RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1900:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1900. Första Kammaren. N:o 9.

Onsdagen den 14 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Upplästes ett inlemnadt läkareintyg af följande lydelse:

Herr biskop liodhe har insjuknat i influensa och är till följd
häraf hindrad att under denna vecka resa till riksdagen — betygar
på heder och samvete.

Göteborg den 13 febr. 1900.

Air. H. Westman,

legit. läkare.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 2, angående vissa delar af
tullbevillningen; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål; n:o

9, i anledning af väckt motion om ändring af kongl. förordningen
den 6 februari 1849 angående viss tid för klander af husesyn
emellan enskild jordegare och landbo;

n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om
ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
af embets- eller tjensteman;

Första Kammarens Prat. 1900. N:o 9.

N:o 9. 2

Onsdagen den 14 Februari.

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af kongl. förordningen
angående arfsrätt för oäkta barn den 14 april 1866; och
n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af prestgård den 1 maj 1885.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:

herr Behrn......................................	.................... med	75	röster,
	Benedicks..................................		75	»
>	Berg, Gustaf B., ....................		75
»	af Buren.................................	.................... »	75
	Ekdahl.....................................		75	»
1	Falk, Helmer,..........................	......... »	75	»
grefve	von Hallwyl.............................	.................... 5>	75	»
>	Lewenhaupt .............................	.................... »	75
herr Lithander..................................	................. »	75	»
	Ljungberg.................................		75
	Lundström................................	»	75	»
»	Lybeck......................................		75	»
»	Ntsser ....................................		75	»
	Ridderbjelke...............................	»	75	>
	Sanne........................................		75
»	Stephens ...................................		75
»	von Strokirch............................	................... »	75
»	Söderberg..................................	.................. »	75
	Tamm, P. G., .........................	.................. »	75
	Torelius.....................................	.................... »	75	»
	Weinberg..................................	.................... t>	75	>
»	West er..................................	................ ... »	75	»
	Wijk.........................................	.................... »	75	»
	Sandberg.................................	.................... »	74	» .

Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
suppleanter utsedde:

herr Tillberg......................................................... med 64 röster,

» Falk, Knut H., ........ » 63 » v>;

» Kennedy...................................................... » 63.„i »

Onsdagen den 14 Februari.

3 N:o 9.

herr Sjöholm,..
» Walin ....
» Kjellgren

med 62 röster,

»61 »

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, hlifvit
genom lottning bestämd.

Vid föredragning af herr Lithanders nästlidne dag bordlagda
motion, n:o 32, angående skrifvelse till Konungen med begäran om
framläggande af förslag till förbättradt sätt att pensionera sjöfolk,
beslöt kammaren hänvisa denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 10 och 13 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens första bufvudtitel, innefattande anslagen
till kongl. hof- och slottsstaterna, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande
anslagen till justitiedepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 4.

Herr statsrådet Annarstedt: Enär samtliga ledamöter i stats- Röjning af
utskottet från denne, kammare anmält sin reservation emot utskottets direhörenrid
nu föredragna hemställan, vågar jag hoppas, att kammaren, med afslag centralå
utskottets hemställan, måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition i fing eu et å
denna punkt. ^arfvet

Från fångvårdsstyrelsen anföres såsom motiv för denna löneförhöjning
för direktören vid centralfängelset å Nya Varfvet och för
direktören vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping, att på det förra

N:o 9. 4

Höjning af
lönen för
direktören vid
centralfängehet
å
Nya Varfvet
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Februari.

stället direktören hade en vida mödosammare befattning än vid öfriga
fängelser, i det att fångarnes arbeten vid de öfriga fängelserna skedde
genom deras öfverlåtande åt entreprenörer, bvilka derför erlade betalning,
då vid nya varfvet deremot arbetet är ordnadt så, att det
bedrifves för anstaltens räkning och på dess risk. Det är tydligt,
att ett sådant anordnande af fångarnes arbeten vid anstalten skall
medföra för direktören ett vida större arbete och af honom kräfva
vida högre ansvar än vid öfriga fängelser. Det synes då billigt,
att denne direktör icke skall i afseende på löneförmåner sättas efter
direktörerna vid fängelserna å Långholmen och i Malmö.

Hvad beträffar förböjning af skrifvarearfvodet till direktören vid
tvångsarbetsanstalten i Norrköping, så framgår det af bandlingarne,
att detta arbete i högst väsentlig mån ökats, sedan det nuvarande
arfvodet bestämdes i staten. Anledningen till denna ökning är att
söka deruti, att numera förvaras i Norrköpings fängelse tvångsarbetsfångar
af qvinkön, dömda till tvångsarbete på kortare tid, under det
att vid tiden för statens fastställande derstädes förvarades qvinliga
straffångar, dömda till straffarbete på längre tid. Dessutom bar antalet
fångar derstädes flerdubblats emot förut.

Under sådana förhållanden ligger det i öppen dag, att skrifvarearfvodet
till direktören icke kan vara tillräckligt, sådant det nu
utgår.

Jag hoppas derför, att Första Kammaren måtte godkänna hvad
Kongl. Maj:t i denna punkt föreslagit, och vågar vördsamt yrka, att
Första Kammaren bifaller den af dess ledamöter inom utskottet afgifna
reservation.

Friherre Gripenstedt: Såsom af betänkandet synes och redan
blifvit nämndt, hafva samtliga ledamöter i statsutskottet från Första
Kammaren reserverat sig i denna punkt och tillstyrkt bifall till
Kongl. Maj:ts förslag. Skälen derför finnas anförda i den kongl.
propositionen, och hafva ytterligare af chefen för justitiedepartementet
bär utvecklats. Jag inskränker mig derför till att yrka bifall till den
af herr Lundeberg med flera afgifna reservation.

Herr Wieselgren: Jag ber endast att få ansluta mig till de
tvenne föregående talarnes yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande föreliggande punkt endast yrkats, att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Onsdagen den 14 Februari.

5 N:0 9.

Punkterna 5—7.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 8.

Herr Afzelius: Jag har vid denna punkt intet yrkande att
göra. Men jag skulle vilja begagna detta tillfälle att uttala några
tankar om de former, under hvilka lagstiftningsarbetet hos oss de
senare åren bedrifvits. — Såsom vi alla veta, har, sedan år 1895,
på justitiedepartementets stat varit uppfördt ett anslag till en lagbyrå,
och detta anslag föreslås nu att utgå också för år 1901.

Enligt min tanke tillfredsställer icke denna anordning det behof,
som förefinnes. Syftet med denna lagbyrå skulle vara att bereda
justitieministern ett mer omedelbart inflytande på lagstiftningen, än
han förmenats kunna utöfva, då lagstiftningsarbetet bedrefs genom en
fristående delegation. Lagbyrå-formen hvilar, kan man säga, på antagandet,
att lagförslagen utarbetas af justitieministern med tekniskt
biträde af byråns personal. Lagförslaget är från första början hans.
Den tanken kan ju, teoretiskt sedt, hafva mycket, som tilltalar; men
i sjelfva verket tror jag icke, att den kan genomföras, jag tror, att
i verkligheten skall det visa sig, att detta antagande måste blifva,
mer eller mindre, en fiktion.

Vore. det så, att justitieministern både att syssla endast med
lagstiftning utom sina speciella departementsärenden, skulle det nog
låta sig göra, att han arbetade såsom ordförande eller ledare af denna
beredning, som vi kalla lagbyrå. Men så länge konseljen är så öfverhopad
af administrativa besvärsmål som nu, så länge Kongl. Maj:t i
statsrådet är en högsta domstol i administrativa besvärsmål, är det
klart, att justitieministern, såsom konseljens främste rättskunnige
medlem, i stor utsträckning måste tagas i anspråk för dessa måls
beredning. — Derför måste ban välja ett alternativ utaf två. Antingen
nöjer han sig med att anvisa lagbyrån ett program, vissa uppgifter
och låter byrån sedan arbeta sjelfständigt. Men detta är just
motsatsen till hvad som skulle uppnås med lagbyrån. Denna institution
är alldeles icke skapad att uppbära en sådan sjelfständig ställning.
Eormelt är det dessutom oegentligt, att lagförslagen, då de
skola granskas, framträda såsom förslag af justitieministern. Det
andra alternativet blir då det, att justitieministern griper in, af och
till, så mycket ban kan, gifver föreskrifter under arbetets gång, hvilka
lagbyrån har att rätta sig efter. — Det alternativet anser jag, för
min del, ännu mindre lyckligt. Styrkan i ett lagförslag ligger alltid
i dess inre enbet, att det hvilar på samma tankegång, samma konseqvent
genomförda uppfattning. Skall ett lagförslag åstadkommas
genom samarbete mellan flere, måste detta samarbete vara oaflåtligt,
så att säga intimt. Granskning och kritik af utomstående är värdefull,
nödvändig; men att låta en främmande vilja, under arbetets

Angående
anslag till
lagbyrån.

