RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1899:8

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1899. Första Kammaren. N:o 8.

Lördagen den 25 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet von Krusenstjerna aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående rätt för beväringsman, som utan eget förvållande
blifvit urståndsatt att vapenöfvas hela den lagstadgade öfningstiden,
att utfå dagatlöning för tjenstgöringstiden; och

2:o) angående upplåtelse till statens jernvägar af kronolägenheten
Ingenting i Solna socken af Stockholms län med visst undantag.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af visst, kronolägenheten Köpingsön n:o 1
tillhörande område;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre landtbrukaren Carl
Johan Johansson;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af viss del af ett vid afvittringen inom Jockmocks
Första Kammarens Prat. 1899. N:o 8. 1

N:0 8. 2

Lördagen den 25 Februari.

socken för kronans räkning afsats område invid Murjeks järnvägsstation
i Norrbottens län;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter under förra jägmästarebostället */2 mantal
Råstorp n:o 2 Södergården i Östergötlands län;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till indragna militieboställen i Östergötlands län hörande
lägenheter;

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af dels en under förra kronofogdebostället 5/s mantal Qvarnberga
n:o 1 i Södermanlands län lydande utega, dels ock ett till förra
militiebostället 5/s mantal Tingaröd n:is 4, 7 och 13 i Malmöhus län
hörande gatehus;

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Styrestad n:o 1 om ett mantal
i Styrestads socken och Lösings härad af Östergötlands län för utvidgning
af Styrestads församlings kyrkogård;

n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronolägenheten Stora Strandåker n:o 3 i Gotlands län
samt förvärfvande för Visby hospitals räkning af dervarande länslasaretts
byggnader m. m.;

n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra regementsqvartermästarebostället ett mantal Afberga
n:o 1 i Södermanlands län; och

n:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Svinö eller Rådmansö kungsgård n:o 1 om 3 mantal
i Stockholms län;

bevillningsutskottets betänkande n:o 12, i anledning af väckta
motioner om ändring af bestämmelserna rörande postbevillningen;

bankoutskottets memorial:

n:o 7, angående verkstäld granskning af riksbankens styrelse och
förvaltning; samt

n:o 8, angående användande af riksbankens vinst för år 1898;
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om handräckning åt utländsk domstol, till lag om vittnesförhör
vid utländsk domstol, till lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen den
19 november 1886 angående skyldighet för utländsk man att i rättegång
vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad
och skada och till lag om verkställighet i visst fall af utländsk domstols
beslut;

Lördagen den 25 Februari.

3 N:o 8.

n:o 22, i anledning af väckta motioner angående ändring af § 32
värnpligtslagen;

n:o 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Haj:t angående lagstiftning om testamentsexekutörer;

n:o 24, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i fråga
om ersättning åt vittnen, inkallade af häktade personer;

n:o 25, i anledning af väckt motion om ändring af 65 § utsökningslagen
och 30 § konkurslagen; samt

n:o 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot misshandel
af djur.

Sedan öfverstelöjtnanten J. A. Kjellberg och godsegaren Wald.
Waern, hvilka den 8 innevarande månad blifvit af kammaren utsedde
till revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors i Mariestad
förvaltning och räkenskaper för sistlidna år, anmält sig hindrade
att deltaga i nämnda granskning, företogs val af två revisorer i
deras ställe för ifrågavarande granskning; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva dertill blifvit utsedde:

herr Höglund, Ossian, kamrerare, Mariestad, med ...... 52 röster,

„ Mannerfelt, E. G., godsegare, östtomten, „ ......... 52 „ .

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 22 och 24 innevarande
februari bordlagda betänkande n:o 7, i anledning af väckt motion om
förbud mot försäljning af spirituösa drycker mot postförskott.

Herr Oavalli: Den uti detta betänkande behandlade motion är

en gengångare. Motionen väcktes i fjol, blef af bevillningsutskottet
enhälligt afstyrkt samt af båda kamrarne i enlighet med utskottets
hemställan utan votering afslagen. Det vill således synas, som om
saken dermed kunde vara afgjord eller åtminstone kunnat anstå och
som om utskottet i hvarje fall bort kunna intaga samma ståndpunkt i
år som i fjol. Men så har icke skett, utskottet har ändrat åsigt, i
det att utskottet nu tillstyrker en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om lagstiftning uti motionens syfte. Hvad har väl sedan i
fjol passerat, som kunnat gifva utskottet anledning till denna förändrade
uppfattning? Intet, så vidt jag vet. Motionären har såsom stöd för
sin mening anfört, att förbrukningen af spritdrycker tilltagit på ett
ställe i hans hemtrakt, der många arbetare nu äro samlade. Jag vill
antaga, att hans uppgift eger grund, men jag frågar, om tillräcklig

Om förhud
mot försäljning
af spirituösa
drycker
mot postförskott.

N:o 8. 4

Om förbud
mot försäljning
af spirituösa
drycker
mot postförskott.

(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

anledning finnes att utsträcka en restriktiv lagstiftning derför, att på
en ort möjligen råda missförhållanden, hvilka dessutom kunna antagas
vara öfvergående. I detta sammanhang vill jag erinra om en i Riksdagen
för några år sedan väckt motion angående restriktiva bestämmelser
i afseende å bränvinshandeln på grund af yppade missförhållanden
inom vissa delar af Dalarne. Denna motion rönte mycket
understöd af åtskilliga framstående ledamöter i denna kammare, men
detta oaktadt kom den ifrågasatta lagstiftningen ej till stånd, och
hvarför? Jo hufvudmotivet var det, att man ej på grund af vissa
missförhållanden å en ort ville genomföra en restriktiv lagstiftning
för hela riket, och analogt härmed synes mig förhållandet vara i
detta fall.

Då bevillningsutskottet i fjol afstyrkte motionärens förslag, anförde
utskottet såsom sitt tyngst vägande skäl, att man icke kunde
stadga förbud mot försäljning af spirituösa drycker mot postförskott
derför, att förbudets efterlefnad var omöjlig att kontrollera, helst ifrågavarande
näringsidkare måste hafva samma rättighet som hvarje annan
att skicka försändelser mot postförskott. Huru bemöter nu motionären
detta skäl? Jo han säger: “Om också icke alla öfverträdelser af

förbudet mot postförskottsförsäljning af spirituösa kunde beifras,
skulle dock blotta tillvaron af ett sådant förbud, till följd af den
med öfverträdandet af detsamma förenade risken, verka afskräckande
på mången afsändare, och redan med detta vore mycket vunnet. “
Jag lemnar åt dem, hvilka syssla med lagstiftning, att afgöra, huruvida
en sådan lagstiftningsgrund kan vara lämplig: man medgifver,
att lagen ej är effektiv, men anser den likväl vara god nog, då den
ju en och annan gång kan komma till användning.

När man ser dessa motioner, som komma och åter komma igen
från de absoluta nykterhetsvännernas läger, så får man den uppfattningen,
att, huru mycket motionerna än må vara preglade af välmening,
de dock ej bära vittne om, att deras upphofsmän tagit tillbörlig hänsyn
till praktiska förhållanden och förslagens verkliga innebörd. Man
tycker det är nog att komma fram med ett förslag, om också dermed
ej vunnes annat, än att vissa svårigheter uppställas för dessa bränvinshandlare
eller, som de vanligen kallas, vinhandlare, ja, man synes,
rent ut sagdt, ej hafva något emot att trakassera dem. Om man
fortgår på denna väg, skall följden blifva den, att den hyggligare
delen af dessa yrkesidkare lemna sina affärer, hvilka då råka i händerna
på mindre samvetsgranna personer, och hvem som än må vinna
derpå, ej blir det nykterheten.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig hemställa om
afslag å såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Herr Wieselgren: Jag vill till en början konstatera det egendomliga
uti, att den ärade ordförande uti bevillningsutskottet, en bekant
skyddsvän, i dag talat för frihandel, under det att jag, en frihandlare,
kommer att tala för skydd. Det är emellertid så långt ifrån, att,
såsom den ärade talaren ser saken, det här skulle gälla en ringa ting
eller blott vara fråga om ett litet lokalt missförhållande, h vilket framkallat

I

Lördagen den 25 Februari. 5

en lokal stämning hos den ifrågavarande motionären, eller eu önskan
hos denne att få det å hans ort rådande missförhållandet ändradt till
ett bättre — det är så långt ifrån, säger jag, att motionärens förslag
rör en obetydlig fråga, att jag vågar påstå, den tvärtom är en af de
vigtigaste, som kan läggas fram i afseende å vår bränvinslagstiftning.
Tv det missförhållande, som motionären här påpekar, rigtar sig mot en
af grundpelarne för hela vår bränvinslagstiftning. Som bekant, är
densamma i fråga om annan försäljning än den i parti baserad på
det lokala territoriet. Rättighet till minutförsäljning lemnas, men den
gäller icke utöfver territoriets gräns. Nu visar det sig, att man lyckats
utfinna — detta är ju näringslifvets natur — en metod att komma
ifrån denna begränsning, att således låta den rättighet, som ifrån
början är skarpt inskränkt, få för sin verksamhet ett så vidsträckt fält
som möjligt; och det är just häruti, den stora faran ligger! Men,
säger den ärade utskottsordföranden, den öfverklagade metoden har
ju inga dimensioner; den utgör blott en liten yttring af något fuffens
kanhända på en enstaka plats. Ja, mina herrar, vore det så, vore det
visserligen ej så farligt, och då skulle åtminstone jag ej vilja upptaga
kammarens tid med att bemöta hans ord; men så som han tror, är
det i sjelfva verket icke. Det ligger nemligen uti sjelfva näringslifvets
natur, att de lojala innehafvarne af dessa rättigheter, då de
finna, att desamma på ett illojalt sätt af andra utöfvas, långt ifrån,
såsom han antog, draga sig tillhaka och låta sina rättigheter springa
öfver uti de illojalas händer, tvärtom känna sig af konkurrensen
tvingade att äfven de illojalt utöfva dem för att ej blifva satta ur sätet
af den illojala utöfvaren af samma slags verksamhet. Jag är således
fullt förvissad om, att detta förhållande, derest det ej hejdas i tid,
kommer att starkt utbreda sig, och det kanske snabbare, än någon
anar; tv låt denna metod blifva bekant, och den skall komma att
praktiseras ej blott der uppe i höga norden, utan öfverallt, der det finnes
eu näringsidkare, som ser, att han på detta sätt kan utvidga sin affär
och bereda sig ökad vinst vid dess utöfning.

Nu är jag gerna ense med den ärade utskottsordföranden, att en
lösning på det sätt, motionären föreslagit, skulle visa sig ganska
opraktisk; jag är derför utskottet tacksam, att utskottet med begagnande
af sin motionsrätt framlagt ett förslag, som i väsentligt afseende
skiljer sig ifrån motionärens eget. Ty utskottet har inskränkt sig till
det förslag, att man skulle uti skrifvelse till regeringen påpeka den
fara, som ligger i den här anmärkta praxis, på samma gång en fara
för upprätthållandet af en bland principerna för vår bränvinslagstiftning
samt för de förutsättningar, hvilka i afseende å densammas
tillämpning i mera än 40 år egt giltighet.

Utskottet hemställer, “att Riksdagen med anledning af herr Ströms
förevarande motion måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj: t täcktes låta verkställa undersökning rörande de uti
motionen omförmälda missförhållanden samt till Riksdagen inkomma
med förslag till den ändring i kongl. förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker, hvartill berörda undersökning möjligen kan gifva anledning.*

N:o 8.

Om förhud
mot försäljning
af spirituösa
drycker
mot postförskott.

(Forts.)

N:o 8. 6

Lördagen den 25 Februari.

Om förhud I deri föreslagna skrifvelsen afser man sålunda icke att framkalla
nin af''“in- n^Son som teist polisundersökning angående postförskottens ändamål
tuösa drycker oct syfte; utan Riksdagen inskränker sig till att fästa Kongl. Maj:ts
mot postför- uppmärksamhet på den farliga praxis, hvilken på vissa platser i vårt land
Mott. utbildat sig, och om hvars växande dimensioner motionären gjort ett
(Forts.) uttalande, hvilket jag icke från något håll hört bestridas.

På denna grund och då jag anser äfven här lättare att “stämma
i bäcken än i ån“, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Klingspor: Bevillningsutskottets majoritet bar haft den
uppfattningen, att då Riksdagen förut lagstiftat mot rättigheten att
sända spritdrycker mot efterkraf, är det ett kringående af förordningen,
då försäljning, på sätt som förekommit, tillätes ske mot postförskott.
Utskottets majoritet säger, att möjligen skulle det afsedda målet
“kunna vinnas på annan väg, då den, som på grund af fullmagt
uttager ett i afsändarens namn afsändt parti spirituösa, i sjelfva
verket torde vara att anse såsom afsändarens ombud för varans utlemnande.
* Utskottsmajoriteten har derför, i fullständig likhet med
herr Wieselgren, ansett det vara skäl att söka genom regeringen få
utredt, i hvad mån dessa öfverklagade oegentligheter eller, att jag så
må säga, missbruk af förordningen ega rum, och, i fall det visar sig,
att missbruk i nämnvärd mån förekomma, söka få åtgärder vidtagna
deremot och för ändamålet begära Kongl. Maj:ts medverkan på ett
sätt, som är, såsom herr Wieselgren ock nämnde, fullständigt olika
mot det af motionären föreslagna. Det gäller således icke att svara
ett bestämdt ja eller nej på motionen, utan blott söka ernå en utredning
angående förhållandena och en begäran, att det måtte rådas bot
mot missförhållandena. Deremot svaras nu, att man ej bör skrifva
utan att veta på hvad sätt saken må kunna genomföras, men Kongl,
Maj:t har ju till sitt förfogande helt andra krafter, än hvad utskottet
har, hvadan således, äfven om utskottet icke kunnat anvisa något
visst sätt för frågans lösning, utskottet dock velat genom sin gjorda
framställning visa tillmötesgående emot och ett godkännande af motionens
syfte.

Jag får bekänna, att jag i början kände mig mest benägen att
ansluta mig till förra Riksdagens sätt att behandla frågan, men jag
ville dock ej motsätta mig en skrifvelse, då jag ansåg, att från vissa
håll faktiskt påvisats, bvilka missförhållanden som bär uppstått och
kunna uppstå, och jag ansåg mig icke böra afvisa ett försök att
möjligen härutinnan vinna rättelse. Jag får derför yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Dahlberg: Då jag är bosatt i en landsände, hvarest de
afhandlade missförhållandena tagit en alltför stor utsträckning, sä
måste jag, ehuru jag nog inser, att de af reservanten anförda formella
betänkligheterna hafva ganska stora skål för sig, uttala den mening,
att ett afslag å motionen skulle hafva till följd en ökning af missbruket
i ganska hög grad, och detta är för mig tillräcklig anledning
att yrka bifall till utskottets hemställan.

