RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1900:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1900. Förslå Kammaren. N:o 14.

Onsdagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

_ Herr statsrådet Dyrssen aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående ändring i grunderna för pensionering af löntagare
vid flottans läkarestat;

2:o) angående inqvarteringsbidrag åt flottans läkare; och
3:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt underlöjtnanten
i flottans reserv J. A. S. Lagerström.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse n:o 10, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 9, i anledning af väckt motion
om revision af förordningen angående stämpelafgiften; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:

n:o 17, i anledning af väckta motioner om ändring i 117 § skiftesstadgan; n:o.

18, i anledning af väckt motion angående tillägg till § 17 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet; och

n:o 19, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
§ 36 i förordningen om landsting.

Första Kammarens Prof. 1900. N:o 14.

N:o 14.

Onsdagen den 28 Februari.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets nästlidne dag bordlagda memorial n:is 5—11 äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 14—16.

Om restitu- Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 24 och 27 innevarande
»tamd bordlagda betänkande n:o 8, i anledning af väckt motion om
visit fall restitution af erlagd tull vid export af sammanmalet rågmjöl.

Herr Åkerman: Jag är visserligen ingalunda så förmäten, att
jag tror mig kunna genom mitt anförande på något sätt verka ändring
i Bevillningsutskottets förslag. Men jag vill det oaktadt icke, att
detta betänkande skall förekomma i kammaren, utan att någon anmärkning
deremot göres. För min del finner jag nemligen högst
anmärkningsvärdt, att bevillningsutskottet, på samma gång det medgifver,
att den föreslagna restitutionen kunde vara landet till fromma,
ändock afstyrker motionärens förslag utan att, såvidt jag kan begripa,
derför uppgifva något sakligt skäl. Ty såsom sådant kan man väl
icke gerna anse hvad utskottet anför såsom skäl, då det säger, att
det anser sig »med anledning af de olägenheter, som rubbningar i
nu gällande tullagstiftning rörande spanmål kunna medföra, icke böra
tillstyrka bifall till ifrågavarande förslag». Hvad är det väl för rubbning
i gällande tullagstiftning, som här är i fråga? Jo — åtminstone
så vidt man af betänkandet kan finna — ingen annan än den, att
embetsverkens förslag skulle godkännas, och sålunda ett ringa tillägg
göras till tulltaxeunderrättelserna, som skulle få ett moment B till
det nuvarande tredje stycket i § 9. Det lilla tillägg, som här föreslagits,
går ju blott ut på, att det skall blifva möjligt att vid utförsel
af sammanmalet rågmjöl återfå tull, som erlagts för motsvarande
qvantitet utländsk spanmål, efter beräkning att 98 kilogram mjöl
motsvara 100 kilogram råg. Detta är ju ingen ändring i tullagstiftningen,
utan helt enkelt ett litet tillägg till tulltaxeunderrättelserna,
hvilket ju icke kan göra någon något för när. Hvarken staten eller
någon enskild kan derpå förlora det allra ringaste, och det synes väl
då vara skäl, att man för en visserligen i somligas ögon obetydlig,
men dock af alla erkänd fördel bereder våra kustqvarnar den åsyftade
möjligheten genom en liten ändring i tulltaxeunderrättelserna.

Jag kan icke annat än beklaga, att man allt fortfarande här i
landet fäster så litet afseende vid möjligheten att öka vår export.
Vi hade år 1896 en utmärkt handelsbalans. Sedan dess har vår handelsbalans
försämrats år från år, och mer än något annat har denna
omständighet bidragit till att vi haft så dyra penningar i landet,
Vore här fråga om att göra, om också endast en ringa, uppoffring
för att få en tillökning i exporten, hade man ju att taga i öfvervägande,
om den fördel, som kunde vinnas, ej blott fullt motvägde,
utan äfven öfverträffade uppoffringen. Men här kan icke blifva tal
om någon uppoffring. Och bör man ej då med glädje omfatta tillfället
att få den tillökning i exporten, hvartill utsigt här gifves, äfven
om mången ej tror, att den skall blifva så betydlig?

Onsdagen den 28 Februari. 3 N:o 14.

Det är mot detta, att man konseqvent sätter sig emot alla möj- Om restituligheter
att öka vår export, som jag velat taga till orda. Det vore tion qf erlagd
önskligt, att man sökte följa Tysklands föredöme genom att sörja fall''

för, icke blott att vår industri medelst tullar skyddas från oskälig * !p ''
utländsk täflan inom landet, utan äfven att vi kunna förtjena på att °r S''
arbeta för andra. Här ställes i utsigt att dela med Tyskland den
förtjenst, som kan beredas genom mjölexport på Finland. Att vinna
detta resultat hade ej varit annat än godt.

Jag skall emellertid, som jag redan antydt, ej framställa något
yrkande mot ett enhälligt utskott, utan har jag blott velat i korthet
uttala min åsigt i denna fråga.,v

Herr af Burén: Jag har visserligen varit med om beslutet i
bevillningsutskottet. Men frågan har inom utskottet undergått förberedande
behandling på annan afdelning, än jag tillhör. Och då jag
för min del gerna skulle se, om motionärens förslag kunde vinna
Riksdagens godkännande, vill jag instämma med den föregående talaren
och yrka bifall till motionen.

Herr af Burén yttrade vidare: Sedan min uppmärksamhet blifvit
af sekreteraren fäst derpå, att motionen, så som den är aflattad, icke
kan af Riksdagen bifallas, anhåller jag att få yrka återremiss.

Herr Cavalli: Utan att vidare uttala mig om den siste talarens
förfaringssätt att i utskottet instämma i dess betänkande utan någon
reservation deremot och här i kammaren yrka först bifall till den af
utskottet afstyrka motionen och, sedan uppmärksamheten fästs på
att detta af formella skäl ej är möjligt, återremiss, ber jag dock att
få säga, att det väl ändå torde vara skäl att egna mera omsorg än
så åt en sak, med hvilken man har att taga befattning. Under de
dagar, som förflutit, sedan ärendet behandlades af utskottet, har ju
intet mellankommit, som kan motivera ett dylikt omslag i åsigter.

