RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1900:23

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1900. Första Kammaren. N:o 23.

Lördagen den 31 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10,30 f. m.

Justerades protokollet för den 24 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
öfverförande af medel från de ecklesiastika boställenas skogsfond
till presterskapets löneregleringsfond; och

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
lönetursberäkning för vissa lärare vid Göteborgs högskola;

bevillningsutskottets memorial n:o 29, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandlingen af bevillningsutskottets
betänkande n:o 27, i anledning af väckta motioner rörande hvitbetssockertillverkningsafgiften
och tullen å socker;

sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
ersättning till utskottets sekreterare; äfvensom

lagutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande formen för äktenskaps ingående.

Upplästes följande ingifna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare v. häradshöfding
Knut Tillberg är af sjukdom, influensa, hindrad att tills
vidare deltaga uti riksdagsarbetet, intygar,

Stockholm den 30 mars 1900,

B. H. Santesson,

prakt, läkare.

Herr talmannen hemstälde, att kammaren behagade besluta
att till behandling företaga de på dagens föredragningslista upptagna
ärenden först kl. 1 e. m., och att kammaren följaktligen
Första Kammarens Prof. 1900. N:o 23. 1

N:a 23.

2

Lördagen den 31 Mars.

ville efter ceremonien på rikssalen denna dag vid utgången derifrån
åtskiljas för att åter sammanträda på vanligt rum kl. 1 e. in.
Denna hemställan bifölls.

Till åtlydnad af Kongl. Maj:ts nådiga kallelse afgingo herr
talmannen samt kammarens ledamöter kl. 10,48 f. m. till rikssalen,
der äfven Andra Kammaren infann sig. Sedan herr statsrådet
och chefen för civildepartementet von Krusenstjerna uppläst Kongl.
Maj:ts nådiga förordnande för hans excellens herr statsministern
Boström att å Kongl. Maj:ts vägnar på rikssalen meddela Riksdagen
Kong]. Maj:ts svar på Riksdagens skrifvelse!’ den 14 och
27 nästlidne februari angående af Riksdagen beslutade ändringar
i rikets grundlagar, blef det nådiga svaret af hans excellens herr
statsministern uppläst; hvarefter ceremonien i rikssalen afslutades
och Första Kammaren, enligt förut fattadt beslut, åtskildes vid
utgången från rikssalen kl. 11,10 f. m.

Kammaren sammanträdde''åter kl. 1 e. m.

Herr statsrådet grefve Waclitmeister aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående efterskänkande af ett kronan tilldömdt skadeersättningsbelopp
för obehörig afverkning å den Rättviks och
Boda socknemän upplåtna så kallade brobyggnadsskog i Kopparbergs
län;

2:o) angående försäljning af två under förre landshöfdingebostället
2 mantal Marieholm n:is 1 och 2 i Skaraborgs län
lydande lägenheter;

3:o) angående försäljning af vissa till kronoparken Alträsk i
Norrbottens län hörande jordområden; samt

4:o) angående upplåtelse åt staden Kristianstad af ett till
kronoparken Gamla Espet i Kristianstads län hörande område.

Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts denna
dag å rikssalen afgifna svar i anledning af de utaf innevarande
års Riksdag antagna grundlagsändringar; och skulle detsammas
innehåll meddelas Riksdagens kanslideputerade för att iakttagas
vid riksdagsbeslutets uppsättande.

Lördagen den 31 Mars.

3 N:o 23.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 6 och 47
äfvensom sammansatta bevillnings- och lagutskottets samma dag
bordlagda utlåtande n:o 1.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 28 och 30 i denna månad bordlagda memorial
n:o 45, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel.

Punkterna 1 och 2.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 3. Föreslagen

voterings Herr

Sandberg: Om, såsom sannolikt är, den nu föredragna P^P081*0''1 1
voteringspropositionen blifver af Riksdagen godkänd, skapas enligtslå^för^mrmitt
förmenande derigenom ett predjudikat af synnerligen betänklig kamte gf
art. När helst endera kammaren vid ett anslags beviljande fäster kmdets fasta
något vilkor af större eller mindre betydenhet, måste gemensam f°rsMrvotering
anställas om ett sådant vilkor. Om en dylik princip
gjort sig gällande för några år sedan, då regeringen framlagt
proposition om genomförande af den under så många år för
lärarne vid de allmänna läroverken i utsigt stälda och utlofvade
löneregleringen, hade säkerligen en voteringsproposition uppstälts
af ungefär följande innehåll: den af regeringen föreslagna löneregleringen
bifalles med vilkor, att latinet uppskjutes till sjette
klassen, och för motsidan: löneregleringen bifalles utan sådant
vilkor. Hvad skulle Ni, mina herrar, tyckt om en sådan voteringsproposition
?

Jag yrkar för min del afslag.

Herr von Ehrenheim: Om den ena kammaren vid ett
beviljadt anslag fäster ett vilkor, som icke har sammanhang med
anslagets användande, lärer gemensam votering om anslaget icke
kunna företagas, men förhållandet är icke sådant i nu föreliggande
fall. Meningsskiljaktigheten, som gifvit anledning till den förre talarens
yrkande, går endast ut på, huruvida regeringen skall få i mer
eller mindre vidsträckt mån använda anslaget till samma hufvudsakliga
ändamål eller befästningsväsendet, och under sådana
förhållanden anser jag ostridigt, att votering skall ega rum. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Almström: Jag tager mig friheten yrka återremiss af
ärendet.

N:o 23. -t

lördagen den 31 Mars.

Föreslagen
voteringsproposition
i
fråga om an
slag för stör
ka ncle af
landets fasta
försvar.
(Torta.)

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
.talmannen: Riksdagsordningens 65 § innehåller följande: »När
1 i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående riks.
bankens eller riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster
och utgifter, kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda sammanjemkade, skola begge kamrarne
hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut
stannat; kommande den mening, som dervid erhåller de flesta
ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut».

Då med de nyss upplästa orden »fråga om statsutgifter»
måste afses icke endast de olika anslagsbelopp, som för ett statsändamål
blifvit bestämda, utan äfven såväl anslagets ändamål, i
fall olika beslut derom äro fattade, som ock de olika bestämmelser
i afseende å anslagets användande, hvilka kunna hafva blifvit
gjorda, anser jag mig, med stöd af nyss upplästa 65 § i riksdagsordningen,
icke kunna framställa proposition om afslag å den nu
föredragna voteringspropositionen. Vid sådant förhållande återstå
af de under öfverläggningen framstälda yrkandena blott två, det
ena om godkännande af den föreslagna voteringspropositionen och
det andra om återremiss.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på den föreslagna voteringspropositionens
godkännande vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 4.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 28 och 30
innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 46, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående fortsatta åtgärder till förekommande
af skogshärjning af insekten nunnan, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 28 och 30 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 30, i anledning af väckta motioner angående
ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle företagas till afgörande sålunda, att utskottets
deri intagna lagförslag först föredroges paragrafvis med ingress
och rubrik sist samt att derefter företoges utskottets hemställan.

Lördagen den 31 Mars.

N:o 23.

Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse af §§
11, 21, 59 och 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862.

§ 11.

Herr Walldén: Den fråga, som nu, efter hvad jag tror.

för minst tjugonde gången föreligger till behandling i kammaren,
är lika gammal som vår gällande kommunallagstiftning — den
föddes i samma ögonblick som denna. Redan 1858 års komité,
hvilken skref första förslaget till våra nuvarande kommunallagar,
fäste sin uppmärksamhet vid vådorna utaf, såsom komitén uttryckte
sig, att hela den kommunala myndigheten skulle kunna sammanfälla
uti en eller några få personers händer. »Om det ock»,
yttrade komitén, »måste inedgifvas, att ett sådant förhållande
någon gång kunde för kommunen alstra något nyttigt och godt.
stode likväl icke en så beskaffad patriarkalisk ordning i öfverensstämmelse
med kommunalfrihetens princip i ett konstitutionelt
samhälle. Den kunde ock lätteligen komma att på de öfriga
medlemmarne af kommunen utöfva en förlamande och förtryckande
inverkan samt återhålla all nyttig kommunal företagsamhet».
Komitén ansåg sig emellertid hafva förebyggt detta genom det
stadgande, som komitén föreslog, och hvilket sedermera blifvit och
ännu är lag, nemligen att för utarrenderad jordbruksfastighet
skulle endast arrendatorn, icke jordegaren utöfva rösträtt, Emellertid
dröjde det icke längre än till den riksdag, då Kongl. Maj:t
till Rikets Ständers pröfning framlade sitt förslag till nya kommunalförfattningar,
innan man fäste sin uppmärksamhet vid, att
denna begränsning dock icke var tillräcklig, utan att, om den
äfven kunde inedgifvas vara till fyllest i afseende på jordbruksfastighet,
det likväl funnes andra förmögenhetsobjekt, för hvilka
rösträtten kunde komma att utöfvas, och för dessa ansåg man
ett relativt maximum af en tjugondedel vara erforderligt. Detta
förslag, framstäldt af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
antogs af bondeståndet, af borgareståndet med några modifikationer,
men förkastades af ridderskapet och adeln samt af presteståndet.
Derefter utfärdades de nya kommunallagarna af 1862
utan någon sådan begränsning, men redan vid närmast derpå
följande riksdag, den, som började samma år, 1862, framstäfes
yrkande på ännu mera, icke införande af ett relativt maximum
endast för de s. k. lösa fyrkarna, utan ett för alla röstberättigade
lika, relativt maximum af en tiondedel. Allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet öfvergaf sin vid förra tillfället
intagna position samt tillstyrkte detta förslag, hvilket ock antogs
af bondeståndet, men afslogs af ridderskapet och adeln. Sedan
följde den sista ståndsriksdagen, då äfven förslag förelåg om rösträttens
begränsning till en tiondedel, men då sköts frågan åt

Logförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommwuilstyrelse
pa
landet.

N:o 23. 6

Lördagen den 31 Mars.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
rissel §§ iförordningen
om
lommunalstyrelse
på
landet.

: Forte ''

sidan, emedan alla stånden funno, att i eu så vigtig sak som denna
herde man icke gå den nya representationen i förväg.

Också blef denna sak ett af de första föremålen för den nya
representationens uppmärksamhet, och jag tror, att om man
undantager endast 7 eller 8 riksdagar, kan man säga, att denna
fråga vid alla öfriga alltifrån denna tid förevarit till behandling
inom de båda kamrarne. Man har sökt dess lösning på alla
möjliga vägar, man har talat om lika rösträtt antingen helt och
hållet eller också vid vissa val, om graderade skalor, om relativt
och absolut maximum, satta vid olika siffertal, om särskilda
bestämmelser för bolag, om qvalificerade majoriteter och annat
mera; men om intet hafva de båda kamrarne kunnat komma,
öfverens. Dock har Andra Kammaren upprepade gånger, dels med
lagutskottets tillstyrkan och dels mot dess afstyrkande, beslutit
antagande af rösträttsmaxima utaf olika slag, mest en tiondedel,
men någon gång också en tjugondedel. Deremot har Första
Kammaren aldrig gått med på något, utan satt sitt veto mot hvarje
försök i denna väg. Först vid 1894 års riksdag enades båda
kamrarne om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, uti hvilken, sedan
man i motiveringen framhållit, att denna fråga om rösträttens
begränsning dock kunde vara en sak att tänka på, begärdes, att
den utredning, hvilken man visste vara af Kongl. Maj:t anbefald,
snarast möjligt måtte för Riksdagen framläggas. Denna skrifvelse
föranledde, som bekant, tillsättandet af 1897 års komité samt den
kongl. proposition, hvilken afläts till 1898 års Riksdag. Hvad
derefter har följt torde vara i så friskt minne, att jag derom
icke behöfver erinra kammaren.

Jag har tillåtit mig denna lilla tillbakablick på hvad i saken
förut tilldragit sig, emedan intet synes mig mera egnadt att rigta
tanken på, att det dock möjligen nu kan vara tid att taga i
allvarligt öfvervägande, huruvida icke detta från den gamla ståndrepresentationen
ärfda problem, hvilket så länge utgjort ett tvisteämne
mellan kamrarne, omsider borde kunna erhålla en definitiv
lösning. Tyvärr kan jag icke tro, att det af lagutskottets majoritet
nu framlagda förslag kan i detta hänseende vara tillfredsställande.
Utskottet synes sjelft icke göra sig några illusioner om, att detta
förslag skulle kunna innebära någonting annat än en blott
provisorisk lösning, ett palliativ, ett sätt att på någon tid uppskjuta
frågans slutliga lösning, eller huru man vill kalla det, och af de
utlåtandet bifogade reservationer synes mig uppenbart framgå, att
detta förslag icke har att påräkna sympatier uti medkammaren.
Jag tror det så mycket hellre, som utskottets förslag nu är alldeles
i öfverensstämmelse med den kongl. propositionen till 1898 års
Riksdag, hvilken af Andra Kammaren, som herrarne torde erinra
sig, förkastades och som erhöll endast 61 röster emot 141, livilka
tillföllo ett vida längre gående förslag. Fn sammanjemkning
försöktes visserligen emellan kamrarnes olika beslut, men den

N:s 23.