7 N:0 8.

Lördagen den 25 Februari.

Herr Pettersson, Carl: Bevillningsutskottets ärade ordförande Om förbud
har vändt sig emot detta utskottets utlåtande på den grund, att han af spiri ansåg,

att utskottet i år icke har, såsom man säger, bibehållit tårgen tuösa drycker
i förevarande fråga, då utskottet nu gått motionärens önskan till mot postförmötes,
hvilket utskottet icke ville göra i fjol. Jag tycker dock icke, **•»•
att utskottet bör klandras härför, då det ju helt enkelt kan innebära,
att utskottet i år tänkt sig djupare in i saken än i fjol och nu
kommit till ett annat resultat på grund af de upplysningar, som
vunnits. Det förhåller sig ju dock så, enligt hvad personer meddelat,
som känna till förhållandena, att i motionärens hemort bränvmsfloden
allt mer och mer svämmar öfver, och jag kan då ej finna annat, än
att Riksdagen för sin del bör göra hvad i dess förmåga står att
hämma nämnda flod. För öfrigt har den ärade ordföranden i bevillningsutskottet,
om jag ej hörde allt för orätt, hufvudsakligen opponerat
sig emot motionen, nemligen den del deraf, som afser ett tillägg till
bränvinsförsäljningsförordningen af ett förbud mot försäljning af
spirituösa mot postförskott. Men här är det ju alls icke fråga om
ett sådant förbud, då bevillningsutskottet icke velat underskrifva detta
motionärens förslag, utan helt enkelt payrkat en skrifvelse till Kongl.

Maj:t. Och jag ber i detta afseende att fa instämma uti hvad en
ärad ledamot af bevillningutskottet nyss yttrade, nemligen all. Kongl.

Maj:t i sin hand har flera medel för att utfinna, huru dessa förhållanden
skola regleras, än bevillningsutskottet kunnat hafva särskildt under
den korta tid, som kunnat egnas åt frågans utredning.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr grefve och talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Cavalli: Jag inser nog, att jag här kämpar en ojemn strid,
då jag icke synes hafva någon med mig, men det oaktadt skall jag
än en°gång be att få yttra några ord.

Först och främst” vill jag gent emot den siste ärade talaren invända.
att här icke är fråga om genom oloflig bränvinsförsäljning
uppkomna missförhållanden, utan om tillämpningen ^ af den hvarje
svensk medborgare nu tillkommande rättighet att få begagna postverket
för försändelser mot postförskott. Och om det förhåller sig
så, att bränvinsfloden allt mer och mer svämmar öfver, så tror väl
den ärade talaren ändock ej, att man vinner ändring derigenom,
att Riksdagen aflåter en skrifvelse till Kongl. Maj:t sådan som den
här föreslagna eller genom ett eventuelt förbud att taga betalning
för spritvaror genom postförskott. Det är naturligtvis en öfverdrift,
som det icke kan vara hållbart att försvara.

Jag ber äfven att få konstatera, att den högt ärade talare, som
näst efter mig hade ordet, i sitt varma försvar för utskottets förslag
icke gittat att, lika litet som utskottet gjort det, anvisa någon utväg,
hvarigenom man i lagstiftningsväg skulle kunna hejda hvad nan. anså<r
som en olägenhet. En sådan möjlighet har icke helller påvisats
af den ärade ledamot i utskottet, som här försvarat dess hemställan.

För några dagar sedan förelåg här i kammaren till behandling
ett lagutskottsbetänkande, i hvilket föreslogs aflåtande af en Riksdagens

N:o 8. 8

Lördagen den 25 Februari.

Öl skrifvelse till Kongl. Maj:t i angifvet syfte, men denna hemställan
ning afspiri- T* åt kammaren afslagen på den grund, att hvarken utskottet eller
tussa drycker I)Élgon i kammaren kunde anvisa någon utväg för frågans lösning.
mot postför- Nu föreligger ett fullkomligt analogt förhållande. Enda skilnaden är,
(Forts"i att det nu är bevillningsutskottet, som afgifvit förslaget, och då var
det lagutskottet. Jag hemställer, att båda utskottens betänkanden
måtte behandlas på samma sätt.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan.

o Herr^ Unger: Utaf det praktiska skäl, att man icke kunnat

påvisa någon utväg att förhindra det öfverklagade missförhållandet,
vill jag för min del yrka afslag å utskottets hemställan. Herr Wieselgren
anförde visserligen, att det uti skrifvelsen icke skulle talas om
något förbud att taga postförskott för försåldt bränvin, men det begäres
dock i skrifvelsen, att Kongl. Maj:t skall vidtaga en undersökning
rörande de i motionen omförmälda missförhållanden, och i
motionen omförmäles just det missförhållandet, att en person skickar
bränvin till eu jernvägsstation under sin egen adress och samtidigt
under postförskott, motsvarande varans pris, sänder fullmagt för
annan person att utqvittera varan. Jag kan omöjligen förstå, huru
man, med bibehållandet af “postverkets hemligheter”, skall på ett
effektivt sätt kunna förhindra detta förfaringssätt, och jag kan derför
icke finna det vara befogadt att skrifva till Kongl. Maj:t i ämnet.
Mig förefaller det, som om på detta ärende vore tillämpligt det gamla
ordspråket, “att en dåre kan fråga mer, än tio vise kunna besvara”,
och med dylika frågor tycker jag Riksdagen icke bör befatta sig.

Jag ° hemställer för öfrigt, huruvida det kan vara lämpligt, att
staten,, då den en gång mot dryga skatter medgifvit bränvinsförsäljningsrättighet
åt eu välfrejdad person, på alla upptänkliga sätt söker
förhindra utöfningen af hans lagliga näringsfång, då han ej visat sig
hafva missbrukat den honom medgifna rättigheten. Vid sådant förhållande
och då, som sagdt, det här förmenta missförhållandet icke
på ett effektivt sätt kart förhindras, yrkar jag afslag å utskottets
hemställan.

Herr Rudcheck: Anledningen till att jag begärt ordet är närmast
den, att bevillnmgsutskottets ordförande velat göra gällande, att,
när kammaren för några dagar sedan afslog ett lagutskottsbetänkande
rörande aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t, skälet för afslaoskulle
vant, att utskottet icke kunnat anvisa något sätt, på hvilket
de förändrade förhållanden, man genom skrifvelsen ville vinna, skulle
kunna åvägabringas. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten derpå,
att detta, åtminstone för mig och säkert för många af kammarens
ledamöter, icke var det enda skälet för afslag, utan ett annat och
vida vigtigare skäl för afslag låg uti deu omständigheten, att utskottets
tankegang ovilkorligen utmynnade uti ett våld på tredje mans rätt.
Hen af den ärade talaren gjorda jemförelsen är således ej rigtig.

Hvad nu beträffar den föreliggande frågan, så medgifver jag
visserligen, att det är mycket svårt att angifva den väg, som bör

Lördagen den 25 Februari. 9

väljas, för frågans lösning. Men då det ju icke begäres något annat
än en skrifvelse för att få en utredning till stånd, måste jag för min
del erkänna, att jag anser frågan vara af den vigt, att den verkligen
förtjenar gifva anledning till en skrifvelse. Det kommer så ofta från
nykterhetsvännerna framställningar, som äro temligen orimliga, men
då nu bär göres af dem en framställning, som är mycket rimlig
och beaktansvärd, synes den mig vara förtjent af tillmötesgående från
Riksdagens sida.

Vidare vill jag gent emot bevillningsutskottets ordförandes förmenande,
att endast inom en ort i riket de missförhållanden skulle
förekomma, som man här ville städja, anmärka, att så ingalunda är
förhållandet. Dylika missförhållanden äro tyvärr ganska allmänna,
och äfven uti min hemort hafva sådana fall, som de af motionären
åberopade, förekommit. Det anlitas numera alla möjliga utvägar för
att sända bränvin ut i bygderna, och om, såsom möjligt är, ett stäfjande
häraf kan vinnas genom motionärens förslag, anser jag, att
Riksdagen icke bör ställa sig afvisande genom att afslå denna framställning.
Åtminstone kan jag för min del icke vara med om ett
sådant afslag, och beder för den skull att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare på afslag å
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen, och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 22 och 24
innevarande månad bordlagda betänkanden:

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring af § 44 bränvinsförsäljningsförordningen,

n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående förslag till ändringar i bevillningsförordningen, afseende
densammas förtydligande, och

n:0 11, i anledning af väckt motion om särskild bevillning för
jordbruksfastighet, som eges af bolag,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

N:o 8.

Om förbud
mot försäljning
af spirituösa
drycker
mot postförskott.

(Forts.)

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 22 och 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 17, i anledning
af väckta motioner angående ändringar i gällande bestämmelser rörande

N:o 8. 10

Lördagen den 25 Februari.

Lagförslag
angående
byggnad och
underhåll af
kyrka m. m.

skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af kyrka m. m.,
prestgård samt tingshus och häradsfängelse.

Punkten 1.

Friherre von Kraemer: Jag kan icke neka till, att det var med

en viss känsla af förvåning, som jag genomläste lagutskottets föreliggande
betänkande, då jag erinrade mig, att lagutskottet senast i
fjol tillstyrkte fullständig likhet för alla i afseende på bidrag till kyrkobyggnad.
Det fordras visserligen icke mycken erfarenhet i riksdagsärenden
för att inse, att hvad som i år föreslagits, nemligen att jordbruksfastighet
skall bidraga efter hela och öfriga beskattningsföremål
efter hälften af derå belöpande fyrktal, har framkommit genom en
kompromiss i utskottet emellan sådana, som icke velat någon förändring
alls, och sådana, som velat hafva den grundliga förändring
som i fjol var föreslagen.

Det synes mig likväl, som om utskottet icke varit rigtigt berättigadt
till att ingå på en sådan kompromiss. Detta förfaringssätt
skulle väl egentligen hafva sitt stöd i den omständigheten, att frågan
i fjol föll i Första Kammaren. Men om man besinnar, under hvilka
förhållanden fjolårets förslag gick om intet, vill det synas mig, som
om en dylik kompromiss icke behöft vara nödvändig. Den rena fördelningen
eller lika bidrag af alla fyrkar bifölls i Andra Kammaren
utan votering och utan diskussion. Här uti Första Kammaren fann
herr talmannen frågan om bifall till utskottets betänkande besvarad
med ja, men vid den derpå följande voteringen blef det först fråga
om uppställande af kontraproposition, hvarvid kammaren hade att
välja emellan återremiss eller rent afslag, och det var detta, som afgjorde
frågans öde, men jag ber att få återkalla uti herrarnes erinran,
att 35 röster afgåfvos för bifall, under det att 36 röster voro för
återremiss. Det var således en enda röst, som gjorde, att frågan föll
i Första Kammaren. Under sådana förhållanden synes det mig, att
lagutskottet gerna hade kunnat komma igen med det rena förslaget,
om jag så får kalla det, angående lika bidrag ifrån alla fyrkar, till
hvilket mål vi i alla fall till sist måste komma.

Medan jag har ordet, ber jag att få bemöta en invändning, som
gjordes i fjol, och hvilken då kanske afgjorde sakens utgång, nemligen
den, att, då Kongl. Maj:t tillsatt en komité för att särskildt
afgifva förslag till omordnande af den kommunala beskattningen,
Riksdagen nu icke lämpligen bör röra vid någon del af densamma,
Jag har likväl anledning att tro, att denna komité har mera allmänna
saker att sysselsätta sig med än denna detaljfråga, hviken jag tviflar
på kan komma att upptagas af komitén. Men skulle så vara, att
komitén likväl ingår på en sådan detaljfråga som denna angående
bidrag till kyrkobyggnad, så hemställer jag, om det icke, när en ny
byggnad skall uppföras, är fördelaktigt att hafva tomten så att säga
afröjd. Det är under sådana förhållanden ovilkorligen lättare att
uppgöra ett förslag till omordnande af de kommunala utskylderna än

11 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

då man har att taga hänsyn till alla möjliga så att säga bråten af
från forna tider qvarstående oegentligheter.

Emellertid: teori är ett och praxis är ett annat, och då nu
utskottet i alla fall medgifvit ett steg uti den rätta rigtningen, så
erinrar detta mig om Bottigers verser uti National-Divertissementet
— här tillämpliga på det konservativa partiet i lagutskottet —:

“Och går man det till mötes, så kommer det emot,

Och så man vinner (mer än) halfva vägen.''

Här får man visserligen utbyta orden: “mer än* mot ordet:
“ändå*; men det är ändå något; och jag för min del skall icke motsätta
mig bifall till utskottets förslag!

Herr Andersson, Gustaf: Då den föregående talaren icke gjort
något annat yrkande än om bifall till lagutskottets hemställan, kunde
jag helt enkelt afstå från ordet, men jag vill dock begagna tillfället
att afgifva en liten förklaring, i all synnerhet som samme talare uttryckte
sin förvåning öfver att utskottet kommit till annat slut i år
än i fjol. Jag är visserligen af samma åsigt som den föregående
talaren, nemligen att alla höra deltaga lika uti kyrkobyggnadsskyldigheten.
Men af erfarenhet veta vi, att denna fråga, som många gånger
varit föremål för Riksdagens pröfning, alltid afslagits af denna kammare,
men bifallits af den andra. Att det förra året endast var med
en rösts majoritet, som frågan föll i Första Kammaren, torde vi dock
icke så mycket få rätta oss efter, ty uti omröstningen deltogo endast 71
af kammarens 150 medlemmar, och derför torde detta resultat knappast
få anses såsom ett uttryck för kammarens åsigter, hvadan man
äfven hade skäl att antaga, att utgången i år kunde blifva eu annan.
Vi ingingo på sätt och vis en kompromiss inom utskottet. Jag för
min del höll på den gamla åsigten, att det skulle betalas lika af alla,
men Andra Kammarens ledamöter höllo enträget på att begära hälften
för att få någonting, och då de satte så stort värde på att få frågan
löst i rätt rigtning åtminstone, så ville jag för min del icke inom
utskottet motsättta mig denna utväg att få fram ett enhetligt beslut
i frågan. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sören sson: Jag kan fatta mig mycket kort, eftersom de
två föregående talarne redan yrkat bifall till detta lagutskottets förslag.

Det har länge varit ett önskemål att få en förändring i den ifrågavarande
lagstiftningen. Frågan har återkommit gång på gång, men
då alltid i den formen, att man skulle gå direkt öfver från fjerdedel
fyrk till hel fyrk äfven i fråga om skyldigheten att deltaga i kyrkobyggnad,
hvilket jag anser skulle hafva varit ett väl stort hopp i den
rigtningen. Deremot anser jag detta vara ett medlingsförslag, som
också är egnadt att tillfredsställa Andra Kammaren, och att det är
förestafvadt af rättvisa och billighet, synes mig alldeles klart. Sedan
år 1885 hafva nemligen mångfaldiga förhållandan inträdt, som göra,
att en utjemning i detta hänseende bör ega rum.

