RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1901:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901. Första Kammaren. N:o 19.

Onsdagen den 27 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes tredje särskilda utskottets utlåtande
n:o 5, i anledning af dels Kongl. Majrts nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till lag angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4
och 11 §§ handelsbalken, dels ock vissa inom Riksdagen väckta
motioner.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta banko- och lagutskottets nästlidne dag bordlagda
betänkande n:o 3.

Upplästes ett ingifvet läkareintyg, så lydande:

Att herr landshöfdingen m. m. F. A. Boström, på grund af
(cholelithiasis) höggradig gallstenslcolik, är under återstående delen af
riksdagen förhindrad deltaga i Riksdagens arbeten, intygar på heder
och samvete

Göteborg den 26 mars 1901

Manne Bergengren.

Städs distriktsläkare i Göteborg.

Forsta Kamvxarcns Prof. lOOi. N:o 19.

N:o !9. 2 Onsdagen den 27 Mars.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 23 och 26 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde:
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Om anslag
till nya
amanuensbefattningar

i kongl.
biblioteket.

Punkten 2.

Mom. a).

Herr statsrådet Claeson: Utaf den föredragna punkten behagade
kammaren finna, att skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag och
det, som utskottet nu tillstyrker, är den, att under det att Kongl.
Maj:t föreslagit två nya ordinarie amanuensbefattningar vid kongl.
biblioteket, har utskottet strukit den ena och alltså endast tillstyrkt
inrättande af en ny ordinarie amanuensbefattning. Såsom hufvudsakligt
skäl för denna sin hemställan har utskottet åberopat en
framställning, som förelåg vid 1899 års riksdag, då det var fråga
om ökadt anslag till universitetsbiblioteket i Upsala. År 1898 hade
universitetsbibliotekarien till Kongl. Maj:t gjort framställning om
förökadt antal arbetskrafter vid biblioteket, hvilken framställning
var synnerligen klar och bevisande för att ådagalägga det påpekade
behofvet, och att äfven Riksdagen behjertade detsamma, framgår
deraf, att Riksdagen beviljade allt hvad Kongl. Maj:t begärde till
universitetsbiblioteket. I det stycket hade universitetsbibliotekariens
framställning sålunda en mycket god bevisningskraft, men att samma
framställning skulle vara bevisande ända derhän, att den. skulle
ådagalägga obehöfligheten af förökadt anslag till kongl. biblioteket
i Stockholm i det hänseende. Kongl. Maj:t ifrågasatt, förstår jag icke.

Till hvad som innehålles i Kongl. Maj:ts proposition och som
äfven refererats af statsutskottet ber jag få tillägga några ord,
rörande kongl. biblioteket.

Vid kongl. biblioteket utarbetas årligen en s. k. aceessionskatalog,
omfattande allt det utländska tryck, som under föregående
året till detsamma ingått, äfvensom det utländska tryck, hvilket
inkommit till några af de större biblioteken i Sverige; denna katalog
utgör sålunda, om jag så får säga, en samlingskatalog för våra största
offentliga bibliotek. Endast för utarbetandet af denna årliga accessionskatalog
är en tjensteman inom kongl. biblioteket sysselsatt godt
halfva året. Der går alltså bort en kraft, som eljest skulle kunna
användas för en mängd löpande göromål.

Det må tillåtas mig att få påpeka jemväl ett par andra saker.

Kongl biblioteket hålles öppet hvarje söckendag, under förmiddagarne
från klockan 10—3 och på eftermiddagarne klockan 5 7,

eller tillsammans hvarje söckendag sju timmar. Huru förhåller det
sig i detta afseende vid biblioteket i Upsala? Enligt universitetets

:i;o ig.

Onsdagen den 27 Mars.

katalog hålles biblioteket der under terminerna öppet alla dagar,
fyra timmar om dagen, mellan klockan 10—2, med särskildt angifvande
af att utlåning egen rum mellan klockan 11—1, medan under
mellanterminerna, hvilka som bekant omfatta fyra månader om året,
biblioteket är för allmänheten tillgängligt endast två dagar i veckan.

Hvad beträffar antalet besökande vid de respektive båda biblioteken,
emellan hvilka jemförelse göres, har jag fått den upplysning,
att år 1878 besöktes under förmiddagarne kongl. biblioteket af 9,900
personer. Motsvarande uppgift saknas från Upsala, men för år 1898
har man uppgifter från båda biblioteken, och af dessa framgår, att
under nämnda år besöken i kongl. biblioteket under förmiddagarne
utgjorde 18,455 personer, under det att samma år motsvarande siffra
för universitetsbiblioteket var 6,892, således ungefärligen blott en
tredjedel af antalet besökande vid kongl. biblioteket. Vidare tillåter
jag mig fästa uppmärksamheten på, att de flesta besökande vid
universitetsbiblioteket utgöras i regeln af lärde och vetenskapsmän.
Kongl. biblioteket besökes naturligtvis också af lärde och vetenskapsmän
i egentlig mening, men derjemte af en mängd andra personer,
i hvilket afseende jag ber att få lemna ett meddelande, som jag
erhållit rörande de olika kategorier, hvilka företrädesvis begagna
sig af det kongl. biblioteket. De äro följande: riksdagsmän, komitéledamöter,
civila embets- och tjensteman, militärer, tidningsmän,
lärare och lärarinnor, konstnärer, musici, skådespelare, affärsmän,
ingeniörer och teknici samt en hel del arbetare. Det visar sig sålunda,
att det kongl. biblioteket i Stockholm är hvad man skulle
kunna kalla ett verkligt folkbibliotek.

Jag har tagit mig friheten påpeka dessa skiljaktigheter emellan
de båda institutionerna för att derigenom söka ytterligare beveka
kammaren att bevilja hvad Kongl. Maj:t i denna punkt har äskat.

Friherre von Kraemer: Efter herr statsrådets utförliga och
med sifferuppgifter val motiverade yttrande skulle jag icke behöfva
taga till orda i denna fråga, och det är egentligen blott ett formelt
skäl, som uppkallat mig, nemligen att ett bestämdt yrkande måtte
framställas. Emellertid och när jag ändå har ordet, skall jag anhålla
att få göra ett litet tillägg till hvad förut blifvit sagdt.

Utskottet stöder sin nedprutning i det af Kongl. Maj:t begärda
anslagsbeloppet för kongl. biblioteket hufvudsakligen derpå, att kong],
biblioteket i Stockholm ej skulle vara i behof af flera tjensteman
än universitetsbiblioteket i Upsala. För min del anser jag dessa
båda bibliotek icke kunna betraktas såsom fullt jemförliga storheter.
Härmed syftar jag ingalunda på de respektive bibliotekens bokskatter,
ty i detta afseende äro de icke endast fullt likstälda, utan hvad
angår universitetsbiblioteket, är detta till och med, såsom en följd
af sin mycket högre ålder, försedt med eu hel del manuskript, skatter,
hvilka naturligtvis sakna motsvarighet i det kong], biblioteket. Men
deremot, i afseende å bibliotekens begagnande har jag tagit mig
friheten sätta ett frågtecken i marginalen till utskottsbetänkande!,
der bibliotekarien i Upsala yttrar, att båda biblioteken begagnas i

Om anslag
till nya
amanuensbefattningar

i kong!,
biblioteket.
(Forts.)

No 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Om anslag lika stor mån. Nu har herr statsrådet med siffror visat, att detta
m nya åtminstone för de sista åren är så långt ifrån förhållandet, att frebefattningar
qvensen vid Stockholmsbiblioteket är nära tre gånger så stor som
''i kong!.. vid biblioteket i Upsala. Detta ligger ju också i sakens natur, enär,
biblioteket, med all respekt och all tillgifvenhet för Upsala, och ingen torde väl
(Forts.) kunna misstänka mig att brista i dessa egenskaper, Upsala dock är
en liten stad, men Stockholm en hufvudstad, och detta måste ju
föranleda en betydlig skilnad i afseende å freqvensen vid de båda
biblioteken. Dertill kommer hvad universitetsbiblioteket beträffar,
att, på sätt herr statsrådet uppgaf, timtalet för dess tillgänglighet
är betydligt mindre och att under mellanterminema biblioteksbesöken
der äro så godt som inga. Universitetsbiblioteket besökes hufvudsakligen
af äldre och yngre lärare, den visserligen mest kompetenta
publik, ett bibliotek kan hafva, men jag tror, att i detta afseende
står icke kongl. biblioteket mycket efter, hvartill kommer, att detta
senare besökes af personer, tillhörande alla möjliga klasser^ och
representanter för olika litterära och humanitära sträfvanden, någonting,
som saknar motstycke uti den till folkmängden så ofantligt
underlägsna universitetsstaden.

Ett särskildt skäl för behofvet af större arbetskraft ar den
utomordentliga mängd inströmmande tryckalster, Indika årligen skola
ordnas och införas i den omnämnda accessionskatalogen. Detta skäl
gäller visserligen äfven för Upsalabiblioteket; men jag har dock här
velat påpeka detta förhållande för att styrka min mening, att när
fråga är om ökande af arbetskrafterna för vare sig det ena eller
andra biblioteket, men allra synnerligast för kongl. biblioteket i
Stockholm, eger den bibliska satsen: »Skörden är mycken, men arbetarena
äro få» sin fulla tillämpning, och hvar och en, som varit i behof
deraf och åtnjutit fördelen att få begagna den handräckning, som
här vid kongl. biblioteket så välvilligt lemnas, har dock icke kunnat
undgå att anmärka, att brådskan är nästan väl stor, för att man
skall kunna blifva så fort och så fullständigt betjenad, som önskligt
vore.

Jag kan således icke förstå, att man i våra dagar med dess
stora statsutgifter skall behöfva hushålla så noga i denna detaljfraga,
att man prutar på en i förhållande till budgetens hela belopp så
lumpen siffra som 3,000 kronor, då derigenom ett vigtigt kulturändamål
skulle kunna främjas samt servis och ordning nöjaktigt
upprätthållas vid vårt förnämsta bibliotek.

Men, som sagdt, det var egentligen ett formelt skäl, som uppkallade
mig, och jag får derför sluta med att i denna punkt framställa
ett bestämdt yrkande, något, som förut icke blifvit gjordt, och
får jag alltså anhålla om proposition på afslag å utskottets betänkande
i denna punkt, i hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition,
och bifall till denna senare.

Herr Billing: Om man i statsutskottet skulle handla efter den
grundsats, som den siste talaren antydde, nemligen att bevilja alla
anslag, som äro små i förhållande till statsbudgeten, betraktande

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

dem såsom lumpna, vore det en mycket enkel sak att behandla den
åttonde hufvudtiteln, ty då hade man bara att bifalla öfver lag alla
äskanden under denna hufvudtitel, enär de i allmänhet röra sig om
små summor samt afse goda ändamål. Så har emellertid icke statsutskottet
fattat sin uppgift, utan anser sig böra särskildt pröfva
hvarje anslag. Och hvad som här bereder en särskild svårighet, är,
att det gäller icke blott att pröfva hvarje anslag för sig, utan ock
att pröfva anslaget i jemförelse med de många andra äskandena
under denna vidlyftiga hufvudtitel vid hvarje särskild riksdag, och
icke det allenast, utan äfven att göra jemförelse emellan ett för en
institution ifrågasatt anslag och andra åt likartade institutioner inom
vårt land förut beviljade anslag. Det är denna jemförelse och sträfvan
att skipa rättvisa de olika institutionerna emellan, som vållar den
största svårigheten vid arbetet inom andra utgiftsafdelningen, och
detta arbete underlättas visserligen icke deraf, att från vissa håll
mycket starka bearbetningar ske på afdelningens ledamöter, af hvilka
bearbetningar man får akta sig att icke förtröttas, likasom man å
andra sidan får taga sig till vara att icke låta sig af dem allt för
mycket ledas. Bland alla äskanden i år under denna hufvudtitel
har väl icke något biifvit hedradt af så mycken enskild bearbetning
som det ifrågavarande; jag kan väl säga, att i afseende på denna
punkt bearbetningarna varit lika omfattande som i fråga om alla
de andra punkterna tillsammans under åttonde hufvudtiteln.

Då man talat så mycket till förmån för det kong!, biblioteket,
har intresset dock hufvudsakligen rört sig kring den andra punkten
i utskottsbetänkandet, hvilken ännu ej är föredragen, nemligen kring
anslaget till extra arfvoden, och i fråga om detta har utskottet
verkligen tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag oförändradt, ehuru jag icke
kan neka, att jag anser det äskandet, om ock afseende ett relativt
obetydligt belopp, i allt fall vara skäligen högt tilltaget. Deremot har
utskottet ansett sig böra afstyrka den andra amanuensbefattningen,
och anledningen dertill har varit önskan att skipa rättvisa emellan
kongl. biblioteket och motsvarande institutioner. Jag talar icke om
Lunds universitetsbibliotek, som är öfver måttan klent utrustadt i
afseende å tjensteman, utan frågan är om biblioteket i TJpsala. Nu
hafva de två sista talarne sökt visa, att universitetsbiblioteket i
Upsala icke skulle vara i behof af så stora arbetskrafter som kongl.
biblioteket. Gent emot detta skulle jag kunna inskränka mig till
att blott hänvisa till 1899 års kongl. proposition, rörande anslag till
universitetsbiblioteket i Upsala, ty den propositionen bevisade icke
blott, att universitetsbiblioteket behöfde flera tjensteman, utan bevisningsgrunden
var hela tiden den, att universitetsbiblioteket i Upsala
har minst lika, om ej mera arbete än kongl. biblioteket. Detta har
universitetsbibliotekarien i Upsala 1898 tydligen visat, och det har
Kongl. Maj:t sanktionerat genom derpå följande framläggande af den
kongl. propositionen. Det lär väl icke gå an att komma och säga,
att detta är felaktigt, ty hvad Kongl. Majfl sagt 1899 kan icke vara
felaktigt 1901.

Nu skulle jag ju kunna inskränka mig till detta, och jag tror

Om anslag
till nya
amanuensbejattningar

i kongl.
biblioteket.

(Forts.)

N;o 19.

Om anslag
till nya
amanuensbefattningar

i kongl.
biblioteket.
(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

icke mera vara behöflig!, men eftersom man i allt fall upptagit
denna fråga, oaktadt statsutskottet efter min uppfattning varit synnerligen
välvilligt stämdt mot den föreliggande propositionen, anhåller
jag att få meddela några upplysningar, hvilka jag fått från det allra
säkraste och mest pålitliga håll och angående hvilkas tillförlitlighet
sålunda ej lär kunna råda det ringaste tvifvel.

En jemförelse emellan de båda biblioteken i Stockholm och
Upsala visar, att i kongl. bibliotekets läsesal är antalet besökande
större än i universitetsbibliotekets läsesal, hvilket herr statsrådet
också visat genom de af honom anförda siffrorna. Vidare är meddeladt,
att katalogiseringsarbetet ställer sig ungefärligen lika på båda
ställena. Men deremot har universitetsbiblioteket en vida större
arbetsbörda i andra rigtningar. Hemlånen vid detta bibliotek kräfva
en mycket vidlyftig bokföring, 50 procent större än i Stockholmsbiblioteket,
och de äro dessutom vida besvärligare, enär från Upsalabiblioteket
utlånas böcker hufvudsakligen för vetenskapliga forskningar,
och hvar och en inser, att, om det kommer en person för
att skaffa sig materialier för utgifvande af ett vetenskapligt arbete,
denne är i behof af ett mycket större understöd från bibliotekstjenstemännens
sida, än hvad fallet är i Stockholm, om man tager
hänsyn till de af herr statsrådet uppräknade kategorier, hvilka besöka
kongl. biblioteket, och för hvilka det i allmänhet icke torde
vara fråga om några vetenskapliga forskningar men val att få tillgång
till den kuranta litteraturens alster, särskildt den mycket lätt
tillgängliga tidningslitteraturen. Hvad vidare bokaccessioner beträffar,
är denna större i Upsala än i Stockholm i följd af den vida större
bytesförbindelsen med utländska bibliotek, hvartill kongl. biblioteket
icke har någon jemförlig motsvarighet. Korrespondensen i Upsala
är mycket större än i Stockholm, särskildt med utlandet just för det
mycket omfattande kommersium, som är rådande mellan Upsala och
de större biblioteken utomlands. Herr statsrådet anförde särskildt
såsom motiv för ökning af arbetskrafterna i Stockholm, att i kong!.''
biblioteket årligen upprättas en accessionskatalog för hela riket,
hvarmed en tjensteman är sysselsatt halfva året, men mot detta
arbete står i Upsala den stora bytesförbindelsen, hvilken icke blott
upptager en tjenstemans hela tjenstetid halfva året, utan sedan flera
år tillbaka en persons hela arbetsdag under hela året; och på sista
tiden har dessutom denna person under flera timmar de flesta dagar
i veckan tillhandahållits vetenskapligt biträde af en annan tjensteman.

Summan af denna jemförelse emellan de båda biblioteken är
alltså, att arbetsbördan i kongl. biblioteket öfver hufvud taget är
mindre än arbetsbördan i universitetsbiblioteket i Upsala. Arbetskraften
är sedan 1899 i afseende å tjenstemännen lika vid båda biblioteken,
men kongl. biblioteket har dessutom ett öfverskott af
ganska stor betydelse. Det finnes nemligen vid detta senare bibliotek
fem ordinarie och en extra ordinarie vaktmästare, under det att vid
biblioteket i Upsala endast finnas tre vaktmästare, och hvar och en,
som har någon kännedom om arbetet inom ett bibliotek, vet, hvilken

N:o 19

Onsdagen den 27 Mars.

stor hjelp en vaktmästare der lemnar, alldenstund en mängd göromål
finnas, Indika lämpligen kunna utföras af vaktmästare, der sådana
finnas, men eljest måste utföras af tjensteman, såsom t. ex.
sortering af böcker, dessas inläggning, inpackning, afsändning o. s. v.
Alltså är i sj elfva verket kongl. biblioteket i afseende å arbetskraft
redan nu bättre lottadt än universitetsbiblioteket, och om det nu
vid kongl. biblioteket enligt utskottets förslag blefve dels ytterligare
en ordinarie amanuens och dels två extra ordinarie amanuenser, eller
noga räknadt två och en half, blefven ju i allt fall kongl. biblioteket
synnerligen gynsamt behandladt i jemförelse med biblioteket
i Upsala. Jag anser, att rätt skall vara rätt, och huru gerna jag
än vill, att kongl. biblioteket må få så många tjensteman som möjligt,
bör dock jemförelse ske med öfriga bibliotek, och då finner man,
att ett bifall till statsutskottets förslag ställer kongl. biblioteket i
afseende på arbetskrafter framför universitetsbiblioteket i Upsala
om universitetsbiblioteket i Lund vill jag icke tala.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Nordenfalk: Vid genomläsande af öfverbibliotekariens

framställning rörande denna punkt och departementschefens yttrande
till Kongl. Maj:t har äfven jag bibragts den uppfattningen, att man
med synnerlig omsorg och möda sökt och äfven lyckats redogöra
för det behof, som detta anslag afser att fylla. Utskottet har varit
af en annan åsigt och såsom skäl hufvudsakligen anfört en för några
år sedan af en annan myndighet, chefen för ett annat bibliotek gjord
framställning, af hvilken framginge, att, äfven om deri uttalade önskningar
blefve uppfylda, nämnda bibliotek skulle _ i afseende å tjenstemännens
aflöning komma något under det nu ifrågavarande biblioteket.
Näppeligen torde detta skäl vara tillfyllestgörande. Fara är
värdt, att man skulle komma att tyda detta så, att det var oklokt
af denne chef att icke begära mera än detta minimum, ty om så^skett,
skulle skäl saknats till den föreslagna nedsättningen i det för Stockholmsbiblioteket
nu begärda beloppet. o

Utskottet har icke velat tillerkänna mycken beviskraft åt den
omständigheten, att göromålen hafva i så hög grad ökats, och det
må nu så vara. Något skäl är det ju, men vi kunna gerna lemna
•det å sido; ty hvar och en, som å ena sidan tillser de föreslagna
tjenstemännens antal och å andra sidan verkets uppgift, lärer komma
till den uppfattningen, att dessa tjenstemän, äfven om deras antal
blefve så stort, som Kongl. Maj:t föreslagit, näppeligen skulle kunna
medhinna de uppgifter, som åligga detsamma, och i hvarje fall icke
något derutöfver.