Den omständigheten, att frågan varit föremål för preliminärt skärskådande
på en utskottsafdelning, till hvilken talaren ej hör, kan väl
ej vara någon nöjaktig förklaringsgrund, och det talas för öfrigt alldeles
för mycket om afdelningarna i utskotten. Ett utlåtande afgifves
ju icke af en afdelning, utan af utskottet i dess helhet.

Men det var icke den nu berörda episoden, som uppkallade mig.

Det var den förste ärade talarens yttrande, att utskottet i sin motivering
icke anfört något sakligt skäl, då han dertill icke kunde räkna,
att utskottet förklarat sig anse, att man icke borde göra någon ändring
i gällande tullagstiftning rörande spanmål, enär detta kunde medföra
olägenhet. Ja, det är sant, att denna del af motiveringen är ganska
kort. Men i motiveringen böra inbegripas ej allenast de få rader,
hvarmed utskottet afslutat sitt betänkande, utan äfven alla de handlingar,
som utskottet omförmält och återgifvit. Af dessa framgår ju
tydligt sakens läge. Ett eller flera qvarnbolag hafva hos Kongl
Maj:t gjort framställning om medgifvande af sådan restitution, hvarom
nu är fråga. Regeringen har öfver framställningen hört kommerskollegium
och generaltullstyrelsen, hvilka afgifvit ett förslag till frå -

N:o 14. 4 Onsdagen den 28 Februari.

Om restitu- gans lösning, som här åberopats af chefen för ett af nämnda embetsver^-
Men det har förekommit någonting utöfver detta: ett Kongl.
visst fall Maj:ts beslut af innehåll, att Kongl. Maj:t funnit den gjorda fram(Forts.
) ställningen icke föranleda någon vidare Kongl. Maj:ts åtgärd. Det
uppgjorda förslaget har sålunda förevarit i högre instans och der ej
vunnit godkännande. Utskottet har derför stält sig afvisande, och
jag tror, att det kan med skäl ifrågasättas, huruvida Riksdagen i
ärendets så beskaffade skick bör genomföra ändring. Jag vågar nemligen
som min åsigt uttala, att i en fråga af sådan art som den förevarande,
med hänsyn till dess inverkan, icke på tulltaxan — ty inverkan
på den är ringa —, men på administrativa förhållanden, på
den kontroll, som åligger administrativ myndighet, ändring icke torde
böra vidtagas annat än under medverkan från regeringen.

Jag har med dessa ord velat angifva de skäl, som varit för
utskottet bestämmande. För min del skulle jag icke hafva mycket
emot, att frågan i annat läge blefve annorlunda afgjord, men i dess
nuvarande läge yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande betänkande hemstält
och vidare derpå att betänkandet skulle visas åter till utskottet, samt
förklarade sig finna den förra propositionen, hvilken förnyades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition: x

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betänkande
n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas betänkandet åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—51;
Nej—42.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 24 och 27 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 13, i

Onsdagen den 28 Februari. 5 N:o 14.

anledning af dels justitieombudsmannens framställning om åtgärder
för större skyndsamhet beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol samt en i liknande syfte afgifven motion, dels
ock väckt motion om sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att
den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må kunna tillgodoräknas
honom vid utmätande af straff.

Punkten 1. 0m åtgärder

för paskyn Herr

Dickson: Den nu föredragna punkten tyckes mig varahcfktade peregnad
att ingifva betänkligheter, som jag skall be att i korthet få soners inframställa.
ställelse för

I justitieombudsmannens framställning, som återgifves på sidan domstol.

2 i lagutskottets utlåtande, säges, att den, som här i riket för brott
häktas, icke åtnjuter den i andra länders lagar stadgade förmånen att.
nästan omedelbart efter häktningen inställas för en domare. Och
längre ned i samma framställning dragés den slutsats, att det måste
vara af synnerlig vigt, att domstolen så snart som möjligt sättes i
tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Det redogöres icke
för, i hvilka länders lagar det skall vara stadgadt så, som justitieombudsmannen
säger. Jag känner nu icke flera, men jag vet, att i
England den häktade visserligen snart ställes inför en domare, som
dömer öfver häktningsåtgärden. Med inställandet inför domstolen,
som skall döma i saken, dröjer man dock, tills bevisningsmaterialet
hunnit samlas och ordnas, så att det kan framläggas för domstolen i
bästa möjliga form, för att det skall kunna pröfvas enklast, bäst och
snabbast. Här åter är meningen, att inställandet skall ske inför
samma domstol, som skall taga befattning med målet och döma. Då
undanskjutes ju emellertid den förberedande behandlingen, som är
af så stort värde för målets utredning och slutliga afdömande på
rättvist sätt.

Af justitieombudsmannens framställning inhemtas, att Kongl.

Maj:t år 1886 framlade ett förslag om vissa förändringar i sättet för
ransakning i brottmål. Der förkortades tiden för den häktades inställande
inför domstolen, men der föreslogos också åtskilliga åtgärder,
egnade att befordra framläggandet af bevismaterialet i en ordnad
form. Åklagaren lemnades en viss tid, under hvilken han kunde
inhemta upplysningar och anställa förhör. Under tiden skulle den
tilltalade sitta häktad, men Konungens befallningshafvande skulle
kunna lösgifva honom under vissa förhållanden. Detta förslag bifölls
af Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren. Kär man
läser protokollet från Andra Kammarens förhandlingar derom, är det
knappt möjligt att göra sig klart, hvarför det afslogs der. Jag tycker,
att skälen äro synnerligen svaga.

Alltnog emellertid, nu vill man taga upp en del af denna fråga.

Man vill förkorta tiden för den häktades inställande inför domstolen,
men utan att samtidigt se till, att bevismaterialet skall kunna framläggas
i en lämplig form. Det enda, som säges derom, är hvad som
förekommer öfverst på sidan 22. Men hvad som der säges afser
naturligen endast de städer, der det finnes poliskammare. För öfrigt

N:o 14. e Onsdagen den 28 Februari.