Jag yrkar bifall till lagutskottet förslag.

Lagförslag
angående
byggnad och

underhåll af
kyrka in. m.
(Forts.)

N:o 8. 12

Ifrågasatt
ändring i lagen
angående
skyldighet att
deltaga i
kostnaden för
byggnad och
underhåll af
prestgård.

.Lördagen den 25 Februari.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

Punkten 2.

Herr B il lin g: Derom att lagutskottet här har inlåtit sig på
kompromissernas väg skall jag icke vidare yttra mig, utan blott anteckna
det, för att, när man eu gång vänder sig anklagande mot
statsutskottet för att det kompromissar, man måtte skrifva adressen
till lagutskottet. Ty så som lagutskottet här kornpromissar, när det
till och med nästan gäller principer, tror jag ej att statsutskottet kompromissat.
Der har det endast gält att kompromissa om vissa siffror.
Att lagutskottet på det sättet gjort, kan ju hafva sina goda grunder,
och i afseende å de två andra i betänkandet intagna lagarne har jag
ingenting att deremot erinra; men i afseende å denna nu föredragna
kan jag omöjligt annat än på det bestämdaste uppträda mot lagutskottets
förslag. Ty om man med afseende å de andra lagarne kan
åberopa rättvisa och billighet, så är det alldeles säkert, att, om Riksdagen
antager det nu föreliggande lagförslaget, en orättvisa kommer
att begås i ett visst fall af lagens tillämpning.

Herrarne se, att här är uppe frågan om prestgårdsbyggnadsskyldigheten,
och herrarne veta, huru många gånger i komité, i kyrkomöte
och i riksdag det varit tal om att ordna denna fråga, samt att
man oupphörligt har önskat att få en förändring, men icke kunnat
enas om sättet för förändringen. Nu försöker lagutskottet här att i en
snabb vändning delvis afveckla denna svåra fråga på det sättet, att
det helt enkelt utan vidare lägger på den ena parten en ny skyldighet
utan att på samma gång bereda densamma någon motsvarande lättnad.
Jag anhåller, att herrarne ville vara af den godheten att egna några
ögonblicks allvarlig uppmärksamhet åt denna sak. Ty den är särskild!
för vårt svenska presterskap af icke ringa betydelse.

Jag ber att få erinra herrarne om huru det förhåller sig med
skyldigheten att bygga prestgård. För närvarande byggas prestgårdarne
dels af församling, dels af kyrkoherde och dels af komminister;
kyrkoherdeboställets hus byggas, eu del af kyrkoherden och en del af
församlingen, men i den allra största delen af vårt land bygger den
fattige komministern ensam sin komministergård. Huru är nu förhållandet
med församlingens byggnadsskyldighet? Fordom var det så,
att endast fastigheter deltogo i denna byggnadsskyldighet, men år 1885
förändrades detta så, att fastigheterna skulle bidraga efter hela sitt
fyrktal, men deremot beskattningsföremål af annat slag endast efter
en fjerdedel af fyrktalet. Nu föreslår lagutskottet den förändring, att
dessa andra beskattningsföremål skola bidraga efter halfva sitt fyrktal;
och det kan ju hända, att detta är rätt i allmänhet — det vill
jag icke bestrida — men hvad jag bestämdt vågar påstå är, att det
icke är rätt gent emot det svenska presterskapet, och jag tror, att
herrarne allesammans skola medgifva det, om herrarne tänka på saken.

När man antog 1885 års lag angående skyldighet att deltaga i

13 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

kostnaden för byggnad och underhåll af prestgård, så intog man Ifrågasatt
samma fras, som här nu står, angående den rätt till befrielse från ändring i ladenna
skyldighet, som kan tillkomma presterskapet på grund af dess Skyldighet att
privilegier. Icke vill jag säga, att alla de, som voro med om att deltaga i
antaga 1885 års lag, tänkte så, men deremot är det intet tvifvel om kostnaden för
att många ansågo, att presterskapet på grund af sina privilegier byggnad och
vore befriadt'' från att alls träfias af denna lags bestämmelser. Detta m.prestgård
har emellertid visat sig vara en origtig uppfattning. Ty i många (Forts.)’

fall har det blifvit fastslaget, att presterskapet är befriadt från
att deltaga i församlingens byggnadsskyldighet endast för sina prestgårdar,
men deremot icke för sina öfriga löneinkomster. Hittills
har dock presterskapet fått deltaga i församlingens byggnadsskyldighet,
enligt 1885 års lag, för blott en fjerdedel af sina inkomstfyrkar.
Kan det nu vara rättvist att öka denna procent till halfva
fyrktalet? Vi få komma i håg, att i fråga om prestgårdsbyggnad är
sedan gammalt gjord en fördelning, som ännu eger bestånd: församlingen
skall bygga vissa hus, kyrkoherden skall bygga vissa hus.

Delning mellan församling och prest är gjord, och jag har icke hört
någon påstå, att denna delning borde göras om på det sättet, att
pimsten skulle betungas med en del af församlingens byggnadsskyldighet
utan att till ersättning härför erhålla någon lindring i den honom
hittills åliggande byggnadsskyldigheten. Här är nu sannerligen icke, *
enligt lagutskottets förslag, fråga om att jemna ut någonting obilligt,
utan endast om att helt enkelt taga från den ena och lägga på den
andra. Det är ett försök att ytterligare afskrifva församlingens byggnadsskyldighet
genom att lägga en del deraf på presten sjelf, trots
det att man förut oupphörligen har sträfvat för att försöka befria
presterskapet från någon del af deras byggnadsskyldighet.

Vidare böra vi ihågkomma, att i de löneregleringar, som gälla för det
svenska presterskapet, är prestens byggnadsskyldighet också beräknad.

Det finnes ingen, som säger, att det svenska presterskapet är för högt aflönadt
— åtminstone gäller detta påstående om 90 procent af dess
medlemmar. Emellertid vill man nu med ens bryta sönder gällande
löneregleringar och lägga på presten ett nytt onus, d. v. s. bereda
honom ett nytt minus i hans inkomster. Nu skall ingen mena, att
detta är eu obetydlighet. Det är i många fall visst icke någon obetydlighet;
ty i de allra flesta landsförsamlingar finnes kanske ingen, som
skattar för inkomst efter andra artikeln i bevillningsförordningen, utom
presten och skolläraren; och derför är det i många församlingar —
med undantag af folkskoleläraren — endast presten, som träffas af
denna lag.

Om nu detta gifvetvis skulle leda till en obillighet gent emot
det svenska presterskapet i allmänhet och äfven gent emot kyrkoherdarne,
så blir det i synnerhet hardt gent emot komministrarne.

Herrarne veta, att i de allra flesta stift — Skåne beröres icke af hela
denna prestbyggnadsfråga, ty der är det ordnadt på annat sätt, och
icke heller Dalarne, der det också är ordnadt på annat sätt — komministrarne
sjelfva ensamma hygga sina prestgårdar, och här finnes
säkerligen ingen enda af herrarne, som icke önskar, att vi kunde be -

N:o 8.

Ifrågasatt
ändring i lagen
angående
skyldighet att
deltaga i
kostnaden för
byggnad och
underhåll af
prestgård.

(Forts.)

14 Lördagen den 25 Februari.

fria de mycket illa aflönade komministrarne — kerrarne hafva sett i
tidningarne, huru det är stridt för dem — från denna skyldighet att
sjelfva bygga sina prestgårdar. Nu föreslår utskottet oss att gå ett steg
i motsatt rigtning, så att man icke blott icke skulle befria komministrarne
från skyldigheten att bygga sina egna prestgårdar, utan man
skulle också ålägga dem att efter hälften af sina inkomstfyrkar bygga
för kyrkoherdarne. Det synes mig, som om detta vore i hög grad obilligt.

Jag tager nästan för gifvet, att lagutskottet icke tänkt på denna
af mig nu påpekade detalj af frågan, men jag vill också gerna taga
för gifvet, att Första Kammaren vill besinna den och derför icke antaga
detta lagförslag i den form, som det här föreligger. Jag skulle
ju kunna tänka på att yrka återremiss, men det vill jag icke göra,
då jag i allmänhet icke mycket tror på frukten af återremisser. Deremot
skall jag nu yrka afslag, viss om att frågan nog kommer tillbaka
till en annan riksdag, då man kan formulera lagen på det sättet,
att i allmänhet skattskyldige enligt andra artikeln få i viss proportion
deltaga i byggandet af prestgård, men presterskapet befrias från
att häri i vidsträcktare mån än hittills deltaga; detta på den grund,
att presterskapet det oaktadt har så ojemförligt mycket större byggnadsskyldighet
än några andra.

Jag anhåller att få yrka afslag å den föredragna punkten.

Herr Andersson Gustaf: Jag skall icke tvista med den föregående
talaren, om det är statsutskottet eller lagutskottet, som kommit
längst på kompromissernas väg. Under min korta riksdagstid har jag
visserligen tyckt mig finna, att det varit statsutskottet, men jag vill
icke klandra det härför.

Jag vill blott fasta uppmärksamheten derpå, att samme talare utgått
från origtiga förutsättningar, då han framhöll principerna för
fördelningen af prestgärdsbyggnadsskyldigheten och talade om att
lagutskottet i år frångått dessa principer. Nej, det har lagutskottet
icke gjort, utan det gjorde Riksdagen för flera år sedan, då den beslöt,
att de s. k. lönefyrkarne skulle deltaga med en fjerdedel mot fastighetsfyrkarne.
Således är principen redan upphäfd.

Hvad beträffar samme talare3 yttrande om presterskapets privilegier,
så linnes det också andra, som haft privilegier, men hvilkas privilegier
blifvit borttagna. Huru har det gått med säteriernas frihet från byggnadsskyldighet?
De hade eu sådan frihet, men Riksdagen tog hort
den och likstälde dem med andra fastigheter.

Jag medgifver gerna, att jag icke tänkte på komministrarne, när
denna fråga var före i utskottet, men jag får säga, att äfven om jag
det gjort, så hade jag nog icke kommit till något annat resultat än
utskottet då gjorde. Ty illa skulle det väl taga sig ut, om andra löntagare
inom kommunen skulle vara skyldige att deltaga i prestgårdsbyggnad,
men presterna sjelfva skulle vara fria derifrån. Det är helt
naturligt, att presterna höra hafva byggnadsskyldighet i afseende å
sina boställen, likasom andra, hvilka innnehafva fastighet, hafva sådan
skyldighet i afseende å samma fastighet. Hvilken annan fastighets -

15 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

innehafvare är befriad från att bygga på den egendom ban innehar?
Det är nog icke många, som det äro.

Från hvilken sida jag än ser saken, kan jag icke finna, att de
skäl, som anförts af den föregående ärade talaren, äro giltiga, och
derför ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre von Kraemer: Det är visserligen en god gammal
regel, att “det finnes ingen regel utan undantag'', men jag hemställer
dock till herrarne, huru det skulle taga sig ut i en lagstiftning, bestående
af dessa tre alldeles parallela lagar, om i den ena lagen det
skulle stå “efter hälften'' och i den andra “efter en fjerdedel*. Det
är någonting till den grad osystematiskt, att redan från den synpunkten
kan det icke försvaras.

Hvad angår de af den förste ärade talaren anförda bevekande
omständigheterna för de fattiga komministrarne, som hafva byggnadsskyldighet,
skulle jag för min del alls icke hafva någonting emot —
men det blir en särskild fråga — att de på ett eller annat sätt befriades
från denna byggnadsskyldighet och att deras byggnadsskyldighet
blefve stöld på samma fot som för innehafvarne af hufvudprestgårdarna.
Men detta är, som sagdt, en fråga, som synes mig egentligen
ej höra hit, utan som bör blifva föremål för en särskild lagstiftning.
Men att nu så strängt hålla fast vid det gamla, att man
skulle stadga, att i afseende å deltagande i kyrkobyggnad skulle de
öfriga fyrkarne bidraga med hälften, och likaså i afseende å tingshus
och häradsfängelse, men att i den mellanliggande lagen skulle den
gamla fjerdedelen stå qvar, det synes mig vara omöjligt att ur konseqvensens
synpunkt — såsom jag haft den äran att anföra — kunna
försvaras, och icke heller kan jag tro, att det lilla tillägget, som
skulle drabba komministrarne, genom att de finge bidraga efter halfva
i stället för såsom förut efter fjerdedels fyrk, och som dessutom
genom en särskild lagstiftning kan borttagas, kan vara af någon
betydelse. Men, som sagdt, om man vill genom en särskild lagstiftning
befria dem härifrån, så skall jag gerna vara med derom.

Jag vill här påpeka en särskild omständighet, nemligen att herr
grefven och talmannen föreslagit och kammaren besluta, att hvarje
punkt i betänkandet skulle föredragas särskilda Emellertid är nu
första punkten bifallen, och om nu andra punkten skulle afslås och
tredje punkten bifallas, så hemställer jag, om icke kammaren då skulle
hafva upphäft sitt eget beslut. Ty det förefaller mig, som om dessa
tre punkter, om också föredragna hvar för sig, dock utgjorde delar
af samma lag. Möjligtvis har jag orätt i detta mitt resonnement,
men det förefaller mig, som skulle det vara ett upphäfvande af kammarens
nyss fattade beslut, om kammaren afsloge denna del af lagen.
Skulle jag derutinnan hafva misstagit mig, så inverkar detta icke på
det af mig förut anförda skälet, nemligen att det synes mig alldeles
orimligt ur konseqvensens synpunkt att fastställa hälften såsom bidragsgrund
för första och tredje sortens byggnader, men fjerdedelen för
den mellanliggande.

Jag kan således ej tro annat än att Kammaren är konseqvent

Ifrågasatt
ändring i lagen
angående
skyldighet att
deltaga i
kostnaden för
byggnad och
underhåll af
prestgård.

(Forts.)

N:o 8. 16

Ifrågasatt
ändring i lagen
angående
skyldighet att
deltaga i
kostnaden för
byggnad och
■underhåll af
prestgård.
(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

och, då den bifallit den först föredragna punkten, äfven bifaller den
andra, hvarom jag således får anhålla.

Herr Trygger: För den förste ärade talaren skall jag be att få
nämna, att åtminstone jag för min del icke varit med om någon
kompromiss. Ty hade jag varit närvarande i utskottet, då denna
fråga behandlades, skulle jag yrkat bifall till motionerna, d. v. s. att
all olikhet skulle upphäfvas.

Jag vill derjemte mot nämnde talares yttrande göra några anmärkningar.