N:o 9

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

6 Onsdagen den 14 Februari.

gång, bestämmande gripa in, det medför lätt en rubbning i kontinuiteten;
förslaget kan komma att på en punkt återgifva en uppfattning,
på en annan en derifrån skild.

Jag vill gerna och villigt erkänna, att lagbyrå-formen väl lämpar
sig för utarbetande af smärre lagförslag, — der man kan säga, att det
är fråga endast om att med teknisk skicklighet lösa en noga begränsad
och bestämd uppgift. För detta passar en lagbyrå, men den
passar icke, då det är fråga om att lösa uppgifter af större räckvidd.
— Derför är det också naturligt och sjelffallet, att, så länge lagstiftningsarbetet
skall bedrifvas endast med en lagbyrå, man måste
sträfva efter att begränsa sina uppgifter så mycket som möjligt qvantitativt
och qvalitativt. Författningssamlingen och minnet fyllas af
data på små lagförändringar från olika områden, men knappast någon
af dem betecknar ett verkligt betydande framsteg.

Nu kan man kanske fråga: behöfva vi verkligen några mera
omfattande lagändringar? Behöfva vi någonting annat än små jernkningar
då och då, när och i den mån behofvet deraf framträder?
År det icke rent af farligt och möjligen undergräfvande för lagens
auktoritet att på en gång förändra större delar af densamma?

På dessa frågor tror jag icke, att man skall kunna gifva mer
än ett svar.

Behofvet af dylika större förändringar finner man erkändt redan
vid en blick i justitieombudsmannens berättelse till Riksdagen och
på der intagna förteckning å framställningar, hvilka af Riksdagen
blifvit gjorda och som hvila hos Kongl. Maj:t. Man finner der—-vid
sidan af åtskilliga små frågor -— äfven frågor af stor vigt, så t. ex.
frågan om ändring i lagstiftningen angående skilnad i trolofning och
äktenskap; denna fråga förutsätter omarbetning af flere kapitel utaf
giftermålsbalken. Vi finna der äfven spörsmålet om de affliktiva
straffen, angående s. k. vilkorlig dom, borttagande af straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende med flera straffrättsliga frågor, som
tillsammantagna torde innebära detsamma som en revision af strafflagen.
— Vi finna der frågan om rättsförhållandet mellan kommuner
och enskilda vid genomförande af stadsplaner, också det en stor och
vidt omfattande fråga, om den tages rätt.

Men ändå betecknar detta endast en mycket ringa del af hvad
som behöfver göras. Utvecklingen går fort i våra dagar. Former,
som passade i går, passa icke längre i dag. Förhållandena ändras
ständigt. Skall icke lagen blifva ett hämmande och tryckande band
i stället för en stödjande och hjelpande kraft, är det alldeles nödvändigt,
att dess former lämpas efter de ändrade förhållandena. —
Det ligger derför i sakens natur, att till och med nya författningar,
som från början varit fullt brukbara, behöfva tid efter annan öfverses
och bättras; huru mycket mer skall icke detta gälla bestämmelser,
hvars tillkomst ligger 160 år tillbaka i tiden, såsom fallet ju är med
eu stor del af vår gällande rätt! —- Jag skulle kunna här framdraga
många exempel, men jag skall nöja mig med att erinra om, att

7 N:0 9.

Onsdagen den 14 Februari.

handel och omsättning i stort sedt — om jag undantager några,
visserligen betydande, speciallagar — ännu i dag regleras af handelsbalken
i 1734 års lag. Der är ett stort fält och ett tacksamt fält
för lagstiftning. Der är också en början — men endast en början
— gjord af lagberedningen under dess sista tid.

Och hvad det beträffar, att man, genom att på detta sätt omarbeta
lagen, skulle undergräfva lagens auktoritet, så förhåller det sig
icke så. Ett sådant reformerande är visserligen i sådant hänseende
icke menligt, utan tvärtom nyttigt och nödvändigt. — Dröjer man
för länge med att ändra hvad som är föråldradt, låter man klyftan
vidgas alltför starkt mellan den skrifna rätten och den rätt, som
lefver i folkets medvetande, så kan det hända, att detta rättsmedvetande
bryter sig ut, att rättstillämpningen på sidan af lagen, mer
eller mindre medvetet, mer eller mindre påtagligt, går sina egna
vägar. Detta är farligt, ty derigenom öppnar man dörren för lagens
motsats, för godtycket.

Jag tror derför, att, om man besinnar och behjertar detta, man
icke skall kunna neka, att vi verkligen behöfva lagändringar, att
behofvet är stort och att behofvet också kan sägas vara trängande.

Men, säger man — och det talet hör man så ofta — erfarenheten
visar ju, att om man kan komma med någonting stort och omfattande,
så går det icke. Vi måste framgå, heter det, på de »partiella
reformernas» väg. Jag erkänner, att saken har sina svårigheter, sina
mycket stora svårigheter. Jag erkänner, att det icke kan vara tanke
på att i ett slag genomföra ett helt och hållet nytt lagverk. Detta
var, såsom herrarne veta, eu tanke, som hystes vid det förra århundradets
början, af 1809 års män. Men efter 40 års oafbrutet
arbete fann man, att detta var en illusion. — Det må vara, att detta
var en alltför djerf tanke; men man må akta sig för att slå öfver
till motsatsen och blifva alltför försagd. Det är riktigt, att lagarbetet
skall genomföras successivt — och det vill säga detsamma som partielt
— men deraf följer icke, att man skall göra de delar, man tager
för sig, så små, som vi nu börja vänja oss vid. Vårt lagstiftningsarbete
hotar att blifva icke partielt, utan atomistiskt. Denna snart
sagdt oöfverskådliga mängd af små författningar förvandlar hela lagverket
till en mosaik, der enheten icke kan bevaras. Och på den
vägen, det få vi erkänna, kan man aldrig genomföra någon verkligt
betydande förbättring. Ty ju mindre det område är, man tager för
sig hvarje gång, desto mera pressande och hindrande är sammanhanget
med andra områden, som man icke får röra vid. Hvar gränsen
skall gå mellan det, som är för stort, och det, som är för litet,
är naturligtvis svårt att säga. Någon annan regel lärer man icke
kunna uppställa, än att området skall vara så pass stort, att man kan
röra sig med åtminstone relativ frihet. Men i ingen händelse får
man låta gränsen bestämmas endast af hänsyn till, huruvida det är
lätt eller mindre lätt att »få det att gå». Skall någonting verkligen
kunna åstadkommas och uträttas, måste man utgå från förutsättningen,

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 9.

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

8 Onsdagen den 14 Februari.

att hvad som är rätt och rigtigt och afpassadt efter förhållandena
kan gå och skall gå, äfven om det möter motstånd, äfven om det
tager tid att föra det igenom. Och för öfrigt — om ett stort lagförslag
faller endast derför, att det är stort, så är dock icke det arbete,
som på detsamma nedlagts, förloradt. Hvad som deri finnes
godt och brukbart tages upp igen och föres fram i sinom tid, äfven
i sitt fall befordrar ett sådant förslag utvecklingen. Jag vill blott
peka på den gamla lagkomiténs och lagberedningens förslag. Hvilken
nytta, hafva de icke gjort? Hvar hade vi varit, i fall icke de
funnits? De hafva bildat den grund, på hvilken vi nu byggt i
femtio år.

Jag tror derför, att vi både böra och kunna anlägga vårt lagstiftningsarbete
uti större stil, att vi kunna gripa oss an och böra
gripa oss an med uppgifter af större omfång och betydelse.

Men huru skall det tillgå, frågar man.

