RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1901:12

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1901. Första Kammaren. N:o 12.

Lördagen den 2 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Herr statsrådet grefve Wachtmeister aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelserna; 2:o)

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
fiskaren Hans Martin Larssons i Klätta aflidna hustru Anna Larsson,
född Alfsdotter;

3:o) angående indragning till statsverket af den från den så
kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan;
och

4:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt landskanslisten
i Stockholms län F. Ivjerrman.

Justerades protokollet för den 23 uästlidne månad.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion angående sammansättning
af styrelse för sådant bolag, hvarom förmäles i § 9 mom. 2 af
bränv i n sf örsäl j ningsf örordningen;

u:o 14, i anledning af dels kongl. propositionen n:o 4 om förändrad
lydelse af § 4 af bränvinsförsäljningsförordningen, dels ock
väckt motion, åsyftande ändring af samma lagrum; och
Första Kammarens Prat. 1901. N:n 12.

1

N:0 12. 2

Lördagen den 2 Mars.

n:o 15, i anledning af väckt motion om ändring af § 8 mom. 2
bevillningsförordningen i fråga om hvad som skall till inkomst
af rörelse eller yrke räknas; äfvensom

lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion
angående ändrad lydelse af 6 kap. 4 § strafflagen.

Upplästes ett till kammaren ingifvet protokoll af följande
lydelse:

År 1901 den 2 mars sammanträdde de valmän, som af kärnrarne
fått i uppdrag att utse revisorer och revisorssuppleanter för
granskning af riksbankens afdelningskontors i orterna räkenskaper
och förvaltning, för att, sedan anmäldt blifvit, att af de personer,
som den 18 nästlidne februari utsetts till revisorer och suppleanter
för granskning af riksbankens afdelningskontors i Karlstad räkenskaper
och förvaltning, revisorerne f. d. riksdagsmannen N. Pehrsson
och bruksegaren C. Ros samt suppleanterne landtbrukaren L. P.
Sjöberg, auditören Rhodin och disponenten E. Larsson vore hindrade
att åtaga sig nämnda uppdrag, företaga val af två revisorer och
tre suppleanter i deras ställe; och befunnos, efter valens slut, hafva
blifvit utsedde till

revisorer efter herrar N. Pehrsson och C. Ros:

herr v. Bahr, C. G. O., kapten, Karlstad, ...... med 48 röster,

» Larsson, Pontus, hemmansegare, Rudsberg,

Molkom .......................................... » 43 » ;

suppleanter efter herrar L. P. Sjöberg, R. Rhodin, E. Larsson
och C. G. O. v. Bahr:

herr Ågren, P. M., handlande, Karlstad,......... med 42 röster,

» af Segerström, W., stationsskrifvare, Karlstad
................................................ » 42 »

» Olsson, Oscar, godsegare, Höije, Karlstad ... » 42 »

» Olsson, Emil, f. d. riksdagsman, Kyrkebol ... » 42 » ,

sedan ordningen mellan suppleanterne blifvit genom lottning bestämd.

J. Johansson. Hans Andersson.

H. Cavalli. Wilh. Walidén.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att det nu
upplästa protokollet skulle läggas till handlingarna, äfvensom att
protokollsutdrag härom skulle afgå till bankoutskottet med anmodan

Lördagen den 2 Mars.

3 N:o 12.

att om valen låta underrätta ej mindre de valde än äfven fullmägtige
i riksbanken samt afdelningskontorets styrelse.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet n:o 3 följande
under gårdagen väckta och då bordlagda motioner:

n:o 33, af friherre Lagerbring, om tillämpning å jernvägs- och
spårvägsdrift af en blifvande lag angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete; och

n:o 34, af herr Lundberg, angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af nytt förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 27 nästlidne februari och den 1 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 8, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1—8.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—16.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 17.

Herr Åkerman: Herr vice talman! Mina herrar! Ehuru jag visserligen
icke gör mig någon förhoppning om att mot ett enhälligt statsutskott
kunna utverka bifall till Kongl Maj:ts proposition i nu föreliggande
fråga, anser jag dock såsom en pligt att, då frågan om yrkesinspektionens
stärkande med nödvändighet snart måste återkomma,
efter förmåga söka bidraga till en enligt mitt förmenande klokare
uppfattning af denna fråga än den, som fått sitt uttryck i utskottets
hemställan. Jag säger, att denna fråga med nödvändighet
måste återkomma, ty det är väl gifvet, att man ej länge kan vara
nöjd med, att öfvervakandet af att de båda lagarna, dels om skydd
mot yrkesfara, dels angående minderårigas och qvinnors användande
till arbete i industrielt yrke, behörigen efterlefvas är så bristfälligt,

Anslag till
anordnande
af fabriksinspektion.

N:o 12. 4

Lördagen den it Mars.

Anslag till
anordnande,
af fabriksinspektion.

(Forts.)

som ju nödvändigtvis måste vara händelsen, när förhållandena äro
sådana, att yrkesinspektörerna, hvilka hafva att öfvervaka dessa
lagars efterföljd, i medeltal icke kunna ens hvart åttonde år hinna
besöka de verkstäder, vid hvilka de skola tillse, att ifrågavarande
lagar följas. Utskottet har ju också antydt, att det sjelft ansåge,
att den nuvarande yrkesinspektionen ej vore tillräcklig, men utskottet
säger sig vilja hafva mera erfarenhet, innan det vill gå
vidare.

Hvad jag här vill särskild! beröra, är framför allt frågan, huruvida
utvidgningen af den nuvarande yrkesinspektionen skall ske
såsom hittills, uteslutande medelst yrkesinspektörer eller medelst anställande
af assistenter.

Om herrarna medgifva, hvad jag anser såsom eu sjelfkär sak,
nemligen att många derå tjensteman behöfvas, för att dessa lagar
skola kunna blifva effektiva, då bör man också, synes det mig, se
till, att det ej blir alltför orimligt dyrt att erhålla den tillsyn, som
är nödvändig, och det enda sättet är väl då att söka skaffa sig
verksamma, arbetande tjensteman utan att deras aflöning kräfver
allt för stora belopp. Herrarna kunna af betänkandet se, hvilka
summor man redan rör sig omkring. Utskottet har ju föreslagit
57,000 kronor, och efter Kongl. Maj:ts proposition skulle beloppet
uppgå till 81,000 kronor; men om i stället för de af Kongl. Maj:t
föreslagna assistenterna lika många yrkesinspektörer skulle tillsättas,
sprunge det årliga utgiftsbeloppet upp till 97,000 kronor.

I fjol, då fråga var om tillsättande af assistenter, hvilka skulle
i likhet med yrkesinspektörerna ega rätt att inspektera, uttalade
utskottet den åsigten, att det ej borde ifrågasättas, att mindre erfarna
personer än inspektörerna skulle få verkställa ett så grannlaga arbete.
I Kongl. Majrts proposition har nu hänsyn tagits till denna Riksdagens
åsigt, i det att det föreslagits, att assistenterna icke skulle
annat än undantagsvis inspektera, nemligen vid förfall för yrkesinspektören
och möiligen eljest någon gång, men alltid endast på,
särskild! uppdrag af kommerskollegium. Dessa assistenter skulle i
öfrigt, enligt den kongl. propositionen, egentligen få till sin uppgift
att se till, att hvad som af yrkesinspektörerna föreskrit''vits
såsom nödvändigt för åstadkommande af skydd mot fara vid arbete
blefve iakttaget, och denna verksamhet — att, när försigtighetsåtgärder
blifvit af yrkesinspektören föreskrifna, se till, om de också
blifvit vidtagna —- den torde väl ej vara af mera grannlaga natur,
än att den borde kunna anförtros åt en assistent. Vidare skulle,
enligt Kongl. Majrts förslag, assistenterna få åt sig uppdraget att,
när de för nyss nämnda ändamål eller möjligen, såsom jag förut
antydt, i särskildt ärende besökte verkstäder, tillse, att lagen rörande
minderårigas och qvinnors arbete blefve efterföljd, och det är ju
icke något, som fordrar ett ovanligt omdöme, att helt enkelt se till,
huruvida gifna föreskrifter följas eller ej. I kommerskollegium,
som först uppgjort det förslag, hvilket af Kongl. Maj:t gillats och

Lördagen den 2 Mars.

5 N:o 12.

framlagts för Riksdagen, hade vi tänkt oss, att det skulle blifva en
lämplig inledning till assistenternas verksamhet, att deras arbete
blefve så begränsad^ som nu angifvits, och vi både hoppats, att,
när de då tillika vid förfall för vrkesinspektörerna skulle få verkställa
yrkesinspektion, de skulle på detta sätt inläras till och vänjas
vid det mera grannlaga arbete, som vrkesinspektörerna hade att
förrätta. Härigenom skulle man vinna den stora fördelen att få eu
någorlunda skolad reserv för inspektörerna. Det är nu mycket
bedröfligt, att, när en yrkesinspektör insjuknar, man måste taga till
förrättande af hans arbete en i yrkesinspektion alldeles okunnig
person, och det är för en hvar lätt att inse,,, hvilken skilnad det
skulle vara, om man hade att tillgå eu grupp af yrkeskunniga
assistenter, hvilka i mån af behof kunde inkallas för att tjenstgöra
i stället för yrkesinspektörer, som af sjukdom eller annan anledning
vore hindrade att sin tjenst förrätta. Vidare skulle man på detta
sätt kunna vinna erfarenhet om, huruvida anledning funnes att med
tiden slå in på utvidgning af assistentverksamheten, hvilket, som
jag sagt, synes mig vara den enda möjligheten för att på någorlunda
drägliga vilkor få eu tillräckligt stor personal för att kunna
öfvervaka lagarnes efterlefnad. Vi hafva ett exempel i vårt grannland
Danmark, der yrkesinspektionen egentligen försiggår medelst
assistenter, ty der finnas ej mer än 2 inspektörer, men 15 assistenter,
och man har dock mig veterligen icke haft anledning att klaga
öfver, att assistenterna sålunda utföra den hufvudsakligaste delen af
inspektionsarbetet.

Det förvånar mig visserligen icke, att man ej vill utan egen
erfarenhet slå in på den vägen, men jag tror, att det varit mycket
lyckligt, om utskottet gått in på den inskränkta assistentverksamhet,
som nu föreslagits, d. v. s. eu assistent till hvarje yrkesinspektör.
Hade detta medgifvits, skulle man efter några år kunnat få behörig
ledning för afgörande af frågan, huruvida man skulle kunna utvidga
assistenternas verksamhet eller fortsätta med yrkesinspektörer jemte
en assistent till hvar och en af dem eller ock återgå till uteslutande
inspektörer.

För att i någon mån visa, att man ej behöfde riskera, att de,
som komme att söka dessa assistent befattningar, skulle vara för
unga, vill jag redogöra för deras ålder, som förra hösten sökte den
assistentbefattning, hvartill förra årets Riksdag beviljade medel, och
hvilken tillträddes vid innevarande års början. De sökandes antal
var 19, men då en af dem icke uppgifva sin ålder, lemnar jag
honom ur räkningen. Af de återstående 18 fylla i år fem 35—45
är, sju 30—34 år, fem 25—29 år och blott en 24 år. Den, som
erhöli platsen, blir i är 35 år gammal, och det synes mig, att, för
så vidt åldern kan anses lemna någon garanti, de anförda ålderssiffrorna
böra vara tillfredsställande för eu så till vida behörig mogenhet,
åtminstone för sådana assistentbefattningar som de af Kong!.
Maj:t föreslagna.

Anslag till
anordnande
af fabriksinspektion.

(Forts.)

3V:o 12. 6

Löi’dagen den 2 Mars.

Anslag till
anordnande
af fabriksinspektion.

(Forts.)

Jag kan således icke annat än beklaga, att utskottet kommit
till det slut, hvartill det kommit, men, som sagdt, jag gör mig ingen
förhoppning om att deri nu kunna åstadkomma någon förändring.
Jag har derför ej heller något yrkande, utan har jag endast velat
framhålla de skäl, som synas mig starkt tala för att, när denna
fråga återkommer, det måtte medgifvas åtminstone en sådan här
inskränktare assistentverksamhet, af hvilken man kan vinna erfarenhet,
om man bör fortgå på den billigare assistentvägen eller om
man måste bibehålla det dyrare sättet att hafva endast inspektörer.