Det är två saker, som, så vidt jag förstår, af honom sammanblandas,
å ena sidan prestens ställning såsom embetsman och såsom
sådan berättigad till en viss lön, å andra sidan prestens ställning såsom
medborgare. Jag kan icke tänka mig, att prestens ställning såsom
embetsman på något sätt kan hafva inflytande på hans byggnadsskyldighet
såsom medborgare. Att här har gjorts undantag för presterskapets
privilegier beror derpå, att dem kan man icke upphäfva, utan
dessa skola liksom andra privilegier hafva bestånd, till dess vederbörande
samtyckt till deras upphäfvande. Men i öfrigt kan presterskapet
icke göra anspråk på att få intaga någon undantagsställning.
Komministrarne måste visserligen bygga sjelfva, och kyrkoherdarne
äro skyldiga bygga vissa hus. Deras lön är emellertid så bestämd, att
detta ingår i deras skyldigheter. Vill man förbättra deras ställning,
särskild! komministrarnes, då bör man väcka förslag om denna sak,
och då tror jag, att hvar och en kommer att göra sitt bästa för
att åstadkomma rättvisa och billighet. Men i nu förevarande fråga
äro vi inne på ett område, der det är fullkomligt felaktigt att inblanda
nämnda sak; här är det fråga om presternas förpligtelser såsom
medborgare, och i det afseende! böra de icke hafva någon undantagsställning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson, Carl: I min egenskap af ledam ot af lagutskottet
anhåller jag få betona hvad en föregående ärad talare, äfven han
ledamot af samma utskott, yttrat till protest emot beskyllningen, att
lagutskottet kompromissat om principer. Ty detta kompromissande
började år 1885, då Riksdagen gick in på och Kongl. Maj:t faststälde,
att afgifter till kyrko- och prestgårdsbyggnad skulle utgå för jordbruksfastighet
med så och så mycket och för öfriga baskattningsföremål
med så och så mycket. Hvad lagutskottet nu föreslagit, är
endast eu förändring i proportionen mellan afgifterna för de olika
beskattningsföremålen, således ett förslag om ändrade siffror, och
sådant bör. tyckes mig, icke väcka ringaste anstöt hos en ledamot af
statsutskottet.

*. ^.illvad sjelfva saken beträffar, förbjuder mig min dubbla egenskap
af prest och ledamot af lagutskottet att framställa något yrkande.

Herr Wennerberg: Det har af de föregående talarne temligen
otortydbart yttrats, att det förslag, som nu är framlemnadt, upp -

17 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

kommit genom någon kompromiss. Ingen älskare af kompromisser
är jag; men sådana kunna vara tillåtna emellanåt, ock att de begagnats
under alla riksdagar, det är också en känd sak, stundom måhända
till gagn, stundom lika säkert till skada för den sak, som varit före.

Den, som på grund af skyldighet länge sysslat med dessa trassliga
affärer, som nu föreligga, angående presterskapets byggnadsskyldighet
och de många dels undantag, dels ock tillsatser, som der finnas, både
i afseende å byggandet af vissa hus, så ock i afseende å olikheten
dervid mellan en kyrkoherde och en komminister, han har sannerligen
hunnit att inse, att detta hvilar på en besynnerlig lagstiftning, hvilken
— såsom den förste talaren framhöll — innebär både en orättvisa
och en obillighet. Den innebär en orättvisa just i afseende å embetsmannen
och hans behandling af dem, som skola bekosta hans lön.
Den innebär både orättvisa och obillighet i afseende å vissa medlemmar
af presterskapet. En högt ärad talare gjorde en ganska rigtig
skilnad på medborgaren och embetsmannen vid fullgörandet af en
pligt. Ja, det är jag färdig att göra också. Låt presten deltaga som
medborgare och på samma vis som alla de öfriga i denna skyldighet!
Det kan ju vara rätt. När vi sedan komma till embetsmannen, skola
vi tillse, att då icke göres ett undantag från den allmänna regeln. —
Samme talare yttrade dervid: kan den stackars presten-komministern
icke bära denna skyldighet, nå, så gif honom bättre lön då, men lät
honom som medborgare fullgöra, hvad de öfriga medborgarne inom
församlingen skola fullgöx^a! — Ja, det är lätt sagdt. Hvilket är
lättare: att åstadkomma bättre lön åt komministrarne eller att efterskänka
en obillighet, genom hvilken de, fattige som de merendels
äro, tillika skola helt och hållet draga försorg om, att de skrala
boställshusen blifva upprätthållna enligt lag och skick. Det är detsamma
som att fortfarande genom en laglig obillighet låta komministern,
som dock är en ansedd och nödvändig del af embetsmannacorpsen
inom församlingen, vara ett fattighjon.

Huru angeläget finna vi det dock icke, att våra embetsman öfverallt
kunna komma i den ställning, att de icke behöfva ställa sig i
ständig obligation till dem, för hvilka de skola vara embetsman!
Det torde vara nödvändigt, att någonting åtgöres. Om det skall ske
på detta sätt, vore ingenting vunnet.

Saken är vigtig, och jag kan derför icke för närvarande komma
till annat än att yrka utslag å utskottets hemställan.

Herr Rodhe: Ehuru jag icke kan annat än anse det vara rättvist
och billigt, att de, som erlägga skatt för andra beskattningsföremål
än fastighet, deltaga mera, än som sker, i byggande af prestgård
liksom i byggande af kyrka, kan jag icke annat än instämma i det
yrkande, som blifvit gjordt på afslag i denna punkt. Och detta gör
jag allra mest af intresse för komministrarne, af hvilka många skulle
drabbas ganska hårdt af ett beslut sådant som det lagutskottet här
föreslagit. Det har ju blifvit allmänt erkändt, och detta äfven af de
talare, som nu uppträdt, att komministrarnes löneförmåner äro sådana,
att man icke kan lägga på dem en större börda. Då den föreslagna

Första Kammarens Prat. 1899. N:o 8. 2

Ifrågasatt
ändring i lagen
angående
skyldighet att
deltaga i
kostnaden för
byggnad och
underhåll af
prestgård.

(Forts.)

N:o 8. 18

Ifrågasatt
ändring i lagen
angående
skyldighet att
deltaga i
kostnaden för
byggnad och
underhåll af
prestgård.

(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

åtgärden alltså skulle innebära en orättvisa gent emot en klass af
embetsman, kan jag för min del icke tillstyrka den.

Nu har man visserligen sagt, att vi framdeles kunna få en lag,
hvarigenom presterskapet befrias från den skyldighet, som här skulle
aläggas detsamma. Jag hemställer dock, mina herrar, om det finnes
någon utsigt till att få en sådan lag, derest nu detta förslag blifver
antaget. Jag tror det icke, och jag tvifla!- på, att någon annan
tror det.

År det nu en orättvisa, som genom den föreslagna lagen skulle
begås mot en del embetsman, bör väl icke ett sådant skäl gälla något,
som friherre von Krsemer anförde, att det skulle se illa ut i systemet,
att det stode på somliga ställen “eu fjerdedel“ och på andra ställen
“hälften“ af fyrktalen för andra beskattningsföremål.

Friherre von Kr se mer anförde också som ett skäl för antagande
åt utskottets förslag i denna punkt, att de tre lagförslagen skulle sammanhänga
med hvarandra så nära, att de i sjelfva verket utgjorde
förslag till allenast en lag. Gent emot denna invändning kan man
väl blott behöfva hänvisa till titlarne på de föreslagna lagarne. Genom
dem är tydligt angifvet, att lagförslagen afse tre skilda lagar, som
utan tvifvel också komma att publiceras hvar för sig.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka afslag å
utskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr von Ehrenheim: Liksom jag bidragit till den nuvarande
lagstiftningen i detta ämne, har jag städse motsatt mig att låta skyldigheten
till underhåll och byggnad af ifrågavarande hus blifva lika
för fastighetsbevillning och inkomstbevillning. På den ståndpunkten
står jag ännu, men det hindrar icke, att jag anser, att den medelväg,
som lagutskottet här har gått, och som i princip afser att rädda den
ståndpunkt, på hvilken jag står, alltför väl kan beträdas. Jag har
följaktligen icke motsatt mig den förändring, som föreslagits i första
punkten, då det icke var någon anledning att yttra sig för annat än
bifall till den.

Hvad denna punkt beträffar, synes det mig, att det skulle taga
sig synnerligen egendomligt ut, om det skulle blifva en annan proportion
för prestgårds byggande än för kyrkas byggande, då denna
proportion för närvarande är lika. Och hvad särskilt beträffar presterskapets
ställning till byggnadsfrågan, synes den mig vara alldeles
skild från den fråga, som här är föremål för behandling, om också
naturligtvis den inverkar i någon mån på de praktiska förhållandena.

Af dessa skäl anser jag mig böra yrka bifall till lagutskottets
här framlagda förslag,

Herr Billin g: Jag ber blott att få föra tillbaka i herrarnes

minne, att samtliga de herrar, som yrkat bifall till lagutskottets förslag,
hafva gjort detta på rent formella grunder, att ingen af dem har
velat bestrida, att de svårigheter, den obillighet, som jag i mitt första
yttrande påpekade, verkligen blefve en följd af antagande af denna
lag. Jag hemställer till herrarne, om I, då alla medgifvit de anmärk -

19 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

ningars reala verklighet, som jag framstält, dock ansen Eder kunna
och böra på den rent formella grund, som här är anförd mot mitt
yrkande, bifalla lagutskottets förslag. Jag vädjar till herrarne å allas
deras vägnar, som komme att i verkligheten få lida på ett obilligt
sätt, om denna lag blefve antagen. Desse lära nog icke få mycken
tröst af, om jag beder dem besinna skilnaden mellan embetsmannen
och medborgaren. Ty när de skola betala sina skatter, hafva de ej
att taga ur ett fack för embetsmannen och ett fack för medborgaren.
Och de veta, att en gång delning skett så, att presten skall bygga
vissa hus och församlingen andra. Nu skulle Riksdagen säga — jag
hoppas, att den ej gör det —: nej, presten skall taga ett hus till eller
två hus till. Och detta skulle så här lättvindigt åstadkommas, oaktadt
vi förut funnit det icke vara möjligt att komma till någon rättvisare
fördelning. Skall man då sålunda i en hast klippa af ett stycke
af frågan?

Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan.

Friherre von Er asm er: Det är ju alldeles gifvet, att man

aldrig kan göra någon förändring i afseende å undantag för någon
från föreskrift om en åliggande skyldighet, utan att det skall drabba
den, som förut varit befriad. Men skall man derför uppställa den
principen, att man aldrig skall vidtaga en sådan förändring? Då
måtte det väl vara rigtigare, att, såsom jag tog mig friheten säga,
då jag förut hade ordet, om det befinnes, att man bör lätta bördan
för det sämst aflönade presterskapet, emedan den är alltför betungande,
man söker råda bot derför genom en särskild lag, som ej sammanhänger
med de här i frågavarande.

Slutligen ber jag att få antecknadt, att jag hört, att, såsom var
att förmoda, i Andra Kammaren lagen blifvit bifallen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Billing begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 2 af sitt
utlåtande n:o 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Ifrågasatt
ändring i lagen
angående
skyldighet att
deltaga i
kostnaden för
byggnad och
underhåll af
prestgård.

(Forts.)

N:0 8.

20

Angående
>träff för försök
att tvinga
någon till
deltagande i
arbetsinställelse
m. m.

Lördagen den 25 Februari.

Omröstningen företogs, och vid dess sint befuunos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 58.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 22 och 24 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af väckt motion angående
ändrad lydelse af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen.

Herr Trygger: Skälet till att jag reserverat mig mot detta

lagutskottsutlåtande är visst icke det, att jag velat visa någon svaghet
mot sådana handlingar, som motionären har velat träffa med de
föreslagna straffbestämmelserna; ty jag inser lika väl som någon, att
såväl hela samhällets som icke minst arbetarnes eget intresse kräfver,
att man vidtager åtgärder mot obefogade och framför allt framtvungna
strejker. Då jag emellertid icke kunnat biträda detta förslag, beror
det på särskilda omständigheter.

Först och främst anser jag en lagstiftning, sådan som den här
föreslagna, vara obehöflig. Vår lag saknar visst icke bestämmelser,
på grund af hvilka man kan bestraffa de förseelser, som här kunna
komma i fråga. Jag erinrar om 23 § i strafflagens kap. 15, der det
stadgas straff för den, som hotar annan med misshandel eller annan
brottslig gerning på sådant sätt eller under sådana omständigheter,
att anledning är att befara, det hotet verkställas skall. Der straffas
således snelfva hotet. I 14 kap. strafflagen är straff bestämdt för
våldet. Och för det fall slutligen, att man slår sig tillsammans och
gifver sig utseende af att vilja framtvinga något i samlad massa,
hafva vi tillräckliga bestämmelser i 10 kap. strafflagen. Det behöfves
endast, att myndigheterna visa erforderlig fasthet, för att ett lyckligt
resultat skall kunna åvägabringas. Är sålunda den här föreslagna
straffbestämmelsen icke behöflig, finnes det en annan, som är ytterst
behöflig, men om denna har den ärade motionären icke väckt något
förslag. Det är en straffbestämmelse mot strejkagitatorer, dessa, som
sätta strejkerna i gång och dervid uppträda icke med våld eller bot,
utan med lögn och list. Det är dem, som man bör försöka träffa
med en dylik lagstiftning, och icke dem, som här äro i fråga.

Men den nu föreslagna bestämmelsen är icke blott obehöflig, utan
den är också obillig. Det torde vara herrarne bekant, att den svenska
rättsuppfattningen från urminnes tid hvilat på den princip, att man
straffas, när man fullbordat sitt brott, men icke för försök, annat än

21 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

undantagsvis. Denna grundsats är bibehållen i vår strafflag. Regeln
är, att försök är straffritt. Endast undantagsvis är försök straffbart.
Ett försök, sådant som det bär ifrågavarande, är ovilkorligen straffbart
vid förräderi, om jag minnes rätt, men eljest blott under viss
förutsättning. Det fordras, att gerningsmannen blifvit förhindrad att
fullborda brottet endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens
vilja oberoende. Har han åter af egen drift afstått från
försökets fullföljande, straffas han icke. Detta är t. ex. fallet vid
mordförsök och vid försök till mordbrand. Regeln är emellertid, att
försök till brott är straffritt. Detta är fallet med försök till dråp,
försök till stöld o. s. v. Ja, är detta den svenska rättsuppfattningen,
må det väl anses obilligt att här straffa ett försök, ja, rent af lika
med det fullbordade brottet straffa ett försök, som man icke på något
sätt qvalificerat, detta oaktadt man har andra straffbestämmelser, som
kunna tjena det afsedda syftet. Anser man, att vår strafflags bestämmelser
om försök äro olämpliga och att vi med afseende derå skola
lemna vår gamla ståndpunkt och öfvergå till en mera modern, ja,
låtom oss då skrifva till Kongl. Maj:t och begära en reform af vår
strafflag i den rigtningen, men låtom oss icke ändra den i nämnda
afseende i en enstaka punkt och derigenom gifva oss sken af att vara
orättvisa mot dem, som skulle träffas af den ifrågavarande straffbestämmelsen.