Det har blifvit framhållet, att kongl. biblioteket har till uppgift
— förutom de löpande göromålen — att betjena allmänheten under
förmiddagarne, till eftermiddagsservisen är särskildt anslag anvisadt
att upprätta katalog öfver årstrycket, att komma till slut med katalogisoringon
af trycket före 1864 och att fullfölja don s. k. accessionskatalomm.
Om tjensternas antal blir mindre än erforderligt, hvilket
af dessa ändamål skall da fa sitta emellanV Hvad betjoningon af

Om anslag
till nya
amanuensbefattningar

i kongl.
biblioteket.
(Forts.)

No 19.

Om anslag
till nya
amanuensbefattningar

i kongl.
biblioteket
(Fort*.) ''

° Onsdagen den 27 Mars.

allmänheten beträffar, får jag för min del, till den kraft och
verkan det hafva kan, på det bestämdaste inlägga min gensaga emot,
att det tillätes biblioteket att i någon mån inskränka denna. Sedan
biblioteken öfvergifvit den gamla traditionen att vara bokbehållare,
hvilkas skatter endast några få invigda finge fröjda sina ögon åt,
har man slagit in på den vägen att betjena den stora allmänheten,
och det är väl icke skäl att utesluta biblioteket från möjligheten
att fullfölja denna uppgift, En hvar, hög och låg, rik och fattig,
lärd och olärd kan nu få sitt begär efter vetande tillfredsstäldt, och
detta icke blott genom lätt tillgång till böckerna, utan en stab af
tjensteman går honom till hända vid boklånen och hjelper på allt
sätt att få reda på hvad han önskar. Å andra sidan är det en nödvändig
sak att fortsätta katalogiseringen af årstrycket, och särdeles^
önskvärdt är det äfven att nå det gamla önskemålet att få trycket
före 1864 katalogiseradt liksom att kunna fullfölja accessionskatalogen.

Det är, efter min mening, icke såsom det borde vara att sätta
kongl. biblioteket i Stockholm alltför mycket efter de öfriga nordiska
hufvudstadsbiblioteken, i Köpenhamn och Kristiania; och för
de varmaste sparsamhetsvänner borde det vara en tröst att, äfven
om propositionen bifalles. kongl. biblioteket i Stockholm kommer
att stå efter dessa bada bibliotek i afseende å tjensteman notis antal.

Den siste talaren har jemfört detta bibliotek med biblioteken i
Upsala och Lund; men jag inser icke, att frågan är beroende på utfallet
af en sådan jemförelse. Dessa kunna komma med anspråk på
ökade_ anslag, säger man. Men hvarje dag må hafva sin omsorg
och sitt behof. Sådana anspråk få bedömas efter deras värde; äro
de för höga, lärer det ej vara svårt nedsätta dem. Jag gör all rättvisa
åt utskottets sparsamhetssynpunkt och skänker mitt erkännande
åt den takt, med hvilken i allmänhet vid denna hufvudtitels behandling
sparsamhetens kraf blifvit iakttagna och de nödvändiga behofven
ihågkomma. Men det förefaller mig, som om särskildt i denna
punkt utskottet hade mera suttit som en samvetsgrann och trogen
vaktare öfver statens kassakista, med allt för stort misstroende seende
på den, som kommer att begära anslag af densamma, och mindre
såsom den förutseende hushållare^ hvilken väl tillser, att icke ett
öre får gå onyttigt bort, men å andra sidan är beredd att göra de
anskaffningar, som äro nödvändiga för hushållets värdiga och ändamålsenliga
upprätthållande. För den enskilde representanten står
sedan vid en dylik fråga intet annat öfrigt än att väga skälen för
och emot. Detta . har jag gjort och dervid funnit den vågskål, i
hvilken Kongl. Maj:ts skäl ligga, sjunka och sjunka, medan den, som
innesluter motskälen, i samma mån stiger i höjden. Och jag kan
derför icke med godt samvete rösta med utskottet i denna punkt,
utan anhåller äfven jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande moment yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren,

N:0 19.

, Onsdagen den 27 Mars.

med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 2
mom. a) i sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, såvidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och
bifaller denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—67;
Nej—25.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 5.

Herr Almén: Att poliklinikerna medföra mycket godt för den

medicinska undervisningen, lärer icke kunna bestridas, och jag tror,
att man till en stor del har dem att tacka för den höga ståndpunkt,
läkarebildningen intager i Sverige. Man skulle derför kunna vänta,
att Kongl. Maj:ts proposition om förhöjning med 750 kronor i materielanslaget
till poliklinikerna i Upsala skulle kunna vinna Riksdagens
bifall, och detta särskildt med hänsyn dertill, att såväl statsutskottet
som Riksdagen plägat på ett berömvärdt sätt tillmötesgå
alla de många och understundom stora anspråk, som falla under
åttonde hufvudtiteln. Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande proposition

Om anslag
till nya
amanuensbefattningar

i kongl.

” biblioteket.
(Forts.)

Ifrågasatt höjning
i matcrielanslaget

till poliklinikerna
vid Upsala
universitet.

No 19.

Ifrågasatt höjning
i materielanslaget

till poliklinikerna
vid hopsala
universitet.

(F orts.) .

Onsdagen den 27 Mars.

■ tillstyrka emellertid icke af statsutskottet, som afstyrker den, och
detta icke på grund deraf, att anslaget skulle vara obehöflig!, ej
heller derför att utgiftsstaten, som finnes i utskottets betänkande

■ angifven, skulle vara för högt tilltagen. Utskottet anför på sid. 21
såsom skäl för sitt afstyrkande först och främst en jemförelse mellan
denna poliklinik och poliklinikerna i Lund och vid karolinska institutet
i Stockholm, till hvilka icke beviljats några anslag. Jag betviflar
icke, att utskottet kan hafva rätt i så måtto, att några direkta
anslag för detta ändamål icke äro beviljade; men å andra sidan bör
man icke förbise, att dessa polikliniker skötas i samband med sjukhusen
i Lund och Stockholm, hvilka åtnjuta anslag, som delvis disponeras
för nu ifrågavarande ändamål. Man kan således säga, att
staten understödjer dessa kliniker visserligen icke direkt, men indirekt.
I Upsala äro förhållandena annorlunda än vid poliklinikerna i Lund
och Stockholm; sjukhusets läge har nemligen tvingat medicinska
fakulteten att inrätta en poliklinik i staden. Universitetet har tillsläppt
lokaler, det har tillsläppt lärarekrafter och det har fått sina,
anspråk på anslag till polikliniken såsom ett statsändamål tillgodosedda
i så måtto, att Riksdagen för öfver tio år sedan beviljade

1,000 kronor till materiel vid densamma. Riksdagen har således
erkänt, att här är fråga om ett statsändamål, och det kan man icke
komma ifrån. Men, säger utskottet, då dessa kostnader kunna bestridas
vid de båda andra läroverken utan direkta anslag och då
förhöjningen i anslaget synes kunna och böra åstadkommas genom
ortsmyndigheternas intresse för poliklinikernas fortsatta verksamhet,
borde denna lilla summa af 750 kronor kunna erhållas på annat håll;
universitetet borde kunna träda emellan. Jag tror mig känna universitetets
ekonomi sedan gammalt och vet, att anspråken på detsamma
äro så många, att universitet svårligen kan bestrida dessa ökade
utgifter för den medicinska fakulteten. Frågas då: kan icke Upsala
stad göra något? Upsala stad har bidragit till sjukhusets byggande
och bidrager fortfarande till materielanslaget med bandage m. m.;
det är svårt att begära något mera af staden, i synneidiet då af de
5- å 6,000 patienterna på poliklinikerna ett stort antal tillhör landsbygden.
Men, säger man, då borde landstinget träda emellan. Det
torde icke vara Riksdagen obekant, att Upsala läns landsting har,
så att säga, nödt och tvunget, tack vare Riksdagens kraftiga medverkan,
åtagit sig högst betydliga utgifter för det blifvande sjukhusets
byggande. Om de 750 kronor, som nu behöfvas, icke kunna
fås på annat håll och Riksdagen skulle säga nej, huru skall det då
gå? Jo, man kan minska eller indraga dessa polikliniker. Jag tror
dock, att Riksdagen icke skulle vilja detta, med tanke på, att den
förut beviljat 1,000 kronor för ändamålet och att den uppgjorda utgiftsstaten
är oväntadt billig.

Ett skäl, hvarför jag tycker, att Riksdagen skulle kunna bevilja
detta lilla anslag, är, att Riksdagen med välvilja plägar inrätta
den ena nya tjensten efter den andra vid våra universitet. Och
sedan en ny tjenst är inrättad vid något medicinskt läroverk, kan
man vara viss om, att det icke dröjer länge, förrän det begäres

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

ännu en och slutligen en tredje; och med professorn följer amanuen- ifragasau höj sen

och så vaktmästare in. m. Utgifterna växa och nya tjenster

beviljas hastigt. Här är nu fråga om något helt annat, om en ut- tiU p0ukuni gift,

som mig veterligen icke kan framkalla likartade anspråk vare kerna vid Up sig

från universitetet i Lund eller från karolinska institutet, ty vid sala univer dessa

institutioner skötas poliklinikerna i sammanhang med sjukhusen (po4s.)

och inom deras egna lokaler. Under sådana förhållanden tror jag,

att, sedan Riksdagen erkänt, att det här gäller ett statsändamål,

det icke kan medföra några vådliga följder att bevilja dessa 750

kronor. Och tillåter jag mig på grund af hvad jag nu anfört att

yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Hyström, Carl: Äfven jag beklagar, att statsutskottet
funnit skäl att afstyrka den begärda anslagsförhöjningen till poliklinikerna,
ty det kan man säga, att anslag till poliklinikerna äro ovanligt
väl använda penningar. Ovanligt väl använda, ty märken väl,
mine herrar, att der gifves hjelp genast, utan fonnaliteter och omgång.
och de lijelpta återgå till sina hem och i otaliga fall återgå
de till sitt arbete. De äro således par preference de fattigas sjukhjelp.

Men äfven för undervisningen äro dessa polikliniker af alldeles
ovärderlig betydelse, i det att den blifvande läkaren får vid poliklinikerna
i vida högre grad än i sjuksalarne en förebild till sitt blifvande
mottagningsrum. Om nu så är, torde dermed vara bevisadt.,
att poliklinikerna fylla ett vigtigt ändamål, som klöfver understöd,
hvarifrån det sedan må komma. Utskottet säger, att de lokala
myndigheterna skola anskaffa medel till detta vigtiga ändamål. Ja,
godt och väl, om så sker. För oss. som ifra för poliklinikerna, är
det likgiltigt, från hvilket håll penningarna komma. Men om så icke
sker — och röster höras, att det är ringa utsigt att få något af de
lokala myndigheterna — då måste staten träda emellan, ty i poliklinikernas
verksamhet får ingen inskränkning ske; vare detta sagdt till
ledning för ett blifvande riksdagssammanträde.

Jag instämmer med dem, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Billing: De föregående ärade talarne hafva g''ort sig icke
litet besvär för att bevisa, att polikliniker äro af mycket stort värde
både i afseende å sjukvården och läkareutbildningan. Detta deras
besvär synes mig dock hafva varit onödigt, ty derom har ingen
vare sig inom utskottet eller annorstädes tviflat, och derom är för
•. (Ifrigt här icke fråga. Utan frågan gäller endast, hvem som skall
betala kostnaderna för dessa polikliniker. Den rörer sig ju heller
icke om någon större summa än 750 kronor. Det lärer väl icke
kunna bestridas, att de städer, uti Indika polikliniker finnas, hafva
en mycket stor fördel af desamma; en stor del af dessa städers
fattigare befolkning får nemligen läkarevård gratis vid dessa polikliniker.
Är det då för mycket begärdt, att dessa städer skola lemna
ett litet bidrag till poliklinikernas uppehållandet'' 1 Stockholm lemnas

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Ifrågasatt lwj- ett sådant bidrag, i Lund, der en sådan poliklinik också finnes, lemnas
rielanslaget likaledes bidrag utaf landstinget; endast Upsalakliniken åtnjuter den
till poliklini- fördel framför poliklinikerna i Stockholm och Lund, att den erhållit
kerna vid Up- ett anslag af statsmedel af 1,000 kronor, och nu begäres ytterligare
sala univer. 750 kronor till Upsalapolikliniken. Utskottet har då funnit det icke
(Forts.) vara för mycket begärdt, att Upsala stad eller Upsala läns landsting
beviljade dessa 750 kronor, som nu anses vara ytterligare erforderliga.
Det får ingen mig att tro, att dessa myndigheter skola neka
att lemna ett dylikt, anspråkslöst bidrag.

Jag yrkar således bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: Ja, herr grefve och talman, man måste
ju vara den siste talaren tacksam för, att han så fullständigt erkänt
poliklinikernas betydelse såväl för sjukvården som för undervisningen.
Men om nu statsutskottet varit så alldeles öfvertygadt om
denna sak, är statsutskottet också lika öfvertygadt om en annan sak,
nemligen att det sålunda såsom nödvändigt bevisade anslaget äfven
kan åstadkommas och kommer att åstadkommas från Upsala? Detta
har statsutskottet åtminstone alldeles icke bevisat. Man står således
framför ett erkändt behof, utan att hafva anvisat medel till detta
behofs bestridande eller påvisat, huru detta skall täckas. Under
sadana förhållanden är det en skyldighet för staten att taga detta
behof om hand.

Herr Almén: Jag erkänner villigt, att herr Billing nu såsom
vid månget annat tillfälle anfört ganska goda skäl för sin åsigt,
men jag tror icke, att han har fullt rätt deruti, att dessa medel
skulle kunna anskaffas på annat håll, liksom jag ock tror, att den
jemförelse, som han i detta afseende gjorde mellan Lund och Stockholm
a den ena sidan och Upsala å den andra, väl tål vid några
anmärkningar.

Hvad Lund beträffar, är ju den provins, hvari sjukhuset ligger,
rik, och det länder herrar skåningar till oförvansklig förtjenst, att
de alltid med lefvande intresse omfatta allt, som rörer Lunds universitet.

Stockholms stad med sina öfver 300,000 invånare kan ock med
lätthet lemna de nödiga medlen för uppehållandet af poliklinikerna,
utaf Indika staden drager ofantlig fördel. Upsala återigen med sina

20,000 invånare lemna!'' redan medel till polikliniken. Men staden
lärer icke vara benägen att lemna de medel, hvarom nu är fråga,
då ju en. stor del af poliklinikernas besökande, 5 å 6,000 personer
årligen, tillhöra landsbygden. Endast en mindre del af dessa personen
tillhör Upsala stad med dess 20,000 invånare.

Återstår då landstinget. Ja, den, som liksom jag eger en mångårig
erfarenhet om, huru svårt det varit att af Upsala läns landsting
få bidrag till Upsala sjukhus, och den, som erinrar sig, huru landstinget
nödt och tvunget släppte till de sista 100,000 kronorna till
sjukhusets nybyggnad, har rättighet att betvifla, att man skall lyckas
förmå detta landsting att släppa till något af dessa 750 kronor.

N;o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Men poliklinikerna måste upprätthållas, och då Riksdagen för samma
ändamål förut beviljat 1,000 kronor årligen, hvilket nu visat sig
vara otillräckligt, så kräfver konseqvensen, att Riksdagen nu släpper
ytterligare till 750 kronor.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, måtte bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkten 6. Anslag till en

preparator vid

Herr Lindgren: Det är i denna punkt fråga om ett anslag af

1,000 kronor till aflöning åt en preparator vid den anatomiska institu- i Upsaia,
tionen i Upsaia. Jag gläder mig åt, att denna fråga framkommit
och att statsutskottet tillstyrkt densamma, ty såsom föreståndare
för den anatomiska institutionen i Lund, hoppas jag, att Lund också
i sinom tid skall få samma förmån.

Stockholm har ju i detta fall liksom i fråga om många andra
anslag varit förgångsman. Karolinska institutet har nemligen redan
ett dylikt anslag.

För min del kan jag emellertid icke fullständigt acceptera framställningen
i den form, i hvilken den här föreligger, utan ber jag att
dervidlag få göra några anmärkningar. Jag håller nemligen före,
att med den offervillighet och det tillmötesgående, som regering och
Riksdag städse visa universiteten, tillkommer det universiteten å sin
sida, då de begära ett anslag, att dels framlägga sina önskningar i
sådan form, att regering och Riksdag fullkomligt kunna öfverse räckvidden
af de önskade anslagskrafven, äfven om de äro små, dels ock
begära anslagen i en sådan form, att man för de föreslagna medlen
kan få så stor valuta som möjligt.

Ser jag på det nu ifrågavarande anslagskrafvet, så går det visserligen
ut på att få en preparator vid den anatomiska institutionen,
men läser jag motiveringen, så finner jag, att afsigten är, att denne
laborator skall uteslutande sysselsättas på den ena afdelningen af
den anatomiska institutionen, nemligen den, som omfattar mikroskopisk
anatomi.

För min del håller jag dock före, att det är ett lika stort behof,
att man får eu laborator jemväl på den makroskopiska afdelningen
af den anatomiska institutionen. För tillsättandet af en sådan laborator
skulle man mutatis mutandis kunna uppropa samma skäl, som
här äro framlagda för inrättandet af eu dylik befattning vid den
mikroskopiska afdelningen. Sä var förhållandet vid den proparatorsplats,
som år 1889 inrättades vid Karolinska institutet.

N:o 19. 14 Onsdagen den 27 Mars.

ZnZJlrZ ,1 statsverkspropositionen till nämnda års Riksdag, hvilken i denna
anatomiska P™kt vann Riksdagens godkännande, förekommer sålunda, sedan man
institutionen utvecklat behofvet för den mikroskopiska afdelningen af en dylik
i Upsaia. tjensteman, följande passus: »Samma preparator skulle det dessutom
(Forts.) åligga att utföra preparationer af hvarjehanda art för det anatomiska
museet och undervisningen, att skelettera, injiciera, göra frysningssnitt»
o. s. v. En uppgift, som denna preparator också borde hafva,
vore att deltaga i vården af samlingarna; och dessa äro större på
den makroskopiska afdelningen än på den mikroskopiska afdelningen.

Om herrarne behagade fästa uppmärksamheten vid, hvad som i
arets kongl. statsverksproposition begäres uti en annan punkt —
jag tror det är punkt 71) i utskottets betänkande — så finna herrarne,
att der. är fråga om. ett anslag för iordningsställanden af
karolinska institutets patologisk-anatomiska institutions samlingar,
hvilka någon gång blifvit försummade. Detta visar ju vigten af’
att det finnes någon, som särskild! har vården om samlingarne sig
närmast anförtrodd, ty i samma mån som dessa samlingar blifva
mera dyrbara och talrika, maste ock allt större omsorg egnas åt
deras vidmagthållande och. förvarande, och professorns i ämnet
arbetskraiter räcka icke till, för att han skall kunna fullständigt
fullgöra äfven detta arbete.

Skulle nu detta anslag beviljas i den form, framställningen här
nu fatt, synes mig följden deraf blifva den, att man om några år
kommer att begära en laborator äfven för den makroskopiska afdelningen
af den anatomiska institutionen.

Skulle man då vid de anatomiska institutionerna i Stockholm,
Upsaia och Lund få särskilda preparatorer för de särskilda afdelningarna,
d. v. s. sex preparatorer, så blefve detta enligt mitt förmenande
något för mycket.

Här har visserligen i motiveringen visats, att den här föreslagne
preparatorns tid skulle blifva fullständigt upptagen. Han skall ju
också bland annat rita och fotografera och blir sålunda ett slags
tekniskt biträde åt professorn.

Men då vi hittills icke haft någon sådan preparator vare sig i
Upsaia eller i Lund, tror jag, att man till en början bör kunna nöja
sig med att få en preparator för båda afdelningarna vid den anatomiska
institutionen. Räcker en sådan preparator icke till, så kan
man ju i sinom tid begära anslag till aflönande af ytterligare en
preparator.

Men, som sagdt, jag tycker det vara litet öfverflödigt att begära
denna plats uteslutande för den mikroskopiska afdelningen, då
efter mitt förmenande en person mycket väl kan sköta preparatorsgöromålen
på båda afdelningarna.

Jag skulle vara frestad att gifva mig ut litet längre för att
visa, hvad konseqvensen skulle blifva utaf ett bifall i oförändradt
skick till statsutskottets hemställan, men jag skall icke falla för
denna frestelse, då här nog i alla fall blir diskussion tillräckligt i
dag. Men då enligt mitt förmenande, derest den kongl. propositionen
bifalles, denna preparator skulle blifva uteslutande hänvisad till

Onsdagen den 27 Mars. 15 N:o 19.

den mikroskopiska, den histologiska af delningen af den anatomiska
institutionen, och jag finner detta icke vara öfverensstämmande med pr"Påtomiska
institutionens eget intresse, samt då jag slutligen tycker, att detta, institutionen
från riksdagssynpunkt sedt, är för öfverflödigt, återstår för mig, så i Upaala.
vidt jag kan förstå, ingenting annat än att yrka, att detta^ anslag (Forts.)
för denna gång må sättas på extra stat, på det att det må blifva
möjligt att vid nästa års riksdag lemna föreskrifter om detta anslags
användande på ett sådant sätt, som synes vara önskligt såväl från
institutionens sida som också med skyldig hänsyn till moderation
vid framställande af anslagskraf hos Riksdagen.

