RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1900:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1900. Första Kammaren. N:o 18.

Onsdagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., ock dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret;

n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbruksdepartementet
m. m.; och

n:o 31 i anledning af, kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att, enligt mellan kamrarnes
talmän träffad öfverenskommelse, omröstningar jemlikt 65 § rikdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden onsdagen
den 21 i denna månad öfver de voteringspropositioner för sådana
omröstningar, som då vore af båda kamrarne godkända.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 26.

Första Kammarens Prat. 1900. N:o 18.

1

N:o 18.

2

Onsdagen den 14 Mars.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 10 och 13 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 8 a, angående Kongl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning
om anslag till postverket, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 27, angående
såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen å sjette hufvudtiteln,
under rubriken extra anslag, gjorda framställningar rörande
statens jern vägstrafik och statens jernvägsbyggnader som ock inom
Riksdagen väckta första förslag om inköp af vissa enskilda jernvägar
och anläggning af nya jernvägar för statens räkning.

Anslag
till nya byggnader
och anläggningar

vid statens
jernvägstrajik.

Punkten I.

Herr Lindgren: För min del vill jag icke på något sätt motsätta
mig de föreslagna anslagen, men jag vill begagna mig af tillfället
för att fästa uppmärksamheten på några betänkliga missförhålllanden,
för hvilka man under förra hösten varit utsatt beträffande
statsbanetrafiken i Skåne.

Oupphörliga tågrubbningar hafva inträffat, så att det kan sägas,
att särskilt förmiddagstågen endast i sällsynta undantagsfall gått på
de i tidtabellen bestämda tiderna. Om detta missförhållande ännu
fortfar i oförminskad grad, är mig icke bekant, då jag sedan riksdagens
början vistats bär.

Olägenheterna af dessa statsbanetågens oregelbundenheter hafva
i första rummet varit känbara för den trafikerande allmänheten, som
derigenom utsatts för ständiga förtretligheter och missräkningar, för
att icke tala om hvad den med anledning häraf onödigt fått offra af
tid och penningar. Trafikförbindelserna mellan statsbanan och de
enskilda till densamma anslutande banorna hafva i hög grad äfventyrats.
Men äfven för vederbörande trafik- och stationsbefäl hafva
dessa ständiga tågrubbningar varit till synnerligt besvär och plåga i
åtskilliga lätt insedda hänseenden. Att icke större olyckor inträffat
i följd af de ständigt ändrade tågmötena är en lycka, på hvilken man.
icke torde allt för länge böra förlita sig.

Orsaken till dessa allvarsamma missförhållande ligger deri, att
de så kallade kontinentaltågen aldrig afgå från Malmö i rätt tid
och att för desammas fortkomst på hvad tid det vara kan, alla
andra tåg skola vika.

Det tyckes vara en billig fordran, att behörig rättelse sker så
fort som möjligt och att en tågordning införes så beskaffad, att
trygghet i alla hänseenden erhålles.

Onsdagen den 14 Mars.

3 N:o 18.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Punkten II.

Herr Bildt: Då jag i utskottet låtit anteckna mig såsom reservant,
är det min pligt att för kammaren redogöra för skälen dertill.

Jag har icke kunnat se saken från samma synpunkt som utskottet,
derför att den föreliggande frågan icke inskränker sig till huruvida
dubbla spår skola anläggas mellan Huddinge och Tumba eller icke.
Den har mycket större räckvidd. Med denna fråga står nemligen
i samband frågan om den föreslagna förkortningsbanan mellan Stockholm
och Norrköping äfvensom frågan om ny bangårdsanordning i
Stockholm. Grenom att besluta dubbla spår mellan Huddinge och
Tumba fastslår man i sjelfva verket en plan af vida större omfattning.

Hvad förkortningsbanan angår, är ännu icke något kostnadsförslag
af Riksdagen kändt för ett dubbelspårs anläggande från Elfsjö till
Jerna. Icke heller äro andra alternativ, som mycket val kunde
ifrågakomma, undersökta. Det är mycket möjligt, att den plan, som
föreligger, är den bästa, men i brist på utredning torde det icke med
full säkerhet kunna påvisas. Frågan om förkortningsbanan torde
dock vara af relativt mindre vigt än frågan om den nya bangårdsanordningen
i Stockholm. Här gäller det en affär, som enligt uppgift
i en Riksdagen tillbandakommen kong! proposition belöper sig till
minst 25,000,000 kronor. Genom anläggande af ett dubbelspår, sådant
som nu är i fråga, fastslås i det närmaste åtminstone ingången till
Stockholm af vestra stambanan. Det blir derigenom svårt, om icke
omöjligt, att taga i betraktande andra alternativ för bangårdsanordningar
i Stockholm än dem, som nu närmast äro i sigte och planlagda.
Behåller man deremot fria bänder med afseende på vestra
stambanans sträckning, kan det ju vara tänkbart, att man vid en
närmare utredning kan komma till ett förslag, som, äfven om det
icke tillfredsställer fordringarna bättre, ändå kan göra det lika bra
och på samma gång leda till begränsning af de stora kostnaderna.
Mot ett uppskof bar det visserligen blifvit anfördt, att anläggandet
af ett dubbelspår vore någonting så nödvändigt, att det icke genom
andra åtgärder, till exempel anordnande af mötesplatser, skulle kunna
uppskjutas ens en kortare tid för vinnande af utredning. De skäl
jag bar kunnat få reda på för detta påstående hafva emellertid icke
kunnat öfvertyga mig om omöjligheten att tills vidare nöja sig med
mötesplatser. Under sådana förhållanden skulle jag gerna sett, att
frågan uppskjutits för utrednings vinnande, men då jag inom utskottet
icke vunnit något understöd, bar jag intet yrkande att framställa.

Herr Fränekel: Kammaren behagade finna, att den fråga, som
bär föreligger med afseende på anläggande af dubbelspår mellan
Huddinge och Tumba, fullkomligt ansluter sig till den åtgärd, som

Anslag till
utläggning af
ytterlig are ett
jernväg sspår
mellan
Huddinge
och Tumba
stationer.

N:0 18. 4

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till
utläggning a f
ytterlig are ett
jernvägsspår
mellan
Huddinge
och Tumba
stationer.
(Forts.)

Riksdagen vidtagit i södra Sverige närmast Malmö för att till de
stora stationerna åstadkomma dubbelspår i stället för enkelspårig
bana. Det är klart, att i den mån trafiken växer och tåghastigheten
ökas på den enkelspåriga jernvägen, framtvingar sig dubbelspåret, och
detta i synnerhet till dessa stora centra. Denna åsigt har Riksdagen
flera gånger visat sig omfatta, först då Riksdagen beviljade anslag
för dubbelspårs anläggande från Malmö ett stycke norrut, hvilket
Riksdagen sedermera för två år sedan beslöt skulle framdragas till
Eslöf. Nu har ordningen kommit till Stockholm, och jag skall
sedermera taga mig friheten visa, att trafiken på vestra stambanan
till Stockholm numera vuxit till sådana dimensioner, att det icke
längre är möjligt att uppskjuta inledandet af trafiken äfven här under
den närmaste tiden på dubbelspår, allt för trafikens jemna gång. Då
skulle man ju kunna tro, att man här kunde förfara på samma sätt
som der nere, att man började vid Stockholm och lade dubbelspår på
den närmaste sträcka, der det ansågs mest behöfligt. Så har Kongl.
Maj:t emellertid icke förfarit i detta fall, utan Kongl. Maj:t har
föreslagit, att man nu endast skulle besluta anläggande af ett dubbelspår
mellan Huddinge och Tumba, hvaremot sträckan närmast Stockholm
skulle bibehållas oförändrad.

Såsom den siste ärade talaren nämnde, är det nödvändigt att
tänka på större anordningar för åstadkommande af lättnader i trafiken
invid Stockholms centralstation, och i sammanhang med dessa anordningar
var, såsom kammaren har sig bekant, täflan utlyst för åstadkommande
af den lyckligaste bangårdsanläggningen liksom af den
bästa anordning för vestra stambanans anslutning till Stockholms
station på annat sätt än öfver sammanbindningsbanan. Vid denna
täfling har det konstaterats, att jernvägstyrelsens program godkändes,
då af 16 täflande 15 hafva ansett klokast att bryta den gamla banans
sträckning vid Elfsjö och att från Elfsjö ingå med en linie till Stockholm
öfver Essingen. Häraf följer, att man ännu icke kunde bestämma
sig för dubbelspår mellan Elfsjö och Stockholm.

Vidare har man söderut varit betänkt på att göra ändringar i
afseende på vestra stambanans sträckning beträffande dess anslutande
till södra stambanan. Undersökningar hafva gjorts dels för att bryta
banans sträckning vid Gnesta, dels för att bryta den vid Jerna, allt
för att på detta sätt få en ginare väg söderut. Af detta torde herrarne
finna, att linien Huddinge—Tumba är oberörd af alla dessa
förslag, och att, då det icke finnes någon anledning att vidare uppskjuta
anläggandet af dubbelspår mellan dessa stationer, man gör
klokast att med det snaraste påbörja detta.

Så låg frågan i sin enkelhet, då den framkom hos Kongl. Maj:t,
men den har under ärendets behandling något komplicerats på den
grund, att en motionär i Andra Kammaren, herr Pettersson, har
framstält ett förslag om anläggande af en ny jernvägslinie från
Stockholm direkt till Södertelje; och om man läser den motionen,
kan man deraf finna, att, såvidt af motionen framgår, ingen annan

5 N:0 18.

Onsdagen den 14 Mars.

utredning föreligger om denna linies beskaffenhet, än att motionären Anslag till
för sin del tycker, att det borde vara en bättre linie än den stam- eu

bana, man nu har. Jag lemnar derhän, huruvida det är klokt att jemvägstpår
på grund af ett sådant inkast i en så vigtig fråga uppskjuta anlag- ™f!jan
gandet af dubbelspåret; men man behöfver bara taga reda på de upp- pcf
lysningar, som jernvägsstyrelsen lemnat, för att finna, att uppskof stationer.
med denna sak på grund af motioner faktiskt icke behöfves. (Forts).

Vid de jemförelser, som under ärendets behandling förekommit
i afseende på kostnaderna för denna nya linie, har det visat sig, att
motionärens beräkningar icke äro jemförliga med statens, emedan
han tänkt sig lutningar af 1 på 60. Detta står alldeles i strid med
hans önskan att förkorta linien för att vinna tid. Ty det bör vara
för herrarne bekant, att, vill man köra fort, får det icke vara på
lutningar 1 på 60. Detta har varit beaktadt vid stambanans första
anläggande, der lutningen icke är större än 1 på 100.

Med afseende å trafiken, sådan den nu befinnes, ber jag att få
påpeka, att afgående och ankommande tåg vid Stockholms centralstation
redan nått ett sådant antal, att man nästan dagligen måste
vara högst ängslig för att sammanstötningar eller oregelbundenheter
skola inträffa. Det bör för herrarne vara tydligt, att, om på en
sådan station, derifrån nu utgår ett så stort antal tåg, förseningar
uppstå på den grund, att tåg der icke kunna mottagas eller derifrån
utsändas på rätta tider, följer deraf på den enkelspåriga (ernvägen,
att alla tåg utefter hela linieu blifva rubbade, och hvad detta betyder
för en jernväg i vårt klimat, derom behöfver man icke orda, tv äfven
om det är möjligt att utan vidare ändra mötesplatser för tåg, torde
man inse, att derom utgifna order äro beroende af telegrafen samt
derpå att såväl afsändare som mottagare fullständigt noggrant göra
sin pligt; ty göra de det icke, kunna lätt olyckor inträffa. Deraf
följer, att man så mycket som möjligt bör söka undvika ändringar i
tågmötena. Om det deremot icke kan undvikas, faller det af sig
sjelf, att förseningar måste inträffa, om utgångsstationen är så trång,
att tågen icke kunnat utsändas derifrån i rätt tid.

Nu har det sagts, att man till förebyggande af dessa olägenheter
borde nöja sig med ett mötesspår mellan Tumba och Huddinge och
derigenom spara in dubbelspåret utefter hela sträckan. Äfven detta
har inom utskottet varit föremål för undersökning, och de upplysningar,
som i detta fall kunnat lemnas af jernvägsstyrelsen, hafva
varit alldeles afgörande för afdelningen och sedan för utskottet att
ställa sig på obetingadt bifall till den kong!, propositionen. Jag ber
då, för att icke besvära med för många siffror, få nämna, att vid en
jemförelse mellan huru många nya tåg, som skulle kunna framföras
på ett dubbelspår, och antalet på ett mötesspår, blir skilnaden högst
betydlig. Såsom saken nu ställer sig, afgå nemligen från Centralstationen
18 tåg söder ut. Om det anlägges ett mötesspår mellan
Tumba och Huddinge, kan detta antal endast ökas med 4, men om
det anlägges ett dubbelspår hela vägen mellan Tumba och Huddinge,

N:o 18. 6

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till inse herrarne, att ett stort antal tåg kan passera hvarandra på den
ytterlig are eft ^eu’ och det medför den fördelen, att då kan antalet tåg ökas med
jernv ags spår 17 nya tåg. Antalet ankommande tåg söderifrån åter är nu 19.

mellan Nöjer man sig med ett mötesspår, kan detta antal endast ökas med 6.
och ^Tumba ^jäeoer man deremot dubbelspår hela vägen, kan det ökas med 19.
stationer. Häraf torde herrarne finna, att äfven om kostnaderna för anläggande
(Forts.) af ett mötesspår i stället för ett dubbelspår på denna sträcka äro
jemförelsevis små, skulle ett dylikt mötesspår endast ofullständigt
fylla det behof, som man nu måste fylla.

Nu kommer dertill, att terrängförhållandcna på linien Tumba—
Huddinge äro sådana, att om endast detta mötesspår nu skulle anläggas,
skulle detta få ske i en lutning af 1 på 100. Schaktningskostnaderna
för den s. k. mötesstationen skulle der blifva mycket
stora och derjemte vara alldeles bortkastade penningar, när man
sedan komme till anläggandet af det verkliga dubbelspåret.

Efter hvad jag nu anfört torde kammaren finna, att alla de
svängningar, som gjorts för att undvika det föreliggande förslaget,
endast skulle medföra tidsutdrägt och ökade kostnader. Således
synes mig, att Kongl. Maj:t på jern vägsstyrelsens förslag haft grundade
skäl att tillstyrka Riksdagen att nu anlägga ett dubbelspår mellan
Tumba och Huddinge utan att tänka sig ett öfvergifvande af den
dyrbara stambana, som redan finnes mellan Stockholm och Södertelje.

Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekdahl: Säkerligen hafva herrarne alla färdats å jernvägen
mellan Stockholm och Södertelje och dervid iakttagit, "huru
illa denna bana är anlagd och i hvilka krökar den går. Sorgligt
nog är orsaken till denna banas olämpliga rigtning att söka hos
svenska Riksdagen. Förhållandet var nemligen det, att öfverste
Ericson, i sitt förslag till denna jernvägsanläggning, hade utstakat
banan genom en bördig och utmärkt vacker trakt med en mycket
genare rigtning än den hon sedermera fick, direkt från Stockholm
öfver Fittja och Bornsjön till Södertelje. Men under den ståndsriksdag,
då denna fråga behandlades, var det någon, som kom att
tänka på att staten egde ett litet pappersbruk för handkraft vid
Tumba, och på denna grund, för att bereda Tumba pappersbruk
fördelen af förbättrade kommunikationer, beslöts det gifva banan en
sådan rigtning, att den nu beskrifver nästan en halfcirkel, och detta
trots att den då tillsatta jernvägskomitén i sitt betänkande den 30
september 1856 uttalat sina betänkligbeter mot denna rigtning och
dervid framhållit »den fula bugt uppåt, som uppstår vid kanalöfvergången
vid Södertelje äfvensom de många mindre krokar förutom
de svåra lutningsförhållandena af 1 på 100, som komme att intaga
icke mindre än 71 procent af banans längd.» Riksdagen beslöt sig
emellertid för sträckningen öfver Tumba, och vi hafva nu i mer än
fyratio år lidit af de olägenheter, som varit en följd deraf. Samtidigt
dermed att Riksdagen bestämde denna banans sträckning,

N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

beslöts äfven att jernvägen skulle anlöpa Södertelje, men på grund
af den krökning banan gör söderut till Tumba och genom den envåldsmagt,
öfverste Ericson både, blef regeringens och Riksdagens enstämmiga
beslut i detta senare afseende icke uppfyldt, utan blef
stationen förlagd på eu staden närbelägen sockens område och kallades
»Södertelje öfre» men har sedermera ombytts efter ställets namn
till Saltskog. Enligt ett af jernvägsstyrelsen nu uppgjordt förslag,
skulle bron öfver Södertelje kanal och banan derifrån söderut så
betydligt höjas, att stationen vid det nuvarande Saltskog finge flyttas
kanske ett par kilometer längre från Södertelje, hvarigenom en
bibana af ungefär tre kilometers längd skulle nödvändiggöras. Statsbanan
komme då troligen att förlora en stor del af den trafik, som
nu tillföres densamma från Södertelje, ett lifskraftigt samhälle, som
nu räknar bortåt 8,000 invånare, hvilket antal inom några år snart
torde komma att uppgå till betydligt mer. Lnder det den nuvarande
banan mellan Stockholm och Södertelje byggdes, uppstodo oupphörligt
svåra hinder; särskildt voro svårigheterna stora vid utfyllandet af
den bank, hvarå jernvägen passerar Tullingesjön. Denna bank är,
såsom herrarne torde hafva sett, mycket hög, 40 å 50 fot öfver
vattenytan. Den byggdes oupphörligt upp till hela sin höjd, men da
man dagen derefter återkom till platsen, hade den försvunnit. Slutligen
kom man till fast mark, men jag har af framstående jernvägsmän
hört, att ännu i denna dag platsen anses som en af de farligaste
på statens jernvägar. Att sålunda på denna bana, som från början
är så illa anlagd och slukat så Racket pengar, för en sträcka af 0
kilometer påkosta ytterligare 900,000 kronor, d. v. s. 100,000 kronor
kilometern, torde icke vara välbetänkt. Nu säger jernvägsstyrelsen,
att de värsta olägenheterna skulle kunna afkjelpas genom anläggande
af ett mötesspår. Den siste ärade talaren påstod en sådan anordning
icke möjlig, men jernvägsstyrelsen uppgifver det sjelf i sitt utlåtande
till Kongl. Maj:t, och genom en undersökning, som verkstälts af
andra ingeniörer än statsbanornas, har man kommit till det resultat,
att ett sådant mötesspår mycket lätt kan anordnas mellan Tumba
och Huddinge. Derför behöflig schaktning skulle endast behöfva
göras af 15,000 kubik-meter, hvilket till ett pris af 4 kronor kubikmetern
skulle göra en kostnad af 60,000. För denna kostnad skulle,
såsom det uppgifvits för mig, ett mötesspår kunna anläggas mellan
Tumba och Huddinge, och då vore i alla fall behofvet för den närmaste
framtiden afhjelpt. Då emellertid nu föreslås att lägga dubbla
spår hela sträckan mellan Tumba och Huddinge, torde det kunna
ifrågasättas, huruvida jernvägsstyrelsens undersökningar äro fullt tillfyllestgörande.
Den bank, å hvilken jernvägen föres förbi Tullingesjön,
bör enligt jernvägsstyrelsens åsigt omläggas för att minska
kurvan, men detta kan väl icke ske på annat sätt, än att banan
dragés längre ut i sjön, der, enligt förut vunnen erfarenhet, utfyllningar
endast med största svårighet kunna ske, och jag undrar, om
jernvägsstyrelsen tillräckligt beaktat och undersökt detta förhållande.

Anslå!i till
5utläggning af
ytterligare ett
jernväg* spår
mellan
Huddinge
och Tumba

stationer.

(Forts.)

N:o 18. 8

Onsdagen den 14 Mars.

f*’}*la9 till Vid aktiebolaget Separators gård Hamra har man efter gjord underytterligareett
sökl,inS för uppförande af en byggnad vid Tullingesjön i närheten af
jernvägsspår jernvägslinien kommit till det resultat, att i grunden förekom ett 20
iTdcT™ me^er mögtigt lager af jäslera, som man först hade att gå igenom,
och Tumba ‘noan man träffade på fast mark; och detta var invid stranden; huru
atationer. mycket värre skall det då icke vara längre ut i sjön? Antagligt är,
(Forts.) att under sådana förhållanden 900,000 kronor, huru hög siffran må
synas, icke komma att räcka till på långt när, utan det kommer att
gå här såsom i andra af statsutskottet i föreliggande betänkandet
anförda fall, att kostnadsförslaget betydligt öfverskrides. Det synes
mig, att, innan man gifver sig ut på dessa dyrbara företag, allt
möjligt bör göras, alla till buds stående försök icke underlåtas för
att få undersökt, om icke en lämpligare och trafikens behof mer motsvarande
bana kan bringas till stånd. Jag vill här alldeles icke förorda
någon särskild linie, endast påyrka, att en så noggrann och
allsidig undersökning som möjligt eger rum, och då jernvägsstyrelsen
uppöfver, att undersökning skett, tror jag, att denna icke'' är till
fyllest. Visserligen vet jag, att utredning verkstälts rörande banan
öfver Mälaröarne, men jag har mig icke bekant, att undersökning
skett för andra sträckningar. Den sträckning, öfverste Ericson först
ville hafva, borde väl åtminstone komma i betraktande, och skulle
denna bana, synes mig, mycket väl kunna anknytas till den af jernvägsstyrelsen
tänkta öfvergången öfver Essingen, och banan sedan dragas
öfver Hägersten, Vittja och Bornsjön. Denna bana skulle gå nästan
rätt på Södertelje och vara många kilometer kortare än den nuvarande.
Undersökningen för densamma borde enligt mitt förmenande vara
lätt verkstad; säkerligen finnes hos jernvägsstyrelsen mycket användbart
materiel uti de arbeten, som gjordes under öfverste Ericsons tid.

Utskottet medgifver visserligen de ogynsamma krökningsförhållandena
å den nuvarande banan. Men, mina herrar, om nu ett nytt
spår lägges, såsom här föreslås af utskottet, och dervid några ändringar
vidtagas, betviflar jag dock, att förhållandena blifva stort bättre än å
nuvarande banan. Vidare andrager utskottet, att lutningarne här icke
äro större än 1 på 100, men utskottet har icke erinrat derom, att,
såsom af 1856 års jernvägskomité framhålles, dessa lutningar förekomma
på 71 procent af banans längd. Möjligen kunna dessa stigningar
något minskas, men de komma ändå att qvarstå på en betydlig
sträcka, hvilket, enligt hvad jag hört af framstående jernvägsmän,
måste vara till betydande olägenhet för banans trafikerande.

Utskottet säger vidare, att anläggning af ny bana skulle föranleda
till inrättande af dubbla stationer, dubbla tjenster samt dubbel banbevakning.
Det är nog sant, att allt detta skulle behöfvas, men
sådant spelar icke någon synnerlig rol; den nuvarande banan skulle
i alla fall trafikeras såsom lokalbana, och med kännedom om den
framgång, hvarmed dylika kuuna drifvas i närheten af stora städer,
kan man mycket väl förstå, att äfven denna skulle bära sin kostnad
och lemna full ersättning både för driften och för derpå nedlagdt

9 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

kapital. Denna bana skulle dessutom mycket väl kunna användas
för framförande af de stora godstågen till Södra stationen och Stads -

Såsom skäl för den nuvarande sträckningens olämplighet vill jag
ytterligare framhålla, att under de 40 år, denna bana egt bestånd, har
under hela denna tid icke en enda industriel anläggning i närheten
af densamma kommit till stånd, vare sig från Liljeholmen fram till
Södertelje eller mellan Saltskog och Gnesta. Den enda här existerande
fans förut, det lilla pappersbruket vid Tumba. Vid andra
banor, som blifvit anlagda i Stockholms granskap, hafva vi deremot
sett industriella anläggningar uppstå och blomstra i mängd; vid Saltsjöbanan
t. ex. har den ena fabriken efter den andra blifvit anlagd,
jernvägsstyrelsen har, såsom man sett af tidningarne, uttalat sig
ganska skarpt emot alla förslag till ändringar å nu ifrågavarande
sträcka, men att, såsom chefen för banafdelningen uttalat, industrien
skulle lida förlust genom borttagande af nuvarande bana,
det var mer än man kunnat tänka sig, då det icke finnes industriella
anläggningar utefter densamma och det åtminstone ännu icke
varit tal om banans borttagande samt, såsom förutvarande baningeniör
på detta distrikt, han väl borde veta, att någon industri icke finnes
utefter denna jernväg. Det synes häraf framgå, som om alla möjliga
skäl både rimliga och orimliga anlitades för att göra om intet de
förslag till förbättrade jernvägsförbindelser, som här framkommit.

Med hänsyn till de olägenheter, hvilka, såsom jag sökt visa,
äro förbundna med den ifrågavarande banans nuvarande rigtning,
samt de lättnader i vissa hänseenden, som med en ny bana stå att
vinna, tillåter jag mig instämma med motionären och hemställa om
bifall till hans förslag om ytterligare undersökning, innan beslut
fattas om anläggning af dubbelt spår mellan Tumba och Huddinge.
Jag yrkar sålunda bifall till motionen.

Anslag till
råläggning af
ytterligare eif
jernvägsspår
mellan
Huddinge
och Tumba
stationer.
(Forts.)

Herr Tamm, Hugo: Då yrkanden gjorts om afslag å utskottets
hemställan, må det tillåtas mig att yttra några ord till svar härpå.

Man har försökt att göra denna fråga till en mycket stor fråga;
så har man, då man talat om distanserna, om projekt till deras förkortande,
utsträckt jemförelserna till hela linien mellan Stockholm
och Gnesta, som skulle blifva kortare genom den föreslagna banan
än den nuvarande stambanan å denna sträcka. Jag skulle icke ens
vilja gå så långt, att jag vill erkänna, att det beslut, som kan komma
att fattas enligt föreliggande förslag, blefve bestämmande för Stockholm—Södertelje-banans
framtida sträckning, såsom man skulle kunna
antaga af den diskussion, som här förekommit. Frågan är onekligen
mycket mindre och rör sig om sättet och möjligheten för att under
den närmaste tiden kunna sköta trafiken å linien Stockholm—Södertelje
så väl, som trafikanterna hafva rätt att fordra; och då man vet,
hvilka stora planer föreligga för anordnande af ny station i Stockholm
och banans inledande dit, så kan man icke och bör icke, såsom den

N:o 18 10

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till förste talaren ansåg, vänta på undersökningens resultat i sist nämnda
''ytterligareett afseenden- innan »ägot göres för att afhjelpa olägenheterna å leden
jemvägsspår Stockholm—Södertelje. Ty det är icke nog med undersökningen.

mellan Derför att denna är gjord, kommer man icke fortare fram på nämnda
och Tumba lime’ då der ar tråtlgt om plats. Man Unge då utsträcka sin väntan
stationer, på att något gjordes för linien Stockholm—Södertelje under hela
(Forts.) den långa tid, som erfordrades dels för utredning om ingångsbanan och
den blifvande stationen i Stockholm och dels deras byggande, men
under hela denna tid finge man då behålla nuvarande svåra förhållanden.
Jernvägsstyrelsens förslag afser således endast att man

skulle lätta dessa trafikmöjligheter så mycket, som nu kan åstadkommas
genom läggande af dubbelspår mellan Tumba och Huddinge,
livilket är den svåraste sträckan. Då det alltså icke gäller annat
än att möjliggöra framförandet af nuvarande trafik under de närmast
följande åren, synes det mig rent af nödvändigt att lägga detta spår,
der den största lättnaden vinnes, och man behöfver ej gå längre än
att den frågan löses, huru under de närmaste åren trafiken skall kunna
skötas på bästa och billigaste sätt, livilket sker genom det kongl.
förslaget. Det har nu talats om huruvida detta med nödvändighet
föranleder utläggande af dubbla spår utefter hela banan Stockholm—
Södertelje. För min del kan jag säga, att jag tror och, efter allt
hvad vi sett i utskottet, är derom öfvertygad, att den bästa och
klokaste utvägen skall finnas vara att här lägga dubbla spår, tv denna
väg in till Stockholm blefve icke längre än någon annan. Visserligen
kunde man, såsom den föregående talaren föreslog, bygga en jernväg
som ginge rakare, men huru tvenne linier, hvilka förena samma
punkter, den ena rät och den andra, såsom samme talare uttryckte
sig, krokig, kunna vara i det närmaste lika långa, det öfvergår mina
geometriska begrepp. Den sträckning, som förordades, skulle visserligen
icke gå genom obebyggda trakter, men deremot ledas öfver sjöar
på icke mindre än sju broar. Vår statskassa är nu visserligen rik,
men att mellan Stockholm och Södertelje bygga tre spår, ty den nya
banan måste naturligtvis blifva dubbelspårig, på samma gång den
gamla linien bibehölles, och det innan sådant behöfdes för trafikens
framförande på denna sträcka, synes mig nästan för raskt gjordt.
Dessutom är det tydligt, att den gamla banan med dubbla spår icke
blott för lång tid skall vara tillräcklig för framförande af trafiken,
utan äfven kommer att blifva eu lika god bana som någon annan i
vårt land, ty, såsom herr .Fränekel yttrade, äro hvarken lutningsförhållanden
eller kurvor på något sätt afskräckande. Om man således
tänker sig fram i tiden något längre än med jernvägsstyrelsens förslag
afses, kan man här anlägga en dubbelbana lika bra som å någon
annan sträckning, och fullt tillfredsställande för behofvet, utan att
man derför behöfver leta sig fram med något tredje spår.