Mot den föreslagna lagändringen vill jag också anmärka, att den
enligt min mening är verkligt farlig för vårt samhälle. Då hot och
våld användas för att tvinga till deltagande i arbetsinställelse o. s. v.,
är det vanligtvis stora massor af arbetare, som uppträda. Åtminstone
är detta händelsen icke så sällan. Skulle nu redan försöket straffas,
komme det att blifva massor af arbetare, som, äfven i fall, då 10 kap.
strafflagen ej är tillämpligt, verkligen blefve straffade för sådant
försök, och det oaktadt kanske de fleste af deltagarne ej varit beredda
att gå längre än till ett försök. Kanske ingen af dem hade den
kraft i den brottsliga viljan, att han ville drifva det längre. De ville
försöka litet, men det behöfdes icke mycket, för att de skulle afstå
från företaget. Detta oaktadt skulle de straffas enligt den föreslagna
lagen, ja,» enligt densamma kunna straffas med ända till två års straffarbete.
Men, mina herrar, det är icke likgiltigt för ett land, att en
mängd medborgare äro dömda som brottslingar. Man får vara sparsam
med detta. Och särskildt för oss, som behöfva hvarenda man
för vårt försvar, är det af vigt att vara försigtiga, så att våra försvarare
icke bestå af dömda brottslingar, då de kunnat vara utan
fläck. Sådane utgöra dåligt försvar.

Slutligen vill jag säga, att den af Riksdagen nyligen beslutade
skrifvelsen till Kongl. Maj:t, om den än icke omfattar denna fråga,
dock är af den beskaffenhet, att man kan vänta, att Kongl. Maj:t
tager under öfvervägande äfven, huruvida icke straffbestämmelser böra
användas för att hindra sådana försök, som här afses. Det synes
mig vara alldeles naturligt, att efter den förut beslutade skrifvelsen
den s. k. arbetarefrågan i sin helhet anses öfverlemnad till Kongl.
Maj:ts pröfning och utredning.

Angående
straff för försök
att tvinga
någon till
deltagande i
arbetsinställelse
m. m.

(Forts.)

N:o 8. 22

Angående
straff för försök
att tvinga
någon till
deltagande i
arbetsinställelse
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

Ja, dessa äro de skäl, som förmått mig att reservera mig mot
detta förslag. Jag inser till fullo det ansvar, som åligger en representant,
då han afstyrker en lag, sådan som den föreslagna. Ty
är denna lag rättvis och nödig, kan man åstadkomma en stor olycka
genom att hindra, att den i tid antages. Men jag är så öfvertygad
om, att den hvarken är nödig eller billig eller ens ledande till målet,
att jag för min del, herr vice talman, ber att få yrka afslag å
utskottets hemställan.

Herr Pettersson, Carl: Tvärt emot den föregående talaren
finner jag den föreslagna lagen icke allenast rättvis, utan högst nödig.
Såsom förhållandena gestaltat sig i vårt land, utöfva socialistagitatorerna
ett alldeles orimligt inflytande på vår arbetarebefolkning för
att föra den in under sitt välde. Yi hafva nyligen läst i de allmänna
bladen, huruledes sågverksegare hafva tillsagt sina underlydande, att
de icke vilja behålla dem qvar i sin tjenst, såvida de låta fackföreningar
och socialistagitatorer inverka på sig. Det är ju gifvet, att
arbetarne genom inflytande från detta håll blifva beröfvade sin frihet.
Jag vill icke förneka någon arbetare att fritt få välja tjenst, att gå
från det ena stället till det andra, när honom behagar och han finner
sin fördel deri. Men mig förefaller det, som om lagen måste träda
emellan, för att dessa arbetare, som icke vilja tjena socialister och
agitatorer, skola få behålla sin frihet. Jag anser, att det måste stiftas
en lag för sådana fall, som hittills icke äro förutsedda.

Den föregående talaren hade bland andra synpunkter, hvarifrån
han betraktade frågan, äfven den, att vår lag i allmänhet ej straffar
försök till brott, utan allenast fullbordade brott. Han menade, att
den brottsliga viljan icke kan af menniskor straffas, utan i regel bestraffas
först när den öfvergår till full handling. Men här är fråga
om att öfvertala, tubba och locka, d. v. s. här är icke fråga om
brottsliga handlingar, utan om brottsliga ord och ingifvelser, hvarmed
afsigten är att förmå eu arbetare att foga sig efter den och den viljan.

Den föregående talaren sade vidare, att det icke är våld, som man
brukar vid de socialistiska agitationerna, utan att det är list och lögn.
Ja, det är just mot listen och lögnen och de giftiga orden, som jag
menar, att samhället bör uppträda till försvar för arbetarne. Här
gäller ju frågan icke arbetsgitvares och arbetstagares förhållande till
hvarandra; det gäller här en svensk mans frihet att sjelf få välja
den plats, det yrke, det arbete, som han vill, och att icke något inflytande
skall få komma från andra håll på sådant sätt, att det blir
tubbande, lockande och utöfvande af den förfärliga despotism och
det tyranni, som göra, att arbetarne numera blifvit slafvar och klafbundne
i socialisternas händer.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr vice talman, att
fä yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Dick son: Det vore helt säkert en vansklig sak att yttra
sig om, huru strejker böra af lagstiftningen behandlas, men hvad
man i detta fall bör vara ense om, är, att det är ett brott att miss -

23 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

handla en person, äfven om misshandeln utöfvas i syfte att förmå
honom att deltaga i strejk, likasom också att det är ett brott att
med misshandel hota en person, äfven om det sker i sådant syfte.
Nu säger man: vår lag innehåller redan straff för misshandel och för
hot. Det, som här behöfves, är att sätta brottet på sin rätta plats,
att utpeka det genom en lämplig bestraffning och att gifva åklagaren
rätt att beifra detsamma.

Jag skall be att få berätta, huru det går till. Det strejkas hos
en fabriksidkare, han skaffar arbetare från annat håll. Dessa mötas
af de strejkandes agitatorer, och när de komma undan den anordnade
polisbevakningen, så öfverfallas de af de strejkande med våld eller
hot om våld och kunna utsättas för allvarlig misshandel. Om nu de
nye arbetarne gifva efter, sluta de sig till de strejkande och resa bort.
I detta fall kan åklagaren icke beifra det våld, hvarför de nya arbetarne
utsatts. Men om den för våld utsatte är så kraftig och modig, att
han ingår i arbete hos arbetsgifvaren i trots af att han blifvit misshandlad
i syfte att förmås att gå bort, då inträffar, när åklagaren
anhängiggör talan mot de strejkande, att domstolen säger sig icke
kunna upptaga saken: ty den mannen har ju icke hindrats från att
deltaga i arbete; han har icke blifvit tvingad; han arbetar ju hos
arbetsgifvaren; och åklagaren har således icke skäl föra sin talan,
såvida brottet icke skett på allmän väg eller angifves till åtal.

Lagstiftningen är således icke rigtig; den behöfver skärpas. Det
är nödvändigt, att allmän åklagare bemyndigas åtala i detta fall, äfven
om våldet icke haft den påföljd, att den derför utsatte undandragit
sig arbetet. Våldet är nemligen icke blott ett brott mot den arbetare,
som fått pisk, utan äfven mot arbetsgifvaren, som af de strejkande
hindrats från att värfva arbetare, och mot andra arbetare, som kunnat
taga anställning hos honom, men afhållits derifrån åt fruktan för
sådan misshandel. Straffet bör också vara sådant, att brottet uppfattas
såsom en särskild art. Jag tror icke man bör afhållas deraf,
att de strejkande skulle uppträda i sådana mängder, som herr Trygger
befarade. I allmänhet uppträda de i ett mindre antal, men på ett
ganska effektivt sätt. Och deras verksamhet kan vara så intensiv,
att de rest från Malmö till Köpenhamn och der misshandlat en person,
som icke velat deltaga i en strejk.

Lifligt öfvertygad, att en lagstiftning som den, utskottet föreslagit,
är behöflig, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Unger: Jag ber få säga några ord mot de skäl, herr
Trygger anförde. Han yttrade först, att allmänna lagen fastslagit den
principen att icke straffa försök till brott. Detta är nog i de flesta
fall rigtigt, men som vi veta, fins det åtskilliga undantagsfall, då försöksbrott
straffas, såsom försök att störa qvinnofriden i vissa fall
o. s. v., och det synes mig här föreligga ett fall, då försök borde straffas.

Herr Trygger anförde vidare, att denna lag icke träffade sjelfva
ledarne, ty de använda list och icke våld, men här står icke våld,
utan “försöker tvinga någon''. Man tvingar icke blott med kroppsligt
våld, utan också med list och hot, och deraf begagna sig ledarne.

Angående
straff för försatt.
att tvinga
någon till
deltagande i
arbetsinställelse
m. m.

(Forts.)

N:o 8. 24

Angående
»träff för försök
att tvinga
någon till
deltagande i
arbetsinställelse
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

Den anmärkningen träffar således icke rätt. Man har här talat endast
om arbetare, men enligt mitt förmenande gäller lagen äfven arbetsgivare.
Den, som försöker tvinga en arbetsgivare att inställa arbetet,
är väl alltså hemfallen till samma straff som den, som söker tvinga
arbetare till arbetsinställelse. Vidare anförde herr Trygger det skälet,
att det kunde blifva allt för många, som på eu gång blefve straffade.
Ja, det kan hända, och det kan måhända stundom väl behöfvas, men
icke står det, att alla skola få straffarbete. Det heter “straffes högst
med straffarbete i två år. “ Således kan det ådömas böter, fängelse
eller straffarbete på kortare tid. Slutligen och hvad anginge herr
Tryggers sista märkvärdiga skäl emot lagen, att man ur försvarets
synpunkt borde afhålla sig tran att straffa många, som derigenom
blefve förhindrade eller mindre lämpliga att användas för landets
försvar, så öfverlemnar jag åt herrarne sjelfva att bedöma, hvad värde
det skälet kan hafva i afseende å bestämmelser i strafflagen.

Instämmande med herr Dickson, ber jag att fä yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Då den ärade reservanten i sitt yttrande
särskildt framhållit skilnaden mellan försök och utfördt brott och
dervid betonat, att man endast med mycken varsamhet borde stadga
straff för försök till brott, utan hellre, i enlighet med hvad han betecknade
såsom svensk rättsståndspunkt, låta försöken blifva verklighet,
innan man skrede till deras bestraffande, så framkallade detta i mitt
minne en liten tilldragelse, som jag skall be att få anföra såsom i sin
mån en illustration till reservantens uppfattning.

För några vintrar sedan kom en dag upp till mig en frigifven
fånge, frusen och utsvulten — det var kort efter de starka snöfall,
som utmärkte den vintern och nog torde ännu ihågkommas af kammarens
ledamöter. Han begärde något understöd af mig och sade,
att han icke såge någon möjlighet att sjelf kunna reda sig. Men,
sade jag, ni bör dock ha mänga tillfällen till arbete; renhållningsbolagets
reguliera arbetare strejka och bolaget söker ju med ljus och
lykta efter arbetare, som kunna hjelpa det att skotta snön från gator
och torg. “Ja“, sade han, “och med stor tacksamhet mottog jag
också arbete hos bolaget; men jag hade icke hållit på dermed en
qvart, förrän två karlar komrno fram till mig. Den ene sade till mig:
“om du inte ögonblickligen slutar att arbeta, skall jag träffa dig, så att
du sent skall glömma det!“ Och så stod der den andre, som säde: “om
du inte ögonblickligen slutar, så slår jag i hjel dig.“ Om jag då, mina
herrar, hade varit af samma uppfattning som reservanten, skulle jag
härtill hafva svarat den hjelpsökande: “du gick för tidigt ifrån ditt
arbete. Ännu var ju icke något brott begånget mot dig. Du skulle
låtit försöket bli verklighet, du skulle ha väntat, till dess du blifvit
ihjelslagen; sedan hade du haft skäl att klaga — men då skulle det
nog ock visat sig, att den svenska strafflagen i 14 kap. har bestämmelser,
som straffa sådana brott."

I den nuvarande, i många afseeuden så befogade arbetarerörelsen
vet jag intet så upprörande som den ohyggliga obarmhertighet, som

25 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

stämplar densamma. För att somliga, kanske redan relativt bättre lottade, Angående
skola få sina vilkor än mera förbättrade, så förtrampas andra, de allra Tvinga

fattigaste, som kanske sitta der med hustru och barn — förtrampas någon tiU
utan nåd och misskund. Och samhällets lagar? Ja, om det verkligen deltagande i
vore så, att lagen kunde göras effektiv mot sådana våldsdåd, sådana arbetsinstälupprörande
handlingar, som i dylika fall utöfvas, då skulle den väl le%Q^s T''
också bomma till användning deremot; men jag vågar säga, att just
den omständigheten, att lagen icke användes, tillräckligt visar, att det
här finnes en brist i lagen, som måste fyllas.

Den ärade reservanten ansåg också, att en sådan lag som den
föreslagna skulle vara farlig att tillämpa, derför att det kunde hända,
att i. den flock, som sammankommit för att utöfva hot eller våld,
dock funnes många, som i sjelfva verket ej ville gå “så långt*.

Deras vilja skulle väl sträcka sig till utförandet af ett försök, men
icke längre. Der vore gränsen satt. Nå väl, skulle en sådan uppfattning
vara bestämmande för vår lagstiftning, så bör den ärade reservanten
söka att så fort som möjligt ur 10 kap. strafflagen få § 13
utmönstrad. Der heter det: samlar sig folkmängd tillhopa och störer
lugnet eller allmänna ordningen, utan att dock lägga å daga sådant
uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej den folkmängd på offentlig
myndighets befallning, utan visar trotsighet deremot; då skola anstiftare
och anförare af det upplopp till straffarbete i högst ett år och
annan deltagare i upploppet till böter etc. dömas. Huru ofantligt
många gånger få vi icke i fängelserna mottaga deltagare i sådana
uppträden, hvilka på det bestämdaste förklara, att de icke velat något
annat än “vara med*. De stodo med de andra på gatan; när de
andra skreko, skreko de med; när de andra knöto näfven, knöto de
också näfven. Men att göra något mera skulle aldrig fallit dem in.

Likväl anses det, att sådana försök till upplopp äro så farliga, derför
att försöken så lätt kunna öfvergå till fullbordad handling; och
derför stadgar lagen ett ganska ordentligt straff för dessa, om hvilka
egentligen icke något annat kunnat visas, än att de “varit med*.