Jag yrkar således bifall till den kongl. propositionen med den
förändring, att anslaget för denna gång sättes på extra stat.

Herr Billing: Ehuru det är möjligt, att den siste talaren haft
rätt i sitt resonnement, vill jag ändock föreslå kammaren att låta
detta anslag här stå, såsom det står, d. v. s. på ordinarie stat.

Den siste talarens resonnement kan ju framdeles göra sig gällande,
ty det är ju ingen konst att lemna ändrade föreskrifter rörande den
med denna plats förenade undervisnings- eller arbetsskyldighet, äfven
om tjensten nu blir uppförd på ordinarie stat.

Om det fall skulle inträffa, att anslag kommer att begäras för
en preparator jemväl på den makroskopiska afdelningen, så skall
andra utgiftsafdelningen inom statsutskottet helt visst komma i håg
hvad den ärade talaren nu anfört.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu föredragna punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Lindgren,> att
utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att ifrågavarande
anslag uppfördes på extra stat för år 1902.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 7—20.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 21. Anslag till ny

anordning af

Grefve Klingspor: Såsom herrarne behagade finna, har ett antal militäröfninaf
Första Kammarens ledamöter inom statsutskottet reserverat sig ^nZiaroemot
utskottets hemställan, att Kongl. Maj:ts framställning i denna vcrken_
punkt icke må af Riksdagen bifallas. Jag skall nu be att med nagla
ord få omnämna skälen till, att denna reservation blifvit afgifven,
samt de grunder, hvarpå vi reservanter stödja vart yrkande om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag i donna fråga.

No 19.

Onsdagen den 27 Mars.

aZlZina Z k°ngl.Maj:t liar Ilär föreslagit, att i stället för de 34,000 kronor,
militärnfnin- ,s.?m tör närvarande användas till militäröfningar vid de allmänna
gama vid de läroverken, för samma ändamål skulle anslås 64,000 kronor. Såsom
allmänna läro- dessa militäröfningar nu äro anordnade, bedrifvas de icke tidsenligt;
trrien de gevär, som användas, äro ganska otidsenliga och befälet är otill0
s räckligt. Genom den nu föreslagna anordningen skulle det blifva
möjligt att inköpa ett antal mausergevär, d. v. s. gevär utaf den
nya modellen, hvarjemte ett tillräckligt antal befäl skulle kunna anställas
för öfningarnes ledning på ett tillfredsställande sätt.

Man har sålunda nu att välja emellan att kasta bort eller åtminstone
att mindre väl använda 34,000 kronor årligen eller att synnerligen
väl använda 64,000 kronor. Derjemte skulle då till inköp
af nya gevär för en gång anvisas ett anslag af 113,000 kronor.

De skäl, som utskottet här anfört emot Kongl. Maj:ts förslag,
kunna sammanfattas i tre olika punkter. För det första talar utskottet
om, att »frågan icke stälts i något organiskt samband med
den genomgripande omgestaltning af försvarsväsendet, hvartill Kongl.
Maj:ts till Riksdagens pröfning föreliggande förslag om förändrad härordning
kan gifva anledning.» I detta fall stödjer sig utskottet på
ett uttalande af generalstabschefen den 19 mars 1900, hvari generalstabschefen
yttrat sig rörande den af domkapitlet i Hernösand väckta
frågan om militäröfningarnes afskaffande eller ombildande. Här är
emellertid hvarken fråga om militäröfningarnes afskaffande eller ombildande.
. utan det är endast fråga om att ordna öfningarne så, att
de verkligen blifva tidsenliga. Det hade derför varit mycket lämpligare,
om utskottet hade åberopat generalstabchefens yttrande den
28 september 1900, deri generalstabschefen säger: »skicklighet i skjutning
kan förvärfvas endast genom trägna och flitiga öfningar, och
kunna dessa med allvar och under gynsamma förhållanden börja redan
under skolåren, varder skjututbildningen så mycket säkrare grundlagd.
» Vidare säger generalstabschefen rörande sjelfva gevären: »Då
svenska armén nu erhållit ett nytt, fullt modernt vapen —6,5 mm.
geväret m 96 och karbinen af samma modell — följer deraf, att de
högre allmänna läroverken jemväl böra bedrifva sina öfningar i skjutning
med sådan materiel. Att härtill fortfarande nyttja gevär af
föral drad modell maste naturligtvis i väsentlig mån förringa värdet
af dessa öfningar, ty dels kommer, till följd af ett helt naturligt
minskadt intresse för öfningama, den personliga skjutskickligheten i
så fall ej att na samma höjd som med tillgången till ett tidsenligt
vapen,. dels kommer kännedomen om arméns till fältbruk afsedda
gevär icke att vinnas vid skolorna.»

Pa grund af .hvad sålunda anförts, tillstyrkte chefen för generalstaben
på . det lifligaste, »att erforderligt antal 6,5 mm. gevär m 96
samt karbiner af samma modell äfvensom för skjutöfningar behöflig
attiralj måtte för de högre allmänna läroverken anskaffas.»

Hade utskottet anfört detta utlåtande, hvilket utskottet bort
gorå, är det väl antagligt, att utskottet kommit till ett annat resultat,
än utskottet nu gjort.

Det andra skälet, som utskottet här anfört emot ett bifall till

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Kong!. Maj ds proposition är, att »en utredning varit önskvärd--Andag till ny

-om hvilken betydelse militäröfningame i sin nya form kunde väntas a^it^r5/ni^-erhålla i pedagogiskt afseende.» Men här är alldeles icke fråga om, gärna vid do
att dessa öfningar skulle komma att kräfva mera tid än förut, utan allmänna lärodet
är endast fråga om att fortfarande använda 60 timmar årligen
till militäröfningar. Således behöfves icke någon särskild utredning ( or )
i pedagogiskt afseende. En utredning är ju för öfrigt redan gjord,
nemligen af de tre gymnastiklärarne, öfverstelöjtnant Lemchen med
biträde af kaptenerna Åman och Peterson. Dessa hafva också uttryckligen
understrukit, att under öfningarne borde begagnas vapen
af samma slag som de för armén faststälda med mausermekanism
samt derför lämpad öfningsmateriel, »och de hafva framhållit, att
mausermekanismen skilde sig »till sin konstruktion helt och hållet
från remingtonmekanismen, och för dess handterande fordrades med
anledning deraf helt olika handgrepp.» Det ligger ju alldeles i öppen
dag, att ett så pass kompliceradt gevär som detta mausergevär fordrar
rätt stor öfning, för att det skall kunna rätt användas. Kan man
väl skjuta med det gamla geväret, är det derför icke sagdt, att man
kommer någon vart, när man får detta mausergevär i sina händer.

Såsom ett tredje skäl emot Kong!. Maj:ts förslag anför utskottet
slutligen, att ett förverkligande af förslaget skulle »medföra afsevärda
utgifter, särskilt för anskaffande på eu del orter af skjutbanor.
» Deremot vill jag invända, att skjutbanor redan finnas på de
flesta ställen. För öfrigt har ju Riksdagen anslagit rätt stora belopp
till skyttegillen. Detta anslag har nemligen ökats först från 60,000
kronor till 90,000 kronor och nu slutligen till icke mindre än 320,000
kronor. Åf dessa 320,000 kronor torde säkerligen de medel, som
tilläfventyrs kunna ytterligare erfordras för skjutbanor för de allmänna
läroverkens behof, utan olägenhet kunna erhållas.

Det skulle kunna vara ännu mycket mera att tillägga i denna
sak, men jag tror mig för närvarande kunna sluta och ber att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning.

Herr statsrådet Claeson: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Såsom den föregående ärade talaren påpekade, gäller ju den nu föredragna
punkten ett ordinarie anslag ä 30,000 kronor för förbättrad
anordning af militäröfningarna vid de allmänna läroverken. Men
denna punkt står i det allra närmaste sammanhang med fem andra
punkter i den kongl. propositionen, nemligen till eu början frågorna
om ökade anslag till militäröfningar, dels vid folkskolelärareseminarierna,
dels ock vid de tekniska elementarskolorna. Summan åt de
ordinarie anslag, som begärts för dessa tre nu nämnda grupper åt
läroverk, utgör 41,000 kronor. Vidare sammanhänga med denna
punkt tro särskilda frågor om anslag tor en giing för att skaffa skolungdom
mausergevär och karbiner. Do anslagssummor på extia stat,
som för detta ändamål begärts, äro: för de allmänna läroverken

113,000 kronor, för seminarierna 24,100 kronor och för de tekniska
elementarskolorna 18,500 kronor— summa 155,600 kronor. Da åt
kammarens beslut i donna punkt med nödvändighet torde följa, att

Första Kammarens Prat. Fjöl. N:o IV. 2

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

-Anslag till ny kammaren fattar likartade beslut i de fem andra här nämnda punkanordmng
_ af terna, galler frågan i sin helhet således ökning af det ordinarie angarnar<viiiinde
slaget för militäröfningarna med tillhopa 41,000 kronor och extra
allmänna läro- anslag för en gång af 155,600 kronor för inköp af gevär, karbiner
verken. och annan materiel.

(Forts.) Statsutskottet har såsom ett hufvudskål, ja, jag kan nästan

säga såsom det egentliga skälet, hvarpå det stöder sig, åberopat,
att den föreslagna ändringen i militäröfningarna synes vara anordnad
och tänkt i förhållande till den nuvarande arméorganisationen, men
att man ej hade någon anledning att tro eller någon säker förhoppning
om att denna förändring skulle vara anpassad i förhållande till
den nya arméorganisation, som förelagts detta års Riksdag. Jag skall
då be att få söka visa, att detta utskottets egentliga skäl ej håller
streck.

Men innan jag kommer in på den specifika frågan, så ber jag
att först få nämna, att för närvarande äro vid de allmänna läroverken
anslagna 60 timmar om året till militäröfningar, nemligen för
skolornas sjette och sjunde klasser. Såsom kammaren väl vet, äro
dessa klasser tvååriga. Med eu öfningstid af 60 timmar om året
komma således ynglingarne att under sin skoltid få öfva sig i vapnens
handtering i tillhopa 240 timmar.

Domkapitlet i Hernösand kom för ett par år sedan in till Kongl.
Maj:t med en begäran, att dessa öfningar skulle afskaffas, och åberopade
dervid, att de voro hinderliga för skolarbetet. Häröfver hördes
andra läroverksmyndigheter, och det visade sig då, att från skolans
synpunkt meningarne om militäröfningarnes gagn voro delade. Emellertid
hördes också chefen för generalstaben, och i sitt utlåtande,
som afgafs i mars förra året, afrådde han från att afskaffa militäröfningarne.
Det är ett yttrande af honom i detta utlåtande, som
statsutskottet åberopar som ett väsentligt skäl, och jag skall, som
jag nämnt, be att strax få återkomma dertill.

Ungefär samtidigt med att generalstabschefen afgaf detta sitt
utlåtande, deri han starkt betonar, huru angeläget det vore, att ungdomen
finge öfva sig i skjutning, kommo åtskilliga gymnastiklärare
in till Kongl. Maj:t med en framställning, deri de anförde, huru det
i skolorna visat sig olämpligt att skjuta med äldre gevär, då mausergevär
nu infördes i armén. Ungdomen började förlora lusten och
intresset för vapenöfningarne, när de skulle öfva sig att skjuta med
gevär af en äldre konstruktion, helt olika den, som användes vid
armén. De begärde derför, att Kongl. Maj:t måtte anvisa medel till
inköp af nya gevär och karbiner. Öfver denna framställning infordrades
chefens för generalstaben yttrande, och han tillstyrkte då på
det allra lifligaste, att mausergevär och karbiner måtte anskaffas åt
skolungdomen. Jag fick då i uppdrag af Kongl. Maj:t att tillkalla
några sakkunnige män för att beräkna kostnaderna för anskaffandet
af dessa gevär, och det är denna beräkning, som ligger till grund
för Kongl. Maj:ts proposition. Dessa sakkunnige betona också i sitt
utlåtande den stora vigten af att ynglingarne i tid finge lära sig att

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

handtera de nya gevären och framför allt, att de finge vänja sig vid
skjutning.

Nu har utskottet erkänt, att den föreslagna förändringen, hvarigenom
militäröfningarne väsentligen skulle blifva skjutöfning^.’, passade
för den nuvarande organisationen; den saken får alltså anses
vara utom tvist. Men utskottet förmenar, att det ej är säkert, att
den passar för den organisation, som man hoppas skall blifva antagen.
Jag ber då att såsom ett i och för sig tillfyllestgörande skäl häremot
få åberopa, att när detta förslag på åttonde hufvudtiteln i januari
i år framlades för Kongl. Maj:t, hade Kongl. Maj:t redan fattat beslut
att aflåta proposition till Riksdagen om det nya arméförslaget. Krigsministern
var med om att tillstyrka denna förändring i militäröfningarne.
Det torde deraf äfven vara klart, att han för sin del ansåg,
att den föreslagna förändringen väl passade ihop med hvad Kongl.
Maj:t på hans föredragning några dagar förut hade beslutit. Jag är
bemyndigad af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
att här i dag förklara, att han är på det lifligaste intresserad
för att dessa öfningar komma till stånd och att Kongl. Maj:ts
proposition i dessa stycken bifalles. Det hade varit hans mening att
sjelf uppträda i kammaren för att säga detta, men han har i dag
på förmiddagen måst lemna staden i en högst angelägen embetsresa.

Jag fick i går från chefen för generalstaben ett yttrande med
anledning af hvad statsutskottet här i sitt utlåtande anfört, och jag
har hans tillstånd att offentliggöra det. Jag tillåter mig att uppläsa
det för kammaren, då det också i sin mån torde innebära en
fullständig vederläggning af statsutskottets påståenden. Chefen för
generalstaben yttrar i denna sin promemoria:

»Såsom det vigtigaste skälet för afslag å den af Kongl. Maj:t
gjorda framställningen har af statsutskottet framhållits, att vid frågans
behandling icke behörigen beaktats dess samband med det för närvarande
föreliggande förslaget till ny härordning, utan frågan fastmer
behandlats under den förutsättning, att nu gällande grunder för
försvarsväsendet skulle i hufvudsak bibehållas orubbade. Denna utskottets
uppfattning synes dock väsentligt bero på missuppfattning.
Det underdåniga yttrande af chefen för generalstaben, hvilket utskottet
åberopar såsom stöd för sitt afstyrkande, afgafs redan den
19 mars 1900 eller redan innan det föreliggande förslaget till ny
härordning blifvit inom generalstaben utarbetadt, hvadan helt naturligt
tidpunkten då ännu icke var inne att framkomma med förslag
till någon mer genomgripande förändring af militäröfningarne vid de
allmänna läroverken. Det betänkande till dessa öfningars anordnande,
hvilket utarbetats af de Denne till chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet
förfogande stälda sakkunniga, och hvilket betänkande
utgör närmaste underlaget för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, är
afgifvet först den J december 1900 och sålunda först efter sedan
förslaget till ny härordning i sin helhet blifvit utarbetadt och till
trycket befordradt, hvadan nödig hänsyn till do i härordningsförslaget
afsedda förändrade militära utbildningsförhållandena kunnat
af do sakkunniga tagas. Eu undersökning af de sakkunniges förslag

Anslag till ny
anordning af
militär öfningarna
vid de
allmänna läroverken.

(Forts.)

N:o 19

Anslag till ny
anordning aj
militäröfningarna
vid de
allmännaläroverken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

skall ock visa, att detsamma står i full öfverensstämmelse med härordningsförslaget.

En af de svåraste, men vigtigaste frågorna att lyckligt lösa vid
den föreslagna härordningen är skapandet af ett talrikt och användbart
reservunderbefäl; enligt förslaget till ny härordning beräknas
hvarje infanteriregemente behöfva icke mindre än 240 reservunderbefäl.
Detta reservunderbefäl är afsedt att till hufvudsaklig del erhållas
af skolbildade vämpligtige, hvilka, på grund af sin större intelligens
m. m., skola kunna under sin värnpligtstid hinna genomgå icke
blott, likt ofri ga vämpligtige, rekrytskolan, utan äfven en särskild
reservunderbefälsskola. Nu är så, att ingen af de militära öfningame
kräfver så mycken och så lång tid som skjutöfningarne, på samma
gång som vid dessa öfningar, i motsats till vid de "flesta andra, den
högre intelligensen icke spelar någon afgörande rol. Den vigtigaste
af de militära förkunskaper, som före inträdet i armén kunna bibringas
de skolbildade ynglingarne, är altså, från härordningsförslagets ståndpunkt
sedt, skjutfärdighet. I det förslag till militäröfningarnes anordnande
vid de allmänna läroverken, hvilket af de sakkunnige utarbetats,
afses ock, att dessa militära öfningar hufvudsakligen skola
koncentreras på skjutöfningarne, såsom varande de för närvarande
vigtigaste, under det att öfriga militära öfningar nu mer ansetts
kunna väsentligt eftersättas, så att af desamma endast sådana ingå,
hvilka för ett ändamålsenligt bedrifvande af skjutöfningarne äro
oundgängligt erforderliga. Det föreliggande förslaget står sålunda i
detta afseende fullkomligt i samband med de ändrade utbildingsförhållanden,
förslaget till ny härordning afser att framkalla.

Stockholm den 26 mars 1901.

Axel Rappe.*

Med detta är efter mitt förmenande utskottets egentliga skäl
alldeles vederlagdt.

Utskottet har två andra skäl, som jag kanske skulle kunna få
kalla biskal, och jag ber att, medan jag har ordet, få yttra något
äfven om dem.

Det är ett skäl, som jag skulle vilja kalla för det pedagogiska
skälet. Utskottet säger nemligen, att en utredning hade varit önskvärd,
om hvilken betydelse militäröfningarna i sin nya form kunde
väntas erhålla i pedagogiskt afseende. Ja, såsom redan förut här blifvit
sagdt, är afsigten med dessa militäröfningar icke att taga någon
mer tid från undervisningen vid de allmänna läroverken. 60 timmar
äro beräknade nu som förut. Jag kan således icke förstå, hvari den
der utredningen skulle bestå. Det kan väl ej vara så väsentlig skilnad
mellan, om ynglingarne hufvudsakligen skjuta eller om de hufvudsakligen
exercera. Den pedagogiska vinsten af militäröfningame är
val, från skolans synpunkt sedt, egentligen den, att ungdomen lär
sig en ovilkorlig lydnad, god lystring och påpasslighet, att ungdomen
genom det friluftslif, som är förenadt med dessa militäröfningar, får
tillfälle att vistas ute i fria luften mer än eljest, samt sist, men

21 1 N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

egentligen främst, att dessa militäröfningar afse att uppfostra och
stärka fosterlandskärleken hos de unga.

• Utskottet har slutligen ännu ett skäl. Utskottet framkastar
nemligen en förmodan, att, om dessa föreslagna förändringar skulle
vinna Riksdagens bifall, ytterligare anslag skulle blifva erforderliga
för anskaffandet af skjutbanor. Med anledning häraf ber jag att för
kammaren få nämna, att jag, när jag fick utskottets betänkande,
gaf i uppdrag åt en tjensteman att gå igenom förteckningen öfver
skytteföreningarne i riket för att se, huruvida i någon stad, der
undervisningsanstalt af nu ifrågavarande slag finnes, skytteförening
saknas. Resultatet af denna undersökning blef, att i alla de städer,
der högre allmänna läroverk, folkskolelärareseminarier och tekniska
elementarskolor äro förlagda, finnas redan skytteföreningar, undantagandes
i Kristianstad. Jag hänvände mig då per telegraf till rektorn
i Kristianstad med förfrågan om, hvilken skjutbana der användes.
Jag fick i går afton svar, att skjutöfningarne der försiggå dels på
läroverkets skolplan, dels också på artilleriets skjutfält, och detta
begagnas kostnadsfritt. Några elementarläroverk hafva på ett eller
annat sätt skaffat sig egna skjutbanor, men i regeln användes antingen
militärernas skjutfält, om militär finnes förlagd på platsen, eller
också skytteföreningarnes skjutbanor, och detta antingen kostnadsfritt
eller mot en ringa afgift. Jag tror således, att icke heller det
sista af utskottet anförda skälet har någon betydelse.

