RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1900:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1900. Första Kammaren. N:o. 11.

Lördagen den 17 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Eestadius aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anslag till jordbruksdepartementet m. m.;

2:o) angående försäljning af en till förra militiebostället 1 mantal
Ålberga n:o 1 i Södermanlands län börande utega, benämnd Fjellen;

3:o) angående understöd åt arbetaren vid myntverket A. Andersson;

4:o) angående försäljning af fyra till kronoparken Uttersberg i
Yestmanlands län hörande jordområden;

5:o) angående upplåtelse åt enskilde af ett invid Storsunds jernvägsstation
beläget område af kronoparken Storträskliden i Norrbottens
län; och

6:o) angående försäljning af en till förra militiebostället j mantal
Upsala n:o 1 i Kalmar län hörande lägenhet.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Upplästes två till kammaren inkomna läkareintyg, så lydande:

Att ledamoten åt Riksdagens Första Kammare herr konsul N. Persson
till följd af sjukdom (influensa) varit och fortfarande några dagar
kommer att vara förhindrad deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed.
Stockholm den 16 februari 1900.

Ernst Lidin,

legit. läkare.

Grosshandlare
vid dagens plenum.

Ekdahl i följd af magsjukdom förhindrad närvara

Bark,

lasarettsläkare.

Första Kammarens Prat. 1900. N:o 11.

N:o II.

Ifrågasatt höjning
af tullsatsen
för
spelkort.

Lördagen den 17 Februari.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 3, i anledning af väckt motion om ändring af portosatsen för
visst slag af inrikes bref;

n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen;
och

n:o 5, i anledning af väckt motion angående ändring af tullsatsen
för broderade arbeten; äfvensom

bankoutskottets memorial:

n:o 3, om verkstäld granskning af riksbankens styrelse och förvaltning;
och

n:o 4, angående inköp af tomter för riksbankens blifvande kontor
i Venersborg, Nyköping och Vesterås.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 14 och 16 innevarande februari bordlagda betänkande
n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningen.

Punkten 1-

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr af Buren: För att motverka den stora och onödiga importen
af spelkort anser jag, att utskottet både bort tillstyrka den i ämnet
väckta motionen. Att denna import är stor och i stigande framgår
af utskottets betänkande, der utskottet säger, att importen af kort
gått upp från 1893 165 lekar till 1898 24,241 lekar; och jag skall
komplettera utskottets betänkande med uppgift för år 1899. Då uppgick
denna import till icke mindre än 80,620 lekar. Jag bar erhållit
denna uppgift af bevillningsutskottets kansli, som i sin ordning erhållit
den af generaltullstyrelsens statistiker Miltopseus.

Vidare tror jag, att denna import är alldeles onödig, derför att,
såsom herrarne hafva sig bekant, vi hafva tvenne fabriker bär i Sverige,
som fullt ut kunna tillgodose det behof, som finnes af denna artikel.
Då man vill åsätta en ny tullsats eller höja en förut befintlig, ser man
efter, om någon annan näring deraf kan blifva lidande. I afseende
på denna artikel synes mig icke någon anledning förefinnas till farhåga
i nämnda hänseende, och icke kan man väl anse, att det för dem,
som hafva ett nöje af att öfva denna sport, kan vara någon fara, om
tullen höjdes med 10 öre.

Man har äfven sagt, att denna tullförhöjning vore af alldeles ingen
betydelse. Ja, detta påstående är ju relativt, ty för den ene kan det
hafva stor betydelse och för den andre liten eller ingen betydelse.
Man kan t. ex. säga om en person, som eger 50,000 kronor, att han
är rik, då deremot en annan icke anses rik, förrän han eger en million.
Det är alltså relativt.

Lördagen den 17 Februari. 3 N:o II.

Vidare säger utskottet, att en förhöjning af tullsatsen från 10 ifrågasatt hyöre
till 20 öre skulle kunna fresta till begående af försnillningar. För
min del tror jag icke, att en förhöjning af denna tullsats med 10 öre ‘IpMon
skulle locka till försnillning. (Forts)

Då alltså förhållandet är sådant, att importen alltjemt är i stigande
och dessutom onödig, samt en förhöjning i'' tullsatsen icke skadar
någon annan näring och icke är af någon betydelse för konsumenterna,
anser jag alla skäl tala för bifall till den i ämnet väckta motioner.

Jag tror för öfrigt, att bevillningsutskottet icke håller så strängt på
sitt förslag, och derför anhåller jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Cavalli: Jag nödgas bestrida den uppfattning, som den
siste ärade talaren uttalade, då han sade, att bevillningsutskottet icke
så mycket höll på sitt förslag. Jo, bevillningsutskottet håller på alla
de förslag, som det framlägger.

Beträffande sjelfva saken har den ärade talaren här i sitt anförande
likaväl som i sin reservation gått ut från den förutsättningen, att om
tullen på spelkort höjdes, skulle deraf följa att den nu pågående utländska
importen skulle upphöra eller afsevärdt minskas. Ja, vore
det så, skulle jag icke hafva så mycket emot den ifrågasatta tullförhöjningen,
men det må betviflas. En person från en af de svenska
kortfabrikerna har nemligen haft företräde inför bevillningsutskottet
och, ehuru han önskade den ifrågasatta tullförhöjningen, upplyste han,
att anledningen hvarför utländska spelkort i sådan mängd infördes
var den, att de utländska spelkorten, hufvudsakligen tyska, vore vida
bättre än de svenska. Dertill kommer, att de tyska spelkorten, som
importeras, äro icke allenast bättre, de äro äfven dyrare, jag tror
således, att den ifrågasatta tullförhöjningen icke skulle medföra afsevärd
minskning i importen.

Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Dahlberg: Det är icke ofta som jag kan hafva det nöjet
att instämma med herr af Buren, men då jag denna gång gör det,
så må det göras till protokollet. Jag ber således att på detta sätt
få instämma med herr af Buren.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 3—5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o II.

Lördagen den 17 Februari.

Om åstadkommande
af
en förbättrad
lagskipning i
vissa skuldfordringsmäl.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 16 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition
med förslag till lag om straffregister, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 innevarande februari
bodlagda utlåtande n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning
i vissa skuldfordringsmål.

Herr Trygger: Det är ju allmänt bekant, att genom nya utsökningslagens
införande åtskilliga praktiska olägenheter uppstodo särskildt
beträffande skuldfordringsmål. Derigenom afklipptes möjligheten för eu
borgenär, som både fordran utan skriftligt fordringsbevis, att hastigt
komma till sin rätt. Justitieombudsmannen vill nu, att Riksdagen
skall bos Kongl. Maj:t begära att få denna brist undanröjd, och i
detta yrkande bar lagutskottet instämt. I denna punkt är jag fullkomligt
ense med justitieombudsmannen och lagutskottet, men frågan
är, på hvad sätt denna brist skall botas. Det hade synts mig ligga
närmast till hands att tänka sig detta botande ske på det sätt, att
man i viss mån återvände till den äldre ståndpunkten —- att man beviljade
exekutivt handräckningsförfarande, så beskafiädt att, när en
gäldenär uteblefve med svar, sedan borgenärs lagsökning eller handräcknings
begäran delgifvits honom, öfverexekutor skulle ega förordna
om verkställighet med rätt för gäldenären att sedermera i vanlig ordning
tvista vid domstol. Denna enkla utväg bar emellertid lagutskottet
försmått och i stället gifvit frågan stora dimensioner, ehuru den i
sjelfva verket är en bagatellfråga. Utskottet har föreslagit, att Riksdagen
skulle begära ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i det
syfte, att beträffande skuldfordringsmål det så kallade kontumacialförfarandet
mot svaranden skulle blifva mera effektivt än det för närvarande
är. För närvarande är förfarandet mot uteblifven svarande
såsom bekant det, att den omständigheten, att han uteblifvit, icke
inverkar på frågan om bevisningen får anses fullgjord, utan domstolen
har att utreda målet och döma efter som sanning deri kan utletas.
Nu vill lagutskottet beträffande skuldfordringsmål öfvergifva denna
princip, och i stället är utskottets mening — om den öfver hufvud skall
medföra något praktiskt resultat — den, att den omständigheten, att
svaranden uteblifvit, skall i regeln af domstolen tagas för god såsom
bevis för fordringsanspråkets berättigande. Härigenom för man in i
den allmänna civilprocessen en ny princip vid kontumacialförfarandet.
Det finnes dock icke något som helst skäl att antaga denna princip
vid skuldfordringsmål, om man icke är beredd att godkänna den äfven
i andra mål. Vid skuldfordringsmål är visserligen det praktiska behofvet
af en förändring större, men detta behof kan tillfredsställas på
annat sätt. Det kan tillfredsställas utan att bryta sönder hela den

Lördagen den 17 Februari.

N:0 I!

nuvarande civilprocessen, något som skulle blifva följden, i fall lagutskottets
hemställan skulle vinna bifall.

Lagutskottets hemställan är emellertid äfven oklar. Man vet
nemligen icke, huru man skall tänka sig det föreslagna kontumacialförfarandet.
Stundom ser det ut, som om enligt utskottets åsigt uteblifvandet
skulle innebära ett erkännande af kärandens anspråk; stundom
framgår det åter af utskottets motivering, att uteblifvandet skulle innebära
ett erkännande af grunden för detta anspråk. Detta är principielt
väsentligt skilda saker. Om man tager den ena eller andra ståndpunkten,
blir detta utaf väsentlig betydelse för processen i allmänhet.
Om man derjemte skulle tänka sig, att man önskade ändring af 12
kap. 3 § rättegångsbalken i vidare omfattning än lagutskottet tänkt
sig, blir den nya principen af rent genomgripande betydelse. Genomför
man den konseqvent, kommer man dermed in på andra frågor,
som äro af grundväsentlig betydelse för processens gestaltning, t. ex.
frågan om vilkoren för bevisskyldighetens inträdande öfver hufvud i
civila mål o. s. v. Med ett ord sagdt, den fråga som här är före,
sådan den af lagutskottet önskas reglerad, innebär åtminstone möjlighet
till en total omstöpning af den svenska civilprocessen.

Är det rigtigt, hvad jag nu haft äran säga, måste jag påstå, att
det vore betänkligt, om Riksdagen skulle bifalla en hemställan, så
formulerad som den förevarande, då lagutskottet deri alldeles uttryckligen
fäst uppmärksamheten vid 12 kap. 3 § rättegångsbalken och
derigenom kommit in på en kardinalfråga i den svenska civilprocessen,
hvars lösning i ena eller andra rigtningen drager konseqvenser med
sig åt alla möjliga håll. Jag vill emellertid icke göra något yrkande,
viss att Kongl. Maj:t, när frågan kommer under pröfning, i fall Riksdagen
möjligen antager den föreslagna skrifvelsen, trots det att lagutskottet
uttalat sig på sätt här skett, skal! behjerta å ena sidan
hvilken stor fråga här är före, i fall den skall lösas genom en förändring
i rättegångsbalken, och å andra sidan hvilken fråga med små
dimensioner som föreligger, i fäll man vill lösa den medelst ett®tillägg
till utsökningslagen. Det praktiska behofvet tillfredställes ej bättre
genom en ändring i förra än i senare rigtningen.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Hasselrot: Derest den framställning, som den siste ärade
talaren gjorde, var rigtig, erkänner jag villigt, att lagutskottets förslag
är egnadt att väcka åtskilliga betänkligheter, men, så vidt jag förstår,
var så icke förhållandet.

Först och främst läste han icke upp lagutskottets kläm rätt. Han
sade, att meningen vore att göra stadgandet i 12 kap. 3 § rättegångsbalken
mera effektivt, men lagutskottet säger, att det vill gorå tillämpningen
af kontumacialförfarandet mera allmän, och det är eu väsentlig
skilnad. Den ärade talaren förmenade, att genom en sådan bestämmelse
skulle i lagstiftningen införas en alldeles ny princip och öfvergifvas
en princip, som nu är gällande. Jag tillåter mig på det bestämdaste
bestrida denna uppfattning. Före utsökningslagens tillkomst tillämpades
såväl af Konungens befallningshafvande som vid underdomstolarne

Om åstadkommande
af
en förbättrad
lagskipning i
vissa skuld/ordningsmål.

(Forts.^)

N:0 II.

Om åstadkommande

o,f en förbättrad
lagskipning
i
vissa skuldfördringsmdl.

(Forts.)

Lördagen den 17 Februari.

sådan praxis, som lagutskottet här ifrågasatt. Då man i skuldfordringsmål
stämde till häradsrätt utan att bifoga skriftligt fordringsbevis, och
svaranden uteblef, dömde domstolen, när omständigheterna i öfrigt dertill
gåfvo skälig anledning, i regeln kontumaciter och tilldömde käranden
hans fordran. Detta var synnerligen lyckligt och praktiskt, derför att
käranden fick sin fordran fort pröfvad och svaranden undgick de utgifter,
som blifva en följd af uppskof. Detta förfaringssätt bröts vid
eu stor del underdomstolar, då utsökningslagen kom till och uttryckligen
förbjöd, att ett sådant förfarande fick ega rum hos Konungens
befallningshafvande, men ett icke ringa antal underdomstolar i landet
fortsätta ännu i dag samma tillämpning af 12 kap. 3 § rättegångsbalken
som förut. Nu är den enkla meningen den, enligt justitieombudsmannens
och lagutskottets åsigt, att detta förfaringssätt, som tillämpas på flera
ställen i landet till stor nytta, skall blifva mera allmänt genom att man
tydligt säger i 12 kap. 3 § hvad dermed afses. Det heter der: “Nu
kommer käranden till forsta ting eller i staden å föresatt dag till den
rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga förfall
framte; visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått, döme
då rätten i saken efter ty som sanning deri utletas kan“ etc. Denna
allmänna bestämmelse tolkas olika vid olika domstolar. En del domstolar
—- de jag nyss talade om — tillämpa på det gamla viset och
anse, att derest t. ex. på stämningen finnes afskrift af räkningen och
denna är detaljerad, så att svaranden fått reda på de olika posterna,
och han sedermera underlåter att infinna sig och man icke har någon
anledning att antaga, att han bestrider krafvel ligger deri ett så
starkt indicium för erkännande af krafvet, att man kan döma svaranden
— alltid med honom öppen lemnad rätt att vädja eller söka återvinning.
Jag har sjelf afkunnat omkring tre å fyra tusen sådana
domar, och i intet af dessa fall har återvinning sökts. Detta är ett
ganska starkt bevis på förfarandets lämplighet och vigtighet.