Friherre Gripenstedt: Då den föregående talaren icke har

i ramstält något yrkande, kunde jag ju hafva afstått från ordet.
Jag skall dock be att med några ord få bemöta honom.

Den kritik, som den ärade talaren underkastade statutskottets
förslag, skulle, synes det mig, hafva varit mera på sin plats vid
förra årets behandling af denna fråga, och de åsigter, som han nu
uttalat, skulle då med mera kraft kunnat och bort framhållas, så vidt
dessa åsigter verkligen äro rigtiga, hvilket jag dock för min del
vågar betvifla. Statsutskottet uttalade vid förra årets riksdag såsom
sin åsigt, att det »funnit den princip, att inspektionerna skola förrättas
af inspektörerna sjelfva och icke af några dem underordnade
tjensteman, böra åtminstone tills vidare fortfarande upprätthållas,
och sålunda ansett den för inspektionens tillgodoseende erforderliga
nya personalen böra utgöras af inspektörer med samma tjensteställning
som de förutvarande». Utskottets förslag godkändes då i Första
Kammaren utan diskussion och i Andra Kammaren med 153 röster
emot 53, hvilka dock icke afgåfvos för Ivongl. Maj:ts proposition,
utan för herr Biesérts förslag att ytterligare öka yrkesinspektörernas
antal med två eller till tio. Riksdagen uttalade således ganska tydligt
såsom sin åsigt, att enligt dess uppfattning förslaget om inrättande
af assistentplatserna icke v0re fullt acceptabelt. Ännu tydligare
hade det visserligen varit, om Riksdagen i stället för åtminstone
tills ridare hade sagt, att det allt framgent icke borde blifva
tal om dessa assistenter. Emellertid går det ju ofta så, när ett
afböjande svar skall gifvas, att, för att formen skall blifva litet
mjukare, tydligheten får stå något tillbaka. Likväl synes det mig
som om Riksdagen tillräckligt tydligt uttalat sin mening i denna
fråga, så att man borde kunnat vänta, att frågan om dessa assistenter
icke så snart skulle dykt upp igen, hvilket ju innebär ett
försök att rubba den princip, som Riksdagen förra året sade sig
vilja vidhålla.

Nu säger visserligen kommerskollegium, att »en dylik anordning»
— som den här föreslagna — »hade synts kollegium icke böra anses
oförenlig med den uppfattning, som vid behandlingen inom 1900
års Riksdag af frågan om ökning af yrkesinspektionspersonalen gjort
sig gällande». Jag vågar dock betvifla, att detta uttalande är rigtigt.
Visserligen är det sant, att Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag

7 N:o 12.

Lördagen den 2 Mars.

är modi Berådt emot i fjol, men samma förslag, som Kongl. Maj:t Anslag till
nu framlagt för Riksdagen, var dock redan i fjol framstäldt uti en
enskild motion af herr Hedlund, hvilken motion blef af Riksdagen af- i)lSpelctmn.
slagen. Denna herr Hedlunds motion var af följande lydelse: »att, (Forts.)
om anslag lemnades till anställande af assistenter vid sidan af yrkesinspektörerna,
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte i yrkesinspektörernas och assistenternas vederbörliga
instruktioner införa bestämmelser, enligt Indika de förre egde
förrätta inspektionen, de senare biträda med bvrågöromål, tillsvn
öfver minderåriges användning vid industrielt arbete, efterbesigtning
samt endast på särskilt förordnande af Kongl. Majrt
besigtning i första hand». Denna motion har nu upptagits af kommerskollegium
och blifvit af Kongl. Maj:t framlagd för Riksdagen.

Då emellertid Riksdagen förra året i princip uttalade sig emot detta
förslag, torde Riksdagen icke hafva någon anledning att nu frångå
donna sin ståndpunkt.

Skall nu den för yrkesinspektionen erforderliga personalen ökas,
hvilket ju antagligen är behöfligt, bör det väl derför ske på det
sätt, som Riksdagen i fjol godkände: genom ökande af yrkesinspektörernas
antal. I fjol kunde statsutskottet föreslå en sådan sak,

■som att tre nya yrkesinspektörer skulle auställas, ty då förelåg en
motion om ökning af inspektörernas antal. I år föreligger deremot
icke någon sådan motion, och statsutskottet har derför saknat befogenhet
att föreslå eu ökning af inspektörernas antal. Statsutskottet
har dock, så långt det kunnat, sökt att gå till mötes och afhjelpa
den brist i arbetskrafter, som förefinnes, genom att tillstyrka bifall
till hvad Kongl. Maj:t begärt till bestridande af kostnaden för skrifbiträden
och likartade utgifter, och detta är det enda, statsutskottet
för närvarande kunnat göra. Kommerskollegium säger sjelft på ett
ställe i sitt yttrande: »Väl hade sedan 1900 års början inspektörerna
haft ett större anslag än förut till sitt förfogande för anställande
af skrifbiträden, och sannolikt vore det äfven, att inspektörerna
derför, såsom afsedt vant, under sistnämnda år haft mera tid öfrig
för den egentliga inspektionsverksamheten». Höjes nu anslaget för
aflönande af dylika skrif biträden, synas ju yrkesinspektörerna böra
få än mera tid öfrig till sina resor.

Jag medgifver gerna, att de af kommerskollegium anförda siffrorna
gifva vid handen, att yrkesinspektörerna göra för få resor.

Det torde dock icke vara nödvändigt, att alla ställen lika ofta besökas.
Jag föreställer mig nemligen, att inspektionen hufvudsakligen
behöfver verkställas på de arbetsställen, der brister förefinnas
och der klagomål kunna förekomma; och att yrkesinspektörerna pa
ett eller annat sätt göra sig underkunniga om dessa ställen, tager
jag för alldeles afgjordt.

Nu säges det också, att yrkesinspektörernas arbete blir ökadt
till följd af den nya lagen om minderåriges och qvinnors användande
till arbete i industrielt yrke. Ja, detta är sant så till vida

N:o 12. 8

Lördagen den 2 Mars.

Anslag till som inspektionen derigenom blir mera tidsödande och besvärlig, men
fabriks ai''betsställenas antal och området för inspektörernas verksamhet är
inspektion, fortfarande precis detsamma som före denna lags tillkomst.

(Forts.) Så vidt jag vet, har yrkesinspektionen hittills blifvit väl mot tagen

inom hela vårt land, men detta beror derpå, att yrkesinspektionen
har blifvit omsorgsfullt utförd samt hafts om händer af sakkunnigt,
moget och förståndigt folk. Man kan dock tänka sig, att
det kunde blifva för mycket af det goda, för mycket förmynderskap,
och att omdömeslösa inspektioner lätt skulle kunna sätta yrkesinspektionen
i misskredit. Jag anser för min del, att detta skulle vara
mycket sorgligt, och det synes mig derför vara föga lämpligt att utan
tvingande skäl öfvergifva de principer, man hittills följt härvidlag.
Jag ber derför att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Fränekel: Det förhåller sig ju så, som den siste ärade

talaren nämnde, att den förste ärade talaren, som försvarade Kongl.
Maj:ts proposition, visserligen slutade sitt anförande utan att göra
något yrkande; men han uttryckte på samma gång den förhoppning,
att frågan måtte återkomma och då vinna Riksdagens bifall. Som
jag emellertid för min del hyser den förhoppning, att frågan icke
återkommer i samma form som nu, skall jag be att få gifva några
skäl för denna min åsigt.

Den siste ärade talaren har redan påvisat, hurusom yrkesinspektionen,
då den först kom till stånd, mottogs med temligen ovissa
förväntningar om huru den skulle komma att verka och mottagas
af våra industriidkare. Ett faktum är dock, såsom han också nämnde,
att yrkesinspektionen här i landet på samma sätt som i de flesta
andra länder, der den blifvit införd, har blifvit en för industrien
kär institution, hvilken verkar på ett för både landet och industrien
fördelaktigt sätt. Under sådana förhållanden synes det mig, att
man bort kunna hoppas, att efter det uttalande, som förra året
gjordes om de då ifrågasatta assistenterna, man icke redan i år,
utan att någon annan praktisk erfarenhet vunnits, skulle återkomma
med förslag om inrättandet af dylika assistentplatser.

Jag ber att i kammarens minne få återkalla, hurusom, då
yrkesinspektionen först infördes, man gick så försigtigt till väga, att
man till en början endast anstälde tre yrkesinspektörer. I den
mån, som saken sedan utvecklade sig, anstälde man derefter ytterligare
tvenne, och nu sist hafva vi fått åtta yrkesinspektörer. Jagfrågar
då, om det icke häraf är tydligt, att Riksdagen från sin
ståndpunkt har velat så till vida omhulda denna institution, att man
icke velat, att den skall sakna sådana krafter, som man vid institutionens
inrättande verkligen afsåg. Att deremot nu förvandla denna
institution till det, man här stält i utsigt, då man vill förse hvarje
yrkesinspektör med en yngre assistent, om hvars erfarenhet meningarne
kunna vara mycket delade, det synes mig vara ganska riskabelt.
Man torde påminna sig, att, då man satte lönen för en yrkes -

Lördagen den 2 Mars.

9 N:o 12.

inspektör så högt som till 5,000 kronor, man just i fabriksegarnes Anslag till
intresse gick ut från den åsigten, att till detta grannlaga värf skulle
anställas endast erfarna teknici, hvilka, på samma gång de kunde inspektion.
gifva goda råd vid föreslåendet af försigtighetsmått, med största (Forts.)
grannlagenhet skulle behandla såväl fabriksegarne som deras arbetspersonal
vid utförandet af detta sitt vigtiga värf. Om vi nu, såsom
här ifrågasättes, skulle för arbetets underlättande anställa yngre
teknici såsom biträden åt dessa inspektörer, så tror jag, att ändamålet
med hela institutionen helt och hållet skulle förfelas.

Här bär man såsom ett vigtigt skäl för ökandet af arbetskrafterna
inom yrkesinspektionen framhållit, att den nya lagen angående
minderåriges och qvinnors användande till arbete i industrielt yrke
tillkommit; men kommerskollegium har sjelft i sitt yttrande uttalat,
att man skulle kunna tänka sig, att för öfvervakandet af denna lags
efterlefnad mindre framstående tekniska krafter skulle kunna användas.
Nå väl, skulle man icke då kunna sätta i fråga, att en del
af denna inspektion skulle kunna anförtros åt helt andra myndigheter
än den nu ifrågasatta?

Jag kan för min del icke frångå den uppfattningen, att det
skulle vara mycket skadligt att i det skick, denna nya institution
nu befinner sig, låta den, så att säga, gå nedför på den tekniska
skalan, och jag kan icke godkänna det skäl, som här blifvit framhållet,
nemligen att anskaffandet af lämpliga personer till yrkesinspektörsplatserna
lättare skulle blifva möjligt genom att från dessa
assistentplatser befordra inspektörer, ty enligt mitt förmenande, böra
dessa inspektörer framdeles som hittills tagas ur den praktiska industriens
tjenst, der man mera varit i tillfälle att bedöma vederbörandes
lämplighet och praktiska förfarenhet för en så beskaffad
syssla som denna.

Det är ur denna för mig högst vigtiga principiella synpunkt,
som jag för min del nu ber att fä yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning, biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Punkterna 18—19.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 20.

Ifrågasatt
anslag för

i embetsställning har jag icke tillfällig fortacksam
för det tillmötesgående, * arhetsdcrat -

Friherre Äkerhielm: 1 mm

kunnat vara annat än synnerligen tiicKsam jui uta unmoiesgaenue, arbetshraf
som statsutskottet visat vid behandlingen af Kongl. Maj:ts förslag terna hos
om ökande af kammarrättens ordinarie arbetskrafter; men min kammartacksamhet
skulle hafva varit ännu större, om statsutskottet hade ''Vitten.

>'':o 12. 10

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatt
anslag för
tillfällig förstärkning
af
arbetskrafterna
hos
kammarrätten.

(Forts.)

velat utsträcka sitt tillmötesgående till att förorda äfven det förslag,
om hvilket det är fråga i den nu föredragna punkten.