Nu vill jag slutligen fråga: hvad blir förlusten af ett afslag å
eller vinsten af ett bifall till Kongl. Maj:t»s framställning? Jo, afslår
Riksdagen Kongl. Maj:ts framställning, så får naturligtvis skolungdomen
hålla på med de gamla gevären. Det är ej troligt, att det
intresse, som nu håller på att slappna, skall vakna till lif, utan det
kommer att ytterligare slappna, och det torde i pedagogiskt hänseende
vara synnerligen olämpligt att sysselsätta lärjungarne med en
sak, för hvilken de med anledning af det olämpliga sätt, hvarpå den
anordnats, ej hafva eller kunna få något intresse. Då kanske det
också till sist blir nödvändigt att alldeles stryka bort militäröfningarne
ur skolorna. Det är icke omöjligt, att detta skulle blifva den
slutliga följden.

Men hvad skulle åter blifva vinsten, om Riksdagen beviljar de
nu begärda anslagen? Jo, ungdomen förses med mausergevär och
karbiner, samma vapen, som användas vid armén, och detta skall
naturligtvis i högsta grad intressera dem. Derigenom skall också,
såsom alla sakkunnige anfört, tillföras armén en skara värnpligtige,
hvilka redan förut äro väl öfvade i skjutning och till följd deraf
särdeles lämpliga att tjenstgöra såsom underbefäl.

Jag ber att få tillstyrka kammaren att bifalla den föregående
talarens yrkande.

Herr Sä ve: Jag tror, att hvar och en, som intresserar sig för
militäi öfningarne vid våra läroverk, skall, om han läst Kongl. Maj:ts
proposition i denna punkt, hafva gjort det med tillfredsställelse, då
ju Kongl. Maj:ts förslag uppenbarligen afsett att väsentligen öka

Anslag till ny
anordning af
militäröfningarna
vid de
allmänna läroverken.

(Forts.)

N:0 19.

22 Onsdagen den 27 Mars.

Anslag till ny intresset för dessa vigtiga öfningar och i samband dermed natur“militäHifnin-
också åstadkomma, att resultatet af dem må blifva ännu

gärna vid de värdefullare, än hvad det möjligen hittills varit.
allmänna läro- Med afseende å detta resultat ber jag dock att få framhålla,
verken. att det redan nu visat sig vara synnerligen godt, och jag ber att

( orts.) särskildt få påpeka detta derför att det uti betänkandet åberopats

yttranden ifrån vissa domkapitel och lärarekollegier i riket, hvilka
önskat dessa militäröfningars indragning. Såsom stöd för sina framställningar
i detta syfte hafva de ansett sig kunna åberopa framstående
militärers yttranden, att militäröfningarna icke ledt till tillräckligt
godt resultat, eller åtminstone icke till ett resultat, som
motsvara!'' den tid, som offras på dem. Hvilka dessa framstående
militärer äro, det kan jag naturligtvis icke veta. Jag antager dock,
att de äro äldre militärer, som möjligen blott erinra sig resultatet
af militäröfningarna såsom de bedrefvos på 1870-talet, innan de
ännu blifvit fullständigt organiserade. Under de senare åren har
emellertid mycket arbete och mycken omsorg nedlagts på dem.
Tager man kännedom om den kongl. förordningen af år 1895, hvilken
innehåller den omsorgsfullt utarbetade planen för dessa öfningar,
och behagar man med denna plan för ögonen följa skolynglingarnes
uppvisningar för vederbörande militärinspektörer, måste man få den
öfvertygelse, att resultatet i sjelfva verket är godt. Nu är dock
att märka, att de fulla verkningarne af 1895 års förordning, som
stält planen för militäröfningarne i full öfverensstämmelse med programmet
för beväringens rekrytmöten, ännu icke kunnat visa sig
vid mötesplatserna utaf det skäl, att den började tillämpas 1895
med nedre sjette klassens lärjungar, fjorton- och femtonåringar alltså,
hvilka icke förr än i år 1901 kunnat inträda i värnpligtsåldern. Man
kan vara fullt öfvertygad om, att ledarne af våra beväringsmöten
skola, om de behaga taga närmare reda på våra skolynglingars
framsteg i militäröfningarne, nu i år kunna gifva dem sitt fulla erkännande.

De af utskottet anförda skälen för afstyrkande af Kongl. Maj:ts
proposition hafva blifvit så utförligt och så grundligt vederlagda
utaf herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet,
att knappt något mera ytterligare kan tilläggas. Jag ber emellertid,
att äfven jag får fästa uppmärksamheten på det organiska samband,
i hvilket militäröfningarne vid läroverken stå till den nya härorganisationsplanen.
Det är alldeles uppenbart, att, äfven om härordningsförslaget
blir, såsom vi väl alla önska, antaget i dess nu föreslagna
form, åtskilligt uti detsamma likväl icke blir fullt tillfredsställande.
Dit räknar jag, bland annat, att förslaget väl näppeligen
kommer att fylla behofvet af ett fullständigt och väl rekryteradt
underbefäl. Om jag har rätt häri, är det alldeles uppenbart, att
man icke bör uraktlåta att begagna sig af den utsigt, man kan
hafva att få ett godt reservunderbefäl uti dem, som med goda skolstudier
till beväringsmötena medföra de förberedande militära färdigheter
de kunnat förvärfva genom att hafva undergått militäröfningarne
vid läroverken. Och jag anser det vara så mycket nödvän -

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

digare, att man begagnar sig af hvad som i detta hänseende nu står
till huds, som vi ju, derest härorganisationsförslaget blir antaget,
alltid få en mycket lång öfvergångstid, under hvilken period den
indelta armén befinner sig så godt som i upplösning och den nya
värnpligtsarmén omöjligen kan få sin fulla utbildning. Det maste
då ovillkorligen vara af den största vigt för värnpligtshären, att
den tillföres de bästa och mest bildbara element, som kunna pa
kortare tid utbildas till reservunderbefäl.

Då diskussionen redan räckt länge nog, skall jag inskränka mig
till detta och yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Törner: Herr grefve och talman! Mina herrar! Jag vågar
påstå, att allt sodan år 1896, då den nu gällande instruktionen för
militäröfningarna vid våra läroverk trädde i kraft, hafva åtminstone
vid de flesta läroverk uttalats mycket missnöje och många klagomål
öfver dessa öfningar på grund af det störande inflytande, som
de haft på undervisningen, utan att man på något sätt — åtminstone
i södra och norra Sverige — har kunnat finna nagla deremot
svarande fördelar. Den nya instruktionen stadgar, att vid vara läroverk
skola genomgås instruktion, exercis, fältöfningar och målskjutning.
Våra läroverk skulle således till sin förra uppgift att vara
förskolor för universiteten äfven lägga den att vara förskolor för
utbildning af rekryter och reservbefäl. Att dessa fordringar med
60 timmars öfning under fyra på hvar andra följande år äro allt för
stora och ej kunna leda till de vackra resultat, som den föregående
talaren delvis antydde, det är min bestämda öfvertygelse, och jag
tror, att denna öfvertygelse delas af de allra flesta. År 1897, då
respektive domkapitel och läroverkskollegier anmodades att yttra
sig angående militäröfningarna, yrkade sju domkapitel och tjugu tre
läroverk, att militäröfningarna skulle antingen afskaffa^ eller i väsentlig
mån inskränkas. Sju andra domkapitel samt tio läroverk påstodo,
att, ehuru militäröfningarna störande inverkade på undervisningen,
de fördelar, som de samma medförde, likväl, vore af sa stor
betydelse, att de fullt uppvägde olägenheterna. Hvilka äro då fördelarna
af militäröfningarna? Jo, de äro, att. pojkarno få rykt på
sig, att de få lystring, samt att denna exercis i fria luften bildar
en motvigt mot stillasittandet under lektionstimmarna och skaffar
dem en större intellektuel motståndskraft. Dessa fördelar, tror jag,
vinnas lika mycket, kanske ännu mer genom vara dagliga gymnastiköfningar,
som hafva on synnerligen stor betydelse. Da återstår
påståendet, att dessa öfningar väcka fosterlandskärleken och stärka
disciplinen. Det tror jag ej heller. Exercisöfningarna anses af
ynglingarna som en tunga; åtminstone är detta fallet vid de flesta
läroverk. Do gå motvilligt ut till dessa öfningar ; de äro besvärliga
och tröttsamma. Den enda omvoxlingen för pojkarna ligger i att
de slippa eu lektionstimme i skolrummet. Detta tycka de bra om,
men det hämnar sig sedan så mycket värre, ty det är gifvet, att
när do under förn veckor, ellor såsom här i Stockholm under tre,
försumma för hvarje vecka i hvarje ämne eu del lektioner, så måsto

Anslag till ny
anordning af
militär ujningarna
vid de
allmänna läroverken.

(Forts.)

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Anklag an ny detta på något sätt återtagas, och detta skall då ske under de derpå
^vMUärö/nin- fölJande veckorna. Är nu undervisningen afpassad efter terminens
gama vid de längd, men måste medhinnas inom en kortare tid, så måste följden
allmänna läro- bli öfveransträngning.

£''*?*• • llva''l Ja8 nu sagt skulle man möjligen kunna tro, att jag

(rörts.) pj vill, att militäröfningar skola finnas vid läroverken. Men det vill
jag, dock ej på det sätt, som de nu äro anordnade. Jag har talat
vid många militärer om denna sak och dervid frågat dem: visa
dessa militäröfningar ett gynsamt resultat? Äro läroverkens lärjungar
mer mogna än andra, då de komma ut på mötesplatserna för
att undergå sin värnpligt? Jag har dervid fått till svar: ja, naturligtvis
äro de mer mogna. På grund af den större intelligens, som
de ega, hafva de förutsättning att bättre kunna tillegna sig undervisningen
än den stora mängden, men de resultat, de medfört af
rent militär utveckling från öfningarne i skolan, äro ej af nämnvärd
betydelse, ty dessa öfningar äro splittrade på för många saker. Det
är litet af hvarje, men det gäller här som i alla andra fall, att när
man splittrar sina krafter åt för många håll, så blir resultatet i
hufvudsak intet, »nihil in toto».

Det är med anledning häraf, som jag förmodar, att Kongl. Maj:t
med kännedom om dessa förhållanden fäst sin uppmärksamhet på,
att någon förändring borde vidtagas. Tre gymnastiklärare hafva
kallats till Stockholm för att gifva utlåtande om, huruvida och i
hvilken rigtning en sådan förändring bör företagas. Dessa gymnastiklärare
hafva ansett, att — åtminstone har det förefallit mig så.
— dessa militäröfningar, i det omfång och på det sätt, som de nu
bedrifvas, äro oändamålsenliga, att de till stor del äro bortkastad
tid, och att man nu bör koncentrera sig, i synnerhet på skjutöfning
gar. För mig skulle det vara synnerligen tilltalande, om man också,
bytte ut namnet militäröfningar mot skjutöfningar, så att man ej
genom bibehållandet af namnet »militäröfningar» egde rättighet till
företagande af en eller annan rent militär öfning.

Det förefaller mig således vara ett mycket klokt grepp af regeringen
att slopa militäröfningarna så mycket som möjligt och förändra
dem till skjutöfningar. Af sådana äro pojkarna vid våra två
högre klasser roade; de väcka täflan mellan dem, när fråga blir om
att vinna så och så många points, Detta är något annat än att.
gorå ett och annat handgrepp eller någon taktisk öfning, ty det
intresserar dem i regel icke. Tagel- man bort dessa militäröfningar
i sin helhet och ändrar dem till skjutöfningar, då vinner man också
det målet att få ett resultat af de militära öfningarna, emedan man
då kan få ynglingarne i dessa klasser att egna sig åt sådant,
som verkligen intresserar dem. Men skola dessa skjutöfningar få.
full betydelse, så måste de naturligen företagas med gevär, som
äro tidsenliga och af beskaffenhet, att öfningen med dem får fortsättas
vid mötesplatserna. Det kan ju icke vara skäl att lära
sig mekanismen på ett slags gevär och att öfva sig att skjuta med.
detta gevär för att några år'' efteråt nödgas lära sig mekanismen
på ett annat slags gevär och att öfva sig i skjutning med detta.

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Det blir ju att delvis kasta bort hvad som förut lärts, och den ZZZrdnin1 nK
kontinuitet, som borde förefinnas mellan skolan och mötesplatsen, a™amröfniZ
blir ju äfven delvis förfelad. gama vid de

Det är med anledning häraf och på grund af de skäl, som an- allmänna läroförts
af chefen för ecklesiastikdepartementet och äfven af chefen
för generalstaben, som jag för min del anser det vara högst be- 1 0 *''
hjertansvärdt, att Kongl. Maj:ts begäran om anslag för inköp af
gevär och karbiner m. m. vinner kammarens bifall. Då kan man,
enligt min åsigt, få nytta af militäröfningarna. Den tid, som nu
användes på dessa öfningar, är bortkastad.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr B ill ing: Den nu föredragna punkten kan gifva anledning
till att tala om mångahanda frågor, och häraf hafva också de föregående
talarne begagnat sig. Men jag skall icke af dem låta locka
mig in på sådana vägar, och möjligtvis kan då mitt goda exempel
mana de efterföljande talarne att icke allt för mycket orda om
saker, som egentligen icke höra hit. Alltså skall jag icke inlåta
mig på frågan om de nuvarande militäröfningarnes gagn eller skadlighet.
Jag skall heller icke inlåta mig på frågan, huruvida en
ombildning af dessa militäröfningar till skjutöfningar är till gagn —
derom äro vi nog ense, att skola vi behålla militäröfningarne, så är
det lämpligt att förvandla dem till skjutöfningar. Jag skall icke
heller bestrida, att om det skall skjutas i skolorna, kan det vara
lämpligt, att det skjutes med mausergevär. Jag skall icke heller
inlåta mig på frågan om hvad det kunde kosta att betala hyra för
skjutbanor etc. Jag skall icke heller inlåta mig på att sammanställa
generalstabschefens yttrande det året och det året och så i
dag i kammaren, der han ju också haft ordet. Men den omständigheten,
att generalstabschefen i denna fråga haft ordet i dag i
denna kammare och varit den, som egentligen fört ordet, bevisar
— hvad jag visste förut — att den fråga, som här föreligger, egentligen
icke tillhör den åttonde hufvu-dtiteln, utan den fjerde, och att
vi derför kanske handlade oklokt, när vi icke remitterade den till
särskilda utskottet. Ty här är det fråga om ett militärt anslag och
icke om ett pedagogiskt anslag, och eftersom det är fråga om ett
militärt anslag, så kommer detta temligen säkert att bifallas. Ty
Första Kammaren voterar alltid för sådana anslag, viss om, att när
det är fråga om försvarsåtgärder, sfi är det en välsignad sak, som
man begär.

Nu ber jag kammaren dock taga i öfvervägande, att det är
icke fråga om militäröfningarnes eller skjutöfningars större eller
mindre nytta eller skadlighet, icke heller om mausergevärens förträfflighet
eller om de dermed följande kostnaderna; ty i alla dessa
afseenden hafva vi i statsutskottets motivering skänkt vårt erkännande
åt Kongl. Maj:ts förslag. Men — och det är utskottets egentliga
skäl, som ingen af de föregående talarne upptagit till bemötande
— den enkla frågan är: är det skäl att bevilja detta i år?

Der står ju i utskottets betänkande, att »utskottet anser sig oj

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Anslag till ny kunna för närvarande förorda bifall till Kong], Maj:ts framställning.»
"mUitäröfnin- Här föreligger ju icke någon stor fråga, utan endast, huruvida vi
gama vid de skola bifalla förslaget i år eller om vi skola vänta, till dess det störa

allmänna läro- arméorganisationsförslaget fått sin lösning. Det är hela frågan:

rerfo». skola vi lösa denna fråga 1901 eller antagligen 1902? Utskottet
( orts.) kar ansett, att när nu detta stora härordningsförslag föreligger, så
borde man icke skjuta in på åttonde hufvudtiteln allehanda mindre

militära frågor, utan att man bör vänta med dem; och det torde

icke herr statsrådet eller generalstabschefen kunna förneka, att detta
förslag, om det också passar ganska bra till den nya härordningen,
dock är framkommet på basis af de 90 dagarnes härordning. När
nu den stora frågan föreligger, så hafva vi ansett, att man icke bör
draga fram denna lilla bifråga, och att det måhända icke är egnadt
att på det bästa sätt inverka på stämningen för den stora frågan,
att man så här drager in en bifråga.

Om man nu anser, att man under alla förhållanden alltid skall
bifalla alla förslag om gevär, om man anser, att man skall icke
blott bifalla detta förslag, utan nödvändigt bifalla det i år, så röstar
man ja. Men om man anser, att härmed kan anstå till nästa år, i
synnerhet som detta kan möjligen hafva någon betydelse för den
stora frågans afgörande, så röstar man nej. Jag röstar nej och
yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Blomberg: Då jag tog del af detta utskottsbetänkande
med afseende å såväl nu föredragna punkt som de andra fem, hvilka
med denna punkt sammanhänga, blef, det får jag upprigtigt bekänna,
det hufvudsakliga intrycket på mig förvåning och en förvåning, förbunden
med misstämning. Jag frågade mig, och jag tänker, att den
frågan har nog också mången annan stält till sig sjelf: huru är det
möjligt, att just i dessa dagar, då hela vårt folk och väl också dess
representation börjar allt mer vakna till full besinning af att vi
måste egna våra bästa krafter, göra stora, ja, de största uppoffringar
för att rusta oss till att vidmagthålla vår nationella sjelfständighet
och oafhängighet, — att just i dessa dagar mötes en framställning,
som går ut på att stärka kraften och utveckla den nationella andan
hos de unga, hvilka just väntas af framtidens allvar, att rusta dem
till att så väl som möjligt fullgöra det ädla värfvet att värna om
vår frihet — att just då, säger jag, mötes en sådan framställning
med den kallsinnighet, som är utmärkande för utskottets hela hållning.
Den förvåning, som på detta sätt grep mig, har sannerligen
icke heller i dag under debatten på något sätt blifvit förminskad.

Den föregående talaren sade, att han ville föregå de efterföljande
talarne med ett godt exempel derutinnan, att han blott skulle taga
upp den föreliggande frågan i all dess enkelhet, men omedelbart
derefter knöt han den dock sjelf ihop med den stora fråga, som
ligger oss alla så varmt om hjertat. Men i stället för att man då
kunde hafva väntat, att han skulle hafva gjort denna anknytning på
sådant sätt, att liksom åt den stora frågan på grund af dess vigtiga
innebörd borde önskas all framgång, så borde man äfven söka främja

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

denna lilla fråga, så förklarade lian, att i år borde denna lilla fråga
undanskjutas •— och hvarför? Ja, derpå — vågar jag säga -— blef
han svaret skyldig!

För min del tror jag, att saken ställer sig på alldeles motsatt
sätt. Jag förmenar, att denna lilla fråga, som afser att sätta goda
och användbara vapen i händerna på desse unge, som växa upp,
att öfva dem att använda dessa vapen, att förstå konstruktionen
och egenskaperna hos de vapen, som de i framtiden skola bruka,
är af så stor vigt och betydelse, att den bör lösas alldeles oberoende
af huru långt man kan komma med arméorganisationsfrågan. Så
vidt jag förstår, är ett bifall till den kongl. propositionen ännu angelägnare,
om man icke lyckas bringa den stora frågan till sin lösning.
Ty då är den ringa uppoffring, som här ifrågasättes, ännu mer af
behofvet påkallad, ännu mer på sin plats. Men jag menar, att den
också är af behofvet påkallad, om vi i år få upplefva den glädjande
stund, som skulle bilda epok i vår historia genom en ny, bättre härordnings
antagande. Ty ingen lärer väl förneka, att den öfning i
vapnens bruk och särskildt den skjutskicklighet, som man med den föreslagna
anordningen afser att bibringa våra läroanstalters elever, skulle
utgöra ett mycket väsentligt tillägg till de unges förmåga att mottaga
och tillgodogöra sig den utbildning, som skall beredas dem under
den efterföljande värnpligtstiden. Om man känner ungdomen och
har gifvit akt på, huru den redan i en ålder af 15, 16 år genom
vapen- och skjutöfningar, äfven af mindre magtpåliggande art, fattar
kärlek till denna utbildning, lär sig att skärpa sin blick och sin
uppmärksamhet, och huru förtrogna de unge gerna blifva med de
vapen, som anförtros dem, — då skall man icke med fog bagatellisera
ett förslag sådant som detta.