Lördagen den 31 Mars. i

strandade i båda kamrarne. Jag tror således icke, att någon
utsigt finnes till. att frågan skall kunna vinna sin lösning på det ""»rfeteå/
sätt, som lagutskottet nu tillstyrkt, och om jag ser på detta förslag visso §§ i föri
och för sig, så får jag för min del säga, att det på mig åtminstone ordningen om
verkar föga tilltalande. kommunal

Utskottet bjuder här på tre saker: först och främst qvalificera! fandet"
majoritet för vissa beslut om upptagande af lån — densaken vill Torjs:
jag lemna i sitt värde och ej vidare derpå inlåta mig. Men sedan
föreslår utskottet en bestämmelse om, att ingen skulle få rösta för
mer än hälften af kommunens fyrktal. Detta skulle naturligtvis
vara afsedt att göra slut på hvad man kallar det kommunala
enväldet och som ännu år 1892 förefans inom 44 af rikets
landtkommuner. I ett hänseende vill jag skänka mitt erkännande
åt utskottets förslag i detta stycke, nemligen derutinnan, att det visar,
att utskottet dock kommit till insigt om ohållbarheten af den
nuvarande, fullständigt obegränsade rösträtten, men i verkligheten
befarar jag, att det kommer att sakna all betydelse. Tv för det
första förutsätter det, att i en kommun alla röstegande infinna sig
för att rösta, och vidare behöfver den, som vill bibehålla sitt s. k.
envälde, endast med sig förena eu enda innehafvare af en enda
fyrk för att i sjelfva verket hafva sitt envälde qvar, ehuru det
blifvit utplånadt ur lagen. Jag tror således, att den bestämmelsen
ej eger stor praktisk betydelse.

Slutligen, och det är väl liufvudsaken i utskottets förslag,
föreslås ett stadgande om särskildt relativt röstmaximum af eu
tjugondedel för alla aktiebolag, utom hvad afser den jordbruksfastighet.
de kunna besitta. Detta förslag kan jag för min del
icke biträda. Hvarje sådan undantagsbestämmelse för en särskild
kategori af röstegande synes mig motbjudande och i vissa hänseenden
förhatlig. Jag ämnar visserligen icke här uppträda och
taga parti för aktiebolagen. Det är icke min uppgift; hvad som
uti missnöjet med dem och uti farhågan för deras gradvisa undanträngande
af den besuttna allmogen kan vara berättigadt eller till
äfventyrs öfverdrifvet, det tillåter jag mig icke att bedöma, derom
har jag icke varit i tillfälle att bilda mig någon bestämd mening,
och jag vill derför icke på den saken inlåta mig. Men hvarför
jag icke kan för min del acceptera denna undantagsbestämmelse,
det är derför, att den är dels principvidrig och dels måste,
föreställer jag mig, för många, som skulle träffas deraf, förefalla
förhatlig, ja, kanske äfven mången gång vara orättvis och obillig.

En lagreform, som afser en generel bestämmelse om röstbegränsning,
är någonting helt annat, tv den synes mig fullt logisk och
berättigad — obegränsade rättigheter i ett lagbundet samhälle
kunna i sjelfva verket leda till orimligheter — men en sådan
här undantagsbestämmelse för särskilda kategorier förefaller mig
snarare hafva karakteren af ett slags bestraffning för mindre godt
förhållande.

N.o 23. 8

Lördagen den 31 Mars.

Lay/örslay Den princip, hvilken går som eu röd tråd genom hela vår

“"yllete ''af kommunala lagstiftning, är, som bekant, den, att rösträtt och skattevissa
§§ iför- skyldighet böra fullständigt motsvara hvarandra. Man kan begränsa
ordningen om denna rösträtt — det har man gjort i städerna — men intill den
kommunal för alla lika gränsen skola beskattning och rösträtt för alla följas
* ^''u är> som vi veta, aktiebolagens skatteskyldighet precis

i Forts) densamma som alla andras. Man har visserligen vid denna riksdag
ifrågasatt att höja aktiebolagens skatteskyldighet i förhållande till
andra skattskyldige, men som kammaren torde erinra sig, blef
för några dagar sedan detta förslag af båda kamrarne förkastad t
på det af bevillningsutskottet anförda, mycket rigtiga skälet, att
man derigenom skulle kränka en af principerna för den nuvarande
kommunala beskattningen. Nå väl, här är nu fråga om att stadga
särskilda inskränkningar i rösträtten uteslutande för aktiebolagen.
Men kränker man icke derigenom en af principerna för den svenska
kommunala lagstiftningen? Jag kan för min del icke. förstå, hvarför
man skall mindre respektera den ena principen än den andra.

Om jag går till 1858 års komité, hvilken väl får anses ega
vitsord i denna fråga, så sysselsatte den sig verkligen med bolagens
rösträtt, men endast med formerna för densamma, huruvida deras
rösträtt skulle utöfvas af delegarne hvar för sig eller af bolagen
som eu enhet. Komitén anslöt sig till den senare uppfattningen:
eftersom bolagen voro såsom skattskyldiga eu enhet, så skulle de
vara det äfven i fråga om rösträtten. Men om eu särskilt för
dem stadgad röstbegränsning yttrade komitén ej ett ord. Tanken
derpå synes hafva varit fullständigt främmande för dem, som
skrefvo kommunallagarna, och 1897 års komité, som ville göra eu
olika röstbegränsning för jordbruksfastighet och för andra beskattningsföremål,
gick dock ej så långt, att den ville ställa aktiebolagen
alldeles för sig och göra en särskild röstbegränsning för
dem, tvärtom, den ansåg, att något sådant skulle innebära brist
på följdrigtighet och kunna alstra missnöje, hvarjemte exempel
anfördes på oegentligheter, hvartill eu dylik bestämmelse i tillämpningen
skulle leda. Och dock var denna komité, såvidt jag
af dess afgifna betänkande kunnat finna, icke någon synnerligen
stor vän af aktiebolagen. Den föreslog derför, att man skulle
bestämma två relativa maxima, ett af ''/--del för jordbruksfastighet
och ett af ''/.,0-del för alla andra beskattningsföremål. Aktiebolagen
skulle således hafva samma begränsning för sin jordbruksfastighet
som andra jordegare och samma begränsning för sina lösa fyrkar
som andra innehafvare af sådana.

Detta är en tanke, som jag mycket väl kan förstå, men som
jag för min del skulle beklaga, om den accepterades. Ty det vore
ju att å nyo framkonstruera en åtskilnad i medborgerliga rättigheter
mellan olika samhällsklasser, efter det att utvecklingen
under den senaste tiden gått i motsatt rigtning, gått ut på att
så mycket som möjligt utplåna dylika åtskilnad^-. Hvad jag

Lördagen den 31 Mars.

it N:o 23.

deremot icke kan förstå, det är, att man vill taga siirskildt aktiebolagen
för hufvudet och så stramt inskränka deras rösträtt, men
låta alla andras vara obegränsad. Jag kan nemligen ej föreställa
mig, att alla aktiebolag i vårt land skulle så illa begagnat sig af
sin rösträtt, att de och endast de böra drabbas utaf en väsentlig
inskränkning i sin rösträtt.

Då jag således för min del icke kan biträda utskottets förslag
i denna del, men håller före, att det är angeläget, att man
kommer till en definitiv lösning af denna fråga, och alla andra
sätt, som blifvit försökta, hafva misslyckats, försök med graderade
skalor och dylikt, så lärer icke något annat återstå än det, som
i min tanke är det allra naturligaste och rigtigaste, nemligen ett
för alla lika bestämdt, relativt maximum. Det har för öfrigt,
såsom jag nyss nämnde, flera gånger blifvit accepteradt af Andx-a
Kammaren, och äfven denna ärade kammare har eu gång varit
nära att gå in på samma väg, nemligen, om jag icke missminner
mig, vid 1892 års riksdag, då en motion af landshöfding Sjöcrona
om ett relativt röstmaximum af ''/--del föll på endast en rösts
majoritet.

Hvad nu beträffar den qvot, till hvilken ett sådant relativt
maximum bör sättas, har den statistiska utredning, som tillkommit
efter landshöfding Sjöcronas motion, visat, att en femtedel
verkar mycket obetydligt i alla andra än de minsta kommunerna.
A andra sidan har det emellertid också visat sig, att i dessa de
mindre kommunerna en tjugondedel, som utskottet nu föreslagit
för aktiebolag, skulle verka alldeles för skarpt. Emellan dessa
båda ytterligheter, en femtedel, som är för litet, och en tjugondedel,
som alldeles bestämdt är för mycket, står nu denna ofta omtalade
tiondedel såsom ett skäligt medeltal, och märkligt nog
sammanfaller en tiondedel just med det bråktal, som man första
gången det var fråga om en allmän begränsning fann vara det rätta.

Emellertid har det blifvit anmärkt och uti den bekanta, af
öfverdirektör Sidenbladh vid 1897 års komitébetänkande afgifna
reservationen, så vidt jag förstår, ådagalagdt, att ett relativt
maximum af en tiondedel såsom ett komplement fordrar bestämmande
af ett absolut maximum. Jag kan så mycket mindre
bestrida rigtigheten af detta åskådningssätt, som eu dylik anordning
sedan 30 år tillbaka egt rum uti städerna, utan att något
missnöje deraf försports eller några olägenheter, så vidt jag har
mig bekant, deraf skapats. En omständighet, som kanske också
kan förtjena att framhållas, är den, att ett dylikt absolut maximum,
med eller utan modifikationer, blifvit tillstyrkt utaf icke
mindre än tolf af Konungens befallningshafvande, livilka dock
böra vara i tillfälle att ega särskild kännedom om förhållandena
i orterna.

Hvad nu lagutskottet anför emot bestämmandet af ett absolut
maximum må ju vara ganska tänkvärdt, men för mig har det

Lag/ Utslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
Icommunalstyrelse
på
landet.
(Forte.

N:o 23.

Lagforslag
ang. ändrad
l lidelse af
vissa §§ i förordningen
om
hommunalstgrclse
på
landet.
(Forts.)

10 Lördagen den 31 Mars.

icke vant öfvertygande. Lagutskottet talar här om, att personer,
som äro i samma ekonomiska ställning, och hvit kas skattskyldighet
är af alldeles samma omfattning, genom införandet af ett
absolut maximum, derest de äro bosatta inom olika kommuner,
kunna komma att få ett helt olika inflytande på kommunens
angelägenheter, allt eftersom de bo i en stor eller liten kommun,
da, mina herrar, detta förhållande kan inträffa, och det inträffar
med säkerhet redan nu. tv om två personer, Indika befinna sig
i alldeles samma ekonomiska ställning, med samma fyrktal och
följaktligen samma röstetal, bo inom olika kommuner, den ena
stor och den andra liten, är det ju gifvet, att den, som bor inom
den mindre kommunen, genom sitt röstetal der kan hafva ett
mycket stort inflytande, ja, så stort, att han till och med kan vara
enväldig, under det att den, som har samma röstetal i den större
kommunen, icke betyder på långt när så mycket, emedan hans
röstetal i jemförelse med kommunens stora fyrktal spelar eu
försvinnande roll.

Utskottet säger vidare, att införandet af ett absolut maximum
skulle kunna leda derhän, att personer, som hittills intagit
eu ledande ställning inom sina kommuner, skulle komma att förlora
densamma. Ja, det är ju möjligt, för såvidt deras ledande
ställning berott icke på deras personlighet, utan endast på deras
röstetal, men i sådant fall får jag säga, att jag icke tror, att
denna omständighet, ur allmän synpunkt sedt, är af en sådan vigt,
att särskild och uteslutande hänsyn dertill behöfver tagas. Det
synes mig nemligen icke vara någon så stor olycka, om personer,
som endast på grund af sin röstöfvervigt haft ett afgörande inflytande
inom kommunen, skulle få detta inflytande i någon man
förminskadt.

För öfrig! tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på, att
faran af ett sådant absolut maximum icke bör kunna vara så stor,
då statistiken visat, att, om man sätter ett absolut maximum så
pass stramt som till tusen fyrkar, detta endast skulle träffa en
femtedels procent af hela antalet kannmått röstberättigade, enskilda
personer i hela riket. Deremot skulle ett dylikt maximum komma
att i vida högre proportion drabba aktiebolagen, nemligen icke
mindre än 21,7 procent af hela antalet aktiebolag på landsbygden.
Det kan ju icke nekas, att detta vore en ganska allvarsam begränsning,
men denna inskränkning uti aktiebolagens rösträtt komme
då icke att vidtagas genom en särskild undantagsbestämmelse,
utan på grund af en allmän, för alla lika röstbegränsning, hvilken
komme att drabba aktiebolagen hårdare, helt enkelt derför, att
ett stort antal bland dem hafva mycket stora fyrktal och utöfva
sin verksamhet inom stora kommuner.

Hvad vidare beträffar siffran, som skall väljas för ett absolut
maximum, kan det ju på sätt och vis vara en smaksak. Här
har blifvit föreslaget 1,000, men man kan ju lika val tänka sig

Lördagen den 31 Mars.