Fiu är emellertid fråga om mått och steg för att möjliggöra trafikens
säkra framförande under flera år, låt vara'' till en kostnad af 900,000
kronor. .Derigenom lår man tid att grundligt öfverväga de stora

11

Onsdagen den 14 Mars.

byggnadsplanerna i Stockholm samt förslaget om sjelfva ingången,
liksom äfven dessa planers utförande derigenom underlättas. Jag
tror icke något riskeras genom ett bifall till det föreliggande förslaget,
äfven om det skulle innebära, kvilket det icke gör, ett fastslående
af behofvet af dubbla spår å hela sträckan mellan Stockholm och
Södertelje.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
bifall till* hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare
derpå att kammaren, med af slag å utskottets hemställan, skulle bifalla
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten III.

Herr Wester: Jag skall icke tillåta mig att gentemot ett enigt
statsutskott framställa något yrkande om ändring af anslaget i denna
punkt, men jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet på önskvärdheten
af att, innan så stora anspråk på ökning af den rullande
materielen vid statens jernvägar vidare framkomma till Riksdagen,
den redan befintliga materielen måtte användas på ett mera effektivt
sätt. Redan förut har här i kammaren påpekats, hurusom en enkel
förändring i jernvägstaxan med afseende på vagnarnes lastning vore
mägtig bespara ett stort antal vagnar. Så har skett i andra länder;
hvarför skulle det då icke kunna ske äfven hos oss? I Danmark
t. ex. erhålla trafikanterna 10 procents rabatt å fraktkostnaden, då
lastning sker till vagnens fulla bärighet, och i Tyskland finnes en
särskild taxa för att befordra detta, men i Sverige deremot kostar
frakten lika mycket, antingen man lastar 10,000 kg. spanmål på två
vagnar eller på en. Genom att uppmuntra trafikanterna att lasta
vagnarne till deras fulla bärighet skulle man i många fall komma att använda
en i stället för nu två vagnar, till båtnad för så väl trafikanterna
som för staten sjelf. Detta har så mycket större betydelse, som
vagnarne i allmänhet väga lika mycket eller mera än godset, de äro
lastade med, och att de på de längre utstånden, t. ex. mellan Vermland
och Göteborg, endast kunna göra en resa i veckan. Nu är det
visserligen sant, att i Sverige tontalet per axel är ganska stort derigenom,
att i bruks- och grufdistrikten jernvägsvagnar i allmänhet
lastas till deras fulla bärighet, men genom den förändring jag påpekat
kunde ytterligare förbättring i så afseende vinnas, och många vagnar
besparas.

Det är ju äfven gifvet, att genom dessa oerhörda beställningar
af materiel verkstäderna ansträngas öfver liöfvan. De måste öka sin
personal; hvarje hit af maskinerna fördyras, och materielen i sin
helhet blir långt dyrare, än om beställningarne skett mera successivt.

An slag till
ny rörlig
materiel rid
statens
trafikerade
jernvägar.

N:o 18. 12

Onsdagen den 14 Mars.

^n^rörli^ se(^an konjunkturerna förändras och trafiken minskas, behöfva

materiel ^vid jernvägarne icke längre någon ökning af materielen; och verkstäderna,
statens som då mer än förut behöfva dessa beställningar, kunna icke vidare
trafikerade påräkna dem i samma omfattning.

J(Forts.)r'' ’Jaö kar blott velat erinra om dessa förhållanden, då jag anser
dem hafva mycket stor betydelse, men har, herr vice talman, icke
något yrkande att göra.

Herr von Möller: I motsats till den föregående talaren yrkar
jag bifall till föreliggande punkt. Jag skall derjemte be att få påpeka
några sakförhållanden, som jag anser förtjena att uppmärksammas.

Här är visserligen fråga om icke mindre än 5,000,000 kr., men det
är alldeles naturligt, att man behöfver stor materiel för att tillgodose
den sig alltjemt ökande trafiken och för att ersätta den gamla, som
nötes eller förstöres genom olyckshändelser, hvilket senare beklagligtvis
under förra året, särskildt i södra Sverige, å vestkustbanan, ganska
ofta förekommit. Herrarne känna nog till en viss statistiker, Mark
Twain, den amerikanske skämtaren, som i en af sina »sketches»,
»Danger lying in bed», med siffror visar, hur mycket farligare det
är att ligga till sängs än att fara på jernväg, emedan ju många flera
menniskor omkomma i sängen än under jern vägsresor. Jag vet icke,
om den bekante författaren färdats på vestkustbanan; han skulle då
möjligen hlifvit något mera betänksam i sina kalkyler, ty vestkustbanan
bär varit särdeles väl tillgodosedd i fråga om olyckstillbud.
Visserligen utan förlust af menniskolif, men ganska stor skada å
materiel har åstadkommits. Under de senare månaderna förlidet år
urspårade kontiuentaltåget i Kågeröd på grund af felaktig vexel, vid
Böketofta skedde äfven urspåring. Lokomotivet gick sönder, och det
reqvirerade hjelp]okomotivet körde emot den på spåret qvarstående
maskinen. Och sedan den ganska allvarsamma olyckshändelsen i
Malmö! Hvem eller hvad som kan sägas vara orsak till dessa upprepade
olyckstillbud, känner jag icke, men jag antager och hoppas,
att jernvägsstyrelsen må göra allt för att förekomma dessa upprepade
olyckstillbud, och jag ber att få erinra om att de omnämnda olyckstillbuden
ingalunda äro de iörsta på denna handel. Jag erinrar mig
sålunda ganska allvarliga olycksbud 1898, särskildt vid Engelholm.
Jag hoppas, att öfverdirektör Almgren, som ju är synnerligen mån
om vården af sin materiel, måtte se till, att på ett eller annat sätt
denna materiel äfven på vestkustbanan måtte få åtnjuta tillräckligt
skydd; hvad de resandes lif och lemmar beträffar, få de väl skydda
och skylla sig sjelfva!

Medan jag har ordet, hoppas jag herr vice talmannen och kammaren
tillåta mig fästa uppmärksamheten på en inkonseqvens, som,
det tyckes mig, förtjenar rättelse. I de senaste jern vägskoncessionerna
har staten i den punkt, deri koncessionsinnehafvarne förpligtas
fortskaffa trupper, fångar o. s. v., tillfogat en bestämmelse så
lydande: »skolande vederbörande länsmän eller tillsyningsman för

13 N:0 18.

Onsdagen den 14 Mars.

allmänna ordningens upprätthållande ega att, hvar inom sitt tjenstgöringsområde,
åtnjuta fria resor å jernvägen». Detta är icke förhållandet,
såvidt jag har mig bekant, å statsbanorna, och det synes
mig oegentligt, att staten ålägger de enskilda jernvägarna någonting,
som den sjelf antagligen glömt medgifva förutnämnde tjensteman på
sina egna jernvägar. Jag hoppas åtminstone att i denna sak vinna
understöd af de tio landshöfdingar, som kammaren har förmånen att
räkna bland sina medlemmar.

Herr Dieden: Det är ju så, att när ett uttalande icke gensäges,
så anses det gilladt af dem, som höra det. Jag kan derför icke
underlåta att något bemöta herr Westers yttrande.

Från jernvägssynpunkt är det naturligtvis det fördelaktigaste, om
en vagn aldrig behöfver lastas mindre än med 10,000 kgm. Men
den trafikerande allmänhetens intresse bör också tillgodoses. Det är
icke alltid man kan skicka så stor varumängd som 10 tons, derför
är man glad att på svenska statsbanan få sända 5 tons efter vagnslastfrakt.

I utlandet, der så mycket större varumängder forslas på jernvägarne
än i vårt land, är nog lämpligt att räkna 10 tons till minimivagnslast,
men för trafiken här hemma är 5 tons fördelaktigast.

Herr Wester: Den siste ärade talaren har synbarligen missuppfattat
mitt yttrande. Jag sade, att man skall uppmuntra trafikanterna
att skicka fullastade vagnar, d. v. s. att lasta dem till sin fulla
bärighet. Det är detta som bör uppmuntras, men icke skall man
derför försvåra eller fördyra sändningen af mindre partier, utan må
det vara trafikanters fortfarande rättighet; men man bör dock uppmuntra
trafikanterna att sända vagnar lastade till sin fulla bärighet,
ty detta blir då det fördelaktigaste såväl för trafikanten som för
staten.

Herr Dieden: Någon uppmuntran kan väl icke ske på annat
sätt än genom att sätta frakterna jemförelsevis lägre för 10,000 tons
än för 5,000 tons; och det är det jag sätter värde på, att man får
skicka så litet som 5,000 tons efter de lägsta fraktsatserna.

Herr Wester trodde, att man skulle kunna spara, så att man
icke behöfde så många nya vagnar, som här föreslagits. Men hvar
och en, som något känner trafikförhållandena, vet ju, att de begärda
500 godsvagnarna icke på långt när fylla den brist, som för närvarande
förefinnes. Jag anser det dock för alldeles korrekt att icke
för ett år begära flera, så kan med likadan beställning fortsättas i
många år. Jag yrkar bifall till utskottets framställning.

Herr Wester: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag ännu en
gång tager ordet. Jag påpekade i mitt anförande nyss, huru förhållandena
äro ordnade i Danmark; der åtnjuter trafikanten 10 procent

Anslag till
ny rörlig
materiel vid
statens
träfiberade
jernvägar.

(Forte.)

N:o 18. 14 Onsdagen den 14 Mars.

Anvrörli11 rabatt på fr.aktk°stnaden, då han lastar vagnen till full bärighet.
materiel vid höjer icke frakten på godset, om man icke lastar mera än 5,000

statens kg.; frakten för denna qvantitet är oförändrad, men då man lastar

tT-eravåqar vaSner? till full bärighet, åtnjuter man någon nedsättning, och det är
J (Ports.)r detta Jao all man skall uppmuntra, ty det är egnadt bespara ett
stort antal vagnar och blir, såsom jag upprepade gånger sagt, till
vinst för såväl staten som trafikanten.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält.

Punkten IV.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
från Gellivare
till
riksgräns eu.

Punkten V.

Herr Unger: Herr vice talman, mina herrar! Jag vill härmed
gifva till känna, att jag instämmer med statsutskottet i dess uttalande,
då det framhåller »önskvärdheten af att i ärenden, som framdeles
hänskjutas till Riksdagens afgörande, mera tillförlitliga kostnadsförslag
måtte framläggas än det, som legat till grund för Riksdagens beslut
beträffande den jern vägsanläggning, som nu är i fråga.» Och hvem
skulle icke instämma häruti?

Hvad nu särskildt detta kostnadsförslag beträffar, torde, såsom
det vill synas, regeringen dock hafva varit delvis missledd af jernvägsstyrelsen.
Det förefaller åtminstone så, då man får läsa, att
jern vägsstyrelsen numera, bland annat, vunnit erfarenhet om »att
rälsläggnings- och grusningsarbetena uti sådana trakter, hvarom här
vore fråga, kunde endast under en obetydlig del af året lämpligen
bedrifvas.»

Att sådana arbeten norr om polcirkeln icke kunde bedrifvas under
mera än en kort tid om året, trodde man väl vara klart förut.

Vidare talar jernvägsstyrelsen om att »virke till vida större
omfattning, än hvad som ursprungligen beräknats», skulle åtgå.

I detta afseende måste jernvägsstyrelsen alltså hafva gjort en
origtig beräkning; detta kunde Kongl. Maj:t icke kontrollera, då kostnadsförslaget
framlades. Slutligen säger jernvägsstyrelsen, »att de förberedande
åtgärderna för arbetenas bedrifvande, såsom transportvägars
anläggande och underhåll, befäls- och arbetarebostäders uppförande,
materialtransporten m. m. — särskildt vid norra distriktet —
visat sig i följd af lokala förhållanden draga väsentligt större kostnad,
än hvad som skäligen kunnat förutses.» De lokala förhållandena
trodde man eljest skulle vara kända för jernvägsstyrelsen, sedan undersökningar,
afvägningar och utställningar blifvit gjorda.

En annan sak, som vållat den ökade kostnaden, är den, som det
säges, opåräknadt höga prisstegringen på arbeten och materialier. Det
är naturligtvis icke godt att förutse tillkommande ting, men det var

15 N:o 18

Onsdagen den 14 Mars.

dock, synes det, ganska stor anledning att antaga, att prisen på arbete
skulle stegras. Man vet, att prisen på alla varor stiga vid stegrad
efterfrågan, och det är en högst betydligt stegrad efterfrågan på arbetskrafter,
som genom dessa stora jern vägsbyggnader åstadkommits. Det
framhölls ock af statsutskottet 1897, då stor enskild spekulation rådde
icke blott i jernvägar, utan i andra industriella anläggningar, att det
redan då var knappt om arbetskraft och att staten derför borde gå
hofsamt till väga med afseende å ifrågasatta jernvägsanläggningar.
Men då frågan om Ofotenbanan år 1898 kom å bane, sökte herr
civilministern lugna farhågorna i nämnda hänseende med försäkran,
att dervid ej skulle tagas i anspråk andra arbetskrafter än norrländingar
och löst folk. Det har mycket rigtigt visat sig, att der till en
stor del användts norrländingar; men jag förmodar, att dessa icke
voro sysslolösa förut, innan de kommo till jernvägen, och det arbete.
de eljest haft att uträtta, väl måst ersättas af andra arbetare. På
det sättet inverka ock banbyggnaderna i Norrland på arbetsprisen i
hela landet. Att tro att, om man använder folk från en viss ort
inom riket, detta icke inverkar på arbetsprisen inom det öfriga landet,
förefaller mig vara detsamma som att tro, det man skulle kunna förbruka
så mycket vatten som helst vid norra ändan af en sjö utan
att vattennivån vid södra ändan af sjön förändrades. Paktiskt är, att
det måste inverka och har inverkat. Men den hufvudsakliga olägenheten
deraf är icke, att anläggningskostnaden för banan derigenom
fördyrats, utan den hufvudsakliga olägenheten af de stegrade arbetsprisen
är de svårigheter, hvaruti industriidkare, bergsbruksidkare och
jordbrukare kommit genom arbetslönernas stegring. Och, hvad värre
är, derefter kommer en reaktion. Tv efter en sådan hausse som
denna kommer nog en baisse, och då blir det svårt för arbetarne,
som blifvit vana vid öfverflödet, att sätta sig in i de nya förhållandena.
Att regeringen och den med regeringen i fråga om Ofotenbanan liktänkande
riksdagsmajoriteten icke kunnat förutse, hvad som dock
skäligen bort antagas och befaras, att arbetsprisen skulle stiga, är ur
den af mig angifna synpunkten en stor olycka för landet. Emellertid,
vare härmed huru som helst, lärer det väl nu icke återstå annat än
att göra såsom Kongl. Maj:t och statsutskottet föreslagit. Detta
kännes ganska tungt för den, som försökt både med tal och röst att
arbeta emot denna bana, hvilken jag och många med mig anse vara
ur nationalekonomisk synpunkt oklok och ur politisk synpunkt farlig.
Men ännu tyngre skall det väl kännas, kan jag tro, för dem. som
hafva på sitt ansvar att hafva låtit denna bana komma till stånd.
De kunna naturligtvis trösta sig och känna sig tilllredsstälda dermed,
att de derigenom afvärjt en eljest nödvändig partiel ministerkris.
Jag vill gerna unna dem all den tillfredsställelse, de deraf kunna
hemta, men tillåter mig dock att i detta sammanhang säga, hvad jag
i annat sammanhang sagt på detta rum och äfven i dag antydt, att
jag nemligen anser hänsynslöst forcerande af jernvägsbyggandet synnerligen
oklokt och olyckligt i en tid, då, ur synpunkten af höjda

Andag till
fortsättande
af statsbanan
från Gellivare
till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 18. 10

Onsdagen den 14 Mars

fortsättande arj)e^8Pr*s oc^ mec^ sådana finansiella förhållanden, som nu råda, det
a/statsbanan måste lända både staten och den enskilde till skada att binda alltför
från Gilli- mycket kapital i jernvägar, som sent gifva ränta på hvad man nedvare
till lågt derpå.

r<(Forts*)*” bär, herr vice talman, intet yrkande att göra. Jag har blott

känt mig af min riksdagsmannapligt uppfordrad att uttala "de betänkligheter,
som jag och mången betänksam man hyser i fråga om
det forcerade jernvägsbyggandet, både hvad beträffar enskilda banor
och statsbanor. Och jag vill uttala den förhoppningen, att Riksdagen
hädanefter skall med mera betänksamhet tillmötesgå sådana framställningar,
vare sig de göras till kabinettsfrågor eller icke. Jag har, som
sagdt, intet yrkande att göra, utan måste, eftersom ett aftal föreligger,
som maste al staten fullgöras, till följd af omständigheternas magt instämma
i statsutskottets utlåtande äfven i fråga om anslaget, men
detta är jag nödd och tvungen till.

Herr statsrådet von Krusenstjerna: Att den omständigheten,

att kostnaderna för Ofotenbanan så högst betydligt, nemligen med
25 procent, öfverstigit det belopp, hvartill de beräknats uti det 1897
af jernvägsstyrelsen uppgjorda, af Kongl. Maj:t för 1898 års Riksdag
framlagda och da af Riksdagen godkända kostnadsförslaget, att den
omständigheten, säger jag, väckt uppmärksamhet inom statsutskottet
och ^Riksdagen är ju ganska naturligt; och det är, synes det mig,
också helt naturligt, att det väckt särskild uppmärksamhet, hvarför
icke säga missnöje, hos de män, livilka då af fullaste öfvertygelse om
banans olämplighet motsatte sig sjelfva banans anläggning. Emellertid,
banan är beslutad; att den skall komma till stånd och fullbordas är
nu en genom kontrakt fastslagen sak, och jag hemställer till kammarens
ärade ledamöter, om det är skäl att, då så är, rifva upp den
gamla tvistefrågan. Jag ber dei''för att endast få sysselsätta mig med
sjelfva anledningarna till att kostnadsförslaget blifvit öfverskridet.

Utskottet medgifver sjelf, att detta till väsentlig grad beror på de
högst betydligt ökade arbets- och materialprisen; och jag hemställer
till kammaren, om denna ökning var möjlig att känna 1897. Jag
tror icke det var möjligt, och jag sluter till detta deraf, att om man
ser på den mängd kostnadsförslag, som då uppgjordes för enskilda
jernvägar, finner man, att de grundats på A-prisen efter den tidens
förhållanden och att det visat sig, att äfven dessa kostnadsförslag i
betydlig grad öfverskridits. Jernvägsstyrelsen är sannerligen icke den
ende jernvägsbyggare här i landet, som fått röna verkningarna af
denna stegring. V i hafva genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt upplysning från enskilda jernvägar, som den tiden startade
jernvägsföretag, hvilka sedan blifvit fullbordade, och det har visat sig,
att äfven för dessa hafva kostnaderna i betydlig mån stegrats. Så
t. ex. hafva vid Malmö—Kontinental-banan kostnaderna öfverskridit
de beräknade med 55 procent, vid Ramnäs—Kolbäcks-banan — jag
nämner denna, ty den ligger nära en under byggnad varande stats -

17 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

bana — hafva de öfverskridits med 43 procent, vid hanan Vestergötland—Göteborg
med 21 procent. Detta är banor, som utförts af
jern vägsbolagen sjelfva, och derför bar man fått exakta uppgifter om
de verkliga kostnaderna. Hvad angår de banor, som byggts på entreprenad,
bar man naturligtvis icke kunnat få några sådana uppgifter,
men jag misstager mig nog icke, då jag tror, att äfven der
entreprenörerna icke haft skäl att, som man säger, »rosa marknaden».
Ser man på den utredning angående anledningarne till kostnadsökningen,
som jernvägsstyrelsen på min begäran uppgjort och hvilken blifvit
till statsutskottet öfverlemnad, skall man finna, att, såsom jag säger,
eu stor del af denna ökning berott på stegringen af arbets- och materialpris.
Jag beder kammaren om ursäkt, att jag går något i detalj,
men det är af vigt att klargöra saken. I fråga om terrasseringskostnaderna
förekommer en qvantitativ ökning i verkstäld jordbrytning,
som betingat en ökning i kostnaden af omkring 437,000 kronor
mot hvad som står i kostnadsförslaget; men detta beror derpå, att
under banans fortgående byggnad hafva förändringar vidtagits i fråga
om liniens läge. Dessa förändringar hafva medfört dels en vägförkortning
af omkring 6 kilometer och dels nedbringande af lutningsförhållandena
på en icke oväsentlig sträcka, hvilka omständigheter å
andra sidan medfört, att broarnas antal kunnat minskas, hvarjemte
naturligtvis en minskning i öfverbyggnaden äfven egt rum, då banans
längd något förkortats. Härigenom har denna ökning i kostnaden,

437.000 kronor, blifvit mer än väl kompenserad. Granskar man
denna utredning vidare, finner man, att på sjelfva ökningen af arbetsoch
materialprisen komma sådana stegringar i kostnaderna som t. ex.
för terrasseringsarbeten 806,000 kronor, banbevakningens bostäder

101.000 kronor, öfverbyggnad till hufvudspåret — detta är den största
ökningen — 1,132,000 kronor. Vidare har man under arbetets fortgång
kommit till insigt om — det var regeringen, som ansåg denna
förändring lämplig — att två mötesplatser borde förändras till mindre
stationer, nemligen Kalixfors och Fjällåsen. Under de två vintrar,
■som gått sedan arbetet påbörjades, har man dessutom fått kännedom
om snöförhållandena vid riksgränsen. Man kunde förut icke hafva
kännedom derom af det naturliga skälet, att der funnos inga menniskor
och att följaktligen ingen kunnat verkställa några observationer,
huru snöförhållandena gestaltade sig. Nu har man funnit, att man
måste vidtaga ännu större åtgärder än vid stationen vid Storlien i
fråga om att öfverbygga både spåren och en stor del af stationerna.
Härigenom hafva stationskostnaderna ökats med 80,000 kronor.

Jag antager emellertid, att det icke är dessa poster, som gifvit
anledning till det uttalande, statsutskottet funnit sig föranlåtet att
gorå, utan att det är den betydliga tillökningen på den sista posten
i kostnadsförslaget, posten »arbetsledning m. m.» De af eder, mina
herrar, som haft anledning taga närmare kännedom om jern vägsbyggnader
och uppgörande af kostnadsförslag, veta att under denna post sammanföras
alla kostnader för administration, alla kostnader för bildande
Första Kammarens Prut. 1900. N:o 18. 2

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
frän Oellivare
till
riksgränsen.
(Forts.)

N:o 18. 18

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
från Cfellivare
till
riksqränsen.
(l^orts).

Onsdagen den 14 Mars.

af förråd, för transporter på banan, för bostäder åt arbetarne under
byggnadstiden, med ett ord kostnader för alla sådana arbeten, hvilka
det är svårt och emellanåt omöjligt att på förband känna, vare sig
till hvilken utsträckning de skola förekomma eller hvilka pris de
skola betinga; och det är på dessa poster den betydligaste ökningen
visat sig. Jernvägsstyrelsen hade, när den uppgjorde förslaget, beräknat
dessa kostnader till 18 procent af den öfriga byggnadskostnaden.
Jernvägsstyrelsen ansåg, att den hade tagit till ganska mycket, ty det
var vida högre än något annat kostnadsförslag — och vida högre än
i det kostnadsförslag, som uppgjorts för Huddinge-spåret — och jernvägsstyrelseu
ansåg sig derigenom hafva gått högre än den egentligen
hade anledning till. Den hade endast att utgå från erfarenhet från
de föregående jernvägsarbetena, men denna erfarenhet har icke varit
tillräcklig. Och jag vill hemställa till kammaren, om icke detta varit
ganska ursäktligt. Ty det är alldeles säkert, att här i Sverige har
det icke förekommit, och jag tror näppeligen någon annanstädes i
verlden heller, att utföra en bana, som på så långa sträckor skall gå
öfver ett obebodt högfjell på så hög latitud som Ofoten-banan. Man
har sagt, att jernvägsstyrelsen kunnat genom föregående undersökningar
taga närmare reda på dessa omständigheter. Men det torde
ursäktas mig, att jag säger, att jernvägsstyrelsen icke kunnat hafva
reda på alla faktorer, emedan inga menniskor funnos deruppe att få
upplysningar utaf angående transportkostnader, anläggning af vägar,
förrådsbyggnader o. d. eller i hvad mån det skulle blifva nödvändigt
åt t uppföra arbetarebostäder m. m. Detta är saker, i afseende å
hvilka jernvägsstyrelsen måste röra sig med ovissa faktorer, och det
är detta, som föranledt den ökade kostnaden. Att kunna förutse detta
1897 eller för Kongl. Maj:t och Riksdagen 1898 vågar jag påstå
var nästan omöjligt. Och jag sluter dertill äfven deraf att, såsom
kammarens ledamöter behagade erinra sig vid den genomgående granskning,
som äfven sjelfva kostnadsförslaget undergick i denna kammare,
var det ingen enda bland de uppträdande, som ansåg kostnadsförslaget
för lågt, utan anmärkningar gingo ut på, att kostnadsförslaget snarare
vore för högt. Och då så var förhållandet, är det ju ganska naturligt,
att detta var uppfattningen äfven hos jernvägsstyrelsen.

Herr von Möller: Jag ber att för min ringa del få uttrycka

min tacksamhet till utskottet för dess uttalande. Det är för en obetydlig
landtbo som jag alltid mycket angenämt att få läsa så fint
och artigt skrifna saker; man märker, att de komma från synnerligen
verserade och tina män, och jag tackar dem för den hofsamma formen
men ändå mera för den allvarliga meningen. Äfven jag förenar mig
i statsutskottets önskan, och hoppas, att Riksdagen för framtiden
måtte besparas så pass obehagliga öfverraskningar, som nu i föreliggande
fråga.