En lagbyrå lämpar sig dertill icke. Men kan man icke äfven
här använda det moderna komitéväsendet? Man skulle då för hvarje
särskild fråga af större omfång tillsätta en särskild komité. Fördelen
skulle vara, att man kunde tillgodogöra sig medverkan af de krafter,
som på detta speciella arbetsfält vore mest sakkunnige och mest förlarne.
Jag vill visst icke underkänna komitéarbetets betydelse i allmänhet
och nekar icke, att i afseende å specialförfattningar komitéer
kunna vara användbara. Men hvad jag för min del bestämdt tror
är, att för en successiv omdaning af den allmänna lagen lämpar sig
icke denna arbetsmetod. Och hvarför? Jo, af två skäl! För det
första tror jag icke det skall blifva lätt eller ens möjligt — åtminstone
skall det blifva undantag —- att finna personer, som äro villiga
och i tillfälle att offra den tid, flera år måhända, som fordras för att
genomföra ett sådant arbete. Ty man skall komma i håg, att för att
genomföra en sådan sak är det icke nog att öfverväga och besluta
innehållet, grunderna för lagförslaget, utan det ligger lika stor vigt
på den formella affattningen. Att gifva en god affattning åt en lag
och skrifva en god lagtext, är en svår konst, och det kräfver ett
arbete och en möda, som knappast någon förstår, som icke försökt
det. Vidare — och detta andra skäl är för mig långt vigtigare —-löper man fara, att med denna arbetsmetod sammanhanget mellan
lagens skilda delar går förloradt. Och betydelsen af ett sådant sammanhang
kan icke nog betonas och behjertas. Fullständighet är
något, som lagstiftaren aldrig kan uppnå. Ingen fantasi räcker till
att förutse alla de möjligheter, som verkligheten i sin ständiga vexling
och skiftande mångfald erbjuder, ingen grad af omständlighet
vore tillräcklig att reglera alla dessa fall. Huru skola de då lösas?
De skola lösas af lagtillämpningen och lagtolkningen, efter lagens
grunder, efter analogi, efter principer, som icke äro direkt utsagda
af lagstiftaren, men som finnas nedlagda i bestämmelser, ofta på skilda
områden. Detta är lagtolkningens stora uppgift. Om nu dessa så
att säga latenta uttalanden i lagstiftningen komma i strid med hvar -

9 N:o 9.

Onsdagen den 14 Februari.

andra, stannar lagtolkaren i rådvillhet; lagskipningen blir osäker och
vacklande. 1734 års lag, skapad, som den var, för jemförelsevis enkla
förhållanden, hade just häri sin styrka. Det är icke så svårt att
bevara enheten, då hela rättsområdet är lätt nog att öfverskåda. Nu
är det annorlunda, nu är det svårare. Men desto angelägnare är det
att för lagstiftningen icke använda en metod, som kan sägas vara direkt
egnad att försvaga möjligheten af kontinuitetens bevarande.

Hvad vi för det ändamål, som här är i fråga, behöfva, är, efter
min öfvertygelse, icke en lagbyrå, icke tillfälliga komitéer, det är en
fast, sjelfständig delegation för lagstiftningen, som kan upprätthålla
denna kontinuitet — med andra ord — om vi taga ett kändt namn, en
lagkomité, en lagberedning.

Men, säger man, detta hafva vi ju förut haft, och när vi hade
det, så dugde icke det, utan då skulle vi hafva en lagbyrå. Skola
vi nu kasta om och börja samma kretslopp igen?

Detta förefaller betänkligt, det ser ut som bristande konseqvens,
jag medgifver det; men det är dock icke så farligt. 1871 —1874
hade vi en lagbyrå, ungefär sådan som den nuvarande. 1874 utbyttes
den mot en lagberedning, och detta skedde på Riksdagens anhållan
och initiativ. När sedermera 1894, således efter 20 år, ombyte å nyo
skedde, var det på framställning af Kongl. Maj:t. De skal, föredragande
departementschefen, statsrådet Östergren, anförde för ett sådant
ombyte, äro, såvidt jag kan se, icke af beskaffenhet att kunna åberopas
för ätt vi allt fortfarande skulle förblifva vid en lagbyrå. Han säger
nemligen, för att motivera ombytet, bland annat följande: »De svårigheter,
som sålunda mött att finna för ordförandebefattningen lämplig
person, villig att densamma öfvertaga, och den omständigheten, att,
efter hvad erfarenheten visat, flera af den sjelfständigt arbetande
beredningen afgifna lagförslag i följd af Riksdagens kamrars skiljaktiga
beslut förfallit, hafva hos mig stadgat den öfvertygelsen, att
lagstiftningsarbetet under den närmaste framtiden skulle bäst främjas
genom dels de redan färdiga förslagens förande fram till ett slutligt
afgörande, dels i öfrigt utarbetande af partiella, mindre omfattande
lagförslag, hvilka sannolikt lättare än de större skulle tillvinna sig
Riksdagens bifall.» Det är väsentligen på dessa skäl han föreslår
utbytandet af lagberedningen mot en lagbyrå. Jag ber att få påpeka,
att detta gälde endast för den närmaste framtiden, och att det egentliga
skälet, som också understrykes, var svårigheten att få lagberedningen
väl rekryterad. Anledningen dertill återigen var, såsom
departementschefen också säger i det föregående, att söka i den osäkra
ställning, hvari beredningen råkat, sedan Andra Kammaren vägrat
anslag till beredningen och detta anslag endast efter gemensam votering
hade kunnat utverkas. Det kan icke nekas, att beredningen vid
denna tid var hvad man kallar impopulär. Men jag håller före, att
detta berodde icke på principiella skäl, utan på temligen tillfälliga
anledningar. För mig synes den vigtigaste anledningen hafva vant,
att beredningen vid den tiden arbetade under trycket af hvad jag

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 9. 10

Onsdagen den 14 Februari.

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

skulle vilja kalla en omöjlig arbetsplan. Uppgiften för beredningen
var nemligen den, att styckevis omarbeta vår rättegångsordning. Men
om någon del af lagen bildar ett sammanhängande helt, så är det
rättegångsordningen. Rättegångsordningen kan liknas vid ett stort
maskineri, hvars alla delar skola harmoniskt samverka till ett gemensamt
mål, och der alltså den ena delen måste vara noga afpassad
efter den andra, för att verket skall gå väl. Att företaga sig att omarbeta
en af dessa delar, under det man lemnar de andra orubbade,
icke rör vid dem, är en uppgift, som måste leda till missräkningar.
Också blef lagberedningens arbete under denna tid, vid slutet af
1880-talet och början af 90-talet, —jag deltog sjelf deri — jemförelsevis
föga fruktbart, och detta verkade i sin ordning på uppfattningen
af sjelfva institutionen. Med en lyckligare arbetsplan är det min
öfvertygelse, att det förtroende, som jag tror beredningen under dess
tidigare skede i ganska hög grad egde, skulle kunna återkomma, ehuru
jag visserligen, jag erkänner det, anser den tid vara ganska aflägsen,
då man skall fullt förstå att uppskatta de svårigheter, som äro förenade
med ett arbete sådant som detta, och egna det den sympati,
som arbetet förtjenar och arbetarne så väl behöfva.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra. Jag skall icke
ingå i några som helst detaljer i fråga om en sådan eventuel komités
organisation. Initiativet tillkommer här uppenbarligen helt och hållet
Kongl. Maj:t. Intet af hvad vare .sig Riksdagen eller Kongl. Maj:t
åtgjort hindrar utöfvandet af ett sådant initiativ, när tiden derför
anses vara inne. Jag vågar derför vördsamt uttala den förhoppningen,
eu förhoppning, som jag tror delas af många, att, när Riksdagen nästa
gång får mottaga Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd
och behof, vi då i denna punkt skola möta något annat och
mer, än vi funnit der i dag-.

Herr Unger: Då vid 1896 års riksdag, i anledning af reservation
inom statsutskottet mot utskottets hemställan om anslag till lagbyrån,
fråga kom å bane, huruvida man för lagstiftningsarbetets bedrifvande
borde föredraga lagberedning framför lagbyrå, var jag i tillfälle att
uttala min åsigt i den frågan, den åsigten nemligen, att en sjelfständigt
arbetande, af många kunnige och praktiskt erfarne män sammansatt
lagberedning vore att föredraga framför en under justitieministerns
omedelbara ledning stöld lagbyrå, helst det ju vore ostridigt, att,
huru teoretiskt kunnige, lärde och i öfrigt utmärkte män, som än
kunde komma, den ene efter den andre, att vara chef för justitiedepartementet,
det dock skulle kunna hända och har händt, att icke
hvar och en af dem vore väl egnad för lagstiftningsarbete. Med
anledning deraf tog jag mig vid samma tillfälle friheten yrka och
rösta för afslag å statsutskottets hemställan om anslag till lagbyrån.
Men då regeringen dervid icke ville ställa i utsigt, att, i händelse
anslaget till lagbyrån vägrades, man kunde förvänta förslag om en
lagberedning, så beviljades med någon majoritet det begärda anslaget

11 N:o 9.

Onsdagen den 14 Februari.

till lagbyrån, ehuru jag är förvissad derom, att, derest frågan galt
att rösta mellan lagbyrå och lagberedning, utgången blifvit den, att
man beslutat sig för lagberedning. Och efter den erfarenhet, som
numera vunnits angående lagbyråns verksamhet och arbete, tror jag,
att stämningen inom Riksdagen i allmänhet är mera för lagberedning
än för lagbyrå.