Som jag nyss nämnde, är det icke någon ny princip, icke någon
ändring i rättegångsbalkens gamla bestämmelse, utan en allmän återgång
i praxis till hvad som förr städse brukades och för närvarande på
många ställen fortfarande brukas, och då den förste ärade talaren
erkände, att det vore en vinst att få en sådan praxis, ehuru han
ansåg, att det skulle ske genom ändring af utsökningslagen, lärer väl
Kongl. Maj:t, om han icke finner det af utskottet föreslagna förfaringssättet
lämpligt, föreslå erforderlig ändring i utsökningslagen. För min
del anser jag, att ett förtydligande af rättegångsbalken är det enklaste
och naturligaste.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Afzelius: I mycket är jag ense med herr Trygger, i mycket
tänker jag olika med lagutskottet. Men då jag anser det af justitieombudsmannen
framstälda förslaget, om hvars bifallande lagutskottet
här hemstält, gå i rätt retning, skall jag icke onödigtvis dividera med
lagutskottet om detaljer. Här förekommer emellertid ett uttalande i
lagutskottets betänkande, som jag icke kan lemna utan anmärkning,
Af herr Tryggers anförande hafva säkerligen herrarne fått den upp -

N:o II.

Lördagen den 17 Februari. 7

fattning, hvilken också är min, att denna fråga om rätta sättet att
behandla uteblifven svarandepart i civilprocessen är en central fråga,
en af de vigtigaste principfrågor, som der förekomma, och af en stor
portée. För min del tror jag derför icke, att det uttalande, som lagutskottet
har på sidan 11, är rigtigt. Det heter der: “Slutligen anser
sig utskottet böra uttala den uppfattning, att den reform, justitieombudsmannen
föreslagit och utskottet här ofvan förordat, ej står i
något närmare samband med de öfriga spörsmål rörande rättegångsväsendets
ombildning, som tid efter annan framträdt och allt fortfarande
kunna anses stå på dagordningen. Den nu ifrågavarande lagändringen
kan enligt utskottets åsigt genomföras utan rubbning af de grundprinciper,
hvarpå vår nuvarande rättegångsordning hvilar, och bör
alltså kunna vidtagas utan afvaktan på deu mer eller mindre aflägsna
tid då de mera vidtomfattande förslagen om ändringar i rättegångsordningen
kunna vinna sin lösning.u Såsom jag redan sagt, hyser jag
den meningen, att detta icke går för sig, att man icke kan med ett
litet penndrag göra denna förändring, utan att frågan sammanhänger
med grunderna för en stor afdelning af den civila processrätten. Denna
min uppfattning kan ju vara origtig, lagutskottets kan vara rigtig, jag
erkänner det; saken är af så vidsträckt omfattning, att jag icke ens
vill göra något försök att för herrarne förklara, hvarför jag anser den
ena uppfattningen vara rättare än den andra. Jag begär ju icke, att
min mening skall sättas i stället för utskottets; jag önskar blott, att
icke heller denna mening skall få stå uttalad i Riksdagens skrifvelse,
utan saken lemnas beroende af Kongl. Maj:ts pröfning. Det är ju
komplett onödigt att göra något uttalande alls i detta afseende.
År det så, att en dylik förändring kan gå för sig utan sammanhang
med annat, så kommer den naturligtvis att ske så. Men det är
obehörigt att söka gifva Kongl. Maj:t en instruktion, hvaraf möjligen
blefve följden, att vi få en partiell lag, som passar dåligt i processsystemet,
och som är egnad att ännu mer än förut inveckla saken.
Principen har redan förut förvanskats genom en partiell lag, lagen
den ö oktober 1882, angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt.

Hvad jag vill häfda är således, att man icke onödigtvis bör gifva
Kongl. Maj:t anledning att taga ut en central punkt i lagen och göra
denna till föremål för en partiell, fristående lagstiftning. Ett uttalande
sådant som detta är onödigt och är obehörigt.

Derför och med åberopande af den uppfattning, jag för några
dagar sedan hade tillfälle att framlägga för kammaren, hemställer jag,
att den del af lagutskottets motivering, som jag nyss uppläste, börjande
med: “Slutligen anser sig“ och slutande med: “vinna sin lösning"
måtte utgå.

Herr Hasselrot: Liksom den siste ärade talaren har jag den
uppfattning, att det förfaringssätt Riksdagen allt mer och mer vidtagit
att i olikartade lagstiftningsfrågor skrifva till Kongl. Maj:t med
begäran om ändringar Här och der icke är lyckligt och väsentligen
förrycker lagstiftningsarbetet. Men om också ett lagstiftningsarbete,

Om åstadkommande
aj
eu förbättrad
lagskipning i
v issa skuldfordringsmål.

(Forts.)

N:o II.

Om åstadkommande
af
en förbättrad
lagskipning i
vissa skuldfordringsmål.

(Forts.)

Lördagen den 17 Februari.

som omfattade större delar af vår rätt och sålunda med mer konseqvens
kunde genomföras, är att föredraga, lärer det icke kunna undvikas
att partiella förändringar göras, och i motsats till den siste
talaren vågar jag påstå, att detta är just en sådan obetydlig partiell
förändring, som utan rubbning af bestående förhållanden i rättegångsbalken
kan i och för sig genomföras. Såsom jag tillät mig påpeka i
mitt sista anförande, är det här icke fråga om att på ett väsentligt
sätt ändra 12 kap. 3 § rättegångsbalken; det gäller endast, att denna
paragraf, som qvarstår från 1734 års lag, skall tillämpas på samma
sätt som före utsökningslagens tillkomst. Det är således blott fråga
om ett återinförande i lagens tillämpning af något, som förut varit
allmänt gällande i hela vårt land. Kan man säga, att detta rubbar
grunderna för 1734 års lag? Jag tror det knappast. Om detta är
rigtigt, föreställer jag mig äfven, att hvad utskottet sagt i saken är
rigtigt; kan denna förändring ske, så bör den genomföras utan afvaktan
på den kanske långt aflägsna tidpunkt, då hela rättegångsbalken
kan komma att blifva omarbetad. Om icke denna passus
redan stode der, erkänner jag emellertid, att den gerna kunde vara
borta. Men ett strykande deraf nu skulle skäligen af regeringen kunna
tolkas så, att ändringen vill man visserligen hafva, men icke förr, än
frågan om rättegångsbalkens omarbetning i dess helhet kommer före.
Sådant vore ej lyckligt, ty ett snart genomförande af denna partiella
reform anser jag vara till stor båtnad för alla parter.

För öfrigt får jag säga, att jag trodde den ärade talaren skulle
mycket tilltalas af denna passus. Förhållandet är, att, i fall detta
står i Riksdagens skrifvelse, regeringen anmodas att i detta särskilda
fall snarast möjligt vidtaga den förändring, hvarom Riksdagen skrifvit.
Det säges då uttryckligen, att detta är en singulier fråga, som kan
lösas oberoende af andra; och då ingår man ju åtminstone indirekt
på den uppfattningen, att man i regel icke bör göra små reformer,
utan vänta med partiella förändringar till dess en omarbetning kan
ske af lagen i dess helhet. Endast i ett visst fall, såsom i detta,
anser man sig kunna frångå denna regel. Mig synes, att utskottet
här visat uppmärksamhet mot den uppfattning, som denne talare förut
uttalat, genom införandet af denna passus, och att sålunda häruti
ligger ett ytterligare skäl, hvarför den klandrade motiveringen bör
bibehållas.

För min del tillåter jag mig således att bestrida borttagandet ur
utskottets motivering af den passus, hvarom sådant yrkande framstälts.

Herr Afzelius: Lagutskottets ordförande ville häfda, att detta
är eu alldeles fristående lagförändring, att fråga blott vore om en
återgång till 1734 års lag, sådan den uppfattades före utsökningslagens
införande. Godt och väl! Jag har sjelf i skrift kämpat för
eu sådan uppfattning af 1734 års lag, men praxis hade redan långt
före utsökningslagens tillkomst gått i annan rigtning. Utsökningslagen
sköt en ytterligare bresch i den gamla uppfattningen, och slutligen
kom 1882 års förordning, som principielt blef ödeläggande derför.
Hvad var då — för att nu något gå in på denna fråga — den ur -

Lördagen den 17 Februari.

N:o II.

sprungliga meningen i 12 kapitlet af 1734 års lag? Meningen var
helt enkelt — såsom jag tolkar lagen — att den, som icke vill försvara
sig sjelf, den behöfver heller icke någon annan åtaga sig att
försvara. Svaranden kallas till rätta; har han något att anmärka vid
hvad motparten anfört i stämningen och vill han göra det, så må han
göra det; dertill lemnas honom tillfälle. Vill han åter icke göra det,
bestrider han icke motpartens honom delgifna sakpåståenden, så skall
icke domaren sätta sig ned och säga: jag måste bestrida för hans
räkning, jag måste hafva bevis. Hvad som är obestridt behöfver icke
bevisas. Detta var efter min uppfattning 1734 års lags grundsats,
men så kom 1882 års förordning, som hvilar på antagandet, att svaranden
måste tvingas till inställelse i kära.ndens intresse, hvilket med
1734 års lags ståndpunkt naturligtvis var alldeles obehöfligt. Dermed
har fullständigt brutits med 1734 års uppfattning, hvilken derför icke
så lätt kan återställas.

För öfrigt tillåter jag mig att emot lagutskottets mening, att
detta är en alldeles fristående lagändring, åberopa hvad lagutskottet
sjelft anför på sid. 9 uti utlåtandet: “Angifna bristfälligheter uti lagskipningen
bero, såsom justitieombudsmannen påpekat, derpå, att domstolarne
i allmänhet ej tillmäta någon betydelse ur bevisningssynpunkt
åt svarandens underlåtenhet att inställa sig och genmäla krafvet.
Häraf blir nemligen en följd", o. s. v. Således; bristfälligheten
beror på en origtig uppfattning af bevisningssynpunkten, det är der
som rättelse skall ske. Nu är det bekant, att en af de delar af
rättegångsbalken, som verkligen varit föremål för lagförslag vid Riksdagen,
är just bevisförfarandet, bevispröfningen. Jag frågar: är det
då icke efter lagutskottets uppfattning fullkomligt klart, om nu detta
är förklaringen på saken, — hvilket jag för min del visserligen icke
tror — att denna fråga har ett mycket nära sammanhang med öfriga
punkter, som i fråga om bevisningen äro under debatt? Lagutskottets
ordförande syntes medgifva, att denna passus gerna kunnat vara borta,
men ville ej vara med om att stryka den, då den nu en gång stode
der. För min del önskar jag endast, att kammaren icke skall uttala
någon bestämd mening i den ena eller andra rigtningen, utan låta
regeringen, som bör bäst kunna bedöma saken, bestämma härom.
Enligt min uppfattning kan det nu icke afgöras, om det kan blifva
en fristående lag, eller om frågan måste tagas mera generelt; förrän
man formulerat ett förslag till den lagförändring, som här förordas,
är härom för tidigt att döma. Herr Hasselrot ville icke stryka denna
passus, för att icke regeringen måtte frestas att tolka detta så, att vi
icke skulle vilja hafva frågan särskildt behandlad. Herr Hasselrot är
sålunda rädd, att regeringen skulle tolka origtigt hvad som icke står i
motiveringen; jag deremot är rädd, att den skulle tolka orätt hvad
som der komme att stå; jag frågar: hvilkendera uppfattningen är
naturligare?

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande, förutom beträffande

Om åstadkommande
aj
en förbättrad
lagskipning i
vissa skuldfor
äring smal.

(Forts.)

N:0 II.

Lördagen den 17 Februari.

Om åstad- motiveringen, hvartill han ville återkomma efteråt, ej gjorts annat yrkommande
af kande, än att hvad utskottet hemstält skulle bifallas.

X Iktnin^i ^ sedermera framstäld proposition bifölls utskottets föreliggande
llmTkuid- hemställan.

fordringsmäl. Beträffande härefter motiveringen anförde herr talmannen, att i

(Forts.) afseende derå yrkats dels godkännande af utskottets yttrande, dels
ock, af herr Afsélius, att det stycke, som började med orden “Slutligen
anser“ och slutade med orden “vinna sin lösning11, skulle utgå.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
utskottets yttrande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

röstar

Den, som godkänner motiveringen i lagutskottets utlåtande n:o 8,

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles det af herr Afzelius i afseende å motiveringen
framstälda yrkande.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—45;
Nej—54.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 16 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion
om ändring af kongl. förordningen den 6 februari 1849 angående viss
tid för klander af husesyn emellan enskild jordegare och landbo, biföll
kammaren hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Angående Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 i denna månad

la^rTom er- bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
sättning af mecl förslag till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10
allmänna me- juli 1899 om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som
del i vissa fall förorsakats af embets- eller tjensteman.

för skada, som

^embets-^ilef Herr Trygg er: Det förefaller mig egendomligt att vid denna
tjensteman, riksdag mota ett förslag, en kongl. proposition, som föreslår ändring

Lördagen den 17 Februari.