Herr civilministern antydde, att man icke borde rifva upp den
gamla stridsfrågan, men å andra sidan tycker jag det vara nästan

19 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

mycket begärdt, att man skall strö blommor öfver den, helst då man
erinrar sig sakens förhistoria, den starka agitationen inom Riksdagen,
de båda portföljer, som lades i vågskålen för att få den att slå åt
det håll, man ville, och icke minst den obetydliga majoritet af 7 röster,
som vans för regeringens förslag bland 135 röstande i denna kammare.
När jag erinrar mig, hvilken allvarsam insats regeringen gjorde
i striden, är jag öfvertygad om att det var regeringens önskan att
tf tout prix erhålla denna jernväg, men jag känner mig icke fullt
öfvertygad, att detta var Riksdagens önskan. Riksdagen röstade med
fullt förtroende för de framlagda siffrorna — jag antager det naturligtvis,
ty sjelf var jag, såsom protokollet utvisar, reservant mot beslutet
— och jag är icke viss om att, derest Riksdagen kunnat förutse
hvad som nu inträffat, nemligen att denna jernväg skulle komma
att kosta omkring en tredjedel mera, än då uppgafs, majoritet för
frågan skulle hafva vunnits vare sig i Första Kammaren eller uti
Riksdagen. — Jag är öfvertygad, att i denna kammare finnes ingen,
som åt regeringens handlingssätt vill gifva någon annan tydning än
statsutskottet gifvit; men den återvändsgränd, i hvilken Riksdagen
ser sig försatt, lian för framtiden blifva af obehaglig verkan. Det är
icke säkert, att minnet af det pris, man fått betala för att komma
ur denna återvändsgränd, så snart förgår. Tio millioner äro inga småsmulor
enligt mitt förmenande, och möjligtvis skulle dessa millioner
kunnat användas på andra håll, kanske äfven på ett bättre sätt, men
derom vill jag nu icke yttra mig. — Det är en skeptisk tid, vi lefva
uti. Kan det vara politiskt klokt eller rätt att öka antalet af tviflare ?
Jag vågar bestrida det! Det kan tänkas, att, jag vill icke säga
Riksdagen, men vissa fraktioner inom Riksdagen, med • minne af hvad
som inträffat, kunna blifva frestade att efter vissa propositioner sätta
frågetecken, hvilka synas mig icke böra blifva angenäma vare sig
att finna eller att behöfva sätta dit. Det kan tänkas — möjligtvis
redan nästa år — att eu tid kommer, då det _ behöfves, att regering
och Riksdag samverka med fullt förtroende. År det för mycket sagdt,
om jag vågar uttala någon farhåga för att personer möjligen skola
begagna sig af hvad som nu skett, såsom en förevändning för sin
missriktade sparsamhet. Det kan då möjligen blifva sagdt: när regeringen
gjort en sådan felräkning i afseende å det nu föreliggande
fallet, huru kan man då garantera, att kommande förslag eller framlagda
kalkyler skola visa sig vara mera tillförlitliga? Det är denna, sakens
moraliska sida, som för mig är den allvarsammaste. Men man befinner
sig i en återvändsgränd och är, såsom herr Unger sade, nödd
och tvungen att betala hvad som begäres, ehuru det från min sida
sker med synnerlig stor motvilja.

Herr Sandberg: Ehuru jag mer än väl vet, att mitt yttrande

i denna fråga kommer att blifva en ropandes röst i öknen och sannolikt
icke vinner anslutning eller bifall af någon enda bland denna
kammares ärade ledamöter, känner jag det likväl såsom en pligt att,

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
frän Gellivare
till
riksgränsen.

(Forts.)

N:0 18. 20

Onsdagen den 14 Mars.

■Anslag till så länge jag eger en röst inom svenska riksförsamlingen, uttala min
afl tat åtalan Protest emot det med svindlande fart fortsatta jernvägsbyggandet i
från Gelli- våld land och den dermed följande ständiga ökningen af vår utländska
vars till skuld. När en enskild person vill utföra ett företag, så gör han, om

”(Forts*/” kan &r en klok man, sig först reda för hvarifrån medlen till företaget
skola tagas. Svenska Riksdagen förfar på motsatt sätt. Statsutskottet
tillstyrker och Riksdagen beviljar det ena millionanslaget efter det
andra, utan att gifva anvisning om hvarifrån medlen skola tagas.
Man får från statsutskottet endast den upplysning, att det framdeles
derom skall afgifva yttrande. Under min riksdagsmannatid har jag
vunnjt klarhet derom, att sådana yttranden utan undantag afsett, att
medlen skola upplånas.

Hvad nu särskildt beträffar den ifrågavarande jernvägen mellan
Gellivare och riksgränsen, så genomdrefs beslutet härom snart sagdt
under hotelser från regeringens medlemmar. Genom detta beslut har,
enligt min tanke, den olycksbägare blifvit rågad, som vi redan fått
genom det lättsinniga jernvägsbyggandet i vårt land. Tidsandan hos
oss har nu två älsklingsföremål, för hvilka inga anslag anses nog
stora: jernvägsbyggandet och rustningarna. Men den tid kan komma,
och sådana förhållanden kunna, förr än man föreställer sig, uppstå,
att mina ständigt upprepade och nu föraktade varningar visa sig hafva
varit berättigade.

Naturligtvis kan jag, lika litet som föregående talare, under närvarande
ställning framställa något yrkande. Att kämpa emot eu så
allsmägtig tidsströmning som jernvägsfebern tjenar till intet.

Herr Ljungberg: Den kongl. proposition, som nu föreligger,
har gifvit en bekräftelse åt de förutsägelser, som man redan vid 1898
års riksdag gjorde, att eu jern vägsbyggnad långt ofvanom polcirkeln
var ett oberäkneligt löretag. Man finner nu, att det högst betydande
anslag, som då lemnades, eller 21,498,000 kronor, alldeles icke förslår,
och om man räknar efter, skall man finna, att redan vid 1901
års slut hafva vi endast 114,000 kronor qvar af det anslag, som var
beräknadt för hela tiden. Man kan säkerligen, utan att misstaga sig,
påstå, att ytterligare minst 8 å 9 millioner erfordras, och då äro vi
uppe i en summa af 30 millioner. Trettio millioner låter icke så
mycket i en tid, då millionerna rulla ganska vildt. Det är likväl för
ett land som vårt en högst betydlig summa. Framför allt borde man
betänka, att vi med denna summa kunnat erhålla sju pansarfartyg
eller tre fästningar af Bodens tilltänkta omfång. Nu hafva vederbörande
emellertid icke tagit våra egna intressen i betraktande, utan
med vanlig godmodighet och menlöshet bar man tänkt mera på Norges
bästa. Norge kommer också derför att draga den mest reella vinsten
af våra nya malmberg.

Då man så handlat, borde man dock åtminstone ha tillsett, att
man icke stälde sig i beroende af Norge, men äfven detta bär man
underlåtit. Vi hafva icke betingat oss en jemnt fortgående, fri och

ODsdagen den 14 Mars.

21 N:o 18.

obehindrad passage till Vesterhafvet. Vi hafva icke gjort något
vilkor i afseende på den frakttaxa, som skall tillämpas, om gods-,
d. v. s. malmqvantiteten öfverstiger 1,200,000 tons. Vi hafva icke
gjort någonting för att åstadkomma några befästningar vid norska
kustlandet.

Beträffande frakterna, så torde det måhända intressera herrarne
att höra, huruledes man i Norge tänkt sig, att man skulle kunna
inom få år uppnå en transport från de svenska malmbergen, uppgående
till 6 å 7 millioner tons. Man har för detta ändamål redan
anlagt dubbla spår, eller åtminstone håller man på att göra det.
Antag nu, att dessa millioner kunna vinnas, låt oss säga 6 millioner
tons, och att man icke satt taxan högre i Norge än 3 kronor per ton.
Vi skola dock besinna, att det blifvit lemnadt helt och hållet åt norrmännens
godtycke, huru hög taxa de vilja pålägga. Nu har man sagt
3 kronor, men man har också talat om 3 kronor 50 öre per ton, och
de hafva gladt sig åt, att Sverige nu är i deras våld, och att de
kunna åsätta vår malm hvilka afgifter de behaga. Men antager man
nu, att de åtnöja sig med 3 kronor per ton, så blir detta 18 millioner
kronor i frakt för de 6 millioner tons som de minst påräkna. Vid
kusten kommer Norges handelsflotta naturligtvis att taga eu högst
betydlig del af transporten till Rotterdam eller Hull från Viktoriahamn.
Man tror sig kunna till dessa städer transportera hvarje ton
för 6 kronor, hvilket således skulle i allt inbringa eu fraktvinst af 36 millioner
kronor. Af dessa millioner få norrmännen troligen dela med sig
en del, framför allt åt engelsmännen, och kanske den svenska handelsflottan
äfven får vara med på ett hörn. Om man emellertid antager, att
norrmännen endast taga hälften af det hela, så utgör detta 18 millioner
om året, hvilket ju icke är så obetydligt.

Men äfven i andra afseenden hafva norrmännen varit synnerligen
om sig, under det att vi svenskar som vanligt varit efterlåtna. Vi
äro alltid fromma och medgörliga, när andra nationer vilja hafva
något af oss.

När Riksdagen år 1898 beslöt, att staten skulle bygga denna
jernväg och taga hand om detta företag, var det icke blott för sjelfva
jernvägsbyggnaden, utan det var äfven derför att man hyste det hopp,
att, om regeringen sjelf toge hand om saken, skulle den iakttaga en
kraftigare hållning emot norrmännen än ett enskildt bolag kunde
göra, samt att det också skulle vara mera formenligt, emedan den
norska regeringen var mycket angelägen att sjelf få sköta denna affär
med svenskarne. Man hoppades således, att den svenska regeringen
skulle sjelf bevaka sitt lands intressen, men regeringen har icke vårdat
sig derom, utan låtit några enskilda bolagsmän sköta dessa vigtiga
underhandlingar med norska regeringen.

För några år sedan utgaf en mycket aktad bergsbruksidkare en
skrift, hvari han varnade för denna öfvergång öfver Norge med vår
malm. Han sade, att detta skulle komma att föranleda oupphörliga
trakasserier och att Sverige skulle derigenom få ganska liten vinst

Andag till
fortsättande
af statsä anan
från Gellivare
till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 18. 22

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
från Gellivare
till
riksgränsen.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

af malmen. Norrmännen äro ett egennyttigt och krångligt folk. Det
vore bäst att slippa dem och gå den andra vägen. Framför allt,
sade han, böra vi, om vi skola gå öfver Norge, betinga oss vissa
förmåner, såsom fria upplagsplatser, kajer m. m. dylikt. Men huru
har det nu blifvit? Man har lemnat bolaget fritt att, efter godtfinnande,
förhandla med norrmännen, och de hafva begagnat sig af
bolagets ifver att komma i åtnjutande af en påräknad vinst, så att,
i stället för att vi, som hade att erbjuda Norge ofantliga fördélar,
egentligen skulle hafva föreskrifva vilkoren, är det norrmännen som
gjort det, och det har resulterat derhän, att det icke lemnats oss en
enda fri upplagsplats. Dem får bolaget hyra för 1000 kronor om
året, och detta pris kan höjas efter behag, förmodar jag, då någon
viss hyrestid icke synes vara bestämd. Derjemte skall bolaget för
alla de platser, som det upptager, erlägga skatter och andra afgifter.
Norrmännen hafva byggt en jernväg, den får bolaget helt och hållet
och med räntor intill banans öppnande betala. Det får äfven bestrida
jernvägens drift och underhåll, ehuru det årligen skall betala 3,s proc.
af anläggningskostnaden. Men icke nog dermed. Det får bekosta
äfven den ersättning, som norrmännen nödgats gifva åt det gamla
engelska bolaget för vissa rester af jernvägsanläggningen äfvensom
för de förändringar och förbättringar, som kunna ske. Detta är dock
icke allt. Norska staten har bland annat rätt att, efter ett års uppsägningstid,
inlösa alla bolagets anläggningar i Viktoriahamn, h vilka,
om malmtransporten i 5 år varit instäld och anläggningarna icke
inom de följande 2 åren borttagas, utan lösen tillfalla staten. Vidare
får bolaget bygga alla kajer och spåranordningar m. m., och Norge
har rätt att efter ett års uppsägning inlösa detta allt till det värde,
som dessa inrättningar då hafva, men hvarvid norska staten eger innehålla
500,000 kronor af lösesumtnan. Det kan man ju kalla en ganska
bra present, som man gifver sig sjelf. Först sjelftaxera värdet
och sedan icke betala detta, utan deraf innehålla en half million.
Så förekommer vidare, att bolaget fått deponera 1,250,000 kronor
såsom säkerhet för fullgörande af sina förbindelser. För svenska staten,
som bygger 24 mil, eller närmare bestämdt 23,7 mil, har af vår
regering i deposition icke begärts mera än 1,500,000 kronor, men
för en liten banstump på 4,i mil har norska regeringen till säkerhet
för bolagets förbindelser begärt 1 ''U million kronor, utom inteckning
i bolagets fastigheter intill 1 million samt rätt att förelägga bolaget
ett vite af 1 million kronor! Räntan af förenämnda 1,250,000 kr.
tillfaller under vissa förhållanden norska staten, som sålunda, utom
all annan vinst, kan få uppbära mer än 60,000 kr. om året för intet.
Man kan således icke neka, att det är ganska betungande vilkor, som
föreskrifvits.

Nu säger man, att det är bolagets ensak. Om detta varit enfaldigt
och låtit på det sättet behandla sig, så må det skylla sig
sjelft. Det är dock icke från den synpunkt denna sak bör betraktas.
Åtkomsten af våra malmberg skulle väl genom bolaget komma sven -

23 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

ska nationen till godo. Om denna afkomst förintas eller i högsta

grad förminskas, hvad får då svenska staten? En norsk professor i af,taUhaMan

metallurgi har beräknat, att af de 7 kronor, som en ton malm anses från Geni gifva

vid hamnen, åtgå 4 å 5 kronor till brytning och transport, och

nära två kronor till ränta på det stora för bolaget behöfliga kapitalet n ^ports*)™

af 45 millioner, så att för bolaget återstår blott cirka 50 öre eller

möjligen en krona per ton, i behållning. Detta påminner om det

spanska ordspråket, som säger: »munkarne roffade till sig ett svin

och kastade fotterna till den fattige egaren.»^

Emellertid säger man, att man icke må lägga all skuld på bolaget.
Regeringen har både läst och godkänt detta förslag. Ja, att
regeringen har läst det, betviflar jag icke, ty, det är, med uteslutande
af vissa smärre bestämmelser, intaget i den kongl. propositionen,
men jag anser otroligt, att den skulle godkänt detsamma. Jag tioi
icke, ätt någon svensk regering skulle kunnat tillåta sig att godkänna
ett så för Sverige förlustbringande och till och med nedsättande kontrakt.
Jag erinrar mig särskildt, att Norge deri äfven förbehållit sig,
att de arbetare och biträden, som i Norge användas al bolaget, skola

»i största möjliga utsträckning» vara norrmän och att till och med

det ombud, som bolaget kominer att vid förekommande tvistigheter
begagna, skall vara norrman!

Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat än att det

är högst beklagligt, att mau skall nödgas forcera ett så i allo illa

aulagdt företag och för ett enda år gifva ut ytterligare öfver 10 millioner
kronor, utan att detta ens förslår. Det hade varit synnerligen
önskvärd!, om man nu kunnat afbryta byggandet åtminstone vid
Luossajaure, såsom jag i min motion år 1898 föreslog. Man hade
dermed besparat sig en jernvägsbyggnad på 105 kilometer och ett
kapital af 10 å 12 millioner, och Sverige hade fått sjelf njuta frukterna
af alla sina malmberg. Men dertill kan man nu icke komma, då
vi hafva båda händerna bundna. Den svenska regeringen har ingått
kontrakt med bolaget, som å sin sida ingått kontrakt med norska
regeringen, hvarvid man, till råga på dårskapen, bestämt byggnadstiden
för 237 kilometer till endast 5 år!

Hvad vi här skulle kunna göra, det vore emellertid att inskränka
det anslag, som nu begäres, till 8 millioner kronor. Af det belopp,
som nu föreslås af Kongl. Maj:t, nemligen 10,100,000 skulle 2,600,000
gå till bristen för förra året, 2,000,000 till rullande materiel och
återstoden, 5,500,000 kr., till sjelfva byggnaden. Jag föreställer mig,
att man utan skada skulle kunna inskränka detta Ityggnudsanslag till

3,400,000 kronor. Hela anslaget komme då att uppgå till 8 millioner
kronor, som kanske kunde vara tillräckligt.

Emellertid skall jag, blott tills vidare, framställa detta yrkande.

Det får under diskussionens fortgång visa sig, om det vinner understöd.
Men nog tror jag att något hvar skall anse, att en sådan
nedsättning vore önskvärd och väl befogad.

N:0 18. 24

Onsdagen den 14 Mars.

vare till
rihxgräneen.
(Forts.)

forfZlnde Herr Tamm ifugo: Dei är en gammal känd sats, att för denv

af statsbanan ®.om ^ar klenhet ^ iör sjösjuka, äro efterdyningarna det mest ohehagfrån
Geni- liga. Jag skall icke rifva upp några efterdyningar för att icke tillfoga
den, som känner sig sjuk, något obehag. Jag skall blott be
att få upptaga ett par punkter, som särskilt blifvit berörda under
diskussionen.

Jag vill då till en början gifva en förklaring, hvarför utskottet
uttalat den önskan, att de framlagda jernvägsförslagen böra grunda
sig på bättre uppgifter och undersökningar, än hvad förhållandet
varit härvidlag. Jag har åhört herr statsrådets och chefens för civildepartementet
utredning, hvilken fullkomligt öfverensstämmer med de
siffror, som jag erhållit från jern vägsstyrelsen. Af dessa är det den
sista punkten, som herr statsrådet något lätt- gick öfver, som väckt
våra betänkligheter.

Det är sant, att på anläggningskostnaden 16,670,000 kronor
beräknats en ganska hög procent, nemligen 18 procent för den post,
som i betänkandet upptages under namn af »till de förberedande åtgärderna
för arbetenas bedrifvande, såsom transportvägars anläggande
och underhåll, befäls- och arbetarebostäders uppförande, materialtransporten
m. m.», och att derför i beräkningen den posten kalkylerats
till 3, millioner kronor. I verkligheten har just denna post visat sig
uppgå till 5,997,000 kronor, således till nära det dubbla, hvarifrån
dock bör afdragas det, som kan anses vara qvar af förrådskostnaden
med dithörande underhåll.

Att en de! af dessa under denna post upptagna saker blifvit
dyrare och att det nästan är omöjligt att fullt exakt beräkna alla de
svårigheter, som hafva förefunnits för transporten, finner jag helt
naturligt. Men man må medgifva, att en felräkning på dubbla beloppet
är så stor, att man må ursäkta, om utskottet funnit den vara
sådan, att den icke kunde förbigås.

Nu har ett yrkande gjorts om en nedsättning i anslaget till 8
millioner. Jag vill då fästa kammarens uppmärksamhet på, att banans
fördyrande till stor del beror på svårigheterna med transporten.
Man har nödgats betala ända till 1 öre per kilogram och mil för
transporten. Man får betänka, att här är obygd, att allt måste forslas
upp dit, som jernvägen behöfver, att derför vägar måste byggas,
ångbåtar anskaffas, hus för befäl och folk uppföras o. s. v., hviiket
allt i betydlig grad försvårat och fördyrat banan. För att kunna
nedbringa dessa kostnader är det derför, som Kongl. Maj:t nu begär
att få redan i år använda 2,600,000 kronor, för att så fort som
möjligt föra arbetsspåret upp till riksgränsen och sålunda kunna undslippa
dessa stora kostnader. Att deremot ingenting kan anmärkas,
utan^ att det måste anses vara en klok anordning tager jag för gifvet.
Då återstår, efter en ny utredning, som jernvägsstyrelsen gjort, ytterligare
byggnadskostnader för 11,200,000; af dessa har Kongl. Maj:t
föreslagit att för 1901 använda 5,500,000 och sista byggnadsåret
5,700,000. Det är denna nya omräkning som gör, att Kongl. Maj:t

25 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

begärt som han gjort, för att fördela så jemnt som möjligt kostnaden
på de två åren, då jern vägen måste vara färdig 1902. Detta är orsaken
hvarför man nu begär dels 2,600,000 i år, dels för nästa år
hälften af det återstående beloppet 5 Vs millioner; slutligen har Kongl.
Maj:t begärt 2 millioner för materiel, deraf 1 million i år, för att kunna
få anslaget till materielen löpande så jemnt som möjligt. Detta förklarar
anslagsäskandet af 10,100,000, hvaruti ingen nedprutning torde
vara tillrådlig.

Då man har klagat öfver arbetareåtgången, skall jag genast medgifva,
att vi visst erkänna sanningen deraf, att ju större och flera
arbeten sättas i gång, desto mera folk och arbetskraft erfordras. Jag
tror deremot icke, att det är fullt rättvist, om man lägger så stor
tonvigt, som mången gör, på den arbetsstyrka, som går till dessa
jernvägar. Om jag t. ex. tager året 1894, så användes vid statens
jernvägsbyggnader högst 2,900 arbetare, år 1899 uppgick antalet till
4,729 arbetare. Herrarne torde häraf finna, att trots den »svindlande
fart», med hvilken jern vägsbyggandet bedrifves, ökningen af arbetare
icke uppgått till mera än omkring 2,000 personer. Söker man efter
anledningen till att arbetare, särskildt yngre krafter, dragits från
jordbruket, återfinner man den på ett helt annat område. Enligt
kongl. kommerskollegii berättelser voro nemligen vid fabriker och
industriella inrättningar sysselsatta år 1894 130,000, år 1895 140,000,
år 1896 202,000 och år 1897 220,000 personer, d. v. s. på detta
område kan man på några få år konstatera en ökning af inemot

100,000 personer. Man får väl ändock erkänna, att denna ökning
af fabriksarbetarnes antal varit den ojemförligt vigtigaste anledningen
till att arbetare dragits från jordbruket, och icke kasta skulden på
dessa 2,000 personer, som sökt sig arbete vid statens jernvägsbyggnader.
Rättvisan kräfver ett sådant erkännande. Herr Ljungbergs
.anförande kan jag verkligen icke besvara, ty det gick ju egentligen
ut på att undersöka hvad Norge kunde förlora eller vinna på denna
bana, under det jag för min del i denna fråga hufvudsakligen sysselsatt
mig med att utreda de fördelar och olägenheter, den kunde medföra
för Sverige. I detta fall kan jag icke annat än säga, att vi,
för så vidt hvad herr Ljungberg antydde skulle gå i lås, nemligen
att transporten af malm skulle kunna uppbringas till sex millioner
tons årligen, väl ändock måste medgifva, att det skulle blifva en briljant
affär för Sverige. Glellivarebanan, som nu fraktar 900,000 tons
årligen, gifver en nettobehållning af 1,200,000 kronor, och är således
eu af våra bästa och mest rentabla jernvägar.

Med anledning af hvad herr Uuger yttrade, nemligen att man
bör akta sig för att bygga jernvägar, som sent gifva ränta, skall jag
be att få åberopa § 3 i kontraktet med bolaget, der det heter, att
bolaget skall betala, jemte drift och underhåll, 3,8 procent å anläggningskostnaderna.
»Med anläggningskostnad, deri inbegripes jemväl
kostnad för anskaffande af rullande materiel äfvensom ränta å statens
utgifter för banan intill dess densamma öppnas för allmän trafik,

Andag till
fortsättande
af statsbanan
från Gellirare
till
riltsgränsen.

(Forts.)

N:o 18. 26

Onsdagen deri 14 Mars.

Anslag till förstås icke blott den ursprungliga kostnaden vid jernvägens första
afltanbanL anlä£gande< utan jemväl all annan kostnad, som derefter å jernvägen
från Geni- nedlägges.» Detta vill med andra ord säga, att hvarje summa, som
vare Jill af staten utbetalas, lägges till byggnadskapitalet, och ifrån den stunr
(/orts.T"'' den inbetalas tiU staten 3''8 procent i ränta. Det torde vara ett alldeles
enstaka fall, att staten, allt efter som den gör sina utbetalningar,
har räntan garanterad, för så vidt man nu tror, att det finnes
malm, tillräcklig malm och säljbar malm uppe i Norrbotten. Komma
nu, såsom herr Ljungberg sade, 6,000,000 tons att fraktas årligen, så
betala de kontrakterade första 1,200,000 tons, som nedfraktas, alla omkostnader
jemte 3,s procent å anläggningskapitalet, frakten för de
resterande 4,800,000 stoppar staten som en vinst i sin kassa.

Jag tror dertör icke, det kan vara lämpligt att i afseende å
denna jernväg säga, att den sent ger ränta, och icke heller tror jag,
att man, om herr Ljungbergs profetia går i fullbordan, nemligen att
man får frakta sex millioner tons årligen, behöfver hysa den ringaste
farhåga för denna jernvägs ekonomiska öde.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Säve: Det är nog så, att den nu föreliggande frågan
synes hafva eu stor förmåga att uppröra känslorna, och det är icke att
undra på att så är fallet, ty såren från 1898 hafva ännu icke hunnit
ärra sig, derför äro de för färska. Emellertid är det icke min mening
att söka ytterligare uppelda dessa känslor, och icke heller vill jag se
någon sorts tröst deri, att vi fått balsam på våra sår, så till vida
som åtskilligt, som vi anmärkte emot banan år 1898, under den sista
tiden visat sig vara fullt rigtigt.

Jag har egentligen begärt ordet med anledning af något, som
statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet nyss bär framhöll.
Han sade fullkomligt rigtigt, att man under diskussionen i kammaren
år 1898 öfver denna fråga i allmänhet mycket litet berörde sjelf va
kostnadsförslaget. Det framhölls visserligen, att kostnaden vore upptagen
mycket högt, till och med högre, än hvad som i sjelfva verket
syntes behöfligt. Deremot uttalade man icke direkt, att banan skulle
kosta mer, än beräknadt var. Men detta har sin naturliga förklaring —
hvilket jag tror det vara af vigt att här framhålla — deruti att
statsutskottet, som då hade afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition, i sin
motivering företrädesvis hade velat framhålla de befarade skadliga
följderna af banans anläggande. Och vi, som inom kammaren uttalade
oss emot hanan, vi sökte i första rummet visa, att banan skulle bereda
landet mycket mera skada än gagn. Sålunda framhöllo vi det menliga
inflytande banan skulle i vår tanke medföra i nationalekonomiskt
hänseende, t. ex. med hänsyn till bergsliandteringen i mellersta
Sverige; sålunda ville vi visa, att förhoppningarne om att Norrbotten
genom denna bana skulle gå en vacker framtid till mötes, voro temligen
osäkra; sålunda varnade vi för de politiska och strategiska faror,
som skulle uppstå genom anläggandet af nya jernvägar i Norrbotten

27 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

utan att landskapets försvar på samma gång stärktes. Allt detta
upptog företrädesvis vår uppmärksamhet under debatten. Hvad det lYttaUbanan
åter beträffar, att det under diskussionen framhölls, att kostnads- från Geiuförslaget
var för högt upptaget, så berodde det derpå, att man ansåg, vare ull
att banan skulle kunna byggas vida billigare med hänsyn till den " (
speciella uppgift, som särskildt denna bana skulle fylla. Jag skall
be att få belysa detta genom att anföra, hvad en af kammarens
ledamöter, hvilken på detta område är en bland de mest sakkunnige,
vid tillfället upplyste. Han sade nemligen bland annat: »Hvad är

det, som ytterligare fördyrat banan? Jo, såsom synes af den kongl.
propositionen, bar lutningsförhållandet beräknats till 1 : 100 i stället
för såsom vanligt 1 : 80, och krökningsradien i kurvorna till 500 i
stället för 300 meter. Jag tror, att man bär slagit betydligt öfver
målet. Jag tror, att man här velat likställa en bana, som skall
frakta malm i fulla vagnslaster från en punkt till en annan, med
sådana banor, som hafva till uppgift att befordra passagerare med
stor hastighet på långa distanser. Jag tror, att man bär i landet
liksom annorstädes måste taga hänsyn till, huruvida de tekniska detaljerna
vid de särskilda banorna allt efter banornas ändamål ma
kunna förenklas och derefter göra sina kostnadsberäkningar.»