Men, säga lagbyråns anhängare, hvarför afskaffades då lagberedningen
år 1894? Af grannlagenhetsskäl vill jag icke här ingå i svaromål
å det spörsmålet vidare, än att jag begagnar detta tillfälle att,
sent omsider, tillbakavisa en vid 1896 års debatt af en talare, jag
vill minnas på uplandsbänken, framkastad insinuation derom, att det
skulle hafva varit det sista valet till ordförande i lagberedningen,
hvilket i Andra Kammaren vållade lagberedningens fall.

Nu är det nog så, som den föregående högt ärade talaren anmärkt,
att det ju kan framhållas såsom skäl mot lagberedning, som ju skulle
handlägga större lagfrågor, att det möter stora svårigheter att, åtminstone
i ett slag, genomdrifva större lagförslag, då deremot mindre, ganska
obetydliga och ofta genom en knapp riksdagsmajoritets skrifvelsebeslut
tillkomna lagförslag mången gång rätt lättvindigt gå igenom.

Ja, men det är just detta lappande, detta ständiga anbringande
på det gamla klädet af nya klutar af vexlande former och färger,
som, enligt min och jag tror en mängd andras, såväl juristers som
icke juristers mening, skall till slut helt och hållet förstöra det
harmoniska sammanhanget i vår gamla hederliga lag, och som för
öfrigt skjuter åt sidan alla de stora och vigtiga frågor, hvilka vänta
på sin lösning.

För att nu t. ex., på sätt den siste ärade talaren gjorde, tala om
rättegångsbalken och dess omarbetning, som är en stor och svårlöst
fråga, så icke tillgodoses behofvet af en förändrad rättegångsordning
på ett tillfredsställande sätt genom att man, såsom under senare åren
skett, hugger iu här och hvar i rättegångsbalken och föreslår ändring af
ett kapitel eller eu paragraf än här och än der, tv med sådant förfaringssätt
löses icke frågan, utan endast genom en lagberedning, som utarbetar
ett konseqvent förslag med början ifrån grunden och ej, såsom
lagbyrån i fråga om förändringar i rättegångsordningen, börjar i andra,
tredje våningen. Börjar man nemligen icke, då det gäller att reformera
vår rättegångsordning, på samma sätt som 1734 års lagstiftare gjorde,
med domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet, så börjar man
uppenbarligen i orätt ända och uppnår aldrig något godt resultat.
Det är, som sagdt, föga hopp om att i ett enda slag kunna genomföra
eu reform af hela vårt rättegångsväsen, men om der framföres
ett tillfredsställande förslag, som börjat i rätt ända, vore väl icke
omöjligt att än en gång skaffa i hop eu rättegångsbalk; man kan ju,
om också icke på en gång — såsom skedde, då 1734 års lag antogs
— taga ett kapitel i sänder att träda i kraft, då hela byggnaden
från grunden blifvit färdig.

Med sådana åsigter skulle jag naturligtvis, om jag kunde hoppas

An gående
andag till
lagbyrån.
F orts.)

N:o 9. 12

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

Onsdagen 14 den Februari.

att derigenom framtvinga en lagberedning, helst yrka afslag å det
nu begärda anslaget, men då kanske målet bäst och lämpligast vinnes
på den af den föregående ärade talaren beträdda och anvisade vägen,

ja§ följa honom på den vägen och äfven jag göra en vördsam
hemställan till regeringen, att regeringen täcktes taga i öfvervägande
till nästa riksdag, huruvida ej vissa förändringar i afseende å lagstiftningsarbetet
kunde vara nyttiga och nödiga, och har nu, herr grefve
och talman, icke något yrkande, utan förenar mig i det uttalande, som
gjorts af herr justitierådet Afzelius.

Herr statsrådet Annerstedt: Det är naturligt, att det slut,

hvartill de båda föregående talarne kommit, och den hemställan, de
hafva gjort, icke kan besvaras förr än vid föredragningen inför
Kongl. Maj:t af statsverkspropositionen till nästa års Riksdag, och
det är gifvetvis icke lämpligt att i afseende på denna fråga, hvilken
maste bedömas efter da rådande förhållanden, nu, nio månader förut,
uttala någon bestämd mening. Dock ligger det i sakens natur, såsom
hvar och en lätteligen kan finna, att för regeringen och särskildt för
chefen för justitiedepartementet ingenting kan vara behagligare än
att hafva att tillgå en fristående lagberedning, som utarbetar stora,
väl hopkomna och noga öfvervägda förslag, hvilka derefter underkastas
granskning i högsta domstolen, och att först derpå, sedan man
har denna föregående handläggning, justitiedepartementets verksamhet
vidtager. Man kan äfven tänka sig, att lagförslag, hvilka på detta
sätt framkomma, inom Riksdagen mindre blifva föremål för bedömande
från andra synpunkter än den rena lagstiftningssynpunkten, hvilket
understundom är förhållandet i afseende å lagförslag, som inom justitiedepartementet
utarbetats vare sig på grund af Riksdagens skrivelser
eller derförutan, och det är med hänsyn äfven till denna sida af
saken för justitiedepartementet en fördel att hafva att tillgå en lagberedning.
Af hvad jag nu tagit mig friheten antyda torde vara
uppenbart, att i samma stund, som regel ingen har grundad anledning
antaga, att Riksdagen är villig att utbyta lagbyrån mot en lagberedning,
regeringen ej skall dröja att framlägga proposition i sådant syfte.
Men som herrarna allt för väl känna, har icke stämningen inom
Riksdagen alltid varit af den beskaffenhet, att der rådt en allmän
uppfattning, att lagberedningen skulle operera på ett bättre och lämpligare
sätt än en lagbyrå —- detta till följd deraf, att de flesta herrar
riksdagsmän, som ej försökt att sjelfva skrifva lagar, icke tillräckligt
uppskatta nödvändigheten deraf, att tid åtgår för att bringa till stånd
val hopkomna lagar. Om man erinrar sig de yttranden i detta
afseende, som blifvit fälda såväl i denna som i medkammaren allt
ifrån 18/0 eller 1871 och till den dag, som är, vore ej svårt att
draga fram exempel på, hurusom här yttrats missbelåtenhet med den
ena regeringen efter den andra derför, att lagförslag, i afseende å
hvilka något förarbete ej funnits, under så och så många år ej hunnit
undergå den omarbetning inom lagberedningen eller lagbyrån, hvilken

13 N:c 9

Onsdagen den 14 Februari.

dock varit nödvändig, innan förslag kunnat framläggas såsom Kongl. Angående
Maj:ts proposition. Detta betraktelsesätt ledde derhän, att man önskade “”agbyrå*1
andra former än det för tillfället använda för att påskynda lagstiftnings- (Forts.)
arbetet. Så skedde 1874. Man tyckte, att det gått för långsamt
med de förslag, hvilka lagbyrån hade afgifvit, och man hoppades, att
en lagberedning skulle operera fortare. Så beslöts lagberedningen.

Till en början, då lagberedningen hade att bearbeta ämnen i vår
rätt, der förut funnos fullständigt utarbetade komitébetänkanden,
hvilka, vare sig framlagda för Riksdagen, hade af Riksdagen afslagits,
eller vid den kritik, som i öfrigt rigtats mot desamma, befunnits
vara af den ofullständiga beskaffenhet, att de icke kunde läggas till
grund för framställningar till Riksdagen, så länge gick arbetet inom
lagberedningen ganska fort, och något tal om lagberedningens långsamhet
förspordes icke. Det var under denna tid, som lagberedningen
afgaf förslag till utsökningslag och till vattenrättsförordningar. I
båda dessa ämnen funnos fullständigt utarbetade i det ena ett och i
det andra två komitéförslag. Men sedan lagberedningen öfvergick
till det ämne, som enligt uppfattningen på 70-talet ansågs såsom det,
hvilket mest trängde till en förbättring, nemligen rättegångsordningen,
der ej funnos andra förarbeten än lagkomiténs och lagberedningens
på sin tid mycket förtjenstfulla förslag, hvilka dock enligt allmänna
uppfattningen på nämnda tid ansågos otillräckliga att läggas till
grund för ett nytt arbete för rättegångsordningens omdaning; och då
lagberedningen började sitt arbete dermed på det sätt, som då ansågs
såsom det rigtiga, att undersöka de principer, hvarpå en rättegångsordning
borde hvila, åtgick tre och ett hälft år för utarbetande af
förslaget till dessa grunder, och detta, ehuru beredningen såsom biträde
använde den i teoretiskt och praktiskt afseende lika utmärkta universitetslärare,
som vid den tiden innehade professuren i ämnet vid vårt
nordliga universitet. På det att utsigt skulle finnas för att förslaget
till ny rättegångsordning skulle af Riksdagen antagas, beslöt KoDgl.

