RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1900:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1900. Andra Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 24 februari.

Kl. n f. m.

i

§ i.

Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

§ 2.

Herr statsrådet m. in. J. E. von Krusenstjerna aflemnade Kongl.
Maj:ts nedannämnda propositioner till Riksdagen:

angående användande af indragna kronofogde-, häradsskrifvareoch
länsmanslöner till inrättande af nya sådana tjenster;

angående upplåtelse till Örebro stad af mark från kronolägenheten
Alnängarne i Örebro län;

angående försäljning af kronoängen Bjurkärret n:o 1 i Södermanlands
län; och

angående upplåtelse åt bergverksaktiebolaget Freja af kronau tillhörig
mark i Norrbottens län.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogos hvar för sig de i gårdagens sammanträde aflemnade
motionerna och hänvisades dervid:

herr David Bergströms motioner, n:o 154 till konstitutionsutskottet
och n:o 155 till kammarens tillfälliga utskott n:o 1; samt

herrar A. J. Ericsons i Ransta och L. P. Mallmins motion, n:o 153,
till kammarens tillfälliga utskott n:o 3.

§ 4.

Härefter företogs till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 7,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 14.

1

N:o 14. 2

Lördagen den 24 Febraari.

Ang. höjning Punkten 3.

af anslaget till

exekution*- Kongl. M;ij:t både föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att
letjeningeu i det under anslagstiteln »Öfverståthällareembetet» uppförda ordinarie
Stockholm, anslag å 12.200 kronor till aflöning åt exekutionsbetjeniugen i Stockholm
finge höjas med 3,800 kronor eller till 16,000 kronor.

Uttkottet hemstälde,

att Riksdagen må medgifva, att det under anslagstiteln »Ofverståthållareembetet»
uppförda ordinarie anslag å 12,200 kronor till aflöning
åt exekutionsbetjeningen i Stockholm må höjas med 3,800 kronor
eller till 16,000 kronor.

Vid punkten fans fogad reservation af herrar P. Pehrson i Törneryd,
H. Andersson i Vestra Nöbbelöf, C. Persson i Stallerhult, Ivar Månsson
i Träa, Boström, O. Larsson i Mörtlösa, S. O. Nyländer, J. A. Sjö,
A. Göransson, B. Persson i Tallberg och O. A. Ericsson i Ofvanmyra,
hvilka ansett att utskottet bort hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Larsson i Mörtlösa: Som kändt är, åligger det städerna i
allmänhet att bekosta sitt exekutionsväsen. Endast Stockholms stad
utgör derifrån ett undantag. På grund af privilegier från fordom,
från 1500- och 1600-talen, har Stockholms stad åtnjutit väsentliga
bidrag till uppehållande af sitt exekutionsväsen. Emellertid har Riksdagen
flere gånger afslagit äskad tillökning i anslaget till uppehållande
af exekutionsväsendet. Särskildt hafva Riksdagarne 1851 och 1865—1866
afslagit framställningar i detta afseende. Flere gånger har Riksdagen
emellertid beviljat medel såväl till höjande af exekutionsbetjeningens
aflöning som äfven till dyrtidstillägg. Men endast en gång har Riksdagen
medgifvit ett anslag, afsedt för höjande af antalet exekutionsbetjente,
nemligen vid 1862—1863 års riksdag. Detta antal ansågs
emellertid vid en senare riksdag kunna nedsättas till det förut varande
antalet. Således har faktiskt ingen förhöjning i antalet förekommit.
Då föregående Riksdagar ansett, att det i allmänhet åligger städerna
att bestrida de kostnader, som äro förknippade med exekutionsväsendet
derstädes, men sådant oaktadt Stockholms stad af statsverket åtnjutit
betydliga bidrag för detta ändamål, anser jag för min del, att
någon höjning af detta anslag för ökande af ifrågavarande betjeutes
antal icke bör ifrågakomma. Detta är, efter min uppfattning, en af
de »sekelgamla orättvisorna», och sådana böra — derom hafva vi varit
ense — afskrifvas.

Herr talman! På grund af hvad jag anfört, ber jag att få yrka
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen och afslag å Kongl.
Maj:ts proposition och utskottets förslag.

Lördagen den 24 Februari.

3 X:o 14.

Herr von Friesen: Jag åter ber att få yrka bifall till utskottets Ang. höjning
hemställan. °/ <*mlagctiui

Jag anhåller först om ursäkt för att jag kanske måste vara
något vidlyftigare, än det i denna, enligt min tanke klara, sak borde beijeningen i
vara erforderligt. Men omständigheterna hafva fogat så, att den redo- Stockholm.
görelse för frågan, som egentligen skulle vara bestämmande för Riks- (Forts.)
dagen, icke kommit till Riksdagens kännedom denna gång annat än
genom en hänvisning till handlingar vid 1885 års riksdag. Det har
nemligen, efter hvad som tilldrog sig vid 1885 års riksdag, af statsrådet
och chefen för civildepartementet betraktats såsom en sjelfklar
sak, att aflöningen af exekutionsbetjente i Stockholm vore en statens
angelägenhet, och för min del undrar jag icke derpå. Vid nämnda
riksdag förelåg uti statverkspropositionen eu utredning utaf denna
fråga. Den var verkstäld af häradshöfdingen S. O. G. Bergius. Denna
utredning visar, att, så länge det i Sverige funnits något ordnadt exekutionsväsen,
detta — hvad Stockholm beträffar — tillhört det utaf
staten aflönade öfverståthållareembetet, hvadan också exekutionsbetjente,
så länge de funnits, hafva varit af staten aflönade. Stockholms stad
har aldrig bidragit till exekutionsbetjentes aflöning med något som
helst belopp. Det är således endast ett talesätt, då Riksdagen en gång
yttrat, såsom också den föregående ärade talaren, att staten har lemnat
bidrag till aflöning af exekutionsbetjente i Stockholm. Och det
är ett vilseledande talesätt, ty det skulle innebära, att det varit Stockholms
stad, som egentligen skulle bekosta exekutionsbetjentes aflöning,
men att staten derjemte härtill lemnat bidrag. Så är icke förhållandet,
såsom af denna redogörelse till 1885 års Riksdag framgår. Då
öfverståthållareembetet inrättades år 1634, fick det, såsom i denna
redogörelse upplyses, två väsentligt olika åligganden: det ena att vara
ståthållare på Stockholms slott och ansvara Kongl. Maj:t för stadens
gubernation och för slottet; det andra att med biträde af magistrat
och borgerskap ombesörja ordning och säkerhet i staden. Till den
förra uppgiften ansågs utsökningsväsendet höra. Derför fick öfverståthållareembetet
till biträde tjenstemän, som till en början kallades slottsbetjente
och sedermera, efter eu ny stadga om denna sak, slottskanslibetjente,
en för dem af kammarens ledamöter, som studerat Bellman,
välbekant benämning. I slutet af 1700-talet förändrades emellertid
benämningen slottskansli till öfverståthållareembetets kansli, och slotts.
kanslibetjente till exekutionsbetjente, men aflöningen bestriddes allt
fortfarande af staten. Stockholms stad har nemligen, såsom sagdt,
aldrig med något belopp bidragit till dessa exekutionsbetjentes aflöning.

Vid 1850—1851 års riksdag begärde,, såsom den föregående
talaren erinrade, Kongl. Maj:t en förhöjning i anslaget till öfverståthållareembetets
kansli, men Riksdagen förklarade, att, enär det ålåge
städerna i allmänhet att bestrida de kostnader, som vore förknippade
med exekutionsväsendet derstädes, men sådant oaktadt Stockholms stad
af statsverket åtnjöte betydligt bidrag för detta ändamål, Rikets Stäuder
ansett sig icke böra bifalla den af Kongl. Maj:t äskade tillökningen
i anslaget för sagda ändamål. Att Rikets Ständer då begingo ett
misstag, erkände de så snart som vid 1856—1858 års riksdag. Då
förekom nemligen frågan å nyo, och då beviljades verkligen förhöjd aflö -

U:o 14. 4

Lördagen den 24 Februari.

Ang. höjning ning åt de i öfverståthållareembetets kansli anstälde tjensteman samtaf
anslaset^betjente och deribland jemväl åt exekutionsbetjeningen. Riksdagen
exehutions- Inträde dervid, att det visserligen ålåge städerna i allmänhet att bebetjeningen
i strida de kostnader, som vore förenade med exekutionsväsendet derStockholm.
städes, men att, då Stockholms stad vore att betrakta såsom ett sär(Forts.
) skildt län, och aflöningen för den bos dess öfverstyrelse anstälda personal
dittills städse varit af statsmedel bekostad, Rikets Ständer funnit
något tvifvel icke böra uppstå om statens åliggande att, derest aflöningen
befunnes otillräcklig, ytterligare anslå de medel, som till densammas
förbättrande erfordrades. Vid riksdagen 1862—1863 förhöjdesanslaget,
derigenom att aflöning beviljades till ytterligare fyra exekutionsbetjente.

Deremot gjordes till 1865—1866 års Riksdag eu framställning
om anvisande af arfvoden dels åt en tjensteman, som under benämning
exekutionskommissarie eller stadsfogde skulle biträda såsom underexekutor
i Stockholm, och dels för ett tjenstebiträde åt denne tjensteman,
det vill säga icke till exekutionsbetjente, utan till andra tjenstemän..
Då anförde Rikets Ständer, att, då det i allmänhet tillkomma städerna
sjelfva att bestrida de kostnader, som med exekutionsväsendet derstädes
vore förenade, Rikets Ständer hade, med hänsigt för öfrigt till det
angifna inskränkta ändamålet med anställande åt ifrågavarande tjensteman
jemte biträde, ansett något bidrag från statens sida för detsamma
icke böra ifrågakomma.

Med afseende å det första af dessa skäl sade statskontoret i ett
yttrande af år 1878, att detta skäl måtte hafva berott på något misstag
af Rikets Ständer, i det att man utgått från den origtiga förutsättningen,
att exekutionsbetjeningen i Stockholm dittills aflönats af
staden.

Riksdagen år 1872 beviljade utan anmärkning förhöjning af anslaget
till exekutionsbetjeningen i Stockholm, och vid riksdagarne
1874, 1875, 1876, 1877 och 1878 beviljades dyrtidstillägg å nämnda
anslag.

Utaf denna redogörelse hade nu häradshöfdingen Bergius för sin
del funnit det vara uppenbart, att aflöning till exekutionsbetjeningen
i Stockholm af ålder blifvit bestridd af statsmedel, och att statsverkets
skyldighet i detta hänseende blifvit på senare tider af representationen
uttryckligen erkänd; och hade, sävidt han kunnat utröna, Stockholms
stad aldrig leinnat något bidrag till ifrågavarande aflöning..
Deremot hade exekutionsbetjeningen i rikets öfriga städer aflönats af
städerna sjelfva, och denna olikhet i sättet för aflöningens utgörande
syntes hafva sin naturliga förklaringsgrund deri, att handhafvandet af
underexekutorsgöromålen före nya utsökningslagens trädande i kraft
ålegat i Stockholm en af staten aflönad myndighet, öfverståthållareembetet,
men i andra städer en af dem sjelfva aflönad myndighet,
magistraten.

Efter denna utredning förekom ärendet vid 1885 års riksdag.
1881 års Riksdag hade nemligen vid regleringen af anslaget till öfverståthållareembetet
flyttat anslaget till exekutionsbetjeningen i Stockholm
på extra ordinarie stat. Nu framkom till 1885 års Riksdag eu
framställning af Kongl. Maj:t, att anslaget till exekutionsbetjeningen

Lördagen den 24 Februari.

5 >'':o 14.

i Stockholm åter skulle flyttas på ordinarie stat. Och motiveringen An9- höjning
för den föreslagna öfverflyttningen på ordinarie stat låg i den af bä-“/
radshöfdingen Bergius åstadkomna utredningen. . “exekutions Då

säger Kongl. Maj:t: »Det under senare tider vid åtskilliga betjeningen i
tillfällen uttalade antagandet, att Stockholms stad skulle vara skyldig Stockholm.
aflöna dessa betjente, torde berott på eu förvexling mellan stadens (Forts.)
åligganden i afseende å uppbördsverket, hvars tjensteman från början
synas uteslutande hafva aflönats af staden, men hvartill staten likväl
lemnat och ännu lemnar bidrag, och utsölmingsväsendet, till hvars underlydande
betjente staden aldrig bidragit.»

Det var således enligt föredragande statsrådets uppfattning eu
förvexling, som gjort sig gällande i Riksdagen, i det att Riksdagen ej
skilt mellan uppbördsverket å ena och utsökningsväsendet å andra sidan.

Öfver nämnda framställning afgaf statsutskottet till 1885 års
Riksdag utlåtande och yttrade, att, »då af redogörelsen framgår, att
exekutionsbetjeningens i Stockholm aflöning under mera än tvåhundra
år bestridts af statsmedel, och att staden aldrig bidragit till densamma,
samt fullt skäl synes förefinnas dertill, att grunden till berörda förhållande
är att söka i den omständigheten, att, då öfverståthållareembetet,
samtidigt med landtregeringens ordnande, genom 1634 års regeringsform
inrättades, Stockholms stad betraktades såsom ett län för
sig och till följd deraf exekutionsärendena i Stockholm icke såsom i
andra städer stäldes under den af staden aflönade magistraten, utan
öfverlemnades åt öfverståthållareembetet, för hvars aflönande det tillkom
staten att likasom i fråga om öfriga länsstyrelser bära tungan»,
så liemstälde utskottet, att framställningen måtte bifallas. Detta utskottets
betänkande föredrogs i båda kamrarne och bl ef i båda kamrarne
utan diskussion bifallet.

Då kunde man väl anse, att, sedan tvifvel varit om huru denna
fråga skulle ordnas, under några år, sedan på grund deraf en officiel
utredning blifvit verkstäld, sedan i följd af denna officiella utredning
Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt hyllat den uppfattningen, att
aflöningen af exekutionsbetjeningen i Stockholm vore en statens angelägenhet,
sedan allt detta förekommit, frågan skulle vara för alltid
begrafven.

Men då kommer den föregående ärade talaren och ordar om
»sekelgamla orättvisor». Nå, den orättvisa, som skulle ligga i dessa
12,200 kronor, är, om den också skulle vara sekelgammal, åtminstone
icke så kolossalt stor, ehuruväl denna omständighet ej borde utgöra
hinder för dess undanrödjande. Men är det sätt, som här föreslagits,
är det det rätta sättet att få den undanröjd, om den nu verkligen
finnes till?

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet vid hvad följden
skulle blifva, om Riksdagen afslår det framstälda förslaget. Förslaget
innebär, att anslaget skulle ökas från 12,200 kronor med 3,800
kronor, det vill säga till 16,000 kronor; och det skulle ökas, derför
att dessa exekutionsbetjente för närvarande icke äro i stånd till att
i rätt tid fullgöra de göromål, som åligga dem. Och hvem blir härpå
lidande ? Jo, naturligtvis den stora allmänheten både i och utom Stock -

Jf:o 14. 6

Lördagen den 24 Februari.

Ang. höjning bolin, lika mycket utom som i Stockholm, men framför allt en stor
"^afiTniir‘åt^111 ^11Sd kommuner och myndigheter. De mest betungande göromål,
“exekutions- S0Tn dessa exekutivtjenstemän hafva att utföra, bestå nemligen i
betjeningen i indrifvandet af utskylder, som påförts personer, hvilka från andra
Stockholm, orter till Stockholm inflyttat. Sådana .personer äro ofta mycket
(Forts.) svåra att få reda på; de byta ofta om bostäder, så att exekutivbetjeningen
måste göra flera försök, innan den får reda på dem,
och i följd häraf går dessa ärendens behandling mycket långsamt,
Så upplyser andre stadsfogden, att det åligger honom att inom
tre månader redovisa för dylika indrifningar, men att, såsom ärendenas
antal nu ökats, utan att på samma gång exekutivbetjentes
antal ökats, det numera dröjer i medeltal fem månader, innan han
kan redovisa dessa ärenden. Om nu ingen förhöjning i anslaget
beviljas, och göromålens antal, såsom antagligt är, fortfarande ökas,
blir naturligtvis följden den, att det kommer att dröja ännu längre,
innan ärendena kunna af andre stadsfogden redovisas. År det då ett
rätt tillvägagångssätt, att man, för att bli af med en sekelgammal
orättvisa — såsom man kallar det — ställer så till, att myndigheter
och andra skola under en lång följd af år bli lidande på saken? Nog
har Riksdagen — om den i detta fall tror sig nu hafva en rättare
uppfattning än den, som hystes af 1885 års Riksdag — andra medel
till sitt förfogande än det här föreslagna, som vidrör, icke Stockholms
stad, utan enskilda personer och myndigheter.

Jag tror således, att. hvilken åsigt man för öfrigt än må hysa
i denna fråga, man dock bör, när behofvet af anslagets ökning icke
blifvit bestridt, bifalla Kongl. Maj:ts hemställan, och jag tager mig
derför friheten att yrka bifall till utskottets tillstyrkande af denna
hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Såsom
vanligt, har herr von Friesen nu på ett så utmärkt sätt försvarat den
uppfattning han har i den föreliggande frågan och som i detta fäll
sammanfaller med utskottsmajoritetens förslag, att man nästan kunde
komma till den åsigten, att det enda rättvisa sättet att gå till väga
vore att bifalla utskottets hemställan. Men det skall jag säga eder,
mina herrar, att, hade jag samma dialektiska förmåga som herr von
Friesen, jag nog skulle kunna gifva ett fullt ut lika bra försvar för
reservanternas åsigt. Jag vill i alla fall nu söka påvisa, att deras
förslag är fullt ut lika rättvist som utskottets, om icke mer.

Denna fråga, som nu är före, har under nästan alla tider varit
en tvistefråga inom Riksdagen, och jag för min del kan icke finna,
att frågan blef löst af 1885 års Riksdag, oaktadt ifrågavarande exekutionsbetjente
då blefvo uppförda på ordinarie stat. Ty den omständigheten,
att Riksdagen år 1885 uppförde exekutionsbetjente i Stockholm
på ordinarie stat, kan icke rimligtvis böra tolkas så, som om Riksdagen
derigenom skulle för all framtid hafva åtagit sig att aflöna huru många
som helst exekutionsbetjente i Stockholm, och det äfven om det skulle
visa sig, att en stor del af det arbete, de hafva att utföra, sker för
Stockholms stads räkning. Det är visserligen saut, att, såsom herr
von Friesen påpekade, den utredning, som till 1885 års Riksdag verk -

N:o 14.

Lördagen den 24 Februari.

stäldes af häradshöfding Bergius, fick det resultat, att herr Bergius Ang. ^jm«g
för sin del erhöll den uppfattningen, att dessa exekutionsbetjente vore„å**°,s„e‘it
att betrakta såsom statens betjente. Men enligt min åsigt kom denna exekutionshans
uppfattning deraf, att hans utredning tyckes hafva gått i lågt- betjeningen i
ning att få utrönt, på hvad sätt dessa exekutionsbetjente förut vant Stockholm.
aflönade, och herr Bergius kom då till den öfvertvgelsen, att ifråga- (Forts.)
varande exekutionsbetjente i 200 års tid varit aflönade åt statsverket.

Både utredningen åter afsett att vinna upplysning om arten och beskaffenheten
af de ärenden, som höra under stadsfogdarnes expeditioner,
så tror jag nog han kommit till en annan uppfattning, särskild^ beträffande
de ärenden, som höra under förste stadsfogdens expedition.

Det är nu visserligen rigtigt, att i Stockholm lyda stadsfogdarne
under öfverståthållareembetet, som ju är en statens institution. Gent
emot herr von Friesens påstående, att exekutionsgöromålen i alla tider
aflönats af statsverket, vill jag dock i förbigående anmärka, att detta
påstående icke är fullt korrekt, ty Stockholms stad° aflönar dock sjelf
sina begge stadsfogdar. Stockholms stad bidrager således i närvarande
stund och har för öfrigt i alla tider i viss mån bidragit till bestridandet
af de kostnader, som äro förenade med utförandet af dessa
exekutionsärenden. I den omständigheten, att Stockholms stad således
sjelf aflönar de begge stadsfogdarne, får väl anses ligga ett visst erkännande,
att dessa utföra arbete för stadens egen räkning.

Jag styrkes vidare i denna min uppfattning genom de motiv, som
andre stadsfogden begagnar för att framhålla vigten och behof vet af
ökade arbetskrafter. Ty han åberopar såsom skäl, att under de tolf
år, han såsom stadsfogde tjenstgjort, folkmängden i Stockholm ökats
med 100,000 personer. Detta tyder ju på, att det i väsentlig mån är
genom ökning af Stockholms stads folkmängd, som arbetet å hans
expedition ökats.

I alla andra städer än Stockholm aflönas såväl stadsfogdar som
också exekutionsbetjente af städerna sjelfva, och deras arbete torde väl
i allt väsentligt kunna jemföras med stadsfogdarnes och exekutionsbetjenternas
i Stockholm göromål, om jag undantager hvad som i öfriga
städer rörer indrifningen af dessa städers egna utskyld er. Det är derför
min uppfattning, att en stor del af det arbete, som utföres af de
nu ifrågavarande exekutionsbetjente, utföres för Stockholms stads räkning,
och jag tror icke att Stockholms stad, om det nu icke förhölle
sig så, att större eller åtminstone en stor del af stadsfogdeexpeditionernas
arbete utfördes för stadens räkning, skulle vara så frikostig att
den aflönade stadsfogdarne. Jag tror icke heller, att denna kammare
är så frikostig, att den vill åtaga sig aflönande! af ett ökadt antal
exekutionsbetjente, då man ju måste i alla fall hysa den uppfattning,
att en mycket god del af det arbete, som exekutionsbetjente uträtta,
sker för Stockholms stads räkning.

Nu är det visserligen sant, såsom herr von Friesen anmärkte, att,
om antalet exekutionsbetjente icke ökas, det blir mycket svårt, särskild!
för andre stadsfogden, att inom den författningsenliga tiden af tre
månader kunna inkomma med redovisning öfver de uppdrag, han fått
sig ålagdt att utföra, i synnerhet rörande indrifning af utskylder, som
påförts de från de olika länen hit inflyttade personerna. Ja, det kan ju

ÄTS 0 14. 8

Lördagen den 24 Februari.

Ang. höjning- visserligen vara obehagligt, att så skall vara förhållandet, och att det
aTåning åt ^.nderstuudom kali dröja ända till fem månader, innan denna redoexekutions-
visning kan lemnas. Men jag tror, att härvidlag är det Stockholms
betjeningen i stad, som rätteligen bör träda emellan. Och skulle Stockholms stad
Stockholm, icke finna det vara med sina skyldigheter förenadt att så göra, så får
(Forts.) jag för min del upprigtigt såga, att jag ej skulle vara så synnerligen
ängslig, om det skulle dröja något öfver den föreskrifva tiden, innan
från stadsfogdeexpeditionen ankomma dessa stereotj^pa underrättelser,
såsom »ej anträffad», »saknar utmätningsbar tillgång», eller dylikt.
Jk jag säger icke detta för att uttala något klander mot exekutionsbetjeningen.
Det är icke deras fel, att underrättelserna oftast hafva
denna form, utan det beror derpå, att omständigheterna i de allra
flesta fall äro sadana, som intygen innehålla, och derför måste dessa
få den der formen, som litet hvar af herrarne känner till. Jag vet
mycket väl, att exekutionsbetjente sköta sina åligganden på ett förtjenstfull
och utmärkt sätt, och det få vi nog också nöjet höra, när
den dagen kommer, att pension för dem begäres: då hafva ju alla
embets- och tjensteman skött sig mycket val.