Javäl, det framhölls sålunda med all styrka, att man icke borde
göra denna bana dyrare än som i sjelfva verket var beböfligt. Men
nog antyddes det också i kammaren, att man icke ansåg kostnadsförslaget
fullt exakt; så framhölls t. ex., att man, då Riksdagen år
1897 beviljat, hvad Kongl. Maj:t begärt, nemligen ett anslag af

40,000 kronor till verkställandet af undersökningar för en bana
Grellivare—riksgränsen, — hvilket anslag begärdes att utgå för år 1898,
men med rätt för Kongl. Maj:t att använda medlen redan under år
1897, — att man, säger jag,’ icke tänkte sig, att brådskan skulle
blifva så stor, att ett kostnadsförslag skulle kunna hinna blifva i detalj
utarbetadt redan till 1898 års riksdag. Så skedde emellertid, och
det var derför nog många af oss inom kammaren, som både sina
dubier, om det verkligen kunnat vara möjligt lör vederbörande att
på så kort tid få denna sak rigtigt klarerad.

Men lika godt. Frågan är ju redan afgjord, och för tillfället
hafva vi ingenting annat att göra än att votera de millioner, som
begäras. Då emellertid den förste ärade talaren öppnat diskussionen
i denna fråga med att vilja för sin del ytterligare understryka de
ampra ord, med bvilka statsutskottet bär alslutat sitt betänkande
öfver denna sak, så anhåller jag, herr vice talman, att för min
del få följa hans exempel och ytterligare understryka dessa statsutskottets
slutord.

Herr Wennerberg: Det kan icke nekas, att denna fråga, som
först framkom år 1893, och sedan under de följande åren vuxit allt
mer och mer i omfattning, är utaf en mer än vanligt stor vigt. Till
en början åsyftade den ett mycket förträffligt mål; men sedan de

N:o 18. 28

Onsdagen den 14 Mars.

fortsättande vunnR framgång, som gingo ut på större och vidsträcktare

af statsbanan a%oranden till förmån för öfre Norrland, kom den att påskyndas

från Geni- niGu. on fart, sotn nästan uödvändiggjorde mer eller mindre hals _

vare till en vanlig följd af för stor hast.

(Forts.) , Redan år 1898 kom den begärda kongl. propositionen i ämnet,
och man hade väl då kunnat vänta, att den i någon större mån skulle
vant stödd på de önskningar, som af Riksdagen blifvit uttalade.
Frågan var nemligen icke, såsom den allt mer och mer blifvit, och — såsom
till och med diskussionen häri dag kunnat synas gifva vid handen —,
ännu är, blott och bart en penningefråga. Den är en fråga af oändligt
större betydelse. Denna betydelse berördes knappast i kongl. propositionen
af 1898 och bar nästan icke heller blifvit berörd bär i dag
annat än helt kort med ett par ord af den näst föregående talaren.

Man kan knappast tänka sig något rigtigare och tillika vackrare
syfte, än att Riksdagen, med den kännedom, som då fans om »de
norrländska millionerna», som det bette, skulle vara angelägen om
att dessa komme staten och i främsta rummet Norrland sjelft till
godo. Detta var rätt tänkt, och äfven rätt gjordt så långt ut åt
periferien som det centrala intresset tillät; och snart stod man på den
punkt, att man, i glädjen öfver det stora företagets framgång och
lockad af eu hastigare vinst, bröt öfver periferien och kom så in på
ett fiammande område, ett steg, som jag för min del anser, om icke
orätt, så dock i hög grad vagadt. Vi hade då som nu grannar, gent
emot Indika vi borde iakttaga nödig försigtigbet; och att anledningen
till att gent emot dem gå försigtigt tillväga ingalunda minskats, utan
tast mera i fruktansvärd grad ökats, måste vara klart för hvar och
en, som iakttagit de sista händelserna såväl i vester som i öster.

Den sak, som nu bär närmast synes ligga de fleste om bjertat,
den finansiella, synes mig äfven den hafva kommit in uti ett läge,
som är allt annat än tillfredsställande. År 1898 ansåg jag, att af de
lyra punkter, angående hvilka Riksdagen både önskat att få besked,
innan frågan afgjordes, endast en enda blifvit besvarad och utredd,
nemligen den finansiella. Denna är dock i sjelfva verket icke den
V1g^igasf®- Emellertid är för ett land, sådant som Sverige, äfven om
landet gått i hög grad framåt i finansielt hänseende, ett företag, sådant
som det nu ifrågavarande, måhända större än tillgångarne tillstädja,
om vi nemligen tänka på de de många behof, som oupphörligt och
icke minst denna riksdag komma att göra sig gällande. Vi måste
ovilkorligen dertill skaffa oss kapital, som äro någorlunda rövliga,
och som icke äro fastlasta vid jernvägar och allra minst vid eu
jernväg, för hvilkens åstadkommande man icke kunnat gå tillväga
på annat sätt än att öfverskrida gifna anslag, och för hvars fullbordande
man helt visst kommer att fortgå på samma sätt, som man
börjat.

• ...^är är nu frå?3 otn sådana millioner, hvilkas utbetalande

vi för ett par år sedan med lugn kunde emotse och känna oss vuxne
att bära. Här är fråga om mycket, mycket mera, ty om vi också

29 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

skulle kosta på mera, än som nu begäres för sjelfva jernvägens framförande
till riksgränsen, så återstår det, som är lika nödvändigt. I
och med detsamma vi anlägga denna jernväg, måste vi nemligen
också vara betänkta på att skaffa oss någon garanti för att vi skola
kunna försvara vår jernväg, en fråga, som säkerligen snart blir föremål
för Riksdagens behandling; och må ingen inbilla sig, att kostnaderna
för den befästning, som man här måste anlägga, komma att inskränka
sig till de små smulor som under åratal äro åt andra befästningar
gifna. I samma mån som fästningen skall kunna blifva effektiv,
måste den äfven blifva stor och stark, och man må icke heller tro,
att man hjelper sig långt med några fästningstorn i bergen, ty den
fästning, som här kommer att anläggas, måste tillika vara en ammunitionsfästning
samt lemna rum för en betydlig garnison. Hvar
skola vi då slutligen taga de behöfliga millionerna? Skola vi neka
anslag till en hop andra nödvändiga utgifter? Det hamnar sig snart och
räcker dessutom icke långt. Skola vi taga lån? Ja, det är en sak, som
jag icke förstår, lika litet som jag kan afgöra, om det är bättre att
taga lån inom eller utom landet. I alla fall, en storartad fästning
måste det blifva, och icke får den länge stå uti ofärdigt skick, tv
det är det allra farligaste och för en fiende mest lockande. Hvad
hafva vi väl då för garanti för att en halffärdig fästning icke skulle
blifva en lätt pris för fienden, i all synnerhet om tillräckligt folk
saknades för dess försvar? Hafva vi väl någon öfverenskommelse
med främmande magter, att vi skola få hafva vår befästning i
fred, till dess att den blir färdig? För visso icke. Jag har nämnt
detta derför att jag med sorgset sinne icke kan annat än tycka, att
vi spela ett för vårt lands litenhet allt för högt spel.

Jag skall äfven för ett ögonblick uppehålla mig vid ett par andra
sidor af saken. Riksdagen hade begärt att få upplysning icke allenast
om de ekonomiska utsigterna utan äfven om de kulturella, samt om
de politiska förhållanden, i hvilka vi kunde blifva invecklade. För
min del trodde jag äfven, att vi år 1898 fingo ett fullt nöjaktigt
svar, hvad de ekonomiska förhållandena anginge. Jag behöfver dock
icke nu mer än åberopa det stycke, som står närmast före statsutskottets
kläm i det föreliggande utlåtandet, för att hvar och en
skall finna, att jag deri misstog mig och att det icke måtte hafva
stått rätt till med utredningen äfven i finansielt hänseende. Jag har
härvid med uppmärksamhet följt debatten, och finner väl, att en
stor del af den begärda ökningen blifvit nöjaktigt förklarad både af
civilministern och af en senare talare, men huruvida dermed allt
blifvit förklaradt, det vågar jag betvifla, då statsutskottet, som närmare
granskat anslagsbeloppen, icke funnit det.

Huru mycket större tvekan skall jag dock icke hysa beträffande
den förespeglade förträffligheten i kultur eif afseende. År det någon
här som tror, att en kultur uppstår blott och bart genom byggande
af jernvägar? En jernvägsanläggning är ett medel för kultur, den är
ett medel för en börjande industri, men den är dock hvarken landt -

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
från Gellivare
till
riksgränsen.

(Forts.)

No 18. 30

Onsdagen den 14 Mars.

fortsättande ^rak e^er industri. Af samme man, som officiel! framhållit omöjligaf
statsbanan ^eten. att uppamma en inhemsk norrländsk industri genom inälmfrän
Geni- förädling, hafva vi tillika fått veta, att landet, så fort man kommer
vare ull UOrr om Gellivare, är af den beskaffenhet, att det är alldeles odugligt
(FortslT”'' för jordbruk. Det senare är sant. Hvad det förra beträffar — hvilket
jag icke tror vara sant, emedan det icke alls blifvit pröfvadt — hade
jag tänkt, att de stora summor, som nu ytterligare erfordras för
jernvägens fullbordande, till en del lämpligen skulle kunnat användas
just till försök att förädla malmen. Dylika försök hafva aldrig gjorts.
Jag har här vid Riksdagen af utmärkt sakkunniga män, just i bergsmansväg,
hört, att man väl derom icke egde någon erfarenhet, men
att det lätt skulle kunna hända, att en sådan malmförädling med
fördel skulle kunna utföras inom Norrbotten. Dylika försök skulle
erfordra en kostnad af högst ett par hundra tusen kronor. En följd
häraf, om det utfallit lyckligt, skulle äfven hafva blifvit, att man
tagit de närmaste hamnarna till utförselpunkter. Jag kommer nu ej
ihåg under huru lång tid på året de högst upp belägna hamnarné
äro öppna för sjöfart; men jag har hört sägas, att man vid behof,
med jernväg mycket väl skulle kunna forsla malmen till någon sydligare
utfartshamn, och vägsträckan för trausporten skulle icke blifva
längre än distansen från Viktoriahavn till de engelska städerna.
Derigenom både en ytterst väsentlig fördel vunnits, nemligen att vår
handelsflotta i Östersjön icke hehöft blifva ruinerad. Nu deremot
kommer nog förr eller senare hela malmtransporten att höra Norge till.

Slutligen vill jag nämna ett par ord om den politiska ställningen.
Hafva vi verkligen af de senaste årens händelser någon anledning
att i det fallet slå oss till ro? Om vi blicka bort mot soluppgångens
land, är det väl en gryende morgonrodnad vi der se i de hotande
och tunga ovädersmoln, som långsamt draga fram från Ryssland öfver
det oss närmast liggande landet? Kan man verkligen i vår tid tro,
efter de exempel, som vi hafva haft icke allenast från öster, utan
äfven från England, att en stormagt skall visa någon undfallenhet
lör en liten magt, om den blott ser, att någon fördel skall vara
förenad med den lilla magtens qväsande? Jag kan för min del icke
hysa några förhoppningar i den vägen.

Men hvad tjenar det till att hålla tal, då saken ju redan synes
vara afgjord. Så pass mycket tjenar det dock till, att man för sin
personliga del visar, att man icke velat vara med om ett så vidtutseende
och för fosterlandet ödesdigert företag som detta.

Grefve Hamilton: Jag har begärt ordet för att söka återföra
debatten från det storpolitiska till det ekonomiska området, dit frågan
väl närmare hörer. Den, som åhört dagens debatt, kan icke annat
än finna det egendomligt, att man å ena sidan klagar öfver dåliga
tider och knappa penningetillgångar, men å andra sidan vill hindra
eller åtminstone försvåra utförandet af ett företag, som skulle kunna
athjelpa dessa. Vi veta blott allt för väl, att en af anledningarna

31 N:0 18-

Onsdagen den 14 Mars.

till våra knappa penningetillgångar är, att vår export icke kan källa
jemna steg med vår import, och bör det för oss derför vara af vigt
att söka befordra vår export. Vi hafva hittills icke gjort som andra
länder, beviljat exportpremier eller stora subventioner. Men om vi
icke ansett oss böra göra detta, så böra vi väl åtminstone understödja
de företag, som befordra exporten. Vi veta, mine herrar, att ställningen
förlidet år var så dålig, att vi till och med nödgades upptaga ett
så kalladt guldlan. Det är herrarne icke heller obekant, att den
malm, som kommer att exporteras, kommer att belöpa sig till ett
värde af åtta, tio, ja femton millioner kronor årligen. År det då
icke fördelaktigare att få in pengar på denna väg än att behöfva låna?

Den siste ärade talaren framhöll såsom sin önskan, att Norrland
skulle tillgodogöra sig malmen. Jag kan icke inse annat än att
det skall vara af en stor fördel för Norrland, om dess grufvor, dess
skattekällor, upparbetas, och jag tror, att detta är det lämpligaste
sättet för att kolonisera Norrland, hvilket ju är ett önskningsmål för
oss alla. Jag tror icke, att denna kolonisation kan försiggå genom
jordbruk utan industri, utan jordbruket kan blott bära sig omkring
de ställen, der storindustri finnes. Hafva vi icke anledning antaga,
att såväl vid Luossavaara och Kiirunavaara, som äfven vid det
nya Tollovaara, stora samhällen komma att bildas? Jag kan icke
heller inse annat än att just detta bildande af samhällen i Norrland
bäst skall befordra dess försvar, ty hvad vi i Norrland i försvarsbänseende
framför allt sakna, det är folk, och folk till Norrlands
försvar kunna vi icke få bättre än genom att söka att bilda samhällen
der uppe. Samhällen återigen lära icke komma till stånd, så vida
det icke sker genom industriens uppblomstring.

Under sådana förhållanden, herr talman, kan jag naturligtvis
icke annat än yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern Boström: Det förvånar mig
alldeles icke, att vid behandlingen af denna fråga tankarna och orden
hafva kommit att föras tillbaka till hvad som tilldrog sig, då Riksdagen
fattade sitt beslut om denna bana, men det kan icke falla mig
in, särskildt med hänsyn till den ställning jag innehar, att följa med
på den stråten. Hvar och en, som vill bilda sig ett eget omdöme
eller önskar uppfriska minnet af hvad som då passerade, har ett godt
tillfälle att uti de tryckta protokollen se hvad som yttrades såväl å
ena som andra sidan. .Tåg vågar påstå, att om man detta gör lugnt
och opartiskt, så skall man finna, att dervid gåfvos goda skäl från
båda båll, och att den mening, hvilken till sist blef den segrande,
också efter mitt förmenande hade de bästa skälen för sig, det behöfver
jag ju icke bär säga. Då debatterades frågan från alla sidor,
den ekonomiska såväl som den politiska, och personer, så väl förtrogna
med den politiska ställningen som vart land öfver hufvud
taget både att erbjuda, uttalade sin anslutning till lörslaget. Jag
tror för min del icke, att någonting sedan dess har inträffat, egnadt

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
från Gellivare
Ull
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 18. 32

Onsdagen den 14 Mars.

AnsUg till att gorå vår ställning annorlunda än den då var. Vårt förhållande
afstattianan tlU alla vara Srannar är fortfarande, och detta är icke endast ett
från Gelli- tomt uttryck, det bästa, och jag förstår icke, huru den näst siste
vare till ärade talaren kan i den oro, han känner, se en anledning, hvarför vi

(Forts.) *ck-e skulle tillgodogöra oss de rikedomar, vårt land har att erbjuda.

Men det var icke för att säga detta jag begärde ordet, utan jag
uppkallades af hvad f. d. statsrådet Wennerberg yttrade i afseende
på frågans ekonomiska sida. Han uttalade sina bekymmer, hvarifrån
man skulle taga de många millioner, som nu skulle fastläsas, men
som så väl behöfdes för andra ändamål. Jag föreställer mig, att vi
få göra såsom vi öfver hufvud taget alltid gjort, då det galt jernvägsbyggande,
^ det får ske medelst upptagande af lån. Hittills har
detta slagit så väl ut, att vi icke blott kunnat förränta men äfven
utan svårighet kunnat amortera dessa lån, och hvad särskildt den
ifrågavarande, banan beträffar, har ju staten i detta afseende full
garanti för såväl ränta som amortering, och tron I icke, mina herrar,
att vi väl —, en föregående talare har ju nyss vidrört det i fjol
upptagna guldlånet -— behöfva de millioner, som dessa malmer tillföra
oss ifrån utlandet. Det är alldeles visst, att vi så småningom måsto
se oss om efter nya inkomstkällor. Vårt trä begynner aftaga till
sina dimensioner, och vårt jern har i följd af nya utmärkta metoder
ej längre samma företräde som tillförene,'' och vid sådant förhållande
synes det mig vara af största vigt icke blott för Norrland men för
hela vårt land, att vi taga reda på de tillgångar, vi hafva att gent
emot utlandet hålla uppe vår ekonomiska ställning. Väl vet jag,
och det har också yttrats från regeringsbänken, att denna bana
kräfver en komplettering, om jag så får säga, uti befästningar, men
jag menar, att vårt land äfven är villigt att bära de kraf, hvilka
ställas på det, jag är åtminstone för min del i detta hänseende icke
det ringaste tveksam. Jag tror icke på de mörka målningar, man
dragit upp för oss, och jag betviflar, att derför att malmen, som
naturligt är, söker sig den genaste utfartsvägen, vår Östersjöflotta
skall, som herr Wennerberg uttryckte sig, tillintetgöras; den har
dessutom aldrig i någon nämnvärd mån deltagit i trafiken på Luleå.
Lika litet befarar jag, att exporten från 01''otenbanan af malm behöfver,
såsom också antyddes, uteslutande råka i norska händer.
Det beror på oss sjelfva; om vi vilja, så står nog sjöfarten här
öppen för oss i lika grad som för norrmännen.

Det är endast detta jag har velat säga. Jag tror icke, att man
har anledning att se denna sak så i mörkt, som man här har gjort.

Herr Unger: Det förefaller mig, som om grefve Hamilton skulle
hafva misstagit sig om innebörden af denna debatt. Jag har icke
kunnat finna, att det vant fråga om att förhindra färdigbyggandet af
denna bana, det har endast uttryckts eu önskan, att man för framtiden
måtte gå mera betänksamt tillväga i detta afseende.

Men det var ej derför jag begärde ordet, utan det var med an -

33 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

ledning af herr Tamms yttrande, då han talade om att så och så
många tusen arbetare användas nti industrien, och dermed ville förringa
betydelsen af att derjemte använda några tusen till jernvägsarbeten.
Jag kan så mycket mindre dela hans åsigt i det fallet,
som just den omständigheten att så många behöfvas för industriel
verksamhet gör det vådligt att använda så mycken arbetskraft till
jernvägsbyggande. Jag har förut en-''gång, och äfven den högt ärade
talaren har för några år sedan framhållit, att det höfves staten att
under tider af enskild öfverspekulation gå varsamt tillväga och ej
för sin del taga för stor arbetskraft i anspråk. Detta var hvad jag
ville säga för att visa, att man af herr Tamms uppgifter ingalunda
kan draga sådana slutsatser, som han synts vilja göra gällande.

Herr Fränekel: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna fråga,
ehuru jag deltagit i densammas behandling inom utskottet, men jag
bär blifvit uppkallad af en ärad kamrat från utskottet, hvilken
yttrade om den här förda diskussionen, att den kunde förliknas vid
de mindre behagliga efterdyningarna af eu svår sjögång. Jag tänkte
då på att efterdyningarna ibland kunna blifva så svårartade, att
båten går under, och det är just derför som jag för min del finner
det vara af gagn att med hänsyn till framtida åtgärder nu här framlägga
de lärdomar, som erfarenheten redan lemna!.

Här har yttrats från statsrådsbänken, att då man uti riksdagsprotokollen
läser om hvad som passerade 1898, då denna bana
beslöts, så framfördes särskildt göda skäl å den sidan, som fick sin
vilja fram. Nåväl, hurudan är nu erfarenheten om dessa skäl? Jag
A''ill då börja med den mycket omordade frågan, huruvida det häftiga
jernvägsbyggandet inverkat menligt å tillgången på arbetskraft i vårt
land- Man har sökt förringa denna sak genom framläggande af
siffror på antalet vid banan anstälda personer. Ja, mina herrar,
äfven jag är i tillfälle kunna prestera sådana. Man har i tidningarna
sett utredning angående denna sak, huru många arbetare som användts
och huru många af dessa som kommit ifrån norra och huru många
som kommit från södra sidan om Dalelfven. Häraf har man dragit
den slutsats, att de, som kommit söder ifrån, ej mycket inverkat på
landet i öfrigt. Men den saken är fullkomligt origtig. Vi hafva
derom fått den upplysning, att de, som kommit norr ifrån, hafva förut
■tillhört sågverken och andra industrier och i dessas ställe har man
varit nödsakad att rekrytera söderifrån; denna uppgift håller sålunda
ej streck, och det är väl naturligt, att ett så forceradt jernvägsbyggande
ovilkorligen måste åstadkomma en betydlig minskning af
arbetskraft på annat håll. Den erfarenheten föreligger alltså nu, att
vi, som intogo denna ståndpunkt, fått rätt uti, att denna jernväg
skulle taga bort för mycken arbetskraft från näringarna och industrien.

Man sade vidare, att det icke skulle möta några svårigheter att
anskaffa den rörliga materiel, som behof des för dessa jernvägar, ty
man lemnade uppgifter angående ett antal verkstäder, hvilka med

jFörsta Kammarens Prof. 1900. N:o 18. 3

Anslag till
fortsättande
rf statsbanan
från Qellivare
till
riksgränsen.

(Forts.)

N:0 18. 34

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
från Gellivare
till
riksgränsen.

(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

lätthet borde kunna effektuera inkommande beställningar å lokomotiv
och vagnar. Hvad bar erfarenheten i detta fall visat? Jo, att man
i brist på möjlighet att med de stora anslagna medlen anskaffa
materiel nödgats förhyra sådan från Tyskland och betala för densamma
en hyra af mera än 1U million kronor. Hvad lokomotiven
beträffar, har man varit nödsakad att i största bast och utan att
hålla fast vid de typer, som begagnats vid våra stambanor, anskaffa
mindre goda maskiner från Amerika för att tillfredsställa bebofvet
för trafiken på de redan trafikerade banorna. Våra farhågor hafva
alltså äfven i detta fall visat sig särdeles grundade.

I afseende å undersökningarnas tillförlitlighet uttalade vi våra
tvifvelsmål, emedan, sedan, på sätt nyss nämndes, så sent som det
föregående året för detta ändamål anslogos 40,000 kronor, förelåg redan
ett fullt färdigt förslag påföljande riksdag till byggande af en stor
jernväg för 22 millioner kronor. Yi tviflade också på tillförlitligheten
af den sålunda förutgångna hastiga undersökningen. Nu hafva vederbörande
sjelfva erkänt, att samma undersökning var icke allenast
icke fullständig, den har äfven visat sig origtig. På grund häraf är
väl alldeles gifvet, att man icke kan eller bör förringa den sats, som
statsutskottet insatt uti sin motivering, der utskottet säger: »Det är
visserligen sant, att prisen å arbetskrafter och en del materialier efter
denna tid ansenligt stegrats, men dessa förhållanden kunna icke helt
och hållet förklara den högst betydande ökningen i kostnaderna.
Till en ej oväsentlig del synes densamma vara beroende derpå, att
åtskilliga med företaget förenade arbeten och anläggningar, hvilkas
behöflighet och omfattning bort lcunna medelst noggrannare undersökning
förutses, antingen alls icke eller med otillräckliga belopp upptagits
i kostnadsförslaget.»

Man ser således, att af de skäl, hvilka man nyss prisat såsom
afgörande för frågan år 1898, af dessa skäl ej stå många qvar. Jag
har med detta endast velat framhålla, att den ståndpunkt, som af oss
då intogs, var fullt berättigad och att vi alltså, då vi nu, på sätt
som den förste talaren nämnde, se oss nödde och tvungne att bevilja
det höjda beloppet sådant det här föreslagits och hvilket ändar med,
märken väl, en slutsumma på 5,200,000 kronor utöfver det ursprungliga
förslaget, ej kunna göra detta, med mindre än att vi alldeles
oafkortad! och med fullaste rätt stå på den motivering, som statsutskottet
här framfört.

Jag anhåller att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Bohnstedt: Jag har begärt ordet med anledning af

herr statsministerns yttrande. Han sade nemligen, bland annat, att
vi mer än väl behöfva de penningar, som inflyta för denna malmexport,
och att det är lyckligt, om vi kunna uppdrifva denna export
derhän, att den kan blifva till en betydlig inkomst för staten.

Jag medgifver villigt, att vi kunna behöfva dessa inkomster,
men jag kan ingalunda dela hans uppfattning, att det skulle vara en

35 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

lycka, om vi på det viset kunde skaffa staten stora inkomster. Större
fördel för landet ocli den svenska industrien samt den svenska jerntillverkningen
vore enligt mitt förmenande, om dessa medel kunde
anskaffas genom utveckling af den svenska jernindustrien. Här synes
hufvudsakligen råda den uppfattning, att man bör exportera den
svenska malmen i så stor skala som möjligt, ju större desto bättre.
Den svenska jernindustrien, den tänker numera ingen på. När för
någon tid sedan fråga var före i kammaren att bevilja anslag i och
för undersökningar angående lämpligheten af att utveckla denna
industri för tillverkning af räls och jernbalkar, då var det endast
några få, som ville vara med derom.

Jag upprepar ännu en gång, att jag tror, att det skulle vara för
vårt land vida lyckligare, om vi, i stället för att uteslutande ordna
allt för malmexport, äfven sökte utveckla och stödja den svenska
jernindustrien, hvilken ingalunda står i den ofördelaktiga ställning
till den utländska produktionen, som herr statsministern behagade
framhålla.

Grefve Hamilton: Man skulle kunna tro, då man hörde den
siste talarens anförande, att jernvägen Gellivare—riksgränsen vore till
hinder för förädlingen af vår jernmalm. Jag tror, att i förädlingsverkens
intresse ligger, att jernvägar finnas för malmens transport,
jernverken äro ju nemligen sjelfva i behof af malm. Det är tydligt,
att hvarje fosterlandsvän helst såge, om all vår malm exporterades i
förädlad form, men då nu så icke kan ske, när företagsamheten icke
är tillräcklig härför, så få vi vara tacksamma, att vi kunna exportera
malmen som råvara.

Herr af Burén: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet. Han yttrade
nemligen, att »aldrig förut hade en jernväg anlagts under liknande
förhållanden öfver högfjell och i obebodda trakter,» och derför hafva
också kostnaderna uppgått till så stora belopp. Ja, mina herrar, så
är verkligen förhållandet, och det kan icke vara för herr civilministern
obekant, att ett sådant yttrande fäldes i kammaren äfven 1898, nemligen
att intet land i verlden hade vågat bygga en så lång jernväg
ofvanom polcirkeln, hvaraf kan nogsamt inses, att detta var ett experiment,
hvilket, i likhet med så många andra sådana, kommer att kosta
mycket penningar, mera än vi kunna ana, och jag vill fastslå detta,
att herr statsrådet och chefens för civildepartementet uppfattning är,
alt denna bana således måste betraktas som ett experiment. Jag
tviflar ej på, att, om man varit nog upprigtig och från det hållet
sagt detta den 30 mars 1898, frågan fått en annan och för vårt land
lyckligare utgång.

Anslag till
fortsättande
af statsbanan
från Oellivare
till
riksgränsen.

(Forts.)