Om åtgärder tänker sig lagutskottet, att den häktade skall kunna inställas för
dante åt'' domstolen> 1 stad inom dagar och på landet inom 14 dagar från
häktade per- de^ anmalan om häktningen ingått. Men i hvilket skick kommer
soners in- målet då fram? Om åklagaren har 3 dagar på sig i stad för att på
ställelse för den fjerde vara färdig, hinner han väl knappt anskaffa prestbevis,
domstol, oq! ej <]en tilltalade bor i staden. Att inhemta fullständiga upplys(Forts.
) ningar och anskaffa vittnen skall ej kunna medhinnas. Åklagaren
måste derför begära uppskof för sådant ändamål. Så skjutes målet
upp, och om detta är någon vinst för den tilltalade, är minst sagdt
tvitvelaktigt. På landet är äfven 14 dagar väl kort tid. Under nuvarande
förhållanden kan det väl ej vara meningen, att en domstol
skall utsätta ny ransakning för hvarje gång en person häktas. För
att spara domaren tid och staten kostnader för resor tagas flera häktade
på en gång. Hädanefter skulle domaren nödgas hålla ransakning
hvar fjortonde dag i stället för nu hvar tredje vecka. Om målet
sålunda skulle komma till domstolen i outredt skick, föranleddes
deraf blott uppskof. Och utom att detta icke lände till någon vinst
för den tilltalade, blefve det ganska betungande för en domare på
landet att hålla ransakning hvar fjortonde dag, jemte det han hade
att hålla sina ordinarie tingsaammanträden. Endast undantagsvis bo
ju våra domare på de ställen, der ransakningshäkten finnas. De
måste derför merendels företaga resor för ransakningars hållande.
Dessa resor taga tid, som behöfves för utarbetande af domböcker och
protokoll från tingssammanträdena.

Jag kan ej se, att förslaget är väl afvägdt. Dess brist är, att
det vill lösa frågan alldeles för sig, utan att taga hänsyn till, huru
målet bör behandlas, innan det kommer inför domstolen. Jag är
visst icke den, som icke skulle gerna se, att förhållandena inom vår
kriminalprocess kunde bättre ordnas. Men jag tror, att man, om
man vill ordna dem på bästa sätt, måste taga frågorna systematiskt
och icke får inskränka sig till att här och der göra en liten förändring,
som ej passar in i systemet. Jag har försökt att angifva
de betänkligheter, som jag hyser. De äro af den beskaffenhet, att
jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr Trygger: Efter den siste ärade talarens anförande skulle
det, strängt taget, vara onödigt för mig att yttra mig i förevarande
fråga. Men jag har några synpunkter att lägga till dem, som han
framstält.

För att kunna förstå denna frågas innebörd måste man hafva
klart för sig, huru vår straffprocess inrättades genom 1734 års lag, i
hvilken sedermera gjorts åtskilliga partiella förändringar. Med afseende
å de gröfre brotten gälde då, att processen vid underrätten i
sjelfva verket icke var någonting annat än en förundersökning. Och
just derför, att sjelfva underrättsprocessen var en förundersökning,
var man dispenserad från behofvet att låta förundersökning verkställas
genom de administrativa myndigheterna. Att processen vid
underrätten i gröfre brottmål var blott en förundersökning, visar sig
deraf, att samtliga dessa mål skulle underställas hofrättens pröfning

Onsdagen den 28 Februari. 7 N:o 14.

alldeles oberoende af huruvida någon af parterna var missnöjd eller Om åtgärder
ej. Underrätten samlade bevismaterialet. När allt var färdigt, med- för paslcyndelade
visserligen underrätten dom, men underrättens dom var i sin afer.

realitet endast ett förslag till dom. Saken gick till hofrätten, som soners indömde.
Och sedermera stod det öppet endast för den tilltalade, men ställelse för
ej för åklagaren, att klaga hos Kongl. Maj:t. Nu har detta förändrats, domstol.
Mål af underställningsnatur, som förut utgjorde ett betydande antal, (Forts.)
äro numera ytterst få. Det är endast i sällsynta undantagsfall, som
mål skola underställas från underrätt till hofrätt. Underställningsproceduren
har följaktligen fått en helt annan praktisk betydelse.

Vidare har den grundsats gjort sig gällande hos oss, att, om åklagaren
klagar i öfverrätt, öfverrätten, äfven om den finner, att underrätten
dömt den tilltalade för strängt, icke eger ändra domen till
den tilltalades förmån, enär klagan ej förts af den tilltalade.

Så länge vi för den stora massan af ifrågavarande brottmål hade
underställningsförfarandet, kunde öfverrätten tydligen ändra underrättens
utslag till den tilltalades fördel såväl som till hans nackdel,
alldeles oberoende af huruvida han sjelf klagat eller icke. Numera
åter, då underställningsförfarandet inträder endast i några undantagsfall,
kunna herrarne lätt finna, att det måste vara af ofantligt stor
betydelse, att ransakningen vid underrätten blir fullständig, och för
att ransakningen vid underrätten skall blifva fullständig, är det af
behofvet påkalladt, att det sker en förundersökning, innan saken
kommer fram till underrätten. Ty endast genom en planmessig förundersökning
af polismyndighet eller åklagare blir ransakningsdomaren
i tillfälle att göra upp en plan för sin ransakning, och först
genom uppgörandet af en dylik plan får man fullständiga garantier
för ransakningens bedrifvande på lämpligaste sätt. Det är lika
mycket i den tilltalades som i statens intresse, som man framstält
fordringar på en sådan förundersökning. Nu har, åtminstone på vissa
ställen, den praxis börjat utbilda sig, att man gjort denna förundersökning
tillräckligt fullständig, och detta har i sin ordning föranledt
dertill, att remitterandet af målen till domstolen blifvit fördröj dt.

Det är just för att råda bot på detta förhållande — att en häktad
först efter förloppet af eu enligt lagutskottets åsigt allt för lång tid
får häktningsfrågan pröfvad af domstolen — som förevarande motion
blifvit tillstyrkt af lagutskottet.