Såsom kammaren behagade finna, afse de nu af Kongl. Maj:t
framstälda förslagen skilda ändamål. Med det förslag, som under
punkten 2 blifvit föredraget och redan af kammaren bifallits, har
syftet varit att för framtiden utrusta kammarrätten med åtminstone
i det väsentliga tillräckliga arbetskrafter, för att embetsverket
må kunna i tid medhinna handläggningen af de till embetsverket
ingående mål och ärenden. Med det anslag på 6,000 kronor, hvilket
begäres under den nu föredragna punkten, har ändamålet åter varit
att sätta kammarrätten i tillfälle att snarast möjligt afarbeta den nu
befintliga arbetsbalansen, hvilken vid detta års början uppgick till
1,066 besvärsmål, hvaraf 922 balanserade fattigvårdsmål. Balanser,
de må vara af det ena eller andra slaget, höra nu icke till det behagliga,
och det är derför en helt naturlig önskan hos kammarrätten
att snarast möjligt komma ifrån dess balans. När kammarrätten
gjort den framställning till Kongl. Maj:t, hvilken föranledt det förslag,
som behandlas i den nu föredragna punkten, har detta emellertid
skett mindre med hänsyn till embetsverket sjelft än i de
kommuners intresse, Indika fullfölja sina fattigvårdstvister till kammarrätten
och Indika, så länge den nu befintliga arbetsbalansen
icke blifvit af arbetad, få vänta åratal på sina måls afgörande. Under
en sådan väntan händer det ju lätt, att det belopp, om hvilket
tvisten uppkommit, växer ut till en ganska betydande summa, så
att. när målet slutligen blir afgjordt, den tappande parten får vidkännas
betydligt större utgifter, än som skulle blifvit förhållandet,
om målet förut blifvit afdömdt och kommunen sålunda tidigare
kunnat sjelf öfvertaga och fullgöra sin försörjningspligt.

I det läge, frågan nu befinner sig, och då Första Kammaren
samt, enligt hvad jag inhemtat, äfven Andra Kammaren bifallit
framställningen om ökandet af kammarrättens ordinarie arbetskrafter,
hvarigenom det, som varit mest eftersträfvansvärdt, blifvit vunnet,
anser jag mig emellertid icke vid den nu föredragna punkten böra
göra något yrkande. Jag tillåter mig endast uttala den förhoppning,
att, om det skulle visa sig, att med de medel, som Kongl. Maj:t
kan blifva i tillfälle att använda till adjunktioner i kammarrätten,
det skulle kräfva allt för lång tid att frigöra kammarrätten från
den återstående gamla arbetsbalansen, Riksdagen framdeles icke
skall undandraga sig att medverka härtill, för den händelse Kongl.
Maj:t skulle finna skål att förnya den nu gjorda framställningen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i nu föredragna punkt hemstält.

Punkterna 21—24.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 2 Mars.

11 N:o 12.

Punkterna 25 och 26.
Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 27 sistlidne
februari och den 1 innevarande mars bordlagda betänkanden:

n:o 9, i anledning af väckt motion om tullfrihet för blyhvitt,

n:o 10, i anledning af väckt motion om höjande af tullen å
spelkort,

n:o 11, i anledning af väckt motion angående upptagande af
guldklorid in. fl. kemiskt-tekniska preparat under särskilda rubriker
i tulltaxan samt om nedsättning af tullen för desamma, och

n:o 12, i anledning af väckt motion om böjning af stämpelafgiften
för depositionsräkning samt införande af stämpelafgift för
sparkasseräkn ing,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 27 nästlidne februari och den Ifrågasatt ul1
innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af sträckning af
väckt motion angående ändring af 7—11 §§ af 5 kap. strafflagen nödvämsi
fråga om rätt till nödvärn. ,a m''

Herr Wieselgren: Herr vice talman! Mina herrar! Då jag

ber att få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk någon stund,
gör jag det ej sä mycket med tanke på att derigenom för ögonblicket
vinna något praktiskt resultat gent emot utskottets här föreliggande,
afstyrkande betänkande, utan jag gör det för att fästa
både lagutskottets och öfrige herrar kammarledamöters uppmärksamhet
på förhållanden, som kanske mindre ofta berört herrarnes
erfarenhet än min. Hvad jag erfarit om utöfning af den s. k. nödvärnsrätten
enligt vår svenska lag har gifvit mig den öfvertygelsen,
att denna nödvärnsrätt, som i vissa fall måhända borde kallas en
nödvärnsskyldighet, minst sagdt är ett tveeggadt svärd. Denna rätt
kan begagnas i den, jag höll på att säga, mest lojala afsigt; men
icke för ty kan den person, som så utöfvat densamma, efteråt straffas
såsom brottsling.

Jag ber herrarna fästa sin uppmärksamhet på den 8:de §, som
är uttryckt på andra sidan af lagutskottets betänkande. Der förekommer
bestämmelse om rätten till nödvärn mot fånge eller häktad
person, som rymmer eller sätter sig till motvärn mot fångvaktare
eller annan, som honom från rymning hindra vill. Det förekonimer
ej så sällan, att man i en tidning får se omnämndt, att en häktad

N:o 12. 12

Ifrågasatt ut
sträckning aj
nödvärn srätt
en.
Forts.)

Lördagen den 2 Mars.

person rymt från en fånggevaldiger; man kanske förvånar sig öfver
att, när, såsom bekant, en fånggevaldiger är utrustad med skjutvapen
och har rätt att använda dem för att hindra rymningen, han
likväl aldrig gör det.

Förra sommaren hände det sig, att en tidningsman eu dag begärde
min förklaring i fråga om ett hithörande förhållande; jag
läste då hans uppmärksamhet på, att början af denna paragraf väl
tyckes vara ganska klar, men att det förekommer ett par ord i
slutet, som gör, att den får ett helt annat utseende för den, som
skall bygga sitt tillvägagående på densamma. Der står nemligen:
»då må och det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens
bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är»; der
möter då den frågan, hvad som är »nödigt»? Sedan kommer i 9 :

»Finnes någon i fall, som i 7 eller 8 § sagdt är. hafva gjort större
våld, än nöden kraf de; gröfre domstolen efter omständigheterna,
om och i hvad man straffet md nedsättas under hvad i allmänhet å
gerningen följa bort.» Dermed äro vi inne på den ytterst svåra
frågan, om det der större våldet, hvad som är ett »större våld, än
nöclen kräfde»; och den, som stannar inför detta spörsmål, lärer icke
undra på, om eu fånggevaldiger, om eu vaktbetjent tänker sig val
för, innan lian använder den rätt lian har, man kunde ju också
säga den skyldighet, honom är ålagd att genom begagnande af sitt
skjutvapen förekomma t. ex. en rymning, enär lian ju aldrig kan
vara viss på, huruvida icke det våld, han på detta sätt utöfvar,
kan komma att gestalta sig vida större, än nöden kräfde och än
hvad han sjelf afsåg.

Det hände för några få dagar sedan vid eu fångvårdsanstalt,
att, då en fångpersonal på tio man, som varit ute på friluftsarbete
under bevakning af två konstaplar, skulle inmönstras och släppas
genom porten in på fängelsegården, eu af de tio begagnade ögonblicket
att rymma. Hade de nio följt hans exempel, ja, huru skulle
det då hafva gått? Nu stannade dock de nio — möjligen blefvo
de så förbluffade, att de ej hunno besinna sig; men den tionde
sprang. Den ene af konstaplarne var naturligtvis oförhindrad att
rigta sin uppmärksamhet på honom, att befalla honom stanna och
att, om han ej lydde, använda sitt skjutvapen; men han gjorde icke
detta. Han började i stället en kapplöpning med rymlingen. Vanligtvis
går det så till, då en fånge rymmer. Äfven gevaldiger!!
plägar springa efter och blir vanligtvis efter, tv rymlingen är merendels
yngre och i besittning af större krafter och mera uthållighet,
än vaktbetjenten är. Så äfven i detta fall, och snart var rymlingen
försvunnen i mörkret.

Nå väl, eu vaktbetjent står i hvarje sådant fall i valet och
qvalet mellan att blifva straffad för fångspillning och att blifva
straffad för — »större våld, än nöden kräfde». Det åligger vaktbetjent
enligt gällande instruktion att i dylikt fall skjuta efter rymlingens
ben, och han kunde ju också hafva gjort detta så godt han

Lördagen den 2 Mar*.

X:o 12.

iy

lörstått och mägtat; men hvad hade hindrat, att han misslyckats Ifrågasatt ut<>ch
att kulan träffat högre upp? Rymlingen kunde ju hafva uträckning af
sig ned i det ögonblick skottet smällt af, och kulan kunde gått midt
igenom hjertat på karlen. Hvad hade vaktbetjenten då stått för (morts)
risk? Han hade naturligtvis fått ett eller annat års straffarbete,
blifvit af med tjensten, vilkoret för hela hans existens. Allting hade
för honom gått öfver ända, derför att han utöfvat »större våld, än
nöden kräfde». Då är det ju ej att undra på, att i allmänhet dessa
vaktbetjente hellre taga den mindre risken att bli strida till ansvar
för fångspillning, än de utsätta sig för den större risken att utöfva
större våld, än nöden kräfde. Denna deras metodik är nu också
vanligtvis så befäst, att, såsom af det anförda fallet visas, fångarne
merendels mycket litet respektera skjutvapnen; de ha ingen erfarenhet
af att vapnen blifva använda, och hvad som aldrig användes,
sättes derigenom ur praxis, tillvinner sig slutligen icke något vidare
afseende.

Men, säger man kanske, det måste ju naturligtvis vara lätt fölen
domstol att taga hänsyn till dylika nödvärnsfall och att bedöma
dem desto mildare; det bör ju i allmänhet icke vara så svårt att
urskilja gränsen vid nodvärnsrättens praktiska tillämpning. Det
urskiljandet är dock ej alltid så lätt. Jag skall be att få gifva ett litet
bevis för rigtigheten af motionärens påstående, att nödvärnsbestämmelserna
i vår lag måste vara »temligen dunkla», eftersom man ser
domstolarne vackla i sin uppfattning af hvad som må vara nödvärn
eller vanligt våld.

Den 4 november 1898 fick en hemmansegare uppe i Torneådalen,
tror jag, 22 mil norr om Haparanda, besök af två finske undersåtar,
två finnarbetare. De gingo in i hans gård och in i köket, der han
sjelf med sin hustru, ett litet barn, ett och ett hälft år gammalt,
och en tjenarinna befunno sig. De båda finnarne voro druckne,
ehuru ej svårt. De medhade konjak, deraf de drucko sjelfva och
bjödo värden, som visst icke sade nej. Rätt som det var, började
de emellertid att föra oljud och framkasta ärekränkande beskyllningar
och hotelser till iifvet mot värden, med hvilken de förut
varit i ett brutet förhållande. Man visste, att det varit hat dem
emellan. Den ene af finnarne försökte dessutom att fasttaga och
förgripa sig på värdens hustru, men värden förhindrade honom det.

I stegradt raseri slå finnarne sönder fönster och husgerådssaker,
lofva att »göra pölsa af alltsammans» och skrämma på detta vis
tjenarinnan, så att hon hastigast smyger sig ut. Värden sjelf, som
haft sitt lilla barn i famnen, lemnar nu detsamma till hustrun och
går på hennes uppmaning från köket till stugan, som ligger på
andra sidan förstugan, samt tillreglar stugudörren. Han försöker
således att komma undan och att undvika hvarje fortsättning af de
våldsamheter, som på detta sätt påbörjats. Men finnarne fortsätta
sitt vilda lif inne i köket. Den ene af dom drager slutligen upp
eu knif och faktur med den under hustruns ansigte, yttrande: »med

N:o 12. 14

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatt ut-deri här knifven har en menniska förut dödats». Då blir
9trSäZsa/!.mstnm förskräckt, smyger sig ut, knackar på stugdörren, som då
rätten. öppnas af mannen, lemnar honom barnet samt springer sedermera,
(Forts.) rådd, så att hon skälfver, samt iklädd endast eu underkjol samt
strumpor och galoscher, till eu granne, som bor eu halftimmes väg
derifrån, för att bedja honom komma till hjelp. Under tiden hafva
finnarne letat sig ut ur köket. De bulta på stugdörren och befalla
värden att öppna, den ene slår med en knif i dörren, ropande:
»med den bär knifven skall jag dräpa dig». Den andre af finnarne
slår ut två fönsterrutor i stugans fönster med handen och sparkar
in den tredje med foten. Sedan ställer sig kamraten utanför den
sönderslagna delen af fönstret, som ligger 31/, qvarter ofvan marken,
och med knifven i handen yttrar han: »nu kommer jag och dräper
dig». Efter detta är det som värden sätter ned barnet på golfvet,
tager eu bössa, som står laddad inne i rummet, och går fram med
den till fönstret. Då hafva emellertid de af hustrun tillkallade
grannarne hunnit tillstädes, och eu af dem, en yngling, ser mannen
komma fram till fönstret med bössan. Han trycker då in ansigtet i
fönstret och ropar till mannen, att bössan icke behöfves, enär det
nu kommit folk till hjelp. Men karlen, som är af ett häftigt och
våldsamt lynne, har nu hunnit bli så irriterad, att han icke tycks
känna igen ynglingen eller förstår, hvem han iir, utan hotar äfven
honom, i det han säger: »träng er ej in här, för då skjuter jag!»
Ynglingen ropar ännu en gång till honom, att det icke behöfves,
utan att de nu äro här för att hjelpa honom. Utan att akta derpå,
rigta!- emellertid mannen bössan utåt och skjuter efter den ene af
finnarne samt träffar honom i ryggen. Skottet går midt igenom
hjertat, och karlen faller och är död.