Herr Tamm, Hugo: Af herr Bohnstedts klagan, att malmen
blott blir till gagn för utländingar, behöfver ej kammaren låta skrämma

N:o 18. 36

Onsdagen den 14 Mars.

Andag till sig, då jag kan meddela, att flere svenska bruk, deribland Laxå, inköpt
f^rtt ätt ande malm|jerg deruppe och således utsigt finnes, att hvad i Sverige kan
“från ‘omT användas blir användt och således äfven svenska bruk och svenska
vare till män få gagn för sin jernhandtering af dessa norrbottniska jernvägar.
riksgränsen.

Herr statsrådet von Krusenstjerna: Endast ett par ord med
anledning af herr Fränckels yttrande.

Han återkom till frågan om antalet arbetare, som voro anstälda
vid Ofotenbanan. Förra året, då antalet var som störst, voro dessa
vid båda distrikten tillsammans 3,023. Af dessa 3,023 måste fråndragas
1,000 finnar och norrmän, återstå alltså något öfver 2,000.
Äfven om man nu i likhet med herr Fränekel skulle antaga, att
samtliga dessa voro tagna från södra Sveriges arbetsmarknad, hvilket
dock ej är förhållandet, enär det är upplyst, att af dessa 2,000 endast
383 vore från orter söder om Halelfven, äfven om, säger jag, man
ville antaga detta, så hemställer jag till kammaren, om man verkligen
kan anse, att, derest utaf hela Sveriges arbetarebefolkning omkring
2,000 arbetare tagas till arbetena vid Ofotenbanan, det skulle
kunna utöfva en så skadlig inverkan på arbetsmarknaden och prisens
förhöjning, som man ifrån det hållet anmärkt.

Herr Fränekel ville på Ofotenbanans debetkonto skrifva bristen
på den jernvägsmateriel, lokomotiv och vagnar, som föranledt extra
åtgärder för anskaffande af dylika. Utom att jag vill inlägga min
gensaga mot det af honom i förbigående uttalade klander mot dessa
lokomotivs beskaffenhet, ber jag att få framhålla, att det har ej varit
Ofotenbanan, som föranledt denna extra anskaffning af materiel, utan
det är den enorma tillökning i jernvägstrafiken uti dess helhet,
hvilken egt rum alltsedan 1897, som föranledt vidtagande af utomordentliga
åtgärder och som kanske hade bort föranleda vidtagande
af ännu kraftigare åtgärder, än som skett.

Herr Ljungberg: Mitt yrkande om nedsättning till åtta millioner
har i så måtto vunnit det kraftigaste understöd af flere talare, att de
ansett det nu äskade anslaget alldeles för högt samt förklarat, att de
gerna skulle, lika med mig, vara för ett lägre belopp. Då de emellertid
funnit sig »nödde och tvungne» att nu förorda den större
summan, skulle det vara utan ändamål att hålla på mitt vilkorliga
yrkande, utan instämmer jag med dem, hvilka yrkat bifall till utskottets
hemställan.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna punkt hemstält.

Anslag till Punkten VI

fortsättning

“frånGötebor Herr West er: Att uppträda emot utskottet i denna fråga måste

r<till Ske c. 3 kännas så mycket tyngre, som det i dag inom Riksdagen blåser eu

N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars

så frisk jernvägsvind, men man får i det fallet taga den onda dagen
med den goda. Det är ett allmänt önskemål i vårt land, att dessa ^fnaUhanan
stora anslag till jernvägsbygnader måtte i någon mån begränsas, och från Göteborg
då detta är den enda banan, der en sådan begränsning utan olägenhet
kan ske, nödgas jag vända mig emot densamma. Äfven för 1 0
staten måste det vara’ en lättnad att minska detta anslag, och för
bokusläningarna sjelfva bör detta icke kunna medföra några synnerligen
stora olägenheter, ty sedan andra jernvägar nästa år blifva färdiga,
kan ju denna banan byggas så mycket fortare och blifva lika
snart färdig, som om det större anslaget i dag beviljades, men det
sker då utan olägenhet för landets indusri och näringar. Dessutom
kan väl Bohuslän icke anses så vanlottad! på kommunikationer, då
det ligger till hela sin utsträckning utefter haivet, och hvar har man
väl lättare kommunikationer än på hafvet? De, som bo inuti landet,
få ju betala betydliga frakter för sina varor just för att få dem ned
till hafvet. Ett annat skäl, hvarför arbetet ej bör forceras, är, att
slutpunkten för jernvägen ännu icke är fullt bestämd, tv icke kan
man väl gerna låta en statsbana sluta vid en gästgifvaregård på landet.
Längtansfulla blickar kastas åt Norge för att der finna, ett mål för
banans fortsättning, och önskningar gå äfven åt annat håll, men man
vet icke, hvart hän det skall bära, utan står der, man kan nästan
säga, med en längtan utan mål och en önskan utan hopp. Derför
anser jag, att banans fortsättning borde först bestämmas, innan man
påskyndar arbetena på densamma. Men det är i dag »millionernas
dag» och vi hafva redan på denna korta stund beslutat anslå 20
millioner till fortsatta jernvägsbyggnader, och mera lär väl snart
komma. Att detta kanske för några af kammarens ledamöter är
anledning till en glädjedag, det låter ju lätt tänka sig, men för de
många, som icke deltaga i leken om dessa millioner, men likväl få
dela följderna af dagens beslut, för dem är det en sorgedag, tv följderna
blifva helt visst långt allvarligare och mera djupgående, än
man i dag torde tänka sig. Alla de, hvilka med någon sakkännedom
yttrat sig om anledningen till det ekonomiska betryck och deraf följande
onaturligt höga räntor, som nu äro rådande i vårt land, hafva
med styrka framhållit, att orsakerna äro att söka i det forcerade jernvägsbyggandet.
Att så äfven måste vara förhållandet framgår ju
bland annat derutaf, att endast under de tio sista åren nedlagts öfver
200 millioner i jernvägsbyggnader, och under förra året pågick
byggande af 400 kilometer statsbanor och 1,200 kilometer enskilda
banor. Man må skatta detta forcerade jernvägsbyggande än så högt,
så får väl dock Riksdagen tillse, att icke landets ekonomiska ställning
derigenom lider afbräck, att icke allt flere öde gårdar uppstå i vårt
land, att icke allt flere armar lyftas bort från näringslifvet och från
plogen, ty plogen måste ändå gå, om eljest den svenska jorden allt
framgent skall gifva oss skördar. Ja, mina herrar, ingen vill förhindra
vår tids rastlösa utveckling, men dervid måste dock kommunikationernas
och näringslifvets gå hand i hand. Men om nu de

N:o 18. 38

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till
fortsättning
af sta^svana.^
från Göteborg
till Skee.

(Forts.)

förra, stödda af statens magt och af regeringens koncessionsrätt, skola
utvecklas i den omfattning, som här föreslås, så kan detta icke ske,
utan att det måste komma att verka tryckande på hela vårt näringslif.
Hans excellens statsministern yttrade nyss, att de fullbordade
statsjernvägarne redan gifvit en god ränta på de uti dessa nedlagda
penningar. Ja, så har förhållandet varit, men när en del af dessa
nya jernvägar öppnas, blir nog förhållandet annorlunda, ty de komma
icke att lemna någon afkastning. Vi sågo förra året, att jernvägsstyrelsen
inlevererade till statskassan 10 Va millioner kronor, men kort
efteråt begärde styrelsen återfå 9,100,000 kronor för utvidgning af
stationer, för dubbla spår samt till rullande materiel in. m. och det
har Kiksdagen i dag beviljat. Då kan man väl till sist fråga: Hvad
återstår som nettoinkomst och som ränta på dessa många hundra
millioner, som äro nedlagda i våra ståtliga statsbanor, och hvad blir
till slut nettobehållningen på det hela? Tiderna förändras, och kanske
stå vi snart åter inför en tid, då våra produkter icke längre stå högt
i pris på verldsmarknaden, då skogarnes rika afkastning börjar att
förminskas och då vi icke längre kunna fortsätta med att oupphörligen
låna penningar till våra jern vägsbyggnader. Vi skulle helt
visst intaga en långt lyckligare ställning såväl i ekonomiskt som i
socialt hänseende, derest vi i tider som dessa låtit utvecklingen gå
mera normalt, mera i öfverensstämmelse med våra egna tillgångar af
såväl kapital som arbetskrafter. Hvar och en, som känner förhållandena
i vårt land, vet, att det är ett allmänt önskemål, att man, der
det låter sig göra, måtte begränsa anslagen till jernvägsbyggnaderna,
och jag har förut påpekat, att det näppeligen kan ske på någon
annan punkt äu här. Jag ber derför att få yrka bifall till statsutskottets
förslag med den ändring, att för år 1901 måtte beviljas
1,000,000 kronor till fortsättning af statsbanan från Göteborg till Skee.

Herr Tamm, Hugo: Jag vill i afseende å denna jernväg endast
påpeka, att här synes det mig verkligen, som om det af den föregående
talaren uttalade önskemål vore skäligen uppfyldt. Kongl.
Maj:t begärde förra året att få 4 millioner och får 2 millioner, jernvägsstyreisen
begär i år 3 och får 2 millioner, med andra ord, denna
jernväg, för hvilken beräknats 4 millioner årligen, går framåt med
endast 2 millioner om året, men att bevilja ett ännu mindre anslag
tror jag ej vore skäl. Naturligt är, att det mest ekonomiska vore
att göra banan färdig så fort som möjligt, men just af de skäl, som
den föregående talaren andragit, har utskottet, slutande sig till den
kongl. propositionen, sökt att hålla denna jern vägsbyggnad så jemn
som möjligt.

Vis å vis bohusläningarnas belåtenhet med en nedsättning af anslaget
får talaren göra upp den saken med dem sjelf va; för min del tror
jag, att de önska få sin jernväg färdig så snart som möjligt, en från
deras sida, synes mig, helt förlåtlig och naturlig önskan. Det kunde vara
mycket att svara på hvad den siste talaren anförde och på hans klago -

39 N:0 18.

Onsdagen den 14 Mars.

mål öfver jernvägarna och det olyckliga tillståndet i landet, men det f^^fåning
får han stå för sjelf. Jernvägarne äro väl dock i sjeltva verket aet, statsbanan
som vi till stor del hafva att tacka för, att verkligen vår industri och frånGiuborg
våra näringar stå på den punkt, de nu intaga, de hafva otvifvelaktigt
utgjort den starka drifkraft, hvarigenom det vant möjligt för oss
att tillgodogöra oss vårt lands stora resurser. Jag tror således, att
de jeremiader, vi nyss fått höra, hafva varit ganska omotiverade.

Jag anhåller om bifall till punkten.

Friherre Lagerbring: »Jag kunde icke fullständigt följa den
förste ärade talaren i hela hans anförande. Det minsta af hvad han
sade syntes mig emellertid röra banan i Bohuslän. »lag förstår icke,
br.ru
han slutligen framstälde. Jag hade verkligen hoppats, att i dag icke
något förslag skulle framkomma om nedprutning af anslaget för
hanan i Bohuslän, sedan regeringen nedsatt de af jernvägsstyrelsen
föreslagna 4 millionerna till 2 millioner. Det skulle också vara mer
än bedröfligt, om de åsigter, hvaråt den förste ärade talaren gaf ett
uttryck, skulle vinna gehör här i kammaren. I många och långa ar
fingo bohusläningarne vänta på sin jernväg, och när till sist ^es^u^
fattades, att banan skulle byggas genom statens försorg, fästes vid det
beslutet hårda vilkor, ja, hårdare än hvad jag tror hafva drabbat
någon af de provinser, hvarigenom statsbanor dragits. Icke nog med att
länet skulle kostnadsfritt upplåta all erforderlig mark; i vissa trakter
blefvo de minst förmånliga sträckningarna beslutade endast derför
att de voro något billigare, och dertill måste länet på egen bekostnad
bygga den dyraste delen af banan, den, af hvilken man kan vänta
den minsta rentabiliteten. Genom att anstränga sig till det yttersta,
genom landstingets, hushållningssällskapets och kommuners berömvärda
offervillighet har länet nu åstadkommit hvad man af detsamma
fordrat. Beslutet om statsbana genom Bohuslän hade sålunda, såsom
jag nu antydt, om också icke formen, dock karakteren af ett aftal
mellan två parter. Af dessa parter har den svagare, länet, nu fullgjort
alla sina förpligtelser. Det höfves då icke den starkare parten,
staten, att undandraga sig sina.

»Tåg anhåller, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr Wester, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att anslagsbeloppet nedsattes
till 1,000,000 kronor.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan ''ara
med öfvervägande ja besvarad.

N:o 18.

40

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till
statsbanan
mellan
Krylbo och
Örebro.

Punkten VIT.

Herr Ekströmer: Då jag anhållit om ordet, har det icke varit
för att göra något yrkande gent emot statsutskottets här framstälda
förslag. Men då jag anser, att frågan har större innebörd än blott
och bart beviljande af en penningsumma, att den nemligen står i ett
nära samband med vårt näringsliv har jag icke desto mindre ansett
mig höra yttra några ord. Det är nemligen gifvet, att, om staten
vid sina stora företag öfverbetalar arbetet, detta skall inverka menligt
på den enskilda industrien och jordbruksnäringen, derigenom att
arbetet för samma fördyras.

Af Kongl. Maj:ts förslag framgår, att en brist af 1,670,000
kronor förefinnes, hvilken måste fyllas, för att banan skall kunna
färdigbyggas. Denna brist utgör nära V* af det ursprungligen beviljade
beloppet af 7,300,000 kronor. Det är således en ganska betydlig
fordran man ytterligare ställer på Riksdagen i detta fall. Jag vill
icke besvära kammaren med ett upprepande af hvad utskottet i förevarande
punkt anfört. Men jag skall be att få uttala min tacksamhet
mot utskottet, för att det icke låtit denna sak gå alldeles oanmärkt
förbi. Och jag skall äfven be att få instämma med utskottet i dess
uttalande. Men jag tror, att utskottet bort gå något längre. Det
borde äfven hafva vidrört frågan om hushållning med statens medel.
Jag tror, att utskottet ganska väl kunnat uttala sig för att större
sparsamhet bort iakttagas vid denna jernvägsanläggning. Det är
ganska farligt att framställa en uppmaning att inkomma med höga
kostnadsförslag utan att på samma gång uppmana till iakttagande
af all sparsamhet. Detta är i synnerhet farligt, då såväl upprättandet
af kostnadsförslag som användandet af medlen ligga i samma band.
Jag tror, att efter en sådan uppmaning, som statsutskottet bär framstält,
det ligger nära till bands, att kostnadsförslagen komma att tilltagas
så höga, att de kunna lemna utrymme för en viss slösaktighet vid
utförandet.

Hvad nu särskilt den här ifrågavarande bristen angår, så bar
den enligt min åsigt icke uppkommit derigenom, att kostnadsförslaget
varit för lågt, utan derigenom, att arbetena onödigtvis fördyrats. Jag
är icke ensam om denna uppfattning, ty många fackmän, som stå
utanför jernvägsstyrelsen, äro af samma mening. Och jag finner äfven
ett stöd derför i jernvägsstyrelsens egen promemoria. Jag vill blott
nämna ett exempel. Kostnaden för en banvaktsstuga, bestående af
ett rum, åtta alnar i fyrkant, och ett kök, bar beräknats till 4,100
kronor. Nu säges, att en sådan byggnad kostar 7,435 kronor.
Att nu icke åberopa min egen 30-åriga erfarenhet, vill jag nämna,
att jag talat vid en kammarledamot, som är synnerligen sakkunnig
på detta område, och af honom fått böra, att en dylik banvaktsstuga
kan byggas för 3,000 kronor. Kammarledamoten i fråga är sjelf
stor jernvägsentreprenör, och måste såsom sådan, då det gäller hans
egen ekonomi, bedrifva, sina arbeten med omtanke och sparsamhet.

41 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

Det är just dertill jag vill komma, att staten bort låta bygga
denna bana på entreprenad med anlitande af den enskilda företagsamheten.
Då vid 1897 års riksdag anslaget till banan beviljades,
uppstäldes som vilkor, att den skulle byggas på entreprenad, såvidt
det vore med statens fördel förenligt. Detta framgick äfven af Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Följden deraf biet’ en skrifvelse
från herr statsrådet och chefen för civildepartementet af den 22
december 1897, hvaruti jernvägsstyrelsen uppmanas att utbjuda på
entreprenad, icke hela jernvägen, utan de arbeten, som skulle utföras
först år 1899. De arbeten, som skulle utföras under år 1898, skulle
staten verkställa genom sina egna ingeniörer. Det var gifvet, att,
då ett sådant undantag gjordes, ingen entreprenör skulle anmäla sig.
Tv det var icke tänkbart, att en entreprenör skulle vilja åtaga sig
arbete jemsides med staten sjelf och sålunda nödgas konkurrera med
statens höga pris. Följden blef också, att intet entreprenadanbud
inlemnades.

Enskildt har jag hört, att kongl. jernvägsstyrelsen har den uppfattning,
att statens jernvägsbyggnader icke böra utföras på entreprenad.
Hvad är det då man har emot entreprenadsystemet? Jo, man säger,
att det är svårt att finna entreprenörer, som kunna åtaga sig så stora
entrepriser. Detta motsäges dock af verkligheten. För närvarande
byggas i vårt land på entreprenad två jernvägar, som i omfattning
ungefär motsvara Krylbo—Frövibanan. Den ena, Borås—Alfvesta
jernväg med en längd af 15 mil, och den andra, Östra centralbanan
med eu längd af 10 mil. Båda byggas bredspåriga med iakttagande
af samma normer beträffande lutningsförhållanden och kurvor, som
tillämpas vid byggande af statsbanor. Borås—Alfvesta-banan skall
kosta omkring 65,000 kr. kilometern och Östra centralbanan allenast

40.000 kronor kilometern. Då Krylbo—Frövi-banan beräknats kosta

75.000 kronor — kilometern — men i verkligheten kostar öfver 87,000
kronor, tyckes skiluaden i anläggningskostnad mellan dessa enskilda
banor och Krylbo—Frövi-banan vara för stor; detta, oaktadt statens
system är något mera solidt. Staten torde hafva bättre räler och dyrare
materialier, hvarför kostnaden dock icke torde utgöra mera än omkring

15.000 kronor per kilometer. Denna jemförelse gifver mig stöd för
den åsigt, att, om denna jernväg i sin helhet utbjudits på entreprenad
och kommit att byggas genom enskild företagsamhet, vi i denna stund
varit förskonade från obehaget att nödgas öka anslaget med inemot 7-t Man

har vidare sagt, att entreprenadsystemet icke erbjuder tillräcklig
garanti för att arbetena skola blifva väl utförda. Jag tillåter
mig att vara af alldeles motsatt åsigt; och detta af det skäl, att en
entreprenör, åtminstone vid en enskild jernväg, är underkastad icke
mindre än två kontroller: för det första kontroll af bolagets ingeniör
och för det andra kontroll af en statens ingeniör. Derjemte måste
entreprenören naturligtvis besitta ganska stor erfarenhet vid de arbeten,
som han åtager sig. Äfven det senare skälet mot entreprenadsystemet
måste alltså förfalla.

An/lag till

statsbanan
mellan
Krylbo och
Örebro.
(Forts.)

N:o 18. 42 Onsdagen den 14 Mars.

Jag vågar såsom afsilning på mitt anförande frambära eu vördsam
hemställan till vederbörande att ännu en gång taga frågan om
entreprenadsystemets tillämpning vid statsbanors byggande under öfvervägande.
Jag tror, att derigenom mycket skulle vinnas både för staten
och för den enskilde industriidkare^ som måste lida af de boga pr’s,
som betalas af staten, och icke minst af kongl. jernvägsstyrelsen,
hvilken också skulle besparas obehaget att nödgas för den ena jernvägen
efter den andra göra framställningar om förhöjda anslag.

Herr vice talman! Jag har intet yrkande att framställa.

Herr statsrådet von Krusenstjerna: Den senare delen af den
föregående högt ärade talarens anförande berörde frågan om entreprenadsystemets
tillämpning vid Krylbo—Örebro-bauans byggande. Han
framstälde anmärkning mot det sätt, hvarpå regeringen besluta utbjudande
af arbetet vid denna bana på entreprenad. Jag är då skyldig
att lemna förklaring. Som kammarens ledamöter behagade erinra
sig, voro vid Riksdagens år 1897 fattade beslut om byggande af
Krylbo—Örebrobanan fastade åtskilliga vilkor, som ej funnos i Kongl.
Maj:ts proposition derom. Ett vilkor var, att kommunerna, hvarigenom
banan ginge, skulle utfästa sig att tillsläppa jord i större
utsträckning, än först varit afsedt. Förr var således icke frågan om
banans vara eller icke vara afgjord, än nämnda vilkor blifvit uppfyldt;
och detta dröjde till fram på hösten. Jag tror, att det icke
var förr än i början af december månad 1897, som det blef utredt,
att samtliga vederbörande kommuner gått in på det af Riksdagen
uppstälda, nyss nämnda vilkoret. Först då var det alltså klart, att
banan skulle komma till stånd. Omedelbart derefter — jag erinrar
mig ej nu datum; af den föregående talaren uppgafs, tror jag, den
22 december 1897 — beslöt Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med
Riksdagens på herr Ekströmers yrkande fattade beslut, att banbyggnaden
skulle utbjudas på entreprenad. Som herrarne veta, måste
emellertid, då en jernvägsbyggnad utbjudes på entreprenad, finnas
tillgängliga ytterst fullständiga, i detalj utförda beräkningar och en
ytterst noggrann arbetsplan. Uppgörandet af dylika beräkningar och
sådan arbetsplan kunde omöjligen medhinnas för 1898 års arbeten.
Och man kunde väl ej inställa arbetet på banan i afvaktan på utarbetandet
af beräkningarna och planen. Detta var anledningen,
hvarför man ej kunde annat än låta 1898 års arbeten verkställas
genom statens försorg. När sedermera fullständiga beräkningar och
fullständig arbetsplan hunnit upprättas af jernvägsstyrelsen — inom
parentes sagdt, besteg sig kostnaden derför till 10- å 15,000 kronor -—
ilek jernvägsstyrelsen befallning att utbjuda arbetet för fullbordande
af den återstående delen af banan på entreprenad. Resultatet blef,
som den föregående talaren nämnde, att ingen enda entreprenör anmälde
sig. Så utföll försöket den gången. Och då återstod ju ej
annat, än att staten skulle bygga.

Jag tillåter mig, emedan jag har ordet, att äfven beröra förra

Anslag till
statsoanan
mellan
Krylbo och
Örebro.
(Forts.)

43 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

delen af den föregående talarens anförande, som handlade om öfverskridandet
af den först uppgjorda kostnadsberäkningen. I fråga om mMan

Krylbo_Örebro-banan eger ett annat förhållande ram än med af- Krylbo och

seende å den bana, om hvilken debatten hufvudsakligen rört sig i Örebro.
dag. Medan hvad den sistnämnda angår det egentligen är den sista Vortsposten
i kostnadsförslaget, som öfverskridits, d. v. s. den post, som
omfattar administrationskostnader, transportkostnader, kostnader för
baracker och dylikt, är deremot motsvarande post i kostnadsförslaget
för den nu ifrågavarande banan ej alls öfverskriden. Här beror öfverskridandet
först och främst på samma omständighet som vid alla
andra nu pågående jern vägsanläggningar, den ofta omtalade stegringen
i pris pa arbetskrafter och materialier. Af den vid byggandet af
Krylbo—Örebro-banan uppkomna bristen, som är 1,570,000 — icke,
som den föregående talaren uppgaf, 1,670,000 kronor, belöpa
ungefär 850,000 kronor, efter hvad man kan uppvisa, på stegrade
arbetskostnader. Utom eu ökad kostnad lör större bergsprängning,
än som beräknats, har vidare en ökning af 187,000 tillkommit för
vägomläggningar vid vägkorsningar. Som kammarens ledamöter torde
hafva funnit af jern vägsstyrelsens promemoria, hafva under arbetets
fortgång, särskildt med anledning af att en länsstyrelse, om jag ej
misstager mig, länsstyrelsen i Örebro län, meddelat föreskrift om skyldighet
för statens jernvägar inom länet att hålla ständig bevakning
vid vägkorsningar i banans plan, beslut fattats om anordnande iid
de talrika vägkorsningarna å denna bana af vägportar eller vägbroar.
Visserligen följde deraf en större ökad utgift på eu gång, men derigenom
undveks också för framtiden en stadigvarande utgift föi bevakning.
För utvidgning af bangårdar och mötesplatser har tillkommit
en ökning af 367,000 kronor. Denna ökning härleder sig också
från förhållanden, som tillkommit under arbetets fortgång. Trafiken
har ju växt intensivt på alla våra jernvägar, vida utöfver hvad man
vid uppgörande af kostnadsförslaget för Krylbo—Örebro banan ar
1896 kunde förutse. Det är denna ofantligt ökade trafik, som föranledt
jernvägsstyrelsen att vid åtskilliga bangårdar anordna ett vida
större antal spår, än som förut var beräknad!, och göra lokaler vida
större, än de beräknats, så att de lämpa sig för större trafik än den
ursprungligen afsedda. Häraf den hufvudsakliga ökningen af den nu
ifrågavarande posten. Dertill kommer, att under arbetets fortgång,
på yrkande af kommuner, tillagts en station, så att det kommer att
blifva 10 stationer i stället för 9.

Efter det öfverläggningeo ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkten VIII.

Mom a).

Herr Nyström, Johan: Statsutskottets utlåtande i fråga om de
tre motioner, som afse inköp af enskilda jernvägar, är trots sin kört -

el» vitia
enskilda
jernvägars
inköpande
för statens
räkning.

N:o 18.

Om vissa
enskilda
jernvägars
inköpande
för statens
räkning.
(Forts.)

44 Onsdagen den 14 Mars.

het deladt i två väsentligen olika afdelningar. I den första delen pläderar
utskottet mot alla inköp af privatbanor på skäl, som äro ganska
lösa och mer än till fyllest vederlagts af 1886 års ekonomiska
komité. Det uttalande, som utskottet lägger till grund för denna sin
kritik, är i sjelfva verket lånadt ur nämnda komités förslag, der äfven
talrika och tungt vägande skäl för en sådan åtgärd äro anförda.
Då det nu i statsutskottet tinnes en person, som var medlem af 1886
års komité, är det förunderligt, att icke han upplyst utskottet, att
dess följande motivering blifvit vederlagd redan för många år sedan,
hvarigenom utskottet ju kunnat komma i tillfälle att bespara sig
denna del af sitt utlåtande.

Emellertid skall jag nu icke upptaga kammarens tid med att
närmare ingå på de motiv, som 1886 års komité framhöll för statsinköp
af enskilda banor, då sådana kunde fås för rimligt pris och
hade mera än rent lokal betydelse. Jag vill ej göra detta, hufvudsakligen
af två skäl: för det första derför, att Riksdagen redan uttalat
sig i samma rigtning, då den ju flera gånger heslutit inköp af enskilda
banor; och för det andra derför, att utskottet sjelft är nog
vänligt att stryka ett streck öfver första delen af sitt betänkande, då
det säger i början af dess andra afdelning: »Med det ofvan anförda
har utskottet ingalunda velat i princip uttala sig mot inköp af enskilda
jernvägar för statens räkning.» Det är dock just detta, utskottet
hållit på med i första delen af sitt utlåtande. Då det emellertid
omedelbart derefter gör det alldeles motsatta uttalande, jag nyss
uppläst, är det antagligen derför, att utskottet under sitt arbete kommit
att tänka på, att det kanske ej vore lämpligt att binda sig för
mycket vid ett resonnement, som Riksdagen sjelf förut ogillat. I stället
öfvergår utskottet till anförande af flera speciella skäl för afslag å
motionerna. Det säger då först, att Riksdagen vid dylika inköp bör
gå till väga med stor betänksamhet och försigtighet, en sats, som
naturligtvis ingen vill bestrida. Man hade väntat att nu få höra, i
hvilket afseende de väckta motionerna stredo mot hetänksamhetens
och försigtighetens fordringar. Men derom förekommer ej ett
ord. Utskottet går i stället öfver till andra synpunkter. Så framhåller
det, att den nuvarande tidpunkten skulle vara olämplig, derför
att jernvägarne under en följd af år lemnat stor afkastning. Man
borde vänta, tills det nu stigande priset på kol och arbetskrafter
nedtryckt årsvinsterna och följaktligen också inköpssummorna vid
eventuella inköp från statens sida. Utskottet tillstyrker således staten
att drifva ett slags baisse-spel i fråga om enskilda jernvägar. Jag
fruktar, att utskottet möjligtvis kan missräkna sig på detta spels
resultat. Beträffande den jernväg, hvars inköp jag föreslagit, har
jag tagit reda på, huru inkomsterna af densamma stält sig under 20
år. Jag har dervid funnit, att såväl bruttoinkomsten som behållningen
efter afdrag af driftkostnaderna årligen nästan konstant stigit,
och det finnes ju intet skäl att betvifla, att ej detta skall blifva
fallet hädanefter också.