Då jag, som sagdt, hyser den uppfattningen, att staten ingalunda
åtagit sig att aflöna sa manga exekutionsbetjente som helst, derigenom
att de nuvarande tolf dylika uppförts på ordinarie stat, så skall jag,
herr talman, be att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
till den vid utlåtandet anförda reservationen.

Cbefen för civildepartementet, herr statsrådet von Ivrusenstjerna:
Efter den fullständiga utredning af denna frågas historik, som den
andre talaren i ordningen här lemnat, trodde jag mig icke skola få
någon anledning att yttra mig, ty jag ansåg, att hans utredning skulle
verka alldeles öfvertygande på kammarens ledamöter. Af den siste
takrens yttrande finner jag emellertid, att så icke allmänt varit förhållandet.
Den af honom förebragta motbevisningen tror jag dock icke
kunna förringa betydelsen af herr von Friesens utredning.

Herr Daniel Persson sade, att han måste i viss män underkänna
betydelsen af 1885 års Riksdags beslut. Det vore egentligen häradshöfding
Bergius — säde talaren på dalabänken — som fått den uppfattningen,
att ^skyldigheten att bekosta exekutionsbetjentes i Stockholm
aflöning ålåge statsverket. Ja, detta är ju rigtigt, att Bergius
kommit till en sådan uppfattning; men verkan af hans utredning var
den, att — så vidt jag förstår —■ äfven Riksdagen fick eu sådan uppfattning
samt erkände statens ifrågavarande skyldighet, och herr von
Friesen har ju redan framhållit betydelsen af 1885 ars Riksdags beslut
i detta ämne. Sedan nemligen 1881 års Riksdag, i sammanhang med
ändring i anslaget till öfverståthållareembetet, uppfört anslaget till
exekutionsbetjente på extra stat — under uttalande af eu misstanke
eller ett antagande, rättare sagdt, att bestridandet af den till exekutiorisbetjeningen
utgående afiöningen möjligen ålåge Stockholms stad
samt under förväntan af en utredning i ämnet — så, och efter det en
sådan utredning blifvit åt häradshöfding Bergius verkstäld och Kongl.
Maj:t med åberopande af denna utredning föreslagit Riksdagen att återföra
anslaget på ordinarie stat, blef, såsom här förut framhållits, detta

Lördagen den 24 Februari.

9 Ji:o 14.

förslag af statsutskottet enhälligt tillstyrkt och af Riksdagen enhälligt^»?- höjning

^ t n l af anslaoet till

bltallet. ^ _ a flåning åt

Nu är det ingalunda, såsom reservanterna mena, någon afsigt att e''xekut,ons.
frångå 1885 års Riksdags beslut. Det finnes icke den ringaste antydan bnjeningen i
derom, att meningen med det då fattade beslutet skulle vara den att Stockholm.
för all framtid få fastslaget, att statsverkets skyldighet i detta afseende (Forts.)
sträckte sig blott till dessa 12,200 kronor, som nu utgå, och att således
ej heller någon ökning af exekutionsbetjentes antal skulle framdeles
få ifrågakomma. Utan meningen var — jag vill upprepa det -----att fastslå, att skyldigheten att aflöna ifrågavarande exekutionsbetjente
ålåg statsverket och icke Stockholms stad. Det synes mig, som om
här rådde en förvexling mellan två olika saker.

Det är nemligen så, att Stockholms stad bestrider den aflöning,
som utgår till upphördsverket. All indrifning af resterande, i Stockholm
påförda krono- och kommunalutskylder verkställes genom extra
utmätningsman, hvilka uppgå till ett antal af omkring 60. Dessa extra
utmätningsmans aflöning bekostas helt och hållet af Stockholms stad,
och staden får härför vidkännas en årlig utgift af åtminstone 40,000
kronor.

I fråga om exekutionsbetjente deremot är förhållandet ett helt
annat. Deras aflöning har Riksdagen af ålder erkänt vara en statens
angelägenhet. Dessa exekutionsbetjentes göromål äro också mycket
olika. °De bestå icke i uttagande af några i Stockholm påförda utskylder,
utan i verkställighet af domar och utslag samt i uttagandet
hos i Stockholm boende eller der vistande personer af utskylder, hvilka
blifvit annorstädes påförda.

I hvilken grad åter det förefinnes ett verkligt behof af en ökning
af exekutionsbetjeningens antal, det synes mi» den af öfverståthållareembetet
lemnadé utredningen till fullo visa. Just den omständigheten,
att, under det exekutionsbetjeningens antal bibehållits oförändradt,
Stockholms stads folkmängd så högst betydligt ökats — andre stadsfogden
framhåller ju, hurusom under hans tolfåriga tjenstetid folkmängden
ökats med etthundratusen-tal — visar, att en tillökning i
exekutionsbetjentes antal måste ske, om icke allmänheten, som har att
anlita dem, skall vidkännas verkliga olägenheter.

Herr von Friesen sade, att olägenheterna måste ökas, om, såsom
antagligt vore, ärendenas antal kotnnie att ökas. Med anledning deraf
ber jag få meddela, att Ökningen af ärendenas antal hos stadsfogdarne
äfven under det sist tilländalupna året befunnit sig i jemnt stigande.

Antalet utsökningsmål hos förste stadsfogden ökades år 1899 med 300
nummer, och antalet af andre stadsfogden behandlade ärenden härunder
samma år ökats med något öfver 700 nummer.

Då här föreligger ett bestämdt behof af ökadt antal exekutionsbetjente
i Stockholm, och då — jag upprepar det ännu en gång —
det synes mig vara till komplettaste evidens bevisadt, att på grund af
frågans historiska utveckling skyldigheten att bestrida exekutionsbetjentes
aflöning icke är eu Stockholms stads, utan en statsverkets
angelägenhet, så vågar jag hoppas, att kammaren skall biträda det af
herr von Friesen framstälda yrkandet, d. v. s. bifalla utskottets förslag.

N:o 14. 10

Lördagen den 24 Februari.

Ang. höjning Herr tvär Månsson i Träa: Herr talman, mina herrar! Jag tror
a aflöning * åt ^e’ ^ fimies någon, so in liar förundrat sig öfver eller finner det

exekutions- besynnerligt, att regeringen framlagt detta ärende för Riksdagen i den
betjeningen i form, hvari det nu föreligger, tv dertill gifves ju onekligen anledning.
Stockholm. Men . nu är det enligt min uppfattning Riksdagens sak att göra klart
(lorta.) för sig, om staten icke allenast skall betala den summa, som 1885 blef
uppförd på ordinarie stat, och som staten under långliga tider förut
hade lemnat till detta ändamål, utan äfven åtaga sig hela detta besvär
för alltid, huru stort det än månde blifva. Det är inför detta problem
som vi nu stå.

Nu får jag säga, att jag alltid fått det intrycket, att den utredning,
som herr Bergius lemnade år 1885, icke var fullt bevisande för
det som skulle bevisas. Han har efter det han redogjort för frågans
historiska utveckling — hvarom äfven herr von Friesen nu lemnat
redogörelse — omnämnt, att Riksdagen icke mindre än två särskilda
gånger, nemligen vid 1851 och 1865—66 års riksdagar har bestämdt
afslagit framställningar om ökadt antal tjensteman eller ökadt anslag
för. detta exekutionsväsen. Efter allt detta kommer emellertid herr
Bergius i alla fall till det resultat, att det är en angelägenhet, som
maste vara statens. Riksdagen delade år 1885 den uppfattningen och
sade, att det anslag af 12,200 kr., som staten lemnade till detta ändamål,
kunde ju fortfarande få utgå, eftersom det hade utgått så länge,
samt att det derför skulle få föras på ordinarie stat.

Nu vilja vi ingalunda — ingen af oss ifrågasätter det— rubba på
det der gamla bestående, utan det anslag, som en gång är lemnadt, må
få blifva. Men blir det fråga om att gä vidare på den inslagna vägen
och ge Stuckholms stad en särskild dusör framför rikets öfriga kommuner,
så kan åtminstone jag icke vara med derom. Det förhåller sig
ju sa, att alla städer i riket utom Stockholm och hela landsbygden
sjelfva få bekosta de förrättningar, som utföras af dessa exekutionsbetjente.

Nu såges det, att Stockholms stad sjelf bekostar de ärenden, som
röra staden och dess uppbörd, men att de icke vilja ha något att skaffa
med det andra. Men, mina herrar, så är icke förhållandet i öfriga
städer och hos oss på landsbygden, utan der få vi vara så goda och
expediera äfven sådana ärenden, som komma från Stockholm och andra
delar af riket. Vi få genom våra fjerdingsmän, som vi sjelfva aflöna,
uttaga och redovisa dylika medel. Jag kan derför icke annat än jemföra
fjerdingsmansinstitutionen på landet med detta exekutionsväsen i
Stockholm. Och då frågar jag, hvarför staten skall bekosta detta för
Stockholm, då vi på landet sjelfva få bära tungan häraf. Detta är nu
den rättsfråga, hvari nför vi stå.

Jag anser, att hela detta anslag är orättvist, men det är icke här
fråga om att bryta med det beslut, som Riksdagen en gång fattat, i
det den uppfört 12,200 kronor på ordinarie stat, och jag tror för öfrigt
icke heller att vi kunna det. Men då fråga blir om att gå vidare på
samma väg, då anser jag det vara vår skyldighet att ställa för oss den
frågan, huruvida vi skola förändra det belopp, som en gång är fastslaget.

Det synes ju, mina herrar, som om det här skulle vara ganska

11 X;o 14.

Lördagen den 24 Februari.

litet, som det är fråga om. Men när det nu ifrågasattes att för dessa Ang. höjning
nya exekutionsbetjente höja lönen från 1,000 eller 800 kronor till"/"2e<a''‘
1,400 kronor, så frågar jag, huru det skall blifva möjligt att låta de /xelutiomgamla
stå qvar vid sina . lägre löner. Följden blir nog, att äfven de beijeningen i
gamla exekutionsbetjentes löner komma att höjas till samma belopp, siockholm.
Ty det kan ju icke vara rimligt att lemna 1,400 kronor till de yngre (Forts.)
och lemna de äldre endast 800 kronor. Det blir sålunda eu mycket
dyr historia, när den blir färdig.

Jag skall för min del icke tala om alla de fördelar, som Stockholm
har framför alla andra kommuner i riket. Det må nu så vara. Men
när det blir fråga om att slå in ytterligare på den bogen, och man står
inför en sådan fråga som den föreliggande, då gäller det att afgöra,,
huruvida det nuvarande tillståndet innebär en orättvisa och, om det så
är, huruvida det kan vara skäl att fortsätta i samma rigtning och göra
tillståndet ännu orättvisare. Det är derför som vi reservanter velat
framlägga denna fråga till Riksdagens allvarliga bedömande, på det
att allt må bli klart och afgjordt, hvad som i detta fall skall anses
vara rätt.

Här föreligger reservationen, och kammaren har att döma. Kammaren
har hört våra skäl och vet, hvad frågan gäller, och det beror
nu på kammaren och Riksdagen att afgöra saken. Men det vill jag
säga, att är det en gång fastslaget, att staten i detta fall bör gå längre
än till det en gång meclgifna anslaget af 12,200 kronor, så finnes det
sedan ingen återvändo, utan då få vi fortsätta.

Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr von Friesen: Den föregående ärade talaren nämnde, att
om vi nu höja anslaget, ha vi sedermera endast att fortgå på den vägen.
Jag vill fästa uppmärksamheten uppå, att detta är en invändning,
som kuunat göras år 1885, ty det var då, som den frågan afgjordes.
Då bestämdes det, att denna angelägenhet skulle vara en
statens och icke en stadens, kosta hvad den kosta ville. Naturligtvis
skulle man i hvarje särskildt fall pröfva, liksom vid hvarje annan
anslagsfråga, om anslagshöjningen öfver hufvud taget är behöflig, eller
om den äskade förhöjningen är för hög och bör nedsättas, men att de
göromål, om hvilka här är fråga, skulle bekostas af statsverket och
icke af staden, det beslöts redan af 1885 års Riksdag.

Således gäller det här icke någon principfråga, utan det gäller,
huru stort anslaget skall vara till göromål, som Riksdagen redan har
förklarat, att staten skall bekosta.

Nu har den föregående talaren upptagit den frågan något och
sagt, att här begäras större löner för de nya exekutionsbetjente än de
öfriga hafva. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid, att det
visserligen är sant, att de senare ha endast 800 kronors lön, men å
andra sidan ha de, som tjenstgöra hos förste stadsfogden, 600 kr. i
sportler, hvadan hela deras inkomst uppgår till 1,400 kr. Nu skola
de ifrågasatta nya exekutionsbetjente tjenstgöra hos andre stadsfogden,

N:o 14. 12

Lördagen den 24 Februari.

Ant), höjning åer det icke förekommer några afsevärda sportler, och derför har deras
aJ''aflöning''åt ^ojts till 1,40(3 kr. Jag tror alltså icke, att man med skäl kan

exekutions- sana, att kär är fråga om någon löneförhöjning för de nya exekutionsbetjeningen
i betjente.

Stockholm. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets försko-,

(Forts.) “ °

Friherre Barnekow: Man kan icke neka, att Stockholm i den
siste talaren har eu mycket ifrig försvarare vid många tillfällen. Jag
skall endast påminna om ett annat tillfälle, då han också försvarade
Stockholms intressen, och det var vid behandlingen af postverkets stat.
Han sade då, att landsbygden har ett särskilt stort intresse i att
brefven skola komma stockholmarne hastigt och väl till banda, och derför
bör den deltaga i dessa omkostnader. Men om man säger honom,
att stockholmarne ha ett stort intresse af att deras bref komma adressaterna
å landsbygden väl och snabbt till hända — nej, då är han icke
med derom. Han ser sakerna mycket ensidigt.

På samma sätt nu. Nu vill han söka inbilla oss — ja, jag kan
gerna begagna detta uttryck — att vi skulle hafva så stor fördel af
att denna fråga afgjordes i öfverensstämmelse med utskottets hemställan,
och att vi derför borde bidraga till att betala de nya exekutionsbetjenterna
i Stockholm. Jag tror dock icke, att vi hafva så fasligt
stor fördel deraf, .lag tror, att andra städer kunde ha lika berättigade
pretentioner, och att äfven landsbygden kunde ha det, och då skulle
äfven deras exekutionsbetjente ha rätt att blifva aflönade med statsmedel.

Af de skäl, som jag här i korthet anfört, tror jag, att det icke
är anledning att öka detta anslag. Om så skall vara, att den öfriga
delen af landet har något intresse i exekutionsväsendets skötande i
Stockholm, så ha vi lemnat ett anslag af 12,200 kronor till detta
ändamål, men derutöfver anser jag, i likhet med talaren på skåuebänken,
att vi icke böra gå. Jag anhåller derför om bifall till reservationen.

Herr von Friesen: Jag måtte ha uttryckt mig mycket otydligt,
eftersom den föregående talaren kunnat missuppfatta mig så grundligt
som han gjort. Det är icke något bidrag, som staten lemnar till aflönandet
af exekutionsbetjeningen i Stockholm; staten bekostar det
helt och hållet ensam. Om nu staten icke ökar anslaget, skulle då
Stockholms stad under nuvarande förhållanden komma att tillskjuta
något för ändamalet? Hvarför skulle då Stockholms stad det göra?
Jo, säger mau, derför att det är rättvist. Men då skola vi ha en allmän
uppgörelse om hvad Stockholms stad skall betala och hvad staten
skall betala till den stora mångfaldeu af allmänna angelägenheter i
hufvudstaden, och då blefve nog händelsen, att man skulle "tycka, att
i ett fall staden borde betala der staten nu gör det, men också i många
fall staten, der det nu är staden. Mau komme då in på eu högst invecklad
och omfattande fråga, och dess afgörande skulle medföra
ytterst stora svårigheter. Här föreligger icke någon sådan allmän
upphöjelse mellan staten och staden. Här qvarstå]- såsom ett faktum,
att Riksdagen har atagit sig den ifrågavarande angelägenheten. Då

13 N:o 14.

Lördagen den 24 Februari.

frågar jag: hvarför skulle Stockholms stad, så länge detta Riksdagens Ang.
åtagande fortfar, lemna bidrag? Jo, om Stockholms stad hade en piska''åt
på ryggen, då funnes en naturlig anledning för densamma att gorå extkutiontdet,
men hvari består denna piska? Jag kan icke inse, att någon så- betjening?.*! i
dan finnes, ty om vederbörande få vänta på redovisning 5, 6 eller 7 Stockholm.
månader — nåväl, en föregående talare har sagt, att detta icke intresserar
kommunerna på landsbygden, men ännu mindre intresserar
det Stockholms stad.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till den vid förevarande
punkt afgifna reservation: och fann herr talmannen sistnämnda
proposition vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som, med afslag å hvad statsutskottet hemstält i tredje punkten
af förevarande utlåtande n:o 7, bifaller den vid denna punkt afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utvisade 140 ja mot 52 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

JPunkten 4. Ang. aflönings Kongl.

Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att^^ \aldtlänsnotarierna
och länsbokhållarne i Jemtlands och Norrbottens län statstjenstefinge
hvar för sig uppbära i lön 1,500 kronor och i tjenstgöring- män.
penningar 1,000 kronor, tillsammans 2,500 kronor, samt efter tio års
väl vitsordad tjenstgöring ett ålderstillägg till lönen a 500 kronor,
äfvensom att landträntmästaren i Norrbottens län finge erhålla lön
2,500 kronor och tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, tillsammans
3,800 kronor, jemte ålderstillägg till lönen till belopp af 500 kronor
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring.

Utskottet hemstälde emellertid,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må åt Riksdagen
bifallas.

Vid punkten fans fogad reservation af herrar friherre J. T. Gripenstedt,
H. P. P. Tamm, I. Wijk, N. Fosser, F. E. Pettersson, G. 1). B.
Tornerhjelm, E. Fränekel, grefve Ph. Klingspor, C. V. S. Lybeck,

N:o 14. 14

Lördagen den 24 Februari.

Ang aflöning,-Th. Nyström, L. Grundberg och C. G. S. Ehrenborq, hvilka yrkat,
^vissa ^ands- utskottet måtte föreslå Riksdagen medgifva:

statstjenste män.

a) att länsnotarierna och länsbokhållarne i Jemtlauds och Norr»

(Forts.) bottens län finge hvar för sig uppbära i lön 1,500 kronor och i tjenstgöringspenningar
1,000 kronor, tillsammans 2,500 kronor, samt efter
tio års väl vitsordad tjenstgöring ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor;
samt

b) att landträntmästaren i Norrbottens län finge erhålla lön 2,500
kronor och tjenstgöringspenniugar 1,300 kronor, tillsammans 3,800
kronor, jemte ålderstillägg till lönen till belopp af 500 kronor efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjer na:
Såsom utskottet augit vit, har anledningen, hvarför Kongl. Maj:t föreslagit
en löneförbättring åt vissa tjensteman vid länsstyrelserna i Norrbottens
och Jemtlands län, varit dels de exceptionelt höga lefnadskostnaderna
i residensstäderna i dessa län och dels den betydande tillökningen
i göromålen vid dessa länsstyrelser.

Den utredning, som för styrkande af detta förhållande är åstadkommen
såväl af berörda länsstyrelser som af statskontoret, är, synes
det mig, så uttömmande, att icke heller utskottet, såvidt jag kan finna,
bestridt de fäkta, som ligga till grund för Kongl. Maj:ts framställning.
Men utskottet har hemtat anledning för sitt afslagsyrkande i den
omständighet, att vid löneregleringarna åren 1878 och 1883 för landsstatstjenstemännen
det icke varit göromålens antal vid länsstyrelserna,
utan folkmängden inom de respektive länen, som varit den hufvudsakligen
bestämmande grunden för den klassindelning, som då vidtogs.
Det är rigtigt, att den stora komité, hvars förslag ligger till grund
för dessa löneregleringar, uppstälde folkmängden inom de olika länen
såsom den bestämmande normen, derför att man på grund af folkmängden
bäst kunde bedöma den arbetsbörda, som skulle komma att
hvila på landsstatstjenstemännen. Men komitén sjelf var dock icke
konseqvent härutinnan, ty åtminstone ett län, nemligen Stockholms län,
uppflyttades, just med hänsyn till de högre hyrorna i Stockholm, från
den klass, hvilken det på grund af folkmängden skulle tillhört, till
en högre klass.

När ^sedermera kollegierna hade att yttra sig öfver komiterades
förslag, så uppstälde de jemte folkmängden äfven antalet fögderier och
städer inom hvarje län samt mer eller mindre höga lefnadskostnader
såsom medverkande faktorer vid bestämmandet af landsstatstjenstemännens
löner, och da kollegierna förordade en i viss mån ändrad
klassindelning, så uppflyttade de Norrbottens län i en högre klass, än
komitén hade föreslagit. Då frågan kom till Kongl. Maj:t, förklarade
Kongl. Maj:t sig. vilja acceptera kollegiernas förslag, men slog i hop
två klasser, hvarigenom Norrbottens län kom att tillhöra en annan
klass, än det skulle hafva tillhört enligt kollegiernas förslag. Då ärendet
slutligen kom till Riksdagen, så förklarade statsutskottet — hvilket

15 Ji:o 14.

Lördagen den 24 Februari.

iifven Riksdagen upprepade — att det fann Kongl. M:ts förslag, i hvad -i»3. aflöningsdet
afsåg länens indelning i tre klasser med tjenstgöringspenningar^*^™"?
lämpade efter tjensternas besvärlighet i de olika länen, välbetänkt. »tatstjensteDet
är således icke endast folkmängden, utan äfven andra faktorer, män.
och deribland särskild! lefnadskostnaderna, som spelat in vid bestäm- (Forts.)
mandet af landsstatstjenstemännens löner. Hvad folkmängden beträffar,
kan det naturligen icke vara meningen med 1878 års beslut, att folkmängden
skulle vara för all framtid normerande för dessa tjenstemäus
löner på det sätt, att, huru mycket folkmängden i vissa län än komme
att stiga, de åtta länen med den lägsta folkmängden alltid skulle tillhöra
den lägsta klassen med de lägsta lönerna för tjenstemännen, utan
man tog folkmängden såsom en siffra, på grund hvaraf man kunde få
den möjligast säkra ledning vid bedömandet af göromålen vid de olika
länsstyrelselserna. För att nu hålla mig till Norrbottens län, hade
detta år 1878 en folkmängd af 80,000 personer, och länsnotarie! i
länet fick sin lön bestämd till 2,000 kronor, men när nu folkmängden
stigit från 80,0Q0 till 120,000 samt göromålen ökats icke endast med
50 procent, utan med mycket mera, icke skall väl då 1878 års beslut
derom, att länsnotarien i Norrbottens län aflöning skall vara 2,000
kronor, fortfarande anses böra blifva bestående endast på den grund,
att detta län i fråga om folkmängd ännu tillhör de åtta minsta länen.