11 N:o 23.

2,000 eller 0,000, beroende på, huru långt man vill gå. Men då Lagföring
lagutskottet talar om godtyckliga bestämmelser, skall jag tillåta r“l

mig att fästa kammarens uppmärksamhet på, att ingen af de vima §§ j J„r_
siffror, som kunna väljas för ett absolut maximum, är mindre ordningen om
godtycklig än just den här föreslagna, ty den öfverensstämmer kommunalfullständigt
med den gräns, som i trettio år varit gällande i städerna,
och äfven med ett relativt maximum af en tiondedel i samtliga r( .
kommuner med 10,000 fyrkar, något, som särskilt bör uppmärksammas,
då detta är medelfyrktalet för alla svenska landskommuner.
Sålunda finnas verkligen skäl för siffran 1,000.

I en sak är jag emellertid fullt öfverens med lagutskottet,
nemligen deruti, att man bör iakttaga varsamhet vid lagreformer,
och jag kan försäkra, att ingen kan vara mindre fallen för omogna
eller för vidt gående reformer än jag, men jag tror å andra sidan
äfven, att en allt för långt drifven räddhåga icke alltid är den
bäste rådgifvaren, och att man, om man länge stått stilla på en
fläck, sedan måste taga så mycket större steg.

Jag har nu allt för länge tagit kammarens tid i anspråk,
men jag har aldrig förr uttalat mig i denna, enligt min tanke,
mycket vigtiga fråga, och jag har derför önskat att ärligt få angifva
min ståndpunkt till densamma och skälen derför.

Jag skall nu endast be att få tillägga en sak. Månne det
icke under dessa orofylda tider, då enig och förtroendefull samverkan
mellan Riksdagens båda kamrar så väl kan behöfvas för
helt andra och ännu långt vigtigare angelägenheter än denna,
vore ett godt, om man kunde undanrödja en anledning till så
långvarig meningsskiljaktighet mellan de båda kamrarne? Detta
är åtminstone min uppfattning, och jag har deruti funnit ett ytterligare
skäl till att framhålla vigten utaf, att denna fråga så snart
som möjligt och helst redan vid denna riksdag bringas till eu
definitiv lösning.

Af hvad jag här anfört är det klart, att jag anser denna
lösning bäst kunna ernås genom ett bifall till den reservation
emot utskottets betänkande, som anförts af herr Zetterstrand, och
uti hvilken landshöfding Husberg m. fl. instämt. Jag skall derför
hos herr talmannen anhålla om proposition på afslag å utskottets
förslag till lydelse af § 11 och bifall till den affattning, paragrafen
erhållit uti den af herr Zetterstrand m. fl. afgifna reservationen.

Herr vice talmannen: Äfven jag har hittills stått på deras
sida, som icke funnit det vara lämpligt, att någon begränsning i
den kommunala rösträtten vidtoges, och mina skäl för denna åsigt
hafva varit de, vid föregående öfverläggningar i frågan, emot en
sådan åtgärd anförda. Jag får dock bekänna, att min uppfattning
på senare tider modifierats, icke derför, att jag icke fortfarande
anser den ståndpunkten fullt försvarbar, att de, som hafva att

N:o 23. 12

Lördagen den 31 Mars.

Isig förslag^ bära afsevärda delar af utgifterna till stat och kommun, också
‘"lydelse af skoIa hafva motsvarande inflytande vid behandling och afgörande
vista §§ i för-^ ärenden inom stat och kommun, men väl derför, att jag anser,
ordningen om att, i samma män som utvecklingen kraftigt går framåt, det i samma
kommunal man ock kräfves tillmötesgående och uppoffringar från alla håll
Stl/landetP<l ^öra denna utveckling lyckosamt och normalt framåt. Men,

Forts maia herrar, icke allenast på grand af detta, utan mest af de skäl,
som af den föregående ärade talaren till sist framfördes, nemligen
att under de allvarliga, hotande förhållanden, som allt mer och
mer framträda i verlden och af hvilka vi väl måste vänta oss att
förr eller senare blifva berörda, det synes mig vara eu pligt att,
så långt sådant är möjligt, rimligt och nyttigt, söka undanrödja
anledningar till oro och split i de inre frågorna, för att man
lättare må kunna befrämja sammanslutning och samarbete så
mycket som möjligt i allt, hvad som kan vara af nöden för att
främja vårt lands frihet och sjelfständighet. Min erfarenhet från
en ganska lång verksamhet på kommunens arbetsfält inger mig
icke så synnerligen stora farhågor för, att efter en ändring i grunderna
för den kommunala rösträtten besluten icke hädanefter
som hittills skola fattas efter noggrann ompröfning i frid och
sämja och utan öfverdrifter.

Deremot kan jag icke förneka, att jag hyser en viss tvekan
för följderna på det politiska området af en dylik förändring, och
derför anser jag i likhet med lagutskottet, att, om denna väg
skall beträdas, sådant bör ske med stor varsamhet, så att den förskjutning
eller förflyttning af den politiska magten, som möjligen
kan varda framkallad af åtgärder i denna rigtning, måtte komma
att hålla jemna steg med växande insigt om det ansvar, som densammas
utöfvande pålägger.

Jag kan således vara med om eu begränsning af den kommunala
rösträtten, men jag finner den utaf lagutskottet föreslagna
vara väl långt gående. Jag vet icke, hvarför man skulle taga ett
första steg, som ju alltid är opröfvadt, så långt på en gång;
erfarenheten är dock alltid den bäste läromästaren.

Sjellva den undantagsställning, hvari man vill försätta aktiebolagen,
synes mig också mana till varsamhet vid fastslående af
olika grunder för rösträttens begränsning.

Jag vill derför, herr grefve och talman, vara med om lagutskottets
förslag, dock med den ändring, att begränsningen för
aktiebolag bestämmes till en tiondedel i stället för en tjugondedel.
Skulle detta blifva kammarens beslut, skulle deraf äfven följa,
att det i § 59 åberopade formuläret under Ditt. A. äfven måste
omräknas, hvilket dock icke torde vara nödvändigt att här nu
verkställa.

Jag får sålunda, herr grefve och talman, framställa det
yrkande, att första meningen i första momentet af § 11 måtte fä
följande lydelse: »Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar

Lördagen den 31 Mars.

13 N:a 23.

röstegare åsätta fyrktal; dock må ej af aktiebolag rösträtt för
andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet utöfvas för mer
än en tiondedel af kommunens hela fyrktal», äfvensom att, om
detta blifver kammarens beslut, den i § 59 åberopade bilagan,
livad siffrorna beträffar, omarbetas i öfverenstämmelse med
beslutet.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. in.

Herr Nyström, Johan: Såväl de i ämnet väckta motionerna
som lagutskottets utlåtande och de båda föregående talarnes yttranden
utgå allesammans från ett slags axiom, nemligen att en
förändring och begränsning af den kommunala rösträtten är någonting,
som måste ske, som är rättvist och billigt, och någonting,
hvars lämplighet icke behöfver bevisas.

Jag tror emellertid, att redan denna utgångspunkt kan ställas
under debatt. Det ligger dock en viss logik i det förhållandet,
att, då de flesta kommunala beslut resultera i kommunala utgifter,
hvilka utgå efter fyrk, besluten också skola fattas efter samma
grunder. Det finnes, säger jag, en logik i detta. Men hvar finnes
någon logik, när man börjar begränsningen? Då kommer man
fullständigt in på det område, som lagutskottet sjelft kallar »bestämmelser,
som bära godtyckets pregel».

Emellertid skulle jag i alla händelser icke motsätta mig ett
yrkande på begränsning, om nemligen här endast vore fråga om
en reform uti de kommunala förhållandena. Jag tror nemligen,
att kommunerna komme att reda sig bra, äfven om den kommunala
rösträtten blefve något begränsad. Men denna fråga har
tvenne sidor, och den andra synpunkten är enligt min tanke den
vigtigare, ehuru den alldeles icke tagits i betraktande af lagutskottet,
knappast heller af den förste talaren och blott en passord
af den senare, nemligen frågan om en dylik förändrings politiska
innebörd.

En reform af den natur som den här ifrågavarande komme
nemligen att inverka på Första Kammarens sammansättning. Huru
stor dess inverkan i detta afseende kunde blifva, vet icke jag och
det vet ingen, då vi icke hafva fått någon utredning af den frågan;
ja, vi hafva, som sagdt, af lagutskottet icke ens fått denna synpunkt
framhållen för våra ögon. Men att denna reform komme att medföra
en förändring af Första Kammarens sammansättning, det veta vi
ju ändock; och vi veta äfven en annan sak, nemligen den, att
det just är detta mål, som egentligen eggat våra liberaler att framställa
yrkanden på reformer af den kommunala rösträtten. Det
är sannerligen icke för att få större magt öfver kommunens
finanser, som våra liberaler satt upp denna sak på sitt program

1 Mg förakt;]
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommmwlstyrelse
på
landet.
''Forts.

N:o 23. 14

Lördagen den 31 Mars.

Lagförslag sedan många år tillbaka, utan det har snarare skett på grund af
“itjdetee af1 fleras önskningar att få Första Kammarens sammansättning förrida
§§ i för- ändiad.

ordningen om Jag skulle kunna anföra många bevis för att styrka rigtigheten
kommunal- af lixad jag nu sagt, men jag skall nöja mig med att anföra några
Stylmdet° or<^ som en framstående liberal politiker, bankofullmägtigen
fFörtal Olof Jonsson yttrat i detta ämne. Först vill jag då uppläsa ett
yttrande af honom, sådant det återgifvits i en interview, som stått
att läsa i ett nummer af Dagens Nyheter under december månad
förlidet år. Det heter här bland annat: »Praktiskt politiskt sedt,
tror jag emellertid, att den kommunala rösträttsbegränsningen inför
en frisinnad utveckling af ännu större betydelse än en politisk
rösträttsutvidgning. Så till vida är jag alldeles ense med Lilienberg
i hvad han för någon tid sedan yttrade till er. Det skulle
naturligtvis alltid draga någon tid, innan en kommunal rösträttsreform
kunde visa sin verkan på första kammarens sammansättning,
men nog skulle denna verkan komma naturligt och säkert.»
Detta är utan tvifvel alldeles rigtigt sagdt af herr Jonsson. Uti
sitt programtal vid ett valmöte — likaledes under sistlidne december
månad — yttrade han sig på ungefär enahanda sätt, men gjorde
dervid också reda för, huru han ansåg, att denna reform borde
ändra Första Kammaren. »En större utsträckning af den politiska
rösträtten», säger han, »kunde, såsom exempel gifvit vid handen,
missbrukas och i andra kammaren leda till beslut, som inför det
sunda omdömet icke vunne gillande. Följden deraf blefve den, att
första kammaren skulle komma att stärkas oändligt mera genom
att få understöd från en stor del af folket, hvarigenom kamrarne
skulle komma att stå mot hvarandra och ej komma ur fläcken.
En ändring af den kommunala rösträtten skulle verka gynsamt
på valen till första kammaren, så att dess skaplynne skulle närma
sig andra kammarens.» Alltså, sedan han förklarat, att en utsträckning
af valrätten till Andra Kammaren skulle kunna framkalla
missbruk och i Andra Kammaren leda till beslut, som inför det
sunda omdömet icke vunne gillande, förordar han såsom ett motgift,
att man genom den kommunala rösträttens begränsning också
skulle draga ned Första Kammaren, så att dess skaplynne skulle
närma sig den sålunda försämrade Andra Kammarens.

Jag för min del kan icke finna en sådan tingens utveckling
vara i någon mån önskvärd eller af denna kammare böra befordras.
Och jag förvånar mig öfver, att de mera än jag erfarne politici,
som förut i dag yttrat sig i denna fråga, vid uttalandet af sina
betänkligheter icke framfört annat än förmodanden och allmänna,
vaga fraser, som kunna precis lika bra användas vid hvilken
reformfråga som helst, och hvilka, så långt ifrån att hafva stöd
i den erfarenhet, som hittills vunnits af reformer i denna väg,
tvärtom motsvaras af den vunna erfarenheten.

Lördagen den 31 Mars. In

Under sådana förhållanden, herr grefve och talman, kan jag
för min del icke vara med vare sig om utskottets förslag eller
om reservationen, utan får jag yrka afslag på utskottets utlåtande.,

(

Herr Unger: Jag skall till eu början be att 1''å tillkänna gifva,

att jag instämmer med lagutskottet deri, att ett absolut röstmaximum
icke bör införas. Det skäl, som utskottet anfört mot ett
sådant, finner jag nemligen fullkomligt rigtigt. Utskottet yttrar
nemligen bland annat: »Genom stadgande om ett dylikt maximum
skulle personer i samma ekonomiska förhållanden och hvilkas
skattskyldighet är af alldeles samma omfattning komma att erhålla
en högst väsentligt olika ställning i fråga om inflytandet inom
kommunerna. Medan i eu mindre kommun ett sådant röstetal
som för 1,000 fyrkar städse kommer att innebära en ganska vidsträckt
magt vid afgörandet af kommunens angelägenheter, skulle
i de större kommunerna ett fastställande af nämnda gräns för
rösträtten beteckna eu fullständig omkastning af de bestående
förhållandena» o. s. v. Den ojemna verkan, som ett absolut röstmaximum
skulle medföra, gör det oantagligt. Den förste ärade
talaren sade, att eu viss rösträtt redan nu verkar ojemnt, olika
inom olika störa kommuner. Detta kan jag ej finna utgöra något
skäl för att genom införande af ett absolut röstmaximum göra
verkan ännu mera ojemn.