45 N:0 18.

Onsdagen den 14 Mars.

Under de fem sista åren har sålunda bruttoinkomsten ökats med
i medeltal 168,000 kronor per år, och behållningen har, efter afdrag jernväg ars
af driftkostnaden och de trafikerade hanornas andelar, under samma inköpande
tid ökats med ungefär 130,000 kronor per år. Då denna ökning är
en följd af ökad trafik och då det icke finnes något skäl att antaga, (Forte.!
att denna trafik skall minskas, så kan det gifvetvis hända, att, äfven
om kolprisen och arbetsprisen fortfarande komma att blifva höga,
verkan af dessa höga pris kommer att till stor del neutraliseras genom
den ökade trafiken. Det är således ingalunda säkert, att man genom
att uppskjuta inköpet af denna jernväg gör den billigare, utan det
är mycket sannolikare, att man genom att dröja med inköpet göi
den ifrare.

Vidare framhåller utskottet såsom sitt andra motiv, hvarför man
skulle underlåta att inköpa banan, att ett sådant inköp »i hvarje fall
skulle medföra mer eller mindre omfattande arbeten för densammas
försättande i fullt statsbanemessigt skick äfvensom anskaffning och
komplettering af materiel.» Hvad nu den bana vidkommer, som jag
föreslagit till inköp, så är densamma redan i »fullt statsbanemessigt
skick»0 Man har nemligen till stor del redan omlagt dén med de
tyngsta räls, som för närvarande användas på statsbanorna, nemligen
40 i/g kilograms, och innan ett eventuelt inköp kunde komma till
stånd", skulle banan ända till Köping vara belagd med sådana räls.

Således skulle hon i det afseendet vara i fullt statsbanemessigt skick.

Hvad vidare anskaffandet af materiel beträffar, så har jag gjort mig
underrättad om, att banans styrelse redan kompletterat den, så att,
då vid slutet af år 1898 banan egde 22 lokomotiv, dessas antal under
de två följande åren ökats med 22 och är således nu fördubbladt,
och det är första klassens lokomotiv, som härvid inköpts. I sjelfva
verket är banan så väl försedd med maskiner, att den kunnat låna
ut sådana, icke blott till enskilda jernvägar, utan äfven till statens.

Alltså är banan äfven i detta afseende i »fullt statsbanemessigt skick»,
så vida icke utskottet anser det vara statsbanemessigt skick att
behöfva låna; ty då är hon det icke.

Slutligen säger utskottet, att det icke är skäl att lägga ned
penningar i dylika ombyggnader af inköpta privatbanor i en tid, då
flera högst betydande jernvägsbyggnader för statens räkning bedrifvas.
Naturligtvis förfaller det skälet i fråga om den bana, för hvilken jag
gjort mig till målsman, då något ombyggande här icke behöfves.

För resten vill jag påpeka, att när oktrojen för denna bana beviljades,
så förbehöll sig staten rätt att inköpa den för jemnt upp så mycket,
att banan gåfve fyra procent å köpesumman. Det är således icke
någon vanlig utgiftsfråga, utan snarare en kapitalplaceringsfråga.

Jag har härmed punkt för punkt genomgått utskottets knapphändiga
motivering. Men i min motion finnas dessutom ett par synpunkter
framhållna, vid hvilka jag skall bedja att få fästa kammarens
uppmärsamhet, ehuru utskottet icke vidrört dem i sitt utlåtande.

En af dessa synpunkter är det gagn, som trafiken på Norrland

N:o 18. 46

Om vissa
enskilda
jerneägars
inköpande
för statens
räkning.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

skulle kafva genom det inköp, som jag föreslagit. Vi kafva i dag
kört ock vi kunna läsa i motiven till det nyssfattade beslutet om
dubbla spår mellan Huddinge ock Tumba, att vid ändpunkterna af
statsbanorna ökas trafiken så, att der nödvändigt beköfvas dubbla
spår. Bandelen Upsala—Stockbolm är just en sådan ändpunkt, ock
der är också trafiken så ökad, att det blott är en tidsfråga, när man
der beböfver dubbla spår. Detta erkännes af hvilken jernvägstjensteman
som helst, som man talar med i denna fråga. Vi kafva
i dag beslutit anläggning af dubbla spår på en längd af något öfver
9 kilometer för en beräknad kostnad af 900,000 kronor. Vägen
mellan Stockbolm och Upsala är 66 kilometer, och får man då bedöma
kostnaden för dubbla spår på denna sträcka efter samma måttstock,
så skulle denna gå till omkring sex och en kalf millioner,
eu kostnad, som sålunda snart nödvändiggöres af den stegrade trafiken,
men som skulle kunna undvikas genom att staten komme i
besittning af Sala—Tillberga och Vesterås—Bergslagens jernvägar;
tv vägen från Stockholm till Sala öfver Tillberga är endast 129 kilometer,
medan vägen Stockbolm—Upsala—Sala är 128 kilometer;
alltså blott en kilometers skilnad. Begagnade man således båda dessa
banor, kunde en stor del af trafiken på Norrland dragas öfver Tillberga,
naturligtvis till stor lättnad för trafiken på bandelen Stockbolm—Upsala.
Detta inköp skulle alltså skaffa staten ett dubbelspår
från Stockholm till Sala, men ett dubbelspår af vida större värde än
ett vanligt, ty det ger statsbanan en ny intresserayon, hvilket ett
vanligt dubbelspår naturligtvis icke gör.

Detta var den ena synpunkten i min motion, som utskottet icke
funnit skäl fästa sig vid. Den andra är den, att nu står på dagordningen
omläggningen af bangården i Stockbolm, och det befinnes
då, att Stockbolm—Vesterås—Bergslagens jernväg eger inom denna
bangård och i dess närhet icke blott en remsa från Stockbolm till
Tomteboda, hvilken remsa vid Karlberg sväller ut, så att Karlbergs
station ligger på denna banas enskilda mark, utan banan eger också
eu stor tomt om nära 87,000 qvadratfot alldeles inom bangårdens
område. Den ligger nemligen norr om Kungsgatan och är alldeles
öfverkorsad med jernvägsskenor, lastningskajer och dylikt. Denna stora
komplex af nära 87,000 qvadratfots yta, med ett läge midt i bjertat
af Stockbolm, är naturligtvis ett område, som staten måste förvärfva,
när den en gång skall ombygga Stockholms centralstation, och herrarna
kunna lätt sjelfva räkna efter, att 87,000 qvadratfot med detta läge
representera en mycket stor summa, som staten eljest får lof att betala,
men som skulle blifva, så att säga, en extra vinst, om staten köper
kela jernvägskomplexen.

Ehuru jag således icke kan inse, att statsutskottet i någon enda
punkt vederlagt de motiv, jag från början framhållit, skall jag dock
icke vara djerf nog att framställa något yrkande, utan nöjer mig med
att konstatera, att detta betänkande, som jag nu kritiserat, synes hafva

47 N:0 18.

Onsdagen den 14 Mars.

tillkommit i en stund, då statsutskottet, uttröttadt af andra jernvägsfrågor,
beslutit hvila sig från vidare ansträngande tankearbete.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna moment hemstält.

Mom. b) och c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten IX.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Om upp Mom.

b). rättande åt

förslag till

Herr Bandqvist: Naturligtvis inbillar jag mig icke, att jag en jernväg

skall förmå utverka någon ändring i statsutskottets utslag angående genom det
min motion om anvisande af medel till undersökning för en jernväg Norrland.
från mellersta Sverige genom vestra Norrland till Gelliyarebanan.

Men iag har icke kunnat underlåta att ännu en gång påpeka att har
o-äller ett statsintresse af första ordningen, som det vant lyckligt, om
det redan nu tagits under behandling. Het lärer väl knappt nog
kunna förnekas, att en jernväg i inre, skyddadt, vestligt läge ar en
oeftergiflig förutsättning för ett fullt effektivt försvar åt vara nordligaste
landsdelar. Den stambana, som nu finnes, är sa belägen, att
den på många ställen kan af brytas af en fiende. ^ .

Det lärer väl icke heller kunna sättas i fråga, att icke den åt
mig föreslagna vägen skall blifva en ytterst kraftig häfstång för utvecklingen
af det inre Norrland. Dess skogar skulle kunna blifva
föremål för en rationel skötsel, dess vattenfall skulle kunna tillgodogöras
likasom dess malmfält och storartade odlingslägenheter. Jag
vill icke inlåta mig i några detaljer; det tjenar till intet att uppehålla
kammarens tid. o . . , . ,

Utskottet säger: »Utan att vilja ingå pa bedömande åt banans

betydelse i dessa hänseenden, finner utskottet dock uppenbart, att ett
så omfattande företag, för hvilket kostnaderna skulle uppgå till flera
tiotal millioner kronor, icke kan komma till utförande under den
närmaste framtiden, då staten har att fullborda betydande jemya$sbvmtnader
samt jemväl stora arbeten för försvaret.» Men det hade
kanske varit skäl att uppmärksamma, att jag alls icke begärt eller
föreslagit några jernvägsbyggnader »under den närmaste framtiden»,
utan jag har särskildt betonat, att det icke är mm afsigt att nu
omedelbart söka framkalla flera större jernvägsbyggnader för statens
räkning än dem, som redan pågå. Men jag har dock ansett, att, nar

N:o 18. 48

Om upprättande
af
förslag till
en jernväg
genom det
vestliga
Norrland.
(Ports.)

Onsdagen den 14 Mars.

det var fråga om ett så stort och vigtigt företag, som krafvel'' så stora
och långvariga undersökningar och förberedelser, det hade varit af
vigt, att man börjat med dem i tid, emedan genom dessa förberedelser,
hvartill ju i främsta rummet måste höra undersökning af jemvägens
sträckning — låt också vara, att denna undersökning till en början
blefve endast okulär. Men sjelfva undersökningen skulle i och för
sig medföra en hel del andra fördelar: tillfälle skulle beredts att från
olika synpunkter ytterligare undersöka det inre Norrland, som utan
tvifvel ännu har mycket nytt att bjuda. Synbarligen måste det vara
af stor vigt, att, såsom det heter i motionen, en enhetlig plan för
hela den långa sträckan från Sveg norrut uppgöres ju förr desto hellre,
så att det må blifva bestämdt, genom hvilka hufvudorter banan skall
framdragas för att bäst motsvara sitt ändamål. Derigenom vinnes
den stora fördelen, att de stycken af linien, som möjligen kunna vara
föremål för särskilda sträfvande!], från början inpassas i systemet;
och genom hufvudliniens utstakande skola de bibanor, hvilka lika
litet uteblifva i Norrland som annorstädes i Sverige, kunna gifvas
lämplig rigtning och tillslutning till hufvudbanorna, och hela det inre
norrländska jernvägsnfttet sålunda från början anordnas till en ändamålsenlighet,
som endast kan ernås genom en gemensam, på förhand uppgjord
utgångsplan.» Utan att hafva löpt fara att behöfva anses hafva
gifvit på hand, att staten skulle »inom den närmaste framtiden» företaga
byggandet af ytterligare en jernväg genom Norrland, hade utskottet
efter mitt förmenande saklöst kunnat understödja min motion.

Herr vice talman, jag ber derför att få yrka bifall till densamma.

Friherre Sparre: Då jag nu begärt ordet, har det icke

varit för att söka förebringa några bevis för den omhandlade jernvägens
strategiska betydelse, ty jag är fullt förvissad derom, att kammarens
ledamöter inse jernvägens betydelse för Norrlands försvar
lika väl som jag.

Det har endast varit min afsigt att meddela några tipp lysningar
angående de utvecklingsmöjligheter, som finnas i de trakter af Jemtlands
län, genom hvilka jernvägen skulle framdragas. Nämnda län
har en areal af i rundt tal 51,000 qvadratkilometer och är således
blott omkring 1,200 qvadratkilometer mindre än de tre småländska,
de två skånska samt Hallands och Blekinge län tillsammans, under
det att folkmängden i förstnämnda län uppgår till endast mellan 7
och 8 procent af den i de uppräknade 7 södra länen. Det finnes
emellertid icke något tvifvel derom, att en mångfaldigt större befolkning
skulle kunna lefva inom Jemtlands län, om dettas rika, naturliga
tillgångar kunde tillgodogöras.

Beträffande länets södra provins Herjedalen torde det tillåtas
mig att uppläsa ett par stycken ur en af en fosterlandsvän 1897
utgifven broschyr med titel »Herjedalens och norrländska förhållanden,
framtidsutsigter för Sverige.»

Författaren säger bland annat: »Att Herjedalen under för land -

49 N:0 18.

Onsdagen den 14 Mars.

skåpet ofördelaktiga yttre ock inre omvexlingar och i ett så afskildt
läge, som det befinner sig, samt i saknad af lättare beröring med
andra delar af riket och med hafvet, har måst förblifva i sitt outvecklade
tillstånd och kommit efter de mera gynnade provinserna i
riket är ju en helt naturlig och konseqvent sak, likasom det häraf
nu också framgår, att det kan vara skäl uti att en gång bättre taga
vara på äfven denna rikets provins och söka förhjelpa densamma till
den framkomst och utveckling, som den förtjenar.

Inom sina nuvarande gränser håller provinsen Herjedalen 120
qvadratmil och utgör ett bland Sveriges skogrikaste landskap, och
redan såsom sådant har det för riket, för dess export och deraf härflytande
årliga inkomster ett ganska afsevärdt värde, hvithet icke
borde förgätas. Landskapet är också synnerligen väl egnadt för
boskapsskötsel, för hvilken det bland andra betingelser eger ypperliga
sommarbeten, och det lemnar redan under sitt närvarande tillstånd
ett betydligt öfverskott till afsalu i kreatur och ladugårdsprodukter
och skulle kunna utvecklas och vinna mycket i denna vigtiga näringsgren
genom uppodling af i särskilda delar af landskapet belägna
stora godartade myrtrakter, synnerligen för gräsodling och ängsskötsel,
derest icke transporten för afsalu af allt hvad landskapet kan producera
vore så hinderlig och betungande.

I motsats till de gamla historierna om Herjedalens fattigdom,
dess magra jord m. m. och den fördom man derigenom fått för detta
landskap, är det nu genom under de senare åren förrättade tillförlitliga
undersökningar beträffande jordgrund och tillfällen till nyodlingar
konstateradt, att Herjedalen härutinnan intager en ganska god plats
bland Sveriges landskap; att Herjedalen nemligen inom sitt betydliga
område, och synnerligen ett stycke från Ljusne elfs mera sandiga
strandområde, eger störa, vidsträckta odlingslägenheter af godartad
myrjord, dels på ler- och dels på kalkgrund, som i hög grad äro
förtjente af odling, och detta så mycket hellre som (hvilket också
förut varit bekant) gräsväxten inom Herjedalen, likasom inom större
delen af de andra norrländska landskapen, öfverträffar i längd, frodighet
och arom de flesta sydligare provinsers växtlighet, och landskapet
sålunda har goda naturliga vilkor för utveckling af jordbruket och
hufvudsakligen den förnämligare och intensivare delen deraf, nemligen
boskaps- eller ladugårdsskötsel.»

Efter att hafva redogjort för några af agronomen Robert Tolf
gjorda uttalanden om de gynsamma förutsättningarna för odlingar
inom provinsen, fortsätter författaren:

»Men vi öfvergå nu till en annan naturtillgång, som Herjedalen
eger, och denna är dess skogar. Som bekant torde vara, är Herjedalen
ett bland Sveriges skogrikaste landskap. Hetta landskap har
nu i flera tiotal af år levererat timmer till utanför landskapet belägna
sågverk till värde af flera millioner kronor årligen. — — -—
— — Derjemte finnes såväl vid gränsen af Vestra Helsingland som
vid Linsäll, Glöte, Hede samt vid norska gränsen dels kalk och dels
Första Kammarens Frat. 1900. N:o 18. 4

Om upprättande
af
förslag till
en jernväg
genom det
vestliga
Norrland.
(F orts.)

N:c 18. 50

Om upprättande
af
förslag till
en jernväg
genom det.

vestliga

Norrland.

(Korta.)

Onsdagen den 14 Mara.

åtskilliga malmer, så att om man tager med allt detta i räkningen,
kan Herjedalen snarare anses vara och förtjena att kallas rikt på
naturtillgångar än fattigt. Men fattigt måste landskapet det oaktadt
förblifva, intill dess att det får en ändamålsenlig jernvägsförbindelse
med det öfriga riket och med hafvet.

En särskildt anmärknings- och beklagansvärd sak för ett sådant
skogsland som Herjedalen är den årliga förlust samt skada på skog,
som uppstår derigenom, att hvarken affallet vid sågtimmerafverkningarne,
toppar och gröfre grenar, eller till sågtimmer odugliga och
döda träd kunna tillvaratagas till kolning i brist på lättare utforsling
af kolen. Härigenom går landskapet i mistning af en inkomst af
hundratusental kronor per år, som med en bättre ställning i kommunikationsväg
skulle kunna vinnas; men förlusten stannar på långt
när icke ens härvid, utan dertill kommer den särskilda förlust genom
skada å växande skog, som uppstår derigenom, att från det i skogarne
qvarliggande affallet och de till sågtimmer odugliga och döda träden,
som utgöra härdar för maskar och insekter, utsprider sig denna förderfliga
ohyra äfven till den växande skogen och decimerar denna,
hvaraf en högst betydlig skada uppstår, som också kan räknas till
hundra tusental kronor pr år. Dessa båda, här sist berörda olägenheter
och förluster kunna endast afhjelpas genom kolning af det
eljest onyttiga och skadegörande affallet i skogarne, men lönar sig
naturligtvis icke att företaga, förrän man på ändamålsenligt anlagd
jernväg kan utföra kolen till utanför landskapet varande konsumenter.
Fäster man sig slutligen vid den fördel det skulle vara för den
svenska bruksrörelsen att kunna få eu större och derigenom också
något billigare tillgång på träkol, så kan man ju klarligen inse, huru
illa det är stäldt, och hvilken i sanning dålig nationalhushållning
ännu finnes i vårt land, och man kan slutligen också falla i förundran
öfver att sådant tillstånd ännu kan tolereras, utan att något
deremot företages.»

Hvad åter angår provinsen Jemtland, skall jag, med anledning
af den långt framskridna tiden, inskränka mig till att säga, att denna
i mångt och mycket är i besittning af naturtillgångar af samma slag
som Herjedalen, men af ännu bättre beskaffenhet. Särskildt torde
böra framhållas, att Storsjönsbäcken och en flera mil bred sträcka
mellan Indalselfven och Ströms vattudal, enligt uppgift af förutvarande
chefen för geologiska byrån, innehålla många qvadratmil
odlingsbar mark af bästa beskaffenhet.

Förutom det nu anförda torde böra erinras om länets tillgång
på vattenfall.

Men större delen af dessa naturtillgångar är af brist på kommunikationer
ett dödt kapital.

Visserligen är geuom Jemtland framdragen den s. k. tvärbanan
samt några få mil af den uppåtgående norra stambanan norr om
Bräcke, och vackra resultat hafva äfven visat sig i de orter, der
dessa banor blifvit anlagda. Men i ett så vidsträckt län som Jemt -

51 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

lands måste hvad som på detta område gjorts likväl anses vara
otillräckligt, och hvad provinsen Herjedalen angår, är den fortfarande
—■ den dag i dag är — helt och hållet i saknad af jernväg. (Inom
parentes må här erinras, att de trafikerade jernvägarnes längd inom
Jemtlands län uppgår till omkring 360 kilometer, men i de uppräknade
7 sydliga länen till cirka 3,550 kilometer).

För Jemtlands läns vidare utveckling är det derför af den allra
största vigt att återupptaga det der för omkring 18 år sedan af slutade
jernvägsbyggandet, och synes man då i främsta rummet höra tänka
på en bana från Sveg till Brunflo och från Östersund till Ström.

Hade det varit möjligt att inom länet åstadkomma det för en
sådan jernvägs anläggning erforderliga kapital, kan man vara förvissad
om, att hanan redan varit byggd, men sådant har tyvärr icke
varit möjligt. Länets invånare få ännu i många år genom dryga
skatter vidkännas de stora uppoffringar, de gjort för tvärbanans anläggning,
och hafva dessutom tecknat betydliga belopp för åstadkommande
af jernväg mellan Orsa och Sveg.

Det är också derför man nu ser sig nödsakad att påkalla statens
hjelp för det vigtiga företagets utförande — till en början endast
för undersökningens verkställande.

Ett sådant anspråk på statsverket torde väl också hafva något
berättigande, om man tager i betraktande, dels att det icke blott är
fråga om att tillgodose ett lokalintresse, utan ett verkligt statsintresse,
nemligen utvecklingen af en eftersatt vidsträckt landsdel, dek ock
att betydliga rikedomar influtit i landet genom de väldiga virkesqvantiteter,
som länet under flere decennier tillsläppt. I detta hänseende
kan nämnas, att enligt Konungens befallningshafvandes femårsberättelse
för åren 1891—1895 utfördes under denna period inom
länet afverkadt virke till en myckenhet, reducerad till sågtimmer, af
mer än 23,700,000 stycken.

I en af komminister J. Scherdin 1877 utgifven beskrifning
öfver »Rätans socken i Jemtlands län» säges på ett ställe:

»Denna socken, der nästan alla skogar äro sålda till affärsmän
i städerna för en alltför ringa summa, har allaredan lemnat oerhörda
virkesmassor. Utan öfverdrift kan man uppskatta den nettovinst,
som dessa redan lemnat sina egare, till 20 millioner kronor».

Med sådana siffror för ögonen tror jag derför, att man icke
öfverdrifver, om man säger, att från Jemtlands län utsändts virke
under de senaste 40 å 50 åren för mer än 100 millioner kronor.
Och dessa millioner hafva kommit vårt kära fädernesland till godo,
ehuru tyvärr blott en mycket ringa del af dem stannat inom länet.

Ännu ett skäl för statens ingripande torde med fog kunna
sökas i den omständigheten, att Herjedalens befolkning fått efter
måttet af sina krafter deltaga i kostnaderna för statsbanornas byggande
i vårt land, men ännu, såsom förut är nämndt, för egen del
är i saknad af sådana.

Om upprättande
af
för sia g''Jill
en jernväg
genom det
vestlig a
Norrland.

(Forts.)

N.o 18.

Om upprättande
af
förslag till
en jernväg
genom det
vestliga
Norrland.
(Forts).

52 Onsdagen den 14 Mars.

Nu säger visserligen utskottet i sitt betänkande:

»Då vidare koncession meddelats å jernvägsanläggning från Orsa
till Sveg samt, såsom motionärerna jemväl upplyst, goda utsigter
finnas, att en sådan anläggning kommer till stånd och sålunda det
på kommunikationer hittills vanlottade Herjedalen genom enskild
företagsamhet beredes en länge eftersträfvad jernvägsförbin delse,
synes motionärernas förslag att genom detta landskap framdraga en
statsbana icke böra vinna afseende.»

Men dervid bör dock märkas, att af den nära 13 mil långa
jernvägen Orsa—Sveg komma ej mer än omkring 26 kilometer att
falla inom Herjedalen, eller ungefär så lång sträcka som emellan
Stockholm och Väsby. Och huru otillräckligt detta är, torde kammarens
ledamöter inse, när jag erinrar om, att Herjedalens domsaga
är mer än tre gånger så stor som hela Upsala län samt att landsvägen
genom Herjedalen från länsgränsen i öster till riksgränsen i
vester har en längd af vid pass 22 mil. Således något längre än
jernvägen mellan Stockholm och Storvik.

Herr talman! Jag skulle nu egentligen yrka bifall till herr
Sandqvists motion, men af den i dag här förda diskussionen finner
jag, att de vindar, som nu blåsa i denna kammare, icke äro gynsamma
för att föra frågan till det efterlängtade målet. Jag skall
derför, om ock med ledsnad, afstå från att göra något yrkande.

Kammarens ledamöter kunna, om de det vilja, anse mitt anförande
såsom ett griftetal öfver motionen, men jag vågar dervid
uttala min förhoppning om — en uppståndelse!

Herr Fränekel: Man får väl icke fatta motionen i denna fråga
annat än såsom en önskan att få fästa uppmärksamheten på nödvändigheten
af en undersökning af dessa trakters lämplighet för jernvägens
framdragande, ty det är icke gerna tänkbart, att Riksdagen
skall på en enskild framställning besluta en statsbana på 700 kilometers
längd. Bland de vigtigaste skäl, som äro anförda för banan,
ingår äfven dess strategiska betydelse. Äfven den delen af frågan
var under behandling i utskottet, men man ansåg, att när tidpunkten
kommer att bygga en bana ur den synpunkten, så bör förslaget
derom komma från Kongl. Maj:t, på samma sätt som alla andra
stora statsbanor.

Liksom den siste talaren tror jag, att med de åsigter, som gjort
sig gällande i kammaren, det är all sannolikhet för, att utskottets
förslag vinner kammarens bifall.

Jag skall derför icke inlåta mig på vidare polemik, utan kan
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande föreliggande moment yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Bandqvist,

53 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den
af honom i ämnet väckta motion.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till hvad utskottet hemstält
vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. c)

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 10 och 13 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.

Friherre Palmstierna: Vid riksdagens början tillät jag mig
att göra några erinringar beträffande ordalydelsen af de här ifrågavarande
föreskrifterna. Då nu statsutskottet emellertid ansett, att
dessa föreskrifter böra bibehållas i den form de haft — jag tror i
30 år eller mer — så skulle jag vilja anhålla att i ett par hänseenden
få veta statsutskottets uppfattning i denna sak. Först och
främst huru utskottet tänker sig betydelsen af bestämmelsen, att de,
som anlägga enskilda jernvägar, kunna »dels erhålla upplåtelse af
den för jern vägsanläggningen erforderliga, kronan tillhöriga jord utan
annan kostnad än att, hvad anginge hoställsjord eller annan åt
enskild person med åborätt eller annorledes upplåten kronojord,
ersättning derför lemnades i enlighet med hvad förordningen den 14
april 1866 i sådant afseende stadgade.»

Man skulle ju kunna föreställa sig, att, när det användes uttrycket
»utan annan kostnad än», bestämmelsen skulle innebära en
fördel för den enskilde. När bestämmelsen först formulerades, var
största delen af kronans jord upplåten till boställen, och vid sådant
förhållande var ju naturligt, att för jord, som togs från kronan,
ersättning skulle gifvas icke blott åt dåvarande innehafvaren, utan
äfven åt hans efterträdare i embetet. Och på samma sätt, då jorden
var upplåten med åborätt. Nu torde det deremot icke vara särdeles
mycket af kronans jord, som är upplåten till boställen; endast några
få boställen finnas; men för öfrigt är all kronojord utom de under
åborätt under domänstyrelsens förvaltning och inegorna utarrenderade.
Att prestboställen skulle räknas till kronojord torde nemligen åtskilliga
af kammarens ledamöter vilja bestrida. Nu kan man ju
säga, att utarrendering icke innefattar upplåtelse, men dock är att
märka, att när en enskild jernväg skall framdragas öfver kronojord,
får jernvägen icke blott betala arrendatorn ersättning för mistad

Om beviljande
af
riffa förmåner
för
enfkilda
jernvägsanläggningar.