Maj:t att sammankalla en förstärkt lagberedning, i hvilken insattes
icke blott de förnämsta jurister, som funnos inom landet att tillgå,
utan äfven framstående riksdagsmän af olika partier och åskådningar.
Under en tid af två år behandlade denna förstärkta lagberedning
principbetänkanden, och såsom resultat af denna allsidiga
behandling framgick med tillräcklig tydlighet, att för närvarande
hvarje försök att i fråga om rättegångsbalken gå till väga på det sätt,
som den första talaren ansåg som det enda rigtiga, skulle vara
fullkomligt fruktlöst. Meningarna om det sätt, hvarpå rättsordningen
här i landet skulle omdanas, samt huruvida de nya principer, hvilka
i andra länder genomförts och der gjort sig gällande, äfven hos oss
borde tillämpas, voro så divergerande och antalet af dem, som höllo
före, att de gamla förhållandena vore de bästa och sådana, att de ej
gåfve till känna något behof af mera genomgående förändringar, var
så stort, att regeringen, enligt min uppfattning, icke hade annat att
göra än att, då stort behof af förbättringar uti vissa delar af rätte -

N:o 9. 14

Onsdagen den 14 Februari.

Angående^ gångsbalken otvifvelaktigt egde rum, föreskrifva för lagberedningen

“lagbyrån. * stället för att utarbeta något fullständigt förslag till ny rätte (Forts.

i gångsordning, hvilket enligt alla deras öfvertygelse, som den tiden

deltogo i förhandlingarna om lagstiftningsarbetets ordnande, ej både
minsta utsigt att blifva antaget, söka åstadkomma partiella förbättringar
i rättegångsbalken. Jag förbigår de öfriga arbeten, hvarmed
lagberedningen var sysselsatt, men det fans en del, i allt fall någorlunda
fristående och inom sig sammanhängande, i afseende hvarå
åsigterna inom förstärkta lagberedningen ej skilde sig mera, än att med
skäl kunde antagas, att ett förslag i nära anslutning till vårt nuvarande
rättegångsförfarande hade utsigt att om sig förena ett tillräckligt stort
antal anhängare inom Riksdagen för att kunna blifva accepteradt.
Detta var lagen om bevisning. Förslag i detta ämne framlades. I
afseende å den punkt, hvarest större meningsskiljaktighet yppade sig
inom såväl lagberedningen som sedermera inom Riksdagen, nemligen
frågan om edens ordnande, innehåll det första förslaget till lag om
bevisning någon förändring uti nu gällande rätt, beträffande värjemålseden.
Detta förslag förkastades, sedan lagutskottet uttalat sig för
att i fråga om edgångsinstitutet bibehålla nu gällande värjemålsed.
Sedermera omarbetades förslaget så, att uti det nya blef värjemålseden
oförändrad bibehållen. Förslaget framlades för Riksdagen, men
afslogs hufvudsakligen på den grund, att i Andra Kammaren dess
antagande ansågs böra sättas i samband med en förändrad anordning
i fråga om nämnden, hvilken förändrade anordning blifvit af högsta
domstolen enhälligt afstyrka Sedan detta förslag andra gången blifvit
förkastadt, har det inom lagberedningen upprättade förslaget till
ordnande af rättsmedlen blifvit omarbetadt af den nuvarande lagbyrån
och skall blifva föremål för högsta domstolens granskning; och jag
vågar uttala den förhoppning, att denna granskning skall utfalla så,
att förslag i ämnet skall kunna framläggas till nästinstundande Riksdag.

Om den frågan nu framställes: finnes någon utsigt för att en ny
lagberedning skall, derest den får sig anförtrodt utarbetande af nytt
förslag till rättegångsbalk, kunna åstadkomma ett lagförslag, mera än
de föregående egnadt att omkring sig samla meningarna inom Riksdagen,
så betviflar jag för min del detta. Det torde behöfvas, att en
ganska lång tid förflyter för att allmänna uppfattningen i vårt land
skall kunna enas om först och främst, att ett verkligt behof af reformer
på detta område förefinnes, och för det andra om de grunder,
hvilka vid omorganisationen skola följas. De försök, som gjorts att
här tillämpa de principer, hvilka användts i andra länder, mötte redan
från början inom förstärkta lagberedningen ett så kompakt motstånd,
att jag tror, att intet förslag, fotadt på sådana grunder, för närvarande
har ringaste utsigt till framgång. Jag stöder denna min uppfattning
derpå, att ännu så sent, som då diskussion förekom uti Andra Kammaren
om förändring af lagberedning till lagbyrå, uppträdde vice
ordföranden i lagutskottet och uttalade såsom sin uppfattning — han

Onsdagen den 14 Februari. 15

var för öfrigt domare — att han icke trodde, att för närvarande något
större behof af reformer uti rättsordningen förelåg

Under sådana förhållanden, och då jag är öfvert3''gad derom, att
Riksdagen icke lär afvika från den nu rådande uppfattningen, att, när
behof af lagförändring i någon speciel fråga gör sig känbart, Riksdagen
skrifver till Kongl. Maj:t och begär dess afhjelpande utan
afvaktande af omarbetningen af större delar af lagen — erfarenheten
synes gifva vid handen, att Riksdagen, långt ifrån att vilja afstå från
dessa skrifvelser till Kongl. Maj:t med begäran om smärre lagförändringar,
på senare tider i denna kammare deri gått längre än förut —
samt jag vidare anser, att, äfven om en lagberedning inrättades, Kongl.
Maj:t, derest Han skall kunna fylla de anspråk, som Riksdagen ställer
på smärre reformer i lagstiftningen, icke utan olägenhet kan undvara
biträde af en lagbyrå, synes mig en kongl. proposition om
anslag till en lagberedning förutsätta, att en allmän åstundan* inom
Riksdagen efter denna form för biträde vid lagstiftningsarbetet blifvit
ådagalagd.

Det återstår att taga i betraktande frågan, huruvida lagberedningen
skulle kunna med fördel behandla handelsbalken. Det förefaller,
som denna fråga icke skulle kunna för närvarande med bestämdhet
besvaras, åtminstone icke förr, än man i främsta rummet får veta,
hvilken utgång det uti medkammaren väckta förslaget om vidtagande
af åtgärder för gemensam lagstiftning inom civilrätten inom de tre
nordiska rikena erhållit. Det är nemligen uppenbart, att, om Riksdagen
skulle anse, att åtgärder i detta syfte böra vidtagas — efter
min uppfattning, höra dessa åtgärder inskränkas till att afse obligationsrätten
-- och sedan man erhållit visshet om, att ett arbete i denna retning
önskas icke blott i vårt land, utan äfven i våra grannländer,
nästa steg bör blifva tillsättande af eu komité med särskildt uppdrag
att samarbeta med utsedda komitérade från de andra länderna till
åstadkommande af ett första utkast till eu sådan gemensam obligationsrätt.
Jag betviflar, att man för detta ändamål lämpligen kan välja
formen af en lagberedning. Det skulle nemligen helt säkert blifva nödvändigt
att på samma sätt, som förhållandet var under föregående
årtionde, då dylika gemensamma arbeten försiggingo, använda en
gemensam komité, hvaruti insattes åtminstone några personer, som ej
uteslutande året om kunde sysselsätta sig med lagstiftningsarbete, utan
kunde med öfriga göromål förena ett sådant arbete. Jag vill särskildt
fästa uppmärksamheten på, att det torde kunna vara särskildt lämpligt,
att i donna komité insattes några ledamöter af vår Riksdag, bvilka,
det torde ligga i sakens natur, svårligen kunna såsom ledamöter, i
en lagberedning uteslutande egna sig åt lagstiftningsarbete, och med
detta arbete förena ett mera verksamt deltagande i riksdagsgöromålen.

