokstaflig tolkning som den herr Blomberg och de, som
med honom instämma, göra sig skyldige till. Visserligen skulle
man kunna fråga, med hvad rätt de säga, att grundlagens bokstaf
har definierat begreppet arfvode i § 12 till att betyda arfvode endast
under riksdagstiden och bestämt, att det icke har något afseende
å tiden mellan riksdagarne. Hänvisningen till § 23 kan
jag för min del icke anse tillräcklig såsom bevis för att med »arfvode»
i § 12 riksdagsordningen icke kan menas någon som helst
förmån för ledamot i Första Kammaren mellan riksdagarne. Ett
sådant pressande af bokstafven leder till sådana orimligheter, att
man måste tillbakavisa det.

Om grundlagen, såsom herr Blomberg säger, endast förbjuder
riksdagsman i Första Kammaren att under riksdagen uppbära arfvode,
men ej för tiden mellan dem, så måste herr Blomberg erkänna,
att riksdagsman i Första Kammaren, som under riksdagstiden
ej åtnjutit arfvode, under årets öfriga 8 månader grundlagsenligt
skulle kunna tilläggas arfvode af 10 kronor om dagen. Detta är
den nödvändiga konseqvensen af hans bokstafliga tolkning. År det
icke en fullkomlig orimlighet? Jag tror icke herr Blomberg skall
komma från denna konseqvens, om han håller på att i § 12 endast
talas om tiden under pågående riksdag, icke om tiden äfven mellan
riksdagarne, men icke vill väl herr Blomberg säga, att det icke
skulle strida emot grundlagen, om Kongl. Maj:t bestämde, att ledamöter
af Första Kammaren skulle ega uppbära 10 kronor om dagen
under 8 månader.

Jag ber att få instämma uti det af herr Trygger framstälda
yrkandet.

Herr JTrygger: Jag instämmer i allo med den siste ärade

talaren. Äfven om man bör tolka grundlagen efter ordalydelsen,
kan detta naturligtvis icke betyda, att den skall tolkas emot sundt
förstånd. Vidare ber jag få säga, att den omständigheten, att § 23
riksdagsordningen stadgar, att riksdagsman af Andra Kammaren
skall åtnjuta resekostnadsersättning samt arfvode af högst 1,200
kronor, icke visar, att den först nämnda ersättningen icke kan innefattas
i begreppet »arfvode».

Mot herr Hasselrot må det tillåtas mig göra gällande, att lagutskottets
ärade ordförande här tyckes hafva sammanblandat tvenne
skilda saker; å ena sidan do förmåner, Riksdagen såsom sådan har,
och å andra sidan de, som den enskilde riksdagsmannen åtnjuter.
Med herr Hasselrots motivering skulle man kunna säga, att det

Jf:o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor å
statens jernvägar.

(Forts.).

X:o 23.

Ang. rätt för
Riksdagens
ledamöter till
fria resor ä
statens jernvägar.

(Forts.).

30 Onsdagen den 17 April.

vore en förmån för oss att få vistas i detta rum för hållande af
våra sammanträden; ty det är onekligen en förmån att hafva tak
öfver hufvudet. På samma sätt förhåller det sig med klubbrum,
tidningar o. s. v.

Detta är förmåner, som kammaren har, men det är icke förmåner
för den enskilde riksdagsmannen såsom sådan. Jag tror
man måste göra denna skilnad, och äfven om man står på den
ståndpunkt jag och mina meningsfränder i denna fråga intaga,
torde man följaktligen icke behöfva erkänna det oberättigade i de
förmåner herr Hasselrot här påpekat. — Jag har icke något annat
yrkande att göra än det jag förut framstält.

Herr Blomberg: Det må tillåtas mig att till svar på den

näst siste talarens anförande säga några ord.

Efter min uppfattning bör man tyda grundlagens ifrågavarande
ord och bestämmelser i enlighet med det sätt, hvarpå man måste
tolka och tyda lag i allmänhet. En sådan lagtolkning fordrar enligt
min mening, att §§ 12 och 23 riksdagsordningen måste sammanställas
med hvarandra, emedan de alldeles tydligt behandla samma ämne. På
detta sätt blir betydelsen af ordet arfvode i § 12 klar. Det finnes
nemligen ingen som helst anledning, hvarför åt uttrycket arfvode
i § 12 skulle gifvas en mera omfattande innebörd, än samma uttryck
har i samma lag uti § 23, som behandlar ämne af samma
slag. Jag bestrider hvarje påstående, att det skulle vara en oberättigad
tolkning eller eu hårdragning af ordalagen, då man för
omfattningen af uttrycket arfvode hemtar stöd från en jemförelse
mellan två paragrafer, som tydligen afse likartade spörsmål. Det
är här fråga om »arfvode» för riksdagsman, och detta uttryck är
genom såväl den äldre som nuvarande riksdagsordningen knutet
till riksdagsmannens verksamhet under riksdagssessionen. Vill man
såsom den ärade talaren på vestmanlandsbänken »efter ordalagen»
tolka § 12 riksdagsordningen, så nödgas man, då ledamot af Första
Kammaren är utesluten från hvarje form af arfvode, helt visst erkänna
såsom berättigad jemväl den slutsatsen, att medlem af denna kammare,
hvilken under riksdagen sitter såsom ledamot i en komité,
skulle vara fullkomligt oberättigad att på grund deraf åtnjuta arfvode.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Trygger, att
utskottets hemställan måtte bifallas utan gillande af utskottets
motivering.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till irtskottets hemställan utan
gillande af motiveringen vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 17 April.

X:o 23.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 29 ock 30 sistlidne mars
bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af väckta förslag om beviljande
af anslag för understödjande medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar.

Herr Sjöcrona: Statsutskottet bar på framställning af en skilde

motionärer kommit med denna hemställan alldeles enbälligt,
och den lär redan vara af Andra Kammaren bifallen. Jag skall
således icke, åtminstone till en början, tillåta mig att yrka afslag
å densamma, men då det nu synes hafva utvecklat sig den föreställningen,
att det nära nog anses såsom en gifven sak, att Riksdagen
hvart femte år skall ställa till Kongl. Maj:ts förfogande en
jernvägslånefond, synes det mig ändå vara skäl att något litet betänka,
om förhållandena verkligen fortfarande äro sådana, som de
voro, då Riksdagen började med att anvisa sådan lånefond.

Såsom herrarne, åtminstone de äldre bland oss, torde erinra
sig, gick det på (iO-talet och derförut i afseende på jern vägsanläggningar
till så, att det framstäldes särskild proposition eller väcktes
särskild motion om hvarje enskild jernväg och dess understödjande
med lån, och det fick då bero på huru de särskilda intressena
kunde göra sig gällande och bevaka sina förmåner här. Då funnos
högst få enskilda jern vägar. Det var statsj er n vägarna, som då
egentligen voro det hufvudsakliga i vårt jern vägsnät. Det säger
sig sjelft, att det då var ett stort och vigtigt statsintresse att befrämja
enskilda jern vägsanläggningar. Den tiden var räntan i vårt
land sex procent normalt. I utlandet kunde visserligen pengar
erhållas till billigare ränta, men de enskilda jernvägsbolagen kunde
då ingalunda räkna på att der erhålla sådana för dem erforderliga
lån. Staten måste således träda emellan med sin kredit. Emellertid
visade det sig, att dessa strider inom Riksdagen om lån åt enskilda
jern vägsanläggningar icke voro så synnerligen lämpliga, utan
hotade att förrycka riksdagsarbetet, och då enade sig Riksdagen
1871 om att till Kongl. Maj:ts förfogande ställa en fond, som då
bestämdes till 10 millioner kronor för beviljande af lån åt enskilda
jern vägar, och sedan dess har Riksdagen fortsatt att hvart femte
år bevilja en lånefond till olika belopp. Under de trettio år, som
sedan dess förflutit, hafva vi, som ju alla känna, fått eu ofantlig
mängd enskilda jernvägar, och det bör väl med fog kunna sägas,
att det numera icke kan anses vara ett så framträdande och stort
statsintresse att främja enskilda jernvägsanläggningar som det var
då. Det har också för öfrigt visat sig, att ganska många enskilda
jernvägsanläggningar under denna tid kunnat komma till stånd
utan anlitande af lån ur dessa jernvägsfonder. Jag erinrar dervid
i förbigående först och främst om den störa bergslagsbanan. Den fick
visserligen lån ur don första lånefonden, så mycket som det var
möjligt att gifva den, nemligen halfva fonden eller fem millioner
kronor, men är det någon af herrarne, som tror, att icke denna jernväg
kommit till stånd lika väl, äfven om don icke fått lån ur
jernvägslånefonden, då det beviljade beloppet icke utgjorde på långt
när V10 af den erforderliga anläggningskostnaden, och bolaget må -

Anslag till
låneunderstöd
för enskilda
jernvägar.

N:o 23.

Anslag till
låneunderstöd
för enskilda
jernvägar.
(Forts.).

32 Onsdagen den 17 April.

ste underkasta sig att för dessa fem millioner bevilja förmånsrätt
i jernvägen framför öfriga fordringsägare.

För att nu endast tala om förhållanden, som jag särskildt känner,
kan jag nämna, att de jernvägar, som finnas inom Skaraborgs
län och anlades på 70-talet, fingo icke något lån af jernvägslånefond.
Hjo—Stenstorpsbanan fick visserligen ett lån ur handelsoch
sjöfartsfonden, men det var icke mer än 140,000 kronor, ett ganska
ringa belopp i förhållande till anläggningskostnaden. Banan Mariestad—Moholm
fick lån ur samma fond på 20,000 kronor, men det var
ju en ren obetydlighet i förhållande till anläggningskostnaden.
''Sedan hafva vi två jern vägsanläggningar, som erhållit statslån af
den då tillgängliga lånefond, men Lidköping—Skara—Stenstorps,
Lidköping—Kinnekulle hafva kommit till stånd utan statslån, och
den stora Yestergötland—Göteborgsbanan har också åstadkommits
utan det ringaste statslån. Detta beror på att under den långa
tiden Täntefoten betydligt har förändrat sig. Den har ju varit
ganska låg. Den höjning, som för ett par år sedan egde rum, få
vi väl anse hafva varit endast tillfällig.

Se vi vidare på uppfattningen af den ekonomiska bärigheten
hos jernvägsbolagen och den naturligtvis deraf följande möjligheten
att kunna intressera personer att insätta pengar _i sådana företag,
vill jag erinra om •— det jag särskildt känner till — de skånska
jernvägsbolag, som tillkommo på 60-talet. Deras aktier, lydande
på 100 kronor, såldes den tiden för 1 krona—5 ä 6. kronor. Nu äro
exempelvis Christianstad—Hessleholmsbanans aktier uppe i 200
kronoV Om det tillfälligtvis nu är något mindre kan ju vara,
men jag haT sjelf haft eu sådan aktie, och då jag ansåg mig icke
vidare vilja hafva den, emedan jag icke bodde på orten, och derför
sålde den, fick jag 200 kronor för densamma. Hjo—Stenstorpsbanan,
som har kämpat med mycket stora svårigheter, gifver nu åtta procent
utdelning, och dess aktier äro uppe i 140 kronor. Banan Vara
—Göteborg öppnades för trafik den 1 januari 1S00, men emedan
den icke var fullt färdig, kunde man icke börja verklig persontrafik
förrän den 1 juli. Dess aktier såldes redan under det första
året till 80 procent. Det vill deraf synas vara ganska klart,
att behofvet af statslån för jernvägar är väsentligen förminskadt
numera.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att »behörigt afseende fästes
dervid, att icke i följd af uppmuntran från statens sida det enskilda
jernvägsbyggandet alltför mycket forceras. Uppenbart är,
att i den mån staten anslår medel att på förmånliga vilkor utlemnas
såsom lån till enskilda jernvägsanläggningar, framkallas
ock ansträngningar från kommuner och enskilde för att uppbringa
motsvarande belopp och sålunda komma i åtnjutande af statslån
för utförande af de jernvägsföretag, hvaraf de hafva intresse. Jemte
det att betydande kapital sålunda bindes, är ock att .märka, hurusom
till dylika företag dragas arbetskrafter från jordbruk och
näringar. I betraktande häraf synas särskildt de nuvarande ekonomiska
förhållandena böra mana till stor försigtighet.»

Detta skall jag bedja få till alla delar underskrifva, men det

Onsdagen den 17 April. 33

synes mig hafva bort föranleda till hemställan om afslag. Hvad
här talas om bindande af betydliga kapital och att arbetskrafter
dragas från jordbruket är fullkomligt rigtigt, och det är just detta
bindande af kapital, som har förorsakat den räntestegring, hvaraf
landet nu lidit under ett par års tid. Det vill synas mig, att utskottet
rätteligen bort afstyrka dessa motioner, men om ingen
annan framställer yrkande derom, skall jag icke heller för närvarande
göra något sådant yrkande.

Herr Tamm, Hugo: Det gjordes icke något yrkande, men
jag kan icke underlåta att med ett par ord svara på den föregående
talarens uttalande i ärendet.

Han yttrade, att ställningen nu är sådan, att en jernvägslånefond
icke skulle behöfvas, men om man ser efter på de ansökningar
och koncessioner, som beviljats, äfvensom på de ansträngningar,
som på snart sagdt alla orter i Sverige fortfarande pågå
för att åstadkomma jernvägar, torde detta vara ett ganska talande
bevis för, att om också Vestergötland är nöjdt, så finnes det andra
orter i detta fall, som icke äro nöjda med att icke kunna i den
mån det är möjligt få tillgodogöra sig de stora fördelar, som en
jernväg erbjuder. Det är detta skäl, som föranledt oss att nu
föreslå bifall till de väckta motionerna i enlighet med hvad som
gjorts under flera år. Det är visserligen sant, att det verkligen
inom utskottet varit fråga om, att beloppet skulle sättas lägre, men
vi hade en erfarenhet icke längre sedan än i fjol, då just en bana,
som icke var alldeles främmande för den siste talaren, Borås—
Alfvesta-banan, trots det att förra fonden bestämts till 7,500,000
kronor, gjorde ansökan om låneunderstöd utöfver fonden — hvilket
visade, att till och med Vestergötland då ej var tillfredsstäldt med
det då bestämda fond-beloppet. Nu är man tillfredsstäld der, men
jag är öfvertygad, att på många håll detta behof fortfarande förefinnes,
och jag tror icke det kan vara skäl, att vi under sådana
förhållanden utsätta oss för att genom afslag å denna lånefond få
in å nyo, såsom den föregående talaren mycket rigtigt anmärkte,
dessa jernvägsstrider mer än nödigt är i Riksdagen. Det kan hända,
att det går som med Borås—Alfvesta-banan; det kan blifva flera
byten, som icke rigtigt passa i hop.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: Den siste talaren nämnde, att om man var
belåten i Vestergötland, kan det vara annorlunda i andra delar af
landet. Jag får då bekänna, att om jernvägslånefonden beviljas,
vet jag ett litet bolag i Skaraborgs län, som gerna skulle vilja
hafva en del af'' densamma. Men jag har ju varit opartisk.