Nå väl, nu kommer frågan, huru detta våld uppfattades af våra
domstolar. Var det nödvärn eller var det icke nödvärn? Häradsrätten
finner intet nödvärn föreligga, utan dömer gerningsman!!en för
dråp till 6 år och 6 månaders straffarbete. Den dömde är öfvertygad
om, att han har begagnat sin nödvärnsrätt och går vidare. Hofrätten
förehar saken. Der uppstår dissensus. Två ledamöter förklara,
att han begagnat sig af nödvärnsrätt, fast han gjort större
våld, än nöden lcräfde; men tre ledamöter förklara, att ingen nödvärnsrätt
förelegat, och ändra icke häradsrättens beslut. Mannen
går vidare. Kongl. Maj:t förklarar, att hau varit berättigad att
använda nödvärn; men flå han gjort större våld, än nöden kräfde,
ändras hofrättens utslag så, att mannen jemlikt 5 kap. 9 § och 14
kap. 3 § strafflagen dömes till 2 års straffarbete. Under processens
gång hade nu 101 /2 månader förflutit, hvarunder mannen suttit uppe
i Pajala kronohäkte. Under tiden hade hustrun dött af sorg, barnet
hade blifvit angripet af sj ukdom och råkat ut för olycksfall, mannens
egendom — han var bragt i konkurs — hade gått under klubban,
och sjelf var han af ånger öfver sitt dåliga lif och förtviflan öfver
sin ställning så gripen, att han fruktade för sitt förstånd: han kände

Lördagen den 2 Mars.

15 N:o 12.

sig icke kunna härda ut, utan ingaf förra hösten nådeansökan till Ifrågasatt wtKongl.
Maj:t, och Kongl. Maj:t gaf honom den begärda nåden.

Af denna relation torde ju verkligen motionärens yttrande vara rätten.
temligen kraftigt bestyrkt; ty när i ett fall sådant som detta dom- (Forts.)
stolarne kunna hafva olika mening, om nödvärnsrätt föreligger, må
väl knappt kunna bestridas, att ju icke lagen kunde behöfva något
förtydligas.

Men, mina herrar, nödvärnsrätten kan utöfvas på ännu andra sätt.

Jag fick i fjor som svenska statens ombud göra en utrikes resa.

Dagen före afresan blef jag vid ett privat samtal af justitiekansleren
tillfrågad rörande en i tidningarna återgifven »interview», dervid
bland annat omtalats, att jag om någon förklarat, att han borde
hafva fått medalj, men blifvit dömd till så och så många års straffarbete.
Justitiekansleren begärde få upplysning om, hvilket fall det
var. Derom kunde jag ej upplysa honom, derför att så många
år förflutit, sedan faliet förevar, att jag glömt ej blott årtalet utan
äfven namnet på mannen i fråga; men jag hänvisade till ett annat
fall, som af befälet på Långholmens centralfängelse omtalats för mig
och som der mycket upprört känslorna. Sedermera sattes i förbindelse
detta fall, i tidningarna kalladt »fallet Wickström», och
historien om medaljen. De hörde dock ej alls i hop. Men jag var
då utrikes, och när jag kom tillbaka igen, tyckte jag, att frågan
kunde vara utagerad för den gången. Här skall jag emellertid be
att få omtala det fall jag afsåg, då jag, såsom anförts, yttrade, att
en gerning, som under andra omständigheter kunnat betinga en
medalj, nu medfört straffarbete.

Det var eu midsommardag på qvällen, som en man — jag ber att få
säga namnet; det är mycket ofta förekommande, så att det bör ej kunna
närgånget individualisera vederbörande: han hette Andersson — jemte
fem andra personer gingo mot ett bruk, der bruksarbetarne hade
eu dansbana, hvarest dans pågick. Mellan bruksarbetarne och jordbruksarbetarne
der i trakten rådde eu ganska stor misstämning; de
höllo sig vanligtvis skilda från hvarandra. Endast bruksarbetarne
och deras fruntimmer dansade på dansbanan; jordbruksarbetarne
voro derifrån uteslutne. På vägen sammanträffade en bruksarbetare
med Andersson och hans sällskap. Någon i sällskapet knuffade om
kull bruksarbetaren. Men dermed var den saken slut, och bruksarbetaren
fortsatte sin väg. Eu af de fen: i Anderssons sällskap
hade emellertid den djerfheten att gå fram till dansbanan. Han
blir der igenkänd, och när den knuffade bruksarbetaren berättar,
huru han blifvit förfördelad af eu flock drängar, upplågar förbittringen.
Drängen, som varit i Anderssons sällskap, anfalles, och man
tillfogar honom med eu sten, inknuten i eu näsduk, ett ganska våldsamt
slag i hufvudet, så att blodet rinner och han finner för godt
att fly. När han upphinner sitt sällskap, som sitter på någon plats
i närheten af vägen, omtalar han för detta hvad som händt och
säger sig vara förföljd. De gå då litet framåt vägen, tills de få se

N:o 12. 16

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatt ut- en ofantligt stor skara karlar komma, efter några vittnesmål minst.
sträckning af ef(er andra inemot 100. När de få se dessa, taga de naturligt nodvcLTfut-

• 1 o o

rätlen. v*s till benen och försöka fly undan så hastigt som möjligt. Anders (Forts.

) sou är snabbfotad. Han hinner undan. Men kamraten, som erhållit

slaget, är icke så lätt på foten som Andersson. Han upphinnes, och
Andersson hör honom ropa, att han måtte komma och hjelpa honom.
När Andersson då vänder sig om, får han se sin kamrat kullslagen
på marken och tre karlar i färd med att misshandla honom. Hade
Andersson varit en feg mes, hade han ej brytt sig derom, utan fortsatt
att springa, då saken för honom hade varit slut; men nu var han en
behjertad karl, som blygde$ för att lemna sin vän i sticket. Han gör
hvad hvarje ärlig svensk i hans läge skulle ha gjort —• han vänder
om för ett hjelpa sin vän; tager så i hast upp en käpp från marken
och slår till en af karlarne —; som han sade till mig, måttade han åt
den arm, som var höjd för att dänga till kamraten, i syfte att »döda»
hugget mot denne. Men karlen, mot hvilken Andersson rigtar slaget,
vrider på sig och träffas i hufvudet. Andersson fortsätter med ännu
ett slag åt någon af de andre, befriar på detta sätt sin kamrat, som
kommer på benen igen; och sedan detta skett, taga de båda två till
flykten. Hittills är ju allt godt och väl, men den af de tre angriparne,
som af Andersson fått ett slag i hufvudet, faller. Anderssons
kamrat hade ju sjelf nyss fått ett slag i hufvudet, men det
hade vållat blott ett ofarligt blodvite. Den af Andersson slagne
ligger deremot död. Hvarför? Jo, skälet kom fram vid obduktion
af hans kropp: han hörde till de s. k. »tunnskallarne», han
hade eu så särdeles tunn skalle, att det slag, som, om det träffat
en annan, icke skulle hafva gjort någon farlig verkan, deremot på
honom spräckte hufvudskålen och hade döden till följd. Andersson
blef lagförd. Han säger inför domstolen, alldeles sanningsenligt, att
han gjort sin gerning för att bispringa kamraten, »hvilken, som det
sägs i utslaget, varit i ögonskenlig fara att blifva ytterligare misshandlad
af de talrika personer, som, efter förutgånget svårare förfördelande
af densamme, länge förföljt och nu upphunnit samt kullkastat
honom»; således, just hvad som i 5 kap. 11 § strafflagen
förklaras vara nödvärn, men han blef lika fullt dömd för dråp till
21/, års straffarbete.

Ja, mina herrar, här föreligger ju utom all fråga det faktum,
att gerningsmannen utöfvade »ett större våld, än nöden kräfde»,
för så vidt man ser på våldets verkan; men ingenting visar, att det
var ett större våld, än nöden kräfde, derest man ser på hans gerning
i och, föi'' sig, tv det var ett för honom doldt fel i fråga om
angriparens hufvudbildning, som gjorde, att verkan blef sådan som
den Slef. Det är någonting, säger man möjligen, som kan inträffa
i hvarje fall, der två menniskor slås. Den ene vet icke, huru den
andre är beskaffad, och genom en ganska lindrig åtgärd, en örfil
t. ex., kan en sådan skada inträffa. Men härvidlag är dock någonting
särskildt att bemärka. Det är det, att karlen utöfvade sin nöd -

Lördagen den 2 Mars.

17 Jt:o 12.

rätten.

(.Forts.)

värnsrätt för att skydda en kamrat. Det var sålunda ett ädelt Ifrågasatt utmota,
som invecklade honom i den olyckliga situationen, hvars utgång sträckning aj
heller icke var af honom alls åsyftad. Och jag för min del kan 110 ea,ns''
icke annat än anse det vara eu brist i lagen, att det icke tinnes i
densamma en bestämmelse, enligt hvilken det skall fästas särskildt
afseende vid eventualiteter eller »ofall» af nu antydda slaget; det blir
lätt annars så, som man påstår, att eu gammal domare i Stockholms
rådstufvurätt en gång skall hafva sagt: »Min vän», skall han hafva
yttrat, »om någon anfaller dig, så spring; ty om du försvarar dig,
kan du aldrig veta, om du ej kommer på fästning!»

Jag skall be att få redogöra för ännu ett härmed likartadt fall,
som ock förefaller mig ganska beaktansvärdt. En ännu ej fullt
18-årig pojke, oäkta född och vid 9 månaders ålder upptagen af ett
ogift fruntimmer, som gaf honom hem och skydd och uppfostrade
honom, och hos hvilken, nu omkring 50-årig, han ännu vid ifrågavarande
tillfälle, år 1899, var boende, satt en qväll och drack tillsammans
med ett par kamrater hos sin fostermoder. Vid det nästföregående
fallet hade jag ingenting att förmäla om något inflytande
af rusdrycker, då Andersson vid tilldragelsen var fullt nykter; och
i trots af det nämda »gillet», dervid man drack bränvin, tyckes
detta dock vara utan skuld, i tv att det våld, som här utöfvades, ej
skedde förr än följande dag. Under det emellertid gillet pågick på
qvällen, hade ännu en man kommit dit; hall hade stannat och slutligen
som de andra gått och lagt sig. På morgonen hör fostersonen,
huru hans fostermoder inne i köket ropar till mannen — som hette
Danielsson — att han skulle gå. Denne förklarar, att han icke
ämnar göra det. Flera gånger upprepar hon sin begäran, att han
skulle aflägsna sig, men han gör det icke. Så kommer qvinnan in
till sin fosterson och säger, att Danielsson varit oförskämd mot
henne, betett sig oanständigt. Danielsson följer henne in i stugan,
der fostersonen är. Denne ber honom gå, men han vill icke. Sfi
går fostermodern åter ut i köket, och både fostersonen och Danielsson
följa henne dit. Der upprepar Danielsson sitt otillständiga och oförsynta
beteende mot qvinnan. Jag kan icke här ingå i någon beskrifning
derom. Det är emellertid af den beskaffenhet, att fostersonen
förklarar, '' att han ej tål ett sådant beteende, och hotar att
kasta ut Danielsson, om han ej uppför sig skickligt. Till detta hot
tager Danielsson ingen hänsyn, utan fortsätter. Då för fostersonen
ut honom och stänger köksdörren efter honom. Danielsson söker
på nytt komma in, men mötes af ynglingen, som för honom först
ut på gården och derifrån ut på landsvägen. Men envis och ihärdig,
antagligen litande på sin styrka — Danielsson var en ovanligt
storvuxen karl — kommer han tillbaka. Då går fostersonen
mot honom och söker hindra honom att komma vidare. Svärjande
och bråksam tränger sig Danielsson fram ett stycke in på gården.