Jag öfvergår nu till det tredje af de områden, som, enligt hvad
den förste ärade talaren anförde, skulle lämpa sig för lagberedningens
arbete, nemligen giftermålsbalken. Dervidlag vågar jag åberopa den
erfarenhet, som vi vunno vid 1898 års riksdag, då vi i båda kam -

N:o 9.

Angående
andag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:0 9. 16

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts-)

Onsdagen den 14 Februari.

rarne debatterade och sökte sammanjemka lagstiftningen angående 9,
10 och 11 kapitlen giftermålsbalken. Att lagstiftningen på detta
område skulle kunna föras till ett praktiskt resultat, derest en lagberedning
erhölle i uppdrag att omarbeta giftermålsbalken i dess
helhet och ett fullständigt förslag till ny giftermålsbalk derefter framlades
för Riksdagen, samt att de olika meningarne inom Riksdagen
skulle kunna så sammanjemkas, att något resultat skulle följa på ett
mångårigt arbete i detta afseende, derpå tviflar jag för min del på
det högsta efter erfarenheten från år 1898.

Härmed har jag nu velat säga, att det efter min uppfattning är
ganska tvifvelaktigt, huruvida åsigterna inom Riksdagen i dess helhet
verkligen äro sådana, att den mening, som de tvenne föregående talarne
förfäktat, skulle delas af Riksdagen, derest ett förslag om införande af
en lagberedning af Kongl. Maj:t framlades. För visso skulle ingen
hellre: än jag se, att en sådan kongl. proposition vunne Riksdagens
bifall och att den bifölles under sådan förutsättning, att Riksdagen
äfven toge konseqvenserna af sitt beslut samt vore medveten derom,
att de kunnige och erfarne jurister, som komme att insättas i lagberedningen,
icke på allt för kort tid kunna framlägga ett fullgodt
förslag till ändring vare sig af obligationsrätten eller af giftermålsbalken.
Ett dylikt arbete klöfver tid, och man får icke, dä något år
gått, hafva anspråk på, att lagberedningen skall lemna synbara bevis
på sin verksamhet. Det går då icke heller an, att, på sätt förut flera
gånger skett, försök göras att afskaffa institutionen genom att afknappa
de för densamma anvisade anslagen, eller, såsom för några år
sedan skedde, att sammanlägga anslaget till lagberedningen för en 6, 7
å 8 år och sedan utropa: lagberedningen har nu kostat 300,000 å
400,000 kronor, huru många lagparagrafer hafva vi fått för det beloppet?
Det ligger i sakens natur, att arbetet inom lagberedningen
icke kan blifva fruktbringande, om blott ett fåtal af Riksdagens ledamöter
förstår uppskatta, att lagstiftningsarbete icke låter sig utföra
såsom vanligt timarbete. Man kan omöjligen komma och säga: på
3 månader skall det eller det lagförslaget fullbordas. Tiden för ett
lagarbetes fullbordande beror på arbetets egen beskaffenhet, på de
svårigheter, som uppstå under sjelfva arbetet, och på svårigheten att
afhjelpa de brister, som författarne sjelfva redan från första stund
finna det af dem ursprungligen uppgjorda förslaget vara behäftadt
med.

Ett klart förstående af detta inom Riksdagen är emellertid äfven
nödvändigt derför, att de nödiga anslagens beviljande utan svårighet
är en erforderlig förutsättning för, att lagberedningen skall kunna
förvärfva de bästa och lämpligaste krafter för sitt arbete. Erfarenheten
från föregående år har visat, att ställningens obeständighet haft
till följd, att de personer, som man önskat vinna för detta arbete,
svarat nej. De svar, man från olika håll fått, hafva varit dessa:
Jag kan icke öfvergifva min goda och säkra ställning för att inträda
i lagberedningen, då jag ej vet, huru länge Riksdagen kan komma

N:0 9.

Onsdagen den 14 Februari.

att anvisa derför erforderliga medel. Detta är ett betraktelsesätt,
som är fullt berättigadt och emot hvilket man icke kan rigta några
anmärkningar. Vill alltså Riksdagen fatta beslut om att gå öfver till
en lagberedning, så måste Riksdagen, om man vill vinna några lyckliga
resultat af lagberedningens arbeten, äfven vara redo att taga dermed
förenade konseqvenser.

Det är dessa erinringar, jag ansett mig böra göra redan nu, då
man ovilkorligen bör taga hänsyn dertill vid öfverläggningen i anledning
af en kongl. proposition i denna fråga vid en följande
riksdag.

Jag vill här endast tillägga, att, då den siste talaren yttrade, att
det sätt, på hvilket lagbyråns ledamöter hafva fullgjort sitt arbete,
haft till följd, att hans åstundan att utbyta lagbyrån emot en lagberedning,
tilltagit i styrka, och att denna hans uppfattning skulle
delas af flere, den kritik af lagbyråns arbete, som ligger i detta yttrande,
icke är berättigad. Jemför man lagbyråns arbete under de
gångna fem åren, vare sig qvantitativt eller qvalitativt, med föregående
tids lagarbete, synes det mig icke med fog kunna påstås, att lagbyråns
arbete är underlägset. Jag ber sålunda, för att först tala om det
qvantitativa arbete, som utförts af lagbyrån, att få erinra derom, att
under perioden 1895—1899 — den tid, under hvilken lagbyrån
arbetar — hafva de dagar, under hvilka lagföredragning egt rum
inom högsta domstolen, i medeltal utgjort 40 om året, under det att
motsvarande medeltal för de föregående femårsperioderna i medeltal
utgjort resp. 32, 38, 25, 27, 12, 18, 17 och 15 —jag har då gått så
långt tillbaka i tiden som till femårsperioden 1855—1859. I qvantitativt
afseende synes mig derför icke några berättigade anmärkningar
kunna rigtas emot lagbyråns arbete, då det ju torde vara tydligt, att
till grund för denna lagföredragning inom högsta domstolen i en
hufvudsaklig del ligger det arbete, som blifvit af lagbyrån utfördt.

Hvad derefter vidkommerJqvaliteten af lagbyråns arbete, ber jag
att få fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att under den tidrymd
af fem år, under hvilken lagbyrån egt bestånd, af de förslag, som
blifvit upprättade med lagbyråns biträde, endast ett blifvit af Riksdagen
förkastadt, nemligen lagbyråns öfverarbetning af förslaget till
lag om bevisning; och attjdetta förslag ej vann Riksdagens bifall,
derför kan man svårligen göra lagbyrån ansvarig. Vidare har ett af
lagbyråns förslag icke föranledt någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida,
i det lagbyrån nemligen fått i uppdrag att utarbeta ett utkast i
anledning af Riksdagens .skrifvelse för åstadkommande af bättre exe
kuttra åtgärder i fråga om barnuppfostringsbidrags utkräfvande, hvilket
förslag högsta domstolen, under hänvisning till enjltolkningl''af fattigvårdsstadgan,
som gjorde den ifrågasatta lagstiftningen öfverflödig,
ansåg sig böra afstyrka. Att förslaget under sådana förhållanden icke
föranledde till vidare åtgärder, torde icke heller kunna läggas lagbyrån
till last. Vidare föreligga ett af lagbyrån utarbetadt förslag

Förut a Kammarens, Prat. 1900. N:o 9. 2

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 9. 18

Angående
andag till
lagbyrån.
(Forts.)

On sdagen den 14 Februari.

till högsta domstolens granskning, samt tvenne förslag beroende af
Kongl. Maj:ts pröfning.

Samtliga öfriga af lagbyrån utarbetade förslag — hvilka, med
undantag af de nyss vidrörda, uppgå till ett antal af nära tjugu —
hafva, sedan de undergått vederbörlig granskning i högsta domstolen,
lagts till grund för Kongl. Maj:ts framställningar till Riksdagen samt
hafva af Riksdagen antagits. Under sådana förhållanden synes mig
rättvisan fordra, att jag påkallar kammarens uppmärksamhet för arten
och beskaffenheten af lagbyråns arbeten och obefogenheten af det
deremot rigtade"klander. Och jag vill till sist tillägga, att, om Riksdagen
önskar att till lagstiftningsarbetet få använda de mest lämpliga
personer, det icke är rätta sättet att vinna dem genom att uttala
obefogadt klander emot deras verksamhet, allra helst, som de icke
äro i tillfälle att sjelfva här kunna försvara sig.