Jag har emellertid nu begärt ordet på uppmaning af flera
ledamöter i kammaren för att yrka afslag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält
Första Kammarens Prof. 1901. N:o 23. 3

N:o 23.

Anslag till
låneunderstöd
för enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 23.

Anslag till
låneunderstöd
för enskilda
jernvägar.
(Ports.)

Ifrågasatt
utredning
rörande anläggning
af
jernväg från
Ljusdal till
Sveg.

Onsdagen den 17 April.

samt vidare på afslag derå, ocli förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justeradesoch
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller, hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna,
hafva utfallit sålunda:

Ja — 74;
Nej — 31.

Föredrogs å ny o och företogs momentvis till afgörande statsutskottets
den 29 och 30 nästlidne månad bordlagda utlåtande
n:o 48, i anledning af väckta motioner om utredning i fråga om anläggning
af vissa jernvägar.

Mom. a).

Herr Bandqvist: Det må icke förtänkas mig, om jag icke

kan förhålla mig alldeles tyst vid föredragningen af statsutskottets
nu föreliggande utlåtande. Jag har visserligen icke fästat så synnerligen
stora förhoppningar vid min motion, men jag har heller
icke tänkt, att den skulle blifva fullt så knapphändigt affärdad af
utskottet.

Jag har _ icke, såsom utskottet tyckes föreställa sig, begärt
eller tänkt mig, att utskottet skulle falla något direkt omdöme om
lämpligheten af den af mig projekterade jernvägens anläggning såsom
statsbana. Jag har endast hemstält, att Riksdagen behagade
i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära, att Kongl. Maj:t måtte taga
i öfvervägande, huruvida icke skäl förefinnas att från Ljusdals
jernväg sstation till Sveg i Herjeådalen fortsätta den från Hudiksvall
utgående statsbanan, samt, om utredningen dertill föranleder,
till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet. En dylik begäran
från Riksdagen behöfde efter min uppfattning icke heller, såsom
utskottet förmenar, anses innebära ett uttalande till förmån för den

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

ifrågasatta statsbaneanläggningen. Tvärtom. Det skulle ju endast
vara i det fall, att utredningen dertill föranledde, som något förslag
kunde vara att vänta. Men den hade dock, denna begäran,
visat, att frågan uppmärksammats, och så mycket hade den utan
tvifvel förtjenat.

Jag måste beklaga, att inom statsutskottet icke funnits en
närmare, omedelbar och personlig kännedom om förhållandena
inom den icke obetydliga del af Sverige, som min motion berör.
Då skulle måhända några mera vänliga ord hafva varit att förvänta
från statsutskottet, en aning kanske fått insteg hos utskottet,
att här verkligen föreligger ett vigtigt intresse för staten och utan
gensägelse ett lifsintresse för orten.

Jag vill icke uppehålla kammaren med att upprepa och närmare
utveckla de skäl, som föranledt motionen. Det skulle helt
visst icke tjena till någonting att nu ytterligare framhålla, hurusom
endast genom en jernväg möjlighet kan beredas att bättre
tillvarataga de stora skogsrikedomarne, de vidsträckta odlingsbara
markerna, de många vattenfallen; hurusom i dessa dagar nödvändigheten
för statsmagterna att fästa något mera afseende vid förhållandena
inom de olika orterna i Norrland framhålles i skarp
belysning.

Härjeådalen är den enda af Sveriges provinser, som hittills
icke fått något med af de stora jernvägssträckor, som staten med
varm och frikostig hand utfört, och till hvilka inbyggarne i dessa
orter liksom i det öfriga Sverige fått i sin mån bidraga.

Storleken af det område, öfver 20,000 qv.-kilometer, som det
nu är frågan att tillgodose, ger, såsom jag i motionen yttrat, vid
handen, att ett verkligt riksintresse här föreligger. »Ett riksintresse
måste det vara att bereda möjlighet till ett något så när
tillfredsställande tillgodogörande af de värderika naturtillgångar,
som finnas inom Herjeådalen och vestra Helsingland; och det må
tillgifvas mig, om jag uttalar den åsigten, att det ej stämmer väl
öfverens med en klok statshushållning att låta denna riksdel fortfarande
ligga oåtkomlig för utvecklingen.» »Jag har derför trott»,
säger jag vidare, »det vara på tiden att söka vända Riksdagens
uppmärksamhet åt detta håll, att söka bana väg för den efter min
och mångas uppfattning naturliga tanken, att statsmagterna böra
taga sig an beredandet af tidsenlig och lämplig förbindelse mellan
Herjeådalen och det nedre landet.» Utom andra förmåner, som
denna jernväg skulle medföra, skulle den blifva till nytta icke
minst derigenom, att den sannolikt skulle bidraga att något hejda
jordegendomarnes hopande på få händer. Det är klart, att en sådan
fråga som den om jernvägsförbindelsen mellan Ljusdal och Sveg
icke kan få falla. Det skulle vara liktydigt med att ortens inbyggare
begingo ekonomiskt sjelfmord, om jag så får uttrycka mig.
Den måsto derför —• då den outvecklade orten icke förmår hjelpa
sig sjelf — under en eller annan form återkomma till Riksdagen,
och det må åtminstone tillåtas mig och de många med mig att
nästa gång få hoppas på bättre lycka.

Ifrågasatt
utredning
rörande
anläggning af
jernväg från
Ljusdal till
Sveg.
(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Ifrågasatt
utredning
rörande
anläggning af
jernväg från
Ljusdal till
Sveg.
(Forts.)

Angående
koncession ä
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

Herr grefve och talman, jag tilltror mig icke att framställa
något yrkande.

Friherre Sparre: Herrarne må icke förtänka mig, om jag

såsom landshöfding i det län, som den föreslagna jernvägen skulle
beröra, icke kan stillatigande åse, huru motionen slägtas. Jag
inser visserligen, att det icke finnes särdeles stora förhoppningar
att nu vinna det önskade målet, men jag vill likväl hafva sagt
mitt ord i detta fall — det må gälla hvad det kan.

Redan vid fjolårets riksdag uttalade jag mig för en jernväg
genom Herjeådalen. Jag anförde de efter mitt förmenande tungt
vägande skälen för en sådan jernvägs framdragande, men förslaget
vann tyvärr ingen anslutning. Den nu föreslagna jernvägen skulle
visserligen icke framgå på den sträckning jag då uttalade mig för,
men den skulle likväl vara af mycket stor betydelse för denna
vanlottade provins. Jag kan derför icke annat än önska framgång
åt frågan.

Det är väl lönlöst att yrka bifall till motionen, då icke ens
förslagsställaren ansett sig kunna göra det. Jag skall derför, i
likhet med honom, icke göra något yrkande, men jag hoppas på
bättre tider för Herjeådalens kommunikationsväsende.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna moment hemstält.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 29 och 30 nästlidne mars
bordlagda utlåtande n:o 49, angående Kongl. Maj:ts proposition i
anledning af en underdånig ansökning om koncession å anläggning
af jernväg från Kiruna station vid statsbanan mellan Gellivare
och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län.

Herr Bohnstedt: I den skrifvelse, som Riksdagen afgaf den
19 april 1893, framhöll Riksdagen, att, med anledning af aen betydelse
i politiskt, strategiskt och ekonomiskt hänseende hvarje
jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens län måste
anses ega, Riksdagen måtte, innan koncession meddelas å jernväg
inom Norrbottens län af annan än lokal betydelse, lemnas tillfälle
yttra sig i frågan. Med anledning af denna skrifvelse har kongl.
proposition om koncession å anläggande af jernväg mellan Kiruna
och Svappavaara blifvit Riksdagen förelagd, i hvilken kongl. proposition
säges, att denna bana i visst afseende vore att betrakta
såsom en lokalbana, men å andra sidan äfven måste anses hafva
en annan och mycket vigtigare betydelse. Det är ju icke underligt,
när uppfattningen är sådan, att regeringen vill låta Riksdagen yttra

Onsdagen den 17 April.

N:o 28.

sig, för att den icke ensam må bära ansvaret och följderna af att
hafva beviljat koncession å denna bana.

Då jag icke kan frånse den politiska betydelse, som hvarje
jernväg i Norrbotten har med den rigtning, rätt mot gränsen, som
denna bana skulle få, har min uppfattning varit, att lyckligast
vore antingen att afslå hela detta förslag eller, om banan nödvändigt
skall komma till stånd, att staten sjelf skulle bygga densamma,
hvarigenom eganderätten naturligtvis skulle blifva fullkomligt
tryggad. Begge dessa framställningar gjordes af mig inom
utskottet, men utan anslutning från utskottets öfriga ledamöter.
Det tyckes nemligen vara så, att när frågan gäller jernbanor i Norrland,
äro afslagsyrkanden ovärdiga, liksom yrkande på statsbana
der uppe naturligtvis under nuvarande förhållanden är utan framgång,
då den erfarenhet, Riksdagen har af de dryga kostnaderna
för jernvägarna i Norrland, naturligtvis omöjliggör alla framställningar
i den rigtningen. Det återstod således, när intet af dessa
förslag kunde vinna bifall inom utskottet och tendenserna inom
kammaren äfven gingo i samma rigtning, intet annat än att vid
beviljande af jernvägskoncessionen söka genom skärpta koncessionsbestämmelser
trygga banan, så att den skulle komma att förblifva
svensk egendom. Regeringen har sjelf i den kongl. propositionen
framhållit, att koncession å jern vägsanläggningen Kiruna—Svappavaara
endast bör bifallas under vissa särskilda vilkor och förbehåll.

Det första vilkoret är, att för koncessions medgifvande alla de
vilkor och förbehåll, som numera ingå i hvarje koncession å jernvägsanläggning,
äfven för denna anläggning'' skola iakttagas.

Det andra vilkoret är det, som domänstyrelsen har andragit.

Det tredje vilkoret är, att sökandena skola ådagalägga, att de
förfoga öfver det penningbelopp, som erfordras för jernvägens
byggande och för anskaffande af den behöfliga rullande materielen.

Det fjerde vilkoret, hvars syfte är att söka bibehålla företaget
såsom svenskt, är, att såsom vilkor för tillstånd till byggnadsarbetets
påbörjande skall föreskrifvas, att det ådagalägges, »dels att
koncessionen öfverlåtits åt ett aktiebolag, i hvars ordning stadgas,
att aktie icke må egas eller innehafvas af utländing, dels ock att
Svappavaara och Leveäniemi malmfält egas af ett eller två aktiebolag,
i hvilkas bolagsordning är stadgadt, att aktie icke må egas
eller innehafvas af utländing, och att beslut om ändring i denna
bestämmelse eller om försäljning af grufva eller del deraf, om bolagets
upplösning, om nedläggande af grufdriften och om förändring
af bolagsordningens bestämmelse i afseende å föremålet för bolagets
verksamhet icke må utan Kongl. Maj:ts tillstånd vara giltigt, med
mindre samtlige aktieegare förenat sig derom, äfvensom att för de
fyra aktier i grufvebolaget eller grufvebolagen, hvilka — i likhet
med hvad som skett beträffande Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag
— torde böra till staten mod full eganderätt öfverlåtas, talan
skall föras af den, som Kongl. Maj:t dertill förordnar.» Dessutom
skulle fordras, »att i såväl jernvägsbolagets som grufvebolagets eller
grufvebolagens ordningar skall, i likhet med hvad numera är fallet
med ordningen för Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag, vara in -

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 17 April.

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Sv ap $ av aar a.

(Forts.)

tagen en bestämmelse derom, att Kongl Maj:t eger utse en ledamot
i bolagets styrelse.»

Vidare skulle i koncessionen för Kiruna—Svappavaara jernväg
dels »inryckas förbehåll om skyldighet för denna jernvägs
egare och trafikanter att vara underkastade den inskränkning i tillfälle
till vidaretransport öfver statsbanan Kiruna—riksgränsen, som
kan blifva en följd af den redan träffade öfverenskoinmelsen mellan
staten och Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag samt af de
medgifvanden af rätt till transport af malm till större myckenhet
än öfverenskoinmelsen innehåller, som möjligen kunna varda sistnämnda
bolag förunnade», dels ock med afseende å tiden för malmtransportens
börjande stadgas, »att transporten af malm från denna
bibana öfver statsbanan till riksgränsen icke får taga sin början
förr än ett år efter sistnämnda banas öppnande för allmän trafik».

Dessa af Kongl. Maj:t föreslagna vilkor hafva af utskottet
accepterats med endast ett enda litet tillägg, det nemligen, att om
framdeles »fråga skulle uppstå om utsträckning af denna bana,
lärer, för så vidt den ifrågasatta utsträckningen är af någon betydenhet,
tillstånd härtill icke af Kongl. Maj:t meddelas, utan att
Riksdagen deröfver blifvit hörd».

Mot utskottets motivering har jag reserverat mig i syfte att få
något skärpta bestämmelser till vinnande af större trygghet för att
företaget skall komma att stanna i svenska händer. Dessutom har
jag velat föreslå någon lindring i Kongl. Maj:ts och utskottets bestämmelser
i afseende å transportmöjligheten af malmen.

livad de skärpta bestämmelserna beträffar, upptager min reservation
det tillägg, att, likasom staten uti grufvebolaget skulle innehafva
fyra aktier med full eganderätt, staten äfven i fråga om
jernvägsbolaget skulle ega samma rätt. Derjemte har jag föreslagit,
att bland koncessionsvilkoren vidare borde upptagas, att »jernvägen
icke för intecknas till högre belopp, än som motsvarar kostnaden
för jernvägens anläggning». Detta har jag gjort derför, att
om grufvebolaget och jernvägsbolaget, hvilka naturligtvis bestå af
samma personer, skulle ega rätt att i jernvägen inteckna äfven
annan gäld än gäld för jernvägen, skulle detta naturligtvis lättare
förorsaka inblandning af utländska intressen äfven i denna jernväg.
År jernvägen blott intecknad till sitt värde, torde det vara
lättare för staten att, om staten anser sig böra lösa densamma, få
den till inteckningsbeloppet, än om jernvägen vore intecknad till
betydligt högre värde och inteckningshafvarne skulle vilja bevara
sin rätt, i hvilket fall den blefve för staten betydligt dyrare att
öfvertaga. Dessa äro de båda af mig föreslagna skärpningar uti
koncessionsvilkoren.

Sedermera gäller frågan, huruvida detta nya malmbolag, derest
koncessionen beviljas, skall kunna på banan Kiruna—riksgränsen
frakta den qvantitet malm, som bolaget behöfver för att
blifva i tillfälle att bestrida de räntor och omkostnader, som anläggningen
påkallar. Såsom kammaren vet, är det nu bestämdt,
att Kirunavaara-bolaget har rätt att på vissa vilkor frakta 1,200,000
ton malm. Här begäres nu hos Kongl. Maj:t rättighet att höja

N:o 28.