N o II.

af en lag, som antogs nästlidna år och publicerades den 10 juli 1899.
När denna lag var före i kammaren, och den paragraf, hvars ändring
nu föreslås, här behandlades, tillät jag mig göra anmärkning mot lagutskottets
förändring i den då framlagda kongl. propositionen. Jag
förklarade nemligen, att jag ansåg det kongl. förslaget, både hvad
klarhet och enkelhet beträffade, stå betydligt öfver lagutskottets och
reservanternas förslag.

Hvad lagutskottet i denna del föreslagit blef emellertid lag, och
nu har man redan efter några månader insett behofvet af att komma
fram med ett ändringsförslag. För min del hade jag väntat, att
Kongl. Maj:t skulle hafva upptagit sitt första, vid 1899 års riksdag
framlagda förslag. Der stadgades, med afseende på domstols behörighet,
“att talan skulle anhängiggöras vid allmän underrätt i den
ort, der tillgreppet och förskingringen egt ruin*. Det var en enkel
bestämmelse och en bestämmelse, som omfattade alla möjliga fall. —
Ett dylikt förslag har emellertid icke framlagts, utan Kongl. Maj:t
har i sitt förslag närmare detaljerat saken och föreslagit en bestämmelse
så lydande: “rätt domstol för sådan talans upptagande är den
underrätt, som om tillgreppet och förskingringen ransaka!; har frågan
om ansvar för tillgreppet och förskingringen omedelbarligen upptagits
af öfverrätt eller har ej ransakning om brottet hållits, tillhöre målet
den underrätt, der embets- eller tjenstemannen vid tiden för brottet
skolat svara i tvistemål angående gäld i allmänhet." Lagutskottet har
gjort en, som det anser, förbättring i detta senare kongl. förslag,
nemligen att målet skall i sistnämnda fall tillhöra “den underrätt,
inom hvars domvärjo embets- eller tjenstemannen vid tiden för ansökningens
ingifvande till Konungens befallningshafvande är eller senast
varit mantalsskrifven“. Det kungliga förslag, som framlagts i
år, är, såvidt jag förstår, icke något förträffligt förslag, och det är
långt underlägset det, som framlades vid förra riksdagen, men det
kan ändå passera. Lagutskottets förändring åter, är, enligt min tanke,
sådan, att den icke får passera.

Jag fäster mig härvid icke vid det språkfel, som ligger deri, att
då man talar om något, som skedde vid eu tidigare tidpunkt, man
använder presens i stället för imperfektum eller perfektum. Det står:
“är mantalsskrifven“, men det hade bort heta “var (varit) mantalsskrifven®.

Hvad jag mera fäster mig vid är, att man afvikit från det verkligen
undantagslösa i vår svenska process, att, då man vill angifva
det s. k. forum person®, detta forum beskrifves så, att det är det
forum, der svaranden svarar angående gäld i allmänhet. I lagutskottets
förslag har man öfversatt detta med “domstol i den ort, der svaranden
är mantalsskrifven". Det är visserligen mycket lämpligt att
klargöra, att detta allmänna forum i regel är domstolen i mantalsskrifningsorten.
Men det bryter den harmoni, som måste finnas inom
lagstiftningen, om man, när man vill uttala en tanke, öfvergifver ett
uttryck, som i allmänhet användes, för att för samma tanke begagna
ett nytt uttryck på ett enstaka ställe.

Det finnes ingen domare, som tvekar, hvilken domstol det är,

Angående
ändring i
lagen om ersättning
af
allmänna medel
i vissa fall
för skada,som
förorsakats af
embets- eller
tjensteman.

(Förts.)

N:o II.

Lördagen den 17 Februari.

Angående inför hvilken svaranden skall svara angående gäld i allmänhet. Der
ändring t skap man ju göra ansökning om hans försättande i konkurs o. s. v.
sättning af Denna forumsfråga är en sådan, som pröfvas ständigt och jemt, och
allmänna me- derför bär utbildat sig en viss praxis beträffande hvilken domstol är
del i vissa fall behörig. Man behöfver alls icke på ett enstaka ställe detta förklafärskada,
som ran(je uttryck: “domstol i den ort, der han är mantalsskrifven“, för
^embets-^eiier at^ nu icke ta*a om> äfven denna förklaring icke är fullt uttömIjensteman.
mande.

(Forts.) För min del vill jag, då det icke linnes någon utsigt att få ige nom

ett bifall till Kongl. Majrts vid förra riksdagen framlagda förslag
till lydelse af förevarande § i denna del, yrka bifall till den nu
föreliggande kongl. propositionen.

Herr Hasselrot: Då herrarne möjligen af betänkandet sett, att
jag reserverat mig i samma syfte som den siste ärade talaren, skulle
det ligga nära till hands antaga, att jag skulle instämma i hans
yrkande. Jag skall dock icke göra det, utan tillåter mig yrka bifall
till lagutskottets förslag. Förhållandet är nemligen, att Andra Kammaren
redan antagit utskottets förslag, och jag tror icke, att så väsentliga
anmärkningar emot detsamma kunna göras, att man bör riskera,
att lagförslaget faller, då jag antager, att en sammanjemkning är
omöjlig. Jag tillåter mig angifva några skäl för en sådan uppfattning.

Den siste talaren yttrade, att han helst skulle sett, att det förslag,
som Kongl. Maj:t i fjol framlade, blifvit äfven i år framlagdt,
emedan det var enklare och naturligare än det, som i år framlagts.
Jag tillåter mig fortfarande bestrida detta. Det stod i Kongl. Maj:ts
förslag i fjol, att rättegång skulle anhängiggöras, der tillgreppet och
förskingringen egt rum. Såvidt jag förstår, har lagutskottet rätt derutinnan,
att det för den enskilde parten mången gång är synnerligen
svårt att säga, hvar tjenstemannen begått tillgreppet och förskingringen.
Sådant kan hafva skett under en lång tid, och under tiden kan han
hafva bott på flera ställen. Jag behöfver icke fästa uppmärksamheten
på, huru mycket enklare det är att säga, att man skall anhängiggöra
rättegång, der ransakning egt rum, och huru mycket lättare är icke
detta för den enskilde parten. Det var också från denna synpunkt,
som Riksdagen föredrog den senare formuleringen.

Likasom den förre talaren erkänner jag, att lagutskottets formulering
är språkligt origtig. Jag hade sjelf tänkt anmärka detta såsom
ett skäl för afslag. Det hade enligt min mening bort stå “var“, men
jag har hört det klandrade uttrycket försvaras äfven i språkligt hänseende,
och jag tror, att det kanske icke är så alldeles origtigt.

Om herrarne behagade fästa sig vid hvad denna sak i sig sjelf
innebär, så är det fråga om att bestämma forum eller den domstol,
som skall pröfva enskild persons talan emot Kongl. Maj:t om ersättning
för skada, som den enskilde lidit genom brott af sådan embetsoch
tjensteman, som omtalas i utsökningslagen. I de flesta fall får
den enskilde direkt af Kongl. Maj:t ersättning. I ytterst ringa antal
fäll kommer Kongl. Maj:t att hänvisa till rättegång. I de flesta af

Lördagen den 17 Februari. 13 N:o II.

dessa relativt få fall har åter ransakning redan egt rum, och då vet den Angående
enskilde parten, hvart han skall stämma. Så vidt jag förstår, kan det \r

endast sällan inträffa, att Kongl. Maj:t icke medgifver ersättning, utan ''daning af
hänvisar till domstol. Det blir således endast i ett fåtal fall, som den allmänna mesista
punkten skall tillämpas, och jag vågar påstå, att det uttryck, del * vista fall
som lagutskottet haft, är bättre än det, som herr Trygger förordade,

Han sade sig vilja hafva det gamla uttrycket qvar, att man skall}°embets*eller
stämma till den domstol, der part svarar i tvistemål angående gäld i tjentteman.
allmänhet, och att det icke finnes någon domare, som tvekar om hvilken (Forts.)
domstol det är. Men, mina herrar, det är icke för domarena som
lagen är till, utan för de enskilda parterna, för allmänheten, och jag
är icke säker på, att alla hafva klart för sig, hvar en person skall
svara i tvistemål angående gäld i allmänhet, men deremot hafva alla
klart för sig, hvar denna är eller senast varit mantalsskrifven. Jag
tror, att i sådant hänseende är denna formulering bättre.

Det är ju egendomligt, att jag nu talar för ett förslag, hvarmed
jag icke är tillfredsstäld och emot hvilket jag reserverat mig. Men
det är nödvändigt att fylla den lucka, som Riksdagen i fjol lemnade,
hvilken lucka kan fyllas genom hvad lagutskottet här föreslagit, och
då någon annan utväg dertill nu icke är möjlig, tillåter jag mig att
yrka bifall till lagutskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i
enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemstält
samt vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 innevarande februari °™
bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om ändring bfgJmmcLer
af kongl. förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 april rörande oäkta

1866. barns arfsrätt.

Herr Sjöholm: Det talades för några dagar sedan i denna kammare
om betydelsen af enhet och sammanhang i vår lagstiftning, att en allmän
grundåskådning börj vara genomgående i vår lag, och en gifven
princip göra sig gällande i de olika lagbalkarne. Det påpekades, att
1734 års lag var så uppstäld och att detta varit jemförelsevis lätt då
med den tidens enkla förhållanden, men att i samma mån som samhällets
utveckling fortgått och de menskliga förhållandena alltmera
invecklats, i samma mån blefve det svårt att fullfölja och tillämpa en
gifven princip. Är nu detta sant, då finnes en gifven princip uttalad
i vår giftermålsbalk och äfven en princip uttalad i vår ärfdabalk, och
det måste finnas ett sammanhang mellan dessa båda lagbalkar.

Hvarje lagändring således, som går ut på att rubba ett sådant

N.o II.

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.)

Lördagen den 17 Februari.

sammanhang, förutsatt att det är rigtigt, måste då tillbakavisas, för
att man icke skall råka i motsägelser och få en lag, som är ett lappverk
utan harmoni.

Då jag läste det föreliggande betänkandet och särskildt motionärens
motivering, föreföll det mig, som här förelåg fråga om att rubba
en godkänd princip. Det kan nemligen icke bestridas, att en sedlighets-synpunkt
gör sig gällande i hela vår svenska lag och särskildt i
giftermålsbalken och ärfdabalken. Hvad är det då för en synpunkt,
som uttalar sig i motionen? Det angifver författaren med en naiv
öppenhjertighet, då han på sid. 5 i betänkandet säger: “härvid
måste jag öppet erkänna, att jag är så långt ifrån att anse det vara
ett ondt, att jag tvärtom anser det vara ett positivt godt, om skilnaden
mellan äkta och oäkta börd småningom skulle .kunna utplånas."
Hvad säga herrarne om dylikt? Utskottet har icke ett enda ord till
bemötande af detta, utan utskottet instämmer i denna motionärens
uttalade åsigt. Det är de citerade orden, som uppkallat mig, för att
icke ett sådant yttrande i en offentlig riksdagshandling må oanmärkt
förbigås.

Men motionären talar ju i barmhertighetens namn, han ömmar
ju för de oskyldigt lidande, ty han fortsätter: “Efter min uppfattning
borde det nemligen vara en af de högsta uppgifter för samhället att
i möjligaste måtto söka förekomma och bäfva allt oskyldigt lidande.
Och ingen kan väl påstå, att den oäkta föddes ställning af förskjuten
och tillbakasatt ej är ett oskyldigt lidande." Ja, det kunna vi ju
vara med om, att såvidt man kan, skall man söka förekomma och
bäfva allt oskyldigt lidande, men jag vill fästa uppmärksamheten på,
att då man visar eller utöfvar barmhertighet, får man icke på samma
gång begå eu annan och större obarmhertighet. Och obarmhertigt
måste det alltid vara att ur lagen utplåna skilnaden mellan ett sedligt
och ett osedligt förhållande.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att det finnes mycket
oskyldigt lidande i denna ofullkomlighetens verld, som man icke kan
förekomma. Så länge det finnes onda lidelser och brott, måste det
finnas lidande, och så länge mensldigheten är en organisk enhet, kommer
lidandet icke blott öfver den skyldige, utan äfven öfver många
oskyldiga. Detta är en rättfärdighetens lag, som ingen mensklig lagstiftning
förmår upphäfva. •— Ett oskyldigt lidande är ju, att ett barn
födes i ett uselt hem, och att det får växa upp i andlig och lekamlig
nöd. Det är ju också ett oskyldigt lidande, att sjukdomar gå i arf.
Detta är nu svåra oskyldiga lidanden i jemförelse med det lidande,
hvarom här talas, att oäkta barn skulle vara utsatta för, att de icke
få ärfva lika med äkta barn. Detta sistnämnda är, synes det mig,
ett jemförelsevis mycket litet lidande. Vi skola också komma i håg,
att detta har en temligen liten praktisk betydelse, ty i allmänhet
lemnar den moder, som får ett oäkta barn, sällan någonting efter sig,
det har derför ingenting att ärfva. Det enda arf, som för öfrigt har
någon egentlig betydelse och medför verklig välsignelse, är en god
uppfostran, och en god uppfostran kan ett oäkta barn få lika väl som
ett äkta. Allt som på lagstiftningsväg göres för att uppfostra och

N:0 II.