Herr Wennerberg: Huru intressanta de föregående talarnes
anföranden varit, anser jag dock nödigt framhålla, att hela den här
förda sakrika diskussionen egentligen ligger utanför den föreliggande
frågan, och att på grund häraf och trots de förträffliga anföranden,
som här hållits, icke i denna punkt något beslut kan fattas. Herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet har emellertid i slutet
af sitt anförande visat oss den rigtiga väg, på hvilken Riksdagen skall
kunna få en ändring till stånd, och jag gillar hans åsigter derutinnan.
I sak är jag nemligen alldeles öfvertygad om, att en ändring i lagbyråns
arbetsmetod ovilkorligen måste bringas till stånd.

Men härom föreligger, som sagdt, för närvarande icke något
förslag. Nu rör sig frågan helt enkelt derom, huruvida Riksdagen
skall bevilja Kongl. Maj:ts begäran af 25,000 kronor för fortsatt
uppehållande af lagbyråns verksamhet, en begäran, som af statsutskottet
blifvit tillstyrkt. För min del finner jag med glädje, att
detta tillstyrkande dock är förenadt med ett slags vilkor, visserligen
icke af den beskaffenhet som det vilkor, hvarom förslag blifvit framstäldt
af en motionär i Andra Kammaren, hvilket statsutskottet ganska
rigtigt i punkt 8 andra momentet har afstyrka utan statsutskottet
har vördsamt hemstält — i hvilken hemställan jag fullkomligt instämmer
— att Riksdagen, hvilken ju anvisar statsanslagen, måtte få
veta, hvartill de användas och huruvida dervid Kongl. Maj:t begärt
för mycket eller för litet. Det senare lian ju mycket väl vara händelsen,
och ingen skall då vara villigare än jag, att, på en framställning
derom från Kongl. Maj:t, öka det nuvarande anslaget.

Vid 1892 års riksdag begärde Kongl. Maj:t för ändamålet
40,000 kronor, men denna framställning vann icke Riksdagens bifall.
År 1893 begärdes något mindre, men på grund af opposition från
Andra Kammarens sida nedsattes anslaget till 25,000 kronor, vid
hvilken siffra det sedermera oafbrutet förblifvit. Det är ju möjligt,
att anslagets knapphet har utgjort ett hinder för ett godt lagstiftningsarbete,
ehuru man visserligen derom ingenting hört talas; och i

19 N:o 9.

Onsdagen den 14 Februari

allmänhet har man fått höra allt för litet om lagbyråns arbeten, och
det är derför man nu önskar, att Riksdagen måtte få veta, hvartill
och huru de anvisade medlen hafva användts.

Det sätt, som man här föreslagit för dylika upplysningars lemnande,
kan jag dock icke finna vara det råtta, särskilt som det ju
temligen nära skulle närma sig till det sätt, som motionären i Andra
Kammaren föreslagit, och följaktligen, endast skulle åstadkomma en
otillräcklig upplysning.

Under de åtta, nio år, som lagbyrån varit i verksamhet, hafva
de anföranden till statsrådsprotokollet, som redogjort för, hvart dessa
medel tagit vägen, och för hvilka ändamål de blifvit använda, blifvit
allt kortare och kortare — och till sist hafva de fått en så minimal
omfattning, och, jag vågar säga, äfven ett så knapphändigt innehåll,
att det icke synes mig underligt, att statsutskottet så motiverat sitt
utlåtande, som det gjort. Denna motivering synes mig, såsom jag nyss
nämnde, vara ej mindre befogad än vördsam, men då jag likaledes
anser, att Riksdagen bör få fullständigt besked om, till hvad ändamål
dessa medel användts, må det tillåtas mig att komplettera densamma.
Det bör ju icke vara någon svår sak, då man ju har protokollen
från alla lagbyråns sammanträden bevarade, att låta Riksdagen få en
redogörelse för dess arbeten under hvart och ett af de förflutna åren,
deri man får veta, hvilka mål som varit före i lagbyrån — om dessa
arbeten ledt till önskadt resultat eller icke betyder ju mindre, då
man i alla händelser får veta, hvaruti arbetet bestått — hvad som
för hvarje år åtgått till ledamöternas arfvoden eller andra omkostnader.
I dessa tider, då, jag nemligen har föresatt mig att vid anslags beviljan
vara så snål som möjligt, utom då det rör vårt försvar, synes
det mig, att man icke bör uraktlåta att se efter, det ingå andra utgifter
må medgifvas än sådana, som äro högst nödiga och trängande;
och dit hafva — det vågar jag här påstå — icke alla de ärenden,
hvarmed lagbyrån under de senare åren sysselsatt sig. kunnat räknas.

Det synes mig derför önskligt, att Riksdagen kunde erhålla dylika
redogörelser för hvart och ett af åren, från och med år 1893. Det
går icke vidare an, att herrar riksdagsmän år efter år dela ut extra
anslag utan att veta, hvartill och till hvad belopp de användas.

Sedan jag sagt detta, ber jag helt enkelt att få yrka bifall till
statsutskottets utlåtande i denna punkt, både i dess första och andra
moment.

Herr Afzelius: Jag kunde måhända inskränka mig till att endast
med tacksamhet erkänna det sympatiska upptagande, som från
herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet sida kommit
hvad jag skulle vilja kalla den egentliga tankegången i min föregående
framställning till del, — hvad jag yttrade i afseende å behofvet
af eu systemförändring i vårt lagstiftningsarbete. Jag skifver äfven
fullt och bestämdt under allt hvad han yttrade — äfven jag antydde
detsamma i mitt anförande — i syfte att, om man vill tänka sig

Aii flående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N.o 9. 20

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Februari.

att lagstiftningsarbetet i vårt land skall gå framåt, man måste vänja

yi(i att betrakta lagstiftningen irån eu högre synpunkt än som nu
på många håll är den rådande, icke anse den endast såsom ett handtverk,
utan såsom en verklig konst, eu hög, ädel, fosterländsk uppgift.

I mitt anförande yttrade jag ingenting om, huru jag i detalj
tänkt mig, att denna ifrågasatta nya lagberedning eller lagkomité skulle
inrättas. Men da herr statsrådet gjorde mig den äran att bemöta
de antydningar, jag framkastade i afseende på det arbete, som skulle
kunna föreläggas denna beredning, så skall jag bedja få påpeka, att
rigtigheten af dessa antydningar naturligtvis är beroende på, hvilken
organisation man ger denna lagkomité, och jag måste derför nu antyda,
huru jag tänker mig den. Jag anser, att densamma borde organiseras
på ett annat sätt, än under dess‘senare skede var händelsen.
Jag tror, att man bör upptaga den gamla tanken från den äldre lagkomité^
tid och använda dels arbetande ledamöter, dels granskande
eller biträdande ledamöter, eller hvad man nu vill kalla dem. Jag
anser med ett ord, att de män, som sitta i lagkomité!:, icke under
åratal skola vara så att säga inlästa med sitt arbete, isolerade för
sh? sjelfva, utan att de alltid böra hafva omedelbar känning af det
lif, som rör sig omkring dem.

Förfar man på ett sådant sätt, kan jag icke förstå, att hinder
skulle möta att underkasta äfven giftermålsbalken den behandling,
jag nyss antydde. Hvad åter beträffar rättegångsbalken, så återkom
herr statsrådet till frågan, huruvida den plan, efter hvilken densamma
behandlades af lagberedningen, var lycklig eller icke. Detta är ju
visserligen att tala om den snö, som föll i fjol, men frågan har sitt
störa intresse; jag kan nemligen för min del icke tro annat, än att
just det sätt, på hvilket denna fråga behandlats, väsentligen bidragit
till, att lagstiftningsarbetet stagnerat. En revision af rättegångsordningen
måste ovilkorligen behandlas såsom en helhet. Meningen var
också den, att man genom det stora s. k. principbetänkandet, till en
början skulle utstaka vägen. Vidare skulle vägen planeras och göras
klar genom en s. k. förstärkt lagberedning. Sedan man alltså först
uppdragit bestämda konturer, skulle arbetet styckevis bringas i fallfärdigt
skick. Hade denna plan kunnat realiseras, skulle den visserligen
varit en plan, som jag kunnat gilla; men huru gick det? Jag
skall icke ingå i kritik af det s. k. principbetänkandet. Men huru
utföll den s. k. förstärkta lagberedningens resultat, kunde det tjena
till ledning, till ryggrad för ett kommande detaljarbete? Alla, som
voro med i denna komité, måste väl, om de i ringaste mån äro sjelfkritiska,
erkänna, att denna komité icke var mägtig att lösa sin uppgift,
att resultatet var förfeladt. Man hade då bort öppet erkänna
detta, uppgifva den plan, som man utstakat för processreformen och
börja om från början efter en vida blygsammare måttstock. Man
hade bort uppgifva sökandet efter nya grunder och nya uppslag, och
inskränka sig till en revision af det hela på det beståendes grund.
Jag ber också få framhålla, att jag, som efter förstärkta lagbered -

N:o 9.