Onsdagen den 17 April.

detta belopp till 1,770,000 ton och derjemte förmånsrätt för ytterligare
transport af 430,000 ton, tillsammans alltså 2,200,000 ton.
Hela banans trafikförmåga är enligt jernvägsstyrelsens uppgift beräkna!
till 2,700,000 ton, men detta under förutsättning, att banan
hela året oafbrutet trafikeras. Dock är det väl att antaga, att med
de naturhinder, som ofta förekomma i dessa trakter, trafiken kanske
minst en månad årligen måste inställas, och då reduceras
denna qvantitet med cirka 250,000 ton eller till en totalsiflra af
ungefärligen 21/,, millioner ton. Om nu Kirunavaara-bolaget, hvilket
tydligen aspirerar monopol på hela trafiken, verkligen skall hafva
förhoppning att erhålla hvad det begär, skulle det resultera deri,
att det andra bolaget och möjligen andra blifvande grufbolag, hvilka
också vilja frakta malm, icke skulle kunna frakta mera än cirka 2 å
300,000 ton. Detta vore liktydigt med att säga: »koncession skola
ni få, men frakta eder malm kunna vi icke». Om Riksdagen emellertid
beviljar bolaget koncession, har den väl äfven skyldighet
tillse, att det får frakta den qvantitet malm till skeppningsorten,
som erfordras, om eljest företaget skall kunna härå sig. Det är
således af yttersta vigt för Svappavaaras jernvägsholag, att bolaget,
innan det börjar med jernvägsanläggningen, får lika rätt till malmtrakt
som annan trafikant, med inskränkning af den af Riksdagen
redan kontraherade qvantitet med Kirunavaara bolag. Jag
har i min reservation velat framhålla denna sak derigenom, att jag
omnämnt den skrifvelse, som Kirunavaara-bolaget ingifvit till Kongl.
Maj:t, och lemna ett svar på denna skrifvelse, i det att jag säger,
att »enligt utskottets uppfattning torde båda dessa frågor, innan de
afgöras af Kongl. Maj:t, komma att underställas Riksdagens pröfning,
helst de beslut, hvartill desamma föranleda, otvifvelaktigt
komma att i högst väsentlig grad inverka ej allenast på malmtrafiken
från Svappavaara och Leveäniemi gruffält, utan äfven på möjligheten
för transport af jernmalm från öfriga malmfält, hvilkas
produkter måste fraktas å berörda statsbana». Dessa äro således
de båda skäl, som utgjort anledningen till min reservation, och
lag tror, att det är ganska nödvändigt, att de af mig föreslagna vilkoren
vid den blifvande koncessionen komma att beaktas.

På dessa grunder anhåller jag att få yrka afslag å utskottets
både kläm och motivering samt bifall till min reservation.

Herr Säve: Att såväl civilministern som utskottet funnit stora
betänkligheter vid den föreliggande koncessionsansökningen, synes
mig framgå af de stränga vilkor, som do velat fästa vid koncessionen,
vilkor, som ytterligare skärpts af den ärade reservant, som näst före
mig hade ordet. Det synes mig uppenbart, att dessa betänkligheter
företrädesvis haft sin grund uti en hos vederbörande helt
naturlig farhåga, att den ifrågasatta jernvägen förr eller senare
skulle °komma i utländska händer. Det sätt man nu föreslagit
för att förebygga detta kan måhända synas tillfredsställande, men
jag betviflar i allt fall, att man skall lyckas utfinna sådana säkerhetsåtgärder,
som blifva i alla afseenden fullt betryggande. Ty
äfven om man möjligen formaliter kan trygga jernvägen såsom

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Angående ° svensk, lär man näppeligen kunna göra det realiter, synnerligast i
koncession a tider som dessa, då våra egna svenska kapital äro så bundna som
“jernväg^rån ar0 i en massa storartade industriella företag.

Kiruna till När det är fråga om en jernvägsanläggning i Norrbotten, vill
Svappavaara. man gerna gorå sig reda för, om den kan i någon högre grad
(Forts.) komma att bidraga till utbredande af kultur i denna del af vårt
land. Med synnerligt intresse har jag derför i betänkandet tagit
del af de olika myndigheternas utlåtanden om kulturutsigterna i
trakterna omkring den blifvande banan, men jag har dervid råkat
i förvåning öfver, huru stridiga dessa utlåtanden i sjelfva verket
äro. Konungens befallningshafvande, som ser förhållandena ljusast,
anför, »att de trakter, banan kommer att genomlöpa, äro, fråusedt
Svappavaara by och de uppspirande grufsamhällena vid Luossavaara
och Kirunavaara, för närvarande helt och hållet obebyggda
och att, ehuru de äro belägna invid och delvis ofvanför barrskogsgränsen
samt således måste anses för skogsbörd mindre tjenliga,
de dock innesluta vidsträckta områden, hvilka redan äro eller
genom lämplig behandling kunna blifva gräsbärande och lemna
tillfälle till bosättning och utkomst åt idkare af boskapsskötsel».
Samma tanke är naturligtvis uttalad af byamännen från Jukkasjärvi,
Svappavaara och Yittangi m. fl. hyar, hvilka ansett banan vara
ett lifsvilkor för orten, bland annat emedan afståndet till stambanan
skulle förkortas, god arbetsförtjenst beredas befolkningen under
byggandet, _ stora vidder användbar odlingsmark blifva uppodlade
och en. talrik fast befolkning uppstå i anledning af jern vägen. Går
man vidare, trätfar man i utlåtandet från iernvägsstyrelsen, för
hvilken det stått klart, att »denna jernvägsanläggning vore nödvändig
för tillgodogörandet af de i dessa trakter befintliga malmtillgångar,
och att otvifvelaktigt vore, att efter banans anläggning
ej obetydliga sträckor odlingsbar mark i banans närhet komme att
utgöra ett lämpligt fält för boskapsskötsel».

Men nu är det slut med de myndigheter, som sett saken i
ljust. Om man går till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilkens
chef varit landshöfding i Norrbotten och väl torde anses ega god
kännedom om förhållandena der uppe, så yttrar den, att banan »i
nästan rätlinig rigtning vore framdragen nära och å vissa sträckor
ofvanför barrskogsgränsen, hvarest förutsättningarna för en jordbrukande
befolknings utkomst vore svaga», på grund hvaraf den
föreslår, att banan skulle få en helt annan rigtning och dragas
närmare Torne elfs floddal. Slutligen säger domänstyrelsen, att
»den föreslagna jernvägslinien i sin helhet ligger inom den s. k.
öfre barrskogsregionen, som karakteriseras af svag växtlighet och
glesa skogsbestånd».

Detta låter således icke synnerligen förhoppningsfullt för dem,
som i denna bana skulle vilja se en häfstång för utbredande af
jordbrukskultur i dessa aflägsna trakter af vårt land.

Förvånande är ock, att myndigheterna med afseende å banans
blifvande karakter hafva så olika uppfattning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser, att jernvägen bör byggas af staten såsom
statsbana. Jernvägsstyrelsen åter anser, att banan endast har en

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

lokal betydelse och. att den derför bör byggas af enskilde. Hvad
civilministern angår, tyckes ban visserligen anse, att den icke bör
byggas såsom statsbana, men ban finner dock, att den bar en helt
annan, en lokal betydelse, på grund hvaraf han med anledning af
1893 års bekanta riksdagsskrivelse har velat, att jern vägsfrågan
skulle hänskjutas till Riksdagen.

Ja, mina herrar, nu hafva vi alltså att afgifva vårt yttrande,
men hvad skola vi kunna säga? Det synes visserligen å ena sidan
vara en naturlig sak, att Riksdagen understödjer de enskilde uti
deras lofliga bemödanden att draga fördelar och vinst af sin egendom,
men å andra sidan har man att ställa för sina ögon 1893 års
riksdagsskrivelse, hvilken, såsom herr Bohnstedt redan erinrat,
framhåller, att man i ett fall sådant som detta måste taga hänsyn
till banans betydelse i såväl politiskt och strategiskt som ekonomiskt
afseende. Hvad det politiska beträtfar, tror jag, att detta här
kan anses i det närmaste sammanfalla med det rent strategiska.
Men med afseende på det strategiska har jag farhågor, hvilka jag
anhåller att med några ord få uttala.

När den stora frågan om banan Gellivare—riksgränsen debatterades
1898, uttalade jag för min del mina stora betänkligheter mot
denna bana särskildt med hänsyn till de strategiska förhållandena.
Jag kunde dervid stödja mig vid ett yttrande af den dåvarande
generalstabschefen, hvithet afgafs den 1 februari 1897 och lydde
så: »Ju mer en förut otillgänglig gränstrakt bebygges, kultiveras
och förses med kommunikationer i alla rigtningar, och ju mer dess
slumrande millioner framlockas i ljuset och tillgodogöras genom
dess utvecklade kommunikationsväsende, desto mer förlorar denna
gränstrakt sin förutvarande karakter af ett slags tryggande barriére
mot grannlandet, ty desto flera till anfallsföretag lockande operationsföremål
erbjuda sig och med desto större krafter kunna dessa
utföras». I sammanhang härmed framhöll generalstabschefen såsom
en förutsättning för banan i strategiskt hänseende, att den skulle
tryggas genom en fästning, hvilken Riksdagen äfven sedermera
beslutit att uppföra vid Boden, samt genom en jernväg, dragen från
Gellivare-banan genom de inre delarne af landet söderut såsom en
etapplinie för trupper, hvilka på denna väg skulle kunna framsändas
till stöd för banan och fästningen. Så resonerade generalstabschefen
1897, men i sitt nu afgifna yttrande öfver den nya
banan har han icke framstält någon strategisk betänklighet, hvadan
han äfven för sin del tillstyrkt bifall till den ifrågavarande
koncessionsansökningen.

Mon hvad generalstabschefen sade 1897, det kan med fullt
skäl sägas äfven med afseende på denna bana. Vi hafva visserligen
nu Riksdagens beslut på, att en fästning skall anläggas vid
Boden, men åtskilliga år torde förgå, innan denna silfver färdigbyggd.
Den etapplinie, generalstabschefen äfven förutsatte såsom vilkor för
banan Gellivare—riksgränsen, den hafva vi ej, och länge torde det
dröja, innan dess förutsättning iernvägen Gellivare—söderut kommer
till stånd. Men deremot hafva vi nu i framtidsperspektiv att få
en annan etapplinie för trupper, som nog icke blifva vårt lands,

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Angående * nemligen den, som kan dragas från Pajala öfver Svappavaara till
koncession å Kirunavaara, från hvilken sida Boden alltså skall kunna flankeras
ajernvägmfråii vesterifrån. Någon kan möjligen säga, att man icke behöfver hysa
Kiruna till några farhågor för denna jernväg, derför att det är en så lång
Svappavaara. sträcka emellan dess ändpunkt och riksgränsen. Jag vågar dock
(Forts.) fästa uppmärksamheten på, att denna bana, som kommer att bryta
väg genom en obygd, på andra sidan om Svappavaara vid Yittangi,
har sin fortsättning i en allmän landsväg, som sträcker sig ända
fram till Pajala vid Törne eif. Man säger kanske, att denna väg
icke kan trafikeras af trupper. Huru det kan vara med den saken,
vet jag icke, men hvad jag vet är, att Svappavaara är det äldsta
kända malmfältet i Norrbotten, hvarest malmen, koppar först och
jern sedan, redan började brytas under senare delen af 1600-talet af de
bekanta bröderna Momma, adlade Reenstierna, och att malmen från
Svappavaara forslades ända ned till Kengis, söder om Pajala vid
Törne eif. _ I det föreliggande betänkandet omtalas, att malmbrytningarna
vid Svappavaara varit så betydande, att schakten i malmfältet
nått ett djup af omkring 100 meter. Man frågar sig då, om,
då så ansenliga qvantiteter malm kunnat framforslas under 1600-och 1700-talen från Svappavaara till Xengisfors och de öfriga
Reenstiernska bruken vid Torne eif, icke med lika lätthet några
kosacksotnier skulle kunna i motsatt rigtning här gå samma väg som
malmen?

Det förefaller mig, ehuru jag saknar insigter på det strategiska
området såväl som på bergshandteringens, som skulle det vara förenadtmed
synnerligt stor fara att befordra jern vägsbyggandet påbortre
sidan om linien Boden—riksgränsen. Åtminstone böra vi, som
1898. af militära och strategiska skäl yrkade på, att jernvägen
Gellivare—riksgränsen icke skulle anläggas förr, än Bodénfästningen
vore beslutad, nu hålla på, att ingen ny jernväg bygges på
den östra sidan af samma bana, åtminstone icke förr än härordningsfrågan
blifvit löst.

Jag vill icke gå in på den ekonomiska sidan, som Riksdagen
i sin skrifvelse 1893 framhöll såsom den der jemväl borde uppmärksammas.
Jag vill blott erinra om hvad som framhölls under
diskussionen om Ofoten-banan 1898 och om de betänkligheter, hvilka
då uttalades angående lämpligheten att utskicka så betydande
qvantiteter malm från Norrbotten. Man sökte lugna dem/hvilka
hyste dessa betänkligheter, med att det då icke var fråga om annat
än att från Kirunavaara till Ofoten öfversända 1,200,000 tons malm
om året. Till dessa komma nu ytterligare 1,500,000 tons, d. v. s. så
mycket malm skall exporteras, som svarar mot banans hela trafikförmåga,
hvartill ytterligare kommer all den malm, som sändes från
Gellivare öfver Luleå söderut. Nog vore det dock från nationalekonomisk
synpunkt fördelaktigare för Norrland, om dess stora
malmtillgångar på ett bättre sätt kunde tillvaratagas för förädling.
inom landet i stället för att nu exporteras såsom råvara
till vinst hufvudsakligen för den utländska jerntillverkningen.
Klokheten bjuder, synes det mig, att man något hejdar malmexporten.
Pör öfrigt lär det ingalunda vara nödvändigt, att konces -

N:o 28.

Onsdagen den 17 April.

sionen beviljas nu genast, enär, äfven om ett uppskof sker på ett
år, förbinder ej finnes för de koneessionssökande att ändock få
banan trafikerad vid den tidpunkt, civilministern och statsutskottet
förutsatt. ...

På grund af hvad jag nu tagit mig fribeten yttra, får jag vördsamt
yrka, att kammaren, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
proposition, måtte för sin del hemställa, att koncession å anläggning
af jernväg från Kiruna station vid statsbanan mellan Gellivare
och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län för närvarande
icke måtte bifallas.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Tamm, Hugo: Mot det af statsutskottet framlagda be tänkandet

kafva redan två yrkanden blifvit gjorda. Frågan synes
mig dock i och för sig hafva blifvit, om jag så får säga, nästan
för mycket uppkonstruerad till en stor fråga. Det gäller helt enkelt
en ansökan, som har inlemnats af svenske män, att få tillgodogöra
sig de malmfyndigheter, till hvilka de nu äro rätte egare;
och under vanliga förhållanden skulle naturligtvis svaret utan vidare
blifva, att den begärda koncessionen af Kongl. Maj:t meddelades.
Emellertid uttalade, såsom också redan blifvit anmärkt,
1893 års Riksdag den önskan, att, innan koncession meddelades
på någon bana i Norrbotten, Riksdagen finge tillfälle att derom
yttra sig, Kongl. Maj:t naturligtvis fortfarande förbehållet att derefter
döma, såsom han funne lämpligt. I statsutskottets framställning
är således endast att läsa ett yttrande om sjelfva koncessionen.