Lördagen den 17 Februari.

vårda oäkta barn skall jag gerna vara med om, blott det icke sker
på bekostnad af familjelifvets helgd.

Jag är fullkomligt öfvertygad om, att i fall en lag, på sätt bär är
föreslaget, blir antagen, kommer den att leda till lösandet af familjelifvets
band. Jag beböfver icke för herrarne framhålla historiens lärdomar
i detta fall, huru det går för ett folk, som beträder denna väg.

Naturligtvis skulle jag under sådana förhållanden helst se, att
alltsammans blefve afslaget, och att sålunda ingen skrifvelse till Kongl.
Maj:t komme till stånd, men då jag icke är säker på, huruvida detta
kan vinna understöd i kammaren, skall jag till en början inskränka
mig att yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till det minst
skadliga, nemligen herr Hasselrots, Lundströms och Hedenstiernas
reservation.

Herr Berlin: Som kammaren behagade finna, hafva några ledamöter
ifrån denna kammare, då de reserverat sig emot utskottets
utlåtande, hyst olika åsigter. — Meningsskiljaktigheten dem emellan
har dock icke varit så synnerligen stor. Omfånget af den rätt till
arf, som lagen, låt vara af skilda grunder, velat tillerkänna oäkta barn,
har begränsats till arf efter modern. Vid bestämmande af arfslotten
har den gjorts lika med de äkta barnens. På samma sätt i fråga om
vilkoren för åtnjutande af arf. Lagutskottets ledamöter hafva varit
öfverens om, att oäkta barn, födda under moderns äktenskap eller i
förbjudna led, skulle vara uteslutna. Det är således endast i fråga
om bevisningen, som Första Kammarens ledamöter inom lagutskottet
varit af olika meningar. Utskottets ärade ordförande och hans medreservanter
hafva endast velat bibehålla den hittills tillåtna bevisning,
nemligen anteckning på moderns begäran i kyrkoboken derom, att barnet
varit hennes. Jag och mina medreservanter hafva velat gå något
längre och bereda en friare form för maternitetsbevisning genom att
såsom sådan godkänna hvarje bevisligt erkännande af modern. Detta
må vara gjordt direkte genom eu särskild handling eller också på ett
mera indirekt sätt. Men man kan icke vara tillfredsstäld med att,
sedan till exempel en moder under sin lifstid nödgats anhängiggöra
rättegång för utbekommande af bidrag till sitt barns vård och uppfostran
och dervid på ett alldeles otvetydigt sätt ådagalagt, att hon
är moder till barnet, och detta, efter hennes död gör anspråk på att
komma i åtnjutande af arf efter henne och företer ett dylikt bevis,
detta då skall underkännas. Det måste, som sagdt, anses icke kunna
vara tillfredsställande, och det är detta, som föranledt min reservation,
till hvilken jag vördsamt anhåller om bifall.

Herr Hasselrot: Säkerligen kan ingen ledamot af kammaren med
mera värme än jag hysa medkänsla för den svåra ställning, hvari oäkta
barn ofta befinna sig. Men denna känsla kan icke förmå mig att
bryta emot en princip, på hvilken vår lagstiftning sedan urminnes tider
varit byggd.

Såsom en föregående talare påpekade, finnas många olyckor i
verlden. Ett barn kan födas vänskapligt eller i armod och kommer

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.)

N:0 II.

Om ändring
eif gällande
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.)

Lördagen den 17 Februari.

derigenom kanske i ändå sämre ställning än ett oäkta barn. Men
detta kan icke på lagstiftningsväg hjelpas, och jag tror ej heller, att
det oäkta barnets lidande bör afhjelpas på lagstiftningsväg i vidare
mån än den första reservationen afser, hvartill jag sedan skall återkomma.

Det har varit en princip, som legat till grund för hela vår lagstiftning
beträffande arfsrätten, att den är baserad på familjerätten.
Arfsrätten är en familjerätt. Det oäkta barnet tillhör icke familjen.
De hafva, enligt mitt förmenande, alldeles orätt, som tala om det
oäkta barnets rätt. — Barnet har i detta fall ingen annan rätt än
det får genom uttalanden af fader eller moder. De kunna genom
gåfva eller testamente gifva detta barn hvad som skäligt kan finnas,
men någon verklig arfsrätt kan det oäkta barnet ej göra anspråk på.

Nu har visserligen lagstiftningen begagnat detta uttryck och sagt,
att det oäkta barnet har arfsrätt efter sin moder, då hon låtit anteckna
i kyrkoboken, att barnet är hennes. Det är emellertid faktiskt ingenting
annat än en förklädd testaments-rätt. Man har velat lemna
modern denna lättare utväg att se sitt barn till godo, att hon, i stället
för besväret att upprätta ett testamente, kan genom denna enkla anmälan
förklara, att barnet är hennes; och då får barnet den rätt,
som modern härmed tilldelat detsamma. — Så långt bör man enligt
min tanke gå, och man kan gerna taga steget fullt ut, så att, då enligt,
nuvarande lag ett oäkta barn endast ärfver hälften emot de äkta
barnen, men man gerna kan förutsätta, att modern har alla barnen
lika kära, man gifver de oäkta barnen full rätt i likhet med de äkta
barnen till moderns qvarlåtenskap, förutsatt att föreskrifven anmälan
till kyrkoboken egt rum. Detta synes mig på intet sätt strida emot
den genomgående principen i lagstiftningen. Att, såsom den siste talaren
föreslog, gä längre och lemna barnet rätt att bevisa, att modern erkänt
barnet såsom sitt, det vore deremot att släppa principen. Det låter
icke så farligt, men går man den vägen, då vet jag icke, hvarför man
skall stanna vid det beviset. Låter man barnet för vinnande af arfsrätt
bevisa, att modern erkänt det såsom sitt, har jag svårt att förstå,
hvarför ej arfsrätt för barnet skall följa, äfven om bevisning på annat
sätt kan åvägabringas om moderskapet; och så blir nästa steg, att
det får söka bevisa, hvem som är dess fader för att få arfsrätt jemväl
efter denne. Mig synes det sålunda vara farligt att släppa flen principiella
ståndpunkt, på hvilken jag fortfarande anser mig böra stå.

Nu säger man, att anteckningen i kyrkoboken göres i allmänhet
icke rigtigt och att den derför icke har den effekt, som den bör hafva;
de flesta oäkta barn få af sådan anledning icke arf efter sin moder.
Ja, det är sant, så har det varit; men de flesta rättegångar härom
torde hafva förlorats derför att de afsett arf för sådana barn, som
varit födda före år 1885. Med anledning af en Riksdagens skrifvelse
utfärdades år 1885 ett cirkulär till presterskapet i riket med påpekande
af önskvärdheten af att dessa mödrar finge reda på hvad de hade att
iakttaga för att barnen skulle få arfsrätt efter dem. Efter hvad jag
hört af ett stort antal prester i olika delar af landet och hvad jag
sjelf på dera ställen sett, tillämpas detta nu ordentligt. De oäkta barnens

N o il.

Lördagen den 17 Februari.

mödrar upplysas om, att i fall de vilja, att barnen skola få arfsrätt, Om avdrag
skola de låta göra anteckning i kyrkoboken, och sådant sker då i de ^mmeUer
allra flesta fall. På detta sätt vinnes reda och ordning, och man har rörande oäkta
för framtiden undanröjt alla olägenheter härvidlag. Vill en moder arfsrätt.
gifva sitt barn arfsrätt, kan hon göra det på detta enkla sätt, men (Forts.,
att låta barnet sjelf utan ett sådant tillkännagifvande af modern åvägabringa
annan bevisning för vinnande af arfsrätt strider emot den uppfattning
jag har. Jag tror sålunda, att man icke bör gå längre än
att utsträcka barnets arfsrätt så långt man kan utan att bryta emot
principen i lagstiftningen.

Jag tillåter mig på dessa grunder yrka bifall till min reservation.

Herr Bandqvist: Jag har icke varit med att i utskottet behandla
detta ärende och jag anser mig derför böra tillkännagifva, att jag icke
kan dela utskottets mening. Jag har visserligen intet att erinra emot
att de oäkta barnens arfsrätt utsträckes, men deremot har jag icke
kunnat gilla, att utskottet lemnat alldeles obeaktadt det sätt, hvarpå
de oäkta barnens legitimitet i arfsfrågor skall styrkas. Etter hvad
här förut blifvit sagdt, kan jag inskränka mig till att förklara, att jag
instämmer i den af herr Hasselrot m. fl. afgitna reservationen.

Herr Blomberg: Jag skulle icke hafva yttrat mig i denna fråga
annat än med ett kort yrkande, för så vidt icke under diskussionen
blifvit uttalade sådana grundsatser, som jag anser böra tillbakavisas.

Redan från början vill jag förklara, att jag står på eu ståndpunkt
i denna fråga, som nära ansluter sig till lagutskottets förslag. Jag
förmenar, att man gör orätt, då man påstår, att hänsynen till enheten
och sammanhanget uti vår gällande lagstiftning fordrar upprätthållande
af den grundsats, som med afseende å oäkta barns arfsrätt för närvarande
gäller. Och jag vill spörja hvad den princip skulle innebära,
som man här talat så mycket om, men som man icke närmare klargjort?
Det skulle väl vara familjesammanhangets princip,^ så vidt jag
kan förstå. Men detta familjesammauhaug har vår lagstiftning redan
erkänt såsom gällande mellan modren och hennes oäkta barn. Staten
ryggar icke tillbaka för att erkänna detta familjeförhållande, då statens
intresse sådant fordrar. Detta gäller i fråga om statsborgarskap och
om fattigvård; med afseende å dessa förhållanden är samhörigheten
mellan modren och hennes oäkta barn redan lagstadgad. \år gällande
lagstiftning går ännu längre i att erkänna familjebandet, då den tillerkänner
modren arfsrätt efter hennes oäkta barn. Åt den princip,
som skulle vara oförenlig med eu verklig utvidgning af de oäkta barnens
arfsrätt, blir efter detta icke mycket qvar.

Det finnes familjeband mellan modren och hennes oäkta barn lika
väl som mellan det äkta barnet och dettas föräldrar, och särskilt,
principryttaren måste väl lika mycket medgitva arfsrätt åt barnet efter
modren som åt modren efter barnet.

Men, säger man, det skulle vara obarmhertigt och samhällsupplösande,
om man icke skulle taga hänsyn till de sedlighetsgrundsatser,
som uppbära de nuvarande arfsreglerna. Om man i dylikt sedlighets Första

Kammarens Prol. 1900. N:o 11. 2

N:o SI. 18 Lördagen den 17 Februari.

Om ändring syfte gjorde det yrkandet, att man skulle taga bort modrens arfsrätt
af gällande efter sitt oäkta barn, så skulle jag möjligen kunna förstå tankegången,
rätande‘oäkta, ty då träffade man den, som i sedligt afseende vore den skyldiga.
barns arfsrätt, flen gällande lagstiftningen drabbar deremot barnet, som i sedligt
(Forts.) afseende är oskyldigt; detta är något, som jag finner vara alldeles
orimligt, innebära verklig obarmhertighet och strida mot sann sedlighet.

Då jag icke kan inse, att någon principiel grund af tillräcklig
innebörd finnes att försöka fortfarande upprätthålla de oäkta barnens
uteslutande från arfsrätt efter moder eller att binda denna arfsrätt
vid så stränga inskränkande bestämmelser, att de oäkta barnen faktiskt
blifva i de flesta fall uteslutna från denna rätt, måste jag beteckna
herr Hasselrots reservation såsom otillfredsställande. Men jag skall,
för att icke begära för mycket, inskränka mig till att yrka bifall till
den reservation, som afgifvits af herr Berlin och flere andra af denna
kammares ledamöter.

Grefve Ha.milton: Jag har förgäfves väntat, att någon skulle

yrka bifall till utskottets förslag och har derför begärt ordet för att
göra detta.

Visserligen bör man göra allt för att upprätthålla sedlighet och
moral, men dock icke gå så långt, att man straffar den ene för den
andres brott, straffar det oskyldiga barnet för den osedliga modern.
Om jag genom bibehållande af den nuvarande lagbestämmelsen skulle
kunna straffa modern eller om jag skulle kunna hindra äfven andra
att begå samma felsteg som hon, skulle jag icke tveka ett ögonblick
att yrka afslag å såväl utskottets som reservanternas förslag. Men
då icke så kan ske, då det icke har den följden, synes mig bibehållandet
af nu gällande lagstiftning vara i strid både mot menniskokärlek och
sundt förnuft.

Man skulle kunna säga, att ett bifall till herr Berlins förslag vore
tillräckligt; men sådana fall kunna inträffa, som till exempel att
modern dör vid barnets födelse och hon således icke är i tillfälle erkänna
sitt barn. Skall derför detta barn straffas och hvarför skall
icke oäkta barn få taga arf äfven efter möderne-slägtingar? Skall
man straffa någon, så skall man straffa den skyldige. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr Unger: Till en början vill jag erinra derom, att oäkta barn

hafva arfsrätt äfven efter nu gällande lag, nemligen i hvad som icke
utgör bröstarfvinges laglott; och vill moder gifva det oäkta barnet mera
af det, som icke utgör bröstarfvinges laglott, så står det henne öppet
att genom testamente eller gåfva förfoga deröfver.

Då man talar om principer, vill jag äfven erinra om den ganska
vigtiga principen i vår lagstiftning, att något af den förmögenhet, som
finnes inom en slägt eller en familj, skall bevaras åt familjen. Denna
princip är uttalad i vår testamentsrätt, som säger, att ingen, som har
bröstarfvinge, får förfoga öfver mera än hälften af förmögenheten.
Härifrån skulle man nu afvika, och principen skulle lätt eluderas blott
genom att en qvinna läte anteckna i kyrkoboken, att det och det

Lördagen den 17 Februari.