Ynglingen söker hålla honom tillhaka med händerna och gifver
honom tillika med hufvudet eu s. k. »dansk skalle» under hakan
Forsla Kammarens Vrål. A:o Vi. 2

N:o 12. 18

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatt ut-— med den påföljd, att mannen hejdar sig, går in och lägger sig
sträckning af j en }ac]ai c]er pan en stund efteråt befinnes döende. Han skickas
n°rätten'' visserligen på en vagn till en läkare, men aflider inom några timmar.

(Forts) Nu egde det förhållandet rum med denne Danielsson, att lian

hade en ovanligt lång hals; när fostersonen gaf honom stöten med
sin skalle, brast sköldbrosket och inträffade eu ansvällning af struplocket,
som gjorde, att mannen qväfdes. Fostersonen, som så godt
han kunnat sökt värna den qvinna, hvilken han hade att tacka för
allt utom lifvet, blef åtalad och dömd för dråp. Häri sökte nåd.
Första gången afslogs hans ansökning, men då den än en gång
förnyades, bifölls den.

Här spelar också ett sådant der särskildt förhållande in. Det
är en speciel egenskap hos angriparen, som gör, att han på det angifna
sättet tager skada. Som herrarne veta, hör det der egendomliga
bruket att gifva »danska skallar» visst icke till det ovanliga;
men till det ovanliga torde väl höra, att följden blir sådan,
som den i detta fall blef. Ynglingen vill mannen intet midt; han
vill blott freda den af honom anfallna qvinnan, och han känner
detta såsom en klar skyldighet. Om den följd, hans stöt mot angriparens
hals skulle få, drömmer han icke. Icke för ty blir han
dömd för dråp. Borde dock icke lagen sjelf taga hänsyn till omständigheter
af denna speciella art? Jag har tänkt mig, att det i
9 § sista punkt borde heta ungefär så: »Voro omständigheterna

sådana, att han svårligen kunde sig besinna, eller fick våldet på
grund af tillfällig eller oförutsedd omständighet större verkan, än nöden
kräfde och afsedt var, då må han ej till straff dömas.»

Jag har, som jag säde, velat fästa det ärade lagutskottets uppmärksamhet
på, huru förhållandena vid nödvärn stundom kunna
gestalta sig; och då jag icke kan begära, att kammaren skall, som
man brukar säga, »på rak arm» antaga ett förslag i den nyss angifna
rigtningen, hvarom ju för öfrigt heller icke är motioneradt
och derå således heller icke kan framställas någon proposition, inskränker
jag mig till att uttala den önskan, att, om lagutskottet
framdeles vid något tillfälle å nyo får dessa paragrafer under sin behandling,
lagutskottet då måtte benäget fästa något afseende vid
hvad jag nu tillåtit mig andraga.

Herr Hasselrot: Då den siste ärade talaren icke framstälde

något yrkande, hade jag möjligtvis icke behöft uppträda. Jag tror
dock, att denna sak är så vigtig, att den bör ses jemväl från en
annan sida, än den förste ärade talaren gjorde. Det är naturligtvis
icke lätt att gent emot hans förträffliga och målande anförande,
som nog gjort ett mycket starkt intryck på kammaren, försvara en
annan mening. Jag skall dock försöka göra detta så godt jag kan.

Jag vill då börja med att uttala den mening, att bestämmelserna
om nödvärn väl voro allt annat än tillfredsställande före förändringen
af år 1890, men att numera gifvits sådana stadganden

Lördagen den 2 Mars.

19 N:o 12.

härutinnan, att, derest de af domstolarne tillämpas i öfverensstäm- Ifrågasatt utmelse
med lagens ord och anda, skälig anledning till missnöje icke
förefinnes. Det är ju icke möjligt att — såsom måhända någon rätten.
skulle anse önskligt — gifva den nödvärnsöfvande rätt att utöfva (Forts.)
hvilket våld som helst utan afseende på beskaffenheten af det våld,
som mot honom rigtas. Det kan t. ex. icke vara rätt, att den, som
blir stucken med en nål, får ostraffadt skjuta ned den, som sticker
honom. I någon mån måste alltid nödvärnet rätta sig efter våldet
och den fara, som våldet innebär. Lagens hufvudsakliga stadganden
lyda sålunda:

»Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som
innebär trängande fara, då ege man rätt till nödvärn och vare saklös
för den skada, som man till farans afvärjande gör». »Finnes
någon hafva gjort större våld, än nöden kräfde, pröfve domstolen
efter omständigheterna, om och i hvad mån straffet må nedsättas
under hvad i allmänhet å gerningen följa bort. Voro omständigheterna
sådana, att han svårligen kunnat sig besinna, då må han
ej till straff dömas».

Mig förefaller dessa stadganden innebära ett kraftigt och tillfredsställande
skydd för dem, som till sitt friande åberopar nödvärnsrätt
och vågar påstå, att de fall skola vara mycket sällsynta,
då våra domstolar nu för tiden — detta gäller såväl öfverrätter som
underrätter — icke taga skälig hänsyn till dessa bestämmelser och
då rimlig anledning till nödvärn förefunnits, antingen, såvidt möjligt
är, frikänna eller åtminstone sätta straffet så lågt som möjligt.

Jag skall nu försöka att i korthet granska de exempel, som den
förre talaren anförde.

Han talade först om en konstapel, som ju skall upprätthålla
ordningen inom fängelset och som har nödvärnsrätt gent emot
fångar, som rymma. Han berättade då, om jag rigtigt minnes, att
det under konstapelns bevakning var 10 fångar, af hvilka eu sprang
och de öfriga 9 stannade qvar. Konstapeln, som icke kunde lemna
de qvarvarande, vågade emellertid icke använda skjutvapen mot den
rymmande, derför att han riskerade att träffa fången i hufvudet i
stället för i benet. I förra fallet skulle han nemligen riskera straff,
i det senare skulle han bli straff-fri. Men så vidt jag kan förstå
och tolka lagen, skulle han bli straff-fri i båda fallen. Han kunde
lugnt ha skjutit, derest sådant erfordrats för att hindra l-ymningen.

Sedan erinrade talaren om en mycket beklaglig händelse från
Torneå-dalen och fäste sig dervid mest och utförligast vid det särskildt
upprörande sätt, på hvilket de båda finnarne uppförde sig i
köket. Men om jag icke misstager mig, gick hustrun derefter att
söka hjelp på ett ställe, som var beläget på en half mils eller möjligen
en half timmes vägs afstånd derifrån —- och hon kunde således
hafva varit tillbaka först en full timme efter uppträdet i köket,
och mannens känslor kunde således icke då vara upprörda omedelbart
af detta uppträde. Hvad försiggick då efter denna timmes

N:o 12. 20

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatt i
sträckning >
nöd värnsrätten.

(Forts.)

t- förlopp? Jo, finn ar ne bultade på dörren, höggo i den med en knif
^och slogo sönder en fönsterruta i det stängda hus, der mannen befann
sig. Detta innebar ju anledning att berättiga mannen till
skäligt nödvärn, men att, då hustrun ankommit med hjelpande personer
och en af dem ropade: »vi äro här till hjelp, det behöfves
intet våld», det oaktadt taga och skjuta i hjel eu af finname, det
synes mig vara ett våld, som uppenbart var större än nöden kräfde.
Och att han derför dömdes till två års straffarbete, kan näppeligen
sägas vara för mycket -— då straffet för dråp äfven under synnerligen
förmildrande omständigheter är minst sex års straffarbete.

Sedan kom ett annat fall: den person, som kom en annan till
hjelp och med en stake tillfogade en person ett slag, så att denne
dog. Jag antager, att detta händt före år 1890; ty hade det skett
efter 1890, så hade domen stått i uppenbar strid med gällande lag,
som säger, att »kommer någon dem till hjelp, som finnes i nöd
stadd, efter tv förut sagdt är; vare ock för honom lag, som hade
han sjelf i den nöd sig befunnit». Han hade således befogenhet
att åberopa samma rätt till nödvärn som den slagne.

Jag vill nu för min del anföra ett rättsfall. Det var tre ynglingar,
som hade hat och afvoghet mot en annan. De passade på
en qvällsstund och lockade honom in på en bakgata, der de kastade
i kull honom och slogo honom med käppar. Den anfallne —- han
var sjöman — drog sin slidknif och högg eu af de anfallande i
bröstet, en annan i armen. Hugget i armen var icke farligt, men
den, som fått hugget i bröstet, fick länge ligga på lasarett och fick
för all framtid men af detsamma. Hvad gjorde nu domstolarne?
De frikände honom helt och hållet. Så göra också våra domstolar
i allmänhet nu för tiden; och innan man verkligen visat, att de
tillämpa lagen hårdare, än skäligt är, tror jag, att eu lagändring är
öfverflödig. Jag vill visst icke förneka, att det af den siste talaren
föreslagna tillägget är alldeles rigtigt, men jag tror icke, att det är
behöfiigt; tv domstolarne taga ändå dessa omständigheter i öfvervägande.
Vill man göra detta tillägg, så gerna för mig, men jag
tror, att det är onödigt.

Jag vill slutligen fästa mig vid det rättsfall, som motionären
åberopat. Som herrarne se, var det två personer, som voro ovänner
och som kommo i slagsmål. Det började visserligen med, att Olsson
våldförde sig på Andersson, men det finnes ingen antydan om, att
han begagnade något lifsfarligt vapen, och är ej ens styrkt, att lian,
såsom Andersson uppgifvit, användt en messingsdosa. Det var helt
enkelt ett vanligt slagsmål, och det syntes ej spår efter våld å
Andersson. Deremot hade denne tillfogat Olsson flera knifhugg,
nemligen två å den hårbeväxta delen af hufvudet, två i nacken,
ett öfver venstra axeln, två i högra armvecket, ett å öfverarmens
midt och ett öfver högra handleden. Det var icke heller den öfver -fallne, som väckte talan, utan den, som fått de svåra knifhuggen,
som förde ansvarstalan för våldet. I stället för att då ärligt tala

Lördagen den 2 Mars.

21 N:o 12.

om, huru det gått till nekade Andersson till våldet och tog således Ifrågasatt utsak
på bak. Det oaktadt voro domstolarna milda. Häradsrätten bräckning af
frikände honom, hofrätten dömde honom visserligen till straff, men ratt ™
Kongl. Maj:t nedsatte detta till två månaders fängelse, d. v. s. en (Forts "t
ringa bråkdel af hvad straffet skulle hafva varit under normala förhållanden.
Jag tror, att man måste erkänna, att domstolarne äfven
i detta fall tagit all möjlig hänsyn till nöd värnsrätten.

Enligt min uppfattning äro lagbestämmelserna i detta fall så
tydliga och fullständiga, som de kunna vara. Det går icke an att
söka specificera dem för alla möjliga fall, ty fallen äro mångskiftande
ja skiftande på tusen olika sätt, och man kan icke få stadgande!!,
som specifikt träffa de olika fallen, utan lagbestämmelserna måste
vara allmänna. Man måste lita på, att domstolarne vid tillämpningen
sökt träffa det rätta, och det är min öfvertygelse, att en rigtig praxis
kommer att allt mer göra sig gällande, der den icke redan gjort
det. En lagändring är således, enligt inin åsigt, icke af behofvet
påkallad, och jag tillåter mig derför yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Trygger: Det har väl händt många af kammarens leda möter,

att de i tidningarne läst om ett s. k. prejudikat och, när de
läst det, sagt: huru är det möjligt, att en domstol kan döma på det
sättet? huru är det möjligt, att lagen kan vara så bristfällig och
felaktig? Men när man sedermera fått papperen och studerat sig
in i målet, kommer man oftast till en annan uppfattning: man
finner, att lagen är bra, och man finner, att domstolen dömt rigtigt.

Jag tror för min de!, att detsamma, som händer en, då man läser
tidningarne, händer också, då man hör en person, så att säga, på
stående fot referera ett rättsfall. Han framställer saken —- jag är
fullt öfvertygad derom — så opartiskt, som det är honom möjligt
för tillfället. Men det ifrågavarande rättsfallet använder han för
att bevisa rigtigheten af en viss uppfattning, som han vill göra
gällande, och särskild! i sådana fall, då hans minne är det, som
utgör grunden för hans framställning, händer det ofta, att åtskilliga
mycket vigtiga och afgörande fakta falla bort, och att sålunda den
som hör honom, får eu helt annan syn på målet, än han skulle fått,
om han läst papperen.