Huru folkmängden vuxit och huru olika denna tillväxt inom olika län
försiggått, det framgår bäst deraf, att, då Gotlands län år 1878 hade
en folkmängd af 54,000 personer, densamma nu nedgått till 52,000,
under det att deremot Norrbottens och Jemtlands län sprungit upp, så
att Norrbottens län för närvarande har en folkmängd af 120,000 personer
samt folkmängden inom Jemtlands län ökats från 73,000 till
107,000. Och, mina herrar, äfven om, såsom utskottet synes befara,
följden af ett bifall till Kongl. Maj:ts framställning skulle blifva, att
länsnotarierna, länsbokhållaree och landträntmästare i de öfriga sex
länen skulle uppflyttas från den lägsta till en högre löneklass, skulle
det ju icke medföra någon stor utgift för statsverket, då hela löneförhöjningen
skulle utgöra 10,400 kronor. Jag sade om, men att något
sådant skall komma att inträffa, dertill finnes emellertid icke någon
anledning, ty om kammarens ledamöter behagade kasta en blick på
den tabell, som finnes intagen uti utskottsbetänkande!, sid. 28, så finner
man, att, under det att Jemtlands och Norrbottens län i fråga om till
länsstyrelserna inkomna ärenden stigit ifrån att år 1878 hafva varit,
det förra det 21:a och det senare det 22:a i ordningen de olika länen
emellan, till att för närvarande intaga, Jemtlands län 10:e rummet och
Norrbottens län det 8:e, så hafva de öfriga länen i samma löneklass
som dessa båda län stått nästan stilla. Dpsala län, som år 1878 intog
det 20:e rummet, har stigit till det 15:e, Gotlands län var det 24:e
och är det äfven nu, Blekinge län var det 18:e och är fortfarande det
I8:e, Hallands län var det ll:e och är nu det 20:e, Vestmanlauds län
var det like och är nu det 17:e, och Vesterbottens län är fortfarande
det 23:e i ordningen.

Frågan är ju icke stor. Det gäller en årlig utgift af 2,300 kronor,
hvilket ju icke är något stort belopp för statsverket, men deremot
spelar denna lilla förhöjning, enligt min tanke, en ganska väsentlig

U:o 14. 16

Lördagen den 24 Februari.

Ang. aflöning^-roll för de 5 skäligen lågt aflönade landsstatstjenstemännen i fråga. Det
vhsa^aUds-är s^ledes me(l hänsyn dertill och i betraktande af de höjda lefnadsstatstjenste-
kostnaderna samt de ökade göromålen som jag anser, att fog förefinnes
män. för Kongl. Maj:ts proposition, till hvilken jag hemställer om bifall.

(Forts.)

Herr Husberg: Jag skall också, herr talman, anhålla att i likhet
med den föregående talaren få hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag eller, hvilket är detsamma, bifall till den vid statsutskottets
utlåtande i denna punkt fogade reservationen.

Såsom herrarne väl sett af utskottets utlåtande, gäller det här eu
förhöjning i lön för tre af tjenstemännen vid Norrbottens länsstyrelse
och två af tjenstemännen vid Jemtlands länsstyrelse. Frågan afser
nemligen, att lönen för länsnotarie^ länsbokhållaren och landträntmästaren
i Norrbottens län samt för länsnotarie!! och länsbokhållaren
i Jemtlands län skulle höjas. Såsom herrarne se af sid. 22 i utskottets
betänkande, förekomma inom länen olika lönegrader, d. v. s. de olika
länen äro klassificerade i olika grupper, der lönen för tjenstemännen
är olika stor. I afseende på löneförmånerna för länsnotarie!- och länsbokhållare
finnas två klasser, en högre och eu lägre, sä att Norrbottens
och Jemtlands län samt sex andra län tillhöra den lägre
gruppen, der dessa tjenstemäns löner äro 500 kronor lägre än i den
första gruppen. Hvad landträntmästaren beträffar, finnas tre olika
grupper. I den lägsta, till hvilken Norrbottens och Jemtlands län
höra, hafva landträntmästarne 300 kronor mindre löneinkomster än de
tjensteman i samma kategori, som tillhöra lönen i närmast högre klass.

Det är nu fråga om, att förutnämnda tjensteman i Norrbottens
och Jemtlands län skulle uppflyttas i närmast högre klass, hvilket,
såsom herr statsrådet påpekade, icke i ekonomiskt hänseende skulle
för statsverket hafva någon synnerlig betydelse. De motiv, som blifvit
från länsstyrelserna och från tjenstemännen sjelfva framförda, och som
också blifvit i Kongl. Maj:ts proposition återgifna särskilt efter det
utlåtande, som statskontoret gifvit i saken, dessa motiv gå ut på de
två omständigheter, som herr statsrådet redan påpekat, nemligen dels
att lefnadskostnaderna der uppe i de nordligaste länen under senare
tiden blifvit, ja, under en lång följd af år visat sig vara sä väsentligt
högre äu i andra delar af riket, och dels den betydliga förhöjning i
arbetsbördan, som inträdt i dessa län för de tjensteman, om hvilka
nu är fråga.

Hvad beträffar den sista omständigheten, nemligen göromålens
mängd, har herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet
redan påpekat hufvudpunkterna i de förhållanden, som i detta hänseende
blifvit belysta i den kongl. propositionen och som äfven återgifvits
i utskottets betänkande. Men äfven med fara att göra mig
skyldig till ett upprepande af hvad som redan blifvit sagdt, kan jag
icke underlåta att för herrarne betona hvad som i det hänseendet blifvit
framhållet. Jag ber derför herrarne kasta en blick på tabellen på
sid. 28 i statsutskottets betänkande. Denna tabell, som är uppgjord
af statskontoret, utvisar för de olika länen göromålens omfattning och
besvär, för så vidt sådant kan i siffror uttryckas. Den innehåller först
och främst en kolumn, angifvande länens inbördes ordning i afseende

Lördagen den 24 Februari.

17 >:o 14.

på antalet inkomna ärenden och sedermera kolumner, angifvande samman»?, afiömngsordning
i afseende på inkomster och utgifter samt i afseende på an- ^i3sa"i”ndskomna
och afgångna remisser. De senare kolumnerna äro naturligtvis s(aMjemte.
.af stor betydelse, om man vill pröfva, i hvilken mån landskontorets man.
tjensteman och landträntmästare!! blifvit betungade. Den första kolumnen (Forts.)
har sin betydelse för landskansliet lika mycket som för landskontoret.

Jag vänder mig först till denna kolumn. Der se herrarne, hvad Jemtlands
län beträlfar, att under det att det år 1878 var det 21:a länet
i ordningen, så har det, hvad antalet inkomna ärenden beträffar, såsom
också blifvit af herr statsrådet framhållet, nu sprungit upp till det
10:e. Hvad inkomsterna i länet beträffar, har länet stigit från det
24:e till det 13:e och, hvad utgifterna beträffar, från det 23:e till
det 9:e. Hvad ankomna remisser beträffar, har länet stigit från det
12:e till det 6:e. Och, hvad afgångna remisser beträffar, från det
23:e till det ll:e. Det är således genomgående i alla kolumner siffror,
som visa en ganska betydlig stegring.

Ser man på Norrbottens län, så visar den första kolumnen en
stegring från det 22:a i ordningen beträffande ärendenas antal till det
8:e; den andra kolumnen visar i afseende på inkomsterna en stegring
från det like till det 7:e. I afseende på utgifterna ställer sig saken
ungefär lika eller utvisande en obetydlig stegring. I afseende på ankomna
remisser visar sig en höjning från det 10:e till det 2:a och,
hvad afgångna remisser beträffar, en höjning från det 21 :a till det 3:e.

Detta är onekligen ganska talande siffror, som visa, att arbetsqvantiteten
inom dessa länsstyrelser blifvit i väsentlig mån förökad.

Hvad sedermera beträffar lefnadskostnaderna, till kvilka redan
komitén vid löneregleringen 1878 och äfven statsutskottet och Riksdagen
tagit hänsyn, så visa de på sid, 27 och 29 upptagna tabeller,
hvilket betydligt fördyrande af lefnadskostnaderna har inträdt, och det
framgår, att denna stegring icke varit tillfällig, utan visat sig vara
.af konstant natur, beroende derpå, att under den fortgående utvecklingen
på alla områden provinsernas egna jordbruksförhållanden och
dylikt icke hållit jemna steg med denna utveckling, utan att det erfordras
en stor och långväga import af lifsmedel, som i sammanhang
med provinsernas aflägsna läge alltid kommer att göra, att lefnadskostnaderna
der ställa sig dryga.

Hvad ärendenas mängd beträffar, vill jag dessutom påpeka eu
annan omständighet, nemligen ärendenas beskaffenhet. Det är naturligtvis
klart, att en tjenstebefattnings besvär icke kan mätas endast med
siffror, som angifva målens antal. Det beror ju ofantligt mycket på
deras beskaffenhet, men jag tror, att man härvidlag å priori kan vara
öfvertygad om, att de ärenden, som förekomma i länen der uppe, i
afseende å sin besvärlighet äro, i stort sedt, mer än jemförliga med
de ärenden, som förekomma i andra län. Der uppe finnas så många
särskilda slags ärenden, som egentligen icke hafva sin motsvarighet
inom andra län, såsom t. ex. nybyggnadsväsendet, lappväsendet och
flottledsförhållandet med mera dylikt, hvilket icke i jemförlig grad
förekommer på andra håll i riket.

Det synes således, som om goda skäl vore anförda för den uppflyttning
i högre löneklass, som här påyrkats, för så vidt man nem Andra

Kammarens Prot. 1900. N:o 14. 2

i\:o 14. 18

Lördagen den 24 Februarij

Ang. aflönings-Wgzn vid bestämmandet af den löneklass, till hvilken en tjenst skall
hänföras, anser, att någon betydelse bör fästas vid dessa förhållanden:
”statstjenste- drygare lefnadskostnader och ökad arbetsqvantitet. Nu säger utskottet,.
män. att när löneregleringen skedde 1878, fästes den hufvudsakliga vigten
(Forts.) vid länens storlek efter folkmängden, och derefter reglerades lönerna.

Jag kan i den delen egentligen icke göra något annat än upprepa
hvad som derutinnan redan blifvit sagdt från statsrådsbänken. Det
är visserligen sant, att den hufvudsakligen bestämmande grunden för
klassificeringen länen emellan blef folkmängden. Men hvarför blef
det folkmängden? Jo, derför att komiterade ansågo, att man näppeligen
kunde finna någon bättre mätare för den inbördes omfattningen
och besvärligheten af landsstatstjensterna än just länens folkmängd.
Komiterade trodde sig kunna säga, att det var den faktorn, som, ehuru
kanske med en eller annan afvikelse, dock i det stora hela sedt skulle
gifva den rättvisaste lösningen. Ja, mina herrar, det är tvifvelsutan
rigtigt, att på den tiden den grunden säkerligen var ganska rättvis,
ty om man tänker efter, kunde nog då besvärligheten och omfattningen
af landsstatstjensterna ganska väl mätas efter folkmängden inom länen.
Jag tror ock, att då för tiden så var förhållandet äfven inom Norrbottens
och Jemtlands län, ty då, för 20 år sedan, hade ännu icke
inträdt denna högst påfallande och fortgående utveckling, som de
senare tiderna förf med sig. Jag tror således, att det för sin tid var
en rigtig indelningsgrund, som af Riksdagen då faststäldes, och jag
anse?, att den i det stora hela sedt gäller ännu, nemligen med hänsyn
till de öfriga länen. Man finner visserligen af tabellerna, att antalet
af sådana ärenden, som här äro bestämmande, varierat alla länen
emellan, men det har dock, relativt taget, varit i ganska obetydlig grad.
Det är för de nordliga länen siffrorna visat en mera betydande stegring,
och det i eu proportion, hvartill de andra länen icke kunna uppvisa
någon motsvarighet. Jag tror derför, att man kan höja de nu ifrågavarande
lönerna utan att fördenskull gifva sig in på för framtiden
farliga konseqvenser. Det visade sig 1878, att Riksdagen icke allenast
tog hänsyn till folkmängden, utan äfven fäste något afseende vid
lefnadskostnaderna. Jag skulle då vilja säga: Skall man icke då fästa
något afseende äfven vid arbetsqvantiteten för sådana län, der densamma
alldeles påtagligen icke står i något jemnt förhållande till folkmängden,
såsom förhållandet obestridligen är i afseende å dessa öfverstå
norrländska län, der ökningen af göromålen icke står i proportion till
folkmängdstillväxten? Det synes mig, som om det skulle vara fullkomligt
rättvist att, med allt erkännande i det stora hela af den en
gång vidtagna grundsatsen, ändock göra en modifikation för de län,
der grundsatsens tillämpning utan någon modifikation visat sig icke
medföra fullt rigtiga resultat. Detta blir förhållandet egentligen endast
i afseende å dessa båda norrländska län, men icke i afseende å de två
andra norrländska länen, såsom herrarne finna af tabellerna. Då man
således icke på något sätt behöfver befara, att man härigenom, öfver
hufvud taget, ställer i utsigt några större eller framtida rubbningar i
klassindelningen länen emellan, och således ej heller behöfver förbinda
denna fråga med frågan om någon ny, allmän omreglering,

Lördagen den 24 Februari.

19 N:o 14.

tror jag mig kunna påstå, att frågan kan hallas inom de dimensioner.-4»ff- aftöningsSOm
den har. förhöjning it

Jag tillåter mig derför, herr talman, att yrka bifall till den vid ‘ensudenna
punkt fogade reservationen. '' män

(Forts.)

Häruti instämde herrar Kardell och Wallmark.

Herr von Friesen: Herr talman! Det förefaller mig, som om
det skulle vara betänkligt att på detta sätt partielt rubba en faststäld
lönereglering. Visserligen har den föregående ärade talaren sökt framhålla,
att det icke behöfver medföra några konseqvenser, om man nu
gör denna rubbning. Men jag tror, att vi äro allt för vana vid dessa
konseqvenser för att i detta fall låta öfvertyga oss. Blott den omständigheten,
att ett län med afseende å länsnotarier och länsbokhållare
skulle komma i första klassen, men med afseende å landträntmästaren
i den sista klassen, synes mig innebära, att rubbningen är
ganska betänklig. Jag tyckte den föregående talaren sade, att här
var fråga äfven om landträntmästaren i Jemtlands län, men jag hör,
att så icke varit förhållandet, utan att jag uppfattat honom orätt. Jag
vill i alla händelser icke beskylla honom för att hafva sagt fel, utan
jag har endast velat nämna det med anledning af det förhållande, som
jag nyss vidrörde, nemligen att enligt den föreslagna löneregleringen
skulle Jemtlands län med afseende å länsnotarier och länsbokhållare
komma i första klassen, men med afseende å landträntmästaren fortfarande
stå qvar i den sista klassen. Tro icke herrarne, att endast
detta kommer att medföra konseqvenser? Så är det alltid, när man
slår in på eu partiel rubbning af en allmän lönereglering.

Vidare har här mycket talats om arbetsqvantiteten. Jag har för
min del ingenting emot, att vid en blifvande omreglering af landsstaterna
större hänsyn tages till arbetsqvantiteten, än man gjorde vid
fastställandet af den nuvarande löneregleringen, men det skall då gälla
lika för alla och icke endast för Jemtlands och Norrbottens län. Jag
vill i det hänseendet nämna, att t. ex. Kronobergs län nu är i första
klassen med afseende å länsbokhållare och länsnotarier och i mellersta
klassen med afseede å landträntmästaren. Detta län är med afseende
å antalet ankomna ärenden det 21 :a, med afseende å inkomsterna
det 23:e, med afseende å utgifterna det 21 :a, med afseende å antalet
ankomna remisser det 15:e och med afseende å antalet afgångna
remisser det like. Skulle man taga hänsyn till arbetsqvantiteten, så
skulle naturligtvis detta län nedflyttas i en lägre klass. Att det kar
fått den plats, som det har, beror på folkmängden.

Så är det också en annan sak med arbetsqvantiteten. Man får
vara försigtig, om man vill lägga den till grund för klassindelningen.

Tv arbetsqvantiteten brukar ofta medföra något annat, nemligen tillsättandet
af nya tjenstemän. Detta skedde här om året i Jemtlands
län, och, så vidt jag vet, finnes det extra länsnotarier både i Norrbottens
och i Jemtlands län. Detta är således en påföljd, som arbetsqvantitetens
ökning brukar medföra, och det är ingenting alls, som
hindrar, att om vi nu höja lönerna för dessa tjenstemän på grund af

IN:o 14. 20

Lördagen den 24 Februari.

Ang. o/ö»!nsrjs-arbetsqvantitetens ökning, få vi nästa år höja antalet tjensteman på
trissa ”lands1 orUn(^ a* samma arbetsqvantitetens ökning.

7tatsijenste- När denna lönereglering uppgjordes, uttalades det af komiterade,
män. att dessa platser — länsnotariernas och länsbokhållarnes — endast vore
(Forts.) öfvergångsplatser. Det vore icke meningen, att tjenstemännen skulle
stanna på de nämnda platserna, utan de skulle vinna befordran. Det
uttalades också, att de nog skulle få tillfälle att vid sidan af sin tjenst
sköta andra göromål, och jag undrar, om icke detta varit förhållandet
såväl i Norrbottens som i Jemtlands län. Jag tror således, att man
här bör iakttaga försigtighet och icke nu gå in på denna löneförhöjning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Husberg: Det är möjligt, att, när jag yttrade mig senast,
jag uttryckte mig felaktigt, så att jag nämnde något om att den föreslagna
löneförhöjningen afsåg äfven landträutmästaren i Jemtlands län.
För den händelse jag begått en sådan missägning, vill jag härmed
rätta den. Löneförhöjningen afser länsnotarien, länsbokhållaren och
landträntmästaren i Norrbottens län samt länsnotarien och länsbokhållaren
i Jemtlands län.

Den föregående ärade talaren talade om de konseqvenser, som
kunde befaras komma af detta förslag. Han påpekade såsom en oegentlighet,
att under det att länsnotarien och länsbokhållaren t. ex. uti
Norrbottens län skulle komma upp i första löneklassen, så skulle landträntmästaren
komma allenast i den andra; och det vore att vänta, att
steget skulle tagas ut en gång i tiden, så att äfven räntmästaren
komme i första löneklassen. Skilnaden i detta hänseende kan dock
förklaras derigenom, att det finnes allenast två löneklasser för länsnotarier
och länsbokhållare, men tre löneklasser för landträntmästare.

Samme talare nämnde vidare såsom eu konseqvens, att, enär den
nu ifrågavarande löneförhöjningen icke afser landträntmästaren i Jemtlands
län, man framdeles kunde förvänta en liknande framställning
om löneförhöjning för honom. Jag tror icke, att de siffror, som utvisa
kassarörelsen vid Jemtlands läns landskontor, gifva någon anledning
till detta antagande. Jag känner visserligen mindre till de jemtländska
förhållandena och vågar derför icke med bestämdhet yttra mig
derom; men om det också en gång blir fråga om en förhöjning af 300
kronor för landträntmästaren i Jemtlands län, så är icke den konseqvensen,
som Riksdagen sålunda finge att pröfva, af någon synnerligt
stor omfattning.

Herr von Friesen syntes medgifva det principielt berättigade uti
att hänsyn mer än hvad nu är fallet tages till arbetsqvantiteten. Men
detta borde då ske i sammanhang med en allmän omreglering af lönerna.
-Ja, detta kunde man ju säga, om verkligen förhållandet vore det, att
i allmänhet en stor förändring inträdt med afseende å arbetsqvantiteteu,
jemförd med folkmängden. Men så har icke skett utom med
afseende å dessa norrländska län. Något enstaka exempel kan ju framställas
— herr von Friesen nämnde Kronobergs län. Men icke ens der
är förändringen, relativt taget, så stor som i de ifrågavarande norrländska
länen.

2i >'':o 14.

Lördagen den 24 Februari.

Herr von Friesen talade för (ifrigt om att i Jemtlauds och Norr-*»?- aflöning^-bottens län tillkommit extra länsnotarie!- till hjelp vid det ökade arbetet.
Ja, detta påpekande skulle naturligtvis hafva sin stora bety- statstjmste.
delse i det fall, att det blott vore dessa län — hvilka fått sin arbets- män.
qvantitet ökad mest — som fått hjelp af sådana, på senare tiden till- (Forts.)
komna extra tjensteman. Men om jag icke misstager mig, är det icke
mindre än 18 af länsstyrelserna i Sverige, som under senare tiden fått
extra länsnotarier hos sig anstälda. Då nu t. ex. Norrbottens län är
det 8:de länet i afseende å antalet inkomna ärenden, framgår deraf,
att det finnes 10 län med mindre arbetsqvantitet än Norrbottens, men
som ändock fått extra länsnotarier. Bland dessa 10 län finnas, om jag
icke räknar alldeles fel, åtminstone 8, som, på samma gång de ha
mindre arbetsqvantitet, också ha större löner för sina tjensteman. De
ha således också extra länsnotarier, oaktadt arbetsqvantiteten varit
mindre och löneförmånerna större än i Norrbottens län. Äfven ur
denna synpunkt kommer allt att tala till förmån för Norrbottens län,
när man öfverväger, huru förhållandena ställa sig inbördes länen emellan.

Om man lägger denna omständighet med de extra länsnotarierna i
vågskålen, kommer tungan på vågen fortfarande att peka till favör
för länet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr von Friesen: Jag synes hafva blifvit missförstådd af den
föregående ärade talaren. Jag nämnde, att genom den föreslagna löneregleringen
den oegentligheten skulle inträffa, att, då eljest alla län,
som höra till tredje klassen med afseende å landträntmästarne, höra
till andra klassen med afseende å länsbokhållare och länsnotarierna,

Jemtlands län skulle komma att höra till tredje klassen med afseende
å landträntmästare^ men till första klassen med afseende å
länsbokhållare!! och länsnotarien. Det var denna stora oegentlighet i
löneregleringsförhållandena, som jag tillät mig påpeka.

Vidare vill jag framhålla något, som jag icke nämnde, då jag
förra gången hade ordet, nemligen att här naturligtvis skulle jemte
lönernas ökning tillkomma en ökning af pensioner. Det kan mycket
väl hända, att här äfven någon pensionsfråga ligger bakom.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Herr talmannen gaf proposition
på de gjorda yrkandena, nemligen dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock afslag å berörda hemställan och bifall i stället
till den vid ifrågavarande punkt afgifna, utskottets utlåtande vidfogade
reservation. Herr talmannen förklarade sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för förstnämnda proposition; men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkt 4 af förevarande
utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 14. 22

Lördagen den 2i Februari.

Vinner Nej, bär kammaren, med afslag å utskottets hemställan»
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 131 ja mot 63 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 5.

Bifölls.