TS:o 18. 54

Onsdagen den 14 Mars.

vil O ande ~a f nytt.lanclerätt under arrendetiden, hvilken ersättning ju är helt naturV''vissa
''för- u^an a^ven lemna kronan full ersättning för jordens kapitalvärde.
maner för När en enskild jernväg bygges, har man den ganska berättigade forenskilda
(från, att kommuner och enskilde skola tillsläppa erforderlig jord fritt,
^anlägg- ocl1 Pa senare tider l^ir äfven staten börjat framställa anspråk, att
ningar. den eller de provinser, en statsbana genomgår, skola också tillsläppa
(Forts.) fri jord till banan. Det vore ju då blott naturligt, om staten å sin
sida tillsläppte fri jord till enskilda jernvägar, helst man väl får antaga,
att statens jord liksom enskildes får sitt bandelsvärde förökadt,
då den kommer i åtnjutande af förbättrade kommunikationer. Det
skulle ju kunna hända, att på ett eller annat ställe en enskild jernväg
beliöide mer kronojord, än den återstående arealen vinner i värde
genom jernvägens tillkomst, men i allmänhet taget måste, med hänsyn
till den stora mängden af statens egendomar, antagas, att staten
vinner icke så litet på de enskilda jernvägarna.

Såsom det nu tillgår, blir staten den ende jordegare i hela riket,
som ej tillsläpper fri jord till jernvägar, och jag skulle då vilja tillåta
mig att fråga statsutskottet, huruvida utskottet anser det vara
rigrtigk och lämpligt, att staten fortfarande intager denna undantagsställning,
så att staten väl fordrar upplåtelse af fri jord för sina egna
hanor, men icke lemnar jord på samma vilkor åt enskilda banor
Och om utskottet så skulle anse, hemställer jag vidare, huruvida det
är en rigtig formulering att här låta qvarstå uttrycket »utan annan
kostnad än».

För öfrigt har jag intet yrkande att framställa.

Herr Tamm, Hugo: Yi hafva i statsutskottet lagt märke till
den framställning, som den ärade talaren gjorde vid remissdebatten,
men dock icke ansett oss böra ändra den gamla formuleringen, just
på den grund att den är så gammal, och hvarje oklarhet, som kan
deruti förefinnas, derför genom häfd har blifvit fullt klargjord. Den
innehåller nemligen följande passus, »erhålla upplåtelse af den för
jernvägsanläggningen erforderliga, kronan tillhöriga jord utan annan
kostnad än att, hvad anginge boställsjord eller annan åt enskild person
med åborätt eller annorledes upplåten kronojord, ersättning derför
lemnades i enlighet med hvad förordningen den 14 april 1866 i sådant
afseende stadgade.» Den odisponerade jorden får jernvägen
gratis, men deremot skall i afseende å boställsjorden gälla, att för
denna ersättning lemnas efter expropriationslagen. Jag vill fästa uppmärksamheten
dervid, att här icke är fråga om endast, huruvida man
skall taga betaldt för eller skänka efter kronan tillhörig jord, utan
att i »boställsjord» här innefattas alla boställen, således äfven prest:
boställen, hvilka förekomma öfverallt och ofta korsas af jernvägar.
Mig förefaller, att frågan har större räckvidd, än den förre talaren
tänkt sig, och torde ej af utskottet således ändras.

Jag tror icke heller det är rigtigt rätt att säga, att kronan är
den enda, som icke tillsläpper jord gratis för jernvägsanläggningar,

55 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

utan jag tror, att det i allmänhet går så till, att väl jorden från enskilda
hemman lemnas gratis till jernvägsanlfiggningarne, men att
landsting eller kommuner gifva egaren ersättning härför, så att uppoffringen
icke faller på egaren, såsom här skulle blifva fallet med
kronan. Derför anser jag, att vi icke hafva nugot skäl att ändra
denna gamla föreskrift, och då icke heller något yrkande derom framstälts,
anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Friherre Palmstierna: Da jag nu fått veta, att statsutskottet
ansett det så tydligt, att ersättning skall lemnas, ber jag få tillägga,
att jag icke anser detta lika klart, men då det tillämpas så, på grund
af gammal häfd, är derom intet att säga. Y idare tillåter jag mig
säga, att jag icke ifrågasatt, att prestboställen ej skulle hafva ersättning,
utan blott »annorledes upplåten kronojord». När det är så, att
kommuner och enskilde få släppa till jord, bör också kronan gorå
det, helst kronan har så många egendomar, att hon väl kan räknas
för sig sjelf såsom en större kommun. Min andra fråga blef icke
besvarad: är det rigtigt, att staten skall vara den ende, som tager
betaldt för sin jord?

Herr Hasselrot: Då talaren å jönköpingsbänken först hade
ordet, uppfattade jag icke rätt hvad han åsyftade. Nu finner jag af
hans senare anförande, att han icke vill en inskränkning i de förmåner,
Kongl. Maj:t för enskilda jernvägsanläggningar begärt, utan
att han önskar, det staten skall upplåta kronan tillhörig, men bortarrenderad
eller till boställe anslagen jord, som erfordras för anläggningen
och som enligt gamla föreskrifter upplåtits mot godtgörelse
både till brukaren och kronan, utan ersättning till kronan.

Då emellertid statsutskottet icke har motionsrätt, lärer utskottet,
äfven om det ansett sådant lämpligt, icke hafva kunnat gå den ärade
talarens önskningar härutinnan till mötes.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 10 och 13 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 29, i anledning af Kongl. Haj:ts
proposition i fråga om användande af anvisadt belopp för utrotande
af den s. k. trädgårdsnunnan inom Kalmar och Blekinge län, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Om beviljande
af
vina förmåner
för
emkilda
jernvagsanläggningar.

(Forts.)

Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 13 innevarande månad
bordlagda memorial n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga be -

tf:o 18 56

Måndagen den 14 Mars.

ändring af slut rörande lagutskottets utlåtande n:o 11 i anledning af väckt motion
förordningen f?m ändring af kongl. forordningen angående arfsrätt för oäkta barn

angående den 14 april 1866.

oåkta barn*

Herr Hasselrot: I egenskap af ledamot i lagutskottet har jag
ingen anmärkning att framställa mot det förslag, som föreligger i det
föredragna memorialet. Lagutskottet har haft skyldighet ått lemna
förslag till sammanjemkning mellan kamrarnes olika beslut och har,
så vidt jag förstår, på ett tillfredsställande sätt fullgjort detta. Men
såsom ledamot af kammaren vill jag yrka utslag å detta förslag och
tillåter mig upprepa, hvad jag vid frågans forsta behandling yttrade.
Det är, så vidt jag förstår, oförenligt med de principer, hvarpå vår
familjerätt är byggd, att medgifva arfsrätt åt oäkta barn på annat
sätt än genom ett uttryckligt förklarande af modern, att hon vill tillerkänna
det sådan rätt. Så länge de lösa förbindelserna hvarken
enligt lag eller den allmänna sedliga uppfattningen äro likstälda med
äktenskapsförbindelser, så får man, med allt behjertande af de oäkta
barnens ofta svåra ställning, finna sig i, att dessa oäkta barn icke få
samma familjerättigheter som äkta barn. Redan denna principiella
uppfattning är tillräcklig för mig att yrka utslag på ett förslag, som
skulle i väsentlig mån förrycka de principer, hvarpå vår familjerätt
är byggd. Men dessutom skulle praktiska olägenheter följa af en
sådan lagstiftning, som här ifrågasatts. Såsom erinrades, då frågan
förra gången förevar, har eu sådan lagbestämmelse införts i flera
andra länder. Erfarenheten från dessa länder visar kanske icke så
många rättegångar om arfsrätt för oäkta barn och deraf följande
skandaler, men så mycket mera enskilda utpressningsförsök, hvilka
ofta lyckats. Det har nemligen ej sällan händt, att, då en aktad
frimiljemoder fallit ifrån, uppträdt en utpressare, som satt sig i förbindelse
med ett af okända föräldrar födt barn och påstått, att detta
barn är den aflidnas före äktenskapet födda barn. Både utpressaren
och familjen veta allt för väl, att något bevis icke kan åvägabringas
härom, men det kan ju vara möjligt, att den aflidna före sitt äktenskap
haft någon helt oskyldig förbindelse; men under sådana förhållanden,
att dessa, framstälda på ett insidiöst sätt, kunna tänkas kasta
någon skugga på hennes minne. Detta vilja de efterlefvande undvika,
och för att slippa en rättegång och deraf följande större eller
mindre skandal, lemnas utpressaren en kanske ej sällan betydlig del
af den egendom, som eljest skulle tillfallit de lagliga och enda verkliga
arfvingarne. Det kan enligt min mening ej vara rätt att medverka
till att i vårt land möjliggöra dylika utpressningar. Jag tror,
att förhållandena i vårt land icke betinga så långt gående förändringar
r förhållandena, som här ifrågasatts. Hade det varit möjligt,
skulle jag nu yrka bifall till min reservation vid lagutskottets hemställan
förra gången, men då jag nu icke har annat val än att yrka
alslag eller bifall å utskottets nu föreliggande sammanjemkningsförslag,
tillåter jag mig yrka afslag derå.

N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars. 57

Herr Hedens tierna: .Då denna fråga förra gången förelåg till Ijrågatatt
kammarens pröfning, tillät jag mig fästa uppmärksamhet å den fara, ^rdlLgen
som för ordnade arfsförhållanden skulle uppstå, om en lag antages, angående
som går ut på, att fri bevisning eller ett blott och bart erkännande oäkta barm
af moder inför hvem som helst skall vara tillräckligt att berättiga orts)!''
ett utom äktenskap födt barn att taga arf efter moder lika med inom
äktenskap födda barn. .lag hänvisar till det af mig då framstälda
krafvel att arf icke må i lag tillerkännas sådant barn, med mindre
att modern inför någon behörig myndighet erkänt det oäkta barnet
såsom sitt, och anser fortfarande, att den kyrkans och statens embetsman,
som helgar familjebanden, är den mest egnade att emottaga en
dylik förklaring, hvilken i så fall kunnat under viss i lag stadgad
form antecknas i kyrkoboken. Med en sådan åsigt är det naturligtvis
för mig icke möjligt att godkänna det af lagutskottet nu framlagda
sammanjemkningsförslaget, hvilket helt och hållet utesluter eu
sådan anmälan och behölligheten af dylik anteckning, utan yrkar jag
detsammas ogillande.

Herr Ro d h e: Jag var icke närvarande i kammaren förra gången,
då detta ärende behandlades. Hade jag det varit, hade jag utan
tvekan stält mig på herrar Hasselrots med fleres sida och yrkat bifall
till deras reservation. Det kan väl synas, som om det läge något
berättigadt i deras sätt att resonera, som yrkat bifall till utskottets
förslag eller herr Berlins reservation, och jag vill icke bestrida dem
deras rätt, då de påstå sig vara ledda af ett sedligt intresse, när de
framstält sitt yrkande, intresset att taga sig an de oskyldigt lidande
barnen. Men det är ett ännu större sedligt intresse, som genom
bifall till deras yrkande sättes på spel. Det lärer icke kunna bestridas,
att i samma mån man i nu förevarande hänseende söker utplåna
skilnaden mellan de äkta och oäkta barnen och söker likställa
dem med hvarandra, i samma mån försvagar man medvetandet om
det brottsliga och förkastliga i ett osedligt lif, försvagar medvetandet
om äktenskapets och familjelifvets helgd, och den skada, som vållats
häraf, anser jag vara ojemförligt större än den jemförelsevis ringa
skada, som drabbar de små barnen deruti, att de gå miste om arfsrätt.

Jag är således lifligt intresserad för, att frågan förfaller vid denna
riksdag, och jag yrkar på denna grund afslag å sammanjemkningsförslaget.

Grefve Hamilton: Hvar och en, som hyser den uppfattning,
jag tagit mig friheten understödja i denna kammare för några veckor
sedan — eller den, att icke den ene skall straffas för den andras
brott och att sedligheten icke vinner något derpå, att lagen beröfvar
de oskyldiga barnen deras rättighet för att försona den brottsliga moderns
felsteg -—- kan icke vara annat än belåten med det resultat, hvartill
utskottet kommit i detta förslag. Det skiljer sig från Första Kammarens
förut fattade beslut, deruti att modern slipper erkänna sitt barn,

N:o 18. 58

Ifrågasatt
ändring af
förordningen
angående
oäkta barns
arfsrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

och mig synes detta vara en fördel, så mycket mer som det kan inträffa,
att modern vid dödsbädden, måhända då hon får barnet, icke är i
stånd att erkänna det. Hon önskar göra det, men hon kan icke.
Skall då barnet gå miste om sin arfsrätt? Det har af lagutskottets
ärade ordförande framhållits, att många praktiska olägenheter äro
förenade med lagförslaget, men jag erinrar, att det är barnet, som
skall förebringa bevisningen, och kun det icke fullgöra detta, förfaller
ju saken. Vidare åberopade han, att denna lag, om den blefve
gällande, kunde föranleda utpressningsförsök, af den anledning, att
det finnes vissa familjeförhållanden, som man icke ville hafva framdragna
i dagen. Jag föreställer mig, att sådana försök kunna göras
äfven om barnet saknar arfsrätt, ty i hvarje fall vill man icke, att
förhållanden skola komma fram, som nedsvärta familjen, och man betalar
för att undgå detta. Jag kan ej inse, att sedligheten vinner
något på, att lagen straffar den ene för den andres brott.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande memorial hemstält samt
vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt memorial n:o
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 23;

Nej — 72.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 10 och 13 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 64 § skiftesstadgan, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Onsdagen den 14 Mars.

50

N:o 18.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 10 och 13 i denna månad hordlagda
utlåtande n:o 25, i anledning af väckt motion om ändrad ly- ra -OT
delse af 15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm.

Herr Almgren, Fre drik: Det nu å nyo väckta förslaget om

ändring i gällande bestämmelse om öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap
i Stockholms stadsfullmägtige har tre gånger afslagits af
stadsfullmägtige och två gånger af Riksdagen, senast så nyligen som
1898, då stadsfullmägtige afslogo en motion i ämnet med 61 röster
mot 20 och då i Riksdagen motionen afstyrktes af lagutskottet och
afslogs i båda kamrarne. Den ståndpunkt, utskottet och kamrarne
dervid intogo, var följande. Det motsades icke, utan medgafs, att
vissa principiella skäl kunde tala för förändringen, men liksom vid
införandet af den nu varande ordningen vissa praktiska skäl gjort
sig gällande, talade dessa praktiska skäl äfven fortfarande för bevarandet
af nu gällande bestämmelser — ty erfarenheten hade visat,
att genom dessa skapats ett samarbete mellan den exekutiva myndigheten
och den beslutande myndigheten, mellan öfverståthållareu och
stadsfullmägtige, som i hög grad förenklat det eljest ganska invecklade
kommunala arbetet; och då nu stadsfullmägtige vid afvägande!
af de principiella och de praktiska skälen funnit de praktiska skälen
öfvervägande och derför för sin del afslagit ändringen, fann lagutskottet
icke något skäl att tillstyrka eller kammaren att bifalla
motionen. Sedan dess hav icke något förekommit, som på här ifrågavarande
sakförhållande inverkat, och reservanterna inom innevarande
års lagutskott hafva derför icke heller funnit skäl yrka på, att Riksdagen
nu skulle frångå sitt så nyligen fattade beslut; och detta så
mycket mindre, som något nytt icke framkommit i motionen. Motionären
säger sjelf, att han till hvad förut i ämnet andragits icke har
mycket att tillägga, och han har endast velat pointera eller understryka
hvad han förut anfört. Utskottet å sin sida har framhållit
ett'' par oegentligheter, som vidlåda nuvarande bestämmelser, såsom
öfverståthållarens dubbelställning, då det gäller hans skyldighet eller
rättighet att pröfva stadsfullmägtiges beslut, och att hans rätt och
pligt att uttala sin mening vid sammankomsterna blitvit illusorisk,
då han enligt häfdvunnet bruk ej deltager i diskussionen. Men icke
med ett ord söker utskottet bemöta det egentliga skälet, som 1898
års lagutskott anförde för sitt afstyrkande, nemligen att det icke vore
lämpligt, att Riksdagen för sin del beslöte eu ändring i en dylik förordning,
när den korporation, som saken närmast rörer, haft sina goda
skäl att motsätta sig denna ändring. Derför anser jag också, att diskussionen,
rörande hvad utskottet anfört om oegentligheter i den nu
gällande ordningen, under sådana förhållanden närmast hör till stadsfullmägtige,
men icke till Riksdagen, och inskränker mig till att, på
grund af hvad 1898 års lagutskott anfört i ämnet, yrka afslag på det
nu föreliggande utskottsutlåtandet.

Stockholm i
stadsfullmäktige
att
sjelf va välja
sin ordförande.

N:o 18. CO

Onsdagen den 14 Mars.

rätt för Herr Törnebladh: Utan all fråga bär den talare, som nyss

Stockholms yttrade sig, fullkomligt rätt deri, att stor betydelse bör tillerkännas
stadsfull- stadsfullmägtiges eget beslut i ämnet, och det var också denna anledZtfvalä/T
niDg’ ®°m förmådde att, då frågan 1898 var före i Riksdagen,
sin ord-1 ock d^ motionen hade blifvit afstyrkt af lagutskottet, icke nämna ett
förande. ord om densamma. Jag har dock, såsom afvikande från stadsfull(Forts.
) mägtiges pluralitet, icke mindre än två särskilda gånger ansett mig
vara skyldig att nu för kammaren framlägga de skäl, på grund af
hvilka jag hyser en motsatt uppfattning, öfverenstäm mande med lagutskottet.

Jag vill da först erinra, att den gång, då denna fråga grundligast
debatterades, var 1869. Det då väckta förslaget afslogs af
Första Kammaren, men bifölls af den Andra utan votering. Första
Kammarens afslag, som föregicks af en mycket kort öfverläggning,
grundade sig hufvudsakligen på det framförda skälet, att, då Kong).
Maj:t kunde utse ordförande i landsting utom dess egen krets och
Stockholms stadsfullmägtige hade en viss analogi med landstingen,
något skäl icke förefans till ändring. Denna motivering kan icke
numera användas. Hvad Andra Kammarens debatt beträffar, må erinras,
att en af dem, som kanske ifrigast och bestämdast förde talan
för förslaget, var dåvarande representanten för Kristianstad, sedermera
statsrådet Axel Bergström. Motsidans talan fördes hufvudsakligen
af stockholmsrepresentanten herr Lindhagen, och ungefär på
samma ståndpunkt som han stod eu annan stockholmsrepresentant,
kammarrättsrådet Kinmansson. Jag nämner detta, derför att i en
tryckt historik, som utdelats, Kinmanssons yttrande icke är rigtigt
återgifvet. Då frågan förekom 1898, hade stadsfullmägtige nyss förut
afslagit den, och det var ingén särskild anledning att upptaga den.

.lag ber nu att få något granska skälen från 1869, i synnerhet
som de funnit gensvar i stadsfullmägtiges beredningsutskotts utlåtande
från år 1886 och 1898, och man skulle mycket misstaga sig, om icke
samma anda, som i Andra Kammaren då ledde motståndet mot förslaget,
äfven 1886 och 1898 gått igen i beredningsutskottets utlåtanden,
i synnerhet som skälen delvis äro desamma.

Innan jag inlåter mig på en vidare granskning häraf, ber jag
få saga, att ingen kan högre än jag beklaga, att frågan gjorts till
föremål för agitation. Agitation är i allmänhet ett föga lämpligt
medel, och så mycket mindre är den det i en fråga som denna,
hvilken bör bedömas objektivt och lidelsefritt, allra minst som agitationen
gifver stöd åt den förmodan, att förslaget understödjes af något
missnöje med den nuvarande öfverståthållaren. Jag ber att få förklara,
att så vidt jag vet, äro äfven de, som i stadsfullmägtige röstat
för förändringen, eniga i att erkänna den stora skicklighet, samvetsgrannhet
och opartiskhet, hvarmed alla hufvudstadens öfverståthållare
ledt förhandlingarna, och att icke något hvarken i förra eller senare
tiden gifvit anledning till att iscensätta en sådan agitation. Derom
tror jag, att man kan vara fullt ense.

61 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

Men då man stödjer sig på de princiella skälen, bör det anmärkas,
att hvad som yttrades 1869 af försvararen af det nuvarande
systemet, hvilken dock icke nekade, att förändring af detsamma kunde
i framtiden ifrågakomma i samband med ändringar af förvaltningen
i öfrigt, det uttalades i början af kommunallagstiftningens tillämpning.
Endast detta kan förklara ett sådant uttyck, som då fäldes, att »i en
hufvudstad, som består af så olika element och der befolkningen
oupphörligen af- och tillströmmar, en god kommunalanda har svårare
att uppkomma och bestå än på andra ställen, och detta är så visst,
att, om man toge en stad hvilken som helst med utmärkt kommunalanda
och gjorde den till hufvudstad, intresset för stadens angelägenheter
och den goda kommunalandan snart skulle visa sig vara i märkbart
aftagande». För min del kan jag omöjligt erkänna rigtigheten af
det uttrycket, och jag tror, att de 30 år, som sedan dess förflutit,
utgöra én tillräcklig vederläggning deraf, äfven om man ville skrifva
något på den utmärkta ledning, som stadsfullmägtige från öfverståthållarnes
sida haft.

Men hufvudskälet synes mig då hafva varit det, att Stockholms
stads kommunalförvaltning står i en annan ställning än öfriga städers,
så till vida som magistraten der icke har samma betydelse som i
andra städer. Ed talare 1869 åberopade §§ 47, 48 och 49 i kommunallagen
för stad, hvilka tillerkänna magistraten vissa rättigheter,
särskild! (enligt § 47) öfverinseendet öfver de beslut, som fattas; men
då detta icke kunde tillämpas i Stockholm, ansåg han af nöden, att
öfverståthållaren erhölle en särskild ställning. Nu vädjar jag till
de många representauter, som känna kommunalväsendets utveckling
i andra städer än Stockholm, om de tro, att magistratens betydelse
och magt varit sådan, att derpå kan grundas någon öfvertygelse om
nödvändigheten af att i Stockholm skapa någon sådan motvigt mot den
kommunala sjelfstyrelsen, som här är i fråga. Men samme talare erkände,
att det fins en viss dualism mellan de kommunala och statsmyndigheterna
; är det, så att denna dualism funnes, tror jag, att den
mycket obetydligt framträdt, och i Stockholm har den, så vidt jag
känner, icke gjort sig på något märkbart sätt gällande. Detta, säger
samme talare, skulle bero på, att öfverståthållarnes ordförandeskap —
icke blott rättighet att vara värvarande — i stadsfullmägtige och
beredningsutskottet skulle göra honom mera benägen än eljest att
lyssna till stadsfullmägtiges framställningar och mindre benägen att
vid underställning och besvär afvika från densamma. Skulle nu så
vara, att ordförandeskapet i stadsfullmägtige och utskottet i någon
mån neutraliserade den fria pröfningen, som de lagstiftande myndigheterna
förutsatt, då pröfningsrätten gifvits öfverståthållaren, vore detta
visserligen icke rigtigt, utan i stället blefve deraf följdeD en inverkan
underifrån, som lagstiftarne icke menat, en inverkan, som möjligen
blefve enligt vissa starkare viljors mening en underström, hvilken
gjorde sin magt känbar äfven der uppe.

Men detta har icke varit meningen. Svårigheten ligger deri, att

Ifråga natt
rätt för
Stockholms
stadsfullmägtige
att
sjelfva, välja
sin ordförande.

(Forts.)

Nio 18. <52

Onsdagen den 14 Mars.

^åttVsr* Prtfnmyen ?enom samma myndighet, som leder förhandlingarna i
Stockholm* stadsfullmägtige och utskottet, är en vansklig sak.
städs full- Men huru kommer det sig, att stadsfullmägtiges pluralitet ansett

1-dllTväVa den nuvarande 01''dningen böra bestå? Ja, så vidt jag förstår, kom*'',
eHn ord-J<i mer denna uppfattning icke af några »psykologiska» skäl, såsom står
förande. omtaladt, och med hvilka man väl vill bemantla osjelfständig efterhörts.
) gifvenhet, utan, såsom den föregående talaren anmärkte, deraf, att
stadslullmägtige läst sig vid vissa praktislca olägenheter och svårigheter.
En praktisk olägenhet är, att det, om val skall ske inom stadsfullmägtiges
egen krets, alltid der då måste finnas personer, som äro både
villige och skicklige att åtaga sig ordförandeskapet i beredningsutskottet
hvarje vecka och hos fullmägtige med hvad dertill hörer.
Sådana äro kanske icke så lätta att finna. Det skulle åstadkomma
äfven åtskilliga valintriger och dylikt. Detta tror jag vara det skäl,
som mest verkat på fullmägtige, och då jag sjelf är af annan åsigt
i hufvudfrågan, anser jag det vara fair play att nämna det skälet,
i synnerhet som åt detta skäl måste skänkas ett visst erkännande.
Men huru högt jag än skattar det, måste jag sätta högre den principiella
betydelsen af öfverståthållarnes ställning. I följd af pröfningsrätten
är denna en dubbelställning, och det är icke rätt, såsom år
1869 yttrades af den åberopade talaren, att säga, det öfverståthållaren
icke handlägger ärendena, då han icke får deltaga i besluten, ty han
handlägger ärendena, då han leder förhandlingarna och framställer
proposition, och det kan naturligtvis inträffa och har kanske inträffat,
att om den formella behandlingen olika åsigter gjort sig gällande,
och då får den formella sidan, särskildt om besvär anföres, pröfvas
af den person, som framställer propositionen och sköter, hela den
formella ledningen. Detta anser jag för framtiden icke rigtigt. Då
jag säger för framtiden, är det derför, att, huru belåten man än är
med det nuvarande tillståndet, det kan vara ovisst, om det i framtiden
later sig göra att finna en person, som med alla öfriga förträffliga
administrativa och chefsegenskaper förenar den att vara en förträfflig
ordförande.

På grund häraf har jag varit för förändringen, och om det blir
votering, kommer jag att rösta för utskottets hemställan.

Herr Waliden: Mot de principiella och teoretiska skäl, som af
den föregående högt ärade talaren framlagts för det föreliggande förslaget,
skall jag icke göra någon invändning. Jag anser dessa skäl
mycket beaktansvärda, särskildt med afseende å den dubbelställning,
öfverståthållaren onekligen intager genom den pröfningsrätt i fråga
om understälda mål, som enligt min uppfattning i allt för hög grad
blifvit öfverståthållaren tilldelad. Jag skall också begagna tillfället
att instämma med den föregående talaren deri, att hvad som blifvit
taladt om bristande kommunalanda och »psykologiska skäl» såsom
förklaring af Stockholms stadsfullmägtiges hållning i denna fråga är
fullkomligt ogrundadt.

63 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

Men dessutom skall jag be att få något, mer än som skett, betona Ifrågasatt
en omständighet, som berördes af den föregående talaren och som jag sto&kholm,
anser .vara af stor vigt i denna fråga, nemligen att Stockholms stads- itadsfvllfullmägtige,
eller den part, saken närmast rör, vid tre särskilda till- mägtige att
fallen, senast för två år sedan, med stor majoritet förklarat sig icke 0^.'',a
vilja opinera i den rigtning, lagutskottet här angifvit. Och grunden förande.
till denna stadsfullmägtiges hållning har onekligen varit den, att (Forts.)
fullmägtige funnit sin erfarenhet vittna om, att den nuvarande ordningen
medför större fördelar än olägenheter. Det finnes ett gammalt
ordspråk, som säger, att den, som bär skon, känner bäst, hvar den
tränger. Men om den, som bär skon, känner, att den icke tränger,
om han derför icke önskar någon förändring, så frågas, om förändringen
ändå bör honom påtvingas.