För mig synes frågan helt enkelt vara den: är det en.fördel
att få en ökad trafik på en bana, som man redan eger? År det
skäl att, om jag så får säga, utnyttja den trafikförmåga, som finnes
på en redan befintlig, af staten, egd jernväg? Detta synes mig
helt naturligt, och jag har aldrig hört det påståendet förut, att
det skulle vara annat än en fördel att, om man har en egendom,
göra denna mera rentabel, d. v. s. i detta fall, att, om man eger
en jernväg, man äfven i största möjliga måtto garanterar, att man
får trafik på denna jernväg. Nu föreligger ett anbud från Svappavaara
malmfält. Det kan då icke skada, att man för rentabiliteten
af denna jernväg, som kostat svenska folket så mycket penningar,
har, så att säga, mer än en pil i handen. Ty det kan
hända, att malmfrakten tryter från de gamla malmfälten, den kan
nedsättas, och jag kan icke begripa, att det icke i så fall är en
fördel att hafva garanti för att malmfrakten på denna jernväg icke
i oroväckande grad minskas och att man således ur ren trafiksynpunkt
icke skulle kunna säga, att detta är en för staten fördelaktig
affär. Om så är, gäller att tillse, om farhågorna och olägenheterna,
som stå på den andra sidan, äro af den art, att man bör

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

NtO 23. 44 Onsdagen den 17 April.

Angående afslå statsutskottets förslag och bifalla vare sig herr Bohnstedts förkoncession
å slag eller det af herr Säve nu sist gjorda yrkandet.
anläggning af Det har talats om, att det kunde vara skäl att göra denna
JKiruna till ^ana till statsbana. Detta kan åtminstone jag icke fatta. Mig
Svappavaara. seness det alldeles obehöflig! Det kan vara rigtigt, om det gäller
(Forts.) en genomgående bana; men när det är fråga om en bana, som är
lokal ända derhän, att den nästan uteslutande har det lokala intresset
att från ett enskildt malmfält utföra malmen, synes det mig
ingalunda behöflig! att man gör den till en statsbana. Dessutom
innehåller koncessionen, att hvilket ögonblick som helst eger staten
att, äfven sedan banan blifvit koncessionerad, förvandla den till
statsbana, och dermed vore detta önskningsmål vunnet. Men det
kan dessutom, enligt min uppfattning, äfven vara en ganska stor
ekonomisk risk förenad med att göra den till statsbana. Det behöfs
endast, att Svappavaara-bolaget af någon orsak icke skickar
någon malm. Hvad är banan då värd? Penningarne äro nedlagda,
banan liger der, men ingen trafik kan vidare derpå väntas. Kan
det vara skäl att ens tänka på att göra den till statsbana, när
man kan slippa ifrån att göra den dertill?

Bär min del anser jag således alla skäl tala för, att koncession
på den_ föreslagna jernvägen meddelas. Men då komma vi till
koncessionsvilkoren, och hvad dessa beträffar, se berrarne i utskottsbetänkande!
att på ena sidan stå Kong! Maj:t och den stora
majoriteten inom utskottet, bvilkas förslag sammanfalla, och emot
dem står herr Bohnstedt. Jag tror dock, att om man granskar
herr .Bohnstedts och utskottets förslag, så är skilnaden dem emellan
i detta hänseende relativt mycket liten; de skilja sig mera i
formen . än i realiteten. Herr Bohnstedt nämnde redan, att de
flesta vilkoren äro alldeles lika i Kong! Maj:ts förslag och i hans.
Det, som vi skilja oss uti, är frågan om hvilka åtgärder man, såvidt
en sådan sak är möjlig, skall vidtaga för att tillse, att detta bolag
och följaktligen jernvägen bibebålles i svenska händer. Detta är
nu mycket svårt att i lag bestämma, men jag vill upptaga reservantens
förslag och se till, om hans i något afseende fyller detta
bättre än utskottets förslag. För att detta bolag ej skall komma i
några svårigheter med utländingar, har, såsom han nämnde, Kong!
Maj:ts föreslagit, att i Svappavaara-bolagets bolagsordning skall inryckas
bestämmelsen, att staten skall ega fyra aktier i bolaget och
att en ledamot i styrelsen skall förordnas af KoDgl. Maj:! I afseende
å jernvägen förekommer icke detta vilkor. Men herr Bohnstedt
vill hafva detta vilkor, att staten skall vara egare af fyra
aktier, insatt äfven i afseende å jernvägen. Men det är den stora
skilnaden på dessa två saker, att i afseende å Svappavaara-bolaget
är intet fundamentalt beslut giltigt, såvida icke samtlige aktieägare
äro derom ense, och då Kong! Maj:t disponerat fyra aktier och
representeras af en bestämd person, har han möjlighet att inlägga
sitt absoluta veto mot grufvans afhändande på något sätt, som han
anser farligt; i afseende å jernvägen åter har Kong! Maj:t en
mycket större rätt och behöfver icke hafva dessa fyra aktier, ty i

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

jernvägskoncessionen är bestämdt, att lian kan taga hela jernvägen,
och detta måtte väl vara ännu starkare säkerhet för jernvägens bibehållande
i rätta händer, än om han egde fyra aktier. Och i
båda fallen eger Kong]. Maj:t att i styrelsen insätta en ledamot,
hvadan det förefaller mig, som om de af Kongl. Maj:t föreslagna
vilkoren vore mycket starka och säkra och att de göra det af herr
Bohnstedt föreslagna tillägget relativt obehöflig!.

Ett annat vilkor, herr Bohnstedt vill hafva stadgadt, är, att
jernvägen icke skall få intecknas till högre belopp, än som motsvarar
kostnaden för jernvägens anläggning. Hvilken säkerhet detta
innebär, kan jag icke begripa. Jag har aldrig hört, att en jernvägs
värde eller värdet af ett hus, en jordegendom bestämmes i någon
mån af de belopp, som äro intecknade. Och här är ett dylikt
vilkor ännu mera obehöflig!, ty i sjelfva koncessionen är intagen
bestämmelse om de grunder, efter hvilka Kongl. Maj:t har rätt att
lösa till sig egendomen, den må sedan vara intecknad till tio gånger
sitt värde och, såsom herr Bohnstedt antog, sammanblandad med
sjelfva bolagets egendom. Jag kan således omöjligt fatta, i hvad
mån inteckningens högre eller lägre belopp spelar någon roll i
fråga om jernvägens säkrare bibehållande i svenska händer.

Sedermera kommer det vilkor, som mest omtalats och af utskottet
mest diskuterats, nemligen i fråga om malmfrakten. Kammaren
torde erinra sig, att enligt 3 § i det med Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag uppgjorda kontrakt har bolaget åtagit sig att
betala 3,8 % på hela anläggningskostnaden för jernvägen från Grellivare
till riksgränsen. Denna kostnad har, såsom icke torde vara
glömdt, stigit till högre belopp, än som ursprungligen beräknats,
nemligen 22 millioner kronor, och derför har bolaget inkommit med
två framställningar, vid hvilkas form man måste fästa sig. Den
ena framställningen är den, att bolaget skall berättigas att frakta
icke blott 1,200,000 ton fritt, utan att denna qvantitet skall få
ökas till 1,770,000 ton. Den andra begäran är den, att bolaget
skall få förfrakter framför andra till ett visst belopp. Hvad den
första framställningen beträffar, är det alldeles klart och Kongl.
Maj:t betonar det ytterligare, att denna fråga kan icke afgöras utan
att Riksdagen, som satt qvantiteten till 1,200,000 ton, beslutar i
frågan. Nu har emellertid bolaget inkommit med denna framställning.
Svappavaara-bolaget har begärt att nu få svar på sin fråga.
Riksdagen står då nu inför nödvändigheten att fatta sitt beslut i
afseende å koncessionen. Så långt är ju allt klart. Men häraf
följer, att när denna fråga, om frakten skall få öfverstiga 1,200,000
ton, ligger under utredning, när Riksdagen icke varit i tillfälle att
yttra sig eller fatta beslut i denna fråga, så måste, då fråga blir
om koncessionen, det enligt min uppfattning vara alldeles tydligt,
att Kongl. Maj:t varit tvungen att säga: viljen I hafva svar på
frågan nu, måste jag, för att icke beröfva Riksdagen dess rätt att
yttra sig, insätta orden: då måste ni underkasta eder, att Riksdagen
kan komma att göra en inskränkning i frakträtten, och detta
är uttryckt i orden: »eller framdeles kan komma att lemnas Loussa -

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svaj)]) av aar a.

(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Angående ° vaarabolaget». Jag tror icke, att man häruti behöfver läsa något
koncession å annat än en ren absolut följd af frågans hela ställning.

Nu har reservanten insatt såsom vilkor för koncessionen »skylKiruna
till dighet tör jernvägens egare och tralikanter att vara underkastade den
Svappavaara. inskränkning i tillfälle till vidaretransport öfver statsbanan Kiruna
(Forts.) —riksgränsen, som föranledes af de medgifvanden af rätt till trans port

af jernmalm eller deraf förädlad produkt, som redan af staten
KOntraktsenligt lemnats Luossavaara-Kirunavaaraaktiebolag». Alltså
ett bestämdt uttalande, att, sedan de 1,200,000 ton först fraktats,
derefter Svappavaara-bolagets rättighet inträder. Jag kan dock
omöjligt fatta, att Riksdagen på detta sätt skall besluta om en sak,
som hvarken är pröfvad eller till den hänskjuten och således i
samma ögonblick afgöra frågan om fraktens begränsande till 1,200,000
ton. Vill man göra det, ja väl! Men icke är det konstitutionel och
icke kan det anses lämpligt att afgöra och gifva svar på en fråga,
som ännu icke är utredd eller dragits under Riksdagens pröfning. Mig
synes, att det vilkor, Kongl. Maj:t föreslagit, är fullt korrekt. Det
är för Svappavara-bolaget en vigtig fråga, det är sant. Men vill
man taga på sig ansvaret redan nu att fatta beslut i denna fråga,
så, om sedan en ändring skulle göras i kontraktet med Kirunavaara-bolaget,
— jag yttrar mig ej alls om, huruvida detta vore
rätt, billigt eller klokt — kan det lätt hända, att detta beslut då
lätt skulle föranleda rättsanspråk från Svappavaara-bolaget, som då
kunde säga: Nej, i koncessionen hafva vi fått rättighet att frakta
näst efter de 1,200,000 ton, och tar Riksdagen nu det ifrån oss,
får Riksdagen betala oss ersättning. Jag tror, att vi hafva tillräckligt
med svårigheter utan att binda oss i nya svårigheter med
Svappavaara-bolaget.

Ett af de vilkor, Kongl. Maj:t föreslagit, har reservanten uteslutit.
Han har nemligen uteslutit det vilkoret, »att transporten
af malm från Kiruna—Svappavaara jernväg öfver statsbanan till
riksgränsen icke får taga sin början förr än ett år efter sistnämnda
banas öppnande för allmän trafik». Det är helt enkelt så, att detta
vilkor tillkommit derför, att jernvägsstyrelsen förklarat: när vi nu
under så okända förhållanden hafva förbundit oss att från 1902
frakta en så stor qvantitet malm för Luossavaara-bolaget, våga vi
icke åtaga oss, så att säga, något slags tvång att taga in mera
malm, ty vi kunna icke säga, huru malmfrakten kommer att gå,
fastän vi beräknat 2,700,000 ton. Det är således svårigheten med
malmtransporten, som gjort, att detta vilkor insattes af Kongl.
Maj:t, då det var fråga om att lemna koncession åt detta bolag.
Jag tror alltså, att äfven detta vilkor är klokt att intaga och att
det ej verkar något illa. Det skadar icke Svappavaara-bolaget, ty
äfven om man skulle utgå från den förmodan, att bolaget hinner
bygga, så att allt blir färdigt före 1902 års slut, har bolaget förklarat,
att det icke önskar skicka ut mera än en obetydlig qvantitet
malm första året, och denna kunna de då skicka öfver Luleå. Det
är först 1904 det blir 500,000 ton. Detta vilkor tror jag således
icke är någon anledning att taga bort. Jag tror icke man bör läsa
det så, att deruti skulle »ligga någon hund begifven».

Onsdagen den 17 April.

X:o 28.

Nu återstår en fråga, som jag aldrig förut uttalat mig i, men
jag vågar kanske göra det, då den föregående talaren, som ej heller
är strateg, gifvit sig in på densamma, det är nemligen den strategiska
synpunkten. .Denna synpunkt togs äfven inom utskottet i
betraktande, hvarför vi hörde oss före hos vederbörande, då från
generalstaben afgafs det yttrandet, att man icke ansåg någon fara
föreligga. Och jag upptager detta yttrande så mycket hellre, som
i en stor tidning i går i sista stund framkom en förmodan, att
denna bana skulle i strategiskt hänseende vara så farlig, derför att
en armékår så lätt skulle kunna kastas in från Ryssland och afskära
jernvägslinien på andra sidan Boden. Men detta är mig
omöjligt att fatta. För att från den ryska jernvägen, då den blir
färdig vid Torneå, nå denna jernväg, är det öfver Torneå, Svappavaara
och Kirunvaara 34 svenska mil, och ungefär lika långt är
det, om de vända sig öfver Torneå och Svappavaara till Gellivare.
Och jag kan icke begripa, hvarför en kår, som vill afskira Bodenlinien,
skall uppsöka denna jern vägsstump, ty jag vet icke, hvad
den skulle göra för nytta, om icke vår jern vägsstyrelse skulle tillhandahålla
transportvagnar. — Jag kan icke se, att denna linie
eljest skulle ha någon annan betydelse än att marschera på. Och
det är 34 å 37 mil, om de skola taga denna väg. Men nu är det
alldeles fullständig landsväg ända till Gellivare, och den vägen är
endast 25 mil. Och man kan väl icke föreställa sig, att en anfallande
armékår skall taga reda på en jernvägslinie, då der icke finnes
materiel, och taga en besvärlig omväg genom den värsta ödemark,
utan hellre gå den genare linien, som icke är mer än 25 mil. Således
kan jag icke fatta, att denna bit skulle vara på något sätt
strategiskt farlig eller hafva någon strategisk betydelse; utan
tror jag, i motsats mot den siste talaren och efter de upplysningar
jag inhemtat från generalstaben, att det är efter moget bepröfvande
chefen för generalstaben förklarat, att denna jernväg ur strategisk
synpunkt icke är farlig, och att det är efter grundliga undersökningar,
som detta utlåtande afgifvits. Det är på alla dessa grunder,
som utskottet efter många öfverläggningar kommit till det beslut,
som här föreligger, och detta beslut innehåller faktiskt ingenting
annat än det yttrande, Kongl. Maj:t begärt i afseende å koncessionen,
korteligen uttryckt så, att utskottet för sin del icke har
något emot, att koncession på de af Kongl. Maj:t framstälda vildren
medgifves. Och får jag derför, herr talman, anhålla om bifall
till statsutskottets förslag.