Likaså är jag ense med lagutskottet deruti, att man vid eu
dylik lagstiftning bör gå varsamt till väga. Alla föregående talare
hafva också varit af samma mening. Men jag skiljer mig från
lagutskottet i fråga om tillämpningen. Lagutskottet tyckes vilja
tillämpa nämnda sats på det sätt, att angrepp skulle göras blott
på en viss klass af skattdragande och blott med afseende å ett
visst skatteobjekt, men att der skulle tagas ett rigtigt glopptag.
Genom att man vände sig blott mot aktiebolag och icke mot andra
bolag samt med afseende å aktiebolagen stadgade begränsning
till en tjugondedel af kommunens bola fyrktal allenast för andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet, skulle man, synes utskottet
anse, ådagalägga varsamhet. Jag vill en lagstiftning, som
är varsam på det sätt, att den tager litet för sig, men drabbar alla
konseqvent och lika. Deri ligger den stora skilnaden mellan lagutskottet
och mig. Jag kan omöjligen förstå, hvarför aktiebolag
skall hafva mindre rösträtt än hvilken annan persona moralis som
helst, eller en enskild röstegande, och hvarför aktiebolagen särskild!;
skola försättas i sämre ställning än andra bolag. Det har
icke anförts några skäl härför. Det har visserligen talats om, att
aktiebolag skulle hafva missbrukat sin magt, begått, som man sagt,
»öfvergrepp», hvilket nu för tiden lär vara terminus tecnicus för
aktiebolags begagnande af sin rätt. Derför, och af andra uppgiga
anledningar, har det uppstått så småningom ett, som jag
tror, högst omotiveradt bolagshat, som yttrat sig i än ett, än ett

N:o 23.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
■issa §$ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.''

N:o 23. US

Lördagen den 31 Mars.

lagförslag annat orättvist förslag. Än har man velat förbjuda
ana. ändrad - - - • - - -

bolagen att

lydelse af förväl''fva fastighet, än har man velat beskatta dem högre än andra.
'' ” - än vill man nu inskränka deras kommunala rösträtt mera än

nism §§ i förordningen
om ändras.
kommunalstyrelse
på
landet.

Detta kan jag för min del icke finna vara lämpligt eller

hafva något skäl för sig.

(Forts.)

Vidare vill jag, såsom den siste ärade talaren och delvis äfven
vice talmannen gjort, fästa uppmäksamheten derpå, att Första
Kammaren skulle ändra grunderna för sin sammansättning genom
att begränsa den kommunala rösträtten utan förbehåll. Det går
nog derhän, att den kommunala rösträtten måste begränsas, och
det kan man icke hafva så mycket emot, om det blott sker varsamt
och konseqvent. Men att begränsningen skulle få inverka
på sammansättningen af Första Kammaren, finner jag verkligen
icke lämpligt, och jag tror icke heller, att Första Kammaren gillar
något sådant. Jag kan väl förstå de liberales och radikales önskan
att förändra Första Kammarens skaplynne genom att på denna
väg eller på hvilken annan laglig väg som helst bereda tillträde
för liberalare element till Första Kammaren. Och detta anser jagvara
en fullt berättigad önskan från deras synpunkt. Men jag
anser också, att det konservativa elementet har lika stort berättigande
och att det är kammarens pligt att söka skydda detsamma.
Då det tvistades om lämpligheten af vår nuvarande riksdagsordning,
anfördes just som en svaghet hos densamma, att ytterst den kommunala
rösträtten låg till grund för Första Kammarens sammansättning.
Man svarade derpå, att Första Kammaren i allt fall
hade i sin magt att förhindra, att grunden för dess sammansättning
förändrades. Jag förmodar, att Första Kammaren fortfarande vill
begagna denna sin magt. Man har velat påstå, att den föreslagna
förändringen icke skulle hafva någon betydelse med afseende å
Första Kammarens sammansättning. Förändringen skulle väl hafva
samma betydelse vid val af landstingsmän eller elektorer för utseende
af landstingsmän som vid besluts fattande i andra kommunala
angelägenheter. Någon praktisk betydelse skulle det väl
hafva, att aktiebolagen miste en stor del af sin rösträtt. Annars
vet jag ej, hvartill det skulle tjena att införa en dylik begränsning.
Jag kan således ej vara med om lagutskottets förslag att inskränka
aktiebolagens rösträtt för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet
till en tjugondedel och ej om något förslag om inskränkning
i den kommunala rästrätten, utan att undantag göres för val af
landstingsmän eller elektorer för utseende af landstingsmän. Jag
ser mig derför nödsakad, herr grefve och talman, att yrka återremiss
i syfte, att i lagen måtte blifva införd bestämmelse om
undantag för val af landstingsmän och elektorer för utseende af
sådane, samt i syfte, att man vid begränsningens genomförande
skall gå till väga, såsom utskottet sagt, varsamt, men tillika konseqvent.
Jag vill särskilt fästa de kammarledamöters, som verkligen
vilja söka bevara grunderna för Första Kammarens sammansättning,

Lördagen den 31 Mars.

IT N:o 23.

uppmärksamhet derpå, att det är nödvändigt, om förbehåll i sådant
syfte skall kunna inflyta i den lag om den kommunala rösträttens
begränsning, som kan blifva beslutad vid denna riksdag, att förevarande
ärende nu återremitteras, enär man vid en blifvande sammanjemkning
icke gerna kan få in den erforderliga undantagsbestämmelsen,
om icke möjlighet dertill beredts genom återremiss.
Bifalles utskottets förslag i syfte, att det skall komma till sammanjemkning,
finnes för utskottet ingen anledning att föreslå införande
i lagen af en sådan undantagsbestämmelse, som jag för min del
anser nödig.

Jag yrkar derför i förutnämnda syfte återremiss.

Friherre Palmstierna: Beträffande den kommunala röst rätten

torde väl de allra fleste vara ense om, att det icke kan
blifva fråga om tillämpning af personlighetsprincipen. Och mig
synes det naturliga vara, att den kommunala rösträtten skall stå
i proportion till skattebidragen eller som utskottet på sid. 10
angifver såsom den nu bestående regeln: »att inflytandet på de
kommunala angelägenheternas afgörande växer i samma proportion
som skattskyldigheten inom kommunen», enär det annars lätt kan
inträffa, »att kommunens beslut i en utgiftsfråga går i en annan
rigtning än den, som anses önskvärd af dem, hvilka skola bära
den öfvervägande delen af utgiften i fråga». Man har icke heller
påvisat, att några magtmissbruk egt rum. Då intet berättdgadt
klander anförts mot den princip, som nu gäller, skulle man ju
kunna hafva skäl att yrka afslag å alla ändringsförslag härutinnan.

Men om man också vill handla så i regel, kan det ju likväl
vara fråga om, huruvida det icke finnes skäl att göra undantag
från regeln. Sådana skäl äro här förut anförda. Jag vill endast
framhålla de oupphörliga upprepningarna i Andra Kammaren af
motioner om den kommunala rösträttens begränsning — vid denna
riksdag föreligga derom tre motioner, underskrifna af icke mindre
än 95 personer — samt ännu mera att Första Kammaren år 1894
var med om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
rörande begränsning — derigenom är, synes det mig, i
princip medgifvet, att det kunde göras någon begränsning. Vidare
har verkstäld utredning ådagalagt, att det finnes 44 kommuner, i
hvilka endast en person, och 216 kommuner, i hvilka tre personer
kunna afgöra förekommande frågor. Detta är ju siffror, som kunna
tala för, att någon begränsning bör finnas. Dessutom kan åberopas
förhållandet med aktiebolag, i hvilkas bolagsordningar det
alltid tillses, att det finnes föreskrifter om begränsning af rösträtten,
för att minoritetens röster ej skola vara fullständigt
qväfda.

Men om man nu menar, att det skall vara en begränsning,
är fråga, om man i likhet med lagutskottet skall frångå grund Första

Kammaren» Prof. 1900. N:o 23. 2

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
ont
kommunalstyrelse
på
landet
(Forte.)

N:o 23. 18

Lördagen den 31 Mars.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

satsen om allas likhet inför lagen, en sats, som annars inom de
moderna samhällena trängt sig fram och har synnerligen goda
skäl för sig. Detta skulle vara för att komma åt aktiebolagen.
Men då måste man fråga sig: hvad hafva dessa bolag gjort för
ondt? Som nyss nämndes, skulle aktiebolag hafva gjort sig skyldiga
till öfvergrepp vid utöfvande af sin kommunala rösträtt; det
har icke anförts hvilka. Emellertid torde man med skäl kunna
säga, att hela den kolossalt kraftiga utveckling af vårt näringslif,
som egt rum under senare tid, nästan uteslutande förmedlats
genom bolag. Hvar skulle vi väl nu hafva stått utan bolagen?
Då landtbrukarne, säkerligen med allt skäl, under lång tid framhållit,
att de icke kunnat förtjena något på landtbruket, är det
ju endast genom industrien och sålunda förnämligast genom bolagen.
som utvecklingen kunnat blifva så storartad. Jordbruket
har kommit efter undan för undan i den utveckling, hvari Sverige
är stadt. År 1892 var jordbruksfyrkarnes antal endast 56 procent
af hela fyrktalet, och deras procenttal måste naturligtvis undan
för undan minskas, då tillväxten af fyrktalet för öfrigt sker ungefär
fyra gånger så hastigt som tillväxten af jordbruksfyrktalet.
Att man i vår moderna tid och i vårt land, som med sina industritullar
och tillgodogörandet af sina vattenfall allt mera öfvergår
till ett industriland, söker vingklippa bolagen, kan jag icke fatta
annat än som en anakronism. Och att, samtidigt med att landtbruket
önskar och lyckas få industrien att allt mera och mera
deltaga i dess bördor med afseende å väghållning och byggnadsskyldighet
in. in., landtbrukarne vilja inskränka bolagens rätt att
deltaga i bestämmandet om utgifterna, kan jag icke finna vara
med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Kunna landtmännen
begära, att de skola få skjuta öfver en del af sina bördor på
industrien och ändock fortfarande få vara de bestämmande inom
kommunerna? Med minskade skyldigheter synes man då fordra
ökade rättigheter.

Om man nu ser på lagutskottets förslag, gäller det aktiebolag,
utom med afseende å jordbruksfastighet. Lagutskottet vill sålunda
icke begränsa aktiebolagens rösträtt ensamt derför, att den tillkommer
aktiebolag. Detta kunde man ju tänka sig på den grund,
att aktiebolagen ju icke äro fysiska personer. Men det är allenast
med hänsyn till andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet,
som lagutskottet vill begränsa aktiebolagens rösträtt. Jag kan
icke förstå annat, än att detta vore ett bestämdt hugg mot industrien,
ett hugg, som jag för min del icke kan finna vara berättigad!.
Det säges, att ett industriidkande bolag icke har tillräckligt
intresse för kommunen. Men jag undrar, om icke en stor
mängd disponenter i sådana bolag, hvilka äro duglige och samvetsgranne
män, hafva lika mycket intresse både för kommunens
angelägenheter och för sina arbetare och deras barn samt för val
af landstingsmän som arrendatorer och många hemmansegare. Man

Lördagen den 31 Mars.

19 N:o 23.

har också framhållit, att ett industriidkande aktiebolag kan gå
omkull, och att vederbörande kommun då är af med inkomst derifrån.
Ja, men då är bolaget också af med motsvarande rösträtt.
Och i vanliga fall köpes den industriella anläggningen af ett annat
bolag för idkande der af antingen samma eller annan industri.
Äfven bör ihågkommas, att det ju också händer, att landtegendomar,
å hvilka skogen vanvårdats och sköflats, gå på exekutiv
auktion. Det kan sålunda inträffa, att äfven ett jordbruksidkande
aktiebolag upphör med sin verksamhet. Det må för öfrigt märkas,
att en del aktiebolag äro för små för att drabbas af det föreslagna
relativa röstmaximum, och att, hvad de stora aktiebolagen beträffar,
man kan begränsa deras rösträtt genom ett absolut röstmaximum,
då med den tillförsigt, att kränkning ej egt rum af grundsatsen
om allas likhet inför lagen.

Skulle man anse, att begränsning bör ske och måste ske, och
går man äfven ut ifrån, att begränsningen bör ske lika för alla,
ser man ock temligen tydligt af den reservation, som herr Sidenbiadh
in. fl. afgifvit i den komité, som utredt frågan om den
kommunala rösträttens begränsning, att det relativa röstmaximum
bör kompletteras med det absoluta. Här har också förut framhållits,
att det relativa röstmaximum egentligen verkar blott i de
små kommunerna och der ganska hårdt, medan det deremot verkar
högst litet i de stora kommunerna, der återigen begränsning
sker genom det absoluta röstmaximum. Min öfvertygelse är,
att det relativa och det absoluta röstmaximum böra komplettera
hvarandra.