För min del tror jag, att om något för närvarande är nödvändigt,
så är det att fylla den här befintliga lucka i lagen, som synes allt
mer och mer ingifva arbetarne den föreställningen, att de äro “friherrar*,
att de kunna göra som de vilja. Detta är en farlig inbillning,
och den lagstiftning, som ingifver en sådan, blir i grunden mer
obarmhertig än den, som i enlighet med hvad här blifvit föreslaget
visar, att fara och risk äro förenade äfven med utöfvande af deltagande
i försök.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Leman: Ehuru jag väl vet, huru otacksamt det är attuppträda
med en åsigt, som strider mot den, hvilken omfattas af
kammarens flertal, kan jag icke underlåta att yttra några ord, da jag
i det hela står på samma ståndpunkt som den ärade reservanten,
ehuruväl jag nog anser önskvärdt, att det brott, som enligt den föreslagna
lagen skulle bestraffas, äfven lämpligen kunde bestraffas. Der -

N:o 8. 26

Lördagen den 25 Februari.

Angående emot kan jag icke biträda utskottets uppfattning beträffande den
Matt tvinga foliering, utskottet gifvit åt sitt förslag till lydelse af § 22.
någon till Ja£> ber a^ ^a ^as^a uppmärksamheten på, att redan vid den nya
deltagande i strafflagens tillkomst många och vigtiga öfverläggningar egde rum
a{ene*T>m'' derom’ i llvacl man f8rsök ti11 brott borde bestraffas. I den nya lagen
6(Forte.)*'' bifordes ock straff för vissa försök till brott, men endast i fråga om
de allra gröfsta brotten — förräderi, fånges löstagande med våld,
mord, fosterfördrifning, våldtägt, mordbrand, sänkning af fartyg och
rån. Dessa äro de brott, beträffande hvilka i 1864 års strafflag stadgades
straff för försök. I allmänhet har dock lagen härvid gjort ett
tillägg, nemligen att uteblifvandet af gerningens fullbordan skall hafva
sin grund i någon omständighet, som varit oberoende af viljan hos
den, hvilken sökt begå brottet. I fråga om mord heter det t. ex.
sålunda: har någon gjort försök till mord, och blef endast genom
omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad; värde han o. s. v. Nu har lagutskottet deremot
uppstält försök till det här ifrågavarande brottet såsom ett
sjelfständigt brott utan att göra detta tillägg. — Dessutom är att
märka, att, då strafflagen eljest öfverallt har lägre straff för försöket
än för det fullbordade brottet, straffet här är föreslaget att vara
detsamma i båda fallen. Äfven detta synes mig strida mot systemet
i vår strafflag.

Jag kan icke anse lämpligt, att man under intrycket af en viss,
om än aldrig så berättigad, stämning skrifver lag. Vi hafva i detta
afseende varnande exempel från Frankrike, huru det går, då man
skrifver lagar under inflytelsen af tillfälliga stämningar. Mig hade
det derför synts bättre, om lagutskottet, som ju eljest vanligen icke
på enskild motionärs framställning framlägger formulerade förslag till
lagar, här hade hemstält om en skrifvelse till Kongl. Maj:t °med
begäran om utarbetande af lag i förevarande ämne. Då hade Kongl.
Maj.fl nog tillsett, att lagen blifvit behörigen inpassad i vårt strafflagssystem
och der fått sin rigtiga plats, något, som den enligt min uppfattning
nu icke fått.

Af dessa anledningar får jag förena mig med den ärade reservanten,
under förhoppning, att Kongl. Maj:t skall sjelf taga upp saken och
lata utarbeta ett lagförslag, eller ock att vid en kommande riksdag
ett förslag väckes, som må kunna upptagas af Kongl. Maj:t. Med
hänsyn till det sätt, hvarpå det föreliggande förslaget blifvit formuleradt,
anhåller jag, att kammaren måtte taga i öfvervägande, huruvida icke
all lag bör vara en organisk länk uti ett system och huruvida det
kan vara skäl att, under inflytande af stämningar, inflicka paragrafer
här och der i lagen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

27 N:0 8.

Lördagen den 25 Februari.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 22 och 24 i denna månad Lagförslag
bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen Ordningen om
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880, jordegares

dels ock en i anledning af nämnda proposition väckt motion. rätt öfver

• vattnet å hans

På framställning af herr talmannen beslöts, att föreliggande ut- ffrundlåtande
skulle företagas till afgörande sålunda, att Kongl. Maj:ts deri
intagna lagförslag först föredroges paragrafvis och att derefter företoges
den föreslagna lagens slutmening, ingress och rubrik samt sist
utskottets hemställan.

Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i vissa delar af
förordningen om jordegares rått öfver vattnet å hans grund den 30
december 1880.

7 §■

Herr Unger: Ehuru endast § 7 nu är föredragen, anhåller jag,
att kammaren måtte medgifva, att diskussionen får röra sig om lagförslaget
i dess helhet.

Häruti lemnade kammaren sitt bifall.

Herr Unger: I skrifvelsen af den 13 maj 1896 anhöll Riksdagen
bland annat, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
strandegare borde tillåtas att i vidsträcktare mån, än nu vore medgifvet,
tillgodogöra sig vattenkraften i landets forsar och vattenfall,
der sådant kunde ske utan skada för fiske, flott- eller farled eller för
någon, som ofvan eller nedan egde jord, vattenverk eller annan egendom,
samt, om så ansåges vara förhållandet, för Riksdagen framlägga
förslag ''till ändrade lagbestämmelser härutinnan, och mången, ja, kanske
de fleste i kamrarne trodde och hoppades vid beslutet om skrifvelsen,
att den blifvande lagen skulle medföra någon ändring i nu gällande
stadganden om kungsådra.

Såsom kammarens ledamöter hafva sig bekant, lyder den nuvarande
bestämmelsen, om kungsådra sålunda: kungsådra skall, så framt
den ej är annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och
beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande
lågt vattenstånd. Innan tillkomsten af 1880 års förordning,
der nämnda stadgande förekommer, hette det, att kungsådra skulle
vara “en tredjedel af vattnet*, och denna bestämmelse tillämpades, så
vidt jag har mig bekant, med högst få undantag på det sätt, att
kungsådran ansågs motsvara en tredjedel af vattenarean. Och nu både
man hoppats, att, om Kongl. Maj:t icke kunde såsom lag fastslå någon
annan lämpligare begränsning af kungsådran, han åtminstone måtte
föreslå en återgång till hvad som gälde före år 1880. Bestämmelsen
i 1880 års förordning, hvarigenom kungsådran i verkligheten utvidgades
utöfver hvad den varit enligt förut gängse praxis, synes af

N:0 8. 28

Lagförslag
angående
ändring i förordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å hans
grund.
(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

lagberedningen hafva föreslagits och i 1880 års lag influtit af det
anförda skäl, att nämnda praxis “ej vore öfverensstämmande med
kungsådrans begrepp".

_ Hvad lagberedningen dermed menat, är litet svårt att veta —
möjligen åsyftades dermed begreppet regale.

Då nu emellertid de nämnda förhoppningarna icke kunnat realiseras,
har Kongl. Maj:t i stället föreslagit, att för tillgodogörande, af vattenfall
eller fors må i kongsådra byggas; “dock ej annorledes, än enligt
2, 3, 5 och 6 §§ är medgifvet, ej heller utan att Konungen dertill
lemnat tillstånd". Det skall således bero af Kongl. Maj:ts nådiga
tillstånd att få af ett vattendrag intaga mer, än i nuvarande lag är
medgifvet, och det är visst godt och väl, att vi kommit så långt, att
denna möjlighet står öppen. Men — för den, som år 1895 hörde dåvarande
ordföranden i lagutskottet med liflig öfvertygelse drifva den
satsen, att, enligt § 10 i 1880 års förordning, domstolarne i vissa fall egde
rättighet att medgifva intagande af kongsådra, hvilket han fann så tillfredsställande,
att han derför afstyrkte ifrågasatt skrifvelse angående
förändrade stadganden om kongsådra, förefaller det emellertid°något
oväntadt att nu finna samme man, såsom justitieminister, föreslå, att
det skall öfverlemnas till administrativ myndighet att lemna sådant
tillstånd, i stället för att söka få § 10 så förtydligad, att det blifvit
klart fastslaget, att denna befogenhet tillkomme domstol, då omständigheterna
dertill föranledde. Och jag tror, att det skulle varit mycket
lyckligt, om förslaget varit så beskaffad^ ty denna fråga om intagande
af kungsådra är väl i sjelfva verket icke någon administrativ fråga.
Det är ju bär icke fråga om något slags dispens eller koncession,
utan om en pröfning, huruvida i kungsådra må kunna byggas utan
förnärmande af det allmännas rätt, hvilket ju uppenbarligen är en
domstolsfråga, lika väl som frågan, huruvida derigenom förnärmas
enskild rätt. Under sådana förhållanden synes för mig frågan vara
en domstolsfraga, och då jag för min del icke anser, att nuvarande §
10 i 1880 års förordning kan så tydas, som ordföranden i lagutskottet
1895 höll före, hade det enligt mitt förmenande varit en mycket lättare
och bättre lösning af föreliggande fråga, om vi fått mottaga ett förslag
till sådan ändring af § 10, att deri kommit att tydligen innefattas
den bestämmelse, som lagutskottets ordförande år‘1895 ansåg följa
af paragrafen.

För den, som har för afsigt att anlägga ett vattenverk, kommer
det, in ed nu föreslagen procedur, att länge vara osäkert, om han får
tillstånd att bygga i kungsådran eller icke, och hur skall man finna
legal lösning på konflikten mellan domstolen och den administrativa
myndigheten? Enligt Kongl. Maj:ts ursprungliga förslag skulle syn
först hållas och saken afdömas vid domstolarne, och sedan denna tvist
blifvit fullföljd instanserna igenom och högsta domstolen deri dömt,
skulle man gå till Kong]. Maj:t och begära att få intaga af kungsådran.
Men Kongl. Maj:t svarar kanske nej, och då hade hela saken
förfallit och laga kraftvunnen dom annullerats och alla besvär och
kostnader varit förgäfves. Vid förslagets granskning i högsta domstolen
befans ock denna anordning omöjlig, och i stället har nu

Lördagen den 25 Februari.

29 N:o 8.

föreslagits, att syn först skall hållas, saken derefter förklaras hyllande
vid domstolen, så tillstånd sökas hos Kongl. Maj:t och slutligen utslag
meddelas af domstolen. Det är dock något oegentligt detta, att domstolen
först skall hålla svn för att utröna, om anläggningen förnärmar
enskild mans rätt, och Kongl. Maj:t derefter pröfva, om tillstånd kan
giiVas till företaget. Då domstolen håller syn, vet den således icke,
huru mycket vatten, som får intagas, men ändock skall domstolen
taga i öfvervägande, huru dammar skola byggas och luckor hållas
öppna, så att öfversvämningar må förekommas o. s. v. 1 högsta
domstolen föreslogo ock derför justitieråden Lindbäck och Ahlgren,
att tillståndet att få bygga i kongsådra allra först borde sökas i
administrativ väg, så att domstolen, när den håller syn, kan veta, huru
mycket vatten verkligen får intagas, och en sådan anordning synes
mig vara mycket mera antaglig än det föreliggande förslaget.

Jag väntar mig här den invändningen, att den af domstolen å
stället gjorda undersökningen bör kunna tjena Kongl. Maj:t till ledning
vid pröfning af tillståndsfrågan. Men först och främst äro väl domstolar
egentligen icke till för att verkställa utredningar åt Kongl.
Maj:t, och vidare är det vid alla större vattenbyggnadsföretag vanligt
— jag känner icke något fall, der detta ej iakttagits —, att en sökande,
innan han anmäler sin talan, låter genom sakkunnig person verkställa
undersökning och uppgöra ett projekt, så att sökanden kan, då syn
af domstolen förrättas, erforderligen bestämma sin ansökning och sina
yrkanden. En dylik förundersökning borde också kunna tjena Kongl.
Maj:t till ledning vid frågans administrativa pröfning. I fråga om
sänkning eller urtappning af sjö är också föreskrifvet, att sökande
skall förete fullständig plan för tilltänkta arbetet och i öfrigt tillhandahålla
nödiga upplysningar och utredning om företagets beskaffenhet
och omfattning, innan han vänder sig till Konungens befallningshafvande
för erhållande af tillstånd till vattenafledningsföretaget, allt
utan domstols äktande.

Jag anser derför för min del, och jag tror många med mig, att,
om nu ärendet skall gå den administrativa vägen, det skulle vara det
naturligaste samt föranleda minsta omgång, besvär och o egentligheter,
om den administrativa delen af frågan först afgjordes och ärendet
derefter häuskötes still domstol. Men såsom sagdt, är jag af den mening,
att frågan i sin helhet är en domstolsfråga, som derför också bör
aigöras endast af domstolarne, till hvilken uppfattning vår nuvarande
justitieminister ock tycktes sluta sig år 1895. Det fäller sig ju ock
vida naturligare, att domaren, när han skall pröfva, om ett projekteradt
företag förnärmar enskild mäns rätt, också får såsom hittills ingå i
pröfning, om det förnärmar det allmännas rätt. Vid syn af domstolen
skall ju också kronoombud alltid närvara för iakttagande af det
allmännas rätt. Jag medgifver, att detta ombud dock kunde väljas
annorlunda, än nu sker. Det kunde t. ex. föreskrifvas, att ombudet
förordnades af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ett sådant ombud
skulle alltid vara mer sakkunnigt än en kronofogde eller länsman. I
allt fall är det enligt mitt förmenande ett fel eller, minst sagdt, en
olyckligt vald utväg att lösa den föreliggande frågan, så att pröfning

Lagförslag
afgående
ändring i förordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å hans
grund.
(Forts.)

N:o 8. 30

Lagforslag
angående
ändring i förordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å hans
grund.
(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

angående rättighet att bygga i kongsådra öfverlemnas åt administrativ
myndighet.

I Riksdagens skrifvelse framstäldes vidare begäran om förslag
till forumfrågans lösning, men herr justitieministren har undanskjuta
det spörsmålet och förklarat, att, som en allmän revision af 10 kap.
rättegångsbalken förestode, han icke ansåge lämpligt att nu företaga
forumfrågan. Revisionen af 10 kap. rättegångsbalken kan nog
komma att dröja, och för öfrigt kan jag ej finna, att den af Riksdagen
här väckta frågan står i så nära samband med frågan om forum
för tvister om gäld, om arf, redovisning o. s. v., att. icke nu väl
skulle kunnat stiftas en speciallag, som ordnat frågan om forum, när
ett vattendrag går på gränsen emellan tvenne härad. I den domsaga,
jag innehar, finnes ett sådant vattendrag, Svartelfven, som utgör gräns
emellan Grythytte och Hellefors samt Nora och Hjulsjö härad. När
jag haft att förrätta syner för byggnader i denna eif, har jag icke sett
annan utväg, än att jag kallat nämnd från Nora och Hjulsjö härad
till östra och från Grythytte och Hellefors härad till vestra stranden.
Så har jag först förrättat syn på ena sidan med den der samlade
nämnden och meddelat beslut under förutsättning, att motsvarande
beslut komme att gifvas af domstolen på andra sidan, hvarefter jag
fått fara öfver elfven och afsluta förrättningen med nämnden på den
sidan. Och detta kan ju gå för sig, då det är fråga om härad i
samma domsaga, men då vattendraget går fram i gränsen mellan
tvenne domsager med sina särskilda domhafvande, möta större svårigheter,
hvarför det skulle varit synnerligen önskligt att nu hafva fått
en lösning af denna forumfråga.