Ang. ifråga- Punkten 6.

satt skrifvelse

°af ''landshöf- * eu ''nom Andra Kammaren väckt motion, n:o 108, hade herr

dingetjenster. David Bergström, med hvilken herr A. Hedin i Stockholm instämt, föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida laudshöfdingetjensterna
kunde utan men för länen indragas och de med
dem förenade lönerna åt statsverket besparas, eller ock genom en omorganisation
af landshöfdingeinstitutionen eu minskning kunde ske i
landshöfdingarnes antal och i samband dermed en indragning af vissa
landshöfdingelöner ega rum; samt att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld
utredning i ämnet till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill
densamma kunde föranleda.

Emellertid hemstälde utskottet, att herr Bergströms förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade:

Herr David Bergström: Herr talman! Då jag begärt ordet vid
den nu föredragna punkten, har det skett icke egentligen för att öppna
strid med statsutskottet, utan närmast för att taga fasta på statsutskottets
tydliga erkännande, att utskottet i likhet med motionären
anser åtskilliga förhållanden hafva förelegat, hvilka kunna göra önskvärdt,
att frågan om landshöfdingeinstitutionens vara eller icke vara i
dess nuvarande form blir föremål för eu allvarlig pröfning. Man kunde
nu, efter detta statsutskottets uttalande, hafva väntat, att utskottet
skulle hafva tillstyrkt det af mig med instämmande af eu ärad bänkkamrat
framstälda förslaget och sålunda anbefalt, att en utredning af
det vigtiga ärendet må komma till stånd.

Statsutskottet har icke gjort detta. Såsom ett skäl mot en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i ämnet och såsom det enda motskäl et har
statsutskottet anfört, att betydande förändringar i rikets administration
måste blifva eu följd af en reform på detta område, och att motionären
icke lenmat någon ledning för bedömande af huru dessa förändringar
skulle genomföras.

Ingen lärer nu bestrida, att en utredning af denna sistnämnda
fråga utgör en mycket vigtig sida af denna sak, och klart är, att vid
en genom Kongl. Maj:ts försorg verkstäld utredning i ämnet just
denna fråga alltid måste komma att ingå såsom ett betydande led i

Lördagen den 24 Februari.

23 >:o 14.

utredningsarbetet. Deremot lärer det svårligen kunna ifrågasättas, att An9- ifrågaen
enskild motionär skall i förväg kunna prestera någon fullständig5"", t^r,fveUe
ledning för bedömandet af eu dylik omfattande fråga. För att taga°„f"iånd?höf?
ett exempel från ett annat område, hvilket så väl i detta som i flera dingetjemter.
andra afseenden erbjuder åtskilliga paralleler, vill jag erinra derom, (Forts.)
att, då på grund af motioner om biskopsembetenas fullständiga eller
partiella indragning statsutskottet på sin tid — det var vid 1867 års
riksdag —- tillstyrkte och Riksdagen beslöt en skrifvelse till Kongl.

Maj:t, hvarken statsutskottet eller Riksdagen begärde utaf de enskilda
motionärerna, att de skulle i förväg bjuda statsutskottet och Riksdagen
någon vägledning för bedömandet af kvilka förändringar i afseende
på organisationen af den svenska kyrkans styrelse kunde behöfva ifrågakomma
och huru dessa förändringar skulle genomföras.

Jag har också uppfattat det nuvarande statsutskottets yttrande i
denna del, sådant det blifvit formuleradt, mindre såsom eu förebråelse
mot mig, än såsom en form för ett »välkommen åter», när anledning
dertill gifves. När den tiden kommer, skall jag emellertid icke underlåta
att ställa mig statsutskottets anvisning till efterrättelse, utan försöka
att äfven för denna punkts bedömande lemna någon ledning, så
långt nemligen en sådan kan af en enskild motionär begäras.

För närvarande, herr talman, skall jag icke framställa något
yrkande.

Herr Hedin i Stockholm: Då jag, herr talman, bar undertecknat
den nu föredragna, af min ärade bänkkamrat väckta motionen, håller
jag för en verkligen kär pligt att uttala min oförstälda erkänsla till
Första Kammarens ledamöter i statsutskottet: de 12 reservanterna. Jag
tackar dem derför, att de med sin opposition mot statsutskottets sä
ytterst fogliga och moderata uttalande gjort, hvad i deras förmåga
stått, till att ytterligare fästa uppmärksamheten på motionen. Deraf
skall följden blifva den, att man rundt om i landet, der man sedan
många år haft en gifven tendens att i valet mellan Första och Andra
Kammaren såsom auktoritet välja den sistnämnda, nu kommer till ungefär
följande slutsats: Jaså, är saken så ömtålig, att den icke ens tål
dagsljuset af en utaf Kongl. Maj:t anordnad utredning, ja, då kan det
icke finnas någon tvekan qvar hos oss, på hvilken sida rätten är och
åt hvilket håll våra önskemål böra gå. Det är en tjenst, som statsutskottets
ledamöter från Första Kammaren hafva gjort motionären och
mig och andra, som dela samma mening som motionären.

Motionären framdrog nyss eu alldeles slående parabel, nemligen
mellan 1867 års riksdagsskrivelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning rörande möjligheten af biskopsembetenas indragning. Då
hade motionärerna alldeles icke förebragt eller ansett sig kunna förebringa
någon utredning till ledning för den ifrågasatta reformen. Men
statsutskottet fann sig likvisst oförhindradt att föreslå och Riksdagens
båda kamrar att uttala den meningen, att motionärerna hade framstält
ett tänkvärdt yrkande, detta stödt på en ganska allmän mening i landet,
och ansäge sig derför kunna säga till Kongl. Maj:t: vi äro icke
i stånd att åstadkomma den erfordrade utredningen, men vi bedja
Kongl. Maj:t att låta verkställa den, tv frågan är af den största vigt.

N:o 14. 24

Lördagen den 24 Februari.

Ang. ifråga- Ja, denna parallel är så mycket mera märklig som statsutskottet den
Tm indraVnine^n^en började sitt förslag till skrifvelse till Ivongl. Maj:t — sådant
°af TandsTef-^-^ öföf kamrarne godkändt — med det anmärkningsvärda erkändingetjemter.
nandet, att många och vidlyftiga göromål ålåge biskoparne och att
(Forts.) derför detta embetes borttagande icke syntes kunna ifrågakomma utan
i samband med genomgripande förändringar af hela kyrkostyrelsen.
Det oaktadt -— trots detta erkännande af biskopsembetenas dåvarande
vigt i följd af de vidlyftiga göromål en — tvekade icke statsutskottet
och i dess spår Riksdagen att till Kongl. Maj:t göra en hemställan
om utredning.

Nu, hvad beträffar landshöfdingeembetena, faller det naturligtvis
icke någon menniska på jorden in att säga någonting sådant, som att
det skulle vara många och vidlyftiga göromål som åligga landshöfdingarne.
Således äro vi ännu mer oförhindrade än Riksdagen var
1867 att till Kongl. Maj:t ingå med anhållan om utredning, ehuru vi
icke äro i tillfälle att lemna Kongl. Maj:t någon ledning i hvad rigtning
den ifrågasatta reformen bör gå.

När jag säger, att jag är så erkänsam mot Första Kammarens
reservanter — och det är fullt upprigtigt — så utesluter detta naturligtvis
icke den lika oförstälda erkänsla jag från eu annan synpunkt
hyser för våra egna ärade ledamöter i statsutskottet. Ty i sjelfva
verket ha motionären och jag, som haft den äran att med honom instämma,
fått af statsutskottet i motiveringen till dess afstyrkande ett
så pass godt erkännande utaf att det funnits skäl att bringa fram
denna tanke, så att vi dermed kunna vara rätt belåtna. Gagnet af
detta statsutskottets utlåtande inför opinionen i landet skall emellertid
blifva ytterligare förhöjd, om Andra Kammaren skulle vilja uttryckligen
instämma med sina ledamöter i statsutskottet. Jag skall i sådant
syfte tillåta mig föreslå, att följande beslutas vid denna punkt, nemligen,

att Andra Kammaren, som i likhet med statsutskottet ej kunnatunderlåta
att fästa sin uppmärksamhet vid åtskilliga förhållanden, som
synas gifva anledning till antagandet, att landshöfdingarnes embeten i
deras nuvarande form icke äro oumbärliga, och likaledes i likhet med
utskottet finner det kunna med skäl ifrågasättas, om ej antalet af
landshöfdingetjenster kan minskas till afsevärd besparing för statsverket
och genom förändrad organisation större gagn af landshöfdingarnes
verksamhet påräknas, anser dock motionen icke för närvarande
böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner, dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till det af herr Hedin i Stockholm under öfverläggningen framstälda
yrkande; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkt 6 af förevarande
utlåtande n:o 7, röstar

Lördagen den 24 Februari.

25 Nso 14.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Hedins i Stockholm under
öfverläggningen framstälda förslag.

Omröstningen utföll med 106 ja och 83 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 7. Ang. ersättning

till vaktmasta I

en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, hade herr J. för

Bromée i Billsta, med hvilken herr Johan Olofsson instämt, före-mistad bostadsslagit,
att Riksdagen måtte bevilja vaktmästaren vid landskanslist i förmån.
Östersund Erik Kallström för mistad bostadsförmån eu årlig ersättning
af 200 kronor från och med år 1889 och så länge han i tjensten
qvarstår.

Utskottet hemstälde emellertid, att herr Bromées ifrågavarande
motion icke må af Riksdagen bifallas.

Emot detta utskottets beslut hade reservation afgifvits af herrar
S. G. von Friesen, O. Larsson i Mörtlösa och D. Persson i Tällberg,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen må, i anledning af herr Bromées förevarande motion,
till godtgörelse åt vaktmästaren vid landskanslist i Östersund
Erik Kallström för mistad bostadsförmån, på extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 500 kronor.

I fråga härom anförde:

Herr Larsson i Mörtlösa: Af handlingarna i detta ärende framgår,
att vaktmästaren Kallström visserligen icke har någon juridisk rätt
till bostadsförmån, men att han af Konungens befallningshafvande i
Jemtlands län blifvit tillförsäkrad bostad eller ersättning derför. Emellertid
har han ifrån 1888 och tills nu varit i saknad af såväl bostadsförmån
som ersättning derför. Bostaden har nemligen blifvit inredd
till landtränteri, och han har sedan dess varit utan fri bostad. Nu
uppföres det tillbyggnader till landsstatshuset och der inredes bostad
för vaktmästaren. Han får sålunda, när flygelbyggnaden till landsstatshuset
blir färdig, en bostad der. Emellertid har han under mellantiden
tillfogats orätt — enligt min uppfattning — då det af Konungens
befallningshafvande gifna löftet icke hållits. Då nu detta löfte icke
infriats, ha vi reservanter för vår del ansett skäligt, att han finge
någon gratifikation för den tid han varit i saknad af bostad. Jag
anser det rimligt, att han, som är en gammal, orkeslös och dertill

N:o 14. 26

Lördagen den 24 Februari.

Ang.ersättning''fattig person, nu på gamla dagar får någon ersättning för den förlust

rentTall-''1™ llied ®käl allSer sig lla Mit.
ström för Herr talman! Jag hemställer om bifall till reservationen.

mistad bostads förmån.

Herr Kardell: Herr grefve och talman, mina herrar! Den före(Forts.
) gående talaren omnämnde, att vaktmästaren Kallström i Östersund af
Kong!. Maj:ts befallningshafvande derstädes blifvit tillförsäkrad fri
bostad. Någon torde då kunna fråga: huru är det möjligt, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande kunnat gifva ett sådant löfte? Ja, det har
emellertid gifvits, och härmed förhåller det sig på följande sätt. På
grund af ett kongl. bref 1848 tillförsäkrades Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län rättighet, att i den ena af de vid länsresidenset
i Östersund nu befintliga flygelbyggnaderna finge upplåtas boningsrum
åt en kanslivaktmästare, så att denne alltid skulle finnas i
länsstyrelsens närhet. Det innebar således icke i och för sig något
privilegium för vaktmästaren att få fri bostad, men det lörklarar,
hvarför Kongl. Maj:ts befallningshafvande med fullt fog kunnat vid
Kallströms utnämning 1872 gifva honom detta löfte. Och Kallström
liar också innehaft fri bostad ända till 1888, då den behöfde tagas i
anspråk för landtränteriets räkning. Förut hade nemligen embetslokalerna
^ varit belägna inom hufvudbyggnaden på residenset, men
nämnda ar behöfae landskansliet större lokal och erhöll derför äfven
det rum, i hvilket landtränteriet höll till. Ränteriet blef sålunda husvillt
och fick taga sin tillflykt till sidobyggnaden, som då måste utrymmas
af vaktmästaren. Efter denna tid" har Kallström sjelf fått hålla
sig bostad jiti staden. Kongl. Maj:ts befallningshafvande försökte visserligen
på administrativ väg skaffa honom ersättning härför, men
lyckades icke att för sin framställning vinna gehör. Kallströms kraf
pa ersättning har sålunda godkänts af Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
Af de flesta der uppe anses han också vara illa behandlad, ty det är
ju dock ett faktum, att han fått löfte om fri bostad. Fallet är verkligen
ömmande, helst som Kallström befinner sig i särdeles små omständigheter.
Det kan emellertid naturligtvis ej falla mig in att yrka
bifall till herr Bromées motion; men deremot synes det mig, som om
reservanternas förslag om en gratifikation en gång för alla af 500
kronor skulle vara särdeles väl funnet.

Något gagn af den nya bostadslägenhet för vaktmästare, som
kommer att finnas i den nu under uppförande varande nya flygeln till
länsstyrelsens residens i Östersund, kan Kallström icke få, ty han är
pensionsmessig inom två år. Detta synes mig vara ett ytterligare skäl
för kammaren att antaga reservationen, till hvilken jag anhåller att
få yrka bifall.

Herr Ivar Månsson i Trää: Herr grefve och talman! Genom
ett förbiseende å min sida har mitt namn icke kommit att tecknas
bland reservanterna i denna punkt. Äfven jag omfattade nemligen i
utskottet den meningen, att man borde söka på något sätt hålla denne
vaktmästare skadeslös för den mistade bostaden. Jag medger mycket
villigt, att han icke härvidlag eger någon laglig rätt, och jag medger
också, att de medlemmar af utskottet, som dikterat dess beslut, från

Lördagen den 21 Februari.

27 >:o 14.

rättslig synpunkt ega fullt fog för sin hemställan; men detta hind rar ^ ng- ersät t ning
icke, att jag anser billighetshänsyn tala för att denne vaktmästare*^''"^’’^”''
erhåller någon ersättning för den bostadslägenhet, han i så många år re5”röm för
varit i mistning af. Han mottog sin plats i tanke att erhålla fri bo-midad bostadsstad,
och han hade landshöfdingens löfte på denna förmån. Huruvida förmån.
landshöfdingen hade rätt att ge ett dylikt löfte, är sedan en fråga (Forts.)
för sig. Vaktmästaren Kallström hade emellertid fått detta löfte; och
då är det ju gifvet, att han måste i mistningen af denna bostad se
ej blott en förlust, utan en orättvisa. Jag anser derför, som sagdt,
att man af rent billighetsskäl bör i någon mån tillmötesgå hans önskningar.
Emellertid är det ‘ju klart, att man ej kan bifalla motionen
med dess yrkande om retroaktiv ersättning; och ej heller synes det
mig vara lämpligt att för framtiden ge honom ett eller två hundra
kronor om året i hyresbidrag, tv då det ju är meningen, att han
måhända redan nästa år skall erhålla bostad i en under uppförande
varande tillbyggnad, skulle han ju få blott en obetydlig ersättning.

Det skulle då komma att stanna vid bidrag för ett år.

Jag tror derför, att man af billighetsskäl bör gå in på hvad reservanterna
föreslagit och på sådant sätt ge honom eu skälig ersättning
för den mistade bostaden.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sjö: Denna fråga är ju, som vi se, ganska liten — beloppet
är ju så obetydligt, att det knappt är värdt att tvista derom, men det
är en principfråga, det här gäller. Skulle nemligen denna lilla begäran
bifallas, så är det väl icke mera än rätt. att alla andra vaktmästare,
som i likhet med denne ej äro i löneregleringarna tillerkända
fri bostad, också få komma med enahanda pretentioner på ersättning
för den tid, de varit i mistning af fri bostad. Detta har också statskontoret
påpekat i sitt yttrande öfver en af länsstyrelsen gjord framställning
i ämnet, der statskontoret säger, att man på sådant sätt skulle
förrycka den år 1878 faststälda löneregleringen och utsätta sig för den
faran, att andra betjente i enahanda ställning komme med liknande
anspråk. Detta har äfven varit statsutskottets mening; och utskottet har
icke kunnat finna, att det, såsom den förste talaren påstod, gjort denne
vaktmästare något orätt. Den ärade talaren anförde såsom stöd för
sin åsigt det af landshöfdingen grina löftet ; men om en landshöfding
ger ett löfte af beskaffenhet att ej kunna vara för staten bindande,
så får han väl af egna medel infria detsamma. Och att staten ej härvidlag
har någon skyldighet, borde varit landshöfdingen bekant, då
det ju är kändt för oss litet hvar, och då man dessutom fått upplysning
derom genom de svar, som gifvits på föregående liknande framställningar.

Det är på dessa grunder, jag tillåter mig yrka bifall till utskottet
förslag.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr grefve och talman!
Mina herrar! En föregående talare nämnde, att han ville bevilja detta
anslag för att derigenom bevisa denne vaktmästare rättvisa. Jag kan
emellertid för min del icke se, att denne vaktmästare har något rätt -

N:o 14. 28

Lördagen den 24 Februari.

Ang. ersättning-vist anspråk, ty någon rätt att af staten erhålla fri bostad har han
“reJ^^KaU-''^6'' ^an kar visserligen fått löfte derom af landshöfdingen; men
ström för det skulle roa mig att veta, med hvad rätt landshöfdingen gifvit ett
mistad öos^a^s-dylikt löfte. Att, om tillgänglig lokal finnes, han må erhålla den till
förmån, bostad, kan ju så vara; men då skall i detta som andra fall, der
(Forts.) tjensteman åtnjuter fri bostad, göras afdrag å lönen — ett afdrag som

visserligen alltid sättes lägre, än hvad hyran i vanliga fall skulle utgöra,
men som dock innebär det, att en tjensteman ej får samtidigt
åtnjuta fri bostad och full lön.

Redan detta skäl synes mig tala för utskottets hemställan.

Vidare synes det af handlingarna, ''att Kallström, som år 1872
blifvit ordinarie vaktmästare och åtnjutit denna bostad till år 1879, då
en annan vaktmästare fick öfvertaga densamma, först år 1883 gjort
anspråk på bostaden. Han förklarades då af länsstyrelsen berättigad
att i ersättning för mistad bostad af den andre vaktmästaren erhålla
100 kronor om året — ytterligare ett märkvärdigt beslut af denna
myndighet. Jag kan nu icke tänka mig, att Riksdagen, derför att en
embetsman begår, jag skulle vilja säga, en olaglighet genom att lofva
en person, som dertill ej har rätt, fri bostad, skall vara skyldig att
infria ett dylikt'' löfte.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Herr talman! Äfven jag har låtit anteckna
mig som reservant i denna punkt, och det derför att jag anser det här
vara lämpligt, att något göres från Riksdagens sida. Riksdagen handlar
ju icke allenast rätt mot personer utan äfven billigt, och här gäller
det att handla billigt. Riksdagen ger ofta anslag till personer — icke
för att de ha rätt dertill, ty då behöfde Riksdagen icke ingripa, utan
derför att man anser billigheten fordra, att ett anslag lemnas. Sådant
anser jag förhållandet vara äfven i detta fall. Hvad för det första
Kallströms person beträffar, så har jag här en promemoria från landshöfdingen
i Jemtlands län, hvari upplyses, att Kallström under sin
långa tjenstetid skött sin tjenst med sällsynt nit och stor skicklighet,
äfvensom att han varit upptagen af tjensten från tidigt på morgonen
till sent på qvällen. Der upplyses vidare, att hans löneförmåner uppgått
till blott 900 kronor om året, hvilket i dessa tider är för litet för
honom och hans familj; och förordar landshöfdingen derför den föreslagna
ersättningen för mistad bostad, hvaraf Kallström är i stort
behof.

Det synes således, att med afseende å personen ingen erinran är
att göra, och att någon grund i hans förhållande i tjensten för att här
icke låta billighetskänslan tala icke förefinnes.

Vidare är det af två handlingar, som jag har här, alldeles tydligt,
att i Östersund samtliga vederbörande betrakta som eu sjelfskrifven
sak, att Kallström skulle åtnjuta fri bostad.

Jag har sålunda ett protokoll, hållet i landskontoret i Östersund
den 31 december 1883. Det har följande lydelse: »Hos herr lands höfdingen

hade vaktmästaren Erik Kallström, under förmälan, hurusom
vaktmästaren Robert Bergstrand, ehuru till tjenstår Kallström underlägsen,
likväl innehade den i kronans hus för en af de hos länsstyrel -

29 >’:o 14.

Lördagen den 24 Februari.

sen anstälde tvenne vaktmästare beredda boställslägenhet utan att aUng. ersättning
en så beskaffad förmån göra Kallström delaktig, anhållit, att sådan ^>rJ\l!enva^tm^".''
ändring i detta förhållande måtte vidtagas, att förmånen af fri bostad ’ ström för
icke uteslutande tillfälle den ene af vaktmästarne. mistadbostads Denna

Kallströms anhållan företogs till öfverläggning, dervid den förmån.
upplysning meddelades, att i embetsverk med två eller flere vakt- (Forts.)
mästare på stat, der fri bostad blott för en funnes bereda^, den till
hjelteålder äldste innehade bostadslägenheten. Och som Kallström,
hvilken den 30 maj 1872 nämndes till vaktmästare, längre tid än Bergstrand,
befordrad den 24 december 1879, innehaft vaktmästaretjenst
och derigenom ansågs hafva för sig grundlagt giltigt anspråk på företrädesrätt
till vaktmästarebostaden, förklarades Kallström berättigad att
samma bostad tillträda, eller ock, derest han fortfarande en sådan sin
rätt till Bergstrand afstode, derför njuta ersättning till belopp, som
motsvarade hälften af hyreskostnaden för en lägenhet af omfång lika
med den ifrågavarande, och då en sådan lägenhet här i staden betingade
en hyresinkomst af 200 kronor, skulle Bergstrand, så länge
han af boställslägenheten sig begagnade, årligen från och med år 1884
till Kallström utgifva i ersättning etthundra kronor.» Han förklarades
således genom detta Konungens befallningshafvandes beslut uttryckligen
berättigad till bostaden.

Sedermera säger Konungens befallningshafvande uti eu skrifvelse
till Kongl. Maj:t af den 13 september 1889 åtskilligt rörande denna
fråga: »Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder faststält plan för åtskilliga
reparationer och ombyggnader i härvarande residens för vinnande af
större utrymme åt landskansli, har, enligt samma plan, den lägenhet,
som förut disponerats af vaktmästarne hos Kongl. Majrts befallningshafvande,
tagits i anspråk för ränteriet och dertill hörande kassahvalf.

Som emellertid vaktmästarne blifvit antagna med löfte om rätt till
bostad, så fäste Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid inlemnande
af förslaget till ombyggnaden kongl. öfverintendentsembetets uppmärksamhet
derpå» etc. Skrifvelsen slutar med en framställning, att Kongl.