Vill man genomföra en begränsning, bör man för öfrigt, såsom
utskottet sagt, med mycken försigtighet inslå på begränsningens
väg, gå framåt på densamma endast steg för steg samt
undvika våldsamma omkastningar. Af åtskilliga reservanter har
ifrågasatts, att man skulle bestämma den relativa begränsningen
till en tiondedel af kommunens hela fyrktal. Detta skulle dock verka
ganska hårdt. Det skulle verka i öfver hälften af landskommunerna,
och det skulle således, såsom äfven blifvit här framhållet,
hafva stor betydelse för sammansättningen af landstingen och
Första Kammaren. Om man deremot sätter begränsningen icke till
en tiondedel, utan till en femtedel, har man vält en siffra, som dels,
såsom också under debatten framhållits, Första Kammaren en gång
varit nära att bestämma sig för, dels äfven komitén, som verkstälde
deri förut omnämnda utredningen, föreslagit. Då har man också
hållit sig inom rättvisans och klokhetens gränser, och begränsningen
verkar i allt fall inom en fjerdedel af kommunerna, der den kan
förekomma de olägenheter, för hvilka man mest fruktar. Förhållandena
äro ju ofantligt olika. Det finnes i kommunerna från
400 till 200,000 fyrkar och från 6 till 3,000 röstberättigade. I
de stora kommunerna hjelper det relativa röstmaximum, som sagdt,
icke mycket. Der behöfves en komplettering med det absoluta

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommunal -styrelse på
landet.
^Forts.)

N o 23. 20

Tisdagen den 31 Mars.

Lagförslag röstmaximum. Såsom sådant har man ifrågasatt 1,000 fyrkar.
ang. ändrad yjen äfven detta absoluta röstmaximum skulle, synes det mig,
vima^fåiYör ver^a aHt för hardt, då det skulle verka på röstetalen för 1,800
miningen om röstegande, deribland 700 bolag. En jemförelse, som ofta framkommunal-
hållits med städerna, anser jag för min del icke vara alldeles
styrelse på rigtig, enär begränsningen der ej spelar in vid afgörandet af frågor
landet. • aumänhet, utan har betydelse endast vid val af stadsfullmägtige.
(Forts.; Qm Inan bestämde sig för ett absolut röstmaximum af 1,000
fyrkar, tvingade man ned somliga bolags rösträtt med öfver 90
procent, som dock torde vara allt för strängt. Om man deremot
inskränker det absoluta röstmaximum till 5,000 fyrkar, verkar det
ändock på de stora kommunerna, men icke på långt när så häftigt.
Detta absoluta röstmaximum motsvarar ju emellertid begränsning
till en tjugondedel i en kommun med 100,000 fyrkar. I de mindre
kommunerna erhålles nödig hjelp genom ett relativt röstmaximum
af en femtedel och i de större kommunerna genom ett absolut
röstmaximum af 5,000 fyrkar.

Med anledning af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra,
får jag, herr grefve och talman, anhålla om utslag å lagutskottets
förslag samt proposition derå, att första stycket i § 11 skall erhålla
följande lydelse: Röstvärdet skall beräknas efter det eu

hvar röstegande åsätta fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt
för större antal röster, än som svarar emot en femtedel af kommunens
hela fyrktal, eller i något fall för högre röstetal än det,
som motsvarar fem tusen fyrkar.

Herr Dickson: Af den förda diskussionen, liksom ock af
den kännedom vi för öfrigt hafva om denna frågas läge, lär väl
vara klart, att vi äro ense derom, att den kommunala rösträtten
bör anknyta sig till de skattebidrag, som utgå till kommunen. Vi
hafva för närvarande en komité, som snart afslutat sina arbeten
och som har till uppgift att utreda frågan om den kommunala
beskattningen. Hvad ligger då närmare till hands än att låta
detta ärende hvila ett år för att se, hvilken lösning af beskattningsfrågan
komitén föreslår? För ett sådant uppskof talar också, att
frågan om den kommunala rösträttens begränsning ännu icke
tyckes vara tillräckligt utredd, då så många olika yrkanden framkommit
och lagutskottet till och med angifvit sitt förslag vara
endast provisoriskt samt man icke vet, huruvida herr Zetterstrands
reservation eller andra förslag skola hafva eu mera stabil karakter.
Jag tror, att frågan tarfvar en omsorgsfullare utredning.

Det kan ju vara stötande, att inom eu kommun eu person
eller ett bolag har pluralitet på kommunalstämman, men det vore
säkerligen icke heller tilltalande, om eu person eller ett bolag,
som betalade det allra stöx-sta bidraget till kommunen, skulle ställas
alldeles utanför beslutet och blifva fullständigt öfverröstad af de
andra, som lemnade helt små bidrag. Sådant riskerar man såväl

Lördagen den 31 Mars.

21 N:« 23.

genom att begränsa bolags rösträtt till en tjugondedel, ja. möjligen Lagförslag
också genom att begränsa den till en tiondedel, som ännu mera
genom fastställande af ett absolut röstmaximum af 1,000 fyrkar. visJsa ^

Om jag nu också skulle vara med om någon begränsning oi-dningen om
den kommunala rösträtten på sätt friherre Palmstierna föreslagit, kommunal
måste jag dock vidhålla, att man bör bestämdt afskilja de tillfällen, sty£^tpa
då landstingsmän eller elektorer för landstingsmäns väljande utses. ‘

Det är många, som frukta, och det är andra, som hoppas, att en v r
förändring af den kommunala rösträtten skulle medföra en förändring
af Första Kammarens sammansättning. Det är svårt att
afgöra, hvilken verkan en begränsning skulle hafva i detta
afseende. Det linnes landsting, på hvilkas sammansättning en
begränsning af den kommunala rösträtten antagligen icke skulle
inverka. Men det finnes andra, synnerligast landsting i mellersta
.Sverige, der antagligen en annan pluralitet skulle komma till
stånd genom en dylik begränsning. Jag har sett, hvilket inflytande
en begränsning skulle hafva inom vissa län, och jag måste hysa
flen fruktan, att inom dessa län följden skulle blifva en förskjutning
af magten inom landstingen. Skall en förändring ske, är det
derför åtminstone min bestämda åsigt, att man bör undantaga
val af landstingsmän. Men en ändring af författningen i sådan
rigtning lär ej vid denna riksdag kunna åstadkommas, och förenar
jag mig derför med dem, som yrkat afslag såväl på utskottets
hemställan som på motionerna.

Herr Ta mm, Hugo: Då jag år 1894 var med om den
skrifvelse, hvari Riksdagen uttalade sig för, att en begränsning
af den kommunala rösträtten skulle ske, var jag det med full
öfvertygelse derom, att en sådan begränsning borde blifva en
realitet och icke blott ett tillfälligt önskemål. De skäl, som jag
då hade äran anföra, ega för mig fortfarande gällande kraft.

Jag förstår icke fullt våra motståndares uppfattning i detta
stycke. För dem framstår, vill det synas mig, kommunen mera
som ett affärsföretag, i hvilket allt skall bestämmas efter de
penningbelopp, som insättas deri. Enligt min mening är kommunens
högsta mål att sörja för fattigvård, skolundervisning och
dylikt. Detta är målet. Penningarne äro blott medel. Att
uteslutande efter medlet bestämma den magt, som tillkommer
kommunens medlemmar, kan jag för min del icke finna vara fullt
rigtigt. Uppstår inom en kommun ett sådant förhållande, att all
magt och beslutanderätt hvilar i en hand, blir säkert den naturliga
följden — jag vågar påstå i motsats mot hvad en talare nyss
säde, att erfarenheten äfven visat det — att magtmissbruk lätt
egen rum. Säkert är, att, der så stor magt tillkommer en röstegande,
intresset hos de andra medlemmarne af kommunen att
lösa kommunens uppgifter minskas allt mera. Det är lätt, när
man har magten, det är lätt, när man står i en kompakt majoritet,

N:o 23. 22

Lördagen den 31 Marg.

i styf örtlag att saga, att allt är bra. Men tillhör man en minoritet, känner
^ddse^f man trycket majoriteten, då ändrar man lätt syn på tingen.
vissa,6§§ iför- k,etta eger sin tillämpning på många områden.
ordningen om Deremot tror jag för min del icke mycket på, att det föreligger
kommunal någon fara för, att de stora röstegandena skulle förlora sitt
StyIandetPa ''bytande 1 följd af eu begränsning af den kommunala rösträtten.

'' Om en person, som sitter inne med en stor förmögenhet, verkligen
or vill uträtta något och duger till något, har han många medel i
sin hand att utan envälde göra sin vilja gällande; och duger han
icke till något, är det sannerligen ej lämpligt, att han innehar eu
så hög magtställning.

Den, som påstår, att, om en begränsning genomfördes, de stora
röstegandena skulle blifva synnerligen betungade, i det de små
röstegandena skulle komma att votera på det sättet, att den
ekonomiska bördan skulle allt för tungt falla på de förmögna,
har efter min mening icke reda på, huru förhållandena gestalta
sig i verkligheten. Den mindre förmögne är mycket räddare att
utbetala sin qvotdel än den förmögne att utbetala sin, äfven om
denna är betydligt större.

Då jag, herr talman, icke kan gilla det förslag, som föreligger,
att särskildt inskränka bolagens rösträtt, kommer jag till det
slutresultat, att jag yrkar bifall till herr Zetterstrands reservation.
Jag befarar, att icke heller i år något framsteg kan göras i denna
fråga. Och jag tror, att det klokaste de kunna göra, som verkligen
vilja en reform, som anse en sådan billig och rättvis, är
att allt mera och mera sluta sig tillsammans om ett förslag,
som kan förena anhängarne af en reform i den kommunala rösträtten.
Ett sådant är i min tanke det s. k. Sidenbladhska förslaget.
Derför anhåller jag, herr talman, om bifall till herr Zetterstrands
reservation.

Herr von Ehrenheim: Jag erinrar mig visserligen icke, när
jag sista gången yttrade mig i denna fråga, men jag minnes
mycket väl, att när jag gjorde det, motsatte jag mig hvarje förändring
i den kommunala rösträtten. Min uppfattning af frågan
har sedan dess modifierats. Den utveckling i tänkesätten, som
under tiden egt rum på alla områden, och många af de lagstiftningsåtgärder,
som sedan dess vidtagits, hafva närmat kommunernas
medlemmar af det ena och det andra slaget till hvarandra, så att
jag anser icke, att man nu, såsom jag då gjorde och såsom en
föregående talare äfven har gjort, längre får se frågan uteslutande
från den politiska synpunkten. Ser jag den således från den
andra synpunkten eller den kommunala, sä lärer det väl svårligen
kunna nekas och har knappast här nekats, att det nuvarande
tillståndet innebär en risk för envälde och fåvälde, som, förekommande
inom så många kommuner, icke rätt väl kan försvaras
eller rätt väl kan anses öfverensstämma med den sjelfstyrelse,

Lördagen den 31 ilars. 23 N o 23.

som ju är kommunalförfattningarnes syfte. Är jag således beredd
att understödja ett förslag om förändring i fråga om den kommunala ^

rösträtten, så kan jag deremot alls icke vara med om lagutskottets l^ssa §§{/&■-förslag. Den förste talaren ådagalade på ett fullständigt sätt, att ordningen om
den begränsning af den kommunala rösträtten, som der är före- kommunalslagen,
eller att en enda person icke skulle kunna öfverrösta hela
den öfriga kommunen, om denna är enhällig, är fullkomligt yorts

skenbar, och hvad beträffar den begränsning, den undantagsbegränsning
af bolagens rösträtt, som lagutskottet har föreslagit,
så strider den fullkomligt mot min uppfattning af den ställning,
som bolagen intagit, och de skyldigheter, som samhället har mot
dessa för hela utvecklingen så vigtiga institutioner, .lag hade vid
förra riksdagen med anledning af någon annan fråga — jag
minnes nu icke hvilken — tillfälle att uttala mina åsigter härom
och jag skall aldrig försumma att påminna om hvad bolagen och
bolagsinstitutionen gjort för Sverige och att framhålla, att man
följaktligen icke får draga i härnad mot dem och försätta dem i
eu ofördelaktig undantagsställning. Särskild! förekommer mot
den bestämmelse, som bär är föreslagen, att — under det att
lagstiftningen ju skulle utgå från det syftet att begränsa den
kommunala rösträtten för de stora röstegarne — den inskränkning
uteslutande för bolagen, som här är föreslagen, i stället kommer
att öka och i vissa fall väsentligt öka betydelsen af den privata
rösträtten, det privata öfverväldet i kommunerna. Jag skulle i det
afseendet kunna citera exempel, men det kan jag ju icke behöfva,
ty det ligger ju alldeles uppenbart för hvar och en, att om man
begränsar en eller två stora röstegandes röstetal till en tjugondedel
af kommunens hela röstetal, men låter samtliga öfriga stora röstegande
stå qvar med samma röstetal som förut, så blir dessa
sistnämndas rösträtt ofantligt mycket mera betydande och följaktligen
enväldet eller fåvälde! ännu mycket större än förut,
och det kan väl icke rimligtvis vara ett godt resultat af en reform,
som är afsedd att utjemna förhållandena.