Det kunde nu vara onödigt att vidare ingå på de sakskäl, som
statsutskottet i sitt betänkande anfört, men jag tror dock, att man
äfven efter de föregående talarnes yttranden skulle kunna göra en
liten efterskörd. Det torde emellertid vara lämpligast att endast i
korthet vidröra det deri anförda skälet, att militäröfningarna skulle
inverka rubbande på den öfriga undervisningen vid läroverken. För
min del får jag säga, att de uppgifter, som här äro i fråga, det
ändamål, som här eftersträfvas, äro af den stora vigt och betydelse,
att äfven om dessa öfningar skulle medföra några olägenheter för
skolans undervisning, så måste dessa alltid anses vara af ringa betydelse
i jemförelse med den stora vinst, som derigenom kan skördas
för den ungdom, hvilken kommer i åtnjutande af dessa öfningar och
hvars både fysiska och intellektuella krafter skulle just genom dem
stärkas.

På grund af hvad jag sålunda anfört yrkar jag bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Nyström, Thomas: Skyttesaken har länge, ja, under hela
den fred som vi haft, legat i hvila, i eu ganska djup hvila, men
lyckligtvis har under senare år en omkastning dervidlag egt rum,
och anslutningen till skyttesaken, för utöfvande af skjutsport, har

Anslag till ny
anordning af
militäröjningama
vid de
allmänna lär overken.

(Forts.)

N:o 19. 28 Onsdagen den 27 Mars.

Jlnsiag till ny blifvit allt större och större. Ett bevis derpå är det anslag, som
Militär kfnin- senaste Riksdag beviljade för höjande af skytterörelsen. Följden af
gama vid de detta har varit, att öfver allt i landet bildats skytteföreningar: yngaiimänna
läro- lingar och män hafva samlats på sön- och helgdagar för att öfva
verken sig i donna idrott. Nu veta vi väl alla sedan vår ungdom, att hvad
man lär sig pa den tiden sitter qvar, men hvad man lär sig på äldre
dagar glömmer man snart bort. Detta är i ganska väsentlig mån
förhållandet äfven med skjutskickligheten. Har man från ungdomen
förvärfva t sig denna, sa öfvar man snart npp sig, men börjar man
först på gamla dagar att handskas med gevär och att öfva sig i
skjutkonsten, så ligger man efter någon tid ganska mycket af sig.

Nu är det fråga om att gifva ett relativt ringa anslag till våra
skolor, afseende att förskaffa deras äldre elever denna skicklighet.
Jag tror, att det relativt lilla belopp, som här är fråga om, kan
gifva ett ganska godt och duktigt handtag åt denna idrotts rigtiga
utveckling, och skulle man nu, såsom eu föregående talare har sagt,
skjuta upp denna fråga ett år, ja, då vet man icke, om det blir
endast ett år. Jag tror derför, att det är klokast, att vi, medan
denna rörelse är i fart vårt i land och medan intresset för densamma
är så stort, gorå allt hvad vi kunna för att understödja densamma
och bibringa ungdomen i våra skolor den skicklighet, som
de önska.

Jag skall icke vid denna sena timme taga kammarens tid längre
i anspråk, utan ber att få ansluta mig till de föregående talare,
h vil ka yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Tamm, Hugo: Jag ska 1 försöka att icke vara så exklusiv
att blott se frågan från militär synpunkt, icke heller se den från
blott pedagogisk synpunkt och icke heller, om jag så får säga, från
den rena känslosynpunkten. Det är i allmänhet alltid betänkligt att
lägga en fråga under känslostämning och söka under den lösa frågan,
utan. man bör söka att i lugn gorå sig reda för hvad som verkligen
föreligger. Här föreligger enligt mitt förmenande helt enkelt den
frågan, om man skall i skolorna bevara med förändrad organisation
de så kallade militäröfningarne, hvilka man nu vill ändra till skjutöfnmgar,
det är förlika sig de pedagogiska och militära fordringarne
med hvarandra? Det kan icke nekas, att en sådan fråga som denna
naturligtvis liar sin förhistoria, och det är alltid nyttigt, när man
skall lösa en fråga, att göra detta under nödigt aktgifvande på dess
förhistoria. Först togo Rikets Ständer upp frågan. Militäröfningarne
den tiden voro hufvudsakligen sabelhuggning samt bajonett- och
florettfäktning. Målskjutning fick endast förekomma, om vederbörande
målsman medgaf detta. Först efter några år gaf regeringen eller
Riksdagen anslag till dessa målskjutningsöfningar, hvilket anslag år
1890 höjdes till 34,000 kronor. Men det måtte äfven då hafva varit
ganska svårt att inpassa dessa målskjutningsöfningar med den undervisning,
som i skolorna skulle meddelas. Ty först fem år derefter
lyckades man finna ett system för sammanjrankning på ett något så
när fördelaktigt sätt af undervisningen i skolorna och militäröfnin -

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

gar ne. Dit kom man verkligen år 1895, och då föreskrefs också, Anslag till ny
att på dessa 60 timmar skulle militäröfningarne omfatta instruktion, ano,r.''*wIf
exercis, fälttjenst och målskjutning, att excercisen skulle omfatta en- garna vid de
skild utbildning och utbildning i trupp till och med pluton, under det att allmänna lär»-fälttjensten skulle omfatta fältmarschen, bevakningstjenst och mindre verke».
stridsöfningar, samt att målskjutningsöfningarne skulle bestå i för- (Forts.)
beredande öfningar, kammarskjutning och skjutning med skarp ammunition.
Herrarne torde medgifva, att det är ganska mycket att hinna
med på 60 timmar. Också tyckes det icke hafva lyckats så väl
med dessa militäröfningar. Ty det förekommer oupphörliga anmärkningar
mot desamma.

Jag skall icke heller nu i detta sammanhang åberopa det af
herr statsrådet upplästa utlåtandet från generalstabschefen, oaktadt
det förvånar mig, att då han från 1890 till 1900 icke kom till annat
resultat, än att han icke kunde gifva något omdöme i frågan, så
har han nu ganska raskt kommit till det bestämda omdömet, att
saken kunde ordnas mycket fördelaktigt och bra.

Jag tror, att man äfven bör taga hänsyn till undervisningen
och pröfva saken i båda dessa afseenden, det pedagogiska och det
militära. Ser jag på det militära, hafva de sakkunnige kastat sjelfva
militäröfningarne öfver bord och förordat hufvudsakligen öfningar i
laddning, rigtning = anläggning samt målskjutning och detta med
mausergevär och detta senare af två skäl, att det är vigtigt redan
från början inlära sig greppen mod mausergeväret och att detta är
det gevär, som ynglingar^ vid krigsfara få i handen. Jag kan för
min del icke fatta, att icke en god skytt skall kunna utbildas med
hvilket gevär som helst. Jag kan lika litet fatta, att det är så alldeles
nödvändigt, att ynglingen, när han träder in i värnpligtsåldern,
skall vid dessa förberedande öfningar hafva användt mausergevär,
som vi hafva i så ringa antal. Ty nog bör han väl vara tillräckligt
intelligent för att ganska fort inlära sig att handtera såväl den ena
mekanismen som den andra, om han öfver hufvud förstår sig på att
handtera gevär. Dessutom vet jag icke, huru det i ett annat afseende
kommer att ställa sig med dessa mausergevär. Man säger
nu, att dessa skolynglingar vid krigsfara skola få mausergevär i
handen. Finnes verkligen utsigt till att svenska armén skall så
snart stå fullväpnad med mausergevär, att dessa räcka till alla värnpligtige?
Jag befarar, att, när åtminstone de skolynglingar, som
under närmaste åren skola öfvas, inträda i värnpligtstiden, ännu blandade
typer af gevär komme att finnas. Jag tror alltså, att det är
icke sä brådt med mausergevären, som ätskillige velat låta påskina.

Jag vet icke, hur det kommer att .ställa sig till vämpligtsförslaget,
men det förefallar mig underligt, att innan man sett, huru
detta kommer att stiilla sig, när det blir färdigt, så skall man af
den klass, som förklarats vara mest värdefull, mest eftersökt och
svårast att rekrytera och mest behöflig, nemligen underofficersklassen,
under förn veckors tid plocka bort underofficerare för att användas

N:0 19.

Anslag till ny
anordning af
militäröfningama
vid de
allmänna läroverken.

Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

möjligt, att det kan finnas tillräckligt många, men det är nog skäl
att först se till, huru detta kommer att ställa sig.

Det mål, som man velat genom militäröfningame vinna, nemligen
att bibringa ynglingar^ lust till friluftsöfningar och hurtighet,
tror jag kan vinnas lika väl genom sport och idrott och de öfningar,
som så anställas, och hvilka i lika hög grad som militäröfningame
hos ungdomen framkalla den hurtighet, vakenhet och påpasslighet,
som man vill finna hos skolungdomen — utan så stora apparater som
militäröfningarna.

Men, som sagdt, äfven den pedagogiska sidan af saken måste
beaktas. Hur ställer sig frågan i detta hänseende? Det är icke om
detaljerna, som olika meningar yppats, utan striden står om, huruvida
det är fördelaktigt eller icke fördelaktigt att under fem veckors
tid sticka in i undervisningstiden dessa 60 timmar. Derpå svara 7
domkapitel och läroverksdirektionen samt 10 läroverkskollegier, att
det kan låta sig göra, men 7 domkapitel och 23 läroverkskollegier
svara deremot, att de anse, att denna tid icke kan utan olägenhet
borttagas, och de, som förordat militäröfningarnes bibehållande, erkänna,
att militäröfningame inverkade störande på undervisningen,
fastän, säga de, denna inverkan betydligt öfverdrifvits och i allmänhet
svårigheter ej förefunnits att medhinna föreskrifna kurser. »I
allmänhet icke förefunnits!» Låt oss blott icke blanda ihop och
förstöra det ena med det andra!

Hvar och en torde nog inse och beakta det af herr Blomberg
och andra anförda skälet, att ungdomen i våra skolor skall i tid
väckas till medvetande af sina pligter mot fosterlandet och såsom
medborgare. Detta skäl är värdt allt beaktande, men samma mål
torde kunna vinnas på annat sätt än genom att plocka in timmame
för militäröfningar i den öfriga undervisningen. Låt dem då hellre
under en eller två veckor, dessa må tagas från ordinarie lästermin
eller icke, bedrifva sina militäröfningar, då de få fullgöra en ordnad
extra värnpligt till gengäld för sin fria undervisning. Det är mycket
bättre än att blanda ihop det ena med det andra. Jag är icke
pedagog, men det vet jag, att det duger icke att blanda ihop olika
saker. Dessa öfningar böra icke inblandas i den öfriga undervisningen
under terminerna, utan det är bättre att afsätta en ä två veckor särskildt
till dessa skjutöfningar. Då tror jag, att man löser frågan på
ett mycket bättre sätt, och de slitningar, som nu förekomma mellan
den pedagogiska och den militära uppfattningen, skulle på detta sätt
undvikas.

Dessa hafva varit mina skäl att sluta mig till utskottets kläm,
och jag vill i likhet med biskop Billing understryka, att jag gjort
detta, emedan jag anser, att man behöfver besinna sig, om man
icke kan finna en lösning af denna fråga, som, utan att störa undervisningen,
dock kan befordra det ändamål, för hvilket jag är lika
intresserad som någon annan, det nemligen, huru man redan tidigt
skall hos vår ungdom väcka känslan af att vårt fosterland är någonting,
för hvilket man skall vara beredd till uppoffringar.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

IM:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Herr von Eriesen: En föregående talare har både genom exempel
och lära häfdat, att man icke bör yttra sig om saker, som icke
höra hit, och jag vill försöka att följa hans råd, ehuruväl jag kanske
icke lyckas fullständigt göra det, derför att det kan vara åtskilligt,
som, ehuru ej strängt taget hörande till ämnet, bör bemötas, särskilt
af hvad den siste talaren anförde. Han talade om denna
frågas förhistoria, och uppfattningen af den kan ju lätt inverka på
uppfattningen af sjelfva saken. Jag får då påpeka, att den kritik,
han rigtade mot militäröfningarna, egentligen gäller det sätt, hvarpå
dessa under föregående tider bedrifvits. Då militäröfningarna år 1860
infördes vid våra läroverk, var förekomsten af sådana vid läroverken
en nyhet för vårt land, och liksom allt nytt, behöfde dessa öfningar
utveckling. Utvecklingen har nu gått från mycket exercis och litet
skjutning till mera skjutning och mindre exercis. Denna utveckling
måste väl betecknas såsom sund och rigtig. Och i det förslag, hvars
öde i dag skall afgöras, heter det, sedan det framhållits, att skjutöfningarna
äro vigtigast, i fråga om exercisen helt enkelt följande:
»Men då skjutöfningarna, om icke sträng ordning vid dem uppehälles,
lätt kunde förorsaka olycksfall, böra lärjungarne utom och
vid sidan af dem erhålla så mycken annan militärisk utbildning med
och utan vapen, att de med ordning kunde uppställas och indelas
samt föras till och från öfningsplatserna.» Punkt och slut! Då äro
efter min tro exercisöfningarna borttagna, och militäröfningarna hafva
blifvit skjutöfningar med jemnt så mycken öfning i marscher och
uppställning, som är nödvändig.

Hvad den kritik beträffar, som den siste talaren i likhet med
en föregående talare på kronobergsbänken rigtade mot militäröfningarna
såsom ingripande i undervisningen, drabbar den endast en viss
anordning af dem. Den siste talaren sade, att det vore bäst, om
ett par veckor finge uteslutande egnas åt militäröfningar. Vid flera
läroverk stickas tvärtom militäröfningarna in mellan lästimmarne,
men det är icke en nödvändig anordning och det är icke vid alla
läroverk, som det är så anordnadt. Skälet, hvarför man i Stockholm
alltid varit så nöjd med militäröfningarna, är, att man här gått en
medelväg. Man har under de första 3 Va veckorna af höstterminen,
under september månad, läst med klasserna 6—7 mellan klockan 8
och 11 och sedan haft militäröfningar från klockan 12 till 3 eller
1 till 4. Man har uppgjort ett särskild! läs-schema för denna tid,
så afpassadt, att alla ämnena fått lida lika mycket. Erfarenheten
har varit den, att militäröfningarna gjort pojkarne godt icke blott i
fysiskt afseende, utan att man äfven fått igen dem till läsningen
piggare och lifligare. De hafva varit mycket intresserade af öfningarna,
beträffande hvilket förhållande jag kan vädja till de fäder,
hvilkas gossar varit med om dem, och deras intresse har hållits väl
vaket och varit till nytta för deras utveckling i det hela.

Men jag vill ej vara mera mångordig härom, ty, i likhet med
herr Hil l ilig, anser jag den sist berörda frågan nu ej föreligga. Ej
heller anser jag någon fråga om känslostämning nu föreligga, utan
helt enkelt frågan: bör man gifva ungdomen samma gevär att öfva

Anslag till ny
anordning af
militäröfningarna
vid de
allmänna lär overken.

(Forts.)

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Anslag till ny
anordning af
militär öj ningarna
vid de
allmänna läroverken.

(Forts.)

sig med under skoltiden, som den sedan skall begagna, när den blifvit
värnpligtig? Låt vara, att gevär kunna ombytas i alla fall, som den
siste talaren sade, men ett faktum är val, att de, som nu skola
skjuta skarpt i öfre sjunde klassen, säkerligen få begagna mausergevär,
när de om ett par år skola fullgöra sin värnpligt, Och tydligt
lär väl vara, att man icke bör bibehålla gevär, som äro alldeles
kasserade. Den siste talaren sade, att de förberedande öfningarna
kunna utföras med hvilket gevär som helst, men mot honom ställer
jag alla sakkunniga militära auktoriteter, som förklarat motsatsen.
Ett bevis derpå är också, att det icke heller är sällsynt, att gymnasisterna
sjelfva skaffa mausergevär till skjuttäflingama och be att
få skjuta med dem. Man måste svara: »nej, ni måste skjuta med
remingtongevär af 1862—89 års modell; de andra täflande skjuta
med sådana, och ni får icke täfla med olika slags gevär.» Att, då
förslag nu framlagts från regeringens sida om anskaffande af mausergevär,
fortfarande bibehålla remingtongevären synes mig vara praktiskt
ohållbart.

Gent emot herr Billings yttrande, att denna fråga skulle tillhöra
fjerde hufvudtiteln och ej den åttonde, vill jag påpeka, att den hör
till dessa gränsfrågor, som ligga mellan två hufvudtitlar. Frågan
hör delvis till fjerde och delvis till åttonde hufvudtiteln. Derför har
också utredningen varit öfverlemnad åt militäre pedagoger, nemligen
åt gymnastiklärare och en gammal lärare i skjutning. Det är desse,
som utredt frågan och framstält förslag, och det tror jag är det
väsentligaste; sedan kan ju frågan förberedas i Riksdagen på den
afdelning, som faller sig lämpligast.

Det säges, att man icke skall bifalla detta förslag i år, utan
vänta, till dess härordningsfrågan föregått. Ja, om det kunde finnas
något skäl dertill, skulle jag vara med derom, men vare sig vi skola
bibehålla 90 dagars värnpligtsöfning eller få, som vi hoppas, 360
dagars öfningstid eller något annat, är det i allt fall i högsta grad
lämpligt, att ynglingarne få handtera samma gevär under skoltiden,
som de sedan skola begagna att sjelfva skjuta med och att hjelpa
till att instruera andra på under värnpligtsöfningarna. Det föreliggande
förslaget passar efter min åsigt lika bra till den nuvarande
som till den projekterade nya härordningen.

Det skulle vidare icke blifva någon ändring i timantalet. 60
timmars öfning är det nu, och 60 timmars öfning har föreslagits.
Om den sålunda anslagna öfningstiden skall fördelas fortfarande lika
som nu, är åter en rent militärpedagogisk fråga. Huru frågan om
öfningarna inom en sådan ram skall kunna skada den stora frågan,
kan jag icke fatta, utan instämmer jag i det afseendet i hvad herr
Blomberg anförde. Min tro är, och jag finner det alldeles naturligt
och öfverensstämmande med hvarje sund uppfattning af militärfrågan,
att denna lilla fråga bör lösas för sig sjelf, oberoende af den stora.
Då man nu vill och med rätta vill, att skolungdomen skall lära sig
att hafva vapen i hand, att redan tidigt värdera och känna ett
vapen, att känna med sig, att det är det vapen, som den måste vara
beredd att bära för sitt land, hvarför ej gifva ungdomen i år just

N:o i9.

Onsdagen den 27 Mars.

det vapen, som den nästa år får bära för sitt land? Hvarför minska Anslag till ny
och slappa ungdomens intresse för vapenöfningarna genom att gifva an,.r^nin.9. af
den ett dåligt vapen, som den sjelf vet — ungdomen vet mycket nu ''gärna vid‘de
för tiden — vara ur bruk? Jag påminner mig i detta sammanhang atlmänmiäroen
anekdot, som kan vara betecknande nog. En general frågade, verken.

då han inspekterade ett regemente, en kapten, hvarför hans folk (Forts.)

icke fått lära sig det nya reglementet. »Gud bevare generalen»,
blef svaret, »de kunna ej det gamla ännu.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan och bifall
till Kongl. Maj:ts framställning vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Punkterna 22 och 23.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 24.

Mom. a).

Herr Rodhe: Jag anser mig pligtig att föranleda ett uppehåll
vid den nu föredragna punkten och att yrka någon ändring i det af
utskottet framlagda förslaget. Utskottets förslag skiljer sig från
Kongl. Maj:ts i så måtto, att, då Kongl. Maj:t föreslagit en begynnelselön
af 1,800 kronor, hvilken efter 10 års tjenstgöring skulle
förhöjas till 2,400 kronor, utskottet föreslagit en begynnelselön af
1,500 kronor med tre ålderstillägg, hvart och ett å 200 kronor. Den
af utskottet gjorda löneberäkningen kan ju, i och för sig betraktad,
synas ganska billig och egnad att tillfredsställa de ifrågavarande
lärarnes anspråk. Men annorlunda ter sig saken, om man anställer
en jemförelse med de lärare, som äro med desse likstälde. Det
befinnes då, att åtskilliga af våra städer tillerkänt folkskolelärare^
högre löneförmåner. Särskild! är detta fallet med två af de städer,
i hvilka manliga seminarier förefinnas, nemligen Göteborg och Hernösand,
der slutlönen för folkskolelärarne är satt till 2,400 kronor eller
samma belopp, som Kongl. Maj:t här föreslagit såsom slutlön. Då
så är förhållandet, kan man med skäl fråga: är det klokt att för
desse lärare bestämma det belopp, som utskottet föreslagit? År den
Första Kammarens Prol. 1001. N:o 10. 3

Angående
löneförbättring
för lärame
vid folksholelärarescminariernas

öfningsskolor.

tf:0 19.

Angående
löneförbättring
för lärarne
vid follcskoleIcrareseminariernas

öftiingukolor.