För min del är jag visserligen ense med utskottet deri, att man
måste se till, att den häktade eger tillfälle att så snart som möjligt
få häktningsåtgärdens befogenhet pröfvad af domstol. Men hvad jag
strängt håller på, det är att man icke skall göra detta på det sätt,
som lagutskottet, enligt hvad dess motivering utvisar, tänkt sig saken.

Man skall nemligen icke göra detta på det sättet, att man knappar
af på förundersökningen — ty den är behöflig af skäl, som jag nyss
nämnde — utan man får se till att göra det på annat sätt — på
hvilket behöfver jag icke nu närmare angifva.

För öfrigt måste jag såsa, att både justitieombudsmannen, motionären
och lagutskottet tyckas hafva sett det nuvarande tillståndet
allt för mycket i svart. Det är visserligen sant, att den tilltalade,
som blifvit häktad af polismyndighet eller åklagare, icke kan hos

N:o 14.

Om åtgärder
för påskyndande
af
häktade personers
inställelse
för
domstol.
(Forts.)

^Onsdagen den 28 Februari.

domstol klaga, öfver denna häktning; härpå har anförts ett prejudikat.
Men det är visst icke sant, att han sitter »på nåd och onåd» hos den
lägre häktningsmyndigheten.. Lagutskottet, justitieombudsmannen
och motionären tyckas härvid hatva förbisett en synnerligen vigtig
sak, och det är, att vi hafva olika administrativa myndigheter, af
hvilka den ena står öfver den andra. Man kan således anmäla saken
hos den högre myndigheten, så att om t. ex. en länsman häktat en
person, kan denne anmäla saken hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
och denna myndighet eger förordna om hans lösgifvande.
Med samma rätt, som länsmannen häktar, lösgifver Kongl. Maj:ts
befallningshafvande. Således är det icke så farligt, som man velat
göra gällande.

För min del har jag i fråga om den svenska straffprocessen den
uppfattningen, som jag gjort gällande, sä ofta jag dertill haft tillfälle,
att .den behöfver reformeras, grundligt reformeras. Men om man nu
skrifver till Kongl. Maj:t i en sådan enstaka punkt som denna, skjuter
man undan den stora reformen, och samtidigt rifver man ned på
ett håll hvad man byggt upp på ett annat. Hvad vi för närvarande
sakna i vår straffprocess är fullständiga bestämmelser om förundersökning,
beslag, husransakan m. m., öfver hufvud taget åtgärder, som
tjena till att förbereda rättegången. Derjemte sakna vi bestämmelser,
som garantera, att åtalet fullföljes med tillräcklig kraft och tillräcklig
sakkunskap. Vidare sakna vi bestämmelser, som garantera,
att försvaret tillgodoses på ordentligt sätt. Det är icke blott på den
ena sidan, på statens, som det brister, utan det brister också på den
tilltalades sida, i hvad som fordras för en rigtig, fullständig och
sanningsenlig utredning. Men hvad värre är, vår straffprocess är en
produkt af två olika principer, som visst icke alltid lyckats förmedla
hvarandra, modifiera hvarandra, utan de stå der alldeles isolerade vid
sldan af hvarandra, så att vissa rättsregler äro härledda ur den ena
principen och genomförda till den yttersta konseqvensen deraf, under
det att andra rättsregler äro härledda ur den andra principen, lika
ensidigt genomförd. Jag vill här fästa herrarnes uppmärksamhet på
ett synnerligen talande exempel. Vi säga ju, att i straffprocessen
skall den materiella sanningen gälla, den skall man söka nå till hvad
pris som helst. För att nå den, utgår vår svenska straffprocess från
den uppfattningen, att man skall gifva domstolen initiativ —■ jag
lemnar derhän, huruvida detta är det enda sättet eller ens det lämpligaste
sättet. Emellertid, man följer den sålunda antagna grundsatsen
blott beträffande underrätten; sedan lemnar man helt och hållet
denna inqvisitionsprincip, så att när saken kommer upp i öfverrätt,
tager man en alldeles motsatt princip; der beror det helt och hållet
på parterna sjelfva att bevaka sin rätt. Om, såsom jag nyss nämnde,
aklagaren, men ej den tilltalade, besvärar sig i hofrätten och denna
finner icke blott, att åklagarens klagan är oberättigad, utan rent af
att den tilltalade blifvit för hårdt dömd, kan hvarken hofrätten eller
Kongl. Maj:t,. om målet kommer dit, göra någon ändring, om de än
aldrig så väl inse utslagets felaktighet.

Det är således mycket i afseende på vår svenska straffprocess,
som fordrade förbättring. Men vilja vi hafva verklig förbättring,

Onsdagen den 28 Februari. 9 N:o 14.

så duger det sannerligen icke, åtminstone så vidt jag förstår, att an- Om åtgärder
taga detta skrifvelseförslag, sådant som lagutskottet nu förordat det- vp samma,

och derför anhåller jag, herr grefve och talman, om afslag & häktade perförevarande
punkt i lagutskottets betänkande. soners in ställelse

för

Herr Hasselrot: Alldeles i öfverensstämmelse med de båda domstol.

ärade talare, som haft ordet i denna fråga, har jag den uppfattning, (Forts.)
att en lagstiftning i regeln bör vara fullständigt och konseqvent
utförd och afse ett helt fullständigt rättsområde. Det är alldeles otvifvelaktigt
det lyckligaste och bästa sättet för en fortgång på lagstiftningens
väg. Men man behöfde blott höra den siste ärade talaren
för att fatta, huru vidlyftigt ett sådant arbete på fullständig omarbetning
af vår straffprocess skall blifva. Nu är frågan: är det klokt att
i afvaktan på den antagligen långt aflägsna dag, då vi hafva att förvänta
en sådan genomförd lagstiftning, skjuta undan alla smärre
reformer, äfven om de kunna genomföras utan att nödvändiggöra
väsentliga förändringar i andra afseenden. Jag skall icke tillåta mig
att i. detta fall uttala något bestämdt omdöme, men att Riksdagen
hittills haft en annan uppfattning är alldeles visst. Riksdagen skrifver
ofta, efter min uppfattning alltför ofta, om mångt och mycket, som
visst icke är synnerligen angeläget, om blott, någon faktisk olägenhet
blifvit påvisad. Ville Riksdagen ändra denna princip, skulle ingen
se det hellre än jag. Men säkert är, att så har Riksdagen icke hittills
uppfattat sin ställning.