Under sådana förhållanden återstår det ju för mig att bestämma,
hvilket af de ändringsförslag, som blifvit framstälda, jag anser mig
kunna biträda, och jag vill då ansluta, mig till herr Zetterstrands
förslag. Det ligger naturligtvis alltid något godtyckligt i hvarje
begränsning, och man kan icke gifva några bestämda skäl för de
olika begränsningar, som blifvit föreslagna; men den relativa
begränsningen i ifrågavarande förslag synes mig vara praktiskt
lämplig öfverallt, så vida man verkligen vill vinna det resultatet,
att kommunernas medlemmar i allmänhet skola få någon betydelse
för besluten, och den absoluta är med afseende å kommunernas
olika storlek behöflig, om den relativa skall få någon betydelse.

För öfrigt öfverensstämmer ju denna ändring med den lagstiftning,
som för omkring 30 år sedan antogs för städerna, och
vi hafva ju således deri ett prejudikat.

N:o 23.

Lagförslag
ang. ändra/l
lydelse af
rusa §§ i förordningen
om
Jtommunalstyrelse
på
landet.
''Forte.)

24

Lördagen den 31 Mars.

Jag anhåller således att få instämma med den förste talaren,

herr Walldén.

Herr Hasselrot: Lagutskottet har vid behandlingen af denna
fråga utgått derifrån, att det måste räkna med de möjligheter och
den stämning, som i denna sak möjligen kunde förefinnas i Riksdagen.
Lagutskottet hade sig då bekant, att båda kamrarne år
1894 aflåtit en skrifvelse till regeringen med det principiella
uttalandet, att de önskade en begränsning af den kommunala rösträtten,
och denna kammare har år 1898 antagit ett förslag till sådan
begränsning, alldeles öfverensstämmande med det, som nu föreligger
och som då framlades af Kongl. Maj:t. Nu torde det väl ändå vara
gifvet, att om man är ense derom, att en begränsning skall göras,
så bör denna begränåning göras så försigtigt som möjligt; man bör
gå sakta i den rätta rigtningen och icke taga steget så långt, att
man möjligen nödgas taga steget tillbaka. Då tror jag, att lagutskottet
har valt den försigtigaste och klokaste utvägen, när det
ifrågasatt en begränsning af aktiebolagens rösträtt. Nu har
emellertid af fiere talare förklarats, att man skulle utöfva något
slags bestraffning mot bolagen genom att på detta sätt göra
undantag för en viss kategori. Jag ber då att få påpeka, att i
detta fall får man icke hålla på några principer, utan rätta sig
efter de praktiska förhållanden, som finnas i vårt land, och det
måste dock erkännas, att det just är de stora bolagen och det
öfvervälde, som de i vissa trakter fått genom sina många röster,
som åstadkommit den väsentliga oviljan mot de nuvarande förhållandena.
Det är i regeln icke så farligt med den enskilde,
store egendomsegaren eller industriidkare^ Han drifver sitt yrke
med mera personlig hänsyn till förhållandena inom kommunen,
under det att aktiebolagen verka, så att säga, mera opersonligt.
Deras verksamhet är rigtad på ekonomisk vinst, det är deras
Imfvudändamål, åtminstone i regeln, och den person, som är
disponent för ett bolag, har i aktieegarnes intresse att se till, att
utdelningen blir så stor som möjligt. Jag erkänner villigt, att
bolagen ofta se på sina arbetares och äfven kommunens bästa,
men grundregeln är dock, att bolagen i första rummet få lof att
se på sina delegares fördelar. Detta gör, att man hos aktiebolagen
icke kan påräkna så mycken hänsyn till kommunens bästa som
hos den enskilde medlemmen af densamma.

Då invänder man: hvarför skall under sådana förhållanden
endast industriaktiebolagens rösträtt minskas, under det att de
jordbrukande aktiebolagen få behålla sin? Jo, det antyddes af
den förste ärade talaren; det är så, att de industriella bolagens
rörelse år mycket vexlande. Icke nog med, att den stundom rent
af nedlägges, utan det kan hända, att ett dylikt bolags rörelse
det ena året gifver hög afkastning, men det andra året går dåligt
— och då har bolaget ingenting att skatta för. Jag vill taga ett

Lördagen den .''51 Mars.

25

K:o 23.

exempel. Ett bolag, som ett år har mycket högt röstetal, dikterar Lagförslag
då en kommuns beslut att upptaga ett lån på 20 å 30 års aV$-afbetalning, andra året och kanske många följande år gå bolagets ifor affärer

dåligt, dess inkomster och följaktligen dess fyrktal sjunker, ordningen om
och de andra medlemmarne af kommunen få då så godt som kommunal^
ensamma betala den årliga amorteringen. Annorlunda med ett
jordbruksbolag; äfven om det sköflar sin skog och egendomens
taxeringsvärde förminskas, så finnes dock alltid mycket qvar af orts''
densamma, som har ett visst taxeringsvärde och som för framtiden
kan deltaga i de utgående skatterna.

Jag tror således, att om någon begränsning skall göras —
och en försigtig begränsning — så bör den i främsta rummet
göras med afseende å de industriella aktiebolagens rösträtt. Detta
är också anledningen till, att lagutskottet kommit med detta förslag.
Lagutskottet har dock i sitt betänkande, såsom kammaren behagade
finna, alldeles icke stält sig ovilligt gent emot en ytterligare relativ
begränsning, men deremot bestämdt motsatt sig hvarje absolut
röstmaximum. Ytterst osannolikt torde emellertid vara, att båda
kamrarne nu komma att fatta samma beslut, och då gäller det
att vid sammanjemkningen kunna komma till det slutliga mål.
som man vill vinna.

Hvad som hufvudsakligen anförts mot all förändring är, att
den kommunala rösträtten ligger till grund för Första Kammarens
sammansättning och att det följaktligen skulle vara farligt att i
någon mån rubba denna grund: och det har sagts, att de radikale
hoppades lika mycket i den rigtningen af denna förändring, som
de konservative fruktade den. Jag tror, att båda misstagit sig.

Det är ju gifvet, att begränsningen kan göras så stor, att den
kommer att inverka på Första Kammarens sammansättning. Men
med det förslag till begränsning, som lagutskottet framstält, kan
jag icke förstå, att något sådant kan vara att befara. Om kammaren
betänker, huru ringa det antal kommuner i vårt land är, der
enligt statistiken majoriteten skulle kunna omkastas genom den
ifrågasatta begränsningen, och om kammaren vidare betänker,
huru spridda dessa kommuner äro öfver hela landet, så torde
kammaren kunna medgifva, att det knappast är tänkbart, att
majoriteten af de elektorer, som komma till häradsrätterna för
att välja 1 andstingsmän, skulle kunna förändras, och ännu mindre
att landstingsmännen, som väljas med hänsyn till så många andra
förhållanden, skulle till följd af omkastning i en eller annan
kommun åstadkomma en sådan befarad förändring i landstingens
hållning. Mig åtminstone förefaller detta vara en otänkbar följd
af några stycken aktiebolags begränsning i afseende å kommunal
rösträtt.

År man således öfvertygad om, att någonting bör göras
och, särskildt med hänsyn till medkammaren, att någonting bör
göras i år, så tror jag, att man för närvarande gör klokast i att
godkänna lagutskottets förslag, hvartill jag tillåter mig yrka bifall.

N:o 23. 2(i

Lördagen den 31 Mars.

Isig förslag Herr Lybeck: Billighet och rättvisa synes mig fordra, att

ändrad en inskränkning göres i den kommunala rösträtten på landet, och
vissa Utför- huru orimligt den nuvarande lagen verkar, skall jag tillåta mig
ordningen om illustrera med ett exempel från den ort jag representerar. Jag
kommunal vill på förhand säga, att jag icke skall blifva lång.
styrelse på Frågan gälde bidrag till vår enskilda jernväg. Dervid inträffade,
(T t '') en Person kunde på grund af högt fyrktal såväl för jordbruk

or 8'' som för industri, ensam besluta om det belopp, för hvilket kommunen
skulle teckna sig. Beloppet, som var mycket stort, upplånades
på 40 års amortering. Efter få år hade fyrktalet från
industrien betydligt sjunkit och således inkomsterna för kommunen
betydligt minskats, och den dag, som i dag är, har kommunen från
den industri, som fäide utslaget, under loppet af många år icke
haft ett öres inkomst. Häraf torde man finna det orimliga i nu
gällande lag, och jag vågar säga, att den innebär en fullkomlig
parodi på kommunal sjelfstyrelse.

Jag befarar icke som en ärad ledamot på uplandsbänken,
att det blott är liberaler och radikaler, som vilja komma åt någon
politisk magt. Det fruktar jag icke för, ty jag är viss om, att
Första Kammaren aldrig kommer att skänka sitt bifall till sådana
förslag, att dess sammansättning på något sätt äfventyras. Jag
tror deremot, att frågan är af ekonomisk natur. Det mindre fyrktalet
åstundar att i kommunens ekonomiska angelägenheter hafva
något litet att säga och besluta och icke — såsom fallet nu är i
många kommuner — rakt ingenting.

Jag är icke tilltalad af lagutskottets utlåtande, emedan jag
icke tycker om den tjugondedel, som der är föreslagen. Jag vill
icke, att bolagen skola komma i något slags undantagsställning.
Hvad jag skulle önska vore en inskränkning jemväl för jordbruket
på samma gång som för aktiebolagen.

Jag tycker icke om herr Zetterstrands reservation: den tilltalar
mig icke alls på grund af bestämmelsen om det absoluta
röstmaximum, som jag tycker är synnerligen olämpligt valdt.

Jag kommer derför att yrka bifall till lagutskottets utlåtande
under förhoppning, att en sammanjemkning skall kunna ega rum
och att lagutskottet då återkommer med ett utlåtande, som af
kammaren kan accepteras.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Boström, Filip: Under de år, jag haft den äran tillhöra
Riksdagen, har jag alltid tillhört den grupp inom denna kammare,
som ansett lämpligt att begränsa den kommunala rösträtten.
Jag har vid alla de voteringar, som i denna fråga förekommit
under denna tid, röstat för en sådan begränsning, och jag härvid
utöfningen af mitt embete haft tillfälle att i underdånigt utlåtande
på grund af den senaste kommunalskattekomiténs förslag
uttala mig i ämnet. Jag uttalade då min anslutning till den af

Lördagen den 31 Mars. 27

herr Sidenbladh framlagda reservationen. Jag ansåg nemligen,
att, samtidigt med att man gjorde en begränsning nedåt, detta
relativa röstmaximum måste kompletteras med ett absolut sådant,
derför att det förra verkar så godt som uteslutande på de mindre
kommunerna och deremot det absoluta på de större.

Den förste ärade talaren har nu så utförligt uttalat alla de
skäl, som jag skulle kunna anföra för ett bifall till detta förslag,
att jag icke vill trötta kammaren med att upprepa desamma. Jaghyser
nemligen den uppfattning, att, om något skall göras för att
gå medkaminarens 20-åriga önskningar i detta hänseende till
mötes, man då icke kommer långt med det förslag, som kammarens
ärade vice talman i början af debatten framlade. Jag tror, att
så många omständigheter tala för, att någonting nu göres i denna
för hela vårt land så vigtiga fråga, som nu står på dagordningen,
att man icke längre får slå döförat till för en förändring, som
inom hela landet är så efterlängtad som en utsträckning af den
kommunala rösträtten. Jag anser derför, att det vore lyckligt,
om frågan i år kunde lösas, och jag tillåter mig, på grund af
hvad jag nu haft äran i korthet anföra, yrka bifall till det af
herr Walldén framstälda förslag.

Herr Eenedicks: Vår ärade vice talman och den siste ärade
talaren hafva framstält ett förslag, som onekligen har sina stora
skäl för sig ur opportunitetssynpunkt. Men, mina herrar, den
synpunkten kan jag icke dela. Jag vill icke vara med om att,
när det gäller ett af representationens förnämsta syften — det
att kunna värna vårt land — dermed sammankoppla andra saker,
som icke höra dit. Jag anser, att denna fråga bör afgöras fullkomligt
sjelfständigt. Skall man gå in på en sammankoppling af
dessa frågor, då komma vi icke blott in härpå, utan då komma vi
med samma skäl att gifva efter i fråga om den allmänna rösträtten.

Jag anser således för min del. att denna ståndpunkt icke
kan bibehållas. Men, mina herrar, när en lag skall förnyas, dä
bör man väl, innan man antager den nya lagen, vara öfvertygad.
icke blott att den gamla lagen är dålig, utan äfven att den nya
är bättre. Nu är här fråga om att skaffa en ny, konstlad majoritet
inom kommunerna. Huru kan man nu i afseende på det påståendet
— på hvars sanning jag dock hört ytterst få exempel
anföras — att något verkligt missbruk inom kommunerna skulle
egt rum, vara säker på, att icke bruk uppfattats såsom missbruk.
Det är esomoftast fallet, och derför är väl bruket icke förkastligt.
Den nya majoritet, som skall skapas med konstlade medel, kan
deremot med största sannolikhet påstås hafva störa förutsättningar
för att komma att göra sig skyldig till missbruk, då dess beslutanderätt
ju icke stål’ i öfverensstämmelse med dess betalningsskyldighet.
Under nuvarande förhållanden har en ledamot af
kommunen — han må nu vara enskild person eller representant

N:o 23.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.
Fort?.

N:o 23. 28

Lördagen den 31 Mars.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ iförordningen
om.
kommunalstyrelse
pa
landet.
(Forts.)

för ett bolag — åtminstone två hållhakar på sig: den ena är det
ekonomiska intresset och den andra är det moraliska ansvar, som
han är skyldig sig sjelf och dem han representerar.