Herr Wijk: Då jag anmälde min reservation i denna punkt,

skedde det ingalunda på grund deraf, att jag hade någon afvikande
uppfattning från utskottet hvad rör koncessionens beviljande, utan
fastmer derför, att de vilkor, som uppstäldes för koncessionen,
syntes mig alldeles onödigt hårda. Det är de vilkor, som både
herr Bohnstedt och den sisto talaren berört. Att detta nya bolag
skall vara underkastadt den uppgörelse, staten har i kontrakt träffat
med Luossavaara—Kirunvaara-bolaget eller något annat bolag beträffande
fraktande af 1,200,000 ton, är klart och tydligt. Men då

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forte.)

N:o 23.

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
S''vappavaara.

(Forts.)

Onsdagen den 17 April.

utskottet säger, att bolaget skall vara underkastadt de medgifvanden,
som framdeles kunna lemnas Luossavaara—Kirunvaara-bolaget,
synes det vara att sätta det n)m bolaget i ett sådant ovisshetsoch
osäkerbetstillstånd, att det är detsamma som att säga: ni får
koncession, men kunna under alla förhållanden icke begagna eder
af den, förrän Riksdagen och Kongl. Maj:t afgjort den framställning,
Luossavaara—Kirunavaara-bolaget ingifvit till Kongl. Maj:t. Om
detta senare bolag skall få frakta ända till 2,200,000 ton, och man
vet, att jernvägen icke kan frakta mera än 2,700,000 ton, är det
klart, att penningmännen icke skola vara hugade nedlägga stora
summor i ett sådant företag, helst äfven nya bolag kunna uppstå,
som också vilja frakta malm.

Ku säger den siste talaren, att man icke kan taga bort detta
vilkor, derför att styrelsen för Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag
gjort denna framställning till Kongl. Maj:t. Jag står på den
bestämda ståndpunkten, att jag icke vill tillåta det nämnda bolaget
att skicka en enda ton utöfver de 1,200,000 ton framför något
annat bolag. Och jag stöder mig dervid på goda skäl af jernvägsstyrelsen,
som säger på sid. 18 i betänkandet, efter att hafva erkänt
bolagets rätt att frakta nämnda qvantitet: »Denna rätt vore

bolaget tillerkänd på grund af särskilda förhållanden vid banans
tillkomst, men någon förpligtelse för statens jernvägar att derutöfver
frakta viss malmqvantitet för vare sig sagda bolag eller nu
ifrågavarande koncessionssökande eller andra bibaneintressenter
borde, enligt styrelsens åsigt, icke ifrågakomma, utan torde dylik
transport, jemlik! gällande trafikreglementes bestämmelser, böra
verkställas i den mån förhandenvarande transportmedel sådant
medgåfve.» Detta är fullt rigtigt efter min uppfattning.

Ku kan ju den frågan göras — och den har äfven enskildt
framstälts — bär Luossavaara-bolaget skäl för sin framställning?
Jag vågar icke yttra mig derom för närvarande. Men så mycket
vill jag åtminstone hafva sagdt, att skall någon lindring ske i
detta kontrakt mellan Luossavaara-bolaget och staten, skall den
ingalunda gå i den rigtning, att bolaget skall få skicka större
malmqvantitet, än kontraktet bestämmer, utan då må den gå i den
rigtningen, att den ränta, bolaget erlägger, beräknas på en summa,
uderstigande verkliga kostnaden. Om bolaget sjelf byggt jernvägen,
skulle bolaget då kunnat anskaffa penningar till 3,8 % ? Jag
tror det icke! Denna fråga föreligger emellertid icke nu, och jag
är ganska förvissad, att Riksdagen får en ny framställning i saken.

Med den uppfattning, jag har i frågan, går mitt yrkande ut på,
att det öfverstå stycket på 27:de sidan så ändras, att orden »eller
framdeles kan komma att lemnas» strykas liksom äfven slutet af
stycket från orden »dels och derom» etc. Det är gifvet, att om
detta yrkande bifalles, måste klämmen också ändras så, att i stället
för orden »som föredragande departementschefen enligt det vid
propositionen fogade statsrådsprotokollet förordat» insättas orden
»som här ofvan blifvit af statsutskottet angifna» eller till precis
lika lydelse med klämmen i herr Bohnstedts reservation.

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

Friherre Gripenstedt: Jag har visserligen uraktlåtit att

reservera mig mot utskottets hemställan, men då jag, i likhet med
den siste talaren, förfäktat en mot utskottets något afvikande mening,
ber jag att här få yttra några ord. Att jag såsom motståndare
till Ofotenbanan icke kan finna den vändning, som jernvägsfrågan
tagit i Norrbotten, lycklig, är ganska naturligt, men då banan
blifvit beslutad och snart är färdig, gäller det att se till, att
staten får så stor fördel som möjligt af banan eller åtminstone
någon fördel. Enligt min åsigt är den enda fördel, som staten
kan hemta af denna bana, den, som kan erhållas genom direkta
inkomster af banan. Då nu den föreslagna Svappavaarahanan
skulle blifva såsom en biflod, hvilken skulle tillföra en betydlig
malmtrafik och således ökade inkomster, har jag ingenting emot
beviljande af koncession för denna bana, helst densamma enligt
min åsigt endast har en lokal betydelse, och de militära myndigheterna,
hvilka i ärendet sig yttrat, icke haft något att erinra mot
donna banas anläggande. Men om banan skall lemna någon inkomst,
måste man ock se till, att man icke genom vilkor, sådana
som de af regeringen och statsutskottet nu föreslagna, tager bort
all utsigt till vinst af banan, ty ett par af dessa vilkor syfta alldeles
tydligt på att monopolisera trafiken för Luossavaarabolaget
till förfång för andra trafikanter och till förfång för staten derigenom
att inkomsterna skulle minskas.

Dessa vilkor synas hafva tillkommit på grund af ansökan från
Luossavaarabolaget att få frakta fritt ytterligare 570,000 ton malm
eller 47 % mer än enligt kontraktet samt vidare få förmånsrätt för
430,000 ton. Om än den frågan icke nu ligger direkt före till afgörande,
har den dock på sätt och vis framlagts till Riksdagens
pröfning, och skall jag derför bedja att få yttra mig om, huruvida
denna begäran kan anses rättvis eller icke. Sant är, att jernvägen
blifvit betydligt dyrbarare, än från början varit ämnadt, hvadan
här föreligger en misskalkyl, men denna misskalkyl hade nog kunnat
inträffa, äfven om bolaget sjelf byggt banan, åtminstone hade
bolaget då fått betala högre ränta än 3,8 %, och det är väl icke
endast Kongl. Maj:t, som kan misskalkylera. Men i allt fall har
väl banan icke blifvit så mycket dyrare, att det skulle berättiga
till en så stor fraktlindring som den begärda, ty omkostnaderna
för bolaget blifva dock i sin helhet icke 47 % högre, än
från början varit boräknadt. Bolaget skall betala 3,8 % på den
ökade anläggningskostnaden, men driftkostnaden och underhållskostnaden,
som också tillkomma bolaget, hafva dock icke höjts
genom den dyrare anläggningen. Det är alltså 3,8 % på skilnaden
i anläggningskostnaden, som verkligen komma att såsom en
ökad utgift drabba Luossavaarabolaget. Banan var beräknad att
kosta 21,498,000 kronor, men kommer nu efter sista beräkningen
att stå uti 29,907,000 kronor, en ökning alltså i rundt tal af 8 ’/2
millioner, och efter 3,8 % på denna summa blir den ökade annuitet,
hvilken bolaget har att erlägga, 323,000 kronor. Att begära att för
dessa 323,000 kronor få frakta 570,000 ton malm utan annat tilllägg
än driftkostnaden är verkligen en ganska styf begäran.

Första Kammarens Prot. 1901. N:o 23.

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

N:o 23

Onsdagen den 17 April.

Angående ° Dessutom tror jag, att malmfrakterna äfven med de nytillkoncession
å komna kostnaderna för bolaget komma att ställa sig ganska billiga.
ajernv!Ignfråi! ®fter 3,8 ^ eller utjemnadt till 4 % på 30 millioner skall bolaget
Kiruna till i annuiteter betala 1,200,000 kronor, hvilket för 1,200,000 ton gör 1
Svappavaara. krona per ton i frakt. Nu får bolaget ytterligare betala driftkost(Forts.
) naden, och hvartill denna kommer att belöpa sig, är omöjligt att
uträkna, såsom kontraktet är skrifvet. Men om man säger, att denna
drifkostnad går till 1 krona per ton, tror jag, att man snarare tager
till för högt än för lågt.

Sålunda skulle frakten för bolaget blifva 2 kronor per ton på
sträckan Gellivare—riksgränsen, i hvilken rigtning det än skickade
malmen, vare sig till Ofoten eller söderut. Dessutom har bolaget
rätt till fri återfrakt för bränsle, byggnadsmateriel m. m. Det kan
dock kallas ganska billiga fraktvilkor. Om man jemför detta med
hvad som af andra trafikanter erlägges för transport af malm,
ställer sig saken ganska egendomlig. Distansen från Luossavaara
till riksgränsen är 132 kilometer. Detta är således den kortaste
väg, för hvilken Luossavaarabolaget har att betala frakt. Efter
kontraktet har bolaget, enligt den uträkning'' jag gjort, att betala
två kronor per ton. Efter statens vanliga frakttaxa skulle på
samma afstånd, 132 kilometer, betalas tre kronor trettio öre per
ton. För den malm, som bolaget eger att frakta från Gellivare
till riksgränsen, hvarför frakten likaledes enligt min uträkning kommer
att stå bolaget till 2 kronor per ton, skulle frakten efter frakttaxan
belöpa sig till fem kronor per ton. Det är, som man
ser, en högst betydlig skilnad. För min del vill jag visserligen
icke hindra eller hämma malmexporten, men att rent af premiera
denna export finner jag dock icke nödvändigt.

Jag kan således icke inse, att några skäl föreligga att lemna
bolaget ännu gynsammare vilkor för malmtransporten, än det redan
har, och instämmer således uti denna del i hvad jernvägsstyrelsen
sagt, hvilket äfven upprepats af den föregående talaren. Jernvägsstyrelsen
har talat om, att bolaget har rätt att transportera 1,200,000
ton. Sedan säger styrelsen: Denna rätt är bolaget tillerkänd på

grund af särskilda förhållanden vid banans tillkomst, men någon
förpligtelse för statens jernvägar att derutöfver frakta viss malmqvantitet
för vare sig sagda bolag eller nu ifrågavarande koncessionssökande
eller andra bibaneintressenter bör enligt styrelsens
åsigt icke ifrågakomma, utan torde dylik transport, jemlikt gällande
trafikreglementes bestämmelser, böra verkställas i den mån
förhandenvarande transportmedel sådant medgifva. Deri instämmer
jag fullkomligt och önskar äfven, att allmänna frakttaxan härvid
måtte tillämpas. Nu skulle man kunna säga, att om frakterna
blefve så höga och om dertill komme norska frakten, skulle möjligen
större delen af transporten åtminstone från Gellivare komma
att taga vägen icke till Ofoten, utan till Luleå. Ja, då säger jag:
desto bättre; ty enligt min uppfattning böra, om möjligt, svenska
varor skeppas i svenska hamnar.

Detta om det ena vilkoret, hvarigenom man velat gifva Luossavaarabolaget
företräde framför Svappavaarabolaget. Jag kommer nu

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

till det andra vilkoret, nemligen att Svappavaarabolaget icke skulle
under första året få frakta någon malm, kvilket vilkor jag finner
ganska orättvist. Det sades nyss af utskottets ordförande, att, då
Luossavaarabolaget eger rätt att frakta 1,200,000 ton, det icke under
första året blefve mycket öfver af banans trafikförmåga. Men
Luossavaarabolaget kar under första året icke rätt att frakta mer
än 800,000 ton. Då nu banans trafikförmåga blir 2,700,000 ton,
skulle väl Svappavaarabolaget, som begärt att under första året få
frakta endast »en relativt mindre qvantitet», kunna få frakta denna
obetydliga qvantitet.

Ja har hört uppgifvas en annan anledning till att Svappavaarabolaget
under första året icke skulle få frakta någon malm. Under
diskussionen i Andra Kammaren om denna fråga har det
nämnts, att det skulle vara på grund af bristen på rullande materiel,
som staten icke ville åtaga sig att under första året frakta
någon malm. Men bland vilkoren för Svappavaarabolaget står särskild!
upptaget, att bolaget skall visa sig förfoga öfver medel både
för iernvägens byggande och för anskaffande af den behöfliga rullande
materielen. Således förfaller det skälet helt och hållet.

Äfven har jag hört yttras, att Svappavaarabolaget ej skulle
blifva färdigt att under första året afsända någon malm, och då
vore det af ingen betydelse, att vilkoret stode der. Ja, men om
bolaget ej kan få fram någon malm, är det väl ännu mindre skäl
att sätta in ett sådant vilkor.

Dessa båda vilkor finner jag således icke antagliga, och jag
anser, att Riksdagen icke bör åtaga sig ansvaret för dem.

Mot de öfriga vilkoren, som af departementschefen anförts, har
jag i sak egentligen ingenting att invända, men icke är jag öfvertygad
om att dessa vilkor äro så betryggande, att de icke kunna
kringgås eller att icke utländska händer dem oaktadt kunna komma
med i företaget. Jag tror således icke, att de äro så tillfyllestgörande,
som man föregifver, och jag tror icke heller, att det vore
någon skada, om alla dessa vilkor nu uteslötes. Den diskussion,
som i Riksdagen förts och föres angående de vilkor, under hvilka
banan må få byggas, skulle kunna utgöra tillräcklig ledning för
regeringen att sedermera formulera lämpliga vilkor. Jag skulle
således icke hafva något emot, att hela denna motivering strökes,
och att de sista raderna i klämmen utginge, men då jag ej har
någon förhoppning att få igenom ett sådant yrkande, ber jag att
af opportunitetshänsyn få instämma i det yrkande, som gjorts af
herr Wijk.

Herr Fränekel: Befogenheten att lemna koncession för en skilda

jernvägar har Riksdagen från början och ännu tills vidare
öfverlåtit till Kongl. Maj:t, men genom aflåtande af 1893 års skrifvelse
har Riksdagen i denna befogenhet gjort en inskränkning,
derigenom att Riksdagen uttalat en önskan, att Kongl. Maj:t måtte
vid ansökning om koncession u jernväg i Norrbotten med icke lokal
betydelse höra Riksdagen, innan en så beskaffad koncession beviljas.
Detta är ju således anledningen till att denna fråga kommit till

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Snapp av aar a.

(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den IT April.

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Snapp av aar a.

(Forts.)

Riksdagens pröfning, och Kongl. Maj:t begär nu att få veta, om
Riksdagen har några invändningar att göra mot att Kongl. Makt
beviljar koncession på den ifrågavarande banan.