Maj:t måtte bereda vaktmästarne ersättning för förlorad bostad.

Häraf framgår ju alldeles tydligt, att Konungens befallningshafvande,
som hade att antaga vaktmästaren, har gifvit detta löfte, och
att då för tillfället bostad fans, så att Konungeus befallningshafvande
kunde gifva detta löfte. Sedermera, när vaktmästarebostaden behöfdes
för andra ändamål, blef vaktmästaren helt enkelt af med densamma.

Det är klart, att han under sådana förhållanden skulle anse, att han
icke blifvit rättvist behandlad.

Nu säger man, att det är hans eget fel, att han icke tagit reda
på huru det verkligen förhöll sig med hans löneförmåner. I löneregleringen
stod ju ingenting om fri bostad. Men jag undrar, om
sådana personer, när de antagas till sina tjenster, verkligen läsa löneregleringarna
och taga reda på hvad som der är bestämdt. De ha väl
nll anledning att rätta sig efter hvad deras högste förmän uppgifva
angående löneförhållandena.

Nu säger man vidare: Låt vara att Konungens befallningshafvande
gjort eu dumhet i detta fall, det vidkommer icke Riksdagen. Men jag
undrar, om det icke är ett samhällsintresse att söka undvika, att dylika

N:o 14. 30

lördagen den 24 Februari.

Ang. eraäMremjslitningar förekomma i samhället. Jag tror, att samhället i längden
''ren^E^alt vaar icke starkt och berättigadt missnöje öfver sådana miss ström.

för tåg af statens tjensteman förefinnes.
mistad bostads- Jag tror derför, att det vore klokt att i någon mån söka godtgöra
förmån, vaktmästare Kallström för den mistad e förmånen af bostadslägenhet,
(Forts.) och ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de framstälda yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den vid denna punkt afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation.

Punkterna 8—10.

Biföllos.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Godkändes.

Efter föredragning vidare af punkten 13, angående öfriga ordinarie
anslag, anförde

Herr Byström: Herr grefve och talman, mina herrar! Vid denna
allmänna punkt ber jag få påpeka en liten sak. Det är visserligen vid
punkt 13, och sålunda torde det icke vara något precis lyckligt för
mig att säga, hvad jag vill säga. Men jag har ändå velat yttra det.

Uti kong], instruktionen af den 10 november 1855 för landshöfdingarne
heter det i § 32 rörande Konungens befallningshafvandes
eller landshöfdingeembetenas åligganden bland annat: De skola »till
Kongl. Maj:t på derför bestämda tider inlemna de s. k. femårsberättelserna
angående länets tillstånd». Dessa berättelser omarbetas eller
bearbetas, som vi veta, sedan af kongl. statistiska centralbyrån, som på
grund af desamma lemnar ett »sammandrag» såsom bidrag till Sveriges
officiella statistik.

Nu är förhållandet det, att denna statistik ännu icke tyckes vara
färdig för perioden 1890—95. Om nu detta beror på länsstyrelserna
eller pa kongl. statistiska centralbyrån, vet jag icke, men jag tycker,
att länsstyrelserna borde exempelvis inom ett år efter femårsperiodens
slut kunna gorå i ordning dessa berättelser och insända dem till Kongl.
Maj:t. Om sa är förhållandet, borde också kongl. statistiska centralbyrån
tidigare, än nu tycks vara fallet, kunna göra i ordning sitt »officiella
bidrag» till statistiken.

Jag har för min del funnit så väl de nämnda femårsberättelserna
som det statistiska sammandraget innehålla många goda och värdefulla
upplysningar. Det är derför, som jag också skulle önska, att de kunde

Lördagen den 24 Februari.

31 N:o 14.

tidigare komma vederbörande och äfven oss till hända. Derför har jag
velat erinra om detta förhållande, och jag hoppas, att, då det nu blifvit
påpekadt och möjligen kommer att ytterligare påpekas, rättelse för
framtiden skall kunna göras, så att vi få detta bidrag till Sveriges
officiella statistik tidigare, än nu sker.

Jag har tänkt mig, att detta skulle vara möjligt, då eu hel de]
annan statistik kommer oss mycket tidigare till hända. Så är t. ex.
fallet med befolkningsstatistiken, så är det äfven med statistiken rörande
statens domäner, så är det med en hel del annan statistik, som vi få
utdelad här i kammaren, och jag hade tänkt mig, att det då skulle
vara möjligt att få äfven den nu omnämnda statistiken och följaktligen
äfven dessa femårsberättelser tidigare, än som fallet varit under
den senaste tiden. De äro ännu icke så färdiga, att de äro i vederbörligt
skick öfverlemnade till riksdagsbiblioteket, och det är nu redan
3 å 4 år sedan de bort kunna komma.

Det är blott detta, herr grefve och talman, som jag velat erinra
om. Jag har för öfrigt intet yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkterna 14—29.

Biföllos.

Punkten 30. An9■ andag för

studerande af

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 40, hade herr H.
Pantzarhielm föreslagit Riksdagen att, för beredande af tillfälle åt Danmark.
mindre jordbrukare och jordbruksarbetare samt deras vuxna söner att
under sakkunnig ledning i Danmark studera det intensiva jordbruk på
smålotter, som der bedrifves, bevilja på extra stat, att utgå under åren
1901—1904, ett förslagsanslag af 30,000 kronor samt deraf anvisa för
år 1901 ett belopp af 7,500 kronor.

Utskottet hemstälde emellertid,

att herr Pantzarhielms ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I afgifven reservation hemstälde herrar S. G. von Friesen, O.

Larsson i Mörtlösa och A. P. Gustafsson,

att Riksdagen må, i anledning af herr Pantzarhielms förevarande
motion, på extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 1,500 kronor
att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna skäligt
meddela, användas dels och hufvudsakligen till ersättning åt personer,
som kunna finnas villiga och lämpliga att handhafva ledningen af resor
till Danmark för beredande af tillfälle för innehafvare af mindre jordbruk
och jordbruksarbetare att derstädes studera jordbruk på smålotter,
dels till öfriga omkostnader, som från statens sida för förevarande
ändamål kunna ifrågakomma.

PJ:o 14. 32

Lördagen den 24 Februari.

Aug.anslag för Sedan herr talmannen låtit uppläsa utskottets hemställan, begärdes

studerande a/ordöt af*
jordbruk på
smålotter i

Danmark. Herr Pantzarhielm, som anförde: Herr talman, mina herrar! Det

(Forts.) lär icke kunna af någon bestridas, att samfundsförhållandena på landsbygden
icke äro lyckliga, i alla händelser icke så lyckliga, som de skulle
kunna vara. Man hör från alla håll klagomål förspörjas, och bland dessa
klagomål är det ett, som kanske är värdt särskildt beaktande, det
nemligen öfver arbetareförhållandena på landsbygden och vid jordbruket.

Å ena sidan klaga jordbrukarne, arbetsgifvarne, öfver att de icke
kunna få tillräckligt med arbetskrafter för jordbrukets bedrifvande,
åtminstone icke till sådana pris, som stå i rimligt förhållande till jordens
afkastning, å andra sidan klaga arbetarne öfver sin betryckta
och olyckliga ställning, då de aldrig äfven med flit och omtanke kunna
bringa det derhän, att de på gamla dagar blifva befriade från nöd och
fattigdom.

Följderna af dessa abnorma förhållanden hafva heller icke uteblifvit.
Vi se sålunda, huru jordtorpares, mindre landtbrukares och
landtbruksarbetares söner, så snart de känna sig arbetskraftiga nog,
lemna hemmen och söka sig arbete på annat håll, mestadels i städerna
och i industricentra. Flertalet af dem kan icke här skaffa sig en
sjelfständig och oberoende ställning, utan förblir ofta lösa arbetare,
som flytta sig ifrån det ena stället till det andra, der arbete bjudes,
och som lefva för dagen ur hand i mun utan att samla något för
morgondagen. När arbetet tryter och arbetskrafterna svika, äro de
dömda att gå under.

Inom nationalekonomien har man sedan lång tid tillbaka sysslat
med lösandet af detta problem. Man har uppstält för sig den frågan:
kan något göras och hvad kan göras under nuvarande förhållanden
för att förändra detta abnorma tillstånd? Och man har derjemte uppstält
för sig den frågan: huru skola i framtiden landtbrukets förhållanden
gestalta sig?

Den första frågan har man sökt besvara på det viset, att man
först och främst genom inrättandet af arbetsanvisningsanstalter — eventuel
genom statens mellankomst — skulle söka i någon män reglera
tillströmningen från landet till städerna och industricentra, åtminstone
så långt, att dessa svagare och i intellektuel afseende mindre utvecklade
element, som nu öfversvämma arbetsmarknaden och nedtrycka
lönerna för andra arbetare, men aldrig uti industriens tjenst eller
genom annat arbete i städerna kunna bereda sig någon tryggad framtid,
skulle återbördas till landsbygden, hvarifrån de i allmänhet kommit.
Man har vidare sagt, att man bör söka åstadkomma eu förbättring
genom högre aflöningar och bättre arbetsförhållanden. Med
högre aflöningar och bättre arbetsförhållanden menar man då, att
landtbrukets arbetare skulle få mera betaldt för sitt arbete och
att de skulle röna ett mera humant behandlingssätt, än som nu
kommer dem till del, samt att dessutom landtbruksarbetaren skulle
beredas tillfälle att förvärfva sig ett eget hem, en egen jordlott, på
hvilken han genom flit och arbete skulle kunna skapa sig en tryggare

Lördagen den 24 Februari.

33 Nso 14.

•och mera sjelfständig ställning för äldre dagar, än den han nu han Ang. anslag för

bereda sig. = _ ‘‘“frdZlt ¥

Den sista frågan har man besvarat så, att för framtiden jord- ^må/one/i''
bruksförhållandena, om de utveckla sig så, som de hittills gjort, komma Danmark.
-att gestalta sig så, att all jord, som visserligen nu ligger under plogen, (Forts.)
men icke visat sig duglig för ett rationelt och vinstgifvande jordbruk,
kommer att så småningom användas till skogsodling samt att landtbruk,
bedrifvet på mindre jordlotter, kommer att så småningom helt
och hållet undantränga den större jordbruksdriften.

För att nu kunna skapa bättre arbetsförhållanden på landsbygden,
är det tydligt, att man, eftersom jordbruket under nuvarande förhållanden
icke kan för det nödiga arbetet betala högre löner än de nu
gällande, måste söka göra jordbruket iller vinstgifvande, så att det må
kunna bära de högre arbetsomkostnaderna och derigenom i någon
mån vid landsbygden binda och göra bofasta de arbetskrafter, som
der finnas.

Nu har i vårt grannland Danmark, tack vare »husmandssaken»,
som sträfvandet för att åstadkomma mindre jordbruk der kallas, och
folkhögskolan, som utvuxit ur samma rot som den förra eller Grundtvigianismen,
och dermed gått hand i hand, skapats förhållanden, som
helt säkert äro lyckligare och bättre än hos oss.

Det var för att skaffa våra jordbruksarbetare tillfälle att praktiskt
inhemta och sjelfva se hvad man i Danmark gjort i detta afseende,
som min motion framkommit. Den framkom hufvudsakligen
derför, att jag för min del ansåg, att, om man vill komma till ett
lyckligt resultat med egna-hems-idén, man måste i främsta rummet
gorå dem, som skola komma i åtnjutande af egna hem, förtrogna med
det sätt, hvarpå man bör sköta dessa för att kunna bereda sig en
tryggad ställning och relativt välstånd.

Så är det en sak till, som jag anser stå i nära sammanhang med
denna fråga.

Kasta vi en blick på handelsbalansen, så se vi, att förhållandena
i Sverige inom vårt jordbruk ställa sig ganska illa relativt till
de danska. Sannolikt ha de fleste af herrarne fått ett papper af
samma innehåll som det, hvilket nyligen blifvit mig tillskickadf i bref.

Det handlar om en jemförelse mellan Sveriges och Danmarks im- och
export af fläsk under 10-års-perioden 1889—98. Under denna 10-årsperiod
har enligt, detta papper Sveriges öfverskottsimport uppgått till
5,549,857 kilogram fläsk, under det att för samma tid Danmarks öfverskottsexport
uppgått till 498,384,100 kilogram fläsk. Kapitaliserar man
ofvanstående siffror och beräknar hvarje kilo fläsk efter ett lågt beräknadt
pris af 80 öre per kilo, representerar öfverskottsimporten för
Sveriges vidkommande 4,439,885 kronor 60 öre, medan öfverskottsexporten
för Danmark under samma tidsperiod utgör 398,707,280 kronor.
För år 1899 uppgår Sveriges importerade öfverskott af fläsk till
9,425,000 kilo, efter 80 öre per kilo beräknadt, representerande en
summa af 7,540,000 kronor.

Nu må man väl fråga: hvad kan orsaken vara till detta? Ser
man på en annan landtmannaprodukt, t. ex. smör, ställer sig förhållandet
äfven i detta afseende för Sverige ganska sorgligt. Om jag

Andra Kammarens Prot. 1900. AT:o 14. 3

N:0 14. 34

Lördagen den 24 Februari.

Ang. anslag /urminnes rätt, uppgår Sveriges öfverskottsexport af denna vara till icke
“''''‘ordbruk ^mer an * 3 Danmarks.

^smålotter 1 Och a*’ en sådan artikel som ägg, hvilken är särskild! lämplig
Danmark, för de små landtbruliarne att producera, importera vi hit till Sverige
(Forts.) ungefär något öfver en million tjog om året. I Danmark deremot exporterade
man 1898 ägg för mellan 10 och 12 millioner kronor. Enligt
uppgifter i tidningarna, hvilkas rigtighet jag icke kan garantera —
den närmast förut meddelade är deremot hemtad ur den officiella statistiken
— uppgår nu Danmarks äggexport till ett värde af ända till
18 millioner kronor.

Ja, när man ser på detta, måste ju den tanken tränga sig på
en, att antingen förstå vi icke att sköta vårt jordbruk eller också
måste det finnas andra, af jordbruket oberoende omständigheter, som
göra, att vårt jordbruk icke kan bringas upp.

Jag vill vid detta tillfälle icke inlåta mig närmare på den senare
frågan, utan håller mig till den första. Äfven om man vill säga, att
husmansklassen i Danmark i intellektuel! hänseende står öfver våra
torpare, så tror jag dock icke, att de göra detta i så hög grad, att det
kan spela någon egentlig roll vid skötseln af jordbruk.

Äfven måste medgifvas, att, i såväl klimatiskt hänseende som
äfven i fråga om jordmånens beskaffenhet, Danmark är lyckligare lottadt
än Sverige, men jag tror icke heller, att denna skilnad är så afsevärd,
att den kan spela någon roll, åtminstone hvad beträffar förhållandena
i södra och mellersta Sverige. Möjligtvis skulle man också kunna
säga, att i Danmark dessutom finnes en inrättning, nemligen andelsmejerierna,
der de små husmännen kunna afsätta sin mjölk och få
den väl betald. Sådana ha icke vi, åtminstone icke i något större
antal, men något hinder finnes ju icke för att få till stånd sådana
äfven i Sverige. Då återstår bara den sannolikheten, att vi icke förstå
att sköta vårt jordbruk, att vi gå qvar i samma spår, som trampats
af far och farfar, att vi icke följa med tiden och icke vilja vara med
om, att det gamla och föråldrade får här, som öfver allt annars, vika
undan för det lifskraftiga och nya.

Hvad nu min motion beträffar, har den blifvit af statsutskottet
afstyrkt —''jai Pa hvilka skäl vet jag icke, ty det säger icke utskottet.
Men en reservation åtföljer betänkandet, och i denna reservation, med
hvilken jag för öfrigt icke är alldeles belåten, förordas ett sätt, hvarpå
man skulle taga ett steg i den rätta rigtningen, och jag skall derför
inskränka mig till att på de skäl, jag här anfört, yrka bifall till den
betänkandet åtföljande reservationen.

Vidare yttrade:

Herr Lindvall: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet
för att få tillfälle att uttala min sympati för reservanternas förslag.

Utskottet säger, att »utskottet velat uttala den mening, att, derest
dylika resor verkligen böra anordnas, bidrag till kostnaderna derför
böra lemnas af hushållningssällskapen». Ja, Blekinge läns hushållningssällskap
har verkligen vidtagit en sådan åtgärd. På sammanträde i
december månad förlidet år beviljade nemligen sällskapet med an -

Lördagen den 24 Februari.

35 X:o 14.

ledning af väckt motion ett belopp af 500 kronor såsom understöd-^-anslag för
åt 10 små jordbrukare att företaga studieresor till Danmark inne-s?“d?ra”de aJ
varande år. Meningen vore, att dessa små jordbrukare skulle få till - ^miaotierl
fälle att besöka utställningen i Odense äfvensom eu del små land!- Danmark.
brukare i Danmark eller sådana, som der kallas husman. Det är mig (Forts.)
bekant, att flera andra hushållningssällskap inom vårt land gått till
väga på samma sätt.

Skulle nu reservanternas förslag vinna kamrarnes bifall, vore
säkert dermed mycket vunnet. Ty vi skola komma i håg, att dessa
små jordbrukare, som i så fall skulle få resa ut för att lära, huru ett
litet jordbruk verkligen kan skötas med fördel, till största delen äro
ganska ovana att företaga resor, och derför mycket väl behöfva erfarna
och dugliga ledare. Blefve nu, hvad reservanterna hemstält, af Riksdagen
antaget, skulle man ju derigenom kunna komma till eu viss
erfarenhet af hvartill dessa resor egentligen tjena.

Att undervisa de små jordbrukarne, huru de skola sköta sin jord
och sin boskap, medelst spridande af fackskrifter eller genom kringresande
agronomer, som uppträda här och hvar på landsbygden och
hålla föredrag, tror jag icke kommer att leda till något vidare godt
resultat. Ty vanligen befinna sig de personer, för hvilka föredragen
äro afsedda, icke tillstädes; och de, som möjligen komma tillstädes,
ja, de glömma ganska fort, hvad en sådan der agronom på eu eller
annan timme stått och talat för dem.

Jag har haft tillfälle att i flera trakter af Danmark besöka sådana
små hemman, som det nu vore meningen att våra små jordbrukare
skulle komma att besöka, och jag har verkligen dervid blifvit alldeles
öfverraskad, då jag erfarit de relativt stora resultat, till hvilka man
der kommit vid skötande af sitt jordbruk på smålotter, som vanligtvis
i areal variera mellan 2 till 5 hektar. En sak, som våra jordbrukare
skulle få lära sig der ute, vore att spara penningar vid sina lägenheters
bebyggande, ty de skola der finna enkla hem med väl skötta
åkerbitar och vackra kreatur.

Det kan hända, att, om staten nu komme att understödja en eller
ett par dylika studieresor till Danmark, anslutningen till dessa resor
skulle blifva så ofantlig, att ledaren eller ledarne för desamma icke
skulle kunna ensamma reda sig, hvarken hvad sjelfva anordningarna
eller den egentliga undervisningen beträffar. Men denna sak låter
sig nog ganska lätt ordnas, derest landtbruksstyrelsen kommer att taga
hand derom; ty styrelsen kan då t. ex. vända sig till de respektive
hushållningssällskapen med en förfrågan, om de äro villiga att understödja
företaget, och i så fall låta dem föreslå 2 å 3 personer i hvarje
län att medfölja på någon af resorna.

Jag har, herr talman, .endast framhållit min åsigt i den föreliggande
frågan, och vågar slutligen på samma gång uttala den förhoppningen,
att kammaren nu, då tillfälle gifves att visa sig välvillig
mot och understödja de små jordbrukarne, icke skall undandraga sig
att bevilja det anslag, reservanterna föreslagit, i synnerhet som bär är
fråga om ett så litet belopp och endast för ett år, och då ju i synnerhet
vi landtman kunna sägas stå dessa små jordbrukare temligen nära.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

N:o 14. 36

Lördagen den 24 Februari.

Ang. anslag för Herr Sjö: Man kan icke annat än gifva motionären sin stora

S<ord6r”fe “I högaktning, då han föreslagit, att Riksdagen skulle för ett sådant
Smålotter i ändamål, nemligen jordbrukets befrämjande, på sätt han här har tänkt
Danmark, sig, bevilja icke mindre än 30,000 kronor att utgå under 4 år med
(Forts.) 7,500 kronor årligen. Statsutskottet har emellertid icke kunnat bifalla
denna hans hemställan af skäl, som i betänkandet äro angifna;
och jag har varit en af dem, som icke kunnat inse den stora nytta
och fördel, han dermed åsyftat. Och jag får säga, att de herrar reservanter,
som uttalat sig för ett mindre anslag, på samma gång, såsom
vi se, äfven uttalat sina stora betänkligheter, då de tillstyrkt den lilla
summan af 1,500 kronor för år 1901. De säga nemligen: »Visserligen
torde norra och mellersta delarne af vårt land med afseende å jordmån
och klimatförhållanden icke erbjuda sådan likhet med Danmark,
att de i detta land tillämpade jordbruksmetoderna skulle kunna i nämnda
delar af vårt land med någon fördel användas. Och äfven hvad beträffar
södra Sverige lärer ett öfverförande af de i det danska husmansbruket
använda metoderna endast med försigtighet böra försökas.»
Men oaktadt de hysa sina stora farhågor, dessa reservanter, tillstyrka
de dock, som sagdt, ett anslag af 1,500 kronor, hvilket hufvudsakligen
skall användas till ersättning åt personer, villiga och lämpliga att
såsom ledare föra ut en och annan af landets jordbrukare till Danmark
att se sig om och studera jordbruk derstädes.

I sammanhang härmed anser jag mig böra nämna, att i Kronobergs
län, i ett härad, som heter Sunnerbo, ha under en lång följd af
år inflyttat rätt många danskar, hvilka der köpt mindre hemmansdelar
om 1/8, 1/i eller 1/2 mantal och försökt sig på att odla vår magra och
fattiga jord. De ha, som man säger, tagit med sig sitt lands seder
och bruk, hvad beträffar jordbrukets skötsel och ordnande. Men det
har gått dem så illa, att den ene efter den andre fått sätta till de
penningar, han haft med sig, och lemna orten; och detta derför att
han icke följt med sin tid, om jag så må säga, derför att han icke
iakttagit seder och bruk, hvad jordbruket beträffar, på den plats, dit
han kommit, utan tänkt der tillämpa det danska jordbrukssystemet i
hela dess utbildning. Och detta har totalt misslyckats. När man ser
sådant, kunna icke herrarne förvåna sig öfver, att man ej tror på de stora
förespeglingar, som både motionären och den siste talaren gjort.

Motionären omnämnde, huru mycket ägg, huru mycket smör och
huru mycket fläsk, som det rika Danmark exporterat under de sista
åren i jemförelse med Sverige. Ja, den, som haft tillfälle att jemföra
det svenska och det danska jordbruket, har nog funnit, att det i vissa
delar af vårt land, särskilt i mellersta och norra Sverige, råder helt
andra förhållanden än i Danmark och som ej afhjelpas med det af
reservanterna föreslagna anslag.