N:o II.

barnet vore hennes, hvarefter detta skulle få arfsrätt lika med äkta
barn. Derigenom vore principen, att laglotten skulle bevaras åt de
äkta barnen, till spillo gifven. För min del kan jag icke finna mig
upprörd öfver den förfärliga orättvisa, som skulle ligga deri, att det
oäkta barnet icke får ärfva något af det, som utgör äkta barns laglott,
eftersom ju de äkta barnen, genom moderns testamente till förmån
för oäkta barn, kunna blifva förlustiga allt det, som icke är deras
laglott. Jag kan derför icke finna, att tillräckliga skäl föreligga för
en hemställan i detta syfte, vare sig såsom lagutskottet eller reservanterna
föreslagit, utan anser jag, att lagen är god, sådan den är, och
står i fullständig harmoni både med vår testamentsrätt och gammal
ursyensk lag och sed, att den förmögenhet, som finnes i en familj,
skall, åtminstone till någon del, bibehållas inom densamma. För min
del yrkar jag således afslag å såväl lagutskottets som reservanternas
hemställan.

Herr Rudebeck: Jag har icke kunnat underlåta att begära ordet

för att uttala min mening i denna fråga, då den onekligen är mycket
vigtig och mycket betydelsefull.

Jag kan naturligtvis icke annat än till fullo erkänna rigtigheten
af många af de uttalanden, som gjordes af den ärade talare, som först
hade ordet. Om jag det oaktadt mot honom är af skiljaktig mening
i denna fråga, är det icke derför, att jag i någon mån har andra
åsigter än han i afseende å skyldigheten att beakta sedlighetens kraf.
Men jag har också den uppfattningen, att det är lagstiftarens skyldighet
att tillse, att orättvisor förekommas, så vidt sådant kan låta sig
göra, naturligtvis utan att i ringaste mån sedlighetens anspråk derigenom
varda tillbakasätta. Om jag hade den föreställningen, att genom
ett bifall till den reservation, som afgifvits af herr Berlin m. fl., man
skulle träda öfver råmärken, som böra iakttagas för att tillgodose sedlighetens
intressen, skulle jag icke ansluta mig till den. Men efter
min öfvertygelse gör man det icke. Om jag nu först berör det förslag,
som herr Hasselrots reservation innehåller, och dervid beder få fråga,
huru mycket som hittills egentligen vunnits genom den åtgärd, som
redan nu är bestämd och i denna reservation åter upptages såsom vilkor
för det oäkta barnets arfsrätt, nemligen att modern skall låta anteckna
barnet i kyrkoboken såsom sitt, tror jag, att eu hvar skall medgifva,
att denna bestämmelse föga gagnar och att det är i högst få fall eu
sådan anteckning skett. Visserligen hörde jag af lagutskottets ärade
ordförande, att inom det stift, han tillhör, iakttages ett förfarande från
presterskapets sida, som i ganska betydlig mån supplerar den otillräckliga
bestämmelsen om anteckning i kyrkoboken för vinnande af
arfsrätt. Men jag vågar påstå, att ett sådant tillvägagående sker
åtminstone icke öfverallt, och jag tror, att många prester skola medgifva,
att det, såsom jag sade, är högst få fall, som verkligen blifva
antecknade. År det lagstiftarens mening — och det är det ju — att
i viss mån de oäkta barnen skola få arfsrätt efter sin moder, då bör
enligt mitt förmenande lagstiftaren också se till, att denna mening
blir förverkligad. Han bör följaktligen icke för vinnande af den

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N.o II.

Lördagen den 17 Februari.

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande oäkta
barm arfsrätt.

(Forts.)

rätt, han vill gifva, stadga eu form, som är otillräcklig för ändamålet,
utan han bör gifva formen eu större utsträckning, bör, med ett ord,
se till, att rätten blir förverkligad. Så är emellertid i de flesta fall
med nuvarande bestämmelse icke förhållandet och blifver det icke
heller med den affattning, som innehålles i herr Hasselrots m. fl:s
reservation, men detta mål kan vinnas i icke oväsentlig mån genom
bifall till den af herr Berlin m. fl. afgifna reservationen. Det har
sagts, att konseqvensen utaf ett bifall till herr Berlins reservation
skulle medföra ett berättigadt anspråk från de oäkta barnen på arf
äfven efter fader. Jag får bekänna, att jag icke förstår, huru man
kommer till en sådan konseqvens. Enligt min uppfattning innebär
lagförändringen ej aunat, än att lagstiftaren vill göra det mera möjligt
än hittills för det oäkta barnet att få den arfsrätt, som lagstiftaren
sagt, att det bör hafva. Detta synes mig ock vara en skyldighet
för lagstiftaren. Och vi skola tänka på de förhållanden, under hvilka
i de flesta fall modern till det oäkta barnet lefver; vi skola erinra
oss de omständigheter, hvilka dervid förefinnas, hennes okunnighet om
lagens bestämmelser och hennes missuppfattning, att i och med det
att barnet blifvit antecknadt i och för dopet, har äfven den anteckning
skett, som fordras för barnets arfsrätt. Barnet föres mången
gång, medan modern ännu är sjuk, till dopet och antecknas i kyrkoboken,
och jag vet exempel på, att modern haft den föreställningen,
att i och med detta tillvägagående har också iakttagits det, som lagen
föreskrifver för bevarande af barnets rätt till arf. Den nuvarande
formen är således efter mitt förmenande icke till fyllest, och derför vågar
jag, fullt öfvertygad om, att man icke med skäl kan säga, att genom
en utsträckning af denna form på det sätt, herr Berlin och de, som
med honom instämt, föreslagit, förbises sedlighetens strängaste fordringar,
yrka bifall till den af herr Berlin m. fl. afgifna reservationen.

Herr Pettersson, Carl: Den lag eller rättare den kongl. förordning,
hvars förbättring nu är i fråga, kan jag för min del icke anse
vara något godt minne från den sista ståndsriksdagen. Det gäller nu
en påbyggnad af den kongl. förordningen af den 14 april 1866, enligt
hvilken de oäkta barnen fingo rättigheter, som lagen dittills förnekat
dem; och jag undrar storligen, om det förslag, som frambragte denna
kongl. förordning, gått så bra igenom, i fall det framkommit i det nya
statsskickets tid. Jag har anledning att undra derpå på grund af
några omständigheter, hvaribland jag kan nämna två, den ena, att
Riksdagen vid de tillfällen, då det varit fråga om förbättring utaf den kongl.
förordningen af den 14 april 1866 icke visat någon böjelse att fortgå
vidare på den vägen, och den andra, att när det varit fråga om att
personer, tillhörande svenska kyrkan, skulle få lemna denna utan att
uppgifva något bestämdt samfund, dit de ville öfvergå, har denna
kammare med ett energiskt nej satt sig deremot.

Nå, men hindrar man icke samhällets utveckling på det sättet?
Ja, det finnes olika intressen i samhället. Det kan finnas penningintressen,
t. ex. i grundskattefrågor, tull- och bevillningsfrågor. Detta
gäller dock endast penningar, och sådana kunna förloras, sådana kunna

N:0 II.

Lördagen den 17 Februari.

vinnas. Men de två saker, som jag nyss nämnde, äro samhällets vital- Om ^rtng
frågor, ty när det gäller den kristliga tron eller familjelifvets helgd, ^s^mmelter
äro vi inne på ett område, der lagstiftaren bör noga betänka sig vid röTOnd« oäkta
de steg, han tager. _ . bar% ar^srätt Lagutskottet

har en mycket besynnerlig motivering, men jag ska.l (Forts.)
icke inlåta mig på denna, emedan denna Riksdags lagutskott är temligen
oskyldigt. Lagutskottet säger, att det “tillåter sig att i hufvudsak
återgifva hvad föregående Riksdagars lagutskott, då de käft att
afgifva förberedande utlåtanden öfver motioner i ämnet, vid skilda
tillfällen uttalat11. Således har denna Riksdags lagutskott hufvudsakligen
repeterat hvad föregående Riksdagars lagutskott yttrat och bör således
icke stå i något särskilt ansvar. Emellertid beder jag att få påpeka
hvad lagutskottet säger i sin motivering bland annat: “Af de mång faldiga

yttre skrankor, med hvilka familjen i äldre tider omgärdades,
hafva de flesta såsom föråldrade och icke motsvarande den stigande
kulturens kraf längesedan försvunnit." Och vidare säges, att “lagstiftningen
bör öfvergå till en ståndpunkt, som mera öfverensstämmer
med nyare tiders åskådningar". Och på grund af att vi måste följa
med den stigande kulturens fordringar och nyare tiders åskådningar
behöfva vi naturligtvis icke fästa oss något vid vitalfrågor om familjelifvet
och dess helgd, i följd hvaraf lagutskottet tillstyrker bifall till
den ärade motionärens framställning på det sätt, att eu skrivelse
skulle afgå till Kongl. Maj:t. Men de ledamöter i lagutskottet, som
äro insatta från denna kammare, hafva visat sig gensträfvig^ och vilja
icke gå så långt, som lagutskottet föreslagit. Dock ha de intet emot
att taga ett steg vidare, fastän blott ett litet steg. Motionären deremot
har tydligt visat, att han vill gå mycket långt, och den förste talaren
anförde i detta afseende ett utdrag ur hans motion. Han kunde gerna
hafva tillagt hvad som står på sid. 7 i betänkandet, der det visar sig,
att motionären har stora framtidsplaner. Han säger nemligen: “Ej
heller skall jag föreslå borttagandet af arfsrättens begränsning till
barn, som ej äro aflade under moderns äktenskap eller i blodskam.

Stadgandet är visserligen principielt origtigt11 etc. Så skall det låta.

Men då nian vunnit ett steg, tager man om något år ett steg till, om
ytterligare något år ännu ett steg, och möjligtvis kan man slutligen
komma något längre, än motionären antydt, ty det låter ju tänka sig,
att en motionär i framtiden säger: dessa arma barn äro så oskyldigt
lidande; de äkta få uppfostran i hemmet, de oäkta hafva ingenting
fått; då nu arfvet skall delas, böra de oäkta hafva större de!, emedan
de blifvit tillbakasätta i sin uppfostran. För oss nu lefvande förefaller
detta alldeles uppåt väggarna orimligt; men man går ett steg i dag
och ett steg i morgon, och slutligen kommer man till familjelifvets
upplösning. Men detta är detsamma som statens upplösning.

Något vidare har jag icke att tillägga. Men då lagutskottet
håller på “den stigande kulturens kraf" och “nyare tiders åskådningar11,
skall jag bedja att få framdraga ett mycket sorgligt exempel på dessa
kraf och åskådningar, som jag läst i ett utdrag ur en skrift, som
professor Mörner utgifvit om fosforförgiftning i Sverige. Det hör icke
precis till ämnet, men det är betecknande och det är blott några rader,

N:o II.

Lördagen den 17 Februari.

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.)

som jag vill läsa upp. Förgiftningsdödsfallen af fosfor visade under
nedannämnda 5-årsperioder, enligt rapporter till medicinalstyrelsen,
följande freqvenssiffror:

1873—77

1878—82

1883-87

1888-92

1898—97

113

195

377

673.

Detta hör förmodligen också till “den stigande kulturens kraf"
och “nyare tiders åskådningar".

Herr grefve och talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Wieselgren: Jag tror man skulle behöfva påminna en och
annan af föregående talare om den gamla sentensen, att den, som
bevisar för mycket, bevisar ingenting.

Detta betänkande rör visserligen icke en så väldig fråga, att vi
hä,r skulle hafva att besluta öfver samhällets upplösning eller dess
vidmagthållande. Det är en vida mindre fråga än så; men det är
ändå en stor fråga, derför att den berör rättvisan. Här har talats
om, att den nu gällande lagen skulle hafva sin egentliga betydelse
såsom förestafvad af sedlighetens intresse. Jag har då med verklig
tillfredsställelse hört den ärade talaren på nerikesbänken uttala eu
derifrån något afvikande uppfattning; och för så vidt jag känner vår
gamla rättshistoria, är det han, som har rätt, och de, som talat så
mycket om sedligheten, hafva tagit frågan litet grand på sned. Ty
den egentliga grunden för denna lagstiftning ligger, såsom han ganska
rigtigt antydde, i omsorgen att bevara åt familjen dess egodelar. Det
är således en ekonomisk fråga och det är ekonomiska intressen, som
hafva rättshistoriskt formulerat lagstiftningen i denna punkt. Såsom
vi veta, voro icke våra förfäder några dygdemönster i sedligt afseende.
Oäkta barn hörde till ordningen för dagen, och ingen, som känner vår
historia, saknar kännedom om, att äfven bland våra mest högstående
slägter till och med upp till konungaslägterna voro de oäkta barnen
mycket ofta förekommande. Men samtidigt förefans ett mycket starkt
intresse att bibehålla jordegendomen — det var hufvudsakligen sådan
egendom, som fans — ostyckad och lemna den qvar åt familjen, till
hvilken dessa oäkta telningar icke hörde.

Jag tror det är ett bevis på stigande kultur och stigande känsla
af rättfärdighet, att vi numera försöka att öfver de ekonomiska intressena
sätta de sedliga intressena; och långt ifrån att utskottsförslagets
godkännande skulle vara att lagstifta i osedlig retning, är
det min bestämda öfvertygelse, att vi derigenom skola lagstifta i sedlig
retning. Det är mera sedligt, det är att tillvinna sedligheten större
rätt, om vi försöka att åt skuldlösa oäkta barn göra rättvisa, än om
vi med tal om principer och dylikt försöka bibehålla eu mot dem
alltför länge utöfvad orättvisa. Man säger, att här är så mycket
lidande i verlden, här finnas van skapliga barn och andra, som lida

Lördagen den 17 Februari.