För mig bar då saken stält sig på det sättet, att jag vid pröfningen
af denna fråga först skulle vilja bedöma, om bär bör lemnas
koncession på någon jernväg, det vill med andra ord säga, om här
bör byggas någon jernväg, och sedermera, om här finnas några särskilda
förhållanden, som Riksdagen för sin del skulle vilja se beaktade,
innan en så beskaffad koncession beviljas.

Då nu från ett båll framkommit ett yrkande om afslag på den
ifrågavarande framställningen, så kan jag ej tyda detta på annat
sätt, än att man åtminstone tills vidare icke bär vill hafva någon
jernväg till stånd, soin nu föreslagits.

Går jag då till första delen, om att pretention nu framstälts
att få anlägga denna jernväg, så finner jag i Kongl. Maj:ts proposition
hvad som varit närmaste anledningen, att denna framställning
om koncession ingifvits, och att densamma af Kongl. Maj:t
ansetts vara af den betydelse, att största afseende derå borde fästas.
Först och främst bar det varit, att bär ligger ett stort malmfält,
som enligt vunna upplysningar innehåller betydliga rikedomar;
vidare att de svenske egarne af detta malmfält, bvilket är beläget
på cirka fyra mils afstånd från stambanan, önska att få sin malm
forslad på denna stambana och på den grund behöfva jernvägsförbindelser
med densamma. Hvad säga nu vederbörande om jernvägen
såsom sådan? Jo, i Kongl. Maj: ts proposition torde herrar ne
finna, att vid de möten, som inom orterna hållits, enstämmigt förklarats,

att ingen anmärkning vore att göra mot banans föreslagna
sträckning;

att afståndet till stambanan skulle betydligt förkortas och att
god arbetsförtjenst bereddes befolkningen under byggandet;

. att störa vidder användbar odlingsmark skulle uppodlas och en
talrik, fast befolkning uppstå, åtminstone i trakten af Svappavaara;

att inflyttningarne af svensk befolkning till grufvorna skulle
påskynda svenska språkets spridning till de aflägsnaste orter inom
kommunen;

att befolkningen i Svappavaara och Jukkasjärvi byar, som ursprungligen
varit svensk och tills nu delvis bevarat sitt svenska
kynne, men förlorat språket, ganska snart skulle återtaga sitt rätta
språk, svenskan;

att genom lättnad i kommunikationer och godt pris för ortens
alla produkter kommunens betryckta ställning skulle genast vid
arbetenas påbörjande betydligt underlättas och snart förbytas till
välstånd; samt

att äfven andra kommuner, såsom norra delen af Pajala, Muonionalusta
kapellförsamling och Enontekis socken, blefve delaktiga
af nyssnämnda förmåner.

Går jag sedan vidare, finner jag, att Konungens befallningshafvande
lika så väl som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
jernvägsstyrelsen yttrat, att en jernväg på denna sträcka otvifvel -

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

aktigt skulle blifva en mägtig häfstång för utvecklingen af denna
i mångt och mycket vanlottade utkant af vårt land. Jag vill ej
trötta kammaren vidare, men jag vill framhålla, att så vidt jag
kan se, har det från alla håll uttalats, att en jernväg i dessa
trakter vore i hög grad önsklig. Derför har också Kongl. Maj:t
ansett frågan vara af den vigt, att han borde se till, dels huruvida
denna jernväg borde koncessioneras, dels huruvida icke de vanliga
vilkoren för en jernvägskoncession borde uppställas, och dels huruvida
icke särskilda säkerhetsvilker borde upptagas i denna koncession
på grund af banans läge och på grund af det kontrakt, som
Riksdagen redan förut ingått med Luossavaarabolaget.

Det är nu mycket märkvärdigt, att, när man står inför en
sådan här så att säga reel jernvägstrafikfråga, någon kan ett ögonblick
vara tveksam, huruvida det icke för en stambana, som från
Kiruna till Ofoten har en längd af 173 kilometer, är ett särdeles
godt anbud, när denna nya bana vid sin utgångspunkt, Kiruna,
erbjuder stambanan en ny trafik om en half eller en million ton
malm, hvilken qvantitet vederbörande trafikant förklarar sig vara
nödsakad att föra till denna stambanas slutpunkt och för hvilken
trafik stambanan således å hela sträckan af 173 kilometer eger
uppbära frakt. — Skulle ej hvarje jernvägsförvaltning med tacksamhet
mottaga en sådan trafikant? Ku har också, såsom herrarne
finna, utskottet vid behandlingen af denna fråga stält sig till—
styrkande till förslaget. Men strömuingarne och särskildt strömningarne
i dag i denna kammare gå åt två olika håll. Den ena
vill, om jag så får säga, peppra på vilkoren för Svappavaarabolaget
och på det sättet försöka försvåra eller kanske omöjliggöra förverkligandet
af den koncession, som på de angifna vilkoren skulle
lemnas. Den andra gruppen anser, att vilkoren redan nu äro för
stränga. På grund af de skäl, som af utskottets ordförande framhållits,
tror jag, att utskottet har funnit en god medelväg och att
utskottet i synnerhet i det afseendet varit lyckligt, att utskottet
kunnat, utan att tillägga något vilkor och utan att borttaga något
af de vilkor, som af Kongl. Maj:t uppstälts, lemna svar på Kongl.
Maj:ts fråga, om Riksdagen anser, att koncession bör beviljas, och
dertill lemna det svar, att om denna koncession beviljas på det
sätt, departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagit, så är
Riksdagen nöjd. Det kan ju icke förnekas, att, om man här skulle,
såsom herr Bohustedt vill, peppra på vilkoren, det torde vara
osäkert, om man verkligen får igenom alla de vilkor, man anser
behöfiiga.

Väl kan jag förstå den andra strömningen, som tycker, att
vilkoren äro för hårda, men derom har tillräckligt talats för att
visa., att här är ej fråga om att lägga till hårdare vilkor, än som
behöfs, utan endast fråga om att redan nu vid koncessionens beviljande
uppställa sådana vilkor, att icke man sedan kan komma
och säga, att Riksdagen genom ett senare beslut trädt ifrån de
vilkor, på livilka den tillstyrkt, att koncessionen nu beviljas. Jag
tror således, att utskottet i afseende på uppställningen af klämmen
varit särdeles lyckligt, då utskottet, såsom nämnts, ej behöft göra

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara(Forts.
)

N:o 28.

Onsdagen den 17 April.

Angående * någon ändring, och jag hemställer till herr Wijk, huru man skulle
tZiZZZZJ!, tf stäIla sig> om man på det sätt, han ställer i utsigt, skulle med
jernväg från strykande af ett vilkor ändra klämmen i öfverensstämmelse med
Kiruna till herr Bohnstedts reservation, då till herr Wijks förslag icke finnes
Svappavaara. någon som helst motivering. Jag kan emellertid ej finna annat,
(Forts.) än att den ändring, som herr Wijk föreslagit — och det är ju skal
att mest uppehålla sig vid den, då den skulle innebära en lindring
för Svappavaarabolaget — involverar att redan nu knäcka den ansökning,
som ligger inne hos Kongl. Maj:t, huruvida Kirunavaarabolaget
skall för framtiden få rätt till företräde att frakta mer än
dessa 1,200,000 ton malm, som kontraktet med detta bolag innehåller.
Just på grund af de skäl, som friherre Gripenstedt anfört,
synes det mig icke klokt att i detta fall nu fatta beslut. Han har
sjelf framhållit, att enligt hans åsigt borde icke någon utsträckning
ega rum i afseende å vilkoren för Luossavaarabolagets malmtransporter.
Skulle detta blifva fallet, så är ju detta extra vilkor, som
här förekommer, utan någon betydelse.

Detta, i den händelse någon ändring skall göras i vilkoren, men
man för öfrigt är öfverens om att koncession bör beviljas. Men
så kommer herr Säve och vill hafva afslag å hela frågan. Det
har dock redan framhållits, att den åsigt, som här vid flera tillfällen
uttalats, nemligen att denna bibana på fyra mil, så belägen
som af kartan synes intill Kiruna station, skulle hafva strategisk
betydelse, ej kan vara Tigtig. Detta torde äfven för dem, som icke
äro strateger, vara ganska klart, då chefen för generalstaben, som
vid flera tillfällen yttrat sig om denna fråga, tillstyrkt denna koncession.
Då generalstabschefen så varmt förordat en fästning vid
Boden och vid flera tillfällen framhållit denna fästnings betydelse
för vårt försvar, så skulle han väl ej kunna vara nog lättsinnig att
afgifva ett sådant utlåtande som detta och deri säga, att banan
icke har strategisk betydelse, om så verkligen vore förhållandet.
Nu h afva vi dessutom hört herr Tamm framhålla det sätt, på
hvilket denna bana skulle kunna verka, hvaraf framgår, att den
ur strategisk synpunkt ej har någon betydelse.

Då säger herr Säve, att det vore skäl att skjuta upp hela
frågan. Ja, då stode vi inför samma fråga, som då Ofotenbanan
debatterades. En erfaren talare i denna kammare såg då saken
på det sättet, att om det förelåg rika malmtillgångar och om ett
bolag begärde att få föra ut sina produkter en längre sträcka, men
icke fick tillåtelse att med egna medel bygga den bana det behöfde,
då vore också staten skyldig att bygga denna bana. Jag frågar
nu, om det föreligger det allra ringaste skäl att göra denna bana
till statsbana. Nej, tvärtom; enligt mitt förmenande skulle det för
statsbanan vara dubbelt förmånligt, om banan byggdes af enskilde.
Ty om koncession beviljas för denna bana och denna lilla korta
jernväg skaffar materiel, för 3,000,000 kronor, så är det otvifvelaktigt,
att denna materiel bör kunna användas äfven på hufvudbanan,
och detta utan betydligare kostnader, samt derigenom tillföra
statsbanan rikligare behållning af frakter.

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Jag vill ej uppehålla mig vid hvad herr Bohnstedt sagt till
motivering för sin reservation, ty detta har redan blifvit besvaradt.
Jag vill endast säga, att hvad han i motiveringen för sin kläm
anför angående frågan om inteckning synes mig lida af ett förbiseende
af de praktiska förhållandena. Ty enligt mitt förmenande
kan det ej för någon långifvare, som har en pant, vara af något
intresse att låta denna pant figurera för större inteckningssumma,
än den verkligen är värd. Åtminstone bör ej Riksdagen ställa
upp ett sådant vilkor, som är alldeles ohållbart. .

Jag kommer nu slutligen till den formella sidan af saken. Om
man nu, på sätt herr Wijk tänkt sig, sätter in i klämmen de
vilkor, han nämnt, och för hvilka icke finnes någon motivering, så
skulle vi således fatta ett beslut, som skiljer sig från Andra Kammarens.
Andra Kammaren har nemligen, såsom herrarne. torde
veta, tagit utskottets förslag oförändradt och således, om jag så
får säga, tillstyrkt Kongl. Maj:t att på de vilkor, som departementschefen
anfört, bevilja koncession. Skulle vi nu taga herr Wijks
förslag, så föreställer jag mig visserligen, att en sammanjemkning
kan komma till stånd, men jag är dock icke säker på huru ett
sådant sammanjemkningsförslag kan åstadkommas, att kammaren
blefve hågad att antaga det. Med detta har jag endast velat säga,
att då, såsom synes, åsigterna gå i divergerande rigtningar, så att
somliga vilja öka och andra sänka vilkoren, så torde enligt min
uppfattning de, som i öfrigt önska att koncession skall beviljas,
göra klokast i att ställa sig på den ståndpunkt, som. statsutskottet
intagit, och ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Asker: Då farhågor i strategiskt hänseende blifvit under
debatten uttalade emot den ifrågavarande jernvägens byggande,
anser jag mig böra meddela ett par upplysningar för att om möjligt
lugna denna oro.

Redan af statsutskottets betänkande framgår, att generalstaben
tillstyrkt koncession å jernvägen; men dervid borde tillika hafva framhållits,
att afståndet från Svappavaara till Haparanda är 30 svenska
mil, under det att afståndet från Haparanda till Ytter-MoTjärv,
som utgör slutpunkten af norra stambanan, är endast 4 mil. Faran
synes således vara långt större från stambanans sida än från den
ifrågavarande bibanans. Vidare har det sagts, att,, om bibanan
Kirunavaara—Svappavaara komme till stånd, en fiendtlig armé lätteligen
skulle med begagnande af denna linie kunna tränga in i
hjertat af Norrbotten. Jag vill då säga, att terrängen i dessa öde
trakter icke är vidare lockande, utan hardt nära omöjlig för en
dylik kringgående rörelse. _

Ja" har emellertid egentligen begärt ordet.för att framhålla,
att de föreslagna koncessionsvilkoren synas mig hårdare, än do
borde vara. Sökandena skola nemligen, bland annat, visa, att de
förfoga öfver penningbelopp, som äro tillräckliga ej blott för banans
byggande, utan "jemväl för inköp af rullande materiel, hvilken sistnämnda
beräknats kosta 3,000,000 kronor. Det är första gången,

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

Ji:o 23.

Onsdagen den 17 April.

Angående så vidt jag vet, som ett dylikt vilkor förekommer i en jernvägsanläggnZ
af kon(jessiorl; och då man kan tänka sig, att sökandena, åtminstone till
jernväg från Dörj an,
Kiruna till erforderlig rullande materiel samt det i allt fall måste lio-ga i
Svappavaara. bolagets eget intresse att, så snart banan blifvit färdigbyggd, också
(Forts.) få trafikera densamma, kan jag ej finna annat, än att vilkoret i
denna punkt är väl strängt.

I herr Bohnstedts reservation förekommer ett vilkor, som under
debatten redan blifvit uppmärksammadt och som enligt mitt förmenande
icke kan af Riksdagen bifallas, åtminstone icke i den ordning,
frågan derom nu blifvitjväckt. Han bar nemligen föreslagit, att
jernvägen icke skulle få intecknas till högre belopp, än som motsvarade
kostnaden för jernvägens anläggning. Om nu detta vilkor
skulle sanktioneras, kan jag ej finna annat, än att det skulle blifva
en undantagslag, ty enligt nu gällande inteckningslag finnes ingen
bestämmelse om inteckningsbeloppens storlek.

Som jag ej hyser någon förhoppning om att kunna bereda
sökandena någon lindring i de föreslagna koncessionsvilkoren emot
hvad statsutskottet föreslagit, men icke heller vill vara med om
ännu hårdare och rent af orimliga vilkor, ber jag, herr vice talman,
att vördsamt få yrka bifall till statsutskottets hemställan i
ämnet.

Herr Leman: »Suum cuique», eller »hvar och en sitt», är en
god rättsregel, som efter min uppfattning hör tillämpas icke endast
i det enskilda lifvet, utan ock i det offentliga. I den fråga, som
här behandlas, synes mig denna rättsregel likväl icke vara fullkomligt
iakttagen.