Jag tror för min del icke, att det anslag, hvarom reservanterna
gjort hemställan, skall gagna den sak, för hvilken det är afsedt, eller
blifva så vinstgifvande, som de förmena. Och det är derför, som jag,
herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Jönsson i Mårarp.

Lördagen den 24 Februari.

37 >'':o 14.

Herr Freclkolm: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
deraf, att den siste talaren såsom stöd för sitt afslagsyrkande
åberopade de skäl, utskottet anfört.

Utskottet säger i sitt utlåtande: »Utan att vilja ingå i bedömande
af huruvida sådana resor som de af motionären ifrågasatta lämpligen
böra vidtagas», etc. Det är hufvudargumentet. Men icke kan man
väl säga, att den omständigheten, att utskottet icke velat ingå i bedömande
af huruvida dessa resor äro nyttiga eller ej, kan utgöra
något skäl för afslag. Om utskottet ingått i bedömandet af denna
fråga och dervid funnit, att de ifrågasatta resorna icke komme att
leda till det resultat, som med dem åsyftats, hade det varit en helt
annan sak. Utskottets underlåtenhet att ingå i en dylik pröfning
synes emellertid ganska förvånansvärd, i synnerhet sedan man hört
motionären och den talare, som efter honom hade ordet, af hvilka
åtminstone den siste, såsom sjelf varande landtbrukare, måste anses
kunna bedöma denna sak ur praktisk synpunkt. Af deras yttranden
framgick, huru nödvändiga särskildt den senare ansåg sådana resor
vara för utbildande hos våra små jordbrukare af förmågan att tillvarataga
»det lilla».

Herr Sjö nämnde, att de i Sunnerbo inflyttade danskarne — jag
har också varit i Sunnerbo och känner till dem — icke rönt någon
framgång i sitt jordbruk. Må det vara sant. Men detta torde vara
beroende på den omständigheten, som icke är så ovanlig, att personer,
som i ett mera utveckla^ jordbruksdistrikt idkat jordbruk på små
arealer, finna det mycket frestande att lägga sig till med större areal,
då de komma till platser, der jorden är billig. Men hafva de förtagit
sig på jordinköp, sakna de sedan ekonomiska krafter att rätt bruka
den större arealen. Här deremot skulle det just gälla att lära våra
små jordbrukare att hålla sig till det lilla, som danskarne äro tvungna
att göra, och att på den vägen kunna skaffa sig en god bergning.

Det är, skulle jag tro, ett bland de vigtigaste önskemål man kan
eftersträfva, om man kunde förmå våra svenska små jordbrukare att

Så en liten torfva sköta sig lika väl och lika förståndigt som danskarne.

å denna fråga således, enligt mitt förmenande, är af mycket stor
betydelse, men att det, opröfvad som frågan är, torde vara svårt att
veta, hvilket är det lämpligaste sättet att uppnå det mål, som motionären
önskat vinna, synes det mig, som om man åtminstone icke borde
sätta sig emot ett så ytterst litet anslag, som nu begäres endast för
att vinna den insigt om sättet att vinna syftemålet, som man nu saknar.
Då blefve Riksdagen satt i tillfälle att bedöma frågan, hvilket statsutskottet
nu icke har velat göra. För min del hyser jag den förhoppning,
att man genom de vunna resultaten skulle kunna väcka ett
verkligt intresse för saken hos Riksdagens landtman, och sedan man
väl kommit så långt, är jag öfvertygad om, att det icke skall möta
svårigheter att få det lilla anslag, som nu begäres, ökadt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Pantzarhielm: Herr talman! Jag skall endast be att få
yttra ett par ord för att bemöta herr Sjö. Han sade, att han icke
insåge den stora nytta och de fördelar, som skulle följa deraf, att man

Ang. anslog
för studerande
of jordbruk på
smålotter i
Danmark.
(Forts.)

]V:o 14. 38

lördagen den 24 Februari.

Ang. anslag vidtoge de åtgärder, som jag med min motion åsyftat. Ja, herr Sjö,
af''jordbruk''på^S är fPllkonl0ligt öfvertygad om, att herr Sjö icke inser dem; och
smålotter i detta är icke någon nyhet alls för mig, i synnerhet då herr Sjö stödde
Danmark, sitt påstående på de till Sunnerbo härad inflyttade danskarnes förhål(Forts.
) landen. Nu bör man dock för det första komma i håg, att Sunnerbo
är ett bland de magraste ställen, som finnas i vårt land. Vidare bör
man tänka på, att de danskar, som inflyttat från Danmark till Sunnerbo,
sannolikt icke kunna räknas till de bästa landtbrukarne. Och
slutligen bör man också medgifva, att för en jordbrukare, som kommer
från Danmark till Sunnerbo, det nog kan vara svårt att reda sig, ty
herr Sjö kan nog äfven han vitsorda, att till och med en jordbrukare,
som är född och uppfostrad i Sunnerbo och van vid der rådande förhållanden,
kan hafva svårt att reda sig i Sunnerbo.

Som sagdt, jag kan icke finna, att herr Sjö anfört någonting, som
är af vigt och som kan utgöra giltigt skäl för att icke bifalla reservanternas
förslag.

Herr Sjö: Herr talman! Jag ber att få yttra blott ett par ord
med anledning af herr Fredholms yttrande, att det skulle förhålla sig
så, att det i hufvudsak vore större jordbrukare, som kommit till Kronobergs
län och der bosatt sig, under det att deremot motionären afsåge
att befrämja de mindre jordbrukarnes ställning och framkomst. Till
svar derå får jag säga, att det i verkligheten till större delen var
mindre jordbrukare, som från Danmark kommo öfver till Sunnerbo och
der köpte jordområden samt praktiserade jordbruk på det sätt, de voro
vana vid i Danmark. Det har, efter hvad som sagts, bland dessa inflyttade
danska jordbrukare funnits en del, som varit ganska kunnige,
driftige och energiske personer och hvilka gjort sitt bästa att söka
frambringa skördar efter samma metoder, som användas i Danmark.
Men de hafva dock misslyckats. När man således ser detta, att infödda
danskar komma öfver till vårt land för att här införa sina seder
och bruk, men icke lyckas, då kunna väl herrarne icke undra öfver
att man kan hafva sina farhågor och misstankar mot att bevilja något
anslag för studerandet af jordbruket i Danmark och införandet af detsamma
på vår fattiga, magra jord. För de personer, som inflyttat hit,
men sedermera tagit efter seder och bruk dit de kommit, har det
emellertid gått bra, åtminstone för en och annan, under det att de
andra deremot fått lemna sin jord.

Det var endast detta, jag ville säga.

Herr Larsson i Mörtlösa: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Det är verkligen egendomligt, att då fråga om anslag till jordbruksändamål
behandlas,n är det ofta rätt svårt att få igenom dylika anslag
här i kammaren. År det då fråga om att lemna anslag till de mindre
jordbrukarne, har det sig nästan värre. Och är det dertill fråga om
ett mycket litet anslag, då är det nära nog alldeles omöjligt.

Det anslag, som nu är ifrågasatt, afser de allra minsta jordbrukarne;
och att det skulle hafva nytta med sig, hafva vi nyss hört
motiveras af en talare på blekingebänken, hvilken man väl kan tilltro
sakkunskap på detta område. Också har det visat sig från olika delar

39 jN'':0 14.

Lördagen den 24 Februari.

af värf land, att intresset för denna sak är rätt stort. Af hushåll-^™?- anslagjor

ningssällskapen i Skaraborgs, Bohus, Malmöhus, Blekinge och Hallands

län hafva redan anslag beviljats för dylikt ändamål. ° _ 3smålotter i

När det nu endast är meningen, att staten skulle anslå medel till Danmark.
ledarne för de ifrågasatta resorna, samt det, på sätt i reservationen (Forts.)
framhållits, skulle blifva en samverkan mellan staten och hushållningssällskapen,
i hvilket fall man, enligt min tro, skulle komma till ett
godt resultat, så ber jag att få hemställa om bifall till reservanternas
förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Motionären har i sin
motion begärt ett anslag af 30,000 kronor för ifrågavarande ändamål,
men reservanterna hafva nedsatt beloppet till 1,500 kronor. Och härmed
har motionären förklarat sig nöjd. Då beloppet sålunda blifvit
så betydligt nedsatt, borde det icke vara mycket att vidare orda derom;
och jag skall icke heller yttra mig i denna del. Men här har af
.åtskilliga talare framstälts anmärkning emot den motivering, som utskottet
haft för sitt afstyrkande utlåtande i frågan. Jag vill i anledning
häraf gifva för kammaren till känna, att då motionen kom från
afdelningen till utskottet, var den tillstyrkt och det med en ganska
ordentlig motivering, men när utskottets beslut blef afstyrkande och
man hastade med att få utlåtandet färdigt, hade detta till följd, att
motiveringen i betänkandet blef så knapphändig som den är. Och
detta är icke det enda fallet, då under liknande förhållanden så blifvit
händelsen, utan vi hafva nog erfarenhet i sådant afseende från ganska
många tillfällen. Om herrarne nu emellertid närmare betrakta motiveringen
i statsutskottets utlåtande, skola herrarne finna, att utskottet
sagt, att utskottet icke för närvarande vill tillstyrka något anslag för
de ifrågasatta resorna. Men sålunda har statsutskottet icke alls velat
motsätta sig, att icke i framtiden dylika anslag komma att beviljas.

Som kammaren torde erinra sig, arbetar för närvarande dyn s. k.
egna-hems-komitén. Och utskottet har trott, att denna komité först
borde få afgifva*sitt betänkande och för Riksdagen visa, huru komitén
tänkt sig, att detta ofantligt högt beprisade småbruks-system skulle
falla ut. Utskottet har derför ansett, att det icke borde lemnas statsanslag
till dessa personer, hvilka ämnade i framtiden åstadkomma och
förvärfva egna hem på små jordbrukshemman, utan att man först borde
få se, huru egna-hems-komitén tänkt sig saken ordnad, innan några
medel af staten ansloges för det af motionären åsyftade ändamålet.

Se vi nu efter, huru reservanterna motiverat sin tillstyrkande hemställan
om ett anslag af 1,500 kronor, tror jag, att herrarne kunna
lika väl klandra denna motivering för tillstyrkan af 1,500 kronor som
utskottets motivering för afslag. Jag skall endast läsa upp en enda
punkt, som jag tror till fyllest bevisar hvad jag nyss yttrade om reservanternas
motivering. Denna börjar på följande sätt: »Utskottet har
vid öfvervägande af motionens innehåll trött sig finna, att studieresor
till Danmark i det af motionären angifna S3rfte under vissa förutsättningar
skulle kunna medföra sådant gagn, att ett bidrag af allmänna
medel för ändamålet skäligen kan ifrågasättas.» Och sedan kommer
hvad jag åsyftar; »Visserligen torde norra och mellersta delarne af

N:o 14. 40

lördagen den 24 Februari.

Ang. anslag förväxt land med afseende å jordmån och klimatförhållanden icke erbjuda
St*rdlrlk’ °IS^an likhet mecl Danmark, att de i detta land tillämpade jordbruks1"smålotter
7 metoderna skalle kunna i nämnda delar af vårt land med någon fördel
Danmark, användas. Och äfven hvad beträffar södra Sverige lärer ett öfver(Forts.
) förande af de i det danska husmansbruket använda metoderna endast,
med försigtighet böra försökas.»

I denna punkt inbegripas således hela Sveriges landamären, men
om intet ställe säges, att det danska jordbruket vore lämpligt att der
ifrågakomma. År alltså utredningen i reservationen sådan, att man
på den bör grunda ett tillstyrkande af ett anslag på 1,500 kronor?
Jag tror det icke.

Emellertid vill jag bestämdt framhålla, att det är alldeles säkert,,
att utskottets majoritet visst icke velat hårdhändt behandla de fattige,
som ämna bosätta sig å en mindre jordtorfva, utan statsutskottets .yttrande
på papperet innebär endast, att utskottet ansett, att man först
bör inhemta, huru egna-hems-komitén tänkt sig saken, innan man.
anslår medel till ett sådant ändamål som det i motionen ifrågasatta.
Härvidlag är också att märka, att de medel, som reservanterna tillstyrka
att beviljas, icke skulle komma de fattiga resande till godo,
utan de högt afl onåd e och kanske förmögna ledarne af resorna. Och
detta torde göra en stor skilnad.

Jag anser alltså, att statsutskottet i sin afstyrkande motivering
haft lika goda skäl för sitt beslut som reservanterna för sitt, och yrkar
jag derför bifall till statsutskottets förslag.

Herr H enricson: Herr talman! Mina herrar! Vi torde väl
kunna vara allmänt ense derom, att en vidgad blick och ökad kunskap
är af största vigt och betydelse. Och jag tror, att detta gäller äfven
för jordbrukarne. Detta lilla anslag, som nu ifrågasattes, afser att
bibringa den mindre jordbrukaren en sådan vidgad blick och ökadt
kunskapsförråd. På andra områden, såsom t. ex. inom industrien, hafva
anslag beviljats för att arbetarne skulle sättas i tillfälle att i andra
land inhemta kunskap i det yrke, hvaråt de egna sig. Det skulle väl
dock vara märkvärdigt, om man icke i denna kammare skulle vilja
tillgodose de små jordbrukarne med ett så litet anslag som det nu
ifrågavarande, på det att att desse måtte sättas i tillfälle att också se,
huru jordbruket bedrifves exempelvis i vårt grannland Danmark, som

1 många afseenden står framför oss.

Det kanske ej vore ur vägen att här nämna något om antalet af
dessa små jordbrukare inom vårt land. De som äro egare af högst

2 hektar utgöra 65,000 och de som ega från 2 till 20 hektar 186,000.
Åtminstone det största antalet af dessa sistnämnda får man väl också,
hänföra till de små jordbrukarne.

De jordbrukare deremot, som innehafva större areal, från 20 till
100 hektar, utgöra endast ett antal af 22,000, och de som hafva öfver
100 hektar äro blott 2,000.

Således se vi, att det allra största antalet jordbrukare inom vårt
land just äro dessa små jordbrukare, och nu vill man förneka dem ett
så ringa anslag som detta, hvilket åsyftar att sätta dem i tillfälle att
kunna inhemta kunskap, huru de lämpligast och bäst skola förfara vid

Lördagen den 24 Februari.

4i >*:o 14.

utöfvandet af sitt jordbruk. Jag finner också det högst märkvärdigt,Ang.antiagfsr
att, såsom en föregående talare nyss yttrade, ett anslag i denna kärn-^
mare röner största motståndet, när det är fråga om jordbrukarne, och i

synnerligast då det gäller de mindre jordbrukarne, men det mest egen- Danmark.
domliga är väl dock härvidlag, att motståndet således i hufvudsak (Forts.)
kommer från landtmännen sjelfva.

Med anledning af hvad en talare på blekinge-bänken här yttrat
och på grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag har på afdelningen inom

utskottet deltagit i denna frågas behandling, hvilken upptog ganska
lång tid. Det kan ju äfven vara af intresse att nämna, att på afdelningen
icke förekommo skiljaktiga meningar, utan att vi der, så vidt
jag kan minnas, voro temligen ense om det förslag, som nu har fått
sitt uttryck i reservationen.

Det är sant, att motionären här har vidrört egna-hems-komiténs
arbeten, men det är å andra sidan lika klart, att denna fråga också
är oberoende af egna-hems-komiténs arbeten. Endast det är att märka,
att om något blifver gjordt i den rigtning motionären föreslagit, blir det
säkert för egna-hems-komitén lättare att nå sjelfva det mål, till kvilket
egna-hems-komitén syftar. Skulle emellertid egna-hems-komitén icke
komma till något resultat alls, qvarstår dock den stora betydelsen af
de åtgärder, som här uti motionen blifvit föreslagna. Jag tror således
icke, att det finnes något skäl att med afseende å detta lilla tillfälliga
anslag afvakta lösningen af en så stor fråga som den, hvilken egnahems-komitén
har att behandla. Det är visserligen sant, att reservanterna
sagt, att äfven jordbrukare i de södra delarne af Sverige
endast med försigtighet böra begagna de metoder och den erfarenhet,
som kan hemtas från Danmark. Ja, icke kan väl någon lära sig att
bli jordbrukare blott genom att resa till Danmark, men för att taga
ett exempel från ett annat område, som jag särskildt känner till, så
veta vi ju, hurusom resestipendier gifvas åt lärare af alla kategorier.

Icke utbildar sig någon till lärare genom en sådan resa, om han icke
varit det förut — det fordras tvärtom att redan förut vara en mycket
framstående lärare för att komma i åtnjutande af ett dylikt stipendium.

Men om nu en sådan lärare kommer ut och får taga del af förhållandena
i främmande länder, så kan han genom den erfarenhet, han
der kan tillgodogöra sig, föra icke blott sin egen undervisningsskicklighet,
utan äfven undervisningsväsendet i allmänhet inom landet framåt.

På samma sätt är det icke heller meningen att på de här ifrågasatta
resorna skicka ut personer, som förut icke äro förtrogna med jordbruket,
för att de genom dessa resor skulle lära sig det, utan det är
tvärtom meningen att sända ut sådana, som förut äro kunniga i jordbruk,
för att dessa under sådana resor skola inhemta erfarenheter, som
möjligen skola sätta dem i stånd att ytterligare förkofra sina jordbruk.

Jag vill, i likhet med eu föregående talare, nämna, att det blifvit
upplyst, att denna fråga blifvit uppmärksammad af hushållningssällskapen
inom skilda län. Nu tänkte sig afdelningen och efter denna reservanterna,
att, om det gåfves enhet och ledning åt de af hushållnings -

N:o 14. 42

Lördagen den 24 Februari.

Ang.Anslag/d>sällskapen gjorda bemödandena, detta skulle lända saken till fromma.
‘jordbruk på laudtbruksstyrelsen, eller hvarför icke den nye jordbruksministern,
smålotter i finSe att årligen planlägga och ordna dessa resor, skulle icke då de
Danmark, ansträngningar, som hushållningssällskapen faktiskt göra, få ett bättre
(Forts.) resultat, an om hushållningssällskapen lemnas åt sig sjelfva? Det är
nog meningen, att hushållningssällskapen fortfarande skola utvälja de
personer, som skola utsändas, och att de fortfarande skola bekosta
sjelfva resorna, om äfven detta blir af nöden; staten skall endast erbjuda
dem en sakkunnig ledning, om de vilja hafva en sådan. När
detta nu kan ske tör ett så ringa anslag som det, hvarom här är fråga,
då förefaller det mig, som om kammaren icke borde säga nej.

Det är väl sant, att när det gäller jordbruket, är det nästan omöjligt
att genomdrifva något anslag, och att det är ännu omöjligare, när
det gäller anslag för de små jordbrukarne, men någon grundlagsparagraf
är det dock icke, som förbjuder det, och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr K ronlund: Äfven jag fäste mig vid det anmärkningsvärda
yttrandet af herr Oskar Larsson i Mörtlösa, att det är svårt att
genomdrifva något anslag för jordbruket här i kammaren och ännu
värre, om det skulle blifva till nytta för de mindre jordbrukarne.
Detta är sa mycket anmärkningsvärdare, som ju kärntruppen af kammarens
ledamöter just äro medlemmar af odalmannaklassen och således
representera den mindre jordbrukareklassen.

Hvar och en, som med glädje ser statsmagternas sträfvan och
intresse att omhändertaga och förbättra de smås och hittills mera förbiseddes
ställning i samhället, måste med ledsnad lägga märke till,
att särskildt en klass af dessa, nemligen de mindre jordbrukarne och
jordbruksarbetareklassen, hittills blifvit allt för mycket undanskjuten i
detta reformarbete. Jag vill såsom ett nära till hands liggande exempel
härpå endast erinra derom, att jordbruksarbetarne uteslutits från
det nu föreliggande olycksfallsförsäkringsförslaget liksom, enligt hvad
jag tror mig minnas, äfven från det förut framlagda ålderdomsförsäkringsförslaget.
Och dock anser jag ställningen för denna klass vara
mycket mera betryckt än för någon annan, i det att genom Sveriges
gradvisa utveckling till ett industriland alltjemt tusentals armar ryckas
från jordbruket, som ju icke kan betala samma arbetslöner som industriella
anläggningar, och härigenom blir jordbruket för sina idkare
mindre lönande och hårdare än någon annan näring. Det enda sättet
att råda bot härför anser jag ligga i ett intensivare jordbruk och förbättrade
arbetsmetoder, och förebilderna härtill kunna vi just finna i
vårt lilla grannland Danmark. Detta land erbjuder, såsom reservanterna
också påpekat, goda förebilder och många lärdomar särskildt för
de mindre jordbrukarne.

Att nu, såsom utskottet vill, undanskjuta saken genom att söka
vältra öfver anslaget på hushållningssällskapen, synes blott vara att
fördröja frågan och synes mig för öfrigt endast vara ett utslag af den
benägenhet att undanskjuta frågor, som möter oss på så många andra
områden och som gör så mycket reformarbete och utvecklingsarbete i
vårt land hopplöst. Saken är ju ett experiment, låt så vara, men inom

Lördagen den 24 Februari.

43 N:o 14.

vårt statsmaskineri förekomma nog experiment ock försöksarbete på mångal- anslag för
liera båll ock i fall, der det gäller bra mycket större belopp än de 1
kronor, om hvilka här är fråga. Jag koppas väl för min del, att detta Jeliåloue/l
belopp i framtiden skall följas af andra större anslag för våra mindre Danmark.
jordbrukare ock jordbruksarbetare i samma rigtning, men jag vill ernel- (Forts.)
lertid för närvarande åtnöja mig med att yrka bifall till reservationen.

Friherre Barnekow: Herr talman! Mina herrar! 1 likhet med
den ärade talaren på östgötabänken får jag uttrycka min förvåning
öfver att ett anslag, som skulle vara till nytta för jordbruket, bär bekämpas
af en del jordbrukare, under det att personer, som icke äro
jordbrukare, uppträda för detsamma. Skulle det då kunna vara något
menligt för jordbruket att mottaga detta anslag? Det kan jag för
min del icke finna, och jag kar dock eu direkt erfarenhet om saken.

Jag har nemligen sedan lång tid tillbaka tillhört Kristianstads läns
hushållningssällskap, och detta har under de sista åren lemnat anslag
till just sådana resor, som här föreslås, och dessa resor hafva visat sig
medföra de bästa resultat. Jag har talat med personer, som återkommit
från dylika resor, och de hafva varit besjälade af ett ofantligt stort
intresse för jordbruket. De hafva omtalat, att de sett saker, som varit
förvånansvärda, och de hafva hoppats och trott, att man äfven hos
oss skulle komma till samma resultat, om vi blott sökte att efterfölja
danskarne. Är det nu icke lämpligt, att sådana åsigter vinna spridning
inom jordbrukareklassen? Jag för min del anser åtminstone, att
det bästa förhållande, som inom ett land kan uppnås, är det, att det
består af många sådana små jordbrukare. Här är nu endast fråga om
ett försök, och den summa, saken gäller, uppgår allenast till 1,500
kr., men när man på alla andra områden utgifver sä stora summor
för försök, kan jag icke förstå, hvarför vi jordbrukare icke skulle
vilja taga emot detta anslag, då icke jordbrukare vilja lemna det.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Jönsson i Färeköp instämde häruti.