Jag tror, att detta också kan tillämpas i fråga om den förste
ärade talarens anförande. Ty i de fall, som han här beskrifvit,
tror jag, att utgången mycket väl kan hafva berott icke på lagens
bristfällighet, utan på bevisningen. Nu sade visserligen den ärade
talaren: det var så och så. Ja, den dömde har upplyst, att det var
så och så, och det kanske också faktiskt förhöll sig på det sättet.

Men var det bevisadt? Och någonting annat finnes icke för domstolen.
Det kan äfven framhållas — hvad äfven den siste ärade
talaren påpekade — att det vore godt att veta, när de anmärkta
fallen inträffade: om de inträffade, innan nödvärnsbestämmelserna

N:o 12. 22

Lördagen den 2 Mars.

nödvärns rätten.

(Forts.)

Ifrågasatt ut- ändrades, år 1890, eller efteråt. Ty inträffade de tidigare, så kunna
sträckning af jje naturligtvis icke utgöra skäl för oss att besluta en ändring af
1890 års lag.

För min del är jag för öfrigt öfvertygad om, att de nuvarande
nödvftrnsbestämmelserna äro just sådana, som de böra vara. Vidare
är jag öfvertygad om, att bevisskyldigheten, hvilken är sjelfva kardinalpunkten
i denna fråga, också är i vår lag reglerad på rigtigt
sätt. Men jag tror, att underdomstolarna ofta felaktigt fördela bevisskyldigheten
mellan parterna. Detta har sin grund i historiska skäl,
som ej längre hafva någon giltighet, och jag har reserverat mig
mot utskottets motivering just derför, att jag anser, att lagutskottet
icke har eu fullt rigtig uppfattning om hvad som gäller beträffande
bevisskyldigheten i fråga om nödvärn. I allmänhet om man frågar
en person, huru bevisskyldigheten i brottmål bör bestämmas, så
ligger det närmast till hands för hvar och en att besvara den frågan
så: ingen får dömas till ett visst straff, om det icke är ådagalagdt,
att allting inträffat, som är förutsättning för uppkomsten af detta
straffanspråk från statens sida; det fordras icke blott, att allt positivt
föreligger, som kräfves för straffets berättigande, utan också att
allting är borta, som skulle kunna hindra straff eller ett visst mått
af straff. En sådan hindrande sak är nödvärn. Den, som handlar
i nödvärn, handlar icke blott icke rättsstridigt, utan han handlar
fullt rättsenligt. För så vidt det sålunda från svarandens sida påstås,
att han handlat i nödvärn, skall detta påstående vederläggas
från kärandesidan, innan man kan döma svaranden till straff. Så
länge något tvifvel i detta afseende qvarstår, skall det komma svaranden
till godo. På samma sätt, som, derest det är tvifvelaktigt,
huruvida jag slagit till eu viss person, alla äro ense derom, att jag
icke skall straffas — ty detta tvifvel skall komma mig till godo,
och det skall vara till fullo bevisadt, att jag slagit till honom, för
att jag skall kunna straffas för misshandel — på samma sätt skall
i fråga om nödvärn, om något tvifvel finnes, huruvida nödvärn
föreligger eller icke, detta tvifvel komma den tilltalade till
godo. Käranden skall vederlägga detta tvifvel. Detta enkla sakförhållande
observerar man icke alltid, derför att tviflet ofta vederlägges
af omständigheterna i målet. Då behöfves det icke någon
särskild bevisning för att vederlägga detta tvifvel, utan påståendet
om nödvärn, säger domaren, förtjenar icke afseende; hvad som
förekommit i målet är tillräckligt vederläggande. Detta är icke
någon egendomlighet för denna fråga, ty hvad är det, som har
betydelse i afseende å all juridisk bevisning? Det är erfarenheten,
och erfarenheten säger, att om det föreligger nödvärn, kan man
vara viss om, att det finnes någonting i målet, som pekar derpå.
Finnes det ingenting, som pekar derpå, hvarken svarandens personliga''trovärdighet
eller omständigheterna i målet, så kan påståendet
om nödvärn anses vara vederlagdt genom hvad som för öfrigt
förekommit i målet. Iakttages nu detta af domstolarne, äro våra

23 N:o 12.

Lördagen den 2 Mars.

lagbestämmelser om nödvärn tillräckliga för att skydda den, som Ifrågasatt ut begagnar

sig af nödvärn. Nu kan man fråga: hvaraf kommer det

sig, att våra underrätter — icke alla, men somliga — fordra, att n°rutten.

svaranden skall bevisa nödvärnet? Huru kommer det sig, att lag- (Forts.)

utskottet går så långt, att det fordrar, att svaranden skall åtminstone

göra nödvärnet sannolikt? Jo, det beror på, att missgerningsbalken

både en bestämmelse, som kastade bevisskyldigheten på svaranden.

Men när missgerningsbalken upphäfdes, upphäfdes äfven denna
bestämmelse, och då kom den rigtiga grundsatsen att blifva gällande
rätt. Lagstiftningen gifver i allmänhet inga detaljerade regler i
fråga om bevisskyldigheten. Och i samma ögonblick den felaktiga
regeln om bevisskyldigheten vid nödvärn togs bort genom missgerningsbalkens
upphäfvande, kom sakens egen natur, som för öfrigt
fått ett uttryck i IT kap. 33 § rättegångsbalken, att här som annorstädes
bestämma bevisbördans fördelning mellan parterna. Straffets
uppgift, statens intresse af att den oskyldige icke blir fäld, gjorde
äfven här herskande den i brottmål gällande regeln, att man i tvifvelaktiga
fall bör döma till förmån för den tilltalade. Så kom den
rigtiga rättsregeln, att bevisskyldigheten åligger käranden, till sin fulla
rätt. Denna regel tillämpas också af högsta domstolen, såvidt jag har
mig bekant. Och följaktligen, om det är någon, som i fråga om bevisskyldigheten
vid nödvärn blir för strängt behandlad af underdomstolarne,
kan han med lugn gå till högsta domstolen för att få rätt.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, skall jag be att få
yrka bifall visserligen ej till lagutskottets motivering, men till dess
hemställan.

Herr Wieselgren: Då en ledamot af lagutskottet antydt, att

min redogörelse för dessa förevarande fall kunde vara gjord efter
mindre säkra källor och afpassad efter min speciella uppfattning,
så skall jag tillåta mig upplysa, att jag i går sammanfattade relationerna
af målen efter de berättelser, som af vederbörande föredragande
i hofrätten eller högsta domstolen användts och som äro
bifogade vederbörande akter, indika jag lånat. I hufvudsak äro berättelserna
i deras sammanfattning rätt ordagrant återgifna. Men
då jag ju icke kunde draga vexel på kammarens tålamod med att
gå in i alla små detaljer, har jag måst förbigå mycket, som för
domaren egt sin betydelse. Jag bär dock följt dessa berättelser för
att derigenom kunna fria mig från den mycket lätt tänkta invändningen,
att jag skulle hafva färgat framställningen för mitt speciella
syfte.

För öfrigt ber jag få erinra om, hvad jag tror mig redan hafva
sagt, nemligen att »fallet Andersson» är från mina tidigare fångvårdsår.
Jag kan mycket lätt säga året: det är från 1887, mannen
började sitt straff den 19 juli — händelsen egde således rum midsommardagen
1887. Jag omtalade det derför, att det blifvit förblandadt
med ett annat fall, på livilket man tillämpat ett mitt

N:o 12. 24

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatt wt-yttrande, som icke hörde dit. Men att frånkänna det ifrågavarande
Stnödvärns , fallet a11 beviskraft på grund af dess datum, torde så mycket mindre
rätten. båta sig göra. som dess formella typ är alldeles densamma som den,
(Forts.) hvilken karakteriserar det fall, då ynglingen, som skulle beskydda
sin fostermor, blef dömd som dråpare. Detta skedde så sent som
1899; utslaget är af den 12 juni. Fallet från Torneådalen är från
1898; den 15 december föll häradsrättens dom, och Kongl. Maj:ts
utslag gafs den 22 augusti 1899.

Herr Afzelius: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga,

så stor och omfattande som den i sjelfva verket är; jag är för min
del tillfredsstäld med lagutskottets betänkande, om jag undantar eu
liten skiljaktighet i en enda punkt. Men med anledning af de rättsfall,
som den förste ärade talaren för kammaren framdragit, anhåller
jag få yttra några ord.

Jag vågar påstå, att jag är så god vän af nödvärnsrätten som
någon i denna kammare. Det var ett bland mina första och allra
starkaste juridiska svärmerier att kunna verka något till en förbättring
af nödvärnsrätten, och den första bok, tror jag, på hvilken
mitt namn står, var en apologi för nödvärnsrätten — ''öfversättning
af en bok utaf en bland århundradets störste jurister, Ihering. På
den tiden — för 25 år sedan — vorooi detta afseende helt andra
och bedröfiiga förhållanden rådande. Åberopades nödvärn, betraktades
detta som eu »invändning», som skulle styrkas efter samma
måttstock, som följdes i fråga om andra invändningar, med fullt
bevis, och excess i nödvärn var så godt som alltid straffbar.

Jag vågar påstå, att förhållandena nu äro högst väsentligt ändrade.
Äfven jag tror mig hafva någon kännedom, någon öfverblick
af domstolspraxis i vårt land. I det hela taget, i stort sedt är den
tillfredsställande; det kan till och med, efter min uppfattning, sägas
någon gång röjas benägenhet att gå något för långt i den andra
rigtningen. Man får icke slå öfver heller åt det hållet. Det är behöfligt
och nyttigt, att lagen har något stadgande, som gör, att både
en gevaldiger, som har att bevaka fångar, och den, som har att
afvärja ett angrepp på sin person eller sin egendom, drifves till att
betänka sig något, innan han griper till revolvern eller eljest tillfogar
eu skada, som kanske blir obotlig. Anser man det nyttigt, att det
finnes eu sådan bestämmelse, måste man också hålla på, att lagen
skall bestraffa excess i nödvärn, när tillfälle till betänkande fans.
Men om man gillar denna regel, måste man åt domstolen öfverlemna
att efter omständigheterna bedöma, om och i hvad mån straffet
för excess i nödvärn må nedsättas eller bortfalla. Härför kan lagen
icke gifva någon närmare ledning, än den gör. Och det är klart,
att man icke af ett kortfattadt referat, äfven om det är opartiskt
och omsorgsfullt, kan bilda sig ett fullt säkert omdöme, huruvida
domstolen i detta afseende dömt rätt eller icke, och öfver dess domslut
bryta stafven. En hvar förstår, att frågan, huruvida och i hvad

Lördagen den 2 Mars.

25 N:o 12.

män våldet var större, än nöden kräfde, och om gerningsmannen Ifrågasatt utbrnt
kunna besinna sig eller icke, hör till de allra finaste bevisfrågor, str^^ng a^
till de allra ömtåligaste omdömesfrågor, som kunna ställas på en n rutten
domare. Det är derför också alldeles naturligt, att, trots det att (Forts)

lagen är god och trots det att domaren i det hela taget har en rigtig
uppfattning af nödvärnsrättens utsträckning, det i ett visst gifvet
fall kan gå så, att den ene domaren säger: »när jag sammanlägger
alla omständigheter, som föreligga i målet, så måste jag anse, att
denne man öfverskridit sin nöd värn srätt», under det att den andre
domaren säger: »nej, det har han icke». Det finnes och måste finnas
så mycket subjektivt i detta, att jag vågar påstå, att ett kort referat
aldrig kan gifva tillräcklig ledning för omdömet. Jag vill icke bestrida
rigtigheten af de referat, den ärade talaren lemnade, men jag
vill påstå, att ett dylikt referat icke utgör en tillfredsställande grundval
för att bedöma, huruvida det föreliggande fallet var rätt jugeradt
eller icke. Det var för öfrigt glädjande att nyss erfara, att ett af
de refererade fallen ligger före år 1890 och således icke har någon
betydelse för den föreliggande frågan. För min egen personliga del
tror jag mig icke vara ansvarig för något af de beslut, som talaren
framdrog. Deremot står jag såsom ansvarig för det utslag, motionären
i frågan lagt till grund för sin framställning; men jag hyser
verkligen den tillförsigt, att detta domslut hvilar på eu rigtig uppskattning
af nödvärnsrätten och att äfven tagits behörig hänsyn
till omständigheterna i det då föreliggande fallet. Lagutskottet har
också genom sin analys visat, huru ofullständigt motionärens återgifvande
varit och huru vanskligt det är att bygga på dylika referat.