Skälen, hvarför stadsfullmägtige icke velat lyssna till de inom
fullmägtige framstälda förslagen till ändring i den af motionären nu
yrkade rigtningen, hafva till en del berörts af den föregående talaren.

Det är ju mycket möjligt, att deri ingått en tanke på, att det under
vissa omständigheter kunde blifva förenadt med svårigheter och kanske
obehag att välja ordförande, men jag tror dock icke, att detta varit
ett hufvudskål.

Man har talat om, att öfverståthållareus ordförandeskap hos stadsfullmägtige
skulle innebära en så stor inskränkning i den kommunala
sjelfverksamhet, som borde tillkomma Stockholm, och det kan
ju se så ut på papperet. Jag erkänner, att det skulle taga sig bättre
ut, om Stockholms stadsfullmägtige finge sjelf välja sin ordförande.

Men jag vågar påstå, att i verkligheten åtnjuter Stockholm lika stor
kommunal sjelfverksamhet som någon af rikets öfriga städer. Detta
kan ju, såsom lagutskottet antydt, i någon mån bero på personligheten
hos de framstående män, som beklädt ordförandeskapet hos
stadsfullmägtige, men har säkerligen också i icke ringa mån haft
sin grund i den personliga, direkta och konsekutiva samverkan, som
eger rum mellan kommunalmyndigheterna och öfverståthållarembetet.

Jag tänker härvid icke så mycket på ordförandeskapet i stadsfullmägtige
— detta är en rent formel sak, som det icke ligger så mycken vigt
på -— men väl på ordförandeskapet i beredningsutskottet. Liksom
den föregående talaren har jag i många år tillhört beredningsutskottet,
och jag har vid många tillfällen funnit, af'' hvithet verkligt gagn det
är, att öfverståthållaren der är ordförande.

Enligt § 33 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
åligger det beredningsutskottet att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen
af kommunens angelägenheter i alla rigtningar och till
stadsfullmägtige göra de framställningar och förslag, som häraf
kunna föranledas, att bereda alla framställningar hos stadsfullmägtige
och att se till, att deras beslut blifva verkstälda. Öfverståthållaren
åter representerar i hvad Stockholm angår stadsmyndigheten, han är
chef för polisväsendet, han utfärdar alla dessa ordnings- och helsovårdsföreskrifter,
som under namn af polisstadgar så djupt ingripa

N:0 18. 64

Ifrågasatt.

rätt för
Stockholms
stadsfullmägtige
att
sjelf va välja
sill ordförande.

(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

i hufvudstadens lif. Han är chef för uppbördsväsendet in. m. Hvad
kan då vara mer praktiskt och gagneligt och bättre ledande till en
för staden nyttig samverkan, än att den kommunala och den administrativa
myndigheten stå i nära och personlig beröring med hvarandra?
Det händer ofta, att i utskottet framställas önskningar, göras anmärkningar,
meddelas upplysningar, ofta af vigt för ärendenas följande
handläggning. Allt tillgår fritt och otvunget utan skrifverier och
formalism och tidsutdrägt. Då man dertill betänker, att här i Stockholm
det territoriella området för kommunalmyndighetens verksamhet
helt och hållet sammanfaller med det, som är utstakadt för Konungens
befallningshafvandes verksamhet, och att många ärenden icke blott
äro rent kommunala eller rent administrativa, utan af blandad administrativ
och kommunal natur, så måste man ännu mera finna, att eu
dylik samverkan måste vara till stor fördel för det hela.

Jag tror, att detta betraktelsesätt varit hufvudskälet, hvarför
hufvudstadens fullmägtige icke velat lyssna till de inom dem gjorda
framställningarna i förevarande rigtning.

Nu svarar man, att det erkännes, att allt detta är godt och bra,
men förhållandet bibehålies ju genom att man gifver öfverståthållaren
rättighet att infinna sig vid utskottets sammanträden och deltaga i
öfverläggningarna, men jag tror icke, att detta blir detsamma. En
lagstadgad embetspligt är icke detsamma som en blott rättighet utan
motsvarande skyldighet, och då man känner, hvilka sociala pligter
äro förenade med öfverståthållarens ställning, kan man hafva anledning
antaga, att, om ordförandeskapet bortfaller, det icke blir så ofta, ja,
kanske mer och mer sällan, som han infinner sig vid dessa sammanträden.
Och när han infinner sig, så blir det, när sådana frågor förekomma,
hvilka han anser vara af särskild vigt, eller när häri vill
göra någon framställning till utskottet. Men han skulle icke kunna
veta på förhand, när under öfverläggningen inom utskottet frågor uppkomme,
om anmärkningar gjorts eller upplysningar meddelades, som
kunde göra det ur utskottets synpunkt önskligt, att han vore närvarande.
Jag tror således, att man på förändringen skulle förlora mera,
än man skulle vinna.

Det är ytterligare en sak jag skulle vilja tillägga. Jag tror, att
motionären i sin prisvärda önskan att värna Stockholms kommunala
sjelf styrel se slagit in på en origtig stråt, ty efter mitt förmenande är
det icke mot öfverståthållarens ordförandeskap han borde hafva vändt
sig, utan mot den stränga bestämmelsen om, att med få undantag alla
hos stadsfullmägtige behandlade ärenden skola underställas öfverståthållarens
pröfning, och det kan icke annat än förvåna, att lagutskottet,
då det velat taga den kommunala sjelf styrelsen i försvar, varit så
ofantligt angeläget om, att denna öfverståthållareembetets pröfningsrätt
icke måtte på något sätt »neutraliseras», utan bibehållas och bevaras
i sin fulla kraft. För min del är jag öfvertygad om, att allt,
hvad motionären, och andra med honom, talat om byråkratism och
förmynderskap, skulle mycket snarare visa sig berättigadt, om öfver -

65 N:o 18

Onadagen den 14 Mars.

ståthållarens ordförandeskap upphäfves, men pröfningsrätten bibehålies,
ty då först komme dessa båda myndigheter, den kommunala myndigheten
och statsmyndigheten, att stå som två främmande, med hvarandra
skriftvexlande magter, af hvilka den ena innehade hvad man
med ett förut antiqveradt, men nu åter modernt vordet uttryck skulle
kunna kalla suzeränitet.

De skäl, jag nu anfört, hafva gjort, att jag inom stadsfullmägtige
vid denna frågas afgörande intagit eu motsatt ståndpunkt mot
herr Törnebladhs, och jag kan icke finna annat, än att dessa skäl fortfarande
ega giltighet.

Herr Leman: Då detta ärende förekom i lagutskottet, åtnjöt jag
ledighet från riksdagsgöromålen, och jag har derför låtit anteckna, att
jag icke deltagit i ärendets behandling, men hade jag detta gjort,
skulle jag för visso stält mig på samma ståndpunkt som utskottets
majoritet, och jag ber kammaren vara öfvertygad om, att mina skäl
härför icke äro personliga, utan rent principiella. Den princip, jag
här vill förfäkta, är den kommunala frihetens och sjelfstyrelsens, ty
denna princip anser jag böra i främsta rummet bäfdas af den svenska
Riksdagen och icke blott af dess Andra, utan äfven af dess Första
Kammare. Ser man nu efter, huru i gällande författning om kommunalstyrelse
i Stockholm denna princip tillämpats, tror jag, att, om man
vill se saken objektivt, man måste erkänna, att principen icke blifvit
fullt konseqvent genomförd. Särskilt beträffande verkställighet af
kommunalmyndigheternas beslut har såsom regel införts den bestämmelsen,
att verkställigheten uppdragits åt myndighet, som står utom
den beslutande kommunalmyndigheten.

Med hänsyn till landsbygden har kommunalförfattningen icke uppdragit
verkställighet af kommunalstämmas beslut åt särskild administrativ
myndighet, utan lemna! detta åt kommunalnämnden. Antagligen
ansåg man, då författningen skrefs, att förhållandena på landet
alltid skulle förblifva synnerligen enkla, och dessutom hade man väl
svårt att finna någon lämplig verkställande administrativ myndighet.
Beträffande åter städerna utom Stockholm är föreskrifvet, att verkställighet
af stadsfullmägtiges beslut icke sker genom kommunalstyrelsen,
utan genom magistraten, som både har formel granskningsrätt
öfver dessa beslut och befogenhet att befordra eller icke befordra dem
till verkställighet. Detta är precis detsamma som den i Stockholm
föreskrifna underställningen af kommunalstyrelsens beslut; ty lika litet
som magistraten kan ändra eller blott delvis upphäfva stadsfullmägtiges
beslut, lika litet kan öfverståthållaren göra detta. Men i fråga om
öfverståthållaren föreskrifves det emellertid, att besluten för att blifva
gällande skola af honom stadfästas, och såsom en röd tråd genomgår
författningen en sträfvan att på Stockholm lägga större administrativa
band än på öfriga städer. Enligt landstingsförfattningeus ursprungliga
lydelse egde Kongl. Maj:t utnämna landshöfding till ordförande
i landstinget, men landshöfdingeu var icke sjelfskrifven, utan Kongl

Forsta Kammarens Prut. 1900. N:o 18. 5

Tf niga satt
rätt för
Stockholms
stad skälma
g t ige att
sjelf va välja
sin ordförande.

(Forts )

N:o 18. 66

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
rätt för
Stockholms
stadsfull-''
mägtige att
sjelfva välja
sin ordförande.

(Forts.)

Maj:t kunde utnämna honom, men också låta bli. Numera kan
Kongl. Maj;t icke ens utnämna landshöfdingen till ordförande i
landstinget.

Det har redan blifvit påpekadt, att öfverståthållarens ställning är
ofri; särskildt är det framhållet i utskottets betänkande, att hans ställning
är ofri, då det gäller att vare sig framställa eller vägra proposition,
detta derför, att om klagomål skulle anföras öfver hans förfaringssätt,
så är det öfverståthållaren sjelf, hvilken såsom embetsman har att
pröfva den formella rigtigheten af det förfaringssätt, hvithet han såsom
stadsfullmägtiges ordförande iakttagit. Detta förhållande måste utöfva
tryck åt den ena eller andra sidan, och jag ber att få erinra, att
enligt nu gällande instruktion för öfverståthållaren tillkommer denna
pröfningsrätt icke öfverståthållareembetet, utan öfverståthållaren ensam.
Samma person, som suttit såsom ordförande, då den klandrade åtgärden
vidtogs, afgör alltså sedan såsom administrativ embetsman frågan
om dess rigtighet.

Vidare anhåller jag att få erinra, att kommunalförfattningarna
tillkommit på administrativ väg. Den komité, som utarbetade lagförslagen,
hade icke föreslagit, att öfverståthållaren skulle vara sjelfskrifven
ordförande hos Stockholms stadsfullmägtige, utan denna bestämmelse
tillsattes sedan af regeringen, och min öfvertygelse är, att,
om Riksdagen hade haft sin hand med vid författningens tillkomst,
Riksdagen icke skulle hafva godkänt, att en administriv embetsman
sattes såsom ordförande i en kommunalstyrelse. Härvid må ock uppmärksammas,
att föreskriften om öfverståthållarens sjelfskrifvenhet
såsom ordförande för Stockholms stadsfullmägtige tillkom på en tid,
då ännu för öfverståthållaren gälde 1791 års instruktion, hvilken utfärdats
under enväldets tid. Särskildt tillåter jag mig att påpeka en
paragraf i denna instruktion, § 6, hvilken lyder sålunda: »Öfverståthållaren
skal veta, vara sin Embetes pligt, åt hafva Inspection
öfver Staden Stockholm och Malmarne, och vara Stadens och Borgerskapets
Förman, hvarvid han först och för allting bör i akt taga
huru han efter sin yttersta kraft och förstånd kan hålla des Invånare
uti pligtig hörsamhet, rättrådighet, tjenstvillighet och devotion emot
Hans Kongl Maj:t och Sveriges Krono, och så mycket honom tilstår,
förmera och styrka dem til godo, och uppehålla det helsosamma förtroende,
som Herre och Undersåtare emellan vara bör.»

Häraf framgår, att enligt den uppfattning, som ännu förefans på
1850- och 60-talen, öfverståthållaren borde vara ett slags personlig
länk mellan Hans Maj:t Konungen och Stockholms stads inbyggare.
Och detta förklarar, att regeringen i kommunalförfattningen för Stockholm
införde bestämmelsen om att öfverståthållaren skulle vara ordförande
hos stadsfullmägtige. Detta skäl torde dock icke numera
kunna ega någon giltighet.

Man har påstått, att, om man borttager öfverståthållarens sjelfskrifvenhet
som ordförande, deOkunde blifva svårt att få dugliga ordförande
hos stadsfullmägtige i Stockholm, men då inga befogade

67 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

klagomål framställa angående svårighet att erhålla lämpliga stndsfullmägtigeordförande
i Sveriges öfriga städer, der man har så mycket Stockholmt
trängre kretsar att välja inom än i Stockholm, så torde det vara klart, ttadtfullatt
i Stockholm svårigheten skall blifva ingen. .lag vill härvid "leaA^ev*f-a
erinra, att i öfriga städer magistratsledamöter icke få väljas tillstads- >Je
fullmägtige och att man sålunda der ofta saknar tillgång till jurister förande.
bland fullmägtige. Här i Stockholm, der så väl magistratspersoner (Fortsd
som nästan samtlige i Stockholm boende högre och lägre embetsman
deremot få inväljas i stadsfullmägtige, borde det väl allra minst kunna
bli tal om brist på personer, hvilka kunna vara dugliga ordförande.

Att Stockholms stadsfullmägtige uttalat sig mot en förändring af
det nuvarande förhållandet, är ju sant, men såsom förklaringsgrund
härför kan ju gälla, att de varit så nöjda med den personliga ledning,
de åtnjutit, att de derför icke önskat någon förändring. Dock må
erinras, att, då omröstningen hos stadsfullmägtige är öppen, det för
mången stadsfullmägtig kan hafva varit obehagligt att yppa en åsigt,
som lätt kunnat få utseendet af att vara betingad af personliga skäl.

Enligt min uppfattning torde det ock vara visst, att om kommunalförfattning
för Stockholm nu skulle antagas, så skulle ingen — hvarken
regering eller Riksdag — ens ifrågasätta, att en administrativ embetsman
skulle fungera såsom stadsfullmägtiges sjelfskrifne ordförande.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bremberg: Då jag anser, att utskottet käft fullgiltiga skäl
för sitt förslag, ber jag att få yrka bifall till detsamma. Jag anser,
att Stockholms stadsfullmägtige böra hafva samma rättighet som fullmägtige
i hvilken annan stad i Sverige som helst att få utse sin ordförande
inom sig. Likaså skola ju också landstingens vice ordförande
numera utses inom landstingen. Man har invända att denna fråga
fallit hos stadsfullmägtige sjelfve, men jag antager, att det mest berott
på grannlagenhetshänsyn till öfverståtbållaren, att stadsfullmägtige icke
velat rösta för hans aflägsnande från ordförandeskapet hos dem. Och
i hvarje fall kan jag icke anse lämpligt, att, såsom förhållandet nu
är med öfverståtliållaren, samma person, hvilken ledt stadsfullmägtiges
förhandlingar, sedermera skall såsom embetsman pröfva deras
beslut.

På grund af dessa skäl får jag, såsom nämndt, yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Almström: På grund af min erfarenhet från 16 års tjenstgöring
såsom stadsfullmägtig i Stockholm, under hvilken tid jag i
13 år hade förtroendet att sitta i beredningsutskottet, ställer jag mig
ovilkorligen på reservanternas sida. Vid de tillfällen, då liknande
förslag förekommit hos stadsfullmägtige, hafva dessa förslag alltid
blifvit med stor majoritet förkastade. De fördelar, den nuvarande
anordningen medför, hafva blifvit så tydligt och utförligt utvecklade
af herr Walldén, att jag icke behöfver lägga något ytterligare till

N:o 18 68

Ifrågasatt
rätt för
Stockholms
stadsfullmägiige
att
sjelfva välja
sin ordförande.

(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

hvad han härom sagt. Beträffande det af en talare framförda påståendet,
att den kommunala sjelfstyrelsens princip skulle kränkas
derigenom, att Stockholms stadsfullmägtige i förevarande hänseeende
intoge en annan ställning än motsvarande korporationer inom ofri ga
delar af landet, så vill jag deremot anmärka, att det torde vara stadsfullmägtige
sjelfva, som kunna bäst afgöra, huruvida deras ställning
är ofördelaktig eller icke. Enligt mitt förmenande skulle den ifrågasatta
förändringen af den nuvarande anordningen medföra ganska
betydande olägenheter i praktiskt hänseende, icke minst derför, att,
såsom redan påpekats af herr Walldén, ordföranden hos stadsfullmägtige
genom sitt åtföljande ordförandeskap i beredningsutskottet
redan der har tillfälle att sätta sig in i de ofta mycket vigtiga ärenden,
som sedan skola underställas hans pröfning. Detta tillfälle skulle
icke i samma grad stå honom till buds, om han endast hade tillträde
till utskottets förhandlingar utan att behöfva såsom dess ordförande
taga en grundligare kännedom om de förekommande ärendena.

Då stadsfullmägtige upprepade gånger och med stor majoritet
af böjt förslagen i denna fråga, så vore det väl också mycket besynnerligt,
om Riksdagen skulle påtvinga dem en rättighet, som de sjelfve
icke anse vara någon fördel.

Jag ber att få yrka afslag till utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Herr von Friesen: Jag instämmer med herr Törnebladh och
har blott några ord att tillägga till hvad han anfört.

Enligt min uppfattning skulle det äfven ur praktisk synpunkt
vara fördelaktigt, om öfverståthållaren vore fri från ordförandeskapet
hos stadsfullmägtige, med rättighet för honom att deltaga i öfverläggningarna,
men ej i besluten. För närvarande har han väl, ehuru
ordförande, . lagligen rätt att yttra sig under öfverläggningarna, men
hans ställning såsom ordförande är af den grannlaga natur, att den
nästan tvingar honom till tystnad, ty när han yttrar sig, blir hvad
han säger nödvändigtvis mer än ett blott yttrande, det blir ett slags
diktamen. Erfarenheten visar också, att öfverståthållaren ytterst sällan
deltager i stadsfullmägtiges öfverläggningar. Under den tid, jag varit
stadsfullmägtig, har det skett endast två gånger, och då i icke vidare
betydande frågor. Sutte öfverståthållaren deremot fri från ordförandeskapet,
men med rätt att deltaga i öfverläggningarna, skulle han i
dessa mycket mer verksamt än nu kunna inlägga sin sakkunskap och
sitt intresse för hufvudstadens angelägenheter.

Man har vidare anfört öfverståthållarens ordförandeskap i beredningsutskottet,
der han skulle hafva så mycket att göra, och sagt,
att vore han ej ordförande, skulle han icke alls gå dit, men jag
tror, att en intresserad öfverståthållare skulle ändå begagna sig af
tillfället att deltaga i beredningsutskottets förhandlingar lika mycket
som nu, hvaremot den skilnaden skulle ega rum, att han vore obunden

69 N:o 18.

Onsdagen den 14 Mars.

af sitt ordförandeskap, hvilket alltid enligt sakens natur måste vara
af något generande beskaffenhet.

Vidare har det blifvit sagdt, att om stadsfullmägtige skulle
sjelfve välja sin ordförande, skulle härigenom vållas mycket split
och strider. Men split och strider kunna ju alltid följa med den
kommunala sjelfstyrelsen, och jag tror icke, att det i detta afseende
skulle blifva värre här än på andra ställen. Stockholms stadsfullmägtige
äro nog praktiska män, och de skulle säkerligen utan svårighet
kunna inom sig finna en så qvalificerad ordförande, att alla skulle
kunna enas om honom eller åtminstone erkänna hans lämplighet.
Kommunal sjelfstyrelse medför visserligen, att olika meningar alltid
1tunna komma att råda om hvem som bör blifva ordförande, men den
saken kan väl icke betyda så mycket.

Också har här framhållits, att stadsfullmägtige sjelfva med förkrossande
majoritet uttalat sig mot förslag om upphörande af öfverståthållarens
ordförandeskap. Men är det då så nödvändigt, att saken
utgår från stadsfullmägtige? Och hvad kan hafva afhållit dem från
att uttala sig för en förändring? Icke blott, att de anse det nuvarande
förhållandet bra, utan äfven grann! agenhetsskäl. Då de
hafva en så utmärkt ordförande, hafva de ej velat, att eu fråga
sådan som denna skulle kunna ens misstänkas vara en personlig
fråga, som vittnade om, att de icke särdeles hölle på sin öfverståthållare.
Detta är nu ett skäl för stadsfullmägtige, men Riksdagen
kan naturligtvis här såsom i alla andra lagfrågor pröfva saken
fullt objektivt. Från Riksdagen kommer frågan icke såsom någon
sensationsfråga. Vore den en sensationsfråga, skulle jag icke här
yttrat mig i den. Äfven jag påstår, att den ordförande, vi stadsfullmägtige
nu hafva, är utmärkt, och derför att vår nuvarande ordförandes
förmåga är höjd öfver mitt beröm,, kan jag här lugnt tala
för lagutskottets förslag, ty äfven han sjelf vet väl, att detta icke
från min sida innebär det ringaste personliga underkännande.

Jag ber att få instämma i lagutskottets förslag.

Herr Ljungberg: Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag.

Det kraftigaste och mest upprepade skälet, som hörts från motsidans
talare, har varit det, att stadsfullmägtige sjelfva icke framkommit
med något förslag i denna rigtning, utan tvärtom låtit alla
sådana förslag falla. Detta förhållande synes dock mig tala allra
mest för en ändring i den nuvarande anordningen, emedan, efter hvad
jag tror, det varit just af grannlagenhetsskäl samt med hänsyn till
öfverståthållårens ställning och på grund af det inflytande han utöfvar,
som dylika förslag icke bifallits och kanske ej heller någonsin
komma att bifallas af stadsfullmägtige. Det är från Riksdagen, denna
reform skall utgå, om det skall blifva något af dermed. Det vore
väl också orimligt att allt framgent låta den inkonseqvensen qvarstå,
att i alla andra rikets städer, som hafva stadsfullmägtige, desse sjelfva

Ifrågasatt
rätt för
Stockholms
stadsfullmägtige
att
sjelfva välja
sin ordförande.

(Forts.)

N:o 18. 70

Ifrågasatt,
rätt för
Stockholms
stadsfolk
mägtige att
sjelf o a välja
sin ordförande.

(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

välja sin ordförande, under det att fullmägtige i hufvudstaden Stockholm
i detta afseende skola anses omyndige.

Vidare är det ju eu stor inkonseqvens, att öfverståthållaren icke
får vara ledamot af stadsfullmägtige, men väl deras ordförande, och
den ledning, han i denna egenskap utöfvar öfver stadsfullmägtiges
förhandlingar, är verkligen så betydande, att jag hört stadsfullmägtige
förklara, att det hos dem vore i allmänhet omöjligt att genomföra
något förslag, som öfverståthållaren ej gillade. Detta förhållande
torde visa, att hans inflytande är något för stort.

Då jag sålunda anser, att goda och tungt vägande skäl tala för
upphäfvande af öfverståthållarens sjelfskrifvenhet såsom stadsfullmägtiges
ordförande, får jag yrka bifall till lagutskottets förslag.

JHerr Östberg: Herr talman! Äfven jag ber att få understödja
den mening, som här först framfördes af herr Törnebladh. Man bär
deremot hufvudsakligen anfört, att Stockholms stadsfullmägtige icke
en, utan flere gånger afslagit likartade förslag, då de blifvit väckta
inom fullmägtige. Men hvad bevisar väl detta? Jo, att förhållandena
praktiskt utvecklat sig så, att något behof af ändring icke gjort
sig gällande. Men ett sådant resonnement som att derför någon
ändring ej bör ske är enligt min uppfattning ganska svagt gent
emot de principiella skäl för en förändring, som onekligen här förefinnas.

Man har vidare anmärkt, att, då öfverståthållaren deltager icke
blott i stadsfullmägtiges, utan äfven i beredningsutskottets öfverläggningar
och beslut, arbetet genom hans deltagande blir i hög grad
underlättadt. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att detta är rigtigt,
och förhållandet har också gjort, att stadsfullmägtige icke önska någon
förändring i den närvarande anordningen. Men man bör äfven se
saken från den andra sidan. Det är klart, att Stockholm kan få
öfverståthållare, som icke underlätta stadsfullmägtiges och beredningsutskottets
arbeten på samma sätt, som nu under en lång tid varit
fallet; det kan hända, att öfverståthållaren i stället för att underlätta
arbetena gör dem mera tunga och försvårar dem.

Jag anser, att man måste erkänna de principiella skäl, som framstälts
af lagutskottet, då det säger, att de nuvarande förhållandena
strida mot den för Sveriges kommuner gällande sjelfstyrelseprincipen
och att de äro egnade att förrycka den ställning, som enligt sakens
natur den administrativa myndigheten bör intaga gent emot den
kommunala representationen. Förhållanden kunna ju inträffa, då
den sjelfskrifne ordföranden lägger band på stadsfullmägtige, liksom
å andra sidan då öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmägtige
kommer att lägga ett starkt tvång på hans sjelfständighet, då han
har att pröfva fullmägtiges beslut. För mig ställer sig saken så, att
visserligen intet för närvarande direkt påkallar ändring och att det
utan olägenhet kan anstå med förändringen ett eller annat år, men

71 N:0 18.

Onsdagen den 14 Mars.

då de principiella skälen äro så tydliga, kan jag icke annat än förena
mig i yrkandet om bifall till lagutskottets förslag.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Fränekel: Blott ett par ord. Den siste talaren sade, att
man borde bereda Stockholm sjelf styrelse. Det gör man väl bäst, om
man låter Stockholm styra sig sjelft. Hvarken den talaren eller
någon annan, som uppträdt för lagutskottets förslag, har kunnat framvisa
någon olägenhet af den nuvarande anordningen, som kunnat
gifva anledning att här upptaga ett förslag, som jag tror Stockholms
stadsfullmägtige, i fall det skall framställas, helst skulle vilja komma
med sjelfva.

Till de skäl, som här framförts för reservationen, har jag endast
det att tillägga, att jag tillhört Stockholms stadsfullmägtige i tjugutvå
år, deraf jag suttit sjutton i beredningsutskottet, och jag har den
bestämda erfarenheten, att det är icke ensamt för Stockholms stadsfullmägtige
och Stockholms kommun, som öfverståthållarens ordförandeskap
är fördelaktigt, utan det är äfven fördelaktigt för öfverståthållaren
sjelf, och jag är öfvertygad, att han kan derom lemna den
bästa upplysningen.

Jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande
utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå, och förklarade sig anse
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller, hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja - 23;

Nej — 55.

Ifrågasatt
rätt för
Stockholms
stadsfullmägtige
att
sjelfva välja
sin ordförande.

(Forts.)

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

N:o 18. 72

Fredagen den 16 Mars.

Pa framställning af lierr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,37 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,*o e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

Upplästes följande ingifna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, kontraktsprosten
d:r P. Sörensson i följd af brott å venstra underbenet är tills vidare
hindrad att fullgöra sina riksdagsmannaåligganden, intygas.

Kong!, serafimerlasarettet den 13 mars 1900.
John Berg.

Professor.

Vid föredragning af ett lrån Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 128, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning af väckta
motioner om indragning till statsverket af de s. k. marketenteri- och
lägerkassornas inkomster m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 14 innevarande rnåuad bordlagda utlåtande och
memorial n:is 5 och 30—31.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,s\ e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1900.