Går jag härefter till den fråga, som nu föreligger, så vågar jag
påstå, att här förefinnes ett verkligt behof af ändring i de nuvarande
förhållandena. Det är visserligen sant, såsom den siste talaren säde,
att dessa förhållanden kanske setts väl mycket i svart af justitieombudsmannen
och motionären. Men detta kan icke sägas om lagutskottets
motivering. Vi hafva erkänt, att förhållandena icke äro
så dåliga, som det påståtts, men dock ansett, att en ändring är behöflig.
Och att en ändring verkligen är behöflig, torde framgå deraf,
att Kongl. Maj:t redan år 1886 framlade förslag om just de ändringar,
som lagutskottet här ifrågasatt, och i viss mån ännu längre gående.

Det är visserligen sant, såsom den näst föregående talaren säde, att i
sammanhang dermed af Kongl. Maj:t föreslogs åtskilliga andra bestämmelser.
Men dessa voro icke af den beskaffenhet, att deras
frånvaro nu bör kunna hindra genomförandet af den nu ifrågasatta
lilla ändringen. Det är vidare alldeles rigtigt, såsom nämndes af båda
talarne, att i flera andra länder finnas stadganden om en förundersökning,
hvilkens ordnande och ledande vanligen är öfverlemnadt åt
en ransakningsdomare, som tager hand om den häktade och leder
denna förundersökning, så att, när saken kommer till den verkliga
domstolen, denna har ett fullständigt material för sin handläggning.

Detta är ett synnerligen lyckligt förhållande, men jag tviflar på, att
den dag är nära, då vi i Sverige kunna påräkna dylika bestämmelser.

Jag tror, att vi måste taga hänsyn till förhållandena, sådana de för
närvarande äro, och icke sådana de möjligen i en aflägsen framtid
kunna gestalta sig. Det är för närvarande endast i ett fåtal af de
större städerna, der det finnes poliskammare eller polismyndighet

N:o 14. 10 Onsdagen den 28 Februari.

Om åtgärder med särskild utbildning, som en sådan förundersökning af värde kan
ilande af och i sådana fall har utskottet föreslagit, att en förunder häktade

per- bökning skall ega rum, alldeles i öfverensstämmelse med Kongl.
soners in- Maj:ts törslag år 1886. I de smärre städerna och på landet, der
ställelse för stadsnskalen eller länsmannen skall taga hand om förundersökningen
domstol, är denna i allmänhet icke mycket att bygga på för domstolen’.
( or s.) Det går här ej för sig att på grund af den förundersökning, som egt
rum, »uppgöra någon plan för ransakningen». Hela talet för öfrigt
°m ana vidlyftiga rättegångar är icke mycket tillämpligt på våra
förhållanden. Vi hafva i allmänhet icke sådana der stora invecklade
brottmålsransakningar, som kräfva månaders utredning, utan flertalet
äro rätt enkla fall, som domstolen reder upp rätt bra sjelf. Domstolarne
hafva hittills i regeln fått reda sig utan någon egentlig förundersökning,
och det har gått utan synnerlig svårighet. Nu är frågan
den, huruvida för ett fåtal af större brottmål, som kunna kräfva en
omsorgsfu11 och långvarig förundersökning, den stora mängden af
tilltalade skall sitta längre i häkte, än som behöfves. Utskottet har
trött, att man skulle kunna undanrödja den olägenhet, som ligger i
de långvariga häktningarne, genom minskning af den tid, som^förså
lång tid tillbaka som år 1734 bestämdes till tre veckor, och har dervid
icke gått längre än till 14 dagar. Med de ändringar i kommunikations-
och andra förhållanden, som sedan dess inträdt, kan steget
icke sägas vara stort. Men det är dock icke alldeles oväsentligt för
en person, om han får sitta häktad 8 dagar längre eller kortare*? Nu
säde den förste ärade talaren, att domstolarne skulle få hålla ransakning
hvar fjortonde dag året om i stället för hittills hvar tredje vecka.
Förhållandet är lyckligtvis icke sådant, utan i regeln komma ransakmngarne
mycket mera sällan, sä att jag tror icke, att domstolarne
skola få någon väsentligt ökad tunga genom att sätta ut ransakningen
inom fjorton dagar i stället för inom tre veckor, och i städerna, der
domstolarne äro permanenta, kan jag icke se någon olägenhet af att
de skola hålla den första ransakningen inom fyra dagar. Kan målet afgöras
första gången, så hafva både domarena och den häktade kommit
från saken så lindrigt som möjligt. Och statsverket slipper underhålla
den häktade någon längre tid, hvilken detalj ej heller är alldeles
oväsentlig.

O™ ™an nu icke vill hålla på den principen, att Riksdagen icke
skall skrifva i detaljfrågor, utan vänta, till dess ett lagstiftningsarbete
i större omfång kan företagas, om man, säger jag, icke vill hålla på
r.enn j PnnclP» utan fortfarande vill taga initiativ till behöfliga partiella
förändringar, så tror jag, att den nu föreslagna skrifvelsen väl försvarar
sm plats bland de skrifvelser, Riksdagen såväl förr som i år
besluta.

Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

. . Herr Dickson: Herr Hasselrot har varit mycket tillmötesgående
i sitt svar, och vi tyckas hafva närmat oss hvarandra. Jag kan dock
icke underlåta att hysa något olika åsigter med honom angående de
undersökningar, som kunna verkställas af stadsfiskaler och länsmän.