Jag sade, att det var en punkt i lagutskottets betänkande, som
icke fullt tillfredsstälde mig. Denna punkt är nyss berörd af herr
Trygger. Det är frågan om bevisningen angående nödvärn; der
kommer man till hvad jag tror vara sjelfva hjertpunkten af frågan.

Fordrar man, att eu person, som befinnes hafva på tu man hand
utöfvat våld mot en annan, skall bevisa hvad som passerat, innan
han utöfvade våldet, bevisa, att han blef anfallen och hurudant angreppet
var, fordrar man, att han skall bevisa ens någonting dervidlag,
så kan man säga, att nödvärnsrätten väl fmnes på papperet,
men icke i verkligheten. Der låg också den väsentligaste bristen i
den äldre uppfattningen och rättstillämpningen. Ty, såsom herr
Trygger rigtigt utvecklade, nödvärnet skall icke bevisas. Brottet är
icke begånget, med mindre det begåtts utan nödvärn. Uppgifver
den, som tillfogat annan en skada, att han gjort det i nödvärn, så
bär domstolen att taga i öfvervägande allt, som är kändt i målet.

År det då utredt, huru det gått till, så är allt godt och väl, det
gäller då blott att bedöma detta. Men finnas inga vittnen, finnes
ingen direkt upplysning, huru det gått till, då anser åtminstone jag
— och jag vågar tro, att samma mening skall göra sig gällande i
högsta domstolen — att man har att undersöka, huruvida uppgiften,
att gerningsmannen handlat i nödvärn, med afseende på alla om -

N:o 12. 26

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatt utsträckning
af
nödvärnsr
ätt en.
(Forts.)

Ifrågasätta
lagbestämmelser
mot spioneri.

ständigheterna i målet ter sig såsom rimlig eller icke; finner man
då uppgiften icke vara blottad på rimlighet, äfven om den icke har
något positivt stöd, så bör mannen icke fällas. Jag kan icke säga
annat, än att uppgiften får gälla, när icke omständigheterna föranleda
ett motsatt antagande. Man bör således icke fordra bevisning
om nödvärn, icke ens i den mildare form, lagutskottet synes förutsätta.

Jag har, herr vice talman, naturligtvis icke något yrkande att
göra; jag har endast önskat göra detta uttalande med afseende å
det, som under diskussionen förekommit.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 sistlidne februari och den
1 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 21, i anledning af väckt
motion om utfärdande af lagbestämmelser mot spioneri.

Herr Ljungberg: Vi stå för närvarande i begrepp att under kasta

oss oerhörda uppoffringar för att bevara vår sjelfständighet,
men samtidigt låta vi spejare af främmande nationalitet genomströfva
alla vinklar och vrår af vårt land för att anskaffa underrättelser,
som kunna underlätta en eventuel invasion. Deri ligger synbarligen
en stor motsägelse. Det tvifvel, man förut möjligen haft i fråga
om karakteren af herrar sågfilares uppträdande, torde väl nu vara
försvunnet. Man är fullkomligt öfvertygad, att något ligger bakom,
och det vore oförlåtligt att låta detta kunskaperi saklöst fortgå, sedan
dessa sågfilare sj elfva af slö j åt sig. Ur den grå kappan ser man
alltför ofta framträda eu officer eller en underofficer, anvisar man dem
att söka arbete på något ställe, skratta de deråt och gå en helt
annan väg, och det har händt, att man under den anlagda bondkostymen
sett framträda en af de allra skickligaste fäktmästare,
som, sedan han anmodat en soldat, öfvad i bajonettfäktning, att gå
löst på honom, kunnat med ett vanligt vedträd i handen ej blott
värna sig mot angreppet, utan äfven kasta den anfallandes gevär
på golfvet.

Under sådana förhållanden måste man vara mycket trankil och
liknöjd om landets säkerhet, när man låter sådana mystiska personer
stryka omkring öfver allt i landet; och man frågar sig: hvad
gör vår nation, hvad gör vår regering? Nationen ser med sitt
nedärfda, tillitsfulla förtroende upp till regeringen, men denna sitter
stum, kall och obeslutsam. Hon tyckes hafva glömt, att det icke
är med undfallenhet och artigheter, utan genom kraft och sjelfkänsla,
som man gör sig respekterad af främmande nationer. Och våra
myndigheter i landsorten, hvad ser man från deras sida? Man
skulle icke kunna tro, att 1855 års instruktion för landshöfdingarne

Lördagen den 2 Mars.

27 N:o 12.

ännu är gällande, ty dess 9:de § innehåller, att, »om något skulle Ifrågasatta
förehafvas, som antingen innefattar stämpling emot riket, kong!
huset, rikets ständer eller grundlagar eller i annan måtto är förser ,n-spi°
landsfriden menligt — åligger det konungens befallningshafvande (Forts.)
att icke allenast sådant med all möjlig skyndsamhet hos Kongl.

Maj:t i underdånighet anmäla, utan ock, till afvärjande deraf och
de brottsliges befordrande till laga ansvar, vidtaga alla de åtgärder,
som omständigheterna påkalla»; och i 10:de § finnes ytterligare
stadgadt, att »Konungens befallningshafvande utöfvar högsta polismyndigheten
uti länet och bör derför hafva omsorgsfull vårdnad
derå, att allmän ordning och säkerhet upprätthållas, samt, i händelse
häremot brytes, vidtaga erforderliga åtgärder». Man har likväl icke
förmärkt den minsta åtgärd i ty fall från vederbörandes sida i
orterna. Huru man skall förklara denna otillbörliga underlåtenhet,
är mig obegripligt, men derom är jag öfvertygad, att, om ännu en
Treffenberg eller en Erik Sparre lefvat, skulle de nog inom sina
respektive län ha gjort rent hus för dessa kunskapare.

Under denna sorglöshet å regeringens och myndigheternas sida,
hvart skall nationen, orolig och bekymrad, vända sig? Den vänder
sig då med förtroende, såsom en sista resurs, till representationen;
och jag var öfvertygad, att, i följd af den allmänna oro och bestörtning,
som här i landet rådt och råder öfver de säregna företeelser,
som jag påpekat, många skulle skynda sig att vädja till Riksdagen
för vidtagande af åtgärder i detta afseende. Besynnerligt nog, och
likasom om denna okloka skuggrädsla gripit äfven representationen,
förmärktes ingen rörelse der inom i detta syfte, förrän jag, upprörd
af regeringens overksamhet och det allmänna missnöjet deröfver,
fann mig nödsakad att väcka en motion i ämnet. Jag kunde då
verkligen icke föreställa mig, att lagutskottet skulle så lättvindigt
behandla en motion, som gälde landets säkerhet, och än mindre
att icke en enda af utskottets sexton ledamöter skulle så vidt tillbakavisa
vissa inflytelser, att han kunde reservera sig mot majoritetens
beslut. Och hvilka skäl är det, som lagutskottet anfört? Jo,
de inskränka sig dertill, att Kongl. Maj:t redan »får antagas hafva
sin uppmärksamhet fäst å detta ämne». Ja, det bör man väl kunna
antaga, då nu i snart två år knappast talats om annat än detta,
men frågan är, hvad denna »uppmärksamhet» gifvit och skall gifva
för resultat! Utskottet säger vidare, att det icke inkommit något
kongl. förslag i ämnet till Riksdagen och att det icke borde göras
något åt saken på grund af enskild motion. Men under sådana
förhållanden, som här äro för handen, då regeringen med en oförliknelig
tolerans upptager de mest ogenerade kunskaperier, tror jag
icke, att man har att vänta någon kong], proposition. Jag vill
tillägga, att deri kan regeringen möjligen ha rätt, då hon nemligen
med mindre uppseende kan sjelf befria landet från dessa närgångna
främlingar, men den har icke rätt deruti, att hon äfven underlåter
alla åtgärder, deri Riksdagens medverkan icke erfordras.

N:o 12.

28

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatta
lagbestämmelser
mot
spioneri.
(Forts.)

Vid det förhållande emellertid, att inga som helst åtgärder
vidtagits från regeringens sida, är det ju största skäl för representationen
att framträda, särskilt derför att ett utlåtande från
Riksdagen innefattar två för land och rike vigtiga saker, nemligen
dels en erinran till regeringen att göra något och dels ett stöd för
henne härvid. Ty om man nu skall vara så grannlaga, att man, i
olikhet med andra nationer, skall, till och med när fråga är om
statens säkerhet, icke våga tänka allenast på sitt eget lands intresse,
faller det sig naturligtvis lättare för regeringen att vidtaga åtgärder
af denna art, om derför finnes stöd i ett uttalande från Riksdagen.

För öfrigt ber jag herrarne betänka, att om ni lemna å sido
denna klagan från nationen och denna framställning inom Riksdagen,
skall följden blifva den, att ju mera vi närma oss tidernas
fullbordan, dess mera skall landet blifva öfversvämmadt af spejare,
kanske icke blott från en magt, utan äfven från andra; och till
slut skola alla våra försvarsanstalter, landstigningspunkter och
kommunikationer vara så väl kända för utlandet, att det knappast
kan löna sig för oss att aflossa ett skott, emedan vi ha sjelfva förlamat
vår motståndskraft. Vi äro besegrade redan på förhand.

Derför vill jag nu taga mig friheten hemställa, att frågan återremitteras
till lagutskottet, på det utskottet måtte komma i tillfälle
att taga saken i förnyadt öfvervägande och att redigera en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t med hemställan om utfärdande
af en spionlag — detta således i öfverensstämmelse med det i min
motion framlagda andra alternativet.

Grefve Douglas: Herr vice talman, mina herrar! Våra

politiska vanor skilja sig i många afseenden från utlandets, och
orsaken härtill ligger helt naturligt deri, att de från början växt
upp på fullt sjelfständig grund. Jemför man dem till exempel
med Englands eller Tysklands parlament, skall man, bland annat,
genast lägga märke till, att den stränga partidisciplin, hvilken der
möjliggör för ett partis förtroendemän att utöfva ett visst inflytande
öfver de motioner, hvilka af partiets ledamöter frambäras, eller
äfven öfver de yttranden i vigtiga politiska ämnen, hvilka af partiets
ledamöter fällas — att en sådan partidisciplin icke hos oss
eger någon motsvarighet. Huruvida detta nu är till skada eller
till gagn för det politiska arbetet, derom vill jag icke yttra mig;
jag har endast velat konstatera, att så är förhållandet.

Jag bör dock tillägga, att jag beklagar, att den ärade motionären
i sin motion icke ausett sig kunna undvara ord och talesätt, hvilka
måste kännas sårande för en grannstat, med hvilken vi lefva i det
bästa samförstånd.

Hvad nu den af motionären föreslagna lagstiftningen angår, så
kan jag icke annat än finna, att den för ögonblicket är obehöflig.
Den franska spionlagen med allt hvad den medfört är visst icke
för oss något eftersträfvansvärdt; och äfven vår germanske grannes

Lördagen den 2 Mars.

2f» >’:o 12

inom alla områden synnerligen väl försedda förråd af polisföreskrifter
bör, enligt mitt förmenande, icke uppställas såsom något
mönster för oss.

Vi hafva nyss slutat eu debatt om nödvärn. Jag hyser den
öfvertygelsen, att regeringen med de magtmedel, som stå till dess
disposition i och för nödvärn mot spioneri, eger fullt tillräckliga
medel för vinnande af de ändamål, den anser nödiga. Rättigheten
att när som helst, utan dom och ransakning och utan något slags
ursäkt eller förklaring till utländsk magt, ögonblickligen ur landet
utvisa hvarje utländing, hvilken på ett eller annat sätt gjort sig
misshaglig, denna rättighet synes mig just i ett fall som detta, der
det ju ofta är svårt att i bevis föra, att spioneri egt rum, vara
synnerligen lämplig för ändamålet.