(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

sparsamhet, utskottet lagt i dagen, här välbetänkt? Jag tror, att
man måste besvara dessa frågor nekande, om man besinnar dessa
befattningars stora vigt, då ju deras innehafvare äro satte att vara
ledare och föredömen för den stora mängd af lärare, som erhåller sin
utbildning vid seminarierna. Tydligt är då, att man bör söka till
dessa befattningar få de allra bästa krafter, som äro att tillgå. Men
detta låter sig svårligen göra, om löneförmånerna äro satta lägre
än för andra folkskolelärare. Nu kan ju någon säga, att dessa
befattningar äro hedersplatser och komma att såsom sådana utöfva
en dragningskraft på de bättre qvalificerade lärarne, äfven om de
skulle kunna på andra håll påräkna större lön. Men jag hemställer,
om det är antagligt, att man kommer att resonera så inom dessa
löneklasser, der en skilnad i aflöning på ett eller annat hundratal
kronor spelar en större rol än en skilnad i hedersställning, om nu
en sådan skall anses vara för handen. Vill man derför seminariernas
bästa och vill man hafva framstående lärare i deras öfningsskolor,
torde man böra sätta lönen till åtminstone icke lägre belopp, än
som bestås vid andra folkskolor.

Det kan ju förekomma motbjudande, att staten skall vara tvungen
att hålla jemna steg med kommuner, som af välvilja mot lärarekåren
måhända föranledts att ibland taga något för snabba steg
framåt, men dessa betänkligheter synas böra vika för hänsyn till
hvad som är bäst och nyttigast för institutionerna. Jag tillåter mig
derför att föreslå någon ändring i utskottets förslag. Likväl vill
jag icke förorda Kongl. Maj:ts förslag oförändradt. Det synes nemligen,
som om, då Kongl. Maj:t föreslagit 1,800 kronor såsom begynnelselön,
detta icke varit fullt lämpligt, derför att ingenstädes,
såvidt jag vet, begynnelselönen för folkskolelärare är satt till detta
belopp. Likaledes synes det lämpligt, att, såsom utskottet föreslagit,
lönen bestämmes till fyra olika belopp efter tjenstetidens längd. Jag
vill derför yrka bifall till utskottets förslag med den ändring blott,
att i stället för ålderstillägg å 200 kronor Riksdagen måtte bevilja
ålderstillägg å 300 kronor efter 5, 10 och 15 år. Då skulle således
slutlönen blifva 2,400 kronor eller samma belopp, som Kongl. Maj:t
föreslagit. Då sålunda tillmötesgående visats mot statsutskottet, vill
jag hoppas, att dess ledamöter icke skola hafva något emot att gå
in på detta förslag.

Jag yrkar alltså, såsom nämndes, 300 kronors ålderstillägg i
stället för 200 kronors.

Herr Billing: Jag kan icke underlåta att till den siste talaren
säga, att nog var det ett ganska kuriöst tillmötesgående mot statsutskottet,
som han berömde sig af. Jag kan omöjligen so ens ett
fjäts tillmötesgående i hans yrkande. Men detta betyder ju heller
icke mycket.

Det är något kuriöst med folkskolelärarnes aflöning. Riksdag
efter riksdag inkomma under olika kategorier och rubriker förslag
om förhöjning deraf; det heter, när man gjort en reglering, att den
skall blifva beståndande, men riksdagen derpå kommer det åter

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

förslag om förhöjning. År 1898 gjordes en stor lönereglering, och
då ansågs den skola vara definitiv. Det dröjde emellertid ej längre
än till år 1900, innan det blef en ny förhöjning i sammanhang med
afgörandet af frågan om folkskolelärarnes kofoder. Dermed trodde
man, att det skulle vara slut. Då kommer detta förslag om förhöjning,
icke för folkskolelärarne i allmänhet, men för en del folkskolelärare.
Den ifrågasatta förhöjningen för lärarne vid seminariernas
öfningsskolor är motiverad med att andra folkskolelärare i seminariestäderna
fått löneförhöjning. Jag kan icke neka, att man känner
sig mindre tilltalad af detta, och de omständigheter, under hvilka i
seminariestäderna folkskolelärarnes aflöningar skrufvats upp så högt,
som skett, äro icke heller alltid tilltalande. Här i Stockholm har
det offentligt sagts och offentligt visats, att folkskolelärarnes inflytande
på kyrkostämmorna gjort sig på ett märkligt sätt gällande;
och det kan ej förnekas, att detsamma kan sägas i fråga om andra
städer. Om nu på den vägen städerna höjt sina folkskolelärares
aflöning, kan det väl icke vara nödvändigt, att staten skall deraf
låta sig bestämmas. Naturligtvis kan staten i viss mån tvingas.
Det har ju också utskottet medgifvit. Men staten bör i detta hänseende
ej gå längre, än den verkligen är tvungen till. Så synes det
mig, att statsutskottet resonerat och rigtigt resonerat, när det framkommit
med det förslag, som här föreligger. Det är visserligen
sant, att i Göteborg och Hernösand högsta lönebeloppet är 2,400
kronor för vanliga folkskolelärare, men i alla de öfriga städerna
uppgår deremot högsta lönen för städernas lärare icke till mera än
2,000 kronor. År det skäl att höja lönerna för lärarne vid seminariernas
öfningsskolor öfver hela linien till 2,400 kronor, derför att
i två städer det finnes en sådan löneklass? Det synes mig vara
origtigt, då man i princip är emot sj elfva sättet att gå till väga,
och jag tror icke heller, att det är behöfligt. Seminariernas öfningsskolor
skulle deraf nog ej komma att lida, ty lärarne vid dessa
skolor hafva dock en ställning, som är i så pass hög grad, om jag
så får såga, ärofullare, d. v. s. mera ansedd, att detta nog lär uppväga
den lilla skilnad, som blir i öfverstå löneklasserna i Göteborg
och Hernösand. För resten får jag säga, att om nu några städer
äro så liberala eller genom kyrkostämmobeslut drifvits till sådan
liberalitet, må då väl också dessa städer kunna utsträcka sin liberalitet
till lärarne vid seminariernas öfningsskolor, ty man får besinna,
att dessa egentligen äro folkskolor i seminariestäderna. Det är
seminariestädernas folkskolebarn, som der få sin undervisning, och
om seminariestäderna för öfrigt slippa aflöna lärarne i öfningsskolorna,
må det väl ej vara så krångligt att få dem att medgifva den löneförhöjning,
som kan behöfvas för dem, i sammanhang med förhöjning
åt de öfriga folkskolelärarne.

Hela frågan är icke tilltalande med afseende å sin historiska
omgifning, och då tycker jag icke, att man bör gå längre, än man
är nödsakad att gå, och jag tycker ej, att man är nödsakad att gå
längre, än statsutskottet föreslagit. Derför yrkar jag bifall till
statsutskottets hemställan.

Angående
löneförbättring
för lärarne
vid folkskolelärarcseminariernas

öfningsskolor.

(Forts.)

N:0 19.

Angäende
löneförbättring
för lärarne
vid folkskolefärareseminariernas

öfningsskolor.

(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

Herr statsrådet Claeson: Den högt ärade talare, som sist hade
ordet, förundrade sig öfver att denna framställning nu gjorts, då
lönerna för lärarne vid seminariernas öfningsskolor reglerats så nyligen
som vid 1898 års riksdag. Men sedan dess har ju mycket
passerat. Riksdagen har höjt aflöningen för alla folkskolelärare i
riket, i det den beviljat dem ytterligare ålderstillägg. Och, hvad
som i denna fråga är ännu vigtigare, städerna, särskildt de städer,
i hvilka de manliga seminarierna äro förlagda, hafva ju undan för
undan ökat aflöningen för sina folkskolelärare. Då synes det mig,
så vidt jag förstår, vara alldeles nödvändigt, att staten å sin sida
ökar aflöningen för lärarne vid seminariernas öfningsskolor, ty det
är ju af en mycket stor vigt att till dessa skolor få de allra bästa
lärare, de bästa både i pedagogiskt afseende och med hänsyn till
deras sedliga halt. Seminariernas öfningsskolor måste ju vara en
sorts mönsterskolor. Det är i dem, den unge seminarieeleven får se,
huru undervisningen bör bedrifvas i en folkskola, och det sätt, hvarpå
undervisningen bedrifves i öfningsskolan, blir ju för honom i hög
grad bestämmande under hans framtida kall.

Nu har Kongl. Maj:t efter gjord utredning föreslagit en löneförhöjning
för lärarne vid seminariernas öfningsskolor. Jag ber att
få betona, att förslaget afser endast lärarne vid de manliga seminarierna,
för närvarande sju i hela riket, och att frågan således icke
har så stor omfattning, som den siste ärade talaren tycktes antyda.
Efter Kongl. Maj:ts förslag skulle grundlönen blifva 1,800 kronor,
hvartill skulle komma ett ålderstillägg på 600 kronor, så att slutlönen
skulle blifva 2.400 kronor. För min del tror jag, att det varit
lyckligare, om utskottet tillstyrkt en minimilön af 1,800 kronor, som
Kongl. Maj:t föreslagit. Utskottet har i stället föreslagit 1,500 kronor
som minimilön, och det kan ju ingen hjelpa — det tyckes icke
vara några sympatier för att minimilönen skall sättas till 1,800 kronor.
Genom de ålderstillägg, som utskottet föreslagit, tre, hvart
och ett å 200 kronor, kommer en sådan här lärare icke högre än
till 2,100 kronor. Deremot, enligt det förslag, som herr Rohde framstält,
nemligen att ålderstilläggen skulle höjas från 200 kronor till
300 kronor, skulle slutlönen blifva 2,400 kronor eller lika med den
af Kongl. Maj:t föreslagna.

Jag ber för min del att på det lifligaste få förorda bifall till
det af herr Rodhe väckta förslaget.

Herr Törner: Till försvar för utskottets uttalande har anförts,
att de ständiga höjningarna af folkskolelärarnes löner och det af
dessa höjningar åvägabragta ökade inflytandet på kyrkostämmorna
icke precis böra så mycket gynnas och understödjas. Ja, jag ininstämmer
till fullo i detta. Det är sorgligt med våra folkskolelärare,
att de aldrig blifva nöjda. Med korta mellantider, snart
sagdt år efter år, komma de och begära förhöjning, och att de söka
begagna sina högre inkomster till att skaffa sig större inflytande på
kyrkostämmorna, är en beklaglig och sorglig sanning.

Samme talare, som ville försvara utskottets hemställan, yttrade

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

vidare i fortsättningen af sitt anförande, att man ej bör gå längre
härvidlag, än man är tvingad till. Deri instämmer jag också. Men
frågan är blott: är man nu verkligen icke tvingad att gå längre,
än man hittills gjort? Här har framhållits, att lärarne vid seminariernas
öfningsskolor hafva ett så stort anseende, att detta till en
del bör kunna locka personer in på den banan. Jag kan undra, om
de hafva större anseende än vanliga folkskolelärare i en stad. Åtminstone
har jag i Vexiö icke funnit, att lärarne vid seminariets
öfningsskola ha större anseende. Det beror väl till stor del på
lärarnes personlighet. Det kan väl deremot icke förnekas, att den
uppgift, som en lärare vid en dylik öfningsskola har, är vida vigtigare
än en vanlig folkskolelärares. Han har ej endast att såsom
en vanlig folkskolelärare meddela undervisning i öfningsskolan, utan
äfven en annan uppgift och en ännu vigtigare uppgift, att handleda
seminarieeleverna vid deras utbildande för sitt framtida kall. Det
är af allra största vigt, att denna handledning blir sådan den bör
vara. Derför är det också nödvändigt, att man söker få till dessa
skolor de bästa lärarekrafter. År nu aflöningen lika för en vanlig
folkskolelärare och för en lärare vid ett seminariums öfningsskola,
är det en händelse, om man kan få den bästa förmågan till öfningsskolan.
Det kan lika väl hända, att man icke får det. Man bör
derför efter min mening icke underlåta att söka ställa så till, att
man kan få förmågor till seminariernas öfningsskolor. I det afseendet
är jag mera fallen för biskops Rodhes förslag. Jag anser det
i allmänhet icke bra, att en person genast från början kommer in
i för god ekonomisk ställning och ifrån ungdomen vänjer sig härvid.
Det är bättre, att man får det fördelaktigare på äldre dagar, när
man bildat familj, än man förut haft. Nu föreslår herr Rodhe
bibehållande af 1.500 kronor såsom minimilön, men ett maximum
af 2,400 kronor. Derigenom skulle lärarne vid seminariernas öfningsskolor
blifva bättre stälda än folkskolelärare i en del andra seminariestäder,
men likstälda med folkskolelärare i Göteborg och Hernösand.
Det vore utan tvifvel till stor nytta för våra öfningsskolor,
och jag lägger kammaren på hjertat att icke anse denna fråga vara
af så underordnad betydelse, som den möjligtvis kan förefalla en och
annan. Det har en mycket stor betydelse, att man får de bästa
lärare till seminariernas öfningsskolor. Detta är af stor vigt äfven
för folkskolelärarnes verksamhet ute på landsbygden.

Jag instämmer i herr Rodhes förslag.

Herr Rodhe: Då möjligen någon skulle kunna af biskop Billings
anförande draga den slutsatsen, att det icke är mera än två städer
i hela landet, der folkskolelärare hafva så hög lög som 2,400 kronor,
vill jag meddela att i åtta af landets städer folkskolelärare
tillerkänts eu slutlön åt 2,400 kronor eller deröfver samt att i ytterligare
två städer slutlönen stiger till 2,200 kronor.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för eu stund öfvertagit ledningen af förhand -

Angående
löneför bättring
för lärarne
vid folkskolelärareseminariemas

öfningsskolor.

(Forts.)

N:0 19.

Angående
löneförbättring
för lärarne
vid folkskolelärareseminariemas

Öfning 8 skolor.

(F orts.)

Ny anordning
af militäröfning
ar na
vid folkskolelärareseminarierna -

Onsdagen den 27 Mars.

lingarna, att beträffande föreliggande moment yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Rodhe, att
utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att hvartdera
af de föreslagna ålderstilläggens belopp höjdes till 300 kronor.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Rodhe begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 24
mom. a) af sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring,
att hvartdera af de föreslagna ålderstilläggens belopp höjes till 300
kronor.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befuimos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—68;
Nej—35.

Mom. b.)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25.

Grefve Klingspor: I anledning af det beslut, kammaren fattat
vid 21 punkten af detta betänkande, och med stöd af de skäl, som
under diskussionen rörande nämnda punkt framhöllos, ber jag att i
förevarande punkt få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på nu föredragna punkt endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan; skulle bifalla Kongl. Majt:s i
ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskot -

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

tet hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28 och 29.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31 och 32.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 33.

Grefve Klingspor: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Jag anhåller att äfven i denna punkt få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande förevarande punkt annat yrkande ej
främst,Sits, än att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkten 34.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35.

Herr Lindgren: Den kongl. proposition, som här framlagts,
afser en rekonstruktion af farmaceutiska institutet; och af det förslag
till stat, som framlagts, framgår, att man vill inrätta tva pro -

Anordning
af militiiröfningar
vid
de tekniska
elementarskolorna.

Omreglering
af fannaceutiska
institutets
stat.

N:0 19.

Omreglerwg

aj Jarmaceu tiska

insti tutets

stat.

(Forts.)

Ousdagen den 27 Mars.

fessurer, den ena i kemi och kemisk farmaci, den andra i botanik
och farmakognosi, hvarförutom åt institutets föreståndare föreslås
ett särskildt arfvode af 500 kronor. Man möter emellertid i denna
stat det egendomliga förhållandet, att för dessa två professorsbeställningar,
hvilka upptagits såsom fullkomligt likstälda, föreslås olika
löner. Kong]. Maj:t har föreslagit, att desse professorer skulle ha
samma lön som professorer vid universiteten, det vill säga 4,500
kronor i lön och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar, medan utskottet
åter föreslagit samma aflöning som till e. o. professorer vid
universiteten, eller i lön och tjenstgöringspenningar tillhopa 4,500
kronor, men med två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, så att
desse professorer kunde komma upp till 5,500 kronor. Men det är
att märka, att den ene af desse professorer skulle såsom institutets
föreståndare åtnjuta ett särskildt arfvode af 500 kronor och dessutom
fri bostad, uppskattad till 1,000 kronor, eller, om denna bostadslägenhet
behof ver tagas i anspråk för institutets behof, en ersättning
af 1,000 kronor. Då dessa båda platser, enligt den föreslagna
organisationen, äro fullkomligt likstälda — något, som framgår äfven
af det till Kongl. Maj:t för sanktion hänskjutna förslaget till stadgar,
der det heter. »Då de båda hufvudlärarnes qvalifikationer i öfrigt
borde vara desamma, syntes lönebeloppen äfven böra vara lika» —
då dessa platser, säger jag, äro fullt likstälda, är det något både
ovanligt och egendomligt, att de skola afiönas olika. Man vill kanske
invända, att den ena af dessa tjenster är vigtigare än den andra,
men gradationer dervidlag äro vanskliga; och samma sak kunde
sägas om många platser vid universiteten utan att man dock der
försökt göra någon skilnad i lönen dem emellan.

Det betänkligaste härvidlag synes mig emellertid vara, att man
i staten upptagit denna bostadslägenhet. Öfver hufvud taget tror
jag erfarenheten hafva visat, att det är mycket vanskligt att i dylika
offentliga institutioners byggnader inrymma bostadslägenheter, ty resultatet
är i allmänhet det. att dessa lägenheter befinnas inkräkta på
det för institutionen erforderliga utrymme. Jag skall gerna erkänna,
att det i många fall kan vara synnerligen förmånligt, att föreståndaren
för ett dylikt institut har sin bostad i institutets omedelbara
närhet, men detta är något annat. Här har nu dessutom antydts,
att institutet snart kommer att behöfva taga denna bostadslägenhet
i anspråk för egen räkning, och då skulle denne ene lärare i stället
få hyresersättning med 1,000 kronor. Denna skilnad mellan de båda
platserna i afseende a lönevilkoren synes mig något egendomlig och
har egentligen icke motiverats med annat, än att denne lärare är
föreståndare för institutet. Ja, men för det skall han ju ha ett
särskildt arfvode af 500 kronor.

Kongl. Maj:t har nu, som sagdt, föreslagit, att desse lärare
skulle likställas med ordinarie professorer vid universiteten, medan
utskottet vill likställa dem med e. o. professorer. Jag kan nog finna
skäl för denna utskottets hemställan, och för öfrigt är ju detta en
smaksak på det hela taget. Emellertid kan jag ej finna de af utskottet
föreslagna lönevilkoren fullt tillfredsställande. Det må nu

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

vara sant, att de böra få börja med en lägre aflöning och att det
kanske vore för mycket att låta dem börja med 6,000 kronor, men
deremot tror, jag att det vore lämpligt att låta deras slutlön stiga
till 6,000 kronor. Detta finner jag rimligt på grund af deras ställning
och särskildt på grund deraf, att de säkerligen äro nog meriterade
att få hvilket apotek de peka på, hvarigenom de skulle
komma till vida större inkomst än den här föreslagna.

Om man nu här hade ansett den ena af dessa två platser för
mera och vigtigare än den andra, synes det mig, som om man bort
ordna saken så, att man gjort den ene till professor och den andre
till något slags laborator. För min del skall jag gerna medge, att
jag ej anser det synnerligen fördelaktigt, att man drifver den mikroskopiska
botaniken för ifrigt; det hade varit lämpligare, om man i
stället till denna botaniska professur lagt äfven undervisningen i
bakteriologi, i ty att denna undervisning, sådan den i motiveringen angifvits,
synes så knapphändig, att det i sjelfva verket tyckes vara
en misshushållning att för densamma anställa en särskild lärare.
Emellertid vill jag icke derutinnan framställa något yrkande; men
på grund af hvad jag förut anfört, tillåter jag mig vördsamt yrka,
att utskottets förslag må godkännas med den ändring, att ålderstilläggen
för dessa båda e. o. professorer bestämmas till tre hvardera
å 500 kronor, samt att den förmån af fri bostad, som professorn
i kemi nu åtnjuter, indrages. Denna förmån har nemligen, om jag
ej är illa underrättad, kommit honom till del af en ren tillfällighet:
från början stodo några rum obegagnade, som han fick hyresfritt
använda, och dessa svälde sedan ut till en hel våning. En dylik
differens i förmåner mellan för öfrigt likstälda platser finner jag ej
konseqvent eller i öfverensstämmelse med hvad som är bruket vid
andra liknande institutioner.

Jag anhåller, herr grefve och talman, om proposition å det af
mig främstälda yrkandet.