Onsdagen den 28 Februari. 11 H;o 14-

Jag tror nemligen, att äfven dessa undersökningar kunna vara af Om åtgärder
ganska stor betydelse, och att sådana undersökningar måste ske för för påskynatt
insamla det bevismaterial, på grund af hvilket åklagaren skållaf- litade per -göra, hvilka yrkanden han skall framställa, hvilka vittnen han skall SOners inåberopa
m. m. Jag tror derför, att det är af ganska stor betydelse, ställelse för
att denna bevissamling sker, och jag tror icke, att det vore någon domstol.

fördel, om domstolen skulle börja sina förhandlingar, innan en sådan (Forts.)
förundersökning skett.

Det var ju ett lyckligt förhållande, att inom vissa domsagor
ransakningar förekomma så sällan. Jag har gjort den erfarenheten,
att man nästan ständigt har häktade på länshäktet, så att domaren
får resa dit hvar tredje vecka och hålla ransakning. Skulle han nu
hålla ransakning hvar fjortonde dag, blefve detta naturligtvis en ökad
tunga för honom och kostnad för statsverket. Det får man ju underkasta
sig, om det kan blifva någon verklig fördel deraf; men det är
just det jag tror mig hafva visat, att förslaget icke skall medföra.

Enligt 1886 års förslag hade Kongl. Maj:t tänkt sig en pröfning af
häktningsåtgärdens behörighet redan innan domstolen fick saken om
hand, och jag tror, att man skulle hafva löst frågan bättre och mera
till allas fördel, om man sökt ordna den mera i öfverensstämmelse
med 1886 års proposition. Men jag tror icke, att det nuvarande förslaget
innebär någon förmån.

Jag yrkar fortfarande afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu föredragna punkt hemstält samt vidare på
afslag derå, och förklarade, efter att hafva upprepat den förra propositionen,
sig anse densamma vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet, hemstält i punkten 1 af sitt
utlåtande n:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda;

Ja—48;

Nej—52.

N:o 14.

fiL Onsdagen den 28 Februari.

Om lagförändring
i
syfte att tid,
hvarunder
tilltalad person
suttit
häktad, må
honom tillgodoräknas

vid utmätande
af

Pimsten 2.

Herr ^nSer: Såsom kammarens ledamöter väl litet hvar för markt,

har lagutskottet, under sin nuvarande högt ärade modernliberale
ordförandes ledning, börjat något öfverflöda med förslag om
underdånmga skrivelser till Kongl. Maj:t. Vid sådant förhållande
och då utskottet synes numer icke hafva lust och mod att såsom förr
i lindan förqväfva olämpliga förslag, torde det i desto högre grad
vara .Riksdagens skyldighet att noga granska sådana skrifvelseförslag,
innan de antagas, och med anledning häraf skall jag taga mig friheten
att mot det föreliggande förslaget framställa mina betänkligheter.

Jag måste beteckna detta förslag såsom olämpligt. Jag kan nemligen
icke anse det lämpligt att, såsom här skett, kombinera stadganden
från krimmalprocessen med straffrättsliga stadganden på sådant sätt, att,
när lagen tillämpas, såsom lagbuden om den kriminella processen föreskrifva,
detta skall föranleda dertill, att det straff, som enligt straffrätten
bör lölja på en brottslig handling, skall kunna helt eller delvis,
i form af qvittning,, afräknas — att en straffminskning skall inträda
derför att staten tagit sig friheten att begagna den häktningsrätt, som
i processlagen är stadgad.

promulgationslagen § 19 stadgas, att den som misstänkes för
gröfre brott skall i häkte tagas; dock att misstanken, för att föranleda
häktning, skall vara på sannolika skäl grundad. Men om nu misstanken
om brottet varit på sannolika skäl grundad och derför lagligen
föranledt den brottsliges häktande, så anser jag olämpligt att i
lagen införa ett stadgande, hvarigenom den, hvilken häktats för sitt
brott, skall sedermera njuta lindring i det straff, som enligt lagen
bör följa å brottet, och att den tid, han suttit häktad, skall qvittas
mot det straff, han förskylt.

Nu kunde man åtminstone hafva väntat, att lagutskottet tänkt sig
för så mycket, att det gifvit bestämmelser om förfaringssättet äfven
för den händelse, att den, som häktats på sannolika skäl, af domstolen
förklaras icke kunna åt.saken fällas, men, såsom förslaget är affattadt, är
det blott den, som blir förvunnen till ansvar för det åtalade brottet,
hvilken får qvittningsvis tillgodoräkna sig den tid han suttit häktad,
under det att den, som icke sakfälles eller som blifver helt och
hållet frikänd, icke får någon revanche för häktningen. Jag talar
här naturligtvis blott om laglig häktning, icke om olaglig, ty häktas
någon olagligt, får, enligt redan gällande lag, den tjensteman eller
myndighet, som verkstält häktningen, derför ansvara.

Här föreligger alltså uppenbar brist på konseqvens — om man
eljest kan tala om konseqvens af hugskott. Det är en afgjord
inkonseqvens detta, att den, som blir sakfäld, får ersättning för häktningstiden,
men icke den, som blir frikänd.

detta förslag nu går igenom, kunna vi må hända, såsom en
följd deraf, till nästa riksdag motse ett förslag, deri det säges, att det
nog är godt och väl, att den, som suttit häktad, får revanche för häktningstiden,
men enär det finnes äfven andra slag af frihetens förlust
än genom häktning, måste man väl vara betänkt på godtgörelse äfven
för sådana fall. En person kan ju t. ex. genom domstols beslut

Onsdagen den 28 Februari. 13 N:o 14.

blifva hemtad till rätten. Han kan bo 10—-12 mil från tingsstället, Om lagforoch
så kommer fjerdingsmannen och hemtar honom och han varder ändring t
så beröfvad sin frihet och får vidkännas både kostnader och besvär n(j*r ’

för resan, och då är det ju hårdt, att han icke får någon ersättning tilltalad perhärför.
Jag säger icke att det är gifvet, att förslag om sådan ersätt- sou suttit_
ning kommer att väckas, men äro vi en gång inne på det sluttande häktad må
planet, veta vi icke hvar det kan stanna. — En karl sitter i fred och gl^"^as
ro i sitt aflägsna hem uppe i skogen och har kanske när allt kommer ^ utmätanomkring
icke gjort något värre, än att han t. ex. å skarsnö ränt (fe af straff.
några mil på skidor efter en elg och dödat den, om ens det kan be- (Forts.)
visas, och då är det ju för hårdt att varda lång väg hemtad till tinget,
hvarför ej då bereda honom någon ersättning?