Då Riksdagen år 1893 hemstälde hos Kongl Maj:t, att Riksdagen
måtte gifvas tillfälle att yttra sig öfver förslag till jernvägsanläggningar
i Norrbotten, skedde detta på grund af motion aftvå
ärade ledamöter af denna kammare samt en ledamot i medkammaren.
Jag var då icke ledamot af Riksdagen, och jag har just
derför tagit mig före att noga genomläsa den ganska sakrika och
intressanta diskussion, som i kammaren fördes, då denna fråga förekom
till afgörande. Herr Reuterswärd, den ene af motionärerna,
yttrade då särskilda att det visst icke vore fråga om att göra ingrepp
på Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt — någon
sådan misstanke kunde man minst af allt hysa mot honom — utan
endast om att gifva Riksdagen tillfälle att yttra sig och framställa
önskningsmål. I dessa ord instämmer jag till fullo. Jag tror, att
Riksdagen bör noga häfda de rättigheter, som äro Riksdagen gifna
i grundlagen, men också, att Riksdagen, å andra sidan, ej bör söka
ingripa på det område, der Kongl. Maj:t ensam har rätt att bestämma.
Herr friherre Gripenstedt har redan påpekat, att det vore lämpligast
och bäst, att Riksdagen ej yttrade sig om de föreslagna vilkoren.
Jag tror ej endast, att det vore lämpligast, utan jag tror,
att, om man ser saken från den formella och konstitutionella sidan,
det äfven vore rigtigast, att Riksdagen icke besvarade den gjorda
koncessionsansökningen annorledes än med ett till- eller afstyr -

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

kande, och. Riksdagen kan i förra fallet, om den så finner skäligt,
tillägga de önskningsmål, den vill framställa. Nu liar emellertid
statsutskottet fastslagit de vilkor, som finnas upptagna i statsrådsprotokollet,
och reservanten herr Bohnstedt har ytterligare tillagt
andra vilkor. Genom ett godkännande af utskottets eller reservantens
förslag skulle likväl, enligt min åsigt, Riksdagen åtaga
sig ett ansvar, som Riksdagen ej bör åtaga sig. Detta ansvar bör
nemligen ligga hos Kongl. Maj:t.

Såsom ytterligare skäl för gillande af den af mig uttalade grundsats
tillåter jag mig anföra, att bland de i statsrådsprotokollet upptagna
vilkor förekomma några egendomliga småvilkor, af hvilka
jag vill påpeka särskildt ett, som, efter hvad jag kan förstå, icke
kan öfverensstämma med svensk lag. Det föreskrifves nemligen,
att fyra aktier i grufbolaget eller grufbolagen böra till staten
med full eganderätt öfverlåtas. Nu hafva vi emellertid en af
Konung och Riksdag gemensamt stiftad aktiebolagslag. Den säger
tydligt i paragraf 4: »Ej må aktiebref utgifvas, innan bolaget re gistrerats

och full betalning blifva erlagd för den eller de aktier,
hvarå brefvet lyden. Huru kan nu detta stadgande stå tillsammans
med föreskriften derom, att ifrågavarande grufbolag skall utan betalning
till staten öfverlemna aktier? Det förstår jag ej. Jag talar ej om
aktiernas större eller mindre värde, utan frågar blott, huruledes
bolaget skall bokföra den ej erhållna valutan för dessa aktier?
Det är jemväl af nu angifna skäl, som jag anser det vara bättre att
låta Kongl. Maj:t, som föreslagit detta vilkor, också taga ansvaret
för detsamma på sig.

Jag skall, innan jag slutar, ytterligare korteligen beröra särskildt
ett yrkande i reservationen, beträffande begränsning af det belopp, som
skulle få intecknas i jernvägen. Jag delar angående detta vilkor
helt och hållet den af herr Asker redan uttalade meningen, att,
då det i allmän lag icke finnes förbud mot att inteckna eu jernväg,
en fastighet eller t. ex. en grufva huru högt som helst, det
måste vara, lindrigast sagdt, åtminstone olämpligt att stadga ett
dylikt förbud uti en enskild lag, om jag så får kalla en koncession
å en jernväg. Härtill kommer, att reservanten genom inflickande
af nyss omförmälda och andra vilkor sökt att häfda eu, efter mitt
förmenande, origtig uppfattning, åt hvilken han jemväl gaf uttryck,
då han i sitt anförande yttrade orden: »när Riksdagen ger koncession».
Låt ock vara, att detta yttrande berott på en missägning,
så syftar dock hela reservationen derhän, att Riksdagen för sin del
skulle ega att besluta, det vissa af Kongl. Maj:t icke bestämda
vilkor , skulle intagas i eu koncession.

Ändamålet med vilkoret synes för (ifrigt vara att genom anlitande
af alla möjliga medel förebygga, att jernvägen skulle kunna
komma i utländska händer, men reservanten begår ett stort misstag,
om han tror, att något sådant skulle kunna förhindras genom stipulerande
af ett dylikt vilkor. Om jag förstod reservanten rätt, så
höll han dessutom före, att jernväg skulle kunna få gemensamt intecknas
med grufvor eller med någon annan egendom. Så är emellertid
icke förhållandet. Eu jernväg kan icke gemensamt intecknas

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

JOo 23.

Onsdagen den 17 April.

Angående med någon annan egendom, och i grufvor kan man endast erhålla
koncession å förlagsinteckning.

^ernvä^från Äfven om Riksdagen för öfrigt skulle vilja inlåta sig på den
^Kiruna tiU bär föreslagna vägen att stipulera tilläggsvilkor, synes det mig i
Svappavaara. allt fall, att män icke kan gå in på det här berörda, af reservanten
(Forts.) föreslagna vilkor, hvilket är både orimligt och lagstridigt.

För min del skall jag emellertid tillåta mig att, med åberopande
af de utaf mig anförda skäl, hemställa, »att, i anledning af
Kongl. Maj:ts förevarande proposition, Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t tillkännagifva, att Riksdagen ej har något att
erinra deremot, att koncession å anläggning af jernväg från Kiruna
station vid statsbanan mellan Glellivare och riksgränsen till Svappavaara
i Norrbottens län af Kongl. Maj:t beviljas».

Mitt förslag är således alldeles lika med statsutskottets, med
den skilnaden endast, att jag ur utskottets hemställan uteslutit de
sista orden: »under de vilkor och förbehåll, som föredragande departementschefen
enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
förordat».

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Blott några ord till be lysande

af ärendets ekonomiska sida. Jag ber emellertid först att
i likhet med den näst föregående talaren få påpeka, att Riksdagen
uti sin förut här åberopade skrifvelse år 189ö aldrig ifrågasatt, att
Riksdagen skulle inlåta sig på att bestämma vissa vilkor, utan
endast att Riksdagen skulle få yttra sig om, huruvida koncessioner
å jern vägsanläggningar i Norrbotten borde beviljas eller afslås.
Nu återigen har statsutskottet satt upp vissa vilkor och reservanten
har ifrågasatt än flera. Hvad de af statsutskottet föreslagna villcoren
beträffar, hafva de emellertid den fördelen, att de endast
utgöra ett upprepande af de utaf Kongl. Maj:t angifna, ehuru likväl
uti dessa vilkor ingår åtskilligt, som torde vara ganska betänkligt.

Herr AVijk har närmare pointerat sin ställning till denna sak,
och jag ber att få dela hans betänkligheter. Det har ock varit
åtskilligt tal derom i utskottet, och har äfven jag der sökt göra
gällande min uppfattning, ehuru utan framgång. I statens intresse
bör det ju ovillkorligen ligga, att bolagen i fråga blifva så likstälda
som möjligt, och att icke hela trafikförmågan hos denna jernväg
tages i anspråk af ett enda bolag, hvarigenom ju detta bolag skulle
tillförsäkras sådana företrädesrättigheter, att det trängde ut alla
medtäflare. Här ställes ju emellertid enligt den kongl. propositionen
i utsigt nya förmåner i denna rigtningförLuossavaara—Kirunavaara
aktiebolag. Egendomlig förefaller äfven den ifrågasatta bestämmelsen,
att det nya bolaget icke skulle få frakta sin malm
förr än ett år, efter det Luossavaaramalmen förts ut i marknaden,
och torde detta vilkor, på grund af den tid, som fordras för nu
ifrågavarande jernvägs byggande, sakna nämnvärd praktisk betydelse.
Civilministern upplyste emellertid här om dagen, att Luossavaarabanans
trafikförmåga skulle blifva 2,700,000 ton årligen, och

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

uti 5 § af nämnda bolags kontrakt står vidare, att storleken af malmtrafiken
under det första året skall beräknas till icke mera än 800,000
ton malm. Äfven om man nu måste antaga, att banan under det
första året af sin tillvaro icke kan hinna upp till full trafikförmåga,
är det dock en så betydlig skilnad mellan de af civilministern
uppgifna 2,700,000 ton och den qvantitet — 800,000 ton —
som Luossavaarabolaget under det första året har att frakta, att
det synes mig icke böra möta något hinder för att det nya bolaget
skall få skicka ut några profsändningar af sin malm för att komma
in på marknaden.

Uti statsrådsprotokollet för den 4 februari 1898 har det uttryckligen
betonats, att möjligheten att få vinst på denna bana
läge deruti, att man finge till stånd nya grufbolag och att man
framkallade mera trafik än från ett enda håll. Jag tror verkligen
också för min del, att detta är det enda sättet för att få vinst på
banan, ty de 3,8 % till ränta och amortering å anläggningskostnaderna
lära med lånemarknadens nuvarande läge icke tillföra staten
någon vinst på affären. Alltså, ju flera bolag, dess flera hjelpkällor
för trafiken der uppe. Man kan ju ock tänka sig framtida möjligheten
af att ett bolag icke skulle mägta fullgöra sina förbindelser eller
finna med sin fördel förenligt att icke hålla utskeppningen uppe i
en hög siffra under något år, och då är det gifvetvis i hög grad
förmånligt för staten, om det finnes flera bolag, som underhålla
trafiken.

En föregående talare, herr Tamm, har här anfört ett uttalande
från generalstaben, hvilket uttalande dock icke förefunnits bland
de officiella handlingar i denna fråga, som blifvit utskottet förelagda.
Då jag läste det af generalstabschefen afgifna yttrandet,
hvilket meddelats utskottet, syntes det mig vara märkligt, att, så
snart det varit fråga om den minsta lilla bandit i exempelvis
Smålands eller Vestergötlands utbygder, man alltid fått långa utredningar
om dess betydelse i försvarshänseende, under det att
derom nu icke meddelats ett enda ord, utan endast afgifvits ett
blankt tillstyrkande till banan. Något annat officielt utlåtande
från generalstaben har man härvidlag icke att stödja sig på.

Men i hvilket fall som helst, banan må nu vara af uteslutande
lokal natur eller icke, synes mig det dock bär blifva en ganska
egendomlig situation, om nu, då Kongl. Maj:t på grund af 1893
års Riksdags skrifvelse velat inhemta Riksdagens åsigt, om koncession
borde beviljas eller icke, och då Andra Kammaren redan
sagt ja, Första Kammaren nu skulle säga nej. Det blefve verkligen
föga upplysande för Kong], Maj:t om Riksdagens åsigt i koncessionsfrågan.

Då jag emellertid ställer mig bland dem, som anse, att koncession
bör beviljas, hade jag önskat, att Riksdagen icke måtte påtaga
sig det ansvaret att granska och godkänna alla de med denna
koncession förknippade vilkor. Helst skulle jag hafva sett, att
icke ett enda vilkor blifvit nämndt, utan att Kongl. Maj:t fått
taga detta ansvar och denna börda på sig. Men då ett yrkande
i denna rigtning säkerligen bär icke har någon utsigt att bifallas

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.
(Forts.)

N:o 23.

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

Onsdagen den 17 April.

och medkammaren redan fattat beslut, skall jag ansluta mig till
herr Wijks yrkande, hvarigenom bolagen blifva mera jemstälda.
För min del vill jag nemligen icke, att det skall ställas i utsigt,
att förmånerna för Luossavaara—Kirunavaarabolaget ökas, och icke
heller vill jag sätta en hämsko på det nya bolaget genom att
hindra dess malmutförsel.

På de grunder, jag nu anfört, skall jag be att få ansluta mig
till herr Wijks yrkande.

Herr Wennerberg: Till en början skall jag be att få till kännagifva,

att jag helt och hållet instämmer i de tvenne föregående
talarnes åsigt derutinnan, att Riksdagen har att antingen
säga ja eller nej till den af Kongl. Maj:t ifrågasatta koncessionen
för detta bolag, men icke bör gå vidare derutöfver.

Efter denna inledning ber jag att få säga, att det förefaller
mig besynnerligt, att man för hvarje gång det är fråga om jernvägar
i den nordliga delen af Sverige tager i mycket noggrant
öfvervägande en hel hop ekonomiska, finansiella, ja, äfven kulturella
förhållanden, under det att man alldeles lemnar å sido det,
som härvid måste anses såsom det allra vigtigaste. Så hav nu utskottets
ärade ordförande i ett lika förträffligt som långt anförande
visat oss, hvilken rimlighet det ligger uti att tillmötesgå Kongl.
Maj:ts proposition rörande beviljandet af koncession å anläggande
af en jernväg mellan Kiruna och Svappavaara, att man bör likställa
Svappavaara- och Luossavaara-bolagen samt att man bör låta
hvar och eu få draga så stor nytta af sin egendom som möjligt.
I allmänhet tror jag nog också, att ett sådant resonnement af de
flesta af kammarens ledamöter anses så godt som axiomatisk^

Svappavaara och Luossavaara äro ett par små områden i Norrbotten,
men Norrbotten utgör ett ganska väsentligt område i
konungariket Sverige, hvars intressen såsom stat äro af mycket
större betydelse än alla de särskilda ortsintressena deT uppe, huru
magtpåliggande dessa än må vara, och huru rigtigt det än är att,
så ofta det låter sig göra, tillse, att de tillgodoses och att rättvisa
skipas åt alla håll, så att den största möjliga fördel må komma
såväl bolag som andra till godo.

Uti samma anförande af utskottets ärade ordförande har eu
del förhållanden berörts öfvertygande och alldeles rigtigt, åtminstone
så långt jag kunnat följa med. Men der vär dock en sak, som
han mycket hastigt halkade öfver. Det är, som om man skulle
fått en vana i kammaren att liksom på en gifven vink hoppa öfver
den synpunkten, nemligen den politiskt-strategiska. Han nämnde,
att den nu ifrågasatta jernvägen icke skulle vara utaf någon sådan
vigt. Ja, mine herrar, antingen är den det eller också är den det
icke. År jernvägen af strategisk vigt, så är han detta icke blott
för oss, utan äfven för den, som kan komma att ega den. År jernvägen
åter icke af stor strategisk betydelse, så förmodar jag, att
hela frågan sjunker ned till ett kommersielt intresse. Men derom
äro meningarne delade, och med skäl.