Herr Petersson i Påboda: Herr talman! Jag har i likhet
med en föregående talare begärt ordet för att tillkännagifva, att jag
för min del icke af jordbrukarehänsyn finner anledning motsätta
mig det förslag, som föreligger i reservationen. Jag tror visserligen,
att förhållandena i vårt land äro mer eller mindre olika förhållandena
i Danmark, och kan icke heller skrifva under de slutsatser,
till hvilka motionären kommer med afseende på orsakerna
till att import- och exportsiffrorna för jordbruksprodukter ställa sig så
olika i vårt land mot i Danmark. Han kommer nemligen i fråga
härom till den slutledning, att jordbrukarne här icke skulle förstå sin
sak. Ja, jag vill hvarken skrifva något godt-eller dåligt betyg för
våra jordbrukare, men icke tror jag det går an att utan vidare omplantera
de danska förhållandena på våra inhemska. Man måste dock
besinna, att afsättningsförhållandena, klimatet och jordmånen äro så
väsentligt olika våra, att olika förmer måste skapas för värt jordbruk.

Trots allt detta tror jag dock, att det skulle vara till stor nytta,
om man då och då kunde skicka i väg en liten trupp af våra jord -

>T:o 14. 44

Lördagen den 24 Februari.

Ang. anslag /^»''brukare och hvarför icke äfven jordbruksarbetare för att taga känneStUordbruk
"å c^om om ^vad som i jordbruksafseende kan vara att lära i Danmark.
J°målotterPi Det är särskildt min tanke, att det tillfälle, som sålunda skulle för
Danmark, våra jordbrukare beredas att få se de små, väl skötta jordbruken i
(Forts.) Danmark, skulle väcka håg och intresse för jordbruk. Det är nemligen
icke nog med att man kan få anordningar till stånd för att underlätta
bildandet af egna hem; man måste också hos vårt folk söka väcka
intresse att begagna sig af de förmåner, staten för sådant ändamål
, eventuel! kan komma att erbjuda. Det är ur denna synpunkt, som jag
tror det ifrågasatta anslaget kan blifva till nytta, hvartill också kommer,
att man alltid, då man kommer ut och får se, huru det är stäldt
på annat håll, får nya impulser och väckelser och kan göra iakttagelser,
och man får då taga det, som är godt, och lemna det, som icke
passar. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Persson i Rinkaby: Herr talman! Mina herrar! I likhet

med de öfrige talare, som yttrat sig för detta förslag, kan det icke
falla mig in att ställa mig motvillig mot att emottaga detta anslag,
som nu erbjudes oss af äfven icke landtbrukare. Men jag ber också
att få framhålla, att man icke bör öfverskatta betydelsen af hvad som
kan åstadkommas med detta obetydliga belopp af 1,500 kr. i vårt vidsträckta
land. Denna summa skall helt visst blifva använd, utan att
stora verkningar deraf skola förspörjas.

Det synes mig emellertid, som om de, som här talat emot anslaget,
betraktat jordbruket mera ur teoretisk än ur praktisk synpunkt. Herr
Sjö omtalade, att för de danskar, som inflyttat i Sunnerbo härad, försöket
icke slagit bra ut. Nej, det tror jag nog, och lika säkert är det
också, att om en skåning skulle vilja införa sin hemtrakts skötsel af
jordbruk i Småland, skulle han grundligt misslyckas, och de penningar,
som offrades på ett sådant försök, skulle vara bortkastade. Det måste
nog alltid bli de lokala förhållandena, som få diktera, hur ett jordbruk
skall skötas. De förutsättningar, under hvilka de danska husmansbrukeu
bedrifvas, förefinnas nog ej hos oss. De största inkomsterna
för dessa husmansbruk hafva hemtats* från produktionen af fläsk, men
för närvarande är priset på det foderämne, som hufvudsakligen användes
för denna produktion, nemligen majs, 4 kr. per 10U kilogram
högre här än i Danmark. Tro herrarne väl då, att vi under sådana
förhållanden skulle kunna konkurrera med Danmark i fråga om fläskproduktionen
och afsätta fläsk i lika stor skala som Danmark? Nej,
detta är omöjligt, utan det är nödvändigt, att man i hvarje fall ser
saken praktiskt. Vidare har man talat om en annan gren af landtbruket,
nemligen ladugårdsskötseln, men äfven i fråga härom äro de
• naturliga förutsättningarna i Danmark helt andra och vida bättre än
hos oss.

Det är således äfven något annat, som jag tror böra ifrågasättas,
för att jordbrukarnes ställning skall förbättras. Jag tror ej, att den
kommer att mycket förbättras genom ett anslag å 1,500 kronor. Men
då nu så många af herrarne talat för jordbrukarne och i synnerhet de
små jordbrukarne, så kan man, synes det mig, ej ställa sig afvog deremot,
utan jag skall för min de! tacksamt förena mig med de talare,

45 >'':o 14.

Lördagen den 24 Februari.

som ur hufvudsakligen teoretiska synpunkter ifrat för de smärre jord-Ang. anslag för

, , ° studerande af

brukai ne. jordbruk på

smålotter i

Häruti instämde herr Svensson i Olseröd. Danmark.

(Forts.)

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Då jag är en landtman
och dessutom deltagit i det beslut, hvartill utskottet kommit .i
denna fråga, samt således hemfaller under det klander, som kommit
utskottet och dess försvarare bland landtmännen till del, skall jag
bedja att få säga några ord i frågan.

Först vill jag då tillkännagifva, att jag är en så varm vän af
våra jordbrukare och särskildt de små jordbrukarne som trots någon i
denna kammare. Men jag har ansett, att den väg, hvarpå reservanterna
i denna sak slagit in, icke leder till det afsedda målet, och
derför har jag varit med om afslag å såväl reservanternas förslag som
motionärens framställning.

Jag undrar, om det icke vore bättre, att man i stället ansloge
någon viss summa för att utgifva skrifter eller broschyrer, i hvilka
man på ett enkelt sätt gåfve anvisningar på huru man efter våra
förhållanden bäst skulle sköta ett mindre jordbruk. Jag tror, att ett
sådant förfarande skulle hafva mycket mera praktiska följder med sig.

Att några personer skulle få resa ut och se på huru jordbruket bedrifves
i Danmark, det tror jag i de allra flesta fall endast skulle
alstra missmod. Jag har någon erfarenhet af sådant från min hemort.
Yi hafva der jordbruksarbetare, som rest litet hvarstädes i vårt
eget land. De hafva haft tillfälle att se jordbruket litet här och litet
der. Och när de komma hem, får man höra ungefär så här: »hvad
är det värdi att sitta här hemma och sträfva på deu karga torfvan?

I den och den orten arbeta de under gynsammare förhållanden. Jordbruket
här hemma må den taga, som vill, men vi stanna ej qvar.»

Skulle staten nu hjelpa till, så att våra små jordbrukare skulle få resa
och se ett ännu lyckligare lottadt land och finna huru det är stäldt
der, så tror jag, att missmodet skulle blifva ännu större.

En annan jemförelse har jag också gjort, som bidragit till det
slut, hvartill jag kommit, och medverkat till att jag stält mig på deras
sida, som yrkat afslag. För oss i Norrland och Dalarne ser det besynnerligt
ut, att Riksdagen nu ifrar för de små jordbrukarne på detta sätt och
vill bestå dem sådana resor för att lära sig jordbruk, under det att,
då vi, deras representanter, här vid flera tillfällen tiggt och bedt, att
statsmagterna skulle träda emellan för att rädda dem, som hafva egna
hem, från undergång och från att nödgas lemna den egna torfvan, vi
blott fått ett bleklagdt nej till svar. Jag kan dock ej framkasta
någon beskyllning härutinnan mot Andra Kammaren, men Riksdagen
i sin helhet och regeringen hafva icke i denna sak visat ett sådant
tillmötesgående, som jag anser, att man kunnat begära.

Jag representerar en valkrets, som ända till den sista tiden varit
befriad från den sköfling, som jag åsyftar. Men nu har denna mara
sträckt sig äfven till den valkretsen, och det har gått så långt, att en
af de socknar, som jag representerar, nu snart helt och hållet kommit

Ji:o 14. 46

Lördagen den 24 Februari.

Ang. anslag/»Tunder bolagens välde, i det att det i åtskilliga byar finnes endast en
^Jordbruk pl e^er tva sjelfegande bönder på ett femtiotal jordbrukare.
smålotter i . Jag då saga, att det ter sig besynnerligt, att Riksdagen ifrar
Danmark, för ett anslag sådant som detta, under det att man låter den sjelf(Forts.
) egande jordbrukareklassen försvinna, utan att man undersöker och på
allvar försöker aflägsna orsakerna dertill. Det vore enligt min åsigt
större skäl att bevilja anslag för våra lagstiftare att resa ut och undersöka
anledningarna till den alltjemt fortgående minskningen af den
sjelfegande jordbrukareklassen. Och om man gjorde sådana undersökningar,
skulle man ej komma till det resultatet, att de små jordbrukarne
ej förstå sig på att sköta sitt jordbruk, utan att orsakerna
ligga i helt andra förhållanden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Sedan herr talmannen till
proposition upptagit de gjorda yrkandena, afslog kammaren utskottets
hemställan och biföll den vid denna punkt afgifna reservation.

Punkterna, 31—38.

Biföllos.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40—43.

Biföllos.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Ang. understöd Punkten 45.

åt invånare i

Skaraborgs I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 62, hade herr D.
''mjeltbrand!-*^olmgren i Värnhem, med hvilken herrar L. J. Jansson i Djursätra
farsot blifvit °ch M. Johansson i Mossebo instämt, föreslagit, att Riksdagen måtte
lidande, anslå ett belopp af 50,000 kronor till understöd åt de genom mjeltbrandsfarsoten
sommaren 1899 lidande inom Skaraborgs län att fördelas
på det sätt och i den ordning, som iakttagits i fråga om det af Kongl.
Maj:t förut för samma ändamål meddelade understöd. I

I fråga härom hemstälde utskottet,

att Riksdagen må, i anledning af herr Holmgrens förevarande motion,
på extra stat för år 1901 till Kongl. Maj:ts förfogande anvisa ett belopp af

20,000 kronor att användas till understöd på sätt och i den ordning förut
iakttagits med det från den s. k. undsättningsfonden lemnade anslag åt de
genom mjeltbrandsfarsoten sommaren 1899 lidande inom Skaraborgs län,

Lördagen den 24 Februari.

47 X:o 14.

med rätt för Kongl. Maj:t att under innevarande år af tillgängliga-^”?;. understöd
medel förskjuta nämnda belopp. 1

län. som genom

Sedan utskottets hemställan blifvit föredragen, anförde: mjehbrands farsot

blifvit

Grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Den nu föredragna hdandepunkten
afser, såsom kammaren hörde, en utdelning af statsmedel till (Forts-)
vissa jordbrukare i Skaraborgs län, som lidit skada direkt eller indirekt
af den mjeltbrandsepidemi, som der rasade under sistlidna sommar.

Den hemställan, som under punkten gjorts, har enstämmigt förordats
af statsutskottet. Under sådana förhållanden förstår jag väl, att det
ej finnes mycken utsigt att här göra gällande en annan uppfattning
än statsutskottets, men jag kan likväl ej underlåta att säga några ord,
emedan jag anser, att hvad motionären föreslagit och utskottet tillstyrkt
verkligen är ganska betänkligt.

Då jag säger detta, vill jag från början betona, att jag ingalunda
framställer någon anmärkning mot den ärade motionären, hvars varmhjertade
framställning jag fullkomligt väl fattar. Han har lefvat der
nere och i sin hembygd sett, hvilken skada som under mjeltbrandsepidemien
åstadkommits, och han vill hjelpa invånarne i denna trakt
så godt han kan. Det är derför endast af principiella skäl, som jag
motsätter mig förslaget.

Såsom kammaren vet, finnes för närvarande ingen laglig rätt för
den, som lidit skada genom mjeltbrand, att derför få ersättning af
allmänna medel. Flera gånger har man försökt att få ändring härutinnan,
men Riksdagen har alltid stält sig bestämdt afvisande. Nu
är det alldeles gifvet, att denna regel, som sålunda af Riksdagen fastslagits,
icke kan gälla undantagslöst. Vid större, mera omfattande
olyckor måste det allmänna träda emellan. Det har det gjort förut,
och det har det gjort nu.

Såsom af handlingarna framgår, insamlades genom landshöfdingen
i Skaraborgs län omkring 30,000 kronor, och sedermera erhölls på
Konungens befallningshafvandes framställning ett understöd af allmänna
medel med 20,000 kronor, således summa 50,000 kronor. Enligt
hvad Konungens befallningshafvande visade, hade kreatur omkommit
till värde af omkring 100,000 kronor. Af kreatursegarne vore
emellertid 132 i så göda ekonomiska vilkor, att de ej behöfde understöd.
De öfriga vore mindre bemedlade, och om dessa mindre bemedlade
finge ersatt ungefär hälften af hvad de förlorat, skulle, som han
säger, den värsta nöden vara afbjelpt. Nu kommer motionären och
påyrkar, att Riksdagen skall bevilja ytterligare 50,000 kronor, det vill
säga ungefär fulla beloppet af den direkta skada, som förorsakats.

Utskottet har prutat ned summan till 20,000 kronor. Och både motionären
och utskottet föreslå, att denna summa skall utdelas efter samma
grunder som de redan beviljade medlen.

Här kommer nu min första anmärkning. Om man lernnar statsmedel
ifrån sig, så skall man ock meddela sådana föreskrifter, att tvister
ej kunna uppkomma, huruvida medlen blifvit rätt fördelade eller icke.

Men såsom saken nu står, skulle det blifva svårt för Konungens befallningshafvande
att bestämma, huru medlen skola utdelas, och detta

X:o 14. 48

Lördagen den 24 Februa'' .

Ant}, understödså mycket mera, som utskottet accepterat motionärens förslag, att an''Skaraborgs
!^a§et skall användas till lindrande af icke blott de direkta, utan
iän,som genom^yen de indirekta förlusterna. Och dessa indirekta förluster, hvilka
mjeitbrnnds- hafva de drabbat? Icke endast dem, hvilkas kreatur dött i mjeltbrand,
farsot bii/vit utan — såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhåller — hela
lidande. Skaraborgs läns befolkning, detta på grund af förbudet mot utförsel
(Forts.) a£ Det är således uppenbart, att, om utskottets förslag bifalles,

Konungens befallningshafvande ställes inför den frågan, huruvida dessa

20,000 kronor verkligen skola utdelas bland de mindre bemedlade jordbrukarne
i Skaraborgs län.

Hela detta sätt att gå till väga synes mig högst betänkligt.
Konungens befallningshafvande, den myndighet, som närmast har hand
om frågan, har utredt densamma, angifvit hvad som kräfves för nödens
afhjelpande och af Kongl. Maj:t fått detta beviljadt. Men nu skulle
Riksdagen komma efteråt och säga, såsom utskottet föreslår, att, då
nöden är så stor, det synes vara skäl, att äfven Riksdagen träder
emellan. Jag säger tvärtom: då verkligen nöden blifvit lindrad, då
myndigheterna förklarat, att så är fallet, bör Riksdagen icke träda
emellan. Det är orätt att säga, att, då enskilde gifvit 30,000 och
Kongl. Maj:t beviljat 20,000 kronor, äfven Riksdagen bör gifva sin
slant. Nej, det är icke Riksdagens medel, utan allmänna medel det
gäller.

Min hufvudanmärkning är denna: det vore en till sina konseqvenser
högst betänklig sak, om vi bär i rak strid mot de principer,
som förut i denna kammare tillämpats, började göra gällande, att, då
skada skett genom mjeltbrand, ersättning skulle gifvas ej blott för de
direkta förlusterna, de döda kreaturen, utan äfven för de indirekta
förlusterna. Helt visst skulle kammaren mer än eu gång få ångra
det, om den bifölle detta förslag.

Som sagdt, hvad jag yttrat innebär ingalunda något klander mot
den ärade motionären, för hvars motiv jag kan känna fullständig högaktning.
Jag vet dessutom, att, då statsutskottet varit enigt, min röst
ej kommer att gälla mycket. Men då jag ej kunnat undertrycka de
betänkligheter jag hyst i frågan, ber jag, herr talman, att få yrka
afslag å såväl statsutskottets hemställan som den i ämnet väckta
motionen.

Herr Holmgren i Värnhem: Det är för mig ett lika stort nöje
som en kär pligt att hembära till statsutskottets ärade ledamöter ett
varmt och hjertligt tack, derför att det bebjertat innebörden i och
syftet med motionen; och jag kan med så mycket större glädje frambära
denna tacksägelse, som statsutskottet varit enigt i att tillstyrka
min motion. Visserligen har statsutskottet något prutat med mig,
meu jag förmodar, att statsutskottet tagit hänsyn till att jag är vestgöte,
ehuru jag icke är i lika hög, grad vestgöte som de, som sitta
här till venster om mig. Alltnog, jag är nöjd och belåten med det
af statsutskottet föreslagna anslaget för det ifrågavarande ändamålet.
Det gör mig emellertid ledsen att höra herr grefve Hamilton uppträda
mot statsutskottets tillstyrkande af min motion. Det gör mig
så mycket mera ledsen, som jag ej väntat, att han såsom vestgöte

49 K:o 14.

Lördagen den 24 Febrnari.

och såsom genuin vestgöte skulle vilja pruta längre än till 20,000Ang. understöd
kronor. Men han vill pruta af alltsamman. “‘skaråbo^s ''

De skäl, herr grefven anförde, voro, som han tillät sig saga, prin-/5n ’“™°^*m
cipiella. Ja, mina herrar, man säger alltid, att man har principiella mjeltbrandsskäl
för att afslå det och det. Att praktiskt bemöta detta argument farsot blifvit
går mycket lätt: dessa olyckliga menuiskor, som mistat sitt enda ilande.
kreatur, kunna ej köpa sig några djur tillbaka eller skaffa sig och (Forts.)
sina barn mjölk för principer, utan de behöfva pengar, och det är
derför jag vågat hemställa om detta anslag.

Herr grefve Hamilton påstod, att, derför att Kongl. Maj:t i nåder
af statsmedel, af medel, som Riksdagen förut beviljat, lemnat ett understöd
af 20,000 kronor, Riksdagen af principiella skäl icke skulle kunna
ytterligare behjerta det föreliggande behofvet och bevilja 20,000 kronor
till. Jag förstår ej det resonnementet. Då Kongl. Maj:t lemnat 20,000
kronor, har han ju tagit af statsmedel. Hvarför skulle ej Riksdagen,
folkets representanter, kunna någon gång med förbigående af Kongl.

Maj:t — naturligtvis med all möjlig reverens! — också direkt behjerta
sina medmenniskors nöd? Eu högt ärad och vördad talare på stockholmsbänken
sade nyss, att landets representanter hafva ej blott att
taga hänsyn till hvad som för hvarje tillfälle är rätt, utan äfven till
det som är billigt. Jag hemställer till herr grefve Hamilton, om icke,
då nöden och eländet varit så stora — jag vet det, ty jag har sjelf
stått i brännpunkten deraf — det vore öfverensstämmande med billighet,
att Riksdagen sade: »Äfven vi vilja med hänsyn till denna förfärande
brand, som vi kalla mjeltbrand och som gått öfver eu del af
Skaraborgs län, draga vårt strå till stacken». Jag kan icke se, att
det för den, som lärt sig, såsom herr grefven, att bada i tänkandets
rena eter, skulle kunna finnas en enda princip, som stode i strid dermed,
att Andra Kammaren visade den billigheten att bevilja de ifrågavarande
20,000 kronorna.

Mina herrar! Jag tror, att hvarje menniskas, enkannerligen en
folkrepresentants, förnämsta uppgift är att gorå det goda. Men att
göra det goda är att gifva menniskor mer, än man tager ifrån dem.

Nu tager staten skatt af dessa olyckliga menniskor, af hvilka — i
parentes sagdt — åtskilliga mistat alla kreatur de hatt, ibland 4 å 5
stycken. Skulle det då af principiella skäl vara ovärdigt den Andra,
den folkvalda Kammaren, att behjerta denna nöd och bevilja dessa

20,000 kronor? Jag kan ej finna det. Med afseende på sådana principer
vill jag säga: principiis obsta.

Hvad nu beträffar herr grefve Hamiltons påstående, att de nödlidande
skulle i det närmaste hafva fått ersatta de direkta förluster
de lidit, så är detta icke korrekt. Saken är nemligen den, att, när på
grund af landshöfding Sjöcronas mycket beaktade initiativ och intresse
för folket i Skaraborgs län understödsmedel till ett belopp af 30,000
kronor inflöto och dessa sedan i öfverensstämmelse med af kommunalnämnder
och pastorer uppgjorda förslag utdelades till de nödlidande,
det dervid bestämdes, att understöd till högst 50 procent af djurens
värde skulle få utdelas. Men då inträffade det, att fattiga personer,
som mist sin enda ko, hvars värde var upptaget till 100 kronor, icke

Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 14. 4

»SO 14. 60

Lördagen den 24 Februari.

Ang. «n*r«(<Mkunde — på grund af det stora autalet. nödstälde — erhålla mer äu
a‘skarabor\ kronor- Sedermera bestämdes såsom norm vid utdelningen af de

län, ''som gmom^kronor, . s°m af Kongl. Maj:t beviljats ur understödsfonden, att
mjeltbrands- icke någon, ej ens den mest nödstälde, skulle få mer än hälften af''
farsot blifvit det oersatta beloppet. Det är således fullkomligt orätt att påstå, att
hdande. jg direkta förlusterna blifvit i det närmaste ersatta. Vi se af de
(borta.) handlingar, som i statsutskottets förevarande utlåtande omnämnas, att
värdet af de i mjeltbrand döda djuren utgör mer än 100,000 kronor.
Det är nog icke svårt att inse, att de ungefär 50,000 kronor, som
varit tillgängliga för att hjelpa dessa genom mjeltbranden lidande
menniskor, icke utgöra ens halfva värdet af den förlust, som de lidit.
De blifva icke ens tillgodosedda med dessa 20,000 kronor.

1 alla andra civiliserade länders representantförsamlingar har man
vågat sig på att gå raka vägar och gifva anslag till de genom brand
eller andra lidanden hemsökta medborgarne. Jag vet nog, att det här
i landet varit praxis — och kanhända är det eu mycket beaktansvärd
praxis — att Kongl. Maj:t skall allting bestyra, såsom det heter i den
gamla visan: »Klockarfar skall allting bestyra». Men jag kan icke
se något hinder, hvarför icke äfven folkets representanter för en gång
skulle få bestyra någonting och säga: Vi vilja här träda hjelpande
emellan, ty »dessa lidande äro kött af vårt kött och ben af våra ben».

Man har talat om de små i dag. Nå väl, hvarför skulle vi icke
nu, när vi stå vid slutet af detta betänkande, också kunna gifva ett
offer åt dessa små?

På grund af hvad jag nu i korthet haft äran anföra, får jag yrka
bifall till statsutskottets förslag i denna punkt.