De anmärkningar, jag nu framstält mot det kongl. förslaget,
finner jag vara af den principiella och afgörande betydelse, att jag för
min del måste yrka afslag å den nu föredragna 7 §. Såsom jag väl
vet, finnes det många, som såga: låt oss taga hvad vi kunna få, vi
kunna ju alltid förbättra det sedan. Så vidt jag förstått stämningen
i denna kammare rätt, är ej heller flertalet af kammarens ledamöter
tillfredsstäldt med förslaget, “men“, säges det, “vi få ändra det sedan.*
Jag tror dock, att de ledamöter, som tänka så, missräkna sig. Det
går nog för sig att efter ett eller annat år fä ändringar i politi—
förordningar och ekonomiska stadganden af mindre betydelse, men en
lag af så djupt ingripande betydelse som denna fä vi nog, om vi nu
antaga den, behålla, sådan den, med sina fel och svagheter, är, åtminstone
ett par decennier. Jag ville derför till kammarens ledamöter
vördsamt hemställa att icke af öfverdrifven ifver att få möjlighet att
bygga i kongsådra låta förleda sig att nervöst taga, hvad som nu
bjudes, utan hellre vänta ett eller annat år på ett mera antagligt
förslag.

Skulle ett nytt förslag komma att utarbetas, så kunde vi kanske
dessutom få i lag fastslaget, hvad som förut varit allmän praxis,
nemligen att, liksom gränsen emellan delegarne å ömse sidor om ett
vattendrag går i dess midt, delegarne också skola ega hälften hvar i
vattenkraften, något, som vore synnerligen önskvärd!. Det kan ju
eljest lätt hända, att, sedan kungsådrans läge varder bestämdt, hela

Lördagen den 25 Februari.

31 N:o 8.

disponibla vattenkraften finnes på den ena sidan, likasom det ock med
nuvarande lag om kongsådra kan gestalta sig så, der kongsådra finnes
i ett vattendrag med låga, grunda stränder och allt det djupa vattnet
i midten är kongsådra, att strandegarne få nöja sig med maderna på
sidorna.

Under förhoppning, att kammaren lugnt besinnar sig, innan kammaren
antager det bär ifrågavarande lagförslaget, ber jag att få yrka
afslag å den föredragna paragrafen.

Herr statsrådet Annerstedt: Bland de anmärkningar, som den
förre talaren framstälde, synes mig endast en vara af principiel betydelse.
Det var den, som afsåg, att förslaget i 7 § bibehållit det
uttryck för kungsådra, som 1880 års lag gifvit, eller att kongsådra
beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande
lågt vattenstånd. Då 1880 års lag var föremål för behandling
hos Kongl. Maj:t inom högsta domstolen och vid Riksdagen,
förhöll det sig icke, så vidt jag vet, såsom den föregående talaren
uppgaf, eller att det vid den tiden var en allmänt antagen åsigt, att
bvggningabalkens stadgande! skulle tolkas så, att kungsådra beräknades
vara en tredjedel af vattenkraften. Det var ett yrkande, som frarnstäldes
på den tiden af ingeniörer och åtskilliga vattenverksegare,
men så vidt jag vet, fins det icke något Kong], Maj:ts prejudikat,
som godkänner en sådan uppfattning. Tvärtom hade det fastslagits,
att bestämmelserna i byggningabalken om kungsådra skulle tolkas på
det sätt, som sedan ingick i Kongl. Maj:ts proposition och blef af
Riksdagen godkänd. Till bevis härpå framhåller jag, att lagberedningen
angaf, att dess förslag öfverensstämde med hvad som torde
anses ligga i dåvarande lag och att vid förslagets granskning i högsta
domstolen icke någon enda ledamot framhöll, att det nya stadgandet
skulle strida mot den gällande rätten, i hvilket fäll för visso den
ledamot, som haft en sådan åsigt, hade anmärkt, att förslaget tagit
bort en rätt, som en strandegare egde och gifvit den åt en annan.
Endast emot föreskriften om kungsådras beräkning med hänsyn till
högsta eller lägsta vattenståndet gjordes anmärkning af en ledamot.
Förslaget undergick en grundlig behandling i lagutskottet och var
föremål för en genomgående kritik i kammaren, men derunder framkom
icke något yrkande om ändring i förslaget i afseende å kungsådra,
och enligt Riksdagens beslut beräknades i enlighet med Kongl.
Maj:ts förslag kungsådra till en tredjedel af vattendragets bredd. Så
tillkom 1880 års lag, hvilken i förevarande fråga är fullt tydlig, äfven
om man antager, att förhållandet före 1880 varit ett annat, hvilket
dock, på sätt förut blifvit framhållet, icke är händelsen. Det har efter
1880 blifvit vattenverk på olika sidor om kungsådra byggda, och att
nu ändra detta stadgande derhän, att vattenmassan och icke vattendragets
bredd skulle utgöra delningsgrunden, vore ett sådant ingrepp
i enskild rätt, att jag antar, det kammaren icke vill vara med derom.
Det skulle då återstå att i stället för den klara bestämmelsen i 1880
års lag återgå till den mindre tydliga, som fans förut, ett tillvägagående
inom lagstiftningen, hvilket icke kan vara att tillråda. Om

Lagförslag
angående
ändring i förordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å hans
grund.
(Forts.)

N:o 8.

Lagförslag
angående
ändringi förordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å hans
grund.
(Forts.)

32 Lördagen den 25 Februari.

jag således anser, att det sätt, hvarpå bestämmelsen i 7 § är bibehållen,
icke kan utbytas mot en annan bestämmelse, så torde det
anförda principiella skälet icke kunna föranleda till lagens förkastande.
Helt visst komme i nytt förslag icke någon annan bestämmelse angående
beräknandet af kungsådra att införas än den, som förekommer
i 1880 års lag. Ty eu annan bestämmelse, vore att taga trän en och
gifva eu annan.

Jag öfvergår nu till de andra anmärkningarna, hvilka synas mig
icke kunna tillerkännas någon principiel betydelse. Talaren sade, att,
enligt hans förmenande, det vore mindre lämpligt, att Kongl. Maj:t
skulle afgöra, huruvida öfverbyggnad af kungsådra kunde ske utan
förnärmande af allmän rätt; han ansåg, att detta lämpligen skulle
kunna öfverlemnas åt domstol. Det torde ligga i öppen dag, att
huru denna detalj än ordnas, så kan detta icke anses innebära någon
principiel åtskilnad från hvad den föregående talaren ansåg bäst. Det
ligger nemligen i sakens natur, att en processuel bestämmelse som
den ifrågavarande kan ordnas på olika sätt. Från rent teoretiska
grunder är det svårt att komma till ett sådant resultat, att ett tillvägagångssätt
ovilkorligen skall vara det bästa. Detta är eu praktisk
fråga, som måste bedömas efter för handen varande omständigheter.
Utan att vilja påstå, att det af Kongl. Maj:t valda sättet är det enda
rätta, vågar jag till dess förmån åberopa, att innan det framstäldes,
sammankallades till öfverläggning härom icke så få sakkunnige, för
hvilka detta förslag framlades, och att icke någon af dessa tillkallade,
hvilka voro särskilt sakkunniga i denna fråga, hade någon invändning
i detta afseende att göra, utan de förklarade samtliga, att de funno
saken kunna lämpligen ordnas på det föreslagna sättet. För öfrigt
torde det efter vår statsrätt och våra förhållanden vara klart, att det
icke å priori kan sägas vara en otjenlig anordning att åt Kongl.
Maj:t i statsrådet öfverlemna att tillvarataga det allmännas bästa.
Jag betviflar icke, att det också kan öfverlemnas åt domstolarne, men
domstolarne äro dock i första rummet till för att afgöra rättstvister
mellan enskilde eller emellan dem och kronan. Att tillvarataga det
allmännas intressen är något, som allmänneligen anses böra tillkomma
Kongl. Maj:t. Derjemte förefaller mig, som om det sätt, hvarpå förslaget
ordnat saken, är det, som skall för enskilda parter medföra
den minsta kostnad. Jag betviflar, att, om förslaget blefve lag, tillvägagåendet
blefve det, den förra talaren förmodade, eller att omedelbart
efter undersökningen domen folie, utan häradsrätten förklarar
målet bvilande, derpå gifver Kongl. Maj:t sitt beslut och slutligen
fäller häradsrätten sin dom. På detta sätt går det fortare, än om
man först skulle gå till Kongl. Maj:t och Kongl. Maj:t skulle förordna
om särskild undersökning, hvilken ju icke komme att tjena såsom
den af domstolen enligt 1880 års lag anordnade undersökningen, utan
skulle efterföljas af eu af domstolen företagen syneförrättning. På
det sätt, som föreslagits, tror jag derför, att saken gestaltar sig förmånligare
för den enskilde än efter den metod, den föregående talaren
förordade.

Hvad angår frågan om forum, är ju en Riksdagens skrifvelse

Lördagen den 25 Februari. 33 N:o 8.

äfven i denna del aflåten och den skall naturligtvis blifva föremål för Lagförslag
Kongl. Maj:ts behandling, men i sammanhang med andra likartade .. angående
frågor. Nu menar den föregående talaren, att man borde särskildt an^nflfflförutbryta
och genom en särskild lag ordna denna fråga. Men då man ^''jouUgaréT
är sysselsatt med rättegångsbalkens olika delar — kamrarne ha i år rätt öfver
fått förslag till ändring af 11 kap. sig förelagdt — är det från vattnetåhans
Kongl. Majrts synpunkt icke så orimligt, att först när ordningen
kommer till 10 kap., till hvilket dessa bestämmelser ovilkorligen (borts.)
höra, man då behandlar äfven detta ämne och i sammanhang med
omarbetningen af 10 kap. gifver erforderliga regler i förevarande
afseende. Dessa äro nemligen icke så lätta att gifva. Om man undersöker
saken, skall man finna, att det icke är så alldeles enkla bestämmelser,
som här erfordras.

Hvad beträffar de praktiska följderna af det af talaren ifrågasatta
förfarandet, att Riksdagen i förväntan på en lag, som bättre öfverensstämde
med hans principiella betänklighet mot förslaget och hans
uttalade särskilda önskningar om detaljbestämmelser deri, skulle afslå
detta lagförslag, torde det icke kunna anses otjenligt att här erinra
om förloppet vid föregående behandlingen af vattenrätten. 18G4 tillsattes
första vattenrättskomitén, hvilken i vissa delar stod på samma
ståndpunkt, som den förste talaren intog. Emellertid befans vid den
efterföljande behandlingen af detta lagförslag, att detta icke kunde
läggas till grund för en Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen. En
ny komité tillsattes, som utgick från andra synpunkter än vattenverksegarnes
bästa. Den ställe sig nemligen mera på jordbrukarnes
ståndpunkt. Det förslag, denna komité framlade, kunde icke heller
användas såsom grundval för en framställning till Riksdagen. Innan
eu sådan gjordes, måste lagberedningen utarbeta ett nytt förslag, som
stod midt emellan de olika synpunkterna. Detta framlades 1880 —
således efter 15 år från den första komiténs förslag — och antogs
slutligen af Riksdagen efter många betänkligheter. Grunden till förslagets
antagande var i främsta rummet, att Riksdagen kommit till
insigt derom, att, om den icke tog medlingsförslaget, det skulle dröja
länge, innan meningarne inom Riksdagen kunde enas om något af
ytterligbetsförslagen. Den föregående talaren synes stå på samma
ståndpunkt, som en stor del af de i frågan intresserade vattenverksegare
intog femton år före det 1880 års förslag kom till stånd. Han
tycker, att förslaget innehåller för litet och att vissa bestämmelser
kunna ordnas på ett annat sätt, och derför vill han afslå det hela.

Men man får komma i håg, att icke blott vattenverksegarne hafva intresse
i denna sak, utan att äfven jordbrukarne i landet hafva intressen
deri, i viss mån stridande mot vattenverksegarnes. Derför är jag viss
på, att ett förslag, uppgjordt uteslutande med hänsyn till hvad som är
fördelaktigt för vattenverksegarne, icke skulle antagas af Riksdagen.

Man skulle då börja gå samma väg som på 1870-talet för att slutligen
få ett medlingsförslag, som enligt mitt förmenande till sina
hufvudgrunder icke komme att väsentligen skilja sig från det, som
nu är föremål för kamrarnes pröfning. Under sådana förhållanden
och då industrien torde vara i behof af att så fort som möjligt få
Första Kammarens Prof. 1899. N:o 8. 3

N:o 8. 34

Lagförslag
angående
ändring i förordningen
om
jorde gara
rätt öfver
vattnet å kaus
grund.
(Forts.)

Lördagen den 25 Februari.

tillfälle att använda vattenkraften i landets vattenfall och forsar, anser
jag, att Första Kammaren bör bifalla den kongl. propositionen.