Jag vill icke, efter så mycket härom ordats, tillägga något
om bolagen. Men jag vill med afseende å nedsättningen af deras
rösträtt så långt som till en tiondedel påminna om, att härigenom
vår uppspirande industri — som på många ställen är identisk
med bolagen — skall utsättas för risken att blifva besegrad af
sina egna arbetare; och för att finna hvad detta kan betyda,
behöfver man blott tänka på strejker och dermed sammanhängande
förhållanden. När det då gäller »vara eller icke vara» för den
ene eller den andre, så kunna arbetarne — om nedsättningen
göres så stor — helt enkelt sjelfva på laglig grund besluta om
bildande af kassor till understöd, som de sjelfva i främsta rummet
få uppbära. Industrien skulle således icke blott lida genom
sjelfva strejken, utan dessutom genom att nödgas utbetala stora
summor i understöd — och till hvem? Jo, just till sina egna
motståndare! Konseqvensen häraf kan blifva den, att industrien
tvingas, för att undvika dylika eventualiteter, att flytta in till
städerna, der stadsfullmägtige åtminstone icke ännu beträdts med
egennyttiga bevekelsegrunder. De äro mera sjelfständiga, än som
kan vara möjligt i en kommun på landet, der industrifyrkarne
hafva att strida mot jordbruksfyrkarne.

Men, mina herrar, det hufvudsakliga skälet, som gör, att jag
icke kan vara med om något af de framstälda förslagen, är, att
den politiska rösträtten härvid icke är undantagen. Många af
herrarne tycka, att det gör väl detsamma, det blir ingen förändring.
Jo, det ligger i sakens natur, att här blir en förändring.
Ty, mina herrar, här är det icke såsom i England, der börden
skapar rättighet att sitta i första kammaren, icke såsom i Italien,
der konungen utnämner alla ledamöterna, icke såsom i Preussen,
der begge systemen äro förenade. Nej, här finnes det en enda
grund, som lagstiftningen är byggd på, och det är förmögenheten,
icke derför att det är förmögenhet, utan derför att
förmögenheten har någonting att förlora och derför måste
vara konservativ: och konservatism måste finnas i ett lands
konstitution lika väl bevarad som någonsin liberalismen, hvilken
man i allmänhet så mycket omhuldar. Vår kammare har genom
den ställning, som den åt sig förvärfvat, åstadkommit resultat,
som jag tror, att många andra länders representationer skulle
afundas oss. Vår Första Kammare har skapat skydd åt näringarne,
den har omorganiserat armén, den har omorganiserat flottan, den
har intagit en fast ställning gent emot anspråken från vårt broderland.
Skulle vi nu förändra denna kammares sammansättning,
så tror jag för min del, att det vore bland de mest ödesdigra
steg icke blott i ekonomiskt afseende, utan äfven och framför
allt i politiskt. Vi hafva att tänka på vår skyldighet att till våra

N:o 23.

IxSrdagen den 31 Mars.

efterkommande öfverlemna ett land med lika lyckliga förhållanden. Lagforslag
som vi nu lefva uti, och en ändring i nu föreslaget syfte kan ra°f

aldrig gå tillbaka. ,-issa §§ i förtret
är derför, som jag, herr vice talman, yrkar utslag. ordningen om

kommunal

Friherre Gripenstedt: Af de många talare, som uppträd;

i frågan, har endast ett fåtal yrkat rent utslag. Jag tror. att Forta’
den opinion, som gifvit sig till känna, för att frågan må vinna sin
lösning, kan vara tillräckligt svar på två af dessa talares anmärkningar.
Men en talare på malinöbänken förutsatte, att kommunalskattekomitén
skulle komma med ett sådant uppslag, att det derför
vore skäl uppskjuta frågan om rösträttens begränsning. Jag vet
icke hvad kommunalskattekomiténs arbete kan leda till, men är
alldeles öfvertygad derom, att en begränsning genom relativt röstmaximum,
såsom lagutskottet ifrågasatt, under inga förhållanden
kan verka hämmande på några eventuella skattereformer, vare sig
kommunalskattekomiténs eller några andras. Helt annorlunda
ställer sig saken, om man besluter sig för ett absolut maximum.

Hå kan man tänka sig, att det kan skära i hop. Men för min del
anser jag, att så goda skäl kunna anföras mot ett absolut maximum,
att detta redan nu kan affär das.

Som jag redan antydt, är jag emot hvarje absolut röstmaximum
och skall angifva några skäl för min mening. Till en början
skulle det verka högst egendomligt, om bevillningen blefve höjd
t. ex. till dubbla beloppet. Man kan tänka sig, att statens
behof kräfde något dylikt, så att man i stället för en procent
finge betala två. I och med detsamma blefve fyrktalet fördubbladt
i kommunerna. Den, som året förut haft 1,000 fyrkar, skulle få
2,000 fyrkar, men endast rösta för 1,000. om detta vore satt som
absolut maximum. Han skulle få sitt inflytande i kommunen
reduceradt till hälften mot hvad lian hade förut. Men äfven
efter nuvarande fyrktalssättning skulle i stora kommuner, såsom
lagutskottet påpekar, tusen fyrk knappast spela någon rol. Det
har nämnts, att i de största kommuner finnas 200,000 fyrkar; om man
nu begränsade rösträtten till ett maximum af 1,000 fyrkar, blefve
följden en begränsning till en tvåhundradedel. Detta synes mig
något våldsamt. Det har talats om städerna, men der äro förhållandena
helt olika. I en stad finnas många invånare, som hafva
inkomst af 10,000 kronor och som på grund deraf blifva toppade af
röstskalan, så att ett slags jemlikhet blir åvägabragt. I en landskommun
blir det deremot högst ett par, som drabbas af denna
begränsning. Detta är redan i och för sig en stor skilnad. Dessutom
bör märkas, att i städerna den relativa begränsningen, ehuru
satt till J/-0 af röstetalet inom kommunen, icke verkar tillfyllest.
dex*för att det är så många stora inkomstbelopp, som beskattas,
att knappt någon kommer upp till 1 /r)0 af summan, åtminstone
i de större städerna. Man måste derför för städerna tillgripa

N:o 23. 30

Lördagen den 31 Mars.

Lagförslag absolut maximum. För landskommunerna synes detta mig dera\lydelse
emo^ alldeles obehöflig!. Men det är en ännu större skilnad än

dssa $§ i för- den nämnda mellan stad och land. Denna har påpekats af f riherre
ordningen om Palmstierna och ligger deri, att i städerna rösträtt utöfvas endast
kommunal för att välja stadsfullmägtige. Der är det kommunala styrelse*tylandet"1
s^tet medelbart, men på landet omedelbart. Detta är för inig af
(Forts'') afgörande betydelse, att jag redan derför icke kan förorda ett

absolut röstmaximum för landskommunerna. Deremot är det
relativa röstmaximum under alla förhållanden anpassligt. Under
h vilka skatteförordningar som helst kan det med kraft användas.

En annan meningsskiljaktighet här i kammaren gäller bolagen.
Frågan är, huruvida dessa skola begränsas strängare eller lika
med andra. De flesta, som uppträda säga, att bolagen icke skulle
ställas i mindre gynsam kategori än andra röstberättigade. Jagvill
dock erinra, att bolagen icke böra jemföras med enskilda personer.
De äro juridiska personer, som icke kunna rösta sjelfva,
utan måste företrädas af en disponent eller annan, som förer deras
talan, hvilket icke är fallet med enskilde, och detta ombud kan till
bolagets röster oftast lägga ett betydligt personligt röstetal. Dertill
kommer, att bolagen äro sammansatta af så många, att deras rösträtt
på sätt och vis kan sägas strida mot andemeningen i kommunallagarna,
enligt hvilken en person icke får föra talan på grund af fullmagt
för mer än en. För bolagen föres talan förmänga, om man räknar
aktieegarne. Det kan derför sägas vara rigtigare, på samma gång
som mera effektivt, att gå den vägen, som på 1860-talet ifrågasattes,
eller att låta utdela rösträtten på aktieegarne i stället för
att låta dem rösta samfäldt såsom eu enhet. Detta sätt stöter
dock på så störa praktiska svårigheter, att man måste öfvergifva
tanken derpå. Äfven har tidigare föreslagits, att, der aktierna
äro stälda på innehafvaren, bolagen skulle mista all rösträtt,
således ett vida större ingrepp än det nu ifrågasatta. För min
del anser jag de anförda skälen tala tillräckligt för, att bolagen
ställas i en något olika kategori mot de enskilde. Men oafsedt
de teoretiska skälen, tror jag, att, om en verklig utredning komme
till stånd om i hvad mån missbruk i kommunerna egt ram eller
berättigade anledningar till missnöje der förekommit, det åtminstone
i de flesta fall varit bolagens skuld, att sådana missbruk och
anledningar dertill yppats. Detta synes ligga i sakens natur.
Disponenten, som för bolagets talan, måste tänka mera på bolagets
intresse än kommunens. Jag vill visst icke sätta bolagen
i någon straffklass — jag vet icke, om uttrycket i dag användts,
men förut har det brukats — ty jag anser bolagen hafva gjort
mycket godt i vårt ekonomiska lif, men jag anser det rättvist,
att de vid en begränsning af rösträtten betraktas något olika än
de enskilde. Jag är för en begränsning af den kommunala rösträtten
på landet, men endast en relativ begränsning och en
starkare sådan för bolagen. Något absolut röstmaximum kan jag
ej godkänna.

Lördagen den 31 Mars.

31 N;o 23.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag om bifall Lagförslag
till utskottets hemställan. lydelse of

trissa §§ iför Herr

Trygger: Jag skall anhålla att få säga några ord i ordningen om

denna fråga för att motivera det sätt, hvarpå jag kommer att kommunal

styrelse pa
landet.

afgifva min röst.

Jag kan icke rösta för lagutskottets förslag. Det slags lagstiftning,
som här af lagutskottet är föreslagen, tilltalar mig verkligen
icke alls. Det förefaller mig, som om lagutskottets förslag
ej heller skulle kunna tillfredsställa någon annan. Samtidigt innehåller
det en principiel obillighet. Det gifves sannolikt icke
någon vän af den kommunala rösträttens begränsning, som blir
nöjd blott dermed, att ingen får rösta för högre röstetal, än som
sammanlagdt tillkommer öfriga röstegande inom kommunen. Det
är redan påpekadt, huru lätt det, äfven med en sådan begränsning,
skulle vara för den, som röstar för hälften af kommunens
fyratal, att derinom bilda majoritet. Kan det då af någon anses
vara ett rigtigt sätt att skrifva lagar att affatta dem så, att de
äro i så hög grad lätta att kringgå?

Vill man verkligen tillmötesgå klufven på begränsning af
röstetalen, bör detta ske på ett sätt, som tillfredsställer någon
menniska, men detta lagutskottets förslag är icke egnadt att väcka
tillfredsställelse på något håll. Att bifalla detsamma skulle enligt
min tanke endast visa svaghet: ett sådant beslut skulle visa, att
man vill göra något, men ändock icke gör någonting.

Hvad åter beträffar den ifrågasatta begränsningen af aktiebolagens
röstetal, så är det för mig principvidrigt att behandla
aktiebolagen medelst undantagslagar, och ej heller kan jag förstå
— om man nu vill begränsa aktiebolagens rösträtt — hvarför
begränsningen ej skall göras allmän, utan inskränkas till fyrktalen
för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet.

Börjar man här med en undantagslag för aktiebolagen, så
komma vi snart in på en rigtig förföljelselagstiftning angående
dem, och ett sådant förhållande tror jag icke skulle vara nyttigt
för vårt land. Aktiebolagen hafva stora uppgifter och hafva äfven
visat sig fylla dessa till stort gagn för landet.

Om jag nu icke kan biträda lagutskottets förslag, kunde man
ju tänka, att jag skulle kunna vara med om något annat förslag,
som innebure ett verkligt tillmötesgående mot önskningarna om
begränsning af röstetalen. Detta är dock ej händelsen under
nuvarande förhållanden, ty enligt min åsigt, som sammanfaller
med några föregående talares, bör denna rösträttsfråga icke lösas,
förrän man lossat dess samband med Första Kammarens sammansättning.
Upplöses detta samband, skall åtminstone jag för min
del gerna vara med om en reform i afseende å den kommunala
rösträtten, om hvars rigtighet jag kan blifva öfvertygad, men så

(Forts.)

N:o 23. 32

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
pa
landet.
(Forte.)

Lördagen den 31 Mars.

länge sambandet ännu består, är det för mig omöjligt att vara
med om någon som helst förändring härutinnan.

Jag ber att få yrka afslag å utskottets förslag.