Herr Nyström. Carl: I likhet med den förre ärade talaren

anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derå, att dessa båda
professurer äro likstälda; de äro likstälda i första rummet, såsom
det nu är stäldt, i afseende å arbetstiden, hvilken för båda är så
lång, att arbetet helt och hållet upptager innehafvaren, och vidare
i afseende å kompetensvilkoren. Och äfven den vetenskapliga rangen,
så att säga, af deras arbetsfält är ungefär densamma, helst om man
besinnar, att den ena af dem omfattar mikroskopiska undersökningar,
hvilka numera — jag vågar säga det gent emot den förre ärade
talaren — äro af synnerligen stor vigt icke minst vid undersökningen
af droger. De äro således ungefär likstälda med hvarandra och
äfven att likställa med professurer vid högskolor. Vid sådant förhållande
borde väl häraf följa, att dessa båda professurer skulle
vara likstälda i afseende å lönevilkor såväl sins emellan som med
universitetsprofessurerna. Nu är emellertid redan påpekadt. att den
ena är förenad med fri bostad, hvilken emellertid, enligt hvad i
ärendet får anses upplyst, icke längre är disponibel för detta ända -

Omreglering

af farmaceu tis

ka insti tutets

stat.

(Forts,)

N:0 19.

Omreglering
af farmaceut
tiska institutets
stat.

(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

mål, utan behöfves för institutets arbeten — den skall amalgameras
med dess arbetslokaler. Men att, såsom här ifrågasatts, i stället
lemna den ene professoren en hyresersättning af 1,000 kronor, under
det att den andre icke får motsvarande förmån, synes mig olämpligt,
då dessa professurer, som jag redan påpekat, böra vara likstälda
sins emellan. Rättvisare vore väl att anslå åt båda ett lönebelopp,
jemförligt med det, som tillkommer universitetsprofessorerna. Jag
ber derför att få förena mig i det af den förre ärade talaren fr a in -stälda yrkandet.

Herr Ålmén: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag hade
icke ämnat att yttra mig i denna fråga, ty statsutskottet synes mig
hafva löst densamma på ett synnerligen tillfredsställande sätt.

Här har emellertid af de föregående talarne blifvit anmärkt, att
det vore besynnerligt, om de båda professorerna skulle hafva olika
löneförmåner. Måhända tinnes i denna kammare mången, som icke
känner dessa lärares verksamhet. Det föreligger i sjelfva verket
en väsentlig skilnad dem emellan. Kemien är och förblifver för
apotekaren hufvudsak. Men att t. ex. studera och med olika färger
afrita fina snitt af växter, måste för eleverna vara af mindre vigt,
i synnerhet som de aldrig torde få nytta deraf i praktiken. Läraren
må sköta sitt kall huru väl som helst, så blir dock farmakognosien
underordnad. Om åter goda kunskaper i kemi finnas hos
apotekaren, så kan denne komma läkaren och äfven allmänheten till
hjelp. Härtill kommer, att den apotekare, som är skicklig kemist,
har utsigt till extra förtjenster, under det att farmakologen torde
blifva utan sådana. Man måste derför ordna så, att institutet får
en skicklig lärare i kemi och får behålla honom.

Vidare har föreslagits, att förmånen af fri bostad skulle borttagas.
Nog vet jag, att man ofta grälar om frågan, huruvida
professorer skola hafva fri bostad eller ej; men jag tror, att de,
som haft eller hafva denna förmån, inse, att den medför stora fördelar
för undervisningen. Jag har varit lärare i kemi i 24 år. Icke
vet jag hvad jag uträttat, men ett vet jag, att det för mig varit af
ovärderlig nytta att hafva åtnjutit bostad i omedelbar närhet af
laboratoriet. Skall man bedrifva kemien rätt, är det af synnerlig
vigt att bo nära till laboratoriet. Att i detta fall taga bort den
fria bostaden måste anses betänkligt, ty huru skall det gå med hela
institutionen och ordningen inom densamma, om det icke finnes en
föreståndare, som bor på stället? Nu är det visserligen antydt, att
om bostaden behöfves för institutets eget ändamål, skulle den ifrågavarande
professorn få afstå densamma och i stället erhålla ersättning
med 1,000 kronor. Att en dylik anordning icke skulle för institutionen
vara lycklig, är obestridligt, hvarför dermed bör anstå, till dess det
blifver nödvändigt.

Vidare har det sagts, att dessa lärare skulle kunna få hvarje
ledigt apotek, de kunde önska. Så lätt går det icke, men bäst för
läroverket, om goda lärare kunna förmås att qvarstå.

Det har äfven sagts, att bakteriologien skulle vara ett så obe -

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

tydligt ämne, att undervisningen deri skulle kunna öfverlemnas åt
professorn i farmakologi. Det skall dock blifva svårt att uppleta
en farmakolog, som känner bakteriologien så grundligt, att lian duger
till lärare i detta ämne. Bäst derför att anställa en särskild, lärare
och gifva honom ett arfvode, då det väl icke kan komma i fråga
att skapa en ny professur i bakteriologi.

Slutligen föreslog herr Lindgren, att man skulle bibehålla extra
ordinarie professorslönen, men bestämma ålderstilläggen till tre, hvart
och ett å 500 kronor. Utskottet har afvikit från Kongl. Maj:ts
förslag, som afsåg, att lönen skulle sättas till samma belopp som
för ordinarie professor. Mine herrar, skola vi icke vara utskottet
tacksamma för att utskottet icke vill släppa till mera penningar, än
som är nödvändigt? Några kompetensvilkor äro ju icke stadgade
för dessa lärare; de behöfva icke ens hafva aflagt studentexamen.
I en framtid kunna ju strängare fordringar komma att bestämmas,
men nu är det icke sa. Jag vill dock erkänna, att dessa lärare
böra vara vetenskapmän, och då ligger det föga vigt på examina.
Men fråga är ändå, om det icke kan vara nog med extra ordinarie
professorslöner för dessa tjenster.

Nu heter det: gif läraren en högre lön, så kommer han nog att
göra rätt för densamma. Men jag är rädd för att läraren då skulle
komma att öka undervisningen och examensfordringarna och nära
nog pina i hjel eleverna med allt för stora anspråk. Här är det bäst
att se upp; det säger jag med full öfvertygelse.

Hvad de tre ålderstilläggen beträffar, så missunnar jag icke
lärarne denna förmån. Men, mine herrar, är Riksdagen beredd på
att taga ett sådant steg och följderna deraf? För lärarne vid seminariernas
öfningsskolor hafva ifrågasatts tre ålderstillägg, men helt
små endast med 200 kronor; skulle nu lärarne vid farmaceutiska
institutet få tre ålderstillägg å 500 kronor, så vore det underligt,
om icke från flertalet af våra läroverk skulle framställas likartade
anspråk.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lindgren: Jag skall icke tillåta mig att ingå i någon
polemik med den föregående ärade talaren. Han anförde åtskilliga
premisser, som jag mycket gerna skall skrifva under, men hans slutsats
af desamma delar jag icke. Jag har emellertid begärt ordet för att
för kammaren nämna, att ett likartad! yrkande mod det, som jag
tillåtit mig gorå i denna kammare, också blir framstäldt i medkammaren.

Herr Almén: Då jag icke hört eller har någon aning om på
hvilka argument man vill stödja detta yrkande, fäster jag dervid
intet afseende.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att angående föreliggande punkt yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, åt herr Lindgren, att

Omreglering

af farmaceu tiska

insti tutets

stat.

(Forts.)

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att ålderstilläggen
för de två e.* o. professorerne bestämdes till tre å 500
kronor samt att den förmån af fri bostad, som professorn i kemi nu
åtnjöte, skulle indragas.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 36—72.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till Punkten 73.

vapen rrv. m.

Jör militär öjningamavid

Grefve Klingspor: Herr grefve och talman! Jag anhåller att
de allmänna med stöd af det beslut, som fattats i punkt 21, få äfven i denna
en- punkt yrka afslag å utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj-ts
proposition.

• r härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att

i afseende på förevarande punkt framstälts allenast det yrkande,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
.Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 74—84.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till Punkten 85.

vapen m. m.

^ö/ningarna ,.0 Grefve Klingspor: Herr grefve och talman! Jag anhåller att
vid folkskole- yrka afdrag a utskottets framställning och bifall till Kongl. Maj:ts
läraresemina- proposition.
rierna.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande punkt endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 86—Öl.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Onsdagen den 27 Mars.

No 19.

Punkten 92.

Herr Åkerman: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
kan icke annat än beklaga, att utskottet funnit sig höra på den af
Kongl. Maj:t föreslagna ökningen af 2,500 kronor i anslaget för
extra lärare och assistenter i och för ledning af öfningar vid tekniska
högskolan afpruta 1,700 kronor. Genom beviljande af denna
lilla summa skulle undervisningen kunnat vinna högst betydligt och
blifva god, hvaremot man, då dessa 1,700 kronor afslås, måste
nöja sig med otillräcklig uppsigt och ledning af öfningarna i åtskilliga
ämnen.

Utskottet har, såvidt jag kunnat finna, icke gifvit något egentligt
skäl för sin afprutning. Det säger endast, att vid 1899 års
riksdag begärdes icke mer än 14,300 kronor, och utskottet tyckes
deraf draga den slutsatsen, att derutöfver kan allt fortfarande ingenting
mera behöfvas. Hade Kongl. Maj:t 1899 begärt 16,000 i stället
för endast 14,300 kronor, hade allt varit väl bestäldt, men att komma
så här efter med ett fyllnadsbelopp af 1,700 kronor, duger alldeles
icke. Kongl. Maj:ts förslag grundar sig emellertid på en hemställan
från styrelsen för tekniska högskolan, och det är således egentligen
för dess bristande förutseendes skull, som tekniska högskolan nu
skall straffas. Men högskolans styrelse sade dock i sin underdåniga
skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1898, såsom ock af Kongl. Maj:t i den
föreliggande propositionen å nyo framhållits, att hvad som då begärdes,
eller 14,300 kronor, vore det lägsta belopp, utvidgningen kräfde,
och enligt min uppfattning kan svårligen något ondt sägas derom,
att högskolans styrelse sökte vara så sparsam som möjligt. Sedan
erfarenheten emellertid ådagalagt, att det icke går bra med de i
förhållande till det stora elevantalet otillräckliga krafter, som nu
stå till buds för biträde med dessa öfningar, har styrelsen icke haft
annan råd än att rätta sig efter den vunna erfarenheten och hos
Kongl. Maj:t anhålla om en högst nödig befunnen tillökning i anslaget.
Det hade således varit mycket önskligt, att, då det här icke gäller
större skilnad än 1,700 kronor, detta lilla belopp blifvit beviljadt, enär
derigenom ett godt resultat kunnat erhållas i stället för det nu mer
eller mindre underhaltiga. Som jag emellertid befarar det vara gagnlöst
att mot ett enhälligt statsutskott göra något yrkande, vill jag
under förhoppning om bättre lycka nästa gång, herr grefve och talman,
för närvarande inskränka mig till nu uttalade beklagande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Punkten 93.

Utskottets hemställan liifölls.

Punkten 94.

Lades till handlingarna.

Anslag till
förstärkning
af lärarekrafterna
vid
tekniska
högskolan.

N:o 19.

Anslag till
vapen m. m.
för militäröfningar
vid
de tekniska
elementarskolorna.

Anslag för
utgifning och
spridning af
nykterhetsskrifter.

Onsdagen den 27 Mars.
Punkterna 95 och 96.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 97.

Grefve Klingspor: Jag anhåller att få yrka afslag på statsutskottets
förslag samt bifall till den kongl. propositionen, på det
att den föredragna punkten må blifva öfverensstämmande med kammarens
under föregående punkter fattade beslut.

Sedan öfverläggningen^ ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu föredragna punkt endast yrkats, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
emstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 98—133.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 134.

Herr Billing: Då herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
är här närvarande, anser jag mig böra till honom
frambära en tanke, som gifvit sig uttryck inom statsutskottet, en
hemställan, huruvida verkligen detta anslag kan anses vidare vara
behöfligt. Man håller nemligen före, att nykterhetsskrifter numera
under så många år och i så stor mängd utgifvits, att det kanske
nu kunde vara nog med skrifter, och man har ansett, att det, som
nu på detta sätt skickas ut, föga eller intet alls gagnar nykterhetssaken,
utan endast lägges till handlingarne. Jag har tillåtit mig
här framföra denna tanke, som gifvit sig uttryck inom utskottet,
och är viss om att herr statsrådet vill taga den i öfvervägande.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i nu föredragna punkt hemstält.

Punkterna 135—138.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 139 och 140.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 27 Mars.

No 19

Punkten 141.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 142.

Herr Säve: Kammaren har för några ögonblick sedan beviljat
en betydande summa för att rädda en af nordens allra förnämsta
äldre byggnader från att falla i ruiner. Nu står kammaren inför det
blygsammare krafvet att rädda eu visserligen kulturhistorisk, men
mera borgerlig, yngre byggnad från förstörelse. Så vördnadsbjudande
som den gamla Bohus fästning är icke den s. k. Geijersgården i
Ransäter. Den erinrar icke om herredagar och kungafängelser, icke
om långvariga belägringar med armborstskyttar och kedjekulor, med
handgranater och tunga svärdslag, men den erinrar om att här var
barndomshemmet för en af Sveriges förnämste män. Jag behöfver
icke för denna kammare framhålla, hvem och hvad Erik Gustaf Geijer
var och blek Han var en af de förnämsta ledarne för den litterärt
nationella rörelse, som uppryckte fäderneslandet från dess domning i
början af förra århundradet. Han blef den förste häfdatecknaren i
vårt land, som gjorde historieskrifningen till pragmatisk från att
hafva varit krönikeartad, och med sitt tungt vägande ord verkade
han väsentligt för länkande af vårt kära konstitutionella statsskick
in på normala banor från de afväga!-, på hvilka det förirrat sig.
Och hans personlighet sedan! Hvar man vet, huru stor lian var
såsom häfdatecknare, såsom filosof, såsom skald och såsom kompositör,
men han var icke mindre stor såsom personlighet, ty näppeligen träffar
man hos någon denna harmoniska förening af hufvudets och hjertats
bästa egenskaper i högre grad än hos honom.

Här hafva nu några vermlandsrepresentanter från Andra Kammaren
inför Riksdagen framstält en vördsam anhållan, att Riksdagen
ville anbefalla åt statens vård den gamla minnesvärda byggnad, der
Erik Gustaf Geijer danades till hvad han blef. Statsutskottet har
på goda grunder — det inser jag nog — afstyrkt motionen, men
ser jag närmare på utskottets skal, tycker jag mig dock i dem
kunna finna en vänlig tanke, att motionen, om den möjligen skulle
återkomma med en något bättre utredning, då äfven skulle kunna
vinna statsutskottets huld. I den förhoppning, att statsutskottet,
för den händelse motionen ett följande år återkommer bättre utredd,
ville taga den i sitt mägtiga hägn, slutar jag mitt korta anförande
utan att göra något yrkande.

Ifrågasatt
förvärfvande
åt staten af
viss del af
egendomen
Bansäter.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

N;o 19. 48 Onsdagen den 27 Mars.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 23 och 26 i
denna manad bordlagda memorial n:o 7, ''angående beviljande af
byggnadsanslag för riksbankens afdelningskontor i Linköping, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 23 och 26 innevarande mars bordlagda memorial n:o 2, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om utskottets hemställan
i punkten 6:o af dess betänkande n:o 1, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af vissa §§ i
lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, dels ock åtskilliga
motioner rörande samma ämne och dermed sammanhang egande
frågor, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Angående Föredrogs å nyo lagutskottets den 23 och 26 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 35, i anledning af väckt motion angående
med posten införande i konkurslagen af bestämmelse, att handlingar i konkursinsända
vissa mål må kunna med allmänna posten till rätten, domaren eller rättens
handlingar i ombudsman insändas.
konkursmål.

Herr af Ekenstam: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Om jag anser mig böra göra en gensaga mot det förslag till lag,
som här föreligger, sker det icke derför, att jag i något afseende
vill opponera emot den här uttalade principen; tvärtom anser jag
den vara synnerligen beaktansvärd, och sjelf har jag funnit mig i
stor utsträckning kunna tillämpa densamma. Men såsom detta lagförslag
nu är formuleradt, och innan vi ännu kommit så långt, som
jag har anledning tro, att vi snart skola komma, nemligen att vi
antingen få till stånd en kommissionär hos domhafvanden eller ett
domsagans kansli, som dagligen hålles öppet, har jag icke kunnat
undgå att finna, att denna lag kommer för tidigt, och jag vill med
några ord förklara hvad jag menar. Såsom herrarne alla veta, är
ju domhafvanden den ende, som har någon som helst befogenhet
eller skyldighet att sköta vid domareembeten förekommande kansligöromål.
Detta gör, att, då han till följd af förrättningar af ett
eller annat slag nödgas vara borta från embetsrummet, de skrivelser,
som under denna tid kunna till honom ankomma, icke blifva föremål
för någon som helst expediering. Detta vållar, att om t. ex.
en egodelningsrätt, hvilken fordrar domhafvandens närvaro på aflägsen
ort inom domsagan, tager sin början på måndagen och på lördagen
är utsatt inställelsedag i konkurs, dit domhafvanden omedelbart
från egodelningsrätten begifver sig, komma de handlingar, som
under tiden med posten insändas och i vanliga fall i mycket god
tid skulle inträffa, att obrutna ligga på bordet, och då domhafvanden

N:0 19.

Onsdagen den 27 Mars.

hemkommer, hafva de naturligtvis icke föranledt till någon åtgärd, Angående
utan hafva helt enkelt kommit för sent. Såsom -lagen nu är formu- e

lerad, har domhafvanden icke heller någon skyldighet att underrätta mr,,i vosten
part, som på detta sätt försummat sin talan, om hvad som före- insända vissa
kommit, och denne har sålunda icke heller anledning att söka om
möjligt på annat sätt reparera hvad lian kan hafva förlorat. I åt- ”(Forte)
skilliga andra fall skulle jag kunna framdraga liknande bevis för
min åsigt, med ett ord, jag anser denna lag snarare tillkommen för
att förvilla allmänheten än till dess hjelp. Då härtill kommer, att
de handlingar, som nu äro i fråga, skola anses insända, då de mottagas,
blir detta naturligtvis, då domhafvanden icke är skyldig att
föra något diarium, lätt en anledning till tvister mellan parterna
och domhafvanden, hvilket i många fall kan vara obehagligt och
tråkigt samt framför allt — i ett fäll som detta — onödigt. Då
vi möjligen hafva förhoppning, att redan till nästa Riksdag förslag
framlägges om ordnande af domsagas kansli, tror jag icke vi löpa
någon fara, om vi, med afslag å föreliggande förslag, se tiden an.

Ty något bättre och lämpligare än detta förslag bör ej vara svårt
att få. Jag tillåter mig derför yrka afslag på lagutskottets hemställan.

Herr Bandqvist: Deruti kan jag gifva den föregående talai’en
rätt, att det här icke är fråga om någon så synnerligen vigtig sak
eller någon, som klöfver särskild! stor skyndsamhet. Men den har
likväl sin betydelse. Det förefaller ju underligt, om man i vissa
fall medger, att part kan med posten få insända sina skrifter till
vederbörande myndighet, men icke i andra likartade och särskild!
icke i det fall, som nu är i fråga. Då dessutom praxis sedan längre
tid tillbaka utvecklat sig derhän, att domare mottaga handlingar,
som ankomma med posten, vore det enligt min åsigt olämpligt att
icke genom lag befästa denna praxis. Det är gifvet, att, såsom herr
Ekenstam framhöll, en domare kan vara borta från sin bostad; och
den, som insänder handlingar med posten, har naturligtvis icke någon
garanti för att de komma vederbörande i rätt tid till hända, men
han blir icke sämre stäld, än om han icke hade rättighet att använda
detta sätt för inlemning, som dock sedan länge med fördel
användts; det är ju på egen risk han insänder dem. Jag ber få
påpeka, att beträffande kommunala och fattigvårdsmål samt ärenden,
tillhörande statsdepartementens och de förvaltande verkens handläggning,
äfvensom nu senast i det denna Riksdag förelagda förslaget
till ändringar i rättegångsbalken är dels redan föreskrifvet,
dels föreslaget, att handlingar må på partens egen risk samt under
iakttagande af vissa bestämmelse]- med posten insändas till vederbörande
myndigheter, och synes mig derför svårighet eller fara icke
heller kunna vara förenad med antagande af föreliggande förslag.