N:o il.

nöd och elände. Och detta kunna vi icke hjelpa. Men ar detta ett Of
skäl att icke hjelpa dem vi kunna hjelpa? Lagstittnmgen Rån icke bestämmelser
hindra, att barn iödas vanskapliga. År det ett skäl för, att lagstitt- rärande oäkta
ningen icke skall hjelpa oäkta barn till arfsrätt efter moder och järn. agräu.
mödernefränder? Här är det icke fråga om, att icke lagstiftningen (Forts.)
kan söra det, utan den kan det verkligen; ingen kan bestrida det. _

Flere talare hafva förut yttrat sig i samma riktning som jag, ocn
iaa skall derför icke vidare ingå på saken. Jag vill endast uttrycka
min bestämda öfvertygelse, att de, som försökt att öfver denna fråga
lägga ett odiöst ljus, derigenom att de uttagit en och annan oforsigti
och kanske icke menad mening ur motionarens eller något föregående
lagutskotts uttalande, synas mig icke haft ratt att pa detta satt stål a
i en falsk dager den åtgärd, som här ar åsyftad. Ty den ar jaa
upprepar det, verkligen icke skyldig att uppbara sådana anklagelser.

Ja" skulle icke hafva något emot att förena mig med grefve
Hamiiton i hans yrkande; men då flertalet af de talare, som upptradt,
stannat vid att yrka bifall till herr Berlins reservation, skall jag
bedja att få instämma med dem.

Herr Hedenstierna: Hvad den siste ärade talaren anfört bär
icke på något sätt kunnat förmå mig att ändra memng, utan jag står
fortfarande" på samma ståndpunkt, som jag intog, då jag afiemnade

min reservation inom utskottet. c

Grunden till min åsigt är densamma, som den förste talaren sä
vältaligt gaf uttryck åt, då han omnämnde denna frågas historiska

utveckling i vårt land. ... , ,

Det har af många talare framhållits, att man, for den händelse
man nu icke ville bifalla lagutskottets förslag, eller om man icke ville
afslå motionen, dock skulle kunna nöja sig med den af herr Berlin
m. fl. afgifna reservationen. Jag vill då återkalla i herrarnes
hvad denna reservation innehåller. Den går ut på, att det ska
kunna med bevis styrkas, att modern erkänt barnet såsom si . or
min del anser jag en bestämmelse i sådan rigtning vara ganska
Vi veta, att den nuvarande lagstiftningen fordrar ett uttalande från
moderns sida till den statens och kyrkans gemensamma embetsman,
som helgar familjebanden, att hon erkänner barnet såsom sitt, Hvarigenom
hon i och med detsamma förklarar, att hon upptager barnet i
arfsberättigadt förhållande, delvis som om det vore ett akta barn.

Jag för min del vill gå något längre. Jag vill gifva net oäkta
barnet samma arfsrätt som det äkta, men jag vill icke vara med om
att godkänna den principen, att utöfver detta oflenthga erkännande
af barnet inför kyrkans och statens embetsman tillåta bevisning om
något annat förhållande. Vi kunna ju t. ex. tänka oss, att eu qvinna
kort tid efter det hon födt till verlden ett barn, afladt i s k. lönskaläge,
ingår äktenskap med en annan person an fadern till detta barn
samt föder barn i detta äktenskap. Aflider hon derefter, bär familjen
intet sätt att förvissa sig om, att andra arfvingar finnas an de, som
äro upptagna i kyrkoboken. Man kan ju då också tänka sig, att ett
arfsanspråk framkommer efter 15, 20 års förlopp. Den efterlefvande

N o II.

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Lördagen den 17 Februari.

maken och barnen kunna då sins emellan hafva delat fast och lös
egendom, denna kan sedermera hafva öfvergått i andra personers
händer eller ock till en del hafva blifvit förbrukad. Litet hvar inser
nog, hvilka förvecklingar och hvilken oändlighet af processer och
tvister, som skulle kunna föranledas deraf, att man, då husmodern
folie ifrån, icke genast kunde förvissa sig om, hvilka som vore arfvingar
i boet, utan att afgörandet af denna fråga skulle vara öfverlåtet till
en oviss framtid, när arfsanspråk framkomma. En sådan kännedom
vore deremot lätt att erhålla, om man endast hade att gå till kyrkoboken
och se efter, om modern hade låtit anteckna barnet såsom sitt.

Då jag, som sagdt, icke kunnat känna mig öfvertygad af de skäl,
som från det motsatta lägret blifvit framstälda, utan fortfarande qvarstår
på den ståndpunkt, som herrar Hasselrot och Lundström samt
jag intagit uti den af oss afgifna reservationen, ber jag att få yrka
bifall till densamma.

Herr Bremberg: Jag skall inskränka mig till att instämma uti
hvad grefve Hamilton yttrat samt anhåller alltså att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hasselrör Det var min ärade embetsbroder på vermlandsbänken
nyss uttalade uppfattning, som närmast gaf mig anledning att
åter begära ordet. Han gjorde nendigen gällande, att ett bifall till
herr Berlins m. fl. reservation icke skulle vara ett steg utöfver den
princip, som jag och mina med reservanter uttalat oss för, eller åtminstone,
att det icke skulle utgöra någon vidare farlig utveckling af densamma.
Jag ber att i detta afseende få påpeka, att, så som de oäkta barnens
arfsrätt i vårt land är stadgad, det icke är något annat än eu förklädd
testamentsrätt. Det är moderns rätt att på visst i lagen bestämdt
sätt förklara, att hon gifver sitt oäkta barn rätt till sin qvarlåtenskap.
Vill man nu gifva detta barn arfsrätt, icke på grund af moderns
förklaring, att hon gifver det en dylik rätt, utan blott på den grund,
att hon erkänner barnet såsom sitt, så är detta något helt väsentligt
annorlunda. Ty i samma stund proklamerar man en verklig arfsrätt
för oäkta barn, och arfsanspråken böra blifva lika berättigade, vare
sig modern vill medgifva en dylik rätt eller icke. Modern behöfver
enligt deras uppfattning endast medgifva, att barnet är hennes, men
icke, att det skall hafva rätt att taga arf efter henne. Detta är den
väsentliga, principiella skilnaden mellan de båda reservationerna. Och
jag vågar fortfarande påstå, att, om man gått det ena lilla steget och
sagt, att det oäkta barnet skall hafva arfsrätt, så snart bevisas kan,
att modern erkänt det, arfsrätt också måste tillerkännas det oäkta
barnet, äfven om modern icke gjort detta erkännande, blott barnet
kan bevisa, att det är barn till qvinnan i fråga. Och har ett oäkta
barn på grund af en allmän i lag stadgad grundsats rätt till arf
efter moder, vet jag rakt icke, hvarför icke ett sådant barn äfven
skulle få taga arf efter fader, dä barnet kan bevisa, att det är barn
till den och den fadern. Detta är just den fara, som ligger uti att

N:0 U.

Lördagen den 17 Februari.

taga ett litet steg öfver gränsen, hvarigenom man går ifrån den fasta Om

grundval, på hvilken man nu står. ...... bestämmelser

Då min öfvertygelse sålunda är, att fältet är Öppet, Dlott maD r,;ranfie oäkta
aldrig så litet lemnar principen, tillåter jag mig att fortfarande yrka barns arfsrätt.
bifall till vår reservation. ^Forts.)

Herr Berg, Gustaf Axel: Efter den långa diskussion, som här
förekommit, skall jag icke tillåta mig att säga många ord. Men då
jag icke förut inom Riksdagen yttrat mig i denna fråga, känner jag
en önskan att uttala min uppfattning.

Jag skall dervid be att få meddela, att jag obetingadt står på
den ståndpunkt, som motionären, lagutskottet och reservanterna gemensamt
intagit, då de ansett, att de oäkta barnens arfsrätt borde utsträckas.
Såsom skäl för denna min åsigt skall jag icke framhålla
några principiella doktriner, utan endast åberopa ett uttalande af
motionären, hvilket af en ärad talare här förut blifvit med en viss
reservation omnämndt, men som jag för min del obetingadt gillar. Det
heter nemligen i motionen bland annat: “Efter min uppfattning borde
det vara en af de högsta uppgifter för samhället att i möjligaste måtto
söka förekomma och hafva allt oskyldigt lidande. Och ingen kan val
påstå, att den oäkta föddes ställning af förskjuten och tillbakasatt ej
är ett oskyldigt lidande." Uti denna motivering ligger en sanning och
rättvisa, som jag anser, att lagstiftaren måste beakta.

Men ehuru jag visserligen icke skulle hysa betänkligheter för att
ansluta mig till utskottets förslag, skall jag dock, då jag icke tror,
att det förslaget har utsigt att vinna framgång, nöja mig med hvad
reservanterna hafva föreslagit. Och då jag så skall välja mellan dessa
båda reservationer, må jag säga, att jag obetingadt sluter mig till den
af herr Berlin m. fl. afgifna reservationen. Uti båda framhålles såsom
vilkor, att modern skall erkänna barnet såsom sitt. Men under
det att herr Hasselrot m. fl. erkänner detta vilkor såsom upplyldt
endast på ett enda sätt, nemligen genom anteckning i kyrkoboken, så
lemna de andra reservanterna öppet, att erkännandet kan ske äfven
på annat sätt. Jag förstår verkligen icke, hvarför man skall utesluta
möjligheten till annan laga bevisning än den enda, af herr Hasselrot
föreslagna. Modern kan ju vara i den belägenheten, att hon aldrig
någonsin kan komma i tillfälle att låta anteckna barnet i kyrkoboken.

Och hvarför skall icke den bevisning, som ligger i en rättegång om
moderns anspråk å utfående af uppfostringsbjelp till barnet, eller ett
erkännande af modern i tvenne vittnens närvaro, att barnet är hennes,
vara fullkomligt lika bindande som denna anteckning i kyrkoboken?

Jag skall icke tillägga mera, utan anhåller endast att få yrka bifall
till herr Berlins m. fl. reservation.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande utlåtande yrkats: Do) att hvad utskottet

hemstält skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af herr Hasselrot m. fl. vid utlåtandet afgifna
reservation; 3:o) att kammaren skulle antaga det förslag, som inne -

N:o II.

Lördagen den 17 Februari.

Om ändring hölles i herr Berlins m. fl. vid utlåtandet fogade reservation; och
af gällande 4;0\ aj.t utskottets hemställan skulle afslås.

^LCLTYLVThP IHPr ''

rörande oäkta Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
barns arfsrätt, och förklarade sig anse propositionen på godkännande af det utaf herr
(Forts ) Hasselrot m. fl. framstälda förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till det under 3:o) här ofvan upptagna
yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren skall bifalla det förslag, som innefattas
i den af herr Hasselrot m. fl. vid lagutskottets utlåtande n:o 11
afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innehålles i herr Berlins m. fl.
reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—50;
Nej—53.

i°i™endanå Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 i denna månad bordende
skyldig'' lagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändring i
het att deltaga lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och
i kostnaden underhåll af prestgård den 1 maj 1885.
för byggnad

°af prestgård1 Herr Hasselrot: Det är för kammaren väl bekant, att enligt
nu gällande bestämmelser deltaga andra beskattningsföremål i förhållande
till fastighet med en fjerdedel vid byggandet af prestgård.
Det är ju alldeles gifvet, att, vare sig detta förhållande bestämmes
till en fjerdedel, en tredjedel eller hälften, någon rationel grund derför
icke gerna kan uppställas, utan härvidlag måste ett visst godtycke
göra sig gällande, då man skall bestämma hvad som är lämpligt och
rigtigt.

Lagutskottet tillstyrkte i fjol enhälligt och jag deltog deri, att
den nuvarande bestämmelsen om en fjerdedel skulle ändras till hälften;
men denna kammare afslog då lagutskottets hemställan. Då det synes
mig vara olämpligt, att Riksdagen uti icke principiella frågor redan

N:« II.

Lördagen den 17 Februari.

efter ett år fattar ett annat beslut än under det föregående, hvarför
jag måste anse motionärernas förnyade framställning vara mindre hänsynsfull
mot denna kammare, får jag på sådan grund yrka afslag å
utskottets hemställan.

Friherre von Krsemer: Såsom den närmast föregående talaren
omnämnde, tillstyrkte lagutskottet i fjol enhälligt samma förslag, som
dess öfvervägande pluralitet äfven i år har biträdt. Men på grand
af en vältalig och inflytelserik ledamots framställning här i fjol angående
de svåra lidanden, som genom eu sådan förändrings vidtagande
skulle träffa det svagast allönade presterskapet, komministrarne, föll
förslaget i denna kammare efter votering, ehuru med obetydlig majoritet.

Jag kali icke neka till, att, då det allt sedan år 1885, då den
nya lagstiftningen i ämnet kom till stånd, varit ett önskningsmål för
de djupa lagren hos folket att få likformighet i afseende å dessa tre
byggnadsskyldigheter — kyrkobyggnad, häradsfängelse och tingshus
samt prestgård — ett önskningsmål, som oupphörligen fått sitt uttryck
uti inom Andra Kammaren väckta motioner, jag vill icke neka till,
säger jag, att jag har svårt att förstå, hvarför man af en sådan omständighet,
som att det ena af de tre förslagen i fjol föll i denna
kammare med en obetydlig majoritet, skulle låta afhålla sig från att
återställa konseqvensen emellan dessa tre lagar.