Jag är å andra sidan öfvertygad, att, om regeringen skulle
finna, att de medel, som stå till dess disposition, icke äro tillräckliga
— jag är förvissad, säger jag, att regeringen i sådant fall sjelf
kommer att vända sig till Riksdagen med begäran om en lagstiftning
i frågan. Men då för ögonblicket denna lagstiftning icke synes mig
af behofvet påkallad, får jag, herr vice talman, hemställa om afslag
å motionen.

Medan jag har ordet, ber jag dock att få tillägga en sak, som
synes mig stå i ett visst samband med den förevarande, och återkommer
då till min utgångspunkt, nemligen våra parlamentariska
vanor. När i utländska parlament frågor förehafvas, hvilka afse
landt- eller sjöförsvaret, bruka dessa frågor i sina detaljer föreläggas
endast de kommissioner eller utskott, hvilka hafva att behandla
dem; Riksdagen eller parlamentet i dess helhet får nästan aldrig
några detaljerade underrättelser och beräkningar sig förelagda, utan
har det förtroendet för sitt utskott att lita på dess pröfning af de
meddelanden, som i förtrolighet lemnas utskottet. Hos oss förekommer
visserligen, att statsutskottet får vissa meddelanden, hvilka
ej komma längre, men i allmänhet eger hos oss den största publicitet
rum i afseende å alla ärenden, hvilka röra landt- eller sjöförsvaret.
När det är fråga om ett nytt gevär eller en ny kanon, lemnas de
mest detaljerade upplysningar i detta afseende. Utomlands åter ser
man, att en adopterad gevärs- eller kanonmodell kan vara antagen
i en stor armé på många hundra tusen man, utan att allmänheten
ännu vet, huru denna modell egentligen är konstruerad. Denna
stora sorglöshet, som af oss visas, denna fordran, som småningom
utvecklat sig i våra parlamentariska vanor att få allt sig förelagdt
in i den minsta detalj, är enligt mitt förmenande ett stort och
farligt fel. Jag vill anföra ett exempel, om hvilket jag dock genast
från början ber att få nämna, att jag anser saken uteslutande bero
på sorglöshet.

Några månader före förra Riksdagens början skickades till samtliga
ledamöter af Riksdagen befästningskomiténs betänkande — icke
hela betänkandet, men dock allra största delen. Betiinkandet till -

Ifrågasatta
lagbestämmelser
mot
spioneri.
(Forts.)

Ji:o 12. 30

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatta
lagbestämmelser
mot
spioneri.
(Forts.)

sändes ledamöterna i försegladt konvolut och med skriftlig anhållan
från landtförsvarsdepartementet att endast använda det till eget bruk
och att efter Riksdagens slut återställa det till landtförsvarsdepartementet.
Nå väl, af detta betänkande, som dock af landtförsvarsdepartementet
ansetts icke böra komma till allmänhetens kännedom
och som icke heller linnes att köpa — af detta betänkande äro i
detta ögonblick 227 exemplar ännu icke återlemnade. Hvart hafva
dessa exemplar tagit vägen? De ligga naturligtvis gömda i de
högar af riksdagstryck, som hvarje år hopa sig. De blifva bortglömda
och de kunna — det kan man tryggt säga — förr eller
senare komma i obehöriga händer. Detta är nu blott ett af de många
bevisen på den sorglöshet, som tyvärr hos oss förefinnes.

Jag vill tillägga, att äfven pressen vid sin äflan att meddela
allmänheten alla möjliga nyheter gör sig skyldig till samma sak, i
det att den meddelar allt, som den på ett eller annat sätt kan
åtkomma.

Det är inom dessa områden, mina herrar, som jag anser eu
rättelse vara mycket mera af behofvet påkallad än inom det område,
som af motionären afses. Jag anhåller om afslag å motionen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim:
Herr vice talman, mina herrar! Jag ber att få strax från början
uttala, att Kongl. Maj:ts regering anser sig icke behöfva antagandet
af en spionerilag. Det har naturligtvis varit föremål för regeringens
öfvervägande, när en sådan motion kom fram, huruvida det skulle
vara önskvärdt att hafva bestämmelser motsvarande dem, som citerats
från den franska och tyska lagstiftningen. Kongl. Majrts regering
har kommit till den bestämda och fulla öfvertygelsen, att sådant
icke är behöfligt och icke är önskvärdt. Regeringen tror sig besitta
tillräckliga medel för att beifra missbruk, om sådana skulle
förekomma.

Jag vill dertill också lägga, att de beskyllningar för — jag tror
jag kan säga så — dels likgiltighet, dels rädsla, som legat i motionärens
anförande, icke äro grundade. Regeringen saknar hvarken
mod, ej heller har den försummat sin pligt att undersöka hvad som
bort undersökas. Detta har skett i mycket omfattande skala. Det
finnes väl knappast något län i riket, der icke sådana undersökningar
gjorts. Resultatet af alla dessa undersökningar, verkstälda af regeringens
organ, är så försvinnande litet — jag vill säga så löjligt
litet i förhållande till det myckna, som genom uttalanden man och
man emellan och genom uttalanden i pressen skulle kunnat förväntas
förefinnas, att jag icke behöfver tala om det.

Vi hafva den stora lyckan att sedan en lång följd af år, sedan
många tiotal af år, lefva i fredliga förhållanden; och det har gång
på gång icke blott såsom en tom fras, utan såsom uttryck för ett
faktiskt förhållande, från tronen uttalats, att vi hafva vänskapliga
förhållanden till alla främmande magter. Det är min fulla öfver -

Lördagen den 2 Mars. 31

tygelse, att dessa förhållanden komma att fortvara och att de, särskilt
hvad angår våra grannländer, äfven utan någon svårighet
skola kunna behållas. Sådana uttalanden ha skett gång på gång i
sammanhang med förslag om försvarets stärkande. Deri ligger således
ett bevis för, att Kongl. Maj:t, med all sin tilltro och förhoppning
att kunna bevara freden, för såvidt den på vårt initiativ och
vilja beror, icke anser sådant utesluta den absoluta förpligtelsen
för den skandinaviska halföns båda folk att förbättra sitt försvar
och bringa det till den punkt, att begge folken kunna med trygghet
motse framtiden.

Det är under sådana förhållanden af betydelse — men alldeles
särskilt i detta ögonblick, då den svenska Riksdagen ju står inför
nödvändigheten att fatta vigtiga beslut i afseende å sitt försvar —
att bevara sin fulla sinnesro, och det kan icke vara önskvärdt,
att behandlingen af eu sådan fråga företages under trycket af eu
konstlad oro. Beslutet bör —- jag antager, att jag i denna punkten
skall finna medhåll från alla håll här i kammaren — beslutet bör
fattas under full medvetenhet om hvad det gäller, icke mer och icke
mindre, men i synnerhet under full känsla af att fosterlandets intressen
hafva rätt att begära offer af nationen, eventualiteterna må
blifva hvilka som helst.

De politiska förhållandena i stort äro sedan tider tillbaka och
komma väl under tider framåt att vara sådana, att hvarje folk behöfver
tänka på hvad som kan bryta dess lugn. För oss finnes
emellertid alltid den stora fördelen, att nationen har bestämdt medvetande
om, att den icke vill något annat folk ondt. Den önskar
lefva icke blott i allmänna fredliga förhållanden, utan i goda förhållanden
till andra folk. Med grannländerna vilja vi hafva utvidgade
förbindelser, utvidgad omsättning; hvad angår längre bort
belägna länder, vilja vi likaledes om möjligt utvidga våra handelsförbindelser,
våra afsättningstillfallen. Men för eventualiteter, som
kunna uppkomma oberoende af vår vilja, hafva vi rätt och pligt
att skaffa oss det skydd, som behöfves. Sedd ur denna synpunkt,
får vår försvarsfråga sin rätta karakter, och ur denna synpunkt
kan också och bör Riksdagen med fullt förtroende gå till dess behandling.
Jag ber att dertill få lägga: med fullt förtroende för att
regeringen skall vidtaga och icke tveka att begära Riksdagens medverkan
för att vidtaga de åtgärder, som kunna behöfvas, om och
när de behöfvas.

Herr Benedicks: Herr vice talman, mina herrar! Efter det

tal, som vi alldeles nyss hört, vill jag för min del lugna mig med
afseende å de farhågor, som man och man emellan i Sverige sedan
ett par år uttalats. Men det är också endast under den förutsättaingen,
att regeringen behörigen beaktar alla förhållanden, äfven
sådana, som af de båda derförut uppträdande talarne framhållits,
som jag skulle kunna lugna mig. Ty onekligen hafva här för -

Nso 12.

Ifrågasatta
lagbestämmelser
mot
spioneri.
(Forts.)

N:o 12. 32

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatta
lagbestämmelser
mot
spioneri.
(Forts.)

hållanden förekommit, som kräfva den allra största uppmärksamhet
utaf hvarje svensk, som vill vara försigtig och vill, att alla de förhållanden,
som kunna inverka på rikets säkerhet, iakttagas.

Det säges, att vi lefva i de bästa förhållanden till andra magter,
och derom är jag öfvertygad. Men jag vill påminna om, att i slutet
af juni månad år 1870 yttrades i Paris af den franske premierministern
— jag erinrar mig nu icke precis ordalagen — att det
sällan varit så lugnt och så molnfritt för Frankrike som då. Jag
skulle för min del önska, att uttalandena i denna rigtning icke
behöfde få i Sverige tagas annorlunda och att de icke må blifva
ett sådant omen som då för Frankrike, när knappt fjorton dagar
derefter eu krigsförklaring gick från detta land till Tyskland.

Det yttrades, att innebörden af hvad man fått reda på vore
nästan ingen; jag tror orden folio, att det var löjligt litet. Väl
vore, om det verkligen så förhölle sig. De, som vederbör, de, som
nu magten hafva, deras skyldighet är dervidlag att iakttaga all den
rätt, all den försigtighet, men äfven allt det mod, som är af nöden.
Att vi icke skulle vilja gifva anledning till något slags fredsbrott med
den ena eller den andra magten, det är en sak, som jag tror icke behöfver
upprepas; men å andra sidan, när förhållanden inträda, som
tydligt påminna om föregående förhållanden, då sådana försök, som
här åsyftas, omedelbart efterföljts af ett för oss så olycksdigert krig —
då hör det till, jag kan nästan säga, mer än vanligt lugn för att
kunna upptaga dessa förhållanden så, som om de egentligen icke
skulle röra oss alls.

Det är under förhoppning, att regeringen visar de egenskaper,
jag nu framhållit, som jag afhåller mig från att göra något yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare derpå
att utlåtandet skulle visas åter till utskottet; och förklarades den
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 26 och 27
nästlidne månad bordlagda memorial n:o 6, angående afskrifning af
osäkra fordringar vid riksbankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö,
Karlstad, Luleå och Mariestad, biföll kammaren hvad utskottet i
detta memorial hemstält.

Herr Jehander afgaf eu motion, n:o 35, angående skrifvelse till
Konungen i fråga om inskränkning af rätten till utskänkning å lägerplatser
af vin och starkare maltdrycker.

Lördagen den 2 Mars.

33 Nio 12.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag afiemnade nådiga proposition till Riksdagen angående
ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelserna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet afiemnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
fiskaren Hans Martin Larssons i Klätta aflidna hustru Anna Larsson,
född Alf sdotter;

2:o) angående indragning till statsverket af den från den så
kallade bergsfrälsejorden i Kopparbergs län utgående tägtekarlsräntan;
och

3:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt landskanslisten
i Stockholms län F. Kjerrman.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fröberg under
fjorton dagar från den 7 innevarande månad.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 1,4 3 e. m.

In fidem

A. v. Krus ens tj erna.

Forsta Kammarens Prof. 1901. N:o 12.

3

N:o 12. 34

Tisdagen den 5 Mars

Tisdagen den 5 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; ock dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne månad.

Vid föredragning af herr Jehanders den 2 i denna månad väckta
och då bordlagda motion, n:o 35, angående skrifvelse till Konungen
i fråga om inskränkning af rätten till utskänkning å lägerplatser af
vin och starkare maltdrycker, beslöt kammaren hänvisa denna motion
till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

_ Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
bevillningsutskottets den 2 innevarande månad bordlagda betänkanden
n:is 13—15, äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande
n:o 22.

Herr af Burén aflemnade en motion, n:o 36, angående dagaflöning
för arméns officerare m. fl. efter ny härordnings införande.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre Sparre under
tolf dagar från och med den 9 innevarande mars.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2 e. in.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Victor Pettersons A.-B. tryckeri, Stockholm 1901.