Riksdagen har dessutom förut redan uttalat sig för en anordning
sådan som den föreslagna. Vid 1896 års riksdag enade man sig
om önskvärdheten af att något måtte göras uti nu ifrågavarande
hänseende, och det framhölls i den skrifvelse, som Riksdagen då aflat

Första Kammarens Prot. 1901. N:o 19. 4

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

ingående till Konungen, att handlingar brukade insändas med posten samt af
lagodomare i allmänhet mottagits. Då ett sådant förfarande utan olä''med
posten genhet kunde försiggå, begärde Riksdagen en lagförändring just
insända vissa sådan som den nu ifrågasatta. Af betänkandet framgår, att ett
handlingar i förslag, motsvarande det af utskottet framlagda, blifvit uppgjordt
*°(F*ortsT* kgkyrån samt af högsta domstolen granskadt. I betraktande af
^ or '' dessa förhållanden samt andra omständigheter, som icke nu behöfva
närmare angifvas, ber jag få hemställa, att kammaren ville bifalla
lagutskottets förevarande förslag.

Herr af Ekenstam: Jag her att till ytterligare belysande af
saken få påpeka, att de argument, som utskottet kommit med, kanhända
icke äro så verkande, om man ser närmare på dem. Då
lagutskottet såsom stöd för sin framställning säger, dels att det i
motionen föreslagna förfaringssättet redan tillämpas hos statsdepartementen
och administrativa myndigheter, dels att Kongl. Maj:t låtit
inom lagbyrån utarbeta ett förslag till bestämmelser om insändande
med posten af vissa handlingar till hofrätt eller nedre justitierevisionen,
hvilket förslag vid granskning inför högsta domstolen lemnats
utan anmärkning, så bör man i alla dessa fall noga ihågkomma, att
man der har att göra med ständigt fungerande myndigheter. Det
tinnes der för hvarje dag en person, som just är satt att mottaga
och expediera de skrivelser, som inkomma, och dermed är också
lagens tillämpning betryggad. Deremot kan det hos landtdomaren
icke blifva på samma sätt som hos de administrativa myndigheterna,
förrän Kongl. Maj:t och Riksdagen ordnat så, att domsagorna få
kommissionärer eller kansli.

Då den siste talaren sade, att, om jag insänder handlingen till
domaren med posten, och domaren icke tinnes hemma, jag ändock
icke kommer i sämre ställning, än om jag underkastat mig besväret
att personligen inlemna handlingen, så förstår jag icke det argumentet,
ty kommer jag personligen eller genom ombud och finner,
att domaren är borta, så kan det ju i allmänhet tänkas möjligheter
att vidtaga åtgärder för att skydda min rätt, men skickar jag ett
bref, och det blifver liggande en vecka på domarens bord, och saken
försummad, lärer det visserligen hända mer än en gång, ej blott att
jag ådrager mig svåra obehag, utan äfven att min rätt går förlorad.

Herr Bandqvist: Det är att observera, att om också den
föreslagna ändringen icke kan åstadkomma allt, medför den dock en
stor fördel för den, som vill skicka in handlingar med posten i stället
för att personligen inlemna dem.

Det är visserligen sant, att det icke finnes något kansli hos
domaren, men det kan väl blifva framdeles, och den enkla bestämmelsen,
att man har rättighet att anlita posten, synes mig alldeles
icke kunna medföra någon skada eller olägenhet, om också, såsom
jag sagt, fördelarna icke äro så synnerligen framstående. Jag vidhåller
derför mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Herr Lem an: Det har synnerligen inom köpmanskretsar länge Angående
varit en allmän önskan, att en lag af denna beskaffenhet skall komma
till stånd. Såsom praxis nu är, sväfva!'' man, då man har med kon- med posten
kursmål att göra, ofta i ovisshet, huru man bör förfara. En del insända vism
domare mottaga med posten inskickade handlingar, andra åter anse handlingar i
sig icke berättigade eller icke skyldige dertill, och derigenom har /co.p ’
för många personer rättsförlust uppstått. Domarena A., B. och C.
hafva till expedition mottagit handlingar, som insändts med posten,
och man liar* vant sig dervid, men domaren D. vägrar, utan att man
har en aning om, att något sådant kan ske. Det är för att ordna
dessa rättsförhållanden, som denna lag är af behofvet påkallad.

Den förste talaren har sagt, att dessa svårigheter skulle komma
att aflijelpas, om vi finge en lag om domsagas kansli. Ja, ingen
kan mer än jag önska, att vi skulle få en sådan lag; men det är
ganska ovisst, huru snart eu dylik lag kan komma till stånd. Jag
har hört yttranden från andra håll, hvilka göra mig tveksam, huruvida
förslag till en dylik lag, äfven om det kommer att föreläggas
nästa Riksdag, blifver accepteradt; och under tiden qvarstå de orimligheter
jag påpekat.

Nu säger den förste talaren vidare, att, innan lag om domsagas
kansli kommer till stånd, det kan blifva mycket illa stäldt för personer,
som hafva handlingar att skicka in; de kunna nemligen blifva
utsatta för rättsförlust. Det är emellertid alldeles klart, att sådant
i allmänhet ej behöfver inträffa. Det finnes nemligen två sätt att
undvika detta. Det ena är att rekommendera försändelsen och begära
mottagningsbevis. Den, som mottager brefvet, får på samma
gång ett bevis att ifylla angående tiden, när han mottagit brefvet.

Begär afsändaren samtidigt diariibevis, så är han temligen skyddad.

Min öfvertygelse är, att om någon enstaka gång missförhållanden
genom lagen skulle kunna uppkomma, så torde, å andra sidan, dessa
vida uppvägas af den hjelp,» som för den stora allmänheten genom
lagen skulle beredas. Jag anser, att det vore synnerligen beklagligt,
om kammaren skulle afstå detta lagförslag, och jag får
derför, herr grefve och talman, yrka bifall till detsamma.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få instämma med herr
Leman och vitsorda, att det är en allmän önskan inom köpmansverlden,
att ett dylikt stadgande, som nu är i fråga, måtte komma
till stånd. De olägenheter, han framhållit, förefinnas; en stor del
köpmän anse sig hafva rätt att skicka in handlingar med posten,
emedan erfarenheten äfven visat, att detta i många fall utan olägenhet
kunnat ske, men i andra fall ha deraf föranledts stora olägenheter,
derigenom att domhafvanden icke tagit någon befattning med de
insända handlingarna. Att ganska stora förluster derigenom kunna
uppstå, är naturligt, och då det förslag, som nu är framlagdt, varit
underkastadt högsta domstolens pröfning och dervid lemnats utan
anmärkning, samt då det motsvarar de önskningar, som länge varit
hysta inom köpmansverlden, ber jag för min del att äfven få yrka
bifall till lagutskottets förslag.

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

Angående Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr

ommTau talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
med posten pf bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt
insända vissa vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositiohandiingar
i nen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

"(Forts*) Herr af E/censtam begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,

justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 35, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—64;

Nej—9.

Angående Föredrogs å nyo lagutskottets den 23 och 26 innevarande månad

^giltighetstiden bordlagda utlåtande n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
%r lapplagen mc(l förslag till lag angående förlängning af tiden, under hvilken
den 6 juni förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar
188S. flytta emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, skall
vara gällande.

Herr Ljungberg: Det är bekant, att den för Sverige och Norge
gemensamma lapplagen af år 1883 var till tiden begränsad till 15
år, och att, när denna period gick till ända 1898, lagen blef förnyad
för 3 år. Nu har Kongl. Maj:t å nyo inkommit till Riksdagen med
begäran, att denna lag skulle förnyas för ytterligare 3 år eller till
1904. Ett särskildt skäl till denna begäran synes vara det, att en
1897 af Norge nedsatt komité har förklarat, att dess mandat numera
»undergått en icke oväsentlig ändring» och kräfde längre tid,
sedan Sverige underlåtit att å sin sida, »såsom det vid komiténs nedsättande
varit förutsatt», nedsätta en komité för samma ändamål. Då
regeringen nu underlåtit en sådan åtgärd och icke synes ha i någon
mån beaktat den norska komiténs erinran, stå vi, som mera än Norge
hafva behof af en ny lapplag, i följd häraf, om tre år i fall denna
proposition bifalles, på den punkten, att vi hafva hvarken en gemensam
lag uti ifrågavarande hänseende eller en svenk lag, men väl en

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

norsk lag! Då torde det väl hända, att Kongl. Maj:t kommer in till
Riksdagen med begäran, att denna norska lag äfven måtte antagas
af Sverige. Men det är ju alldeles naturligt, att en sådan ensidigt
af grannfolket upprättad lag icke kan vara så fördelaktig för Sverige,
som man kunde önska och fordra, och den nya lapplagen blir således,
om det norska förslaget antages, sämre än den nuvarande,
hvilken likväl är ytterst bristfällig. Lapparne klaga med största
skäl öfver densamma, och litet emellan hafva de, ehuru alltid fåfängt,
skickat deputationer till Konungen för att utverka bättre förhållanden,
emedan lapplagen icke lemnar dem det skydd, som varit
dermed afsedt.

Såsom exempel på, hvilket prejeri mot dem utöfvas från norsk
sida, anföra de, bland annat, att i tvenne distrikt fingo lapparne
betala 60 kronor i hvartdera distriktet, derför att de befarit vissa
utmarker, som likväl då — ty det var före midsommar — voro
betäckta med snö, så att det icke fans ett grässtrå, som kunde
taga skada; och vid ett senare tillfälle hade de i samma distrikt
fått utgifva ersättning med 250 kronor för »skada på allmän betesmark».
Man kan lätt tänka sig. huru betungande detta skall vara
för det fattiga lappfolket. De förklara äfven, och detta bekräftas
från flera håll, att de betungas med oberättigade »taxter» (pålagor)
å norska sidan och icke der åtnjuta i-ättvisa. Då man ser, huru
lagen är beskaffad, finner man också, att förhållandet måste så vara.
När lappar gjort skada i Norge, tillsättes en synerätt, bestående af
en länsman och ett par gode män, och denna synerätts utlåtande
om ersättningsbeloppet och synekostnaden går till utmätning genast
utan dom eller utslag. Det finnes intet vad deremot! Natuxdigtvis
borde det vara lapparne liksom andra rättsökande medgifvet att
anföra besvär mot en dom, som de finna orättvis, och dessutom
synes det mig naturligt, att någon svensk, helst någon af de närmaste
lappfogdarne, borde vara deras biträde i sådana rättegångar,
helst de säga. att de norrmän, med hvilka de hafva att göra, äro
mycket svenskfiendtliga. Under sådana förhållanden vore det synnerligen
önskvärdt, om regeringen åtminstone nu begagnade den tid,
innan den gamla lagen å ny o utgår, till att nedsätta en komité,
som utarbetade en svensk lag, då man nu försummat tillfället att
få en gemensam lag; och sedan kunde det ju vara möjligt att åstadkomma
en bemedling med Norge i afseende på lagen. Såsom det
nu är stäldt, äro utsigterna för lapparne mycket svåra, och tiden
för erhållandet af en bättre lag förhalas dock alltjemt.

Förra gången, år 1898, då förnyelse af lapplagen var före,
uppträdde tvenne talare, nemligen dåvarande vice talmannen, jemte
förutvarande landshöfdingen öfver Norrbottens län, Lars Berg, med
ganska allvarliga anmärkningar emot det egendomliga förhållande,
att ehuru den ömsesidiga förordningen om föxlängning af den gemensamma
lapplagen borde vara likalydande, hade norska regeringen
ensidigt i slutet af samma förordning gjort ett tillägg, så lydande:
»Herved er dog intet afgjort med hensyn til spörgsmaalet om, hvor -

Angående
förlängning af
giltighetstiden
för lapplagen
den 6 juni
188S.
(Forts.)

N:0 19. 54 Onsdagen den 27 Mars.

fMä^nin6afV^ node^ r^9erne har ret til åt fratrcede denne kodicil.» Detta
giiti!)huMden tilläSg har, trots dessa anmärkningar, förnyats i den nya norska
för lapplagen förordningen af 1901, ehuru något dylikt fortfarande saknas i det
den 6 juni svenska förslaget till förordning. Man har tydligen från norsk sida
18SSm velat dermed öppna sig en bakdörr till upphäfvande, om möjligt, af
den nämnda kodicillen till gränstraktaten af 1751; men denna
kodicill är likväl af största vigt, emedan den innefattar sjelfva rättsgrunden
för lapparnes kringströfvande från det ena riket till det
andra, och den är af sådan betydenhet, att om det skulle lyckas
norrmännen att afstånga ifrågavarande trafik, skulle lappbefolkningen
knappast mera kunna existera, hvaraf följden blefve, att Sverige
skulle nödgas med godo eller ondo genomdrifva frigörandet af en
passage,. som lapparne i sekler begagnat. Derför kan det förundra,
synes mig, att icke justitiedepartementet beaktat denna vigtiga sak,
utan återigen utan gensägelse låtit norrmännen komma fram med
detta icke utan beräkning affattade tillägg. Jag tror, att det bästa
sättet hade varit, att svenska regeringen, å sin sida, hade sagt, att
»för upphäfvande af denna kodicill erfordras båda rikenas samtycke.-»
Om man det hade gjort, tror jag, att norrmännen skulle ha förlorat
lusten att vidare framkomma med nämnda, märkliga tillägg.

Jag har för öfrigt icke något yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af andra särskilda utskottets den 22
och 23 innevarande månad bordlagda memorial n:o 4, i anledning af
dels kamrames återremiss af 37 § utaf det i utskottets utlåtande
n:o 2 framlagda förslag till lag om inteckning i fartyg, dels kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om vissa delar af det i samma
utlåtande framlagda förslag till lag om ändrad lydelse af 2, 3 och
''52 §§ sjölagen, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wester under
tiden från och med den 29 innevarande mars till och med den 12.
nästkommande april.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

N:o 19.

Onsdagen den 27 Mars.

På framställning af herr talmannen beslöts, att tredje särskilda
utskottets denna dag bordlagda utlåtande skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde;

hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till det nu pågående
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,os e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 19.

Fredagen den 29 Mars.

Fredagen den 29 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 22 i denna månad.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 33, till Konungen, angående sådan ändring
i gällande grunder för valrätt till Andra Kammaren, att flyttning
från en kommun till en annan ej må medföra förlust af valrätt till
nämnda kammare.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 32, till Konungen, angående förändring af
bestämmelserna om beräkning af hvitbetssockertillverkningsskatten.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3, i anledning af väckta
förslag i fråga om rätt för Riksdagens ledamöter till fria resor å.
statens jernvägar; äfvensom
statsutskottets utlåtanden:

n:o 47, i anledning af väckta förslag om beviljande af anslag
för understödjande medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar;

n:o 48, i anledning af väckta motioner om utredning i fråga
om anläggning af vissa jernvägar; och

n:o 49, angående Kongl. Maj:ts proposition i anledning af en
underdånig ansökning om koncession å anläggning af jernväg från
Kiruna station vid statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen till
Svappavaara i Norrbottens län.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
tredje särskilda utskottets den 27 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 5.

N:0 19.

Fredagen den 29 Mars.

Vid förnyad föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 26 och 27 i denna månad bordlagda betänkande n:o 3, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af § 5 i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande
hemstält.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr grefve och talman! Mina herrar! Den konstnär, som har målat
de i år i kammaren uppsatta tvenne talmansporträtten, har anmält,
att han skulle blifva synnerligen tacksam, om han kunde få låna
dessa porträtt i och för en porträttutställning, som tager sin början
i morgon. Med anledning häraf tager jag mig friheten hemställa,
att kammaren måtte medgifva, att herr Axel Jungstedt får disponera
nu nämnda tvenne porträtt från och med i afton till och med den
10 nästkommande april, d. v. s. onsdagen efter Påsk.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
forsta gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,io e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1901. N:o 19.

N:0 19.

Lördagen den 30 Mars.

Lördagen den 30 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Upplästes följande, af herr statsrådet och chefen för kongl.
civildepartementet till herr talmannen på Kongl. Maj:ts befallning
öfversända nådiga skrifvelse:

VI OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Korges, Götes och Vendes
Konung, tillbjude Eder Gode Herrar och Svenske män, Ledamöter
af Riksdagens Första Kammare, Vår ynnest och nådiga benägenhet
med Gud Allsmägtig!

Med djup tacksamhet för Försynens nåd, gifve VI Eder härigenom
till känna, att Hennes Kongl. Höghet Hertiginnan af Vestergötland
denna dag klockan 8,40 e. m. lyckligen blifvit förlöst med
en prinsessa, som kommer att i det heliga dopet undfå namnen
Märtha Sofia Lovisa Dagmar Thyra.

Förvissade, att I med Oss och Vårt Kongl. Hus delen glädjen
öfver denna lyckliga tilldragelse, förblifve VI Eder med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen. Stockholm i Arffurstens palats
den 28 mars 1901.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Derefter yttrade herr vice talmannen: Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren i anledning af det nådiga meddelandet behagade
uppdraga åt kammarens talman och vice talman att till Deras
Majestäter Konungen och Drottningen samt de höga föräldrarne framföra
kammarens vördnadsfulla lyckönskningar till den för konungahuset
och fäderneslandet glädjande tilldragelsen.

Till denna hemställan lemnade kammaren sitt enhälliga bifall.

Herr statsrådet Odelberg aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anslag till förhöjda understöd åt landtbruksskolorna
i Vesternorrlands, Yesterbottens och Norrbottens län;

N:0 19.

Lördagen den 30 Mars.

2:o) angående pension åt f. d. chefen för Sveriges geologiska
undersökning O. M. Torells enka Anna Elvira Beata Torell, född
Strömberg;

3:o) angående upplåtelse åt Tuolluvara grufaktiebolag af kronan
tillhörig mark i Norrbottens län;

4:o) angående anslag till ersättande af kostnaden för inköp af
viss del af hemmanet V4 mantal Hand n:o 1 i Blekinge län m. m.;

5:o) angående pension å allmänna indragningsstaten för musikdirektören
A. A. Svensson;

6:o) angående pension å allmänna indragningsstaten för f. d.
förrådsdrängen O. Pettersson och bagaregesällen vid Stockholms kronobageri
J. B. Sydow;

7:o) angående pension åt rektorn vid tekniska elementarskolan
i Borås A. V. Tidblom; och

8:o) angående pension åt telegrafisten och vaktmästaren vid
statens meteorologiska centralanstalt V. Z. Lindgren.

Justerades protokollet för den 23 i denna manad.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4,
i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af § 68 riksdagsordningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de nyss aflemnade
kongl. propositionerna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 3
äfvensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 47—49.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 4 skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,49 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

W:o 19.

Torsdagen den 4 April.

Torsdagen den 4 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kongl. Maj:ts.
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

ko) om anslag till nybyggnader in. m. för kustartilleriets inqvartering
å det s. k. Nya varfvet vid Göteborg; och

2:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
stationskarlen Karl Alfred Larsson.

Justerades protokollen för den 26 och 27 sistlidne mars.

Upplästes följande till kammaren inkomna handling:

Protokoll, hållet inför statsrådet och tillförordnade chefen för
kongl. justitiedepartementet den 4 april 1901.

Fullmagt hade inkommit, utvisande, att vid riksdagsmannaval,
som den 2 i denna månad af Östergötlands läns landsting förrättats,
godsegaren Gustaf Andersson i Kohlstad blifvit utsedd att för en
tid af nio år från nämnde dag vara ledamot af Riksdagens Första
Kammare; och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven
form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i
riksbanken och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten
framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda
förekommit skulle meddelas Första Kammaren, hvarjemte fullmagten
skulle till kammaren öfverlemnas.

In fidem
E. Quensel.

Det upplästa protokollet lades till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:
n:o 50, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens tionde hufvudtitel; och

Nio 19.

Torsdagen den 4 April.

n:o 51, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 30 nästlidne månad bordlagda utlåtande
n:o 4.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet n:o 1 Kongl.
Maj:ts denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen om
anslag till nybyggnader m. m. för kustartilleriets inqvartering å det
s. k. Nya Varfvet vid Göteborg.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Majrts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter stationskarlen Karl
Alfred Larsson.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att statsutskottets
memorial n:is 50 och 51 skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa samanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,39 e. m.

In fiden

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1901. N:o 19.

N:o 19.

Lördagen den 6 April.

Lördagen den 6 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollen för den 29 och 30 nästlidne mars.

Vid föredragning af statsutskottets den 4 innevarande månad
bordlagda memorial":

n:o 50, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens tionde hufvudtitel, och

n:o 51, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anlagen under riksstatens åttonde hufvudtitel,

godkändes de i dessa memorial föreslagna voteringspropositionema.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,45 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Rättelse

i Första Kammarens protokoll n:o 9.

Sid 36, rad. 1 uppifrån står: motion

läs: nation

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag 1901.