Herr von Friesen: Jag begärde ordet med anledning af grefve
Hamiltons yttrande. Han påstod nemligen, att statsutskottet skulle
hafva föreslagit, att äfven sådana, som endast lidit indirekta förluster,
skulle få del af anslaget. Detta har åtminstone icke varit utskottets
mening. Konungens befallningshafvande säger uttryckligen, att vid
uppskattandet af förlusterna, som de jordegare, för hvilka djur dött,
ha lidit, icke tagits i betraktande dessa jordegares indirekta förluster.
Nu är det emellertid tydligt, att de jordegare, för hvilka ett eller
annat djur har dött, äfven lidit mycket stora indirekta förluster genom
mjeltbranden, och detta är ett af de skäl, som bestämt utskottet
att nu förorda ett litet bidrag utöfver det, Kongl. Maj:t gifvit.

Vidare vill jag påpeka, att Konungens befallningshafvande visserligen
sagt, att det värsta betrycket skulle vara någorlunda afhjelpt
genom anslaget af 20,000 kronor, men också endast det värsta.

Nu får jag säga, att när vi se, att enskilda personer behjerta!
denna olycka så mycket, som de gjort, så kunde det väl icke vara ur
vägen, att äfven Riksdagen gjorde detta, och det förefaller mig särskilda
som om denna kammare gjorde rätt, om den ville bifalla utskottets
förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Wavrinsky.

Lördagen den 24 Februari.

51 Jfio 14.

Herr Ericson i Sköfde: Liksom nyss herr Holmgren, får jag h''år-Ang.understöd
med uttala mitt beklagande öfver, att grefve Hamilton skulle lia såä< ""’“"are 1
många invändningar att göra mot det förslag, som här framstälts af^som genom
statsutskottet. De skäl, han anförde, voro egentligen principiella skäl, mjeltbrandsoch
de må ju ega sitt stora berättigande. Men jag undrar, om icke i farsot hafva
detta liksom i så många andra fall bär i verlden principen bör få vika *<*»»<*«•
för realiteten. Att så också synes vara den allmänna uppfattningen i (forts.)
nu förevarande fall, framgår deraf, att statsutskottets samtliga ledamöter
enhälligt tillstyrkt herr Holmgrens motion, ehuru i något begränsad
form.

Grefve Hamilton har framhållit, att, derest anslag beviljades, det
skulle förorsakas svårigheter och tvister, när Konungens befallningshafvande
skulle företaga eu fördelning af anslaget. Jag ber då att få
upplysa om, att några sådana svårigheter hafva icke förefunnits för
Konungens befallningshafvande vid utdelning af de understödsmedel,
hvilka redan blifvit beviljade, och det finnes icke heller den ringaste
anledning antaga, att svårigheter i detta hänseende skulle komma att
yppa sig, när Konungens befallningshafvande företager en nv utdelning.

Redan förut har af herr Holmgren framhållits ett af grefve
Hamilton begånget misstag, nemligen då denne senare nämnde något
om, att äfven indirekta förluster skulle komma att ersättas. Naturligtvis
kan man ej ersätta andra förluster än dera, som kunna till siffran
fixeras, och att till siffran fastställa de indirekta förlusterna, skulle
möta alltför betydande svårigheter; de direkta förlusterna deremot äro
vederbörligen uppskattade, och såsom vi sett af motionen, uppgå desamma
till ganska afsevärda belopp.

Men det är icke de direkta förlusterna, som varit de mest betydande,
utan för visso de indirekta. Den, som under den pågående
farsoten befunnit sig i trakten för densamma, har ej kunnat undgå
att få påtagliga bevis på, huru högst betydande dessa indirekta förluster
varit för den stora allmänheten. All handel och vandel i dessa
bygder har, så att säga, afstanna!. Dels har Konungens befallningshafvande
rent af aflyst torgdagar, dels vågade den stora mängden af
befolkningen icke gifva sig in till torgplatserna af farhåga för smitta.

Vidare vill jag påminna om, att all export af kreatur från Skaraborgs
län var förbjuden i så måtto, att jernvägarna voro förbjudna att till
befordran emottaga kreatur.

Hur långt dessa hinder i handel och vandel sträckte sig, vill jag
gifva exempel på genom att anföra hvad som hände mig sjelf i den
vägen. Jag bor nemligen i Sköfde, och hvarje morgon brukar jag
vara ute och rida. Nä väl, jag fick rida ut ur Sköfde utan några
anmärkningar, men att komma tillbaka in i staden gick ej lika obehindradt.
Rundt ikring staden stodo nemligen små posteringar och
höllo vakt för att förebygga smittämnens införande i staden, och för
att inkomma till staden, måste hästens hofvar och ben rengöras och
bestrykas med desinfektionsämne. Detta nu anförda exempel står ju
nästan på gränsen till det löjliga, då det ju endast gälde en liten
ridtur på ungefär en timmes tid, men det kan ju i alla fall tjena till

N:o 14. 52

Lördagen den 24 Februari.

Ang. undersiöd^Qvis på, huru samfärdseln mellan de olika bygderna var hämmad unåtsl‘nv^are
''der denna epidemi.

län,Zm genom Vidare må ett exempel gifvas, hvaraf framgår, huru strängt förmjeitbrands-
budet mot kreatursexport upprätthölls. Jag skulle nemligen ut på infarsot
blifva spektioner och borde då medföra ridhästar. Men förbudet måste naturhdande.
ligtvis upprätthållas, och jag fick ej taga hästarne med mig, utan
(Forts.) nödgades gå in till Kongl. Maj:t med framställning att få i och för
inspektionerna medföra hästar.

Allt detta anföres såsom exempel, af hvilka — ehuru de visserligen
ej ega någon reel betydelse — dock torde framgå alldeles påtagligt,
huru stora olägenheter, både direkta och indirekta, måste hafva
uti handel och vandel träffat den stora allmänheten, hvilken är i behof
af kommunikationer för att kunna exportera sina kreatur, o. s. v.
Men, som sagdt, de indirekta förlusterna kunna naturligtvis icke med
någon säkerhet ens tillnärmelsevis uppskattas och således icke heller
ersättas. Då så är, mina herrar, så synes det mig vara så mycket
mera bjudande, att man åtminstone ersätter de direkta förlusterna,
hvilka man sökt och äfven i viss mån lyckats fixera till siffran, och
att man således i möjligaste mån ersätter dem till deras fulla belopp.
Enligt gjorda beräkningar skulle dessa direkta förluster hafva blifvit
— om jag icke misstager mig — ersatta till ungefär deras uppskattade
värde, i fall herr Holmgrens motion bifalles. Antages återigen utskottets
hemställan, blir ju beloppet icke oväsentligt mindre; men i
likhet med herr Holmgren, hvilken ju likaledes är ifrån dessa bygder,
skall äfven jag å dervarande befolknings vägnar frambära uttryck af
tacksamhet, om Riksdagen beviljar hvad statsutskottet här föreslagit.
Jag får således yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nordström i Höglunda: Jag är uppkallad af grefve Hamiltons
anförande, hvari han talade om, att här vore meningen att ersätta
äfven indirekta förluster. Derom är alls icke fråga, ty skulle
de indirekta förlusterna uppskattas, så ville det till åtminstone 5 gånger
så stor summa som den, herr Holmgren har motionerat om.

Vid landstingets sammanträde i Mariestad redogjorde landshöfding
Sjöcrona för, huru gåfvomedlen blifvit använda. Som herrarne väl alla
veta, insamlades på mycket kort tid omkring 30,000 kr. Sedan utsände
landshöfdingen förfrågningar till kommunala myndigheter och
till presterskapet, såsom herr Holmgren redan har upplyst, och dessa
uppgåfvo det ungefärliga värdet af de förluster, som de af olyckan
drabbade hade gjort. Det bestämdes sedan olika procent; de, som voro
mest nödlidande, skulle få så och så många procent, de, som voro dernäst,
ett något mindre procenttal, och de, som voro allra minst nödlidande,
ett ännu mindre. Jag har nu glömt siffrorna, men hvad jag
minnes är, att de, som icke voro i några trängande omständigheter,
skulle icke få något alls. Följaktligen kan det då ännu mindre ha
blifvit fråga om ersättning för indirekta förluster, utan endast och
allenast om de direkta, och att denna ersättning icke kommer att tilldelas
andra än sådana, som äro i verkligt behof deraf, derom är jag
fullkomligt säker.

Jag ber för min ringa del att få yrka bifall till utskottets förslag.

53 N:o 14.

Lördagen den 24 Febrnari.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
framstält proposition å de derunder gjorda yrkandena, blef
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 46.

Bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 4, till Konungen, angående val
af justitieombudsman och suppleant för honom;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 5, för häradshöfdiugen in. in. O. Berger att vara Riksdagens
justitieombudsman; och

n:o 6, för konstituerade revisionssekreteraren, assessorn C. E.
Leijonmarck att vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

§6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr 0. Berg i Göteborg under 8	dagar fr. o. m. den 27	dennes,
» K. J. E. Hultkrantz »	5	2> » 2>	27
» A. Göransson »	5	» T> T>	26
» J. A. Kinnman »	4	» » »	27
» G. Jansson i Krakerud »	2	» » »	26	T>
och friherre F. C. K. Barnekoiv »	6	2> »	28	» .

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

bevillningsutskottets memorial och betänkande:

n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 3 i anledning af väckt motion om ändring
af portosatsen för visst slag af inrikes bref;

n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 4 i anledning af väckt motion
om ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen; och

n:o 8, i anledning af väckt motion om restitution af erlagd tull
vid export af sammanmalet rågmjöl; samt

N:o 14. 54

Tisdagen den 27 Febrnari.

lagutskottets utlåtande n:o 13, i anledning af dels justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för större skyndsamhet beträffande
för brott häktade personers inställande för domstol samt en i liknande
syfte afgifven motion, dels och väckt motion om sådan ändring i gällande
strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person suttit
häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af straff.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 7 e. m.

In fidem

E. Nålborst Eöös.

Tisdagen den 27 februari.

Kl. */23 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna dödsattest:

Att ledamoten åt Riksdagens Andra Kammare, arrendatorn Karl
Edvard Holmgren i Hillebola afled ä akademiska sjukhuset i Upsala
den 20 februari 1900, betygar,

Östra Löfsta i Upsala län den 22 februari 1900,

Maurits Lundell,

kyrkoherde.

Härefter yttrade herr talmannen: Jag tager mig friheten hemställa,
att kammaren vid attestens läggande till handlingarna uttalar
sin djupt kända saknad efter den bortgångne, värderade ledamoten.

Sedan denna herr talmannens framställning blifvit af kammaren
bifallen, beslöt kammaren, likaledes uppå hemställan af herr talmannen,
att jemlikt 28 § riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan
om den mom kammaren uppkomna ledighet; och blef ett i sådant afseende
på förhand uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes, af kammaren
godkändt.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit ett så lydande sjukbetyg, som upplästes
:

Tiädagen den 27 Februari.

66 5:o 14.

Att herr statsrådet D. G. Restadius på grund af sjukdom, magåkomma,
under närmaste tiden är förhindrad att infinna sig i Riksdagen,
betygar,

Stockholm den 26 februari 1900,

A. Nettelblad,

leg. läk.

§ 4.

Anmäldes och godkändes dels konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 11, till Konungen angående af Riksdagen
beslutad ändring i 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, dels ock lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen;

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 21 mars 1884 angående
kungörande af tiden för allmänna tingssammanträden i vissa
domsagor samt för afstötande af ting.

Efter anmälan vidare af lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse
till Konungen, n:o 9, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning
i vissa skuldfordringsmål, begärdes ordet af

Herr Lindhagen, som yttrade: Herr talman! Mina herrar! Den
17 innevarande februari föredrogs i båda kamrarne en hemställan
från lagutskottet, att »Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte, att
det s. k. kontumacialförfarandet må mera allmänt, än nu eger rum,
vinna fillämpning i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis
ej åberopas.» Denna hemställan antogs oförändrad af
Andra Kammaren, men af Första Kammaren med uteslutande af ett
utaf skälen. I följd häraf innehåller den skrifvelse, som nu skall afgå
från Riksdagen till Kongl. Maj:t, icke detta af Första Kammaren uteslutna
skäl. Det motiv, som sålunda icke förekommer i skrifvelsen,
utgör dock ett af hufvudskälen för framställningen, och när detta är
borta, hänger hela skrifvelsen i luften. Skrifvelsens innehåll är derför
något helt annat än det, hvarom lagutskottet hemstält och denna
kammare fattat beslut. Jag skall derför med anledning af hvad som
härutinnan förelupit i Första Kammaren taga mig friheten att såsom
ett genmäle mot Första Kammarens åtgärd i detta fall nu yttra några
ord, då jag icke kan få tillfälle att göra det i aunan ordning.

I 12:e kapitlet 3:e paragrafen rättegångsbalken, som handlar
om det s. k. kontumacialförfarandet, stadgas, att när svaranden fått
del af stämningen, men vid första rättegångstillfället uteblifver utan
att framte laga förfall, eger rätten döma i saken »efter ty, som san -

N:o 14. 56

Tisdagen den 27 Februari.

ning deri utletas kan». Numera tolkas detta stadgande i allmänhet så,
att domstolarne anse sig kunna döma tredskovis endast i sådana skuldfordringsmål,
hvari skriftliga fordringsbevis åberopas, hvilket måhända
äfven torde bäst öfverensstämma med lagens mening. Men efter lagens
utfärdande utbildade sig en helt annan praxis, närmast föranledd
af det ännu mycket större förefintliga behofvet af en skyndsammare
lagskipning äfven i skuldfordringsmål, deri krafvet grundade sig på
kreditköp eller beställning. Domstolarne började derför tillämpa
detta lagrum äfven i sådana fall, då skriftliga fordringsbevis icke åberopades,
utan endast räkningar företeddes. Detta förfaringssätt upptogs
sedermera af Konungens befallningshafvande såsom egnadt att
tillgodose samfärdselns oafvisliga kraf. Genom den nya utsökningslagen
borttogs emellertid denna rätt för Konungens befallningshafvande,
och dermed har också denna praxis alltmer bortfallit vid domstolarne,
så att det numera är endast få, som tillämpa samma praxis,
hvilken fortfarande vid dessa domstolar liksom förut visar sig medföra
stort gagn och inga olägenheter. Detta sakens tillstånd är dock
menligt i två afseenden. För det första är det olämpligt, att underrätterna
förfara olika i detta fall, och för det andra uppstår, då lagen
icke så tillämpas, en stor svårighet att möjliggöra eu snabbare rättskipning
i handelsförhållandena. Det var äfven detta uppenbara missförhållande,
hvilket länge fortgått, som föranledde justitieombudsmannen
att inkomma med den framställning, han i sin senaste embetsberättelse
afgifvit, och det var med anknytning till denna framställning,
som lagutskottet hemstälde, att Riksdagen skulle afhjelpa detta
behof genom att åtminstone tills vidare gifva ryggstöd åt den praxis,
som förr var allmän och ännu tillämpas vid vissa domstolar. Att genomföra
detta vore, enligt utskottets mening, en ganska enkel åtgärd,
som icke medförde några kostnader eller nya apparater samt hade ett
förefintligt behof och eu gammal praxis för sig.

Emellertid är det klart, att vid en omarbetning af rättegångsordningen
ifrågavarande behof måste antagas blifva afhjelpt, och
derför ansåg utskottet, att det vore af stor vigt att framhålla, att
denna lilla reform kunde ske redan nu utan att på något sätt undanskjuta
och borde ske utan att afvakta det stora lagstiftningsarbete,
som kallas ny rättegångsordning. Det var just denna utskottets motivering,
som Första Kammaren strök.

I Första Kammaren gjordes nemligen häremot två invändningar.
Den ena afsåg, att denna angelägenhet icke borde ordnas enligt utskottets
förslag, utan i öfverensstämmelse med det i Tyskland brukliga
Mahnförfarandet. Ja, detta är möjligen mycket bra, om det låter
sig göra i en handvändning. Justitieombudsmannen talar också om
det, men han betviflar, att tiden ännu är mogen för dess genomförande.
Det är ju också något nytt, som vi förut icke haft, och vidare
är det svårt att bestämma, om dess tillämpning må blifva af behofvet
påkallad, efter det rättegångsväsendet ordnats på annat sätt,
som möjligen äfven tillfredsställer ifrågavarande behof. Härvid må
för öfrigt märkas, att den ändring i utsökningslagen, som afklippte
möjligheten att hos Konungens befallningshafvande anhängiggöra sådana
kraf, som icke grunda sig på skriftligt fordringsbevis, motivera -

Tisdagen den 27 Februari.

57 X:o 14.

des af önskan att genom att försvåra uttagandet af sådana fordringar
hämma komsumtionskrediten. Men det hade naturligtvis icke en sådan
effekt. Man kan icke med en lagparagraf ändra den menskliga naturen
och vanans magt. Då emellertid det just var meningen att göra
uttagandet af sådana fordringar så svårt som möjligt, kan man fråga,
om opinionen nu är mogen att slå öfver på en helt annan bog, så
att för uttagande af fordringar på grund af konsumtionskredit anordnas
ett så lätt förfarande som möjligt. Detta gjorde, att ett dylikt
förfaringssätt, hvartill vi skulle hemta förebilder från utlandet, icke af
justitieombudsmannen och lagutskottet ansågs hafva utsigt och i hvarje
händelse icke någon omedelbar utsigt till framgång, utan att detta
sannolikt endast kunde blifva föremål för öfvervägande i samband med
införande af en ny rättegångsordning.

Den talare åter, som föreslog det meranämnda skälets uteslutande,
stötte sig på, att. man ifrågasatte, att denna sak skulle kunna
ordnas interimistiskt utan samband med en blifvande rättegångsreform.
Han var således af absolut olika åsigt mot utskottet i afseende på
skälet och hade derför bort vara det äfven i afseende på klämmen.
Nu är det emellertid så, att af alla reformer i den allmänna
lagen ingen är så svår som eu reform af rättegångsordningen,
dels derför att den kostar så mycket pengar, och dels derför att den
rubbbar så mycket i de administrativa förhållandena samt i allmänhetens
vanor och behof. Fördenskull måste äfven den störste sangviniker
taga i beräkning, att det torde dröja åtminstone tio år, innan
en sådan reform blir genomförd, och under den tiden skulle enligt
talarens mening icke på föreslaget sätt det trängande behofvet få tillgodoses.
Men, såsom jag nämnde, om man icke har den uppfattningen,
att saken kan ordnas interimistiskt, borde man icke heller vara
med om utskottets kläm, som just går ut på att begära ett sådant
ordnande. Den skrifvelse, som nu åtgår från Riksdagen till Kongl.
Maj:t, i fall man vill lägga någon särskild betydelse i Första Kammarens
halfåtgärd —- hvilket jag för min del icke anser, att man behöfver
— den går följaktligen i sjelfva verket ut på en hemställan,
att Kongl. Maj:t täcktes underlåta att vidtaga den åtgärd, hvarom
Riksdagen gör en vördsam hemställan!

Min mening är således den, att om vi kunna inom ett par år
eller så der få förslag till en tillfredsställande ny rättegångsordning
och om en entusiastisk majoritet i Riksdagens båda kamrar slår sköldborg
kring ett sådant regeringsförslag, då är det utmärkt bra. Eller
om vi i stället kunna snart få det tyska Mahnförfarandet här infördt,
så är det kanske också mycket förträffligt. Men kan man iche få
någotdera inom den närmaste framtiden — och utskottet har tillåtit
sig räkna med den möjligheten — då är det också af synnerlig vigt,
att en sådan framställning som den, hvilken nu föreligger från justitieombudsmannen,
vinner afseende.

Doktrinen må från sin synpunkt sedt hafva hvilka befogade invändningar
som helst mot en sådan lag, den är, herr talman, i alla
fall en bra lag. Detta har jag för min del velat få till kammarens
protokoll antecknadt såsom ett genmäle mot hvad i Första Kammaren

Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 14. 5

Pf 10 14. 58 Tisdagen den 27 Februari.

förelupit kanske till obotlig skada för sjelfva ändamålet under en lång
tid framåt.

Herr Zetterstrand: I likhet med den föregående talaren anser
jag det synnerligen önskvärdt, att den ifrågasatta förändringen vid
handläggning af skuldfordringsmål med det allra snaraste åstadkommes,
och jag tror, att denna uppfattning delas af hela Andra Kammaren.
Då nu detta kan ske genom en högst obetydlig lagförändring, tror
jag icke det vara lämpligt att för vinnande åt detta högst eftersträfvansvärda
syftemål vänta på ett mera omfattande lagförslag. Jag
vill derför uttala den åsigten, att lösningen af denna fråga icke bör
uppskjutas i afvaktan på en mera vidtgående rättegångsreform.

Häruti instämde herr Nilsson i Skärhus.

Vidare till anteckning förekom icke. Ifrågavarande skrifvelseförslag
blef af kammaren godkändt.

§ 5.

Föredrogos hvar för sig och blefvo af kammaren hänvisade till
statsutskottet Kongl. Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner:

angående användande af indragna kronofogde-, häradsskrifvareoch
länsmanslöner till inrättande af nya sådana tjenster;

angående upplåtelse till Örebro stad af mark från kronolägenheten
Alnängarne i Örebro län;

angående försäljning af kronoängen Bjurkärret n:o 1 i Södermanlands
län; och

angående upplåtelse åt bergverksaktiebolaget Freja af kronan
tillhörig mark i Norrbottens län.

§ 6. •

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda bevillningsutskottets memorial
n:is 6 och 7 och betänkande n:o 8 samt lagutskottets utlåtande
n:o 13.

§ 7-

Herr Hj. Sjövall aflemnade en motion, n:o 157, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida icke all postsparbanks-
och postanvisningsrörelse, med vissa undantag, kunde under sönoch
helgdagar varda instäld.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
bankoutskottets memorial:

59 Sto 14.

Tisdagen den 27 Februari.

n:o 5, angående afskrifning af en osäker fordran vid afdelningskontoret
i Göteborg;

n:o 6, om afskrifning af en osäker fordran vid afdelningskontoret
i Jönköping;

n:o 7, angående afskrifning af tre osäkra fordringar vid afdelningskontoret
i Kalmar;

n:o 8, angående afskrifning af osäkra fordringar vid afdelningskontoret
i Karlstad ; •

n:o 9, angående afskrifning af osäkra fordringar vid afdelningskontoret
i Linköping;

n:o 10, angående afskrifning af osäkra fordringar vid afdelningskontoret
i Luleå; och

n:o 11, angående afskrifning af osäkra fordringar vid afdelningskontoret
i Visby; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 14, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om dels förslag till ändring i utsökningslagens
bestämmelser i fråga om meddelande af underrättelse angående utmätning,
dels sådan ändring i samma lag, att utmätning äfven i enskilda
utsökningsmål må kunna utföras af fjerdingsman;

n:o 15, i anledning af väckta motioner om mera betryggande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom; och

n:0 16, i anledning af väckt motion om ändring i lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. E. Biesért under 3 dagar fr. o. m. den 28 innevarande
månad.

herr O. A. Brodin under 3 dagar fr. o. in. den 1 nästkommande
mars, och herr J. Bengtsson i Bjernalt under 12 dagar fr. o. m.
den 3 nästkommande mars.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 e. m.

In fidem

E. Nathorst Bofis.