Allt nog, man ser att det här är fråga om ett af dessa lösryckta
stadganden, som icke alls harmoniera med lagens sammanhang och
anda i det hela, och särskildt framstår den inkonseqvensen i förslaget,
hvarom jag ännu en gång erinrar, att den häktade, hvilken af domstolen
frikännes, icke skulle komma i åtnjutande af lindring för häktningen
såsom den sakfälde. Lagutskottets ärade ordförande kommer
väl att försvara sitt förslag med det omdöme, han nyss fälde, nemligen
att den föreslagna skrifvelsen väl häfdar sin plats bland öfriga
skrifvelseförslag, hvarom fråga blifvit väckt, och dervid får jag säga,
att icke behöfver man ställa stora anspråk på ett skrifvelseförslag, för
att det skall häfda sin plats bland dem, som på senare tider framkommit.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag i denna nu föredragna punkt.

Herr Hasselrot: Den siste talaren höll sig mycket vid princi per

och konseqvenser. Jag vill också erkänna, att i rent principielt
hänseende kan det vara någon betänklighet vid att jemställa häktning
och straff, som ju egentligen äro två olika saker och hafva helt
olika ändamål. Men man får i detta fall icke så strängt hålla sig
vid det principiella. Jag vill erinra, att i de moderna strafflagarne
från senare tider har ett sådant afdrag i straffet med vissa modifikationer
medgifvits. Så i den stora tyska, så i den norska strafflagen.

Man har funnit det praktiskt att under vissa förhållanden för häktning
medgifva afdrag i det straff, som för sjelfva förbrytelsen förskylts,
och ehuru jag icke påstår, att vår lag gifver direkt anledning
till sådant förfarande, har det dock i ganska vidsträckt omfattning
tillämpats af våra domstolar. Man har — och jag har gjort det sjelf
såsom domare — i fall, då eu person länge suttit häktad utan eget
förvållande, förkortat det straff, som han eljest hade förskylt. Om
nu praxis temligen allmänt går i den rigtningen, och det kan ej vara
fråga om att bryta denna praxis, så undrar jag, om det ej vore klokt
att genom lagstiftningen ordna och närmare bestämma domstolarnes
befogenhet här vid lag, så att man finge detta förfärande jemnire och
mera regelbundet. Nu finnes ingen bestämd regel, utan man förfar
vid olika domstolar på olika sätt. Den siste talaren nämnde, att det
som mest stötte honom vore den brist på konseqvens, som röjes i förslaget;
ty om en person suttit länge häktad, får han afdrag i straffet,
om han fälles, men får icke någon godtgörelse, om han frikänne3.

k:° 14, 14 Onsdagen den 28 Februari.

°ändnvfari ■jag.ber. om ursäkt’ om hans häktande varit olagligt, har han rätt
syfte att tid, J’1.!, ^sättning a* allmänna medel. Har han sjelf varit vållande till
hvarunder häktningens långvarighet, får han naturligen icke någon ersättning,
tilltalad per- men om så icke varit fallet, bör han få det. Jag skall taga ett
häkuTmå ®xemPel> som visar huru hårdt en person kan drabbas af häktning.
honom till- var.. e]n sjöman, som åtalades, och det ansågs till en början att

godoräknas målet hörde under kammarrättens pröfning; detta fann högsta domvid
utmätan- stolen, dit saken gick, icke rätt, utan målet hänvisades till krigsrätt.
de af straff. Mannen satt hela tiden häktad, öfver ett hälft år, och detta hufvud(Forts.
) saligen på grund af myndigheternas felaktiga uppfattning om rätt forum.

Kan det vara annat än rätt, att denne man för detta oförvållade lidande
fått, såsom också skedde, minskning i straffet? Detta var blott ett
exempel, ehuru ett mycket pregnant, men det finnes otaliga andra
sådana. Jag tror, att det skulle vara mycket fördelaktigt för domstolarne,
hvilka faktiskt redan tillämpa en sådan grundsats, om de
kunde få en bestämmelse i lag, som reglerar ett förfarande, hvilket
måste anses lämpligt och rättvist. Vill man icke göra några partiella
ändringar i strafflagen, utan vänta till den stora straffrättsreformen
en gång framdeles kan komma på dagordningen, då förstår jag att
man säger nej, men vill man för mindre men dock angelägna reformer
icke afvakta den stora reformen, då tror jag, i motsats till den förre
talaren, . detta förslag, kanske ännu mer än detta nyss afslagna, väl
häfda sin plats bland de skrifvelser, som kunna anses berättigade.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt
vidare på afslag derå, och förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 2 af sitt
utlåtande n:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—51;

Nej—46.

Onsdagen den 28 Februari. 15 N:o 14.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 23 och 24#i denna månad bordlagda memorial n:o 1, angående
understöd till aflidne arbetsförmannen C. F. Björklunds minderåriga
barn, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 23 Om UPP\
och 24. innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af ^Kr!^ndsverkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i Ä0^en ay
riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt lem- riksdags- och
nade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- riksbanksoch
riksbankshus. ^us‘

Herr Lithander: Jag har naturligtvis icke det ringaste att
erinra mot det sammansatta utskottets förslag att bevilja ansvarsfrihet
för fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret i afseende å riksbyggnaderna
å Helgeandsholmen, utan instämmer tvärtom med tacksamhet
i detta förslag. Här kunde möjligen vara anledning att uttala
ett beklagande af att byggnadsarbetet icke kunnat bedrifvas med
större skyndsamhet, än hittills låtit sig göra, men då jag är viss på
att långsamheten haft sin naturliga förklaringsgrund, är derom ingenting
att säga, om icke möjligen en önskan, att de följande åren måtte
medföra en större hastighet i utförandet af detta uppdrag.