Säkert torde vara, att vi icke vidare höra försöka inbilla oss,

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

att här icke är någon fara å färde, att det icke finnes några skäl
att bekymra sig om framtiden i afseende på Norrbotten. Ja, först
och främst så får jag säga, att jag icke begriper ett sådant resonnement,
och af historien kunna vi rikligt hemta den lärdomen,
att det alltid ländt till olycka, då man sökt att skjuta undan och
komma ifrån en fara på lindrigaste och för tillfället lämpligaste
sätt. Sedan torde medgifvas i afseende på föreliggande fråga, att
om man anlägger eu stor jernväg igenom Norrbotten, är denna helt
visst, i fall den icke är i landets egen hand, ett farligt vapen i
motståndarens. Och gäller detta för den stora jern vägen, så gäller
det också för den lilla, ty hvarje punkt af Norrbotten, som blir
bebyggd med stationer, kring hvilka folk samlas, blir tillika en
hållpunkt för en inträngande fiende. Helt annat är det, om man
der uppe vid gränsen har en stor ödemark med den ena qvadratmilen
efter den andra obebodd — det enda försvaret, som ännu
finnes der uppe — än om der anläggas sådana här små stations- och
värdshus, der fienden kan frampressa mat och dryck och andra
förnödenheter, ty dessa väl i allmänhet fattiga menniskor, som bo
der, kunna väl ändå prestera något. Hvarje ny utgrening af den
stora jernvägen kan derför möjligtvis blifva till nytta för en fiende,
men deremot af mycket liten eller ingen nytta för staten. Så länge
vi stå på den punkt, att vi hvarken hafva fästningar i Norrland
eller, hvad värre är, icke hafva manskap, utan allt försvar skall
anskaffas på konstladt sätt, när det kan behöfvas, så få vi icke
förgäta, att hvarje hjelp vi gifva åt Luossavaara, Svappavaara eller
något annat enskildt bolag, som ju för öfrigt är i sin fullkomligt
lofliga rätt, då de söka göra det bästa i ekonomislct afseende för
sin egendom, icke är någon hjelp åt staten. Och när det är fråga
om _ fara för landet, der säger det sig sjelft, att man måste stanna
i _ sin hjelpsamhet för den enskilda företagsamheten. Jag är dock
viss om att största delen af eder, mine herrar, säger, att dest icke är
någon fara å färde. Jag vill då påminna om att så lät det både
i gamla och i det nya testamentets tider från den sorglösa hopen,
och så kommer det kanske också att låta, om man sättes på prof
i en nyare: Det är ingen fara. — Jo, det är fara! — Och den,
som vågar. komma och söka bevisa, att någon fara icke förefinnes,
den skall jag be taga reda på de sista händelserna i Finland.

Jag skulle finna det vara mycket rätt, om någon i detta ögonblick
skulle säga, att detta gjorts till en försvarsfråga, och att det
är icke blott en fråga om beviljande af koncession för anläggande
af en jernväg mellan Luossavaara och Svappavaara. Jag har sökt
också visa, att det finnes ett samband mellan dessa frågor, som
icke är oväsentligt. Under sådana förhållanden kan jag ej finna
annat, än att, då jag helt och hållet gillar den åsigt, som utaf ett
par föregående talare blifvit framstäld, att Riksdagen har att svara
ja eller nej och. ingenting annat på Kongl. Maj:ts framställning,
jag dock vill skilja mig från dem derutinnan, att jag ej svarar nej,
— utan förenar mig i den form, hvilken herr Säve föreslagit: »icke
för närvarande».

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

Nso 28.

Onsdagen den 17 April.

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

Grefve Hamilton: Jag kan icke dela den åsigten, som den

siste ärade talaren i sitt fosterländska anförande uttalat. Jag föreställer
mig, att den innebär, att det lämpligaste för vårt land vore,
att öfre Norrland finge förblifva en ödemark för att derigenom vara
ett värn vid vår östra landgräns. Fosterlandskärleken ligger emellertid
för mig icke allenast deruti, att man är beredd till stora
offer för att försvara hvarje tum svensk jord, utan också deruti,
att man genom arbete och omtanke utvecklar och förkofrar den
fäderneärfda torfvan.

Hvad är vigtigast för Norrlands försvar? Jo, det rörliga försvaret.
Och hvilken fördel vore det icke för detta försvar, om
södra Sveriges arbetare, i stället för att utvandra till Amerika,
sökte sig utkomst i Norrland! Hvilka fördelar skulle det icke
vara för vårt land, om genom Norrlands utveckling skapades nya
skatteobjekt, och hvilka fördelar vore det icke, om genom export
af de norrländska rikedomarne vår handelsbalans kunde bringas i
ett bättre läge och vårt lands ekonomiska bärkraft höjas! Men för
att nå detta, måste vi hafva jernvägar i Norrland.

På grund af den uppfattning jag sålunda hyser, kan jag icke
annat än biträda utskottets förslag, till hvilket jag yrkar bifall.

Herr Billing: Jag ber om ursäkt, att jag begärt ordet, men
jag skall icke begagna mig af detsamma mer än en eller två minuter.
Jag har begärt det, derför att jag under diskussionen trott mig
hafva funnit, att man möjligen gjort sig skyldig till en missuppfattning.
Herr Wijk har yrkat, att utaf den bestämmelse om forsling
af malm öfver statsbanan Kiruna—riksgränsen, hvilken bestämmelse
här finnes inryckt i Kongl. Maj:ts proposition och i
statsutskottets utlåtande, skulle uteslutas orden »eller framdeles
kan komma att lemnas Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag». Jag
skall be att få fästa herrarnes uppmärksamhet på hvad ett uteslutande
af dessa ord skulle innebära. Stå de orden qvar, har
Riksdagen icke på något sätt uttalat sig vare sig för eller emot
ytterligare förmåner för ifrågavarande bolag, då står denna fråga
fortfarande öppen för pröfning och afgörande. Om deremot Riksdagens
Första Kammare utesluter dessa ord, då har Första Kammaren,
såvidt på den beror, afgjort den fråga, som bolaget har
framstält till Kongl. Maj:t, och hvilken är föremål för jern vägsstyrelsens
och sedermera skall blifva föremål för Kongl. Maj:ts
pröfning. Jag hemställer nu till herrarne, huruvida det kan vara
rätt af Första Kammaren att taga på sig ansvaret för ett afgörande
af denna fråga nu, och om det icke är rigtigare att lemna denna
fråga öppen till vederbörande myndigheters pröfning och afgörande.
Detta senare gör man genom att biträda statsutskottets förslag,
till hvilket jag för min del anhåller att få yrka bifall.

Friherre Gripenstedt: Blott några ord till svar å herr Bil lings

yttrande. Om man nu lemnar denna fråga öppen och icke
säger någonting angående de begärda förbättrade vilkoren för
Luossavaara—Kirunavaara-bolaget, fruktar jag verkligen för att

Onsdagen den 17 April.

N:o 23.

man dermed gifvit på hand, att man vill vara med om någon sådan
förändring — eller åtminstone kan det tydas derhän.

Jag yrkar fortfarande bifall till herr Wijks förslag.

Herr Wijk: Jag delar fullkomligt den af den siste talaren

uttalade uppfattningen, men jag ber att till hvad han anförde få
tillägga, att saken för det nya bolaget, hvarom här nu är fråga,
derjemte spelar den rol, att det säkerligen icke kan begagna sin
koncession, förrän den af Kirunavaara—Luossavaara-bolaget gjorda
framställningen, som delvis är beroende på Riksdagens och delvis
på Kong!. Maj:ts pröfning, blifvit afgjord. Detta kan återigen icke
ske, förrän kostnaderna för den fullbordade linien Kiruna—riksgränsen
blifva utredda, och härom kan man icke få kännedom
förrän år 1903. Således skall då det nya bolaget till dess sväfva
i denna ovisshet. År man emellertid af den uppfattning, att man
här icke vill vara med om några ytterligare förmåner för det gamla
bolaget, vet jag icke, hvarför icke Första Kammaren för sin del
skulle kunna afgöra frågan i dag lika väl som en annan gång.

Herr Tamm, Hugo: Jag kan icke förstå den uppfattningen,

att kammaren skulle kunna afgöra frågan om Loussavaara malmfrakt
i dag, då frågan ännu icke är utredd. Man kan ju endast afgöra
den på »känn» och förklara, att man icke vill, men icke kunna derför
anföras några som helst positiva grunder. Kongl. Maj:t har
emellertid tydligt uttalat, att det är för att lemna den öppen
för Riksdagen, som dessa ord, som man nu vill utesluta, blifvit
insatta.

Det gäller här tvenne saker. Genom att taga bort de af herr
Wijk yrkade orden, så inkräktar man på Riksdagens rätt. För det
andra gäller det här en fråga, som hittills ansetts ligga och böra
ligga endast under Kongl. Maj:ts bepröfvande, nemligen trafikfrågan.
Det yttrades också af den gamle lojale ledaren af denna
kammares majoritet, när kammaren år 1893 fattade sitt beslut om
aflåtande af eu skrifvelse i denna fråga, och det blef af honom
särskildt understruket, att han gjorde sitt yrkande om en dylik
skrifvelses aflåtande utan att på minsta sätt vilja ifrågasätta någon
som helst inskränkning uti Kongl. Maj:ts rätt att bestämma om
fraktsatserna. Jag vill äfven hemställa till kammaren, hvart det
väl skulle leda, om Riksdagen skulle inlåta sig på jernvägens
frakttaxor och fraktsatser. Detta skulle faktiskt innebära ett ingripande
från Riksdagens sida på ett område, der Kongl. Maj:t
hittills varit i oqvald besittning af bestämmanderätten. Det är
här icke fråga om att skänka efter något, utan saken gäller: skall
man redan nu fatta beslut om Luossavaara frakträttigheter och
riskera att derigenom träda såväl Riksdagens som Kongl. Maj:ts
rätt alltför nära, då den föredragna frågan gäller Svappavaara
koncession och intet annat?

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.
(Fortä).

Herr Fränekel: Blott en upplysning! Jag var förberedd

på att de herrar, som inom utskottet ville stryka detta vilkor,

N:o 23.

Onsdagen den IT April.

Angående
koncession ä
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Snapp av aar a.
(Forts.)

skulle ställa sig på den ståndpunkten, att det för bolaget, skulle
möta svårigheter att på de nu af Kongl. Maj:t träffade vilkoren
taga emot koncessionen. Jag har derför från kompetent håll begärt
berättigande att få upplysa om att vederbörande äro tacksamma
för att få koncessionen beviljad på de nu omnämnda vilkoren,
då de räkna på att de som svenska medborgare samt egare af
detta malmfält skola af Kongl. Maj:t i detta hänseende blifva behandlade
med full rättvisa och lika med andra svenska medborgare.

Köp hördes nu på proposition.

Herr Wijlc: Jag skall endast be att få påpeka, att man genom
ett bifall till det af mig väckta förslaget visst icke förhindrar, att
lindringar kunna komma att medgifvas Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag, derest framställningar derom göras, utan derigenom
afklippes endast möjligheten af att en dylik lindring skulle kunna
ske i den form, att bolaget får frakta ut större qvantitet malm
framför annat bolag, än hvartill det enligt kontraktet är berättigadt.
Deremot kan en lindring, om .Riksdagen så finner för godt, medgifvas
i den form, att, såsom jag förut uttalat, bolaget får betala
ett mindre räntebelopp.

Friherre Grripenstedt: Endast ett par ord med anledning af

hvad herr Tamm yttrade, nemligen att vi här icke borde gifva oss
in på frågan om frakttaxorna. Detta är ju ock alldeles rigtigt. För
min del tror jag dock, att det snarare kan anses vara att gifva sig
in på frakttaxorna, om man nu gifver på hand, att. man vill
medgifva ytterligare undantagsfrakter åt Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag. Herr Wijks yrkande åter innebär, att vi icke skola
befatta oss med sådana undantagsfrakttaxor, utan att de allmänna
bestämmelserna böra få gälla.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats:
l:o) att hvad utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) af herr Bohnstedt:
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
antaga det förslag, som innefattades i den af honom vid utlåtandet
afgifna reservationen; 3:o) af herr Wijlc: att —jemte det i motiveringen
uti första stycket å sid. 27 i det tryckta utlåtandet orden

»som redan af staten kontraktsenligt lemnats —--trafik» skulle

utbytas mot »som redan af staten kontraktsenligt lemnats Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag» — utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att slutmeningen »som föredragande departementschefen
enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
förordat» utbyttes mot »som här ofvan blifvit af statsutskottet
angifna»; 4:o) af herr Leman, att utskottets hemställan skulle bifallas

med uteslutande af orden »under de vilkor och förbehåll —.----

förordat»; och 5:o) af herr Säve, att kammaren i anledning af
Kongl. Maj:ts förevarande proposition måtte för sin del hemställa,

N:o 23.

Onsdagen den 17 April.

att koncession å anläggning af jernväg från Kiruna station vid
statsbanan emellan Gellivare och riksgränsen vid Svappavaara i
Norrbottens län för närvarande icke må bifallas.

Härefter gjorde berr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr vice talmannen
upptog hvart och ett af de öfriga fyra yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående voteringen, samt förklarade sig finna de härå
afgifna svaren, hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga bifall till det af herr Wijk
framstälda yrkandet.

Jemväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition dervid
antagits bifall till herr Säves yrkande, uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande n:o 49 antager bifall till herr Wijks
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering
antagits bifall till herr Säves yrkande.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 57.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvoteringen:

Den, som bifaller, hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Wijks under öfverläggningen framstälda
yrkande.

Föräta Kammarens Prat. 1901. N:o 23. 6

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.

(Forts.)

>’:o 23.

Angående
koncession å
anläggning af
jernväg från
Kiruna till
Svappavaara.
(Forts.)

66 Onsdagen den 17 April.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 72.

Som tiden var temligen långt framskriden, beslöt kammaren,
på framställning af herr talmannen, att till ett följande sammanträde
uppskjuta behandlingen af det återstående, på dagens föredragningslista
uppförda ärendet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den i början af
sammanträdet aflemnade kongl. propositionen.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde;

hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående
sammanträdes fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,2 5 e. m.

In fidera

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 19 April.

N:o 28.

Fredagen den 19 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 0 e. m.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 2, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen,
lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag
om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt; och

n:o 41, i anledning af väckt motion angående införande af
vissa bestämmelser rörande sysslomäns förvaltning af konkursgäldenärs
egendom.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 37, i anledning af väckt motiom om ändrad lydelse af 35
§ i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875;

n:o 38, i anledning af väckt motion om utarbetande af skärpta
lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll
af oäkta barn;

n:o 39, i anledning af dels väckt motion angående tillägg till
§ 12 i förordningen om kyrkostämma m. m., dels ock motion angående
tillägg till § 16 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet;

N:o 23.

Fredagen den 19 April.

n:o 40, i anledning af väckta motioner om ändring af § 17 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet samt § 9 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd;

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ocker; samt

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förlängning af tiden, under hvilken förordningen
den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta mellan
de förenade konungarikena Sverige och Norge, skall vara gällande.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 17 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen
statsutskottets utlåtanden n:is 52—55, bevillningsutskottets betänkanden
n:is 21 och 26—28, äfvensom lagutskottets utlåtanden
n:is 37—39.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde

Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, X. L. Beckmans Boktr., 1901.