Jag vill påminna derom, att sedan lång tid tillbaka bidraga alla
skattskyldige i mån af fyrktal till den utan all fråga vigtigaste och
tyngsta byggnadsskyldigheten inom församlingen, nemligen för skolan.
Genom beslutet i fjol ändrades det förra förhållandet i afseende å
kyrkobyggnad samt häradsfängelse och tingshus, hvilket enligt den
föregående lagen af år 1885 var, att jordegare skulle bidraga efter
hela fyrktalet, men öfrige skattskyldige blott efter en fjerdedel, detta
förhållande ändrades, säger jag, derhän, att man åtminstone gick
halfva vägen och medgaf, att vid byggande af häradsfängelse och
tingshus samt kyrkobyggnad skulle jordegare såsom förut bidraga efter
hela fyrktalet, men de öfriga efter hälften. Men, som sagdt, i afseende
å den tredje af dessa lagar, hvilka dock stå i ett så intimt
samband med hvarandra, nemligen i afseende å prestgårdsbyggnad,
föll förslaget i fjol, och den oegentligheten qvarstår sålunda, att i
detta enda fall af byggnadsskyldighet på landet bidrager jordegare
med hela fyrktalet och de öfriga blott med en fjerdedel.

Jag hemställer då, om man icke borde låta ett sådant, så att
säga, formelt betänklighetskäl falla, som att likformigheten i fjol afslogs
med eu obetydlig majoritet, och återställa likformigheten emellan
de tre lagarne. Det måste ändå väl vara af en viss betydelse, att
framställningar år efter år göras för att få likformighet på detta område,
liksom det väl också bör hafva något att betyda, att lagutskottet
i fjol enhälligt tillstyrkte förslaget och att lagutskottet i år äfven
tillstyrkt detsamma blott med undantag af ett par ledamöter.

Det lidande, som genom förändringens vidtagande möjligtvis skulle
tillfogas komministrarne, bör väl i alla händelser blifva åt den allra
ringaste betydenhet. Ty då presterskapets privilegier, såsom äfven i

Om ändring
i lagen angående
skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.
(Forts.)

N:o II. 28 Lördagen den 17 Februari.

Om ändringr fjol påpekades, i alla fall befria dem från delaktighet i denna tunga
1 ewde^^lli'' ^eras iQkomster af boställe, har ju det på byggnadsskyldigheten
het It*deltaga inverkande fyrktal, som påföres dem, endast afseende å deras lönei
kostnaden inkomst, och då komministrarnes löneinkomster i allmänhet äro små,
för byggnad måste ju sagda deras fyrktal äfven blifva temligen litet. Skulle det

och underhåll emelierti(i visa sig, att denna börda verkligen resulterar i något afse (^ForLO

värdt belopp, bör ju ingenting vara enklare, än att man framdeles
stiftar en särskild lag, som stipulerar, att koinministrarne äro fria
från allt deltagande i prestgårdsbyggnad.

Jag kan således för min del icke inse, att det enda skäl, som af
utskottets ärade ordförande här egentligen pointerats, nemligen att
vi i fjol afslogo förslaget, skulle hindra oss att nu biträda lagutskottets
förslag och återställa likformigheten emellan dessa tre med hvarandra
så nära sammanhängande lagar. Ej måtte det väl vara önskvärdt
att hafva ett bidragssätt för skolhusbyggnad, ett annat för kyrkobyggnad
och tingshus och slutligen ett tredje för prestgårdsbyggnad.

Då vi nu icke kunna få fullständig likhet för all byggnadsskyldighet,

så böra vi väl åtminstone taga ett hälft steg i rätt rigtning och åstadkomma
likhet emellan de tre slagen af byggnadssskyldighet: för kyrkobyggnad,
för häradsfängelse och tingshus samt för prestgårdsbyggnad.

På grund af hvad jag nu har anfört, tillåter jag mig således att
för min del på det lifiigaste yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Bill ing: De båda föregående talarne hafva erinrat kammaren
derom, att ett med detta alldeles lika lydande förslag förelåg till
kammarens behandling vid sistlidne riksdag och att samma förslag
då blef af kammaren förkastadt. I afseende å den senaste talarens
referat af hvad som dervid i denna kammare förekom anhåller jag
att få göra en liten erinran. Icke en, utan två, ja tre gånger upprepade
talaren, att afgörandet här skedde medelst en obetydlig majoritet.
Nyss hade vi i kammaren en votering, hvars utgång berodde på en
verkligen obetydlig majoritet, och det tyckes mig, som om detta borde
kunnat vara en maning för den föregående talaren att ej anse majoriteten
från i fjol i denna fråga så obetydlig, då den utgjorde 58 röster
mot 38. När på ena sidan förekommo 38 röster, så tyckes det mig,
som om 20 röster dertill ej utgöra eu så ringa majoritet, att man
behöfver trenne gånger för kammaren förkunna dess obetydlighet.

Jag tog mig friheten att i fjol yrka afslag å det dä framlagda
förslaget, och jag skall göra sammaledes äfven i dag utan att besvära
kammaren med något vidlyftigare upprepande af hvad jag då yttrade.
Jag vill endast erinra derom — hvad för öfrigt hvar och en af kammarens
ledamöter förut har sig bekant — att det i afseende å prestgårdsbyggnad
på landet sedan gammalt gäller, att det åligger presten å
kyrkoherdeboställe att bygga vissa hus och församlingen vissa. Deremot
tillhör det komministern inom alla stift mig veterlig! utom i ett
att ensam bygga sina hus. Herrarne veta, att under många år och
många former har man försökt att råda bot för de olägenheter, hvilka
ega rum i afseende å dessa prestgårdsbyggnader, och jag tror ej, att

Lördagen den 17 Februari. 29 N:o II.

jag gör mig skyldig till någon osanning, då jag säger, att sträfvan Om ändring.
att få en förändring härutinnan har motiverats icke minst af en
önskan att för presterskapet och särskildt för komministrarna lindra hct att deltaga
byggnadsbesväret. Detta lagförslag går nu icke ut på att på något i kostnaden
sätt råda bot för de öfverklagade missförhållandena, utan i dess ställe för hyw™*
att i någon mån öka dessa. Sedan man en gång har fördelat byggnads- oc
skyldigheten mellan presten och församlingen, så skulle man nu taga (ports.)
en del af församlingens byggnadsskyldighet och dermed öka prestens.

Detta kan aldrig, så vidt jag förstår, vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande. Jag är lagutskottet tacksam för, att utskottet
i sitt betänkande i år gifver ett visst erkännande åt detta resonnement,
i det att utskottet kallar saken behjertansvärd. Utskottet har
alltså behjertat det påpekade missförhållandet, men ej tagit det till
hjertat, och lagutskottet försvarar sig i detta stycke med två skäl, af
hvilka det ena lyder så, att om man antager, att denna lag skulle
vara lämplig i allmänhet, så bör man icke taga hänsyn till dessa tå,
om hvilka jag nu talat. Mig tyckes det skälet vara temligen klent,
ty om man har erkänt, att förslaget innehåller någon obillighet, så
bör man väl ej godkänna det, äfven om endast ett fåtal skulle åt
obilligheten drabbas. Men det är för öfrigt icke så litet fåtal det, ty det
gäller presterna i alla de församligar, der prestgårdsbyggnad skall
företagas; man kommer alltså att utöfva en obillighet i alla de fall,
då lagen skall tillämpas. Lagutskottets andra skäl, hvilket särskildt
framhållits af friherre von Krsemer, är, att det ej vore fråga om någon
farligare tunga eller någon tunga att tala om. Ja, mina herrar, det
beror naturligtvis på, liurudana muskler den har. som skall bära tungan.

Derpå beror, om bördan kännes tung eller icke. För oss är det icke
någon tung börda att bära en sådan afgift, som här är i fråga, men
för komministrarna kan den nog kännas ganska tung, då de så godt
som alldeles äro i saknad af hvad jag skulle vilja kalla ekonomiska
muskler. Vidare säger utskottet, likasom den siste talaren, att om man
finner ett fall, der bördan blir för tung, får man söka på annat sätt
afhjelpa den saken. Ja, mina herrar, med att för presterskapet lindra
deras byggnadsskyldighet hafva vi hållit på att försöka i femtio är,
men ännu ha vi icke lyckats utfinna något sätt att bota den erkända
olägenheten, och allra minst lär man väl afhjelpa densamma genom
att vi i dag säga: man kan väl hjelpa dem på annat sätt. Jag bär
så mycket mera skäl att betona detta, som jag ej inser, hvarför icke
lagutskottet, vid sitt behjertande af komministrarnas svåra ställning,
uti förslaget intagit någon liten passus, hvarigenom presterna befriats
från denna ytterligare börda.

Första Kammaren afslog, som sagdt, i fjol förslaget med 58 röster
mot 38, och derför hoppas jag, att. kammaren i dag skall göra på
samma sätt äfven af det skäl, på hvilket lagutskottets ordförande nyss
häntydde. Då ingenting nytt kommit till efter det förra afslaget, kan
det väl icke anses lämpligt, att kammaren, sedan den det ena året
förkastat ett förslag, påföljande år antager detsamma.

Lagutskottet bär icke anfört mera än ett enda nytt skäl, och jag
vet icke ens, om det kan kallas nytt, att nemligen konseqvensen utaf

N:0 II. 30 Lördagen den 17 Feburari.

Om ändringr Riksdagens beslut i fjol i afseende å byggnadsskyldigheten vid byggande
''AÄ af kyrka’ ,tinK.shus °- s\.v- borde Ieda derhän, att man också nu anhet
att deltaga t;08e det föreliggande _ förslaget om en ytterligare utvidgning af byggi
kostnaden nadsskyldigheten för icke fastighetsegare. Ja, man kan ju kalla det
för byggnad för konseqvens, ehuru jag icke rätt vet, om detta skall vara eu konse«;ZSf
qV8ns efter formel eller materiel logik; det förefaller mig vara en
(Fort».) '' konseqvens af det slag, som bjuder, att om man gifvit någon en örfil
på det högra örat, så skall man också gifva honom en på det venstra.
Sådant är ju också eu konseqvens och kan ej sägas i detta fall vara
någon orimlig liknelse. Men låtom oss se, huru konseqvensen ställer
sig i realiteten. I fjol lade man på dessa menniskor en tunga, som
de ej hade förut. Nå väl, då vi i fjol lade på dem en tuuga, så bjuder
konseqvensen, att vi lägga på dem en ny tunga i år, dito nästa år
o. s. v. Så bjuder ju konseqvensen! Eller, om man tager saken från
en mera positiv sida, i fjol biefvo en del skatteobjekt hugnade med
lindringar i beskattnings väg; konseqvensen bjuder då att i år bereda
dem eu ytterligare lindring. Men jag undrar, om icke det vore lika
konseqvent att resonuera så, att, då de förra året erhöllo en lindring,
behöfva de icke någon ny sådan i år, eller då man i fjol pålade en
ytterligare börda, bjuder konseqvensen att icke i år komma med någon
ny. Så synes mig logiken bjuda, och jag undrar, om icke det slaget
af konseqvens kan vara att rekommendera lika väl som lagutskottets.

Af dessa skäl anhåller jag att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Wester: Motivet, hvarför man icke vill antaga lagutskottets
förslag, synes vara, att man fruktar lägga ytterligare en tung börda
på komministrarna. Detta motiv vill jag hålla på, derest det vore
fråga om att lägga någon verklig börda på dem, och jag vill till fullo
instämma med den föregående talaren deri, att det vore någonting
högeligen behjertansvärdt, om vi kunde i någon mån afhjelpa våra
komministrars ekonomiska bekymmer och göra deras ställning i samhället
tryggare och lugnare. Men det föreliggande förslaget har icke
någon inverkan af betydelse i sådant afseende, och jag vågar påstå,
att det är ett fullständigt misstag att säga, att här är fråga om att
ytterligare lägga en tung börda på komministrarna. Gerna vill jag
vara med om ett förslag att helt och hållet befria dem från all beskattning
för byggande af prestgård, men hvad denna sak beträffar,
så anser jag icke lämpligt att längre bibehålla en så abnorm lagstiftning
som den närvarande, då den i allt fall i ekonomiskt afseende är
utan inverkan på dem, hvilka. man med lagen velat gynna. Jag vill
i detta fall taga ett exempel, och jag skall taga ett så ogynsamt som
möjligt för den bevisning, jag vill föra.

Jag antager, att en församling har 20 tusen fyrkar, hvarutaf 18
tusen för fastighet och 2 tusen för inkomst, dessa reduceras enligt
nu gällande lagstiftning till 18,500 och enligt lagutskottets förslag
till 19,000 fyrkar. Om nu till reparationer eller nybyggnader i prestgården
åtgå 550 kronor, så kommer uttaxeringen att i förra fallet
blifva 3 öre och i senare fallet 2,9 öre per fyrk. Antages vidare, att

N:o II.