Jag har emellertid begärt ordet för att påpeka ett annat förhållande,
som synts mig anmärkningsvärdt. Då 1888 års Riksdag lemnade
åt fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret i uppdrag att låta utföra
byggnadsarbetena å Helgeandsholmen, var det naturligen ett Riksdagens
förtroendeuppdrag, som följaktligen skulle vara alldeles utan
pekuniär ersättning. Detta är rigtigt, och det blef också så uppfattadt.

Men meningen har naturligen icke varit, att någon inom fullmägtige skulle
åläggas att draga något tungt, mödosamt och tidsödande arbete. Fullmägtige
hafva emellertid för utförande af det lemnade uppdraget
funnit nödigt tillsätta en byggnadskonst^. Denna komité har
nu i många år arbetat och jag har hvarje år med förundran iakttagit,
att detta arbete äfven varit alldeles olönadt. Jag har af helt naturliga
skäl icke velat meddela mig med fullmägtige i detta afseende,
ty frågan är ju af grannlaga natur. Men då jag på sätt och vis
gifvit anledning till att fullmägtige erhållit detta uppdrag, och de
gifvit byggnadskomitén ett arbete, som för hvarje dag blifver allt
tyngre och drygare, kännes det för mig såsom ett behof att uttala,
hurusom det icke förefaller mig rättvist att på detta sätt ålägga en
del fullmägtige ett drygt arbete.

Jag har helt naturligt icke något förslag att gorå. Men jag har
icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten vid detta förhållande.

Ty om herrar fullmägtige redan förut hafva ett arbete för statens
räkning, som upptager största delen af deras tid, är det bra hårdt,
att några af dem skola åläggas ett ytterligare ansvarsfullt och allt
annat än lätt arbete, som torde inkräkta på deras lediga tid mera
än rimligt är. Det är mycket sannolikt, att herrar fullmägtige eller

N:o 14. 16 Onsdagen den 28 Februari.

Om upp-o byggnadskomiterade icke med nöje se, att det göres en sådan
Helaeands- ®rinra“ s°m denna< men jag upprepar, att det enligt mitt förmenande
holmen af ar orättvist, att byggnadskomiténs mångåriga och magtpåliggande
riksdags- och arbete icke blifvit på något sätt ersatt.
riksbanks hus.

Herr Törnebladh: Den föregående talaren framförde ett slags

(Forts.) beklagande af att prbetet å uppförandet af byggnaderna å Helgeandsholmen
icke försiggått så fort, som önskligt varit, under det han
emellertid uttalade såsom sin åsigt, att det nog funnes giltiga grunder
för detta förhållande. I detta afseende ber jag att få säga att ingen
kan i högre grad än fullmägtige och komiterade beklaga dröjsmålet,
men att det nog finnes åtskilliga grunder derför, bland andra
den, att ett så vidt omfattande och svårt arbete som anbringandet af
fasadstenar alltid måste inverka på den tid, som åtgår för en byggnads
uppförande. Detta är en omständighet, som gjort sig gällande icke
blott vid detta bygge utan äfven vid åtskilliga andra, och här i så
mycket högre grad, som det varit förenadt med icke obetydliga svårigheter
att anskaffa tillräckligt skolade stenarbetare. Deras anskaffande
är visserligen entreprenörens sak, men förhållandet måste ju dock
alltid tagas i betraktande.

Vidare hafva, som bekant, prisen å arbete och materialier på
senare tid blifvit högst betydligt uppdrifna. Det är ju osäkert, om
eller när de komma att sjunka, men man är icke särdeles böjd att
ingå nya kontrakt, då det är fråga om ett sådant arbete, att en eller
annan månads uppskof betyder mindre än möjligheten att få ett
billigare pris. Dessutom är det icke utan, att det bland entreprenörers
folk varit tillstymmelser till arbetsinställelse. — I betraktande
kommer det också, att ett för starkt forcerande af byggnadsarbetet
skulle ställa större anspråk på tillgången af arbetskrafter, än man
under nuvarande förhållanden ansett nödigt och, kanske, tillrådligt.

Alla dessa omständigheter hafva inverkat på saken, och jag kan
endast hoppas, att det skall gå fortare i framtiden. Emellertid antager
jag, att Riksdagens ledamöter hellre se, att arbetet går långsamt
och väl, än att det går mindre väl och fört. Huruvida arbetet nu
går väl, är en annan sak. Ingen kan dock tyngre än komiterade
och fullmägtige känna det ansvar, som här blifvit lagdt på deras
skuldror, men om också detta ansvar kännes tungt och för hvarje
dag växer, så är det ingen tung börda att bära detsamma utan aflöning,
utan tvärtom ligger häri kanske en tröst.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, att Första Kammaren
ville besluta att vid det sammanträde, onsdagen den 7 nästinstundande
mars, som komme att hållas, företaga val af elektorer

N:o 14.

Onsdagen den 28 Februari.

och suppleanter för utseende af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
jemte suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de vid sammanträdets
början aflemnade kongl. propositionerna.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12,3 9 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1900. N:o 14.

''1

N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Fredagen den 2 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne månad.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 1, i anledning af herr F. E. Petterssons motion angående
skrifvelse till Konungen med begäran om föreskrifter i syfte
att en del af de värnpligtiges dagaflöning må bevaras för deras
framtida bästa.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 28 sistlidne månad bordlagda betänkande
n:o 9 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden
n:is 17—19.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Med
erinran, att kammaren beslutit, att utseende af elektorer för val af
riksbanks- och riksgäldsfullmägtige skall ske nästa onsdag, får jag
vördsamt hemställa, att antalet suppleanter för ifrågavarande elektorer
måtte bestämmas till 10 i enlighet med hvad som varit förhållandet
föregående år i samma ärende.

Detta förslag antogs.

På framställning af herr talmannen beslöts, att Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 skulle sättas främst och
de under dagen andra gången bordlagda ärendena sist å föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,36 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE 1»00.