Onsdagen den 14 Februari.

ningens afsilande, deltog i lagberedningens arbeten, redan innan detta
påbörjades, var med om aflåtande af en skrifvelse till regeringen —■
och det är mig en glädje att kunna erinra om, att också herr statsrådet
då delade samma uppfattning — i hvilken skrifvelse framhölls
svårigheten att, såsom ifrågasatts, delvis bearbeta vår rättegångsordning,
att en sådan bearbetning knappast skulle vara möjlig, men att, om så
skulle ske, bearbetning af frågan om bevisning skulle vara förenad
med minsta olägenheten.

Beträffande frågan om eu revision af rättegångsväsendet, måste
för öfrigt en hvar erkänna, att ett dylikt arbete är särskildt svårt
derför att rättegångsväsendet griper in på så många kulturella och
sociala områden, derför att så mycken sed och vana träder hindrande
i vägen.

Jag skall emellertid tillåta mig att här erinra derom, att på sista
tiden i detta afseende yppat sig ett ganska märkligt uppslag, ett uppslag,
som icke kan vara annat än i hög grad glädjande för oss svenskar,
nemligen, att den allra modernaste rättegångsordningen — den österrikiska
— framvisar högst vigtiga beröringspunkter med den svenska.
Den har öfvergifvit den rena muntligheten och, om jag så får kalla
dem, de processuella dogmerna, och tagit upp hvad som kan betecknas
såsom innehållet, den sunda kärnan i vår rättegångsordning. Det är
i hög grad intressant att dervidlag göra jemförelser, och måhända
kunna vi här finna uppslag af värde för en förbättring äfven i större
skala af vår rättegångsordning.

Hvad vidkommer frågan om en revision af handelsbalken, så
synes det mig vara för tidigt att redan nu närmare granska möjligheten
af en skandinavisk lagstiftning på detta område; till den frågan
torde vi få tillfälle att framdeles återkomma, och jag lemnar derför
uttalandena i denna del å sido.

Herr statsrådet talade äfven om de smärre lagändringar, som af
Riksdagen begäras, och betonade, att framställningar i sådan retning
blifvit gjorda äfven i denna kammare. Ja, det synes mig vara naturligt,
att smärre lagändringar icke helt och hållet kunna uteslutas eller
uppskjutas, de kunna ju också vara behöfliga och nyttiga. Jag anser
mig dock böra framhålla, att det till en viss grad är beroende på
ledande principen för lagstiftningsarbetet i det stora hela, i hvilken
mån framställningar om sådana smärre lagändringar förekomma. År
lagstiftningsarbetet rent af anlagdt på detaljförändringar, faller det
af sig sjelf, att dylika framställningar från Riksdagens sida komma
fram i större mängd än önskligt vore.

Herr Unger: Med anledning af herr justitieministerns slutord

skall jag endast be att få säga, att jag icke har uttalat något klander
mot lagbyråns ledamöter, och ännu mindre anser jag mig hafva
obefogadt klandrat dem. Jag har endast sagt, att af skäl, som jag
icke här velat närmare vidröra, resultatet af deras arbete icke varit tillfredsställande,
och detta kan ju vara beroende af helt andra orsaker,

Angående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:0 9. 22

A utfående
anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

Angående
ordinarie
anslagen
under tredje
hufvudtiteln.

Onsdagen den 14 Februari.

än oförmåga hos lagbyråns ledamöter. Det kan ju förklaras af bland
annat de otacksamma uppgifter, som blifvit dem förelagda.

Då man, hvad specielt beträffar frågan om en revision af rättegångsbalken,
enligt min åsigt, måste börja från början, kan man ju
icke gerna klandra lagbyråns ledamöter, derför att de icke lyckats
skrifva ett antagligt förslag om fri bevispröfning, då förslaget derom
måst af lagbyrån framläggas utan nödvändig förutsättning om ändring
i rättegångsförfarandet, åtminstone så till vida, att en domare icke
skulle behöfva utöfva fri bevispröfning, utan att förut ens hafva sett
eller hört parterna.

Hvad beträffar de af herr justitieministern uppräknade lagförslag,
som blifvit antagna, så vill jag dock säga, att det icke bevisar mycket,
i all synnerhet som det icke kunnat påvisas, att dessa förslag blifvit
antagna i den form, hvari de af lagbyrån blifvit framställa, utan
blifvit antagna, sådana de, efter granskning af högsta domstolen och
efter nödiga rättelser af herr justitieministern, blifvit för Riksdagen
framlagda.

Jag anser mig icke genom hvad jag sålunda anfört hafva klandrat
lagbyråns ledamöter, och jag klandrar dem icke.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punkterna 9—12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 13 och 14.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 13 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 4, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande
anslagen till utrikesdepartementet.

Punkten 1.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim:
Utskottet anför i de ord, som föregå klämmen, att det förutsätter,
»att ökningen i kabinettskassans utgifter må uppvägas genom framtida
sänkning i aflöningen vid andra beskickningar, der sådant kan på
något sätt visa sig utförbart.» Detta gifver mig anledning förklara,
att jag finner mig lika pligtig som villig att tillråda Kongl. Ma:jt att,
om detta uttalande, såsom jag förutsätter, varder Riksdagens, dervid
fästa allt möjligt afseende.

23 N:o 9.

Onsdagen den 14 Februari.

På samma gång anser jag mig dock böra öppet påpeka, att utförandet
i flera fall torde komma att stöta på rätt stora svårigheter
af den helt naturliga orsaken, att de diplomatiska lönerna, särskild!
de högsta, om man bortser från en mindre nedsättning på 70-talet,
reglerades för öfver 40 år tillbaka, under det att lefnadskostnaderna
på olika orter sedan den tiden stegrats högst betydligt. :''v. Det lärer
derför icke blifva lätt att genomföra en sänkning i aflöningar på
ministerstaten. Men svårigheterna härvidlag må nu vara små eller
stora, skall jag hafva frågan i åtanke och gerna tillråda Kongl. Maj:t
att i hvarje särskildt fall taga den under ompröfning.

Jag anser mig derför icke nu behöfva inlåta mig på någon
detaljerad framställning rörande förhållandena på olika orter. Dock
ber jag få omnämna en ort, hvarest särskildt under senare tider
stegringen i lefnadskostnader varit så stark, särskildt hvad hushyror
beträffar, att det förr eller senare blir nödvändigt att tänka på en
förbättring i vår dervarande ministers löneförmåner. I Paris har förhållandet
nemligen varit det kanske äfven här i Stockholm icke
alldeles obekanta, att en stor utställning alltid medfört stegring i
lefnadskostnaderna, hvilken stegring icke efter utställningens slut gått
tillbaka. Verldsutställningar hafva såsom bekant i Paris plägat hållas
hvart elfte år; och det är antagligt, att årets stora verldsutställning
skall hafva samma inverkan på lefnadskostnaderna som de föregående.
Till följd af denna omständighet torde det förr eller senare blifva
nödvändigt att öka anslaget för ministerposten i Paris.

Emellertid vill jag icke måla framtiden i svart, utan har endast
för att freda mitt samvete velat nämna, att en sådan möjlighet till
ökning förefinnes. Jag skall dock, som sagdt, äfven tillse, att de
nedsättningar, som lemna företagas, också blifva företagna.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den föreliggande punkten hemstält.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 20,
angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Angående
ordinarie
anslagen
under tredje
hufvu dtiteln.
(Forts.)

N:o 9. 24

Onsdagen den 14 Februari.

Punkterna 1—4.

Lades till handlingarna.
Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 10 och 13 innevarande februari bordlagda betänkande
n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad ordning
för upptagande i riksstaten af inkomsttiteln bevillning af fast
egendom samt af inkomst.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ekströmer under
tiden från och med den 16 till och med den 24 innevarande månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straffregister.

Kammaren åtskildes kl. 1,07 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1900.