Herr Bergenda hl: Mot den högt äi-ade talaren på södermanlandsbänken,
som nyss nämnde, att det i hela landet gick eu
rörelse till förmån för inskickning af den kommunala rösträtten,
vågar jag inlägga en liten gensaga. Min erfarenhet från Skai''aborgs
län säger icke detsamma. Men det var icke med anledning
häraf jag begärde ordet. När herr Trygger nyss nämnde, att det
skulle visa svaghet hos Första Kammaren, om den vore med om
ett sådant förslag som det, lagutskottet fi-amstält, vill jag deremot
säga, att jag icke är af samma uppfattning, ty genom lagutskottets
förslag tillmötesgår man just de kraf, som varit ursprung
till rörelsen, ty dessa kraf hafva gått ut på inskränkning i afseende
å bolagens i*östrätt. Nu är det icke så farligt dermed, ty inskränkningen
berör icke bolagens egande jordbruksfastighet, och i allmänhet
får man väl anse, att solida bolag å landet äro egare af
jordbruksfastighet och i flera fall i stor utsträckning. Men den
berör alla dessa mindre bolag, som kunna existera det ena året,
men det andra året hafva upphört, hvai-på talaren på smålandsbänken
nyss anförde exempel. Dessa kunna hafva åstadkommit och
ådragit kommunen stora utgifter, som kommunen får di-agas med,
sedan bolagen redan upphört. Detta kan ega rum i stor skala.

Jag är således benägen att ingå på lagutskottets förslag; dock
tycker jag, att ansatsen mot bolagen är något för stark. Jag är
derför gerna med om att förena mig om vice talmannens yrkande
derom, att bolagens rösträtt skulle begränsas blott till en tiondedel
af kommunens hela röstetal. Med afseende på det yi-kande, som
gjorts om ett biträdande af heiT Zetterstrands reservation, ber jag
få fästa uppmärksamheten på, att denna gnmdar sig på en statistik,
som är af år 1892. Det är således ganska länge, sedan denna statistik
upprättades, helst om man betänker, huru hastigt förändringar
skett under de senare åren i vissa kommuner. Nu har lagutskottet
visat sig tillmötesgående och sagt, att man bör kunna vara till
freds med dess folkslag, »till dess kommunalskattekomitén framlagt
sitt förslag om ändrade grunder för den kommunala beskattningen, då
anledning möjligen föreligger att upptaga frågan om genomgripande
omarbetning af de nuvarande rösträttsbestäinmelserna». Herr
Dickson har just nyss påpekat, att man borde afvakta detta förslag,
fastän han för sin del ville uppskjuta frågan helt och hållet.
Nu har man emellertid förnummit, att kommunalskattekomiténs
utlåtande icke kommer att åtföljas af några statistiska tabeller,
men jag föreställer mig, att, om på grund af detta regeringen
kommer att hos Riksdagen göra någon framställning, denna kommer
att åtföljas af på nuvarande förhållanden grundade statistiska
uppgifter. Man vet då hvad man hai- att rätta sig efter.

Lördagen den 31 Mars.

33 N:o 23.

En talare sade, att den, som länge stått stilla, får taga ett Lagförslag
större steg på en gång. Detta är sant, men det är i så fall
vigtigt att veta, hvarthän man tager steget, så att man icke går vJga ^ ,•
ut i det okända. Med anledning af hvad jag anfört, ber jag fk ordningen om

yrka bifall till vice talmannens hemställan. kommunal v

styrelse pa

Grefve Hamilton: Jag har så många gånger uttalat min „ ''

tanke i denna fråga, att jag icke behöfver nu precisera min ståndpunkt
deri, och jag skulle ej heller hafva begärt ordet, om jag
icke uppkallats af en talare på uplandsbänken.

Med rätta har man städse berömt vår kommunala sjelf styrelse,
och de frukter, denna sjelfstyrelse burit inom det stora flertalet
kommuner, äro så i ögonen fallande, att de icke behöfva här
framhållas, men på den eljest ljusa täflan finnes en mörk fläck,
och denna är, att i åtskilliga kommuner icke finnes kommunal
sjelfstyrelse, utan herskar der envälde. Kommuner finnas, der
en enda person har absolut röstöfvervigt och således kan i sitt
hem skrifva beslut, som i stället borde fattas på kommunalstämman.
Fara förefinnes ock för att detta kommunala envälde skall
vinna framsteg, men faran ligger icke hos de stora jordegarne,
ty de stora godsen minskas — de försäljas och delas eller bortarrenderas,
dervid rösträtten öfverlåtes på arrendatorn. Nej, från
storkapitalets, från storindustriens sida hotar faran, och jag skulle
kunna anföra flera exempel på kommuner, der den besuttna jordegareklassen
på ett berömvärdt sätt handhaft kommunens angelägenheter,
men, sedan en vacker dag en storindustri uppkommit,
industriidkaren på grund af inkomsterna från hans industri blifvit
enväldig, så att de besuttna jordegarne fullständigt mistat sitt
kommunala inflytande.

Jag hemställer till kammarens ledamöter, om ett sådant förhållande
är rättvist och om icke andra skäl gifvas än de politiska,
på grund hvaraf en ändring i bestämmelserna om den kommunala
rösträtten är af nöden. Här behöfver icke vara fråga om konservatism
eller liberalism. Hvem kan säga, om icke de besuttna
jordegarne äro konservativa och industriidkaren liberal? Det
gäller allenast att på många orter skapa kommunal sjelfstyrelse,
som nu saknas, och framför allt att skipa rättvisa. Jag kan
emellertid icke biträda lagutskottets förslag, utan kommer att
ansluta mig till dem, som rösta för herr Zetterstrands reservation.

Mina skäl behöfver jag icke anföra, de äro desamma, som af
föregående talare å denna sida blifvit framlagda.

Hans excellens friherre von Essen: Såsom ett bland de

allvarligaste skälen för en reform i afseende å den kommunala
rösträtten har blifvit framhållet, att billighet och rättvisa kräfva,
att något inflytande å kommunens angelägenheter lemnas åt alla
dem, som deltaga i dess utgifter. Beredandet af ett sådant in Första

Kammarens Prof. 1900. N:o 23. 3

N:o 23, 34

Lördagen den 31 Majs.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.

(Forts.)

flytande är också en rättvis sak icke blott från den synpunkten,
att skatter nu påläggas personer, som enligt gällande kommunala
författningar ej hafva något inflytande i fråga om dessa skatters
bestämmande, utan framför allt derför, att äfven en mindre utgift
på den mindre bemedlade trycker till och med hårdare än en
större utgift på den förmögne.

Härtill kommer också en annan olägenhet af de nuvarande
förhållandena, hvilken visserligen icke förut blifvit särskildt framhållen,
men som för mig i hög grad talar för behofvet af en förändring,
den nemligen, att intresset för det politiska lifvet och
för allmänna ärenden öfver hufvud otvifvelaktigt slappas i ett
samhälle, der en stor del af medborgare icke äro kallade att med
hopp om något inflytande deltaga i dess angelägenheter. Historien
har klart ådagalagt detta. Der icke något inflytande är tillmätt
åt befolkningen i allmänhet, der förslappas intresset och befolkningen
tager icke del i allmänna angelägenheter. Och då en
sådan orättvisa bär förefinnes till skada för samhällets sunda
utveckling, måste jag anse det i hög grad önskvärdt, att en reform
vidtages, ehuru jag väl kan vitsorda, att en dylik reform, huru den
än göres, på många håll kommer att träffa hårdt och måste
svida rätt starkt för dem, som nu hafva inflytandet.

Här har sagts, att det icke blifvit ådagalagdt, att under nuvarande
förhållanden några missbruk egt ruin, och det är sant,
att några egentliga klagomål icke försports. Men hvad skulle
det tjena till att klaga? Man kan icke klaga öfver en utgift,
som beslutats af ett öfvermägtigt röstetal, blott derför att man
sjelf ej har sådan rösträtt, att man kan afstå anslagsyrkandet.
Det förvånar mig derför ej, att någon offentligen gjord klagan
icke försports med anledning af den nuvarande kommunala rösträtten,
men deremot vill jag påstå, att det icke saknats anmärkningar
från allmänhetens sida om att den i detta fall vill fordra
rättvisa. Och jag tror, att det vid hvarje reform är lyckligt, om
den verkställes i tid, då ännu ej framträngt sådana kraf på ändring,
hvilka kunna oroa samhällets lugna utveckling.

Jag håller således före, att tiden nu kan vara inne att här
göra en reform, att det icke skadar att nu taga ett litet steg.
Jag kan icke vara rädd för en reform, som sker med iakttagande
af erforderlig sifferbegränsning och i mindre grad, efter som tiden
kan kräfva och folket mognat för deltagande i allmänna ärenden.
— Ofriga skäl för en reform hafva framlagts af många föregående
talare, och jag kan till god del underskrifva dem, hvilka gått i
den rigtning jag antydt.

Men såsom jag också framhållit, anser jag det icke kunna
skada, om reformen sker smått, och särskildt från politisk synpunkt
måste det vara för Första Kammaren fördelaktigt, att den
icke göres brådstörtad! Sådant kunde ur många synpunkter vara
betänkligt, men jag skall icke framlägga några detaljer i detta

35 N:o 23.

Lördagen den 31 Mars.

hänseende. Så många hafva redan anförts, att kammaren kan
vara trött på detaljer.

I afseende å den föreslagna absoluta begränsningen till 1.000
fyrk har redan framhållits af friherre Gripenstedt, att det finnes
kommuner med ända till 200,000 fyrk och att uti dessa en större
egendomsegares eller ett större bolags rösträtt med en sådan
begränsning skulle sjunka till en absolut nullitet. Då det gäller
det första steget, måste jag anse en sådan begränsning för trång,
i all synnerhet som kanske den större delen af kammarens ledamöter
skulle helst vara sinnad att ännu en gång afslå alla reformyrkandena.
Jag hemställer derför, om det icke kan vara skäl att
nu taga det förslag, som innebär det minsta steget, för att visa,
att kammaren dock beaktat den stora vigten af den fråga, som
föreligger. För min del vill jag derför ansluta mig till det yrkande,
som framstälts af friherre Palmstierna och som innefattar en
relativ begränsning till en femtedel af kommunens röstetal ocli
eu absolut till 5,000 fyrk.

Jag tillåter mig att anhålla om proposition å detta förslag.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande paragraf yrkats: l:o)
att densamma skulle godkännas; 2:o) af herr vice talmannen, att
paragrafen skulle godkännas med den ändring, att orden »en
tjugondedel» utbyttes mot orden »en tiondedel»; 3:o) att kammaren
skulle antaga det förslag till paragrafens lydelse, som innefattades
i den af herr Zetterstrand vid ifrågavarande utlåtande fogade
reservation; 4:o) af friherre Palmstierna, att paragrafen måtte
godkännas med följande lydelse: »Röstvärdet skall beräknas

efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal; dock må ej någon
utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en
femtedel af kommunens hela fyrktal, eller i något fall för högre
röstetal än det, som motsvarar femtusen fyrkar. Der för deltagande
--— grunden.»; 5:o) att paragrafen skulle visas åter

till utskottet; och 6:o) att densamma skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å
paragrafen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen hemstälde,
huruvida kammaren ville till kontraproposition dervid
antaga bifall till det under 3:o) här ofvan upptagna yrkande; och
förklarade herr talmannen sig finna denna hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Jemväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:

N:o 23. 36

Lördagen den 31 Mars.

Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af
vissa §§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets förslag till ändrad lydelse af § 11 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet antager det förslag till paragrafens
lydelse, som innefattas i herr Zetterstrands vid utskottets utlåtande
n:o 30 fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kommer annan kontraproposition för nämnda
votering att bestämmas.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—39;

Nej—67.

Härefter upptog herr talmannen hvart och ett af de öfriga fyra
yrkandena med hemställan, huruvida kammaren ville till kontraproposition
i den begärda voteringen antaga bifall till det ena
eller det andra af dessa yrkanden, samt förklarade sig finna de
härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition antaga bifall till det af
friherre Palmstierna framstälda förslag.

Då votering åter begärdes, uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets förslag till ändrad lydelse af § 11 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet antager friherre Palmstiernas förslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kommer annan kontraproposition för nämnda
votering att bestämmas.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Lördagen den 31 Mars.

37 N:o 23.

Ja—58:

Nej—46.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvoteringen:

Den, som afslår lagutskottets förslag till ändrad lydelse af
§ 11 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages friherre Palmstiernas förslag till paragrafens
lydelse.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—51;

Nej—53.

§ 21.

Godkändes.

§ 59

Herr Walldén: Jag tillåter mig yrka, att denna paragraf

måtte till lagutskottet återförvisas.

Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande paragraf
åter till utskottet.

§ 73.

Godkändes

Det vid förslaget fogade formulär till fyrktalslängd.

Herr Walldén: Jag anhåller, att den nu föredragna bilagan

måtte återförvisas till lagutskottet.

Första Kammarens Prof. 1900. N:o 23.

4

N:o 23. 38

Lördagen den 31 Mars.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, visades nu
föredragna del af utlåtandet åter till utskottet.

Ingressen och rubriken samt utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

Visades åter till utskottet på särskilda, af herr Walldén
derom framstälda yrkanden.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 30
innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af
väckt motion om ändring af 11 § i lagen angående sparbanker,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Herr talmannen hemstälde, att, som tiden vore temligen långt
framskriden, behandlingen af det sista på dagens föredragningslista
uppförda ärendet finge uppskjutas till ett annat sammanträde.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Stephens
under fjorton dagar från och med den 2 nästkommande april.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde,

hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till det pågående
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,12 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Oskar Eklunds Boktryckeri, 1900.