Herr Philipson: Jag ber om ursäkt, att jag, ehuru icke lag kunnig,

vågar taga till ordet i denna lagfråga, men då jag så gör,
gör jag det såsom både industriman och egare af vattenverk. Då det
förslag till skrifvelse, som föranledde denna nu föreliggande kongl.
proposition vid riksdagen 1896, till behandling förevar, så beslöts den
helt säkert i anledning af de motioner, som till Riksdagen från olika
håll inkommo. Hufvudsyftet med desamma var dock nog det, som
åt motionens innehåll framgår, att åt vår industri bereda större
rättighet att begagna de krafter, som i orimligt många fall ligga
den nära till hands. Man hade nemligen funnit, att med utvecklingen
af industrien i vårt land under .senare åren det blifvit allt mer och
mer behöflig! att skaffa densamma såväl ökad som billigare kraft, för
att dess idkare skulle kunna bedrifva sin verksamhet på ett rationel!
sätt och kunna bestå i den inhemska och utländska konkurrensen.
Man hade funnit, att egare af många,'' många af dessa industriella
etablissement alldeles i deras omedelbara närhet, tätt intill deras egna
motorer, sågo vattenmassor flyta förbi och utan gagn rinna i hafvet
— allt utan att vara till ringaste nytta för någon. Jag vågar påstå,
att detta var hufvudsyftet med motionerna. På grund af den af dessa
motioner föranledda riksdagsskrifvelsen har nu Kongl. Maj:t afgifvit
denna nådiga proposition, innehållande ett lagförslag, som af lagutskottet
oförändradt blifvit tillstyrkt. Men huruvida icke i detta lagförslag
kunnat förefinnas åtskilligt, som i vidsträcktare mån, än nu
är medgifvet, kunde tillgodogöra åt de industriidkande strandegarne
den i kongsådra befintliga, nu till ingen nytta bortrinnande kraften i
vårt lands många forsar och vattenfall, utan skada för jordbrukets
intresse, derom hyser jag starka tvifvel. Redan hafva från åtskilliga
tekniska samfund och föreningar i till Riksdagens ledamöter utdelade
broschyrer visats och på goda skäl anförts, att industriens män icke
kunna anse det lagförslag, som föreligger, motsvarande industriens
kraf. Man har i första rummet anmärkt, att nu föreslagna bestämmelser
rörande kongsådra borde hafva kunnat förenklas derhän, att de
till slut borttagits. Nyttan af kongsådra är mycket omtvistad, och
helt säkert är, att i de flesta fall vållar bestämmelsen om kongsådra
tvister om, huruvida kongsådra ens finnes eller icke finnes, hvaraf
följa långa uppskof i vattenrättstvister och tvister om rättigheter
vattenverksegare emellan. Nu vet jag mycket väl, att denna lag i
någon mån förbättrar förhållandena i afseende å kongsådra, om den
också icke gör till fyllest, och då jag först och främst vet, att, när eu
Kongl. Maj:ts proposition tillstyrkts af ett enigt lagutskott, intet
yrkande om återremiss här skall blifva liördt, så måste jag inskränka
mig till att anhålla att endast fä till protokollet antecknad min mening
och har intet yrkande att göra.

Herr Lundström: I mångt och mycket kan jag instämma med

den förste och den tredje talaren så till vida, att jag anser, lika med

35 N:o 8.

Lördagen den 25 Februari.

dem, att det varit ensidigt, om man i den kongl. propositionen kunnat
ta någon större rättighet att använda vattenkraften i våra elfvar,
än som nu blifvit föreslaget, och att det kunnat ske utan så stora
omvägar. Men när man läser Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t,
kan man icke gerna tänka sig, att Kongl. Maj:t skulle hafva gått
längre, än denna skrifvelse förutsatte. Den nämner ingenting om att
kungsådran skall helt och hållet borttagas, utan endast att den skall
inskränkas och att möjlighet skall beredas strandegare att använda
vattnet, der det utan men för andra kan ske.

På samma sätt hafva såväl jernkontoret som jernverksföreningen
yttrat sig: och äfven kommerskollegium har på det kraftigaste tillstyrkt
detsamma. Jag anser det derför vara skäl att antaga Kongl.
Maj:ts förslag, då'' man ju icke kan bestrida, att det innebär en förbättring
i nuvarande förhållanden. Antages detta förslag, beredes
strandegarne åtminstone möjlighet att få öfverbygga kongsådra och
använda vattnet, der så utan men för andra kan ske. Då dertill kommer,
att —• enligt hvad som framgick af öfverläggningen inom utskottet
— ett mera vidtgående förslag än det nu framlagda sannolikt
icke skulle röna framgång, åtminstone icke i Andra Kammaren, synes
det vara bättre att taga det, som kan fås, än att helt och hållet förblifva
vid det gamla. Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Unger: Jag skall bedja att mot hvad herr justitieministern

anfört få erinra, att genom ett stadgande om inskränkning af kungsådra
icke lärer beröfvas en vattenverksegare någon rätt till förmån
för annan vattenverksegare, om man icke utsträcker statens rätt längre,
än hvartill 1880 års lag föranleder, eller att kongsådra skall hållas
öppen för allmän samfärdsel, för flottning och för fiskens gång eller
annat allmänt ändamål.

Vidare, och då herr justitieministern yttrat, att domstolarnes uppgift
vore att slita tvister endast mellan enskilde, bestrider jag riktigheten
af detta påstående, med erinran att domstolarne äfven hafva att
slita tvister mellan enskilde och det allmänna, och dessa tvister äro
lika vigtiga och ofta vigtigare än tvister emellan enskilde.

Vidare talade herr justitieministern om att det skulle gå fortast
på den väg, nu är föreslagen, för en strandegare att utverka medgifvande
till anläggande af vattenverk i kongsådra, om syn hölles först
och ansökan gjordes sedan. Utom det att det vore lämpligare och
formelt rigtigare, skulle det, enligt min åsigt, komma att gå fortare,
om med domstolens handläggning af ärendet finge helt och hållet
anstå, till dess i administrativ väg blefve bestämdt, huru mycket, som
af kongsådra finge intagas, helst som det med nu föreslagen anordning
i de flesta fäll icke komme att aflöpa med en syn. Har det
först hållits syn för att utredas, om det bör få byggas i kongsådra,
kommer det antagligen att, sedan Kongl. Maj:t derom fattat beslut,
behöfvas ännu en syn för att bestämmas, huru det skall byggas.

Slutligen och då den omständigheten, att det är svårt att stifta
en lag, som tillfredställer alla, icke synes vara fullgiltig anledning att

Lagförslag
angående
ändring i förordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnetåhans
grund.
(Forts.)

N:o 8. 36

Lördagen den 25 Februari.

Lagförslag
angående
ändring i förordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å hans
grund.
(Forts.)

nu taga en lag, med hvilken icke någon är tillIredsstiild, finner jag
hvad herr justitieministern anfört angående svårigheten att åstadkomma
tillfredsställande lagstiftning i förevarande ämne ej förtjena
vidare afseende.

Jag vill icke tala om de önskningsmål, jag tramstält i fråga om
ändring åt kongsådra o. s. v. Lagstiftningen må i det hänseendet
vara svår, och olika meningar derom kunna göras gällande, men jag
vill tala om det, som enligt min mening är ett bestämdt fel uti
ifrågavarande lagförslag, nemligen att enligt detsamma rätten att intaga
af kongsådra göres till en administrativ fråga. När den rörer
sig om spörsmålet, huruvida allmän rätt derigenom förnärmas eller
icke, är det icke en administrativ fråga. Det är en domstolsfråga
Att göra saken till en administrativ fråga innebär ett förryckande af
gränsen för administrativ myndighets och domstols befogenhet. Jag
anser detta vara ett mycket vådligt steg, som jag på det bestämdaste
afstyrker.

Fasthölle man vid, att nämnda spörsmål är en domstolsfråga.
såsom det allt hittills ansetts vara, skulle det äfven i hög grad förenkla
den nu föreslagna, invecklade och oformliga proceduren.

Jag kan icke annat än att på principiella skäl fortfarande yrka
afslag.

Herr Leman: Enligt min åsigt är det mycket beklagligt, att, då
man nu ändtligen framkommit med ett förslag till ändring i afseende
å vattenrätten, uti detta bibehållits det gamla, i 1880 års författning
förekommande stadgandet om kongsådra, nemligen att “kongsådra
skall, så framt den ej är annorledes bestämd, anses framgå i djupaste
vattnet och beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast
förekommande lågt vattenstånd''.

Det är visserligen sant, att, då 1880 års författning antogs, det
rådde stor stridighet, huruvida lagen skulle erhålla sin nuvarande
ordalydelse, eller om man skulle bibehålla den från byggningabalken
härledda bestämmelsen, att tridiung af vattnet skulle lemnas öppet
till kongsådra, hvarvid man afsåg 1/s af vattenmängden. Den förra
åsigten segrade, men jag tror, att hvar och en, som haft något att
skaffa med vattenrättssaker under den tid, som förflutit sedan 1880,
och i synnerhet under senare åren, då man mycket mer effektivt än
förut börjat begagna sig af vattenkraft, har funnit nu gällande stadgande
om kongsådra vid många tillfällen omöjligen kunna tillämpas.
Det förekommer ju synnerligen ofta, att den djupaste rännan icke
framgår i vattendragets midt; naturen har nemligen på många ställen
danat så, att ett vattendrag är djupast än på högra, än på venstra
sidan, och i sådant fall skulle, med en ordagrann tillämpning af lagens
stadgande, vattenegaren kunna förlora sin rätt. Domstolarne hafva i
sådana fall icke kunnat tillämpa lagen efter dess bokstaf, utan i stället
tillämpat den gamla föreskriften om vattenmängden. Då sådana fall
ofta förekomma, hade det varit önskligt, om vi nu kommit till en
lagstiftning, motsvarande den, som i afseende å vattenrätten numera
är gällande i Bäjeru, Österrike eller Schweiz. Hos oss står vatten -

Lördagen den 25 Februari.

37 N:o 8.

lagstiftningsarbetet nästan alldeles stilla, och reformerna på donna
väg gå ytterst långsamt.

Eu annan brist i det nu föreliggande förslaget är, att bestämmelser
icke meddelats derom, att, sedan ett vattenrättsmål blifvit afgjordt,
alla laga kraftegande domar angående förändring eller uppförande
af vattenverk skola hos en centralmyndighet registreras. Denna brist
gör, att, sedan ett mål förekommit, resultatet dervid blir så godt som
-begrafvet, och ingen får sedan utan stor svårighet kännedom om, huru
det förhåller sig med saken. I Bäjern och Österrike gälla stränga
bestämmelser, att, när genom den någon ålägges att t. ex. hålla
vattendrag öppet, eller någon annan åtgärd i afseende å vattenrätten
beslutas, domen skall registreras, så att hvar och en i saken intresserad
med lätthet kan få veta, huru dermed förhåller sig.

Jag skulle kunna framställa åtskilliga andra anmärkningar, men
särskildt måste jag beklaga, att bestämmelser icke gifvits angående
forum. Hvar skall t. ex. tvist anhängiggöras, då det vattendrag, om
hvilket fråga är, sträcker sig genom två eller flera rätters domvärjo.
Herr chefen för justitiedepartementet har visserligen yttrat, att denna
fråga skulle vara mycket invecklad, men just denna omständighet
torde hafva betingat framläggande af ett förslag till frågans snara
lösning. Brister i den positiva lagen kunna vara svåra nog, men något
för rättsordningen mer störande än brister i processlagstiftningen torde
icke finnas. En person söker t. ex. under åratal med ljus och lykta
efter den myndighet, som har att döma i ett vattenrättsmål, hvars
afgörande för honom är af vigt, och då han ändtligen tror sig hafva
funnit den rätta domstolen samt denna fattat sitt beslut i saken, så
blifver detta törhända af formella skäl upphäfdt i högre instans. Det
är af hög vigt för rättsordningen, att hvar och en med klarhet kan
få veta, hvar han skall anhängiggöra sin talan. Jag har kännedom
om, att i mellersta och södra Sverige vattenrättsmål ofta blifvit afgjorda,
der hvarken domare eller parter varit säkra i afseende å behörigheten
af forum. Jag hoppas derför, att förslag om ändring af 10 kap.
rättegångsbalken så snart som möjligt måtte framläggas.

Ehuru jag, såsom sagdt, äfven har andra skäl till anmärkningar än
dem, jag nu framstält, kan jag icke instämma i det slut, hvartill den
förste ärade talaren kom. Jag befarar nemligen, att, om nu föreliggande
förslag, som dock innebär en förbättring, förkastas, det kan hända, att
det dröjer åratal, innan industrien får åtminstone den ringa hjelp, som
föslaget afser att gifva. Kunde jag blott se in i framtiden och vore
jag alldeles viss på att vi nästkommande år finge ett bättre förslag,
skulle jag obetingadt instämma med den förste talaren, men då
jag icke har denna förmåga, och då det för öfrigt är tvifvelaktigt,
om man, med de olika intressen, som här göra sig gällande, kan
komma längre, finner jag mig nödsakad att yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på godkännande
af förevarande paragraf samt vidare derpå att paragrafen skulle

Lagförslag
angående
ändring i förordningen
om.
jordegares
rått öfver
vattnet ä hans
grund.
(Forts.)

N:o 8. 38

Lördagen den 25 Februari.

Lagförslag
angående
ändring iförordningen
om
jordegares
rätt öfver
vattnet d hans
grund.
(Forts.)

afslås; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Ufriga delar af lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 22 och 24 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckt
motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till bestämmelser rörande biträde af tolk åt domstol
eller allmän åklagare, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Föredrogos och bordlädes de vid sammanträdets början aflemnade
kongl. propositioner.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Sedan herr Mannerfelt, som förut var suppleant för revisorerna vid
riksbankens afdelningskontor i Mariestad, i dag af kammaren blifvit
utsedd till revisor, och sålunda endast eu suppleant nu finnes för
denna revision, tillåter jag mig hemställa, att kammaren behagade
besluta att verkställa val af ytterligare en suppleant för revisorerna
vid afdelningskontoret i Mariestad nästkommande tisdag.

På härefter gjord proposition beslöt kammaren, att vid det
sammanträde, som komme att hållas nästa tisdag, anställa val efter
godsegaren E. G. Mannerfelt af en revisorssuppleant för granskning
af riksbankens afdelniugskontors i Mariestad förvaltning och räkenskaper
år 1898.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Weinberg under
tio dagar frän den 27 i denna månad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,2 2 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tiadagen den 28 Februari.

39

Tisdagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
grufvestadgan den 16 maj 1884;

2:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 86, 87, 123 och
148 §§ i strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881; och

3:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 3 § sjölagen.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges
i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande
af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.

Sedan godsegaren E. G. Mannerfelt, hvilken den 8 innevarande
månad blifvit af kammaren utsedd till revisorssuppleant för granskning
af riksbankens afdelningskontors i Mariestad förvaltning och
räkenskaper för sistlidna år, den 25 i samma månad af kammaren
blifvit i uppkommen ledighet vald till revisor för nämnda granskning,
så företogs val af en revisorssuppleant i hans ställe för ifrågavarande
granskning, som skall taga sin början den 1 nästinstundande mars;
och utsågs dertill herr Odencrants, Karl, disponent, Härlingstorp, med
42 röster.

40

Tisdagen den 28 Februari.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Muj:ts den 25
innevarande månad bordlagda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående rätt för beväringsman, som utan eget förvållande
blifvit urståndsatt att vapenöfvas hela den lagstadgade öfningstiden,
att utfå dagaflöning för tjenstgöringstiden, och

2:o) angående upplåtelse till statens jernvägar af kronolägenheten
Ingenting i Solna socken af Stockholms län med visst undantag.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
följande den 25 innevarande februari bordlagda ärenden, nemligen
statsutskottets utlåtanden n:is 7 och 14—23, bevillningsutskottets
betänkande n:o 12, bankoutskottets memorial nås 7 och 8 äfvensom
lagutskottets utlåtanden nås 21—26.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet de vid sammanträdets •
början aflemnade kongl. propositionerna.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under sammanträdet
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,2 3 e. m.

In fidem

A. v. Kruserastjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri Aktiebolaget, 1899.