Lördagen den 17 Februari.

komministern har 2,000 kronors lön, d. v. s. är taxerad till 200 fyrk,
så reduceras dessa till 50 i ena fallet, till 100 i det andra, hvadan
beskattningen för ändamålet blir respektive 1 krona 50 öre och 2 kronor
90 öre eller medför en ökning af 1 krona 40 öre. Men nu är att

observera, att denna beskattning är på långt när icke årlig, ty de

ekonomiska besigtningarna vid prestgårdarna återkomma i allmänhet
endast hvart 5:te år, och de året derefter verkstälda reparationer
eller nybyggnader uttaxeras på ett eller två år, hvarför t. ex. en
kostnad af 1,100 kronor skulle blifva 550 kronor under 2 år. Således
blir härigenom beskattning högst hvart annat år, och om man fördelar
1 krona 40 öre på hvardera året, så blir det 70 öre, som skulle
drabba komministern. Det får man ej säga är någon börda al den
allra ringaste betydelse, om en komminister med 2,000 kronors lön
får en ökad årlig beskattning af 70 öre. Saken har deremot en stor

betydelse från en annan sida, då man besinnar, att alla andra skatt skyldige

inom socknen, hvilka skatta för inkomst och hvilka i allmänhet
hafva bäst råd att betala skatter, äro uti ifrågavarande afseende befriade
intill eu fjerdedel af belöpande fyrktal i stället för hälften, hvartill
kommer, att gällande lagstiftning uppdelar de skattskyldige i tre olika
kategorier, hvaraf jordbruksfastighet taxeras efter fulla fyrk, medan
inkomst efter halfva fyrk till kyrka och en fjerdedel till prestgård.
Detta är ett olämpligt förhållande, som ej bör bibehållas,
hjelpa komministrarna, något, som jag för min del lifligt önskar, då
må vi försöka göra detta på annat sätt än genom en lag, som måste
anses vara för dem, hvilka hafva taxeringen om hand, i hög grad
olämplig, utan att det mål, man egentligen åsyftar, derigenom vinnes.

Utvecklingen går hastigt i vår tid, behofven och anspråken växa,
och man får ej fortfarande säga, att de och de skatterna skola fördelas
endast på jordbruket, ty nya skattekällor uppstå, hvilka numera
hafva långt större betydelse och långt större skatteförmåga än jordbruket.
Denna utveckling ställer allt större anspråk på skolor, fattigvård
och allt annat, och det gäller derför att tillse, att skattebördan
också fördelas på ett rättvist sätt.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr af Ekenstam: Efter den uttömmande och sakrika framställning
af förevarande ämne, hvilken den närmast föregående talaren
låtit oss höra, kunde det vara alldeles onödigt för mig att yttra mig,
men då jag haft förmånen att deltaga i lagutskottets behandling af
förevarande fråga, vill jag endast nämna, att utskottet visserligen för
sin del har begrundat den humanitetsfråga, som vid föregående riksdag
afgjorde denna frågas öde. Men då vi allt mer och mer hunnit till
insigt om, att den föreslagna lagen för visso icke träffar komministrarna
enbart, utan att dessa tvärtom äro uti en mycket försvinnande minoritet
af de samhällsmedlemmar, hvilka skulle drabbas af den utsträckta
skyldigheten att deltaga i byggnadstungan, så hafva vi ej ansett oss
böra frångå det beslut eller den motivering, till hvilken vi nu kommit.

Jag anhåller derför att få yrka bifall till lagutskottets förslag,

Om ändring
i lagen angående
skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggiiad
och underhall
af prestgård.
(Forts.)

N o II.

Om ändring
i lagen angående
skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.
(Forts.)

Lördagen den 17 Februari.

Herr von Ehrenheim: Äfven jag skulle gerna kunna inskränka
mig till att förena mig med herr Wester, men då jag nu fått ordet,
ber jag att få säga, att enligt min uppfattning bör man icke längre
bibehålla en så stor inkonseqvens som den, att bidrag till vissa i 26
kap. byggningabalken omförmälda allmänna byggnader, och de allra
flesta af dem, utgår af inkomstbevillningen med liälfteu mot fastighetsbevillningen,
under det att skyldigheten att deltaga i prestgårdsbyggnad
drabbar inkomstbevillningen blott till en fjerdedel. Vi erinra
oss nogsamt, hurusom de i den allmänna lagen omtalade onera länge
utgjorde undantag från den allmänna delaktighet i kommunala utgifter,
som numera blifvit införd, och huru man efter långvariga strider
öfverenskom att i afseende på de allmänna byggnaderna modifiera
bestämmelserna på det sätt, som skedde genom 1885 års förordning.
Nu har det påkallats en något större andel i skyldigheten att för
inkomstbevillning deltaga uti byggnad och underhåll af dessa hus.
För min del har jag städse hållit på att i detta afseende icke införa
fullständig likhet, ty det större intresse, som fastigheterna hafva utaf
dessa mera varaktiga utgifter, bör också föranleda till större deltagande
uti desamma. För mig var det derför en tillfredsställelse att kunna
bidraga till en, som mig tycktes, afsevärd och väl betänkt jemkning,
och jag biträdde derför också vid förra riksdagen lagutskottets då
afgifna förslag, likasom jag icke ser något skäl, hvarför jag ej nu i
den del, som återstår, skulle göra detsamma. För min del har den
omständigheten, att kammaren vid eu föregående riksdag afslagit en
fråga, aldrig utgjort något skäl att äfven vid en efterföljande tillbakavisa
ett förslag, om nemligen de grunder, på hvilka kammarens förra
afslag var baseradt, ej längre anses så fullgiltiga, att de böra betinga
ett fortsatt afslag.

Jag får alltså anhålla om bifall till lagutskottets betänkande.

Friherre von Krsemer: Det kan möjligen vara orätt att besvära
kammaren med tvenne yttranden i en sådan här mindre fråga, men
det kanske kan ursäktas mig, då jag har ett fel att erkänna.

Den talare, som yrkade afslag på utskottets hemställan, förebrådde
mig, att jag “tre gånger1* upprepat, att den majoritet, med hvilken
förslaget i fjol förkastades, var “obetydlig11. Jag erkänner, att det
är ett stort fel att upprepa en sak “tre gånger"; men hvad angår
min definition af majoriteten såsom obetydlig, så vill jag blott säga, att
jag tänkte mig förhållandet mellan talet 20 och kammarens ledamöter
i det hela, och det var orsaken till, att jag begagnade ordet “obetydlig".

Om det tillätes mig att fortsätta på den skämtsamma vägen, så
så kan jag deremot icke neka till, att liknelsen om olämpligheten af
de två örfilarna, först en i fjol på ena sidan och sedan en ytterligare
i år på den andra, icke rigtigt tilltalade mig, i synnerhet från den
ärade talaren, då det uttryckligen står i Skriften: “är det så, att
någon slår dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det
andra till."

Men detta är, som sagdt, ej någon allvarsam anmärkning. Allvar -

N:0 II.

Lördagen den 17 Februari.

ligare är det deremot med talarens förutsättning derom att lagutskottet, Om ändring
om det eljest hade någon mening med sitt behjertande af komministrarnes
betryckta ställning, också hade bort i sitt förslag inrycka någon hot att deltaga
bestämmelse egnad att befria dem från den ökade beskattningen. t: kostnaden

Mig veterlig! har lagutskottet ej någon motionsrätt, och jag tror för byggnad^
således att det varit omöjligt för lagutskottet att framlägga något
förslag i den rigtningen. (Forts.

Slutligen ber jag att få påpeka, att Andra Kammaren utan
diskussion bifallit lagutskottets förslag, och det synes mig då som om
denna kammare icke af det skäl, att kammaren i fjol med större eller
mindre majoritet förkastade förslaget, nu borde afhålla sig från att
bifalla detsamma.

Onekligen hade den siste ärade talaren rätt, som framhöll det
origtiga uti en sådan motsägelse som den, hvilken är rådande emellan
dessa tre hvarandra så närstående lagar. Jag tycker alltså fortfarande
att alla skäl tala för ett bifall till utskottets hemställan.

Herr Billin g: Om jag ser på denna saks realitet, så råder
emellan dem, hvilka yttrat sig i frågan, ingen egentlig meningsskiljaktighet.
Mina motståndare hafva erkänt, att det vore önskligt om denna
lagändring kunde genomföras på det sätt, att man kunde undvika de
af mig påpekade olägenheterna. För min del vill jag erkänna, att
äfven jag anser en lagförändring uti angifna syftet vara önskvärd,
derest man kunde komma ifrån dessa olägenheter. Jag skulle alltså
i sak kunna vara med om att utsträcka skyldigheten att deltaga uti
prestgårdsbyggnad på det sätt utskottet föreslagit, blott man kunde
undvika att öka presterskapets nuvarande skyldighet, och det är ett
lagförslag i denna rigtning, hvilket jag hoppas skall framkomma och
som jag anser att utskottet nu bort kunna framlägga. Tv det är väl
ej tvifvel om att den siste talaren hade orätt, då han påstod att lagutskottet
skulle vara förhindradt af grundlagen att föreslå det tillägg
som jag påpekat, enär det här icke är fråga om någon ny motion utan
endast om eu inskränkning uti den motion, som föreligger, och en
sådan inskränkning har utskottet utan all fråga rätt att gorå. Här
är alltså ej fråga om att förkasta den princip, som ligger till grund
för förslaget, utan frågan gäller blott att få en lagparagraf formulerad
så, att man vinner hvad man vill vinna utan att bibehålla den obillighet,
hvilken af alla talare bär blifvit vitsordad och som utskottet sjelf
säger sig hafva behjertat. Man vågar kanske hoppas, att motionären
nästa år är så välvillig, att han då kommer med en sådan der liten
mellansats, helst vi i allt fall måste göra en mellansats i afseende å
presterskapets privilegier, och det behöfves endast några få ord för att
undanrödja den af mig påpekade obilligheten.

Då man säger, att det är en olägenhet att hafva olika lagbestämmelser
i fråga om byggande af kyrka, tingshus och prestgård, så är
väl detta ej någon olägenhet i verkligheten och knappast på papperet,
ty det händer väl icke en gång på hundra år, att en församling samtidigt
bygger kyrka och prestgård. År det väl då någon olägenhet att
tala om att, i fall man'' år 1900 bygger prestgård och 1999 bygger

Första Kammarens Prof. 1900. N:o 11. 3

N:0 It. 34 Lördagen den 17 Februari.

Om ändring kyrka, då använda olika taxeringsgrunder? Åtminstone måtte det vara
* la?tn,^JlSå'' en olägenhet af relativ obetydlighet. Men, som sagdt, jag vill vara
het att deltaga me(^ om hufvudsaken i detta lagförslag, men ej om den obillighet som
i kostnaden vidlåder detsamma, då denna skulle kunna undvikas.
för byggnad Slutligen ber jag att till ett ytterligare stöd för mitt afslags och

underhåll yrkande få erinra derom, att i vårt land för närvarande arbetar en
prestlöneregleringskomité, som har under behandling alla frågor rörande
-presternas löneförhållanden samt deras skyldigheter uti ekonomiskt
afseende. Denna komité skall också afgifva förslag angående presterskapets
byggnadsskyldighet, och vid sådant förhållande vore det väl
ingen skada, derest Första Kammaren uppskjuter att besluta den
föreslagna förändringen och låter dermed anstå intill dess man får se
hvad det blir för ett förslag, som sagda komité kan komma att
frambära.

Jag yrkar fortfarande afslag på utskottets hemställan.

Herr T rygg er: Jag skall blott säga några ord.

Vid nästlidne riksdag uppträdde jag i denna fråga mot den siste
högt ärade talaren. Jag påpekade då något, som jag fortfarande fasthåiler:
att här icke alls är fråga om komministrarnes löneförhållanden,
utan om eu allmänt medborgerlig skyldighet och huru den skall fördelas
mellan olika medborgare, bland hvilka komministrarne naturligtvis
äfven intaga sin plats inom en viss klass. Att komministrarnes
löneförhållanden måste förbättras, derom äro ju alla ense. Det kan
ej komma i fråga något annat. Men att komministrarnes löneförhållanden
skola förbättras på det sätt, att deras skyldighet att bidraga
till denna offentliga börda minskas, dertill är ingen anledning. De få
finna sig i att behandlas på samma sätt som öfriga medborgare inom
samma klass, nemligen inkomsttagarnes klass. Jag kan ej fatta annat,
än att den siste talaren gjort sig skyldig till en sammanblandning af
saker, som ej stå i något inbördes sammanhang. Jag kan visserligen
förstå, att man kan hylla följande uppfattning: nu hafva vi verkligen
en trumf på hand, den föreslagna lättnaden lör fastighetsegarne i afseende
å prestgårds byggande och underhåll; denna fördel lemna vi ej
ifrån oss utan att samtidigt få vår fordran uppfyld, att komministrarnes
löneförhållanden förbättras. Men en sådan do-ut-des-politik kau jag
för min del ej godkänna. Frågor skola stå i inre .sammanhang med
hvarandra, för att en sådan uppfattning, ett sådant sätt att gå tillväga
skall hafva något berättigande.

För min del ber jag att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Bil lin g: Med anledning af den siste talarens anförande
skall jag be att få säga honom, att jag verkligen observerat, att
diskussionen angående spelkort är afslutad, och att jag derför alldeles
icke haft någon trumf i sigte vid mitt yrkande.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,

Lördagen den 17 Februari.

propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande utlåtande
hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarade herr ta1''
mannen, efter att hafva förnyat den förra propositionen, sig anse
densamma vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller, hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver austälda omröstning befunuos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—57;

Nej-32.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de vid sammauträdets
början aflemnade kongl. propositionerna.

Upplästes ett inlemnadt läkareintyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr Gustaf
Bencdicks är under närmaste tiden af sjukdom hindrad att deltaga i
Riksdagens förhandlingar, intygar, Stockholm den 17 februari 1900,

P. J. Wising.

M. D:r. Prof.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,16 e. m.

N o II.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:0 II.

Tisdagen den 20 Februari.

Tisdagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 13 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 17 innevarande februari bordlagda betänkanden
n:is 3—5 äfvensom bankoutskottets samma dag bordlagda memorial
nås 3 och 4.

Kammaren åtskildes kl. 2,34 e. m.

In fidem

John Hammarberg.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1900.